Förslag till avgörande av generaladvokat Jean Richard de la Tour föredraget den 24 juni 2021

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s. 77, rättelser EUT L 229, 2004, s. 35, och EUT L 197, 2005, s. 34) (nedan kallat direktiv 2004/38).

3 EUT L 29, 2020, s. 7, nedan kallat avtalet om Förenade kungarikets utträde.

4 Rådets beslut av den 30 januari 2020 om ingående av avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen (EUT L 29, 2020, s. 1).

5 Min kursivering.

6 Se sammanställningen av etapperna inom Förenade kungarikets utträde ur unionen på följande internetadress: https://eur-lex.europa.eu/content/news/Brexit-UK-withdrawal-from-the-eu.html?locale=sv.

7 https://www.gov.uk/guidance/immigration-rules/immigration-rules-appendix-eu.

8 Det är samma frist som för ansökningar som ingetts i enlighet med artikel 18.1 b i avtalet om Förenade kungarikets utträde, räknat från den 1 januari 2021. Se även fotnot 29 i förevarande förslag till avgörande.

9 Förenade kungariket hänvisar till dom av den 21 december 2011, Ziolkowski och Szeja (de förenade målen C‑424/10 och C‑425/10, nedan kallad domen Ziolkowski och Szeja, EU:C:2011:866).

10 Nedan kallad 2019 år förordning om social trygghet.

11 Nedan tillsammans kallade Universal Credit Regulations (förordningarna om universal credit) av år 2016.

12 Se motiveringen till Universal Credit Regulations av år 2016 på webbadress https://www.legislation.gov.uk/nisr/2016/216/pdfs/nisrem_20160216_en.pdf.

13 I sak identiska bestämmelser är tillämpliga i de övriga delarna av Förenade kungariket, varvid referensterritoriet i enlighet med artikel 4.1 c i Welfare Reform Act 2012 (2012 års lag om social trygghet) och 2019 års lag om social trygghet är Storbritannien.

14 Nedan kallad EES-förordningen. Artikeln avser inledande uppehållsrätt och behandlar vistelse som understiger tre månade.

15 Denna artikel avser vistelse under längre tid och motsvarar sådan vistelse som tas upp i artikel 7 i direktiv 2004/38.

16 Det vill säga en person som är huvudsaklig vårdnadshavare av en medborgare i Förenade kungariket.

17 Min kursivering. Det rör sig om en ändring som härrör från 2019 års förordning om social trygghet på vars grund begäran om förhandsavgörande vilar. I sitt skriftliga yttrande förklarar Department for Communities in Northern Ireland (Nordirlands socialministerium, Förenade kungariket) att hänvisningen i den hänskjutande domstolens första och andra fråga till artikel 9.1 c i är till den bestämmelse som gäller i Storbritannien. För förevarande begäran om förhandsavgörande som kommer från Nordirland bör frågan läsas som åsyftande artikel 9.3 d i i Universal Credit Regulations” av år 2016 (Nordirland), vilken är Nordirlands motsvarighet.

18 I beslutet om hänskjutande anges att definitionen av familjemedlem som har bibehållit uppehållsrätten enligt tjänstestället för universal credit är identisk med definitionen i artikel 10 i EES-förordningen och att CG inte kan åberopa denna eftersom hon inte kan styrka att hon var gift eller levde i ett stadigvarande förhållande med sin partner, som är unionsmedborgare.

19 Enligt handlingarna i målet är de två barnen födda i Förenade kungariket, den 1 mars 2019 respektive under 2020. Det äldre barnet går ännu inte i förskola. Appeal Tribunal for Northern Ireland (Appellationsdomstolen för Nordirland, Förenade kungariket), den hänskjutande domstolen, har i sitt svar på EU-domstolens frågor om ansökan om skyndsam handläggning angett att de båda barnen enligt CG är föremål för tillsyn genom försorg av Social Services (socialtjänsten, Förenade kungariket).

20 CG förklarar att hon anlände till Förenade kungariket [i] slutet av 2018 eller i början av 2019” för att hennes partner skulle kunna anta ett anställningserbjudande. Europeiska kommissionen fastställer den 21 januari 2019 som inresedatum.

21 CG uppger i sitt yttrande att hon efter flera turer fram och tillbaka mellan bostaden, som hon delade med sin våldsbrukande partner, och upptagningshemmet flyttade dit definitivt i början av 2020. I sitt svar på domstolens frågor om ansökan om skyndsam handläggning har den hänskjutande domstolen förklarat för EU-domstolen att inkvarteringen av CG i ett mottagningscentrum inte får ses som stadigvarande bostad. CG har i sitt skriftliga yttrande angett att hon i januari 2021 flyttade till ett eget boende som tillhandahållits av de sociala myndigheterna.

22 Se punkt 12 i förevarande förslag till avgörande.

23 I sitt skriftliga yttrande har CG angett dels att hon under de tre första månaderna av sin vistelse i Förenade kungariket hade rätt att vistas där utan vare sig villkor eller formkrav, i enlighet med artikel 6 i direktiv 2004/38. Efter det att denna tremånadersperiod hade löpt ut uppmanades hon inte av de brittiska myndigheterna att bevisa en permanent uppehållsrätt. Det har varken begärts eller påbjudits att hon skulle lämna Förenade kungariket. CG och hennes första barn lämnade tillfälligt Förenade kungariket och vistades i Nederländerna från oktober 2019 till januari 2020, för att hon skulle bo hos sina föräldrar, men återvände därefter. Hon har understrukit att hon har tillbringat hela vistelsen i Nordirland. Dels förklarar hon att hon inte kan göra anspråk på uppehållstillstånd för permanent vistelse i egenskap av offer för våld i hemmet. Hennes ansökan om uppehållstillstånd ingavs den 11 november 2020 och avslogs den 3 mars 2021. I fråga om villkoren för att erhålla sådant tillstånd, se fotnot 18 i förevarande förslag till avgörande.

24 1972 års lag om Europeiska gemenskaperna är lagen om Förenade kungariket anslutning till unionen.

25 C‑456/02, nedan kallad domen i målet Trojani, EU:C:2004:488.

26 I sitt skriftliga yttrande har CG angett att bestämmelser i Storbritannien motsvarande dem som kritiseras i förevarande fall ansågs olagliga i målet Fratila/Secretary of State for Work and Pensions [2020] EWCA Civ 1741 på grundval av diskriminering på grund av nationalitet, i strid med artikel 18 FEUF, genom avgörande av 18 december 2020 av Court of Appeal (Appellationsdomstolen, Förenade kungariket). Avgörandet överklagades av Secretary of State for Work and Pensions (Arbets- och pensionsministeriet, Förenade kungariket) till UK Supreme Court (Högsta domstolen i Förenade kungariket) och tidpunkten för prövning fastställdes vid förhandlingen den 18 och 19 maj 2021. CG förklarar att förfarandet gäller två rumänska medborgare, nämligen Geanna Mirela Fratila, som kommit till Förenade kungariket och arbetat där under något mindre än ett år och därefter miste sin ställning som arbetstagare. Hon ingav ansökan om universal credit, vilken avslogs. Kort dessförinnan hade hon beviljats tidsbegränsat uppehållstillstånd. Hon hade då befunnit sig i Förenade kungariket i nästan fem år. Därefter fick hon status som bofast och beviljades universal credit. Den andra personen som berörs är Razvan Tanase, som är funktionshindrad för livet och rullstolsburen. Han begav sig till Förenade kungariket för att vårdas av Geanna Mirela Fratila. Han åtnjuter flera olika förmåner i Rumänien, bland annat en invaliditetspension, en grundpension och ett bidrag för vårdkostnader. Han nekades också universal credit kort efter det att han erhållit tidsbegränsat uppehållstillstånd. Han hade varit bosatt i Förenade kungariket i fem månader. Se punkterna 13 och 14 i det beslutet som finns tillgängligt på följande webbadress: https://files.gcnchambers.co.uk/wp-content/uploads/2020/12/18111043/Fratila-v-Secretary-of-State-for-Work-and-Pensions-2020-EWCA-1741–18-December-2020.pdf.

27 Se punkt 12 i förevarande förslag till avgörande.

28 Vid denna tidpunkt var det inte möjligt att bevilja den nya ställning som bosatt, vilken införs genom artikel 18 i avtalet om Förenade kungarikets utträde. Trots att ansökningar om att erhålla denna ställning i enlighet med artikel 19 i avtalet kunde inges i förväg under övergångsperioden, kunde inte besluten om att godta eller avslå dem få verkan förrän den 1 januari 2021. Dessutom måste sökandena uppfylla villkor motsvarande dem som anges i direktiv 2004/38.

29 Med artikel 158.1 andra stycket i avtalet om Förenade kungarikets utträde förhåller det sig på annat sätt endast om ett förfarande som inleddes efter den 1 februari 2020, det vill säga under övergångsperioden, syftade till ett beslut om en ansökan som ingetts i enlighet med artikel 19 i avtalet, där det stadgas om en möjlighet att i förväg ansöka om en ny ställning som bosatt eller om uppehållstillstånd i enlighet med artikel 18 i avtalet om Förenade kungarikets utträde (punkterna 1 och 4).

30 Se bland annat dom av den 15 september 2015, Alimanovic (C‑67/14, nedan kallad domen i målet Alimanovic, EU:C:2015:597, punkterna 42–44 och där angiven rättspraxis).

31 I fråga om vad som inbegrips i begreppet universal credit se punkt 25 i förevarande förslag till avgörande. Begreppet täcker ett flertal bidrag, bland vilka några kan vara reglerade av särskilda bestämmelser inom unionsrätten. För ett belysande exempel, se dom av den 14 juni 2016, kommissionen/Förenade kungariket (C‑308/14, nedan kallad domen i målet kommissionen/Förenade kungariket, EU:C:2016:436, punkterna 27 och 55).

32 I fråga om begreppet socialt biståndssystem i artikel 7.1 b i direktiv 2004/38 och tolkningen av detta att det avser samtliga biståndssystem som inrättats av offentliga myndigheter oavsett om det är på nationell, regional eller lokal nivå, och som sådana personer vänder sig till som inte förfogar över tillräckliga tillgångar för att försörja sig och sin familj, se dom i målet du 19 september 2013, Brey (C‑140/12, nedan kallad dom i målet Brey, EU:C:2013:565, punkterna 60 och 61).

33 Se dom i målet du 6 oktober 2020, Jobcenter Krefeld (C‑181/19, nedan kallad domen i målet Jobcenter Krefeld EU:C:2020:794, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

34 Se dom i målet du 11 november 2014, Dano (C‑333/13, nedan kallad domen i målet Dano, EU:C:2014:2358, punkt 59).

35 Se bland annat dom i målet Jobcenter Krefeld (punkt 78 och där angiven rättspraxis).

36 Se bland annat dom i målet Dano (punkterna 59–61). Jag noterar att i den andra delen av avtalet om Förenade kungarikets utträde (se punkt 8 i förevarande förslag till avgörande) har artikel 18 FEUF införts i avtalets artikel 12 och dess mer exakta lydelse, nämligen artikel 24 i direktiv 2004/38, i avtalets artikel 23. Se punkt 54 i förevarande förslag till avgörande i fråga om rättspraxis före ikraftträdandet av detta direktiv. Se även S. Robin-Oliviers analys, Les droits sociaux des étrangers communautaires, L’Avenir de l’État de Droit Social en Europe, i Julia Iliopoulos-Strangas (red.), Nomos Verlagsgesellschaft, Baden-Baden, 2015, s. 217–246, särskilt s. 221 och s. 228. Se, för ett liknande resonemang, J. Rondu, Chapitre 2 – L’individu relevant du seul droit national, résultante du caractère partiel de l’intégration, i L’individu, sujet du droit de l’Union européenne, första utgåvan, Bruylant, Bryssel, 2020, s. 683–756, särskilt s. 711, punkt 898. Författaren anser att artikel 18 FEUF inte längre är tillämplig, eftersom lex specialis i artikel 24 i direktiv 2004/38 träder i stället för lex generalis angående principen om likabehandling i fördragen.

37 CG har i sitt skriftliga yttrande erinrat om att hon har åberopat domen i målet Trojani till stöd för sin ansökan i syfte att göra gällande tillämpningen av artikel 18 FEUF.

38 Se bland annat dom i målet Brey (punkt 44 och där angiven rättspraxis).

39 Jag vill påpeka att kommission vid förhandlingen först resonerade på det sätt som anges i dess skriftliga yttrande utan att för den skull grunda sig på de domar som där anges och därefter sedan omformulerade detta som svar på en fråga från domstolen om tillämplighet av stadgan. Se angående detta punkt 81 i förevarande förslag till avgörande.

40 Se dom i målet Brey (punkt 31).

41 Se dom av den 20 september 2001, Grzelczyk (C‑184/99, nedan kallad dom i målet Grzelczyk, EU:C:2001:458, punkterna 32, 33 och 35) samt dom i målet Trojani (punkterna 37 och 40).

42 Se dom i målet Brey (punkt 18), dom i målet Dano (punkt 36) och dom i målet Alimanovic (punkt 27). Enligt fast rättspraxis skapar inte beviljandet av uppehållstillstånd rättigheter utan har endast en fastställande verkan. Det ger ingen uppehållsrätt (se bland annat dom av den 14 september 2017, Petrea, C‑184/16, EU:C:2017:684, punkterna 32 och 33). Däremot undantas genom denna avgränsning inte unionsmedborgare som före direktivets ikraftträdande lagligen var bosatta i den mottagande medlemsstaten i enlighet med ett annat unionsrättsligt instrument (dom av den 7 oktober 2010, Lassal, C‑162/09, EU:C:2010:592).

43 Se dom i målet Dano (punkterna 65 och 66).

44 Se punkt 80 i den domen.

45 Se dom i målet Dano (punkt 66).

46 Se dom i målet Dano (punkterna 61 och 64).

47 Se D. Martin, Article 24 – Égalité de traitement, Directive 2004/38 relative au droit de séjour des citoyens de l’Union européenne et des membres de leur famille, Bruylant, Bryssel, 2020, s. 373–396, särskilt s. 380, punkt 16, där frågan ställs om EU-domstolen ändå hade rätt att tolka artikel 24.1 så, att den implicit även inbegriper ett villkor i fråga om integration, [s]åtillvida som unionslagstiftaren inte i artikel 24.1 i direktivet avsåg att ändra räckvidden av rätten till icke-diskriminering på annat sätt än vad som anges i punkt 2?.

48 I sin dom i målet kommissionen/Förenade kungariket bekräftade domstolen innebörden av sin rättspraxis (punkterna 66–69). Se även punkt 77 i förevarande förslag till avgörande i fråga om de tidigare meddelade dom i målet Alimanovic och dom av den 25 februari 2016 i målet García-Nieto m.fl. (C‑299/14, nedan kallad domen i målet García-Nieto m.fl., EU:C:2016:114) angående de villkor som fastställs i artikel 14.4 b respektive artikel 6.1 i nämnda direktiv. I fråga om den betydelse som dessa avgöranden har i samband med det nationella målet noterar jag även det påpekande som gjorts av A. Iliopoulou-Penot i Chapitre 11 – Citoyenneté de l’Union et accès des inactifs aux prestations sociales dans l’État d’accueil, Le rôle politique de la Cour de justice de l’Union européenne, L. Clément-Wilz (dir.) första utgåvan, Bruylant, Bryssel, 2018, s. 315–334, särskilt s. 318, där det anges att den politiska enighet som Europeiska rådet uppnådde den 19 februari 2016 i ett fåfängt försök att undvika brexit … ord för ord [återgav] de lösningar som förekom i domen i målet Dano och i domen i målet Alimanovic, varigenom deras betydelse i debatten om Förenade kungarikets nya plats inom unionen fram[hölls]. Se i fråga om denna medlemsstats ställningstaganden under 2017 även fotnot 55 nedan.

49 Se dom i målet Jobcenter Krefeld (punkt 62).

50 Se dom i målet Jobcenter Krefeld (punkt 66).

51 Se punkterna 36 och 37 i den domen.

52 I fråga om oberoende tillämpning av artikel 10 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 492/2011 av den 5 april 2011 om arbetskraftens fria rörlighet inom unionen (EUT L 141, 2011, s. 1) i förhållande till bestämmelser inom unionsrätten sådana som de i direktiv 2004/38, vilka gör det möjligt för barn till en medborgare i en medlemsstat som arbetar eller har arbetat i den mottagande medlemsstaten, liksom för den förälder som har den faktiska vårdnaden om barnen, att göra bestämmelserna gällande utan att de måste uppfylla villkoren i fråga om tillräckliga tillgångar och en heltäckande sjukförsäkring, se dom i målet Jobcenter Krefeld (punkterna 38 och 39 och där angiven rättspraxis).

53 Se dom i målet Jobcenter Krefeld (punkt 69).

54 Se dom i målet Jobcenter Krefeld (punkt 87).

55 Se dom i målet Jobcenter Krefeld (punkt 62). Vad avser Förenade kungarikets beslut att inte införa nya rättigheter till förmåner för personer med tidsbegränsat uppehållstillstånd har denna stat i sitt skriftliga yttrande angett att detta överensstämmer med de konstanter som landet officiellt gett uttryck för och som i juni 2017 togs upp i en publikation med titeln Safeguarding the Position of EU Citizens Living in the UK and UK Nationals Living in the EU (Tryggad ställning för unionsmedborgare som är bosatta i Förenade kungariket och för brittiska medborgare som är bosatta i unionen, se närmare i punkt 41).

56 Se C. O’Brien, Between the devil and the deep blue sea: vulnerable EU citizens cast adrift in the UK post-Brexit, Common Market Law Review, vol. 58, Kluwer Law International, Alphen aan den Rijn, 2021, s. 431–470, särskilt s. 456 och 457. Förenade kungarikets val att inom ramen för landets utträde ur unionen inrätta en villkorslös uppehållsrätt för unionsmedborgare, nämligen tidsbegränsat uppehållstillstånd, i stället för att endast göra villkoren i direktiv 2004/38 till förutsättning för uppehållsrätten eller att endast inrätta en deklarativ status som inte ger upphov till rättigheter åtföljdes 2019 av ett uttryckligt undantag från uppehållsrätten i enlighet md Universal Credit Regulations av år 2016 i fråga om tillgång till sociala förmåner om en unionsmedborgare inte bevisar att denne uppfyller villkoren i direktiv 2004/38. Enligt författaren träffade Förenade kungariket detta val med tanke på den alltför tunga administrativa börda för myndigheterna att göra uppehållsrätten för unionsmedborgare efter brexit beroende av kriterierna i artikel 7 i direktiv 2004/38.

57 Dom i målet Ziolkowski och Szeja (punkt 49).

58 Dom i målet Ziolkowski och Szeja (punkt 50).

59 Se punkt 51 i den domen. Domstolen har sålunda slagit fast att en vistelse som står i överensstämmelse med en medlemsstats lagstiftning, men som inte uppfyller villkoren i unionsrätten, inte kan anses vara en laglig vistelse i den mening som avses i artikel 16.1 i direktiv 2004/38 för erhållande av permanent uppehållsrätt. Se även dom av den 2 maj 2018, K. och H. F. (Uppehållsrätt och et beskyllningar om krigsförbrytelser) (de förenade målen C‑331/16 och C‑366/16, EU:C:2018:296, punkt 74).

60 Dom i målet Ziolkowski och Szeja (punkterna 18 och 19).

61 Jag erinrar härvid om att domstolen i punkt 31 i dom i målet Grzelczyk har slagit fast att [s]tällningen som unionsmedborgare är … avsedd att vara den grundläggande ställningen för medlemsstaternas medborgare så att de medborgare som befinner sig i samma ställning skall kunna få samma behandling i rättsligt hänseende, oberoende av deras nationalitet och med förbehåll för de uttryckliga undantag som föreskrivs i det avseendet. Se även dom av den 17 september 2002, Baumbast och R ( C‑413/99, EU:C:2002:493, punkt 83).

62 Jag vill förtydliga att jag har hämtat formuleringen uppehållsrätt från domen i målet kommissionen/Förenade kungariket, och den används i vissa fall på grundval av de bestämmelser som införlivar artikel 7 i direktiv 2004/38 men också för att på ett mer allmänt sätt uttrycka att vistelsen ska vara lagenlig (se punkterna 72, 80 och 81). H. Verschueren, The right to reside and to social benefits for economically inactive EU migrants: how to balance freedom of movement and solidarity? L- Damay m.fl. (dir.), La libre circulation sous pression, Régulation et dérégulation des mobilités dans l’Union européenne, Damay, L. m.fl. (dir.), Bruylant, Bryssel, 2018, s. 33–51, särskilt s. 45, konstaterar att uttrycket uppehållsrätt inte alltid hänvisar till direktiv 2004/38, vilket talar för att en sådan vistelse kan grunda sig på en annan unionsrättslig bestämmelse, vilket bekräftades i domen i målet Jobcenter Krefeld, men också på en mer förmånlig nationell bestämmelse, såsom bland annat i domen i målet Trojani.

63 Se punkt 60 i den domen.

64 Se punkterna 67, 68 och 87 i den domen.

65 Det framhålls i punkterna 67 och 87 i domen att målen gällde medborgare som hade uppehållsrätt uteslutande för att söka arbete på grundval av artikel 14.4 b i direktiv 2004/38 respektive uppehållsrätt för en begränsad tid av tre månader i enlighet med artikel 6.1 i samma direktiv.

66 Det anges i punkt 68 i denna dom att målet avsåg medborgare i en medlemsstat som inte utövade förvärvsverksamhet utan uteslutande hade utnyttjat den fria rörligheten för att komma i åtnjutande av socialt bistånd från en annan medlemsstat och som inte hade uppehållsrätt i den mottagande medlemsstaten på grundval av direktiv 2004/38 eller någon annan unionsrättslig bestämmelse.

67 Se dom i målet Brey (punkt 71 och där angiven rättspraxis). I fråga om de konsekvenser i fråga om skydd mot utvisning som bör beaktas, se även dom i målet Grzelczyk (punkt 43) och dom i målet Trojani (punkt 45) samt den analys som gjorts av J. Rondu, a.a., särskilt s. 714, punkt 902, där det hänvisas till dom av den 13 september 2016, CS ( C‑304/14, EU:C:2016:674, punkt 42). Se särskilt s. 717, punkt 907, fotnoterna 157 och 158.

68 Se dom i målet Dano (punkterna 87, 90 och 91). Domstolen har slagit fast att medlemsstaterna, i den mån som nämnda villkor varken följer av förordning nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, 2004, s 1) eller direktiv 2004/38 eller av någon annan av unionens sekundärrättsakter, har befogenhet att fastställa villkoren för att bevilja särskilda icke-avgiftsfinansierade kontantförmåner och omfattningen av dessa och således inte tillämpa unionsrätten i den mening som avses i 51.1 i stadgan och att denna inte är tillämplig.

69 Se punkt 65 i den domen.

70 Se dom i målet Dano (punkt 69).

71 Se dom i målet Brey (punkterna 77 och 80) samt dom i målet Jobcenter Krefeld (punkt 79).

72 Se de faktiska omständigheterna i det mål som anhängiggjorts i Förenade kungariket, vilka påpekats av CG och anges i fotnot 26 ovan.

73 Se dom i målet Brey (punkterna 72 och 77).

74 Se bland annat dom av den 13 april 2010, Bressol m.fl. ( C‑73/08, EU:C:2010:181 punkt 41).

75 Se punkt 27 i förevarande förslag till avgörande.

76 Villkoret kan inte uppfyllas av vissa medborgare i Förenade kungariket, vilka exempelvis har vistats utomlands. I fråga om en nationell lagstiftning som inte gör undantag för sådant fall, se dom av den 4 maj 1999, Sürül ( C‑262/96, EU:C:1999:228, punkterna 102 och 104).

77 Se, analogt, dom i målet kommissionen/Förenade kungariket (punkt 78 och där angiven rättspraxis).

78 Se dom i målet kommissionen/Förenade kungariket (punkt 79 och där angiven rättspraxis).

79 Se dom i målet kommissionen/Förenade kungariket (punkt 80).

80 Se dom i målet Brey (punkt 78).

81 Se dom i målet kommissionen/Förenade kungariket (punkt 65 och där angiven rättspraxis).

82 Se dom i målet kommissionen/Förenade kungariket (punkt 81). Se även domen i målet Brey (punkt 77).

83 Se punkt 78. Se även dom av den 17 september 2002, Baumbast och R ( C‑413/99, EU:C:2002:493, punkterna 91 och 92).

84 Jag framhåller att det av domen i målet Dano (punkt 81) framgår att domstolen inte har funnit det nödvändigt att göra undantag för situationer där det krävs en individuell prövning.

85 Jag delar härvid kommissionens åsikt att ett automatiskt uteslutande av socialt bistånd är särskilt olämpligt vid längre vistelser. Som illustration av detta, se Geanna Mirela Fratilas situation, vilken beskrivs i fotnot 26 ovan.

86 Se dom i målet Brey (punkt 72 och där angiven rättspraxis).

87 Enligt CG:s ombud rör det sig om tredjelandsmedborgare vilkas uppehållsrätt var föremål för det villkor som anges i artikel 3.1 c ii i 1971 års lag om invandring att inte utnyttja offentliga medel, som begär att erhålla sådana medel eftersom de annars anser sig löpa en överhängande risk för yttersta fattigdom. I CG:s skriftliga yttrande förekommer följande två hänvisningar: Family life (as a partner or parent), private life and exceptional circumstances, Home office (inrikesministeriet, Förenade kungariket) (version 13, 1 februari 2021), s. 88 och Immigration rules, Appendix FM: family members rörande lagstiftningen om invandring till Förenade kungariket.

88 Se punkt 81 i förevarande förslag till avgörande.

89 Se dom i målet Jobcenter Krefeld (punkt 57). Utöver artikel 1 i stadgan förtjänar i detta sammanhang artikel 34.2 särskild uppmärksamhet eftersom den sammanbinder principen om fri rörlighet och likabehandlingsprincipen i fråga om socialt bistånd och särskilt grundar sig på artikel 13 i den europeiska sociala stadgan, undertecknad i Turin den 18 oktober 1961, vilken har antagits av Förenade kungariket. Jag utesluter sålunda inte att denna bestämmelse kan ha en positiv effekt vid kontroll av lagligheten av de nationella åtgärder som vidtas till följd av dess tillämpning eller åtminstone för att sätta ramar för de nationella domstolarnas utrymme för skönsmässig bedömning i fråga om likabehandling. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 april 2012, Kamberaj ( C‑571/10, EU:C:2012:233, punkterna 80 och 92).

90 CG har i sitt skriftliga yttrande angett att barnen är nederländska medborgare. CG:s familjesituation uppvisar likheter med bland annat situationen för H.C. Chavez-Vilchez, vilken beskrivs i dom av den 10 maj 2017, Chavez-Vilchez m.fl. (C‑133/15, nedan kallad dom i målet Chavez-Vilchez m.fl., EU:C:2017:354, punkterna 21 och 22).

91 Se dom i målet Chavez-Vilchez m.fl. (punkt 64).

92 Se dom i målet Chavez-Vilchez m.fl. (punkt 59).

93 Se dom i målet Chavez-Vilchez m.fl. (punkt 69 och där angiven rättspraxis).

94 Se dom i målet Chavez-Vilchez m.fl. (punkt 70).

95 Se dom i målet Chavez-Vilchez m.fl. (punkt 71).