Förslag till avgörande av generaladvokaten Jean Richard de la Tour föredraget den 23 mars 2023

1 Originalspråk: franska.

2 EGT L 12, 2001, s. 1.

3 Nedan kallat Starlight.

4 Nedan kallat OME.

5 Nedan kallade förlikningsavtalen. Det rör sig om tre avtal daterade den 13 december 2007 respektive den 7 och den 30 januari 2008. Det sistnämnda avtalet slöts inom ramen för skiljeförfarandet.

6 Nedan kallad Charles Taylor.

7 Nedan kallade High Courts dom, High Courts beslut och tillsammans High Courts dom och beslut.

8 Se, för en detaljerad beskrivning av innehållet i dessa, punkterna 30–34 i detta förslag till avgörande.

9 Se punkt 25 i detta förslag till avgörande.

10 Undertecknad i Rom den 4 november 1950, nedan kallad Europakonventionen.

11 Enligt artikel 66 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012, om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1), ska förordning (EG) nr 44/2001 även fortsättningsvis tillämpas på förfaranden som har inletts före den 10 januari 2015. Detta gäller också, beträffande avgöranden som meddelats i Förenade kungariket, enligt artikel 67.2 a i avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen (EUT L 29, 2020, s. 7), antaget genom rådets beslut (EU) 2020/135 av den 30 januari 2020 om ingående av avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen (EUT L 29, 2020, s. 1) i kraft sedan den 1 februari 2020, enligt dess artikel 185, med en övergångsperiod fram till den 31 december 2020 (artikel 126), under vilken unionsrätten var tillämplig på Förenade kungariket, om inte annat föreskrevs i avtalet (artikel 127).

12 Beträffande principen att domstolens tolkning av bestämmelserna i ett av dessa rättsliga instrument, bland vilka även konventionen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32), undertecknad i Bryssel den 27 september 1968, i dess lydelse enligt senare konventioner om nya medlemsstaters tillträde till denna konvention (EGT C 27, 1998, s. 1) (nedan kallad Brysselkonventionen), ingår, gäller domstolens tolkning av bestämmelserna i en av dessa rättsakter även för motsvarande bestämmelser i de andra rättsakterna, när dessa bestämmelser kan anses motsvara varandra, se dom av den 20 juni 2022, London Steam-Ship Owners’ Mutual Insurance Association ( C‑700/20, EU:C:2022:488, punkt 42).

13 Artikel 33.1. Denna bestämmelse vilar på ett ömsesidigt förtroende mellan de rättsvårdande myndigheterna i unionen, vilket grundar sig på principen att alla medlemsstater iakttar unionsrätten, i syfte att säkerställa fri rörlighet för avgöranden (se dom av den 16 juli 2015, Diageo Brands ( C‑681/13, EU:C:2015:471, punkt 40 och där angiven rättspraxis), samt av den 12 december 2019, Aktiva Finants ( C‑433/18, EU:C:2019:1074, punkterna 23 och 25)).

14 Se artikel 33.2 i förordning nr 44/2001. Vidare, om utgången av ett mål som handläggs vid en domstol i en medlemsstat är beroende av om en dom ska erkännas, är den domstolen behörig att pröva frågan om erkännande (se artikel 33.3 i denna förordning).

15 Detta förfarande avskaffades i förordning nr 1215/2012 (se skäl 26). Se, för en erinran om den kontroll som ska genomföras, dom av den 6 september 2012, Trade Agency ( C‑619/10, EU:C:2012:531, punkterna 43 och 44). Enligt artikel 48 i förordning nr 44/2001 får verkställighetsförklaringen avseende en utländsk dom som omfattar flera yrkanden ex officio eller på begäran av sökanden vara begränsad till vissa av dessa separata yrkanden.

16 Se artikel 41 och skäl 17 i förordning nr 44/2001.

17 Se skäl 18 i förordning nr 44/2001. I artikel 43.1 i den förordningen föreskrivs att [b]åda parter får söka ändring av beslutet i anledning av ansökan om verkställighetsförklaring.

18 Ytterligare grunder anges i artikel 35 i förordning nr 44/2001. Denna artikel avser uppfyllandet av behörighetskriterierna på områdena försäkring, konsumentavtal och avtal som avser exklusiv behörighet för en domstol, oberoende av parternas hemvist, samt den bestämmelse som anges i artikel 72 i denna förordning. Dessa bestämmelser har återgetts i artikel 45.1 i förordning nr 1215/2012 och endast utvidgats på området anställningsavtal. Se, för en illustration av de processuella konsekvenserna, dom av den 3 april 2014, Weber ( C‑438/12, EU:C:2014:212, punkterna 54–58).

19 Se även dom av den 16 januari 2019, Liberato ( C‑386/17, EU:C:2019:24, punkt 45) och punkt 53 i detta förslag till avgörande.

20 Den engelska domstolen har påpekat att klausulerna i förlikningsavtalen befriar Charles Taylor och FD från varje skyldighet avseende anspråk som Starlight och OME (eller var och en av dem) skulle kunna göra gällande beträffande förlusten av fartyget, inbegripet varje skyldighet beträffande anspråk som gjorts gällande i de grekiska rättsliga förfarandena.

21 Den hänskjutande domstolen har hänvisat till punkt 83 i High Courts dom enligt följande: [Klagandena] har … yrkat ersättning … Deras kostnader [costs i den engelska originalversionen] fram till i dag uppgår till nära 163000 GBP. Den preliminära betalning [som begärts] … uppgår till 150000 GBP eller det belopp som High Court självständigt beslutar om. Längre fram i beslutet om hänskjutande anges att det, på denna punkt, i det förfarandet hade preciserats att övriga klaganden hade yrkat en förskottsbetalning av ersättningen med 60 procent av deras rättegångskostnader i det grekiska förfarandet. Vidare angav High Court, i punkt 94 i den domen, vilken det även hänvisas till i beslutet om hänskjutande, att en lämplig preliminär betalning, som förskott på ovannämnda ersättning, uppgår till 100000 GBP. Den hänskjutande domstolen har i detta hänseende anfört att detta övervägande också är av förklarande karaktär och det kan, efter en bedömning av ansökan, konstateras att det i förevarande fall endast rör sig om en fråga om erkännande, och inte om en verkställandeförklaring, varför denna sistnämnda fråga endast rör den relevanta delen av det beslut som meddelades efter domen.

22 Enligt växelkursen den 26 september 2014, se punkt 13 i detta förslag till avgörande.

23 Den hänskjutande domstolens anmärkning.

24 Den hänskjutande domstolen har preciserat att CTa avser klagandena, det vill säga Charles Taylor och FD, se punkt 17 i detta förslag till avgörande.

25 Den hänskjutande domstolen anser vidare att beräkningen och förhandsgodkännandet av kostnaderna som preliminär ersättning i huvudsak utgör en förklädd sanktion.

26 Domstolen hade redan i dom av den 10 februari 2009, Allianz och Generali Assicurazioni Generali ( C‑185/07, EU:C:2009:69, punkt 20), angett de olika åtgärder som kunde vidtas inom ramen för anti-suit injunctions.

27 Se punkt 34 i detta förslag till avgörande.

28 Se, i detta hänseende, uttrycket en typ av anti-suit injunction, som användes i punkt 89 i domen av den 19 september 2018, C.E. och N.E. ( C‑325/18 PPU och C‑375/18 PPU, EU:C:2018:739).

29 Domstolen har på området erkännande och verkställande av beslut om förbud för en part att framställa vissa yrkanden vid en domstol i en medlemsstat endast meddelat en dom (dom av den 13 maj 2015, Gazprom ( C‑536/13, EU:C:2015:316)). Den är emellertid inte relevant i förevarande fall. Den avsåg nämligen en skiljedom, vilket medförde att domstolen, i huvudsak på grund av tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001 som inte omfattar skiljedomsförfaranden, fann att varken nämnda skiljedom eller det beslut genom vilket, i förekommande fall, domstolen i en medlemsstat erkänner skiljedomen kan påverka det ömsesidiga förtroende som finns mellan domstolarna i de olika medlemsstaterna och som denna förordning grundar sig på (punkt 39). Av detta följer att förfarandet för erkännande och verkställighet av en skiljedom omfattas av den nationella respektive internationella rätt som gäller i den medlemsstat där yrkande framställs om att skiljedomen ska erkännas och verkställas (punkt 41). På samma sätt understryks numera i skäl 12 i förordning nr 1215/2012 att förordningen inte är tillämplig på en talan eller en dom som rör erkännande eller verkställighet av en skiljedom (se dom av den 20 juni 2022, London Steam-Ship Owners' Mutual Insurance Association, C‑700/20, EU:C:2022:488, punkt 46).

30 Se dom av den 27 april 2004, Turner ( C‑159/02, EU:C:2004:228, punkterna 27, 28 och 31). Se även dom av den 10 februari 2009, Allianz och Generali Assicurazioni Generali ( C‑185/07, EU:C:2009:69), och sammanfattningen av denna i domen av den 13 maj 2015, Gazprom ( C‑536/13, EU:C:2015:316, punkt 32 och 34). Se, för det mest nyligen meddelade avgörandet, men på området föräldraansvar, dom av den 19 september 2018, C.E. och N.E. ( C‑325/18 PPU och C‑375/18 PPU, EU:C:2018:739, punkt 90).

31 Se, för en erinran om det sammanhang i vilket anti-suit injunctions används i common law-länder, Usunier, L., Compétence judiciaire, reconnaissance et exécution des décisions en matière civile et commerciale. – Compétence. – Exceptions à l’exercice de la compétence. – Conflits de procédures. – Articles 29–34 du règlement (UE) no 1215/2012, JurisClasseur Droit international, LexisNexis, Paris, den 7 oktober 2015 (senaste uppdatering den 3 augusti 2022), häfte 584–170, punkt 5.

32 Se dom av den 27 april 2004, Turner ( C‑159/02, EU:C:2004:228, punkt 28).

33 Se dom av den 10 februari 2009, Allianz och Generali Assicurazioni Generali ( C‑185/07, EU:C:2009:69, punkterna 27 och 28) och dom av den 13 maj 2015, Gazprom ( C‑536/13, EU:C:2015:316, punkt 32).

34 Se domen Allianz och Generali Assicurazioni Generali ( C‑185/07, EU:C:2009:69, punkterna 29 och 30).

35 Se, för en erinran om principen och den breda tolkning som ska göras av den, dom av den 19 september 2018, C.E. och N.E. ( C‑325/18 PPU och C‑375/18 PPU, EU:C:2018:739, punkterna 90 och 91). Se även, för ett liknande resonemang, vissa nationella avgöranden såsom dom av Cour de Cassation (Högsta domstolen, Frankrike), första civilrättsliga avdelningen, av den 14 oktober 2009 (nr 08-16.369 och 08-16.549), och kommentarer av bland annat Clavel, S., Conflits de juridictions. – Exequatur d'un jugement étranger. – Injonction anti-suit. – Ordre public international. – Clause attributive de juridiction. – Clauses de procédure, Journal du droit international (Clunet), LexisNexis, Paris, januari 2010, nr 1, s. 146–155, särskilt s. 152, och Muir Watt, H., La protection d'anti-suit injonction n'est pas contraire à l’ordre public international, Revue critique de droit international privé, Dalloz, Paris, 2010, sidorna 158–163. Se även dom av High Court av den 6 juni 2018, Nori Holding Limited m.fl./Public Joint-Stock Company Bank Otkritie Financial Corporation, punkt 90, citerad av Law, S., Article 29, i Requejo Isidro, M., Brussels I bis: A Commentary on Regulation (EU) nr 1215/2012, Edward Elgar Publishing, Cheltenham, 2022, sidorna 466–483, särskilt punkterna 29.52 och 29.54, s. 481 och 482.

36 Se fotnot 18 i detta förslag till avgörande.

37 Det ska i detta hänseende påpekas att ett avtal om att en domstol eller domstolarna i en konventionsstat ska vara behöriga att avgöra en redan uppkommen tvist eller framtida tvister i Brysselkonvention, enligt dess artikel 17, innebar att en enda behörig domstol skulle utses, och att denna bestämmelse har bibehållits i förordningarna nr 44/2001 och 1215/2012 om parterna inte har träffat avtal om annat.

38 I målet Gjensidige (C‑90/22), som för närvarande pågår vid domstolen, har domstolen ombetts att tolka artikel 45.1 e ii) i förordning nr 1215/2012 (tolkningsfråga 2) som avser ett avtal om val av domstol som ingår i ett internationellt transportavtal, vilket regleras av en särskild internationell konvention, och begreppet grunderna för rättsordningen (ordre public) i detta specifika sammanhang (tolkningsfråga 3).

39 C‑185/07, EU:C:2009:69, punkterna 26 och 31. Domstolen slog fast att en nationell domstol inte får förhindras att själv pröva prejudicialfrågan om ett skiljeavtals giltighet eller tillämplighet och således, på yrkande av part, huruvida avtalet är ogiltigt, utan verkan eller ogenomförbart. Det ska i detta hänseende erinras om att, trots den kritik som uttrycktes i doktrinen efter denna dom på grund av den specifika situation som skiljedom utgör (se, bland annat, Muir Watt, H., op. cit., s. 161), påverkar domen av den 13 maj 2015, Gazprom ( C‑536/13, EU:C:2015:316), inte de principer som domen grundar sig på. Se, för ett liknande resonemang, dom av Cour de cassation (Högsta domstolen), första civilrättsliga avdelningen, av den 14 oktober 2009 (nr 08-16.369 och 08-16.549), i vilken den slog fast att en anti-suit injunction vars syfte utanför konventioners och unionsrättens tillämpningsområde är att en klausul om val av domstol ska iakttas inte strider mot grunderna för den internationella rättsordningen (ordre public). Se, beträffande vissa kommentarer i doktrinen avseende denna dom, fotnot 35 i detta förslag till avgörande.

40 Diskussionen mellan parterna kan bland annat avse det materiella villkor som en konvention om val av domstol ska uppfylla, det vill säga att den ska avse en redan uppkommen tvist eller framtida tvister i anledning av ett bestämt rättsförhållande (artikel 23.1 i förordning nr 44/2001). Se dom av den 21 maj 2015, CDC Hydrogen Peroxide ( C‑352/13, EU:C:2015:335, punkt 67). Den domstol vid vilken talan har väckts kan även komma att kontrollera att klausulen om val av domstol inte avviker från en bestämmelse om exklusiv behörighet eller att det finns en avsikt att avvika från denna eller att den inte under andra omständigheter har ersatts. Se, för en illustration, Legros, C., Commerce maritime. – Contrat de transport de marchandises. Responsabilité du transporteur, JurisClasseur Transport, LexisNexis, Paris, 25 september 2021, häfte 1269, II, Conflits de juridictions, punkt 48. Se vidare, beträffande erkännande av en dom genom vilken en domstol förklarat sig obehörig grundat på en klausul om val av domstol och dess domskäl med giltighetsförklaringen av klausulen, dom av den 15 november 2012, Gothaer Allgemeine Versicherung m.fl. ( C‑456/11, EU:C:2012:719, punkterna 29 och 41).

41 Se, för ett liknande resonemang, Usunier, L., op. cit., punkt 5. Se även Legros, C., op. cit., punkt 48.

42 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 april 2004, Turner ( C‑159/02, EU:C:2004:228, punkt 29), och dom av den 10 februari 2009, Allianz och Generali Assicurazioni Generali ( C‑185/07, EU:C:2009:69, punkt 24).

43 Se punkterna 5 och 26 i detta förslag till avgörande.

44 Se M.P. Jenards rapport om konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT C 59, 1979, s. 1), särskilt punkt 44, och dom av den 28 april 2009, Apostolides ( C‑420/07, EU:C:2009:271, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

45 Se dom av den 28 mars 2000, Krombach ( C‑7/98, EU:C:2000:164, punkterna 25–27). Se, beträffande detta begrepp, Nowak, J. T., och Richard, V., Article 45, i Requejo Isidro, M., Brussels I bis: A Commentary on Regulation (EU) nr 1215/2012, op. cit., sidorna 638–678, särskilt punkterna 45.69–45.72, sidorna 666–668, och Mankowski, P., Article 45, i Magnus, U., och Mankowski, P., European Commentaries on Private International Law, Brussels Ibis Regulation, andra upplagan, Otto Schmidt, Köln, 2023, sidorna 842–918, särskilt punkt 28 och följande punkter, s. 864 och följande sidor.

46 Se dom av den 6 september 2012, Trade Agency ( C‑619/10, EU:C:2012:531, punkterna 48 och 49 samt där angiven rättspraxis), och dom av den 25 maj 2016, Meroni ( C‑559/14, EU:C:2016:349, punkterna 38 och 40). Se även dom av den 20 juni 2022, London Steam-Ship Owners’ Mutual Insurance Association ( C‑700/20, EU:C:2022:488, punkt 77).

47 Se, i detta hänseende, Gaudemet-Tallon, H., och Ancel, M.-E., Compétence et exécution des jugements en Europe, Règlements 44/2001 och 1215/2012, Conventions de Bruxelles (1968) et de Lugano (1998 och 2007), sjätte upplagan, Librairie générale de droit et de jurisprudence, collection Droit des affaires, Paris, 2018, punkt 438 och följande punkter, s. 611 och följande sidor, samt Nowak, J., T., och Richard, V., op. cit., punkt 45.82 och följande punkter, s. 671 och följande sidor.

48 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 maj 2016, Meroni ( C‑559/14, EU:C:2016:349, punkterna 44–46 och där angiven rättspraxis). Således utgör ett uppenbart åsidosättande av rätten till försvar, med förbehåll för användning av samtliga tillgängliga rättsmedel, en överträdelse av grunderna för den processuella rättsordningen (ordre public) (punkterna 48 och 50 i denna dom samt där angiven rättspraxis). Beträffande tillämpningen av denna grund för att vägra erkännande av anti-suit injunctions, se Mankowski, P., op. cit., punkt 31, s. 869.

49 Det ska understrykas att denna fråga inte rör huruvida beviljandet av skadestånd när en part har åsidosatt ett avtal om val av domstol är välgrundat. Det ska, i detta hänseende, för det första erinras om att det i skedet för erkännandet av en dom är förbjudet att ompröva den utländska domen i sak (se dom av den 25 maj 2016, Meroni ( C‑559/14, EU:C:2016:349, punkt 41) och dom av den 16 januari 2019, Liberato ( C‑386/17, EU:C:2019:24, punkt 54)). För det andra bör det emellertid påpekas att det föreligger en debatt på området i doktrinen. Se, å ena sidan, Gaudemet-Tallon, H., och Ancel, M.-E., op. cit, punkt 162, s. 215, som förespråkar ett nekande svar enligt unionsrätten. Se, å andra sidan, Brosch, M., och Kahl, L., M., Article 25, i Requejo Isidro, M., Brussels I bis: A Commentary on Regulation (EU) no 1215/2012, op. cit., sidorna 344–374, särskilt punkt 25.75, s. 366, som anger domar som meddelades av Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) den 17 oktober 2019, III ZR 42/19, punkterna 41–45, och av Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien) den 23 februari 2007, nr 201/2007, samt Álvarez González, S., The Spanish Tribunal Supremo Grants Damages for Breach of a Choice-of-Court Agreement, Praxis des Internationalen Privat- und Verfahrensrechts (IPRax), Gieseking, Bielefeld, volym 29, nr 6, 2009, sidorna 529–533. Det ska påpekas att i denna tyska dom som Charles Taylor och FD har åberopat, meddelades den av parterna utsedda domstolens skadeståndsdom efter att den första domstolen hade kontrollerat dess behörighet. Se, bland annat, kommentar av Burianski, M., Damages for breach of an exclusive jurisdiction clause, januari 2020, tillgänglig på följande webbplats: https://www.whitecase.com/insight-alert/damages-breach-exclusive-jurisdiction-clause.

50 I det nationella målet kunde det i detta hänseende ifrågasättas huruvida de processrättsliga bestämmelser som angavs i domen av den 9 december 2003, Gasser ( C‑116/02, EU:C:2003:657), tillämpats, med förbehåll för ett fastställande av att villkoren för litispendens var uppfyllda. I motsats till vad domstolen hade slagit fast, gav unionslagstiftaren, vid omarbetningen av förordning nr 44/2001, prioritet till den domstol som valts för att bekräfta sin behörighet under de förutsättningar som anges i artikel 31.2 och 31.3 i förordning nr 1215/2001, däribland att talan har väckts vid nämnda domstol. Beträffande detta sistnämnda villkor som, särskilt i förevarande mål, är väsentligt, se Usunier, L., op. cit., punkt 29. Vad gäller utvidgningen av denna lösning till situationer i vilka förordning nr 44/2001 är tillämplig, se Gaudemet-Tallon, H., och Ancel, M.-E., op. cit, punkt 367, s. 534. Det ska vidare erinras om att det, i skedet för erkännandet av en utländsk dom, inte utgör ett hinder för ett sådant erkännande att litispendensreglerna inte har iakttagits. Se dom av den 16 januari 2019, Liberato ( C‑386/17, EU:C:2019:24, punkt 52).

51 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 april 2009, Gambazzi ( C‑394/07, EU:C:2009:219, punkt 48).

52 Se punkt 40 i detta förslag till avgörande.