Förslag till avgörande av generaladvokat Tamara Ćapeta föredraget den 30 januari 2025

1 Originalspråk: engelska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU av den 10 mars 2010 om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (direktiv om audiovisuella medietjänster) (EUT L 95, 2010, s. 1), i dess lydelse enligt direktiv 2018/1808 (nedan kallat direktivet om audiovisuella medietjänster).

3 ESR är den nationella tillsynsmyndigheten i den mening som avses i artikel 30 i direktivet om audiovisuella medietjänster.

4 Nomos 4779/2021, Ensomatosi stin ethniki nomothesia tis Odigias (ΕΕ) 2010/13 tou Europaikou Koinovouliou kai tou Symvouliou tis 10is Martiou 2010 gia ton syntonismo orismenon nomothetikon, kanonistikon kai dioikitikon diatakseon ton kraton melon schetika me tin parochi ypiresion optikoakoustikon meson, opos echei tropopoiithi me tin Odigia (ΕΕ) 2018/1808 tou Europaikou Koinovouliou kai tou Symvouliou tis 14is Noemvriou 2018 kai alles diatakseis armodiotitas tis Genikis Grammateias Epikoinonias kai Enimerosis (lag 4779/2021 om införlivande med nationell lagstiftning av Europaparlamentets och rådet direktiv 2010/13/EU av den 10 mars 2010 om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1808 av den 14 november 2018 och av andra bestämmelser inom behörighetsområdet för generalsekretariatet för kommunikation och information) (Greklands officiella tidning I/27 av den 20 februari 2021) (nedan kallad lag 4779/2021).

5 Det förklarades under förhandlingen att programmet först direktsändes, och att det sedan låg kvar på Makeleios webbplats och kunde tas del av på begäran.

6 Enligt bilaga II till båda besluten om hänskjutande föreskriver artikel 8 i lag 4779/2021 följande: Audiovisuella medietjänster får inte innehålla någon uppmaning till våld eller hat mot en grupp eller en medlem av en grupp på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, börd, religion, funktionshinder, sexuell läggning, könsidentitet eller könskarakteristika.

7 I besluten om hänskjutande hänvisas till artikel 1.1 i Nomos 2328/1995, nomiko kathestos tis idiotikis tileorasis kai tis topikis radiofonias, rythmisi thematon tis radiotileoptikis agoras kai alles diatakseis (lag 2328/1995 om den rättsliga ställningen för privat television och lokalradio, om reglering av sändningsmarknaden och om andra bestämmelser) (Greklands officiella tidning I/159 av den 3 augusti 1995) (nedan kallad lag 2328/1995) samt till artiklarna 2.1, 4 och 9.2 i Proedriko diatagma 77/2003, kodikas deontologias eidiseografikon kai allon dimosiografikon kai politikon ekpompon (presidentdekret 77/2003 om etiska regler för nyhetsprogram och andra journalistiska och politiska sändningar (Greklands officiella tidning I/75 av den 28 mars 2003) (nedan kallat presidentdekret 77/2003).

8 Artikel 14 i den grekiska konstitutionen behandlar yttrandefrihet. I artikel 15.1 anges att bestämmelserna till skydd för pressen i föregående artikel [inte] är tillämpliga på filmer, ljudinspelningar, radio, television eller andra liknande medier för överföring av ljud eller bild. Artikel 15.2 i den grekiska konstitutionen lyder enligt följande:Radio och television ska vara under direkt statlig kontroll. Kontrollen över och påförandet av administrativa sanktioner omfattas av den exklusiva behörigheten för den nationella radio- och tv-nämnden, som är en oberoende myndighet, enligt vad som föreskrivs i lag. Statens direkta kontroll, som också kan ta sig formen av en ordning med föregående tillstånd, ska syfta till en objektiv överföring på lika villkor av information och nyheter, liksom av litteratur och konst, till att säkerställa den programkvalitet som krävs för att uppfylla radions och televisionens sociala uppdrag, liksom för landets kulturella utveckling, samt till att respektera människans värde och skydda barn och unga.

9 Dom av den 21 oktober 2015, New Media Online ( C‑347/14, EU:C:2015:709) (nedan kallad domen i målet New Media Online).

10 Domen i målet New Media Online, punkt 24.

11 Domen i målet New Media Online, punkterna 26, 28 och 33.

12 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juli 2019, Baltic Media Alliance ( C‑622/17, EU:C:2019:566, punkt 41).

13 I förevarande mål, när Makeleio tillfrågades om saken under förhandlingen bekräftade företaget att en av Makeleio anställd person valde ut och organiserade de audiovisuella medietjänsterna under överinseende av företaget.

14 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 mars 1978, Oehlschläger ( 104/77, EU:C:1978:69, punkt 4) och dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl. ( C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

15 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 december 1965, Dekker ( 33/65, EU:C:1965:118, s. 904) och dom av den 26 oktober 2023, EDP – Energias de Portugal m.fl. ( C‑331/21, EU:C:2023:812, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

16 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 juni 2021, Ultimo Portfolio Investment (Luxembourg) ( C‑303/20, EU:C:2021:479, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

17 Dom av den 10 juni 2021, Ultimo Portfolio Investment (Luxembourg) ( C‑303/20, EU:C:2021:479, punkt 35).

18 Den grekiska regeringen förklarade under förhandlingen att de olika lagren av nationell lagstiftning om audiovisuella medietjänster måste förstås i ett historiskt sammanhang som inleds med den nya konstitutionen och fortsätter med den första privatiseringen av den statliga televisionen, utvecklingen av television mot betalning per visning (pay-per-view), införandet av digital television (som ersatte den analoga televisionen), och audiovisuella medietjänster på begäran. Utöver de tre rättsakter som det redan har hänvisats till finns det annan grekisk lagstiftning som anges i besluten om hänskjutande som är relevant i de nationella målen.

19 Europeiska kommissionen, Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2010/13/EU om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster, mot bakgrund av ändrade marknadsförhållanden, COM(2016) 287 final. I den ursprungliga versionen av direktivet om audiovisuella medietjänster från 2010 hade artikel 6 följande lydelse: Medlemsstaterna ska på lämpligt sätt säkerställa att audiovisuella medietjänster som tillhandahålls av medietjänstföretag under deras jurisdiktion inte innehåller något som uppmanar till hat, grundat på ras, kön, religion eller nationalitet. Den innehöll alltså inte heller någon hänvisning till ett allmänt förbud mot program som kränker mänsklig värdighet.

20 Europeiska unionens råd, Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2010/13/EU om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster, mot bakgrund av ändrade marknadsförhållanden – Resultatet av Europaparlamentets första behandling (Strasbourg den 1–4 oktober 2018), ST 12689 2018 INIT, s. 62. Samma formulering inkluderades också i skäl 60 i direktiv 2018/1808.

21 Se skäl 104 i direktivet om audiovisuella medietjänster.

22 Artikel 2.1 i direktivet om audiovisuella medietjänster.

23 Se dom av den 22 september 2011, Mesopotamia Broadcast och Roj TV ( C‑244/10 och C‑245/10, EU:C:2011:607, punkt 34) och dom av den 18 juli 2013, Sky Italia ( C‑234/12, EU:C:2013:496, punkt 12) (nedan kallad domen i målet Sky Italia).

24 Artikel 3 i direktivet om audiovisuella medietjänster.

25 Skäl 16 i direktivet om audiovisuella medietjänster.

26 Med beaktande av omständigheterna i förevarande mål kan man tillägga att rådet år 1998 antog rekommendation 98/560/EG av den 24 september 1998 om utvecklingen av konkurrenskraften hos den europeiska industrin för audiovisuella tjänster och informationstjänster genom främjande av nationella system för att uppnå en jämförbar och effektiv skyddsnivå för minderåriga och för den mänskliga värdigheten (EGT L 270, 1998, s. 48).

27 Europeiska fördragsserien nr 132.

28 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 juni 2005, Mediakabel ( C‑89/04, EU:C:2005:348, punkt 41), där föregångarna till direktivet om audiovisuella medietjänster, direktiven 89/552 och 98/34/EG, tolkas, och dom av den 4 juli 2019, Baltic Media Alliance ( C‑622/17, EU:C:2019:566, punkterna 69 och 70).

29 Betydelsen av artikel 2 FEU har framhållits av EU-domstolen vid ett flertal tillfällen, bland annat i domen av den 27 februari 2018, Associação Sindical dos Juízes Portugueses ( C‑64/16, EU:C:2018:117, punkterna 30 och 32). I domen av den 16 februari 2022, Ungern/parlamentet och rådet ( C‑156/21, EU:C:2022:97, punkt 232), konstaterade EU-domstolen följande: Artikel 2 FEU är inte en bestämmelse som endast anger politisk inriktning eller politiska avsikter, utan bestämmelsen anger värden som … utgör en del av själva identiteten hos unionen i egenskap av gemensam rättsordning. Dessa värden tar sig konkreta uttryck i form av principer som innehåller rättsligt bindande skyldigheter för medlemsstaterna.

30 Se, till exempel, följande domar från Europadomstolen: 22 november 1995, S.W. mot Förenade kungariket, CE:ECHR:1995:1122JUD002016692, § 44, 29 april 2002, Petty mot Förenade kungariket, CE:ECHR:2002:0429JUD000234602,§ 65, och 25 juni 2024, Ukraina mot Ryssland (om Krim), CE:ECHR:2024:0625JUD002095814, § 1290.

31 Såsom generaladvokaten Trstenjak så elegant uttryckte det i sitt förslag till avgörande i förenade målen NS ( C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:610, punkt 112), människans värdighet [ska] inte bara respekteras, utan även skyddas.

32 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny ( C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234, punkterna 44 och 45 samt där angiven rättspraxis).

33 Denna lösning är i själva verket i linje med den allmänna likhetsprincip som föreskrivs i artikel 20 i stadgan. Förklaringen med avseende på artikel 20 i stadgan – Likhet inför lagen – (EUT C 303, 2007, s. 17) lyder enligt följande: Denna artikel motsvarar en allmän, rättslig princip som återfinns i alla europeiska konstitutioner och som av domstolen fastställts vara en grundläggande princip i gemenskapsrätten (dom av den 13 november 1984, Racke, mål 283/83, REG 1984, s. 3791, dom av den 17 april 1997, C‑15/95, EARL, REG 1997, s. I-1961, och dom av den 13 april 2000, C‑292/97, Karlsson, REG 2000, s. 2737). Enligt likhetsprincipen ska jämförbara situationer inte bara behandlas lika, utan olika situationer ska också behandlas olika, såvida det inte finns skäl att behandla dem lika. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 september 2010, Akzo Nobel Chemicals och Akcros Chemicals/kommissionen m.fl. ( C‑550/07 P, EU:C:2010:512, punkt 55).

34 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Sky Italia, punkterna 20 och 21.

35 Kommissionen uttryckte tvivel beträffande upptagandet till prövning av denna fråga (och av den andra frågan). Den ansåg att den hänskjutande domstolen hade byggt frågan på ett från första början oriktigt antagande, enligt vilket införlivandet av direktivet om audiovisuella medietjänster med nationell rätt inte omfattade programföretag på internet som inte också är traditionella tv-stationer. EU-domstolen har i mål om förhandsavgörande emellertid inte möjlighet att yttra sig om den nationella lagstiftningens innebörd. Den hänskjutande domstolen har tydligt förklarat att dess ledamöter är oeniga om tolkningen av den nationella lagstiftningen, men att majoriteten intar den ståndpunkten som frågan bygger på. EU-domstolen bör därför besvara frågan utifrån antagandet att lagstiftningen har den innebörd som den hänskjutande domstolen har angett i sitt beslut om hänskjutande.

36 Denna rättspraxis inleddes med domen av den 26 februari 1986, Marshall ( 152/84, EU:C:1986:84, punkt 48). För senare bekräftelse av denna rättspraxis, se dom av den 7 augusti 2018, Smith ( C‑122/17, EU:C:2018:631, punkterna 42 och 43) och dom av den 18 januari 2022, Thelen Technopark Berlin ( C‑261/20, EU:C:2022:33, punkt 32).

37 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 april 1984, von Colson och Kamann ( 14/83, EU:C:1984:153).

38 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 oktober 2004, Pfeiffer m.fl. ( C‑397/01–C‑403/01, EU:C:2004:584, punkt 118).

39 Dom av den 19 april 2016, DI ( C‑441/14, EU:C:2016:278, punkt 33).

40 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 oktober 2004, Pfeiffer m.fl. ( C‑397/01–C‑403/01, EU:C:2004:584, punkt 119).

41 I domen av den 13 november 1990, i målet Marleasing ( C‑106/89, EU:C:1990:395, punkt 8), slog EU-domstolen fast att den nationella domstolen är skyldig att hitta en lösning genom tolkning i den utsträckning det är möjligt. Sedan domen av den 16 juni 2005 i målet Pupino ( C‑105/03, EU:C:2005:386), uttrycks gränsen för konform tolkning med hjälp av begreppet contra legem (ibidem, punkt 47, och i den senare domen av den 25 januari 2024 i målet Sofiyski gradski sad, C‑722/22, EU:C:2024:80, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

42 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 oktober 1987, Kolpinghuis Nijmegen ( 80/86, EU:C:1987:431, punkt 13). Se även dom av den 3 maj 2005, Berlusconi m.fl. ( C‑387/02, C‑391/02 och C‑403/02, EU:C:2005:270, punkt 74) och dom av den 20 december 2017, Vaditrans ( C‑102/16, EU:C:2017:1012, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

43 EU-domstolen har fastställt att legalitetsprincipen, som vanligtvis är relevant i straffrättsliga sammanhang, också ska tillämpas i samband med administrativa sanktioner. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 oktober 2010, SGS Belgium m.fl. ( C‑367/09, EU:C:2010:648, punkterna 39 och 61) och dom av den 24 mars 2021, Prefettura Ufficio territoriale del governo di Firenze ( C‑870/19 och C‑871/19, EU:C:2021:233, punkterna 49 och 50). Såsom generaladvokaten Kokott har gjort gällande så finns det inte något som talar mot att använda legalitetsprincipen som vägledning vid administrativa sanktioner (se hennes förslag till avgörande i målet SGS Belgium m.fl., C‑367/09, EU:C:2010:440, punkt 37).

44 Det finns en viss motsägelse i detta påstående. Den rättsliga tolkningen skapar nämligen inte ny lagstiftning, utan klarlägger hur lagstiftningen har varit sedan den infördes. Det är därför också möjligt att hävda att den rättsliga skyldigheten i fråga förelåg när den straffbara gärningen begicks. En annan viktig aspekt är emellertid också den subjektiva aspekten, nämligen att den berörda personen med tillräcklig klarhet kunde ha känt till vilka skyldigheter som han eller hon omfattas av enligt tillgänglig lagstiftning. En konstruktiv rättslig tolkning kan således jämställas med inrättande av lagstiftning.

45 Europadomstolen, dom av den 22 juni 2000, Coëme m.fl. mot Belgien (CE:ECHR:2000:0622JUD003249296, § 145 och där angiven rättspraxis).

46 Dom av den 3 maj 2007, Advocaten voor de Wereld ( C‑303/05, EU:C:2007:261, punkt 50). Se även dom av den 24 mars 2021, Prefettura Ufficio territoriale del governo di Firenze ( C‑870/19 och C‑871/19, EU:C:2021:233, punkt 49).

47 Dom av den 22 oktober 2015, AC-Treuhand/kommissionen ( C‑194/14 P, EU:C:2015:717, punkt 41) och dom av den 27 juni 2024, Mylan Laboratories och Mylan/kommissionen ( C‑197/19 P, EU:C:2024:550, punkt 156 och där angiven rättspraxis).

48 Dom av den 5 maj 2022, BV ( C‑570/20, EU:C:2022:348, punkt 43) och dom av den 27 juni 2024, Mylan Laboratories och Mylan/kommissionen ( C‑197/19 P, EU:C:2024:550, punkt 157 och där angiven rättspraxis.

49 Jag erinrar om att i förevarande mål beslutade ERS om fyra sanktioner. I fallet med Makeleio fastställdes den första sanktionen för att ha uppmanat till våld eller hat mot personer på grund av deras sexuella läggning. Det finns inte några oklarheter beträffande denna sanktion, eftersom den grundades på det tydliga förbudet i lag 4779/2021 som införlivade direktivet om audiovisuella medietjänster och som föreskrev sanktioner genom hänvisning till tidigare lagstiftning. När det gäller den andra sanktion som påfördes Makeleio, liksom båda de sanktioner som påfördes Zougla, grundades de emellertid på tidigare lagstiftning som inte uttryckligen föreskrev några skyldigheter för internetleverantörer av deras slag. Av det skälet ansåg majoriteten av ledamöterna i den hänskjutande domstolen att de aktuella sanktionerna stred mot legalitetsprincipen.

50 Till stöd för denna slutsats påpekar kommissionen att klagandena måste ha känt till att den etiska koden för journalistiska sändningar, som antas i presidentdekret 77/2003, förbjuder innehåll som kränker mänsklig värdighet liksom undermåligt innehåll. Denna kod är inte ett bindande rättsligt instrument men kan ändå beaktas vid bedömning av förutsebarheten för rättsliga skyldigheter. Enligt Europadomstolens rättspraxis kan sådana instrument spela roll vid en bedömning av om en skyldighet är föreskriven i lag i den mening som avses i artikel 7 i Europakonventionen. I Europadomstolens dom av den 6 april 2010, Flinkkilä m.fl. mot Finland (CE:ECHR:2010:0406JUD002557604, § 63–68) konstaterades att även om lagstiftningen inte var precis, var Journalistreglerna och praxis från Opinionsnämnden för massmedier ännu striktare än de straffrättsliga bestämmelserna i sig. Av det skälet fann Europadomstolen att skyldigheten som var aktuell i det målet var föreskriven i lag och att straffet därmed var förenligt med legalitetsprincipen.