Förslag till avgörande av generaladvokat Anthony Michael Collins föredraget den 4 oktober 2024

1 Originalspråk: engelska.

2 2020 års system för medborgarskap består av 2020 Citizenship Act (2020 års medborgarskapslag) och 2020 Regulations (2020 års förordningar), vilka beskrivs i punkterna 5–7 i detta förslag till avgörande.

3 Nedan kallad internationell rätt.

4 Maltesiska medborgarskapslagen (kap. 188), lag XXX från 1965, i dess ändrade lydelse genom lagarna II från 1970, XXXI från 1972, LVIII från 1974, XXXI från 1975, IX från 1977, XIII från 1983, XXIV från 1989, IV från 2000 och X från 2007; och rättsligt meddelande 410 från 2007 och lag XV från 2013, lagarna XXIV och XXVI från 2017 samt lagarna XV och XXXVIII från 2020.

5 I artikel 2.1 i den maltesiska medborgarskapslagen föreskrivs att ministern är den minister som vid tidpunkten ansvarar för frågor om maltesiskt medborgarskap och omfattar, i den mån befogenheten tillåter, varje person som godkänts av ministern att agera för dennes räkning.

6 Tilläggslagstiftning 188.01 medborgarskapsförordningar av den 1 augusti 1989 (rättsligt meddelande 106 från 1989, i dess ändrade lydelse genom de rättsliga meddelandena 16 från 1993, 232 från 1997, 26 från 2000, 188 och 410 från 2007, 17 och 63 från 2014; lag XIII från 2015, rättsliga meddelanden 336 från 2017 och 214 från 2019 och 443 från 2020).

7 Lag nr XXXVIII från 2020, offentliggjord den 31 juli 2020. Den 15 november 2013 antog Republiken Malta Act No XV of 2013 amending the Maltese Citizenship Act (lag nr XV från 2013 om ändring av den maltesiska lagen om medborgarskap) (kap. 188 (15 november 2013)) (nedan kallad 2013 års medborgarskapslag). Parallellt med förfarandet som fastställs i artikel 10.1 i den maltesiska medborgarskapslagen infördes genom 2013 års medborgarskapslag ett snabbspår till naturalisering genom deltagande i ett individuellt investerarprogram som regleras genom separata villkor och förfaranden. The Individual Investor Programme of the Republic of Malta Regulations, 2014 (2014 års förordningar om Republiken Maltas individuella investerarprogram) (tillägg 188.03 till Maltas lagstiftning), som antogs genom rättsligt meddelande 47 från 2014 och offentliggjordes i Maltas officiella tidning den 4 februari 2014 (nedan kallade 2014 års förordningar), upphävdes den 20 november 2020 genom rättsligt meddelande 437 från 2020. För systemet som antogs enligt 2013 års medborgarskapslag och 2014 års förordningar gäller en gräns på 1800 godkända sökande (exklusive familjemedlemmar) (nedan kallat 2014 års system för medborgarskap). Oaktat likheterna mellan 2014 års och 2020 års system för medborgarskap och de otaliga hänvisningar i skrivelserna till dem båda, är den nu aktuella talan om fördragsbrott begränsad till 2020 års system för medborgarskap.

8 I enlighet med artikel 10.9 i den maltesiska medborgarskapslagen, i dess ändrade lydelse genom 2020 års medborgarskapslag.

9 Tillägg 188.06 till Maltas lagstiftning. 2020 års förordningar antogs genom rättsligt meddelande 437 från 2020.

10 2020 års förordningar upphävde 2014 års förordningar; 2014 års förordningar fortsätter emellertid att gälla, genom förordning 31.1 andra stycket i 2020 års förordningar, till dess att det högsta antalet på 1800 tillåtna ansökningar enligt 2014 års förordningar har uppnåtts.

11 Ansökningarna kan omfatta familjemedlemmar i beroendeställning till en sökande, bland annat med förbehåll för att det görs en ytterligare betalning på 50000 euro för var och en av dem. Se förordning 16.3 i 2020 års förordningar och punkt 1 b i första tillägget till de förordningarna.

12 Dom av den 7 juli 1992, Micheletti m.fl. ( C‑369/90, EU:C:1992:295, punkt 10) (nedan kallad domen i målet Micheletti), dom av den 20 februari 2001, Kaur ( C‑192/99, EU:C:2001:106, punkt 19) (nedan kallad domen i målet Kaur), dom av den 19 oktober 2004, Zhu och Chen ( C‑200/02, EU:C:2004:639, punkt 37) (nedan kallad domen i målet Zhu och Chen), dom av den 2 mars 2010, Rottmann ( C‑135/08, EU:C:2010:104, punkterna 39, 41 och 45) (nedan kallad domen i målet Rottmann), och dom av den 12 mars 2019, Tjebbes m.fl. ( C‑221/17, EU:C:2019:189, punkt 30) (nedan kallad domen i målet Tjebbes).

13 Dom av den 17 september 2002, Baumbast och R ( C‑413/99, EU:C:2002:493, punkt 82).

14 Domen i målet Tjebbes, punkt 35.

15 Domen i målet Rottmann, punkt 51, och domen i målet Tjebbes, punkt 33. Se även dom av den 17 december 1980, kommissionen/Belgien ( 149/79, EU:C:1980:297, punkt 10), och Liechtenstein mot Guatemala, rättegångshinder (andra delen). Se även domen från Internationella domstolen av den 6 april 1955, [1955] ICJ Rep 4, 20 (nedan kallad domen i målet Nottebohm).

16 Enligt definitionen i artikel 2.1 i den maltesiska medborgarskapslagen.

17 Se Passport papers som publicerats av Daphne Caruana Galizia Foundation, https://www.daphne.foundation/passport-papers/2021/04/round-up.

18 Dom av den 5 april 2017, kommissionen/Bulgarien ( C‑488/15, EU:C:2017:267, punkt 50).

19 Dom av den 24 juni 2004, kommissionen/Nederländerna ( C‑350/02, EU:C:2004:389, punkt 20). Syftet med det administrativa förfarandet är att ge den berörda medlemsstaten möjlighet att fullgöra sina skyldigheter enligt unionsrätten eller att på ett ändamålsenligt sätt bemöta kommissionens anmärkningar. Det är mycket viktigt att detta förfarande genomförs på rätt sätt för att skydda medlemsstatens rättigheter och säkerställa att föremålet för domstolsförfarandet tydligt avgränsas. Det administrativa förfarandet har således tre syften: att möjliggöra för medlemsstaten att få den eventuella överträdelsen att upphöra, att ge medlemsstaten möjlighet att utöva sin rätt till försvar samt att avgränsa saken inför en eventuell talan vid domstolen: dom av den 16 september 2015, kommissionen/Slovakien ( C‑433/13, EU:C:2015:602, punkterna 39 och 49).

20 Kravet på att föremålet för en talan enligt artikel 258 FEUF avgränsas genom det administrativa förfarande som avses i den artikeln innebär inte att anmärkningarna i det motiverade yttrandet och yrkandena i ansökan måste vara identiska, under förutsättning att föremålet för talan inte har utvidgats eller ändrats utan har inskränkts (dom av den 14 mars 2006, kommissionen/Frankrike, C‑177/04, EU:C:2006:173, punkt 37).

21 Dom av den 11 november 2010, kommissionen/Portugal ( C‑543/08, EU:C:2010:669, punkt 20). Se även artikel 21 i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 120 c i dess rättegångsregler.

22 Se artikel 260.1 FEUF.

23 I talan som väcks enligt artikel 258 FEUF ankommer det endast på kommissionen, om den anser att en medlemsstat har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter, att bedöma om det är lämpligt att väcka talan mot denna medlemsstat, fastställa vilka bestämmelser som den menar att medlemsstaten har åsidosatt och välja vid vilken tidpunkt den kommer att väcka talan vid domstolen (om av den 3 mars 2016, kommissionen/Malta, C‑12/14, EU:C:2016:135, punkt 24).

24 Republiken Malta gör gällande att de kriterier som tillämpas i 2020 års system för medborgarskap är objektiva och transparenta. I artikel 5.1 i den europeiska konventionen om medborgarskap, som antogs under överinseende av Europarådet och trädde i kraft den 1 mars 2000, föreskrivs att [e]n konventionsstats medborgarskapsregler skall inte innebära åtskillnad eller omfatta någon praxis liktydig med diskriminering på grund av kön, religion, ras, hudfärg eller nationell eller etnisk härkomst.

25 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 april 2005, kommissionen/Irland ( C‑494/01, EU:C:2005:250, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

26 Dom av den 17 december 2020, kommissionen/Slovenien (ECB:s arkiv) ( C‑316/19, EU:C:2020:1030, punkterna 119 och 121 och där angiven rättspraxis).

27 Se punkt 29 i detta förslag till avgörande.

28 Dom av den 9 juni 2022, Préfet du Gers och Institut national de la statistique et des études économiques ( C‑673/20, EU:C:2022:449, punkterna 46–48 och 57) (nedan kallad domen i målet Préfet du Gers). I punkt 48 i den domen konstaterades att [g]enom artikel 9 FEU och artikel 20 FEUF har fördragens upphovsmän således inrättat ett oupplösligt och allenarådande band mellan innehavet av medborgarskap i en medlemsstat och förvärvet av ställningen som unionsmedborgare, men även bibehållandet av denna ställning. Efter Förenade kungarikets suveräna beslut att utträda ur EU på grundval av artikel 50.1 FEU upphörde fördragen att gälla för Förenade kungariket från det att avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen trädde i kraft den 1 februari 2020 (EUT L 29, 2020, s. 7). Från den dagen innehar medborgare i Förenade kungariket inte längre medborgarskap i en medlemsstat och är inte längre EU-medborgare. Se domen i målet Préfet du Gers, punkt 91.

29 Dom av den 20 september 2001, Grzelczyk ( C‑184/99, EU:C:2001:458, punkt 31). Se även dom av den 17 september 2002, Baumbast och R ( C‑413/99, EU:C:2002:493, punkt 82) och dom av den 15 juli 2021, The Department for Communities in Northern Ireland ( C‑709/20, EU:C:2021:602, punkt 62). I yttrande 2/13 (Unionens anslutning till Europakonventionen) av den 18 december 2014 (EU:C:2014:2454, punkt 172) angav domstolen följande: Unionens mål, såsom de anges i artikel 3 FEU, ska uppnås med hjälp av en rad grundläggande bestämmelser, exempelvis de bestämmelser som innehåller föreskrifter om fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer, unionsmedborgarskapet, området med frihet, rättvisa och säkerhet samt konkurrenspolitiken. Dessa bestämmelser ingår i ett system som är unionens eget och de har utformats så att de, var och en inom sitt specifika område och med sina egna särdrag, ska bidra till genomförandet av den integrationsprocess som är det bakomliggande syftet med unionen.

30 Se även domen i målet Tjebbes, punkt 31, och domen i målet Préfet du Gers, punkt 49 och där angiven rättspraxis.

31 Artiklarna 20.2 a och 21 FEUF. De rättigheter som EU-medborgare ges enligt artikel 21.1 FEUF syftar bland annat till att underlätta deras gradvisa integration i samhället i den mottagande medlemsstaten (dom av den 14 november 2017, Lounes, C‑165/16, EU:C:2017:862, punkt 56).

32 Med förbehåll för de villkor och begränsningar som fastställs i fördragen och genom de åtgärder som beslutats med tillämpning av dessa: artiklarna 20.2 b och 22 FEUF. Se även artiklarna 40 och 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

33 Artikel 18 FEUF är tänkt att tillämpas fristående i situationer som omfattas av unionsrätten för vilka EUF-fördraget inte innehåller några särskilda regler om icke-diskriminering (dom av den 15 juli 2021, The Department for Communities in Northern Ireland, C‑709/20, EU:C:2021:602, punkterna 63 och 65 och där angiven rättspraxis).

34 I artikel 6.1 i Europaparlamentets och rådet direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s. 77) föreskrivs att [u]nionsmedborgare skall ha rätt att uppehålla sig på en annan medlemsstats territorium i högst tre månader utan några andra villkor eller formaliteter än kravet på att inneha ett giltigt identitetskort eller pass. Enligt artiklarna 7 och 16 i direktiv 2004/38 omfattas dock en EU-medborgares rätt att uppehålla sig i en annan medlemsstat under längre tid än tre månader men kortare tid än fem år av ytterligare villkor. I artikel 7.1 b i direktiv 2004/38 anges till exempel att icke yrkesverksamma EU-medborgare för egen och sina familjemedlemmars räkning [måste ha] tillräckliga tillgångar för att inte bli en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem under vistelsen. Se dom av den 15 juli 2021, The Department for Communities in Northern Ireland ( C‑709/20, EU:C:2021:602, punkterna 75–79).

35 Det finns inte någon EU-lagstiftning om vare sig förvärv eller förlust av EU-medborgarskap. Republiken Malta konstaterade under förhandlingen att sådan lagstiftning skulle kunna antas på grundval av artikel 352 FEUF.

36 Kommissionen försäkrar i både sina skriftliga och muntliga framställningar att den inte stöder sig på internationell rätt i detta mål. Denna försäkran motsägs emellertid till viss del av kommissionens åberopande av domen i målet Nottebohm till stöd för sin sak. Enligt unionsrätten ska medlemsstaterna dock följa internationell rätt när de fastställer bestämmelser om förvärv och återkallelse av medborgarskap; se domen i målet Tjebbes, punkt 30. Härav följer att EU:s lagstiftning på detta område – i frånvaro av konflikt – bygger på, och måste iaktta, internationell rätt. Se dock förslaget till avgörande av generaladvokaten Maduro i målet Kadi/rådet och kommissionen ( C‑402/05 P, EU:C:2008:11, punkt 24), där han angav att [f]örhållandet mellan folkrätten och [unionens] rättsordning styrs av [unionens] rättsordning, och folkrätten kan endast tränga igenom den rättsordningen på de villkor som följer av [unionens] konstitutionella principer.

37 Dom av den 18 januari 2022, Wiener Landesregierung (Återkallelse av en försäkran om naturalisering) ( C‑118/20, EU:C:2022:34, punkt 37 och där angiven rättspraxis) (nedan kallad domen i målet Wiener Landesregierung). Se, analogt, domen i målet Kaur, punkt 25. Domstolen klargjorde att en medlemsstats ensidiga förklaring före dess anslutning till Europeiska gemenskapen om avgränsning av den personkrets på vilken de gemenskapsrättsliga bestämmelserna var tillämpliga (ratione personae), och därmed vilka medborgare i den medlemsstaten som skulle omfattas av dessa bestämmelser, inte förvägrade medborgare i medlemsstaten att omfattas av dessa rättigheter, eftersom de aldrig hade åtnjutit dem.

38 Förslag till avgörande av generaladvokaten Collins i målet Préfet du Gers och Institut national de la statistique et des études économiques ( C‑673/20, EU:C:2022:129, punkt 22).

39 EGT C 191, 1992, s. 98 (nedan kallad förklaring nr 2), bifogad Maastrichtfördraget från 1992 som införde EU-medborgarskapet. Syftet med förklaring nr 2 var att klargöra på vilken personkrets som de unionsrättsliga bestämmelser som avsåg begreppet medborgare skulle tillämpas (ratione personae), och den ska därför beaktas vid fastställande av vilka personer som omfattas av EU-fördraget (dom av den 5 september 2023, Udlændinge- og Integrationsministeriet (Förlust av danskt medborgarskap), C‑689/21, EU:C:2023:626, punkt 27).

40 Denna enda samhällsbildning begränsas av bestämmelserna i fördragen och ska därför inte likställas med en stat.

41 Artikel 20.2 b FEUF. Se även artiklarna 9–11 FEU om demokratiska principer, vilka i stor utsträckning hänvisar till EU-medborgare.

42 Punkt 10.

43 I förslaget till avgörande i målet Micheletti m.fl. ( C‑369/90, EU:C:1992:47, punkterna 3 och 4) angav generaladvokaten Tesauro att förvärv och förlust av medborgarskap ankommer på varje medlemsstat. Innehav av medborgarskap i en medlemsstat, oavsett hur det förvärvades, är det enda villkor som en person måste uppfylla för att utöva etableringsrätten, och ingen annan omständighet och inget annat kriterium får beaktas.

44 Punkt 39. Se även dom av den 2 oktober 2003, Garcia Avello ( C‑148/02, EU:C:2003:539, punkt 28). I punkt 39 i domen i målet Zhu och Chen syftade inte domstolen på en inskränkning genom lagstiftning utan angav i allmänna ordalag att en medlemsstat inte får begränsa verkningarna av beviljande av medborgarskap i en annan medlemsstat genom att införa ytterligare villkor för dess erkännande.

45 Artiklarna 17 och 18 EG (nu artiklarna 20 och 21 FEUF).

46 Tilldelningen av befogenheter till unionen styrs av principen om tilldelade befogenheter: artiklarna 4.1, 5.1 och 5.2 FEU. Befogenheter som inte tilldelas unionen tillhör medlemsstaterna. Unionen kan inte göra anspråk på befogenheter inom områden som är helt förbehållna medlemsstaterna.

47 Denna allmänna unionsrättsliga princip tillämpas i punkterna 39 och 41 i domen i målet Rottmann, och i punkt 30 i domen i målet Tjebbes.

48 Se dom av den 14 december 2021, Stolichna obshtina, rayon Pancharevo ( C‑490/20, EU:C:2021:1008, punkt 38 och där angiven rättspraxis) där domstolen konstaterade dels att varje medlemsstat enligt internationell rätt är behörig att fastställa förutsättningarna för förvärv och förlust av medborgarskap, dels att de aktuella nationella bestämmelserna ska vara förenliga med unionsrätten, när det är fråga om situationer som omfattas av unionsrätten.

49 När kommissionen anser att en medlemsstat har åsidosatt en skyldighet enligt unionsrätten kan den med stöd av artikel 258 FEUF väcka talan om fördragsbrott, utan att behöva göra avgränsningar med avseende på den påstådda överträdelsens natur och allvar. Dom av den 27 november 1990, kommissionen/Italien ( C‑209/88, EU:C:1990:423, punkt 14). Se, analogt, dom av den 18 oktober 2007, kommissionen/Danmark ( C‑19/05, EU:C:2007:606, punkt 35).

50 Domen i målet Zhu och Chen, punkterna 34–40.

51 Se, analogt, Sloane, R. D., Breaking the Genuine Link. The Contemporary International Legal Regulation of Nationality, Harvard International Law Review, vol. 50, nr 1. Författaren anser att domen i målet Nottebohm kan tolkas som ett avgörande med begränsad tillämpning där Internationella domstolen stödde sig på den allmänna principen om rättsmissbruk för att förhindra att Nottebohm undgick följderna av krigets lagar.

52 För att ett förfarandemissbruk ska anses vara styrkt krävs dels att det föreligger vissa objektiva förhållanden av vilka det – trots att de villkor som uppställs i unionsrätten formellt sett är uppfyllda – framgår att syftet med de berörda unionsbestämmelserna inte har uppnåtts, dels att det föreligger en subjektiv faktor, nämligen en avsikt att erhålla en förmån som följer av unionsrätten genom att på ett konstlat sätt konstruera de omständigheter som krävs för att erhålla förmånen. Dom av den 26 februari 2019, T Danmark och Y Denmark ( C‑116/16 och C‑117/16, EU:C:2019:135, punkterna 70 och 97 och där angiven rättspraxis) (nedan kallad domen i målet T Danmark).

53 Domen i målet T Danmark, punkterna 70–71 och där angiven rättspraxis. Missbruk av unionsrätten eller av rättigheter kan i princip konstateras för enskildas och medlemsstaters handlingar, med förbehåll för nödvändig EU-behörighet och bevisning.

54 Punkterna 41, 42, 48, 57 och 58.

55 I artikel 15.2 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, som antogs av Förenta nationernas generalförsamling den 10 december 1948, föreskrivs att [i]ngen får godtyckligt fråntas sin nationalitet eller nekas rätten att ändra nationalitet. I artikel 8.2 b i konventionen om begränsning av statslöshet, som antogs i New York den 30 augusti 1961 och trädde i kraft den 13 december 1975, anges att en person kan berövas sitt medborgarskap i en fördragsslutande stat om medborgarskapet har erhållits genom osanna uppgifter eller bedrägligt förfarande. I artikel 8.4 anges vidare att en fördragsslutande stat inte får utnyttja den möjlighet att beröva medborgarskap som medges i artikel 8.2 b, förutom i överensstämmelse med lag, som ska tillförsäkra vederbörande rätt att bli hörd av domstol eller annat opartiskt organ. I artikel 7.1 i den europeiska konventionen om medborgarskap anges dessutom följande: En konventionsstat får i sin nationella lagstiftning inte föreskriva att medborgarskap i den staten skall förloras ex lege eller på statens initiativ utom i följande fall: … b) Vid förvärv av konventionsstatens medborgarskap genom bedrägligt förfarande, osanna uppgifter eller undanhållande av relevanta sakförhållanden av sökanden. Se även artikel 18.2 a i samma konvention, där följande fastställs: [v]id beslut om beviljande och bibehållande av medborgarskap vid statssuccession skall varje berörd konventionsstat särskilt ta hänsyn till följande: a) Den verkliga och faktiska anknytningen mellan personen i fråga och staten.

56 Domstolen slog fast att ett beslut om återkallande av medborgarskap på grund av bedrägligt handlande kan motiveras av allmänintresset: domen i målet Rottmann, punkt 51, domen i målet Tjebbes, punkt 33, och domen i målet Wiener Landesregierung, punkt 52.

57 Vilket var en fråga för den hänskjutande domstolen att avgöra.

58 Punkterna 35, 40 och 41. Domstolen prövade om artikel 20 FEUF utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken medborgarskap kan förloras enligt lag. När det gäller personer som inte är medborgare i någon annan medlemsstat förlorar de sitt EU-medborgarskap utan att det görs en individuell bedömning av proportionaliteten av förlusten för den berörda personen.

59 Och, i förekommande fall, för hans eller hennes familjemedlemmar (dom av den 5 september 2023, Udlændinge- og Integrationsministeriet (Förlust av danskt medborgarskap), C‑689/21, EU:C:2023:626, punkt 32). En förlust av medborgarskap måste vara förenlig med de grundläggande rättigheter som garanteras genom stadgan, i synnerhet rätten till respekt för familjelivet i dess artikel 7, domen i målet Tjebbes, punkt 45, domen i målet Wiener Landesregierung, punkt 61).

60 Se domen i målet Tjebbes, punkt 41, och domen i målet Wiener Landesregierung, punkt 59. Domstolen ansåg att ett beslut av en medlemsstat att återkalla en försäkran om beviljande av medborgarskap, vilket ledde till en permanent förlust av den berörda personens EU-medborgarskap, är oförenligt med proportionalitetsprincipen när grunderna för beslutet är att personen har begått mindre allvarliga trafikförseelser som medför bötesstraff (domen i målet Wiener Landesregierung, punkt 74).

61 Dom av den 25 april 2024, Stadt Duisburg (Förlust av tyskt medborgarskap) ( C‑684/22–C‑686/22, EU:C:2024:345, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

62 Se, analogt, artikel 7.1 i den europeiska konventionen om medborgarskap, där följande anges: En konventionsstat får i sin nationella lagstiftning inte föreskriva att medborgarskap i den staten skall förloras ex lege eller på statens initiativ utom i följande fall: … e) Vid avsaknad av verklig anknytning mellan konventionsstaten och en medborgare som har varaktigt hemvist utomlands. Sådan verklig anknytning definieras inte i konventionen. Jag menar att av detta följer att artikel 7.1 e i den europeiska konventionen om medborgarskap ger varje konventionsstat i uppgift att avgöra vad som är en verklig anknytning mellan den och dess medborgare.

63 Se dom av den 25 april 2024, Stadt Duisburg (Förlust av tyskt medborgarskap) ( C‑684/22–C‑686/22, EU:C:2024:345, punkterna 56–65 och där angiven rättspraxis). Se, som en jämförelse, punkt 62 i domen i målet Préfet du Gers, där domstolen konstaterade att skyldigheten att göra en individuell bedömning av proportionaliteten av de konsekvenser som förlusten av EU-medborgarskapet får i situationer om omfattas av unionsrättens tillämpningsområde inte gäller för en förlust av denna ställning som en automatisk följd av ett suveränt beslut av en tidigare medlemsstat att utträda ur unionen.

64 Freidrich Nottebohm, tysk medborgare, föddes i Tyskland 1881. År 1905 bosatte han sig i Guatemala och startade ett företag. År 1939, omedelbart efter att andra världskriget inleddes, ansökte han om att bli medborgare i Liechtenstein. Efter att ha fått ett liechtensteinskt pass i december 1939 beviljades han visering av Guatemalas generalkonsul i Zürich. Han återvände till Guatemala i början av 1940-talet för att återuppta sin affärsverksamhet. År 1943 greps Nottebohm av guatemalanska myndigheter på begäran av den amerikanska regeringen, överlämnades till de amerikanska väpnade styrkorna och utvisades till USA, där han internerades utan rättegång i två år och tre månader. De guatemalanska myndigheterna inledde rättsliga förfaranden mot Nottebohm, i syfte att – utan ersättning – expropriera hans egendom. I december 1951 väckte den liechtensteinska regeringen talan vid Internationella domstolen och begärde upprättelse och ersättning av den guatemalanska regeringen för de åtgärder som den hade vidtagit mot Nottebohms person och egendom. Den guatemalanska regeringen ansåg att talan inte kunde tas upp till prövning, bland annat på den grunden att Furstendömet Liechtenstein inte hade kunnat visa att Nottebohm, för vars skydd det agerar, hade förvärvat liechtensteinskt medborgarskap i enlighet med nationell lagstiftning. I Internationella domstolens dom, vilken är begränsad till frågan om upptagande till sakprövning, prövas huruvida det medborgarskap som har tilldelats Nottebohm kan göras gällande gentemot Guatemala i … förfarandet som inletts vid [Internationella domstolen].

65 Se, analogt, artikel 3.1 i den europeiska konventionen om medborgarskap av den 6 november 1997, där det anges att [v]arje stat skall genom sin egen lagstiftning bestämma vem som skall vara medborgare i staten. I dess artikel 3.2 föreskrivs att [d]enna lag skall godtas av andra stater i den utsträckning den är förenlig med tillämpliga internationella konventioner, internationell sedvanerätt samt vanligen erkända rättsprinciper för medborgarskap. Se även artikel 1 i konventionen för lösande av vissa konflikter mellan medborgarskapslagar (antagen den 13 april 1930, trädde i kraft den 1 juli 1937) 179 LNTS 4137 (nedan kallad konventionen om konflikter mellan medborgarskapslagar), vars lydelse är nästan identisk med artikel 3.1 och 3.2 i den europeiska konventionen om medborgarskap. I artikel 2 i konventionen om konflikter mellan medborgarskapslagar anges att frågan huruvida en person är medborgare i en viss stat ska fastställas i enlighet med lagstiftningen i den staten. Hänvisningarna till internationell rätt i dessa konventioner än något cirkulär. Man skulle kunna förvänta sig att de definierade eller åtminstone angav minimivillkor enligt internationell rätt i samband med att en stat beviljar en person medborgarskap. Jag anser att den omständigheten att konventionerna systematiskt har väjt för att ens fastställa minimikrav på detta område visar på en tydlig avsikt att lämna definitionen av medborgarskap och villkoren för dess beviljande till de enskilda staternas lagstiftning. Av detta följer att internationell rätt – än så länge – inte har haft mer än marginell betydelse på området.

66 Internationella domstolen angav dessutom följande: [D]et är inte nödvändigt att fastställa om internationell rätt medför några begränsningar för dess beslutsfrihet på detta område. Medborgarskap får dessutom sina mest omedelbara, sina mest långtgående och – för de flesta personer – sina enda verkningar i rättssystemet för den stat som tilldelar det. Det främsta syftet med medborgarskap är att fastställa att den person som har tilldelats medborgarskapet åtnjuter de rättigheter och är bunden av de skyldigheter som lagstiftningen i den berörda staten ger eller ålägger sina medborgare. Detta framgår av den mer allmänna föreställningen att medborgarskap omfattas av en stats nationella behörighet.

67 Det finns inte några universellt erkända bestämmelser om förvärv av medborgarskap enligt unionsrätten eller internationell rätt. Detta är fallet även om stater kan tilldela medborgarskap på grundval av (varianter av) gemensamma normer eller begrepp som territorialprincipen (ius soli) eller härstamningsprincipen (ius sanguinis). Se, analogt, artikel 6.1 a i den europeiska konventionen om medborgarskap.

68 I förslaget till avgörande i målet Micheletti m.fl. ( C‑369/90, EU:C:1992:47, punkt 5) angav generaladvokaten Tesauro att han inte ansåg att målet vid domstolen är ett lämpligt forum för att diskutera problem kopplade till faktiskt medborgarskap som har sitt ursprung i en romantisk period för internationella relationer och, i synnerhet, i begreppet diplomatiskt skydd; än mindre … har [Internationella domstolens] välkända (och – vilket är viktigt att komma ihåg – kontroversiella) dom i målet Nottebohm någon betydelse.