Domstolens dom (stora avdelningen) den 16 juli 2026

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen)

den 16 juli 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Missbruk av dominerande ställning – Artiklarna 101 och 102 FEUF – De nationella konkurrensmyndigheternas tillämpning – Beslut av en nationell konkurrensmyndighet om att genomföra en inspektion – Husrannsakan i de berörda företagens lokaler – Beslag av affärshandlingar som härrör från kommunikation via e‑post – Tillstånd som utfärdats av åklagarmyndigheten – Artiklarna 7 och 8 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Rätt till respekt för privatlivet och kommunikationer – Rätt till skydd av personuppgifter – Krav avseende förfarandet – Förhandstillstånd från en domare saknas ”

I de förenade målen C‑258/23–C‑260/23,

angående tre beslut att begära förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, från Tribunal da Concorrência, Regulação e Supervisão (Domstolen för konkurrens-, reglerings- och tillsynsfrågor, Portugal), av den 21 april 2023, som inkom till domstolen den 24 april 2023, i målen

IMI – Imagens Médicas Integradas S.A ( C‑258/23),

Synlabhealth II S.A ( C‑259/23),

SIBS – Sociedade Gestora de Participações Sociais S. A.,

SIBS, Cartões – Produção e Processamento de Cartões S. A.,

SIBS Processos – Serviços Interbancários de Processamento S. A.,

SIBS International S. A.,

SIBS Pagamentos S. A.,

SIBS Gest S. A.,

SIBS Forward Payment Solutions S. A.,

SIBS MB S.A ( C‑260/23)

mot

Autoridade da Concorrência,

meddelar

DOMSTOLEN (stora avdelningen)

sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice ordföranden T. von Danwitz, avdelningsordförandena K. Jürimäe, C. Lycourgos, I. Jarukaitis, O. Spineanu-Matei, M. Condinanzi och F. Schalin samt domarna S. Rodin (referent), E. Regan, N. Piçarra, A. Kumin, N. Jääskinen, S. Gervasoni och N. Fenger,

generaladvokat: L. Medina,

justitiesekreterare: handläggaren L. Carrasco Marco,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 3 juni 2025,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– IMI – Imagens Médicas Integradas S. A., genom A. Dias Henriques, R. Oliveira, M. Rodrigues Caldeira och M. Valente, advogados,

– Synlabhealth II S. A., genom A. Martins Ferreira, advogado,

– SIBS – Sociedade Gestora de Participações Sociais S.A. m.fl., genom M. de Abreu Castelo Branco, J. Pateira Ferreira och C. Pinto Correia, advogados,

– Autoridade da Concorrência, genom D. Cardoso, A. Cruz Nogueira och S. Parodi, advogadas,

– Portugals regering, genom C. Alves, P. Barros da Costa och A. Oliveira Santos, samtliga i egenskap av ombud,

– Tjeckiens regering, genom L. Halajová, M. Smolek och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud,

– Greklands regering, genom K. Boskovits, i egenskap av ombud,

– Finlands regering, genom H. Leppo, i egenskap av ombud,

– Sveriges regering, genom F.-L. Göransson, i egenskap av ombud,

– Europeiska kommissionen, genom P. Berghe, P. Caro de Sousa och E. Rousseva, samtliga i egenskap av ombud,

– Eftas övervakningsmyndighet, genom C. Simpson, E. Gromnicka och M.-M. Joséphidès, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 23 oktober 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Respektive begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2 Respektive begäran har framställts i tre mål mellan olika företag och Autoridade da Concorrência (Konkurrensmyndigheten, Portugal). Målen gäller lagenligheten av åtgärder i form av husrannsakan samt undersökning, insamling och beslagtagande av bevisning i dessa företags lokaler inom ramen för utredningar som denna myndighet genomfört avseende sådana konkurrensbegränsande förfaranden som avses i artiklarna 101 och 102 FEUF.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

EUF-fördraget

3 I artikel 101 FEUF föreskrivs följande:

”1. Följande är oförenligt med den inre marknaden och förbjudet: alla avtal mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden som kan påverka handeln mellan medlemsstater och som har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den inre marknaden, särskilt sådana som innebär att

a) inköps- eller försäljningspriser eller andra affärsvillkor direkt eller indirekt fastställs,

b) produktion, marknader, teknisk utveckling eller investeringar begränsas eller kontrolleras,

c) marknader eller inköpskällor delas upp,

d) olika villkor tillämpas för likvärdiga transaktioner med vissa handelspartner, varigenom dessa får en konkurrensnackdel,

e) det ställs som villkor för att ingå avtal att den andra parten åtar sig ytterligare förpliktelser, som varken till sin natur eller enligt handelsbruk har något samband med föremålet för avtalet.

2. Avtal eller beslut som är förbjudna enligt denna artikel är ogiltiga.

…”

4 I artikel 102 TFUE föreskrivs följande:

”Ett eller flera företags missbruk av en dominerande ställning på den inre marknaden eller inom en väsentlig del av denna är, i den mån det kan påverka handeln mellan medlemsstater, oförenligt med den inre marknaden och förbjudet.

Sådant missbruk kan särskilt bestå i att

a) direkt eller indirekt påtvinga någon oskäliga inköps- eller försäljningspriser eller andra oskäliga affärsvillkor,

b) begränsa produktion, marknader eller teknisk utveckling till nackdel för konsumenterna,

c) tillämpa olika villkor för likvärdiga transaktioner med vissa handelspartner, varigenom dessa får en konkurrensnackdel,

d) ställa som villkor för att ingå avtal att den andra parten åtar sig ytterligare förpliktelser som varken till sin natur eller enligt handelsbruk har något samband med föremålet för avtalet.”

Stadgan

5 Artikel 7 i stadgan har följande lydelse:

”Var och en har rätt till respekt för sitt privatliv och familjeliv, sin bostad och sina kommunikationer.”

6 I artikel 8 i stadgan anges följande:

”1. Var och en har rätt till skydd av de personuppgifter som rör honom eller henne.

2. Dessa uppgifter ska behandlas lagenligt för bestämda ändamål och på grundval av den berörda personens samtycke eller någon annan legitim och lagenlig grund. Var och en har rätt att få tillgång till insamlade uppgifter som rör honom eller henne och att få rättelse av dem.

…”

Förordning (EG) nr 1/2003

7 I skäl 26 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101 och 102 FEUF] (EGT L 1, 2003, s. 1) anges följande:

”Erfarenheten har visat att det förekommer att affärshandlingar förvaras hemma hos företagens ledare och andra personer som arbetar för företagen. För att inspektionerna skall kunna vara effektiva bör tjänstemän och andra av kommissionen bemyndigade personer få tillträde till alla lokaler där affärshandlingar kan förvaras, även privata bostäder. Utövandet av sistnämnda befogenhet bör dock vara underordnat ett tillstånd från en rättslig myndighet.”

8 I artikel 3.1 i denna förordning föreskrivs följande: ”Om medlemsstaternas konkurrensmyndigheter eller de nationella domstolarna tillämpar den nationella konkurrensrätten på sådana avtal, beslut av en företagssammanslutning eller samordnade förfaranden som avses i artikel [101.1 FEUF] och som kan påverka handeln mellan medlemsstater enligt den bestämmelsen skall de också tillämpa artikel [101 FEUF] på sådana avtal, beslut eller samordnade förfaranden. Om medlemsstaternas konkurrensmyndigheter eller de nationella domstolarna tillämpar den nationella konkurrensrätten på ett sådant missbruk som är förbjudet enligt artikel [102 FEUF], skall de även tillämpa artikel [102 FEUF].”

9 I artikel 5 i nämnda förordning anges följande:

”Medlemsstaternas konkurrensmyndigheter skall vara behöriga att i enskilda ärenden tillämpa artiklarna [101] och [102 FEUF]. De får för detta ändamål, på eget initiativ eller till följd av ett klagomål, fatta beslut om att

– kräva att en överträdelse skall upphöra,

– förordna om interimistiska åtgärder,

– godta åtaganden,

– ålägga böter, förelägga viten eller ålägga andra påföljder som föreskrivs i den nationella lagstiftningen.

Om de på grundval av de uppgifter som de förfogar över finner att villkoren för ett förbud inte är uppfyllda, får de även besluta om att det inte finns skäl för dem att ingripa.”

10 I artikel 20 i förordningen, vilken har rubriken ”Kommissionens befogenheter vid inspektioner”, föreskrivs följande:

”1. För fullgörandet av de uppgifter som kommissionen tilldelas genom denna förordning får den genomföra alla nödvändiga inspektioner hos företag och företagssammanslutningar.

2. De tjänstemän och andra medföljande personer som kommissionen bemyndigat att genomföra en inspektion har befogenhet att

a) bereda sig tillträde till företags eller företagssammanslutningars lokaler, mark och transportmedel,

b) granska räkenskaperna och andra affärshandlingar, oavsett i vilken form de föreligger,

c) göra eller erhålla alla former av kopior av eller utdrag ur sådana räkenskaper och affärshandlingar,

…

3. De tjänstemän och andra medföljande personer som kommissionen bemyndigat att genomföra en inspektion skall utöva sina befogenheter efter uppvisande av ett skriftligt tillstånd som anger föremålet för och syftet med inspektionen samt de påföljder som föreskrivs i artikel 23 om begärda räkenskaper eller andra affärshandlingar inte läggs fram i fullständigt skick eller om svaren på en begäran enligt punkt 2 i den här artikeln är oriktiga eller vilseledande. Kommissionen skall i god tid före inspektionen underrätta konkurrensmyndigheten i den medlemsstat inom vars territorium inspektionen skall genomföras om denna.

4. Företag och företagssammanslutningar är skyldiga att underkasta sig de inspektioner som kommissionen har beslutat om. I beslutet skall anges föremålet för och syftet med inspektionen, fastställas när den skall börja och anges de påföljder som föreskrivs i artiklarna 23 och 24 samt upplysas om rätten att få beslutet prövat av [EU]-domstolen. Kommissionen skall fatta sådana beslut efter att ha samrått med konkurrensmyndigheten i den medlemsstat inom vars territorium inspektionen skall genomföras.

…

6. Om de tjänstemän och andra medföljande personer som kommissionen bemyndigat konstaterar att ett företag motsätter sig en inspektion som har beslutats enligt denna artikel, skall den berörda medlemsstaten lämna dem nödvändigt bistånd, och, när det är lämpligt, begära handräckning av polisen eller annan motsvarande verkställande myndighet, för att de skall kunna genomföra sin inspektion.

7. Om det bistånd som föreskrivs i punkt 6 kräver tillstånd av en rättslig myndighet enligt nationella bestämmelser, skall ett sådant tillstånd begäras. Ett sådant tillstånd kan också begäras i förebyggande syfte.

…”

11 I artikel 21 i förordning nr 1/2003, vilken har rubriken ”Inspektion av övriga lokaler”, föreskrivs följande:

”1. Om rimlig misstanke finns om att räkenskaper eller andra affärshandlingar, som har samband med föremålet för inspektionen och som kan vara av betydelse för att bevisa en allvarlig överträdelse av artikel [101 FEUF] eller artikel [102 FEUF], förvaras i andra lokaler, på annan mark och i andra transportmedel, inklusive de berörda företagens eller företagssammanslutningarnas ledares, direktörers och andra medarbetares bostäder, får kommissionen genom beslut beordra att en inspektion genomförs i dessa lokaler, på denna mark och i dessa transportmedel.

2. I beslutet skall anges föremålet för och syftet med inspektionen, fastställas tidpunkten när den skall börja och upplysas om rätten att få beslutet prövat av [EU]-domstolen. Det skall särskilt meddelas på vilka grunder kommissionen har antagit att misstankar enligt punkt 1 finns. Kommissionen skall fatta sådana beslut efter att ha samrått med konkurrensmyndigheten i den medlemsstat inom vars territorium inspektionen skall genomföras.

3. Ett beslut som antas enligt punkt 1 kan inte genomföras utan förhandsgodkännande från den nationella rättsliga myndigheten i den berörda medlemsstaten. Den nationella rättsliga myndigheten skall kontrollera att kommissionens beslut är fattat i vederbörlig ordning och att de planerade tvångsåtgärderna varken är godtyckliga eller alltför långtgående i förhållande till framförallt hur allvarlig den misstänkta överträdelsen är, betydelsen av den bevisning som avses, det berörda företagets medverkan och den rimliga sannolikheten för att de räkenskaper och affärshandlingar som inspektionen avser förvaras i de lokaler för vilka bemyndigande begärs. Den nationella rättsliga myndigheten får, direkt eller via medlemsstatens konkurrensmyndighet, be kommissionen om närmare förklaringar i de avseenden som krävs för att den skall kunna kontrollera att de planerade tvångsåtgärderna är proportionella.

Den nationella rättsliga myndigheten får dock inte ifrågasätta att en inspektion behövs eller begära att få tillgång till uppgifter i kommissionens handlingar i ärendet. Lagenligheten hos kommissionens beslut kan endast prövas av [EU]-domstolen.

…”

Dataskyddsförordningen

12 I artikel 9, med rubriken ”Behandling av särskilda kategorier av personuppgifter”, i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) (EUT L 119, 2016, s. 1, och rättelse i EUT L 127, 2018, s. 2) (nedan kallad dataskyddsförordningen) anges följande:

”1. Behandling av personuppgifter som avslöjar ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse eller medlemskap i fackförening och behandling av genetiska uppgifter, biometriska uppgifter för att entydigt identifiera en fysisk person, uppgifter om hälsa eller uppgifter om en fysisk persons sexualliv eller sexuella läggning ska vara förbjuden.

2. Punkt 1 ska inte tillämpas om något av följande gäller:

…

g) Behandlingen är nödvändig av hänsyn till ett viktigt allmänt intresse, på grundval av unionsrätten eller medlemsstaternas nationella rätt, vilken ska stå i proportion till det eftersträvade syftet, vara förenligt med det väsentliga innehållet i rätten till dataskydd och innehålla bestämmelser om lämpliga och särskilda åtgärder för att säkerställa den registrerades grundläggande rättigheter och intressen.

…”

Direktiv (EU) 2019/1

13 I skälen 30–34 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1 av den 11 december 2018 om att ge medlemsstaternas konkurrensmyndigheter befogenhet att mer effektivt kontrollera efterlevnaden av konkurrensreglerna och om att säkerställa en väl fungerande inre marknad (EUT L 11, 2019, s. 3) anges följande:

”(30) Nationella administrativa konkurrensmyndigheters utredningsbefogenheter bör vara lämpade för att klara av den digitala miljöns utmaningar när det gäller efterlevnadskontroll och bör göra det möjligt för de nationella konkurrensmyndigheterna att få all information som avser det företag eller den företagssammanslutning som är föremål för utredningsåtgärden i digital form, även uppgifter som erhållits på kriminalteknisk väg, oavsett på vilket medium uppgifterna lagras, t.ex. på bärbara datorer, mobiltelefoner, andra mobila enheter eller molnlagring.

(31) Nationella administrativa konkurrensmyndigheter bör kunna genomföra alla nödvändiga inspektioner av lokaler hos både företag och företagssammanslutningar om de i enlighet med Europeiska unionens domstols rättspraxis kan visa att det finns rimliga skäl att misstänka en överträdelse av artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget. Detta direktiv bör inte hindra medlemsstaterna från att kräva förhandstillstånd från nationella rättsliga myndigheter för sådana inspektioner.

(32) För att vara effektiv bör nationella administrativa konkurrensmyndigheters befogenhet att genomföra inspektioner göra det möjligt för dem att få tillgång till information som är tillgänglig för det företag eller den företagssammanslutning eller den person som är föremål för inspektion och som är knuten till det företag eller den företagssammanslutning som är under utredning. Detta bör med nödvändighet inbegripa befogenhet att söka efter handlingar, filer eller uppgifter på enheter som inte är exakt fastställda i förväg. Utan en sådan befogenhet skulle det vara omöjligt att erhålla de uppgifter som krävs för undersökningen om företag eller företagssammanslutningar intar en obstruerande hållning eller vägrar att samarbeta. Befogenheten att granska räkenskaper eller affärshandlingar bör omfatta alla former av korrespondens, inbegripet elektroniska meddelanden, oavsett om de verkar vara olästa eller har raderats.

(33) För att inspektioner ska dra ut på tiden så lite som möjligt bör nationella administrativa konkurrensmyndigheter ha befogenhet att fortsätta att göra sökningar och välja ut kopior eller utdrag från räkenskaper och affärshandlingar som avser den affärsverksamhet som bedrivs av det företag eller den företagssammanslutning som är föremål för inspektion i myndighetens lokaler eller i andra särskilt utsedda lokaler. Sådana sökningar bör säkerställa fortsatt tillbörligt iakttagande av företags rätt till försvar.

(34) Erfarenheten visar att affärshandlingar kan förvaras hemma hos ledare, direktörer och andra medarbetare i företag eller företagssammanslutningar, särskilt på grund av den ökade användningen av mer flexibla arbetsformer. För att säkerställa att inspektionerna är effektiva bör nationella administrativa konkurrensmyndigheter ha befogenhet att beträda alla lokaler, inbegripet privata bostäder, om de kan visa att det finns en rimlig misstanke om att affärshandlingar som kan vara av betydelse för att bevisa en överträdelse av artikel 101 eller 102 [FEUF] förvaras i dessa lokaler. Utövandet av den befogenheten bör dock vara underordnat ett förhandstillstånd till den nationella administrativa konkurrensmyndigheten från en nationell rättslig myndighet, som i vissa nationella rättssystem kan inbegripa en åklagare. Detta bör inte hindra medlemsstaterna från att i extremt brådskande fall anförtro en nationell rättslig myndighets uppgifter till en nationell administrativ konkurrensmyndighet som agerar som rättslig myndighet eller att genom undantag medge att sådana inspektioner genomförs med samtycke från dem som är föremål för inspektionen. …”

14 Artikel 6 i detta direktiv, vilken har rubriken ”Befogenhet att inspektera företags lokaler”, har följande lydelse:

”1. Medlemsstaterna ska säkerställa att nationella administrativa konkurrensmyndigheter kan utföra alla nödvändiga oanmälda inspektioner av företag och företagssammanslutningar för tillämpningen av artiklarna 101 och 102 [FEUF]. Medlemsstaterna ska säkerställa att de tjänstemän och andra medföljande personer som av nationella konkurrensmyndigheter bemyndigats eller utsetts att genomföra sådana inspektioner åtminstone ska ha befogenhet att

a) bereda sig tillträde till företags eller företagssammanslutningars lokaler, mark och transportmedel,

b) granska räkenskaperna och andra affärshandlingar som avser verksamheten, oavsett i vilken form de föreligger, och ha rätt att få tillgång till all information som är tillgänglig för den enhet som är föremål för inspektionen,

c) göra eller erhålla alla former av kopior av eller utdrag ur sådana räkenskaper och affärshandlingar och, när de anser det lämpligt, att fortsätta att göra sådana sökningar efter information och välja ut dessa kopior eller utdrag i de nationella konkurrensmyndigheternas lokaler eller i andra särskilt utsedda lokaler,

…

2. Medlemsstaterna ska säkerställa att företag och företagssammanslutningar är skyldiga att underkasta sig inspektioner enligt punkt 1. Medlemsstaterna ska säkerställa att, om ett företag eller en företagssammanslutning motsätter sig en inspektion som har förelagts av en nationell administrativ konkurrensmyndighet och/eller som har bemyndigats av en nationell rättslig myndighet, de nationella konkurrensmyndigheterna har möjlighet att få nödvändigt bistånd av polis eller annan motsvarande rättsvårdande myndighet för att kunna genomföra inspektionen. Sådant bistånd kan också erhållas som en förebyggande åtgärd.

3. Denna artikel ska inte påverka krav enligt nationell rätt om förhandstillstånd för sådana inspektioner från en nationell rättslig myndighet.”

15 I artikel 7 i nämnda direktiv, vilken har rubriken ”Befogenhet att inspektera andra lokaler”, föreskrivs följande:

”1. Medlemsstaterna ska säkerställa att nationella administrativa konkurrensmyndigheter, om rimlig misstanke finns om att räkenskaper eller andra affärshandlingar, som har samband med föremålet för inspektionen och som kan vara av betydelse för att bevisa en överträdelse av artikel 101 eller artikel 102 [FEUF], förvaras i andra lokaler, på annan mark eller i andra transportmedel än de som avses i artikel 6.1 a i detta direktiv, inklusive i de berörda företagens eller företagssammanslutningarnas ledares, direktörers, och andra medarbetares bostäder, får genomföra oanmälda inspektioner i dessa lokaler, på denna mark och i dessa transportmedel.

2. Sådana inspektioner får inte genomföras utan förhandstillstånd från en nationell rättslig myndighet.

3. Medlemsstaterna ska säkerställa att de tjänstemän och andra medföljande personer som är bemyndigade eller utsedda av de nationella konkurrensmyndigheterna att utföra en inspektion i enlighet med punkt 1 i denna artikel har åtminstone de befogenheter som anges i artikel 6.1 a, b och c och artikel 6.2.”

16 Enligt artikel 32 i samma direktiv ska ”[m]edlemsstaterna … säkerställa att de typer av bevis som tillåts som bevis vid en nationell konkurrensmyndighet omfattar handlingar, muntliga förklaringar, elektroniska meddelanden, inspelningar och alla övriga föremål som innehåller information, oberoende av vilken form den tar och på vilket medium informationen lagras.”

Portugisisk rätt

17 I artikel 34 i Constituição da República Portuguesa (Republiken Portugals konstitution), vilken har rubriken ”Bostadens och korrespondensens okränkbarhet”, föreskrivs följande:

”1. Bostaden och sekretessen för korrespondens och andra privata kommunikationsmedel får inte kränkas.

…

4. Det är förbjudet för offentliga myndigheter att ingripa i korrespondens, telekommunikation eller andra kommunikationsmedel, utom i fall som föreskrivs i lag på straffprocessens område.”

18 I artikel 2.3 och 2.5 i lei n. o 19/2012 que aprova o novo regime da concorrência, revogando as Leis n. os 18/2003, de 11 de junho, e 39/2006, de 25 de agosto, e procede à segunda alteração à Lei n.º 2/99, de 13 de janeiro (lag nr 19/2012 om antagande av nya konkurrensregler, som upphäver lagarna nr 18/2003 av den 11 juni och nr 39/2006 av den 25 augusti, och som för andra gången ändrar lag nr 2/99 av den 13 januari), av den 8 maj 2012 ( Diário da República , serie 1, nr 89, nedan kallad konkurrenslagen) föreskrivs följande:

”3. Denna lag ska tolkas i överensstämmelse med unionsrätten och med beaktande av praxis från Europeiska unionens domstol, även rörande konkurrensbegränsande förfaranden som inte kan påverka handeln mellan medlemsstaterna.

…

5. På det område som omfattas av artiklarna 101 och 102 [FEUF] ska unionsrättens allmänna principer och [stadgan] iakttas vid tillämpningen av denna lag.”

19 I artikel 18 i denna lag anges följande:

”1. Vid utövandet av sina sanktionsbefogenheter har konkurrensmyndigheten rätt att, via sina organ eller sina anställda,

…

c) i lokaler, på mark, eller i transportmedel som tillhör företag eller företagssammanslutningar söka efter, undersöka, samla in och beslagta utdrag ur skriftlig dokumentation och andra handlingar, oavsett i vilken form de föreligger, närhelst sådana åtgärder visar sig nödvändiga för att erhålla bevis,

…

2. För sådana åtgärder som avses i leden c och d i föregående punkt krävs tillstånd från den behöriga rättsliga myndigheten.

…”

20 I artikel 20.1 i samma lag anges att tillstånd till, beslut om eller fastställande av beslag av handlingar, oavsett handlingarnas art och i vilken form dessa föreligger, ska meddelas av den rättsliga myndigheten.

21 I artikel 20.6 i samma lag föreskrivs att om handlingar som omfattas av banksekretess beslagtas i banker eller andra kreditinstitut krävs förhandstillstånd från undersökningsdomaren.

22 I den ursprungliga lydelsen av artikel 21 i konkurrenslagen föreskrevs följande:

”Allmän åklagare vid den domstol i vars domkrets konkurrensmyndigheten har sitt säte eller, om så uttryckligen föreskrivs, undersökningsdomaren vid samma domstol har befogenhet att meddela tillstånd till de åtgärder som avses i artiklarna 18.1 c och d, 19 och 20.”

23 I artikel 21 i konkurrenslagen, i dess lydelse enligt lei n o 17/2022 (lag nr 17/2022) av den 17 augusti 2022, föreskrivs följande:

”Den behöriga rättsliga myndigheten i den domkrets där [konkurrensmyndigheten] har sitt säte har befogenhet att godkänna de åtgärder som avses i artiklarna 18.1 a-d och d, 19 och 20.”

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

24 Konkurrensmyndigheten inledde utredningar inom flera ekonomiska sektorer i Portugal för att kontrollera huruvida det förekom konkurrensbegränsande förfaranden som stred mot bland annat artiklarna 101 och 102 FEUF. Dessa utredningar avsåg närmare bestämt ett eventuellt samordnat förfarande mellan företag som skulle ha medfört högre priser vid tillhandahållande av teleradiologiska tjänster till sjukhus som var en del av den nationella hälso- och sjukvården (mål C‑258/23), en eventuell konkurrensbegränsande samverkan avseende de priser för covid-19-tester som begärdes av de portugisiska folkhälsomyndigheterna (mål C‑259/23) respektive en misstanke om missbruk av en dominerande ställning på området för betalningshantering (mål C‑260/23).

25 Konkurrensmyndigheten ansåg i detta sammanhang att det var nödvändigt att genomföra inspektioner i lokaler som tillhörde bolagen IMI – Imagens Médicas Integradas S.A. och Synlabhealth II S.A. och koncernen SIBS (nedan kallade klagandena), i syfte att undersöka, samla in och beslagta bevisning. Ansökningar om förhandstillstånd för att genomföra dessa inspektioner gavs in till den behöriga rättsliga myndigheten, nämligen den portugisiska åklagarmyndigheten, och bifölls.

26 Enligt de tillstånd som åklagarmyndigheten meddelade hade konkurrensmyndigheten befogenhet dels att beslagta alla handlingar som direkt eller indirekt hade samband med konkurrensbegränsande förfaranden, däribland e‑postmeddelanden och interna handlingar som syftade till att sprida information mellan olika hierarkiska nivåer och utarbetande av beslut avseende företagens affärspolicy, dels att undersöka och kopiera den information som dessa innehöll. Vad särskilt gäller de inspektionsåtgärder som skulle vidtas mot IMI och Synlabhealth II, uteslöt dessa tillstånd att bevis beslagtogs i lokaler som var avsedda för hälso- och sjukvård och arkivering av handlingar som omfattades av medicinsk sekretess.

27 Under de inspektioner som genomfördes i klagandenas lokaler under perioden januari 2021–mars 2022 undersökte konkurrensmyndigheten dessa företags anställdas e‑post och beslagtog datafiler som ansågs vara relevanta för myndighetens utredningar. Myndigheten beslagtog på detta sätt 1 405, 731 respektive 10 797 datafiler.

28 Nämnda företag bestred lagenligheten av dessa inspektioner vid Tribunal da Concorrência, Regulação e Supervisão (Domstolen för konkurrens-, reglerings- och tillsynsfrågor, Portugal), som är den hänskjutande domstolen.

29 Den hänskjutande domstolen har påpekat att konkurrenslagen ger konkurrensmyndigheten befogenhet att beslagta handlingar, oavsett i vilken form dessa föreligger, under förutsättning att ett tillstånd har beviljats i förväg av åklagarmyndigheten. Den hänskjutande domstolen har även påpekat att enligt artikel 20 i konkurrenslagen krävs förhandstillstånd från en domstol endast i vissa fall, nämligen när tillståndet avser inspektioner som utförs i en fysisk persons bostad, i en bank, på en advokatbyrå eller på en läkarmottagning.

30 Enligt samma domstol följer bestämmelserna i denna lag den logik som genomsyrar straffrätten, det vill säga att en undersökningsdomares medverkan är nödvändig när ett sätt att inhämta bevis kan kränka grundläggande rättigheter, medan det i andra fall anses tillräckligt att åklagarmyndigheten, i egenskap av behörig rättslig myndighet, godkänner en inspektion.

31 Den hänskjutande domstolen har i detta sammanhang inledningsvis angett att det följer av praxis från de behöriga portugisiska domstolarna att en inspektion som görs hos ett företag för att undersöka huruvida det förekommit konkurrensbegränsande förfaranden inte kan innebära någon kränkning av de grundläggande rättigheterna. Den anser närmare bestämt att meddelanden från företagets anställda inte kan anses som ”korrespondens”, som skyddas av artikel 7 i stadgan, när de sänds med hjälp av företagets system för att skicka meddelanden i tjänsten.

32 Den hänskjutande domstolen har vidare hänvisat till bestämmelserna i förordning nr 1/2003 om kommissionens utredningsbefogenheter. Den har påpekat att kommissionen enligt artikel 20 i denna förordning får genomföra alla nödvändiga inspektioner hos företag och företagssammanslutningar och i samband därmed granska räkenskaperna och andra ”affärshandlingar”, oavsett i vilken form de föreligger. Enligt artikel 21 i den förordningen får inspektion ske även i andra lokaler, såsom företagsledares, direktörers och andra medarbetares bostäder, men då krävs ett förhandsgodkännande från den rättsliga myndigheten. Av skäl 26 i samma förordning följer dessutom att de handlingar som finns i företagens e‑postsystem ska anses utgöra ”affärshandlingar”.

33 Den hänskjutande domstolen har dessutom hänvisat till direktiv 2019/1 om befogenheter för medlemsstaternas konkurrensmyndigheter. Det följer av skälen 30 och 32 samt artikel 6 i direktivet att dessa myndigheter ska ha befogenhet att inhämta all information som avser ett företag som är föremål för en utredningsåtgärd, oavsett i vilken form informationen lagras. För detta ändamål ska dessa myndigheter ha befogenhet att beslagta alla former av korrespondens, inbegripet elektroniska meddelanden.

34 Den hänskjutande domstolen har dessutom påpekat att konkurrenslagen, enligt artikel 2.3 och 2.5 i denna lag, ska tolkas i överensstämmelse med unionsrätten, även i fråga om konkurrensbegränsande förfaranden som inte kan påverka handeln mellan medlemsstaterna. Inom tillämpningsområdet för de sistnämnda bestämmelserna ska denna lag dessutom tillämpas med iakttagande av stadgan.

35 Den hänskjutande domstolen har slutligen gjort gällande att de handlingar som är aktuella i förevarande mål avser den affärsverksamhet som bedrivs av de företag som är föremål för inspektionsåtgärderna. I förevarande fall är all e‑post av institutionell karaktär, eftersom den uteslutande ägs av dessa företag, som ensidigt ålägger sina anställda att iaktta användarvillkoren för detta kommunikationsmedel under den tid som anställningsförhållandet mellan dem varar. Enligt dessa företags interna regler får detta e‑postsystem dessutom endast användas i tjänsten. Det är således förbjudet för den anställde att använda det för eget bruk och för privata ändamål.

36 Klagandena har däremot gjort gällande att deras anställdas e‑postmeddelanden ska skyddas såsom ”korrespondens” och att sådana handlingar inte kan beslagtas i samband med en utredning avseende konkurrensbegränsande förfaranden som är förbjudna enligt artiklarna 101 och 102 FEUF. De har i andra hand gjort gällande att det för beslag av dessa meddelanden under alla omständigheter krävs ett förhandstillstånd från en undersökningsdomare.

37 Mot denna bakgrund beslutade Tribunal da Concorrência, Regulação e Supervisão (Domstolen för konkurrens-, reglerings- och tillsynsfrågor) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1) Utgör de affärshandlingar som är föremål för prövning i förevarande mål och som skickats via e‑post sådan korrespondens som avses i artikel 7 i [stadgan]?

2) Utgör artikel 7 i [stadgan] hinder för att affärshandlingar som härrör från kommunikation via e‑post mellan företagens ledning och deras anställda tas i beslag, i samband med en utredning avseende avtal och förfaranden som är förbjudna enligt artikel 101 FEUF (tidigare artikel 81 EG)?

3) Utgör artikel 7 i [stadgan] hinder för att sådana affärshandlingar tas i beslag, efter förhandstillstånd från en rättslig myndighet – i förevarande fall åklagarmyndigheten – som har i uppdrag att företräda staten, värna i lag fastställda intressen, väcka åtal i enlighet med legalitetsprincipen och värna den demokratiska rättsordningen i enlighet med [Republiken Portugals konstitution] och som är självständig i förhållande till andra centrala, regionala och lokala förvaltningsorgan?”

Förfarandet vid domstolen

38 Genom beslut av den 14 juni 2023 förenade domstolens ordförande med tillämpning av artikel 54.2 i domstolens rättegångsregler målen C‑258/23, C‑259/23 och C‑260/23 vad gäller det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen.

39 Den 5 mars 2024 tilldelades dessa förenade mål domstolens fjärde avdelning, som skulle avgöra målet utan muntlig förhandling men med stöd av ett förslag till avgörande som var inriktat på den tredje tolkningsfrågan.

40 Detta förslag till avgörande föredrogs den 20 juni 2024 varefter den muntliga delen av förfarandet avslutades.

41 Den 9 oktober 2024 beslutade domstolen, då referenten lämnat sin tjänst på grund av att dennes förordnande hade löpt ut, att tilldela en ny referent de aktuella förenade målen.

42 Domstolens fjärde avdelning ansåg bland annat att frågan om vilken betydelse som domen av den 4 oktober 2024, Bezirkshauptmannschaft Landeck (Försök att bereda sig tillgång till personuppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon) (C‑548/21, EU:C:2024:830), har för svaret på den tredje tolkningsfrågan i vart och ett av de förevarande målen förtjänade att prövas av en avdelning med större sammansättning. Den begärde därför, med tillämpning av artikel 60.3 i rättegångsreglerna, att domstolen skulle hänskjuta dessa mål till stora avdelningen.

43 Den 18 mars 2025 beslutade domstolen att hänskjuta målen till domstolens stora avdelning och återupptog den muntliga delen av förfarandet.

Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning

44 Klagandena i det nationella målet har hävdat att respektive begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till prövning.

45 De har för det första gjort gällande att respektive begäran inte uppfyller kraven i artikel 94 i rättegångsreglerna och att de frågor som ställts saknar relevans.

46 I mål C‑258/23 anser IMI att den hänskjutande domstolen har underlåtit att tillhandahålla EU-domstolen de uppgifter som är nödvändiga för att den ska kunna förstå den faktiska och rättsliga bakgrunden till det nationella målet samt att redogöra för de rättsfrågor som den har ställt. Bolaget har bland annat gjort gällande att eftersom den hänskjutande domstolen inte underrättade EU-domstolen om dom nr 91/2023 från Tribunal Constitucional (Konstitutionsdomstolen, Portugal) av den 16 mars 2023 i mål nr 559/2020, i vilken den sistnämnda domstolen förklarade att bestämmelsen om att konkurrensmyndigheten har rätt att genomföra husrannsakan och beslagta öppnade e‑postmeddelanden med åklagarmyndighetens samtycke strider mot konstitutionen, är det inte säkert att EU-domstolens svar på de ställda frågorna kommer att vara så fullständigt och användbart som möjligt. I mål C‑259/23 anser Synlabhealth II att flera uppgifter som är väsentliga för förståelsen av det nationella målet, de tillämpliga nationella bestämmelserna och sambandet mellan dessa bestämmelser och de unionsbestämmelser som begärs tolkade inte har angetts i begäran om förhandsavgörande. I mål C‑260/23 har bolagen i SIBS-koncernen gjort gällande att de frågor som ställts saknar relevans för saken i målet, som innebär att de omtvistade åtgärdernas lagenlighet ska bedömas utifrån portugisisk rätt och inte utifrån stadgan.

47 EU-domstolen gör härvid följande bedömning. Av fast rättspraxis framgår att enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer det uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 24 juli 2023, Lin , C‑107/23 PPU, EU:C:2023:606, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

48 Av detta följer att frågor som avser unionsrätten presumeras vara relevanta. En tolkningsfråga från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 24 juli 2023, Lin , C‑107/23 PPU, EU:C:2023:606, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

49 Enligt fast rättspraxis, som numera återspeglas i artikel 94 a och b i rättegångsreglerna, krävs det att den nationella domstolen klargör den faktiska och rättsliga bakgrunden till de frågor som ställs, eller att den åtminstone förklarar de faktiska omständigheter som ligger till grund för dessa frågor, eftersom det är nödvändigt att komma fram till en tolkning av unionsrätten som är användbar för den nationella domstolen. Enligt artikel 94 c i rättegångsreglerna krävs vidare att begäran om förhandsavgörande innehåller en redogörelse för de skäl som fått den hänskjutande domstolen att undra över tolkningen eller giltigheten av vissa unionsbestämmelser, och för det samband som den har funnit föreligga mellan dessa bestämmelser och den nationella lagstiftning som är tillämplig i det nationella målet (dom av den 21 december 2023, European Superleague Company , C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 59 och där angiven rättspraxis).

50 De uppgifter som lämnas i begäran om förhandsavgörande ska dessutom inte bara göra det möjligt för EU-domstolen att lämna användbara svar, utan ska också ge såväl medlemsstaternas regeringar som andra berörda möjlighet att avge yttranden i enlighet med artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol (dom av den 21 december 2023, European Superleague Company , C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

51 I förevarande fall innehåller respektive begäran om förhandsavgörande tillräckliga uppgifter för att domstolen ska kunna förstå såväl den faktiska och rättsliga bakgrunden till de nationella målen som innebörden och räckvidden av de tolkningsfrågor som ställs. Den hänskjutande domstolen har dessutom preciserat skälen till att den har framställt respektive begäran till EU-domstolen och det samband som den anser finns mellan de unionsbestämmelser, däribland bestämmelserna i stadgan, som avses med respektive begäran, och de bestämmelser i portugisisk rätt som är tillämpliga i dessa mål.

52 Det framgår i detta avseende av respektive begäran om förhandsavgörande att syftet med dessa är att EU-domstolen ska klargöra omfattningen av det skydd som artikel 7 i stadgan ger mot beslag av affärshandlingar som härrör från kommunikation via e‑post mellan företagens ledning och deras anställda i ett sammanhang där unionsrätten, i synnerhet artiklarna 101 och 102 FEUF, är tillämplig.

53 Den tolkning som EU-domstolen kommer att göra av de unionsbestämmelser som avses med respektive begäran om förhandsavgörande kommer att ha betydelse för den hänskjutande domstolens prövning av lagenligheten av de beslag av handlingar som konkurrensmyndigheten har gjort utan föregående tillstånd från en domstol.

54 Dessutom framgår det av vad som anförts i de skriftliga yttrandena och vid den muntliga förhandlingen att de berörda inte har haft några som helst svårigheter att förstå den faktiska och rättsliga bakgrunden till de frågor som ställts av den hänskjutande domstolen, förstå innebörden och räckvidden av de utsagor om de faktiska omständigheterna som ligger till grund för frågorna, förstå skälen till varför den hänskjutande domstolen ansett det nödvändigt att ställa dem och slutligen på ett fullständigt och ändamålsenligt sätt kunna ta ställning i denna fråga.

55 Den första avvisningsgrund som klagandena i de nationella målen har åberopat kan således inte godtas.

56 För det andra har Synlabhealth II i mål C‑259/23 gjort gällande dels att konkurrensmyndigheten i förevarande fall har överskridit gränserna för det tillstånd som åklagarmyndigheten hade meddelat, när den gjorde inspektioner och beslag i detta bolags lokaler, dels att bolaget inte getts tillfälle att yttra sig över tolkningsfrågorna, i strid med de processuella krav som föreskrivs i portugisisk rätt, vilket är anledningen till att bolaget överklagat beslutet om hänskjutande. Eftersom samtliga omständigheter i målet ännu inte har fastställts, anser Synlabhealth II att EU-domstolen ska avvisa respektive begäran eller åtminstone vilandeförklara målen i avvaktan på det avgörande som Tribunal da Relação de Lisboa (Appellationsdomstolen i Lissabon, Portugal) kommer att meddela med anledning av överklagandet av beslutet om hänskjutande av frågorna till EU-domstolen. I mål C‑260/23 har bolagen i SIBS-koncernen likaså gjort gällande att begäran om förhandsavgörande framställdes vid en tidpunkt då de faktiska omständigheterna i de nationella målen ännu inte hade fastställts eller ens diskuterats.

57 Det ska i detta sammanhang erinras om att det ankommer på den nationella domstolen att avgöra i vilket skede av förfarandet den ska hänskjuta en fråga till EU-domstolen för förhandsavgörande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 juli 2008, Coleman , C‑303/06, EU:C:2008:415, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

58 När domstolen har erhållit en begäran om tolkning av unionsrätten som inte uppenbart saknar samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet och den har tillgång till de uppgifter som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den, ska den besvara frågorna utan att själv ta ställning till en presumtion om sakförhållanden som den hänskjutande domstolen grundat sig på, vilken det åligger den sistnämnda domstolen att kontrollera senare, om detta visar sig vara nödvändigt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 juli 2008, Coleman , C‑303/06, EU:C:2008:415, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

59 Följaktligen kan inte heller den andra avvisningsgrund som klagandena i de nationella målen har åberopat godtas.

60 Mot bakgrund av det ovan anförda kan de tolkningsfrågor som den hänskjutande domstolen har ställt tas upp till prövning.

Prövning i sak

61 Domstolen erinrar inledningsvis om att stadgans tillämpningsområde med avseende på åtgärder som vidtas av medlemsstaterna bestäms i artikel 51.1 däri, enligt vilken bestämmelserna i stadgan riktar sig till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten. Denna bestämmelse bekräftar en fast rättspraxis enligt vilken de grundläggande rättigheter som garanteras i unionens rättsordning är tillämpliga i samtliga fall som regleras av unionsrätten, men inte i andra fall (se dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson , C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 19, och dom av den 6 mars 2025, D.K (Domare som fråntas vissa av sina tilldelade mål ), C‑647/21 och C‑648/21, EU:C:2025:143, punkt 38).

62 Eftersom de nationella målen rör iakttagandet av de grundläggande rättigheterna vid inspektioner som genomförts av en nationell konkurrensmyndighet i samband med utredningar av överträdelser av artiklarna 101 och 102 FEUF, och således rör situationer där unionsrätten tillämpas, är bestämmelserna i stadgan tillämpliga.

Prövning av den första frågan

63 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 7 i stadgan ska tolkas så, att begreppet kommunikationer i denna artikel omfattar e‑postmeddelanden av professionell karaktär som skickas mellan ett företags ledning och dess anställda med hjälp av företagets e‑postsystem.

64 Det ska nämligen preciseras att även om den hänskjutande domstolen har nämnt begreppet korrespondens, används i denna artikel numera begreppet kommunikationer. Av förklaringarna avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 17) framgår att ordet kommunikationer har ersatt ordet korrespondens för att ta hänsyn till den tekniska utvecklingen.

65 I artikel 52.3 i stadgan anges att i den mån som stadgan omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, vilken undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), ska de ha samma innebörd och räckvidd som i den konventionen. Denna bestämmelse hindrar emellertid inte unionsrätten från att tillförsäkra ett mer långtgående skydd.

66 Det ska i detta sammanhang erinras om att artikel 7 i stadgan, som rör rätten till respekt för privatlivet och familjelivet, innehåller rättigheter som motsvarar dem som garanteras i artikel 8.1 i Europakonventionen. Nämnda artikel 7 ska således, i enlighet med artikel 52.3 i stadgan, ges samma innebörd och räckvidd som artikel 8.1 i Europakonventionen, såsom den tolkats i praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 oktober 2010, McB. , C‑400/10 PPU, EU:C:2010:582, punkt 53, dom av den 15 november 2011, Dereci m.fl. , C‑256/11, EU:C:2011:734, punkt 70, och dom av den 17 december 2015, WebMindLicenses , C‑419/14, EU:C:2015:832, punkt 70).

67 Av Europadomstolens praxis framgår emellertid att kommunikationer som härrör från lokaler där det bedrivs professionell verksamhet, liksom kommunikationer som härrör från hemmet, kan omfattas av begreppen privatliv och korrespondens i artikel 8 i Europakonventionen. Europadomstolen har preciserat att rimliga förväntningar på skydd och respekt för privatlivet är ett viktigt, men inte nödvändigtvis avgörande, kriterium för att avgöra huruvida dessa begrepp är tillämpliga (se Europadomstolen, 5 september 2017, Bărbulescu mot Rumänien, CE:ECHR:2017:0905JUD006149608, § 73 och där angiven rättspraxis).

68 Eftersom avlyssning av telekommunikation utgör ett ingrepp i utövandet av den rättighet som garanteras i artikel 8.1 i Europakonventionen, utgör den även en begränsning av utövandet av motsvarande rättighet som stadfästs i artikel 7 i stadgan (dom av den 17 december 2015, WebMindLicenses , C‑419/14, EU:C:2015:832, punkt 71).

69 Domstolen har redan slagit fast att detsamma gäller för beslag av e‑postmeddelanden i samband med inspektioner i en fysisk persons verksamhets- eller affärslokaler eller i ett kommersiellt bolags lokaler, vilka även de utgör ingrepp i utövandet av den rättighet som garanteras i artikel 8 i Europakonventionen (dom av den 17 december 2015, WebMindLicenses , C‑419/14, EU:C:2015:832, punkt 72).

70 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 31 i sitt förslag till avgörande av den 20 juni 2024 beror kvalificeringen av e‑postmeddelanden som korrespondens i den mening som avses i artikel 8.1 i Europakonventionen och följaktligen som kommunikationer i den mening som avses i artikel 7 i stadgan inte på om dessa e‑postmeddelanden redan har tagits emot av mottagaren, eller om de har lästs, inte lästs eller tagits bort, eller om meddelandet har skickats från ett företags lokaler eller med hjälp av ett företags utrustning (Europadomstolen, 11 januari 2024, Arregui mot Spanien, CE:ECHR:2024:0111JUD004254118, § 31 och där angiven rättspraxis) eller via ett företags e‑postsystem (Europadomstolen, 3 april 2007, Copland mot Förenade kungariket, CE:ECHR:2007:0403JUD006261700, § 41 och 42), eller om avsändarens eller mottagarens adress är en juridisk persons adress (Europadomstolen, 14 mars 2013, Bernh Larsen Holding AS m.fl. mot Norge, CE:ECHR:2013:0314JUD002411708, § 106), eller om deras innehåll är av privat karaktär eller inte (Europadomstolen, 16 december 1992, Niemietz mot Tyskland, CE:ECHR:1992:1216JUD001371088, § 32 in fine ).

71 Det förhållandet att ett e‑postmeddelande med hänsyn till dess form eller innehåll kan anses ha en ”professionell” karaktär innebär således inte att den förlorar det skydd som kommunikationer garanteras i artikel 7 i stadgan. I Europadomstolens dom av den 5 september 2017, Bărbulescu mot Rumänien, (CE:ECHR:2017:0905JUD006149608, § 74), som rörde privata meddelanden som skickats från en arbetsdator, förtydligade Europadomstolen att en regel som fastställts av arbetsgivaren enligt vilken de anställda inte får ägna sig åt personliga angelägenheter på arbetsplatsen och inte får använda företagets resurser för personliga ändamål saknade relevans för frågan huruvida meddelandena skulle anses som korrespondens enligt artikel 8.1 i Europakonventionen.

72 Slutligen omfattar detta skydd även personuppgifter som genereras av sådan professionell e‑posttrafik, vilka likaså skyddas av artikel 8 i stadgan (Europadomstolen, 16 oktober 2007, Wieser och Bicos Beteiligungen GmbH mot Österrike, CE:ECHR:2007:1016JUD007433601, § 45).

73 Av det ovan anförda följer att artikel 7 i stadgan ska tolkas så, att begreppet kommunikationer i denna artikel omfattar e‑postmeddelanden av professionell karaktär som skickas mellan ett företags ledning och dess anställda med hjälp av företagets e‑postsystem.

Prövning av den andra och den tredje frågan

74 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra och den tredje frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 7 i stadgan ska tolkas så, att den utgör hinder för att e‑postmeddelanden av professionell karaktär mellan ett företags ledning och dess anställda beslagtas i samband med en inspektion som genomförs av en konkurrensmyndighet inom ramen för en utredning av överträdelser av artikel 101 eller artikel 102 FEUF, när beslagen har godkänts i förväg av en rättslig myndighet, såsom den portugisiska åklagarmyndigheten, som är en självständig myndighet och bland annat har till uppgift att väcka åtal i allmänhetens intresse och värna den demokratiska rättsordningen.

75 Det följer av fast rättspraxis att det enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. EU-domstolen kan dessutom behöva ta hänsyn till bestämmelser i unionsrätten som den nationella domstolen inte har hänvisat till i sina frågor (dom av den 20 mars 1986, Tissier , 35/85, EU:C:1986:143, punkt 9, och dom av den 4 oktober 2024, Bezirkshauptmannschaft Landeck (Försök att bereda sig tillgång till personuppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon), C‑548/21, EU:C:2024:830, punkt 60).

76 Den omständigheten att en nationell domstol formellt sett har formulerat en fråga med hänvisning till vissa bestämmelser i unionsrätten, hindrar nämligen inte EU-domstolen från att tillhandahålla den nationella domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara vid avgörandet av det nationella målet, oberoende av om det har hänvisats därtill i frågorna eller inte. Det ankommer därvid på EU-domstolen att utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (dom av den 4 oktober 2024, Bezirkshauptmannschaft Landeck (Försök att bereda sig tillgång till personuppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon), , C‑548/21, EU:C:2024:830, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

77 I förevarande fall har den hänskjutande domstolen ställt den andra och den tredje frågan för att få klarhet i huruvida det är lagenligt att beslagta e‑postmeddelanden mellan ett företags ledning och dess anställda i samband med inspektioner som genomförs av konkurrensmyndigheten i företagets verksamhets- eller affärslokaler inom ramen för en utredning avseende en överträdelse av artikel 101 FEUF eller artikel 102 FEUF. Den hänskjutande domstolen vill närmare bestämt få klarhet i huruvida sådana beslag kan godkännas av en rättslig myndighet, såsom den portugisiska åklagarmyndigheten, eller om det är nödvändigt att en domstol i förväg godkänner beslagen.

78 Även om den hänskjutande domstolen endast har frågat EU-domstolen om hur artikel 7 i stadgan, enligt vilken var och en har rätt till respekt för sitt privatliv och familjeliv, sin bostad och sina kommunikationer, ska tolkas med avseende på ett sådant sammanhang, ska det påpekas att de handlingar som avses med de beslag som är aktuella i det nationella målet inte bara kan avse kommunikationer i den mening som avses i nämnda artikel 7, utan även personuppgifter som skyddas av artikel 8 i stadgan. Den omständigheten att de uppgifter som samlas in ingår i ett professionellt sammanhang innebär nämligen inte att de förlorar sin egenskap av personuppgifter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 april 2025, Ministerstvo zdravotnictví (Uppgifter om en juridisk persons företrädare) , C‑710/23, EU:C:2025:231, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

79 Det ska i detta sammanhang även erinras om att rätten till skydd av personuppgifter har ett nära samband med rätten till respekt för privatlivet och familjelivet enligt artikel 7 i stadgan, som den kompletterar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 november 2010, Volker und Markus Schecke och Eifert , C‑92/09 och C‑93/09, EU:C:2010:662, punkt 47, och dom av den 18 december 2025, Storstockholms Lokaltrafik , C‑422/24, EU:C:2025:980, punkt 40).

80 För att kunna ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar ska, under dessa omständigheter, den andra och den tredje tolkningsfrågan omformuleras och det ska anses att den hänskjutande domstolen genom dessa frågor i huvudsak vill få klarhet i huruvida artiklarna 7 och 8 i stadgan ska tolkas så, att de utgör hinder för att e‑postmeddelanden mellan ett företags ledning och dess anställda beslagtas i samband med en inspektion som genomförs av en nationell konkurrensmyndighet i verksamhets- eller affärslokaler tillhörande företag som misstänks ha överträtt artiklarna 101 eller 102 FEUF, utan att en domstol godkänt beslagen i förväg.

81 Vad gäller räckvidden av de rättigheter som erkänns i stadgan ska det erinras om att de grundläggande rättigheter som slås fast i artiklarna 7 och 8 i stadgan inte framstår som absoluta rättigheter, utan ska beaktas i förhållande till deras funktion i samhället (dom av den 21 juni 2022, Ligue des droits humains , C‑817/19, EU:C:2022:491, punkt 112, och dom av den 22 november 2022, Luxemburg Business Registers , C‑37/20 och C‑601/20, EU:C:2022:912, punkt 45).

82 Artikel 52.1 i stadgan tillåter nämligen begränsningar av utövandet av rättigheter, däribland de rättigheter som föreskrivs i artiklarna 7 och 8 i stadgan, under förutsättning att begränsningarna föreskrivs i lag, att de är förenliga med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter och att de, med beaktande av proportionalitetsprincipen, är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter (dom av den 9 november 2010, Volker und Markus Schecke och Eifert , C‑92/09 och C‑93/09, EU:C:2010:662, punkt 50, och dom av den 8 december 2022, Google (Borttagande av påstått felaktig innehåll) , C‑460/20, EU:C:2022:962, punkt 57).

83 I förevarande fall ska det anses att beslag av e‑postmeddelanden under inspektioner i en fysisk persons verksamhets- eller affärslokaler eller i ett kommersiellt bolags lokaler utgör en begränsning av utövandet av rätten till privatliv enligt artikel 7 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 december 2015, WebMindLicenses , C‑419/14, EU:C:2015:832, punkt 72).

84 Vad gäller e‑postmeddelanden mellan ett företags ledning och dess anställda, samt affärshandlingar som härrör från dessa, framgår det dessutom att i den mån dessa e‑postmeddelanden och handlingar även kan innehålla personuppgifter, utgör en nationell konkurrensmyndighets beslag inom ramen för en utredning även en begränsning av utövandet av den rättighet som garanteras i artikel 8 i stadgan.

85 Sådana begränsningar får således endast göras om de är föreskrivna i lag, om de är förenliga med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter, om de faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen och om de är förenliga med proportionalitetsprincipen.

86 För det första, vad gäller kravet på att legalitetsprincipen ska iakttas, konstaterar domstolen att detta krav framstår som uppfyllt i förevarande fall. Det är nämligen ostridigt att de åtgärder som är aktuella i de nationella målen grundar sig på artiklarna 18–21 i konkurrenslagen. Enligt dessa bestämmelser får konkurrensmyndigheten i lokaler som tillhör företag som misstänks ha begått överträdelser av artiklarna 101 och 102 FEUF ”söka efter, undersöka, samla in och beslagta utdrag ur skriftlig dokumentation och andra handlingar, oavsett i vilken form de föreligger, närhelst sådana åtgärder visar sig nödvändiga för att erhålla bevis”.

87 För det andra, vad gäller iakttagandet av det väsentliga innehållet i de grundläggande rättigheter som stadfästs i artiklarna 7 och 8 i stadgan, ska det påpekas att även om åtgärder för efterforskning och beslag av handlingar, såsom de som vidtagits i de nationella målen, innebär att myndigheten får tillgång till kommunikationer i den mening som avses i artikel 7 i stadgan, syftar de uteslutande till att få tillgång till innehållet i e‑postmeddelanden och e‑postsystem som har samband med föremålet för utredningen såsom det bestämts i inspektionsbeslutet. Dessa åtgärder omfattar dessutom e‑postmeddelanden som utbyts med hjälp av de berörda företagens för verksamheten avsedda e‑postsystem samt handlingar och personuppgifter avseende fysiska personer som är anställda av dessa företag, vilka i princip är begränsade till aspekter av dessa fysiska personers yrkesliv, och inte innehåller information om deras privatliv och familjeliv, i den mening som avses i nämnda artikel 7.

88 Det framgår dessutom att beslag av meddelanden av professionell karaktär som skickats mellan ledningen och anställda i ett företag som är föremål för en utredning i allmänhet varken medför en obegränsad insamling av personuppgifter eller en generell tillgång till dessa, eftersom insamlingen av de personuppgifter som finns i dessa meddelanden är begränsad till de personuppgifter som har ett samband med de konkurrensbegränsande beteenden som avses med inledandet av konkurrensmyndighetens utredning. Nämnda uppgifter får dessutom inte användas för andra ändamål än att identifiera dessa beteenden. Härav följer att de e‑postmeddelanden som är aktuella i de nationella målen inte kan anses strida mot det väsentliga innehållet i artikel 8 i stadgan, i den mån den nationella lagstiftningen, med iakttagande av de relevanta bestämmelserna i unionsrätten, däribland dem i dataskyddsförordningen, begränsar ändamålen med behandlingen av de insamlade uppgifterna och reglerar denna behandling, inbegripet lagring och överföring av dessa uppgifter.

89 Under dessa omständigheter förefaller det, med förbehåll för de kontroller som den hänskjutande domstolen ska göra, som om de beslag av handlingar som avses i de nationella målen inte strider mot det väsentliga innehållet i de grundläggande rättigheter som stadfästs i artiklarna 7 och 8 i stadgan.

90 För det tredje, vad gäller frågan huruvida dessa ingrepp i förevarande fall svarar mot ett mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen, i den mening som avses i artikel 52.1 i stadgan, ska det påpekas att de inspektioner och beslag av kommunikationer och andra handlingar och medier som görs av de nationella konkurrensmyndigheterna när de, i enlighet med artiklarna 3.1 och 5 i förordning nr 1/2003, tillämpar artiklarna 101 och 102 FEUF, syftar till att upptäcka förfaranden som strider mot dessa bestämmelser. De nationella konkurrensmyndigheternas undersökningsbefogenheter syftar således till att göra det möjligt för dem att fullgöra sin uppgift att säkerställa att konkurrensreglerna iakttas på den inre marknaden, vilka har till syfte att förhindra att konkurrensen snedvrids till nackdel för allmänintresset, de enskilda företagen och konsumenterna, och de bidrar därmed till att trygga det ekonomiska välståndet i unionen (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 22 oktober 2002, Roquette Frères , C‑94/00, EU:C:2002:603, punkt 42).

91 Såsom i sak framgår av protokoll (nr 27) om den inre marknaden och konkurrens, vilket är fogat till EUF-fördraget och EU-fördraget, innefattar den inre marknaden, såsom den definieras i artikel 3 FEU och artikel 26.2 FEUF, en ordning som säkerställer att konkurrensen inte snedvrids, vilken är nödvändig för att den inre marknaden ska fungera (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 februari 2011, TeliaSonera Sverige , C‑52/09, EU:C:2011:83, punkt 20, dom av den 22 mars 2022, bpost , C‑117/20, EU:C:2022:202, punkt 46, och dom av den 22 mars 2022, Nordzucker m.fl. , C‑151/20, EU:C:2022:203, punkt 51). De nationella konkurrensmyndigheternas roll för att detta system ska fungera effektivt och deras bidrag till genomförandet av artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget, vilka enligt fast rättspraxis utgör tvingande rätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, International Skating Union/kommissionen , C‑124/21 P, EU:C:2023:1012, punkt 192 och där angiven rättspraxis), är av grundläggande betydelse i detta avseende. Säkerställandet av att konkurrensen inte snedvrids ska således betraktas som ett mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen, i den mening som avses i artikel 52.1 i stadgan.

92 För det fjärde, vad gäller iakttagandet av proportionalitetsprincipen, följer det av fast rättspraxis att för att åtgärder som innebär ett ingrepp i de rättigheter som garanteras i artiklarna 7 och 8 i stadgan ska vara proportionerliga, krävs det att kraven på lämplighet och nödvändighet iakttas samt att åtgärderna är proportionerliga i förhållande till det eftersträvade målet (dom av den 22 november 2022, Luxemburg Business Registers , C‑37/20 och C‑601/20, EU:C:2022:912, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

93 De begränsningar som får göras av de rättigheter och friheter som erkänns i stadgan ska begränsas till vad som är absolut nödvändigt. När det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan för att uppnå de legitima mål som eftersträvas, ska den åtgärd väljas som är minst ingripande. När ett mål av allmänt samhällsintresse eftersträvas måste det dessutom tas hänsyn till att detta mål måste vara förenligt med de grundläggande rättigheter som berörs av åtgärden. Det ska härvid göras en balanserad avvägning mellan, å ena sidan, målet av allmänt samhällsintresse, och, å andra sidan, rättigheterna i fråga, för att säkerställa att de olägenheter som åtgärden orsakar inte är orimliga i förhållande till de eftersträvade målen. Frågan huruvida en begränsning av de rättigheter som garanteras i artiklarna 7 och 8 i stadgan kan vara motiverad ska således bedömas mot bakgrund av hur allvarligt det ingrepp är som en sådan begränsning innebär, varvid det ska kontrolleras huruvida betydelsen av det mål av allmänt samhällsintresse som eftersträvas med begränsningen står i proportion till hur allvarligt ingreppet är (dom av den 22 november 2022, Luxemburg Business Registers , C‑37/20 och C‑601/20, EU:C:2022:912, punkt 64, och dom av den 8 december 2022, Orde van Vlaamse Balies m.fl. , C‑694/20, EU:C:2022:963, punkt 41).

94 För att uppfylla proportionalitetskravet måste den aktuella lagstiftning som innebär ett ingrepp även föreskriva tydliga och precisa bestämmelser som reglerar räckvidden och tillämpningen av de åtgärder som föreskrivs i den och som anger minimikrav, så att de berörda personerna har tillräckliga garantier som möjliggör ett effektivt skydd av deras personuppgifter mot risken för missbruk. Lagstiftningen måste i synnerhet precisera under vilka omständigheter och på vilka villkor en åtgärd för behandling av personuppgifter får vidtas, vilket säkerställer att ingreppet begränsas till vad som är absolut nödvändigt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 november 2022, Luxembourg Business Registers , C‑37/20 och C‑601/20, EU:C:2022:912, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

95 Vad gäller det förevarande fallet konstaterar domstolen för det första att de nationella konkurrensmyndigheternas befogenheter att utreda och beslagta elektroniska kommunikationer, handlingar och andra verksamhetsuppgifter syftar till att upptäcka förekomsten av konkurrensbegränsande förfaranden som är förbjudna enligt artiklarna 101 och 102 FEUF. Dessa befogenheter är följaktligen ägnade att bidra till uppnåendet av det mål av allmänt samhällsintresse som anges i punkt 91 ovan, nämligen att upprätthålla en icke snedvriden konkurrens på den inre marknaden. Betydelsen av detta mål kan motivera ett ingrepp i de rättigheter som garanteras i artiklarna 7 och 8 i stadgan.

96 För det andra, vad gäller kravet på nödvändighet, ska det erinras om att detta är uppfyllt när det mål som eftersträvas med de aktuella åtgärderna inte rimligen kan uppnås på ett lika effektivt sätt genom andra medel som i mindre utsträckning inskränker de berörda personernas grundläggande rättigheter, särskilt de i artiklarna 7 och 8 i stadgan garanterade rättigheterna avseende respekt för privatlivet och familjelivet och skydd av personuppgifter (dom av den 26 januari 2023, Ministerstvo na vatreshnite raboti (Polisens registrering av biometriska och genetiska uppgifter) , C‑205/21, EU:C:2023:49, punkt 126, och av den 4 oktober 2024, Försök att bereda sig tillgång till personuppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon , C‑548/21, EU:C:2024:830, punkt 88).

97 Domstolen konstaterar i detta avseende att det vid åtgärder för lagföring och upptäckande av konkurrensbegränsande förfaranden som strider mot artiklarna 101 och 102 FEUF inte förefaller finnas något annat medel, som är lika effektivt och mindre ingripande i rätten till respekt för kommunikationer och skyddet av personuppgifter, som framstår som ett tillfredsställande alternativ till att beslagta handlingar som härrör från e‑postmeddelanden mellan ledningen och de anställda i det företag som är föremål för en konkurrensmyndighets inspektionsåtgärder.

98 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 21 i sitt förslag till avgörande, föredraget den 23 oktober 2025, utgör e‑postmeddelanden som utbytts i ett professionellt sammanhang med hjälp av e‑postsystem en av de huvudsakliga källor som konkurrensmyndigheterna har till sitt förfogande för att upptäcka ett konkurrensbegränsande beteende. En konkurrensmyndighets rätt att framställa kopior av generella samlingar av e‑postmeddelanden ingår således i konkurrensmyndighetens kontrollbefogenhet (se, analogt, beträffande den befogenhet som kommissionen ges i artikel 20.2 b i förordning nr 1/2003, dom av den 16 juli 2020, Nexans France och Nexans/kommissionen , C‑606/18 P, EU:C:2020:571, punkt 63). I artikel 32 i direktiv 2019/1 inkluderas elektroniska meddelanden bland de bevis som ska tillåtas vid nationella konkurrensmyndigheter. Att principiellt beröva dessa myndigheter befogenheten att beslagta sådana till verksamheten hänförliga elektroniska kommunikationer skulle kunna undergräva ett sådant effektivt bekämpande av karteller och missbruk av dominerande ställning på den inre marknaden som krävs enligt artiklarna 101 och 102 FEUF.

99 Även om medlemsstaterna kan anse att det är nödvändigt att använda husrannsakan och beslag för att inhämta materiella bevis för ett olagligt beteende, måste deras lagstiftning och praxis dock ge adekvata och tillräckliga garantier mot missbruk (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 25 februari 1993, Funke mot Frankrike, CE:ECHR:1993:0225JUD001082884, § 57, och Europadomstolen, 21 december 2010, Société Canal Plus m.fl. mot Frankrike, CE:ECHR:2010:1221JUD002940808, § 54 in fine ).

100 För det tredje, vad gäller frågan huruvida beslagtagandet av e‑postmeddelanden innebär en proportionerlig begränsning av utövandet av de rättigheter som stadfästs i artiklarna 7 och 8 i stadgan, konstaterar domstolen att denna fråga ska bedömas mot bakgrund av det sammanhang i vilket denna begränsning ingår, varvid det i varje enskilt fall ska göras en avvägning mellan samtliga relevanta omständigheter i det enskilda fallet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2024, Bezirkshauptmannschaft Landeck (Försök att bereda sig tillgång till personuppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon ), C‑548/21, EU:C:2024:830, punkt 89).

101 Vad gäller den begränsning som följer av beslag som görs i samband med inspektioner som genomförs av en konkurrensmyndighet, ingår bland dessa omständigheter bland annat hur allvarlig begränsningen av utövandet av den aktuella grundläggande rättigheten är och de omständigheter under vilka den har ägt rum.

102 Domstolen prövar först frågan hur allvarlig den begränsning är som följer av den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet. Lagstiftningen tillåter att den nationella konkurrensmyndigheten utan förhandsgodkännande från en domstol beslagtar e‑postmeddelanden inom ramen för en utredning avseende förfaranden som strider mot artiklarna 101 och 102 FEUF. Härvid gäller att en nationell konkurrensmyndighets beslag av professionell korrespondens i allmänhet kringgärdas av processuella garantier som bland annat syftar till att säkerställa dessa uppgifters säkerhet, integritet och konfidentialitet. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 33 i sitt den 23 oktober 2025 föredragna förslag till avgörande ska varje utredning som utförs av de nationella konkurrensmyndigheterna grunda sig på ett vederbörligen motiverat beslut om inspektion, vilket ska grunda sig på rimliga misstankar om att ett företag har överträtt EUF-fördragets konkurrensregler. Vad gäller beslag av e‑postmeddelanden ska, när utredarna gör undersökningar med hjälp av ett dataprogram, det indexeringsförfarande som föregår sökandet efter affärsinformation som är relevant för utredningen genomföras med hjälp av nyckelord som fastställs med beaktande av det i förväg bestämda syftet med utredningen.

103 Vad gäller de omständigheter under vilka begränsningen av utövandet av den aktuella grundläggande rättigheten har skett, ska det erinras om att det i princip ska göras åtskillnad mellan det fallet att inspektionen genomförs i de aktuella företagens eller företagssammanslutningarnas verksamhetslokaler och det fallet att inspektionen genomförs i andra lokaler, inbegripet fysiska personers privata bostäder.

104 Även om den grundläggande rätten till bostadens okränkbarhet utgör en allmän princip i unionsrätten som numera kommer till uttryck i artikel 7 i stadgan, vilken motsvarar artikel 8 i Europakonventionen, får offentliga åtgärder vara mer ingripande när det är fråga om professionell eller kommersiell verksamhet och verksamhets- eller affärslokaler (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juni 2015, Deutsche Bahn m.fl./kommissionen , C‑583/13 P, EU:C:2015:404, punkterna 19 och 20 och där angiven rättspraxis).

105 Konkurrensmyndigheternas kontrollbefogenheter är nämligen i princip väl avgränsade, såväl beträffande exempelvis handlingar som inte är affärshandlingar och som är uteslutna från undersökningsområdet, rätten till juridiskt biträde, rätten till sekretess för skriftväxlingen mellan advokater och deras klienter eller skyldigheten att motivera inspektionsbeslutet jämte möjligheten att föra talan mot beslutet vid unionsdomstolarna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juni 2015, Deutsche Bahn m.fl./kommissionen , C‑583/13 P, EU:C:2015:404, punkt 31 och där angiven rättspraxis). Det ska i detta sammanhang erinras om att de nationella konkurrensmyndigheterna bland annat är skyldiga att följa dataskyddsförordningen under sina utredningar.

106 Det framgår dessutom av Europadomstolens praxis avseende bland annat artikel 8 i Europakonventionen att i fråga om inspektioner i ett företags kommersiella lokaler kan avsaknaden av ett förhandsgodkännande från domstol, som skulle ha kunnat begränsa eller kontrollera det sätt på vilket inspektionen genomförs, uppvägas av en domstolsprövning i efterhand av lagenligheten och behovet av en sådan utredningsåtgärd, förutsatt att denna domstolsprövning är effektiv med hänsyn till de särskilda omständigheterna i ärendet. Detta innebär att berörda personer ska kunna få till stånd en effektiv domstolsprövning, såväl i faktiskt som rättsligt avseende, av den omtvistade åtgärden och av det sätt på vilket den genomförs. När en åtgärd som befunnits vara rättsstridig redan har vidtagits, ska det eller de rättsmedel som finns tillgängliga göra det möjligt för den berörda personen att få lämplig gottgörelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 mars 2023, Casino, Guichard-Perrachon och AMC/kommissionen , C‑690/20 P, EU:C:2023:171, punkt 38 och där angiven praxis från Europadomstolen).

107 Det ska dessutom påpekas att det, i enlighet med vad som angetts ovan avseende artiklarna 7 och 8 i stadgan, enligt de unionsrättsliga bestämmelserna om tillämpning av konkurrensreglerna inte krävs att en domstol meddelar ett förhandstillstånd till en inspektion som genomförs i lokaler där det bedrivs professionell verksamhet. I artikel 20.6 och 20.7 i förordning nr 1/2003 och artikel 6.3 i direktiv 2019/1, vilka avser inspektioner som utförs i företagens verksamhetslokaler av kommissionen respektive av nationella konkurrensmyndigheter, krävs det inte något förhandstillstånd från en nationell domstol eller ett oberoende förvaltningsorgan, och detta även när e‑postmeddelanden beslagtas. I bestämmelserna hänvisas i detta avseende i stället till skyldigheter enligt nationell rätt, varvid medlemsstaterna ges möjlighet att föreskriva att det krävs ett tillstånd från en rättslig myndighet för att de nationella konkurrensmyndigheterna ska få utöva sina inspektionsbefogenheter.

108 Av det ovan anförda följer att artiklarna 7 och 8 i stadgan i princip inte utgör hinder för lagstiftning i en medlemsstat som innebär att den nationella konkurrensmyndigheten inom ramen för en utredning av en förmodad överträdelse av artikel 101 eller 102 FEUF i lokaler där det bedrivs professionell verksamhet får beslagta e‑postmeddelanden vars innehåll har en koppling till föremålet för inspektionen, utan förhandstillstånd från en domstol.

109 Det ska emellertid preciseras, för det första, att skyddet för enskilda mot godtyckliga ingrepp från de offentliga myndigheternas sida i de rättigheter som garanteras i artiklarna 7 och 8 i stadgan, i avsaknad av ett sådant förhandstillstånd från en domstol innebär att det måste finnas en rättslig ram för de aktuella åtgärderna och att dessa ska vara strikt begränsade. Såväl inspektionen som beslaget kan således endast vara förenliga med dessa bestämmelser om nationell lagstiftning och praxis erbjuder lämpliga och tillräckliga garantier mot missbruk och godtycke (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 december 2015, WebMindLicenses , C‑419/14, EU:C:2015:832, punkt 77). Dessa garantier ska bestå i en fullständig domstolsprövning i efterhand av de aktuella åtgärderna. Såsom framgår av den fasta rättspraxis som det erinrats om i punkt 106 ovan ska denna prövning ge de berörda personerna en lämplig gottgörelse. Det ska vid denna även vara möjligt att bedöma tillåtligheten av den insamlade bevisningen.

110 I förevarande fall framgår det av besluten om hänskjutande att inspektionerna och beslagen inte har ägt rum utan att något förfarande för förhandstillstånd har genomförts, eftersom tillstånd meddelats av en rättslig myndighet, nämligen den portugisiska åklagarmyndigheten, som i enlighet med Republiken Portugals konstitution är självständig i förhållande till andra centrala, regionala och lokala myndighetsorgan och som bland annat har till uppgift att i allmänhetens intresse väcka åtal och värna den demokratiska rättsordningen. Det tillstånd som meddelas av denna rättsliga myndighet förefaller kunna bidra till en strikt rättslig ram för inspektioner och beslag som utförs av den nationella konkurrensmyndigheten, bland annat vad gäller fastställandet av deras lämplighet, varaktighet och materiella omfattning.

111 När ett förhandstillstånd, såsom i det nationella målet, inte har utfärdats av en domstol utan av åklagarmyndigheten, är det således av yttersta vikt att de berörda personerna har tillgång till ett sådant förfarande för domstolsprövning i efterhand och att detta till fullo uppfyller de krav som det erinrats om i punkterna 106 och 109 ovan.

112 För det andra finns det skäl att göra ett förbehåll för inspektioner som leder till beslag av mobiltelefoner, datorer eller andra datamedier som inte tillhör de företag vars lokaler inspekteras, utan fysiska personer såsom personer i företagens ledning och deras anställda.

113 Den hänskjutande domstolen har i förevarande fall upplyst om att det e‑postsystem som är aktuellt i de nationella målen ”endast får användas i tjänsten” och att det enligt de aktuella företagens interna regler är ”förbjudet” att använda det för personliga ändamål och för ändamål hänförliga till den anställdes privatliv. I respektive begäran om förhandsavgörande nämns visserligen att det gjorts en genomsökning av de anställdas e‑postmeddelanden eller e‑postmappar, men det preciseras inte på vilket medium e‑postmeddelandena i fråga förvarades och som inspektörerna kan ha fått tillgång till. Det kan således inte uteslutas, vid en läsning av det tillstånd som meddelats av den portugisiska åklagarmyndigheten, i vilket det hänvisas till ”varje datamedium eller dator”, att det bland de berörda medierna fanns mobiltelefoner, datorer eller andra datamedier som inte tillhörde dessa företag utan personer i deras ledning eller anställda.

114 Även om utredarna, i samband med inspektioner som genomförs av en konkurrensmyndighet i ett företags verksamhetslokaler, har anledning att beslagta mobiltelefoner, datorer eller något annat datamedium som inte tillhör detta företag utan personer i dess ledning eller anställda, måste tillgången till de uppgifter som finns i dessa apparater, i förekommande fall efter det att de har förseglats, vara underordnad en förhandskontroll av en domstol eller ett oberoende förvaltningsorgan.

115 Eftersom sådana apparater samtidigt kan användas både för privata ändamål och för professionella eller kommersiella ändamål, kan tillgången till dessa apparater, beroende på apparaternas innehåll, inte bara avse trafik- och lokaliseringsuppgifter, utan även fotografier och historik över besök på webbsidor som gjorts med samma apparater, eller till och med innehållet i den privata kommunikation som skett med hjälp av dessa apparater (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2024, Bezirkshauptmannschaft Landeck (Försök att bereda sig tillgång till personuppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon ), C‑548/21, EU:C:2024:830, punkt 92).

116 Tillgång till en sådan samling uppgifter skulle kunna göra det möjligt att dra mycket precisa slutsatser om den berörda personens privatliv, såsom hans eller hennes dagliga vanor, stadigvarande och tillfälliga uppehållsorter, dagliga förflyttningar och förflyttningar i övrigt, de aktiviteter han eller hon utövar, hans eller hennes sociala relationer och de umgängeskretsar vederbörande rör sig i. Det kan dessutom inte uteslutas att dessa uppgifter kan tillhöra de särskilda kategorier av personuppgifter som avses i artikel 9 i dataskyddsförordningen. Tillgång till uppgifter som lagras i sådana apparater kan således ge upphov till ett allvarligt, eller till och med särskilt allvarligt, ingrepp i de grundläggande rättigheter som garanteras i artiklarna 7 och 8 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2024, Bezirkshauptmannschaft Landeck (Försök att bereda sig tillgång till personuppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon ), C‑548/21, EU:C:2024:830, punkterna 93 och 95).

117 I fall där de behöriga nationella myndigheternas möjlighet att bereda sig tillgång till personuppgifter medför en risk för ett allvarligt, eller till och med särskilt allvarligt, ingrepp i den berörda personens grundläggande rättigheter är det av väsentlig betydelse att tillgången underordnas en förhandskontroll som utförs av en domstol eller ett oberoende förvaltningsorgan, bland annat för att säkerställa att proportionalitetsprincipen iakttas i varje enskilt fall, varvid samtliga relevanta omständigheter ska vägas mot varandra (dom av den 4 oktober 2024, Bezirkshauptmannschaft Landeck (Försök att bereda sig tillgång till personuppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon) , C‑548/21, EU:C:2024:830, punkt 102).

118 Vid en sådan förhandskontroll krävs det att den domstol eller det oberoende administrativa organ som ska utföra denna kontroll har alla befogenheter och erbjuder alla garantier som krävs för att kunna göra en avvägning mellan de olika rättigheter och legitima intressen som berörs. Vad särskilt gäller en inspektion som genomförs av en konkurrensmyndighet kräver en sådan kontroll att denna domstol eller detta organ kan säkerställa en skälig balans mellan, å ena sidan, de legitima intressen som är knutna till utredningens behov och, å andra sidan, de grundläggande rättigheterna avseende respekt för privatlivet och skydd av personuppgifter för de personer vars uppgifter myndigheten vill få tillgång till (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 4 oktober 2024, Bezirkshauptmannschaft Landeck (Försök att bereda sig tillgång till personuppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon ), C‑548/21, EU:C:2024:830, punkt 103).

119 Det ska i detta sammanhang tilläggas att det i princip enbart ankommer på den nationella lagstiftaren att fastställa regler om tillåtligheten av insamlade bevis, dock under förutsättning att de varken är mindre förmånliga än dem som reglerar liknande situationer som omfattas av nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller medför att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen) (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2020, La Quadrature du Net m.fl. , C‑511/18, C‑512/18 och C‑520/18, EU:C:2020:791, punkterna 222–225).

120 Av det ovan anförda följer att artiklarna 7 och 8 i stadgan ska tolkas så, att de inte utgör hinder för att e‑postmeddelanden mellan ett företags ledning och dess anställda beslagtas i samband med en inspektion som genomförs av en nationell konkurrensmyndighet i verksamhets- eller affärslokaler tillhörande företag som misstänks ha överträtt artikel 101 FEUF eller artikel 102 FEUF, utan att en domstol godkänt beslagen i förväg, under förutsättning att det föreskrivs en strikt rättslig ram för denna myndighets befogenheter och adekvata och tillräckliga garantier mot missbruk och godtycke, såsom en effektiv domstolsprövning i efterhand av de aktuella åtgärderna.

Rättegångskostnader

121 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i de nationella målen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:

1) Artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna

ska tolkas så,

att begreppet kommunikationer i denna artikel omfattar e ‑ postmeddelanden av professionell karaktär mellan ett företags ledning och dess anställda med hjälp av företagets e ‑ postsystem.

2) Artiklarna 7 och 8 i stadgan om de grundläggande rättigheterna

ska tolkas så,

att de inte utgör hinder för att e ‑ postmeddelanden mellan ett företags ledning och dess anställda beslagtas i samband med en inspektion som genomförs av en nationell konkurrensmyndighet i verksamhets- eller affärslokaler tillhörande företag som misstänks ha överträtt artikel 101 FEUF eller artikel 102 FEUF, utan att en domstol godkänt beslagen i förväg, under förutsättning att det föreskrivs en strikt rättslig ram för denna myndighets befogenheter och adekvata och tillräckliga garantier mot missbruk och godtycke, såsom en effektiv domstolsprövning i efterhand av de aktuella åtgärderna.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: portugisiska.