Förslag till avgörande av generaladvokat Tamara Ćapeta föredraget den 13 juli 2023

1 Originalspråk: engelska.

2 Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 om ändring av rambesluten 2002/584/RIF, 2005/214/RIF, 2006/783/RIF, 2008/909/RIF och 2008/947/RIF och om stärkande av medborgarnas processuella rättigheter och främjande av tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på ett avgörande när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslutet om en europeisk arresteringsorder eller bara rambeslutet).

3 Antagen av Förenta Nationernas generalförsamling den 20 november 1989 (United Nations Treaty Series, vol. 1577, s. 3).

4 EU-domstolen införde möjligheten att vägra verkställa en europeisk arresteringsorder i andra situationer än dem som avses i artiklarna 3, 4 och 4a i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder i dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198).

5 Även före domen Aranyosi och Căldăraru var nationella domstolar oroade för att de genom att verkställa europeiska arresteringsorder skulle riskera att kränka den eftersökta personens grundläggande rättigheter som skyddas i Europakonventionen, och de hänsköt därför upprepade gånger tolkningsfrågor till EU-domstolen. I dessa tidigare mål ansåg dock inte EU-domstolen att det var nödvändigt att inrätta fler möjligheter att vägra överlämnande. Se, exempelvis, dom av den 3 maj 2007, Advocaten voor de Wereld ( C‑303/05, EU:C:2007:261), dom av den 26 februari 2013, Melloni ( C‑399/11, EU:C:2013:107), och dom av den 30 maj 2013, F. ( C‑168/13 PPU, EU:C:2013:358).

6 Dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkterna 93 och 94).

7 En anmärkning om terminologin är på sin plats: uttrycket undersökning i två etapper användes av generaladvokaten Bobek i målet Gavanozov ( C‑852/19, EU:C:2021:346, fotnot 42). Den har även kallats en prövning i två steg av EU‑domstolen i dom av den 17 december 2020, Openbaar Ministerie (Den utfärdande rättsliga myndighetens oavhängighet) ( C‑354/20 PPU och C‑412/20 PPU, EU:C:2020:1033, punkt 53), och i dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten) ( C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, EU:C:2022:100, punkterna 52, 54, 55, 62 och 66), samt tvåstegsprövning i dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl. ( C‑158/21, EU:C:2023:57, punkterna 98 och 101). Samma uttryck användes även i förslag till avgörande av generaladvokaten Rantos i de förenade målen Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten) ( C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, EU:C:2021:1019, punkterna 37, 38 och 42 samt fotnot 41), förslag till avgörande av generaladvokaten Richard de la Tour i målet Puig Gordi m.fl. ( C‑158/21, EU:C:2022:573, punkterna 7, 88, 90, 92, 93, 97, 106 och 108 samt fotnot 57), och förslag till avgörande av generaladvokaten Emiliou i målet M.D. ( C‑819/21, EU:C:2023:386, punkterna 3, 23, 26, 32, 33, 51, 67, 70 och 88 samt själva förslaget till avgörande). Den kallades slutligen även en prövning i två steg och tvåstegsprövning i förslag till avgörande av generaladvokaten Campos Sánchez-Bordona i målet E.D.L. (Skäl för att vägra verkställighet grundat på sjukdom) (C‑699/21, EU:C:2022:955, punkterna 35 och 39).

8 Se, i det avseendet, dom av den 25 juli 2018, Generalstaatsanwaltschaft (Förhållanden under frihetsberövanden i Ungern) ( C‑220/18 PPU, EU:C:2018:589, punkt 62), dom av den 19 september 2018, RO ( C‑327/18 PPU, EU:C:2018:733, punkt 42), och dom av den 15 oktober 2019, Dorobantu ( C‑128/18, EU:C:2019:857, punkterna 52 och 55).

9 Dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkterna 61 och 68).

10 Dom av den 17 december 2020, Openbaar Ministerie (Den utfärdande rättsliga myndighetens oavhängighet) ( C‑354/20 PPU och C‑412/20 PPU, EU:C:2020:1033, punkt 52), dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten) ( C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, EU:C:2022:100, punkterna 50–53), och dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl. ( C‑158/21, EU:C:2023:57, punkterna 97 och 98).

11 I ett mål nyligen tillfrågades EU-domstolen om möjligheten att vägra överlämna en person på grund av ett eventuellt åsidosättande av personens integritet och rätt till hälsa (artiklarna 3 och 35 i stadgan). Det målet avsåg dock en annan situation, där denna rätt inte äventyrades av systembrister eller allmänna brister i den utfärdande staten vad beträffar rätten till hälsa för frihetsberövade personer, utan snarare av möjligheten att själva överlämnandet kunde allvarligt försämra den eftersökta personens hälsa. I ett sådant sammanhang ansåg inte domstolen att det var nödvändigt att tolka artikel 1.3 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder mot bakgrund av artiklarna 3 och 35 i stadgan. Se dom av den 18 april 2023, E.D.L. (Skäl för att vägra verkställighet grundat på sjukdom) ( C‑699/21, EU:C:2023:295, punkt 54).

12 Samma slutsats går även att utläsa av generaladvokaten Campos Sánchez-Bordonas synsätt, vilken slog fast att även om artikel 3 i stadgan (människans rätt till integritet) kan ha aktualiserats med avseende på den eftersökta personen, skulle vägran att överlämna personen vara motiverad endast enligt prövningen i två steg. Se förslag till avgörande av generaladvokaten Campos Sánchez-Bordona i målet E.D.L. (Skäl för att vägra verkställighet grundat på sjukdom) (C‑699/21, EU:C:2022:955, punkterna 58 och 59).

13 För en bekräftelse av denna princip, se förslag till avgörande av generaladvokaten Campos Sánchez-Bordona i målet Presidente del Consiglio dei Ministri m.fl. (Europeisk arresteringsorder som har utfärdats mot en tredjelandsmedborgare) ( C‑700/21, EU:C:2022:995, punkterna 55 och 56) (där han har slagit fast att rätten till familjeliv inte kan ges företräde framför avtjänandet av ett fängelsestraff). Förebyggande av oordning eller brott anges dessutom som ett av de möjliga allmänintressen som kan motivera en inskränkning av rätten till familjeliv, som föreskrivs i artikel 8.2 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europakonventionen). Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) slog exempelvis fast i sin dom av den 23 oktober 2014, Vintman mot Ukraina (CE:ECHR:2014:1023JUD002840305, § 78), att den omständigheten att en fånge skiljs från sin familj är en oundviklig konsekvens av fängelsestraffet. Det ansågs i sin tur föreligga ett åsidosättande av artikel 8 i Europakonventionen i en situation då fångar skickades till en straffkoloni tusentals kilometer från sina familjer. Se Europadomstolen, 25 juli 2013 i målet Khodorkovskiy och Lebedev mot Ryssland (CE:ECHR:2013:0725JUD001108206, § 850).

14 Se artikel 52.1 i stadgan. Se även, exempelvis, Europadomstolens dom, 27 september 2022, Otite mot Förenade kungariket (CE:ECHR:2022:0927JUD001833919, § 39) (där den slog fast att vid bedömningen av huruvida en inskränkning av en rättighet som skyddas av artikel 8 i Europakonventionen är nödvändig i ett demokratiskt samhälle och står i proportion till det berättigade mål som eftersträvas, har de fördragsslutande staterna ett visst utrymme för skönsmässig bedömning).

15 Den standardformulering som EU-domstolen har använt i alla sina domar när den tolkar systemet med en europeisk arresteringsorder är följande: [P]rincipen om ömsesidigt förtroende, särskilt när det gäller området med frihet, säkerhet och rättvisa, [innebär] att var och en av medlemsstaterna, förutom under exceptionella omständigheter, har en skyldighet att utgå från att alla de andra medlemsstaterna iakttar unionsrätten och särskilt de grundläggande rättigheter som erkänns där. Se, exempelvis, dom av den 25 juli 2018, Generalstaatsanwaltschaft (Förhållanden under frihetsberövanden i Ungern) ( C‑220/18 PPU, EU:C:2018:589, punkt 49), dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 36), dom av den 15 oktober 2019, Dorobantu ( C‑128/18, EU:C:2019:857, punkt 46), dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten) ( C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, EU:C:2022:100, punkt 40), dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl. ( C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 93), och dom av den 18 april 2023, E.D.L. (Skäl för att vägra verkställighet grundat på sjukdom) ( C‑699/21, EU:C:2023:295, punkt 30).

16 Sådan information kan lämnas till domstolen av den person som motsätter sig överlämnandet, eller det kan vara information som domstolen redan har tillgång till, som till exempel har fastställts av andra organ. I exempelvis domen Aranyosi och Căldăraru hade den verkställande myndigheten misstankar om fängelseförhållandena i Ungern och Rumänien på grundval av tidigare avgöranden från Europadomstolen och en rapport som upprättats av Europeiska kommittén till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Se dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkterna 43, 44 och 59–61)

17 Se, exempelvis, rådets rambeslut 2008/947/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på domar och övervakningsbeslut i syfte att övervaka alternativa påföljder och övervakningsåtgärder (EUT L 337, 2008, s. 102), och Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU av den 3 april 2014 om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området (EUT L 130, 2014, s. 1).

18 Dom av den 13 januari 2021, MM ( C‑414/20 PPU, EU:C:2021:4, punkt 61).

19 Se, exempelvis, dom av den 17 december 2020, Generalstaatsanwaltschaft Hamburg ( C‑416/20 PPU, EU:C:2020:1042, punkt 55) (där EU-domstolen slog fast att den berörda personen, efter att ha överlämnats, vid den utfärdande medlemsstatens domstolar kan åberopa eventuella åsidosättanden av unionsrätten, i det fallet personens processuella rättigheter i det straffrättsliga förfarandet). Jag har tidigare gjort samma påpekande i mitt förslag till avgörande i de förenade målen Minister for Justice and Equality (Återkallelse av uppskjuten verkställighet av frihetsberövande straff) ( C‑514/21 och C‑515/21, EU:C:2022:848, punkterna 117 och 135).

20 Det är intressent att notera, såsom rådet påminde EU-domstolen om under förhandlingen, att Pál Aranyosi också var far till ett minderårigt barn. Överlämnandet av honom ifrågasattes dock aldrig på grundval av en eventuell kränkning av hans rätt till familjeliv, utan grundades endast på en eventuell överträdelse av förbudet mot omänsklig eller förnedrande behandling.

21 Dom av den 26 mars 2019, SM (Barn som omhändertagits enligt institutet kafala i algerisk rätt) ( C‑129/18, EU:C:2019:248, punkt 67).

22 Enligt förklaringarna avseende Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 17), grundas artikel 24 i stadgan på New York-konventionen om barnets rättigheter, vilken undertecknades den 20 november 1989 och har ratificerats av alla medlemsstater, särskilt artiklarna 3, 9, 12 och 13 i den konventionen. Konventionen är därför relevant för tolkningen av artikel 24 i stadgan. Se, i det avseendet, dom av den 14 december 2021, Stolichna obshtina, rayon Pancharevo ( C‑490/20, EU:C:2021:1008, punkt 63). Barnets rättigheter omnämns även i artikel 3.3 FEU som ett av de mål som Europeiska unionen ska främja.

23 Dom av den 11 mars 2021, État belge (Återvändande av föräldern till en underårig) ( C‑112/20, EU:C:2021:197, punkterna 36 och 38).

24 Utom när de själva är föremål för överlämnande, vilket är möjligt så snart de har blivit straffmyndiga. Detta var situationen i dom av den 23 januari 2018, Piotrowski ( C‑367/16, EU:C:2018:27).

25 Alla deltagare i detta förfarande, med undantag av den ungerska regeringen och rådet, ansåg även att den hänskjutande domstolens första fråga bör besvaras på ett sätt som i viss mån frångår prövningen i två steg.

26 Smyth, C., The best interests of the child in the expulsion and first-entry jurisprudence of the European Court of Human Rights: How principled is the Court’s use of the principle?, European Journal of Migration and Law, vol. 17(1), 2015, s. 70, på s. 71.

27 Goldner-Lang, I., Chapter 31: The child’s best interests as a gap filler and expander of EU law in internal situations i Ziegler, K.S., Neuvonen, P.J., Moreno-Lax, V., Research Handbook on General Principles in EU Law. Constructing Legal Orders in Europe, Edward Elgar Publishing, Cheltenham, 2022.

28 Klaassen M., och Rodrigues, P., The best interests of the child in EU family reunification law: A plea for more guidance on the role of Article 24(2) of the Charter, European Journal of Migration and Law, vol. 19(2), 2017, s. 191.

29 Dom av den 23 januari 2018, Piotrowski ( C‑367/16, EU:C:2018:27).

30 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/800 av den 11 maj 2016 om rättssäkerhetsgarantier för barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden (EUT L 132, 2016, s. 1).

31 Särskilt i artikel 17 i nämnda direktiv föreskrivs att rättigheter för barn som är misstänkta eller tilltalade i nationella straffrättsliga förfaranden ska gälla i tillämpliga delar även för barn som är föremål för en europeisk arresteringsorder, från det att de grips i de verkställande medlemsstaterna. Dom av den 23 januari 2018, Piotrowski ( C‑367/16, EU:C:2018:27, punkt 36).

32 Dom av den 23 januari 2018, Piotrowski ( C‑367/16, EU:C:2018:27, punkt 38). Det ska tilläggas att tröskeln för straffrättsligt ansvar under alla omständigheter utgör ett skäl till att verkställighet av en europeisk arresteringsorder ska vägras enligt artikel 3.3 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder.

33 Dom av den 14 januari 2021, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Återvändande av ensamkommande barn) ( C‑441/19, EU:C:2021:9, punkt 46).

34 Dom av den 11 mars 2021, État belge (Återvändande av föräldern till en underårig) ( C‑112/20, EU:C:2021:197, punkt 27), och dom av den 10 maj 2017, Chavez-Vilchez m.fl. ( C‑133/15, EU:C:2017:354, punkterna 70 och 71).

35 Dom av den 16 juli 2020, État belge (Familjeåterförening – Underårigt barn) ( C‑133/19, C‑136/19 och C‑137/19, EU:C:2020:577, punkt 34). Se även dom av den 6 december 2012, O m.fl. ( C‑356/11 och C‑357/11, EU:C:2012:776, punkt 76).

36 Dom av den 26 mars 2019, SM (Barn som omhändertagits enligt institutet kafala i algerisk rätt) ( C‑129/18, EU:C:2019:248, punkt 69).

37 Förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet Chavez-Vilchez m.fl. ( C‑133/15, EU:C:2016:659, punkt 101).

38 Dom av den 10 maj 2017, Chavez-Vilchez m.fl. ( C‑133/15, EU:C:2017:354, punkt 70).

39 Detta är ytterligare ett argument till varför prövningen i två steg inte kan tillämpas. Den är olämplig eftersom det första steget skulle hoppa över den konkreta bedömningen av barnets bästa, och i stället skulle fokusera på systembrister eller allmänna brister i den utfärdande medlemsstaten. När det har konstaterats att det inte föreligger några sådana brister, vilket uppenbarligen är fallet här, skulle den verkställande rättsliga myndigheten inte alls ha någon möjlighet att bedöma barnets konkreta situation. Det är just den bedömningen som är central för att fastställa barnets bästa.

40 Som Cardona Llorens har påpekat är barnets bästa ett obestämt, men inte skönsmässigt begrepp: I fråga om samma beslut bör bedömningen och fastställandet av barnets bästa för fem olika barn leda till fem olika beslut (med hänsyn till att det inte finns två barn som är lika under samma omständigheter och i samma situation). Men bedömningen och fastställandet av ett barns bästa av fem vuxna individuellt vid antagandet av ett beslut bör leda till samma resultat. Se Cardona Llorens, J., Presentation of General Comment No. 14: strengths and limitations, points of consensus and dissent emerging in the drafting i The best Interests of the child – A dialogue between theory and practice (Europarådet 2016), s. 12. Tillgänglig på följande webbadress: https://rm.coe.int/1680657e56.

41 För en diskussion i denna fråga, se Lonardo, L., The best interests of the child in the case-law of the Court of Justice of the European Union, Maastricht Journal of European and Comparative Law, vol. 29(5), 2022, s. 596, på s. 598. För en diskussion om barnets bästa som en skyddsprincip, mot bakgrund av vilken andra unionsrättsliga instrument ska tolkas, se Frasca, E., och Carlier, J.Y., The best interests of the child in ECJ asylum and migration case-law: Towards a safeguard principle for the genuine enjoyment of the substance of children’s rights?, Common Market Law Review, vol. 60, 2023, s. 345.

42 Även kommissionen intog denna ståndpunkt vid förhandlingen.

43 Dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson ( C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 21). Inom ramen för artikel 24 i stadgan, se dom av den 6 juni 2013, MA m.fl. ( C‑648/11, EU:C:2013:367, punkt 59).

44 Den italienska regeringen och kommissionen framhöll båda vid förhandlingen att detta kan innefatta även de sociala myndigheterna i den verkställande medlemsstaten eller kommunikation med dessa i den utfärdande medlemsstaten.

45 Den verkställande rättsliga myndigheten är tvungen att samla in ytterligare relevanta uppgifter, som till exempels barnets andra familjerelationer, särskilt med den andre föräldern, och kan innefatta deltagande av de sociala myndigheterna eller andra relevanta institutioner som har uppgifter som avser ett visst barn.

46 I själva verket tycks det framgå av de faktiska omständigheterna i målet att den utfärdande rättsliga myndigheten inte ens kände till att GN hade ett barn vid den tidpunkt då den utfärdade den europeiska arresteringsordern.

47 Exempelvis i dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten) ( C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, EU:C:2022:100, punkt 48), dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl. ( C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 131), och dom av den 18 april 2023, E.D.L. (Skäl för att vägra verkställighet grundat på sjukdom) ( C‑699/21, EU:C:2023:295, punkt 46).

48 Dom av den 18 april 2023, E.D.L. (Skäl för att vägra verkställighet grundat på sjukdom) ( C‑699/21, EU:C:2023:295, punkt 46).

49 Liksom Allmänna åklagaren vid Appellationsdomstolen i Bologna och den italienska och nederländska regeringen.

50 Se särskilt artikel 25 i rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen (EUT L 327, 2008, s. 27) (nedan kallat rambeslut 2008/909/RIF). Se även dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl. ( C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 141).

51 Dom av den 18 april 2023, E.D.L. (Skäl för att vägra verkställighet grundat på sjukdom) ( C‑699/21, EU:C:2023:295, punkt 42).

52 Dom av den 29 juni 2017, Popławski ( C‑579/15, EU:C:2017:503, punkt 21), och dom av den 5 september 2012, Lopes Da Silva Jorge ( C‑42/11, EU:C:2012:517, punkt 32).

53 Dom av den 17 juli 2008, Kozlowski ( C‑66/08, EU:C:2008:437, punkterna 41 och 43). I den domen hindrade EU-domstolen medlemsstaterna från att ge dessa uttryck en större räckvidd än vad som föreskrivs i unionsrätten.

54 Dom av den 17 juli 2008, Kozlowski ( C‑66/08, EU:C:2008:437, punkt 46).

55 Det ska tilläggas att medlemsstaterna har denna valmöjlighet även enligt rambeslut 2008/909.

56 Notera att denna bestämmelse, till skillnad från artikel 4.6 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder, inte omfattar personer som uppehåller sig i den verkställande medlemsstaten.