Skogspolitiken inför 2000-talet huvudbetänkande. Bilagor II

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

SKOGSPOLITIKEN

2000-TALET

H U v u D B E T Ä N K A N D E I990 ÅRS SKOGSPOLITISKA KOMMITTE

Statens offentliga utredningar

WW

1992:76

w

Jordbruksdepartementet

Sko

gspolitiken

inför 2000-talet

Huvudbetänkande års kommitté

av 3290 skogspolitiska

Stockholm 1992

SOU och Ds kan köpas från Allmänna Förlaget, som också på uppdrag av regeringskansliets förvaltningskontor ombesörjer remissutsändningar av dessa publikationer.

Adress: Allmänna Förlaget Kundtjänst 106 47 Stockholm Tel 08739 96 30 Telefax: 087 39 95 48

Publikationema kan också köpas i Inforrnationsbokhandeln, Malmtorgsgatan Stockholm.

ISBN 91-38-13131-5 GraphicSystemsAB. Malmö 1992 ISSN 0375-250X

Till statsrådet och chefen för

j

ordbruksdepartementet

Genom beslut den 21 juni 1990 bemyndigade regeringen chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla kommitté med uppgift att utvärdera en skogspolitiken m.m. Med stöd detta bemyndigande förordnade av departementschefen fr.0.m den 11 september 1990 f.d. statsrådet Svante

Lundkvist s att vara ordförande i kommittén samt f.d. riksdagsledamoten

Gösta Andersson c, dåvarande riksdagsledamoten Mariarme Andersson s, riksdagsledamoten Sinikka Bohlin s, riksdagsledamoten Jan Fransson s, kommunalrådet Märtalisa Holmgren fp, dåvarande riksdagsledamoten Sven Eric Lorentzon m, riksdagsledamoten Leif Marklund s, dåvarande

riksdagsledamoten Maggi Mikaelsson v och skogsbrukaren Staffan

Tranell mp att vara ledamöter. Sedan Svante Lundkvist avlidit den 9 juli 1991 förordnade departementschefen Sven Eric Lorentzon att fr.0.m den 7 november 1991 vara ordförande. Från samma tidpunkt förordnades riksdagsledamöterna Carl Olov Persson kds och Christer Windén nyd till ledamöter samtidigt som Staffan Tranell förordnades som sakkunnig. Den 31 juli 1991 entledigades Marianne Andersson och förordnades riksdagledamoten Lisbeth Staaf-

Igelström s som ledamot. Den 4 maj 1992 entledigades Christer Windén

och förordnades riksdagledamoten Arne Jansson nyd ledamot. som Att som sakkunniga delta i kommitténs arbete förordnades, inte om annat sägs, från och med den 11 september 1990 departementsrådet Göran Aldskogius, dåvarande Industridepartementet t.o.m. den 31 augusti 1991, generaldirektören Rolf Annerberg, Statens naturvårdsverk fr.0.m. den 10 september 1991, skogsdirektören Åke Barklund, Sâgverkens riksförbund, professorn Per-Ove Bäckström, Sveriges lantbruksuniversitet, generaldirektören Hans Ekelund, Skogsstyrelsen fr.0.m. den 1 januari 1991, förbundsordföranden Ove Fredriksson, Träindustriarbetarförbundet avliden, förbundsekonomen Roger Gerdin, Träindustriarbetarförbundet fr.0.m. den 1 januari 1992, departementsrådet Yvonne Gustafsson, Finansdepartementet, departementssekreteraren Göran Gustavsson, Näringsdepartementet fr.0.m. den 22 januari 1992, dåvarande generaldirektören Bo Hedström, Domänverket, förbundssekreteraren Claes Hellgren, Pappersindustriarbetarförbundet, departementsrâdet Anders Holmgren, Jordbruksdepartementet, dåvarande generaldirektören Björn Hägglund, Skogsstyrelsen t.o.m. den 31 december 1990, förbundsordñranden Arne Johansson, Skogsarbetarförbundet, förbundsekonomen Christer

Larsson, Pappersindustriarbetarñrbundet, fr.o.m. den 15 februari 1991 t.o.m. den 31 december 1991, departementsrádet Rolf Lindell, Miljö- och naturresursdepartementet, direktören Eric Lundh, Skogsägarnas riksförbund, naturvårdschefen Lennart Nyman, Världsnaturfonden fr.o.m. den 9 december 1991, departementsrådet Hans Christer Olson, Näringsdepartementet fr.o.m den 10 september 1991 t.o.m den 21 januari 1992 dåvarande generaldirektören Valfrid Paulsson, Statens naturvårdsverk, skogsdirektören Jan Rernröd, Skogsindustriema, nåringskonsulenten Bror Saitton, Svenska samemas riksförbund fr.o.m. den 7 januari 1992, verkställande direktören Monika Stridsman, Sveriges skogsvårdsförbund, ekologen Ulf von Sydow, Svenska naturskyddsföreningen, och fil.dr. Magnus Sylvén, Världsnaturfonden t.o.m. den 8 december 1991. Att som experter biträda kommittén förordnades den 11 september 1990 departementsrådet Lena Noreland, Näringsdepartementet, departementssekreteraren Ann Thomson, Jordbruksdepartementet, och departementsrådet Gunnar Wetterberg, Finansdepartementet. Som huvudsekreterare till kommittén förordnades den 11 september 1990 hovrättsassessom Leif Persson och till sekreterare förordnades samma dag professorn Lars Lönnstedt och byråchefen Sven A. Svensson samt den 1 oktober 1990 jägmästaren Yvonne Aldentun. Kommittén har antagit namnet 1990 års skogspolitiska kommitté. Vi får härmed överlämna vårt huvudbetänkande Skogspolitiken inför 2000-talet . Till betänkandet fogas reservationer och särskilda yttranden. Vi fortsätter värt arbete med en översyn av skogsvârdsorganisationen och beräknar att avge ett slutbetänkande i oktober 1992.

Stockholm den 1 september 1992.

Sven Eric Lorentzon

Gösta Andersson Sinikka Bohlin Jan Fransson

Märtalisa Holmgren Arne Jansson Leif Marklund

Maggi Mikaelsson Carl Olov Persson

Lisbeth Staaf-Igelstrdm

Leif Persson

Yvonne Aldentun

Lars Lönnstedt

Sven A. Svensson

Innehåll

Sammanfattning 11 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Fiirfattningsfdrslag 23 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

1 Inledning 37 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 Kommitténs uppdrag 37 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.2 Arbetets uppläggning 37 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.3 Betånkandets disposition 39 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2 Svensk skog och skogsnäring 41 . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.1 Den svenska skogen 41 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2 Skogens nyttjande 45 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.3 Virkesmarknaden 46 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.4 Skogsindustrin 49 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.5 Skogsnäringens lönsamhet S1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.6 Skogsnäringens betydelse 53 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3 Nulägesbeskrivning och utvärdering av nuvarande

skogspolitiska mål 55 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Våra slutsatser 55 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.1 Inledning 55 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3.2 Övergripande samhällsmål 56

. . . . . . . . . . . . . . . . . .

3.3 Övergripande mål för skogsbruket 59

. . . . . . . . . . . . . . 3.4 Skogspolitikens delmål 63 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4 Utvärdering nuvarande skogspolitiska medel 65 av . . . . . Våra slutsatser 65 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.1 Utgångspunkter 67 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2 Primära skogspolitiska medel 68 . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2.1 Skogsvårdslagen 68 . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.2.2 Ãdellövskogslagen 78

. . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2.3 Rådgivning och information 79 . . . . . . . . . . . 4.2.4 Planering och inventering 80 . . . . . . . . . . . . 4.2.5 Forskning och utbildning 82 . . . . . . . . . . . . . 4.2.6 De ekonomiska medlen 84 . . . . . . . . . . . . . . 4.3 sekundära skogspolitiska medel 88 . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.1 Inledning . 88 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.2 Naturvârdslagen 88 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.3 Jordförvärvslagen 89 . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.3.4 Tråfiberlagen 89 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.5 Naturresurslagen och plan- och bygglagen 90 . . 4.3.6 Konkurrenslagen 91 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4 De skogspolitiska medlens effekter 92 . . . . . . . . . . . . .

5 Internationella jämförelser 97 . . . . . . . . . . . . . . . . . . Våra slutsatser 97 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.1 Inledning 98 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2 Skogspolitiska förutsättningar 98 . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3 Skogspolitikens miljöhänsyn 101 . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4 Lagstiftning 102 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.5 Ekonomiska styrmedel 102 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.6 EG:s skogspolitik 105 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6 En framtidsbedémning 107 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Våra slutsatser 107 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.1 Inledning 108 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2 Behovet av skog och de svenska virkestill-

gångarna i ett långsiktigt perspektiv 109 . . . . . . . . . . . . . 6.3 Bedömning på medellång sikt 110 . . . . . . . . . . . . . . . . 6.3.1 Miljöñroreningar 110 . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.3.2 De europeiska virkestillgångama på

medellång sikt 111 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.4 Kortsiktiga bedömningar 111 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.4.1 Miljö och natur 111 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.4.2 Teknisk utveckling 112 . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.4.3 Efterfrågan 113 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.4.4 Renskötseln 114 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.4.5 Europeiska gemenskapen 114 . . . . . . . . . . . . . 6.4.6 Industriell produktion 114 . . . . . . . . . . . . . . .

6.4.7 Ägarstrukturen inom skogsbruket 116

. . . . . . . . 6.4.8 Virkesmarknaden 116 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.4.9 Skogsnäringens betydelse 117 . . . . . . . . . . . . . 6.5 Möjligheter och problem 118 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Förslag till framtida skogspolitik 121

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

7 Några särskilda utgångspunkter 121 . . . . . . . . . . . . . . . 7.1 Särskilt om ett miljömål för skogsbruket 121 . . . . . . . . . . Våra slutsatser och förslag 121 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.1.1 Bakgrund 122 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.1.2 Skogen och miljön 123 . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.1.3 Kommitténs direktiv 127 . . . . . . . . . . . . . . . . 7.1.4 Alternativa sätt att skydda skogsmiljön 127 . . . . 7.1.5 Kommitténs förslag 130 . . . . . . . . . . . . . . . . 7.1.6 Hur ett miljömål för skogsbruket

skall uppnås 131 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

7.2 Skogssektoms ansvar för miljön 136 . . . . . . . . . . . . . . . Våra slutsatser och förslag 136 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.2.1 Utgångspunkter 137 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.2.2 Kommitténs överväganden 139 . . . . . . . . . . . 7.3 Regionalpolitiki skogspolitiken 143 . . . . . . . . . . . . . . . Våra slutsatser och förslag 143 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3.1 sysselsättningen i skogen 143 . . . . . . . . . . . . . 7.3.2 Huvuddragen i gällande regionalpolitik 144 . . . . 7.3.3 Regionalpolitikeni 1979 års skogs-

politik 145 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3.4 Regionalpolitikeni kommitténs uppdrag 147 . . . . 7.3.5 Regionalpolitiken och EG 147 . . . . . . . . . . . . 7.3.6 Kommitténs överväganden 148 . . . . . . . . . . . .

Framtida skogspolitiska mål 151 . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.1 Utgångspunkter 151 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.2 Skogspolitiska mål 153 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.3 Precisering av målen 154 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.3.1 Markens nyttjande 154 . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.3.2 Skogsproduktionen och dess nyttjande 156 . . . . . 8.3.3 Skogsbrukets metoder 159 . . . . . . . . . . . . . . .

Framtida skogspolitiska medel övergripande förslag 165 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Våra slutsatser och förslag 165 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.1 Olika medel för att uppnå de skogspolitiska

målen 166 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.1.1 Lagstiftning 166 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.1.2 Ekonomiska medel 167 . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.1.3 Rådgivning och information 168 . . . . . . . . . . . 9.1.4 Taxering, inventering och planering 168 . . . . . . 9.1.5 Forskning och utveckling samt utbildning 169 . . . 9.2 Riktlinjer 169 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.3 Kriterier vid val av medel 170 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.4 Avvägning mellan olika medel 1-72 . . . . . . . . . . . . . . . . 9.4.1 Inledning 172 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.4.2 Lagstiftning 173 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.4.3 Ekonomiska medel 175 . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.4.4 Rådgivning 175 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.4.5 Forskning och utveckling 176 . . . . . . . . . . . . . 9.4.6 Avsättning av mark till reservat 176 . . . . . . . . . 9.4.7 Avslutande kommentarer 176 . . . . . . . . . . . . .

10 Lagstiftning 179 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Våra slutsatser och förslag 179 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.1 Utgångspunkter 181 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.2 Inledning 182 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.3 Lagstiftningens framtida utfomming 184 . . . . . . . . . . . . 10.3.1 Allmänna bestämmelser 184 . . . . . . . . . . . . . . 10.3.2 Anläggning skog på skogsmark 187 av ny . . . . . 10.3.3 Awerkning av skog på skogsmark 191 . . . . . . . 10.3.4 Krav på tillstånd till avverkning 194 m.m. . . . . . 10.3.5 Insektshéirjningar 194 . . . . . . . . . . . . . . . . .. 10.3.6 Hänsyn till naturvärden, kulturmiljö-

vården och rennäringen 195 . . . . . . . . . . . . . . 10.3.7 Skogsbruksplaner 198 . . . . . . . . . . . . . . . . .. 1013.8 Tillsyn 198 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 10.3.9 Ansvar och överklagande 199 . . . . . . . . . . . . .

10.4 Övriga frågor 199

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

10.4.l Ädellövskogslagen 199

. . . . . . . . . . . . . . . . . l0.4.2 Miljökonsekvensbeskrivningar 200 . . . . . . . . . .

ll Rådgivning och information 205

. . . . . . . . . . . . . . . . . Våra slutsatser och förslag 205 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11.1 Utgångspunkter 205 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11.2 Rådgivning med anknytning till lagstiftning 206 . . . . . . . . 11.3 Rådgivning utan anknytning till lagstiftning 206 . . . . . . . . 11.4 Information 208 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

12 Ekonomiska styrmedel 209 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Våra slutsatser och förslag 209 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.1 Bakgrund 209 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.2 Utgångspunkter 211 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.3 Regionalpolitisktmotiverade bidrag 213 . . . . . . . . . . . . . 12.4 Bidrag till ädellövskogsbruket 214 . . . . . . . . . . . . . . . . 12.5 Bidrag till planering skogsvägar 215 av . . . . . . . . . . . . . 12.6 Anslag till kalkning skogsmark 217 av . . . . . . . . . . . . . . 12.7 Anslag till avtal och intrångsersättning 219 . .. . . . . . . . . . 12.8 Summering 220 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

13 Inventering och planering 221 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Våra slutsatser och förslag 221 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.1 Bakgrund 221 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.2 Ansvar för framtagande inventeringsunderlag 223 av . . . . . 13.3 Riksskogstaxeringen 224 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.4 Uppgifter kopplade till skogsproduktionen 225 . . . . . . . . . 13.5 Uppgifter kopplade till naturvärden och andra

allmårma intressen 226 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.6 Skogsbruksplanlåggning 227 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

13.7 Övriga frågor 228

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

14 Finansiering och ekonomiska konsekvenser 231 . . . . . . . . Våra slutsatser och förslag 231 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14.1 Inledning 232 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14.2 Statsmedlens hittillsvarande användning och

finansiering inom skogsområdet 233 . . . . . . . . . . . . . . . 14.2.1 Översikt 233 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14.2.2 Skogsvårdsorganisationen 234 . . . . . . . . . . . . . 14.2.3 Myndighetsuppgifter 236 . . . . . . . . . . . . . . . . 14.2.4 Bidrag, översiktlig skogsinventering m.m. 237 . . 14.2.5 Utbildning och forskning 238 . . . . . . . . . . . . . 14.2.6 Utbildning på gymnasial nivå 240 . . . . . . . . . . 14.2.7 Forskning om tråbaserade bränslen 240 . . . . . . . 14.2.8 Inköp av naturreservat 240 . . . . . . . . . . . . . .

14.2.9 Övrigt 241

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14.3 Förslag till framtida statliga insatser 241 . . . . . . . . . . . . 14.3.1 Inledning 241 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14.3.2 Myndighetsuppgifter 241 . . . . . . . . . . . . . . . . 14.3.3 Forskning och utbildning 242 . . . . . . . . . . . . . 14.3.4 Ekonomiska styrmedel 244 . . . . . . . . . . . . . . 14.3.5 Reservatavsåttningar 245 . . . . . . . . . . . . . . . . 14.3.6 Summering 245 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14.4 Förslag till framtida finansiering 245 . . . . . . . . . . . . . . .

15 Specialmotivering 251 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.1 Förslag till lag om ändring i skogsvårdslagen

1969:429 251 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.2 Förslag till lag om ändring i naturvårdslagen

1964:822 257 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Reservationer och särskilda yttranden 259 . . . . . . . . . . .

BILAGOR I separat volym

Kommitténs direktiv

2a. Den svenska skogsnâringen i ett internationellt perspektiv

2b. Skogspolitiken i vissa länder och inom EG

Analys av skogsbrukets ekonomiska förutsättningar i olika delar

av landet

Underlag för utvärdering av skogspolitikens mål

Underlag för utvärdering av skogspolitikens medel

Huvuddragen i gällande rätt

Den framtida efterfrågan på skogsindustriella produkter Prognos över inverkan av process- och produktñrskjutningar vid papperstillverkning på behov av fibrer med olika karakteristika Lönsam trätradition. Bedömningar ur ett skogspolitiskt perspektiv av produkter och teknik i trämekanisk industri BILAGOR II separat volym 10. Beräkningar rörande skogsproduktionsprogram AVB 92 11. Europas framtida virkesbalanser i ett globalt perspektiv 12. En framtidsbedömning 13. Skogspolitikens inverkan på de privata, enskilda skogsägamas beslutsfattande ett försök till analys - 14. Skattebelastning för enskilt ägda skogsbruk vid 1991 och 1993 års Skatteregler 15. Skogsbrukets politikerberoende kostnader 16. Effekter av luftföroreningar på framtida skogstillväxt

ll

Sammanfattning

Utgångspunkter for kommitténs arbete

1990 års skogspolitiska kommitté har haft i uppgift att göra en total genomgång och översyn av skogspolitiken. I direktiven till kommittén anges således att vi skall göra en utvärdering av skogspolitikens mål och medel. Utvärderingen bör ta sin utgångspunkt i en beskrivning av nuläget. Vidare sägs det att en framtidsbedömning bör göras. Baserad på utvärderingen och bedömningen om den framtida utvecklingen är det vår uppgift att föreslå vilken skogspolitiken som skall gälla inför 2000-talet. Enligt direktiven skall vi även lämna förslag till hur skogsvårdsmyndigheten skall anpassas till den föreslagna skogspolitiken. Det kommer vi att göra i vårt slutbetänkande.

Nulägesbeskrivning och utvärdering

Kommittén finner i sin utvärdering att skogsnäringen under 1980-talet har gett väsentliga bidrag till att uppfylla de övergripande samhållsmålen om ekonomisk tillväxt, balans i utrikesbetalningama och regional balans. Trots en ökad produktion har antalet sysselsatta i skogsnäringen minskat till följd av ökad produktivitet. Kommittén anser dock att skogsnäringen inte till fullo har verkat i överensstämmelse med de miljö- och naturvårdspolitiska målen. En pågående förbättring av hänsynen till naturvårdens intressen har dock kunnat iakttas under senare år. Kommittén anser att målet om en väl avvägd hushållning med skogstillgångarna till fullo har uppfyllts. Även målet skogarna skall om att ge en hög och värdefull virkesavkastning har blivit väl uppfyllt. Trots att frågor om virkeskvalitet fått ökad uppmärksamhet under senare år bedömer emellertid kommittén att skogsskötseln såsom den bedrivits 1980-talet inte kommer att leda till den kvalitetsförbättring som avsågs i 1979 års skogspolitiska beslut. Kommitténs slutsatser angående skogsvårdslagstiftningen är att den till övervägande del har fungerat väl och bidragit till att de skogspolitiska målen nås. Lagstiftningen har haft en normbildande funktion. Den har i viss utsträckning dock motarbetat sina syften avseende främst naturvärden genom att begränsa möjligheterna att använda andra brukningsformer än trakthyggesbruk och i viss utsträckning naturlig föryngring. Kommittén anser vidare att lagstiftningen har utgjort ett hinder för användning av vissa brukningsformer som syftar till produktion av virke med hög kvalitet. Inom ramen för bestämmelsen om hänsyn till naturvärden har det

funnits utrymme för ökat hånsynstagande i enlighet med lagstiftarens intentioner. Kommittén anser att ädellövskogslagstiftningen har varit ett nödvändigt medel för att bibehålla ädellövskogen och att den har uppfyllt detta mål. Naturvårdslagen, j ordförvärvslagen träfiberlagen naturresurslagen samt , , plan- och bygglagen har utvärderats översiktligt. Allt tyder på att dessa lagar inte har motverkat med de skogspolitiska målen. Enligt kommitténs uppfattning har den rådgivning och infomiation som skogsvårdsmyndigheten genomför varit ett värdefullt inslag och ett effektivt medel för att föra ut gällande skogspolitik både till skogsägare och allmänheten. Kommittén konstaterar vidare att den översiktliga skogsinventeringen ÖSI har utgjort viktigt medel för uppnå de nuvarande skogspoliett att tiska målen. Kommittén anser dock att det är tveksamt om värdet den av information har erhållits ÖSI den kostnad som genom motsvarar som under åren har lagts ned på inventeringama. Vad forskning och utbildning beträffar hänvisar kommittén främst till utredningen om Sveriges lantbruksuniversitet SOU 1991:101 och betänkandet Ds 1991:62 Kunskap för konkurrenskraft. Kommittén noterar att de statliga ekonomiska stöden är de medel som har blivit föremål för flest utvärderingar. Kommittén konstaterar att många av dessa utredningar har haft ett begränsat syfte. Kommitténs slutsats är att flera stödromer har haft oönskade bieffekter eller varit ineffektiva och att besluten att minska eller ta bort dem har varit riktiga. Samtidigt konstaterar vi att riktigt utformade bidrag och stödåtgärder kan invara tressanta som hjälpmedel för att uppnå skogspolitiska mål. I fråga om skatter och avgifter har kommittén, vid sidan av skogsvårdsavgiften, inte haft i uppdrag att gå in på de Skatteregler som gäller för skogsbruket. Eftersom riksdagen hösten 1991 beslutade att avskaffa skogsvårdsavgiften har kommittén avstått från att diskutera avgiftens betydelse för den gällande skogspolitikens utfomming.

Framtidsbedömning

Skogen är en förnybar resurs, en nationell tillgång varje generation som måste värna och vårda. Framtida generationer kommer också att vara beroende av de nyttigheter som skogarna Den sedan länge tillämpade ger. principen i vårt land att vi skall hushålla med skogstillgångama, att utveckla dem för kommande generationers behov samtidigt vi själva som kan dra nytta av dem kommer enligt kommitténs bedömning att få allt en större betydelse i en värld där befolkningen växer. Kommittén bedömer att skogsnäringen kommer att ha stor betydelse även i framtiden för att vi skall nå de övergripande sarnhällsmålen om bl.a. ekonomisk tillväxt, balans i utrikesbetalningama och full sysselsättning. Inom stora delar av landet kommer näringen även i fortsättningen att ha en stor betydelse för ekonomi och sysselsättning. Virkesförrådets snabba ökning och möjligheterna att väsentligt öka avverkningama utgör stor potential för expansion både den traditionella skogsinen en av

dustriella produktionen och uppbyggnad av nya användningsområden. Detta år möjligt att genomföra inom ramen för målet om en långsiktigt uthållig virkesproduktion under den viktiga förutsättningen att virkesproduktionen inte försämras t.ex. på grund av miljöskador, De awerkningsberâlcningar som kommittén har låtit utföra visar att det är möjligt att uthålligt avverka omkring 95 miljoner m’sk per år från och 1990-talet. skall sättas i relation till den nuvarande med slutet av Detta avverkningen på 60 70 miljoner m°sk per år. Virkesförrådet per hektar och andelen äldre skog kommer att öka successivt. Den väntade efterfrågeutvecklingen, rikligt inhemsk tillgång på virkesråvara, EES-avtalet och ett eventuellt svenskt deltagande i ett ökat europeiskt samarbete talar efter några års andhåmtningspaus för en fortsatt expansion den svenska skogsnâringen. Samtidigt kan vi vänta oss en av ökning den returñberbaserade produktionen. Avgörande för en av expansion industrikapaciteten år skogsnäringens men även andra av potentiella träråvaruförbrukande branschers konkurrensförmåga. Den marknads- och konkurrentbild som tonar fram på kort sikt och den rikliga tillgången på avverkningsmogen skog väntas leda till en fortsatt prisutveckling på virke under de närmaste åren. En effekt har redan svag blivit introduktion av ett avståndsrelaterat virkespris. Sågverken och massaindustrin kommer att visa större benägenhet än för närvarande att välja ut de kvalitéer som bäst lämpar sig för deras produktion. En tydligare prisdifferentiering för olika virkeskvalitéer år därför att vänta. Miljöproblemen har under detta sekel ändrat karaktär från att ha varit lokala till att bli globala. Det är kommitténs bedömning att detta i än högre grad kommer att gälla i framtiden. För lång tid framöver kan man dock räkna med att luftñroreningama kommer att vara ett stort problem. En temperaturñrändring till följd av luftñroreningama skulle leda till att skogsekosystemet förändras. Detta innebär att artsammansättningen och trädens naturliga utbredningsområden ändras. Risken för angrepp av insekter och andra skadegörare kan komma att öka. Luftföroreningama skadar träden direkt på barren och bladen och indirekt genom försurning av marken. Markförsumingen är ett hot mot skogsmarkens långsiktiga produktionsfömiåga. Det är kommitténs uppfattning att det finns stor risk för att ökande luftföroreningar leder till att problemen med skogsskador förvånas om inga motåtgärder sätts in. I så fall kommer virkesproduktionen att minska. Minskningen kommer troligen att drabba vissa områden i Europa mer än andra. Även Sverige riskerar minskad virkesproduktion. Om däremot man lyckas bemästra problemen är det troligt att det fortfarande om 30 40 år kommer att finnas tillräcklig förråd av virkesråvara i Europa även om efterfrågan utvecklas som hittills. På kort sikt 5 30 år bedömer kommittén att miljöfrågoma i vid bemärkelse får en fortsatt och växande betydelse. Samtidigt som att merparten skogen kommer att viktig råvaruleverantör till den av vara en svenska skogsindustrin kommer också andra vården kommer att vägas mer än tidigare. Vikten av att i framtiden ytterligare öka naturvårdshânsyvid bedrivande skogsbruk kan därför väntas öka. Det är troligt att nen av

det inom vissa områden, t.ex. i känsliga naturområden nära tätorter och på skärgårdsöar, kommer att ske en anpassning av skogsbruksmetoder och teknik. Samtidigt kan avsåttningen mark för naturvårdsändamål väntas av öka.

Ett miljömål för skogsbruket

Det finns enligt kommitténs bedömning olika sätt att skydda skogsmiljön. Ett är avsättningar av stora naturreservat. Ett annat är att med hänsyn till markens produktionsfömiåga och avstånd till fabriker och marknad bruka skogen med olika intensitet. Ett tredje är att över hela skogsmarksarealen bruka skogen med sikte på hög produktion och god natur- och miljöhänsyn. Enligt kommitténs mening är det tredje sättet att föredra. Även detta alternativ innebär att vi måste avsätta nationalparker och naturresevat i framtiden men i långt mindre utsträckning än skyddet viktiga om av naturvärden skall grundas på avsättningar enligt alternativ Vi föreslår att miljömålet för skogen jämställs med produktionsmålet. Kommittén anger ett antal principer för ett nationellt miljömål för skogsbruket. Skogen skall brukas så att naturresursens produktionsförmåga långsiktigt bibehålls, växt- och djurarters och naturtypers fortbestånd säkerställs, hotade arter och naturtyper skyddas eller att unika genom naturvärden skyddas eller skapas att områden lämnas för fri genom utveckling. Utnyttjandet av skogen innebär att de från naturvårdssynpunkt viktiga element som var karaktäristiska för naturskogen försvinner. Träden blir således varken gamla eller dör på platsen så att död ved kan bildas. Kommittén anser att trakthyggesbruk är skogsskötselmetod en som passar väl i den boreala barrskogen där frekventa kraftiga störningar alltid har förekommit. Trakthyggesbruket kan utformas så del att en av naturskogens värden bibehålls eller nyskapas. Speciellt tilltalande synes trakthyggesbruk med skärm eller fröträd inom områden där detta är vara biologiskt lämpligt. Metoder innebär att undviker kalhuggning som man kan vara särskilt intressanta inom områden i naturskog skulle som en präglas av lång skoglig kontinuitet. För att uppnå miljömålet är det enligt kommitténs uppfattning nödvändigt med en samsyn när det gäller viktiga förutsättningar för nyttjandet av skogen. Den svenska skogens produktionsförmåga skall brukas långsiktigt, ansvarsfullt och med sikte på god ekonomisk avkastning för skogsägare och samhälle. Ett långsiktigt bruk av skogen måste ske i överensstämmelse med de naturgivna förutsättningarna. Skogsägaren har ett ansvar för att med detta utgångspunkt söka eller åtminstone som gynna bibehålla den biologiska mångfalden då skogen brukas.

Förslag till framtida skogspolitiska mål

De övergripande samhällsmålen bl.a. ekonomisk tillväxt, balans i om utrikesbetalningama, full sysselsättning, regional balans samt god naturoch miljövård som har lagts fast riksdagen utgör mål för all samhällelig av

verksamhet. Var och en av samhällets sektorer skall enskilt och i samspel med andra samhällssektorer verka i riktning mot dessa mål. Inom de ramar som gäller för en konkurrensutsatt näring förutsätts beslutsfattare inom skogsindustrin och skogsbruket sitt bidrag för att ge uppfylla de övergripande samhällsmålen. Staten förutsätts å sin sida, med beaktande av samhällsmålen och inom marknadsekonomins försöka ramar, skapa gynnsamma förutsättningar för näringslivet samtidigt den som anger vad som gäller beträffande hänsynen till naturvärden och andra allmänna intressen. I den mån utvecklingen av ekonomi och sysselsättning inom olika delar av landet inte överensstämmer med statens mål bör staten tillgripa olika regionalpolitiska åtgärder. Olika former av stimulans av skogsnäringen kan därvid också komma ifråga. Finansieringen av dessa åtgärder är av allmänt intresse, dvs. den bör ske över statsbudgeten. I de miljöpolitiska besluten har slagits fast att alla samhällssektorer skall genomsyras av en ansvarsfull hushållning med och omsorg om miljö- och naturresursema inom ramen för sin verksamhet. Detta sektorsansvar innebär bl.a. att varje sektor är skyldig att ta skäligt för att ansvar säkerställa den biologiska mångfalden och den genetiska variationen. Varje samhällssektor har också ett ansvar för att lösa de problem som redan föreligger och förhindra att nya miljöskador uppstår. Utsläppen av gaser, däribland koldioxid från industrier, enegiproduktion och trafik, bör minskas för att förhindra global uppvämming. Sverige en bör därför enligt kommitténs uppfattning nationellt och internationellt arbeta för att luftföroreningama minskas. Kommittén föreslår att produktions- och miljömålen för skogspolitiken formuleras på följande sätt.

Produktionsmålet Skogen och skogsmarken bör nyttjas effektivt och ansvarsfullt så att den uthålligt ger en god avkastning. Skogs roduktionens inriktning skall vara sådan att en stor framtida hand ingsfrihet erhålls beträffande användningen av produkterna. Nyttjandet skall präglas mångbruk. av

Miljömålet Skogsmarkens naturli produktionsförutsättningar bör vidmakthållas. a Biologisk mångfald oc genetisk variationi skogen skall behållas genom att i landet naturligt förekommande växt- och djurarter förutges sättnin ar att fortleva under naturliga betingelser och i livskrafti a

bestån Hotade och skall skyddas. Skogens estetislêa

arter naturtyper . och kulturella värden skall värmas.

Kommittén föreslår att dessa mål kommer till uttryck i den s.k. protalparagrafen i skogsvårdslagen på följande sätt.

Skogen är en nationell tillgång skall skötas så att den uthålligt som ger en god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls. Vid skötseln skall hänsyn tas till andra allmänna intressen.

Förslag till framtida skogspolitiska medel inledning -

För att uppnå de föreslagna målen kan olika medel komma till användning såsom lagstiftning, rådgivning, reservatavsättningar, tecknande av civilrättsliga avtal eller intrångsersättning för att skydda värdefulla biotoper, statliga bidrag samt forskning och utbildning. Kommitténs grunduppfattning är att skogspolitiska åtgärder endast bör komma i fråga om ett mål finns uppsatt och den väntade marknadslösningen inte överensstämmer med detta mål. En framgångsrik skogspolitik förutsätter, förutom en konkurrenskraftig skogsnäring, bl.a. engagerade markägare och brukare av skogsmarken som kan fatta lokalt anpassade beslut. Det är kommitténs uppfattning att det i första hand är lämpligt att välja medel som ökar kunnandet hos markägare och brukare av skogsmarken. En förutsättning för Ökat kunnande är kvalitativt högtstående forskning. Rådgivning och utbildning bör bedrivas aktivt. Den bör efter anpassas olika ägargruppers behov och göras flexibel. Detta är särskilt viktigt när en ny skogspolitik har beslutats, när en ny markägare tillträder eller ny arbetskraft anställs. Kunskapen hos markägama eller de personer som brukar marken behöver öka fortlöpande. Rådgivning och utbildning kan bedrivas både i statens och i privat regi. Det är samtidigt rimligt att utgå från att ökad kunskap är ett egenintresse och att markägama själva bekostar delar av rådgivningen och sin utbildning. Kunskaperna behöver vara av både grundläggande och tillämpad natur. Särskilt de grundläggande kunskaperna har stor betydelse för att möta nya förutsättningar för och krav på skogsbruket. Genom ekonomiska medel, t.ex. bidrag till ädellövskogsbruket eller bidrag för planering av skogsbilvägar, kan staten påverka förutsättningarna för beslutsfattandet. Beslutsunderlaget kan förbättras genom inventeringar. Samtidigt kan vi inte tillåta alltför låg ambition i vård, skötsel och brukande av skog och skogsmark eller beslut som strider mot de skogspolitiska målen. Det är därför nödvändigt att genom lagstiftning och föreskrifter precisera vilka krav staten ställer Det är viktigt att upp. lagstiftningen anger minimikraven och inte speglar de skogspolitiska ambitionerna i sin helhet. Av lagstiftningen måste det framgå vilka krav som gäller i samband med enskilda åtgärder, för enskilda bestånd eller för hela fastigheten och vilka påföljdema blir om markägaren bryter mot bestämmelserna. För att förenkla och samtidigt ge markägare och brukare skogsmarav ken en enhetlig bild föreslår kommittén att de bestämmelser ingår i som ädellövskogslagen flyttas till skogsvårdslagen. Kunskap om lagstiftningen och de normer som ligger bakom denna bör förmedlas genom en aktiv rådgivning. Denna verksamhet är ett samhällsansvar och därför en huvuduppgift för skogsvårdsmyndigheten. l enlighet med sektorsansvaret anser kommittén att skogsvårdsmyndigheten i huvudsak bör handha tillsynen på skogsmark. Om kraven på inskränkningar i skogsskötseln går utöver vad som är rimligt av staten att begära av en enskild markägare bör intrångsersättning utgå. Kommittén anser i enlighet med ett riksdagsbeslut år 1987 att

ersättning skall utgå till markägaren när den pågående markanvändningen avsevärt försvåras på berörd del av fastigheten. Kommittén anser dock att den del av kostnaden som motsvarar ett intrång upp till den s.k. kvalifikationsgränsen skall avräknas vid intrång som är ersättningsgilla.

Preciseringar

En bärande idé i den av kommittén föreslagna skogspolitiken är ökat ansvar genom ökat kunnande. Rådgivning och utbildning bör därför, där så är lämpligt och i så stor utsträckning som möjligt, komma till användning för att uppnå de uppsatta målen. De av kommittén föreslagna skogspolitiska målen innebär att ett aktivt skogsbruk bör bedrivas på huvuddelen av skogsmarken. Det är önskvärt att produktionsfömiågan med beaktande av miljömålet utnyttjas väl på all skogsmark där inte andra intressen, t.ex. naturvårdsintresset, väger tyngre än skogsproduktionen. Skogama bör av hänsyn till sysselsättningen i främst glesbygden ha en sådan sammansättning att de långsiktigt kan ge en jämn avkastning. Kommittén vill framhålla att det är i markägarens eget intresse, inte minst med tanke på att skogen i regel representerar ett betydande kapitalvärde, att bedriva ett aktivt skogsbruk. Kommitténs framtidsbedömning visar att virkestillgångama och andelen avverkningsmogen skog ökar samtidigt som skogsbrukets lönsamhet inom vissa delar av landet kan bli svag. Det är därför inte lika motiverat att överallt bedriva ett lika intensivt skogsbruk som tidigare.Lagstiftningens krav på bl.a. hushållning och återbeskogning måste dock uppfyllas. För att uppnå det av kommittén föreslagna miljömålet är det nödvändigt att vissa biotoper och områden blir helt undantagna från skogsbruk. Efter 30 år bör större områden på sammanlagt 5 skogsmarken i hela procent av landet vara undantagna från skogsbruk. Avsättning av större områden nationalparker, naturreservat kan ske med stöd av naturvårdslagen. I södra och mellersta Sverige samt i norra Sveriges kustland finns få större skogsområden som har påverkats i ringa grad av människan med naturskogskvaliteter. Det är angeläget att de som finns är undantagna från skogsbruk och att det skapas nya genom avsättningar för att behålla den biologiska mångfalden. Genom det år 1991 beslutade biotopskyddet i 21 § naturvårdslagen tillgodoses delvis behovet av att undanta medelstora och mindre biotoperomrâden med höga naturvärden från skogsbruk. Kommittén föreslår att skyddet av känsliga biotoper därutöver skapas genom civilrättsliga avtal. Det är angeläget att insatserna prioriteras och samordnas över större områden och ägogränser. Behovet av vård och skydd av biotoper med höga naturvärden bör bedömas med utgångspunkt i befintligt och kompletterande inventeringsunderlag. Underlaget bör kompletteras främst genom inventering av sumpskogar och nyckelbiotoper. Dessa och andra inventeringar som behövs för att tillgodose de allmänna intressena bör finansieras av staten. Varje skogsägare bör snabbt få kännedom om inventeringamas resultat för

det egna innehavet. På så sätt kan man bättre beakta de allmänna intressena vid planering och genomförande skogsbruksåtgärder. av Kommittén föreslår en lagstadgad skyldighet för skogsägama att för myndigheterna redovisa uppgifter om sin skog. Dessa uppgifter behövs vid genomförandet av skogspolitiken och dessutom i samhällsplaneringen. Skogsägarna skall emellertid inte längre vara tvungna att skaffa sig en skogsbruksplan. Som ett led i markägarens sektorsansvar för naturvärden föreslår kommittén att denne i samband med sin avverkningsanmälan även skall ange den naturvårdshänsyn han avser att ta. För att uppnå de föreslagna skogspolitiska målen är det enligt kommitténs mening vidare viktigt att den naturliga karaktären hos de skogliga impedimenten bibehålls. Trakthyggesbruk med slutawerkning, återväxtåtgärder, röjning och gallring bör därför undvikas på dessa. Inte heller produktionshöjande åtgärder bör vidtas. Någon ersättning för dessa inskränkningar i brukandet skall inte utgå. Av den nedlagda jordbruksmarken föreslår kommittén att den del som inte tas i anspråk av jordbruket fir att odla energi- och industrigrödor eller användas fir annat ändamål bör en del utnyttjas för skogsproduktion. Naturvårds-, landskapsbild och kultunniljöskäl talar för att beskogningen företrädesvis sker med lövträd där förutsättningar föreligger. Som en del i jordbrukets omställning förordar kommittén att rådgivning och utbildning om för- och nackdelar med beskogning samt lämpliga om trädslag sker. Inom ramen för den jordbrukspolitik som bedrivs finns f.n. möjlighet till ekonomiskt stöd vid igenplantering viss åkermark. av Kommittén anser att skogsbruk inom den ljällnära skogen skall bedrivas med mycket stor återhållsamhet. Vi ingen anledning att föreslå några ser ändringar i de bestämmelser nyligen har beslutats detta. som om För att uppnå de föreslagna skogspolitiska målen är det önskvärt att arealen ädellövskog ökas genom nyanläggning på lämpliga marker. Det är kommitténs mening att det är nödvändigt att ekonomiskt stödja ädellövskogsbruket även i framtiden. Kommittén vill framhålla att det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö bl.a. genom att undanta mindre områden från skogsbruk eller att anpassa de skogliga åtgärderna. Genom rådgivning kan man uppnå ökat hänsynstagande hos markägare eller de brukar som skogen. Detta hänsynstagande bör normalt ligga inom ramen för ägaransvaret. Kommittén anser att skogsproduktionens huvudinriktning bör vara en hög produktion av barrträdsvirke god kvalitet. Valet mellan och av gran tall bör i högre grad än hittills präglas växtplatsemas naturgivna av förutsättningar. Andelen lövträd bör öka något särskilt i områden med som hänsyn till sina förutsättningar har en låg lövträdsandel. Det är mer angeläget att öka lövträdsandelen i barr- och blandskogar än att öka lövskogsarealen. Kommittén anser att det för landet helhet bör ske som en tyngdpunktsförskjutningmot skogsskötsel som främjar kvalitetsproduktion. Att genom lagstiftning detaljreglera virkesproduktionens allmänna inriktning anser kommittén olämpligt. Kravet på föryngring efter vara

slutawerkning eller skada eller när skogsmarken är outnyttjad bör dock kvarstå. Däremot bör bl.a. den s.k. 5:3 paragrafen ersättas med ett krav på föryngring endast då skogstillståndet är uppenbart otillfredställande. Rådgivning och utbildning bör i första hand komma till användning för att uppnå den önskvärda produktionsinriktningen. Det är viktigt att produktionsformema i skogsbruket är sådana att läckage och annan bortförsel av näringsämnen minimeras. Produktionsförmågan bör kunna upprätthållas med naturlig vittring, fömanedbrytning och luftburna näringsämnen från havet näringsbas. För att upprätthålla som skogsmarkens långsiktiga produktionsfömiåga och säkerställa skogsekosystemens stabilitet krävs enligt kommitténs mening att de luftburna föroreningama minskas radikalt. I avvaktan härpå kan luftföroreningamas skadeverkningar på marken i viss mån motverkas och fördröjas genom kalkning och vitaliseringsgödsling. Kunskaperna åtgärdemas effekter om är dock fortfarande otillräckliga. Det är därför viktigt med fortsatt forskning och utvärdering pågående kalkningsförsök. [områden är hårt av som belastade av luftföroreningar bör kalkning och vitaliseringsgödsling ske. Detta är både ett allmänt intresse och till nytta fir den enskilde markägaren. Kommittén föreslår därför att skogsmarkskalkning genomförs i ett försök att restaurera de mest hotade markerna. De markägare marker vars kalkas bör täcka 20 procent av kostnaderna. Helträdsutnyttjande med uttag ñngrenar och barr från skogen bör av starkt begränsas tills vidare. Kompensation av näringsbortfallet bör ske genom askåterföring eller på annat sätt. Avgränsnin lämpliga marker gen av för helträdsutnyttjande samt åtgärder för näringskompensation bör grundas på den nya kunskap som kommer fram fortlöpande. Kommittén vill framhålla att det är viktigt att förutsättningar skapas för en väl fungerande virkesmarknad. Det är nödvändigt för ekonomisk en sund och rationellt fungerande skogsnäring. En förutsättning är bl.a. att virkeshandeln inte koncentreras till köpar- eller säljarorganisation en en inom delar av landet. Enligt kommitténs uppfattning bör skogsskötseln i hög grad utgå från de naturgivna förutsättningarna och skogsbeståndens struktur. skogsbruket måste i betydligt högre grad än hittills bedrivas så att det så långt som möjligt efterliknar det sätt på vilket skogsekosystemet naturli fungerar. gen Utvecklingen och användningen ståndortsanpassade metoder bör av fortsätta. I skog av särskild betydelse för den biologiska mångfalden bör endast sådana skogsbruksmetoder användas medger att naturvärdena som bevaras i hög utsträckning. Detta gäller t.ex. sumpskogar och lövskogar inklusive ädellövskogar samt övergångszoner mot vattendrag, och myr jordbruksmark. Kommittén föreslår minskad detaljreglering skogsskötseln. Bland en av annat föreslår vi att röjnings- och gallringsskyldigheten slopas och att andra awerkningsfonner än slutawerkning tillåtes. Det väntas medföra ett mer variationsrikt skogsbruk vilket bidrar till att uppfylla miljömålet. Härutöver föreslår vi att reglerna om lägsta slutavverkningsålder samt lägsta och högsta slutavverkningsareal i huvudsak slopas. Vad gäller storskogsbruket föreslår vi dock att ransoneringsbestämmelsema behålls

för större brukningsenheter. Avvågningen mellan produktions- och naturvårdsintressena föreslås i viss mån bli reglerad genom lagstiftning. De i lagstiftningen angivna minimikraven bör kompletteras med rådgivning och utbildning. Kommittén anser att sådana förflyttningar av skogsodlingsmaterial bör undvikas som innebär att odlingsmiljön påtagligt kommer att skilja sig från ursprungsrniljön. Lokalt skogsodlingsmaterial bör användas i större utsträckning. Särskild återhållsamhet bör iakttas med användningen av klonat material. Valet av genetiskt material för det enskilda beståndet bör präglas av riskspridning dvs. mindre ensidigt material bör användas. Kommittén anser att contortaodlingen bör få en omfattning som är väsentligt mindre än den maximiareal som gäller i dag. Stora sammanhängande områden med contortatall bör inte förekomma. Andra främmande trädslag ån contortatall bör utan hinder kunna prövas och användas i liten skala. Det är emellertid angeläget att omfattningen löpande följs upp. Kommittén anser att kvävegödsling endast bör utföras så att negativa miljöeffekter blir försumbara. Särskilt i södra och mellersta Sverige bör gödsling, till följd av luftföroreningama, begränsas starkt. Kommittén anser det vidare angeläget att skogsbruket kontinuerligt vidtar åtgärder för att undvika omfattande förluster till följd av skador av olika slag, t.ex. storm-, insekts- och svampskador. Dessa åtgärder bör emellertid inte gå så långt att betydande naturvärden går förlorade. Liksom hittills föreslår vi en precisering av statens minimikrav vad gäller skogsskyddet. Dessa krav måste dock avvägas mot naturvärdena. Det är vidare viktigt att skogsbruksåtgärdema inte förorsakar bestående skador på markens ytskikt eller på miljön i övrigt. I det miljöpolitiska beslutet år 1991 bemyndigades regeringen bl.a. att förbjuda markavvattning i områden där det är särskilt angeläget att våtmarkema bevaras. Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen har fått i uppgift att lämna förslag om sådana områden. Vidare infördes genom ändringar i skogsvårdslagen en anmälningsplikt för skyddsdikning samt föreskrifter om hänsyn till naturvårdsintressena vid bl.a. sådan dikning. Kommittén föreslår ingen ändring av dessa beslut. Skogsbruket bör enligt vår mening bedrivas så att negativa effekter på vattensystem minimeras. Vilka kraven är framgår av lagstiftningen. Bäst resultat uppnås enligt kommittén uppfattning frivillighetens väg. Fortsatt forskning om näringsläckage och arbetsmetoder är enligt kommitténs mening angeläget. Skogsbilvägnätet bör vara utformat så att skogsbrukets transporter blir effektiva samtidigt som dess negativa inverkan naturmiljön minimeras. I tidigare väglöst land bör vägutbyggnad ske med särskild varsamhet. Att skapa ett väl avvägt vägnät i ägosplittrade områden kräver samordning över ägogränsema. Från rekreationssynpunkt är det angeläget att vägarna hålls öppna. F5: att stimulera till samordning över ägogränsema föreslår kommittén att ett statligt bidrag lämnas till planering av vägnätet. Kommittén anser att skogsbruket i tätortsnära områden liksom i andra områden av betydelse för rekreation och friluftsliv, t.ex. vid sjöar och vattendrag, på öar samt längs kusterna, bedrivs så att dessa intressen

tillgodoses. På all skogsmark särskilt i de nämnda områdena bör men behovet att vårda landskapsbilden beaktas. Det viktigaste medlet för att av uppnå den önskade ambitionsnivån är rådgivning och utbildning. Enligt plan- och bygglagen skall kommunerna upprätta Översiktsplaner. Det är viktigt att det av dessa framgår vilka skogsområden som är av särskilt intresse för rekreation och friluftsliv. För att skapa goda förutsättningar för rennäringen bör skogsbruket sina metoder och anpassa skogsbruksåtgärdemas förläggning i tid anpassa och Det kan t.ex. fråga om att avstå från radikal markberedning rum. vara och att överhålla bestånd med trädlavar. skogsbruket bör bedrivas så att gynnsamma betingelser för det vilda skapas.

Förslag till finansiering av våra Förslag

Totalt fördelar staten via statsbudgeten för budgetåret 199293 ca 1 miljard kronor på områden eller verksamheter som hör samman med skogsbruket. Forskning och utbildning inkl. forskning om trädbaserade bränslen och utbildning på gymnasial nivå erhåller anslag om ca 420 miljoner kronor och skogsvårdsmyndigheten ca 310 miljoner kronor. Statsbidragen till skogsvården och anslaget till översiktlig skogsinventering m.m. uppgår till knappt 160 miljoner kronor. Anslaget för inköp av skogsmark till reservatavsättningar uppgår till ca 125 miljoner kronor. Statsutgiftema för den av kommittén föreslagna skogspolitiken beräknas för budgetåret 199394 uppgå till ungefär samma belopp som för budgetåret 199293. Forskning och utbildning föreslås få en utgiftsram om drygt 420 miljoner kronor. Ett tillskott från löntagarfondspengar bör innebära en ökad budgetram. Skogsvårdsmyndighetens anslag föreslås minska till 260 miljoner kronor. Den översyn av myndigheten som pågår kan dock komma att förändra detta belopp. Kommittén föreslår att de flesta statsbidragen till skogsbruket awecklas. Det innebär att den sammanlagda bidragssumman minskas kraftigt till ca 50 miljoner kronor. Kommittén föreslår att statsbidrag i fortsättningen lämnas till ädellövskogsbruket 15 miljoner kronor och till planering av skogsbilvägar 10 miljoner kronor. Vidare föreslår vi ett anslag för skogsmarkskalkning 15 miljoner kronor och för att uppnå biotopskyddet 9,5 miljoner kronor. Kommittén föreslår dessutom mer än en fördubbling av anslaget till inköp av skogsmark till reservatavsättningar, 280 miljoner kronor, som ett medel för att uppnå miljömålet. Anslaget till skogsforskning föreslår vi under en femårsperiod öka med 50 miljoner kronor. Även anslaget till skogsmarkskalkning föreslår vi öka med samma belopp. Anslaget för att uppnå biotopskyddet bör budgetåret 199798 uppgå till 35,5 miljoner kronor. Genom att skogsvårdsavgiften har avskaffats bortfaller en finansiering om 256,5 miljoner kronor budgetåret 199394. Vid i övrigt oförändrade förutsättningar finns således finansiering via statsbudgeten för ca 759 miljoner kronor. Ny finansiering krävs av 255 miljoner kronor. Kommittén föreslår i linje med regerings- och riksdagsuttalanden att biotopskyddet och

de ökade reservatavsâttningama finansieras med medel staten erhåller som vid försäljningen av mark från Domän AB 160 miljoner kronor. Kommittén föreslår att koldioxidavgiften finansierar anslaget till skogsmarkskalkningen och bilskattemedel anslaget till planeringen skogsav

bilvägar. Övrig finansiering föreslår vi ske omfördelning inom

genom en ramen för anslaget till Sveriges lantbruksuniversitet och anslag på naturvårds- och miljöområdet.

Författningsförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i skogsvårdslagen 1979:429

Härigenom föreskrivs i fråga om skogsvårdslagen 1979:429 dels att 12 och 13 §§ skall upphöra att gälla, dels att nuvarande 10 och 11 § § skall betecknas 6 9 §§, nuvarande 14 19 e §§ skall betecknas 10 20 §§ och nuvarande 20 30 - - - §§ skall betecknas 28 40 §§, dels att 2 och 5 §§, de nya 10, ll, 12, 13, 17, 18, 20, 29, 31, 35 -37 och 39 §§ samt rubriken närmast före nya 31 § skall ha följande lydelse, dels att rubrikerna närmast före nuvarande 12, 18, 20, 21, 22 och 27 §§ skall sättas närmast före nya 10, 14, 28, 29, 32 respektive 37 §§, dels att det i lagen skall införas sju nya paragrafer, 21 27 §§, och närmast före 21 § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Allmänna bestämmelser

l §

skogsmark med dess skog skall Skogen är en nationell tillgång genom lämpligt utnyttjande av som skall skötas så att den utmarkens virkesproducerande hålligt ger en god avkastning förmåga skötas så att den var- samtidigt som den biologiska aktigt ger en hög och värdefull mångfalden behålls. virkesavkastning. Vid skötseln skall hänsyn tas Vid skötseln skall hänsyn tas till andra allmänna intressen. till naturvårdens och andra allmänna intressen.

2§

Med skogsmark avses i denna lag mark som är lämplig för virkesproduktion och som inte i väsentlig utsträckning används för annat ändamål, 2. mark där det bör finnas skog till skydd mot sand- eller jordflykt eller mot att fjällgrånsen flyttas ned. Mark som ligger helt eller i huvudsak outnyttad skall dock inte anses som skogsmark, om den på grund av särskilda färhållanden inte bör tas i anspråk för virkesproduktion. Mark skall anses lämplig för virkesproduktion, om den enligt vedertagna bedömningsgrunder kan producera i genomsnitt minst kubikmeter en virke om året per hektar.

3§

Denna lag hindrar inte att skogsmark tas i anspråk för annat ändamål än virkesproduktion.

4§

Denna lag skall inte tillämpas i den mån den strider mot föreskrifter som har meddelats med stöd av naturvårdslagen 1964:822 eller lag. annan

Anläggning av skog på skogsmark

5 §

Ny skog skall anläggas på skogsmark om markens virkesproducerande föm1åga efter avverkning eller på grund av skada på skogen inte tas till vara på ett godtagbart sätt, 2. om marken ligger outnyttjad, 3. om skogen är så gles eller om skogstillståndet är uppentill så stor del består av för mar- bart otillfredställande. ken olämpligt trädslag att dess tillväxt är avsevärt lägre än den tillväxt som är möjlig.

Åtgärd enligt första stycket skall vidtas i fall i 1 och 2 utan

som anges dröjsmål och i fall i 3 inom skälig tid. som anges Om särskilda förhållanden föreligger med hänsyn till naturvårdens, kulturmiljövårdens, rennäringens eller andra intres-

sen bortfaller skyldighet enligt

första stycket och Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer anger de undantag som är påkallade med hänsyn till nu angivna intressen. 6§

Vid anläggning av ny skog skall de föryngringsåtgärder vidtas som kan behövas för att trygga återväxten av skog av tillfredsställande täthet och beskaffenhet i övrigt. Föreskrifter om föryngringsmetod, markberedning, sådd, plantering, vård av plantskog och andra åtgärder i nårrmda syfte meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

7§

Om det är påkallat från skogsvårdssynpunkt, får regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter som förbjuder eller ställer upp villkor för användning av visst slag av skogsodlingsmaterial av inhemskt eller utländskt ursprung vid anläggning av skog, 2. handel med sådant material. Med skogsodlingsmaterial avses frön, plantor, sticklingar och andra former av ñrökningsmaterial, avsedda för anläggning av skog.

8§

Skogsmarkens ägare är ansvarig för anläggning och vård av ny skog.

9 §

Skogsvårdsstyrelsen får i särskil- Skogsvårdsstyrelsen får i da fall medge undantag från 7 särskilda fall medge undantag och 9 §§ från 4 och 6 §§.

Avverkning av skog på skogsmark 10 §

Skogsmarkens ägare svarar för att På brukningsenheter som uppgår slutavverkning bedrivs i lämplig till minst 1 000 hektar svarar omfattning så att en jämna ålders- markägaren för att slutawerkning fördelning av skogen på hans bedrivs i lämplig omfattning så brukningsenhet främjas. att en jämn åldersfördelning av skogen på hans brukningsenhet främjas.

Regeringen eller den myndighet Regeringen eller myndighet som som regeringen bestämmer med- regeringen bestämmer meddelar delar föreskrifter om hur stor föreskrifter hur stor andel om av andel av en brukningsenhets brukningsenhets skogsmarksaen skogsmarkareal som högst får real högst får slutawerkas som slutawerkas under en viss period under viss period. en och om hur stor andel av arealen som måste slutawerkas under perioden. sistnämnda andel får inte överstiga hälften av den andel som det är tillåtet att slutavverka.

För visst fall föreskrivs undan- Skogsvårdsstyrelsen får i sär-

tag från första stycket i 19 b skilda fall medge undantag från Skogsvårdsstyrelsen får i övrigt i första stycket. särskilda fall medge undantag från första stycket.

11§

Som brukningsenhet skall räknas den skogsmark inom kommun en som tillhör samma ägare om annat följer föreskrifter meddelas av som av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

l2§

Skogsvårdsstyrelsen skall på be- Skogsvårdstyrelsen skall på begåtan meddela beslut på förhand gåtan meddela beslut på förhand huruvida viss awerkning är huruvida viss avverkning är förenlig med 13 eller I4 förenlig med 10

l3§

Skogsmarkens ägare är skyldig att enligt föreskrifter meddelas som av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer underrätta som skogsvårdsstyrelsen om avverkning som skall äga rum på hans mark, 2. sådan dikning i samband med avverkning som inte kräver tillstånd enligt naturvårdslagen 1964: 822. hyggesplojning som skall äga rum pd hans mark, vad han avser att göra för att tillgodose naturvárdens intressen i samband med avverkning på hans mark.

Krav på tillstånd till avverkning m.m.

14 §

Regeringen meddelar föreskrifter om att skog som är svår att föryngra på grund av dess ogynnsamma läge eller som behövs som skydd mot sandeller jordflykt eller på att förhindra att fjällgränsen flyttas ned skall avsättas som svårföryngrad skog eller skydsskog. Regeringen eller den myndighet som regeringens bestämmer meddelar också föreskrifter om vilka delar av den svårföryngrade skogen som skall anses utgöra fjällnâra skog.

15§

I svårföryngrad skog eller skyddsskog får avverkning inte ske utan skogvårdsstyrelsens tillstånd. I samband med att tillstånd ges kan skogsvårdsstyrelsen besluta om åtgärder för att begränsa eller motverka olägenhet och trygga återväxten. Tillstånd behövs inte för röjning eller gallring som främjar skogens utveckling.

l6§

Regeringen eller den myndighet som regeringens bestämmer får för visst eller vissa områden föreskriva att tillstånd till avverkning svårföryngrad av skog inte får ges i fråga om skog mark som inte genomsnitt kan producera minst en kubikmeter virke om året per hektar, om det inte finns särskilda skäl, 2. för byggande av skogsbilväg nyttan vägen fir skogsbruket inte om av motsvarar kostnaden för den eller om vägen inte kan passas in i en vägnâtsplan.

l7§

I ansökan om tillstånd enligt 15 § till avverkning i fjällnära skog skall sökanden redovisa vad han avser att göra fir att tillgodose naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen. Tillstånd får inte meddelas om avverkningen är oförenlig med intressen som är av väsentlig betydelse för naturvärden eller kulturmiljövården. Når tillstånd ges skall skogsvårdsstyrelsen besluta om vilka hänsyn som skall tas till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen, såsom i fråga om hyggets storlek och förläggning samt tillåten avverkningsforrn. Bestämmelserna i 14 § första stycket i vad de avser krav på slutavverkning gäller inte ifråga om fjällnära skog.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från redovisningsskyldighet enligt första stycket i fråga om brukningsenhet som omfattar högst 500 hektar skogsmark inom området för ljällnåra skog.

l8§

I fråga om rätt till ersättning fir I fråga om ersättning för skada skada till följd av ett beslut enligt till följd av beslut enligt 17 § 19 b § andra eller tredje stycket andra eller tredje stycket gäller gäller bestämmelserna i 25 26 bestämmelserna i 25 § första stycket första meningen, 26 § första stycket första me- 27 § första meningen, 27 a 31 ningen och fjärde stycket, 27 § § andra stycket, 32 33 § första första meningen, 27 a 31 § stycket, 34 35 § första stycket andra stycket, 32 33 § första första meningen och andra stycket stycket, 34 35 § första stycket samt 36 § naturvårdslagen. första meningen och andra stycket samt 36 § naturvårdslagen.

19§

Innan avverkning sker inom ett område där renskötsel får bedrivas enligt rennäringslagen 1971:437 under hela året renskötselns året-runt-marker skall berörd sameby beredas tillfälle till samråd enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringens bestämmer.

20§

I ansökan om tillstånd enligt 19 § I ansökan om tillstånd enligt 15 § till awerkning skall sökanden till awerkning skall sökanden redovisa vad han avser att göra redovisa vad han avser att göra för att tillgodose rennäringens för att tillgodose rennäringens intressen. intressen.

Inom renskötselns året-runt-marker får tillstånd inte meddelas om avverkningen medför sådant väsentligt bortfall av renbete att möjligheterna att hålla tillåtet renantal påverkas, eller 2. omöjliggör samling och flyttning av renhjord. När tillstånd ges skall skogsvårdsstyrelsen besluta om vilka hänsyn som skall tas till rennäringens intressen, såsom i fråga om hyggets storlek och förläggning samt tillåten awerkningsform. Sådana villkor får dock inte avse annat än vad som uppenbart påkallas med hänsyn till renskötselrätten.

Ädellövskøg

21§ Med ädla lövträd avses i denna lag de inhemska trädslagen alm, ask avenbok, bok, ek, fågelbär, lind och lönn.

22§

Med ädellövskog avses i denna lag: Skogsbestånd som utgörs av lövträd till minst 70 procent och av ädla lövträd till minst 50 procent och vars areal är minst ett halvt hektar. Trädbestánd på betesmarker, om beståndet utgörs av lövträd till minst 70 procent och av ädla lövträd till minst 50 procent. Av de ädla klövträden skall minst tio träd per hektar ha en diameter av minst 30 centimeter på en höjd av 1,3 meter över marken. Markens areal skall uppgå till minst en helaar. Har skogsvdrdsstyrelsen enligt 26 § beslutat viss trädslagssammansättning vid föryngring av ädellövskog, skall skogen betraktas som ädellövskog även om andelen lövträd under en tid är lägre än som anges i första stycket.

23§

Skogsvårdstyrelsen skall på begäran lämna besked om visst skogsbestånd eller trädbestånd på betesmark är att anse som ädellövskog.

24§

I bestånd som avses i 22 § får inte vidtas åtgärder som innebär att beståndets egenskap av ädellövskog förloras. Efter slutavverkning i skogsbestånd skall ny ädellövskog anläggas på området.

Om det finns särskilda skäl får

skogsvårdsstyrelsen medge undantag från första stycket. I samband med medgivande av undantag får skøgsvårdsstyrelsen föreskriva att ny ädellövskog anläggs på annat ställe inom en brukningsenhet. För anläggning av ny ädellövskog gäller 26 § andra till fjärde styckena.

25§

Utan hinder av 24 §första stycket får mark användas i enlighet med detaljplan eller i enlighet med beslut som gäller för företag vars tillåtlighet prövats i särskild 0rdning.

26§

Slutavverkning i skogsbestånd som avses i 22 §får inte påbörjas innanskogsvårdssstyrelsen lämnat medgivande därtill. I samband med medgivande enligt första stycket får skogsvårdsstyrelsen meddela föreläggande om det sätt på vilket slutawerkning ochden därav föranledda anläggningen ädelav ny lövskog skall genomföras. Föreläggande får även meddelas i annat fall, om avverkning skett utan medgivande enligt första stycket eller särskilda åtgärder behövs för skydd eller vård av viss ädellövskog.

27 § Av allmänna medel kan lämnas bidrag till kostnader för åtgärder, ñ som behövs för att trygga äterväxten av ädellövskog.

Insektshärjning

28 §

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om bekämpning insektshäxjning i skog och upparbetning av om av skadad skog, utforsling eller lagring virke och andra åtgärder av som behövs för att motverka uppkomsten av yngelhärdar. Skogsmarkens ägare är ansvarig fir att sådana åtgärder utñrs. För förebyggande åtgärder i samband med avverkning och lagring virke är av också annan som har rätt att förfoga över skog eller virke ansvarig.

Hänsyn till naturvärden, kulturmiljövården och rennäringen

29 §

Regeringen eller den myndighet Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om den meddela föreskrifter den om hänsyn som skall tas till naturvår- hänsyn skall tas till naturvårsom dens och kulturmiljövårdens dens och kulturrniljövårdens inintressen vid skötseln av skog, tressen på skogliga impediment såsom kvarlämnande av trädsam- samt vid skötseln skog såsom av , lingar, dikning och skogsbilvâ- kvarlämnande träd och trädav gars sträckning samlingar, dikning och skogsbilvägars sträckning. Bemyndigandet medför inte befogenhet att meddela föreskrifter är som så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Skogliga impediment är mark med skog eller mark med förutsättningar att bära skog där marken i genomsnitt inte kan producera minst en kubikmeter virke om året per hektar utan produktionshojande åtgärder.

30§

Vid skötsel av skog skall i fråga om hyggens storlek och utläggning, beståndsanlåggning, kvarlämnande av trådsamlingag och skogsbilvägars sträckning och anpassning ske som uppenbart påkallas med hänsyn till rennåringen. Vid planläggning och genomförande av åtgärderna skall eftersträvas att berörd sameby har årlig tillgång till sammanhängandebetesområden och till vegetation som behövs inom områden för samling, flyttning och rastning av renama.

Skogsbruksplan Tillståndsredøvisning

31§

För varje brukningsenhet skall För varje brukningsenhet skall finnas en skogsbruksplan med finnas en redovisning av skogens riktlinjer för skogens skötsel på tillstånd pá enheten. Redovisenheten. Planen skall upprättas ningen skall upprättas enligt enligt föreskrifter som meddelas föreskrifter som meddelas av av regeringen eller den myndighet regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. som regeringens bestämmer och skall innehålla uppgifter om skogens tillstånd såsom markens produktionsförrnága samt skogens utvecklingsstadium, trädslagssammansättning och täthet. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från första stycket.

Tillsyn

32 §

Skogsstyrelsen utövar den centrala tillsynen över efterlevnaden av denna lag och med stöd av lagen meddelade föreskrifter. Skogsvårdsstyrelsen utövar den nämnare tillsynen inom länet.

33§

Tillsynsmyndighet har rätt att på begäran de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen enligt denna lag.

34§

Tillsynsmyndighet fär meddela föreläggande eller förbud som behövs för att denna lag eller föreskrift som har meddelats med stöd av lagen skall. efterlevas. Föreläggande eller förbud får meddelas sedan det har visat sig att myndighetens råd och anvisningar inte har följts. I brådskande fall eller när det annars finns särskilda skäl, får dock föreläggande eller förbud meddelas omedelbart. I beslut om föreläggande eller förbud kan tillsynsmyndigheten utsätta vite. Underlåter någon att efterkomma föreläggande, får tillsynsmyndigheten förordna att åtgärden skall vidtas på den försumliges bekostnad.

35§

Föranleder avverkning förhållandevis dyra återväxtátgärder i större omfattning får skogsvårdsstyrelsen i samband med avverkningen förordna att säkerhet skall ställas för fullbordandet av åtgärderna. Säkerhet får även krävas som Säkerhet får även krävas som villkor fir tillstånd enligt 15 villkor för tillstånd enligt 15 § eller medgivande enligt 26 § första stycket. Ställs inte säkerhet i all som avses i första stycket, får skogsvårdsstyrelsen meddela förbud att avverka skog på brukningsenheten utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd.

36 §

Regeringen kan föreskriva att Regeringen eller den myndighet särskilda avgifter skall tas ut i regeringen bestämmer får föreärende enligt denna lag. skriva om avgifter för en myndighets verksamhet enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.

Ansvar och överklagande m.m.

37§

Till böter döms den som uppsåt- Till böter döms den som uppligen eller av oaktsamhet såtligen eller-av oaktsamhet bryter mot föreskrift som har bryter mot föreskrift som har meddelats med stöd av 8 § första meddelats med stöd av 7 § första stycket, 19 d § eller 20 § första stycket, 19 § eller 28 § första stycket, stycket,

bryter mot 12 § eller 13 § 2. bryter mot den avverkningsbeförsta stycket, grânsning i 10 som avses 3. bryter mot den awerkningsbe- 3. bryter mot 15 § första stycket gränsning som avses i 14 eller mot villkor gäller som av- 4. bryter mot 19 § första stycket verkning och har meddelats med eller mot villkor gäller stöd 15 § andra stycket, 17 § som av- av verkningen och som har med- tredje stycket eller 20 delats med stöd av 19 § andra 4. bryter mot awerkningsförbud stycket, 19 b § tredje stycket eller i 35 som avses 19 e § tredje stycket, 5. underlåter att fullgöra anmäl- 5. bryter mot avverkningsförbud ningsskydlighet har föresom som avses i 25 skrivits med stöd 13 av underlåter att fullgöra anmäl- 6. underlåter att iaktta förelägningsskyldighet som har föreskri- gande eller bryter mot förbud vits med stöd av 17 har meddelats för 30 § som att eller föreskrift enligt 29 § skall efterlevas. underlåter att iaktta firefiggande eller bryter mot förbud som har meddelats för att 21 a § eller föreskrift enligt 21 § skall efterlevas. I ringa fall döms till I ringa fall enligt 1-6 första ansvar. stycket döms till ansvar. Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet genom awerkning eller andra åtgärder bryter mot 24 § första stycket första meningen, 26 § första stycket eller mot ett föreläggande om awerkning som har meddelats med stöd av 26 § andra stycket. Har flera medverkat till gärning i första stycket gäller 23 som avses kap. 4 och 5 §§ brottsbalken. Den som har överträtt vitesföreläggande eller vitesförbud döms inte till ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

3s§

Virke efter avverkning som innebär brott enligt denna lag eller värdet därav skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart obilligt.

39§

Skogsvårdsstyrelsens beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos Skogsstyrelsen. Skogsstyrelsens beslut i ett särskilt fall enligt lagen eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd lagen får överklagas hos kammarav rätten. Statens naturvårdsverk får

överklaga skogsvdrdsstyreLsens beslut ifall som avses i 24

40§

En myndighet får bestämma att dess beslut skall gälla omedelbart.

Denna lag träder i kraft den l januari 1994. 2. Genom denna lag upphävs âdellövskogslagen 1984:119. I ärende som avses i 13 § skall markägaren, även om anmälan gjorts före ikraftträdandet denna lag, skogsvârdsstyrelsen begär det, av om komplettera anmälan med vad han att göra fir att tillgodose avser naturvårdens intressen i samband med avverkning på sin mark.

2 Förslag till

Lag om ändring i naturvårdslagen 1964:822-

Härigenom föreskrivs i fråga om naturvårdslagen 1964:822 att 26 och 27 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

26§

Medför föreskrifter enligt 8 eller 9 § eller förbud enligt 20 § eller 21 § andra stycket att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av en fastighet eller att mark tas i anspråk, är fastighetsägaren och innehavare av särskild rätt till fastigheten berättigade till ersättning av staten för den skada de härigenom lider. Har föreskrifterna eller förordnande enligt 43 § tredje stycket beslutats av en kommunal myndighet, skall ersättningen i stället betalas av kommunen. En begränsning av rätten till jakt efter björn, lo, varg, järv, älg eller öm som föreskrivs enligt 5 § medför inte rätt till ersättning. Innebär föreskrift eller beslut enligt 5 eller 8 § eller 21 § andra stycket förbud att vidta viss åtgärd utan tillstånd, utgår ersättning endast om tillstånd vägrats eller förenats med särskilda villkor. Har förbud meddelats enligt ll § och vägas tillstånd som där avses, gäller första stycket.

Ersättning för skada i fall som

avses i första till tredje stycket skall minskas med ett belopp som motsvarar vad som på grund av första stycket skall tálas utan ersättning.

27§

Uppkommer i fall som avses i 26 Uppkommer i fall i 26 som avses § första stycket synnerligt men § första stycket synnerligt men vid användningen av fastigheten, vid användningen fastigheten, av må ägaren fordra att fastigheten må ägaren fordra att fastigheten löses. Därvid äger 26 § andra löses. Därvid äger 26 § andra och stycket motsvarande tillämpning. fjärde stycket motsvarande tilllämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

1 Inledning

1 Kommitténs

uppdrag

Enligt våra direktiv Dir 1990:47 och 1991:99, vilka bifogas betänkandet som bilaga har kommitténs uppgift varit att utvärdera skogspolitikens mål och medel och föreslå de förändringar som utvärderingen och bedömningen om den framtida utvecklingen kan föranleda. Regeringen har med anledning av riksdagens beslut rskr. 19909l:338 uppdragit åt kommittén att i enlighet med jordbruksutskottets uttalande bet. 19909l:JoU30 s.143 lämna förslag beträffande en långsiktig finansiering av skogsmarkskalkning. Regeringen har till kommittén överlämnat riksdagsmotioner med anledning av riksdagens beslut rskr. 199091:70 om skogsbruket i ljällnära skogar samt betänkandet Ds 1991:87 Naturvårdshänsyn och de areella näringama.

Regeringen har därutöver till kommittén överlämnat ett antal skrivelser

från organisationer och enskilda personer. Kommittén har även direkt från myndigheter, organisationer och enskilda personer, ofta i samband med uppvaktningar, mottagit en mängd skrivelser med synpunkter och förslag som har anknytning till utredningsuppdraget. De från regeringen överlämnade skrivelserna samt övriga skrivelser får i huvudsak anses besvarade genom detta betänkande. Frågor med direkt anknytning till skogsvårdsorganisationen kommer i huvudsak att behandlas i anslutning till vårt fortsatta arbete med att lämna förslag till hur den statliga skogsvårdsorganisationen skall utformas.

1.2 Arbetets

uppläggning

Kommittén började sitt arbete i månadsskiftet septemberoktober 1990. Vi

har i huvudsak följt direktivens uppläggning i det praktiska arbetet. Detta innebär att vi först gjort en nulägesredovisning, därefter utvärdering en av de nuvarande målen och medlen samtidigt som vi gjort en framtidsbedömning. Slutligen har vi formulerat förslag till skogspolitiska mål och nya medel. Under hösten 1990 och våren 1991 samlade kommittén in mängd en material för att kunna beskriva det svenska skogsbrukets och skogsindustrins nuläge och de förändringar som skett inom olika områden med anknytning till skogspolitiken under l980-talet. Denna beskrivning är avsedda att vara ett underlag för utvärderingen den nuvarande av

skogspolitikens mål och medel. I samband med detta arbete har ett stort antal företrädare för skogsnäringen, skogsforskningen, olika departement, myndigheter och organisationer föreläst inför kommittén olika ämnen om med anknytning till kommitténs uppdrag. Kommittén har genomfört ett antal studieresor inom Sverige. Kommittén har genomfört ett studiebesök i södra Sverige i Sveriges skogsvårdsförbunds regi, ett i Sverige i regi Sveriges lantbruksuniversitet norra av SLU och ett i mellersta Sverige i skogsstyrelsens regi. Vid dessa studieresor har representanter för olika intresseorganisaitoner med anknytning till skogen varit närvarande. Kommittén har även deltagit i andra exkursioner anordnade av bl.a. Svenska naturskyddsñreningen. För att kunna se den svenska skogspolitiken ett internationellt perspektiv har kommittén bl.a. genomfört studieresor till Finland, Tyskland, Frankrike samt EG:s handläggare av skogsfrâgor i Bryssel och den svenska delegationen där. Kommittén har även mottagit representanter för en kanadensisk skogskommitté. I samband med nulägesbeskrivning och utvärdering har kommittén gjort särskilda långsiktiga framtidsbedömningar inom de områden i som anges direktiven. Kommittén har därvid låtit göra särskilda beräkningar rörande olika skogsproduktionsprogram för en IOO-års period. Dessa beräkningar AVB 92 har utförts av institutionen för skogstaxering vid SLU i Umeå och presenteras i bilaga 10 till detta betänkande. För att diskutera den svenska skogsindustrins framtidsutsikter bildades på kommitténs initiativ en framtidsgrupp med med särskild insikt personer iden svenska skogsindustrin. Dessa personer var Rune Brandinger Södra Skogsägarna, Jan-Sture Enander SCA, Roger Gerdin T räindustriarbetarförbundet, Stig Johansson Sågverkens branschinstitut, Jan-Evert Nilsson expertgruppen ñr regional utveckling, Björn Sprängare T rygg-

Hansa, Björn Wahlström Nordbanken och Håkan Vestergren Stora.

Arbetsgruppens slutsatser har presenterats för kommittén som ett särskilt underlag för framtidsbedömningen. I samma syfte har kommittén genomfört studiebesök på Södra Skogsågamas massafabrik i Mönsterås och Geijer Söners sågverk i Umgasjö. Som underlag för våra förslag till en långsiktig finansiering av skogsmarkskalkning har kommittén vid en särskild exkursion studerat skogsvitalisering i praktiken och genomfört en s.k. hearing med forskare angående skogsmarkskalkning och dess effekter. Kommittén har även deltagit med representanter på ett stort antal konferenser och seminarier. I detta sammanhang kan nämnas seminarieen serie med forskare med anledning av Skogsstyrelsens översyn skogsav vårdslagens föreskrifter och allmänna råd, en konferens god om en livsmiljö anordnad av Miljö- och resursdepartementet, konferens en om strategier för att kombinera skogsbruk och bevarande värdefulla av biotoper anordnad av Skogs- och lantbruksakademien. Kommittén har också deltagit i Skogsveckan anordnad av Sveriges skogsvårdsförbund. Samråd har skett med flera andra utredningar, bl.a. biobrânslekommissionen och miljöskyddskommitten.

Kommittén har avgett ett särskilt yttrande till regeringen angående institutionen för skogstaxering vid SLU.

1.3 Betänkandets

disposition

Som tidigare nämnts har vi i huvudsak följt kommittédirektivens uppläggning i vårt arbete. Vi inleder således betänkandet i kapitel 2 med en kort och översiktlig beskrivning av den svenska skogen och skogsnäringen. I bilaga 2a till betänkandet beskrivs den svenska skogsnäringen i ett internationellt perspektiv och i bilaga 3 finns en analys av skogsbrukets ekonomiska förutsättningar i olika delar av landet utförd av Stefan Holm Skogsstyrelsen. I betänkandekapitel 3 och 4 finns nulägesbeskrivning och utvärdering av de nuvarande skogspolitiska målen och medlen. Dessa kompletteras i bilaga 4 och 5 med underlag för beskrivning och utvärdering. I bilaga 6 ges dessutom en redovisning av utvecklingen av administrativa regleringar under det senaste decenniet och huvuddragen i gällande rått m.m. I kapitel 5 gör vi några internationella jämförelser mellan skogspolitiken i vissa länder. Denna jämförelse kompletteras i bilaga 2b med en mer utförlig redovisning av skogspolitikeni de jämförda länderna. I kapitel 6 finns kommitténs framtidsbedömning. Underlaget för denna presenteras framför allt i bilaga 12 men särskilda områden tas till upp behandling i andra bilagor. En bedömning av den framtida efterfrågan på skogsindustriella produkter redovisas således i bilaga 7. På kommitténs uppdrag har två rapporter utarbetats angående utvecklingen av framtida produkter inom massa- och pappersindustrin samt trävaruindustrin. Dessa, utförda av Ingrid Fineman Skogsindustrins Tekniska Forskningsinstitut respektive Martin Wiklund institutionen för träteknologi vid KTH i Stockholm, redovisas i bilaga 8 och 9. Europas framtida virkesbalanser i ett globalt perspektiv redovisas i bilaga ll. Ett viktigt underlag för kommitténs framtidsbedömningar och förslag till framtida skogspolitiska mål och medel utgör de initierade beav oss räkningarna rörande skogsproduktionsprogram, dvs. beräkningar den av svenska skogens utveckling på 100 års sikt. Dessa redovisas i bilaga 10. Till beräkningarna har också knutits särskilda specialanalyser angående trådbrânslen, alternativa skötselmetoder, nya reservat, nedlagd jordbruksmark, oförändrad avverkning och dikning. Kommittén har därutöver låtit göra en analys av luftbuma föroreningars påverkan på skogen. Denna är utförd av Per Warfvinge och Harald Sverdrup Lunds Tekniska Högskola och redovisas i bilaga 16. Skogsägarna och skogsnäringen påverkas på olika sätt av statens skogspolitik. En analys dess inverkan på de privata, enskilda skogsägamas av beslutsfattande har gjorts i bilaga 13. En analys av skogsbeskattning respektive skogsbrukets politikberoende kostnader har gjorts Anders av Kristoffersson Finansdepartementet respektive Per Kullberg Skogsstyrel-

sen i bilagoma 14 och 15.

Våra förslag till framtida skogspolitiska mål redovisar vi i kapitel Vi inleder diskussionen om en framtida skogspolitik i kapitel 7 med några särskilda utgångspunkter där vi ett miljömål för skogspolitiken, tar upp skogsbrukets sektorsansvar och regionalpolitiska frågor. I kapitel 9 redovisar vi hur vi ser på de olika skogspolitiska medlen och hur vi att avvägningen mellan dem bör ske. I de följande kapitlen anser går vi sedan igenom de olika medlen och redovisar närmare våra förslag till hur de bör utformas. Slutligen anger vi i kapitel 15 hur finansieringen av de skogspolitiska medlen hittills har skett och hur vi anser att de skall finansieras i framtiden. Vi redovisar där också övriga ekonomiska konsekvenser av våra förslag.

2 och

Svensk skog skogsnäring

2.1 Den svenska skogen

Inlandsisen, dess tillbakadragande, och den därpå följande invandringen av växter och djur präglar den svenska naturen. Skogsbildande träd som björk, asp och tall började breda ut sig i södra Sverige redan för 8 000 år sedan. Under den värmetid som därefter följde hann de ädla lövträden sprida sig ända till Norrland och djupt in i älvdalama. För ungefär upp 2500 år sedan, efter upprepade klimatförsämringar, invandrade granen från nordost och boken från söder. Granen nådde sin sydgrâns i Smålands gränstrakter mot Blekinge, Skåne och Halland först på 1500- och 1600talen. Skogstrâdens invandring och utbredning över landet påverkar i hög grad livsförutsättningama för en lång rad andra växter samt djur. Idag används skogsträdens naturliga utbredningsområden för att indela landet i fem olika vegetationsregioner: Södra lövskogsregionen, som ursprungligen helt dominerades av lövträd, framñr allt bok, men där tall och idag finns planterade. Södra barrskogsregionen, som naturligen gran domineras av barrskog men där det överallt finns en inblandning av lövträd. Regionens norra gräns utgör nordgrâns för ekens och askens utbredning och sammanfaller med den i många andra avseenden viktiga biologiska norrlandsgränsen. Norra barrskogsregionen, som är den största regionen, domineras helt av tall och gran men björk och asp âr viktiga inslag. Fjdllbjdrkskogsregionen, där fjällbjörken är den enda egentliga skogbildaren där även tall och gran förekommer och slutligen men fjâllregi0nen, som utgörs av trådlösa ljällområden Figur 2.1. Den norra barrskogsregionen utgör en del av det barrskogsbälte som sträcker sig runt hela jordklotet på nordliga breddgrader. På grund av att inlandsisen påverkat Skandinavien i förhållandevis sen tid år antalet arter här mindre än i flera andra delar av bältet. Idag är ett stort antal växt- och djurarter i Sverige hotade främst till följd av att deras livsmiljöer biotoper förstörs eller försämras genom en förändrad markanvändning. Skogsbruket som arbetar över mycket stora arealer skog år betydelsefullt för möjligheterna att bevara skogens naturvärden och dess biologiska mångfald.

Skogsregionerna i Sverige efterSjors 1965: PlantCover Sweden

ü Aluma regionen - fiallmorksko sreglonen Isualpina regionen Granens å xâ|gan:å5°95' V sydgrans E Soma bansk 095 Bokskogens noraqvans regionen ~ o spontan boksko g ,5.°.§.§°,.Lå°°5 nonom qransen . .

Figur 2.1 Landets indelning i vegetationsregioner Efter Sjörs: Plant cover

of Sweden

Varje växt- och djurart representerar unik kombination arvsanlag. en av Inom varje art är den genetiska variationen stor. Denna genetiska variationsrikedom har gjort det möjligt för växter och djur att över årtusendena anpassa sig till den lokala miljön. En bibehållen variation inom och mellan arter är en förutsättning för att en anpassning till framtida eventuella förändringar i klimat och miljö skall kunna ske. Väl fungerande och variationsrika ekosystem år för framtiden. Ekosystemen har en resurs ett egenvärde och kan utnyttjas av människan vid t.ex. växtñrädling. Skogen påverkar också vår miljö, såväl mark, luft som vatten. Skogens kan dämpa vinden och att utjämna temperatursvângningar. Träden bidrar till att utjämna kraftiga vattenflöden och dess rötter binder marken och förhindrar erosion. Skogens klimat och den förna träden gör som ger att ett aktivt markskikt bildas som omsätter näring och vatten. renar Trädens grönmassa producerar inte bara livsviktigt syre utan renar luften från olika gaser. Skogen kan också till viss del binda det överskott av

koldioxid som människan producerar vid förbränning av bl.a. fossila bränslen. Skogen ger människan virke och andra nyttigheter, främst energi, vilt, bär, svamp och renbete. Den är en del av det landskap där vi växer upp och lever. Skogen ger oss möjlighet till lek, rekreation och friluftsliv. Två tredjedelar av Sveriges landyta bär skog i någon form. Den produktiva skogsmarken omfattar 23,5 miljoner ha vilket är 57 % av landytan. Skogen dominerar landskapet i praktiskt taget hela landet. Endast i sju av landets 24 län täcker skogsmarken mindre än hälften av landytan. I Europa är det endast Ryssland med 117 miljoner ha i den europeiska delen som har större skogsmarksareal än Sverige. Bamräden dominerar den svenska skogen. Ungefär 85 % av det totala virkesförrådet pâ 2,8 miljarder m3sk skogskubikmeter eller volymen av hel trädstam ovan stubbskäret inklusive bark består av barrtrâd. Granen förekommer i större omfattning än tallen i hela landet utom i nordligaste Norrland. Av lövträden dominerar björken. Den svarar för två tredjedelar av lövträdsförrådet i landet. Den svenska skogen ägs till hälften av privata mindre skogsägare. Staten och andra allmänna ägare har en fjärdedel och aktiebolag en fjärdedel av skogsmarken. De privata mindre skogsägama benämns ofta smâskogsbruk medan stats- och aktiebolagsskogama benämns storskogs bruk. Inga betydande förändringar i skogsmarksinnehav har skett mellan ågargruppema under de senaste 50 åren. Däremot har betydelsefulla strukturförändringar skett. Genom jordbrukets rationalisering har antalet privata mindre företag med både jordbruk och skogsbruk minskat kraftigt och var år 1991 ca 67 000. Antalet sådana företag med enbart skogsbruk var år 1988 ca 170 000. Det finns således totalt ungefär 240 000 privata mindre företag med skogsbruk. Företagens genomsnittliga skogsmarksareal är 45 ha. Det har genom åren skett en en påtaglig koncentration inom bolagsskogsbruket. De tre största företagen har i dag mer än ca 80 % av denna ägargrupps skogsmark. Ytterst små skogsområden i Sverige är opåverkade av skogsbruk eller arman mänsklig verksamhet. Genom den inriktning skogsbruket har haft är skogarna i stor utsträckning enskiktade och likâldriga. Äldersfördelningen är relativt jämn i södra Sverige. I norra och mellersta Sverige är den något ojämn med liten andel medelålders skog. Där år andelen såväl äldre skog som plant- och ungskog stor. Insikten om behovet av att freda områden från mänskliga ingrepp utvecklades för ungefär ett sekel sedan då flera nationalparker avsattes. Kunskapen om naturen och olika arters krav på livsmiljö har vidgats under hela 1900-talet främst under de senaste två decennierna. Önskemålet men om att behålla en rik natur har lett till att naturskyddet har förstärkts kraftigt under denna tid Figur 2.2.

Skyddad totalareal, Miljha 4 -- Domånreservat

3 -- . Naturreservat O r 2 - x ø

. Z ‘ 1 o Z 1 - . ‘ Nahonalparker - Samtliga reservatsformer J’ j j j j j

, . . . . ä:

1910 1950 1960 1970 1980 £90

Figur 2.2 Schabloniserad bild utvecklingen landets naturskyddade av av areal 1910-1990. Efter Kardell-Ekstrand: Skyddad skog i Sverige

Den genomsnittliga produktionsförmågan, boniteten, är 5,1 m3sk ha per och år. Boniteten minskar kraftigt från söder till norr. I de sydligaste länen är den 10-12 och i de nordligaste 2-4 m3sk ha och år. Skogama år till per stor del välslutna och utnyttjar därmed skogsmarkens produktionsförmåga väl. Tillväxten är ca 80 % boniteten. Förklaringar till det höga av markutnyttjandet är att en god skogsvård har bedrivits under lång tid och att skogarna kunnat sluta sig och bli täta sedan skogsbetet och annan inverkan av jordbruket har upphört. Skogsbete tidigare vanligen förevar kommande i framför allt södra och mellersta Sverige. En förklaring annan är den kvâvegödnin g som luftföroreningama åstadkommer. Förorenin garna innebär samtidigt ett allvarligt hot mot skogsproduktionen. Till följd av en i förhållande till tillväxten låg avverkning har virkesförrådet ökat med 1 miljard m3sk eller med nära 60 % under de senaste sex

decennierna Figur 2.3. Ökningstakten var särskilt stark under 1980-talet

då virkestörrådet byggdes på med 25-30 miljoner m3sk år. per

Miljmisk 3000 """ : : r ‘ ‘ z ‘ ‘ ‘ ‘ : ‘ z . f Dödatråd f ; 2500--------- ------- ------- ------ -------

:_ :.___ Lövtrâd juli I . ’

l

i

Gran :

I

i

g

500 ------

0 , ., , W, ___,__.___, . -W ,,,,,,-,A, ., a...,

1920 1930 1940 1950 1960 1970 1980 1Å9r90

Figur 2.3 Virkesförrådets utveckling sedan 1920-talet

2.2 Skogens

nyttjande

Människan har under de senaste århundrandena nyttjat praktiskt taget all skog i hela landet. Intensiteten i och formerna för nyttjandet har emellertid varierat kraftigt. I dag präglas nyttjandet i hög grad av ett skogsbruk vars huvudsakliga uppgift är att långsiktigt förse skogsindustrin med virke; Skogen nyttjas även för en rad andra ändamål. I norra Sverige berörs stora arealer den etniskt och kulturellt viktiga renskötseln. Över hela landet, av men speciellt i närheten av tätorter, används skogen för rekreation och friluftsliv. Jakt samt bär- och svampplockning ger inte bara goda tillfällen till rika naturupplevelser utan bidrar i många fall till hushållens försörjning. Skogen år också på många håll grunden för turism. Sedan ungefär 40 år har trakthyggesbruket varit det dominerande skogsbrukssättet. Trakthyggesbruket innebär att alla tråd i det mogna skogsbeståndet utom eventuella fröträd avvecklas genom slutawerkning och att ett nytt bestånd anläggs genom plantering, sådd eller naturlig föryngring. Ungskog och medelålders skog sköts huvudsakligen genom röjning och gallring, som främjar produktionen av värdefulla trädslag och trädstorlekar. Så som trakthyggesbruket har tillämpats har det i stor utsträckning skapat högproducerande, enskiktade bestånd i vilka ett trädslag ofta dominerar. Den årliga slutavverkningsarealen har under den senaste tioårsperioden i genomsnitt utgjort knappt 0,9 % av den totala skogsmarksarealen. Detta motsvarar en omloppstid på nästan 120 år. En omloppstid är tiden från en slutawerkning till den nästföljande slutawerkningen. Beståndsanläggningen karaktäriseras av en stor andel plantering. Naturlig föryngring

används endast på 15 20 % av föryngringsytan och sådd i försumbar skala. Ungskogsröjningen var under 1980-taleti genomsnitt 1,1 % per år av den totala skogsmarksarealen. Behovet av röjning är stort främst till följd av att slutawerkningsarealerna var stora på 1960- och 1970-talen. Under den senaste tioårperioden var den gallrade arealen ungefär av samma omfattning som den röjda. Den totala avverkningen i landet var enligt preliminära uppskattningar 63 miljoner m’sk under awerkningssåsongen 199091. Ungefär 5 % av den avverkade stamvedsvolymen används för energiändamål. Resten går till skogsindustriell förädling. Under samtliga år på 1980-talet låg avverkningen i intervallet 60-70 miljoner m’sk. Detta betyder att det årligen avverkas 2,2-2,5 % av det totala virkesförrådet och att hela virkesförrådet omsätts på 40 45 år. Trots att avverkningspotentialen är mycket större än avverkningen är utnyttjandet av virkestillgångama i Sverige vid en internationell jämförelse högt.

2.3 Virkesmarknaden

Virkesmarknaden består av flera, ömsesidigt beroende delmarknader både i fråga om sortiment och försåljningsformer. De viktigaste sortimenten är sågtimmer och massaved. För de flesta sortimenten görs en uppdelning efter trädslag. En mindre del av det awerkade virket år brånnved. Utfallet efter en avverkning på olika kvaliteter och sortiment bestäms av dels beståndets ålder och egenskaper, dels aktuella prisrelationer mellan sortimenten. Leverans av virke från skogen till virkesförbrukare kan i princip ske direkt till förbrukare från egen skog bolagsskogen eller via rundvirkesmarknaden enskild skog och allmänna skogarna. Under senare hälften av 1980-talet svarade bolagsskogen för 22,3 %, de allmänna skogarna för 15,5 % och de enskilt ägda skogarna för 62,2 % av den genomsnittliga bruttoavverkningen på 60,6 miljoner m’sk år under per perioden. De vanligast förekommande försäljningsformema är leveransvirke, leveransrotköp, rotpostköp och avverkningsuppdrag. Omfattande virkesbyten sker dessutom i syfte att minska transportkostnadema. Massaindustrin byter sågtimmer mot massaved och flis med sâgverken. Sågverkens biprodukter, framför allt sågverksflis, är en viktig produkt på Virkesmarknaden. Köpare är i ñrsta hand massaindustrin. Andra förbrukare är skivindustrin och lokala värmeverk. Överenskommelser om priser sågverksflisen träffas årligen mellan sågverkens och massaindustrins intresseorganisationer. Utrikeshandeln med rundvirke och flis har sedan mitten av 1970-talet kännetecknats av växande import. Det är framför allt importen av massaved och flis har ökat. År 1989 importen 6,7 miljoner m’fub som var kubikmeter fast mått under bark, verkliga volymen hel stam eller av

stamdel exklusive bark och exporten 0,8 miljoner m’f. Importen sker från

främst f.d. Sovjetunionen, de nordiska grannlândema, Tyskland och Chile. Vilka som förbrukar industrivirket framgår tabell 2.1. av

Tabell 2.1. Skogsindustrins virkesförbrukning. 1 m’fub 1,20 m’sk. Källa: Skogsstatistisk årsbok 1991

milj. m’fub

Massa- och pappersindustrin, 35,0 34,1 35,6 39,1 varav biprodukter från sågverken 8,0 9,4 9,6 9,3 Skivindustrin Al 2,; A9 l,2 SUMMA 51,7 50,0 51,7 54,9

Varje år förhandlas det om leveransvirkesprisema mellan parterna på virkesmarknaden. Förhandlingarna utmynnar normalt i områdesvisa prisuppgörelser för sortiment. Som prissättningsstålle har hittills resp.

oftast angetts leveransplats vid bilväg som framgår kap. 6 kommer den

av framtida betalningen att bli avståndsrelaterad fr.o.m. virkessåsongen 199293. Dessa centralt avtalade priser år nonngivande för säsongens virkesafñrer. Vid förhandlingarna representeras såljarsidan områdets av skogsägarförening. Vid förhandlingarna massavedsprisema uppträder om massaindustrin som köparpart antingen fast organiserade virkesföregenom ningar eller i andra samarbetsformer. Vid timmerprisförhandlingama företräds sågverken områdets sågverksförening. Separata prisförav handlingar har dessutom förts mellan Domânverket och olika virkesköpare. Den reala relativa prisutvecklingen för talltimmer tall- och samt granmassaved framgår av figur 2.4. Realt minskade priserna efter Korea-krisen och fram till första oljeprischocken i början 1970-talet. Under 1980av talet skedde en svag real prisökning, framför allt på massaveden. Skogsågarrörelsen består 8 lokala ekonomiska föreningar anslutna till av Skogsägamas riksförbund SR. Skogsågarföreningama driver bl.a. handel med virke, äger massaindustrier och sågverk samt erbjuder awerkningshjälp och annan service åt medlemmarna. Skogsägarrörelsen har totalt ca 87 000 medlemmar med skogsareal 5,5 miljoner ha. Det en om ca motsvarar 23 % av den totala skogsmarksarealen i Sverige. År 1989 omfattade skogsägarñreningarnas virkesmottagning 15,7 miljoner m’f eller en knapp tredjedel av den totala rundvirkesförbrukningen det året. Skogsbolagens tre inköpsorganisationer för massaved täcker hela landet. På sågverkssidan år inköpsorganisationema inte lika koncentrerade på som massasidan. År 1990 fanns det 2 500 sågverk fördelade ca på fristående

300 j Tallmav. —— Granmav. 250 : ------ -- Talltimmer

j i 150

g O EBO 94O D OO å

Figur 2.4 Den reala prisutvecklingen för talltimmer samt tall- och granmassaved, 196768100. Källa: Svensson, J., SIMS, SLU, 1992.

köpsågverk, sågverk ägda av skogsbolagen och sågverk ägda av skogsägarföreningama. Sågverken har organiserat sig i regionala sågverksföreningar. Nâringsfrihetsombudsmannen NO har utrett skogsbolagens inköpssamarbete om virkesråvara och kommit fram till att samarbetet i virkeskarteller innebär risker för skadliga effekter konkurrensen. Utredningen i ärendet har dock inte kunnat påvisa någon konkret skadlig verkan av skogsbolagens inköpssamarbete. Det är enligt NOs bedömning tveksamt risken för att samarbetet kan ha skadliga effekter på prisbildning, om effektivitet och annans näringsutövning är så konkret och påtagligt belagd krävas för att denna risk enligt gällande lagstiftning kan ge som synes gnmd för ett förbud mot samarbete. För att få till stånd en effektivare konkurrens på virkesmarknaden kan det dessutom vara angeläget att även ta ställning till andra förekommande konkurrensbegränsningar. Sakens stora ekonomiska betydelse talar enligt NO emellertid i sig för att få ärendet underställt marknadsdomstolens prövning. Vid bedömningen sådan prövning skall ske bör dock beaktas att en ny konkurrenslag för om närvarande är under utarabetande och förväntas träda i kraft under 1993.

Enligt en av regeringen beslutad lagrådsremiss kommer avtal mellan företag att bli förbjudna om de har till syfte att hindra, inskränka eller snedvrida konkurrensen på den svenska marknaden på ett märkbart sätt eller om de ger ett sådant resultat. Det här aktuella samarbetet skulle enligt NOs bedömning falla in under det föreslagna förbudet och kommer därmed sannolikt att prövas enligt därvid gällande ordning. Mot denna bakgrund har NO inte funnit det motiverat att i nuläget gå vidare i saken.

2.4 Skogsindustrin

Skogsindustrins struktur har förändrats kraftigt under det senaste halvseklet. Produktionen har koncentrerats till färre och större anläggningar. Vid mitten av 1940-talet fanns mer än 250 rnassabruk i landet. l början av 1950-talet hade antalet halverats och år 1990 var det 55. Samtidigt har den genomsnittliga årliga produktionskapaciteten fabrik ökat. Är 1953 per var den ca 34 000 ton, år 1970 ca 91 000 ton och år 1990 till ca 200 00 ton. Den nuvarande produktionsstrukturen hos massaindustrin framgår av figur 2.5. En motsvarande utveckling har ägt rum inom pappersproduktionen. Antalet pappersbruk har minskat från 75 år 1953, till 68 år 1970 och 54 år 1989. Samtidigt har den årliga produktionskapaciteten ökat från 19 000 ton år 1953, 70 000 ton år 1970 och 166 000 ton år 1990.

MASSA PAP PER OCH KARTONG Wiener ton Miljoner ton

10 8.4 Övrig kartong 8 Mekanisk massa Halvkemiskmassa Sulfit , Övrigt 4 papper , g WW tillgå Kraflpapper oblekt sulfat Specialsulfat Tryckpapper

Blekt sulfat Tjdnjngspap per

1960 1990 1960 i

Figur 2.5. Den svenska massa- och pappersindustrins produktionsinriktning. Källa: Verksamhetsberättelse 1990, Skogsindustriema.

Specialiseringseffektema är inte lika påtagliga inom pappersindustrin som för massaindustrin. Visserligen har produktionen av de pappersslag, där stordriftsfördelama är mest utprâglade, ökat snabbare än den totala pappersproduktionen. Fortfarande motsvarar emellertid denna produktion endast omkring en tredjedel av den totala pappersproduktionen. Den nuvarande produktionsstrukturen hos pappersindustrin framgår ñgur av 2.5. Storskaligheten i effektiv massaproduktion främjar storskalig pappersproduktion. Resultatet blir att integrerade massa- och pappersfabriker tenderar att producera bulkvaror för stora marknadssegment. Stor skala, jämn kvalitet och kontinuerlig produktion är under dessa omständigheter avgörande för lönsamheten. Storskaligheten i massaproduktionen pressar sålunda pappersproduktionen i riktning mot bulkvaruproduktion. Returpapperets betydelse för pappersindustrin har successivt ökat. Den genomsnittliga återvinningsandelen i landet var 45 % år 1990. För tidningar och liknande, som insamlas i hushållen, beräknas återvinningen till 60 %. Förbrukningen av returpapper i landet uppgick år 1991 till ca 1 miljoner ton vilket kan jämföras med ca 0,6 miljoner ton under år 1979. Efter riksdagsbeslutet obligatorisk pappersinsarnling år 1975 har om förbrukningen av makulerade tidningar än femdubblats. Industrin har mer som följd av beslutet gjort betydande investeringar i bl.a. avsvärtningsanläggningar vid tidnings- och mjukpappersbruken. Importen av returpapper uppgick under år 1991 till 300 000 ton eller 29 % förbrukningen ca av medan exporten uppgick till 150 000 ton. Antalet skogsindustriföretag har minskat. År 1950 farms det 130 ca massa- och pappersföretag. I början av 1970-talet hade antalet minskat till ca 80. I början av 1990-talet är antalet endast ett tjugotal. Tre företag dominerar och svarar för tre fjärdedelar industrins omsättning. av Koncentrationen inom svensk massa- och pappersindustri har sin motsvarighet i utlandet. En stor del av den finska skogsindustrin har samlats i fyra koncerner. I Norge år det ett företag dominerar. På den som europeiska kontinenten sker en liknande utveckling. Under den senare delen av 1980-talet har skogsbolagens internationella engagemang ökat kraftigt. Antalet anställda i svenskägda utländska företag tredubblades mellan åren 1985 och 1989. Detta innebär att antalet utlandsanstållda är på ungefär nivå antalet anställda inom den samma som Sverige baserade massa- och pappersindustrin. Bakom koncentrationen till allt större företagsenheter ligger bl.a. ökande totala finansiella utgifter till följd att storleksfördelamas av utveckling gör det nödvändigt att bygga allt större enheter. Under de senaste 20 åren har dessutom skärpta miljökrav bidragit till att ytterligare öka investeringskostnaden. Kraven på företagens finansiella styrka har därmed ökat. Drivkrafter bakom intemationaliseringen har bl.a. varit en önskan att säkra marknadsnärvaro och rnarknadspositioner. Sågverken producerade 11,8 miljoner m sågade barrträvaror och 0,2 miljoner m sågade lövträvaror år 1990. Av landets 2 483 sågverk svarade 260 med en årsproduktion överstigande 10 000 m för 92 % av produktionen av bamrävaror. 471 sågverk med årsproduktion större än en

l 000 m svarade för 98 % av produktionen. De 22 största sågverken med en årsproduktion överstigande 100 000 m svarade för 27 % av produktionen. Medelproduktionen för sågar med en årsproduktion större än 10 000 m har ökat från 33 541 år 1979 till 38 177 år 1984 och 41 681 år 1990. Antalet sågverk med en årsproduktion mellan 50 000 och 100 000 m ökade från 28 år 1984 till 40 år 1990.

Skivindustrin har minskat sin produktion under 1980-talet. Ägandet i

branschen har under senare delen av decenniet koncentrerats liksom antalet anläggningar. Den samlade produktionen träñberskivor vid landets av sex fabriksenheter var år 1990 drygt 200 000 ton. Det kan jämföras med 640 000 år 1965. Produktionskapaciteten för spånskivor har efter en kraftig ökning under 1960- och 1970-talen minskat sedan slutet 1970av talet och uppgick vid början av 1990-talet till 840 000 m. Skivindustrin har under l990-taelts början fortsatt att undergå stora strukturförändringar. Det har inneburit nedläggningar av fabriker och minskad produktion. Produktionen av plywood och lamellträ 65 000 m år 1990. var ca

2.5 Skogsnäringens lönsamhet

I figur 2.6 jämförs avkastningen på arbetande kapital för massa-, pappersoch kartongindustrin, trâvaruindustrin exkl. möbeltillverkning samt

tillverkande industri se även bilaga avsnitt 2.2.

2|

15 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . .. Massa- o. pappersind

. l 1 I 1 l 1 i l l I l | I L I | I I l 137 1375 1980 1305 1330 Figur 2.6. Avkastningen på arbetande kapital för tråvaruindustrin exkl. möbelindustrin, massa-, pappers- och kartongindustrin samt tillverkningsindustrin. Källa: SOS Företagen.

Påfallande är bl.a den trendmässiga förbättring av lönsamheten som kan noteras under perioden för de tre redovisade näringsgrenarna. Denna gynnsamma utveckling bröts av den djupa lågkonjunktur som inledde 1990-talet. Värt att notera är vidare likheten i lönsamhetsutveckling och lönsamhetsnivå för de tre näringsgrenama.

En motsvarande beräkning låter sig inte enkelt göras för skogsbruket se

bilaga avsnitt 2.2. En möjlighet att få en uppfattning om lönsamhetsutvecklingen i skogsbruket och samtidigt en spegling av rundvirkesmarknaden och därmed även av skogsindustrins lönsamhet erbjuder

rotnettoandelen, dvs. skogsbrukets rånetto relaterat till dess omsättning se

fig. 2.7. Som framgår av figuren var skogsbrukets lönsamhetsutveckling, mätt på detta sätt, gynnsam under en stor del av 1980-talet. Denna utveckling bröts dock, liksom för skogsindustrin, i och med den lågkonjunktur som inledde 1990-talet. En viktig förklaring till den gynnsamma lönsamhetsutvecklingen under en stor del av 1980-talet är den mycket goda massakonjunkturen. En annan förklaring är att den tekniska utvecklingen har bidragit till att göra även tidiga gallringar lönsamma.

50 Li

E

h . 1 1 1 1 l 1 1 I 1 l i i 1 i l 1 1 1 L 197. 1975 133. 1% 1x.

Figur 2.7. Skogsbrukets rånetto som andel av bruttovärdet. Källa: Skogsstatistisk årsbok.

2.6 Skogsnäringens

betydelse

Svensk skogsnäring spelade en avgörande roll i svensk ekonomi i samband

med industrialismens genombrott i landet i mitten av 1800-talet. Vid denna

tid var trävaror den i särklass viktigaste exportprodukten. Mer än en tredjedel av rikets exportinkomster kom från träindustrin. Under senare delen av 1800-talet växte det fram en exportinriktad massaindustri i Sverige. Produktionen och exporten av trâmassa ökade snabbt. Under en tjugoårsperiod fram till år 1914 mer än tiodubblades produktionsvolymen. Exporten av trävaror stagnerade samtidigt och massaoch pappersindustrin övertog träindustrins plats som största exportör redan år 1917. Under 1920- och 1930-talen ökade produktionskapaciteten inom massaindustrin snabbt. Mellan år 1920 och år 1937 mer än tredubblades exportvolymen. Det sistnämnda året svarade massaindustrin för mer än en femtedel av landets samlade export. Enbart massaindustrins export var då lika stor som den samlade träindustrins. Mellankrigstiden kännetecknades också av en snabb expansion av pappersindustrin. Under perioden 1920-1937 mer än tredubblas produktionen och och kartong. År 1937 svarade exporten av papper pappersindustrin för drygt 10 % av landets export. I slutet av 1930-talet genererade sålunda massa- och pappersindustrin ungefär en tredjedel av rikets exportinkomster. Skogsindustrin hade därmed etablerat sig som Sveriges största exportindustri, en position som den hade till mitten av 1950-talet. Från år 1951, då skogsindustrin svarade för 42,5 % av landets exportinkornster, har dess andel av exportinkomsterna sjunkit så att den år 1988 uppgick till 13,7 % eller 63 miljarder kronor. Den sjunkande andelen är ett resultat av en snabb tillväxti verkstadsindustrins export. Sedan slutet på det andra världskriget har verkstadsindustrins andel av Sveriges export i det närmaste fördubblats. Vid slutet av 1980-talet svarade verkstadsbranschen för nästen hälften den totala exporten. År 1988 uppgick av exportvärdet till 134 miljarder kr. Kemikalieindustrins exportvärde uppgick samma år till 36,5 miljarder kr. Skogsindustrin har dock fortfarande en mycket stor betydelse för

Sveriges utrikeshandel se bilaga avsnitt 2.3. Massa- och pappersindu-

strin är en av de mest exportorienterade branscherna inom industrin. Mer än 70 % av produktionen avsätts i utlandet. Eftersom importen av skogsindustriprodukter och insatsvaror till skogsindustrin är marginell blir skogsindustrins nettoexportvårde mycket stort. Det uppgick år 1988 till 54 miljarder kr vilket innebär att näringen är den bransch som har det i

särklass största nettoexprotvärdet se fig. 2. 8. De viktigaste förklaringama

till de imponerande talen är Skogsnäringens produktionsstorleki förhålland till den inhemska konsumtionen samt ett relativt litet beroende av importerade insatsvaror. Skogsindustrin spelar sålunda en central roll för den svenska handelsbalansen. I bilaga 4 beskrivs närmare Skogsnäringens betydelse för landets ekonomi och sysselsättning. Där framgår bl.a. att Skogsnäringens ñrâdlingsvärde har vuxit i ungefär samma takt som samhällsekonomin

ANDRATILLV.VAROR

VERKSTADSVAROR METALLER JORD-, STENVAROR KEMIKALIER TEXTIL LIVSMEDEL MINERALER unde ‘k‘°° JORDBRUK; FISKE SKOGSPRODUKTER

-20 -10 0 ‘IO 20 30 40 50 60

Figur 2.8. Handelsbalans export minus import för några viktiga produktgrupper branschindelning, år 1988. Källa: SCB, Svensson et.al. 1990.

totalt. Skogsnäringens tillväxt är framför allt att tillskriva och papperskartongindustrins expansion. Skogsbrukets bidrag till den svenska bruttonationalprodukten BNP uppgick under 1980-talet till knappt 1,5 % och skogsindustrins bidrag till 4 %. År 1990 uppgick skogsnåringens ca ñrâdlingsvärde till 43,7 miljarder kr. Vidare konstateras att skogsnâringen under 1980-talet fortfarande var en viktig för sysselsättningen. Detta gäller inte minst beaktar om man näringens betydelse för sysselsättningen utanför storstadsområdena och de större tâtortema. Skogsbrukets och skogsindustrins betydelse som sysselsâttare minskar dock successivt, så även under 1980-talet. En viktig förklaring till denna utveckling är att produktivitetsökningen sker snabbare än produktionsökningen. Antalet heltids- och deltidssysselsatta inom skogsnäringen i slutet av 1980-talet beräknas ha uppgått till ca 180 000 Detta motsvarar personer. ungefär 4 % av den totala sysselsättningen. Antalet sysselsatta inom skogsbruket uppgick till ca 45 000, trävaruindustrin till 74 000 samt ca massa- och pappersindustrin till ca 61 000.

3 Nulägesbeskrivning och utvärdering

nuvarande mål

av skogspolitiska

Våra slutsatser

Skogsnäringen har under 1980-talet gett väsentliga bidrag till att uppfylla de övergripande samhällsmålen om ekonomisk tillväxt, balans i utrikesbetalningama och regional balans. Trots en ökad produktion har antalet sysselsatta i skogsnäringen minskat till följd av ökad produktivitet. Skogsnäringen kan inte till fullo anses ha verkat i överensstämmelse med de miljö- och naturvårdspolitiska målen.

Målet väl avvägd hushållning med skogstillgångama har uppfyllts

om en till fullo. Även målet skogarna skall hög virkesavkastning har om att ge en blivit väl uppfyllt. Trots att frågor om virkeskvalitet fått Ökad uppmärksamhet under senare år bedöms skogsskötseln såsom den har bedrivits på 1980-talet inte leda till den kvalitetsförbättring som avsågs i 1979 års skogspolitiska beslut. En pågående förbättring av hänsynen till naturvårdens intressen har kunnat iakttas under senare år. Allmänt sett kan dock inte naturvårdsmålet betraktas som uppfyllt. En effektiv skogspolitik kräver en precisering av de övergripande målens alla aspekter. Annars ñnns risk för att avvägningen mellan olika övergripande mål inte blir den önskvärda. Frånvaron av preciseringar av det övergripande naturvårdsmålet har bidragit till att uppfyllelsen av detta mål blivit sämre än avsett.

1 Inledning

Enligt direktiven skall kommittén göra en utvärdering av hur skogspolitikens mål har uppfyllts sedan 1979 års beslut. Kommittén bör så långt det är möjligt närmare granska i vilken utsträckning det övergripande skogspolitiska målet om en varaktig hög och värdefull virkesavkastning med hänsynstagande till naturvärden och andra allmänna intressen har uppfyllts. Därvidlag måste hänsyn tas till den långsiktighet som präglar målet. Vidare bör kommittén överväga om de olika delmål som formulerats har varit relevanta. I det skogspolitiska beslutet ansågs det självklart att skogsnäringen måste verka i överensstämmelse med de Övergripande samhällsekonomiska målen och i samspel med andra samhällssektorer. I detta kapitel redovisas först de övergripande samhällsmålen och därefter det övergripande målet fir skogsbruket. I anslutning till respektive

redovisning görs en kortfattad nulägesbeskrivning och utvärdering en av måluppfyllelsen. Sist behandlas delmålens relevans. En fullständig mera nulägesbeskrivning återfinns i bilagoma 4 och 6. Som underlag fir utvärderingen har också använts den på Skogsstyrelsens uppdrag genomförda utredningen Contortatallen i Sverige En lägesrapport. Denna utredning avlämnades i juni 1992 och publiceras Sveriges separat av lantbruksuniversitet i Umeå.

Övergripande

3.2 samhällsmål

Skogen betraktas i 1979 års skogspolitiska beslut som en nationell tillgång som skall utnyttjas för samhällets bästa. Skogsnäringen, dvs. skogsbruket och skogsindustrin, skall därför verka i överensstämmelse med andra samhällssektorer och bidra till att uppfylla de övergripande samhällsekonomiska målen om ekonomisk tillväxt, balans i utrikesbetalningama, full sysselsättning och regional balans samt verka i överensstämmelse med miljövårds- och naturvårdspolitiken. Lönsamhet för en näring stimulerar till investeringar vilka leder till ökad produktion eller tjänster. Ökad produktion underlag för av varor ger ekonomisk tillväxt samt är av betydelse för utrikesbetalningarna och sysselsättningen. Ekonomisk tillväxt kan samtidigt innebära ett ökat tryck på natur och miljö. I det följande beskrivs kort det bidrag skogsnäringen under 1980som talet har lämnat till uppfyllandet av samhällsmålen. Därefter redovisas kommitténs utvärdering.

Bidrag till ekonomisk tillväxt

Skogsbrukets bruttovinst rotnetto från virkesförsäljningar ökade under

senare hälften av 1980-talet som följd av ökande virkespriser och vissa minskade kostnader. Avkastningen på skogskapitalet minskade dock eftersom priserna på skogsfastigheter ökade kraftigt bl.a. till följd av en avreglering av prisprövningen år 1987. Skogsindustrins kapitalavkastning har tenderat att öka under 1980-talet och har i stort sett följt utvecklingen för andra branscher. De ekonomiska ñrutsättningama ändrades drastiskt i och med den lågkonjunktur som inledde 1990-talet. Lönsamheten är av betydelse för de investeringar görs. Skogssom brukets investeringar uppgick år 1989 till drygt 3 miljarder kr. Maskinoch byggnadsinvesteringama ökade under början 1980-talet. Investeav ringarna i återväxtátgärder har ökat fortlöpande under decenniet. Investeringar i gödsling har däremot minskat. Efter år 1987 har även investeringarna i dikning minskat. Den privatekonomiska lönsamheten vissa av planteringar, främst i Norrlands inland, beräknas bli dålig enligt undersökningar som refereras i bilaga 4.

Skogsindustrins investeringar i Sverige ökade under senare hälften av 1980-talet från ett genomsnitt om 7-8 miljarder kr per år till knappt 12 miljarder kr år 1989. Investeringarna i miljöskyddande åtgärder utgjorde ca 20% och har fortlöpande ökat. Massa- och pappersindustrins investeringar utomlands ökade mycket kraftigt under slutet av 1980-talet och uppgick år 1989 till ca 4 miljarder kr. Förâdlingsvårdet för såväl skogsbruket som skogsindustrin har under 1980-talet vuxit i ungefär samma takt som bruttonationalprodukten, varför nåringens andel i stort varit oförändrad. Skogsbrukets bidrag till BNP uppgick under 1980-talet till knappt 1,5% och skogsindustrins bidrag till 4%. År 1989 uppgick skogsnäringens förädlingsvårde till drygt 60 ca miljarder kr.

Bidrag till balans i utrikesbetalningarna

Skogsnåringen är av stor betydelse för Sveriges handelsbalans eftersom en stor del av produktionen exporteras samtidigt som importen av insatsvaror är obetydlig. Detta gör skogsnäringen till den i särklass största nettoexportören med ett överskott år 1989 på drygt 50 miljarder kr. Skogsnâringen inverkar dock samtidigt negativt på Sveriges betalning med utlandet genom sina investeringar utomlands och räntebetalningar på upptagna utlandslån.

Bidrag till sysselsättning och regional balans

Skogsnâringens investeringar och produktion är av stor betydelse för sysselsättning och regional balans. Antalet heltids- och deltidssysselsatta inom skogsnåringen i Sverige uppgick i slutet av 1980-talet till ca 180 000, varav 45 000 inom skogsbruket. Antalet enskilda skogsägare som själva utför någon form av skogsvårds- ocheller awerkningsarbeten kan uppskattas till 150 000. De sjålvverksammas arbetsinsats motsvarar 10 000-15 000 årsverken. Samtidigt sysselsätter svenskägda skogsföretag ca 55 000 personer utomlands. Produktivitetsutvecklingen för det mekaniserade skogsbruket har varit mycket påtagligt under 1980-talet. Detta år en följd av maskinsystemens fortsatta effektivisering. Motsvarande produktivitetsutveckling har inte skett inom den del av småskogsbruket som är sjålvverksamt. En förklaring är att den självverksamme skogsägaren inte i samma utsträckning som skogsarbetaren har tillgång till effektiva maskiner. Samtidigt ägnar skogsågaren sig i relativt stor omfattning skogsvårdsarbeten som inte mekaniserats i samma utsträckning som avverkningama. Under 1980-talet har sysselsättningen inom skogsnäringen i genomsnitt minskat med 1,5% per år eller med ca 2 900 personer per år. Minskningen har varit mest påtaglig inom skogsbruket. Samtidigt har produktionen och produktiviteten ökat. Skogsnâringen är ekonomiskt och från sysselsättningssynpunkt av stor betydelse för vissa landsdelar och orter. Massa- och pappersbruken har till följd av stordriftsfördelarna kommit att koncentreras till relativt få orter.

Den träbearbetande industrin, som är småskalig och arbetsintensiv, är spridd till betydligt fler, men i regel relativt små samhällen. En nackdel med på en ort dominerande företag är att näringslivet i regel blir ensidigt.

Bidrag till miljö- och naturvårdspolitiken

Vid tiden för 1979 års skogspolitiska beslut gällde de miljö- och naturvårdspolitiska målen som fastställdes i samband med tillkomsten av naturvårdslagen med ändringar år 1964 1974 samt miljöskyddslagen resp. år 1969. I 1964 års proposition klargjordes att naturvärden inkluderade såväl den vetenskapliga och kulturella naturvärden den sociala som naturvärden. Vidare fastslogs att naturvårdsintresset borde beaktas i all verksamhet som rör naturens utnyttjande och exploatering för skilda ändamål och att snävt ekonomiska hänsyn inte får tillåtas bli styrande för utvecklingen. Även i 1974 års proposition framhålls samhällsutveckatt lingen bör ges en långsiktig inriktningi linje med vad från ekologiska som utgångspunkter ter sig rationellt i ett länge perspektiv.

Utvärdering

Kommittén uppfattar 1979 års skogspolitiska beslut de övergripande om samhällsmålen som ett angivande önskvärd tårdriktning. Det är således av följdriktigt att staten saknar skogspolitiska medel för att direkt påverka branschen att uppnå de uppställda övergripande samhällsmålen. Kommittén ñnner att skogsnäringen under 1980-talet har bidragit till uppfyllandet av de överordnade samhällsekonomiska målen ekonomisk om tillväxt och balans i utrikesbetalningama. Näringen har vinst i nivå med en andra branscher. Detta är viktigt att notera eftersom kapitalet söker sig till de branscher där avkastningen är god och likvärdig. En slutsats är att skogsnäringen använder sina lika effektivt andra näringar. resurser som Sverige har ett i tekniskt avseende modernt skogsbruk och modern en skogsindustri. Trots en ökad produktion har antalet sysselsatta, inte minst inom storskogsbruket, fortsatt att minska. Den ökning skogsvårdsintensiteten av som skedde under 1980-talets början bidrog, framför allt i Norrlands inland, till att dämpa minskningen av antalet sysselsatta i skogsbruket. Skogsnäringen, och då främst skogsbruket och den träbearbetande industrin, har fortfarande stor betydelse för vissa regioner och orter i glesbygden. Massa- och pappersbmken, som är relativt få till antalet, är ofta dominerande arbetsgivare på orten. Sammantaget har skogsnäringen sålunda gett ett väsentligt bidrag till att upprätthålla den regionala balansen. Kommittén konstaterar samtidigt att en viktig förklaring till skogsnäringens gynnsamma ekonomiska utveckling under 1980-talet bl.a. var en osedvanligt lång högkonjunktur. En annan förklaring är de svenska devalveringama 1981 och 1982 vilka gav inte minst skogsindustrin stora fördelar genom att dess produktionskostnader sjönk, räknat i utländsk

valuta. Resultatet blev förbättrad lönsamhet och ökad produktion. Ytterligare en förklaring är att söka i den fortgående ökningen av vidareñrädlingen av massa till papper och papp. Genom investeringarna har industrins miljöpåverkan successivt minskat. Dessa investeringar och det forsknings- och utvecklingsarbete har som föregått dem kan få betydelse för andra samhällssektorer såväl inom som utanför Sverige. Följden kan t.ex. bli export av miljötekniskt kunnande. Kommittén konstaterar att det hade varit önskvärt, bl.a. med tanke på det under 1980-talet ökande gapet mellan långsiktig uthållig awerkningsnivå och faktisk virkesförbrukning, del de investeringar att en av som skogsindustrin gjort utomlands hade ñrlagts till Sverige. Det skulle ha möjliggjort ett större utnyttjande av de svenska skogsresursema och högre sysselsättning. En förklaring till att så inte har skett det svenska anses vara kostnadsläget och den osäkerhet som rådde under större delen 1980av talet beträffande en svensk EG-anslutning och framtida energipriser. En annan förklaring kan vara ändrade konkurrensvillkor vilket nödvändiggjort en satsning på vidareförädling nära marknaden. Värt att notera är att skogsvårdsinvesteringama har ökat under 1980-talet trots en inom delar av landet beräknat dålig privatekonomisk lönsamhet. Detta är i överensstämmelse med de skogspolitiska målen. Skogsnäringen kan inte till fullo anses ha verkat i överensstämmelse med de miljövårds- och naturvårdspolitiska mål ställdes år som var upp 1979. Under 1980-talet har dessutom en målförskjutning skett mot ökade krav på naturvårdshänsyn till skydd för den biologiska mångfalden. Miljöoch naturvärden i skogen har inte utvecklats i takt med samhällets ñrväntningar och de nya miljö- och naturvårdsmål som formulerats under 1980talet.

Övergripande

3.3 mål för

skogsbruket

I det nu gällande skogspolitiska beslutet har det övergripande målet för skogsbruket följande lydelse i skogsvårdslagens portalparagraf:

skogsmark och skog på sådan mark skall läm ligt utnyttjande genom av markens virkesproducerande förmåga skötas så att en varaktigt ger en hög och värdefull virkesavkastning. Hänsyn skall därvid tas även till naturvärden och andra allmänna intressen.

Målprecisering

I propositionen till 1979 års skogspolitiska beslut redovisas de ställningstaganden som ligger till grund för formuleringen det övergripande av målet. Där sägs bl.a att skogens stora betydelse för landets ekonomi och sysselsättning gör att man även i fortsättningen bör eftersträva väl en avvägd hushållning med skogarna gör det möjligt att kontinuerligt som utnyttja det virke som skogarna kan Sannolikheten att användge. nya ningsområden kommer att utvecklas och att skogarna även i framtiden

kommer att vara en viktig, ñmyelsebar råvamlcälla gör att man bör eftersträva att ge skogsbruket en sådan inriktning att handlingsfriheten och valmöjlighetema bevaras för kommande generationer. Som gnmd för det skogspolitiska målet gäller också att produktionsförutsättningarna hos den mark som står till ñrfogande för skogsproduktion bör utnyttjas på bästa sätt. Det innebär bl.a. att stor vikt bör läggas vid att skogsskötseln inriktas på en hög volymproduktion av värdefullt virke. Den bör vidare inriktas på en väl differentierad produktion i fråga om trädslag. Omsorgen om sysselsättningen bör även i fortsättningen få spela en väsentlig roll i skogspolitiken. Beträffande hänsynen till naturvårdens intressen sägs i propositionen att den allmänna aktsamhetsregel som infördes i skogsvårdslagen 1974, vilken anger att hänsyn skall tas till naturvårdens intressen, bör gälla även i fortsättningen. Denna regel omfattar all mark som berörs av skogsbruk vare sig den är särskilt intressant från naturvårdssynpunkt eller inte. Angående rennäringen sägs i propositionen att vissa åtgärder i skogsbruket mer eller mindre starkt kan påverka tillgången på renbete. Det är därför viktigt att eventuella konflikter mellan skogsbruket och rennäringen löses i samförstånd.

Målförskjutning

Jämsides med de skogspolitiska målen och medlen verkar en rad andra faktorer som påverkar skogsbrukets utövande. Miljöopinionen är en sådan faktor som har utgjort en viktig pådrivande kraft för miljö- och naturvårdsarbetet under de senaste decennierna. Debatten om skogsbruket tog fart i slutet av 1960-talet och har sedan dess gällt bl.a. kalhyggen, hyggesplöjning, BDT-behandling av plantor, kemisk lövslybekämpning, contortaplantering och avverkning i den ljällnära skogen. En annan viktig faktor är det avsevärt förbättrade kunskapsläget beträffande miljö- och naturvärden till följd av nya forskningsresultat. Statens förändrade syn i dessa frågor avspeglar sig i de övergripande målen för miljö- och naturvårdspolitiken som det ges uttryck för i de miljöpolitiska besluten i riksdagen år 1988 och 1991. Dessa beslut bygger delvis på ställningstaganden som gjordes i samband med naturresurslagens tillkomst, år 1987, då man ville främja en från ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning med naturresurserna. I det miljöpolitiska beslutet år 1991 sägs således att ett gemensamt mål i enlighet med intentionerna i naturresurslagen bör vara att slå vakt om den biologiska mångfalden och att nyttja naturresurserna på ett långsiktigt hållbart sätt. Vidare betonas det sektorsvisa ansvaret. Den skogspolitiska kommittén har med hänsyn till bl.a. detta fått i uppdrag att formulera ett miljömål för skogsbruket. Under det senaste decenniet har vissa förändringar av de skogspolitiska medlen till förmån för naturvärden skett. Så har t.ex. det statliga stödet till dikning samt skogsodling efter avverkning av lågproducerande skog i det närmaste upphört. Andra exempel på förändringar är ädellövskogslagens

tillkomst liksom ändringar i naturvårdslagstiftningen. För skogsbruket i den ljâllnära skogen gäller nya bestämmelser sedan den 1 juli 1991. Avsikten med dessa är att förbättra förutsättningarna för naturvårdens, kulturmiljövårdens och rennäringens intressen i de ljällnära skogarna. Till detta kommer de övergripande hushållningsbestämmelsema i naturresurslagen och plan- och bygglagen som också har påverkat skogspolitiken och skogsnäringens ställning. De stora arealavsättningar som gjordes under 1980-talet framför allt i de statligt ägda ljällnära skogarna ger uttryck för förändrad naturvårdsen politik. I dessa områden har således naturvärdena getts ett betydande utrymme. Stora områden skogsmark har också köpts in. Vissa frivilliga avsättningar framför allt på bolagsmark har dessutom skett.

Måluppfyllelse

1979 års skogspolitik utformades mot bakgrund av bl.a. diskussionen om en befarad virkessvacka. Det innebar bl.a. att bestämmelser infördes i skogsvårdslagstiftningen i syfte att ransonera den gamla skogen fastighetsvis för att undvika en av hushållningsskäl påtvingad sänkning av awerkningen i början på nästa sekel. Uppgifter om hushållningen med skogstillgångama visar emellertid att awerkningen i skogen i själva verket varit lägre än tillväxten. Virkesförrådet har därför ökat kraftigt under 1980-talet. Detta gäller såväl storskogsbruket som småskogsbruket. Störst har förrådsökningen varit i Svealand och Götaland. Problemet med en regionalt ojämn åldersklassfördelning kvarstår dock ännu i viss utsträckning inom storskogsbruket. En starkt förbättrad skogshygien har bidragit till att hålla insektsskadoma i skogen på mycket låg nivå. en Under 1980-talet har också tydliga förbättringar i föryngringsarbetet uppnåtts. I södra Sverige är föryngringsresultaten efter skogsodling och naturlig föryngring likvärdiga. I norra Sverige uppvisar skogsodling klart bättre resultat än naturlig föryngring. Den naturliga föryngringen kan emellertid ha missgynnats i undersökningarna av den tillämpade utvärderingsmetoden, eftersom utvärderingen görs innan lagstiftningens krav skall vara uppfyllt. Markberedningens ökade omfattning sedan början av 1970-talet har bidragit till det förbättrade återväxtresultatet. Sammanfattningsvis anser kommittén att hushållningen med virkestill gångarna har varit god. Under hela 1980-talet har tillväxten varit hög och ökat för samtliga trädslag. Detta är en trend som pågått alltsedan 1920-talet då de första rikstäckande mätningarna gjordes. Virkesförrådets trädslagssammansättning har inte förändrats under 1980-talet. Önskemålet i 1979 års skogspolitiska beslut om att inte föándra volymandelen lövträd i skogarna har därigenom uppfyllts. Dessutom har både ädla och övriga lövträd i viss omfattning planterats på nedlagd jordbruksmark. Allmänt kan sägas att skogsmarken i Sverige utnyttjas väl från virkesproduktionssynpunkt. Skillnaderna mellan stor- och småskogsbruket liksom mellan olika landsdelar är i detta avseende små. Skogama i norra Norrland awiker dock med en lägre produktionsnivå än övriga landet.

Detta sammanhänger i hög grad med att det här fortfarande finns betydande arealer med skog som tidigare utsatts för dimensionshuggning och andra olämpliga huggningsforrner. Produktionsnivån i skogarna har ökat under 1980-talet. Detta är delvis ett resultat av att stora arealer lågproducerande skog har avverkats och ny skog anlagts främst inom ramen för ett femtonårigt restaureringsprogram. Detta s.k. 5:3-program inleddes 1982. Synen på värdet av de s.k. 5:3 skogarna har successivt förändrats under 1980-talet och programmet avslutades redan år 1991 efter beslut av riksdagen. A Den beståndsanläggning och beståndsvård som generellt sett har bedrivits under de senaste decennierna har inte främjat produktion en av kvalitetsvirke. Kvalitetsfrågoma har dock under år fått ökad senare uppmärksamhet inom skogsbruket. Omfattande betningsskador av vilt liksom rotröta på gran, främst i södra Sverige, har ockå försvårat produktionen av kvalitetsvirke. I det skogspolitiska beslutet år 1979 uttrycktes att försiktighet allmänt bör iakttas när det gäller införande av främmande trädslag. Mycket talade enligt beslutet för att inplantering av contortatallen borde koncentreras till områden där det var svårt att med inhemska trädslag åstadkomma en tillfredsställande föryngring. I ett riksdagsbeslut år 1982 vidgades motivet för contortaanvändningen. Den skulle i fortsättningen också kunna bidra till att lösa virkessvackeproblemet. En viss Ökning odlingssarealen av accepterades. Den totala contortaarealen i hela landet är idag cirka 500 000 hektar. I klimatiskt kärva områden har contortortaplanteringama liksom planteringama med inhemska trädslag drabbats skador i relativt av stor omfattning. Genom föreskrifter har contortaodlingen i sådana områden förbjudits. I övriga områden har contortatallen klarat de första åren efter plantering något bättre än gran och tall. Kommittén konstaterar att intentionerna i det skogspolitiska ställningstagandet när det gäller contortatall har följts. Kunskaperna om och erfarenheterna av contortatallen har förstärkts under det gångna decenniet. Det kan föranleda en omprövning av ställningstagandet. Till denna fråga återkommer vi i avsnitt 8.3.3. Regler om hänsyn till naturvärden infördes i skogsvârdslagen år 1974. Begreppet naturvård inkluderar i detta sammanhang såväl den sociala naturvärden som kulturmiljövården. I 1979 års skogsvårdslag i angavs 21 § de restriktioner vid skötseln av skog som åligger markägaren i detta avseende. De föreskrifter som meddelades med stöd av lagen får dock inte vara så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvårades. 21 § har i avsaknad av preciserade naturvårdsmål i stor utsträckning fått rollen av såväl mål som medel för naturvårdshänsynen i skogsbruket. De utvärderingar som har gjorts av 21 § visar att skogsbruket inte har levt upp till de hänsynskrav som ställs. En pågående förbättring har dock kunnat iakttas under senare år. Något egentligt mål för skogsbrukets hänsyntagande till rennäringen finns inte angiven. Nödvändigheten av att eventuella konflikter mellan de båda näringama blir lösta på ett effektivt sätt betonades dock i pro-

positionen till 1979 års skogspolitiska beslut. Skogsstyrelsen utarbetade år 1982 allmänna råd om skogsbrukets hänsynstagande till rennäringen. Kraven på samråd med rennäringen inom de s.k. året-runt-markema skärptes efter uttalanden i jordbruksutskottet år 1985. Fortfarande kvarstår vissa konflikter mellan skogsbruket och rennäringen, dessa har men generellt sett minskat under 1980-ta1et. Sedan år 1991 är bl.a. samrådsplikten reglerad i lag. Kommittén finner sammanfattningsvis att det uppställda målet om hushållningen med skogstill gångarna har uppfyllts väl. Även virkesproduktionsmålet har uppfyllts väl med avseende på volym. Däremot bedöms skogsskötseln så den har bedrivits på 1980-talet inte leda till den som kvalitetsförbättring avsågs i 1979 års beslut. De krav på hänsyn till som naturvärden som formulerades i samband med det skogspolitiska beslutet 1979 har inte tillgodosetts. Därmed kan inte heller naturvårdsmålet betraktas som uppfyllt. Med dagens miljövårds- och naturvårdspolitiska mål skulle förmodligen även fullständig efterlevnad 2l§ i skogsen av vårdslagen betraktas som otillräcklig. Hänsynstagandet till rennåringen har utvecklats under l980-talet.

3.4 Skogspolitikens delmål

Det övergripande målet för skogsbruket i 1979 års skogspolitiska beslut preciserades i form några delmål alla hade anknytning till av som virkesproduktionen. Däremot inga delmål preciserade det angavs som övergripande målet i de delar som avser naturvärden och övriga allmänna intressen. Det bör också uppmärksammas att 1979 års beslut inte är heltäckande. Inom vissa områden har beslut tagits i särskild ordning. Dessa beslut kan innehålla element som kan uppfattas delmål inom skogspolitiken. Ett som sådant område är awerkning. Beslut om åtgärder med syfte att stimulera awerkningen togs vid flera tillfällen slutet 1970-talet och under första av hälften av l980-talet. Delmålen för virkesproduktionen formulerades med utgångspunkt i de beräkningar rörande tre olika skogsproduktionsprogram 1973 års som skogsutredning lät genomföra. Programmen skiljer sig åt beträffande bl.a. intensitet i beståndsanläggningen, användningen främmande trädslag av samt röjningamas inriktning och omfattning. Ett delmålen är av en kvantifiering av det övergripande målet för virkesproduktionen. Det innebär att skogsbruket skall bedrivas så att awerkningen långsiktigt kan uppgå till minst 75 miljoner m’sk. Detta var den högsta möjliga uthålliga avverkningen i det program som i 1973 års skogsutredningen kallades alternativ Kommittén anser att en precisering mål övergripande karaktär i av av form av delmål eller på annat sätt är nödvändig förutsättning för en att effektiva skogspolitiska medel skall kunna utformas. En precisering av målen gör det också lättare att följa och utvärdera måluppfyllelsen. upp

Det är önskvärt att preciseringarna täcker in alla aspekter av de allmänt formulerade övergripande målen. Annars finns en uppenbar risk att awägningen mellan olika övergripande mål inte blir den önskvärda. Delmålen rörande virkesproduktioni den nuvarande skogspolitiken, av vilka flertalet på något sätt år kvantiñerade, har till stor del uppfyllts. Kommittén anser att detta i huvudsak sammanhänger med att de övergripande målen har preciserats och att effektiva skogspolitiska medel därigenom kunnat utformas och verka. Måluppfyllelsen när det gäller naturvärden har varit sämre. Kommittén bedömer att frånvaron preciseringar av det övergipande naturvårdsmålet av bidragit till detta resultat. Avvågningen mot virkesproduktionen försvårades härigenom. Att delmål för naturvärden saknas i 1979 års skogspolitiska beslut berodde delvis på att erforderligt kunskapsunderlag inte fanns. Som framgått av det föregående har naturvårdsmålen preciserats efterhand som sådant underlag har kommit fram.

4 Utvärdering av nuvarande skogspolitiska medel

Våra slutsatser

I detta kapitel utvärderingar kommittén de skogspolitiska medlen. Våra slutsatser angående skogsvdrdslagsnfiningen är att den till övervägande de fungerat väl för att uppnå de skogspolitiska målen och att den haft en norrnbildande funktion, att den i viss utsträckning motarbetat sina syften avseende främst naturvärden genom att begränsa möjligheterna att använda andra brukningsformer än trakthyggesbruk och i viss utsträckning naturlig föryngring, att den också har begränsat användningen av vissa brukningsfonner som syftar till produktion av virke med hög kvalitet, att bestämmelsen om hänsyn tilll naturvärden i 21 § inte till fullo följts och att det inom ramen för denna bestämmelse funnits utrymme fir ökat hänsynstagande i enlighet med lagstiftarens intentioner. Vår slutsats angående ädellövskogslagstifiningen är att den varit en nödvändigt medel för att bibehålla ädellövskogen och att den uppfyllt detta mål.

Enligt kommitténs uppfattning har den rådgivning och information som

skogsvårdsorganisationen genomför varit ett värdefullt inslag och ett effektivt medel för att föra ut gällande skogspolitik både till skogsägare och en bredare allmänhet. Kommittén anser att riksskogstaxeringen har varit ett för staten nödvändigt underlag för att utforma och följa skogs- och naturvårdsupp politiken samt politiken beträffande hushållningen med naturresurser. Dess verksamhet har haft stor betydelse och varit framgångsrik.

Vi konstaterar vidare att den översiktliga skogsinventeringen ÖSl har

utgjort ett viktigt medel för att uppnå de nuvarande skogspolitiska målen men anser det tveksamt om värdet av den infomiation som erhållits genom ÖSl den kostnad under åren lagts ned inventeringama. motsvarar som på Kommittén anser också att skogsbruksplanläggning har varit ett värdefullt instrument för att förverkliga de skogspolitiska målen. De nuvarande planeringsmetodema har dock vissa brister såtillvida att de inte tillräckligt beaktar skogsägarens ekonomiska förutsättningar och mål samt att inventeringsunderlaget i många fall varit alltför svagt. Vi hänvisar angående utvärdering av forskning och utbildning främst till utredningen om Sveriges lantbruksuniversitet SOU 1991:101 och betänkandet Kunskap för konkurrenskraft Ds 1991:62.

Kommittén anger att de statliga ekonomiska stöden är de medel som blivit föremål för mest utvärdering av olika myndigheter, organisationer och forskare och vi redovisar flera av dessa utvärderingar. Vi drar därefter slutsatsen att flera stöd haft oönskade bieffekter eller varit ineffektiva och att besluten att minska eller ta bort dem varit riktiga. Samtidigt konstaterar vi att riktigt utformade bidrag och stödåtgärder kan vara intressanta som hjälpmedel för att uppnå skogspolitiska mål. Angående skatter och avgifter anger direktiven att kommittén, vid sidan av skogsvårdsavgiften, inte har anledning att gå in på de Skatteregler som gäller för skogsbruket. Sedan riksdagen hösten år 1991 beslutat avskaffa skogsvårdsavgiften har vi i detta betänkande avstått från att diskutera avgiftens betydelse för den gällande skogspolitikens utfomming. Utöver en utvärdering av de nu nämnda direkta skogspolitiska medlen ingår i kommitténs uppdrag att även granska andra sekundära medel, främst lagstiftning. Kommittén konstaterar i detta sammanhang till att börja med att naturvdrdslagstgftningen till vissa delar utgör ett direkt skogspolitiskt medel. Kommittén delar de slutsatser som legat till grund för de senaste lagändringama i naturvårdslagen i samband med 1991 års miljöpolitiska beslut. Det gäller behovet av att införa skydd för biotoper, ytterligare skydd för våtmarker genom skärpta regler för markavvattningsföretag dikning samt en förstärkning av samrâdsskyldigheten i 20 § naturvårdslagen. Kommittén konstaterar att jordförvärvslagen nyligen avreglerats och att det torde dröja några år innan det är meningsfullt att utvärdera den avregleringen. Kommittén konstaterar vidare att riksdagens nyligen fattade beslut att avskaffa träfiberlagen fr.o.m. den l juli 1993 är lämpligt. Kommittén konstaterar att naturresurslagen som varit i kraft i fem år inte utvärderats separat men att allt tyder på att den verkat i överensstämmelse med de skogspolitiska målen. Planer utgör ett viktigt medel för att genomföra naturresurslagens intentioner. Enligt plan- och bygglagen är det i första hand kommunal en angelägenhet att upprätta sådana planer. Kommittén drar slutsatsen att kommunerna generellt tagit för litet hänsyn till de skogliga intressena i planeringen och att planerna i denna del inte når till lagens krav. Vi upp konstaterar samtidigt att konflikterna mellan skogsbruket och de kommunala intressena inte varit någon större omfattning och att plan- och av bygglagstiftningen därför inte synes ha motverkat de skogspolitiska målen. Angående konkutrensförhållandena inom skogsnäringen konstaterar vi slutligen att konkurrenskommittén har lagt fram ett förslag till ny konkurrenslagstifining. I förslaget drog man slutsatsen att konkurrensförhållandena i det svenska näringslivet behöver förstärkas, en uppfattning som vi inte har någon anledning att ifrågasätta. Vi konstaterar att massaveds- och flismarknaden kärmetecknas av att det finns få men starka köpare. Med andra ord föreligger det en oligopolsituation på köparsidan. Enligt vår uppfattning är den nuvarande lagstiftning inte tillräcklig för att hindra för marknaden olämpliga företagskoncentrationer.

4. 1

Utgångspunkter

Enligt direktiven skall kommittén göra utvärdering hur de olika en av juridiska, ekonomiska och administrativa medlen inom skogspolitiken har verkat. Därvid bör inte enbart de direkta skogspolitiska medlen granskas utan också sekundära medel som t.ex. konkurrens- och miljölagstiftningarna samt plan- och bygglagstiftningen och jordförvärvslagstiftningen. I detta kapitel redovisar kommittén sin utvärdering de skogspolitiska av medlen. Utvärderingen bygger i huvudsak på material i som presenteras bilaga dvs. framför allt analyser gjorda där angivna forskare, av av Skogsstyrelsen och andra myndigheter samt på kompletterande material som kommittén har erhållit i andra sammanhang. För att genomföra den av staten beslutade skogspolitiken har statsmakterna flera medel till förfogande. Den primära skogspolitiska medlen är främst skogsvårdslagstiftningen, infomiation, rådgivning från i första hand skogsvårdsorganisationen samt statliga bidrag, avgifter och skatter som riktas direkt till skogsnäringen. Skogsvårdsorganisationens uppdragsverksamhet, framför allt plantproduktionen, har också skogspolitiska motiv. Härtill kommer den forskning och utbildning bedrivs med som statliga medel inom skogsområdet. Även andra, sekundära, medel kan användas. Dessa utgörs huvudsakligen lagstiftning inom angränsande av områden såsom hushållnings-, naturvårds- och planlagstiftning. Även statens skatte- och avgiftspolitiki övrigt har givetvis effekter på skogsbruket. Företrädesvis de juridiska medlen används för att de krav staten ange ställer på den enskilde. Med hjälp olika regler försöker till av man styra ett visst handlingsmönster eller beteende. För att reglerna skall fungera bör de överensstämma med den allmänna rättsuppfattningen, dvs. del vara en av det allmänna rättsmedvetandet och majoritet accepteras av en av dem till vilka de riktar sig. Även andra medel såsom rådgivning, avgifter och stöd används av staten i syfte att styra den enskildes beteende. De ekonomiska medlen försöker genom att förändra intäkterna ocheller kostnaderna påverka den enskildes beslutsfattande i en enligt de skogpolitiska målen gynnsam riktning. Hur ett medel verkar kan bedömas på flera sätt, kvantitatit.ex. genom va och kvalitativa analyser. Båda metoderna är förenade med svårigheter. I kvantitativa analyser använder exempelvis statistik över antalet råd, man förelägganden, åtal och domar under olika perioder samt storleken avgifter och bidrag. Det kan vid tolkningen sådan statistik svårt att av vara avgöra om den är ett mått på hur väl medlet fungerat eller på hur aktiv den myndighet är har att tillämpa medlet. Kvalitativa analyser som innehåller många subjektiva moment. Det betyder att analysresultatet kan vara påverkat av bl.a. värderingar hos dende utför analysen. som De utvärderingar har gjorts och bl.a. ligger till grund för vår som som utvärdering bygger både på kvantitativa och kvalitativa bedönmingar. I detta sammanhang bör nämnas att det finns effekter ett medel av som hittills varit svåra att mäta i traditionellt ekonomiska termer men som

också kan ekonomiskt negativa för staten. Det gäller t.ex. miljöffekter vara såsom utannning arter och biotoper. Miljö- och naturrelaterade av nationalräkenskaper kan bidra till att belysa sådana effekter. Ett annat sätt att belysa miljöeffekterna av ett styrmedel är att redan innan det sätts in beskriva dess miljökonsekvenser. De nu nämnda metoderna har dock ännu inte utnyttjats i någon omfattning. Bedömningar av om ett medel är lämpligt utformat för att uppnå målen är så gott omöjliga att göra fristående från en bedömning av måluppsom fyllelsen. En sådan bedömning måste också ställas i relation till hur andra medel har fungerat. Det måste således ske ett växelspel mellan en utvärdering av medel och mål. De olika medlen är nämligen inte avsedda att verka var för sig utan att syftet med dem är att de tillsammans, med en lämplig inbördes avvägning, skall användas för att uppfylla målen. Som exempel kan nämnas att lagstiftningens regler lag, förordning och föreskrifter är en utgångspunkt för skogsvårdsorganisationens rådgivning samtidigt som ett väl utvecklat planerings- och inventeringsunderlag också är en förutsättning för en effektiv rådgivning. Det kan även vara svårt att bedöma vilken betydelse ett enskilt medel har haft för att ett visst mål uppfyllts eller om det ens påverkat måluppfyllelsen. I den följande utvärderingen har vi försökt ta hänsyn till detta att relatera vissa medel till varandra beroende på vilka mål som de genom är satta att uppfylla. Avslutningsvis bör nämnas att den långsiktighet som präglar skogspolitiken och skogsnäringen medför att medlen också i allmänhet bör vara präglade långsiktighet. En utvärdering av medel som endast varit i kraft av kortare perioder har då i vissa fall begränsat intresse. Även denna omständighet måste man beakta vid bedömningen av hur de skogspolitiska medlen har verkat.

4.2 Primära skogspolitiska medel

4.2.1 Skogsvårdslagen SVL

Bakgrund

I 1979 års skogspolitiska beslut angavs att skogsvårdslagstiftningen även i fortsättningen borde användas som medel för att ange de grundläggande krav som staten ställer i fråga om skogsvård, skogshushållning och hänsynen till allmänna intressen. Vidare angavs att skogsvårdslagen inte borde syfta till någon detaljreglering av det sätt på vilket skogsägaren skulle sköta sin skog. Lagen skulle i stället i huvudsak få formen av en ramlag dä: de för skogens skötsel grundläggande bestämmelserna samlades. Lagen skulle omfatta sådana bestämmelser om återväxt, beståndsvård och avverkning som syftar till en varaktig hög och värdefull virkesavkastning men också utformas så att det gavs utrymme och i vissa fall garantier för hänsyn till allmänna intressen. Begreppet värdefull

virkesavkastning underströk enligt lagens specialmotivering vikten av att produktionen inriktas mot virke av en kvalitet som lämpar sig för förädling. Lagstiftningen skulle även bygga på principen att varje åtgârdsenhet i skogsbruket skall uppfylla lagens minimikrav. I övrigt skulle lagen ge utrymme för regeringen eller Skogsstyrelsen att meddela mer detaljerade bestämmelser. Skogsvårdslagens utformning som ramlag gör att den inte är särskilt detaljerad. Mer preciserade bestämmelser återfinns istället i regeringens förordning skogsvårdssförordningen, SVF men främst i Skogsstyrelsens föreskrifter och allmänna råd som bygger också på riksdagens och regeringens uttalanden. Bestämmelserna har emellertid olika dignitet. Lagen, förordningen och förskriftema är bindande för skogbruket medan de allmänna råden är rekommendationer av Skogsstyrelsen som syftar till att främja enhetlig tillämpning av skogsvårdslagen eller anvisar hur den en enskilde lämpligen kan handla i vissa hänseenden utan att utesluta andra handlingssätt. De allmänna råden är därför inte sanktionerade medan avvikelser från övriga bestämmelser i allmänhet är sanktionerade. Det är främst föreskrifterna som har betydelse för den enskilde skogsbrukaren i hans praktiska arbete. Den nuvarande skogspolitiken bygger på principen om hushållning med skogstillgångama. Denna hushållning skall göra det möjligt att kontinuerligt utnyttja det virke som skogarna ger samt ge handlingsfrihet och valmöjligheter åt kommande generationer. I denna syn ligger också ställningstagandet att produktionsfönitsättningama hos marken skall utnyttjas på bästa sätt och att skogsskötseln bör inriktas på hög volymproduktion av värdefullt virke. En utgångspunkt för att nå detta mål enligt 1979 års skogspolitiska beslut är att söka åstadkomma en virkesproduktion kan långsiktig awerkning minst 75 milj. m3sk året. som ge en om om Detta mål, det kvantitativa produktionsmålet, utgör.ett av de viktigaste

delmålen. Övriga delmål kan i huvudsak betraktas som vägar för att uppnå

detta mål. Dessa delmål utgörs av ställningstaganden om bl.a. föryngring, röjning och gallring, slutawerkning, dikning, väghållning, bättre tillvaratagande av träddelar samt skogsproduktion nedlagd jordbruksmark. De centrala bestämmelserna i skogsvårdslagen är medel fir att uppnå de flesta av dessa delmål.

Utvärdering

Utvärderingama av skogsvårdslagstiftningen är få till antalet. De har främst avsett enskilda paragrafer och inte lagen i dess helhet. Flera forskare har således studerat olika skogsbruksåtgårder som på olika sätt regleras i skogsvårdslagen. De har i sina studier oftast vägt samman olika medels effekter på en viss åtgärd och inte enbart studerat lagstiftningens inverkan. Som tidigare nämnts finns en närmare redovisning av olika utvärderingar i bilaga 4. Statistiska uppgifter om tillämpningen av de enskilda bestämmelserna i skogsvårdslagen har sammanställts av Skogsstyrelsen. Angående vissa centrala områden har Skogsstyrelsen även gjort utvärderingar av det

faktiska skogliga utfallet för varje åtgärd. Skogsstyrelsen har även genomfört ett projekt där olika arbetsgrupper har sett över föreskrifter och allmänna råd till skogsvårdslagen i dess nuvarande utformning. Statistiskt material ñnns redovisat i betänkandets bilagor. 1 § skogsvårdslagens är en s.k. portalparagraf vari beskrivs de övergripande skogspolitiska målen. Dessa mål har utvärderats i ett tidigare avsnitt och någon självständig utvärdering av bestämmelsen behövs därför inte i detta sammanhang. Vissa andra bestämmelser i skogsvårdslagstiftningen är att anse mera som tekniska regler även om de innehåller skogspolitiska ställningstaganden. Vi har dock ansett att de inte behöver utvärderas i detta sammanhang. Det gäller t.ex. 3 § som anger att skogsvårdslagen inte hindrar att skogsmark tas i anspråk för andra ändamål, 4 § att som anger föreskrifter enligt naturvårdslagen eller lag gäller före skogsvårdslaarman gen, 15 § som definierar begreppet brukningsenhet, 16 § att som anger Skogsvårdsstyrelsen kan meddela s.k. förhandsbeslut angående avverkning, 26 § som anger att regeringen kan föreskriva att särskilda avgifter kan tas uti ärenden enligt lagen samt 30 § som ger möjlighet för skogvårdsmyndigheterna att förordna att deras beslut skall gälla omedelbart. Även behovet av ändringar i dessa bestämmelser tas i avsnittet den upp om framtida skogsvårdslagstiftningen. Bestämmelserna i 19 a 19 e §§ och 21 a § fjällnära skog och - om hänsyn till rennäringen trädde i kraft under år 1991. De beskrivs närmare i bilaga 6. Kommittén anser det inte meningsfullt att redan utvärdera nu dessa bestämmelser. I följande avsnitt tas skogsvårdslagens regler i den ordning de upp förekommer i lagen men i grupper efter vilka åtgärder de att reglera. avser

Skogsmarksbegreppet 2 § SVL

Av den utvärdering som har gjorts lagstiftningen inom Skogsstyrelsen av framgår att denna bestämmelse i huvudsak har fungerat väl. Vissa missuppfattningar kan dock ha funnits angående omfattningen av avverkningsskyldigheten inom lågproducerande skogar med bl.a. särskilda naturvärden. Det framgår dock av de allmänna råden att sådana områden inte skall räknas skogsmark. Kommittén är dock den uppfattningen som av att dessa problem har varit av mindre omfattning. Vi anser att bestämmelsen har fungerat tillfredställande.

Beståndsanläggning 5 och 7 §§ SVL och 7-9 §§ SVF

Enligt tillgänglig statistik har cirka 200.000 hektar skogsodlats årligen under perioden 1985-1990. Denna areal motsvarar det behov som uppkom genom den årliga slutawerkningen exklusive naturlig föryngring. Andelen skogsodlingar som har godkänts enligt lagen har ökat sedan bottenåret 1976 40 procent godkända skogsodlingar och uppgår 1990 till 83 procent. Man kan här notera att år 1975 infördes förbud mot användning av DDT i skogsbruket som kraftigt påverkade föryngringsresultatet under

en period. Andelen godkända självföryngringar har ökat även om ett visst försämrat resultat kan noteras för det senaste året. Lövträdsplanteringama visar inte samma positiva resultat, förmodligen beroende på främst kraftig viltbetning. Som helhet har skogsodlingen dock förbättrats avsevärt under perioden 1976-1990. 5 § första stycket 3 SVL har kritiserats för att den, när den började tillämpas, i alltför stor utsträckning använts för att restaurera skogar som har särskilda naturvärden och att den därför borde slopas. Kommittén har förståelse för denna kritik. Bestämmelsen har samtidigt varit av betydelse för att bygga upp ett från produktionssynpunkt gott skogstillstånd. Den har dessutom tidigare varit knuten till ett omfattande statligt ekonomiskt stöd som numera har upphört. Utvärdering av detta stöd redovisas i avsnitt 4.2.6. År 1975 infördes regler awerkningsanmälan i skogsvårdslagen. om Detta har gett skogsvårdsorganisationen ett effektivt redskap vid tillsyn och rådgivning och är en orsak till de förbättrade beståndsanläggningama. Omkring 35 procent av skogsvårdsorganisationens resurser för myndighetsuppgifter satsades år 1989 dessutom på beståndsanläggning. Hälften av organisationens råd och anvisningar gällde denna fråga. Kravet på återväxt är väl förankrat inom en mycket stor del av skogsbruket. Detta stöd för återväxtåtgärder har säkerligen också varit beroende av en någorlunda tillfredställande lönsamhet inom näringen. Det bör i detta sammanhang uppmärksammas att ambitionsnivån vad gäller beståndsanläggning är hög i skogsbruket. I många fall är den betydligt högre än vad skogsvårdslagstiftningens minimiregler anger. Denna ambitionsnivå är främst beroende av skogsbrukets nuvarande och bedömda framtida lönsamhet. Enligt kommitténs uppfattning har dock lagstiftning haft betydelse för måluppfyllelsen.

Skogsodlingsmaterial 8 § SVL och 10-12 §§ SVF

Frågan om skogsodlingsmaterial inrymmer frågor om användning av och handel med våra inhemska trädslag samt främmande trädslag såsom contortatallen. Frågan om contortatallen tas upp till behandling i avsnitt 4.2.7 medan frågan om frö- och plantproduktion behandlas i det kommande betänkandet om skogsvårdsorganisationen. Vad gäller bestämmelsen i övrigt har den lagtekniskt sett fungerat enligt intentionerna.

Röjning och gallring 9 § SVL

Under 1970-talet hade röjningama legat på en förhållandevis låg nivå. Under 1980-talets första hälft ökade röjningama mycket kraftigt från cirka 200.000 ha år 1979 till en topp på 400.000 ha år 1984. Därefter har röjningama stabiliserats på omkring 350.000 ha. Införandet av röjningskravet för ungskog skogsvårdslagen 1979 syftade till att öka röjningsverksamheten i områden där dessa betraktades som eftersatta. Statliga bidrag utgick också till sådana åtgärder. Skogsvårdsorganisationen prioriterade dessutom under första hälften av 1980-talet

röjning. Det är inte möjligt att peka ut lagstiftningen orsak till ensam som de ökade röjningama. De angivna åtgärderna torde istället sammantaget vara orsak till den kraftigt ökade röjningsbenägenheten. Ett exempel på detta är att röjningsaktiviteten sjönk drastiskt i samband med att det statliga röjningsbidraget togs bort år 1984. När det gäller gallringama har dessa ökat från drygt 200.000 ha 198182 till omkring 300.000 ha 198990. Även kravet på gallring infördes för att förbättra beståndsvården. Det kombinerades tillfälligtvis med statliga bidrag och intensifierad rådgivning från skogsvårdsorganisationens sida. Under budgetåren 198889-199091 genomförde skogsvårdsorganisationen med särskilda medel projekt Ökad gallring. Genom projektet ett ökades rådgivningen och riktades mot åtgärder i och lövträdsrika unga bestånd. De första utvärderingarna tyder på att gallringsarealen ökat kraftigt inom de områden som har berörts projektet. Detta är sannolikt av några av skälen till de ökade gallringama. Ett annat skäl är troligen att den ökade mekaniseringen av gallringsarbetet förbättrade lönsamheten. Härutöver gäller generellt att priserna på massaved främst under slutet av 1980-talet var goda. Lagstiftningens inflytande torde med hänsyn till vad som nyss sagts varit av mindre betydelse.

Avverkning 12-14 §§ och 17 § SVL samt 13-16 §§ och 18-19 §§ SVF

Som angetts i nulägesbeskrivningen ökade awerkningama i landet under 1980-talets första hälft medan de under de senaste åren åter minskat något. De ligger fortfarande betydligt under den möjliga uthålliga avverkningsnivån. Flera undersökningar visar att bestämmelserna om den högsta och lägsta tillåtna slutawerkningsarealen endast i liten utsträckning påverkat de skogsägamas avverkningsplaner. Dessa undersökningar redovisas i bilaga 5. Bestämmelsen om avverkningsanmälan infördes år 1975 i som 1948 års skogsvårdslag har dock som tidigare angetts med stor sannolikhet bidragit till förbättrad beståndsanläggning. En viktig uppgift för lagstiftningen har, såvitt gäller awerkning, emellertid varit att styra awerkningama så att produktiv återväxt Äterväxten har också varit en gynnas. mycket god och lagstiftningen har varit ett verksamt styrmedel i detta avseende. Avverkningamas storlek är däremot naturligtvis främst beroende på virkesmarknaden och dess parter samt de priser sätts på marknasom den. lagstiftningen påverkar i det sammanhanget endast i mindre utsträckning avverkningsbenägenheten. I detta sammahang bör nämnas att bestämmelsen om awerkningsanmälan infördes samtidigt bestämmelsom sen i 1 § kompletterades med en regel om att hänsyn även skulle tas till naturvårdens intressen. Införande av avverkningsannxälan ansågs enligt förarbetena även kunna befrämja naturvårdsintressena. Från flera håll har kritik riktats mot att regleringen främst röjning, av gallring och avverkning sin påstådda detaljrikedom lätt får till följd genom att skogsägama fattar likartade beslut vilket resulterar i ensartad skog. Detta skulle bl.a. negativt påverka naturvärden och den biologiska mångfalden i skogen. Gällande reglering har också kritiserats för att medföra att kvalitetsskogsbruket missgynnas, bilaga 5. se

Kommittén delar uppfattningen att regleringama kan ha påverkat vikti ga naturvärden negativt genom att skogsbestånden har blivit alltför ensartade. Det gäller t.ex. skog nära tätorter eller i skärgård men också ädellövskog och sumpskog. l sådana områden kan kraven på mångbruk motivera ett flerskiktat trädbestånd. Vi återkommer i kapitlet de framtida skogspoliom tiska medlen till denna fråga. Det är också möjligt att regleringama missgynnat kvalitetsskogsbruk. Man kan dock inte bortse från att skogsägaren själv har inflytande på vilken form av skogsbruk han vill bedriva, dvs hur hans bestånd skall se ut och om han särskilt vill satsa på kvalitetsskogsbruk. Anledningen till att kvalitetsskogsbruket inte har utvecklats på det sätt som ansågs önskvärt enligt 1979 års skogspolitiska beslut kan därför inte enbart förklaras med lagstiftningens likriktande effekter utan har kanske främst att göra med skogsbrukets lönsamhet.

Svårföryngrad skog och skyddsskog 18 19 a §§ SVL samt 19 § - a SVF

I 18 och 19 §§ finns bestämmelser om avgränsning, avverkning och återväxt i svårföryngrad skog framför allt den fjällnära skogen och skog på Öland och Gotland skyddskog skog längs sandiga kustavsnitt i samt södra Sverige. Enligt lagen krävs tillstånd Skogsvårdsstyrelsen för att av få avverka inom de angivna skogsområdena. I den fjällnära skogen finns cirka 1,6 miljoner ha produktiv skogsmark och cirka 0,6 miljoner ha fjällbarrskog. Under andra hälften av 1970-talet och första hälften av 1980-talet avverkades i den fjällnära skogen i genomsnitt 10.000 ha om året. Tillstånden till slutavverkning minskade under tiden 1985-1990 från 5.537 ha 1985 till 2.845 ha 1988 för att därefter stiga till 4.476 ha 1990. Genom lagändringar under 1991 har skogsbruket i dessa områden reglerats ytterligare med särskilda hänsynsregler till förmån för natur- och kultumiljövârden samt rennäringen. Lagändringama och motiven till dessa finns beskrivna i bilaga 6 avsnitt 2.2 om gällande lagstiftning. Det är inte meningsfullt att redan utvärdera nu dessa ändringar. Vad gäller frågan om den fjällnära skogen behandlar vi denna i avsnittet om skogspolitikens framtida mål och medel. Bestämmelser skogarna på Öland och Gotland skyddsskog har om samt funnits under lång tid och har främst andra syften än att främja ett effektivt utnyttjande av skogsmarken. Någon vägande kritik har inte riktats mot reglerna. Enligt kommitténs uppfattning har de fyllt sina syften.

Insektshärjningar 20 § SVL och 20 § SVF

För att skydda skogen mot olika former av insektsskador finns i 20 § skogsvårdslagen, i förordningen samt i Skogsstyrelsens föreskrifter och allmänna råd detaljerade regler för hur insektsskador skall motarbetas. Undersökningar visar att insektsskadoma har hållits på acceptabel nivå en under flera år. Ett viktigt skäl till detta torde att lagringen virke vara av vid bilvägar har minimerats. Fortfarande kan insektsskador pá grund av virkesimport utgöra fara. Regler härom finns i växtskyddslagen en

1972:318. Skyddsregler av detta slag har ansetts vara nödvändiga för att staten effektivt skall kunna ingripa mot misskötsel av skog och skogsråvara som kan leda till insektshäijningar. Nuvarande regel i skogsvårdslagen har dock kritiserats för att ha bidragit till att alltför stor andel död eller döende ved har transporterats bort ur skogen. En mängd organismer är nämligen beroende av denna ved för sin överlevnad. Enligt kommitténs uppfattning har reglerna till skydd för skogsskador i huvudsak fungerat väl. Enligt riksskogstaxeringens mätningar har inte mängden död ved minskat i våra skogar sedan 1950-talet. Det är dock möjligt att bestämmelserna om att transportera bort ved efter vindfällning eller avverkning fått onödigt stort genomslag, till men för flora och fauna. Till frågan hur detaljerade dessa bestämmelser behöver vara i framtiden återkommer vi i avsnittet om framtida skogspolitiska medel.

Naturvårdshänsyn 21 § SVL och 21 § SVF

Bestämmelser i skogsvårdslagen om den naturvårdshänsyn skall tas som vid skötsel av skog regleras i 21 § SVL och SVF samt i Skogsstyrelsens föreskrifter och allmänna råd. Bestämmelserna har kritiserats flera av forskare för att de inte är tillräckliga för att effektivt skydda viktiga naturvärden i skogen och att det finns ett glapp mellan dem och naturvårdslagens skyddsregler. En uppfattning som också framförts i flera sammanhang är att bestämmelserna till skydd för naturvård och kulturmiljövård inte tillämpas i den omfattning som är möjlig. Det finns inom ramen Br bestämmelserna enligt dessa kritiker utrymme för ökat hänsynstagande. Härutöver visar undersökningar som gjorts angående bestämmelsens efterlevnad, både av Skogsstyrelsen och forskare, att skogsbruket som helhet inte nått upp till lagens hänsynsnivå. Kommittén delar de två sistnämnda slutsatsen. Vi vill dock tillägga att det under senare år har skett en förändring eller förskjutning av naturvårdens mål mot ökade krav på skydd för den biologiska mångfalden. Dessa förändringar har givetvis också påverkat synen vad 21 § SVL och SVF omfattar. Men även om skogsbruket skulle uppnå en fullständig efterlevnad av 21 § SVL, såsom den var utformad 1979 och fortfarande är utformad idag, skulle detta vara otillräckligt för att uppnå nuvarande naturvårdsmål. Detta beror främst på att bestämmelsen jämte föreskrifter och allmänna råd inte avspeglar nuvarande kunskap om behovet av skydd fir särskilda naturvärden samt att denna kunskap inte heller till fullo nått ut till skogbruket. Man måste dock i detta sammanhang påpeka att dessa bestämmelser i skogsvårdslagstiftningen inte utgör det enda medlet för att uppnå en tillfredställande naturvårdshänsyn. De nya bestämmelserna om de tjällnära skogsama har bl.a. till syfte att stärka naturvårdshänsynen där. Viktiga medel utgörs givetvis också av skogsvårdsorganisationens rådgivnings- och informationsverksamhet. Härtill kommer att även bestämmelser i naturvårdslagen om markavvattning i 18 c § har till syfte att skydda naturvärden i skogen. Dessutom har ädellövskogslagen tillkommit i syfte att skydda den skogen från att

försvinna då den bl.a. har viktiga naturvärden. Angående det påstådda glappet mellan hänsynsparagrafen och naturvårdslagens regler är tanken dessutom att de nya bestämmelserna om biotopskyddi 21 § naturvårdslagen om möjligt skall fylla ut detta. Den nämnda kunskapsbristen tror vi håller på att avhjälpas, både inom skogvårdsorganisationen och bland skogsbrukama i I skogsstyrelgemen. sens pågående översyn av föreskrifter och allmänna råd har frågan om förnyelse av reglerna om naturvårdshänsyn fått stor uppmärksamhet. Under senare år har dessutom omfattande utbildningsinsatser gjorts, såväl av skogsvårdsorganisationen som inom storskogsbmket och privatskogsbruket, för att öka kunskaperna på detta område. Skogsvårdsorganisationens ambitiösa ubildningsprogram nu senast Rikare skog är ett - exempel på detta. Även inom storskogsbruket har utbildningi dessa frågor intensifierats. Under de senaste åren kan därför noteras en betydligt ökad kunskap om och insikt hos skogsbruket vikten skydd för olika om av naturvärden även om detta ännu inte medfört mätbara effekter på naturvärdena eller på ett tydligt sätt kunnat avläsas i uppföljningen den av praktiska skogsskötseln. Det är dock viktigt att observera att det tar ett par tre år innan nya forskningsresultat får genomslag i utbildnings- och informationsinsatser till de enskilda skogsägama och att de först därefter kan få genomslag i det praktiska arbetet. I våra direktiv har vi fått i uppdrag att formulera den kommande skogspolitiken så att naturresursernas långsiktiga bärkraft kan hävdas och att arter och naturtyper skyddas samt precisera ett miljömål fir skogsbruket. Med beaktande av de slutsatser vi dragit kommer vi därför att nu återkomma till dessa frågor främst i kapitel 7 ett miljömål för om skogbruket och i kapitlen de framtida skogspolitiska medlen. om

skogsbruksplaner 21 b § SVL samt 22 22 §§ SVF - a

I 21 b § SVL regleras frågan när skogsbruksplaner skall upprättas. om Denna fråga kommenteras i kapitel 13 om inventering och planering.

Tillsyn, föreläggande, förbud 22-24 och 27-29 §§ SVL samt 24 § m.m. SVF

Skogsvårdsstyrelsemas fältersonal ägnade budgetåret 198990 ungerfär en tredjedel av antalet tjänstgöringsdagar inom myndighetsverksamheten åt lagtillsyn. Ett resultat av skogsvårdsorganisationens lagtillsyn kan olika vara former av förelägganden och förbud eller ärenden förs vidare till polis som och åklagare för lagföring. Förelägganden, förbud och domar har dock haft en relativt liten omfattning. Under den senaste tioårsperioden har således antalet föreläggande och förbud uppgått till i genomsnitt drygt 400 per år och varierat mellan 171 198081 och 617 1985. Antalet domar och utdömda viten har under samma tid totalt uppgått till drygt 600. Dessa tal skall jämñras med antalet råd och anvisningar under denna som tidsperiod uppgått till 260.570 eller i genomsnitt drygt 26.000 året. om

Det kan finnas flera förklaringar till detta förhållande. En förklaring är att skogsvårdsorganisationen i stor utsträckning bygger sin tillsyn på rådgivning och att man söker undvika att komma i konflikt med skogsbrukaren. I 24 § andra stycket SVL anges således uttryckligen att förbud och föreläggande endast får meddelas sedan det visat sig att myndighetens råd och anvisningar inte följts. Dett är en grundläggande princip i skogsvårdslagstiftningen sedan länge. En annan förklaring skulle kunna vara att organisationen genom skogsvårdskonsulenten har så stark ställning att den enskilde brukaren böjer sig för hans uppfattning. Detta motsägs dock av undersökningar som visar att skogsbrukama har stort förtroende för skogsvårdskonsulentemas kunskaper och att man föredrar att vända sig till denna personal för hjälp och råd samt att man accepterar meddelade beslut och lämnade råd. Förklaringen till det ringa antalet förelägganden, förbud, utdömda viten och domar får därför framför allt sökas i den omständigheten att skogsvårdsorganisationen i första hand använder råd och anvisningar för att uppnå de skogspolitiska intentionerna vilka skogsägama frivilligt följt. En annan förklaring är att lagstiftningen i stor utsträckning avspeglar vad de flesta, såväl inom små- som storskogsbrukct, anser vara minimikraven fir god skogsvård. Kommitténs slutsats är att intentionerna med 24 § uppfyllts och att de skogspolitiska målen som de kommer till uttryck i lagstiftningen i huvudsak har uppfyllts utan användande av förelägganden och förbud.

Avslutande kommentarer

Av det material och den statistik som finns tillgänglig framgår att aktiviteten i skogen varit hög under den senaste tioårsperioden och att de skogsvården har ökat både kvantitets- och kvalitetsmässigt. De flesta forskare är överens om att ett grundläggande drag hos den gällande skogsvårdslagstiftningen är att den avspeglar vad som vid tiden för dess tillkomst allmänt ansågs vara god skogsvård. Kommittén delar denna uppfattning. Av gjorda undersökningar framgår också att kunskapen om lagstiftningen bland skogsägare varit i huvudsak god och att man i stora delar accepterar lagstiftningens utfomming. Företrädare för skogsbruket och forskare har inför kommittén ifrågasatt lagstiftningens detaljeringsnivå och då framför allt ñreskriftemas omfattning. Denna detaljreglering leder, enligt kritikerna, till att skogsbruket blir ensidigt och skogarna likformiga ga vilket minskar möjligheten för framtida generationer att utnyttja skogstill gångarna med valfrihet. De anser dessutom att ett detalj reglerat skogsbruk skulle skapa sämre förutsättningar för en effektiv naturvård som syftar till att bibehålla den biologiska mångfalden. Enligt flera kritiker hotas den biologiska mångfalden av det skogsbruk som eftersträvas enligt skogsvårdslagstiftningen. Samtidigt påpekas att delar av lagstiftningen också utgör ett skydd för mångfalden t.ex. bestämmelserna om ädellövskog och begränsningar av contortaplanteringar. Påståendena om en alltför omfattande reglering, kan, jämfört med vad som angavs i det skogspolitiska beslutet om att lagen skulle vara en ramlag

utan detaljreglering, synas motsägelsefulla. En förklaring är att lagen i sig inte är särskilt detaljerad. Däremot innehåller framför allt skogsstyrelsens föreskrifter detaljbestämmelser. Men främst har de icke bindande allmänna råden uppfattats som bindande föreskrifter av skogsägama. Att en ramlagstiftning medför ett regelverk på lägre nivå genom förordningar och myndighetsföreskrifter ligger i lagstiftningstekniken. I detta sammanhang bör man också notera att utarbetandet av föreskrifterna föregicks av ett omfattande samråd i vilket myndigheter, skogsforskningen och skogsnäringen deltog. Under de senaste åren har därutöver tillkommit bestämmelser i arman lagstiftning, bl.a. angående naturvård, som direkt berör skogsbruket. Dessa är ofta detaljerade på förordnings- och föreskriftsnivå. Något motsatsförhällande mellan besluten och dagens regleringar kan kommittén inte finna. En annan sak är emellertid om regleringen har blivit så omfattande att den motarbetar sina syften och de mål som uppsatts för skogsbruket. I utvärderingen av de skogspolitiska målen har vi kommit fram till att dessa i har huvudsak uppfyllts, med undantag av hänsynen till naturvården. Eftersom skogsvårdslagstiftningen är ett grundläggande medel för att uppfylla dessa mål vore det naturligt att dra slutsatsen att lagstiftningeni huvudsak varit effektiv. Mot det kan man invända att det är svårt att avgöra om det är lagstiftningens förtjänst att målen uppfyllts eller om det är något annat medel ensamt eller i kombination med lagstiftningen som gett måluppfyllelsen. Det är också möjligt att medlen Överhuvudtaget haft begränsat inflytande på måluppfyllelsen och att det är andra omständigheter som påverkat den. Som framgår av våra slutsatser angående de olika bestämmelserna är det sannolikt att ett flertal av reglerna i lagstiftningen har haft inflytande på inriktningen av skogsbruket. Kommittén anser sammanfattningsvis att skogsvârdslagstiftningen till övervägande del har fungerat väl för att uppnå de skogspolitiska målen och att den har haft en normbildande funktion. Den har dock i viss utsträckning motarbetat sina syften avseende främst vad gäller naturvärden genom att den begränsat möjligheterna att använda andra brukningsformer än trakthyggesbruk och i viss utsträckning naturlig föryngring. Lagstiftningen kan också ha begränsat användningen av vissa brukningsformer som syftar till produktion av virke med hög kvalitet. Vad gäller hänsynen till naturvärden är, som framgått tidigare, vår slutsats bl.a. att 21 § inte till fullo följts och att det inom bestämmelsemas ram finns utrymme för ett Ökat hänsynstagande i enlighet med lagstiftarens intentioner. Det bör dock betonas att de grundläggande reglerna i lagstiftningen fortfarande accepteras av en bred brukarkrets och att bestämmelserna i stor utsträckning avspeglar vad som anses vara god skogsvård. Lagstiftningen har dessutom varit i kraft i endast tio år, vilket är en kort tid i jämförelse med den skogliga omloppstiden.

4.2.2 Ãdellövskogslagen

Bakgrund

I 1979 års skogspolitiska beslut konstaterades att bestånd ädellövskog av givetvis är värdefulla inslag i skogslandskapet och har ett stort värde för naturvärden. Frågan om särskild lagstiftning för ädellövskog hänvisades emellertid till en särskild utredning. Utredningen resulterade i riksdagsbeslut om en särskild ädellövskogslag som ersatte bokskogslagen. I bilaga 6 redogörs för lagens tillkomst och de år 1991 beslutade ändringarna i lagen.

Utvärdering

Den totala arealen ädellövskog uppgår till cirka 170.000 hektar vari ingår de cirka 10.000 hektar som genom de år 1991 beslutade ändringarna kommit att omfattas av lagen. Behovet av skydd för ädellövskogen är väldokumenterat. Kommittén delar den i riksdagsbeslutet framförda uppfattningen att skyddet denna av skog tidigare var eftersatt. Införandet av ädellövskogslagen är orsaken till att minskningen av arealen ädellövskog har upphört. Det skogspolitiska målet att bibehålla andelen ädellövskog har därigenom uppfyllts. Vad angår skyddet av särskilda naturvärden i ädellövskogsbestånd gäller 21 § skogsvårdslagen. De tidigare nämnda bristerna i lagstiftningen angående naturvårdshänsyn kan ha gett speciella problem i ädellövskogen med hänsyn till dess särskilda naturvärden. Direkta föreskrifter för naturvårdshånsyn i ädellövskogen, utöver de beslutats med stöd 21 som av § SVL, har saknats. Detta har ansetts vara en brist. Dessutom har avsättningar till skydd för ädellövskog enligt naturvårdslagen i form t.ex. av naturreservat varit fä trots att dessa ofta har särskilt stort intresse för det tätortsnära friluftslivet. Från produktionssynpunkt är ädellövskogens lönsamhet dessutom ofta låg. Det är svårt att uppnå lyckad föryngring i många av dessa bestånd till rimlig kostnad. Statliga bidrag lämnas därför till plantering och röjning i ädellövskog. Sammantaget anser kommittén att det mål som sattes upp i 1979 års skogspolitiska beslut angående ädellövskogen uppfyllts. De särskilda naturvärden som denna skog innehåller har inte uppmärksammats tillräckligt under den gångna tioårsperioden med hänsyn till den ökade kunskapen om skogens betydelse fir bl.a. den biologiska mångfalden. Inte heller har lönsamheten i ädellövskogsbruket uppnått en tillfredställande nivå. Slutligen har varken statliga eller kommunala myndigheter avsatt reservat i tillräcklig utsträckning.

4.2.3 Rådgivning och information

Bakgrund

I 1979 års skogspolitiska beslut angavs att rådgivning och information till skogsägama var väsentliga inslag i skogspolitiken och även i fortsättsom ningen skulle ingå i denna. Dessa medel är några de viktigaste i av skogsvårdsorganisationens arbete med att verka för att de skogspolitiska målen i fråga om skogens tillstånd och avkastning skall nås. I kommitténs arbete ingår, förutom att utvärdera dagens skogspolitiska mål och medel, att närmare bedöma bl.a. vilka medel som behövs i skogspolitikeni framtiden. I det sammanhanget skall kommittén belysa skogspolitiska nyttan av medel såsom information, rådgivning och utbildning. I det följande redovisas kommitténs utvärdering de skogspolitiska medlen rådgivning av och information.

Utvärdering

Ett visst mått på rådgivningens kvalitet kan man få genom att ta del av skogsägamas inställning till verksamheten och i vilken utsträckning den nyttjas. I en undersökning utförd av IMU-testologen 1990 på uppdrag av Skogsstyrelsen framgår att skogsägama har stort förtroende för skogsvårdsstyrelsema och deras personal. Personalen upplevs stor andel av en skogsägare som pålitliga och kunniga. Såväl rådgivning till skogsägama som information till skolor och allmänhet betraktades i undersökningen av 90 procent av de tillfrågade ganska eller mycket viktiga verksamsom hetsområden fir skogsvårdsstyrelsema. Det visade sig också att 55 procent av de tillfrågade vänder sig till Skogsvårdsstyrelsen då de vill ha råd om skogsbruk. 34 procent de tillfrågade vänder sig till skogsägarföreav

ningen. Övriga vänder sig till skogsbolag, skogligt utbildad vän eller

släkting eller Lantbruksorganisationens driftbyrå. Äldre skogsägare, personer som varit skogsägare länge respektive sådana inte är som medlemmar i skogsågarförening vänder sig oftare än andra till Skogsvårdsstyrelsen. Flera av skogsvårdsorganisationens projekt har fått positiv uppmärksamhet. Anslutningen till utbildningar och infomiationsträffar har varit hög. Den senaste större kampanjen Rikare skog - - har fått mycket stor uppslutning och läroboken har gått ut i stor upplaga 72.000 ex. en Även skogsbrukets om lönsamhet år avgörande för skogsågarens beslut om skogsvårdsåtgärder är den statliga rådgivningen enligt flera forskare ett väsentligt styrmedel både genom sin lokala förankring och sitt goda renommé hos skogsägama. Undersökningar har också visat att rådgivning och information påverkar skogsågama och leder till åtgärder i överensstämmelse med de skogspolitiska målen. Enligt kommitténs uppfattning har den rådgivning och information som skogsvårdsorganisationen genomför varit ett värdefullt inslag och ett effektivt medel för att föra ut gällande skogspolitik både till skogsägare och en bredare allmänhet.

4.2.4 Planering och inventering

Bakgrund

Enligt 1979 års skogspolitiska beslut ansågs det nödvändigt med ett tillfredsställande planeringsunderlag på alla nivåer. Riksskogstaxeringen ansågs därvid tillräcklig för större områden. För delar av län ansågs däremot riksskogstaxeringen inte tillräcklig och det skogspolitiska i beslutet angavs att de översiktliga skogsinventeringar som gjorts i relativt stor omfattning i norra Sverige skulle göras i hela landet. De skulle därvid koncentreras till mark som inte tillhörde storskogsbruket och tjäna som underlag för bl.a. skogsbruksplaner.

Riksskogstaxeringen

Riksskogstaxeringens verksamhet har inte ifrågasätts. En inventering av den typ som riksskogstaxeringen representerar har varit ett för staten nödvändigt underlag för att utfomia och följa upp skogs- och naturvårdspolitiken samt politiken beträffande hushållningen med naturresurser. Riksskogstaxeringen har också gett värdefullt underlag för forskningen. Den anses sålunda vara ett nödvändigt och viktigt inslag i bl.a. nationell planering av den skogliga naturresursen. Både skogsnäringen och skogsvårdsorganisationen har betonat riksskogstaxeringens betydelse. Detta har också verifierats av utredningen angående Översyn av Sveriges Lantbruksuniversitet SOU 1991: 101 s 2l9ff. Kommittén delar denna uppfattning och anser att riksskogstaxeringens verksamhet har haft stor betydelse och varit framgångsrik. Kommittén kommer att i anslutning till förslagen om de framtida skogspolitiska medlen och finansieringen därav återkomma till denna fråga.

Översiktlig skogsinventering ÖSI

Den översiktliga skogsinventeringen har kritiserats av forskare och skogsägare för att inte ge det underlag som kan förväntas och för att inte ge underlag för ekonomiska analyser. Det är dock viktigt att konstatera att det inte varit avsikten ÖSI denna utformning och noggrannhet. Flera att ge forskare har ansett att den bör utvecklas till att även omfatta naturvårdsintressen. Numera omfattar dock ÖSI flera naturvårdsintressen. Anslaget till ÖSI uppgår för innevarande budgetår till cirka 50 miljoner kronor. Sedan budgetåret 198081 har till ÖSI totalt anslagits drygt 450 miljoner kronor. Utvärderingar ÖSI har gjorts Skogsstyrelsen. Dessa visar bl.a. att av av skogsvårds- och avverkningsaktiviteten i områden inventerade under den senaste femårsperioden är högre än i övriga områden. Detta resultat torde sammanhänga med att skogsvårdsstyrelsema med ÖSI-materialet som underlag kunnat koncentrera sina resurser för lagtillsyn, rådgivning och till viss del även stödgivning till nyligen inventerade områden. Vidare har troligen uppgifterna, eftersom de är offentliga, kunnat utnyttjats av bl.a virkesköpare och då bidragit till en högre avverkningsaktivitet.

Genom undersökningar av Sveriges lantbruksunversitet och IMUTestologen har det framkommit att flertalet privata skogsägare är positiva till ÖSI och det viktigt att skogsvårdsstyrelsema bedriver inventeanser ringsverksamhet. Man kan dock notera en viss besvikelse hos skogsägare över att inventeringen ofta endast bekräftat förhållanden som redan är kända. Kommittén konstaterar ÖSI har utgjort viktigt medel för uppnå att ett att de skogspolitiska målen. Skogspolitiken som helhet har varit mycket offensiv under 1980-talet. Allmänt kan sägas att offensivare Skogspolitiken är desto större är behovet för skogsmyndigheten att ha tillgång till lägesbestämda uppgifter skogarna. De uppgifter ÖSI har om som ger främst haft betydelse för lagtillsyn och rådgivning. Inventeringsmaterialet torde också ha varit av värde för forskningen och för andra myndigheter. Materialet har också kunnat utnyttjas av olika aktörer inom skogsbruket t.ex. virkesköpare genom att det är offentligt. Kommittén anser det dock tveksamt värdet den information erhållits ÖSI motsvarar om av som genom den kostnad som under åren lagts ned på inventeringama. Genom riksdagens beslut 1991 att avskaffa skogsvårdsavgiften har finansieringen ÖSI bortfallit. Till frågan ÖSI:s framtid återkommer av om vi i kapitlet 13.

skogsbruksplanläggning

Skogsbruksplanen är ett av flertalet skogsägare uppskattat hjälpmedel vid skogsdriften. Undersökningar visar att skogsbruksaktiviteten är högre på brukningsenheter med en aktuell skogsbruksplan än på brukningsenheter utan en sådan plan. Kvaliteten i planerna har dock ifrågasatts vissa av bedömare. Detta grundar sig främst på två omständigheter. För det första är inventeringsunderlaget ofta bristfälligt. Detta har sin främsta orsak i en strävan efter låga inventeringskostnader. Det är emellertid inte osannolikt att en noggrarmare inventering till ökade kostnader ger högre intäkter som följd av ett bättre beslutsfattande. Det saknas dock i stor utsträckning lämpliga inventeringsmetoder. För det andra är inte heller planeringsmetodema tillräckligt utvecklade. Bl.a. tas i planen inte tillräcklig hänsyn till ekonomiska faktorer och speciellt inte till den enskilde skogsägaren specifika ekonomiska situation. Flertalet skogsbruksplaner är nämligen inte avsedda att utgöra ett underlag för en ekonomisk plan. Kommittén anser att skogsbruksplanläggning år ett värdefullt instrument för att förverkliga de skogspolitiska målen. De nuvarande planeringsmetodema har dock vissa brister såtillvida att de inte tillräckligt beaktar skogsägarens ekonomiska förutsättningar och mål. Vidare är inventeringsunderlaget i många fall alltför svagt.

4.2.5 Forskning och utbildning

Bakgrund

I 1979 års skogspolitiska beslut angavs att forsknings- och utvecklingsarbete liksom utbildning är betydelsefulla medel i skogspolitiken. Där angavs vidare att det inte var möjligt att tillgodose den skogspolitik som förespråkades i beslutet utan ett intensiñerat forsknings- och utvecklingsarbete både på det skogsbiologiska och det skogstekniska området inbegripet miljöfrågor med anknytning till skogsproduktionen. I våra direktiv anges att vi i vår utvärdering bör utnyttja utvärderingen i den särskilda utredningen om Sveriges lantbruksuniversitet SLUutredningen. Denna utredningen har avslutat sitt arbete och överlämnat sitt betänkande SOU 1991:101 till regeringen. Betänkandet har remissbehandlats och bereds för närvarande i Jordbruksdepartementet. SLU-utredningen har i enlighet med sina direktiv bl.a. gjort överen gripande kvalitetsbedömning av forskningen vid SLU samt bedömning en av om resurstilldelningen är väl avvägd. Den har även bedömt hur förmedlingen av nya forskningsresultat fungerar. SLU-utredningens slutsatser är bl.a. ñljande. SLU har visat framförhållning, initiativfönnåga och uthållighet och anpassat sig till riktlinjer och signaler från statsmakterna. Det har skett en dialog med i första hand Jordbruksdepartementet men när det gäller övergripande politiska prioriteringar även bredare. SLU har medverkat i det samspel utvecklats som mellan de olika aktörerna, både på den politiska nivån och med Skogs- coh jordbrukets forskningsråd, Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen fl. och med m. näringen, t.ex. beträffande genetiskt centrum i Uppsala och sydsvensk skogsforskning. Skogsfakulteten visar enligt utredningen den mest dynamiska utvecklingen av de tre fakulteterna. Man har engagerat sig starkt i bioenergifrågor och miljörelaterad forskning och avsevärt breddat sin kompetens och verksamhet samtidigt som inriktningen mot produktionssidan också har utvecklats. En betydande expansion av forskningen har skett, främst baserad på s.k. externa medel. Utredningen att breddningen och anser fömyelsen är riktig och angelägen men ifrågasätter inte förändringen om har blivit för kraftig inom skogsfakulteten där 50 procent av budgeten är , avsedd för nya ändamål efter en drygt tioårsperiod och där 70 procent av omslutningen är beroende av externa finansiärer. Utredningens slutsats är att utvecklingen aktualiserar en omprövning nuvarande principer för av finansiering och utförande av forskning. När det gäller forskningen och försöksverksamheten generellt anser utredningen att SLU hävdar sig väl forskningsmåssigt och ligger i linje med den internationella utvecklingen. Utredningen konstaterar vidare att vetenskaplig verksamhet gäller som odlings- och växtförhållanden måste vara spridd med hänsyn till de varierande betingelsema i Sverige. Denna geografiska uppdelning kan dock äventyra forskningens kvalitet om den är för splittrad. Enligt utredningens mening är detta fallet med skogsfakulteten, varför utredningen föreslår att

att jägmästarutbildningen och forskningen koncentreras till Uppsala och Umeå. Garpenberg bör i fortsättningen användas för fältstudier. Enheten för skogsforskning i Alnarp bör behållas och utvecklas.

Som tidigare nämnts har den externa finansieringen forskningen vid av skogsfakulteten ökat och är för närvarande 70 procent. De nya resurserna har gått till nya projekt inom bl.a. bioenergi, ñrsuming, miljö samt produktion. Även basresrusema har omfördelats till dessa områden. Genom omfördelningarna har de traditionellt skogliga ämnena fått basresursema minskade med drygt 30 procent. Utredningen delar den kritik som har framförts från bl.a. skogsnäringen mot den kraftiga reduktionen av basresursema för traditionellt skogliga ämnen skett. som Den föreslår att de forskningspolitiska principer ändras som har lett till att satsningen på miljörelaterad skogsforskning trängt undan den för skogsnäringen centrala forskningen. Utredningen det utomordentligt ser som angeläget att SLU:s ställning sektorsuniversitet på etableras som nytt som en stark kraft för skogsbrukets och skognäringens fortsatta utveckling. Det bör ske med de nya ñrtecken som framför allt miljöaspektema innebär. Professor Lennart Schotte fick i slutet av år 1990 i uppdrag regeringav en att göra en särskild studie av forskningsbehoven inom sektorn svensk träråvarubaserad industri i syfte att trygga industrins framtid på lång sikt. Resultatet av studien blev betänkandet Kunskap för konkurrenskraft DS 1991:62 som lämnades till regeringen i september 1991. I betänkandet poängteras inledningsvis skogsindustrins stora betydelse för Sverige och att ett bibehållande av den utgör ett nationellt intresse. Schotte konstaterar att för att skogsindustrins skall kunna konkurrera med Sverige bas som behöver industrin kunskapsförsörjning i absolut världsklass. en Han konstaterar vidare att kunskaperna hur träråvara och cellulosa skall om produceras är goda medan kunskapen hur dessa produkter skall om förädlas till högkvalitativa slutprodukter är mindre god liksom kunskapen om hur produktionen skall samordnas över hela kedjan från slutkundens behov tillbaka till skogen. Den svenska kunskapsmassan är alltså skev och de växande kraven på avancerade, högförâdlade produkter och marknad-

sanpassad och ren produktion gör skevheten kritisk. Detta medför de

att totala forskningbehoven ökar. Lennart Schotte anser att träindustrin behöver förbättra sin fömiåga att ta emot och omsätta forskningsresultat till praktisk konkurrenskraft samtidigt som forskningsresultaten förmedlas bättre och med större resurser. Träindustrin har mycket stort behov akademiskt utbildad av kompetens. För att erhålla denna kompetens föreslås bl.a. att en träteknisk utbildning byggs ut vid Linköpings tekniska högskola. Vidare föreslås att skogsindustrins ställning vid högskolan kraftigt stärks för att motsvara branschens behov. I takt med att kompetensen byggs upp bör cirka 17 nya professurer inrättas, tolv i och pappersinriktade ämnen och varav massafem i trärelaterade ämnen. Detta kräver inledningsvis ett reellt tillskott av statliga medel. På längre sikt bör kunna frigöras resurser genom omfördelning inom högskolans Även branschen bör ram. bidra till finansieringen genom att bekosta adjungerade professurer. Lennart Schotte

föreslår även att skogsindustrins egna forskningsinstitut STFI och Trätek bör utvecklas med förstärkta resurser. Enligt kommitténs uppfattning har genom de nu relaterade utredningarna forsknings- och utbildningsfrågoma på det skogliga områden fått en gedigen genomlysning och utvärdering. Utredningama har remissbehandlats. En forskningspolitisk proposition är aviserad till våren 1993. Kommittén ämnesområdet till närmare diskussion i kapitel 13. tar upp

4.2.6 De ekonomiska medlen

Statligt ekonomiskt stöd

Bakgrund

I 1979 års skogspolitiska beslut angavs att de grundläggande krav som ställs enligt skogsvårdslagstiftnin gen alltid bör tillgodoses utan statligt stöd. I de fall då det är ett samhällsintresse att till stånd en skogsvård som går utöver dessa krav kan anses skäliga för den enskilde skogsbrukaren, som exempelvis åtgärder ger avkastning först i en förhållandevis avlägsen som framtid, bör emellertid statligt ekonomiskt stöd kunna ges. Sådant stöd motiveras främst från regionalpolitiska utgångspunkter. Genom riksdagens beslut hösten 1991 att avskaffa skogsvårdsavgiften helt från den 1 juli 1992 har den viktigaste ñnansieringsformen för stöden tagits bort. I anledning detta förhållande har kommittén erhållit av tilläggsdirektiv som föreskriver att om kommittén finner att verksamheter finansieras med avgiften skall finnas kvar även i fortsättningen bör som nu kommittén lämna förslag till annan finansiering.

Utvärdering

Av de skogspolitiska medlen är det statliga ekonomiska stödet det medel mest blivit föremål för utvärderingar. Sådana har utförts av bl.a. som forskare, Forskningsstiftelsen Skogsarbeten, Skogsstyrelsen och Riksrevisionsverket. I det följande redovisas de stöd som har varit föremål för särskilda utvärderingar. Dessa redovisas även i bilaga 5. Dessutom finns ekonomiskt stöd för natur- och kulturmiljövård, restaureringsbidrag i stödområdet, stöd till lövskogsplantering samt katastrofbidrag till insektsbekâmpning inte redovisas här. Exempel på ekonomiska som uhört som under 1980-talet och inte behandlas här är stöd till skogsbruksplaner, som dikning och barrskogsplantering nedlagd jordbruksmark.

Stödet till skøgsodling efter avverkning av lágproducerande bestånd, det

s.k. 5:3-stödet benämningen grundas på att avverkningen regleras i 5 § första stycket 3 SVL, svarade för 30-50 procent av det totala stödet till skogsbruket under större delen av 1980-talet. Det hade stor genomslagskraft och inte mindre än en femtedel av den areal som slutawerkades under stödets livstid skogsodlades med stöd. Det främsta motivet bakom detta stöd var att man långsiktigt ville bygga upp skogstillgångama

samtidigt som man ville stimulera awerkningama främst av kortsiktiga sysselsättnings- och regionalpolitiska skäl. Genom stödet har stora arealer 5:3-skog omñrts till skog där en hög virkesproduktion kan förväntas. Synen på dessa skräpskogar har emellertid successivt förändrats under 1980-talet efter det att naturvårdsföreträdare uppmärksammat att vissa bestånd, framför allt lövträdsbestånd, med höga naturvärden omfattades av stödet. Till följd härav justerades stödbestämmelsema vid flera tillfällen. Kritiken från naturvårdshåll fortsatte emellertid ända fram till dess att 5:3-stödet avskaffades 1991. Man hävdade att även lågproducerande barrträdsbestånd i många fall hade höga naturvärden. Enligt kommitténs uppfattning torde awerkningsmöjlighetema på sikt ha blivit större än detta stöd inte furmits. Detta gäller framför allt om Norrland. Man kan också konstatera att stödet troligen gav en positiv sysselsättningseffekt. Däremot är det mycket tveksamt om stödet lett till ökad awerkning totalt sett.Dessutom har det lokalt haft negativa effekter på naturvärden. Stödet till åtgärder inom stödomrâdet har haft regionalpolitiska och sysselsâttningspolitiska motiv. Återväxtkraven i Norrlands inland har därför relativt sett varit högt ställda främst av detta skäl. Enligt kommitténs mening var stödet under det tidiga 1980-talet troligen en nödvändig förutsättning för att skogsågama efter slutawerkning ekonomiskt skulle klara de återväxtkrav som staten ställde i skogsvårdslagstiftningeni denna del av landet. Under större delen av decenniet var emellertid virkespriserna sådana att det ekonomiska resultatet inom skogsbruket i stödområdet var tillfredsställande även utan statligt stöd. I detta sammanhang bör uppmärksammas den försöksverksamhet med statsbidrag till särskilda skogsvdrdsinsatser i Västerbottens och Norrbottens inland som genomförts under treårsperioden 1988 1991 och som avsåg stöd till privata skogsägare. Stödet omfattade 80 miljoner kr. Syftet med försöksverksamheten var att genom att stimulera det enskilda skogsbruket till en skogsvård som i kvantitet och kvalitet går utöver skogsvårdslagens krav skulle skogsbruket intensifieras och ökat sysselsättningsunderlag skapas på både kort och lång sikt. Verksamheten har på uppdrag Skogsstyrelsen utvärderats av Forskningsstiftelsen Skogsav arbeten. Av utvärderingen framgår sammanfattningsvis att aktiviteten på

de fastigheter som omfattas av insatsen fastigheterimed 38 procent av

privatskogsarealen i Västerbotten, 2.200 st, och 25 procent i Norrbotten, 1.100 st ökade för åtgärderna förstagallring, röjning och stamkvistning medan åtgärder i slutavverkingen, annan gallring, skogsodling, älpplantering, skyddsdikning och markawattning sjönk. Den sänkta aktiviteten i awerkning innebar att programmets ambitioner att stimulera till ett ökat utbud av virke inte kunde infrias. En orsak till den minskade avverkningsaktiviteten kan ha varit att avverkningsbeslut har större privatekonomisk betydelse än beslut om skogsvårdsåtgärder varför de senare är lättare att genomföra med yttre påverkan. Aktivitetsökningen i på programfastigheterna kan för samtliga åtgärder beräknas till 15 procent i Västerbotten och till 85 procent i Norrbotten. Detta ger en total ökning med 42 procent.

På referensfastighetema sjönk däremot aktiviteten. sysselsättningen ökade på så sätt att dagsverksmängden på programfastighetema ökade med 12 respektive 86 procent. Totalt sjönk aktivitetsnivåni Västerbotten under den aktuella tiden med 28 procent medan den ökade med 6 procent i Norrbotten. Utan stimulansátgärder hade aktivitetsnivån i skogsbruket däremot blivit betydligt lägre. Slutsatsema i utvärderingen är att merinvesteringar vid beståndsanläggning är mycket tveksamma. Lönsamhet förutsätter ökat avverkningsuttag likaså vid gallring och röjning. Kommittén delar de framförda slutsatserna. Bakom stödet till skogsbilvägar ligger flera motiv. Man har ansett att stödet stimulerar till avverkning och skogsvård och därmed sysselsättger nings- och regionalpolitiska effekter, stödet betydande att man genom nått positiva samverkanseffekter och att vägstödet gett bättre förutsättningar att tillgodose såväl den vetenskapliga som den sociala naturvärden kollektiva nyttigheter jämfört med en situation där varje markägare gör sin egen vag. Kritik har dock riktats mot att stöd betalas ut trots att det varit företagsekonomiskt lönsamt att bygga vägar även utan stöd. Kritik har också riktats mot stödet till skogsbilvägar från naturvårdshåll. Skälet till den kritiken har främst varit att stödet stimulerar till ökad aktivitet i tidigare väglöst land samt att skogslandskapet fragmenteras ett alltför genom omfattande skogsbilvägsystem. Önskemål har framförts om att byggande av skogsbilvägar därför skulle underkastas tillståndskrav. Kommittén anser att stödet till skogbilvägama har gett positiva effekter genom att staten kunnat stimulera till samverkan mellan olika markägare så att ingeppen i naturen därigenom blir mindre. I det sammanhanget har planer för utbyggnaden skogsbilvägar haft stor betydelse. Man kan av heller inte bortse från att ett väl utbyggt skogsbilvägsystem gjort stora naturområden mer tillgängliga för friluftslivet även det därigenom kan om ha varit till skada för vissa särskilt skyddsvärda naturvärdsobjekt. Det råder i stort sett enighet mellan forskare och myndigheter att de om stöd som utgick för gallring i slutet 1970-talet avverkning av resp. av klenvirke i början av 1980-talet inte fick den önskade effekten att Öka virkesleveransema till skogsindustrin. De ledde till att det totala snarare virkesutbudet minskade. Orsaken härtill att skogsbruket hade given var en avverkningskapacitet i form arbetskraft och maskiner. När stöden blev av tillgängliga styrdes avverkningama över från slutavverkningar till de mer arbetsdryga gallringama. Stöden ledde dock till avverkade att man mer klenvirke än tidigare. Kommittén delar dessa uppfattningar. Stödet till ädellövskogsbruk omfattar skogsvård i ädellövskog och omfattar fullständiga och kompletterande återväxtåtgärder, röjning och skogsbruksplan och är integrerad del skyddet ädellövskogen enligt en av av ädellövskoglagen. Stödet omfattar också åtgärder för den ädellövskog som planteras inom för jordbrukets omställning. Både denna plantering ramen och andra skogsvårdsâtgärder i ädellövskog är förenade med svårigheter. Ett av de stora problemen är viltskadoma. Det är förenat med mycket stora kostnader att plantera ädellövskog med stängsel eller andra former av viltskydd. Bidrag till sådana åtgärder har därför ansetts nödvändiga.

Enligt kommitténs uppfattning har stödet till ädellövskogsbruk utgjort ett nödvändigt medel för att upprätthålla statens ambitioner med särskild en ädellövskogslag med dess krav på återväxt av ädellövskog. Stödet har också varit nödvändigt för att upprätthålla ett ädellövskogsbruk överhuvudtaget.

Avslutande kommentarer

Som framgått delar kommittén den av flera forskare framförda uppfattningen att flera stöd haft oönskade bieffekter eller varit ineffektiva och vi anser att besluten att av dessa skäl minska eller ta bort dessa är riktiga. Detta skall dock inte tolkas så att kommittén anser att riktigt utformade bidrag och stödåtgärder är ointressanta som hjälpmedel för att uppnå skogspolitiska mål. Sådana ekonomiska medel kan vara både effektiva och lämpliga. Vi återkommer till frågan om behovet statliga stödi vår av förslag om framtida skogspolitiska medel.

Skatter och avgifter

I 1979 års skogspolitiska beslut angavs att skogsbruket skogsvårdsgenom avgiften borde medverka till finansieringen av det statliga ekonomiska stödet till skogsbruket. Någon formell avräkning av utgifter för skogligt stöd mot inkomsterna gjordes inte men i beslutet angavs att den huvudsakligen borde användas för ändamål är till nytta för skogsbruket som som sådant eller på sådant sätt att alla skogsbrukare kan få del av den. I beslutet hänsyftades då främst till områden forsknings- och utsom vecklingsarbete, information, utredningsarbete, översiktliga skogsinventeringar, bidrag som är tillgängliga för alla skogsägare Under m.m. senare år har avgiften även använts till att finansiera olika naturvårdsåtgärder inom skogsbruket. I direktiven anges att kommittén vid sidan skogsvårdsavgiften inte av har anledning att gå in på de Skatteregler gäller för skogsbruket. som Eventuella förslag till förändringar i avgiften skulle göras med utgångspunkt i de regler och värden som kommer att gälla efter 1992 års fastighetstaxering av lantbruksenheter. I de tilläggsdirektiv vi erhållit se bilaga l med anledning av bl.a. riksdagens beslut att slopa skogsvårdsavgiften anges att avgiften finansierat bidrag till skogsvård, naturvårdsåtgärder, skogsvägbyggande, trygghetsförsäkring och forskning samt vissa verksamheter som skogsvårdsorganisationen bedriver. Riksdagen beslutade hösten 1991 att avskaffa skogsvårdsavgiften. Beslutet innebär att avgiften slopades till hälften från den första januari

1992 och till hälften från den första juli samma år. Åtgärder som

finansieras med skogsvårdsavgiften avvecklas enligt förslaget med början 199293 och samtliga åtaganden avvecklas den 1 juli 1994. Vissa naturvårdande insatser som hittills har finansierats inom denna kan ram

komma att inrymmas under andra anslag. I propositionen prop 199192

:60 angav departementschefen att han delade den kritik som framförts av skogsägarna mot avgiften, att den medförde omotiverat hög skattebeslast-

ning och att den hade starkt negativa effekter för ett långsiktigt och rationellt skogsbruk. Han tillade att skogsägama är de som bäst kan avgöra vilka investeringar som behövs. Mot denna bakgrund är det enligt kommitténs uppfattning inte meningsfullt att i detta sammanhang diskutera avgiftens betydelse för den gällande skogspolitikens utfomming. Kommittén kan dock inte undvika att notera att skogsvårdsavgiften, vars inkomster i stor utsträckning används till nämnda åtgärder, självfallet haft inflytande på hur målen för skogspolitiken uppfyllts. I samband med diskussionen om den framtida skogspolitikens mål och medel samt finansiering av framtida statliga skogspolitiska insatser kommer kommittén med nödvändighet att återkomma till frågan.

4.3 Sekundära skogspolitiska medel

4.3.1 Inledning

De sekundära medel som kommenteras i det följande utgörs av annan lagstiftning än skogsvårds- och ädellövskogslagstiftningen som berör skogsbruket. Vid utvärderingen bedöms främst om de skilda lagarna har verkat i överensstämmelse med de skogspolitiska målen. När det gäller naturvårdslagen bör dock särskilt noteras att denna i flera avseende direkt påverkar skogsbruket och således i dessa delar kan betraktas som ett primärt skogspolitiskt medel.

4. 3.2 Naturvårdslagen

Naturvârdslagens regler som ger det grundläggande skyddet för naturen omfattar all mark, även skogsmark. I 1979 års skogspolitiska beslut angavs att naturvårdshänsyn i skogsbruket i första hand skulle tillgodoses genom skogsvårdslagens hänsynsregler. Dessa skulle betraktas som minimikrav som skogsbruket under alla omständigheter måste uppfylla och som normalt kan förenas med ett rationellt skogsbruk. Naturvârdslagen fick, enligt propositionen, följaktligen främst betydelse i de fall då skyddsintresset kräver andra eller strängare föreskrifter. För vissa inslag i skogsbruket, exempelvis hyggesplöjning och våtmarksdikning, var naturvårdslagens föreskrifter om samråd också tillämpliga. Under 1980-talet har dessa bestämmelser skärpts bl.a. genom tillkomsten tillstándsplikt för dikning av markavvattning. I bilaga 6 redovisas de av riksdagen våren 1991 beslutade ändringarna i natuvârdslagen. De grundar sig i huvudsak på utvärderingar gjorts som under slutet av 1980-ta1et. Lagändringama omfattar bl.a. ett nytt skydd för biotoper, en förstärkning av sarnrådsförfarandet i 20 § samt ett ökat skydd för våtmarker genom skärpta regler om dikning. I propositionen poängterades också som ett led i det ökade sektorsansvaret dels att övervägande skäl talade för att de skogsvårdande myndigheterna får uppgiften att när

så behövs fatta beslut i de enskilda fallen om biotopskyddets omfattning i fråga om skogsmark, dels att kommittén även skulle utreda att en markägarens kontaktbehov i fråga om skötseln av skogen skall kunna tillgodoses av en myndighet. De slutsatser som låg till grund för denna lagstiftning äger, enligt kommitténs uppfattning, fortfarande giltighet. Till frågan om sambandet mellan naturvårds- och skogsvårdslagstiftningen samt sektorsansvaret återkommer kommittén i avsnitten om framtida skogspolitiska mål och medel. I detta sammanhang bör nämnas att till kommittén har överlämnats ett betänkande angående naturvårdshänsyn och de areella näringama Ds 1991:87 från en interdepartemental arbetsgrupp. I betänkandet redovisas ingående de nuvarande bestämmelserna om sektorsansvaret samt reglerna om ekonomisk ersättning för olika ingrepp som är avsevärt försvarande för pågående markanvändning. Betänkandets förslag kommenterar vi i avsnittet om de framtida skogspolitiska medlen.

4.3.3 Jordförvärvslagen

I bilaga 6 redovisas också jordförvärvslagstiftningens framväxt. Där beskrivs bl.a. riksdagens beslut våren 1991 om en omfattande avreglering prop. 199091:1S5. I propositionen erinrade regeringen om att om det behövs ytterligare instrument för att förbättra omarronderingen inom skogsbruket utöver jordfonden och fastighetsbildningslagen bör andra och mer effektiva medel skapas. Regeringen hänvisade i denna del till kommitténs uppdrag att göra en bedömning av vilka medel som behövs i skogspolitiken för att garantera att skogsmarken utnyttjas på ett rationellt sätt. Dessutom erinrade regeringen om att kommittén även har anledning att följa och överväga frågor rörande de eventuella problem som kan uppkomma fir den svenska skogsindustrin. Detta gäller särskilt frågan om eventuell minskad avverkning vid framtida ökat utländskt ägande av skogsmark. Enligt kommitténs uppfattning torde det dröja några år innan det är meningsfullt att göra en utvärdering av de nu genomförda avregleringens effekter på skogsbruket och skogsindustrins virkesförsöijning. Vad gäller de nyss nämnda frågorna bör påpekas att riksdagen ärmu inte tagit ställning till ändringar i utländska företags och enskildas rätt att förvärva svensk skogsmark. Effekterna av ett sådant beslut är för närvarande svåra att överskåda. Frågor kring detta tas upp avsnittet om skogspolitikens framtida mål och medel.

3.4 Träñberlagen

I 1979 års skogspolitiska beslut hänvisades angående avreglering av skogsindustrins råvaruförbrukning dels till 136 a § i dåvarande byggnadslagen, dels till en planerad översyn av skogsindustripolitiken och dels till en då pågående översyn av byggnadslagstiftningen. Byggnadslagens reglering ersattes år 1987 av en inskränkt reglering enligt träfiberlagen.

I regeringens proposition prop. 199091:183 med anledning av förslaget SOU 1991:22 till ändringar i träfiberlagen, se bilaga frångick regeringen utredarens förslag om upphävande av lagen och föreslog istället en ytterligare inskränkning av lagen. Istället för att motverka råvarubrist i skogsindustrin som helhet skulle lagens syfte enligt propositionen att vara ákra träskiveindustrins försörjning med spån. I fortsättningen skulle regeringens tillstånd behövas för att använda mer än 10 000 kubikmeter spån om året som bränsle eller som råvara för bränsle. Riksdagen beslutade dock i november 1991 att träfiberlagen skall upphöra att gälla fr.o.m den l juli 1993. Fram till dess krävs regeringens tillstånd för att använda mer än 10.000 kubikmeter spån definierat som såg- och kutterspån. Enligt kommitténs uppfattning skapade lagen obalans på virkesmarknaden. Denna obalans har även skapat problem för sågverksnäringen och därmed indirekt fir skogsbruket och därigenom motverkat de skogspolitiska målen. Att lagen därför avskaffas om än med någon fördröjning ser kommitten som lämpligt.

4.3.5 Naturresurslagen och plan- och bygglagen

I 1979 års skogspolitiska beslut betonades att förändringar av markanvändningen måste föregås av översiktlig planering på lokal och regional nivå där man försöker nå lösningar som innebär att skogsmarken inte tas i anspråk för andra ändamål, om likvärdiga och från skogsbrukssynpunkt lämpligare lösningar kan åstadkommas. Vidare bör i första hand sådan mark väljas som från skogsproduktionssynpunkt bäst kan undvaras i det aktuella området. I bilaga 6 redovisas naturresurslagens samt plan- och bygglagens tillkomst och innehåll. Som där anges betonades i förarbetena till lagstiftningen skogsnäringens nationella betydelse och vikten att all av skogsmark som har betydelse för näringen också skyddas naturregenom surslagen. Naturresurslagen verkar främst genom de lagar som har knutits till den. Genom lagstiftningen har skogsnäringens betydelse för vårt land lyfts fram. Någon självständig utvärdering av lagen och dess påverkan skogsbruket har inte gjorts. Lagen har dessutom endast varit i kraft i knappt fyra år. Enligt kommitténs uppfattning tyder allt på att naturresurslagen verkat i överensstämmelse med de skogspolitiska målen. Som också redovisas i bilaga 6 är planer ett viktigt instrument för att genomföra naturresurslagens intentioner. Enligt plan- och bygglagen är upprättande av planer främst en kommunal angelägenhet. I Översiktsplanerna som omfattar hela kommuner har dessa möjlighet att redovisa de allmänna intressen som bör beaktas vid beslut användning markom av och vattenområden. Detta har betydelse för skogsbruket. En utvärdering av den kommunala översiktsplaneringen har påbörjats Boverkets genom försorg i samråd med bl.a. Skogsstyrelsen. Enligt denna utvärdering kan för skogsbrukets del noteras att kommunerna i allmänhet tagit föga intryck det planeringsunderlag av som Skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsema har presenterat även då

materialet har varit utförligt och preciserat. Enligt Skogsstyrelsens uppfattning redovisas skogsbruket genomgående kortfattat och ostrukturerat i planerna. Sämst synes beskrivningarna av skogsbruket näring som vara och skogsbruket nämns mer som en miljöstörande verksamhet än som en tillgång för kommunen. Bilden är dock inte enhetlig. Boverkets slutsats är

att underlaget för översiktsplaneringen från skogsmyndighetema måste anpassas bättre till kommunernas arbetssätt och följas med personliga upp besök och exkursioner. Enligt kommitténs uppfattning kan den gjorda utvärderingen dra man av slutsatsen att den kommunala planeringen rörande skogsbruket ännu inte når upp till lagens krav. Samtidigt bör i detta sammanhang notera att man konflikter mellan skogsbruket och kommunala intressen angående förändringar av markanvändning inte har varit någon större omfattning. Planav och bygglagstiftningen synes inte ha motverkat de skogspolitiska målen.

4.3.6 Konkurrenslagen

Konkurrensförhållandena inom skogsnäringen berördes inte nämnare i 1979 års skogspolitiska beslut. Konkurrenskommittén C 1989:03 har bl.a. till uppgift att undersöka om den konkurrenslagstiftningen SFS 1982:729 år tillräckligt effektiv. I detta arbete har konkurrenskommittén gett i uppdrag åt SPK att kartlägga konkurrensförhållandena i 61 branscher. De för vårt arbete särskilt intressanta branscherna är massa- och pappersindustrin, förpackningsindustrin och byggsektorn samt sågverksindustrin. Den sistnämnda branschen har inte omfattats SPK:s studie. Inte heller omfattar studien rundvirkesav eller flismarknaden.

SPK:s kartläggning SOU 1991:28 har presenterats för skogspolitiska kommittén. Konkurrenskommittén avlämnade i juli 1991 sitt huvudbetänkande SOU 1991:59 Konkurrens för ökad välfärd. I betänkandet s. 143 sammanfattar konkurrenskommittén sin uppfattning konkurrensen inom de olika branscherna på följande sätt. om

Massa- och pappersindustrin Starka krafter l balans skulle kunna passande samlingsrubrik

vara en för konkurrenssituationen vad gäller såväl tidningspappersmassa som och joumalpapper. Dock med viss tvekan: samverkan mellan köparna, möjligheterna till import, samt frånvaron uridiskt belagda konkurav rensbe ränsande avtal med sakli verkan kanske inte tillräcklig r effekt or att helt balansera de star svenska producentema. De a senare gynnas av en mängd omständigheter, framför allt de naturliga av etableringsbarriärema.

Förpacknin sindustrin Inom en de av kartongindustrin finns konkurrensbegränsningar genom förekomsten av inköpsbindningar. Inom andra delar förpackningsinav dustrin verkar problemen mindre. Wellpappindustrin domineras vara visserligenav några få stora företag konkurrerar med andra medel som än priser. Andå har ett nytt företag lyckats etablera sig i Sverige under 1980-talet, vilket visar att etableringshindren inte oöverstigliga. var Inom såväl plast- träförpackningsindustrin, bägge domineras som som

mindre företag och där de naturliga etableringshindren är små, av förefaller konkurrenssituationen tillfredsställande.

Byggsektom Byggsektom präglas starka naturliga etableringshinder. stordriftsförav delar och höga transportkostnader för många byggmaterial begränsar konkurrensen, likaså den starka lokala förankringen hos byggentreprenörer och byggkonsulter. Importkonkurrensen vad gäller byggmaterial är med vissa undantag begränsad. - - Företagsstrukturen är starkt koncentrerad inom de flesta byggmaterialbranscher. Koncentrationen har också ökat ytterligare under 1980talet. Vertikal integration förekommer, bl.a. via bindningar till återförsäljare. Härtill kommer horisontell prissamverkan i form av gemensamma prislistor. De offentliga regleringama och subventionema inom byggsektorn har också påverkat konkurrensförhållandena.

Konkurrenskommittén drar slutsatsen av sin genomgång av konkurrensförhållandena i det svenska näringslivet att konkurrenspolitiken behöver förstärkas. Bland de åtgärder den kommittén föreslår ingår en ny skärpt konkurrenslag skall innehålla förbud mot prissamverkan och marksom nadsdelning samt inköpskarteller. Dessutom föreslås att det nuvarande förbudet mot anbudskarteller och bruttopris överförs till den nya lagen. Vi har ingen anledning ifrågasätta konkurrenskommitténs bedömningar och slutsatser. Konkurrensförhållanden inom skogsnäringen och då främst och pappersindustrin är, som konkurrenskommittén påpekat, massapåverkade av stordriftsfördelama och kraven på omfattande kapital vid etablering. Vår bedömning är att massaveds- och flismarknaden kännetecknas egen av att det finns få men starka köpare. Med andra ord föreligger där en oligopolsituation på köparsidan. Den gällande konkurrenslagstiftningen synes inte ha påverkat detta förhållande. Enligt vår uppfattning är den nuvarande lagstiftningen inte tillräcklig för att hindra för marknaden olämpliga företagskoncentrationer. Vi beklarar bl.a. av den anledningen att rundvirkes- och flismarknaden inte omfattades av kartläggningen.

4.4 De skogspolitiska medlens effekter

Småskogsbruket

Den skogspolitik har gällt under 1980-talet och som har en lång som tradition i Sverige bygger på principen om ett långsiktigt uthålligt skogsbruk. Detta är även den vanligast förekommande skogsbruksstrategin bland skogsägama. Synen på skogen som en resurs som skall användas samtidigt den vårdas för kommande generationer är vanligt föresom kommande bland skogsägama och en följd av ett överordnat mål om att bevara och utveckla fastigheten. Att bedriva ett kvalitets- och naturvårdsinriktat skogsbruk ställer många gånger större krav på skogsägamas ekonomi. Det är troligt att dessa

strategier blir vanligare när antalet skogsägare som inte är ekonomiskt beroende av skogsbrukets driftsresultat successivt ökar i framtiden. Det kan finnas en motsättning mellan skogspolitikens mål och valet av ett extensivt bedrivet skogsbruk. I början av 1980-talet ledde låg avverkningsintensitet, framför allt hos skogsägare som inte bedriver jordbruk, till att skogsindustrin uppgavs få problem med sin virkesförsörjning. Uppskattningar gav vid handen att de årliga awerkningama kunde öka med 10 miljoner m’sk, principen med ett långsiktigt ca om uthålligt skogsbruk tillämpades av alla privata skogsägare samtidigt som den genomsnittliga årliga nettoimporten av virkesråvara uppgick till några miljoner kubikmeter. Om skogsbruket långvarigt bedrivs extensivt blir konsekvensen ett framtida överskott på awerkningsmogen skog, något som påverkar det framtida skogstillståndet och awerkningsmöjlighetema. Ett tillfälligt och medvetet bedrivet extensivt skogsbruk, t.ex. inför ett förestående generationsskifte eller som en sparform inför framtida ekonomiska behov, torde knappast stå i motsatsställning till det övergripande skogspolitiska målet. Allvarligare är då om skogsägaren genom passivitet eller en oklar beslutssituation hamnar i en permanent extensiv skötsel av sin fastighet. Mellan en skogsägares val av ett intensivt utnyttjande av skogen och statens önskan om ett långsiktigt uthålligt skogsbruk råder det i regel en påtaglig målkonflikt. Omfattande awerkningar innebär att en skogsägare realiserar vad tidigare generationer byggt upp samtidigt som skogsbrukandet för flera framtida generationer påverkas. Det kan dock finnas skäl att utföra temporära och tillfälligt stora uttag, t.ex. som en följd av tidigare otillräckliga awerkningar, skogsskador, stora tillfälliga utgifter på fastigheten och tillfälliga otillräckliga inkomster. Efter skatteomlåggningen finns det stora möjligheter att betala skatt på endast 30% av skogsnettot om skogsägaren tillämpar principen om ett långtsiktigt uthålligt skogsbrukande, fastigheten är av normalstorlek och skogsägandet utmärks av en rörelsebaserad ekonomi. För många skogsägaren med en tjänstebaserad ekonomi är det dock svårt att undvika att hälften av det redovisade skogsnettot beskattas, oavsett vilken intensitet skogsbrukandet har. I bilaga 14 analyseras skatteeffektema på det privata, enskilda skogsbrukets ekonomi närmare. För en växande majoritet av de privata, enskilda skogsägama är hushållsekonomin tjänstebaserad. Det ekonomiska intresset för fastigheten ligger därför i många fall inte primärt i driftsinkomstemas utveckling utan i hur kapitalvärdet utvecklar sig. Detta kan innebära att dessa skogsägare är såväl mindre som mer känsliga för variationer i rundvirkespriset, Mindre därför att skogsbrukets ekonomiska resultat inte har så stor ekonomisk betydelse för hushållets ekonomi, mer därför att hushållets ekonomiska situation tillåter skogsägaren att avvakta det prismåssigt lämpligaste tillfället att awerka. På motsvarande sätt kan man förmoda att skogspolitikens ekonomiska medel i regel är av liten ekonomisk betydelse för denna grupp av skogsägare. För heltidslantbrukaren på en liten gård kan dock den ekonomiska realiteten vara helt armorlunda. Denne klarar sin ekonomi på sin skicklighet att minimera alla former av utgifter.

Den ñrändring av ägarstmkturen son1 har skett under de senaste fyra decennierna och som kommer att fortsätta innebär att ökande andel en av skogsägama inte har vuxit upp landsbygden eller på fastigheten och därigenom inte har fått ta del av tidigare generationers nedärvda erfarenheter om hur skogsbruk bedrivs. Intresset för fastigheten och skogen brukar dock vara mycket stort. Utbildning, rådgivning och konkreta förslag till åtgärder är därför framgångsrika skogspolitiska medel. Ett problem är dock att många skogsägare inte bedriver jordbruk, och då som framför allt utbor, kan vara svåra att nå traditionell utbildning eller genom traditionella rådgivningskanaler. En annan följd av ägarstrukturens förändring är skogspolitisk som av betydelse är att det för många skogsägare har blivit en skillnad mellan beslut och verkställighet. Antalet vid avverkningar självverksamma skogsägare minskar. Detta innebär bl.a. att staten skogspolitiska om av orsaker vill påverka t.ex. avverkningsvolymema är skogsägama rätt målgrupp. Om staten däremot vill påverka utförandet awerkningama av är förutom Skogsägarna en viktig målgrupp de inhyrda maskinñrama. Skogsägamas mottaglighet för de skogspolitiska medlen är olika under hans ägartid. Särskilt i slutet av hans ägarperiod kan hans bedömningar komma i konflikt med delar av skogspolitiken. Bidragande är att det är mycket förmånligare ur skattesynpunkt att överlåta kapital till nästa generation i form av växande skog än att sälja fastigheten eller awerka skogen och sätta in på bank. Å andra sidan tenderar awerkpengarna ningarna att vara högre än genomsnittet för de nytillträdande ägarna eftersom de så snabbt möjligt vill utnyttja skogsavdraget och då som utgifterna i regel som följd nyinvesteringar och amorteringar kan av vara betydande till att börja med. Genom att fastighetsöverlåtelsema dessutom fördelas över tiden för hela skogsägarkollektivet bör de olika ägarfasema inte vara ett stort skogspolitiskt problem. Det är skogsägaren som fattar besluten och har ansvaret för om nyttjandet av sin skogsmark och sitt skogsbruk. Framgången för skogspolitiken avgörs således av i vilken utsträckning skogsägarens vardagliga beslutsfattande om föryngring, röjning, gallring och slutawerkning sker i överensstämmelse med skogspolitikens intentioner. Skogsägaren fattar sina beslut inom den ram som bestäms av aktuell beslutssituation, gällande mål och vald skogsbruksstrategi samt under påverkan omvärlden. av Skogsägarens vardagliga beslutsfattande är helt naturligt mycket konkret. Det föranleds oftast att åtgärd måste vidtas av en p.g.a. skogstillståndet eller av ekonomiska skäl. I regel är således orsaken till beslutet att söka på fastigheten. Skogspolitikens direkta inverkan i det konkreta beslutstillfället är vanligen och med några undantag begränsad. Skogsvårdslagen anger minimala och maximala avverkningsvolymer. Lagen föreskriver vidare att röjningar och gallringar skall ske. Föryngringsåtgärder måste vidtas år tre efter det att en slutavverkning har skett. En del ekonomiska stöd har däremot säkerligen haft både direkt och en en indirekt beslutspåverkan. Om det finns möjligheter att få statligt stöd

utan att egentligen anstränga sig är det naturligt att utnyttja denna möjlighet. Skogsägarna är medvetna skattemas inverkan på sin ekonomi. om Vilken betydelse skatterna har på beslutsfattandet beror på den hushållsekonomiska situationen och skogsintäktens eller kostnademas omfattning. Utbildning och rådgivning är säkerligen stor betydelse, inte minst för av skogsägare med begränsat skogligt kunnande eller begränsade skogliga erfarenheter. Den direkta effekten är dock svår att mäta. Skogsbruksplanen ger skogsägaren information skogstillståndet och om påverkar beslutsfattandet, inte minst fir den skogsägare har bristfällig som kunskap om sin fastighet eller saknar möjlighet att bilda sig en egen uppfattning. Även den skogsägare som har kunskaper om sin skog påverkas och modifierat i många fall sina beslut. En utförligare redogörelse av skogspolitikens inverkan på de privata, enskilda skogsägamas beslutsfattande finns i bilaga 13.

Storskogsbruket

Skillnaderna mellan Storskogsbruket och småskogsbruket är i vissa avseende påtagliga. Detta gäller bl.a. vad beslutsfattande och tidsperspektiv beträffar. Storskogsbruket bedrivs oftast i aktiebolagsform vilket bl.a. innebär att generationsproblemet i regel bortfaller. Den enskilde skogsägaren vet att i regel tar generation vid efter 20 år. Detta medför en ny ca arvs- eller gåvoskatter. I Storskogsbruket är det eller flera tjänstemän en som fattar besluten om skogen. Kanske sitter tjänstemannen på sin tjänst i fem år innan han får andra uppgifter. Besluten skall stämma in i företagets skogspolicy och stämma överens med andra beslut fattats. som Centralt för Storskogsbruket är vinstmålet. Viktigt är vidare, åtminstone i bolagsskogsbmket, industrins kort- och långsiktiga virkesförsörsörjning. För Storskogsbruket är därför skogspolitikens princip det långsiktigt om uthålliga skogsbruket naturlig. De ekonomiska principerna är dock av större betydelse än i skogspolitiken. Detta kan bl.a. innebära önskan en om kortare omloppstider och i vissa fall lägre intensitet i skogsvården än vad de skogspolitiska ambtionema eftersträvar. De enskilda skogsägama utmärks bl.a. för sin önskan att behålla och utveckla fastigheten. Storskogsbruket kan sägas utmärkas brukstradiav en tion som bl.a. innebär att upplever sig ha ett regionalt Det man ansvar. finns även ett ansvar för att bevara och utveckla naturresursen skog. Storskogsbruket är rationellt organsiserat. Det finns för styrsystem att uppnåd de uppsatta målen. Utbildning och rådgivning används för öka att personalens kompetens och kurmande. Beslutsfattandet blir enhetligare än i småskogsbmket.

5 Internationella

jämförelser

Våra slutsatser

Kommittén gör i detta kapitel en jämförelse mellan Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland, USA, Kanada och Sverige vad avser skogspolitikens miljöhänsyn, lagstiftning och ekonomiska styrmedel. Samtliga de länder som har studerats kan sågas beakta miljöhänsyn i sitt skogsbmk. Kraven på miljöhänsyn växer sig samtidigt allt starkare. Formaliseringen av miljömålen eller miljöhänsynen har kommit mer eller mindre långt. USA införde redan 1973 en lag om skydd för artemas mångfald. Denna lag ger ett starkt skydd på federal mark. Skyddet är betydligt svagare på privatâgd mark. I Danmark och Tyskland år kraven på miljöhänsyn av yngre datum. I Kanada och då kanske främst i British Columbia växer kraven på ökat hânsynstagande snabbt. Lagstiftningen år ett viktigt skogspolitiskt medel i de studerade länderna. Detaljeringsnivän varierar dock påtagligt. En förklaring till detta år olika typer av statsbildning. Den svenska skogsvårdslagstiftningen ger intryck av att vara den mest detaljerade. Detta gäller även vid en jämförelse med Finland. Länder som Frankrike och Kanada ger en i det närmaste total frihet åt sina skogsägare. Tyskland är det land som, trots att det rör sig om relativt självständiga förbundsstater, har en ramlagstiftning som i vissa avseenden påminner om den svenska. De statliga bidragen till skogsbruket är i flertalet av de studerande länderna omfattande. Detta gäller i synnerhet för Finland, Frankrike, Tyskland och USA. Sverige utgör genom sina låga statsbidrag ett undantag samtidigt som den svenska utvecklingen mot allt mindre statligt ekonomiskt stöd till viss del också år ett undantag. Den ekonomiska krisen i Finland kan dock komma att innebära att statsstödet kommer att minska även där. För Tyskland del kan det mycket generösa stödet delvis förklaras med den hittills goda tyska ekonomin och skogens stora känslomässiga betydelse för landet. Tecken tyder dock på att stödet kommer att minska. I Kanada är också det ekonomiska stödet till skogsbruket litet. I det sammanhanget är det dock vårt att notera att virkesförbrukama betalar ett relativt lågt rotnetto för sitt utnyttjande av den provinsâgda eller federalt ägda marken.

5.1 Inledning

Enligt direktiven skall kommittén redovisa skogspolitiken i några andra länder för att ge den svenska politikens olika delar ett internationellt perspektiv. I detta kapitel gör vi en jämförelse mellan Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland, USA, Kanada och Sverige vad avser skogspolitikens miljöhänsyn, lagstiftning och ekonomiska styrmedel. I bilaga 2b redovisar kommittén mer utförligt skogliga förhållanden och skogspolitiken i de olika länderna samt inom den europeiska gemenskapen EG.

5.2 Skogspolitiska förutsättningar

Vid en jämförelse av skogspolitikens inriktning i de studerade länderna är det viktigt att komma ihåg att det är det i olika avseenden stora skillnader mellan dessa. Genom statsbildningen år det svårt att tala om en skogspolitik för länder som Kanada, Tyskland och USA. Stort, ibland avgörande, inflytande på skogspolitikens utformning har de enskilda provinsema, förbundsländema eller staterna. Skogspolitik i svensk mening finns knappast i Kanada och USA. Utgångspunkten i dessa länder är att markägaren ansvarsfullt förfogar över sin mark. Med den amerikanska skogspolitiken avses många gånger i den svenska debatten de regler och riktlinjer som gäller för den federala skogen. Det statliga ägandet som sådant betraktas dock som ett viktigt och nödvändigt inslag i skogspolitiken. Delstatema i USA har rätt att utforma en generell skogspolitik för alla ägare i sin delstat och i varierande utsträckning har man också gjort det. Politiken på delstatli g och kommunal skog är dock mycket lik den federala och i hög grad underställd befolkningens rekreationsbehov. Men även aspekter på vatten, flora och fauna spelar stor roll i detta sammanhang. För Kanada gäller att de tio provinsema och tvâ territoriema är mer självständiga än delstatsregeringama i USA. Provinsmyndighetema har ansvaret för skogsskötsel, avverkning och kontroll på provinsens och på federalt ägd skog. Skogspolitik i Kanada är framför allt en fråga om reglering av avverkningama på offentligt ägd skog eftersom mer än 90 % ägs av det offentliga. Stor vikt läggs vid beräkningen av en möjlig uthållig avverkningsvolym. Skogsbruket är i politiskt hänseende decentraliserat i Tyskland och pâ förbundsnivå avgörs endast vissa övergripande frågor. En annan faktor av stor betydelse är skogsnäringens dominans och betydelse för ekonomin. För ett land som Finland är skogsnäringen av avgörande betydelse för hela samhällsekonomin. Detta innebär att den finska skogspolitiken är intimt förknippad med finsk ekonomisk politik överhuvudtaget och därför inte enbart kan sektorspolitik. I ses som en Frankrike används skogen pâ ett påtagligt och uttalat sätt i regionalpolitiskt syfte.

En arman olikhet mellan länderna är huruvida skogsnåringen är exportinriktad eller inte. I länder som Finland, Kanada och Sverige lämnar skogsnäringen ett stort positivt tillskott till handelsbalansen. I länder som Danmark, Frankrike och USA gäller motsatsen. Detta är oftast en anledning till en statlig önskan att den inhemska skogsindustrin skall om expandera. En arman olikhet är befolkningskoncentrationen. Tyskland har över 200 innevånare per km’ mot 21 i Sverige. I Tyskland är detta viktig en förklaring till den stora vikt i vissa förbundsländema läggs vid som av rekrationsaspektema. Ett viktigt mål för dessa ñrbundsländers skogspolitik är således att försöka åstadkomma skog lämplig för fritidssysselsättning. en Det tillgodoses bl.a. genom det täta skogsvägnätet över 50 väg ha - m per i Tyskland mot 13 i Sverige. Det offentligt ägda skogsbruket bygger m bl.a. rastplatser, sätter upp skyltar och ut kartor. ger I USA där allmansrätten saknas på privat mark har den federalt ägda marken kommit att spela en stor roll för befolkningens rekreation.

igarstrulauren

skiljer sig även påtagligt mellan länderna. I Kanada äger det offentliga mer än 90 % arealen medan motsvarande andel i USA är av 27 %. I Finland ägs mer än 60 % privata, enskilda skogsägare och av resterande av det offentliga. I Frankrike uppgår den privatägda skogsarealen till 70 %, fördelad på 3,7 miljoner privata ägare. I Tysklands gamla förbundsländer ägs skogsarealen till 30 % det offentliga. I Kanada och av USA är av konstitutionella orsaker inflytandet över privatägd skog mycket

svagt. Äganderätten är där

mycket djupt rotad. Samtidigt utgör, som nyss framgått, offentligt ägd skog betydande andel den totala skogsareaen av len. Andra skillnader mellan länderna rör skogspolitikens omfattning. I Frankrike omfattar skogspolitiken såväl skogen det virkesförsom som brukande förådlingsledet. Begreppet Skog-Såg-Marknad, La Filiere Bois, är centralt. Viktigt för skogspolitikeni Nordamerika är även t.ex. vattenvârden. En annan olikhet länderna emellan är den omfattning i vilken de påverkades av andra världskriget. Detta har påverkat skogspolitiken i länder som Finland, Frankrike och Tyskland för vilka återuppbyggnaden av skogsresursen har varit viktig. De ekonomiska villkoren skiljer sig även länderna emellan. I figur 5.1 jämförs några olika länders virkeskostnader fritt fabrik relativt de svenska kostnaderna. De tyska och österrikiska kostnaderna för gransågtimmer ligger som framgår något över de svenska medan motsatsen gäller för de kanadensiska. Bilden är likartad för granmassaved skillnaden men gentemot Österrike är obetydlig och de tyska massavedsprisema lägre. Kostnadsuppgiftema för Tyskland är dock något osäkra.

.% ...m 9 t .m w m m 3 m

W

m

M

á .

% s w % m 0

m

u.

. u w

.

Figur 5.1. Relativa virkeskostnader fritt industri, hösten 1992, SEKm3fub, Sverige 100. Källa: Nordvall, 1992.

5.3 Skogspolitikens miljöhänsyn

Gemensamt för alla de studerade länderna är målet om en uthållig virkesproduktion. Detta mål är det primära. Hur uttalat miljömålet är varierar dock liksom om det egentligen âr fråga om ett uttalat mål eller en restriktion. För samtliga länder gäller att miljömedvetandet ökar på ett påtagligt sätt. Längst tradition har USA men konstitutionella orsaker gör att målet i första hand har kommit att gälla fir statsskogama. Särskilt i British Columbia men även i övriga Kanada ökar kraven på ett miljömedvetet skogsbruk mycket snabbt vilket bl.a. kommit till uttryck i den nyligen undertecknade överenskommelsen Sustainable Forests, A Canadian Commitment. Överenskommelsen är gjord mellan samtliga provinser samt huvudelen av skogsnäring och övriga organisationer med skoglig anknytning. Dokumentet är en frivilii g överenskommelse utan legal status, vilken skall inspirera till fortsatt arbete för ett uthålligt kanadensikt skogsbruk. Den skogspolitiska debatten i USA karaktäriseras sedan början av 1970talet av allt större medborgarkrav på ökad miljöhänsyn. Miljörörelsemas ekonomiska och politiska makt har ökat kraftigt sedan dess, parallellt med fortsatt omflyttning av människor från land till stad. Dagens situation präglas av fortsatt förändring av skogspolitiken på federal mark för att tillgodose de många urbana väljarnas önskemål om rekreationsmark och deras syn på flora- och faunabevarande. Flera av de miljölagar som har antagits vilka inte primärt riktats mot skogssektom, har fått starkt inflytande på skogsbruket. En tydlig geografisk polarisering syns i dessa frågor, där landsbygden i väster och i sydöst ställs mot stadsbygden i öster och den välmående västkusten. Tyskland har ett mål om skydd av skog, natur och artmångfald. För att nå detta mål skall skogsbruket bedrivas så natumära som möjligt. Det innebär inriktning på mer självföryngring, undvikande av stora kalhyggen, prioritering av blandbestånd och framför allt ökad lövträdsinblandning. Till skyddet av miljön hör erosionsskydd i bergsregioner. Våtmarker skall också skyddas. Genom beslut i det danska folketinget år 1989 har särskilda åtgärder satts in för att bevara och värna de danska skogarna och fir att bättre tillvarata skogens produktions-, natur- och miljövärden. Genom beslutet infördes även särskilda regler för att bevara vissa naturtyper i skogen såsom sjöar, vattendrag, mossar, hedar m.m. i den utsträckning dessa inte redan är skyddade enligt den danska naturfredningsloven. I Finland har någon mer omfattande debatt om skogsbruk och miljöfrågor inte förekommit. Miljöfrågoma har dock fått ökande betydelse. Finland har i olika sammanhang uttalat att man inom skogshushållningen skall fortsätta inriktningen på utveckling mot naturlig skogsvård och förnyelse. Man har dock hittills prioriterat skyddet av den biologiska mångfalden huvudsakligen genom skydd av avgränsade områden och i andra hand genom skydd av hotade arter.

5.4 Lagstiftning

I de studerade europeiska länderna är, liksom i Sverige, lagstiftningen ett viktigt skogspolitiskt medel. Kanada och USA saknar dock motsvarigheten till vår skogsvårdslag. En viktig förklaring till detta är att dessa båda länders statsbildning skiljer sig från flertalet europeiska länders. För Kanadas del tillkommer dessutom det faktum att merparten av skogsmarken är statlig. I Tyskland ñnns det en federal skogsvårdslag i form av en ramlag, som kompletteras med skilda skogsvårdslagar i varje förbundsland. I USA:s delstater finns det lagar, dock inte nödvändigtvis skogslagar, som reglerar skogsbruket. I Kalifornien, Oregon, Washington, Alaska, Nevada, Idaho och Massachusetts styr t.ex. miljöskyddslagar privatskogsägarna på så vis att de skall ansöka om och invänta avverkningstillstånd, svara för återväxt, skydda växt- ñsk- och djurliv, markboniteten, estetiska värden och vattenkvaliteten. Några regler om hur den kanadensiska privatskogsägaren skall sköta sin skog finns inte. Enligt den danska skovloven skall skogen skötas med syfte att både öka och förbättra skogsproduktionen och att tillvarata lanskapsmässiga, naturhistoriska och miljövårdande hänsyn samt hänsyn till friluftslivet. Det innebär vidare bl.a. att ny skog skall anläggas efter awerkning. I Finland föreskriver lagen om enskilda skogar från år 1928 att skog må icke skövlas. Den föreskriver bl.a att ny skog skall anläggas efter avverkning.

Den franska skogslagen, Code Forestier, beskriver på vems mark de

olika reglerna gäller, vem som har ansvar för att reglerna efterlevs och vem som har den dömande rätten. Däremot innehåller lagen inga skötselföreskrifter.

Den tyska federala skogsvárdslagen och skogsvårdslagen i varje delstat

kan till sina grundprinciper sägas påminna om den svenska skogsvårdslagen. Skogsägarna skall driva skogsbruket uthålligt, sörja fir föryngring och skötsel av bestånden, ta hänsyn till miljövårdens krav, inklusive skadebekämpning. Intressant att notera ur nordiskt perskpektiv är att det i den tyska federala skogsvårdslagen finns inskrivet en allemansrätt som bl.a. garanterar tillträde till skogsmark, bär- och svampplockning etc. Den tyska allemansrätten begränsas dock på olika sätt.

5.5 Ekonomiska

styrmedel

I Sverige uppgår de statliga direkta bidragen till skogsbruket under budgetåret 199293 till drygt 100 miljoner kronor fördelat på 11 miljoner ha privatägd mark eller i genomsnitt ca 9 krha. Jämfört med de andra studerade länderna är detta en låg summa. Det franska stödet uppgår i genomsnitt till ca 77 krha 1 160 miljoner FF 15,1 miljoner ha och det tyska till ca 100 krha 165 miljoner DM6 miljoner ha. I Finland uppgår statsstödet till ca 27 krha 230 miljoner FIM 13 miljoner ha.

I Frankrike bildades en nationell skogsfond FFN 1946. Den finansieras via en avgift på alla virkeskonsumerande skogsprodukter. Fonden har fram till ca 1980 bidragit till att ca 2 miljoner ha om- eller nyplanterats. Villkor och bidragsnivåer varierar kraftigt beroende på ägarkategori, fastighetsstorlek och åtgärdstyp. För vissa återväxtåtgärder finns möjlighet att få hela investeringskostnaden täckt av staten. Stöd för kooperativ kan finansieras via FFN liksom stöd till vägbyggande och skogsbrandskydd. Bildandet av kooperativa skogsägarföreningar ses som ett sätt att förbättra virkesmarknadens funktion. Under 1980-talet har stödet till plantering minskat successivt till förmån för stöd till framför allt sågverk och primär träindustri. De annan senare formerna av stöd är i princip inte tillåtna inom EG. Undantag kan dock få förekomma. Framtiden för stödet till den franska träindustrin får därför betraktas som osäker. För slutet av 1980-talet anges den genomsnittliga årliga nivån på det

stöd som har finansierats från FFN uppgå till 700 miljoner FF ca 750 miljoner SEK. Till denna summa kan läggas drygt 460 miljoner FF ca

490 miljoner SEK som den franska staten betalade ut i olika former av bidrag till skogsägare. Även i Tyskland är statens stöd till skogsbruket betydande. Under 1991

anslogs 165 miljoner DM ca 600 miljoner SEK för ändamålet,

en tredubbling sedan 1981. Bidragen lämnas till framför allt privata och kommunala skogar eller till ca 6 miljoner ha skogsmark Tysklands 10,7 av miljoner ha skogsmark. Stöd lämnas till skogskultur och ungskogsvård, för förändring av icke ståndortsanpassade och svagproducerande bestånd, strukturñrbåttring av ungbestånd, stamkvistning, skyddsplanteringar och plantering av skogsbryn. Bidrag lämnas med högst 40-85% kostnaden av beroende på åtgärd och trädslag. Stöd utbetalas vidare med 40-85 % för föryngring i luckor uppkomna efter skador. Bidrag till kalkning av skogsmark lämnas med upp till 80% av kostnaden. Skogsbilvägbyggnad och förbättringar av vägar erhåller ett bidrag om högst 70% kostnaden. av Bidrag till nyplantering av nedlagd åkermark lämnas dels med ett årligt belopp av högst 1 800 krha i högst 20 år, dels med ett stöd till anläggning av beståndet. Bidrag kan lämnas till skogliga sammanslutningar till bl.a. investeringar, rådgivning och viss planläggning. En lag om avsättning till en skoglig marknadsföringsfond innebär att skogsägama genom sågverken avsätter en viss del av försäljningspriset till en fond. Denna används på olika sätt för att förbättra avsättningen av virke.

För budgetåret 199192 anslog Finlands riksdag 238 miljoner FIM ca

315 miljoner SEK i direkt stöd för olika skogsvårdsåtgärder inom privatskogsbruket. Samtidigt lånade staten i syfte ut 186 miljoner samma

FIM ca 245 miljoner SEK. Utöver de angivna anslagen erhåller de

enskilda skogsbruket skattelåttnader för ñrnyelseomrâden och skatteavdrag för utförd första gallring. Den ekonomiska situationen i Finland har gjort att det statliga stöd som hittills har utgått har ifrågasatts. Statstödet till de finska skogscentralema och skognämndema, vilka motsvarar den svenska skogsvårdsorganisationen, uppgick budgetåret

199192 till 329 miljoner FIM ca 435 miljoner SEK vilket skall jämföras

med anslaget till den svenska som budgetåret 199293 uppgår till 310 miljoner kronor. Noteras bör dock att de finska organisationerna använder en del av sin tid till uppdrag som skatteförvaltningen pålagt dem. Statsstödet till det finska skogsforskningsinstitutet, exkl. statsstödet till universiteten för skogsutbildning och viss skogsforskning, uppgick

budgetåret 199192 till 202 miljoner FIM ca 265 miljoner SEK vilket kan

jämföras med ett beräknat statsstöd till den svenska skogsvetenskapliga fakulteten budgetåret 199293 om 261 miljoner kronor. Statligt stöd till skogsbruket i Danmark regleras i en särskild lag, skovstötteloven. Stöd ges till privata fastigheter som är mindre än 50 ha och olika skogsvårdsåtgârder. År 1988 uppgick stödet till cirka 14 avser

miljoner DEK ca 13 miljoner SEK. Ett särskilt stöd till lövskogen

beslutades 1989 vilket då beräknades uppgå till 15 miljoner DEK om året. En särskild lag i USA, Forestry Incentives Program FIP från 1974 är ett federalt stödprogram fir att få privatskogsâgare att beskoga tidigare icke skogklädd mark, att återbeskoga efter avverkning och att sköta skogen så att svamp-, insekts- och skadedjurshärjningar undviks. USA har en produktiv skogsmarksareal på 192 miljoner ha varav drygt hälften ägs av privata skogsägare. Jordbruksdepartementet i Washington fördelar pengarna mellan delstaterna enligt delstatemas behov Skogsägarna söker . sedan bidrag. Det är främst markägare med mindre än 400 ha som får pengar, upp till 75 % av godkända kostnad, dock max 10 000 dollar per

ägare och år. Totalt omfattar FIP ca 40 miljoner dollar per år ca 215

miljoner SEK. En annan lag kallad, Stewardship Incentives Program SIP från 1990 administreras i samverkan mellan federal- och delstatsmyndigheter och avses användas för att nå flera mål såsom vindskydd, uthållig virkesproduktion, skydd och återupprättande av våtmarker, höja vattenkvaliteten, förbättra rekreationsmöjlighetema och bevara flora och fauna. Också här kan upp till 75 % av godkänd kostnad ersättas. Totalt omfattar SIP ca 100

miljoner dollar per år ca 535 miljoner SEK.

Argriculture conservation Program ACO från 1936 syftar numera till att omföra jordbruksmark till skog. År 1990 användes 10.2 miljoner

dollar ca 55 miljoner SEK för att dels förbättra 10 000 ha och dels

nybeskoga 50 000 ha. De flesta delstater har flera ekonomiska stöd som kan lämnas till skogsägare. Ett är räntesubventionerade lån som kan lämnas från Farmers Home Administration till skogsägare familj ordbrukare som av olika skäl har svårt att ett lån i en bank. Vidare lämnar många delstater skogsvårdsbidrag till privatskogsågare för upp till 50 % av kostnaderna för godkänd åtgärd. Denna typ av bidrag finansieras oftast genom delstatliga skatter på virkesförsäljningen eller skatt från virkesköparen avseende förädlade skogsprodukter. I Kalifornien, som har de mest generösa bidragen, lämnas stöd till 90 % av privatskogsägarens kostnader fir återväxt, skogsförbättringar och biotopvård. Detta program finansieras dels genom skatten, dels genom försäljning av virke från delstatssskog samt över delstatsbudgeten.

Från 1980 finns en skattekredit om 10 % av investeringskostnaden för

återväxtåtgärder max 1000 dollarår under 8 år, plus ett särskilt avdrag

för årets återväxtutgifter upp till max 10 000 dollar per år. I Kanada länmas inga direkta statsbidrag. Å andra sidan är den avgift som industrin betalar för avverkningsrättema mycket låg. Rotnettot uppgår till endast en femtedel av det svenska. Nuvarande rotvärdenivå, under 10

CAD ca 45 SEK per m3, räcker inte för att finansiera de ökande am-

bitioner som ñnns inom kanadensiskt skogsbruk.

5.6 EG:s skogspolitik

I Romfördraget utformades ingen gemensam skogspolitik för medlemsländerna eftersom vissa länder önskade självbestämmande inom denna sektor både nationellt och regionalt. Sedermera kom skogsfrågoma att behandlas i huvudsak som en del av jordbruket och faller för närvarande främst in under frågor om utveckling av landsbygden. Vid flera tillfällen har önskemål framförts om att skapa en gemensam skogspolitik inom EG, men invändningar från framför allt Tyskland och Storbritannien har hindrat detta. Ett skäl för att någon gemensam skogspolitik inte har utfomiats är att det inom EG finns mycket stora nationella och regionala skillnader både vad avser skogens roll i samhället och utvecklingen av skogsnäringen samt i de olika ländernas skogpolitik. Under senare år har en gemensam skogsstrategi börjat utarbetas inom kommissionen främst i samband med den nya jordbrukspolitiken inom EG. Denna strategi har direkt samband med frågor om de strukturella fonderna och får inte ses som ett försök att skapa en gemensam skogspolitik eller att sätta upp en särskilt marknadsorganisation för trävaror. Stategin har mer att göra med de globala avskogningsproblemen och den ökade internationella efterfrågan på trävaror samt EG:s egna problem inom framför allt jordbrukssektom. Strategin är avsedd att respektera och komplettera medlemsländernas nationella skogspolitik. Inom ramen för EG:s övergripande strategi lämnas ekonomiskt stöd till bl.a. ett särskilt aktionsprogram för skogen Forestry Action Programme. År 1992 lämnas följande belopp i stöd.

70 miljoner ECU ca 520 miljoner SEK för att utveckla skogsbruksåt-

gärder på landsbygden kopplade till vissa områden utvalda för regional utveckling, bl.a. områden i södra Europa, på Irland och i östra Tyskland,

30 miljoner ECU ca 220 miljoner SEK för skoglig utveckling på

jordbruksmark inom hela EG,

8 miljoner ECU ca 60 miljoner SEK för ytterligare skogsskydd-

såtgärder och

1,2 miljoner ECU ca 9 miljoner SEK till ett europeiskt skogsin-

forrnations- och kommunikationssystem.

EGs allmänna skogliga stöd inom ramen för landsbygdsutveckling innebär att länderna själva skjuter till andel beviljade bidrag. Detta en av har lett till att intresset för stödet varit lågt i medlemsländerna. De bidrag Frankrike visat intresse för âr främst de ingår i det så kallade som Medelhavsprogrammet.

6 En

framtidsbedömning

Våra slutsatser

Framtida generationer kommer, oavsett vilken användning skogen kommer att få, att vara beroende av de nyttigheter skogarna Skogen är som ger. en förnybar resurs, en nationell tillgång varje generation måste värna och som vårda. Den sedan länge tillämpade principen i vårt land att vi skall hushålla med skogstillgångama, att utveckla dem för kommande generationers behov samtidigt som vi själva kan dra nytta dem kommer enligt av kommitténs bedömning allt större betydelse i värld där been en folkningen växer. Skogsnâringen bedöms av kommittén även i framtiden komma att ha stor betydelse för att nå de övergripande samhällsmålen bl.a. om ekonomisk tillväxt, balans i utrikesbetalningama och full sysselsättning. Inom stora delar av landet kommer näringen även i fortsättningen ha en stor betydelse fir ekonomi och sysselsättning. Virkesförrådets snabba ökning och möjligheterna att väsentligt öka avverkningama utgör, utan att målet om en långsiktig uthållig virkesproduktion behöver ifrågasättas, en stor potential för en expansion såväl den traditionella skogsindustriella av produktionen som uppbyggnad användningsområden. av nya De avverkningsberåkningar som kommittén initierat visar att det år möjligt att uthålligt awerka omkring 95 miljoner m3sk år från och med per slutet av l990-talet. Detta skall sättas i relation till nuvarande avverkning på 60-70 miljoner m3sk år. Virkesförrådet hektar och andelen äldre per per skog kommer successivt att öka. Det finns således, inte förutsättom ningarna för virkesproduktionen försämras t.ex. till följd förändringar av i miljön, en stor potential för ökat nyttiggörande virkestillgångama för av både industriell förädling och andra ändamål. Avgörande för expansion en av industrikapaciteten är skogsnäringens även andra potentiella men trâråvaruförbrukande branschers konkurrensförmåga. Den förväntade efterfrågeutvecklingen, rikligt inhemsk tillgång på virkesråvara, EES-avtalet och ett eventuellt framtida svenskt EG-medlemskap talar efter några års andhämtningspaus, enligt kommitténs mening, för en fortsatt expansion den svenska skogsnäringen. Vidare av kan vi förvänta oss en ökning av den returfiberbaserade produktionen. Den rnarknads- och konkurrentbild som tonar fram på kort sikt och den rikliga tillgången på awerkningsmoget virke förväntas leda till fortsatt en

svag prisutveckling på virke under de närmaste åren. En effekt har redan

blivit introduktion av ett avståndsrelaterat pris. Sågverken och massaindustrin kommer vidare att större benägenhet än för närvarande att välja ut de

kvalitéer som bäst lämpar sig ñr deras produktion. En tydligare prisdifferentiering för olika virkeskvalitéer är därför att förvänta. Miljöproblemen har under detta sekel ändrat karaktär från att ha varit lokala till att bli globala. Det är kommitténs bedömning att detta i än högra grad kommer att gälla i framtiden. För lång tid framöver kan man dock räkna med att luftföroreningama kommer att vara ett stort problem. En temperaturföråndring till följd av luftföroreningama innebär att skogsekosystemet förändras. Detta innebär att artsammansättningen och trädens naturliga utbredningsområden ändras. Risken för angrepp av insekter och andra skadegörare kan komma att öka. Luftföroreningama skadar vidare träden direkt på barren och bladen och indirekt genom försurning på marken. Markförsumingen är ett hot mot skogsmarkens långsiktiga produktionsfömiåga. Det finns stor risk för att ökande luftföroreningar leder till att problemen med skogsskador förvärras om inga motåtgärder sätts in. I så fall kommer virkesproduktionen att minska. Minskningen kommer troligen att drabba vissa områden i Europa än andra. Även Sverige riskerar mer minskad virkesproduktion. Om man däremot lyckas bemästra problemen âr det troligt att det fortfarande om 30-40 år kommer att, i förhållande till efterfrågan, finnas tillräcklig fysisk tillgång på virkesråvara i Europa. På kort sikt, 5-30 år, är det mycket troligt att miljöfrågoma i vid bemärkelse får fortsatt och växande betydelse. Även kommittén har en om den uppfattningen att merparten av skogen kommer att vara en viktig råvaruleverantör till den svenska skogsindustrin är det troligt att också andra värden kommer att vägas in mer än tidigare. Vikten av att i framtiden ytterligare öka naturvårdshänsynen vid bedrivande skogsbruk av kan därför förväntas öka. Det är troligt att inom vissa områden, t.ex. som nära tätorter och skärgårdsöar, kommer en anpassning att ske av skogsbruksmetoder och teknik. Samtidigt kan avsättningen av mark för naturvårdsândamål förväntas öka.

1 Inledning

I detta kapitel presenterar kommittén en bedömning av den framtida utvecklingen för den svenska skogsnâringen. Framtidsbedömningen har gjorts för att ge kommittén ett underlag fir att bedöma vilka skogspolitiska mål som bör formuleras och vilka skogspolitiska medel som bör tillgripas fir att nå dessa mål. Framtidsbedömningen kan även tjäna som underlag för att bedöma vilka andra mål och medel än de rent skogspolitiska som bör tillgripas för att nå en för Sverige och svensk skogsnäring önskvärd utveckling.och därigenom försöka åstadkomma en positiv utveckling. Kommittén vill vidare framhålla att en framtidsbedömning av denna art är förenad med stor osäkerhet, en osäkerhet ökar längre in i som framtiden man försöker blicka. Detta är ett dilemma eftersom skogspoliti-

ken måste vara långsiktigt Samtidigt måste man vid utfominingen av skogspolitiken ta hänsyn till de aktuella förutsättningar beträffande ekonomi, kunskaper och värderingar. Kommittén har valt att lösa detta dilemma genom att anlägga olika tidsperspektiv.

TIDSPERSPEKTIV PROBLEMSTÄLLNING o Lång sikt 70-130 år: Behov av och tillgång på skog o Medellång sikt 30-70 år: Miljöñroreningar De europeiska virkestillgångarna 0 Kort sikt 5-30 år: Miljö och natur Efterfrågan Renskötseln Europeiska gemenskapen Industriell produktion

Ägarstrukturen inom

skogsbruket Virkesutbud Skogsnäringens betydelse

Genom att kunnandet om vad som kan komma att hända i det korta perspektivet är större och därmed osäkerheten i bedömningen något mindre är den text som omfattar denna tidsperiod utförligare än för övriga tidsperioder. Samtidigt bör det påpekas att det inte går att dra upp en absolut gränslinje mellan de olika tidsperspektiven. Ett utförligt underlag för kommitténs framtidsbedömning finns i bilaga 12.

6.2 Behovet av skog och de svenska virkestill-

gångarna i ett långsiktigt perspektiv

Världens skogar år en viktig naturresurs. De utgör en central del i det ekologiska systemet. Detta innefattar givetvis även de svenska skogarna. Den sedan länge tillämpade principen i vårt land att vi skall hushålla med skogstillgångama, att utveckla dem för kommande generationers behov samtidigt som vi själva kan dra nytta av dem får allt större betydelse i en värld där befolkningen ökar. Kommittén anser att framtida generationer, oavsett vilken användning skogen kommer att få, kommer att vara beroende av de nyttigheter som skogarna ger. Skogen är en förnybar resurs, en nationell tillgång som varje generation måste värna och vårda. De av kommittén initierade avverkningsberâkningama visar att det är möjligt att uthålligt awerka omkring 95 miljoner m3sk år från och med per

slutet av 1990-talet. Detta skall sättas i relation till nuvarande awerkning på 60-70 miljoner m3sk år. Virkesförrådet hektar och andelen äldre per per skog kommer successivt att öka. Det finns således, inte förutsättom ningarna fir virkesproduktionen försämras t.ex. till följd förändringar av i miljön, en stor potential för ett ökat nyttiggörande virkestillgångama av för både industriell förädling och andra ändamål.

6.3 Bedömning på medellång sikt

6.3. 1 Miljöföroreningar

Stora insatser har gjorts under 1970- och 1980-talen för att begränsa utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser. Trots detta är koldioxidhalten i atmosfären 25 % högre än under förindustriell tid. Utan ytterligare insatser kommer koldioxidutsläppen åter att öka i vårt land. En avveckling av kärnkraften som inte ersätts med energi baserad på förnybara råvaror utgör därvid ett hot. Likaså kommer trañkens tillväxt att leda till en ökning av koldioxidutsläppen inte effektivare avgasrening införs eller om andra drivmedel kommer till användning. Som framgår av bilaga 12, kapitel 4 pekar vissa modellstudier av klimatet mot en höjning av den globala medeltemperaturen med 1,5-4,5 grader på 30-50 års sikt. Som jämförelse kan nämnas att den globala medeltemperaturen under den senaste istiden bara 5 grader lägre än i var dag. Temperaturhöjningen väntas inte bli jämnt fördelad över jordklotet. En effekt blir att i vissa områden blir det torrare och i andra områden ökar nederbörden. En höjd temperatur kan leda till att havsytans nivå stiger. Dessa förhållanden kan innebära att i skogsekosystemen förändras såväl artsammansättningen som trädens naturliga utbredningsområden. Risken för angrepp av insekter och andra skadegörare kan komma att öka. Ett problem av internationell karaktär är de gränsöverskridande luftföroreningama. I sydvästra Sverige skulle tillförseln svavel behöva minskas av med 75 % och kvävetillförseln med 30-50 % för att komma under de s.k. kritiska belastningsgränsema. I Sverige har utsläppen svavel reducerats av kraftigt under de senaste 20 åren. Det har däremot visat sig svårare att begränsa utsläppen av kväveoxider från trafiken. Uppemot 90 % av svavelnedfallet och 85-90 % av kvävenedfallet över Sverige kommer från andra länder. En begränsning av utsläppen i övriga Europa har därför stor betydelse för Sverige. För lång tid framöver kan enligt den man, bedömning som redovisas i bilaga 12, räkna med att luftföroreningama kommer att vara ett stort problem hos oss. . Luftföroreningama kan skada träden såväl direkt på barr och blad som indirekt genom försurning marken. Markförsumingen är ett hot av mot skogsmarkens långsiktiga produktionsförmåga. Sambanden mellan luftföroreningar, markförhållanden och trädens vitalitet är dock komplicerade och inte utredda. Sambandet mellan skogsskador och tillväxtnedsättning är däremot klarlagt.

SOU l992:76 lll

Miljöproblemen har under detta sekel ändrat karaktär från att ha varit lokala till att bli globala. Detta kommer i än högre grad att gälla i framtiden.

6.3.2 De europeiska virkestillgångarna på medellång sikt

Under förutsättning att stabila politiska och sociala förhållanden råder och att luftföroreningar inte nämnvärt påverkar virkesproduktionen är det troligt att det fortfarande 30-40 år kommer att, i förhållande till om efterfrågan, finnas tillräcklig fysisk tillgång på virkesråvara inte bara i Sverige utan även i Europa även den ekonomiska tillväxten fortsätter om

se bilaga 11.

Om däremot luftföroreningama skulle öka under ytterligare ett eller ett par decennier finns det stor risk för att problemen med skogsskador förvärras. I så fall kommer virkesproduktionen att minska. Minskningen kommer troligen att drabba vissa områden i Europa än andra. Även mer Sverige riskerar minskad virkesproduktion. För Europa helhet blir, som vid en situation denna, troligen efterfrågan på virke liksom hittills som större än tillgångarna. Begränsningar av luftföroreningama bedöms kommittén få avgörande av betydelse för skogstillgångarnas framtida utveckling. Omfattande skogsskador kan komma att påverka förhållandet på Europas virkesmarknad. Vilka konsekvenser detta får för skogshushållning, uttag och skogsskötsel är fråga olika generationers ekonomiska en om resurser, värderingar och politiska avvägningar.

6.4 Kortsiktiga bedömningar

6.4.1 Miljö och natur

På kort sikt, 5-30 år, kommer miljöfrågoma i vid bemärkelse globalt, regionalt och lokalt få fortsatt och växande betydelse. Även - en om kommittén har den uppfattningen att merparten skogen kommer av att vara en viktig råvaruleverantör till den svenska skogsindustrin så bedömer vi det som troligt att också andra värden vägs in än tidigare. mer Människors syn på skogen som en del i det ekologiska systemet väntas accentueras ytterligare. Kraven på bevarad biologisk mångfald blir en troligen starkare. Detta leder bl.a. till ökade reservatsavsättningar av skogsområden. I bilaga 10, kapitel 7 redovisas specialanalys en om effekterna av reservatsavsåttningar. Det är dessutom troligt skogens att betydelse för naturupplevelser, rekreation och turism kommer bli att större, särskilt i landets tätbefolkade delar. Önskemålen mera om ett bevarande av fjällområden samt kust- och skärgårdsouirågen kan väntas bestå. En fortsatt anpassning skogsbruksmetodema med hänsyn till av naturvärden krav kan väntas. Ökat kunnande de biologiska om för-

hållandena samt ytterligare utbildning av arbetskraften kommer att underlätta denna förändring. En effekt av ökad naturvârdshänsyn kan bli ökade kostnader för skogsbruket och staten. I bilaga 10, kapitel 6 redovisas kommitténs specialanalyser om alternativa skötselmetoder. en av Trots dessa förändringar bör det finnas god tillgång på virke för skogsindustriell förädling i någon form. Virkesproduktionen kan komma att bli mer intensiv i områden som saknar speciella naturvärden och som har korta avstånd till industrin än i områden med stora naturvärden.

6.4.2 Teknisk utveckling

Vid sågning väntas om 10-20 år stockar och utságade virkesstycken, med avseende pá bl.a. kvistars och sprickors typ, storlek, antal och placering, bli bedömda automatiskt och vid höga hastigheter bilaga 9. Försâgningstekniken kommer att utvecklas även om själva grundkonceptet troligen blir det samma. Tekniken att styra torkningen kan däremot väntas bli utvecklad. Även torkama kommer att förbättras, inte minst från energisynpunkt. Olika limtyper och lirrmingstekniken utvecklas mycket starkt. För och pappersbruken anser en del bedömare att ny teknik på massa- 10-20 års sikt kommer att innebära en minskad känslighet för fiberegenskaper bilaga 8. Med ny fommingsteknik kommer man kunna åstadkomma ett papper med förhållandevis god formation även från relativt långa fibrer. Ny ytbehandlingsteknik kommer att göra det möjligt att ytbehandla även papper som inte har så god formation och ytslutenhet. Ny pressningsoch kalandreringsteknik gör det möjligt att sluta ytan hos papperet bättre före bestrykningen. Papperskemin kommer att göra det möjligt att uppnå dragstyrka och styvhet hos papper producerade från korta fibrer. Från kostnadssynpunkt är det dock troligt att detta papper kommer att ha en nackdel jämfört med papper baserat långa fibrer. För starka papper kan ny pressnings- och torkningsteknik komma att innebära att man tillverkar papper med helt nya egenskaper och väsentligt förbättrad styrka. Detta öppnar möjligheter att utnyttja pappersmassa i högre utbyten och kanske t.o.m. kemi-mekanisk massa av barrved. Konsekvensen blir ett minskat behov av vedrâvara vid oförändrad produktion. Pâ 15-20 års sikt kan treskikts samformning bli en viktig teknik för Sverige genom att den erbjuder möjligheter att utnyttja fibermaterial från svensk barrved på bästa tänkbara sätt. De grövre och något kortare fibrerna utnyttjas fâ i rnittskiktet, antingen som en fraktion av en kemisk massa eller som kemi-mekanisk massa. I ytskiktet utnyttjas lövvedsmassa, antingen sulfatmassa av björk eller asp, eller kemi-mekanisk massa av asp tillsammans med en bra arrneringsmassa av barrsulfat. Fyllmedel kommer att ingå i samtliga skikt. Framtidens processteknik medför att det i ökad utsträckning blir produktkraven och inte processkraven som styr valet av fibrer. Processutvecklingen kommer t.o.m. att innebära ökade möjligheter att uppfylla produktkraven med olika typer av fibrer. Massans fiberegenskaper kommer dock troligen även framgent att vara av stor betydelse för

papperets kvalitet och pris. Det är möjligt att fiber från ettårsgrödor, t.ex. rörflen och elefantgräs får ett genombrott, åtminstone i vissa länder. Framtidens massafabriker kommer inte att använda klor för blekning och kommer dessutom att ha så låga utsläpp till luft och vatten att effekterna i miljön blir biologiskt acceptabla.

6.4.3 Efterfrågan

Av störst betydelse för den svenska skogsnäringen är europamarknaden. Kommittén delar flertalet prognosmakares uppfattning att förbrukningen av papper och kartong på denna marknad kommer att fortsätta att öka under 1990-talet medan förbrukningsökningen fir de sågade trävaroma är mer osäker. Denna efterfrågeutveckling styrs av både ekonomiska faktorer och befolkningsutvecklingen. En anledning till den väntade svaga ñrbrukningsökningen för de sågade trävaroma är fortlöpande suben stitution till andra material. En alternativ efterfrågebedömning för sågade trävaror år att branschens pågående satsningar på marknadsföring samt forskning och utveckling leder till ökade marknadsandelar på subsitutens bekostnad. Ändrade konsumentattityder till fördel fir det nordiska virket kan även komma att få en gynnsam inverkan på efterfrågeutvecklingen. Vidare bidrar återuppbyggnaden i östra Europa och allt högre virkespriser i Kanada till att minska trycket på den västeuropeiska marknaden för sågade trävaror. En alternativ efterfrågebedömning är att även förbrukningen av papper och kartong på kort sikt kommer att påverkas konsumentkravet på av sparsamhet vid resursanvändning, bl.a. vid utnyttjande virkesråvaran. av På längre sikt kan dator- och kommunikationstekniken få betydelse för efterfrågeutvecklingen. Om omfattande invandring från andra världsen delar till Europa kommer att ske kan detta bidra till förbrukningsökningen. Troligtvis kommer befolkningstillväxt, ekonomisk utveckling, trä som en förnybar resurs och kvalitén de svenska virkesfibrema att leda till en gynnsam efterfrågeutveckling under nästa sekel. Utvecklingen i östra Europa bedöms ha en stimulerande effekt på förbrukningen av skogsindustriella produkter. Den inhemska förbrukningsökningen för sågade trävaror minskar också utbudet på den västeuropeiska marknaden. Östra Europa utgör samtidigt en potentiell ny marknad för svensk skogsindustri. Efterfrågeutvecklingen i andra Världsdelar än Europa är både direkt av och indirekt betydelse för den svenska skogsnäringen. Direkt därför att ökad förbrukning, t.ex. i arabländema, ökade exportmöjligheter för ger svensk skogsindustri, indirekt eftersom exporttrycket på europamarknaden minskar. En allmän bedömning är att efterfrågan på de skogsindustriella produkterna i andra delar av världen än Europa och Nordamerika kommer att öka relativt sett snabbare. Kommittén delar denna bedömning. Potentialen för ökad användning av trädbränslen i kommunernas värmeoch kraftvärmeverk i Sverige bedöms betydande. Efterfrågeinvara citamenten under 1990-talet för väsentligt ökad användning inom en kraftvårmesektom anses dock beroende bl.a. på låga elpriser. vara svaga

Den faktiska framtida utbyggnaden beror framför allt på vilken energi-, miljö- och skattepolitik som kommer att bedrivas. Kommittén anser det troligt att användningen av trädbränslen ökar under 1990-talet, framför allt för värmeproduktion. En storskalig användning för produktion av i kraftvärmeverk och eventuellt även kondensverk blir dock knappast aktuell förrän betydligt senare. Skogamas energipotential är mycket stor bilaga 10, kapitel 5. De största energimängdema finns i form av stamved, grenar och barr. Om all stamved i den awerkningsökning som är möjlig i slutet av 1990-talet utnyttjas fir energiändamål får man ett årligt energitillskott på ca 40 terawattimmar. Den rötskadade veden skulle kunna ge 3-5 terawattimmar. Grenar och barr i hela den möjliga avverkningen i slutet av 1990-talet innehåller ca 70 terawattimmar. Det är emellertid tveksamt om grenar och barr av hänsyn till markens långsiktiga produktionsförmâga kan föras bort från skogen. Även detta skulle möjligt är de tekniska och om vara ekonomiska begränsningarna för ett utnyttjande betydande. En stor del av barken på det avverkade virket utnyttjas redan och tillskottet från en awerkningsökning blir marginell. Toppama exklusive grenar och bark ger förhållandevis små energimängder. Användningen av vedråvaran för framställning av kemiska produkter bedöms även för de kommande 10-20 åren vara av mycket marginell ekonomisk betydelse.

6.4.4 Renskötseln

Risken fir konflikter mellan skogsbruket och renskötselns krav på omfattande och extensiv markanvändning kan komma att minska något om ett mindre intensivt skogsbruk bedrivs som en följd av de stora virkestillgångarna.

6.4.5 Europeiska gemenskapen

Den utveckling som sker av EG, den europeiska gemenskapen, väntas leda till en snabbare ekonomisk tillväxt. Detta är av stor betydelse inte minst för Sverige vars utrikeshandel till 80-85 % går till EG. EG:s s.k. inre marknad väntas bl.a. leda till en bättre resursallokering och därmed ökat kapacitetsutnyttjande. Medlemsländema kan väntas genomföra gemensamma eller med varandra koordinerade marknadsreformer. Gemenskapens konkurrenskraft kommer som en följd härav att ñrbättras. Det leder till ökade marknadsandelar både inom och utom EG. Innebörden av EES-avtalet är att Sverige blir delaktig i den europeiska integrationens fördelar.

6.4.6 Industriell produktion

Under de nännaste åren kommer inte någon mer omfattande uppbyggnad av den skogsindustriella kapaciteten att ske i Sverige. Det finns flera

förklaringar till denna bedömning. Ökad returfiberanvåndning och miljölagstiftning returfiberanvândning dämpar ökningstakten om i

fårskñberproduktionen. Tillkomsten nya exportlånder

av med lågkostnadsprofil påverkar också investeringsbesluten. En önskan om lokalisering nära marknaden vid produktion vidareförädlade och konsumentorienteav rade produkter inverkar även den negativt på besluten lokalisering om en av framtida ny kapacitet till Sverige. Den väntade efterfrågeutvecklingen, riklig inhemsk tillgång på virkesråvara EES-avtalet och samt ett eventuellt framtida svenskt EG-medlemskap talar dock, efter några års andhämtningspaus, för en fortsatt expansion den svenska skogsnäringen. Vidare kan av vi vänta oss en ökning den returfiberbaserade produktionen. av En kapacitetsökning i Sverige på och kartongsidan med början pappersunder senare hälften 1990-talet bedöms sålunda trolig. av som Denna kommer troligen i första hand att avse bestrukna kartong och fluff. papper, Detta kommer att leda till att produktionskapaciteten för trähaltiga massor ökar. Produktion kemi-mekanisk tillsammans med fluff av massa eller kartong är t.ex. en intressant kombination. Vad massakapaciteten beträffar är det troligt, bl.a. som en följd ett av eventuellt svenska medlemskap i EG, att svenska eller utländska investerare kan komma att lokalisera eller ett massafabriker en par till Götaland där det finns riklig tillgång på gran. Den tekniska utvecklingen och den kvalité som finns hos den svenska fibern talar för en utbyggnad av kapaciteten för långñbrig sulfatmassa. En fortlöpande trimning sker samtidigt befintliga massalinjer. av Det leder till en successiv relativt marginell ökning produktionskapacimen av teten för dessa. Samtidigt kommer kapacitet dock Föratt utrangeras. brukningen tårskfiber kan dessutom väntas minska av under de kommande 5-10 åren som en följd ökad returfiberanvåndning. av En ökning av den svenska sågverksproduktionen förutsätter kraftfulla och framgångsrika marknadssatsningar och förändring företagsstruken av turen. Utgående från träets egenskaper, givna i skogen, krävs det ett ständigt samspel mellan marknad, produktion, teknik och skogsbmk. Strukturomvandligen inom skivindustrin har gått snabbt under de senaste åren. Produktionen både träfiberskivor och spånskivor bedöms av komma att fortsätta att minska under 1990-talet än i om långsammare takt än under 1970- och 1980-talen. En omfattande nationell och internationell omstrukturering av massaoch pappersindustrin skedde under 1980-talet. Under 1990-talet kommer troligen fortsatt internationalisering ske. Även en att om omstruktureringen av sågverksnåringen inte kommer att omfattning för vara av samma som massa- och pappersföretagen är det troligt att 1990-talet kommer att medföra strukturförändringar. Påpekas bör att den historiska och framtida

utvecklingen för ett enskilt företag eller fabriksenhet kan awika en påtaglig från branschgenomsnittet både i positiv och negativ bemärkelse.

6.4.7 Ägarstrukturen inom skogsbruket

Fördelningen mellan juridiska och fysiska markägare har varit relativt stabil under större delen 1900-talet. Det är, enligt kommitténs av uppfattning, troligt att detta kommer att gälla även för framtiden. Domänverkets bolagisering och utförsäljning till privata ägarintressen väntas inte nämnvärt påverka fördelningen mellan juridiska och fysiska ägare. Man kan inte utesluta att skogsbolagen i viss utsträckning säljer skogsmark. Inte heller detta väntas märkbart komma att förändra fördelningen mellan juridiska och fysiska ägare. Bland de fysiska ägarna har den privata, enskilda ägarstrukturen undergått stora förändringar sedan 1950-talet. Detta har inneburit att andelen enskilda skogsägare brukar sin skog i kombination med som jordbruk från att ha varit den dominerande ägargrupper successivt minskat för att i början 1990-talet uppgå till 35 % den enskilt ägda av ca av skogsarealen. Det är kommitténs bedömning att denna utveckling kommer att fortsätta och förstärkas som en följd av den omstrukturering som jordbruket genomgår. Av ett totalt antal 170.000-175 .000 enheter med om än 5 ha skog vid sekelskiftet kan gårdar där jordbruk bedrivs i mer kombination med skogsbruk komma att utgöra endast ca. 35.000 enheter eller 20 %. I bilaga 10, kapitel 8 redovisas specialanalys om bl.a. ca. en beskogning av åkermark. Denna förändring ägarstrukturen innebär en än tydligare skillnad av mellan å sidan brukandet skog och ägande å den andra sidan. ena av Majoriteten Skogsägarna kommer inte att få sin basinkomst från skogens av driftsinkomster. De enskilda skogsägama kommer allt under detta decennium att mer utmärkas sin heterogenitet bl.a. vad avser ekonomisk situation, av egeninsatser i skogsbruket, utbildning och social miljö. Allt fler skogsägahar inte vuxit på fastigheten och saknar tradition och erfarenhet av re upp skogsbrukande. Detta får bl.a. konsekvenser för målsättning och beslutssituation vilket i sin tur påverkar skogsskötsel och awerkning. Kommittén dock att flertalet skogsägare även i framtiden kommer att anser värna och vårda det arv som fastigheten oftast utgör.

6.4.8 Virkesmarknaden

Virkesmarknaden bedöms för stora delar av landet komma att kärmeteckett stort potentiellt utbud på virke i förhållande till efterfrågan. nas av Denna obalans påverkar såväl prisbildning industrins val av leveransom tör. I bilaga 10 redovisas de awerkningsberäkningar som kommittén låtit ñretaga. specialanalys bilaga 10, kapitel 9 redovisas konsekvenserna I en För skogstillståndet oförändrad awerkningsnivå under de kommande av en 30 åren. Virkespriset kommer som hittills att variera med konjunkturen men trenden är att det reala Virkespriset sjunker under l990-talet. Massa- och pappersindustrin har dessutom låtit förstå att man önskar ändra prissätt-

ningssystemet så att det i större utsträckning än för närvarande blir värdeoch avståndsrelaterat. Även sågverken är intresserade värderelaav en mer terad prissättning. En effekt av riklig tillgång på virke blir att såväl sågverken som massaindustrin kommer att ha större benägenhet att välja ut de kvalitéer bäst lämpar sig för deras produkter. En tydligare prisdifferentiering som fir olika vikeskvalitéer är att vänta i och med att den tekniska utveckligen möjliggör ett noggrannare urval. Utrymmet för ökad användning av rundvirke fir energiändamål ökar därigenom. Bättre urval och sortering, effektivare utnyttjande av fibem och ytterligare förbättringar av transportsystemet samt ökad mekanisering av skogsarbetet väntas leda till relativt betydande kostnadsbesparingar i virkeshanteringen under 1990-talet. Ett avståndsrelaterat pris kommer att påverka i första hand gallringamas lönsamhet även lönsamheten hos slutavverkningama. En ytterligare men effekt är att massavedsleveranser från delar av Norrlands inland, Svealand och centrala Götaland blir mindre lönsamma för skogsägaren. Den lokala lönsamheten är kommer, liksom hittills, att variera med bl.a. konjunkturen. Betydelsen av sådana faktorer som avverkningspostens storlek och kvalitet, avverkningskostnad, vägstandard samt leveranstidpunkt och leveranssäkerhet kan samtidigt väntas öka. Transportavstånden är kortare för timmer än för massaved på grund av sågverkens spridda sturktur. Följden kan bli en mer accentuerad skillnad mellan den lokala och regionala virkesmarknaden. Flispriset, som är av stor betydelse för sågverkens ekonomi, kan dock väntas följa massavedspriset. En effekt av ett förändrat prissättningssystem fir virke blir att fastighetsprisema kan väntas falla inom områden som ligger långt från den virkesköpande industrin. En annan effekt är att sysselsättningen inom dessa områden minskar. Ytterligare en effekt är att en lägre lönsamhet för skogsbruket kan väntas påverka skogsägarens intresse för skogsvårdsinvesteringar. Naturvården påverkas positivt i den meningen att konflikten om skogsmarkens användning inom vissa områden kommer att minska och negativt i den meningen att det ekonomiska utrymmet utan samhällsstöd för kostsamma och naturanpassade skötsel- och avverkningsmetoder kan bli litet.

6.4.9 Skogsnäringens betydelse

Skogsnäringen bedöms även för framtiden ha stor betydelse för att nä de övergripande samhällsmålen om bl.a. ekonomisk tillväxt, balans i utrikesbetalningama, full sysselsättning och regional balans. Skogsnäringens betydelse för sysselsättningen bedöms komma att fortsätta att minska som en följd av en fortsatt stark produktivitetsutveckling inom såväl industrin som skogsbruket. Potentialen för en utbyggnad är dock stor. Produktivitetsutvecklingen är en nödvändig förutsättning för en fortsatt internationellt konkurrenskraftig svensk skogsnäring, vilken bidrar till landets fortsatta välståndsuppbyggnad. Inom stora delar av landet bedöms

näringen även i fortsättning komma att ha stor betydelse fir ekonomi en och sysselsättning. Vikesförrådets snabba ökning och möjligheterna att väsentligt öka awerkningama utgör, utan att målet om en långsiktig uthållig virkesproduktion behöver ifrågasättas, stor potential fir expansion såväl en en av den traditionella skogsindustriella produktionen uppbyggnad som av nya användningsområden.

6.5 Möjligheter och problem

Den framtidsbedömning som kommittén har gjort omfattar ett brett område alltifrån det ekologiska systemet och skogsproduktionen till skogsindustriell förädling och avsâttningsmarknader. I detta avslutande avsnitt, har till som syfte att peka på möjligheter och problem inom kommitténs ansvarsområde, är det i första hand den del skogsnäringen utgörs av som av skogsmarken, skogen och skogsbruket bildar utgångspunkt. De som områden som behandlas är i första hand det ökande virkesförrådet, skogsbrukets lönsamhet, naturvårdshänsyn samt nedsatt vitalitet. Den ökande avverkningspotentialen utgör möjlighet för fortsatt en expansion av den svenska skogsnåringen. Avgörande för expansion en av industrikapaciteten är skogsnäringens konkurrensförmåga. Rikliga tillgångar på virke i framför allt södra och mellersta Sverige möjligger heter även för annan användning skogsproduktionen, bas av t.ex. som en för energiproduktionen. Vidare rikliga tillgångar på virkesråvara ökade ger möjligheter att avsätta mark för naturvårdsändamål. Den marknads- och konkurrentbild tonar fram för åtminstone som en stor del av 1990-talet leder, tillsammans med den rikliga fysiska tillgången awerkningsmogen skog, troligen till prisutveckling under en svag denna period. Kraven på ökad naturvårdshänsyn gör det nödvändigt att både genrellt och inom vissa områden, som t.ex. nära tätorter och på skärgårdsöar, anpassa skogsbruksmetoder och teknik. Detta kan leda till ökade kostnader för avverkning och föryngring. Ett sänkt netto vid avverkning kan till följd bl.a. ett avståndsrelaterat av pris leda till en rad olika problem. Investeringar i skogsvård kan komma att minska. Detta kommer att vara mer uttalat i vissa delar landet än i av andra. En minskad intensitet i skogsbruket kan medföra allvarliga sysselsättningsproblem i vissa skogsbygder. Den fortgående och av ekonomiska skäl nödvändiga rationaliseringen bidrar också till minska att sysselsättningen inom skogsbruket. Önskemålet uthålligt om ett bedrivet skogsbruk kan inte begränsas till att enbart omfatta virkesproduktionen utan måste i vid bemärkelse gälla hela ekosystemet. Vikten att i framtiden ytterligare öka naturvårdshänav synen vid bedrivande av skogsbruk kommer därför att öka. Inom vissa delar av Sverige förekommer omfattande nedsatt vitalitet och tillväxt trots att Sverige jämfört med stora delar Europa är relativt av förskonat. Det finns risker för att dessa problem kommer öka och att

därmed rubba balansen i det skogsekologiska systemet och hota industrins långsiktiga resursbas.

Förslag till framtida skogspolitik

7 särskilda

Några utgångspunkter

7.1 Särskilt

om ett miljömål för skogsbruket

Våra slutsatser och förslag i

Kommittén ger i detta avsnitt förslag till utformningen ett miljömål för av skogbruket. Vi pekar inledningsvis på alternativa sätt att skydda skogsrniljön. Dessa alternativ är 1 Skog fir produktion och fir natur- och miljöskydd areellt separeras genom avsättningar av stora naturreservat, 2 Skogen brukas med olika intensitet med hänsyn till markens produktionsförmåga och avstånd till fabriker och marknad, 3 Skogen brukas med sikte på hög produktion och god natur- och miljöhänsyn över hela skogsmarksarealen. Ett miljömål för skogsbruket bör enligt kommitténs mening utformas enligt alternativ 3 så att eftersträvat miljöskydd uppnås samtidigt som skogens produktion ekonomiskt skall kunna nyttiggöras. Även detta alternativ kräver avsättningar nationalparker och naturreservat i av men långt mindre utsträckning än vad som blir fallet om skyddet naturvärdeav na främst skall grundas på markavsättningar enligt alternativ Kommittén betonar att vi människor för vår vällevnad även men överlevnad är i stort behov förnybara produkter den areella av som biologiska produktionen förser med. Vi understryker också att den oss skogspolitik vi har bedrivit i landet har lett till ett skogstillstånd med en hög virkesproducerande förmåga samtidigt möjligheterna att som ytterligare öka produktionen är goda. När det gäller rniljöfrågoma anger vi att den förda skogspolitiken inte har varit lika lyckosam. Således har ett antal växt- och djurarter utrotats och ett stort antal är utrotningshotade samtidigt som tillgången på natur- och urskogar kraftigt har reducerats. Vi konstaterar att i ett skogsbruk det svenska inte alla arter och som naturtyper kan klaras ständigt och över hela arealen. Kommittén anger ett antal principer för ett nationellt miljömål. Skogen skall brukas så att naturresursens produktionsförmåga långsiktigt bibehålls, växt- och djurarter samt naturtypers fortbestånd säkerställs, -

hotade arter och naturtyper skyddas, unika naturvärden skyddas eller skapas genom att områden lämnas för fri utveckling. För att kunna uppnå det av oss föreslagna miljömålet pekar vi på vissa ñrutsättrlingar. Utnyttjandet av skogen innebär att de från naturvårdssynpunkt viktiga element som var karaktäristiska för naturskogen försvinner. Träden blir således varken gamla eller dör på platsen så att död ved kan bildas. Skog med gamla träd måste därför skapas på annat sätt exempelvis genom avsättningar till reservat. Ett bättre beaktande över hela den skogsbrukade arealen av de krav som ställs för en biologisk mångfald är dock enligt vår mening en effektivare naturvård. Detta kan kombineras med avsättningar till reservat och avsättningar från skogägamas sida. Härtill kommer möjligheten att på ett genomtänkt sätt använda olika skogsskötselmetoder fir att öka variationen i skogen. Kommittén anser att trakthyggesbruk är en skogsskötselmetod som passar väl i den boreala barrskogen där frekventa kraftiga störningar alltid förekommit. Speciellt tilltalande synes trakthyggesbruk med frötrâd vara inom områden där detta är biologiskt lämpligt. Trakthyggesbruket kan varieras genom lämpliga val av hyggesstorlekar och trädslagsammansättningar. Metoder som innebär att man undviker kalhuggning kan vara speciellt intressanta inom områden som i en naturskog skulle präglas av långa skogliga kontinuiteter. Enligt kommitténs uppfattning torde det vid ett beslut om miljömål för svenskt skogsbruk vara nödvändigt med en samsyn när det gäller följande viktiga förutsättningar angående nyttjandet av skogen, den svenska skogens produktionsförmåga skall brukas långsiktigt, ansvarsfullt och med sikte på god ekonomisk avskastning fir skogsägare och samhälle, ett långsiktigt bruk av skogen måste ske i överensstämmelse med naturgivna biologiska förutsättning, när skog brukas påverkas dess naturliga dynamik och utveckling, förekomst av död ved och gamla träd är viktiga element i en naturskog som starkt reduceras eller inte alls finns i en brukad skog, sådana kvaliteter i skogen finns endast inom områden av skogen som karaktäriseras av lång kontinuitet eller inom områden som lämnas för fri utveckling. Avsättningen av reservat i statens regi måste därför ökas, skogsägaren har ett ansvar för att med hänsyn till förutsättningarna söka gynna eller åtminstone bibehålla diversiteten och den biologiska mångfalden vid skogens bmkande.

7.1.1 Bakgrund

Den svenska skogspolitiken karaktäriseras av en ständig strävan att förbättra skogshushållningen och skogstillståndet i landet. Sådana tankar och behov låg bakom inrättandet av Skogsinstitutet 1828, bakom ett flertal utredningar under 1800-talets senare hälft, bakom tillkomsten av vår första

skogsvårdslag 1903 och de skogsvårdslagar denna bakom som ersatt samt olika åtgärder för stöd och stimulans till ett aktivare skogsbrukande med allt högre produktion och virkesförråd som mål. Att bygga skogskapiupp talet och inte förbruka det var även vägledande under den trakthyggesepok som inleddes efter det andra världskriget och sedan dess dominerat som i svenskt skogsbruk. Ett de viktigaste inslagen i 1979 års skogspolitiska av beslut var att tillförsäkra landets skogsindustrier säker råvaruñrsörjen ning. Vid den tidpunkten var ännu farhågorna fir framtida virkessvacka en ytterst aktuella, vilket naturligtvis påverkade beslutet. Under 1900-talet har den andel vår landareal är skogbevuxen av som Ökat liksom den årliga tillväxten och virkesförrådet. I dag uppgår den årliga tillväxten i våra skogar till cirka 100 milj. m3sk medan det årliga uttaget ligger omkring 70 milj. m3sk. Från den första riksskogstaxeringen 1923-1926 fram till idag har den totala virkesvolymen i våra skogar ökat med en miljard m3sk eller från 1,8 till 2,8 miljarder m3sk. ca ca Den av kommittén initierade avverkningsberäkningama visar med att en framtida avverkning på 5-10 miljoner m3sk över dagens nivå kommer virkesförrådet i Sveriges skogar under den närmaste 40-årsperioden att stiga till över 4 miljarder m3sk.

Det finns även möjligheter till en betydande ökning skogsproduktioav nen. Omställningen av jordbruket innebär att omfattande arealer fram till sekelskiftet friställs för skogsbruk. Det är förbättrad skogsskötsel i

kombination med att allt större delar vår mark utnyttjas för skogspro-

av duktion som har gett den ökning tillväxten har redovisats. av som Nya forskningsrön inom skogsskötsel, genetik och bioteknik skapar möjligheter till ytterligare ökad produktion.

Av miljöskäl ökar nu i hela den industrialiserade världen kraven att kunna återanvända produkter samt återvinna och recirkulera de råvaror produkterna innehåller. Som ett exempel kan nämnas behovet tillföra att att ny fiber vid framställning tidningspapper antas sjunka till tredjedel av en av vad som krävs utan återvinning. De stora virkesförråden vi har, de möjligheterna till ökad numera stora avverkning innebär utmaning för svensk skogsnäring är en som större än på länge. De stora värdefulla skogstillgångama till effektivt manar ett resursutnyttjande till fromma både för skogsågarens ekonomi och för landets bästa. Samtidigt hotas våra skogar luftföroreningar. Kunskaperav na om miljön har ökat och behovet varsamhet med är av naturen numera en självklarhet. För framtiden är det nödvändigt denna varsamhet att kommer till uttryck på skilda sätt i vårt skogsbruk. Förutsättningarna för detta kan sägas vara bättre än någonsin med hänsyn till vad här har framhållits om skogstillgångamas tillstånd.

7.1.2 Skogen och miljön

Sveriges internationella överenskommelser rör miljöfrågor finns bl.a. som i följande konventioner. Konvention om våtmarker internationell betydelse i synnerhet såsom - av livmiljö för våtmarksfåglar, sö 1975:76.

Konvention om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga miljö, sö 1983:30. Konvention skydd flyttande djur, SÖ 1983:37. - om av I inledningama till dessa konventioner framhålls att de länder som undertecknat dem erkänner sig till vissa övergripande principer, bl.a. ñljande. de erkänner människans och hennes miljös ömsesidiga beroende av varandra, de beaktar våtmarkemas grundläggande ekologiska betydelse som regulatorer för vattensystem och som miljöer för en säregen växt- och djurvärld och särskilt för våtmarksfåglar, de är övertygande om att våtmarkema utgör en resurs av mycket stort ekonomiskt, kulturellt, vetenskapligt och rekreativt värde, vilkas förlust vore oersättlig, de erkärmer att vilda djur och växter utgör en naturlig arvedel av estetiskt, vetenskapligt, kulturellt, rekreationsmässigt, ekonomiskt och inneboende värde, som måste bevaras och överlämnas till kommande generationer, de erkärmer vilda djurs och växters stora betydelse då det gäller att upp- rätthålla biologisk balans, de är medvetna om att bevarandet av naturlig miljö är en viktig del i skyddandet och bevarandet av vilda djur och växter, de är medvetna om att varje generation ansvarar för jordens naturtill- gångar för kommande generationer och är skyldig att säkerställa att detta arv bevaras och, när det utnyttjas, används med förstånd. Dessa principiella ställningstaganden följs sedan av de överenskommelser åtgärder som de fördragsslutande länderna förbinder sig att vidta. om Det framgår dock klart att man hela tiden utgår från att olika naturresurser skall kunna brukas, men på ett sätt som innebär att de inte förbrukas. Det internationella arbete inom miljöområdet, som de senaste åren väckt stor uppmärksamhet är rapporten Vår gemensamma framtid. Den har Världskommissionen för miljö och utveckling under ordföranutarbetats av deskap av Gro Harlem Brundtland. Rapporten utgår från begreppet hållbar utveckling. Med hållbar utveckling menas kortfattat en utveckling som försöker möta dagens anspråk utan att begränsa eller inskränka möjlgihetema att möta framtidens behov. För att lyckas med det krävs djupgående förändringar i attityder till och målsättningar för miljöpolitiken. Kommissionen anför vidare att en grundläggande förutsättning fir att kunna beteckna ett utvecklingsskede som hållbart är att det inte hotar de naturliga system som allt liv på jorden bygger på. Det får alltså inte hota atmosfären, vattnet, jordama och organismema. Vår nuvarande utveckling tenderar att utarma ekosystemen och decimera antalet arter. Förlusten av djur- och växtarter kan i stor utsträckning begränsa kommande generationers valmöjligheter. En hållbar utveckling kräver därför att djur och växter skyddas. Vad som enligt kommissionen behövs för att möta problemen är ett nytt synsätt inriktat på att förutse och förebygga skador på miljön. För att detta

skall lyckas måste de ekologiska aspekterna av en viss politik beaktas på samma gång som t.ex. de ekonomiska, handelpolitiska, energipolitiska och jordbrukspolitiska. Produktionen måste integreras med hushållning med naturresurserna. Ansvaret fir miljön måste läggas på de företag, organ och enskilda männskor vars verksamheter skadar den. Samtidigt betonar kommissionen myndigheternas ansvar för utvecklingen. Kommissionens slutsats är bl.a. att alla måste göras ansvariga för en på lång sikt ekonomiskt och ekologiskt hållbar utveckling. En sådan målsättning måste även finnas med i instruktioner och direktiv till alla organ som har hand om samhällsplanering. Samtidigt anger kommissionen att det är en felsyn att påstå att ekonomiska och ekologiska hänsyn nödvändigtvis skulle stå i motsättning till varandra. En politik som skyddar t.ex. skogen ger bättre förutsättningar på lång sikt att utveckla skogsnäringen. Miljöfrågoma och deras betydelse för en hållbar framtida utveckling är idag synnerligen viktiga olika internationella organ. En konferens i FN:s regi om miljö och utveckling har hållits i Brasilien i år. Vid konferensen antogs konventioner om klimat och biologisk mångfald samt en deklaration om skogliga principer vilka Sverige undertecknat. Klimatkonventionen innbär att varje land skall utarbeta fasta planer för hur utsläppen av växthusgaser skall begñnsas. Någon överenskommelse om begränsningamas storlek och tidtabell fir dem träffades inte. Konventionen om biologisk mångfald återspeglar ett modernt brett naturvårdstänkande med en tyngdpunkt på bevarande av den biologiska mångfalden i den ekonomiska aktiviteten i första hand i de areella näringama, dvs. jordbruk, skogsbruk och fiske. Staterna skall utveckla och genomföra en nationell politik och nationella handlingsprogram för att bevara den biologiska mångfalden. De stater som förfogar över rika genetiska resurser skall erhålla en rättvis och jämlik andel av de vinster och resultat av forskning, utveckling och kommersiell användning av produkter som utvecklats på grundval av de genetiska resurserna. Deklarationen om skogliga principer är inte bindande men målet fir principerna är att bidra till skötseln, bevarandet och den uthålliga utvecklingen av skogarna. Avsikten är också att arbetet fir att få till stånd en regelrätt skogskonvention inom ramen för FN :s miljöarbete skall forsätta. I principerna anges bl.a. att skog och skogsmark skall förvaltas på ett varaktigt uthålligt sätt för att tillgodose sociala, ekonomiska, ekologiska, kulturella och andliga mänskliga behov hos nuvarande och framtida generationer. Dessa behov omfattar skogsprodukter och tjänster, såsom trä och träprodukter, vatten, mat, foder, medicin, bränsle, skydd, arbetstillñllen, rekreation, livsmiljö för djurlivet, mångforrniga landskap, kolfixering, kolsänkor och reservoarer samt andra skogsprodukter. Lämpliga åtgärder skall vidtas för att skydda skog mot skadliga effekter av utsläpp, inklusive luftbuma utsläpp, eld, farsoter och sjukdomar för att fullt bevara dess mångskiftande värden. Bland principerna anges också att den nationella politik och strategi skall tillhandahålla en ram för ökade ansträngningar, inklusive utveckling och förstärkning av program och

institutioner, för förvaltning, bevarande och varaktigt uthållig utveckling av skog och skogsmark. Många av de frågor och slutsatser Brundlandtkommissionen tar upp genomsyrar också de beslut den svenska riksdagen har tagit om miljöfrågor. Exempel på detta är proposition 198788:85 Miljöpolitiken inför 1990-talet behandlad i jordbruksutskottets betänkande 198788:Jou23 med samma namn. Aktuellast är proposition l9909l:90 En god livsmiljö som behandlades i jordbruksutskottets betänkande l9909l:JoU30 Miljöpolitiken. Såväl i propositionen i betänkandet framhålls som speciellt betydelsen det arbete kommer att utföras inom för av som ramen den skogspolitiska kommittén. I propositionen sägs om skogsbruket bl.a. följande.

Nuvarande skogspolitik beslutades år 1979. I den betonas bl.a. behovet om hänsyn till naturvårdens intressen. Förutsättningarna för skogsnäringen har sedan dess ñrändrats i flera olika avseenden, t.ex. i fråga om dess betydelse för landets ekonomi och energiförsörjning samt i fråga om förhållandena internationellt. Samtidi t hotas våra skogar på

olika sätt luftföroreningar, bl.a. svavel- och iväveoxider. Dessutom

av har insikten ökat om behovet att bevara biologisk mångfald i av en naturen och av ett skogsbruk som bygger på de naturgivna förutsättningarna. Regeringen har mot denna bakgrund tillkallat kommitté en med parlamentarisk sammansättning för att utvärdera skogspolitikens mål och medel och föreslå de förändringar behövs. Kommittén som skall bl.a. precisera ett miljömål för skogsbruket.

I jordbruksutskottets betänkande sägs bl.a. följande.

Ett av de främsta villkoren för skogsnäringens allt större roll för tillväxten i vår ekonomi är ett skogsbruk baserat på långsiktig en hushållning. Ett sådant skogsbruk kan inte bedrivas på sätt ett som strider mot de förutsättningar naturen ger. 1970-talets hänsynstagande till naturens intressen präglades huvudsakligen av omsorgen landskapet. Särskilt de åren har om senaste behovet att värna om biologisk mångfald och att i det mindre perspektiutgå från de naturgivna förutsättningarna kommit att betonas a tmer. Utskottet hänvisar också till den skogpolitiska kommittén som i sitt arbete har att utforma förslag skogspolitik med stärkt ställning för om en miljö- och naturvården. Naturvårdsverket har på regeringens uppdrag utarbetat Natur 90 - ett aktionsprogram för naturvård. Här liknas landskapet vid pyramid med en följande tre nivåer för natur- och kulturvärden samt behov åtgärder, av fördelning av kostnader och för naturvårdsinsatsema. ansvar I vardagslandskapet hela landskapet bör god hushållning med - naturresurser och miljövård förverkligas inom alla verksamhetsområden främst genom hänsynstagande. 2. I områden med högre värde bör hushållningen med naturresurser och naturvärden kännetecknas av bevarande än utnyttjande. snarare Områden med särskilt höga värden bör säkerställas särskilda genom skydds- och vårdåtgärder med stöd av naturvårdslagen för att tillgodose de biologiska aspekterna av naturvårdsintresset.

I de angivna propositionerna betonas också det s.k. sektorsansvaret, dvs. principen om varje samhällssektors för naturmiljön och att ansvar denna hänsyn alltid måste ingå som ett led i all markanvändning. Frågor om skogsbrukets sektorsansvar för miljön utvecklas nämiare i avsnitt 7.2.

1.3 Kommitténs direktiv

Att den miljöpåverkan som med nödvändighet är kopplad till ett aktivt bruk av skogen framgent skall tillmätas större betydelse framgår av kommitténs direktiv, samtidigt skogsnäringens framtida ekonomiska som betydelse framhålls. I avsnittet om skogspolitikens mål inför 2000-talet framhålls bl.a. följande.

Vi bör räkna med att skogsnäringen även i framtiden i en eller annan utformning kommer att fortsätta att utgöra ryggraden i den svenska samhällsekonomin och i högre rad än för närvarande bidrag till tillväxten i ekonomin. Därför bör ommittén i sin målformulering utgå från att skogarna även framgent skall utnyttjas effektivt och med ansvar. En långsikti hushållning med skogarna för landets bästa är alltså grundläggan e. En ut ångspunkt för skogsbruket bör att naturresursemas lång-

åärkraft

- vara siktiga kan hävdas och att arter och naturtyper skyddas. Detta ställer krav både på planering och markanvändning och på miljöanpassade brukningsmetoder och på stärkt ställning för miljö- och naturvården inom skogspolitiken. De grundläggande principerna detta om som har slagits fast i annat sammanhang innebär att varje sektor skall ta sitt miljöpolitska och regionalpolitiska ansvar.

En grov sammanfattning regeringens direktiv skulle att det av vara framtida skogsbruket både skall förbättra vår ekonomi och klara skyddet och bevarandet av arter och ekosystem.

7.1.4 Alternativa sätt att skydda skogsmiljön

Av kommitténs direktiv framgår också att olika sätt att bruka och utnyttja skog måste grundas på en helhetssyn skogen som ekologiskt system. När man skall avgöra vilka mål kan väljas för att kunna ha dels som hög produktion och god ekonomisk avkastning, dels ett bra miljöskydd finns vissa begränsningar. Inom områden där skogsbruk tidigare aldrig har

bedrivits som i delar Nordamerika och Sibirien är det lätt och

av konfliktfritt att undanta arealer från skogsbruk. I ett land Sverige som däremot, som under lång tid har utnyttjat nästan hela sin landareal för skogsbruk eller annan arealbunden produktion, påverkas miljömålen och medlen för att uppnå dessa inom skogsbruket ett antal faktorer. De av viktigaste är följande, nämligen skogsbrukets samhällsekonomiska betydelse, andel av skogsarealen som utnyttjas för skogsbruk, av staten ägd andel av skogsarealen, strukturen för det övriga skogsägandet, -

allmänhetens tillgång till skog och skogsmark, utnyttjandet av skogstillgångama. - Det erforderliga skyddet av skogsmiljön kan klaras genom avsättningar av reservat ifall den avsatta andelen är tillräckligt stor. Ett annat sätt är att modifiera och diversiñera metoderna eller intensiteten i brukandet så starkt att det eftersträvade natur- och miljöskyddet uppnås. Naturligtvis kan man också klara miljöskyddet genom olika kombinationer av dessa principiella vägar. Det finns åtminstone tre tänkbara alternativ för hur skogsbruket framgent kan bedrivas och skogsmarksarealen utnyttjas för att uppnå en hög produktion och samtidigt bevara den biologiska mångfalden i skogsekosystemen.

Alternativ 1 Skog för produktion och för natur- och miljöskydd separeras areellt genom avsättning av stora naturreservat.

Alternativ 2 Skogen brukas med olika intensitet med hänsyn till markens produktionsfömiåga och avstånd till fabriker och marknad.

Alternativ 3 Skogen brukas med sikte på hög produktion och god natur- och miljöhänsyn över hela skogsmarksarealen.

Här skall dessa alternativ applicerade på svenskt skogsbruk och de faktorer som kan påverka valet översiktligt diskuteras.

Alternativ 1 Stora naturreservat

Att göra stora markavsättningar i form av nationalparker och naturreservat för att uppnå tillräckligt naturskydd är en vanlig form för att bevara naturvärden och biologisk mångfald. Kriterier för hur stora arealer eller andel av en totalareal som under olika förutsättningar måste avsättas för att nå ett tillräckligt skydd saknas i dag. Detta sätt att skydda naturen är det klart vanligaste internationellt. Kan det då fungera under svenska förhållanden Jämfört med många länder där stora markavsättningar i reservat gjorts utnyttjas i Sverige nästa all skogsmark fir ekonomiskt skogsbruk. Huvuddelen av skogsmarken ägs dessutom av privatpersoner eller företag. Endast statsägd mark kan med politiska beslut relativt konfliktfritt överföras till reservat. I dag finns den största andelen skogsmark i reservat i norra Sverige och längs fjällkedjan. De största behoven för avsättning av mark finns därför längs Norrlands kustland och i de mellersta och södra delarna av landet. Samtidigt är det här som den största andelen av skogen ägs av privata skogsägare vilket gör inköp av skogsmark fir reservat både svårt och kostsamt. Vid avsättning av stora andelar skog till reservat är tanken att en mark som ligger utanför reservat skall kunna brukas relativt fritt av skogsbruket

och med klar inriktning på högsta avkastning. I många delar världen av torde detta också vara fallet. Frågan år dock om detta skulle gälla även i ett land med en i folks medvetande starkt förankrad allemansrätt. Eftersom svenskarna har rätt att fritt röra sig i skogarna, plocka bär och svamp samt om man har jakträtt jaga, skulle en uppdelning av skogsmarken i reservat och produktionsmarker stöta på problem. De delar ligger utanför som reservaten skulle inte kunna brukas fritt utan allmänheten skulle ha synpunkter på hur skogsbruket borde bedrivas och främst vilka naturhänsyn som skall tas. Att tillgodose skyddskraven genom avsättningar av reservat medan resten av skogsmarken skulle kunna brukas relativt fritt kan under svenska förhållanden betyda att avsättning reservat inte, av åtminstone långsiktigt, skulle sänka kraven på miljöhänsyn för skogsbruk på den mark som ligger utanför reservaten. Resultatet blir sannolikt stora reservat kombinerat med höga krav på miljöhänsyn på övrig skogsmark.

Alternativ 2 Differentierad intensitet

Att bruka skogen med olika intensitet med hänsyn till produktionspotential och transportavstånd kan synas vara en tilltalande idé. Då skulle den del av marken som ger den högsta intäkten helt kunna avsättas för ett intensivt skogsbruk medan man på den övriga delen av skogsmarken skulle kunna ta större miljöhänsyn extensivare marken brukas. Denna princip leder till att intensiteten i skogsbrukandet ökar från norr mot söder och kortare avståndet till fabriker och marknader är. I Sverige innebär norra detta att intensiteten i skogsbrukandet ökar från mot söder och norr kortare avståndet till fabriker och marknader är. Det innebär också att intensiteten ökar från fjällregionen mot kusten. Konsekvensen detta blir av att möjligheterna att ta miljöhänsyn blir minst där behovet reservat idag av är sämst tillgodosett i mellersta och södra Sverige och i Sverige - norra nämiast kusten. Den del av marken som enligt denna princip skulle brukas intensivast torde inte kunna brukas utan att synpunkter skulle framföras

från en miljöengagerad allmänhet. Återigen är det den rätt att utnyttja

skogsmarken som allemansrätten medger skulle leda till att stor som miljöhänsyn måste tas även på den skogsmark brukas intensivast. som som Att bruka skogen med olika intensitet och på köpet få god och en hållbar miljöhänsyn på övrig mark förutsätter stabilitet i priser och en behov över tiden som inte kommer att existera. Vid goda konjunkturer ökar den areal skogsmark som lämpar sig för intensivt skogsbruk. Att principen knappast skulle ge ett stabilt miljöskydd beror också på att man inte kan vänta sig att de markägare som har marker utanför områden som brukas intensivt nöjer sig med ett extensivare bruk. Deras möjligheter till god avkastning från sitt skogsinnehav skulle minska såvida de inte finner någon alternativ möjlighet att ekonomiskt utnyttja sitt markinnehav i kombination med en extensiv produktion. Flertalet dem skulle försöka av finna ny avsättning för sin produktion. I vårt land kan exempelvis intresset för att utnyttja producerad stamved för energiproduktion bli ett lockande alternativ eftersom vi har för avsikta att avveckla kärnkraften och helst ersätta den med energiproduktion på inhemsk bas. Resultatet kan bli att

den del av skogsarealen som genom extensivare bruk skulle garantera en god miljö-hänsyn kan bli intressant för intensivt bruk vid goda konjunkturer och för alternativ produktion. Därmed riskeras också naturhänsynen. Att bruka skogen enligt detta alternativ skulle troligen också leda till regionala protester.

Alternativ 3 Kombinerna produktion och miljö

Detta alternativ innebär att man vid brukandet av skogen lägger lika stor vikt vid produktionsmål och miljömål. För ett land som Sverige, där nästan all skogsmark brukas ekonomiskt, där skogsbruket har så stor betydelse för samhällsekonomin och där staten kanske framgent inte äger några betydande arealer skog kan detta alternativ att bruka hela skogsaea- len med sikte på hög produktion och god miljöhänsyn kanske vara mest attraktivt. Även i sådant alternativ krävs avsättningar nationalparker ett av och naturreservat men naturligt nog i långt mindre utsträckning än vad som blir fallet om miljöskyddet främst skulle grundas på markavsättningar. Främst krävs ökade avsättningar av fredade områden i södra och mellersta Sverige medan situationen är betydligt bättre i Sveriges inland. norra Omfattningen av den fredade arealen i landet blir beroende vilket skydd av man vill uppnå och det skydd som kan uppnås ett ansvarsfullt bruk genom av arealer utanför fredade områden. Strukturen för det svenska skogsägandet ett fåtal stora och ett stort antal små ägare måste också beaktas. Många små ägare med varierande mål för sitt skogsbruk skapar naturligt nog en variation i skogslandskapet som gynnar en biologisk mångfald. Det innebär dock inte självklart att det nödvändiga miljöskyddet uppnås eftersom målen för skogsbruket inom den enskilda fastigheten kan ändras, t.ex. vid ägarbyte, när ägarens ekonomiska situation förändras och med variationer i konjunkturema för skogsprodukter. Inom större skogsinnehav finns det naturligt nog större möjligheter att genom en planering av skogsresursemas brukande klara miljömålen. Att kombinera avsättningar av reservat med ett bruk av den övriga arealen med sikte på hög produktion och god miljövård bör inte leda till några speciella problem vad gäller allmansrättsligt eller mångsidigt bruk och nyttjande av skogen.

7.1.5 Kommitténs förslag

Efter den nu gjorda genomgången drar kommittén slutsatsen att alternativ 3 är det lämpligaste för att skogsbruket framgent skall kunna bedrivas och skogsmarksarealen utnyttjas för att uppnå en hög produktion samtidigt som den biologiska mångfalden i skogsekosystemen bevaras. Det innebär att vi anser att man vid brukandet av skogen skall lägga lika stor vikt vid produktionsmålet och miljömålet. Vad gäller ett miljömål för den framtida skogspolitikenskogsresurspolitiken kan ett antal principer anges. Innan vi går in på dessa kan det vara lämpligt att betona att vi människor för vår vällevnad även överlevnad men är i stort behov av förnybara produkter som den areella biologiska

produktionen ger oss. Som tidigare angetts har skogens produktion under lång tid varit av stor betydelse för Sveriges ekonomi. Den skogspolitik vi bedrivit har lett till ett skogstillstånd med hög virkesproducerande en förmåga samtidigt möjligheterna att ytterligare öka produktionen som är goda. När det gäller miljöfrågoma i skogen har den förda skogspolitiken inte varit lika lyckosam. Genom det skogsbruk har bedrivits som har ett antal växt- och djurarter utrotats och ett stort antal är hotade. arter Tillgången på natur- och urskogar har också starkt reducerats. Även framgent gäller att i ett skogsbruk det svenska kan inte alla och som arter naturtyper klaras ständigt och över hela arealen. Härtill kommer att oavsett hur skogsbruket bedrivs kommer andra yttre störningar som t.ex. luftföroreningar att påverka arterna.

I en ny skogspolitik är ett miljömål fir skogens brukande viktig en komponent. Det bör utformas så att eftersträvat miljöskydd uppnås samtidigt som skogens produktion ekonomiskt skall kunna nyttiggöras. För miljömålet kan ett antal principer Skogen skall brukas så anges. att naturresursens produktionsförmåga långsiktigt bibehålles, växt- och djurarters samt naturtypers fortbestånd säkerställs, hotade arter och naturtyper skyddas, unika naturvärden skyddas eller skapas att områden lämnas för - genom fri utveckling.

7.1.6 Hur ett miljömål för skogsbruket skall uppnås

Utgångspunkter

Det är naturligtvis viktigt att vid politiska beslut har realistisk man en uppfattning om vad kan uppnå med ett beslut allmänt innebär man som en bättre miljöanpassning av skogsbruket. Det är uppenbart för som en som följer dagens debatt är att stark miljökritik riktas det sätt på vilket mot skogsbruket har bedrivits. Men innan vi går in på diskussion vad en om som avses med en bättre miljöanpassning skogsbruket är det viktigt av att hålla några grundläggande förutsättningar skog och skogsbrukande i om minnet. Jordens befolkning ökar med miljon människor en var fjärde dag, eller med ungefär Sveriges befolkningstal varje månad, vilket visar de förnyelsebara resursemas betydelse för människans framtid på jorden. Med hjälp av de areella näringama jordbruk, skogsbruk, fiske, jakt m.fl. tar vi i olika fonner tillvara de fotosyntetiserande växternas produktion och den produktion de i nästa led upphov till. Även fossil energi i form ger av kol, gas och olja, som vi förbrukar i snabb takt, är ett resultat den energi av växter i miljoner och miljarder år samlat. 2. För de första människorna gav skogen skydd för väder och vind. Skogen gav ved för vänne och matlagning och material till redskap och byggnader. Med tiden har människan lärt sig utnyttja skogens att produktion till alltmer sofistikerade produkter. I de industrialiserade länderna är de skogsindustriella produkterna avgörande betydelse nu av för

levnadsstandard och bekvämlighet. Även framgent torde skogen och de skogsindustriella produkterna behålla denna betydelse. För ett skogrikt land Sverige är utnyttjandet av skogen och dess som produktion stor betydeles för landets ekonomi eftersom så stor del av av våra exportinkomster kommer från skogsindustrins produkter. En stor sysselsatt inom skogsbruk och skogsindustri andel av svenskarna är också eller får sin bärgning från dessa näringar. För att vi ska kunna bibehålla fortsatt hög levnadsstandard är ett långsiktigt och ansvarsfullt utnyttjanen de av skogen av största betydelse för vårt land. 4. Ett långsiktigt och uthålligt utnyttjande av en förnybar naturresurs är endast möjligt det sker på naturens villkor. Därför måste skogen om brukas och nyttjas i god överensstämmelse med de biologiska lagar som styr skogens och skogsekosystemens funktion och produktion. Ett långsiktigt utnyttjande förutsätter också att skogens naturliga processer kan bibehållas. Ett utnyttjande av en naturresurs innebär dock alltid att den påverkas.

Naturskogen

I naturskog eller i en skog som i ringa grad påverkas av människan en förutsätts alla biologiska funktioner långsiktigt bestå och alla arter överleva. Vad är då karaktäristiskt för den boreala barrskog som naturligt täcker huvuddelen vårt land Hur fungerar den om den inte påverkas av av människan I en av människan opåverkad boreal barrskog finns träd i olika åldrar och storlekar. Antalet grova äldre träd är stort. Eftersom inga träd tas bort från skogen finns det rikligt med döda såväl stående som liggande träd. Skogsbrand förekommer ofta. Talldominerade skogar på torra marker eldhärjas vanligen med 50 70 års mellanrum, skogar på något fuktigare marker däremot med ungefär 200 års mellanrum. Efter en brand är antalet levande träd fortfarande stort. I tallskog överlever huvuddelen av de en träden elden. Även de träd har fallit till marken påverkas i vuxna som ringa grad branden. Förekomsten bränder i naturskogama är bäst av av belagt i Norrland. Brandstatistiken tyder dock på att bränder var minst lika frekventa i övriga delar landet. Fuktiga grandominerade områden, ofta av svackor i terrängen, klarar sig under långa tidsperioder från bränder. På så sätt uppstår områden med lång skoglig kontinuitet vilka fungerar som naturliga refugier för växter och djur som inte klarar mer frekventa brandstömingar. Dessa refugier ligger alltså som öar i ett landskap präglat av frekventa brandstömingar. Karaktäristiskt för den boreala naturskogen är sammanfattningsvis förekomsten gamla träd och den rikliga förekomsten av död ved. Speciellt av den döda veden utgör ett viktigt substrat för en stor mängd växter och insekter. Karaktäristiskt är också frekventa brandstömingar, som gör den boreala barrskogen synnerligen tålig mot andra störningar. Man kan med fog hävda att den boreala skogen evolutionärt är stömingsbetingad. Naturskogens sätt att fungera ger upphov till ett mosaikartat skogslandskap med områden med olika ålder på träden och olika trädslagssammansätt-

ning. Ett tredje karaktäristikt drag i den boreala barrskogen är förekomsten av brandrefugier i svackor eller andra fuktiga områden i terrängen där arter som inte tål frekvent störning kan överleva.

Den av människan utnyttjade skogen

Når man började utnyttja skogen var det naturligt att i första hand ta tillvara de äldre och grövre träden. På sikt innebar detta att också förekomsten av död ved minskade i skogarna eftersom de större tråden togs tillvara innan de av en eller annan anledning dog. När skogen ñck ekonomiskt värde utvecklades den brandbekämpning som under de senaste 100 åren effektivt reducerat den naturliga störning som elden utgjorde. De som utnyttjat och brukar skogen har inte känt till eller förstått värdet med de områden som under lång tid undgått brand varför huvuddelen av dessa också har avverkats och på annat sätt påverkats av skogsbrukandet. För att i ett brukat skogslandskap kunna behålla naturskogens värden är det viktigt att särskilt uppmärksamma behovet av död ved och gamla träd, att områden med olika ålder och trädslagssammansättning skapas samt att områden med refugiekaraktär sparas eller brukas på ett sätt som gör att refugieskogens sätt att fungera i görligaste mån efterliknas. Vidare måste stor aktsamhet visas när det gäller de skogliga våtmarkema. I vilken mån dessa krav kan uppfyllas med olika skogsskötselmetoder framgår av följande redovisning. Trakzhyggesbruket: Här tas alla träd som har ett ekonomiskt värde tillvara. Det gamla beståndet ersätts genom skogsodling eller ibland efter naturlig skogsfömyelse av plantskog av endast ett trädslag vanligen tall eller gran. Genom tidigare röjnings- och gallringsâtgärder kan de självsådda lövträden tas bort så att ett jämnt bestånd med ett dominerande trädslag skapas. När träden i detta bestånd har passerat sin tillväxtkulmination men långt innan de når den ålder som träd i en naturskog uppnår awerkas beståndet åter och ett nytt bestånd anlâggs. Men trakthyggebruket ger också vissa möjligheter att efterlikna åtminstone en del av naturskogens sätt att fungera. På ett hygge är i regel insådden av lövträd, främst björk, ofta riklig. Genom att acceptera ett inslag av björk under i första hand plant- och ungskogsfasen kan den beståndsstruktur som uppstår efter en brand nära efterliknas åtminstone under en del av ett bestånds omloppstid. Trakthyggesbruket ger också möjligheter för hyggesbrånning vilket i vissa situationer kan ha betydelse för bevarandet av brandberoende arter samtidigt som lövträd gynnas. Blädningsskogsbruket: Hår är målet en skog som aldrig slutavverkas och som innehåller träd av samtliga åldersklasser. Vid awerkningama som

görs med 5 20 års mellanrum beroende på markens bonitet avverkas i

första hand de största och äldsta tråden. Avsikten är att de sedan genom naturlig föryngring skall ersättas av nya träd. Metoden leder till ett skogstillstånd där träden inte blir särskilt gamla och där döda tråd inte lämnas kvar. Blädning medför också att skuggfördragande träd som gran gynnas vilket på sikt innebär att blädningsskogen blir en granskog med ringa eller inget inslag av tall eller björk.

Naturlig förnyelse: Denna skogsskötselmetod förekommer i mängd en varianter, varav blâdningsskogsbmket är en. Vid naturlig förnyelse med frötråd, som är den vanligaste formen, ligger resultatet nära det rena trakthyggesbrukets. I andra former låter man genom successiv utglesning och avveckling av det äldre beståndet ett nytt betånd starta i skydd det av äldre. När det äldre beståndet avvecklas âr det nya beståndet redan ett ungskogsbestånd, varför marken inte kalläggs när ett hygge tas som upp. Inte heller dessa metoder ger som resultat gamla träd eller död ved av någon omfattning. New forest: I USA och Kanada pågår en debatt skogbruket och om

dess inverkan på främst den biologiska mångfalden se närmare härom i

bilaga xx. På den amerikanska västkusten där debatten är intensivast prövas skogsskötselmetoder som innebär att man vid avverkning låter en viss del av det äldre beståndet stå kvar och kompletterar det genom plantering i luckor. Naturligt sker även naturlig förnyelse skog nog en av i dessa bestånd. Liknande idéer prövas av forskare i Sverige försöken men är ännu så nya att tillförlitliga resultat saknas. Metoden borde relativt ge goda möjligheter att spara gamla tråd och sannolikt del död ved i ger en skogen om man eftersträvar detta. För alla skogsskötselmetoder innebär att marken inte kalläggs som gäller att den snabba näringsutlakning uppstår från ett kalhygge uteblir som eller reduceras starkt. Successionskänsliga arter får också en bättre miljö.

Naturvård

Det kan konstateras att utnyttjande av skogen innebär att de från naturvårdssynpunkt viktiga element karaktäristiska för naturskogen som var försvinner. Där skogen brukas blir träden varken gamla eller dör på platsen, varför död ved saknas. Gamla träd och döda träd som är viktiga för överlevnaden av en mängd växter och djur kan inte bibehållas i den brukade skogen. Detta måste åstadkommas eller skapas på annat sätt. Här är avsättning av naturreservat där skogen lämnas till fri utveckling ett viktigt medel. För framtiden är det därför viktigt skog än vad att mer som i dag finns avsatt avsätts till naturreservat. Hur mycket skogsmark som måste avsättas som naturreservat för att ett acceptabelt skydd för arter och biotoper skall uppnås vet vi inte med säkerhet. I specialanalys för en kommittén bilaga 10, kapitel 7 antas ett räkneexempel att 15 % som av skogsmarken avsätts till reservat då speciella åtgärder inte vidtas vid brukandet av skogen. För naturreservat har staten ett vilket betyder ansvar att mark som överförs till reservatet måste lösas in eller ersättas på annat Sålt. Att avsätta reservat är naturligtvis ett effektiv sätt att bidra till att den den biologiska mångfalden bevaras. Frågan år dock inte ett bättre om beaktande över hela den skogsbrukade arealen av de krav som ställs för en biologisk mångfald är en effektivare naturvård. Detta skulle sannolikt också minska behovet att avsätta reservat. En viktig fråga är vilket ansvar den äger och brukar skog och som skogsmark har för att biologisk mångfald Eftersom skogsägaren gynnas.

brukar en förnybar naturresurs måste den brukas långsiktigt och ansvarsfullt och i överensstämmelse med de biologiska förutsättningarna. Det är därför naturligt att skogsägaren har ett ansvar för att den biologiska mångfalden bibehålls och gynnas. Det framgår också 21 § i skogsav vårdslagen. Utöver vad där sägs måste åtgärder vidtas garanterar att som gamla träd och död ved kommer att finnas i skogen. Vidare är skogsområden med lång kontinuitet ytterst värdefulla. Kan det anses skäligt att den enskilde skogâgaren tar ett vidgat ansvar fir naturvård och biologisk mångfald genom att lämna områden för fn utveckling minskar behovet av avsättningar av reservat i statens regi. Till detta kan sedan läggas de möjligheter som finns att använda olika skogsskötselmetoder för att öka variationen i skogen. Vid val av skogsskötselmetoder gäller det att hålla i minnet att de samtliga påverkar skogen. Ingen metod fömrår upprätthålla de kvaliteter som finns i en naturskog i varje fall inte samtidigt önskar få om man en hög virkesproduktion. Kommittén anser att trakthyggesbruk är en skogsskötselform som passar väl i den boreala barrskogen där frekventa kraftiga störningar alltid har förekommit. Speciellt tilltalande är trakthyggesbruk med fröträd inom områden där detta biologiskt är lämpligt. Genom val av hyggesstorlek och hyggesplacering kan mosaik en av bestånd i olika åldrar och med olika trâdslagssammansättning åstadkommas. Alternativa skötselmetoder som innebär att man undviker kalhuggning kan vara av särskilt värde inom områden i naturskog som en skulle präglas av långa skogliga kontinuiteter och kan också bidra till att behhålla en biologisk mångfald. Inom sådana områden är kalhuggning en olämplig metod. Under tiden efter andra världskriget har trakthyggebruk varit den dominerande skogsskötselfonnen i vårt land. Detta har gett ett från produktionssynpunkt mycket gott resultat. Eftersom metoden så starkt dominerat vårt skogsbruk har såväl teknikutveckling som forskning inriktats på att öka arbetseffektiviteten i och kunskapen trakthyggesom bruket. Det innebär att kunskaperna trakthyggesbruket i dag är om synnerligen goda, medan kunskaperna om alternativen till trakthyggesbruket är långt sämre. I en på kommitténs uppdrag genomförd specialanalys bilaga 10 kapitel 6 har exempel på alternativa skötselmetoder beskrivits.

Avslutande synpunkter

Det vi här har behandlat gäller hur den biologiska mångfalden i skogen skall kunna bibehållas. Främst har vi pekat på den betydelse gamla som träd och död ved därvid har. Som framgått innebär skogsbruk att dessa för ett stort antal arter viktiga element inte finns i brukad skog. Det âr en under de senaste åren som kunskapen om gamla träds och död veds om betydelse för den biologiska mångfalden i skogen har visats klart. Därför har också frågan aktualiserat hur de kvalitéer utvecklas i ostörd som en skog skall kunna behållas samtidigt som ett aktivt skogsbruk drivs. Detta skall läggas till tidigare miljökrav när det gäller skogsbruk. Vidare har under senare år de orörda våtmarkemas betydelse för biologisk mångfald

visats. Våra kunskaper om effekterna av olika åtgärder som kan vidtas för att gynna naturvärden och väga dessa mot produktionskrav är långt ifrån fullständiga. Den forskning som har bedrivits och bedrivs inom området ger emellertid snabbt ökade kunskaper som påverkar synen på vilka åtgärder som är mest effektiva. Detta är viktigt att ta hänsyn till vid utformningen av ett miljömål för skogspolitiken men kanske främst vid utformningen av medlen för att nå ett sådant mål. Vid beslut om miljömål för svenskt skogsbruk är det enligt kommitténs uppfattning nödvändigt med en samsyn när det gäller följande förutsättningar för nyttjandet av skogen, nämligen att den svenska skogens produktionsförmåga skall brukas långsiktigt, ansvarsfullt och med sikte på god ekonomisk avkastning för skogsägare och samhälle, ett långsiktigt bruk av skogen måste ske i överensstämmelse med naturgivna biologiska ñrutsättningar, när skog brukas påverkas dess naturliga dynamik och utveckling, förekomst av död ved och gamla träd är ett viktigt element i en naturskog som starkt reducerats eller inte alls finns i en brukad skog, sådana kvaliteter i skogen finns endast inom områden av skogen som karaktäriseras av lång kontinuitet eller inom områden som lämnas för fri utveckling. Avsättningen av reservat i statens regi måste därför ökas, skogsägaren har ett ansvar för att med hänsyn till förutsättningarna söka gynna eller åtminstone bibehålla diversiteten och den biologiska mångfalden vid skogens brukande.

7.2 Skogssektorns ansvar för miljön

Våra slutsatser och förslag

Kommittén anser att det grundläggande sektorsansvaret fir de skogliga naturresurserna skall ligga på skogsägamaskogsbrukama och att skogsågama skall ansvara fir och bekosta de naturvårdande åtgärder som bör ingå som ett normalt led i verksamheten. Med utgångspunkt i det miljömål som kommittén föreslagit i föregående avsnitt anser vi att det ingår i skogsägarens sektorsansvar att utveckla och tillämpa skötselmetoder som utgår från naturgivna förutsättningar och att engagera den sakkunskap som behövs för att kunna tillgodose naturvårdshänsynen. Kommittén betonar att myndigheternas arbete i hög grad skall inriktas på att bygga upp kunskaper, att förändra attityder och att kartlägga och för skogsägama redovisa naturvärden.

Kommittén har den bestämda uppfattningen att skogsvårdxsorganisationen

i enlighet med det miljöpolitiska beslutet om ett ökat sektorsansvar bör få

ett större ansvar och vidgade befogenheter för naturvårdsfrågor på det skogliga området. Härigenom uppfyller man också kravet i det miljöpolitiska beslutet att skogsågaren endast skall behöva ha kontakt med en myndighet. Vi föreslår i enlighet härmed att skogsvårdsorganisationen i framtiden, utöver att i enlighet med riksdagens uttalande ha tillsynen över de skogliga biotopema enligt 21 § naturvårdslagen, även skall handlägga samråd enligt 20 § och tillståndsfrågor enligt 18 c § naturvårdslagen avseende skogliga arbetsföretag. Vi föreslår även att skogsvårdsorganisationen skall ha ansvar fir frågor rörande ådellövskoglagen. Slutligen anser vi att organisationen skall handlägga jakt- och viltvårdsfrågor med skoglig anknytning.

7.2.1 Utgångspunkter

Av 1979 års skogspolitiska beslut prop. 1978792110, s. 52 framgår att skogsbruket måste bedrivas med hänsyn tagen till skogen som livsmiljö för växter och djur, till skogens inverkan på vattenbalans och lokalklimat och till möjligheterna att utnyttja skogsmarken för friluftsliv och rekreation. Vidare måste hänsyn tas till intresset av att bevara vissa inslag i kulturlandskapet. skogsbruket måste alltså bedrivas så att förutsättningarna för en mångsidig användning av våra skogar inte rubbas. Detta synsätt uppmärksammades också i förarbetena till naturresurslagen. Skogsbrukets sektorsansvar fir miljön slogs fast i 1988 års miljöpolitiska beslut. I propositionen 198788:85 sägs bl.a. att hänsyn till naturmiljön alltid måste ingå som ett viktigt led i all markanvändning och att skogsbruket bör bedrivas på ett sätt som tar hänsyn till naturvårdens intressen. sektorsansvarets innebörd och principerna för dess tillämpning utvecklades i anslutning till 1991 års miljöpolitiska beslut. Naturvårdslagsutredningens betänkande SOU 1990: 38 och Naturvårdsverkets rapport Natur 90, utgjorde i denna del det huvudsakliga underlaget för behandlingen i propositionen 199091:90 En god livsmiljö. Det miljöpolitiska beslutet 1991 innebär en allmän skärpning av miljömålen. Detta har, som också framgår av propositionen och jordbruksutskottets betänkande 199091:JoU 30, stor betydelse för sektorsansvarets innebörd och tillämpning. I propositionen anges att det gemensamma målet för naturvärden och hushållningen med naturresurserna bör vara att enligt intentionerna i naturresurslagen slå vakt om den biologiska mångfalden och att nyttja naturresurserna på ett långsiktigt hållbart sätt. I form riktlinjer av anges att de förnybara resurserna skall utnyttjas inom för ekosystemens ramen produktionsförmåga och att den biologiska mångfalden och den genetiska variationen skall säkerställas. Vâxt- och djursamhållen skall bevaras så att

i landet naturligt förekommande växt- och djurarter förutsättningar att ges fortleva under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd. Skârpningama av mål och riktlinjer stämmer väl överens med innehållet i de internationella konventioner som Sverige har undertecknat och som bygger på ökad kunskap om vad som krävs för en hållbar utveckling. Enligt miljöpropositionen är förutsättningen för en hållbar utveckling att myndigheter och företag som är verksamma inom alla samhällssektorer ansvarar för och bekostar det nödvändiga miljövårdsarbetet som en naturlig del av verksamheten.

För Skogsbrukets del innebär sektorsansvaret för miljön och för vården

av naturresursema ett ansvar för såväl näringsidkare som myndigheter att anpassa sig till de fastlagda miljömålen. Till sektorsansvaret hör också att ta hänsyn till kulturvärden i de miljöer som berörs respektive sektorsav verksamhet. I samband med behandlingen av propositionen till 1991 års miljöpolitiska beslut framhöll jordbruksutskottet att det är viktigt att åstadkomma en lämplig fördelning av ansvaret för naturvärden mellan staten och den enskilde. Utskottet pekade bl.a. på propositionens förslag biotopskydd om och om ökade möjligheter att hindra arbetsföretag skadar naturmiljön som som exempel på hur den enskildes ansvar för miljön kan utvidgas. Förutom vidgat sektorsansvar för miljön präglas det miljöpolitiska beslutet av ambitionen att organisera arbetet med att omsätta miljömålen på det mest kostnadseffektiva sättet. För skogsbrukets del innebär det bl.a. att skogsägarna ifråga om skötseln sin skog inte skall behöva ha av kontakter med mer än en myndighet. Vidare påpekas det att naturvårdsarbetet har ett nära samband med kulturmiljövården och att det bl.a. från kostnadssynpunkt år angeläget att insatserna för natur- och kulturmiljövården samordnas. Som exempel på skogsmyndighetemas sektorsansvar nämns de i den miljöpolitiska propositionen gjorda uttalandena om tillsynsansvaret när det gäller det nya biotopskyddeti 21 § naturvårdslagen och det utvidgade samrådsförfarandet 20 Skogsbrukets sektorsansvar, dvs. skyldigheten för skogsbrukama skogsägama att bruka skogen på ett sätt som säkrar den biologiska mångfalden och den genetiska variationen ställer i enlighet med kommitténs direktiv krav både på planering av markanvändningen och på miljöanpassade brukningsmetoder stärkt ställning för miljö- och samt en naturvärden i skogspolitiken. Vad gäller det sistnämnda är det kommitténs uppgift att, förutom att precisera miljömål för skogsbruket, även lämna förslag om en bättre integrering miljöfrågorna i skogspolitiken och dess av medel. Arbetsgruppen för naturvårdshänsyn har i promemorian Ds 1991:87 Naturvårdshânsyn i de areella nåringarna i fråga sektorsprincipen om hänvisat till jordbruksutskottets uttalande att skogs- och jordbrukare är skyldiga att ta skälig naturvårdshänsyn utan att ersättning utgår. Arbetsgruppen har dock hänskjutit frågan om att närmare precisera vad en skogsbrukares naturvårdsansvar innebär till bl.a. vår kommitté. Kommittén behandlar förslagen i kapitel 10.

7.2.2 Kommitténs överväganden

Det grundläggande sektorsansvaret för de skogliga naturresursema ligger på skogsägamaskogsbrukama. Detta innebär att skogsägama för ansvarar och bekostar de naturvårdande åtgärder som normalt bör ingå i verksamheten. Det ställs ökade krav på att alla sektorer skall åstadkomma bättre en anpassning till de ekologiska systemen. För skogsbrukets del innebär det både ett ökat miljöansvar och tyngdpunktsförskjutningi naturvärden en mot att bevara en rik flora och fauna och att värna biologisk mångfald. Detta innebär behov av att utveckla och tillämpa skötselmetoder utgår som från de naturgivna förutsättningarna. Skyddet biotoper är också av en viktig förutsättning för att kunna behålla den biologiska mångfalden. Sektorsansvaret ställer krav på grundläggande kunskaper ekologi och om naturvård hos den som har det primära ansvaret, dvs. markägaren. Det får i övrigt anses ingå i skogsägarens sektorsansvar att den sakkunengagera skap som behövs för att kunna tillgodose naturvårdshänsynen.

Skogsnäringens ansvar kontra statens

Figur 7.1 avser att illustrera det relativa ansvaret för naturvårdsåtgârdema i skogen mellan näringen och staten. Den delar in skogsmarken efter behovet av hänsyn till miljön alltifrån vardagslandskapet normal skogsmark med normalt hänsynstagande till känsliga områden där det i mera högre grad handlar om bevarande och till naturreservat handlar som om säkerställande.

Statens ansvar

Skog av särskild betydelse

Vardagslandskapet

Näringens ansvar

Figur 7:1 Det relativa ansvaret inkl. kostnadsansvaret för naturvårds- - åtgärderna i skogen.

Skog av särskild betydelse för biologisk mångfald, rekreation och friluftsliv m.m.

Inom vardagslandskapet som år det till ytan helt dominerande bör enligt jordbruksutskottets uttalande och kostnader i huvudsak ligga på ansvar näringsutövaren som nyttjar naturen i sin verksamhet. För de mest

bevarandevärda objekten, som omfattar naturtyper och innehåller arter som är så känsliga att de inte tål annat än en ringa grad av mänsklig påverkan, krävs ett mer eller mindre fullständigt skydd med stöd av naturvårdslagen NR i figuren. Ansvaret och kostnaderna på denna nivå ligger främst på staten. För området däremellan i ñguren bör ansvar och kostnader i högre grad delas mellan skogsbruket, stat och kommun. Ju mer åtgärderna avser bevarande av livskraftig populationer av växter och djur, desto mer bör kostnadsansvaret ligga på näringen. Vid åtgärder som i huvudsak avser att främja rekreation och friluftsliv bör ansvaret åligga kommunen.

Myndigheternas ansvar

Enligt 1991 års miljöpolitiska beslut kommer sektorsmyndighetemas miljöansvar att ha stor betydelse för det fortsatta miljöarbetet. De miljömål som formuleras på politisk nivå och inom de centrala miljömyndighetema skall överföras till sektorsmål och åtgärdsprogram av sektorsmyndighetema. De nationella målen skall också brytas ned på olika geografiska områden. Härigenom ökar möjligheterna att prioritera och att genomföra de åtgärder som behövs för att förbättra miljön. Regeringen har förstärkt sektorsmyndighetemas miljöansvar ytterligare, bl.a. Skogsstyrelsens och Skogsvårdsstyrelsemas, genom att detta ange ansvar i instruktionen för myndigheterna. Naturvårdsverkets centrala roll i miljöarbetet har understrukits i det miljöpolitiska beslutet. Bl.a. sägs att Naturvårdsverkets roll i naturvårdsarbetet skall vara stödjande, rådgivande och policyskapande. Utformningen av strategier, handlingsprogram samt råd och riktlinjer har angetts som särskilt viktiga uppgifter. I verkets uppgifter ingår också att utforma mätbara kvalitetsmål bl.a. för bevarande av den biologiska mångfalden. Naturvårdsverket har också en pådrivande roll och skall därför delta i arbetet med att utforma och följa upp sektorsplanema. Under år 1992 kommer Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen att i samarbete och inom ramen för Naturvårdsverkets pågående projekt MIST

Miljön i Sverige, tillstånd, trender och MIUÖ93 närmare precisera

ansvarsfördelningen mellan myndigheterna på central, regional och lokal nivå inom området skogen och miljön. Därvid skall också definieras och beskrivas innebörden och utformningen av de instrument som kommer till användning fir ansvarsfördelningen. Enligt sina direktiv skall skogspolitska kommittén i sitt arbete med organisationsfrågor särskilt bedöma hur skogssektoms mjljöansvar skall komma till uttryck i skogsmyndighetens uppgifter och organisation. I avvaktan på närmare preciseringar har ansvars- och arbetsfördelningen av Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen i stora drag beskrivits enligt följande. Naturvårdsverket skall främst identifiera problem, utarbeta aktionsprogram, -

l4l

sätta upp strategiska mål, precisera mätbara kemiska, fysikaliska och biologiska mål, delta i Skogsstyrelsens arbete med sektorsplan för skogsbruket och åtgärdsprogram, utvärdera resultaten mot målen 3-5 års perspektiv, avge en revisions- berättelse, följa Skogsstyrelsens och Länsstyrelsemas årliga rapportering i miljörapporter knutna till den årliga resultatredovisningen, stå för kunskap och sprida kimskap, ha internationella kontakter. -

Skogsstyrelsen skall främst ta initiativ till insatser som bidrar till att uppfylla skogsbrukets miljömål, samordna, leda och utveckla skogliga naturresursinventeringar, i kontakt med näringen utarbeta sektorsplan för skogsbruket inkluderan- de preciserade resultatmål och åtgärdsprogram, följa upp resultaten och avge årlig miljörapport, stå för kunskap och sprida kunskap. -

Skogsvårdsstyrelsema skall i samarbete med Lånsstyrelsema föra ner verksamheten på ett regionalt anpassat plan och genomföra verksamheten i direktkontakt med näringens företrädare. I denna verksamhet ingår bl.a.

att förbättra kunskapsunderlaget genom inventeringar av skogen som naturresurs i vid bemärkelse, utarbeta regionala resultatmål och åtgärdsprogram, genomföra åtgärdsprogram, bl.a. utbildning av bl.a. skogsägare råd- givning och lagtillsyn, följa upp resultaten och avge årlig rapport till Skogsstyrelsen och - Länsstyrelsen.

lånsstyrelsema skall årligen avge miljörapport varvid även skogsfrågoma avrapporteras, efter skogsvårdsstyrelsens rapport till länsstyrelsen. I det följande definieras och beskrivs några av de instrument, som med utgångspunkt i det miljöpolitiska beslutet, kommer till användning för att fördela myndighetsansvaret. Naturvårdsverkets akzionsprogram följer upp och lämnar förslag till fortsatt miljövårdsarbete för ett brett miljöområde över flera samhällssektorer. Aktionsprogram utformas av Naturvårdsverket i samarbete med övriga berörda myndigheter.

Skogsstyrelsens sektorsplan skall följa upp och analysera utvecklingen inom skogsbruket i relation till miljömålen. Sektorsplanen skall innehålla åtgärdsprogram för att säkra skogens och skogsmarkens långsiktiga produktionsförmåga, växt- och djurarters samt naturtypers fortbestånd och skyddet av unika naturvärden. Planen skall också bevaka skogsbrukets inverkan på omgivningen, grundvatten, sötvatten och hav. Planen skall således gälla näringens hela miljöpåverkan. Den

skall föreslå de ytterligare åtgärder behövs för att nå utsatta som miljömål för sektorn. Skogsstyrelsens miljörapport är en årlig redovisning miljöarbete - av som skall lämnas i anslutning till den årliga resultatredovisningen.

Det som har redovisats när det gäller myndigheternas miljöarbete inom skogsbrukets område överensstämmer i huvudsak med kommitténs uppfattning. Kommittén vill dessutom särskilt betona följande. En förutsättning för att uppnå miljömålet för skogsbruket är aktiv en medverkan från skogsägama. Detta i sin tur kräver .att skogsägarna har goda kunskaper och intresse att vidta erforderliga åtgärder. Myndigheternas arbete måste därför i hög grad inriktas på att bygga upp kunskaper, att förändra attityder och att kartlägga och för skogsägama redovisa naturvärden. Detta arbete bör vara reslutatinriktat. Ett effektivt miljöarbete förutsätter dessutom smidig planering och en uppföljning av myndigheternas verksamhet. Det finns enligt kommitténs bedömning anledning att inom för de nämnda pågående ramen ovan projekten MIST och MIIJÖ93 förutsättningslöst utreda hur denna

planering och uppföljning skall utformas och hur rollñrdelningen mellan skogs- och naturvårdsmyndighetema skall vara. Naturvårdsverket genomför fir närvarande på regeringens uppdrag en utredning angående biotopskyddet enligt 21 § naturvårdslagen. Inom den utredningen har diskuterats vilken myndighet skall besluta skydd som om av enskilda skogliga biotoper. I 199091 års miljöpolitiska beslut angavs att övervägande skäl talade fir att skogsvårdsstyrelsen skulle vara beslutande i dessa fall vilket riksdagen också bekräftade i en kommentar till en motion. Enligt kommitténs bestämda uppfattning bör det miljöpolitiska beslutet följas. Det är nämligen enligt vår mening följdriktig utveckling ett en av ökat sektorsansvar att skogsvårdsorganisationen får ett större och ansvar vidgade befogenheter angående naturvårdsfrågor på det skogliga området. I enlighet härmed förslår vi att ädellövskogslagens bestämmelser överflyttas till skogsvårdslagen och att skogsvårdsstyrelsen blir tillsynsmyndighet rörande samtliga frågor enligt de bestämmelserna. Kommittén vill också peka på att det är naturlig utveckling en av sektorsansvaret att Skogsvårdsstyrelsen i framtiden även handlägger samråd enligt 20 § naturvårdslagen rörande skogliga arbetsföretag samt tillståndsfrågor enligt 18 § naturvårdslagen berör skogliga arbetsc som företag. Detta torde medföra behov ändring i naturvårdslagen av varigenom Skogsvårdsstyrelsen får beslutanderätt i dessa frågor. En närmare utformning bestämmelserna har inte gjorts i detta betänkande. Slutligen av bör enligt vår uppfattning jakt- och viltvårdsfrågor med skoglig anknytning handas av skogsvårdsorganisationen.

7.3 Regionalpolitik i skogspolitiken

Våra slutsatser och Förslag

Kommitténs slutsats år att skogsbruket även i fortsättningen bör ha förutsättningar att vara basen för sysselsättning och försörjning i flera delar av landet, främst i Norrlands inland och där utan tvekan som råvarubas. Kommitten anser därför att storskogsbruket även i fortsättningen skall ha ett ansvar för att främja en någorlunda jämn och säker avkastning och trygga sysselsättningsunderlaget i dessa delar av landet. Detta föreslår vi komma till uttryck genom att vi i kapitel 10 föreslår att de nuvarande ransoneringsbestämmelsema bibehålls avseende storskogsbruket. Vi anser vidare att regionalpolitiska stöd även i fortsättningen skall kunna användas för skapa underlag för en hög skogsproduktion i framtiden och ett aktivt skogsbruk idag. Som ett uttryck för sektorsansvaret vi anser att nu aktuellt stöd bör administreras skogsmyndigheten. av

7.3.1 sysselsättningen i skogen

De areella nåringama, främst jordbruk och skogbruk, spelade förr i tiden en väsentlig roll för sysselsättning och försörjning i vårt land. Även om den fortgående utvecklingen av vårt näringsliv har både antalsmässigt och andelsmässigt minska denna betydelse spelar de areella näringama fortfarande stor roll i flera regioner i landet. Genom kraftigt driven rationalisering och effektivisering har livsmedelsförsörjningen kunnat säkras för befolkningen och skogsbruket har ökat kraftigt i omfattning mätt i t.ex. avverkad volym. Den tidigare starka kopplingen mellan jordbruk och skogsbruk har i stor utsträckning upplösts. I glesbygdsområdena är kombinationen jordbrukskogsbruk på små enheter fortfarande viktig. Även om de allra senaste årens ekonomiska bekymmer för jordbruket markerat det kombinerade företagets styrka visar utvecklingen dock i ett längre perspektiv att näringarna gått skilda vägar. Endast 15 % skogsmarken ingår av numera i kombinerade företag där de båda företagsdelama kan sägas båda ha någon betydelse för rörelsens resultat. Allt fler privata skogsägare får sin huvudsakliga inkomst från verksamhet än skogsbmk. arman Antalet sysselsatta i skogsbruket är svårt att mäta. Det beror på att mycket av verksamheten utförs deltidssysselsatta eller korttidsanstållda. av Befintlig statistik visar bl.a. att antalet arbetstimmar i skogsbruket har

minskat från ca 50 milj. år 1980 till ca 40 milj. år 1990. Merparten av minskningen faller storskogsbruket. Även den direkta sysselsättningen i skogsbruket sålunda kan sägas om vara liten är näringen av stor betydelse för sysselsättningen och försörjningen i många delar av vårt land. Särskilt i glesbygden är skogen en resurs som bildar basen för många verksamheter och bidrar till att skapa tillräckligt underlag för nödvändig service. För cirka 14 av landets kommuner är skogsnäringen i vid mening således av närmast avgörande betydelse för sysselsättning och försörjning.

7.3.2 Huvuddragen i gällande regionalpolitik

De Senaste mer övergripande ställningstagandena till regionalpolitiken redovisas i budgetpropositionen 1992 prop. 199192: 100 bil. ll. I arbetsmarknadsutskottets betänkande 199192:AU13 Regionalpolitiken konstateras att det råder en bred politisk enighet om de allmänna målen för regionalpolitiken och att inriktningen av den inte på något avgörande sätt avviker från den av riksdagen år 1990 fastlagda politiken prop. 1989- 90:76, AU13, rskr. 346. Utskottet anser mot den bakgrunden att de av riksdagen sålunda fastställda målen för regionalpolitiken alltjämt bör gälla. Regionalpolitiken skall inriktas på att ge människor tillgång till arbete, service och god miljö oavsett var de bor i landet. Politiken skall främja en rättvis fördelning av välfärden mellan människor i olika delar av landet och en balanserad befolkningsutveckling så att betydande valfrihet i boendet kan åstadkommas. Regionalpolitiken skall vidare underlätta för rationell produktion varigenom ekonomisk tillväxt kan uppnås. Om målen skall kunna uppnås måste det skapas förutsättningar för ekonomiskt, socialt, kulturellt och ekologiskt fungerande regioner. Utvecklingskraften i de mindre företagen är avgörande för den regionalt spridda sysselsättningen, liksom satsningar på bättre infrastruktur. I 1990 års regionalpolitiska beslut slogs det fast att det krävs åtgärder inom en rad olika samhälls- och politikområden för att nå de regionalpolitiska målen. Verksamheten inom respektive område bör därför utformas så att de krav som de regionalpolitiska målen ställer uppfylls. Huvudprincipen bör vara att detta skall ske som en integrerad del av verksamheten och inom de ordinarie medelsramama som ställs till respektive politikområdes förfogande. Enligt föredragande departementschef måste politiken för olika sektorsomrâden för att vara tydlig och effektiv utformas med utgångspunkt i de mål och krav som gäller inom respektive sektor. Samtidigt är det prinicpiellt viktigt att när konkreta insatser planeras inom olika sektorsomrâden, de ges en sådan inriktning och utformning att de regionalpolitiska målen främjas. Detta ansågs angeläget såväl från allmänna välfárdspolitiska utgångspunkter som från målet om tillväxt och högt resursutnyttjande i samhällsekonomin. Varje samhälls- och politikområde bör alltså ha ansvaret för att den egna verksamheten anpassas och inriktas efter kraven på regional utveckling och efter de skiftande behoven i olika regioner. De areella näringama utpekas särskilt i detta sammanhang.

Inom regionalpolitiken finns en rad specifika ekonomiska medel. Det gäller t.ex. lokaliserings- och utvecklingsbidrag, sysselsättningsbidrag, glesbygdsstöd och nedsättning socialavgifter. Även för av om ansvaret en regionalt utvecklad infrastruktur vilar på resp. sektor anslås särskilda medel för regionalpolitiska infrastrukturåtgärder. De regionalpolitiska företagsstöden kanaliseras i huvudsak till två särskilda stödornråden som bedöms ha de svåraste långsiktiga problemen.

7.3.3 Regionalpolitiken i 1979 års skogspolitik

I förarbetena till 1979 års skogspolitiska beslut framhåller föredragande departementschefen att skogen kommer att vara av stor betydelse inte bara för vårt eget lands ekonomi och vårt välstånd utan också i ett intemationellt perspektiv prop. l97879:ll0. Vi måste därför ta tillvara möjligheterna att utnyttja den produktionsresurs som skogsmarken utgör. Skogen måste betraktas som en nationell tillgång som skall utnyttjas för samhällets bästa. Föredraganden framhåller vidare att det är självklart att skogsnäringen måste verka i överensstämmelse med de övergripande samhällsekonomiska målen och i samspel med andra samhällssektorer. Det innebär bl.a. att näringen måste bidrag till att uppfylla målen om full sysselsättning, ekonomisk tillväxt och regional balans. I fråga om formuleringen av skogspolitikens mål anfördes bl.a. följande. Den nu gällande skogspolitiken 1948 års bygger på principen om hushållning med skogstillgångar och står således väl i överensstämmelse med den moderna synen på resursutnyttjande. Detta synsätt bör ligga till grund fir skogspolitiken även i fortsättningen. Det innebär bl.a. att vi även framdeles bör eftersträva en väl avvägd hushållning med skogarna som gör det möjligt att kontinuerligt utnyttja det virke som skogarna kan ge. Motivet för hushållningen med skogarna har tidigare främst varit behovet av att säkra dels skogsindustrins råvaruförsörjning längre sikt dels sysselsättningsunderlaget i skogsbruket. Dessa motiv är väsentliga även i fortsättningen. Föredragande departementschefen framhöll skogsnäringens väsentliga betydelse för sysselsättningen. Särskilt gäller detta i skogslänen, fråmts i deras glesbygder. I dessa områden är i dag bristen på alternativa sysselsättningsmöjligheter stor samtidigt som förutsättningarna att skapa nya arbetstillfällen är begränsade. Departementschefen påpekade att omsorgen om sysselsättningen redan i dag spelar en väsentlig roll i skogspolitiken och att så bör vara fallet även i fortsättningen. Genom ett kontinuerligt skogsbruk med hög volymproduktion och en god hushållning skapas en fast grund för sysselsättningen inom skogsnäringen och angränsande näringar. Vidare stärks underlaget för nödvändig service i glesbygden. De uttalanden som här har redovisats i anslutning till formuleringen av skogspolitikens mål år 1979 följdes upp på flera olika sätt i den närmare utformningen av skogspolitiken och dess medel. Så t.ex. var sysselsättningen ett väsentligt motiv i ställningstagandena om den framtida Skogsproduktionens omfattning och inriktning och därmed medlen för att nå denna.

Flera bestämmelser i skogsvårdslagen tjänar regionalpolitikens syften utan att det direkt kommer till uttryck. Det gäller t.ex. bestämmelserna om anläggning av ny skog, röjning, gallring och avverkning syftar till att som kontinuerligt skogsbruk med hög kvalitets- och volymproduktion. Bestämmelser som mer direkt tar sikte på att värna skogsindustrins långsiktiga råvaruförsörjning och därmed sysselsättningen i både industrin och skogsbruket är dels de som innebär begränsning i rätten att avverka slutawerkningsmogen skog, dels de år 1983 beslutade bestämmelserna om skyldighet att awerka viss del av denna. Gällande skogspolitik tar av bl.a. regionalpolitiska skål sikte på att ett aktivt skogsbruk skall bedrivas på i princip alla fastigheter. Mot den bakgrunden gäller hushållnings- eller ransoneringsbestämmelsema i skogsvårdslagen alla fastigheter eller i vissa fall s.k. brukningsenheter. Med brukningsenhet avses i regel en och ägares skogsmarksinnesamma hav inom en kommun. I förarbetena anges att i vad mån avsteg skall få göras från denna regel måste främst prövas med hänsyn till att ransoneringen bl.a. syftar till att främja en jämn sysselsättning i skogsbruket. En uppdelning av ett skogsmarksinnehav inom en kommun eller en sammanföring av mark inom två eller flera kommuner bör följaktligen få ske bara om det är lämpligt med hänsyn till sysselsättningsunderlaget inom olika arbetskraftsområden. De grundläggande krav som ställs enligt skogsvårdslagstiftningen skall alltid tillgodoses utan statligt stöd. I de fall då det är ett samhällsintresse att få till stånd en skogsvård som går utöver dessa krav kan som anses skäliga för den enskilda skogsbrukaren bör emellertid enligt 1979 års beslut statligt ekonomiskt stöd kunna ges. Det anges att sådant stöd kan motiveras främst från regionalpolitiska utgångspunkter. Sådant stöd beslutades. I anslutning härtill betonades den stora betydelse som skogsbruket har i glesbygden del i det sammantagna sysselsättsom en nings- och serviceunderlaget. Det påpekades också att skogsbruket i inte obetydlig utsträckning åstadkommer sysselsättning i flera angränsande näringar och att insatser inom skogsbruket torde tillhöra de minst kostsamma sysselsättningsskapande åtgärderna. Departementschefen framhöll att det statliga stödet till skogsbruket borde ha en regionalpolitisk funktion även i fortsättningen. Härigenom kan en högre skogsproduktion upprätthållas i norra Sverige för att möjliggöra skogsindustriell verksamhet där. Mot den bakgrunden gjordes en stödområdesavgränsning som grund för fördelning och differentiering av det statliga stödet. Avgränsningen gjordes med utgångspunkt i förutsättningarna för skogsproduktion och inte direkt i det faktiska sysselsättningsläget. För stödområdet beslutades dels särskilda skogsvårdsbidrag, dels förhöjda bidrag till andra skogsvårdsåtgärder och skogsvägsbyggnader. Formerna för och omfattningen av stöd av detta slag har sedan år 1980 förändrats flera gånger. Stödet finansierades från början helt med ordinarie statsbudgetsmedel. Sedan år 1984 har finansieringen med ett undantag helt skett med skogsvårdsavgiftsmedel. Undantaget har varit den treåriga försöksverksamheten med regionalpolitiska insatser i privatskogsbruket i

Norrbottens och Västerbottens inland och förlängs ett år finansiesom nu rad med skogsvårdsavgiftsmedel.

7.3.4 Regionalpolitiken i kommitténs uppdrag

I kommitténs direktiv framhålls bl.a. att vi bör räkna med att skogsnäringen även i framtiden i en eller annan utformning kommer att fortsätta att utgöra ryggraden i den svenska samhällsekonomin och i högre grad än för närvarande bidra till tillväxten i ekonomin. Därför bör kommittén i sin målformulering utgå från att skogarna även framgent skall utnyttjas effektivt och med De svenska skogarna är grundläggande för ansvar. sysselsättningen i glesbygden och därmed förutsättning för levande en en landsbygd. Kommittén skall i fråga statliga medel bedöma om om regionalpolitiskt motiverade stöd skall kunna lämnas och lämna förslag till hur de i så fall skall finansieras. I sin översyn den statliga skogsvårdsav organisationen skall kommittén utgå från att orgnisationens lokala förankring bör behållas skogsvårdsstyrelsemas regionala anpassning, men t.ex. genom större geografiska ansvarsområden, skall prövas.

7.3.5 Regionalpolitiken och EG

Utgångspunktema för regionalpolitiken inom EG och Sverige är delvis olika. Inom EG är skillnader i ekonomisk utveckling och arbetslöshet stora mellan olika länder och regioner. EGzs regionalpolitik tar därför sin utgångspunkt främst i strävandena att utjämna dessa skillnader. I Sverige år det främst långsiktiga nackdelar för näringslivet i vissa delar av landet som regionalpolitiken strävar att eliminera. Långa avstånd till marknader, låg befolkningstäthet, gles infrastruktur och ett kallt klimat är exempel på sådana faktorer. Det mellan EFTA och EG träffade EES-avtalet berör i första hand den

del av regionalpolitiken som omfattar direkta stöd till ñretag. Åtgärder i

form av allmänna infrastrukturåtgärder och regionalpolitiska anpassningar inom olika politikområden berörs inte avtalet i den mån de inte snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen och dänned handeln mellan avtalspartema på ett sätt strider mot det intresset. Det som gemensamma senare är en grundläggande regel för statsstöd. Avtalet tillåter emellertid bl.a. dels stöd för att främja den ekonomiska utvecklingen i regioner där levnadsstandarden är onormalt låg eller där det råder allvarlig brist på sysselsättning det högst prioriterade området, dels stöd för att underlätta utveckling av viss näringsverksamhet eller vissa regioner i den mån det inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det intresset det mindre gemensamma prioriterade området. Särskilda icke-bindande rättsakter fogats bilaga till EES-avtalet som som anger förutsättningarna för att regionalpolitiskt stöd skall få Bl.a. skall ges. stödomrâden vara väl definierade och avgränsande, bidragsnivåema skall relateras till de regionala problemens art och svårighetsgrad och maximal

stödnivå skall anges t.ex. i procent av investeringskostnadema. Vad gäller stödområden får i det högst prioterade ingå sådana regioner som under en treårsperiod visar en BNPcapita som är minst 25 % lägre än EG:s genomsnitt. Bidragsnivån i detta område får uppgå till högst 75 % av investeringskostnadema. I det mindre prioriterade stödområdet får sådana regioner ingå avviker starkt från det egna landets genomsnitt inomsom nationell obalans. Eftersom de regionalpolitiska problemen i stora delar av de nordiska länderna har karaktär än de i EG medger EES-avtalet att hänsyn en annan skall kunna tas till bl.a. befolkningstätheten. Mot denna bakgrund görs i regeringens EES-proposition den bedömningen att svensk regionalpolitik bör kunna bedrivas med i stort sett samma inriktning som i dag när EESavtalet har trätt i kraft.

7.3.6 Kommitténs överväganden

De skilda förutsättningar råder i vårt land innebär för vissa regioner som stora svårigheter att upprätthålla ett väl differentierat och starkt näringsliv sysselsättning och underlag för service. Särskilt utpräglat är detta som ger förhållande i Sveriges inland. De stora avstånden, den glesa benorra byggelsen och det kärva klimatet är viktiga orsaker härtill. Samtidigt är det flera skäl väsentligt att hela Sverige lever. En levande landsbygd är i av sig ett viktigt mål för regionalpolitiken. I de områden det här är fråga om är möjligheterna till sysselsättning och försörjning få. Förutsättningarna för att skapa nya sysselsättningstillfällen är begränsade. Det är därför viktigt att så långt möjligt bygga på de bygden kan erbjuda. Sedan vattenkraften har byggts ut är en resurser som de väsentligaste skogen. Skogen har sedan länge varit basen för av sysselsättning och försörjning i Norrlands inland. Det bör den kunna vara även i fortsättningen. Som råvarubas för skogsindustrin är det ingen tvekan om att detta är möjligt. Insikten om skogsbrukets regionalpolitiska betydelse präglar gällande skogspolitik. I linje med den beslutade regionalpolitiken har alltså skogsbruket och skogsmyndigheten getts ett sektorsansvar i detta avseende. Kravet ett kontinuerligt skogsbruk är en förutsättning för framtida skördar. Ransoneringsreglema har främjat en någorlunda jämn och säker avkastning. Bestämmelserna om att de skall tillämpas pâ varje brukningsenhet och att dessa i princip inte får omfatta mer än en kommun har tryggat sysselsättningsunderlaget i normala arbetskraftsområden där storskogsbruket dominerar. Även i fortsättningen bör skogsbrukets regionalpolitiska sektorsansvar komma till uttryck genom de grundläggande bestämmelserna i skogsvårdslagen ett kontinuerligt skogsbruk med hög produktion och en väl om avvägd hushållning. Dessa bestämmelser behöver emellertid endast vara inriktade på storskogsbruket som bedriver verksamhet kontinuerligt över flera kommuner. Genom de skilda förutsättningarna som gäller för småskogsbruket kommer regionalpolitikens intressen att tillgodoses ändå. Därmed tillgodoses också det grundläggande kravet minskad detalj regle-

ring. Kommittén återkommer till denna fråga i kapitlen framtida om skogspolitiska medel. Sektorsansvaret kan emellertid inte drivas alltför långt. I gällande skogspolitik har det uttryckts så att de krav ställs i skogsvårdslagen som på den enskilde skogsbrukaren skall vara skäliga och rimliga och sålunda kunna tillgodoses utan statligt ekonomiskt stöd. Genom särskilt regionalpolitiskt stöd har, som framgått i det föregående, kraven emellertid kunnat höjas när det gäller långsiktiga investeringar i skogsbruket. Det är angeläget att så kan ske även i fortsättningen. Den utformning som stödet har i dag âr i linje med de förutsättningar som ställs upp för regionalpolitiskt stöd inom EG. Det bör sålunda inriktas mot ett skogligt stödområde av den typ som finns fir närvarande och omfatta sådana insatser i skogsvården som skapar underlag för en hög skogsproduktion i framtiden och ett aktivt skogsbruk i dag. Finansieringen av det regionalpolitiska stöd som beslutades år 1979 skedde med skattemedel. Sedermera har stödet finansierats med skogsvårdsavgiftsmedel, vilket kan sägas vara ett uttryck för ett förstärkt sektorsansvar. Denna möjlighet kvarstår inte sedan riksdagen beslutat att avgiften skall slopas. De grundläggande principerna för hur långt sektorsansvaret bör sträcka sig talar i stället för en återgång till skattefinansiering. Den försöksverksamhet som i regionalpolitiskt syfte har bedrivits med intensifierad skogsvård i Norrbottens och Västerbottens läns inland har för Övrigt finansierats detta sätt. Som ett uttryck för sektorsansvaret bör nu aktuellt stöd administreras av skogsmyndigheten som enligt kommitténs direktiv även i framtiden skall ges en lokal förankring. Genom att stödet integreras i skogsmyndighetens nomiala verksamhet kan de regionalpolitiska effekterna breddas.

8 Framtida mål

skogspolitiska

Utgångspunkter

De övergripande samhällsmålen har lagts fast riksdagen utgör mål som av fir all samhällelig verksamhet. Var och samhällets sektorer skall en av enskilt och i samspel med andra samhällssektorer verka i riktning mot dessa mål. Skogspolitiken anger på vilket sätt skogsbruket bör bidra till att uppfylla de övergripande samhällsmålen bl.a. ekonomisk tillväxt, om balans i utrikesbetalningama, full sysselsättning, regional balans samt god natur- och miljövård. skogsbruket karaktäriseras av en globalt sett unik långsiktighet. Skogen är också den viktigaste naturresursen i Sverige därtill år förnybar. som Den dominerar landskapet i större delen landet; Nyttjandet den av av ställer särskilda krav på miljöhänsyn. Detta motiverar att det utfomias en särskild politik för skogsbruket. Skogsnäringen är vår viktigaste exportnäring och därmed vårt en av lands basnäringar med avgörande betydelse fir såväl sysselsättning som välfärd. Förhållanden som skogstillgångar, framtida efterfrågan och utbud av skogsprodukter i andra länder liksom de administrativa och ekonomiska förutsättningarna för skogsnäringen framför allt inom EG och andra konkurrentländer är därför av stor betydelse vid utfominingen den av svenska skogspolitiken. Dessa förhållanden behandlas utförligare i kapitel 5 och 6 samt i bilagoma 7,11 och 12. Det övergripande samhällsmálet för miljöpolitiken är att trygga alla människors rätt till en god livsmiljö och i framtiden. De miljöpolitiska nu besluten har slagit fast att alla samhällssektorer skall genomsyras av en ansvarsfull hushållning med och miljö- och naturresursema omsorg om inom ramen för sin verksamhet. Innebörden sektorsansvaret för miljöav och naturvärden i skogen redovisades utförligti kapitel 7. Sverige har ratificerat en rad internationella konventioner inom miljöoch naturvårdsområdet och har därmed förbundit sig att vidta vissa åtgärder. Konventionema rör bl.a. våtmarker betydelse livsmiljöer av som för våtmarksfåglar, skydd flyttande vilda djur samt skydd europeiska av av vilda djur och växter samt deras naturliga miljö. Andra områden där internationella överenskommelser har träffats gäller t.ex. de gränsöverskridande luftföroreningama och utsläppen växthusgaser. För dessa av förhållanden redogörs utförligare bilaga 4. Miljösamarbetet har under de senaste decennierna stärkts och utvecklas fortlöpande. Sverige har vid FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro i juni 1992 undertecknat konventioner om biologisk mångfald och klimat samt en

deklaration skogliga principer. Alla de åtaganden med anknytning till om internationellt beaktas vid utfonnskogen som Sverige har gjort måste ningen av den framtida skogspolitiken. Genom sin geografiska utbredning i landet har skogsnäringen en särskild betydelse för den regionala balansen. Det regionalpolitiska beslutet innebär att man inom alla sektorer som har verksamhet av betydelse för den regionala utvecklingen har ett ansvar för att uppfylla de regionalpolitiska målen om att ge människor tillgång till arbete, service och god miljö oavsett var de bor i landet. För dessa förhållanden redogjordes närmare i kapitel 7. I kommitténs direktiv sägs beträffande skogspolitikens mål inför 2000talet att vi bör räkna med att skogsnäringen även i framtiden i en eller annan utformning kommer att fortsätta att utgöra ryggraden i den svenska samhällsekonomin och i högre grad än för närvarande bidra till tillväxten i ekonomin. Skogama skall även framgent nyttjas effektivt och med ansvar. En långsiktig hushållning med skogarna för landets bästa är således grundläggande. En sådan hushållning rymmer allt från bevarande av biologisk mångfald till försiktighet vid markberedning. Den kräver skötselmetoder som utgår från de naturgivna förutsättningarna och den fordrar kamp mot luftföroreningar och markförsuming. En utgångspunkt för skogsbruket bör vara att skogsresursemas långsiktiga bärkraft hävdas och att arter och naturtyper skyddas. Detta ställer krav på planering av markanvändning samt på miljöanpassade brukningsmetoder och på en stärkt ställning för miljö- och naturvärden inom skogspolitiken. En annan utgångspunkt är att skogsbruket i princip bör vara självfmansierat. Kommittén har jämte de utgångspunkter som har redovisats här och som har slagits fast genom olika politiska beslut gjort ytterligare ställningstaganden som ligger till grund för formuleringen av de skogspolitiska målen. Under de senaste decennierna har trakthyggesbruket successivt förändrats. Skogens naturliga förutsättningar tas allt mer tillvara. 1950l970-talens schablonartade och storskaliga hyggesbruk har utvecklats mot ett ståndortsanpassat skogsbruk och en större medvetenhet om värdet av

biologisk mångfald. Övergången från ett blädningsartat skogsbruk till

dagens ståndortsanpassade skogsskötsel främst baserad på trakthyggesbruk , har lagt en god grund för att klara produktions- och miljömålen. Samtidigt som vi tar tillvara vårt lands stora förnybara resurs kan vi medverka till att flytta fram positionen miljöområdet globalt, regionalt och lokalt. - Detta sker globalt genom att ett växande virkesförråd kommer att binda koldioxid, regionalt genom att binda kväve och bryta ner olika typer av luftföroreningar samt lokalt genom naturanpassade skogsbruksmetoder bidra till biologisk mångfald. Kommittén anser därför att det går att vidmakthålla en hög skogsproduktion och samtidigt bedriva en god miljövård i vid mening. Den framtida skogspolitiken skall grunda sig en helhetssyn på skogen där produktions- och miljöaspektema bedöms likvärdiga. Skogspolitiken skall också främja skogsnäringen genom bl.a. forskning, utveckling, informationsverksamhet och internationellt samarbete.

Skogsnäringen är av stor regionalpolitisk betydelse. Många de av arbetstillfällen skogsnäringen ger finns på mindre orter och i landsdelar med svag sysselsättning. Skogsnäringen bär upp en stor del av Sveriges infrastruktur utanför de stora tätortema. Nettoexportvärdet av skogsindustriprodukter är ensamt i samma storleksordning nettoexportvärdet som av varor och tjänster i alla andra branscher tillsammans. Det stora genomslaget i handelsbalans och regional sysselsättning gör att förändringar i skogsindustrin har stor betydelse för landet. Om produktionen och förädlingsgraden ökar så ökar valutainkomstema och sysselsättningen tryggas i svaga regioner. Omvänt får minskningar industrin stora av negativa effekter för exportnettot och den regionala sysselsättningen. Strukturen i det svenska skogsägandet, med ett fåtal stora och ett stort antal små ägare, det förhållande att nästan all skogsmark i Sverige brukas ekonomiskt samt skogsbrukets stora betydelse för samhällsekonomin gör det nödvändigt att på skogsmarken förena olika markanvändningsintressen, d.v.s. att tillämpa mångbruk. Mångbruk innebär att skogens alla funktioner leverantör som av förnybar råvara, som livsmiljö för växter och djur, källa fir som friluftsliv, som bärare av estetiska och kulturella värden, näringssom mässig bas för renskötseln samt som producent av bär, och jaktbart svamp vilt skall beaktas vid hanteringen av skogsresursen på all skogsmark och på alla skogliga impediment. Hur stor vikt som i det enskilda fallet läggs vid de olika funktionerna beror på de naturliga förutsättningarna i landskapet samt på de befolknings- och näringsmässiga förhållandena. Avslutningsvis konstaterar kommittén att de skogspolitiska målen måste, med hänsyn till den långsiktighet som präglar skogsbruket, stabila vara över tiden.

8.2 Skogspolitiska mål

De skogspolitiska målen rör såväl miljön som skogens och skogsmarkens nyttjande. Målen år att betrakta inriktningsmål och gäller alla delar som av landet.

Mål för skogens och skogsmarkens nyttjande produktionsmål Skogen och skogsmarken skall nyttjas effektivt och ansvarsfullt så att den uthålligt kan ge en god avkastning. Skogsproduktionens inriktning skall vara sådan att en stor framtida handlingsfrihet erhålls beträffande användningen av produkterna. Nyttjandet skall präglas mångbruk. av

Miljömål Skogsmarkens naturgivna produktionsförmåga skall vidmakthållas. Biologisk mångfald och genetisk variation i skogen skall säkerställas genom att i landet naturligt förekommande växt- och djurarter ges förutsättningar att fortleva under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd. Hotade arter och naturtyper skall skyddas. Skogens estetiska, kulturella och rekreationsmässiga värden skall värnas.

8.3 Preciseringar av målen

Kommitténs preciseringar av målen beskriver önskvärda förändringar av skogstillståndet samt hur skogen framgent bör vårdas och nyttjas fir att de skogspolitiska målen skall kunna uppfyllas.

8.3.1 Markens nyttjande

Aktivt skogsbruk

För att skogen skall kunnas nyttjas effektivt så att den ger en god skogsproduktion bör ett aktivt skogsbruk bedrivas på huvuddelen av skogsmarken. Detta skall ske i överensstämmelse med det övergripande samhällsmål som kommer till uttryck i naturresurslagens bestämmelse 2 kap 4 § om att skogsmark som har betydelse för skogsnäringen skall så långt som möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra ett rationellt skogsbruk.

Mark undantagen från skogsbruk

Om miljömålet för skogsbruket om att säkerställa den biologiska mångfalden och att skydda hotade arter och naturtyper skall kunna uppfyllas är det nödvändigt att vissa biotoper och områden är helt undantagna från skogsbruk. Hur stora arealer som behöver vara undantagna och vilken sammansättning dessa bör ha beror i hög grad på vilka skogsbruksmetoder som används på den brukade skogsmarken. Nograrma bedömningar i dessa avseenden bör grunda sig en fördjupad kunskap genom systematiska inventeringar av hotbilden. Allmänt gäller dock att om skogsbruket bedrivs så att det så långt som möjligt efterliknar det sätt på vilket skogsekosystemen naturligen fungerar så minskar behovet av att undanta arealer. Kommittén anser att skogsbruket i betydligt högre grad än hittills måste bedrivas på detta sätt samt att utvecklingen och användningen av ståndortsanpassade metoder bör fortsätta. Härigenom kan den totala omfattningen av områden som helt undantas från skogsbruk begränsas. Avsättningen av större områden med stöd av naturvårdslagen nationalparker, naturreservat eller som domänreservat har hittills koncentrerats till skogar i nordvästra Sverige som i ringa grad påverkats av människan. I södra och mellersta Sverige och i norra Sveriges kustland finns större skogsområden som i ringa grad har påverkats av människan och som har naturskogskvaliteter. Här bör tillräckliga arealer vara undantagna från skogsbruk. Även vissa typer av skog som har blivit ovanliga till följd av moderna brukningsmetoder kan behöva skyddas eller återskapas. Kommittén har låtit genomföra en särskild analys angående reservatavsättning av skogsmark. Denna analys redovisas i bilaga 10 och finns sammanfattad i bilaga 12. I analysen antas det som ett räkneexempel att reservatbehovet är 15 % av skogsmarken utanför den fjällnära skogen under förutsättning att 1980-talets skogsbruksmetoder och hänsynsnivå

tillämpas. Den skogspolitik kommittén föreslår kommer att starkt som bidra till en förändring av skogsbruksmetodema. Det bedöms leda till ett betydligt bättre bevarande än hittills den biologiska mångfalden i av skogen. Med hänsyn härtill anser kommittén att efter 30 år bör 5 % av skogsmarken i hela landet vara undantagen från skogsbruk i form av större områden. Idag är ca 2,5 % undantagen på detta sätt. Behovet av att undanta medelstora och mindre biotoperområden med höga naturvärden från skogsbruk är stort i hela landet. Genom det år 1991 införda biotopskyddet i naturvårdslagen 21 § kommer detta behov att delvis kunna tillgodses. Även andra områden med höga naturvärden eller med förutsättningar att utveckla sådana värden bör dock undantas från skogsbruk. Därvid är det angeläget att insatserna i linje med vad som anförts i Ds 1991:87 Naturvårdshänsyn och de areella näringama prioriteras och samordnas över större områden och över ägogränser.

Skogliga impediment

De skogliga impedimentens virkesproduktion nyttjas i mycket liten utsträckning. De våta impedimenten kan dikas och gödlas och på så sätt omföras till skogsmark. För närvarande begränsar sig skogsbrukets intresse för impedimenten huvudsakligen till att utnyttja enstaka från förädlingssynpunkt värdefulla träd samt att avverka för husbehov. Impedimenten fyller emellertid andra viktiga funktioner. De har i många fall höga naturvärden, de producerar renbete och bär, de är värdefulla miljöer för friluftslivet och de är vackra inslag i landskapsbilden. Enligt kommitténs bedömning bör den naturliga karaktären hos de skogliga impedimenten bibehållas. Trakthyggesbruk med slutawerkning, återväxtåtgärder, röjning och gallring bör därför undvikas där. Inte heller produktionshöjande åtgärder såsom dikning, gödsling eller skogsodling med främmande trädslag bör företas på sådana marker. Återhållsamheten beträffande dikning bör emellertid inte gälla sådana fall då viss dikning på impediment krävs för för genomförande lämpliga dikningsföretag på av skogsmark.

Nedlagd jordbruksmark

Jordbruket genomgår en snabb omställningsprocess sannolikt kommer som att pågå ytterligare många år. Mycket talar för att stora markarealer kommer att tas livsmedelsproduktionen och bli tillgängliga för ur annan användning, däribland virkesproduktion. Dessutom finns betydande arealer med mark utan skog har lagts huvudsakligen under 1970- och som ner 1980-talen. Den del av marken inte tas i anspråk jordbruket för odla som av att energi- och industrigrödor eller för annat ändamål bör till del kunna en utnyttjas för intensiv eller extensiv skogsproduktion. Naturvårds-, landskapsbilds- och kulturmiljöskäl talar fir beskogning f6reatt en trädesvis bör ske med lövträd. Nedlagd jordbruksmark bör också till viss

del lämnas för fri utveckling vilket främjar ett variationsrikt landskap och den biologiska mångfalden.

Fjällnära skog

Skogsbruket i de fjällnära skogarna har varit föremål för en intensiv debatt under mer än ett decennium. Vid två tillfällen har beslut om skogspolitiska insatser tagits riksdagen, senast år 1991. Det senaste beslutet föregicks av grundlig utredning. Enligt kommitténs uppfattning saknas motiv för av en att ändra skogspolitikens inriktning beträffande de fjällnära skogarna. Skogsbruket där skall således bedrivas med stor återhållsamhet. Detta innebär bl.a. ett skogsbruk med små byggen utan främmande trädslag och utan användning av radikala markberedningsmetoder samt särskild planering av verksamheten.

Ädellövskog

Ädellövskogama fyller många funktioner. Förutom virkesprodu-

att vara cent är dessa skogar en omistlig tillgång för landskapsbilden, friluftslivet och den biologiska mångfalden. De är dessutom kulturhistoriskt För närvarande gäller att landets ädellövskogar skall bevaras för framtiden genom aktivt ädellövskogsbruk. Kommittén anser att deras omfattning bör öka genom anläggning av ny ädellövskog på för ändamålet lämpliga marker. Vidare bör skyddet av ädellövskogar av naturskogstyp förstärkas inom ramen för den ökade reservatavsättning som kommittén förordar i det föregående.

Kulturmiljö

Det är nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Av en särskild betydelse är givetvis sådana fornlämningar som omfattas av lagen om kulturminnen. Det är emellertid angeläget att även skydda och vårda andra kulturlämningar genom att undanta smärre områden från skogsbruk eller att anpassa de skogliga åtgärderna.

8.3.2 Skogsproduktionen och dess nyttjande

Trädslagsval

Vårt lands naturliga förutsättningar för skogsproduktion bör utnyttjas på bästa sätt. En stor handlingsfrihet beträffande virkets användning bör eftersträvas. Samtidigt är det önskvärt att produktionen är differentierad i fråga trädslag. Produktionen bör även i fortsättningen i huvudsak om inriktad mot barrträdsvirke av god kvalitet. Andelen lövträd bör dock vara Öka något särskilt i områden som med hänsyn till sina förutsättningar har liten lövträdsandel. Det är angeläget att öka lövträdsandelen i barren mer och blandskogar än att öka lövskogsarealen.

Under de senaste 30-40 åren har granen dominerat skogsodlingen i södra Sverige och tallen i stora delar av norra Sverige. Det är enligt kommittén önskvärt att användningen dessa trädslag framgent i högre av grad präglas av växtplatsens naturgivna förutsättningar.

Beståndsanläggning och beståndsvård

Skogsproduktionen är en långsiktig verksamhet. Tiden från föryngring till skörd varierar beroende på främst skogsmarkens produktionsfömiåga och trädslag. Produktionstiderna är normalt i intervallet 50-150 år. På kort och medellång sikt är den möjliga awerkningen i stor utsträckning bestämd av tillståndet i befintliga skogar. Det gäller både avverkningens storlek och sammansättning. Produktionen på lång sikt påverkas framför allt genom beståndsanläggningen och den tidiga beståndsvården. Den möjliga awerkningen väntas under åtminstone ett par decennier vara betydligt större än efterfrågan på virke. Detta betyder att avverkningsmogen skog sparas för framtiden. Längre föryngringtider än idag bör kunna tillämpas vilket skapar utrymme för en ökad användning naturlig av föryngring och för ökad produktion från förädlingssynpunkt en av högkvalitativt virke. Det är kommitténs uppfattning att det för landet som helhet bör ske en tyngdpunktsförskjutning mot skogsskötsel främjar en som en sådan kvalitetsproduktion.

Effektivt och ansvarsfullt nyttjande

Skogen är det dominerande ekosystemet i så gott hela vårt land. som Skogen som miljö är därför viktig för såväl människor som för växter och djur. Skogsbruket har också stor betydelse för sysselsättning och utkomstmöjligheter över hela landet. Denna betydelse väntas bestå. Det är kommitténs uppfattning att skogsmarkens virkesproducerande förmåga bör nyttjas väl all skogsmark där inte andra intressen, t.ex. naturvårdsintresset, väger tyngre än skogsproduktionen. Skogama bör av hänsyn till sysselsättningen i främst glesbygden ha sådan en sammansättning att de långsiktigt kan ge en jämn virkesavkastning. Det är vidare angeläget att det ständigt finns tillgång till viss mängd gammal skog en som livsmiljö för växter och djur.

Skogsmarkens långsiktiga produktionsfonnåga

För all tillväxt krävs näring. Produktion och tillvaratagandet virke av innebär således att näring bortförs ur skogen. Luftföroreningama påskyndar denna process och är därför ett allvarligt hot mot skogsmarken och olika organismers livsbetingelser i skogen. För att upprätthålla skogsmarkens långsiktiga produktionsfömiåga och säkerställa skogsekosystemens stabilitet krävs att påverkan från de luftbuma ñroreningama minskar radikalt. Det är viktigt att såväl staten som näringslivet som allmänheten på olika sätt bidrar till att påskynda det miljöarbete pågår som för att begränsa luftföroreningama.

Kommittén anser att produktionsformerna i skogsbruket bör vara sådana att läckage och annan bortförsel av näringsämnen minimeras. Produktionsförmågan bör således huvudsakligen kunna upprätthållas med naturlig vittring, ñrnanedbrytning och luftbuma näringsämnen från havet som näringsbas. Det är inte ändamålsenligt att genom förändringar av skogsskötseln, t.ex en övergång till lövträdsproduktioni de mest belastade områdena, försöka motverka effekterna av luftföroreningama. Resultatet av sådana åtgärder är marginella och utfaller först på lång sikt. Däremot föreslår kommittén av andra skäl, som tidigare nämnts, förespråka en ökad lövtrâdsproduktion. Genom kalkning och vitaliseringsgödsling kan luftföroreningar-nas skadeverkningar på marken i viss mån motverkas och fördröjas. Kommittén anser att dessa åtgärder verksamt kan bidra till att förbättra marktillståndet i områden som är hårt belastade. Kunskaperna om åtgärdemas effekter är dock fortfarande otillräckliga. I avsnitt 12.6 behandlas frågan om inriktning, omfattning och finansiering av dessa åtgärder.

Helträdsutnyttjande

Vid huvuddelen av de avverkningar som utförs i dag utnyttjas endast stamveden. Till viss del tas grenarna tillvara och används för energiändamål. Ett storskaligt utnyttjande av grenarna skulle emellertid kunna ge ett betydande tillskott till landets energiförsörjning, vilket redovisas i bilaga 10. Om grenar, framför allt fmgrenar och barr, förs bort från skogen måste näringsbortfallet kompenseras genom askåterföring eller på annat sätt. På magra marker i områden med låg kvävedeposition, dvs. i norra Sverige, kan det också bli fråga om att kompensera för kväveförlusten. Kunskaperna om de långsiktiga effekterna på mark och vegetation av detta s.k. helträdsutnyttjande med kompensationsgödsling är ännu ofullständiga. Enligt kommittén bör därför tills vidare uttaget av ñngrenar och barr från skogen begränsas starkt.

Växthuseffekten

Den s.k. växthuseffekten beror på utsläpp av gaser däribland koldioxid från industrier, energiproduktion och trafik. Om inte utsläppen minskar eller gaserna binds hotar en global uppvärmning med effekter som är svåra att förutsäga. Många av dem kommer troligen att innebära sämre förutsättningar för mänsklig verksamhet på stora delar av jorden. Vid FN :s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro i juni 1992 kom man överens om en klimatkonvention. Konventionen innebär att varje land skall utarbeta fasta planer för hur utsläppen av växthusgaser skall begränsas. Man lyckades emellertid inte komma överens om begränsningarnas storlek eller tidtabellen för dem. Sverige har stora skogstillgångar. Mycket talar för att tillgångarna kommer att byggas upp ytterligare under de kommande decennierna till

följd av en hög tillväxti skogen och i förhållande till tillväxten en väntad låg efterfrågan på virke. Detta leder till ökad bindning koldioxid. en av Kommittén konstaterar att det inte är motiverat att vidta aktiva åtgärder för att hämtöver öka bindningen av koldioxidi svensk skog. En ökad bindning kan nämligen främst åstadkommas att minska awerkningama genom om man önskar få effekt inom rimlig tid. Detta strider mot flera de av övergripande samhällsmålen. Sverige bör emellertid på andra vägar motverka växthuseffekten.

Virkesforsörjning

För att skogsnäringen helhet skall fungera effektivt krävs som att virkesutbudet och skogindustrins virkesbehov till varandra. Under avpassas de senaste femton åren har industrin periodvis haft problem med virkesförsörjningen. Olika skogspolitiska åtgärder genomñrdes då för att styra awerkningamas storlek och sammansättning. Enligt kommitténs direktiv bör skogsnäringen liksom andra näringar ta ett ökat praktiskt och ekonomiskt i utbyte minskade ekonomisansvar mot ka och administrativa pålagor. Kommittén att detta bland anser ansvar annat kan komma till uttryck i att skogsnäringen för att lösa ansvarar framtida virkesförsörjningsproblem. Det är därför viktigt skapa förutatt sättningar för väl fungerande virkesmarknad. en

8.3.3 Skogsbrukets metoder

Skogsskötselrnetoder

De naturgivna ñrutsättningama för skogsproduktion varierar i hög grad mellan och inom landets olika regioner. Därtill kommer skillnader i skogsbestandens struktur. För att uppnå effektiv produktion bör olika en skogsbrukssätt liksom metoder för beståndsavveckling, beståndsanläggning och beståndsvård komma till användning som på bästa sätt utnyttjar dessa förutsättningar. Trakthyggesbruk med naturvårdsanpassning bör även framgent det vara dominerande skogsbrukssättet. I skog särskild betydelse för den av biologiska mångfalden och där skogsbruk kan bedrivas bör endast sådana skogsbruksmetoder användas medger naturvärdena i hög som att utsträckning bevaras. Detta gäller t.ex. sumpskogar och lövskogar inklusive ädellövskogar samt övergångszoner mot vattendrag, och jordmyr bruksmark.

Genetisk förädling och främmande trädslag.

Vid skogsodling används i stor utsträckning material är proveniensförsom flyttat ocheller genetiskt förädlat. Motiven härtill är främst att uppnå en högre ñryngringssäkerhet och högre produktion jämfört med lokalt en oförädlat material.

De långsiktiga effekterna förflyttning och förädling är inte fullstänav digt klarlagda då de långa omloppstidema i skogen gör att olika material inte följs hel omloppstid före storskalig introduktion. Materialet är en därigenom till viss del oprövat då det gäller tåligheten mot extrema väderlekssituationer och olika skadegörare. Det råder också osäkerhet om hur olika skogsodlingmaterial allmänt sett, alltså även lokalt material, klarar förändringar i miljö och klimat. Någon påtaglig risk för minskad genetisk diversitet skogsträdsförädling föreligger knappast om genom förädlingen bedrivs ansvarsfullt. Kommittén att sådana förflyttningar av plantmaterial som innebär anser att odlingsmiljön skiljer sig påtagligt från ursprungsmiljön bör undvikas. I exempelvis södra Sverige, där användningen av utländska provenienser i dag är omfattande, bör det eftersträvas att lokalt material används i större utsträckning. Riskerna med användningen av förflyttat och förädlat material bör uppmärksammas. Särskild återhållsamhet bör iakttas med användningen klonat material. Användningen av olika skogsodlingsmaav terial bör fortlöpande följas upp. Allmänt bör valet genetiskt material för det enskilda beståndet av präglas riskspridning. Det betyder att förflyttat, förädlat och lokalt av en material i högre grad än hittills bör finnas i blandning i bestånden. Det lokala inslaget kan åstadkommas antingen genom skogsodlingsmaterialet eller att vid beståndsanlâggningen och beståndsvården ta tillvara genom den naturliga föryngringen. Främmande trädslag har sedan länge använts i liten skala främst i experimentsyfte. När contortatall började planteras i stor skala under 1970talet detta ett helt nytt inslag i skogsbruket. De väsentligaste motiven var bakom introduktionen att contortatallen jämfört med de inhemska var trädslagen högre produktion, att den kunde avhjälpa en förväntad brist gav på awerkningsmogen skog några decennier in på nästa sekel samt att det brist på inhemskt härdigt skogsodlingsmaterial. Enligt kommitténs var mening är inget dessa motiv starka i dag sedda från ett samhälleligt av perspektiv. Contortaplanteringama har mestadels utvecklats på ett tillfredsställande sätt. Men skador bland annat till följd av dålig stabilitet och svampangrepp förekommer på många håll. Det finns en risk för att dessa skador fortsätter när bestånden har blivit äldre. Kunskaperna de ekologiska konsekvenserna av contortaodling är om ännu så länge bristfälliga. Konsekvenserna bedöms i huvudsak vara negativa ingenting tyder på att de skulle kunna bli dramatiska. Från men rennäringens synpunkt torde contortatallen vara ett sämre trädslag än tall och gran. Mot bakgrund risken för skador och sannolika negativa konsekvenser av för miljön och rennäringen bör contortaodlingen få en omfattning som är väsentligt mindre än den maximiareal som gäller i dag. Stora sammanhängande områden med contortatall bör inte få förekomma. Andra främmande trädslag än contortatall bör utan hinder kunna prövas och användas i liten skala. Det är emellertid angeläget att omfattningen

löpande följs upp och att t.ex. analyser konsekvenserna för miljön vid av behov kan utföras.

Kvävegödsling

Kvävegödsling utförs för att öka produktionen framför allt grovt av kvalitetsvirke. Gödsling är ofta mycket lönsam åtgärd, särskilt i en medelålders och äldre bestånd av god kvalitet på medelgoda boniteter. Till följd av kvävegödsling kan vissa negativa miljöeffekter uppstå. Det gäller främst försurning av mark och vatten samt utlakning kväve till av grundvatten, vattendrag, sjöar och hav. Risken för sådana effekter sammanhänger dels med vâxtplatsens naturgivna förutsättningar, dels med kvävebelastningen genom luftföroreningarna. Försurningen marken av leder på sikt till att skogsmarkens produktionsförmåga utarmas. Kvävegödsling bör allmänt endast utföras så att negativa miljöeffekter blir försumbara. Särskilt i södra och mellersta Sverige bör gödslingen till följd av luftföroreningama begränsas starkt.

Skador

Skogsproduktionens storlek och värde kan påtagligt minska till följd av skador av olika slag, t.ex. storm-, insekts- och svampskador. Samtidigt är skador en naturlig del av de ekologiska och skapar processerna gynnsamma betingelser för många organismer. Det är angeläget att skogsbruket kontinuerligt vidtar åtgärder för att undvika omfattande förluster till följd skador. Dessa åtgärder bör av emellertid inte gå så långt att betydande naturvärden går förlorade. Särskilt viktigt är att det finns god tillgång på död, ved i den brukade skogen. grov

Markskador

En mekanisk markpåverkan till följd skogsbruksåtgärder kan dels av vara avsiktlig, t.ex. vid markberedning, dels oavsiktlig, t.ex. vid vara terrängtransport. Denna markpåverkan kan i vissa fall ha negativa miljöeffekter och försvåra renskötseln. Oavsett påverkan är avsiktlig om eller oavsiktlig bör det eftersträvas att inga bestående skador på markens

ytskikt eller på miljön i övrigt uppstår.

Dikning

Markawattning och skyddsdikning har varit föremål för flitig debatt och flera politiska beslut under senare år. I det miljöpolitiska beslutet 1991 bemyndigades regeringen bl.a. att förbjuda markavvattning i områden där det är särskilt angeläget att våtmarkema bevaras. Naturvårdsverket har fått i uppgift att lämna förslag på sådana områden. Detta arbete pågår. Vidare infördes genom ändringar i skogsvårdslagen anmälningsplikt för en skyddsdikning och föreskrifter hänsyn till naturvårdens intressen vid om bl.a. sådan dikning. Statsbidragen till dikning har också upphört helt från

halvårsskiftet 1990. Effekter av dessa beslut kan utvärderas först om några år. Kommittén finner därför inte skäl att göra ytterligare ställningstaganden i frågan. Generellt anser dock kommittén att brukningsmetoder för skog på våta marker som inte kräver dikning bör främjas.

Vattenkvalitet

Vissa skogsbruksåtgärder, främst dikning, gödsling och hyggesupptagning, har inverkan på Vattenkvalitet i sjöar, vattendrag och hav. Även vattenflödena kan påverkas. skogsbruket bör bedrivas så att negativa effekter på vattensystemen minimeras.

Skogsbilvägar

skogsbruket behöver skogsbilvägar för att tillgodose sina transportbehov. Skogsbilvägar kan innebära relativt kraftiga ingrepp i naturen. De kan också leda till en fragmentering av skogslandskapet som tillsammans med hyggesupptagning kan förorsaka försämrade livsbetingelser för vissa arter. Effekterna är i allmänhet relativt begränsade i förhållande till nyttan av awerkningen. Skogsbilvägnâtet bör vara utformat så att skogsbrukets transporter kan vara effektiva samtidigt som dess negativa inverkan på naturmiljön minimeras. I tidigare väglöst land bör vägutbyggnad ske med särskild varsamhet. Att skapa ett väl awägt vägnät i ägosplittrade områden kräver samordning över ägogränsema. Från rekreationssynpunkt är det angeläget att vägarna hålls öppna.

Rekreation, friluftsliv och landskapsbild

I tätortsnära områden liksom i andra områden av betydelse för rekreation och friluftsliv, t.ex. vid sjöar och vattendrag, på öar samt längs kusterna, bör skogsbruket bedrivas så att dessa intressen tillgodoses. På all skogsmark men särskilt i de nämnda områdena bör landskapsbilden beaktas vid skogsbrukets bedrivande.

Rennäringen

Skogama i stora delar av norra Sverige nyttjas för såväl skogsbruk som rennäring. Betesmarker i skog med god tillgång på mark- och trädlavar år särskilt vintertid av avgörande betydelse fir rennäringen. Där sker också flyttningar och samlingsarbeten. För att skapa goda förutsättningar för rennäringen bör skogsbruket anpassa sina metoder och förläggningen i tid och rum av sina åtgärder. Det kan t.ex. vara fråga om att avstå från radikal markberedning och att överhålla bestånd med trädlavar. En lämplig avvägning i utnyttjande av skogsresursema mellan skogsbruket och rennäringen förutsätter att renhjordama har en med hänsyn till

betestillgången lämplig storlek. Alltför stora hjordar kan leda till skador på skogsföryngringama och på vegetation. annan

Vilt

Skogama är hemvist för jaktbart vilt såsom älg, rådjur, hare och skogsfågel. I många fall är övergångszonema mot jordbruksmark, myr m.m. av särskild betydelse för det vilda. Jakten har stora ekonomiska och rekreativa värden. Samtidigt förorsakar framför allt älg och rådjur svåra skador på skogen. skogsbruket bör bedrivas så att betingelser för det vilda gynnsamma skapas. Detta gäller även vid beskogning nedlagd jordbruksmark. av Skogsbmket har tillsammans med jägarna ett för att stammarna ansvar av älg och rådjur hålls på en balanserad nivå genom ett väl avpassat jakttryck.

9 medel Övergipande Skogspolitiska förslag

Våra slutsatser och förslag

Skogsbrukets ekonomiska villkor bestäms av bl.a. virkesmarknadens villkor. Kostnader fir arbete och kapital är även av vikt. Om de ekonomiska villkoren medför att markägares och brukares beslutsfattande avviker från statens intressen kan ett samhällsingripande genom olika Skogspolitiska medel vara påkallat. Genom de Skogspolitiska medlen, t.ex. lagstiftningen, klargör vidare staten vilka ramar som gäller för beslutsfattandet. Valet av medel måste ske så att de i ekonomisk mening är effektiva och möjligör en fortlöpande anpassning av skogsbruket till förändrade förutsättningar, t.ex. ny kunskap om natur- och skogsvård, ändrade krav på skogsbruket eller ändrade ekonomiska villkor. Statens minimikrav på skogsägare och andra aktörer i skogsbruket framgår av lagstiftningen. Syftet med lagen är att vara normbildande och att verka förebyggande vilket kan uppnås genom upplysningar om vilka ramar som satts upp för beslutsfattandet. Eftersom lagstiftningen bygger på principen om ett uthålligt skogsbruk, en princip som accepteras av såväl samhälle som skogsägare, kan man utgå från att lagen har stor legitimitet. Statens skogspolitiska ambitioner om ett i vid bemärkelse uthålligt skogsbruk bör enligt kommittén i första hand uppnås genom ökad kunskap hos skogsägare och andra aktörer. Detta kan ske t.ex. genom rådgivning, utbildning och forskning. Skogstillstånds- och naturvårdsinventering ger skogsägaren ett fullständigare beslutsunderlag. En åtgärdsplan bör utarbetas av varje skogsägare, men det bör vara frivilligt. Det är viktigt att rådgivningen blir lokalt anpassad. Vidare bör rådgivningen differentieras efter olika âgargruppers behov. Viktiga medel för att uppnå miljömålet för skogen är reservatsavsättningar och biotopskyddet. Skogsbruket skall i princip vara självfmansierat. I den utsträckning statens krav går utöver vad som kan anses förenligt med ägaransvar och företagsekonomiska principer skall ersättning eller bidrag kunna lämnas. Exempel på sådana situationer är omfattande naturvårdsintrång, anläggning av ädellövskog och kalkning till följd av luftföroreningar. Skogsnâringen har särskilt stor betydelse för ekonomi och sysselsättning i vissa landsdelar och på vissa orter. Ekonomisk stimulans till skogsnâringen kan befrämja utvecklingen där.

9.1 Olika medel för

att uppnå de skogspolitiska

målen

Skogen är basen för en av Sveriges viktigaste näringsgrenar. Skogen är samtidigt en viktig del i det ekologiska systemet, Skogen dominerar landskapsbilden i större delen av landet. Utnyttjandet denna naturresurs av ställer särskilda krav som motiverar ett långsiktigt synsätt och att staten utformar en skogspolitik. De skogspolitiska målen skall bidra till och verka i överensstämmelse med de övergripande samhällsmålen. De skogspolitiska målen hur anger detta skall ske. Målen beskriver statens långsiktiga ambitionsnivå för skogsbruket. För att uppnå de i kapitel 7 uppställda skogspolitiska målen finns det en rad olika medel kan komma till användning, bl.a. som

Lagstiftning Ekonomiska medel beskattning, avgifter och bidrag, avtal Rådgivnings- och informationsverksamhet i statlig regi Inventering och planering i statlig regi Försäljning av tjänster och i statlig regi varor Forskning och utveckling samt utbildning

Kommittén skall enligt direktiven inte gå in på de Skatteregler gäller som för skogsbruket. En utvärdering av skattereformens effekter för skogs-

bruket har gjorts i regeringskansliet se bilaga 14. I det följande kommer

övriga medel kortfattat att beröras. Skogsvårdsorganisationen har som ansvaret för att skogspolitiken tillämpas kommer att behandlas i ett separat betänkande.

9.1. l Lagstiftning

Lagstiftning har länge ansetts som det viktigaste stynnedlet i skogspolitiken. Det har således sedan gammalt i svensk lagstiftning funnits bestämmelser om inskränkningar i den enskildes förfoganderätt över skog. Efter skogsindustrins framväxt under senare hälften 1800-talet har av lagstiftningen främst tagit sikte på att på nationell nivå säkerställa en uthållig produktion av virke. Detta skedde första gången 1903 års genom skogsvårdslag. Värt att notera är att lagstiftningen formellt inte omfattade statens skogsmark förrän i och med 1979 års skogspolitiska beslut. Ett mera samlat regelsystem med sådana bestämmelser infördes första gången med 1923 års skogsvårdslag. Där föreskrevs skyldighet att vidta återväxtåtgärder efter awerkning och när vissa skador inträffat. I lagen fanns också bestämmelser som syftade till att skydda den skogen mot för yngre tidig avverkning. Även rätten att avverka den äldre skogen inskränktes för att tillgången på husbehovsved inte skulle äventyras. År 1948 tillkom en ny skogsvårdslag som innebar skärpta bestämmelser med avseende på såväl skyldigheten att vidta föryngringsåtgärder som

inskränkningar i awerkningsråtten. År 1974 slogs fast hänsyn skall att tas till naturvårdens intressen. Skyldighet att göra hyggesanmälen ifördes också. År 1977 vidgades skyldigheten att motverka insektsskador på skog. Nuvarande skogsvårdslag, som trädde i kraft den 1 januari 1980. Under 1980-talet har förüdringar skett av skogsvårdslagen vid några tillfällen. Krav har bl.a. införts på avverkningsskyldighet och skyldighet att inneha en skogsbruksplan. Riksdagen fattade våren 1991 ett beslut om omfattande restriktioner för skogsbrukandet i den fjällnära skogen. En närmare redogörelse för lagstiftningen finns i bilaga 6. Nuvarande skogsvårdslag är i huvudsak utformad som en ramlag där de för skogens skötsel grundläggande bestämmelserna och minimireglema har samlats. Detta innebär att det har ansetts olämpligt att i lagen i detalj reglera hur skogsägama skall sköta sin skog. Ett skäl för detta är att förutsättningarna för skogsbruk varierar mellan t.ex. södra och norra Sverige. Ett annat skäl är de skiftande företagsformer under vilka skogsbruk bedrivs. Hur lagen skall tillämpas i olika situationer regleras i stället i regeringsförordningar och myndighetsföreskrifter. Utöver skogsvârdslagen finns det en rad andra lagar som är av betydelse för skogspolitikens förverkligande, t.ex. ådellövskogslagen, naturvårdslagen, naturresurslagen och jordförvårvslagen.

1.2 Ekonomiska medel

De ekonomiska medlen, dvs. skatter, avgifter och ekonomiska bidrag påverkar aktiviteten i skogsbruket genom att de ekonomiska villkoren för skogsägamas beslut förändras. Ekonomiskt stöd till skogsbruket kan ges i form av statsbidrag. Staten finansierar även lagtillsyn, rådgivning och information, inventering och planering samt forskning, utveckling och utbildning. I kapitel 14 görs en genomgång av olika statliga åtgärders finansiering. Under framför allt första delen av l980-talet var de ekonomiska bidragen till skogsbruket omfattande i syfte att långsiktigt höja virkesproduktionen och därmed möjligheten att avverka. Under 1990-talets första år avvecklades merparten av bidragen till skogsbruket. Ett skäl var den kritik som riktades mot effekterna av dessa bidrag, ett annat att finansieringen föll bort, se kapitel 4. Ett vanligt skäl för ekonomiska bidrag är regionalpolitiskt. Dessa bidrag, som främst har varit riktade till Norrlands inland, syftar till att stimulera till ett mer kvalitativt genomförande t.ex. föryngringsátgårder av för att därigenom säkra sysselsättningen. För att framför allt bekämpa arbetslöshet har det tidigare lämnats ett statsbidrag med minst 25 % till de beredskapsarbeten som utförs i skogen. Dessa beredskapsarbeten gällde oftast röjning eller vägbyggande. En betydande del av beredskapsarbetena utfördes även inom landskapsvård, naturvård och fomvård. Dessa finansierades helt av staten. Skattereformen från 1990 påverkade skattevillkoren för enskilda personer och aktiebolag. Flertalet privata, enskilda skogsbruk bedrivs dock

som enskild ñrma eller handelsbolag. En översyn pågår beskattningsav villkoren för enskilda rörelseidkare.

9.1.3 Rådgivning och information

Rådgivning i statlig regi riktar sig framför allt till skogsägare, skogsarbetare eller andra personer som arbetar i skogen eller fattar beslut om dess skötsel. Rådgivningens syfte är att tillföra kunskap ekologi, om skogsskötsel, naturvård och arbetsteknik och därigenom stimulera till att skogsbruk bedrivs i linje med de skogspolitiska ambitionerna. Avsikten med rådgivningen är således att tillföra skogsägare och andra verksamma i skogsbruket kunskap så att de blir bättre rustade att fatta beslut om skogens skötsel och åtgärdemas utförande. Skogsvårdsorganisationen skall också genom råd och anvisningar få markägaren att följa lagens bestämmelser. I samband med rådgivning kan förbyggande lagtillsyn ske om vad som är påbjudet eller förbjudet enligt lagen samt information ges om skatter, avgifter och bidrag. Förebyggande lagtillsyn verkar liksom skogsvårdslagen i sig nomigivande att genom påverka skogsägamas beslut och handlande så att formella ingripanden med stöd av skogsvårdslagstiftningen inte behöver tillgripas i samma omfattning som armars hade varit nödvändigt. Som information betecknas här verksamhet riktar sig till andra än som personer direkt eller indirekt verksamma i näringen. Exempel är information till allmänhet och skolor om skog och skogsbruk.

9.1.4 Taxering, inventering och planering

Riksskogstaxeringen är en stickprovsinventering av landets skogstill gångar som varje år täcker hela Sveriges landareal. Den utförs av institutionen för skogstaxering vid skogsvetenskapliga fakulteten, Sveriges lantbruksuniversitet. Resultatet av taxeringen ger underlag för planering och kontroll av skogen på riksnivå och regional nivå samt för den skogliga forskningen. De centrala arbetsuppgifterna år att samla data om tillstånd och förändringar i skog och markanvändning samt att bearbeta och redovisa dessa. Riksskogstaxeringen spelar en väsentlig roll i den nationella miljöövervakningen. Inventeringar ger till skillnad från riksskogstaxeringen noggranna geografiska angivelser vilket år av värde vid fysisk planering både på lokal och regional nivå. Ett användningsområde för de s.k. översiktliga skogsinventeringama ÖSI har dessutom varit underlag för att ge skogsbruksplaner för enskilda fastigheter. ÖSI har underlättat skogsvårdsstyrelsernas planering och administration lagtillsyn, rådgivning och av förmedling av statsbidrag. Den översiktliga skogsinventeringen kan vidare användas som underlag för planering samverkan i ägosplittrade av områden. Ytterligare ett användningsområde är underlag för som kommunernas översiktsplanering. Olika skogsföretag har skaffat ÖSI-

inventeringar som underlag fir sin virkesfångst eller ett underlag i som diksussioner med sina kunder. Skogsbniksplanen är sedan 1983 obligatorisk för ägare till större fastigheter. Om fastigheten är mindre än 20 ha räcker det med s.k. enkel en förteckning över behövliga skogsvårdsåtgärder och lämplig awerkning. Skälet till att skogsbruksplanen gjordes obligatorisk att den bedömdes var som nödvändig för att få till stånd ett aktivt och rationellt skogsbruk. De nuvarande skogsbruksplanema är trots sitt inte plan i namn en egentlig mening utan en beståndsvis inventering det aktuella av skogstillståndet. Den innehåller även ett förslag till åtgärdsplan bl.a. som innehåller uppgifter om de skogsvårdsåtgärder krävs enligt lag och som om lämpliga awerkningar. Skogsvårdsstyrelsema kan, efter särskild framställning eller särskilda beslut, göra så kallade naturvårdsinriktade skogsbruksplaner i områden som har utpräglat intresse fir naturvärden eller det rörliga friluftslivet. Dessa planer finansieras i viss utsträckning med statliga medel.

9.1.5 Forskning och utveckling samt utbildning

Forskning och utveckling sker vid bl Sveriges lantbruksuniversitet, a övriga universitet och högskolor, Skogforsk, STFI och Trätek. Skoglig utbildning ges vid gymnasieskolans naturbruks- och skogsbrukslinj er samt på skogstekniker-, skogsmästar- och jägmästarlinj vid erna Sveriges lantbruksuniversitet. En privat skogsteknikerutbildning finns i Gammelkroppa, Värmland. Utbildning för skogsindustrin sågverks-,

pappers- och kartong- samt massaindustrin sker vid gymnasieskolor,

Skogsindustrins Utbildningscentrum, Rikssågverksskolan samt de tekniska högskolorna.

9.2 Riktlinjer

De skogspolitiska medel kommittén föreslår bör enligt direktiven

som vara enkla och lätta att tillämpa både skogsägare och myndigheter. Det bör av vara möjligt för skogsägama att skaffa sig översikt de använda en av medlen och deras effekter. I direktiven anges vidare att grundläggande skogsvårdslagstiftning är en nödvändig. Lagen skall statens minimikrav på skogsâgaren i fråga ange om hushållning med skogen inkluderande anläggning, vård och skörd. Särskild uppmärksamhet bör ägnas frågan lagstiftningens om tillämpningsområden. Anknytningen till lagstiftning, särskilt axman naturvårdslagstiftningen, skall behandlas bl.a. i syfte att avgöra i vilken lagstiftning olika föreskrifter hör hemma. Utgångspunkten vid bedömningen skall vara gnmdprincipen varje sektors miljöansvar. om Enligt tilläggsdirektiv skall kommitténs arbete med lagstiftningsfrågor syfta till en minskad reglering skogsbruket för att främja ett Variationsav

rikt skogsbruk och minskad byråkrati. En långtgående detaljreglering bedöms negativ såväl från skogsbrukssynpunkt som för naturvärden. Vad de ekonomiska medlen beträffar bör enligt direktiven principen om att skogsbruket skall vara självñnansierat kvarstå, dvs. de krav som skogsvårdslagen reser bör tillgodoses utan statliga bidrag. Enligt 1979 års skogspolitiska beslut kan dock statligt ekonomiska bidrag ges om det är ett samhällsintresse att få till stånd skogsvård som går utöver vad som kan anses som skäliga krav på den enskilde skogsägaren. Exempel på ett sådant områden är skydd eller vård av viktiga naturvärden såsom âdellövskogsbruk vars ñretagsekonomiska utbyte kan vara lågt. Förutsättningarna för användning av ekonomiska medel ändrades, jämfört med de direktiv som kommittén ursprungligen fick, i och med regeringsskiftet hösten 1991. Riksdagen beslutade således under hösten 1991 att skogsvårdsavgiften skulle avvecklas helt från den l juli 1992 prop. 199l92:60. Som en följd av detta kommer från budgetåret 199293 en successiv avveckling att ske av åtgärder som finansieras med medel från skogsvårdsavgiften. Enligt tilläggsdirektiv skall kommittén beakta att en väsentlig del av finansieringen för olika bidrag har bortfallit genom skogsvårdsavgiftens avskaffande. Om kommittén anser att verksamhet som finansieras av avgiften skall finnas kvar även i fortsättningen bör därför förslag till annan finansiering lämnas. Det framhålls dock att regeringens grundprincip är ett ökat praktiskt och ekonomiskt ansvarstagande från näringens sida i utbyte mot minskade ekonomiska och administrativa pålagor. Även skogsvårdslagstiftningen i direktiven nödvändig om anges vara påpekas det att rådgivning och information, utbildning samt forskning och utveckling âr viktiga genom att uppställda krav kan tillgodoses utan förelägganden och ñrbud. Det framtida utfommingen av inventeringar bör bedömas enligt direktiven. Ett eventuellt förslag till sådana inventeringar skall kostnadsberäknas och ñnansieringsmöjligheter anvisas.

9.3 Kriterier vid val av medel

Ett skäl för införandet av skogspolitiska medel är bl.a. att de ekonomiska villkoren medför ett beslutsfattande av markägare och brukare som inte är förenliga med de uppsatta skogspolitiska målen. Detta kan t.ex. gälla för målen om naturvårdshänsyn och biologisk mångfald vilket bl.a. yttrat sig i krav på mångbruk och ståndortsanpassning. När staten försöker påverka markägares och brukares beslutsfattande, dvs. välja skogspolitiska medel för att uppnå de uppsatta skogspolitiska målen är det viktigt att de valda medlen är effektiva. Den uppnådda nyttan skall vara större än kostnaderna för de använda medlen. De använda medlen skall bidra till bästa möjliga resursutnyttjande i skogsnäringen och ge största möjliga samhällsekonomiska avkastning. Det är vidare viktigt att de valda medlen samverkar eller åtminstone inte de motverkar de

samhällspolitiska målen eller sätter dessa i konflikt med varandra. Ett medel får inte heller gynna vissa eller individer på personer grupper av ett oavsiktligt sätt. Det är viktigt att de valda skogspolitiska medlen skall främja naturlig en och kontinuerlig anpassning till förändrade förutsättningar, t.ex. ny kunskap om natur- och skogsvård, ändrade krav på skogsbruket eller ändrade ekonomiska villkor. Eftersom skogsskötsel- och awerkningsbeslut beror på en mängd omständigheter och överväganden, inte minst med lokal anknytning, underlättas denna anpassning besluten fattas skogsägaom av ren eller den som faktiskt brukar skogen. Det är önskvärt och angeläget att det finns en koppling mellan beslut och ekonomiskt ansvarstagande. Detta stimulerar till egna initiativ och ett aktivt skogsbrukande. Rådgivning och bidrag får inte leda till att mångfald och riskspridning i bnikandet av skogen framstår oönskat. Ett stort antal beslutsfattare som och rimlig frihet i beslutsfattandet leder till variationsrika skogar. Detta är önskvärt med tanke på den osäkerhet råder vilka krav framtida som om generationer kommer att ställa på skogsbruket. Ett för annat argument variationsrika skogar är hänsynstagande till naturvård och biologisk mångfald. Skogspolitiken måste ha en långsiktig inriktning. Skogsbrukets aktörer måste veta vilka grundläggande spelregler kommer att gälla för lång som tid framöver. Tillfälliga bidrag bör därñr, inte mycket starka skäl om föreligger, undvikas eftersom de kan verka negativt omfördelande, komma vid fel tidpunkt eller vara trubbiga och förrycka ett planerat åtgärdsprogram. På sikt kan effekterna bli att skogsägama planerar efter förväntade bidrag. Vid valet av skogspolitiska medel är det vidare viktigt att bl.a. beakta att det finns en rad faktorer som kan försvåra genomförandet den av fastlagda skogspolitiken. Ett exempel är motsattsställningen mellan skogspolitiska mål och andra samhällsmål. Några andra exempel på sådana faktorer är

den mycket långa produktionstiden, - - den växande skogen har under lång tid karaktär av både produktionsmedel och lätt realiserbar produkt, skogarna ägs och drivs i skilda företagsfonner och med starkt växlande ekonomiska förutsättningar.

De två förstnämnda faktorerna var den ursprungliga anledningen till att det infördes bestämmelser om skyldighet att vidta återväxtåtgärder efter avverkning. De långa produktionstidema innebär del skogsägares att en företagsekonomiska handlande inte alltid överensstämmer med vad i som ett långsiktigt samhällsperspektiv är bäst vad gäller uppbyggnad och utnyttjande av skogsresursen. Investering i föryngring är långsiktig en åtgärd som för vissa skogsägare inom vissa delar Sverige kan framstå av som ekonomiskt osäker. För staten är det dock liten risk och nödvändig en åtgärd. De ekonomiska villkoren för skogsbrukande i avlägsna områden

kan därför bli sådana att samhällsingripande är motiverat med hänsyn till bl.a. regionalpolitiken. Samtidigt kan konstateras att framtidsbedömningen inte tyder på att det är lika motiverat som tidigare att överallt bedriva ett lika intensivt skogsbruk som tidigare. Skogsbrukets långsiktiga inriktning gör det önskvärt att de tillämpade medlen är stabila samtidigt som det krävs en flexibilitet hos medlen ñr att möjliggöra en anpassning till ändrade villkor och kunskaper. Den långsiktiga inriktningen kan samtidigt leda till en konflikt med kortsiktigt inriktat handlande, t.ex. för att förbättra ekonomi och sysselsättning. Vad ägande och drift beträffar gäller att många privata, enskilda skogsägare numera får sin försörjning helt eller i huvudsak från annan verksamhet och därför inte är direkt beroende av inkomster från skogsbruket. Skogsfastigheten blir för dessa ägare i stället en form av kapitalplacering. De ekonomiska förutsättningarna varierar dessutom från tid till för och skogsägare. Skogsägarstrukturens förändring och annan en samma de olika villkor som gäller för olika ägargrupper, inte minst ekonomiskt, motiverar en selektiv anpassning av de valda medlen.

9.4 mellan olika medel

Avvägning

9.4.1 Inledning

En förutsättning för framgångsrik skogspolitik är en efterfråge- och en kostnadsutveckling medför att svensk skogsindustri förbättrar eller som åtminstone bibehåller sin konkurrensförmåga. Samtidigt måste man hålla i minnet att skogsägamas och andra aktörers beslut och handlande påverkas rad andra faktorer än de skogspolitiska, bl.a. efterfrågan av en och pris på virke. Det är därför viktigt att virkesmarknaden fungerar bl.a. med avseende på konkurrensen mellan virkesköpama så att t.ex. virkespriset blir det rätta båda för skogsbruket och skogsindustrin. Avsikten med de skogspolitiska medlen är att, där så bedömts angeläget, påverka skogsägamas och andra aktörers beslutsfattande så att skogspolitikens minimikrav uppfylls. Denna påverkan kan utlösa olika former av reaktioner som kan variera beroende på om målkonflikt föreligger mellan statens och den enskildes intresse samt beroende på vilket skogspolitiskt medel som används, dvs. vilken form påverkan tar.

Generellt gäller att skogspolitikens produktionsrelaterade mål och den

påverkan som de skogspolitiska medlen utövar är i överensstämmelse med skogsägamas och andra aktörers egna intressen. Målet om ett uthålligt skogsbruk och de medel som används för att uppnå detta mål accepteras näst intill alla skogsägare. Konflikt kan dock uppstå om innebörden i av enskilda delar målet och för vissa av skogsägare. Exempel kan av grupper omfattningen plantering med främmande trädslag eller dikning. vara av Konflikt kan även uppstå mellan olika mål, t.ex. mellan produktionsmålet och bevarandemålet. Många gånger beror dock målkonfliktema om skogspolitiken på avsaknaden styrmedel eller på olämpligt val eller av

utformning av styr-medlen. Det är därför angeläget omsorgsfull en utfromning görs av stymingens administration.

Genom lämplig balans och genom skicklig administration kan konflikter

t.ex. mellan produktions- och bevarandemålen lindras eller till och med lokalt undanröjas. För att åstadkomma en effektivare styrning fordras olika medel för olika situationer, för olika landsdelar och för olika ägargrupper. Det måste ñnnas möjligheter till en lokal anpassning av uppifrån givna mål och styrmedel. De skogspolitiska medlen behöver med andra ord differentieras. Det gäller samtidigt att åstadkomma kombination en av medlen så att den samlade effekten blir den största möjliga till lägsta möjliga kostnaden. Tabell 9.1 är ett försök att redovisa olika egenskaper hos tre principiellt olika skogspolitiska medel: lagstiftning, avgifter och bidrag samt rådgivning. Avsikten med tabellen är att peka på att medel har olika lämplighet beroende på vad som skall påverkas.

9.4.2 Lagstiftning

Krav som hävdas med tvingande medel, dvs. lagstiftning, får prioritet över andra mål i princip oavsett kostnader. Lagstiftning tillgrips därför när ett visst handlande inte kan accepteras, t.ex. att föryngringsåtgärder inte vidtas inom en viss tid eller att naturvårdshånsynen underskrider fastlagd miniminivå. Samtidigt måste man hålla i minnet att ökad total mängd tvång riskerar att leda till försämrade effekter. Andra styrmedel fordras, typer av t.ex. rådgivning och ekonomiska medel där beslutsfattandet överlåts till skogsägama.

å u

0 0 o o 0 0 S 0 0 o o

å e ä 0 o o 0 o o 0 o o o o E

a i am m 0 o 0 0 o 0 0 o o

Z

Lagstiftning sammanbinds ofta med förbud och straff eftersom skogsägaren kan ställas till svars för ett beslut konsekvenser strider eller vars mot en flera lagparagrafer. Lagstiftning eller tvång kan utlösa negativa reaktioner och resultera i en avvisande attityd. Samarbetet mellan myndighet och skogsägare kan försvåras som en följd av detta. Det är därför viktigt att lagstiftningen uppfattas som befogad och legitim. Det är vidare viktigt att kraven är begripligt formulerade. Skogsâgaren blir därigenom positivare till rådgivning i skogsbruksfrågor. Arbetet för myndighetens tjänstemän underlättas och blir effektivare. Lagstiftningens största effekt ligger i att den för skogsbrukets aktörer blir en norm. Vid beslutsfattandet beaktar lagstiftningens krav. man Lagtillsyn leder samtidigt till att myndigheten får tillfälle att sprida kunskap samtidigt som information erhålls vilka beslut fattas och om som vilka åtgärder faktiskt blir vidtagna. som

9.4.3 Ekonomiska medel

Valet av ekonomiska medel innebär att de ekonomiska förutsättningarna ändras vilket kan leda till val andra beslutsaltemativ. Valet och av awågningen, liksom att lösa eventuella målkonflikter, överlåts på de enskilda beslutsfattarna. Staten har avgift eller bidrag genom en genom angett vilket värde som ett uppfyllande ett visst mål har. Om av skogsägaren trots detta föredrar att prioritera något mål är det annat upp till denne inom de lagen föreskriver. De ekonomiska ramar som styrmedlen år strikta och affärsmässiga. Långtgående krav på åtgärder i lagstiftningen med hänsyn till vissa att specifika samhällsmål skall uppfyllas kan i vissa delar landet och i av enskilda fall leda till att ekonomiska bidrag bör lämnas. Dessa bidrag måste liksom rådgivning det är motiverat att staten bedriver, som forskning samt gymnasie- och högre skogsutbilding finansieras genom avgifter eller skatter. En avvägning mot de fördelar uppnås måste som göras mot att avgifter och bidrag leder till viss effektivitetsförlust.

9.4.4 Rådgivning

Rådgivning innebär att valet beslutsaltemativ och lösandet eventuella av av målkonflikter decentraliseras till skogsägaren och andra aktörer. Rådgivning medför därför ofta Skogsägarnas och andra aktörers engagemang. attityd blir positiv. Det intresset för alla inblandade gemensamma parter betonas. Samtidigt gäller att tvingande föreskrifter, är konkreta, som tenderar att tränga undan rådgivning. Om lagstiftningen uppfattas ett rättesnöre kan upplysning lagen som om och dess innebörd verka förebyggande. Ett påtänkt beslut fattas inte eller ett olyckligt beslut kan rättas till. Fördelarna med förebyggande ett ingripande är stora. Det blir regel betydligt billigare för såväl skogsägaren som staten. Rådgivning och förebyggande lagtillsyn bidrar till att förbättra skogspolitikens legitimitet. Negativa effekter minskas och

relationerna mellan skogsägare och myndigheten förbättras. Utöver rådgivning kan utbildning, kurser, skogsdagar m.m. komma till användning. En nackdel med rådgivning och förebyggande lagtillsyn kan vara bl.a. att risken för att ett felaktigt beslut inte upptäcks efteråt. Skogsägaren eller andra aktörer är kanske inte speciellt mottagliga för rådgivning om den gäller beslut någon gång i framtiden eller också hinner råden glömmas bort. Vid rådgivning och förebyggande lagtillsyn kan det vidare vara svårt att förutse vilka problem som kan komma att uppstå i framtiden. Genom kontroll kan myndigheten efteråt försäkra sig om att rätt beslut fattats och att åtgärder vidtagits. Den skogliga rådgivningen och lagtillsynen har dessutom under 1980-talet, i stället för att rekommendera ett visst beslutsfattande, alltmer fått formen av kunskapsförmedling i syfte att förbättra beslutsförmágan. Kostnaderna för rådgivning och förebyggande lagtillsyn låter sig mätas. Det är betydligt svårare att uppskatta vilka vinster eller kostnadsbesparingar som uppnås. Sammantaget kan dock fördelarna med rådgivning och förebyggande lagtillsyn bedömas överväga nackdelarna. Omfattning och inriktning år en fråga om resurstilldelning.

9.4.5 Forskning och utveckling

En viktig förutsättning för bedrivandet av ett i vid bemärkelse uthålligt skogsbruk under dynamiska villkor år forskning och utveckling. Forskning och utveckling är en förutsättning för framgångsrik utbildning och rådgivning. Ett skäl till att staten stimulerar forskningen är dess långsiktiga och allmängiltiga karaktär. Bibehållandet av den svenska skogsnäringens konkurrenskraft kräver nya och förbättrade skogsbruksmetoder både vad gäller teknik och biologi samt välutbildad arbetskraft.

9.4.6 Avsättning av mark till reservat

Ett långsiktigt och uthålligt utnyttjande av en förnybar naturresurs är endast möjligt om det sker på naturens villkor. Ett utnyttjande av en naturresurs innebär dock alltid att den påverkas. Avsättning av mark till reservat där skogen lämnas till fri utveckling år därför ett viktigt medel för att behålla den biologiska mångfalden och uppnå det uppsatta miljömålet. Det miljöpolitiska beslutet som bl.a. innehåller ett biotopskydd är ett annat medel. Det föreslagna skogsmiljömålet måste dock framför allt uppnås genom att vid brukande av skogsarealen beakta de krav som ställs för ett bevarande av den biologiska mångalden.

9.4.7 Avslutande kommentar

Ramama för skogsägarnas och andra aktörers beslutsfattande sätts av lagstiftningen. Lagen påbjuder således att vissa åtgärder blir utförda med en viss minsta ambitionsnivå samtidigt som andra beslutsaltemativ

förbjuds. Till grund för lagstiftningen ligger den allmänt vedertagna uppfattning att skogsmark och skog skall skötas uthålligt. Lagstiftningens syfte âr i första hand att ñrebyggande. Ett viktigt medel är därvid vara upplysning om lagstiftningens innebörd och intentioner. Kunskap om lagstiftningen och de ligger bakom denna bör förmedlas normer som genom aktiv rådgivning. Denna verksamhet är sarnhällsansvar och ett därför en huvuduppgift för skogsvårdsorganisationen. Reservatsavsåttningar och biotopskyddet är viktiga bidrag till uppnåendet miljömålet av för skogen. De skogspolitiska ambitionerna skall i Ersta hand uppnås öka genom att kunskapen hos Skogsägarna och andra aktörer. Detta kan ske Lex. genom rådgivning, kurser och utbildning. Det är viktigt rådgivningen blir att lokalt anpassad. Vidare bör rådgivningen differentieras efter olika ägargruppers behov. För en fortsatt kunskapsuppbyggnad är det nödvändigt även i forsättatt ningen bedriva en framstående skogsforskning i Sverige. Genom en naturinventeringar ökar skogsägamas medvetenhet om naturvärden vilket, tillsammans med andra föreslagna åtgärder, underlättar ett uppnående av bevarandemålet. Resultatet denna inventering av kombineras med en fastighetsvis skogstillståndsinventering. Införskaffandet av en åtgärdsplan blir ett beslut för den enskilde skogsågaren. Grundprincipen för de ekonomiska medlen är att de används endast når statens krav går utöver vad som kan anses förenligt med ägaransvar och företagsekonorniska principer. Exempel på situationer då bidrag kan komma ifråga är omfattande naturvårdsintrång, anläggning ädellövskog av samt kalkning till följd luftföroreningar. av Skogsnäringen är av särskilt stor betydelse för ekonomi och sysselsättning i vissa landsdelar och på vissa orter. Ekonomisk stimulans till skogsnäringen kan befrämja utveckling där.

10 Lagstiftning

Våra slutsatser och Förslag

Inledningsvis konstaterar kommittén att skogen har stor betydelse för vårt samhälle och för landets ekonomi. Den utgör vår viktigaste naturresurs överhuvudtaget och mängd värden. Utnyttjandet skogen rymmer en av ställer också särskilda krav på miljöhänsyn. Dessa omständigheter utgör skäl för att staten bör ha särskild skogspolitik. För en att denna politik skall kunna uppfyllas krävs att samhället hushållet med den svenska skogen även i framtiden och att den nyttjas ansvarsfullt. Vi konstaterar vidare att de långsiktiga mål måste prägla som statens politik rörande hushållningen med skogen kan komma i konflikt med den enskilde skogsägarens kortsiktiga ekonomiska överväganden. mer Detta utgör skäl för en lagstiftning de minimikrav som anger som staten ställer på den enskilde angående vård av skogen. Ett grundläggande krav måste därvid vara att ny skog anläggs efter att skog awerkats eller skadats eller då skogsmark av andra skäl inte utnyttjas på godtagbart sätt. ett Detta krav bör, på samma sätt som idag, komma till uttryck i lagstiftningen genom en särskild bestämmelse återväxtskyldighet. om Med denna utgångspunkt finns det dock, med hänsyn till de från produktionssynpunkt goda och omfattande skogstillgångama i landet och då skogsindustrins behov virke av i första hand bör lösas inom marknadens ramar, utrymme för flera förenklingar reglerna. Ett annat skäl av som talar för förenklingar är att ökad valfrihet för markägaren en i valet av skogsskötselmetoder generellt sett även kommer att gynna den biologiska mångfalden. Kommittén föreslår bl.a. de angivna skälen av nu att de nuvarande lagreglema om skyldighet för markägaren röja och gallra skogen att tas bort. Likaså föreslår vi att reglerna lägsta slutavverkningsålder lägsta om samt och högsta slutawerkningsareal i huvudsak slopas. För öka valfriheten att vid val av skogsskötselmetoder föreslår vi även regleringen tillåtna att av avverkningsformer tas bort. Vad gäller storskogsbruket föreslår vi dock att ransoneringsbeståmmelsen bibehålls för större brukningsenheter. Härutöver föreslår kommittén att skyldigheten inneha skogsatt en bruksplan ersätts med skyldighet redovisa en att skogstillståndet på fastigheten.

I avsnitt 7.1 har kommittén redovisat vårt förslag jämställa att miljömålet med produktionsmålet. Detta har vi formulerat i en ny portalparagraf med följande lydelse.

Skogen är nationell tillgång som skall skötas så att den uthålligt ger en god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls. en Vid skötseln skall även hänsyn tas till andra allmänna intressen. För att uppnå det föreslagna miljömålet för skogsbruket krävs därutöver flera åtgärder. I detta kapitel redovisar vi de nödvändiga kompletteringama i lagstiftningen fir att uppnå det målet. Vi kommenterar dock även, för tydlighetens skull, våra förslag till andra medel för att uppnå miljömålet. Till att börja med föreslår kommittén att bestämmelsen om återväxtplikt på marker omfattas 5 § första stycket 3 i nuvarande skogsvårdslag som av den s.k. 5:3 § tas bort och ersätts med bestämmelse att ny skog skall en anläggas på skogmark skogstillståndet är uppenbart otillfredställande. om Att vi föreslår att bestämmelsen ändras grundar sig främst på att sådana marker ofta har höga naturvärden och att statliga krav på aktiva skogsbruksåtgärder på dessa marker därför bör undvikas. Dessutom föreslår vi generell möjlighet att meddela undantag från återväxtskyldigheten med en hänsyn till naturvårdens, kulturmiljövårdens och rennâringens intressen. Kommittén konstaterar vidare att det är vikti att hänsynreglema tillämpas i den utsträckning varit lagstiftarens avsikt. Detta kräver som skärpt övervakning från myndigheternas sida. Kommittén föreslår därutöver att bestämmelsen om naturvårdshänsyn kompletteras för att behålla och skydda äldre träd samt för att behålla den naturliga karaktären hos skogliga impediment. Vi anger också att uttaget fmgrenar och barr från skogen bör begränsas starkt. Dessa tillägg bör av komma till uttryck i föreskrifterna till bestämmelsen om naturvårdshänsyn. Som ett led i strävandena att markera skogägarens sektorsansvar och för att öka hans delaktighet i utredningen skogens naturvärden föreslår om kommittén att bestämmelsen awerkninganmälan kompletteras med en om skydlighet för markägaren att vilken naturvårdshänsyn han avser att ange ta i samband med awerkning. Härigenom ges tillsynsmyndigheten också möjlighet kontrollera att hänsynsbestämmelsen följs. Utöver dessa kompletteringar i lagstiftningen föreslår kommittén att nödvändiga inventeringar genomförs för att kunna genomföra biotopskyddet i 21 § naturvårdslagen. I det sammanhanget anser vi det också angeläget att de pågående inventeringama i Skogsstyrelsens regi angående nyckelbiotoper och sumpskogar i slutförs. En precisering av biotopskyddet kräver samtidigt att föreskrifterna till hänsynsregeln i skogsvårdslagen kompletteras. Härutöver anser vi det nödvändigt att föreskrifterna förändras i enlighet med nya forskarrön. Kommittén pekar också på möjligheten att träffa civilrättsli ga avtal med markägare för att skydda och vårda känsliga skogsmiljöer bl.a. skyddsvärda biotoper utöver de skyddsregler som gäller enligt 21 § naturvårdslagen. Angående den ekonomiska ersättningen till markägaren då pågående markanvändning avsevärt försvåras på grund av restriktioner med hänsyn till bl.a. naturvärden är kommittén inte beredd att föreslå någon ändring 1987 års riksdagsbeslut. Däremot ställer kommittén sig positiv till att av den del kostnaden motsvarar ett intrång upp till den s.k. kvalifikaav som tionsgränsen skall avräknas på intrångsersättningen.

Kommittén anser vidare, om vårt förslag till miljömål skall kunna uppnås, att storskogsbruket måste ta ett större ansvar för att utveckla nya skogsbruksmetoder som utgår från de naturgivna ñrutsättningama. Vi anser dessutom att storskogsbruket i större utsträckning än i dag självt måste inventera skyddsvärda områden samt avsätta lämpliga områden för fri utveckling. Även i detta sammanhang vill kommittén särskilt understryka det stora behovet av ytterligare avsättningar av skogsmark till naturreservat i främst södra och mellersta Sverige samt i Norrlands kustland i syfte att behålla den biologiska mångfalden och för att uppnå det föreslagna miljöav oss målet. I enlighet med ett ökat sektorsansvar föreslår vi att ädellövskogslagens bestämmelser överförs till skogsvårdslagen. Av detta följer att Skogsvårdsorganisationen skall handha tillämpningen bestämmelserna vilkai övri av är oförändrade. Slutligen anser kommittén att det inom ramen för nuvarande regelsystem är möjligt att på ett tillfredställande sätt övervaka konsekvenserna för miljön av nya skogsbruksmetoder och nytt skogsodlingsmaterial. Av den anledningen är det vår uppfattning att behovet av att införa regler fir nya miljökonsekvensbeskrivningari skogsbruket är ringa.

10. l

Utgångspunkter

I utvärderingen av nuvarande skogspolitiska medel kapitel 4 vi angav inledningsvis att det kan vara svårt att bedöma vilken betydelse ett enskilt medel har haft för hur olika mål uppfyllts eller om medlet påverkat ens måluppfyllelsen. Orsaken härtill är framför allt att medlen vanligen inte är avsedda att verka enskilt utan tillsammans med lämplig inbördes en avvägning. Kommittén har dock dragit slutsatsen att lagstiftningen, där de grundläggande kraven som staten ställer i fråga skogsvård väsentligt om anges, måste ha bidragit till att det skogspolitiska produktionsmålet har uppfyllts. Å andra sidan påpekade vi att den faktiska skogspolitiken och därigenom lagstiftningen i viss utsträckning har hindrat användningen andra av brukningsformer än trakthyggesbruk, att den i någon mån hindrat brukningsformer som syftar till kvalitetsproduktion virke samt att den av genom sin detaljering på föreskriftsnivå gynnat ett ensartat skogsbruk mer och än ett skogsbruk som i mindre utsträckning negativt påverkar viktiga naturvärden. Som vi angett i kapitel 8 om de framtida skogspolitiska målen, påverkar andra samhälleliga mål på olika sätt utformningen de skogspolitiska av målen. För att uppnå andra samhällsmål än de skogspolitiska använder staten olika medel bl.a. lagstiftning. Exempel på sådan lagstiftning är naturresurslagens bestämmelser där staten formulerat hur hushållningen med de nationella naturresursema skall ske, plan- och bygglagen där

utformningen av samhällelig planering närmare regleras, naturvårdslagens, miljöskyddslagens och vattenlagens bestämmelser där statens miljömål bl.a. regleras. Härtill kommer bestämmelser som reglerar andra areella näringar såsom jordbruket och rennäringen genom lagen om skötsel av jordbruksmark och rennäringslagen samt regleringen av andra skyddsvärda intressen såsom kulturmiljön genom kulturminneslagen. Dessa lagar är föremål för översyn inom ramen för miljöskyddskommitténs arbete med att ta fram en miljöbalk. Exempel på annan lagstiftning som har betydelse i sammanhanget är konkurrenslagstiftningen där statens mål angående konkurrensförhållandena i näringslivet bl.a. kommer till uttryck. I våra direktiv har en del av den nu nämnda lagstiftning kommenterats. När vi formulerar framtida skogspolitiska mål skall vi således utgå från att naturresurslagens bestämmelser till skydd för skogsmarken bör ligga fast. Dessutom skall vi vid vår bedömning av framtida skogspolitiska medel ägna särskild uppmärksamhet åt en framtida skogsvårdslagstiftnings tillämpningsområde och därvid behandla anknytningen till annan lagstiftning, särskilt naturvårdslagstiftningen. Vi skall i samband därmed bedöma i vilken lagstiftning olika föreskrifter som reglerar skogsbruket lämpligen bör höra hemma. Vid en sådan bedömning skall kommittén utgå från grundprincipen om varje sektors miljöansvar. Vid utfommingen av framtida lagstiftning som reglerar skogsbruket måste vi givetivs ta hänsyn till bl.a. de nu nämnda lagarna så att olika regelverk inte motverkar varandra. Kommittén har av den anledningen haft samråd med bl.a. miljöskyddskommittén. Vi har också berört en del av den nu nämnda lagstiftningen i vår utvärdering av de skogspolitiska medlen. En utgångspunkt för kommitténs arbete att formulera framtida skogspolitiska medel är även att medlen skall vara enkla och lätta att tillämpa. Vi bör också, enligt direktiven, lämna förslag till medel som utan behov av myndighetsstyming i form av tillståndsgivning m.m. medverkar till att de skogspolitiska målen uppfylls. Vidare skall kommittén pröva i vilken mån de grundläggande kraven på skogsbruket bör kunna tillgodoses utan att formellt beslutade förelägganden och förbud i det enskilda fallen behöver tillgripas. Härtill kommer att det i våra tilläggsdirektiv anges att kommitténs arbete med lagstiftningsfrågoma skall syfta till en minskad reglering av skogsbruket. De här angivna utgångspunktema samt de riktlinjer vi i kapitel 9 lagt upp angående de framtida skogspolitiska medlens utfomming utgör bakgrund för de följande övervägandena angående framtida skogsvårdslagstiftning.

10.2 Inledning

l kapitel 8 och 9 har vi angett de huvudsakliga skälen till att vi bör ha en samhällelig skogspolitik och vilka medel som kan användas för att uppfylla denna politik. Vi angav således där att skogsbruket har stor betydelse för

samhällsekonomin samtidigt som det är en näring med unik långsiktighet som sträcker sig över flera generationer. Dessutom utgör skogen förutom att vara en resurs för skogsnäringen en av våra viktigaste naturresurser över huvudtaget. Skogen rymmer många värden för människor oss samtidigt som den är ett viktigt ekosystem som innehåller stor del en av vår fauna och flora. Utnyttjandet av skogen ställer därför särkilda krav på miljöhänsyn. Vi slog fast att samhällets långsiktiga mål om hushållning med naturresursema och skydd av olika naturvärden kan komma i konflikt med den enskilde skogsägarens kortsiktiga ekonomiska överväganden och att mer detta utgör skäl för en lagstiftning som anger de minimikrav staten ställer på den enskilde angående vård skogen. av Vad först gäller det skogspolitiska produktionsmålet framgår de av beräkningar kommittén låtit göra över den svenska skogens utveckling bilaga 10 samt vår framtidsbedömning kapitel 6 och bilaga 12 att landet under överskådlig tid kommer att ha mycket trädråvara. gott om Enligt kommitténs uppfattning skapar detta möjligheter för framtiden och utgör en utmaning för den svenska skogsnäringen. Skogen kommer även i framtiden att spela mycket stor roll för den en svenska samhällsekonomin. Vi bör därför även fortsättningsvis hushålla ansvarsfullt med den så att vi ger handlingsfrihet åt framtida generationer att utnyttja skogstillgångama. Skogsindustrins behov virke bör i första av hand lösas inom marknadens och inte lagreglering eller ramar genom andra samhälleliga styrmedel. Detta hindrar naturligtvis inte att det av andra skäl, t.ex. regionalpolitiska eller sysselsättningspolitiska, kan finnas behov av samhälleliga insatser med olika styrmedel kan ha skogspolisom tiska beröringspunkter. Dessa bör dock inte i första hand komma till uttryck i reglering av skogsvården. En annan sak är att förutsättningarna för skogsskötseln skiftar i olika delar av landet på grund de naturgivna av förutsättningarna och att föreskrifter till lagen dessa skäl kan av anpassas regionalt. Vad därefter gäller miljöfrågoma inom skogsbruket har viktig en uppgift för kommittén varit att sätta upp ett miljömål fir skogsbruket och ange vilka medel som behövs för att uppfylla detta. I kapitel 7 har vi närmare diskuterat miljömålet. Där angav vi också att ett flera sätt är av att, inom rimliga gränser, ge den enskilde skogsbrukaren större frihet i hans val av olika skogsskötselmetoder. Enligt kommitténs uppfattning talar de nu nämnda omständigheterna och de utgångspunkter vi har för vårt arbete för avreglering och förenkling en av regelsystemet. Kortfattat innebär detta att vi att flera de anser av bestämmelser son1 reglerar skogsvården kan tas bort. Exempel på detta är reglerna om röjning och gallring, lägsta slutawerkningsålder samt huvudelen av reglerna om högsta och lägsta slutavverkningsareal. Härutöver föreslår vi att skyldigheten att inneha skogsbruksplan slopas. en Skyldigheten att vidta återväxtåtgärder efter avverkning bör dock bibehållas. Den bestämmelsen är, som vi nämiare kommer att utveckla i det följande avsnittet, av avgörande betydelse för att upprätthålla vårt värdefulla skogstillstånd även i framtiden.

För att uppfylla det av oss föreslagna miljömålet krävs vidare bl.a. att bestämmelsen om naturvårdshänsyn i 21 § och föreskrifterna till den kompletteras.

10.3 Lagstiftningens framtida utformning

10.3.1 Allmänna bestämmelser

skogsbruket är, som bl.a. utvecklats i kapitel präglat av en unik långsiktighet. Målen för den framtida skogspolitiken har formulerats bl.a. med hänsyn härtill. Som vi också angett tidigare har dessa mål stark förankring i samhället. Att i en särskild inledande bestämmelse ange de skogspolitiska målen har en viktig pedagogisk funktion. Härigenom framgår tydligt vilken stor betydelse vårt land lägger vid de skogliga värdena. I dag framgår de skogspolitiska målen kortfattat av 1 den s.k. portalparagrafen. Enligt kommitténs mening bör även i fortsättningen de grundläggande målen för skogspolitiken anges här. Med hänsyn till våra överväganden angående framtida skogspolitiska mål och särskilt det nya skogspolitiska miljömål krävs dock att bestämmelsen formuleras om. Vi föreslår att den får följande lydelse.

1 § Skogen är en nationell tillgång som skall skötas så att den uthålligt ger en god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls. Vid skötseln skall hänsyn tas till andra allmänna intressen.

I begreppet skog innefattar vi skogsmark med dess skog det som uttrycks i nuvarande bestämmelse. Genom att ange att skogen är en nationell tillgång betonar vi skogens unika samhälleliga värden, att den är en resurs som inte endast har betydelse för den enskilde skogsägaren utan för hela samhället. Häri ligger också att skogens nyttjande skall präglas av mångbruk. Vi har i avsnitt 8.1 närmare utvecklat vad begreppet mångbruk innebär. Att skogen skall skötas innebär till att huvuddelen av skogsmarken skall brukas genom ett aktivt skogbruk. Ett sådan brukande får endast inskränkas om det kommer i strid med andra viktiga vården. Detta överensstämmer med riksdagens uttalanden som de har kommit till uttryck i bl.a. naturresurslagen. Brukandet skall vara effektivt och ansvarsfullt. Dessa begrepp har vi närmare utvecklat i avsnitt 8.3.2. Genom begreppet uthålligt knyter vi bl.a. an till Rio-deklarationen och Brundtlands kommissionens uttalande varaktigt hållbar utveckling om en fir nyttjandet av skogen som naturresurs. Detta innebär att vi att anser ny skog skall anläggas efter slutawerkning så att resursen bibehålls. Det innebär emellertid också att skogsbruket måste bedrivas på ett sådant sätt

att ekosystemet inte utarmas och att skogsmarkens naturgivna produktionsförmåga vidmakthålls. Vi anger även att skogen skall god avkastning. Detta uttryck har vi ge utvecklat närmare i avsnitt 8.3. Det innebär att skogen, på sätt samma som i dag skall ge hög och värdefull virkesavkastning också att den skall men ge god avkastning av andra produkter. Härigenom framgår också att skogens nyttjande skall vara präglat av mångbruk. Till den nu nämnda bestämmelsen har vi knutit det föreslagna av oss miljömålet. Detta har uttryckts så att produktionsmålet skall uppfyllas samtidigt som den biologiska mångfalden behålls. Vi har härigenom jämställt produktions- och miljömålet. I begreppen ligger att i landet naturligt förekommande växt- och djurarter skall förutsättningar att ges fortleva under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd, att hotade arter och naturtyper skall skyddas och att genetisk variation i skogen skall behållas. Som vi angett i avsnitt 7.1.1 angående ett framtida skogpolitiskt miljömål gäller att i ett så intensivt skogbruk det svenska inte alla som arter och naturtyper kan klaras ständigt och över hela landets areal. Det miljömål vi har satt för skogbruket måste därför nationellt upp vara ett mål. Det kräver emellertid utveckling och anpassning skötselmetoder av över hela landet, anpassade till olika regionala och lokala förhållanden. I bilaga 10 kapitel 6 har exempel på sådana skötselmetoder beskrivits. För att uppfylla målet krävs olika medel. I avsnitt 7.1.1 har vi diskuterat dessa. Vi återkommer till frågan när vi diskuterar övriga framtida skogspolitiska medel. I l § har vi slutligen angett att vid skötseln skall hänsyn tas till andra allmänna intressen. Detta innebär att, precis idag, hänsyn skall tas till som kulturmiljövårdens och rennäringens intressen. Här ingår också rekreations- och friluftslivsintressen inklusive jakt och fiske. Som vi tidigare diskuterat understryks detta ytterligare att vi inledningsvis genom anger att skogen är en nationell tillgång och att skogen skall nyttjas genom mångbruk. I detta sammanhang bör nämnas att bl.a. kulturmiljövårdens och rennäringens intressen regleras särskilda lagar. Dessutom genom regleras skogsbrukets hänsyn i ñâllnära skog till dessa intressen i skogsvårdslagen. I 2 § första stycket första punkten att med skogsmark mark anges avses som är lämplig för virkesproduktion och inte i väsentlig utsträckning som används fir annat ändamål. I tredje stycket att mark skall anges anses lämplig för virkesproduktion om den enligt vedertagna bedömningsgrunder kan producera i genomsnitt minst en kubikmeter virke året hektar. om per Dessa definitioner är allmänt accepterade och på praktisk taget all mark som omfattas av definitionerna har ett uthålligt skogsbruk kunnat bedrivas. En utvidgning så att skogsmark omfattar även marker med lägre produktionsfömiåga är inte lämplig dels med hänsyn till de naturvärden som ofta finns där och dels därför att de skogsbiologiska kunskaperna idag knappast är tillräckliga för att kunna bedriva ett uthålligt skogsbruk på dessa marker. En snävare definition av skogsmarken i produktionshänseende skulle kunna tänkas vara motiverad av naturvårdsskäl. En sådan förändring är

dock tveksam då den skulle kunna påverka skogsägamas förfoganderätt över skogen och få betydande negativa ekonomiska konsekvenser för dem. En förändring av definitionen skulle dessutom medföra mycket stora omläggningskostnader. Kommittén anser därför att skogsmarksdefinitionen bör vara kvar i denna del och att tredje stycket bör bibehållas. Andra punkten är knuten till bestämmelserna om skyddsskog. I den följande texten föreslår vi att dessa skall vara kvar. Något skål att ändra definitionen anser vi inte finnas. I andra stycket anges att särskilda förhållande kan medföra att outnyttjad mark inte skall anses vara skogsmark. Som särskilda förhållanden räknas att marken har höga natur- eller kulturmiljövärden eller att den är av betydelse för rennäringen. Enligt kommitténs uppfattning bör även sådan mark vara skogsmark. Härför talar främst två skäl. För det första leder den av riksdagen vid flera tillfällen uttalade principen om att varje samhällsektor skall ta sitt miljöansvar till att mark som av naturvårdsskäl inte bör brukas skall ligga inom skogsbrukets ansvarsområde såvida inte naturvårdande myndigheter uttryckligen skall ha ansvaret t.ex. om marken avsatts som antionalpark eller reservat. Kommittén anser att principen om skogsbrukets sektorsansvar även bör gälla kulturmiljön och frågor med anknytning till rennäringen. Följaktligen bör även sådan mark betraktas som skogsmark. För det andra kan skogliga åtgärder när som helst vidtas på outnyttjad mark där marken inte regleras på något annat sätt, t.ex. genom naturvårdslagen. Om marken inte är skogsmark omfattas i princip inte de skogliga åtgärderna där av skogspolitiken eller dess medel. Möjligheten att styra åtgärderna är därför begränsade. Även denna omständighet talar för att all nu angiven mark skall vara skogsmark. Andra stycket bör därför slopas. I det följande föreslår vi istället ett undantag från återväxtskyldigheten i 5 § andra och tredje punkten av hänsyn till naturvårdens, kulturrniljövårdens och rennäringens intressen. Det finns dock bestämmelser på föreskriftsnivå i skogsvårdslagstiftningen om skogliga åtgärder på s.k. impediment myr, berg, fjällbarrskog, ljällbjörkskog, fjäll. Dessa impediment har lägre virkesproducerande fömiåga än skogmarken. Ett visst extensivt utnyttjande av impedimentens virkesproduktion har tidigare förekommit och förekommer fortfarande. Det finns dock inte någon vedertagen definition av detta begrepp. Kommittén föreslår att begreppet skogliga impediment definieras enligt följande. Skogliga impediment är mark med skog eller mark med förutsättningar att bära skog där marken i genomsnitt inte kan producera minst en kubikmeter virke om året per hektar utan produktionshöjande åtgärder. Som vi angett i avsnitt 8.3.1 bör den naturliga karaktären på de skogliga impedimenten bibehållas av hänsyn till de naturvärden som finns där. Trakthyggesbruk bör därför undvikas på dessa områden. Inte heller produktionshöjande åtgärder bör få vidtas där. Föreskrifter som närmare reglerar dessa förhållanden bör införas i anslutning till 21 Det är därför lämpligt även direkt i 21 § ange att hänsyn till naturvärden även omfattar

skogliga impediment och att dessa definieras i bestämmelsen på sätt har nu föreslagits. I 1979 års skogspolitiska beslut att frågan under vilka angavs om förutsättningar och i vilken omfattning skogsmark skall i anspråk för tas andra ändamål än virkesproduktion inte är fråga bör regleras i en som skogsvårdslagstiftningen. Frågan har senare reglerats närmare i naturresurslagen och annan lagstiftning knutits till denna. I bilaga 6 redovisas som närmare de bestämmelserna. I det gällande skogspolitiska beslutet angavs också att det är en viktig förutsättning att någon form anmälan sker i av samband med att marken skall tas i anspråk för annat ändamål. Skälet härtill är att staten skall kunna kontrollera att lagens grundläggande bestämmelser inte kringgås under förebärande ändrad markanav en vändning. Man ansåg att bestämmelsen avverkningsamnälan om var tillräcklig för att uppfylla den förutsättningen. De förslag som kommittén lämnar i de följande avsnitten vissa om avregleringar omfattar inte avverkningsanmälan. De skäl angetts i som 1979 års skogspolitiska beslut äger, enligt kommitténs uppfattning, fortsatt giltighet varför 3 § där det anges att skogsvårdslagen inte hindrar att skogsmark tas i anspråk för annat ändamål än virkesproduktion bör behållas. I 4 § anges hur gränsdragningen skall ske mellan skogsvårdslagens tillämpningsområde och tillämpningen andra föreskrifter för skogsav bruket. Bestämmelsen är nödvändig för att föreskrifter meddelade med stöd av annan lagstiftning, främst skyddslagstiftning såsom naturvårdslagen och kulturrninneslagen, skall gälla framñr skogsvårdslagens regler. Bestämmelsen bör behållas oförändrad.

l0.3.2 Anläggning skog på skogsmark

av ny

I 5 § anges när, med hänsyn till skogstillståndet, och inom vilken tid ny skog skall anläggas medan i 7 § anges hur ny skog skall anläggas samt vilka resultat som skall uppnås och inom vilken tid det skall uppnås. För att de av oss föreslagna skogspolitiska målen skall kunna uppfyllas krävs att vi hushåller med den svenska skog även i framtiden och den att nyttjas ansvarsfullt. Ett grundläggande krav måste därvid skog vara att ny anläggs efter att skog har avverkats eller skadats eller då skogsmark av andra skäl inte utnyttjas på ett godtagbart sätt. Detta krav har sedan snart ett sekel varit vägledande för svensk skogsvård och har också på ett avgörande sätt bidragit till det skogstillstånd vi har i dag. Kravet har bl.a. kommit till uttryck i de nämnda bestämmelserna. Enligt kommitténs mening är det nödvändigt att ett sådant krav även i framtiden kommer till

uttryck i lagstiftningen för att skogspolitikens mål hushållning med om skogen skall kunna uppfyllas. Detta grundläggande krav är dessutom i dag väl förankrat i rättsmedvetandet och bred brukarkrets. accepteras av en För att kunna upprätthålla återväxtskyldigheten måste dock man ta ställning till vissa grundläggande frågor. Det gäller främst frågan när om

återväxtskyldigheten inträder, trädslagsval, när återväxtátgärder skall börja vidtas och när återväxtskyldighetens skall anses uppfylld.

När skall återväxtskyldigheten inträda

I 5 § anges när ny skog skall anläggas på skogsmark. Vad gäller anläggning av ny skog efter avverkning tar bestämmelsen i sin nuvarande utformning främst sikte på de avverkningsformer som är tillåtna enligt lagen, främst slutavverkning i samband med trakthyggesbruk. Då kommittén i det följande texten föreslår att även andra avverkningsformer skall kunna tillåtas behöver föreskrifterna ändras så att dessa avverkningsformer tillåts. Skogsstyrelsen bör i uppdrag att närmare ange när återväxtskyldigheten inträder. Utgångspunkten bör givetvis vara, i enlighet med de mål vi satt upp, att vi för framtiden uppnår ett skogstillstånd som från produktionssynpunkt är minst lika gott som dagens, både vad avser volym och kvalitet. Vad gäller nedlagd jordbruksmark har framförts förslag att i bestämmelsen särskilt ange att någon skyldighet att anlägga skog på marken inte inträder förrän jordbruksmarken är definitivt nedlagd. Detta framgår dock direkt av förarbetena till den nya livsmedelspolitiken prop 198990:146 s 190 varför kommittén inte anser det nödvändigt att i lagstiftning ytterligare förtydliga detta. Vi har i avsnitt 8.3.1 angett att nedlagd jordbruksmark bör till en del nyttjas för intensiv eller extensiv skogsproduktion. Beskogning bör dock av flera skäl i första hand ske med lövträd. Sådan mark bör också till viss del kunna lämnas för fri utveckling med hänsyn till bl.a. den biologiska mångfalden. Det bör därför finnas möjlighet att av naturvårds- och kulturmiljöskäl undanta bl.a. sådan mark från återväxtskyldigheten enligt 5 Ett sådant undantag kan visserligen omfattas av ll § där skogsvårdsstyrelsen ges möjlighet att meddela undantag från bl.a. 5 § men den bestämmelsen riktar sig främst på enskilda situationer. För att tydligare markera denna möjlighet att medge undantag från återväxtskyldigheten av främst nu angivna skål bör detta anges direkt i 5 Bestämmelsen bör dock utformas som ett generellt undantag från återväxtskyldigheten om särskilda förhållanden föreligger jämte ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att att ange dessa undantag. Bestämmelsen i 5 § första stycket 3 har kritiserats för att den i alltför stor utsträckning används för att restaurera skogar som har särskilda naturvärden och att den därför bör slopas. Kommittén har förståelse för denna kritik då den framfördes i början av 1980-talet. Bestämmelsen har samtidigt varit av betydelse för att bygga upp det från produktionssynpunkt goda skogstillstånd vi har i dag. Det har dessutom tidigare varit knutet ett omfattande statligt ekonomiskt stöd till den som numera har upphört. Som vi har angett i avsnitt 4.2.6 om utvärderingen av de ekonomiska medlen har det sannolikt varit stödet som haft negativa effekter på naturvärdena. Kommittén anser dock att övervägande skäl talar för att den kan slopas. Med häsnyn till dessa markers ofta höga naturvärden bör det inte finnas ett specifikt krav från statens sida att de beskogas genom aktiva skogs-

bruksåtgärder. Det bör emellertid även i framtiden möjligt att i vara undantagsfall även om inte första eller andra punkten är tillämplig, när skogstillståndet är uppenbart otillfredställande, kunna kräva att återväxtåtgärder sätts in. Tredje punkten bör således ändras att endast avse fall då skogstillståndet är uppenbart otillfredställande. Detta skall uppfattas som en något lägre nivå än i första punkten. Skogsstyrelsen bör få i uppdrag att närmare ange när bestämmelsen skall tillämpas. Redan enligt dagens bestämmelser är det möjligt att ta hänsyn till naturvårdens intressen vid tillämpningen av 5 § första stycket 3. I Skogsstyrelsens allmänna råd anges således att mark i och för sig som omfattas av denna bestämmelse enligt 2 § andra stycket inte skall anses som skogsmark om awerknings- och föryngringsåtgårder påtagligt skadar bl.a. naturvårdsintressen. Vi har tidigare föreslagit att 2 § andra stycket tas bort. Enligt vår mening bör därför, på sätt vi samma som nyss föreslagit angående definitivt nedlagd jordbruksmark, sådan mark som omfattas av 5 § första stycket 3 också kunna undantas från återväxtskyldighet med hänsyn till naturvårdens, kulturmiljövårdens eller rennäringens intressen. Detta kan ske med stöd av det tidigare föreslagna tredje nya stycket. I övrigt har kommittén inte funnit några vägande skäl för att ändra den nuvarande uppbyggnaden av bestämmelsen.

Trädslagsval

I vårt förslag till framtida skogspolitiska mål har vi angett att skogsproduktionen i huvudsak skall vara inriktad på en hög produktion av barrträdsvirke av god kvalitet. Samtidigt har vi understrukit det önskvärda i att användningen av tall och gran i högre grad präglas växtplatsemas av naturgivna förutsättningar och att lövträdens andel bör bli större än idag, särskilt i områden som med hänsyn till förutsättningam har låg lövträdsandel. Vi har vidare angett att det är mer angeläget att öka lövträdsandelen i barr- och blandskogar än att öka lövskogsandelen. Medel för att uppnå dessa mål bör vara främst rådgivning. Till frågan om val av skogsodlingsmaterial återkommer vi under rubriken föryngringsmetoder.

När återväxtåtgärder skall börja vidtas

Det är av stor vikt att skogsmarken utnyttjas kontinuerligt. Det torde därför vara nödvändigt att behålla den tidsgräns på tre år inom vilken föryngringsåtgärder skall påbörjas. I nuvarande bestämmelse att anges återväxtåtgârder skall vidtas efter slutawerkning. Detta begrepp är mindre lämpligt eftersom vi avser att ge större möjligheter att använda alternativa skötselmodeller. Med hänsyn härtill bör tidsperioden ändras till att avse tre vegetationsperioder efter avverkning som varit så omfattande att återväxtskyldigheten har inträtt.

När återväxtátgärder skall vara genomförda

Vad gäller den tid inom vilken föryngring skall vara genomförd bör det vara möjligt att acceptera längre föryngringstider än de 10 respektive 15 år som gäller i dag. I vissa fall bör tiden kunna sträckas ut till 20 år med hänsyn till bl.a. lokala erfarenheter.

Areal

Enligt nuvarande bestämmelser skall återväxtskyldigheten uppfyllas varje enskilt bestånd. Detta bör gälla även i fortsättningen. Möjlighet att meddela undantag finns redan i dag enligt 11

Föryngringsmetoder

Hur och när en föryngring skall ske regleras i dag i huvudsak ett genom bemyndigande för Skogsstyrelsen att i föreskrifter lämpliga metoder. ange I dessa anges att endast metoder som erfarenhetsmässigt eller genom forskningsrön och prov i praktisk skala visat sig ge tillfredställande resultat, får användas vid beståndsanläggning. Dessa regler kommer att vara nödvändiga även framgent. Som kommittén anger i det följande och i avsnitt l0.4.2 bör inte skogsodlingmaterial eller nya oprövade metoder i framtiden komma till användning i större skala innan en analys av konsekvenserna för miljön har gjorts. Kommittén anser, bl.a. för att möjliggöra en satsning kvalitetsskogsbruk, att naturlig föryngring i större utsträckning än hittills bör på gynnas därför lämpliga marker. Det bör således i större utsträckning än i dag vara upp till skogsägaren att avgöra om han vill använda naturlig föryngring t.ex. genom att i större utsträckning använda skärmstållning och skärmföryngring. Något behov att ändra lagtexten i 7 § med hänsyn till vad som nu sagts finns dock inte. l våra förslag till framtida skogspolitiska mål har vi bör angett att man eftersträva att inga påtagliga bestående skador på markens ytskikt uppstår, varken avsiktliga eller oavsiktligt. Vi har också angett att skogsbruket bör bedrivas så att påtaglig negativ inverkan på vattenkvaliteten i sjöar, vattendrag och hav undviks. Detta kräver återhållsamhet främst vid markberedning och med dikning. För att i framtiden kunna satsa på naturlig föryngring i större utsträckning än i dag kommer det dock att finnas behov av att kunna använda olika former markberedning. av Radikala metoder som hyggesplöjning skall dock undvikas. Bestämmelse härom bör införas i förordningen. Frågan om markavvattning och skyddsdikning har nyligen varit föremål för utredning. Nya skärpta regler har införts både i skogsvårdslagen och naturvårdslagen. Något skäl att ytterligare komplettera dessa regler finns för närvarande inte. De ändringar som har genomförts stämmer väl överens med de mål kommittén har för den framtida skogspolitisatt upp ken i dessa delar. I den översyn av föreskrifter och allmänna råd har gjorts inom som Skogsstyrelsen pekas att reglerna om skogsodlingsmaterial inte till fullo motsvarar de senaste vetenskapliga rönen på proveniensområdet. Det är

enligt kommitténs uppfattning viktigt att sådana rön beaktas. Redan i dag är det enligt skogsvårdsförordningen Skogstyrelsen villkoren för som anger användning och godkännande av skogsodlingsmaterial. Hur de svenska reglerna kommer att ställa sig i förhållande till EG:s regler är ännu för tidigt att uttala sig Eventuella förändringar bestämmelserna bör om. av dock kunna ske inom ramen för bemyndigandet till Skogsstyrelsen. Enligt kommitténs mening är det nödvändigt att även i framtiden ha bestämmelser som reglerar handeln med skogsodlingsmaterial och vilket material får som användas. Bestämmelsen i 8 § bör därför ñnnas kvar.

Vad gäller frågan om contortatallens framtid har vi i avsnitt 8.3.3

angett att contortaodlingama bör få en omfattning är väsentligt mindre som än den maximiareal gäller idag och att stora sammanhängande som områden med contortatall inte bör förekomma. Dessa våra slutsatser får till följd att föreskrifterna till 8 § måste ändras. De nuvarande reglerna röjning bidrar till att beståndets framtida om karaktär och utveckling fastläggs på ett mycket tidigt stadum. Enligt vår mening bör markägaren ges större möjligheter att själv avgöra vilken beståndsutveckling som önskas, dvs. när åtgärder skall sättas in. Gallringsaktiviteten är främst beroende lönsamheten. I den översyn av som görs inom Skogsstyrelsen har dessutom angetts att bestämmelsen har utnyttjatsi mycket få fall, främst på grund att Skogsvårdsorganisationen av inte har prioriterat bestämmelsen och då flera skogsvårdsstyrelser ansett den var ett svagt instrument. Liksom för röjning bör markägaren frihet ges att själv avgöra när han skall gallra för att påverka beståndets utveckling. Enligt kommitténs uppfattning bör reglerna röjnings- och gallom ringsskyldighet alltså slopas. Enligt nuvarande 10 § svarar skogsägaren ensam för att skog anläggs ny samt för röjning och gallring, dvs. bestämmelserna i 5 9 §§. För övriga åtgärder i skogsbruket, dvs övriga avverkningsbestämmelser gäller som bl.a. skydd för den skogen samt bestämmelser hänsyn till yngre om naturvårdens intressen, ansvarar var och får förfoga över skogen. en som Det gäller främst rotpostköpare och servitutshavare. Något vägande skäl för att flytta ansvaret för skogsvården från skogsägaren till en vidare krets har inte framkommit. Bestämmelsen bör därför behållas oförändrad. Undantag från återväxtskyldigheten kan medges enligt 11 Sådana undantag medges i dag om kraven anses oskäligt betungande. Det bör vara fallet även i framtiden. Bestämmelsen bör ändras med hänsyn till vårt förslag att slopa röjnings- och gallringsskyldigheten.

10.3.3 Awerkning skog på skogsmark

av

Enligt 12 § får avverkning endast ske röjning eller gallring eller genom slutavverkning som är ändamålsenlig för anläggning skog. av ny En ökad frihet för markägaren att själv avgöra när och hur avverkning

skall ske bör också omfatta formerna för slutawerkning. Härigenom

öppnas också möjligheten för markägaren att bestämma hur det nya beståndet skall anläggas och utvecklas. Detta kan få betydelse i områden

är känsliga med hänsyn till sina särskilda naturvärden men även i som tätortsnära skogar där trakthyggesbruk med den nu dominerande avverkningsformen slutavverkning passar mindre väl. Bestämmelsen kan därför slopas. Oavsett avverkningsformema måste dock kraven på anläggning av ny skog upprätthållas vilket medför att avverkningsformer som inte ger tillfredställande återväxt inte kan accepteras. I 13 § regleras lägsta slutavverkningsålder. Den har till syfte att hindra slutavverkning i skog som fortfarande har hög volymtillvâxt. Som framgått av vår utvärdering av den nuvarande skogspolitiken och skogstillståndet har den totala avverkningen i landet under 1980-talet betydligt underskridit den långsiktigt möjliga avverkningen. Under början av 1980-talet understeg avverkningama också industrins råvarubehov varför en regel om skyldighet att slutavverka skog infördes 1983. Av vår framtidsbedömning framgår att vi under överskådlig tid kommer att ha ett kraftigt virkesöverskott i landet vilket medför att det framtida problemet snarast kommer att bli att stora delar av skogen kommer att avverkas i sen ålder. För samhället som helhet kommer enstaka avvikelser med avverkning i yngre åldrar inte att någon större betydelse. Enligt vår mening torde dessutom skogsägaren i gemen inte avverka skogen innan den ger störst ekonomiskt utbyte vilket innebär att de inte kommer att awerka i yngre åldrar än som är tillåtet i dag. Om brist skulle uppstå regionalt går priserna upp inom dessa områden vilket kommer att reglera efterfrågan. Dessutom kan, samma sätt som i dag, virke från andra regioner användas samtidigt som viss import kan komma att ske. Kommittén anser att bestämmelsen kan slopas. Bestämmelserna om högsta respektive lägsta slutavverkningsareal i 14 § har till syfte att främja en jämn åldersfördelning på brukningsenheten för att skapa förutsättningar för en långsiktigt jämn råvaruförsöijning till industrin och för att trygga en jämn sysselsättning inom skogsbruket. De består av dels en bestämmelse om avverkningsskyldighet, dels särskilda ransoneringsbestämmelser. Enligt kommitténs uppfattning är det även i framtiden av största vikt att den svenska skogsindustrin försörjs med virke och att en hög sysselsättning upprätthålls inom skogsbruket. Som vi nyss har angett kommer vi dock under överskådlig tid att ha mycket gott om skog i landet. I kapitel 8 har vi dessutom angående de framtida skogspolitiska målen angett att virkesförsörjningen i första hand bör överlåtas till virkesmarknadens parter. Skälen för att ha kvar de här beskrivna ransoneringsreglema har därför i vart fall såvitt avser småskogsbruket minskat betydligt. Vad gäller storskogsbruket är situationen delvis en annan. Det kan finnas en potentiell risk för att nya ägare till skogsbolag kan komma att avverka större arealer än som är acceptabelt ur samhällets perspektiv. Härtill kommer att huvuddelen av storskogsbrukets skogsinnehav finns i norra Sverige. Enligt kommitténs mening finns det därför skäl att behålla ransoneringsbestämmelsema för större arealer för att upprätthålla hushållningen med skogsresursen ur ett nationellt perspektiv. Detta får givetvis också betydelse för industrins råvaruförsörjning och sysselsättningen inom dessa områden. Ransoneringsbestämmelsema bör omfatta

fastigheter som är större än 1.000 ha. Vi dock att det inte heller för anser storskogsbruket finns skäl behålla skyldigheten att slutawerka skog. Det kan självklart inte uteslutas att vi inom några tioårsperioder hamnar i en situation där behovet av ransoneringsbestämmelser ökar. Genom att upprätthålla en ambitiös och kvalitativt god kontroll skogstillståndet av genom främst Skogsvårdsorganisationen med hjälp av riksskogstaxeringens material bör staten kunna hålla god beredskap för framtida insatser. Vår slutsats blir att reglerna om högsta och lägsta slutavverkning i huvudsak kan slopas. Bestämmelsen i 14 § skall tillämpas inom en brukningsenhet. I 15 § definieras detta begrepp. Genom att ransoneringsbestämmelsen inte slopas i sin helhet finns behov att ha kvar definitionen begreppet brukningsenav het. I 16 § anmodas skogsvårdsstyrelsen att på begäran meddela förhandsbeslut avverkning är tillåten enligt 13 och 14 Även dessa bör finnas om kvar. I 17 § finns en skyldighet för markägaren att underrätta skogsvårdsstyrelsen om awerkningar och skyddsdikning som skall äga på hans rum mark avverkningsanmälan. Enligt vår uppfattning är det nödvändigt att behålla skyldigheten att lämna awerkningsanmälan för att staten skall kunna kontrollera att återväxtskyldigheten fullgörs. Dessutom måste bestämmelsen finnas för att staten bl.a. skall kunna kontrollera att kravet på naturvårdshänsyn uppfylls. Anmälan ger dessutom skogsvårdsorganisationen goda möjligheter att lämna råd i olika skogsvårdsfrågor. Som vi tidigare har angett under 5 och 7 §§ angående föryngringsmetoder bör hyggesplöjning undvikas. Om markägaren att använda denna avser arbetsmetod är han skyldig att anmäla detta till länsstyrelsen enligt 23 § naturvårdsförordningen. Metoden räknas nämligen samrådspliktigt som arbetsföretag enligt 20 § naturvårdslagen. Som ett led i det ökade sektorsansvaret för de skogliga myndigheterna vi att sådan anser en anmälan, på samma sätt som gäller awerkningar och skyddsdikning, bör ske till skogsvårdsstyrelsen. Detta medför att bestämmelsen i 23 § naturvårdsförordningen i denna del flyttas till 17 § skogsvårdslagen som en ny punkt Istället bör i 23 § naturvårdsförordningen tilläggas att underrättelse till skogsvårdsstyrelsen att hyggesplöjning skall äga om rum på hans mark skall anmälan samråd enligt 20 § naturvårdsanses som om lagen. Man kan vidare diskutera det är nödvändigt att även i framtiden om behålla en så låg gräns som 0,5 hektar lägsta areal för awerkningssom anmälan. När bestämmelsen infördes hade den emellertid bl.a. till syfte att göra det möjligt för vederbörande myndighet att kontrollera naturom vårdshänsynen uppfylldes. Med hänsyn till att bestämmelsen ersätter anmälan om samråd enligt 20 § naturvårdslagen och då det biotopnya skyddet i den lagen kommer att omfatta areellt sett små områden bör dock arealgränsen bibehållas. Genom 19 b § infördes år 1991 skyldighet för markägaren att i en samband med ansökan om tillstånd till avverkning i fjällnära skog den ange naturvårdshänsyn han avser att ta vid avverkningen. Som ett led i

strävandena att markera skogsägarens sektorsansvar och för att öka hans delaktighet i utredningen om skogens naturvärden bör bestämmelsen om avverkningsanmälan kompletteras med en motsvarande skyldighet för honom att ange vad han avser att göra för att tillgodose naturvårdens intressen i samband med awerkningen. För att en sådan anmälan skall vara meningsfull krävs dock att markägaren har kännedom om vilka särskilda naturvärden som finns på hans mark. Detta kräver i sin tur både bättre utbildning av markägarna i naturvård samt inventeringar. Angående omfattningen av den redovisning som markägaren skall göra bör de

uttalanden som gjordes i propositionen om ljällnära skog prop 199091:3

s. 43 och 74 kunna vara en förebild.

10.3.4 Krav på tillstånd till awerkning m.m.

I 18 § definieras begreppen svårföryngrad skog och skyddsskog inklusive ljällnära skog. I 19 § samt 19 a e §§ regleras skyddet för svårföryngrad skog, skyddsskog och ljällnära skog samt renskötseln. Bestämmelserna syftar till att skydda de angivna skogarna från avverkningar som kan försvåra återväxten eller medföra att viktiga naturvärden skadas eller går förlorade. Reglerna är också tillämpliga för att skydda rennäringen. Gällande bestämmelser till skydd fir den ljällnära skogens naturvärden och för rennäringen infördes år 1991. Bestämmelserna bör fungera några år innan de utvärderas och ses över. Bestämmelserna stämmer överens med de mål vi har satt upp för skogspolitiken och de är nödvändiga för att skydda de angivna värdena och intressena. De bör därför behållas. Regeln i 19 b § sista stycket att bestämmelsen om skyldighet enligt 14 § att slutawerka viss andel av skogen för att främja en jämn åldersfördelning av skogen på brukningsenheten inte gäller i fjällnära skog kan slopas med hänsyn till att 14 § i denna del föreslås slopad.

10.3.5 Insektshéirjningar

Enligt den utvärdering kommittén låtit göra fungerar bestämmelsen om skydd mot insektshäijningar i 20 § i huvudsak väl. Enligt den översyn av föreskrifterna som pågår inom Skogsstyrelsen kan man minska föreskriftemas omfång och bl.a. låta avsnitt om utforsling av virke till bilväg iutgå. Kommittén, som delar denna uppfattning, vill understryka att behovet av att lämna döende och död ved samt döda träd i skogen då de

utgör förutsättningar för många djur och växters överlevnad. I före-

skrifterna idag att till 4 m3sk råa träd får lämna hektar. Det anges upp per

anges dock samtidigt i de allmänna råden att för att uppnå ett säkert

skogsskydd bör all skadad skog tas till vara. Föreskrifterna och de allmänna råden bör omformuleras så att de angivna behoven av död ved med hänsyn till naturvärden uppmärksammas i större utsträckning än i dag. Det torde vara möjligt att höja den tillåtna mängden träd till 8 m3sk per hektar. Det är viktigt att framhålla att bestämmelsen i dag även gäller

på mark som inte är skogsmark och att detta förhållande bör gälla även framdeles. I detta sammanhang bör nämnas kommittén föreslår att att att nuvarande katastrofstödet till insektsbekämpning avskaffas.

10.3.6 Hänsyn till naturvärden,

kulturmiljövården och rennäringen

De förslag till avregleringar kommittén bl.a de utökade som ger, möjligheterna till alternativa brukningsmetoder och slopandet av avverknings- och gallringsskyldigheten kommer generellt den sett att gynna biologiska mångfalden och underlätta skyddet och biotoper. En av arter sådan avreglering är dock inte tillräcklig för att uppfylla det skogspolitiska miljömålet. Härutöver måste ytterligare åtgärder vidtas.

Enligt kommitténs mening måste således utveckla de medel man som finns för att öka skyddet skogens naturvärden. Sedan år finns av ett en ny bestämmelse i naturvårdslagen som har till uppgift att skydda biotoper 21 § NVL. Det nya biotopskyddet kommer med all säkerhet avsevärt att stärka skyddet av känsliga naturmiljöer i skogslandskapet. En del dessa av biotoper omfattas i dag hänsynsregeln i 21 § skogsvårdslagen. Arbetet av med att definiera och i angivna fall peka ut skyddsvärda biotoper måste fortsätta. Kommittén vilket vi har utvecklat i kapitel anser, att skogsvårdsorganisationen i enlighet med riksdagens uttalanden bör få till uppgift att fatta beslut i det enskilda fallet biotopskyddets omfattning om i fråga om skogsmark. Detta stämmer väl överens med riksdagens uttalanden ett ökat sektorsansvar. Föreskrifterna om i 21 § skogsvårdslagen måste även utvecklas i enlighet med det biotopskyddet så att nya bestämmelserna på ett lämpligt sätt kompletterar varandra.

Kommittén vill i detta sammanhang särskilt peka på möjligheten på att frivillig väg, civilrättsliga avtal, skogsägaren engagerad genom i skyddet av känsliga skogsbiotoper faller utanför det lagstadgade biotopskydsom det. För skogsbrukets del skulle det kunna innebära att man för biotoper som behöver särskild vård eller där tidsbegränsade skydd är mest lämpliga påtar sig ett ansvar att sköta och skydda biotopen på visst sätt. Ett sådant avtal kan innebära att vissa mindre ingripande skogsbruksmetoder skulle kunna användas medan andra utesluts. Biotopen skulle därigenom kunna fungera som ett tillfälligt skydd eller överlevnadsplats för hotade arter tills kringliggande skog har växt Härefter skulle ha möjlighet upp. arterna att sprida sig och skyddet hävas eller flyttas till annan plats. Fördelen med sådana avtal är framför allt att markägaren i skyddet engageras av biotopen och att det kan vara tidsbegränsat. Sådana former avtal har med av framgång tillämpats för naturvårdsåtgärder i odlingslandskapet. För de avtalen finns utarbetade rutiner för kontakter med markägare, hur avtalen skall formuleras samt för uppföljning och utvärdering av de avtalade åtgärderna. Dessa erfarenheter kan utan större svårigheter överföras på avtal rörande biotoper inom skogsbruket. Kommittén återkommer till frågan om kostnaderna för sådana avtal i kapitel 12 och 14.

viktig fråga i detta sammanhang är våtmarkema och dieras En annan väl-dokumenterade stora betydelse för den biologiska mångfalden. Redan i dag krävs tillstånd till markavvattning enligt 18 c § naturvårdslagen. Enligt bestämmelse 18 d § i nämnda lag kan regeringen förbjuda en ny markavvattning i områden där det är särskilt angeläget att bevara våtmarkema. På uppdrag regeringen utarbetar Skogsstyrelsen och av Naturvårdsverket förslag till vilka områden bör omfattas ett såidant som förbud. Härtill kommer att Skogsstyrelsen har ett särskilt uppdrag av regeringen att inventera sumpskogar. Kommittén ser det som angeläget att arbetet med att inventera och skydda våtmarker och sumpskogar fortsätter. Vi tar också upp denna fråga i avsnitt 14.3. I den till kommittén överlämnade departementspromemorian Ds 1991:87 Naturvårdshänsyn och de areella näringama lämnas förslag till åtgärder inom för 21 § skogsvårdslagen. Flera av förslagen är värda ramen att beaktas. Det framstår till att börja med som självklart att de hänsynsregler har meddelats med stöd 21 § skall tillämpas i den utsom av sträckning varit lagstiftarens avsikt. En noggrann uppföljning från i som första hand skogsvårdsorganisationen sida av att bestämmelserna tillämpas är därför av största vikt. I den översyn föreskrifterna som görs inom Skogsstyrelsen har 21 av § uppmärksammats särskilt. Ett flertal förslag har lämnats till utbyggnad och utveckling bestämmelsen. Enligt kommitténs uppfattning är det av viktigt att utvecklingsarbetet fortsätter och att föreskrifterna ändras i enlighet med forskarrönen. Detta måste dock ske inom ramen för det kostnadsansvar för markägaren som riksdagen beslutade år 1987. Det är också, vi tidigare har påpekat, påkallat att förändra föreskrifterna med som hänsyn till det nya biotopskyddet i naturvårdslagen. Av vad sagts framgår att kommittén inte är beredd att föreslå som nu ändring av 1987 års riksdagsbeslut om att ersättning utgår till markägaen då pågående markanvändning avsevärt försvåras på berörd del av ren fastigheten. Däremot ställer sig kommittén positiv till det framförda förslaget att den del kostnaden motsvarar ett intrång till den av som upp s.k. kvalifikationsgränsen skall avräknas vid intrång som är ersättningsgilla. Ersättning för intrång då pågående markanvändning avsevärt försvåras regleras inte i skogsvårdslagen utan i 26 § naturvårdslagen som även omfattar det nya biotopskyddet i 21 § naturvårdslagen. I numera 19 § finns dock hänvisning till ersättningsreglema i naturvårdslagen. c en Enligt vår uppfattning bör ett nytt stycke införas i 26 § naturvårdslagen innebär att ersättningen för skada skall minskas med ett belopp som som motsvarar vad som skall tålas utan ersättning. Vi vill påpeka att en sådan ändring inte innebär att de grundläggande reglerna om ackumulerad skada ändras. Bestämmelsen bör kunna utformas med regeln i 14 kap. 10 § andra stycket plan- och bygglagen som förebild. I ett nytt fjärde stycke till 26 § naturvårdslagen bör således anges att ersättning för skada i fall som avses i första till tredje stycket skall minskas med ett belopp som motsvarar vad som enligt första stycket skall tålas utan ersättning.

En arman fråga som kommittén ställer sig positiv till är att vid bedömningen av behovet av naturvårdshänsyn lägga till grund ett större område än det som är aktuellt för en skogsbruksåtgärd. Detta är framför allt en fråga om hur myndigheterna gör sina övergripande bedömningar och vilket underlag de har för dessa. Ett utvecklat inventeringsunderlag måste därför eftersträvas och samarbetet mellan myndigheter måste utvecklas. Kommittén behandlar dessa frågor närmare i kapitel 13 om inventering och planering. Där tar vi också upp det pågående arbetet rörande landskapsplanering i svenskt skogsbruk som Skogsstyrelsen och Sveriges lantbruksuniversitet genomför på regeringens uppdrag i samråd med Naturvårdsverket. Staten måste emellertid också ställa nya krav på skogsbruket i enlighet med det av riksdagen uttalade ökade sektorsansvaret. Dessa krav måste omfatta bl.a. ytterligare kunskapsuppbyggnad för personalen. Häri ingår fortsatt utvecklingsarbete med nya skogsbruksmetoder som utgår från de naturgivna förutsättningarna. I kommitténs förslag till skogspolitiska mål har vi bl.a. angett att skogsbruket måste eftersträva att bestående skador undivks på markens ytskikt på grund av mekanisk markpåverkan till följd av skogsbruksåtgärder. Det måste ingå i skogsbrukets sektorsansvar att utarbeta metoder för att undvika sådana skador. För storskogsbrukets del bör det också vara möjligt att i större utsträckning avsätta områden för fri utveckling samt självt i större utsträckning bekosta inventeringar av skyddsvärda områden. Även samarbete över fastighetsgränsema för öka att möjligheterna för sällsynta och hotade arter att sprida sig bör utvecklas. De förslag som hittills lämnats medför inte att 21 § behöver ändras. En viktig slutsats som kommittén har dragit är att andelen gamla träd behöver ökas för den biologiska mångfalden inom de att gynna ramen nuvarande hänsynen enligt 21 Ett sätt att genomföra detta är att i 21 § ange att bemyndigandet enligt första stycket även omfattar kvarlämnande av träd. Som komplement härtill bör i föreskrifterna intas skyldighet för en markägaren att i samband med slutavverkning lämna ett visst antal äldre träd minst tio på varje hektar att växa in i det beståndet. Dessa äldre nya träd skall sedan inte avverkas utan utvecklas fritt. De bör förslagsvis väljas ut så att de finns i anslutning till övrig hänsyn enligt 21 § eller pâ sådant sätt att de har möjlighet att utvecklas utan att exempelvis storrnfällas. Skulle detta inträffa bör träden ligga kvar orörda till för fauna och gagn flora. Närmare föreskrifter bör utfärdas av Skogsstyrelsen. Enligt gällande föreskrifter skall fröträd och skännar avverkas de om är hämmande för föryngringen. Ett sätt att erhålla större andel äldre en träd i bestånden är att lämna sådana träd för att utvecklas fritt. I föreskrifterna bör därför anges att ett mindre antalnågra fröträd eller träd i skärm alltid får lämnas kvar. Dessutom bör anges att fröträd och skärmar generellt sett endast skall avverkas föryngringen i väsentlig grad om skadas. Vi har i anslutning till de framtida skogspolitiska målen diskuterat helträdsutnyttjande och att uttaget av fingrenar och barr från skogen tillsvidare bör begränsas starkt. En sådan begränsning hör närmast hemma

i föreskrifterna till 21 Kommittén föreslår att en sådan begränsning införs. I anslutning till 2 § diskuterade vi begreppet skogliga impediment och dess ofta höga naturvärden. Som vi angav där bör begreppet skogliga impediment definieras och uttryckligen omfattas av hänsynsregeln i 21 Begeppet bör definieras i ett nytt sista stycke i bestämmelsen. Bestämmelsen om hänsyn till rennäringen tillkom år 1991 och finns i dag i 21 a Av skäl som angavs under 19 § bör reglerna behållas.

10.3.7 Skogsbruksplan

Bestämmelsen i 21 b § om skogsbruksplaner infördes ursprungligen år 1983 och hade tillsammans med införandet av avverkningsskyldigheten och skyldighet att gallra yngre skog till syfte att förmå passiva skogsägare att öka insatserna för avverkning och skogsvård. Frågan om skogsbruksplaner behandlas i kapitel 13 och skall endast kort beröras här. Som vi tidigare har angett kommer vi under överskådlig tid att ha mycket gott om skog. Dessutom har kunskapen hos skogsägama utvecklats under de senaste tio åren. Industrins behov av virke bör som tidigare sagts i ñrsta hand tillgodoses av marknadskraftema. Eventuella brister i skogsägamas kunskaper om skogsvård bör främst lösas genom utbildning och rådgivning. Ett generellt krav på skogsbruksplaner behövs därför inte. Däremot bör markägaren kunna ange fastighetens. skogstillstånd. De uppgifter han bör kunna ange är främst sådana om markens produktionsförmåga samt skogens utvecklingsstadium, trädslagssammansättning och täthet.

l0.3.8 Tillsyn

I 22 § regleras frågan om tillsyn över efterlevanden av skogsvårdslagen. En viktig uppgift för skogsvårdsorganisationen är och bör även i framtiden vara att ha hand om lagtillsynen. Bestämmelsen bör behållas. I 23 § regleras rätten för tillsynsmyndigheten att begära upplysningar. Denna rätt gäller upplysningar och handlingar som avser tillsynen av lagens efterlevnad. För att skogsvårdsorganisationen skall kunna bedriva en effektiv lagtillsyn är det nödvändigt att även i framtiden ha en möjlighet att begära in upplysningar. I 24 § anges att tillsynsmyndigheten får meddela föreläggande och förbud som behövs för att lag eller föreskrifter skall efterlevas. I bestämmelsens andra stycket anges att föreläggande och förbud endast får meddelas om det visat sig att myndighetens råd och anvisningar inte har följts. Det är viktigt att denna inskränkning bibehålls. Den poängterar att myndigheten i första hand skall genomföra tillsynen med hjälp råd och av anvisningar. Bestämmelsen i övrigt bör behållas i de delar regleras i som fortsättningen. I 25 § regleras rätten för skogsvårdsstyrelsen att kräva säkerhet för återväxtåtgårder. Bestämmelsen är ett viktigt instrument fir skogsvårdsor-

ganisationen. Säkerhet bör även i framtiden kunna krävas för omfattande samt eftersläpande återvåxtåtgärder. I 26 § anges att regeringen får föreskriva att särskilda avgifter skall tas ut i ärende enligt denna lag. Med hänsyn till att bestämmelsen om förhandsbeslut finns kvar finns fortsatt behov denna bestämmelse. Den av bör dock formuleras om på sätt som anges i vårt förslag till lagtext.

l0.3.9 Ansvar och överklagande

I 27 § regleras ansvar för brott mot lagen. Denna bestämmelse bör ändras i konsekvens med förenklingama och med hänsyn till vårt i följande kapitel lämnade förslag att föra in ädellövskogslagens bestämmelser i skogsvårdslagen. Frågor om förverkande regleras i 28 Bestämmelsen har preventiv betydelse och bör bibehållas. Det finns i dag möjlighet enligt 29 § att överklaga beslut meddelade enligt lagen eller enligt föreskrifter som meddelats enligt lagen. Möjligheten att överklaga meddelade beslut skall självfallet kvarstå. Enligt 30 § får myndighet bestämma att dess beslut skall gälla omedelbart. Det kommer även i fortsättningen att finnas behov för detta.

10.4 Övriga frågor

10.4.1 Ädellövskogslagen

Kommittén föreslår att ädellövskogslagens bestämmelser flyttas över till skogsvårdslagen. Härigenom underlättas skogsägarens myndighetskontakter och en sådan åtgärd är också i överensstämmelse med tankarna ett om vidgat sektorsansvar för skogsvårdsmyndigheten. Det också synes vara mer konsekvent att all lagstiftning som enbart berör skogsbruket finns i samma lag. Bestämmelserna kan i huvudsak oförändrade föras in under särskild en rubrik i anslutning till reglerna om skyddskog och svårföryngrad skog. Skogsvårdsstyrelsen har redan idag den huvudsakliga tillsynen över lagen. När det gäller fråga om att ta mark i anspråk för annat ändamål innefattande även trädslagsbyte från ädellövskog till annat trädslag skall tillstånd dock inhämtas från länsstyrelsen. Dessa beslut bör i enlighet med ett ökat sektorsansvar för den skogliga myndigheten i fortsättningen fattas av skogsvårdsstyrelsen. Om åtgärden innebär att samrådsskyldigheten enligt 20 § naturvårdslagen blir tillämplig bör anmälan från skogsägaren till skogsvårdsstyrelsen uppfylla kravet på anmälan samråd. om Vad gäller frågan om nyplantering ädellövträd på jordbruksmark av inom omställningsprogrammet bör det möjligt att, för den händelse vara ädellövplanteringen misslyckas, genom undantag i föreskrifterna ge möjlighet för markägaren att övergå till annat trädslag än ädellöv.

Den nu föreslagna överförandet av bestämmelserna i ädellövskogslagen till skogsvârdslagen innebär inte någon förändring i tillämpningen av bestämmelserna i övrigt.

10.4.2 Miljökonsekvensbeskrivningar

Inledning

Enligt direktiven skall kommittén i sin bedömning av vilka medel som behövs i framtidens skogspolitik näm1are behandla frågan om systematiska miljökonsekvensbeskrivningar inom skogsbruket. Kommittén skall vid den behandlingen beakta en promemoria som är utarbetad av Skogsstyrelsen med förslag till användande av miljökonsekvensbeskrivningar inom skogsbruket och rapporten MiljÖkonsekvensbeskrivningar i det svenska planerings- och beslutssystemet MKB-rapporten utarbetad av Statens naturvårdsverk och Boverket. MKB-rapporten utarbetades sedan regeringen hade gett myndigheterna i uppdrag att utreda förutsättningarna och formerna för en mer systematisk användning av miljökonsekvensbeskrivningar som beslutsunderlag i sådana beslutsärenden där en viss åtgärd eller verksamhet får en väsentlig inverkan på miljöförhållandena och hushållningen med naturresurser. Rapporten har legat till grund för regeringens ställningstaganden om miljökonsekvensbeskrivningar i propositionen 199091:90 En god livsmiljö. Regeringens förslag i denna del har behandlats av bostadsutskottet bet.199091:BoU18 och jordbruksutskottet bet.199091:JoU3O s. 136. Utskotten har i sina betänkanden godtagit regeringens förslag. Betänkandena har såvitt nu gäller bifallits av riksdagen r. 199091:338. De nya reglerna om miljökonsekvensbeskrivningar i naturresurslagen redovisas i bilaga 6. De nya bestämmelserna om miljökonsekvensbeskrivningar har införts i bl.a. ett nytt 5 kapitel i naturresurslagen. Med stöd av dessa bestämmelser har regeringen utfärdat en särskild förordning SFS 1991:738, omtryckt 1992:445 om miljökonsekvensbeskrivningar i vilken närmare regleras hur och när sådana beskrivningar skall utföras i ärenden enligt ett antal lagar knutna till naturresurslagen. Med anledning av det s.k. EES-avtalet har inom regeringskansliet utarbetats en rapport Ds 1992:43 EES-avtalet och den svenska miljöskyddslagstiftningen. I rapporten redovisas EGzs miljödirektiv och görs en jämförelse med den svenska miljöskyddslagstiftningen. Där redovisas även EGzs regler om miljökonsekvensbeskrivningar. Dessa regler berör bl.a. jordbruket. Inom det området tas även vissa skogsbruksfrågor upp. I EG:s direktiv 85337EEG om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt anges i artikel 4 p. 2 att projekt inom de grupper som redovisas i bilaga 2 skall bli föremål för en bedömning miljökonsekvensbeskrivning enligt artikel 5- 10 när medlemsstaterna anser att detta krävs på grund av projektets karaktär. Denna bestämmelse skall läsas tillsammans med artikel 2 i direktivet som säger att medlemsländerna

skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att projekt som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan, bland annat på grund sin av storlek eller lokalisering, blir föremål för bedömning denna en av påverkan innan tillstånd ges. I bilaga 2 under 1 d nyplantering anges p. av skog, där detta kan medföra negativa ekologiska ñrändringar, samt röjning i syfte att använda marken för annat ändamål. I artikel 5-10 anges närmare vad som åligger medlemsstaterna när ett projekt skall bli föremål för en miljökonsekvensbeskrivning och vad en sådan skall innehålla.

Kommitténs överväganden

Miljöpåverkande åtgärder som vidtas inom skogsbruket idag är i vissa fall tillståndspliktiga. Exempel på sådana är markawattningsföretag är som tillståndpliktiga enligt 18 c § naturvårdslagen, verksamheter i svårföryngrad skog, skyddskog och ädellövskog samt i ljällnära skog. Andra arbetsföretag kan omfattas av samrådsbestämmelsen i 20 § naturvårdslagen. Exempel på detta är nedläggning av åkermark för att plantera skog på den, hyggesplöjning, omföring lövskog till barrskog och anläggning av av vägar. Enligt 25 § naturvårdsförordningen skall en miljökonsekvensbeskrivning inges i samband med nämnd ansökan tillstånd fir nu om markawattning eller anmälan samråd det behövs i det enskilda om om fallet. Denna bestämmelse har utfärdats med stöd 5 kapitlet naturresurav slagen där bl.a. kostnadsansvaret för beskrivningen regleras. Enligt kommitténs uppfattning kan härigenom redan idag många skogsbruksåtgärder bli föremål för miljökonsekvensbeskrivningar. För skogsbrukets del har Skogsstyrelsen dessutom i föreskrifter till skogsvårdslagen angett olika begränsningar i användandet skogsav bruksmetoder och skogsodlingsmaterial bl.a. i syfte att eliminera eller minska negativ miljöpåverkan. I föreskrifterna till 21 § således att anges om oprövade brukningsmetoder aktualiseras, bör miljöeffekterna dem av klarläggas innan de tas i praktiskt bruk. Något formellt krav miljökonsekvensbeskrivningar finns dock inte i skogsvårdslagen vid införande av nya metoder. Enligt vår uppfattning skulle det dock medföra svårigheter att i skogsvårdslagstiftningen införa krav på miljökonsekvensbeskrivningar fir varje ny och oprövad skogsbruksmetod. Detta skulle nämligen ställa krav på en omfattande kontroll av en mängd enskilda skogliga åtgärder. Först när en ny metod eller nytt material är avsett att användas i någon större yrkesmässig omfattning kan det motiverat med särskild reglering. vara Om en ny skogsbruksmetod får någon omfattning bör den, vi som tidigare har antytt, komma att omfattas regeln i 20 § naturvårdslagen av enligt vilken samråd skall ske med länsstyrelsen angående arbetsñretag som väsentligt kan komma att ändra naturmiljön. Sådana arbetsföretag kan förbjudas enligt samma bestämmelse om åtgärder för att begränsa eller motverka skada på naturmiljön inte är tillräckliga och ett förbud är nödvändigt från naturvårdssynpunkt. Som tidigare också nämnts kan miljökonsekvensbeskrivningar genomföras avseende sådana samrådspliktiga arbetsföretag enligt 25 § naturvårdsñrordningen. Härigenom kan enskilda

arbetsföretag kontrolleras och man kan genom miljökonsekvensbeskrivningen en uppfattning om en ny metods konsekvenser för miljön. Detta innebär att det inte är nödvändigt att i skogsvårdslagstiftningen införa särskilda regler om miljökonsekvensbeskrivningar för att kontrollera att nya arbetsmetoder skadar naturmiljön. Vad så gäller nytt skogsodlingsmaterial regleras detta i dag i 8 § skogsvårdslagen. Där anges att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter som bl.a. förbjuder användningen av visst skogsodlingmaterial. l 10 § förordningen anges att Skogsstyrelsen får meddela föreskrifter om vilket skogsodlingsmaterial som får användas och vilka villkor som skall gälla för användningen av materialet. I föreskrifterna anges bl.a. att såvitt avser främmande trädslag, skogsodling endast får ske om det inte medför någon påtaglig olägenhet från allmän miljösynpunkt. Redan härigenom finns möjlighet för Skogsstyrelsen att ange de krav som skall ställas på odlingsmaterialet inklusive en analys av materialets konsekvenser för miljön. Vad gäller odling av gentekniskt förädlade växter regleras detta i växtskyddslagen. Sådan odling kräver tillstånd av Jordbruksverket och vid den prövningen beaktas bl.a. särskilt risken för utamming av den genetiska mångfalden. Enligt kommitténs uppfattning bör det vara möjligt att inom ramen för nuvarande bestämmelser på ett tillfredställande sätt övervaka att nytt skogsodlingsmaterial miljöprövas innan det får kommersiell användning. Det är enligt vår mening inte rimligt att den enskilde skall behöva bekosta en beskrivning av konsekvenserna av nytt odlingsmaterial såsom nya trädslag. Denna uppgift måste åligga skogsvårdsmyndigheten. I EG-direktiven beskrivs, som vi tidigare har nämnt, två projekt med anknytning till skogsbruket där behovet av miljökonsekvensbeskrivningar kan aktualiseras, nämligen nyplantering av skog, där detta kan medföra negativa ekologiska förändringar, samt röjning i syfte att använda marken för annat ändamål. Om sådana projekt medför en betydande miljöpåverkan kräver EG-direktivet miljökonsekvensbeskrivningar och för denna skall den i direktiven angivna miniminivân tillämpas. Båda dessa fall omfattas av gällande svenska regelsystem. Nyplantering av skog omfattas bl.a. av samrådsregeln i 20 § naturvårdslagen. Röjning i syfte att använda marken för annat ändamål bör ha föregåtts av någon form av tillståndsprövning genom någon av de till naturresurslagen knutna lagarna. Slutligen bör nämnas att i de fall en verksamhet är beroende av tillstånd enligt skogsvårdslagen, såsom verksamheter i skyddskog eller ädellövskog samt i fjällnära skog ligger det självfallet i skogsvårdsmyndighetens uppgifter att kräva in det underlagsmaterial som är nödvändigt för att kunna bedöma om en viss åtgärd strider med de olika skyddsbestämmelsernas syfte. Det ingår dessutom i Skogsvårdsorganisationens uppgifter och ligger inom ramen för myndighetens sektorsansvar att uppmärksamma och följa upp nya metoder och om dessa får någon skadlig omfattning pröva deras miljöstörande effekter på lämpligt sätt. I det sammanhanget är det viktigt att ta till vara nya forskningsrön. Detta gäller även frågor om nytt skogsodlingmaterial. Sådan uppföljande och kontrollerande verksamhet är inte något nytt för organisationen.

Med hänsyn härtill anser kommittén att behovet att införa särskilda miljökonsekvensbeskrivningar i skogbruket är litet. Om sådana skall införas bör de endast omfatta bestämmelser som år tillståndspliktiga enligt skogsvårdslagen. Bestämmelsen bör i så fall införas i lagen. Där bör då

anges att Skogsstyrelsen kan besluta att miljökonsekvensbeskrivningar om skall genomföras för tillståndspliktiga verksamheter i den utsträckning som behövs i det enskilda fallet med det innehåll tillståndsmyndigheten beslutar i varje enskilt ärende. Där bör också att kostnaderna för beanges skrivningen bör täckas den enskilde samt hur ett offentliggörande skall av ske, förslagsvis på sätt avseende andra miljökonsekvensbesamma som skrivningar genom kungörelse i Post- och Inrikestidningar i lokalsamt press om ärendet är av stort allmänt intresse.

11 Rådgivning och information

Våra slutsatser och förslag

Rådgivning med anknytning till lagstiftning är viktig verksamhet i en framtiden. Liksom tidigare bör den vara en myndighetsuppgift som bekostas av staten. Rådgivning utan anknytning till lagstiftning bör i större utsträckning än idag avgiftsñnansieras. Utbildning riktad till speciella målgrupper eller som behandlar viktiga sakområden bör även i fortsättningen stödjas av staten. En obligatorisk skogsmaskinlbrarexamen bör införas. Ett sådant obligatorium måste utredas vidare. Informationen om skogen och skogsbruket bör förstärkas. Informationen bör rikta sig både till den svenska allmännheten och till utlandet.

1 l

Utgångspunkter

Den utvärdering av Skogsvårdsorganisationens rådgivnings- och informationsverksamhet som kommittén har utfört visar att den utgjort ett värdefullt inslag och varit ett effektivt medel för att föra ut gällande skogspolitik både till skogsägare och allmänhet. I kommitténs direktiv sägs att de framtida skogspolitiska medlen skall vara enkla och lätta att tillämpa både av skogsägare och myndigheter. Utredningen bör ge förslag även till medel utan behov myndigsom av hetsstyming i form tillståndsgivning medverkar till att de av m.m. skogspolitiska målen uppfylls. Exempel på sådana medel år bl.a. rådgivning, utbildning och information nytta har belysts kommittén vars av bl.a. i kapitel 9. skogsbruket har under senare år blivit allt kunskapsintensivt. mera Detta förhållande i kombination med att skogsägaren i fortsättningen måste ta ett större ansvar för avvägningar mellan olika intressen utan att myndigheter behöver medverka eller ingripa gör att kommittén att anser rådgivning och information är viktiga medel i den framtida skogspolitiken. Rådgivning är ett samlat begrepp för verksamheter innebär som en överföring av kunskap till skogsägama och personal verksam i skogsbruket i syfte att påverka dessa att fatta beslut i enlighet med de skogspolitiska ambitionerna. Information som också år kunskapsöverföring riktar sig en

till målgrupper utanför det svenska skogsbruket, t.ex. den svenska allmänheten, svenska skolelever eller skoglig personal i andra länder.

11.2 Rådgivning med till

anknytning lagstiftning

En viktig uppgift inom den skogliga rådgivningen har traditionellt varit att sprida kunskap om skogsvårdslagstiftningens minimiregler och de normer som ligger bakom dessa regler. Denna form av rådgivning skulle också kunna betraktas som en del av lagtillsynen. Kommittén anser att rådgivning med anknytning till lagstiftning även i framtiden är en viktig verksamhet. Enligt kommitténs direktiv bör det eftersträvas att skogsägaren ifråga om skötseln av skogen endast skall behöva ha kontakt med en myndighet. För att i så stor utsträckning som möjligt uppnå detta är det nödvändigt att Skogsvårdsorganisationen har ansvaret inte endast för rådgivning ifråga om skogsvårdslagstiftningen utan även ifråga om tillämpliga delar av naturvårdslagstiftningen och annan lagstiftning. Häri rynuns även den rådgivning som behövs för att skogsägaren skall kunna tillgodogöra sig inventeringsunderlag rörande allmänna intressen naturvård, rekreation, friluftsliv och kulturmiljövård. Den avreglering beträffande skogsskötseln som kommittén föreslår i kapitel 10 bedöms leda till att verksamhetens omfattning minskar trots att rådgivningen med anknytning till t.ex. naturvårdslagstiftningen ökar bl.a. till följd av det nyligen införda biotopskyddet. Liksom tidigare bör rådgivning med anknytning till lagstiftning vara en myndighetsuppgift som bekostas av staten.

11.3 Rådgivning utan anknytning till lagstiftning

Allmänt

Denna rådgivning syftar till att överföra kunskap för att uppnå skogspolitiska ambitioner utöver skogsvårdslagstiftningens minimikrav. Rådgivning som ett skogspolitiskt medel kommer som framgått tidigare allmänt sett att en ökad betydelse i framtiden. Detta och avregleringen får till följd att rådgivning utan anknytning lagstiftning kommer dominera. Rådgivningen, enskild eller i grupp, bör i högre utsträckning än i dag bekostas av skogsågama själva. I och med den minskade reglering som föreslås av kommittén erhåller den enskilde skogsägaren en ökad frihet men också ett ökat ansvar för valet av skogsskötselmetoder. Det är därför viktigt att skogsågaren själv kan välja lämplig rådgivning. Râdgivningsverksamheten bör kunna bedrivas i såväl statlig som privat regi under likartade förutsättningar. Det år viktigt att skogsvårdsstyrelsema även framdeles, mot ersättning, kan tillhandahålla rådgivning i skogsskötselfrâgor. Uppdragsrâdgivning till andra målgrupper än skogsägare, såsom anställda i kommuner och olika

företag liksom entreprenörer är en annan viktigt uppgift för skogsvårdsstyrelsema. Det bör vidare eftersträvas att rådgivningsverksamheten bedrivs på ett sådant sätt att den blir lättillgänglig och väl anpassad för olika grupper skogsägare åbor, utbor, heltids- respektive deltidsskogsbrukare osv.. Skogsbrukets ökade komplexitet liksom de ökade kraven på den att enskilde skogsägaren skall kunna ta för skogens brukande gör ansvar att behovet av fortbildning inom olika områden bedöms öka i omfattning. Utbildningen kan bedrivas i såväl statlig privat regi. Avgifter för som kurser i ämnen som utgör ordinarie inslag i skogsskötseln, t.ex. i röjning och gallring, bör motsvara den verkliga kostnaden för anordna kurserna att oavsett vem som anordnar dem. Detta bidrar till att skapa konkurrensneutralitet mellan olika aktörer på området.

Riktade utbildningsinsatser

Staten bör även i fortsättningen kunna stödja särskilda utbildningsinsatser inom viktiga områden eller till viktiga målgrupper, med syfte att uppnå de skogspolitiska målen eller en hög säkerhet vid skogsarbete. Ett exempel på en sådan utbildning år Rikare skog-kampanjen. Genom riktade insatser av detta slag kan staten på ett kostnadseffektivt sätt bidra till ändamålsenlig en kunskapsuppbyggnad. En viktig målgrupp för riktade insatser är nyblivna skogsägare. Med hjälp av särskilt anpassad utbildning kan på effektivt sätt vissa man ett ge elementära skogliga kunskaper som underlättar för den nyblivne skogsägaren att ta till sig och söka infomiation. Behovet kunskaper hos den av enskilde kommer att öka i och med direkta att statens styrning av skogsskötseln lagstiftning skall minska. En utbildning genom av det slag som nu nämnts bör kunna tillhandahållas på olika sätt, beroende på skogsägarens situation och skogliga kunnande. Studiematerialet kan lämpligen tas fram Skogsstyrelsen och utbildningen bedrivas av av olika aktörer i samverkan eller enskilt och i olika former intensivkurser, studiecirklar etc.. Utbildningen bör frivillig vara och avslutas med ett examensprov, skogsbrukarexamen. En annan viktig målgrupp för riktade utbildningsinsatser är skogsmaskinförare. Den operativa planeringen skogsbruksåtgärdema av delegeras numera i allt större utsträckning till dem utför det praktiska som arbetet. Maskinförama får därmed ett större för hur bl.a. miljöansvar och naturvärden bedrivs i skogen. Detta ställer höga krav på deras kompetens. Kommittén därför att obligatorisk skogsmaskinföranser en arexamen bör införas. De nämnare formerna för utbildning och examination, obligatoriets omfattning bör bli föremål för särskild utredning. m.m. Även på vissa andra områden av allmänt intresse är det motiverat att staten stödjer utbildning för att de skogspolitiska målen skall uppnås. Exempel på aktuella sådana områden år hur man tolkar och använder olika skogliga planeringsunderlag samt naturvård och kulturmiljövård i skogen.

Förlagsverksamheten

Skogsstyrelsens förlagsverksamhet har på ett verksamt sätt bidragit till att sprida kunskaper och informationi skogligt angelägna frågor. Det kommer också i framtiden att mycket viktigt att snabbt kunna förmedla nya vara forskningsresultat och information till skogsbruket. Ett nära samarbete ny mellan Skogsstyrelsen, forskande institutioner och företag liksom med andra rådgivningsorgan är därför viktigt. Den kommersiella delen förlagets produktion bör liksom hittills vara av självfinansierad och myndighetens informationsverksamhet bekostas med

statliga medel.

11.4 Information

Miljö- och naturvårdsfrâgomas ökade tyngd i samhällsdebatten liksom det hot mot skogen som luftföroreningama innebär gör att behovet av att informera skogen och dess tillstånd ökar. Skogens ekonomiska om betydelse fir vårt land gör det också angeläget att informera om och skapa förståelse för skogsbrukets arbetssätt och metoder. Skogsvârdsorganisatioinformationsverksamhet bör därför förstärkas. nens Informationen bör rikta sig såväl till den svenska allmänheten som till utlandet. Det är styrka olika företag och organisationer i samarbete en om kan genomföra infomiationsinsatseri angelägna frågor. Den informationsverksamhet Skogsvårdsorganisationen bedriver enskilt eller i som samverkan måste dock alltid organiserad och utformad på ett sådant vara sätt att den är neutral med hänsyn till kommersiella och andra intressen.

12 Ekonomiska styrmedel

Våra slutsatser och förslag

Kommittén har i sitt förslag till användning ekonomiska styrmedel av beaktat att skogsvårdsavgiften avskaffades den 1 juli 1992 och att som en konsekvens härav de insatser finansierats med dessa avgiftsmedel i sin som helhet kommer att sakna Finansiering från den 1 juli 1994. Skogsnäringens eget ekonomiska ansvarstagande väntas i stället komma öka. att Kommittén ñreslår, några medlen för uppnå de skogspolitissom av att ka målen, att statsbidrag även i fortsättningen skall kunna lämnas till ädellövskogsbruket 15 miljoner kronor budgetåret 199394 och planering av skogsvägar 10 miljoner kronor budgetåret 199394. Vidare föreslås ett anslag till skogsmarkskalkning fir att motverka effekterna luftföroreav ningarna. Anslaget föreslås för budgetåret 199394 uppgå till 15,0 miljoner kronor och sedan successivt under en fem årsperiod öka till 50 miljoner kronor. Markägaren föreslås betala 20 % kostnaderna för kalkningen. av Intrångsersâttxiing kommer även att bli aktuell såväl följd som en av biotopskyddet som begränsningar avverkningsmöjlighetema i de av ljällnära skogarna. Som ett komplement till biotopskyddet föreslås tecknande av civilrättsliga avtal. Ett anslag på 9,5 miljoner kronor föreslås för budgetåret 199394 vilket under tio årsperiod föreslås öka till 65 en miljoner kronor. Vad regionalpolitiken beträffar kommittén de ekonomiska anser att ramarna för att stimulera den lokala ekonomin och sysselsättningen bör sättas av regering och riksdagen och medlen, i den utsträckning de omfattar skogsnäringen, liksom hittills kanaliseras via Jordbruksdepartementet och administreras skogsvårdsorganisationen. av Sammantaget uppgår kostnaderna fir de föreslagna statsbidragen till 50,3 miljoner kronor fir budgetåret 199394 och 111,3 miljoner kronor för budgetåret 199798 1992 års penningvärde. I kapitel behandlas 14 finansieringen de föreslagna bidragen. av

12. l

Bakgrund

Skogen utgör en resursbas för Sveriges viktigaste näringsgrenar. en av Skogsnäringens ekonomiska villkor bestäms framför allt av export-

marknadens priser på de skogsindustriella produkterna och av de inhemska kostnaderna för bl.a. arbetskraft, virkesråvara och energi. Vilket pris som kommer att gälla på virkesråvaran bestäms av virkesmarknaden. Skogsbruket har i ekonomiskt hänseende att i första hand verka på virkesmarknadens villkor. Därigenom uppnås ett effektivt utnyttjande av markägaroch brukamas kompetens samt av skogsbrukets resurser i form av nas arbetskronoraft, mark och växande skog. Detta kan dock ibland leda till beslut och få konsekvenser som inte är önskvärda i ett samhällsperspektiv. En orsak till detta är skogens långa omloppstid. Det tar, beroende på läge och skogsbrukets inriktning, 70-120 år innan ett träd är avverkningsmoget. Det innebär att i genomsnitt har 3 6 olika privata, enskilda skogsägare varit ägare till beståndet. Antalet tjänstemän som har ansvarat för beståndet på bolags- eller statsmakten är betydligt större. Om skogspolitiken ses över vart tjugonde år har trädet fått vara med om 3 -6 olika skogspolitiska beslut. En annan orsak till att de ekonomiska villkor som sätts av virkesmarknaden kan bli oacceptabla i ett samhällsperspektiv är miljö- och naturvårdsaspekter. Om det förekommer s.k. negativa externa effekter tenderar företagens och markägamas strävan efter lönsamhet att leda till en från samhällsekonomisk synpunkt för stor verksamhet. Med extern effekt menas produktion eller konsumtion som har betydelse för andra inte är prissatt. Hallon är således en positiv extern men som effekt av takthyggesbruket. Förstörda fågellokaler är exempel på en negativ extern effekt. Skogsägarnas och brukamas inkomster är oberoende av dessa effekter vilka har en positiv resp. negativ nytta för andra människor. Eftersom nyttighetema inte är prissatta finns det risk för att skogsägaren inte väger in dem eller att han ger dem fel värden vid sitt beslutsfattande. I så fall blir produktionen sedd i ett samhällsperspektiv felaktig. I vissa fall kan de negativa externa effekterna vara så starka att produktionen av en nyttighet helt omöjliggör produktion av en annan nyttighet. En sådan situation är bakgrund till bildandet av naturreservat. Staten har då bedömt att i ett visst område är naturvärdena viktiga att bevara samtidigt som kanske vissa växt- eller djurarter är så stömingskänsliga att utnyttjande av virkesproduktion är oförenligt med bibehållandet av den miljö som dessa arter kräver. Den vanliga situationen är emellertid att negativa externa effekter visserligen förekommer men inte är så starka att ett totalförbud krävs för produktionen av en viss nyttighet. Statens önskan att minska de negativa externa effekterna kan då uppnås genom t.ex. en avgift. Regionalpolitiska överväganden kan medföra att statliga bidrag lämnas. Syftet med regionalpolitiska åtgärder kan vara att under en period vidmakthålla ett tillräckligt starkt näringsliv och tillräckligt befolkningsunderlag fir att en region sedan skall kunna stå på egna ben. De regionalpolitiska åtgärderna kan även vara permanenta för att uppväga bestående nackdelar för en region, t.ex. klimat, befolkningsstorlek och avstånd från avsättningsmarknadena. Omfattande regionalpolitiskainsatser

görs i bl.a. Norrlands inland. skogsbruket och även i viss mån skogsindustrin, främst sågverken, spelar stor roll för sysselsättningen i dessa en

glesbygdsområden se bilaga 4.

Exempel på ekonomiska styrmedel för att korrigera vikesmarknadens signaler âr beskattning samt olika former ekonomiska bidrag bilaga av avsnitt 2.3. Bidrag kan skogsvårdsåtgärder, ädellövskogsbruket, avse naturvårdsåtgärder eller skogsvägbyggnad. Exempel på skatter eller avgifter som påverkar markägarens ekonomiska situation är egenavgifterna eller löneskatten, mervärdesskatten, kommunal- och eventuell statsskatt

samt förmögenhetsskatten se bilaga 14. En omdiskuterad avgift

som avskaffades den 1 juli 1992 skogsvårdsavgiften. Påpekas bör var att skattesystemet tillåter olika avdrag och dispositionsåtgärder. Exempel på avdragsberättigade kostnader är åtgärder för föryngring avskrivningar samt av maskiner och skogsbilvägar. Dispositionsåtgärder kan vidtas med hjälp av t.ex. skogskontot eller SURV-avsättningar. Vid köp skogsfastigav en het kan det s.k. skogsavdraget utnyttjas. De ekonomiska styrmedlen påverkar indirekt aktiviteten i skogsbruket genom att de ekonomiska villkoren fir markägarens eller brukarens beslut blir armorlunda. Markägarens beslut skogsvårdsåtgärder och om avverkningar påverkas det ñrväntade ekonomiska resultatet. Ekonomiska av styrmedel kan därför användas så att markägaren i sina bedömningar utgår från de från samhällsekonomisk synpunkt relevanta intäkterna och kostnaderna. En fördel med ekonomiska styrmedel är att de ekonomiska villkoren i viss mån påverkas samtidigt som beslutsfattande och ansvarstagande överlåts till markägaren eller brukaren. Givet de ekonomiska ramarna, kunskap och information om bl.a. efterfrågan, priser och kostnader, skogsoch naturtillstånd har markägaren eller brukaren möjlighet att fatta beslut som är lokalt anpassade och som innebär en kontinuerlig anpassning till förändrade förutsättningar. Ett ökat ansvarstagande hos markägare och brukare kan samtidigt innebära att förutsättningarna för ett variationsrikare skogsbruk ökar.

12.2 Utgångspunkter

Vid 1979 års skogspolitiska beslut ansågs lagstiftningen behöva kompletteras med olika former av statliga bidrag. Det fastslogs dock att grundprincipen var att de krav skogsvårdslagen skall tillgodoses som reser utan statliga bidrag. I de fall det är ett samhällsintresse få till stånd att skogsvård som går utöver vad kan skäliga krav på den som anses som enskilde skogsägaren ansågs statliga bidrag kunna Exempel på ges. områden där bidrag ansågs kunna komma i fråga från denna utgångspunkt var återväxtåtgärder och dikningsföretag effekter ligger långt bort i vars tiden, ädellövskogsskötsel ñretagsekonomiska utbyte bedömdes vars vara lågt, vägverksamhet kan samverkansvinster eller som ge

insektsbekämpning där det är viktigt med snabba åtgärder med sto: genomslagskraft. Det framhölls att ett viktigt skäl för ekonomiska bidrag är regionalpolitiken. Bidragen syftar i detta fall till att åtgärder utförs på ett kvalitatiwt bättre sätt vilket har en sysselsättningsstimulerande effekt. Områden son av regionalpolitiska skäl har fått bidrag är Norrlands inland och Gotland Under budgetåret 198081 uppgick bidragsramama till skogsvård, skogsbilvägar m.m. till ca 380 miljoner kronor räknat i 1990 år;

penningvärde se bilaga 5. Under de kommande åren var bidragsramarm

betydande. Budgetåret 198283 uppgick bidragen till ca 725 miljoner kronor 1990 års penningsvärde. Ett syfte var att öka awerkningama oci långsiktigt höja virkesproduktionen. En successiv minskning a bidragsramarna skedde från mitten av l980-talet och de utgjord: budgetåret 199192 ca 130 miljoner kronor. Sammantaget under perioder 198081-199192 har anslagen uppgått till ca 4.440 miljoner kronor elle i genomsnitt 370 miljoner kronor per år 1990 års penningvärde. Enligt direktiven bör kommittén bedöma i vilka fall och under villa former statligt bidrag skall kunna lämnas. Regionalpolitiska bidrag nämns som ett exempel. Kommittén bör närmare studera om och i så fall vilker form av statliga ekonomiska bidrag som kan behövas för framtiden ocr lämna förslag till hur de skall finansieras. Principen att bidrag inte får ges till åtgärder som påtagligt skadar särskilda värden för naturvärden m.m bör ligga fast enligt direktiven. Det framhålls att kommittén inte har någoi anledning att gå in på de skatteregler som gäller för skogsbruket Kommittén är dock, enligt direktiven, oförhindrad att granska och lämna förslag om andra ekonomiska styrmedel. Vidare anges det att kommittéi bör uppmärksamma de restriktioner som internationella handelsavtal ger. Riksdagen har beslutat att avveckla skogsvårdsavgiften den 1 juli 1992. Detta innebär att åtgärder som för närvarande finansieras med avgifter successivt skall avvecklas om inte annan finansiering anvisas. Exempel bidrag som avvecklas är de nuvarande till återvåxtåtgärder i stödområde, ädellövskogsbidraget samt stöd till byggande av skogsbilvågar. I tillägg:direktiven till kommittén anges dock att vissa naturvårdande insatser, son hittills har finansierats med skogsvårdsavgiften, kan komma att inrymma under andra anslag. Statliga bidrag till en näring kan, beroende hur finansieringen ske, innebära att näringens ekonomiska förutsättningar förbättras. Enligt kommitténs mening finns det inga motiv för att generellt gynna skogs bruket på andra näringars bekostnad. Det finns därför inga skäl som talar för att man skall frångå principen om att skogsnäringen skall finansiera sina egna kostnader annat än om de inte normalt ingår i verksamheter

t.ex. kostnader för luftföroreningar se avsnitt 7.2.

Kommittén har i sina bedömningar utgått från att statlig styrning i fom av ekonomiska styrmedel endast skall om det är absolut nödvändigt mel hänsyn till de uppsatta skogspolitiska målen. Kommittén har beaktat at budgetsituationen för staten under en lång tid framöver kan väntas van ansträngd. En grundlåggade princip har varit att skogsnäringers

ekonomiska ansvarstagande kan öka som en följd bl.a. minskade av ekonomiska pålagor. Kommittén anser, som framgått, att skogsbruket skall bedrivas inom de ekonomiska ramar som sätts av bl.a. virkesmarknaden. De minimikronorav som kommittén långsiktigt skall gälla för skogens anser skötsel framgår av kapitel 10. Kommittén att dessa minimikrav skall anser uppfyllas utan statliga bidrag. Skogsnâringens och framför allt skogs-

brukets ekonomiska villkor under det eller de kommande decennierna se

kapitel 6 medför att det är viktigt att lagstiftningen även i fortsättningen får en sådan utformning att det inom områden med lönsamhet, bl.a. svag det inre Norrland, är möjligt att bedriva skogsvård utan statlig bidrag inom de ekonomiska ramar som sätts priser och kostnader. Vid bedömningen av av den lägsta nivå kan acceptabel, vilket bör ske den som anses av myndighet som har hand lagtillsynen, bör beakta skogsbrukets om man långsiktiga inriktning. Önskemålet ökade naturvårds- och kulturvårdshânsyn om anser kommittén delvis blir tillgodosedda markavsåttningar, biotopskydgenom det samt ett förväntat ökat hänsynstagande från skogsbrukets sida inom ramen för ett ökat sektorsansvar. Ett ökat ansvarstagande skall bl.a. uppnås genom kunskapsöverföring. Detta föreslås, framgår bl.a. som av kapitel ske genom en ökad satsning på utbildning och rådgivning samt naturvårdsinventeringar. Vid bedömning av myndighetsuppgiftema och anslagsramama för myndigheten måste man dock beakta att de krav staten ställer på naturvårds- och kulturvårdshänsyn medför ett statligt Ekonomiska medel ansvar. för naturvårdsplanering i fjällskogama måste fir att leva till beslutet upp om ljåliskogama avsättas. Detta gäller inte minst naturvårdsinventeringar och fördjupade verksamhetsplanema inom områden där flera intressen konkurrerar om marken. Medel fir ersättningsanspråk inom ljållskogsområdet liksom med anledning av biotopskyddet måste avsättas. Det är viktigt med riktad rådgivning beträffande bl.a. skärgårds- och tätortsnära skogsbruk. Kommittén konstaterar samtidigt att finansieringen många av naturvårds- och kulturvårdsåtgârder bortfaller följd som en av att skogsvårdsavgiften har avvecklats den 1 juli 1992. I kapitel 14 finns kommitténs förslag till finansiering de statliga åtagandena inom av naturvårds- och kulturvårdsområdet.

12.3 Regionalpolitiskt motiverade bidrag

Riksdagen fastställer de övergripande målen för samhällspolitiken. Den allmänna närings- och regionalpolitiken utformas från dessa mål. Det finns enligt kommitténs bedömning ingen anledning att frångå den nuvarande skogspolitiken på denna punkt, dvs. att betrakta skogsnâringen isolerat och t.ex. räkna med en lägre krav på räntabilitet för denna näring än för andra och på basis av detta utforma skogspolitiken. Det finns inget talar för som att t.ex. skogliga bidragsåtgärder generellt sett skulle effektivare än vara

andra åtgärder. Däremot kan detta gälla för speciella geografiska områden. Regionalpolitiska överväganden bör göras utan kopplingar till specifika sektorer. Det viktiga är att uppnå målet för regionalpolitiken inte att stödja en specifik sektor. I avsnitt 7.3 ñnns en redovisning av regionalpolitiken i skogspolitiken. Det är kommitténs uppfattning att regionalpolitiska insatser i skogsnäringen skall finansieras samma sätt som andra regionalpolitiska åtgärder. Kommittén anser att i den utsträckning som de regionalpolitiska medlen omfattar skogsbruket bör de ekonomiska ramarna sättas av regering och riksdagen och medlen som hittills kanaliseras via Jordbruksdepartementet och administreras av skogsvårdsorganisationen. Det är kommitténs uppfattning att trenden för virkesprisema realt sett kommer att vara sjunkande under 1990-talet. Detta kan inom vissa regioner påverka avverkningamas omfattning och intensiteten i skogsvårdsåtgärdema. Detta kommer att påverka sysselsättningen inom skogsbruket. Det är troligt att sysselsättningen såväl inom skogsbruket som skogsindustrin kommer att fortsätta att minska som en följd av en fortsatt produktivitetsutveckling.

12.4 Bidrag till ädellövskogsbruket

Ädellövskogslagen syftar till att bevara landets ädellövskogar för framtiden

genom ett aktivt ädellövskogsbruk. I ädellövskogslagen finns ett förbud mot trädslagsbyte eller åtgärd som leder till att ädellövskogen awecklas. Dessutom kronorävs det tillstånd av Skogsvårdsstyrelsen för slutavverkning. Om fortsatt ädellövskogsbruk hindras, dvs. awerkningstillstånd inte ges, skall naturvårdslagstiftningen tillämpas och

ersättning utgå se bilaga 6.

Arealen som omfattas av ädellövskogslagen kan uppskattas till ca

177.000 ha se bilaga 4. Under budgetåret 199091 uppgick det statliga

anslaget till ädellövskogsbruket till 14 miljoner kronor 199192 15 miljoner kronor och 199293 15,8 miljoner kronor. Merparten av anslaget för budgetåret 199091, 8,8 miljoner kronor 63 % användes till olika former av bidrag. Det var framför allt privata, enskilda skogsägare som fick bidrag. Omkring 4,8 miljoner kronor 34 % användes till utsyning och rådgivning. Adniinistrationskostnadema uppgick till drygt 400.000 kronor eller ca 3 %. Bidragens fördelning på olika användningsområden framgår av tabell 12.1. Bidrag lämnas med 80 % till fullständiga och kompletterande återväxtåtgärder för ädellövskog. Ett röjningsbidrag om 60 % av kostnaderna lämnas. Hela kostnaden för anskaffning av en skogsbruksplan över innehav av ädellövskog täcks med bidrag. Utsyning och rådgivning i samband med ädellövskogsbruk är kostnadsfri för skogsägaren.

Tabell 12.1. Bidrag till ädellövskogsbruket 199091 Beviljat bidrag Areal Bidrag miljoner kronor ha Intnerln

Nybeskogning 3,2 223 14.533 Primära återvâxtåtgärder 2,5 305 8 13 l . Kompletterande

Enligt kommitténs uppfattning har bidragen till ädellövskogsbruket varit nödvändiga för att upprätthålla statens ambitioner somide kommer i uttryck i bl.a. ädellövskogslagen. Kommittén att det är motiverat att även i anser framtiden ekonomiskt lämna stöda till âdellövskogsbruket med hänsyn till

bl.a. miljömålet se kap. 8 och de krav som till följd av detta ställs i

lagstiftningen vad gäller skötseln av ädellövskog samt osäkerheten om dessa skogars framtida produktionsekonomiska värde. Omfattningen bör uppgå till nuvarande belopp, dvs. 15,8 miljoner kronor men successivt justeras med tanke på ädellövskogar tillkommer följd som som en av anläggningsstödet till jordbruket. För bidragen bör gälla villkor och samma administration som hittills.

12.5 till

Bidrag planering av skogsvägar

Ett väl utbyggt skogsvägnät är en viktig förutsättning för ett rationellt

skogsbruk i enlighet med uppsatta skogspolitiska mål se kap. 8. Ett

tekniskt och ekonomiskt väl awägt vägnät berör inte sällan ett stort antal fastigheter. Staten har för att påverka vâgnätets utfomming använt sådana medel som lagstiftning, planering och bidrag. Grundläggande regler om samverkan mellan fastigheter vid skogsvägbyggnad finns i jordabalken, anläggningslagen och lagen om förvaltning av samfilligheter. I flera viktiga avseenden är dessa lagar dispositiva, dvs. det krävs ett initiativ från någon intressent för att reglerna skall bli tillämpade. På senare år har frivilliga överenskommelser med stöd i jordabalken varit den vanligaste grunden för samverkan. Ett viktigt skäl är att förvaltningen av en färdig skogsväg fungerar mycket bättre då överenskommelse träffats frivilligt. Laga ñrrättningar enligt anläggningslagen har bara utnyttjats då andra möjligheter varit stängda eller opraktiska, t.ex. om det har varit fråga om ett mycket stort antal intressenter. På senare år har lagstiftningen skärpta för att skydda allmänna intressen genom införandet av vissa regler i naturvårds- och skogsvårdslagen. Inom

svårföryngrat område krävs i praktiken tillstånd skogsvårdsstyrelsen för av att utföra skogsvägutbyggnad. statsbidrag fir byggande av skogsvägar har, som framgår bilaga av lämnats med betydande belopp under 1980-talet. Bidraget har dock successivt minskat. Det uppgick 199192 till 40 miljoner kronor och avskaffas helt som en följd av skogsvårdsavgiftens borttagande den 1 juli 1992. Det enskilda vägnätet som används av skogsbruket uppgår för närvarande till 272 000 km eller närmare tre gånger så det allmänna stor som vägnätet på landsbygden. Under 1980-talet tillkomi genomsnitt 3 900 km per år till en kostnad av drygt 100 kronor meter. Investeringarna per uppgår till 300-400 miljoner kronor per år. Inriktningen på investeringarna överensstämmer inte med Vägplan 70 resp 80. En stor del de av skogsvägar som byggts utan statsbidrag har små verkningsdjup utan eller med liten samverkan. En konsekvens har blivit, vilket framgår av Vägplan 90, att vägnätet i viss utsträckning har fått en ojämn täthet. Särskilt områden med stor täthet har låg vägstandard. De vägar erhållit som statsbidrag har däremot god överensstämmelse med vägnätsplanema. Enligt kommitténs utvärdering har bidragen till skogsbilvägar gett positiva effekter genom att staten kunnat stimulera till samverkan mellan olika markägare så att ingreppen i naturen därigenom blivit mindre. Ett väl utbyggt skogsvägnät har gjort stora naturområden tillgängliga för mer friluftslivet. Kritik har dock riktats från naturvårdshåll eftersom bidragen stimulerar byggandet av skogsvägar och därmed möjliggör ett aktivt skogsbruk i tidigare väglöst och orört land. Kritik har även riktats mot att vägbidrag lämnas även när det är företagsekonomiskt lönsamt att bygga

vägar se kapitel 4.

Det totala åtgärdsbehovet under den närmaste framtiden uppskattas i Vägplan 90 till 7 300 kmår varav det är önskvärt med samordning på 5 675 kmår eftersom flera markägare berörs. Behovet för de närmaste åren beräknas till 3 450 krnår. Av denna längd utgör 2 000 km nybyggnader fir att förtäta vägnätet och förkorta terrângtransportema. Förbättringar, dvs. åtgärder för äldre vågsystem att sanera och höja vägstandarden, beräknas på kort sikt årligen behöva omfatta 1 450 km. Kommittén anser att det grund för alla åtgärder liksom hittills bör som läggas vägnätsplaner som beskriver vägnåtets tillstånd och utvecklingsbehov. Dessa planer görs i första hand över arealer med samverkansbehov vilket oftast gäller vid ett stort inslag privata, av enskilda skogsägare. Ett viktigt inslag i vägnätsplanema är information om deras innehåll till skogsägama. Kostnaden för dessa myndighetsuppgifter kan vid den angivna verksamhetsvolymen uppskattas till 4,5 miljoner kronor per år. Ett viktigt inslag i planerna bör i enlighet med intentionerna i kommitténs förslag bedömning lämpligheten från vara en av naturvårdssynpunkt att bryta väg i tidigare orört land, rådgivning hur om naturvårdshänsyn kan tas vid byggande skogsvägar förslag vilka av samt miljövänliga metoder kan användas vid vägbyggande. som

Kommittén ñreslår att bidrag skall lämnas i samband med planering av skogsbilvägar som berör flera markägare. Bidraget föreslås omfatta endast planläggning nybyggnadsprojekt. Kostnaderna för utförandet av får markägaren själv bekosta. Bidraget till planering av nya skogsvägar föreslås uppgå till 10 miljoner kronor per år. Hur dessa skall användas för pengar att uppnå miljöanpassning och åstadkomma samordning i utpräglat ägosplittrade områden bör ankomma på vederbörande myndighet att avgöra. Kommittén vill vidare peka på att det, fir att minska planeringskostnadema och därmed få ett effektivare utnyttjande statsbidraget, är av angeläget att bryta Lantmäteriverkets monopolställning vad gäller vägförrättningar. Det är inte lämpligt att taxoma fastställs i författning. en Priset bör sättas på en fri marknad. Något bidrag till utförandekostnader för skogsvägar och broar föreslås således inte. Kommittén anser att tillämpningen skattereglema av om avdrag för väginvesteringar bör likartad fir vara stor- och småskogsbruket. Det vanliga är att direktavskrivningar tillåts i storskogsbruket men inte för småskogsbruket.

12.6 Anslag till kalkning av skogsmark

Den ökning av luftföroreningarna skett under 1900-talet har bidragit som till fortskridande markförsuming

en se bilaga avsnitt 3.2. Större delen

av den svenska marken är naturligt sur eftersom den är uppbyggd av svårvittrat kalkfattigt urbergsmaterial. Luftföroreningama är därför ett allvarligt problem. En effekt luftföroreningarna har blivit minskad av en tillgång på viktiga näringsämnen fir träden och utlösning av giftiga ämnen. Ännu har dock inga tydliga samband mellan skogsmarkens tillstånd å ena

sidan samt barr- och lövförluster å den andra konstaterats. Regeringen beslutade i oktober 1989 att Skogsstyrelsen fram till den l juli 1992 skulle tilldelas medel för projekt för ett att utveckla tekniska lösningar och praktiska rutiner för skogsmarkskalkning. Kalkningens effekter på marktillstånd, yt- och grundvattenkvalitet och trädvitalitet skulle också studeras. I riksdagens miljöpolitiska beslut 1991 gjordes bedömningen att skogsmarkskalkning kommer att behövas i stor omfattning i de mest utsatta områdena. Efter förslag i budgetpropositionen 1992 har Skogsstyrelsen anvisats medel för fortsatt ñrsöksverksamhet 199293. Skogsstyrelsen räknar med budgetram för ñrsöksverksamheten en på 9,6 miljoner kronor. Riksskogstaxeringens ståndortskartering visar l-l,5 att miljoner ha skogsmark har ett ph-värde understigande 4,7 och därför kan behöva kalkas. Hälften av denna areal kan nås från marken till kostnad 1000 en av kronorha. Den andra hälften av arealen måste kalkas från luften till en kostnad av ca 2 000 kronorha. Dessa kostnader avser transport, spridning och kalkmedel. Vid detta behov kan den totala kostnaden således i dagens penningvärde uppskattas till 1,5-2,25 miljarder kronor.

Kommittén vill understryka vikten av att vidta åtgärder mot utsläppskållorna som förorsakar luftföroreningama och därigenom orsakar skadeverkningar på marken. I avvaktan att sådana åtgärder vidtas och effekter uppnås anser kommittén att det är viktigt att skadeverkningarna inom områden som är hårt belastade motverkas och fördröjs genom kalkning och vitaliseringsgödsling. Kalkning kan, om den utñrs felaktigt, medföra negativa effekter för flora och fauna. I vissa fall kan risk för urlakning i marken uppkomma. Det kan också vara viss skillnad mellan kalkning som sker i kontrollerade försöksparceller och den som sker i praktisk skala. Variationer förekommer ifråga om kalkmedlens kvalité, spridningsjämnhet m.m. Skogsstyrelsen har tagit hänsyn till detta och använder i sin försöksverksamhet ett koncept syftar till den åsyftade skyddsverkan utan negativa som att ge biverkningar. En omfattande uppföljning sker. Kommittén konstaterar att kunskaperna om åtgärdernas effekt till viss del är otillräckliga varför det år viktigt med fortsatt forskning och utvärdering. Kommittén rekommenderar därñr, i enlighet med de i kapitel 8 uppsatta målen, ett anslag för att möjliggöra fortsatt kalkning. Kommittén föreslår att markägaren bidrar med 20 % av kostnaderna för kalkningen av hans mark. Kommittén finner det angeläget att markägaren betalar en viss del av kostnaderna eftersom detta leder till bättre hushållning med resurserna samtidigt som åtgärden ökar fastighetens produktionsvärde. Detta bör vara tillräckliga argument för att markägarens skall vara intresserad av att få sin mark kalkad. Kommittén föreslår att anslaget höjs till 15 miljoner kronor för budgetåret 1993 94 för att sedan successivt under en femårsperiod öka till 50 miljoner kronor för praktisk verksamhet. Denna omfattning är otillräcklig i förhållande till det behov som har redovisats här. Om det visar sig att kalkning är ett sätt att komma tillrätta med markförsumingen utan att allvarliga biverkningar uppstår och ekonomiskt utrymme finns bör omfattningen öka ytterligare. Det är därför angeläget att fortlöpande utvärdering görs så att ett nytt ställningstagande till kalkningsverksamhetens omfattning kan tas om några år. Det är viktigt att de mest utsatta markerna kalkas inom några år. Det är vidare angeläget att en ökning av kalkningens omfattning sker successivt så att berörda företag hinner göra nödvändiga investeringar och bygga upp sin organisation. Om markägarens bidrag till täckande av kalkningskostnadema uppgår till 20 %, om den fasta kostnaden för ledning, samordning och kontroll uppskattas till 2,5 miljoner kronor, de rörliga kostnaderna för bl.a. upphandling, kontakter med markägama och upprättande av avtal uppskattas till 10 % samt kostnaderna för kalkning uppgår till 1 000 - 2 000 kronor per hektar 1992 års penningvärde innebär detta att den areal som kan kalkas och vitaliseringsgödslas 199394 uppgår till omkring 9 400 ha och 199798 35 600 ha eller ca 112 500 ha under fem årsperiod.

12.7 Anslag till avtal och intrångsersâttning

Kommittén föreslår att staten tecknar avtal med markägarna skydd om av värdefulla, areellt avgränsade och utpekade biotoper kapitel

se 10,

Naturvårdshänsyn, 21 §. En fördel med avtal är bl.a. att de är frivilliga och att staten tar vara på markägamas naturliga intresse för naturvård. En annan fördel är att ett avtal är tidsbegränsat, t.ex.till period 20 år. en om Genom ett avtalsförfarande blir biotopskyddet flexibelt. Det är viktigt eftersom skogsekosystemet är dynamiskt. En i dag skyddsvärd biotop behöver inte vara skyddsvärd 20 år samtidigt andra skyddsvärda om som biotoper kan ha uppstått undeer tiden. Om inte ett frivilligt avtal kan träffas för en skyddsvärd biotop får 21 § naturvårdslagen tillämpas. Kommittén anser i enlighet med ett riksdagsbeslut år 1987 ersättning att skall lämnas till markägaren när den pågående markanvändningen avsevärt

försvåras på berörd del fastigheten se kapitel 10. Kommittén

av anser dock att den del av kostnaden motsvarar ett intrång till den s.k. som upp kvalifikationsgränsen skall avräknas vid intrång är ersättningsgilla. som Utgiftema för biotopskyddet är svåra att uppskatta eftersom inga beräkningar finns gjorda om hur stora arealer skyddet kommer att omfatta. Ersättning skall dessutom endast lämnas hänsynen innebär avsevärt om intrång i pågående markanvändning. Eftersom biotopskyddet kommer att byggas upp successivt kan ersättningsbeloppen för de första åren väntas vara ganska små. De skyddsvärda biotopema kommer i första hand finnas inom de att områden som har identifierats i specialanalys kommittén låtit utföra en som

se bilaga 12. Om det sammantaget är 1 % den produktiva

av skogsarealen som kommer att beröras biotopskyddet och markägarens av ersättningsanspråk, utgående från genomsnittlig normal en kapitalavkastning i skogsbruket med avdrag för normalt hänsynstagande, uppgår till 2,5 % är det möjligt, med beaktande de varierande priserna av skogsmark i olika delar landet, att uppskatta det totala markvärdet av till ca 2,6 miljarder kronor. Den genomsnittliga årliga kapitalavkasning kan uppskattas till 65 miljoner kronor. Om det tar tio år att bygga upp biotopskyddet blir utgiften 6,5 miljoner kronor fir det första budgetåret 199394, 32,5 miljoner kronor för budgetåret 199798 och 65 miljoner

kronor för budgetåret 200304 allt räknat i 1992 års penningvärde.

Intrångsersättning i de ljällnära skogarna enligt 19c § skogsvårdslagen uppskattas medföra utgifter om 1 5 miljoner kronor år. I beräkningen - per av föreslagen anslagsstorlek har utgiften satts till 3 miljoner kronor år. per

12. 8 Summering

De statsbidrag som kommittén ñreslagit i detta kapitel kostar sammantaget 50,3 miljoner kronor budgetåret 199394 och 111,3 miljoner kronor budgetåret 199798 tabell 12.2. I kapitel 14 föreslås finansiering av dessa bidrag.

Tabell 12.2. Föreslagna ekonomiska styrmedel 1992 års penningvårde.

199394 199798 milj

13 Inventering och planering

Våra slutsatser och förslag

Staten bör ansvara för att icke objektanknuma uppgifter skogsom resurserna kommer fram. Detsamma bör gälla objektanknutna uppgifter som rör allmänna intressen, t.ex. naturvärden. skogsbruket blir ansvarigt för att ta fram och för myndigheterna redovisa objektanknutna uppgifter skogsproduktionen. Därigenom kan ÖSI avskaffas. om Riksskogstaxeringen syfte att icke objektanknutna uppgifter ge om skogsresurserna behålls. Ståndortskarteringen permanentas och insamlingen av miljöuppgifter förstärks. Skyldigheten för skogsägama att tillhandahålla myndigheterna uppgifter om skogsproduktionen bör omfatta t.ex. markens produktionsförmåga samt skogens utvecklingsstadium, trâdslagssannnansâttning och täthet. Uppgifterna bör vara högst tio år gamla. Inventeringar av sumpskogar och nyckelbiotoper bör genomföras av Skogsvårdsorganisationen. Skogsägarna själva bör för uppgifter ansvara som krävs för detaljplaneringeu naturvårdshånsyn i samband med av skogsbruksåtgärder. Skogsbruksplanen blir i fortsättningen frivillig. Genom rådgivning skall Skogsvårdsorganisationen verka för att skogsägama har aktuell plan en av hög kvalitet som grund för sin verksamhet. De naturvårdsinriktade skogsbruksplanerna avskaffas ett särskilt som skogspolitiskt instrument. F orsknings-, utvecklings- och försöksverksamhet beträffande landskapsplanering genomförs. Det är dock inte aktuellt med något formaliserat planeringsförfarande. Genom rådgivning uppnås en samordning av erforderliga naturvårdsinsatser över ägogränsema i ågosplittrade områden.

13.1 Bakgrund

Såväl skogsågama som myndigheter har behov olika uppgifter av om skogsresurserna. Uppgifterna behövs för planering på olika lång sikt av markanvändning, avverkning, skogsvårds- och naturvårdsåtgârder m.m. samt som underlag för skogspolitiska insatser. De behövs vidare för att

följa upp om skogarna och utnyttjandet av dem utvecklas i önskvärd riktning. Man kan skilja mellan objektanknutna och icke objektanknutna uppgifter. En objektanknuten uppgift ger en beskrivning av ett enskilt objekt t.ex. en skogliga behandlingsenhet, en skyddvärd biotop eller ett område med hânglav av betydelse för rennäringen. För icke objektanknutna uppgifter gäller att de sammantaget ger en beskrivning av ett större område. Det spelar därvid ingen roll från vilket objekt inom området som den enskilda uppgiften kommer. Objektanknutna uppgifter används t.ex. i skogsbruksplaner inom småskogsbruket och deras motsvarighet inom storskogsbruket. Uppgifterna avser då behandlingsenheter. Planen anger för varje behandlingsenhet vilken åtgärd son1 bör utföras och när den bör utföras. Uppgifter som behövs fir planeringen âr bland annat markens produktionsfömiåga samt skogens utvecklingsstadium, trädslagssammansättning och täthet. Även uppgifter om enskilda biotoper som omfattas av biotopskyddet i 21 § naturvårdslagen är objektanknutna. I vissa fall kan objektanknutna uppgifter ge en god beskrivning av ett större område, t.ex. om de är heltäckande, nograrma och aktuella. Den beskrivning av ett större område som icke objektanknutna uppgifter ger kan utnyttjas t.ex. vid en planering som anger lämplig omfattning av olika skogsvårdsåtgärder inom området. Planen säger emellertid inget om var i området skogsvården bör utföras, dvs. den anger inte vilka behandlingsenheter som bör bli föremål för åtgärd. De skogli ga länsprogram som har antagits i flera län är exempel på denna typ av plan. En nationell skogspolitik kan också ses som en sådan plan eftersom den sätter upp mål för hur skogarna skall skötas och utnyttjas. Icke objektanknuta uppgifter används vidare för att följa upp skogs- och miljötillståndet inom större områden. Det är i första hand staten som behöver icke objektanknutna uppgifter om skogsresursema, men behov finns t.ex. också i företag med stort skogsmarksinnehav. Statens behov sammanhänger med skogsresursernas stora betydelse for ekonomi, sysselsättning, miljö m.m.. Det är nödvändigt att kontinuerligt ha tillgång till ett brett och aktuellt inventeringsunderlag. I Sverige är det Riksskogstaxeringen som samlar in, bearbetar och redovisar icke objektanknutna uppgifter om skogsresursema. Ett skogsbruk med ett effektivt och ansvarsfullt resursutnyttjande kräver att skogsâgama har en god planering på olika lång sikt av skogsproduktionen och dess utnyttjande. Detta har tidigare framhållits i kommitténs utvärdering av skogspolitikens medel. Därtill kommer att ett mångbruk av skogsmarken ställer krav på att i denna planering och integrera rennäringen och de allmänna intressena, främst naturvärden och kulturrniljövården. Det främsta redskapet i denna planering är skogsbruksplanen inom småskogsbruket och dess motsvarighet inom storskogsbruket. Det är därför viktigt att skogsägama har tillgång till objektanknutna uppgifter om skogsresursema, knutna främst till behandlingsenheter. Men även skogs- och naturvårdsmyndighetema och andra myndigheter har ett stort behov av sådana uppgifter. Som exempel på olika använd-

ningsområden kan nämnas rådgivning, lagtillsyn t.ex. skogsvårds-, naturvårds- och ädellövskogslagen, statligt stöd t.ex. stöd till ädellövskogsbruk, kalkning och skogsbilvågar och kommunernas översiktsplanering. Enligt den nuvarande skogspolitiken tillgodoses behovet av objektanknutna uppgifter för småskogsbruket till stor del den genom översiktliga skogsinventeringen ÖSI har finansierats med skogssom vårdsavgiftsmedel. För att göra en skogsbruksplan krävs uppgifter varje behandlingsenom het på en fastighet. Riksskogstaxeringen kan således inte ersätta ÖSI eller andra inventeringar av typ syftar till att underlag för samma som ge skogsbruksplanlâggning och planering kräver objektanknutna annan som uppgifter.

13.2 Ansvar för

framtagande av inventerings-

underlag

I det föregående konstaterades att det främst är har behov staten som av icke objektsanknutna uppgifter skogsresursema. Kommittén om anser att det även i framtiden bör vara staten Riksskogstaxeringen genom som ansvarar för att dessa uppgifter kommer fram. Enligt kommitténs uppfattning bör det åligga skogsägama tillgodose att såväl det egna behovet olika myndigheters grundläggande behov som av objektanknutna uppgifter skogsproduktionen och till denna som avser knutna ñrhållanden. Att skogsågama även skall tillgodose myndigheternas behov har berörts i kapitel 10. Det ñnns två huvudmotiv till kommitténs ställningstagande i denna fråga. För det första år det inte rationellt både att myndigheter och skogsägama genomför inventeringar på mark med samma i stort sett samma syfte och innehåll. För det andra kan skogsägarnas tillhandahållande av uppgifter även för myndigheternas behov ses som en motprestation för sådana skogspolitiska insatser i form rådgivning, av t.ex. utbildning och ekonomiskt stöd skogsågama drar I avsnitt som nytta av. 13.4 behandlades vilka krav bör ställas på de uppgifter skogsäsom som gama skall tillhandahålla. Mot denna bakgrund kan ÖSI avskaffas. En konsekvens härav blir att ÖSI inte kommer täcka de cirka två miljoner ha skogsmark inom småskogsbruket ännu inte har inventerats. som Förslaget innebär att ansvaret för att ta fram objektanknutna uppgifter som rör skogsproduktionen inom småskogsbruket överflyttas från till staten skogsågama. Storskogsbruket har sedan länge tagit fram dessa uppgifter för sitt eget skogsmarksinnehav. För storskogsbruket del innebär förslaget alltså ingen extra belastning. När det gäller uppgifter som rör allmänna intressen såsom naturvård, rekreation, friluftsliv och kulturmiljövård är det enligt kommittén i huvudsak ett samhällsintresse att försörja skogsägama med erforderligt inventeringsunderlag så att det kan integreras i skogsägamas planering av verksamheten. För detta talar också de speciella kompetenser ofta som

krävs för att genomföra inventeringarna. Behovet av inventeringar för att ta fram uppgifter för naturvård m.m. behandlas i avsnitt 13.5.

13.3 Riksskogstaxeringen

Riksskogstaxeringen är en inventering som ger underlag för utformning, uppföljning och utvärdering av främst skogspolitiken men även av delar miljöpolitiken och politiken beträffande hushållningen med naturresurav ser. Den förser framför allt myndigheter, organisationer och företag med uppgifter för planering och kontroll av skogshushållningen på riksnivå och regional nivå. Den ger också värdefullt underlag för skogs- och miljöforskning. Taxeringen är en stickprovsundersökning och har en sådan uppläggning att den lämpar sig väl för insamling av vissa miljöanknutna uppgifter. Riksskogstaxeringen genomförs av institutionen för skogstaxering vid Sveriges lantbruksuniversitet. Den finansieras huvudsakligen över universitetets budget. I storleksordningen en tredjedel av denna finansiering anges ske med skogsvårdsavgiftsmedel. Andra viktiga fmansieringskällor är anslag för särskilda moment i taxeringen från centrala myndigheter, t.ex. Skogsstyrelsen och Naturvårdverket. Kommittén anser att Riksskogstaxeringens syfte att ge icke objektanknutna uppgifter om skogsresursema är angeläget och bör behållas. Sveriges lantbruksuniversitet har presenterat planer på utvecklingsarbete rörande utnyttjande av fjärranalys i taxeringen. Ett sådant utnyttjande syftar främst till att på ett rationellt sätt producera objektanknutna uppgifter angående skogsproduktionen. Kommittén konstaterade i det föregående att skogsâgama i fortsättningen skall ansvara för att ta fram sådana uppgifter. I konsekvens härmed anser kommittén att ett eventuellt utvecklingsarbete bör bekostas av näringen. Om en praktisk drift skall genomföras bör denna ske kommersiella grunder. Riksskogstaxeringen har fått en ökad betydelse i den nationella och regionala miljöövervakningen i takt med att miljöfrâgoma har uppmärksammats alltmer. Den s.k. ståndortskarteringen som var knuten till taxeringen under åren 1983-1987 har varit mycket värdefull i många sammanhang, bl.a. vid det internationella arbetet med kritiska belastningsgränser för olika luftföroreningar. Det är angeläget att ståndortskarterin gen permanentas och ingår som integrerad del av Riksskogstaxeringen. Därutöver bör Riksskogstaxeringen mer allmänt och i högre grad än hittills kunna bidra till miljöövervakningen i landet genom att olika miljöuppgifter samlas in vid taxeringen. Bland annat bör möjligheterna att studera biotopñrändringar förbättras. Enligt kommitténs uppfattning är det viktigt att Riksskogstaxeringens ambitionsnivå fastställs för perioder om tio år, s.k. omdrev. Tillräckliga resurser måste då av statmaktema ställas till förfogande så att denna nivå uppnås under hela omdrevet. Samtidigt måste verksamheten löpande rationaliseras så att kostnaderna kan hållas på en rimlig nivå.

-

Den nuvarande ambitionsnivån vad gäller stickprovets omfattning och insamlade uppgifter med anknytning till skogsproduktionen väl synes vara awägd. En sådan ambitionsnivå samt komplettering med ståndortskarteen ringen och en förstärkt insamling miljöuppgifter leder bedömningsvis av till en årlig totalkostnad för Riksskogstaxeringen på 26-30 miljoner kr i 1992 års prisnivå.

Kommittén har med anledning skrivelse från Skogsstyrelsen och av en Sveriges lantbruksuniversitet beträffande Riksskogstaxeringens verksamhet och finansiering tidigare lämnat skrivelse till Finansdepartementet. en I denna framhålls bland annat följande. I kommittén råder enighet om riksskogstaxeringen stora betydelse för den svenska skogspolitiken och nödvändigheten av att verksamheten bibehålls även framgent. Resurser för

verksamheten bör därför statsmakterna avsättas separat. Frågan

av om formerna fir anslagsgivningen har också behandlats av SLU-utredningen SOU 1991:101 och riksdagen. I sitt beslut med anledning av av budgetpropositionen 1992 förutsätter riksdagen regeringen att överväger och därefter framlägger eventuella förslag till förändringar i vad gäller formerna fir medelsanvisningen till riksskogstaxeringen. Kommittén återkommer till ñnansieringsfrågan i kapitel 14.

13.4 Uppgifter kopplade till skogsproduktionen

Den föreslagna skyldigheten för Skogsägarna oavsett ägargrupp att tillhandahålla uppgifter rör skogsproduktionen, som bör innefatta krav på indelningen i behandlingsenheter, på vilka uppgifter som skall samlas in, på vilken kvalitet uppgifterna skall ha och på uppgiftemas aktualitet. Kommittén föreslår i det följande vissa allmänna riktlinjer angående dessa krav. Vid indelningen i behandlingsenheter är det angeläget att i högre grad än hittills beakta mångbruksprincipen. Sålunda bör underlag från naturvårdsinventeringar i största möjliga utsträckning utnyttjas. m.m. Exempel på sådana inventeringar år sumpskogs- och nyckelbiotopsinventeringen till vilka vi återkommer i nästa avsnitt. Bedömningen av vilka uppgifter skall samlas in och vilken kvalitet som dessa skall ha bör präglas av ett kostnads- och nyttotänkande. Myndig-

heterna skall inte begära fler uppgifter än som oundgängligen krävs för myndighetsutövningen. Om sedan den enskilde skogsågaren för sin egen planering önskar ett omfattande inventeringsunderlag mer kan detta givetvis tillgodoses vid samma inventering. Exempel på uppgifter bör som ingå i uppgiftsskyldigheten är markens produktionsfömiåga skogens samt utvecklingsstadium, trådslagssammansättning och täthet. Förändringar i skogstillståndet sker i vissa fall långsamt och i vissa fall snabbt. Kravet på aktualitet i uppgifterna måste balanserat vara med hänsyn härtill. Vidare bör myndigheternas krav på denna punkt inte vara hårdare än att det någorlunda väl överensstämmer med skogsägamas eget

behov av aktuella uppgifter för bland skogsbruksplanläggning

annat inom

småskogsbruket eller motsvarande planläggning inom storskogsbruket. En starkt påverkar kravet på aktualitet är kostnaderna för annan faktor som inventeringen. Ju oftare inventeringen måste göras desto större blir kostnaderna fir skogsägama. För närvarande gäller enligt skogsvårdslagen att skogsägama skall ha högst tio år gammal skogsbruksplan som bl.a. en innehåller angivna uppgifter. Detta krav på aktualitet synes mot nu bakgrund de nämnda förhållandena ha varit väl avvägt. Kommittén av mot den bakgrunden att de uppgifter om skogsproduktionen som anser skogsägama skall tillhandahålla inte bör vara äldre än tio år. Erforderli inventering kan utföras skogsägaren eller dennes personal g av kan också vid behov utföras uppdrag t.ex. skogsägarförening men som av eller skogsvårdsstyrelse.

13.5 till naturvärden och

Uppgifter kopplade

andra allmänna intressen

Som redovisats i avsnitt 13.2 kommittén att det i huvudsak är ett anser samhällsansvar att samla in uppgifter rörande allmänna intressen som naturvård, rekreation, friluftsliv och kultumiiljövård. Sådana uppgifter är stor betydelse fir olika slag av samhällsplanering, lagtillsyn m.m. De av är också i många fall nödvändiga vid planering och genomförande av skogsbruksåtgärder. Detta innebär att uppgifter som kommer fram vid av myndigheternas inventeringar snabbt måste kunna ställas till berörda skogsägares förfogande. För vissa skogsägare, framför allt större skogsföretag, kan det vara fördelaktigt att själva genomföra naturvårdsinventeringar. Detta är önskvärt även i ett samhällsperspektiv och bör därför uppmuntras. Sådana företagsvisa inventeringar bör genomföras i samråd med skogvårds- och naturvårdsmyndighetema. De insamlade uppgifter bör ställas till dessa myndigheters förfogande. På så sätt undviks onödigt dubbelarbete. Om uppgifterna skall användas vid lagtillsyn är det viktigt att myndigheterna i erforderlig utsträckning kontrollerar dem. Myndigheternas ansvar omfattar dock inte uppgifter för planering av den naturvårdshänsyn i samband med skogsbruksåtgärder som bör tas bl.a. enligt föreskrifter till skogsvårdslagen. Det är ofta mest rationellt att sådana uppgifter samlas in skogsägaren eller dennes personal i samband av med detaljplaneringen olika åtgärder, t.ex. slutavverkning. Uppgifterna av kan utgöra underlag vid den redovisning av planerad naturvårdshånsyn i samband med slutavverkning som bör krävas enligt skogsvårdslagen. Denna redovisningsskyldighet för skogsägaren har behandlats i kapitel 10. Sedan budgetåret 199091 pågår i Skogsvårdsorganisationens regi en kartläggning landets sumpskogar och deras naturvärden. Resultatet av av denna sumpskogsinventering kommer att kunna användas fir flera ändamål. Kunskap sumpskogarna är en nödvändig förutsättning för att om kunna åstadkomma naturvårdsanpassad skötsel och erforderligt skydd en dessa skogar. Med nuvarande resursinsats 6,5 miljoner kr för av -

budgetåret 199293 kommer det enligt bedömning dröja 5-8 - en grov att år innan inventeringen har slutförts för hela landet. Det är enligt kommitténs uppfattning angeläget sumpskogsinatt venteringen fullföljs. Skogsvårdsorganisationen bör tillförsäkras tillräckliga medel för att klara detta. Skogsvårdsorganisationen har sedan budgetåret 199091 med särskilda anslag bedrivit försöksverksamhet med inventering nyckelbiotoper. av Nyckelbiotoper definieras känsliga biotoper med höga naturvärden, som så beskaffade till sin karaktär eller speciella biotophistorik där kan att förväntas förekomma sällsynta, hänsynskrâvande eller hotade arter. En i praktisk skala genomförd inventering kommer kunna att ge uppgifter om flertalet av de biotoper i skogslandskapet omfattas biotopskyddet som av enligt 21 § naturvårdslagen. Dessutom kommer den kunna uppgifter ge om andra värdefulla biotoper. Dessa uppgifter är god grund för rådgivning en och planering skogsskötsel och naturvård. Särskilt viktig av är rådgivningen om nyckelbiotoper sträcker sig över som två eller flera fastigheter med olika ägare. Kommittén anser att inventeringen nyckelbiotoper bör av genomföras i praktisk skala i hela landet. Den måste i möjligaste mån samordnas med sumpskogsinventeringen. Inventeringen bör i första hand genomföras inom småskogsbruket. Inom delar storskogsbruket pågår inventeringar med i av stort samma syfte som inventeringen nyckelbiotoper. Detta av är positivt och kommittén förutsätter att verksamheten fortsätter. I den mån storskogsbruket som på sitt eget markinnehav inte kartlägger de biotoper omfattas som av biotopskyddet i naturvårdslagen bör dock Skogsvårdsorganisationens inventering inkludera även sådana. Allt tyder på att det behvös 5-7 år för att inventera nyckelbiotoper inom småskogsbruket vid medelstilldelning en på 9 miljoner kr i 1992 års priser. Om även storskogsbruket inkluderas blir tiden ca 10 år. I kapitel 14 behandlas finansieringen sumpskogsinventeringen av och inventeringen nyckelbiotoper. I dag finansieras inventeringama av till stor del med skogsvårdsavgiftsmedel.

Kommittén bedömer att de båda inventeringama kommer bidra till att en väsentlig förstärkning naturvärden i skogsbruket. I det föregående av framhölls vikten att varje skogsägare snabbt får del av ta av inventeringsresultatet beträffande biotoper på den fastigheten. Skogsägaren har egna ansvaret för att de krav naturvårds- och skogsvårdslagarna ställer på skyddet och vården av biotopema uppfylls. Skogsvárdstyrelsema måste ha

resurser att på skogsägarens begäran erforderliga råd angående skyddet ge och vården.

13.6 Skogsbruksplanläggning

Vid utvärderingen skogspolitikens medel kapitel 4 konstaterade av kommittén att skogsbruksplaner har varit värdefulla instrument vid

förverkligandet de skogspolitiska målen. Det är därför viktigt med en av aktiv och ambitiös skogsbruksplanläggning även i fortsättningen. Skogsbruksplanläggningen är emellertid i grunden ett skogsägaransvar. Kommittén att det inte längre finns skäl för att formellt kräva att skogsägaanser skaffar sig skogsbrulsplan. Däremot är det en angelägen uppgift för ren en Skogsvårdsorganisationen att genom rådgivning verka för att skogsägama med undantag de allra minsta har en aktuell skogsbruksplan av hög av kvalitet grund för sitt skogsbrukande. Planen får bekostas av som skogsägama. Olika skogsägare har olika förutsättningar beträffande ekonomi, kunskaper, intressen Det finns därför behov av skogsbruksplaner av m.m. varierande slag. Oberoende härav måste dock de allmänna intressena och rennäringsintresset i högre grad än hittills integreras i planerna inom såväl storskogsbruket. Av särskild vikt är att resultaten från olika små- som naturvårdsinventeringar, t.ex. inventeringama av nyckelbiotoper och sumpskogar, tas tillvara i planeringen. Flertalet skogsägare inom småskogsbruket kommer att behöva anlita utomstående sakkunskap på uppdrag framställer skogsbruksplanen. som Det är därvid naturligt att insamlingen av de uppgifter skogsägaren är skyldig att tillhandahålla myndigheterna och skogsbruksplaneringen genomförs samtidigt. Tänkbara uppdragstagare är skogsägarförening, skogsvårdstyrelse eller konsultföretag. Staten har i den gällande skogspolitiken subventionerat skogsnu bruksplanläggningen att skogsägama inte har bekostat de uppgifter genom samlats in i ÖSI. Samtidigt har dock medel från skogsvårdsavgiften som används för ÖSI. Skogsvårdsstyrelsen genomför ÖSI har härigenom som fått vissa konkurrensfördelar framför andra planproducenter genom att man kunnat producera skogsbruksplanen snabbare och genom den rationaliseringsvinst den med ÖSI samordnade datainsamlingen Kommittén som ger. bedömer att konkurrensproblemen kommer att elimineras om de nu lagda förslagen genomförs. Dessutom upphör all subventionering av skogsbruksplanläggningen.

13.7 Övriga frågor

Naturvårdsinriktade skogsbruksplaner

För närvarande kan enligt 22a § skogsvårdsförordningen staten bekosta s.k. naturvårdsinriktade skogsbruksplaner. Dessa planer har till viss del finansierats med skogsvårdsavgiftsmedel. Syftet med dem âr bland annat ett medel att planmässigt underlätta och förenkla verksamheten för att vara såväl markägare naturvårdsintressen inom från naturvårdsynpunkt som känsliga områden. En stor del av hittills framställda planer har avsett tätortsnära skogsbruk där friluftslivets behov av skogsmiljöer tillgodoses. Även för områden regional betydelse har naturvårdsinriktade skogsav bruksplaner tagits fram. Förhållandevis få planer har syftat till att

tillgodose den vetenskapliga naturvårdens intressen, men antalet sådana planer har ökat under senare år. Kommittén betonade tidigare vikten av att naturvärden och andra allmänna intressen integreras i skogsbruksplanläggningen och liknande planering. Det finns därför inte längre något behov av naturvårdsinriktade skogsbruksplaner som ett särskilt skogspolitiskt instrument. Detta hindrar inte att stat eller kommun genom avtal med en eller flera skogsägare åtar sig en planläggning för områden där naturvårdsintresset eller andra allmänna intressen är särskilt starka. Vi återkommer i kapitel 14 till sådana avtal. Detta innebär att bestämmelsen om naturvårdsinriktade skogsbruksplaner i 22a § skogsvårdsförordningen första stycket kan slopas och att anslagen till dessa planer avskaffas.

Naturvårdsinsatser över större områden

Sveriges lantbruksuniversitet och Skogsstyrelsen har i samråd med Naturvårdsverket på regeringens uppdrag utrett vissa frågor angående en s.k. landskapsplanering i svenskt skogsbruk. Den tillsatta arbetsgruppen urskiljer bl.a. fyra olika kunskapssfärer i landskapsplaneringen nämligen landskapsekologi, landskapsestetik, landskapshistorik och landskapshydrologi. Gruppen konstaterar att forsknings- och utvecklingsarbete samt utbildning inom området är angeläget. Vidare pekar på behovet gruppen av inventeringsunderlag. Kommittén anser att landskapsplanering i framtiden kan bli ett värdefullt instrument för att i företag med förhållandevis stora sammanhängande skogsmarksinnehav uppnå en god naturvård och ett erforderligt hänsynstagande till t.ex. rennäring och jaktintressena. Här är det möjligt att genomföra en operativ planering skogsbruket i vilken landskapsmässiga av faktorer beaktas. Detta är däremot inte möjligt områden med en splittrad ägobild, t.ex. områden som domineras av småskogsbruk, eftersom planeringen av skogsbruket är uppdelad på många beslutsfattare. För att beakta de landskapsmässiga faktorerna i sådana områden krävs istället en en samordning över ägogränsema. Denna samordning bör ske på frivillig grund genom rådgivning från skogsvårdsstyrelsen. Enligt kommitténs bedömning är det angeläget att i fortsättningen bedriva forsknings-, utvecklings- och försöksverksamhet angående landskapsplanering. Resultaten från denna verksamhet underlag för att ger bedöma om och i vilken form en formaliserad landskapsplanering kan tillämpas i det svenska skogsbruket. Redan finns det emellertid behov nu av en samordning genom rådgivning om naturvårdsinsater i ägosplittrade områden. Det gäller t.ex. bevarande av naturvärden i biotoper som sträcker sig över ägogränsema.

14 och ekonomiska

Finansiering

konsekvenser

Våra slutsatser och förslag

Kommittén konstaterar inledningsvis att staten via statsbudgeten fir budgetåret 199293 totalt fördelar ca l miljard kronor på områden eller verksamheter som hör samman med skogsbruket. Forskning och utbildning inkl. forskning om trädbaserade bränslen och utbildning på gymnasial nivå erhåller anslag om ca 420 miljoner kronor och Skogsvårdsorganisationen ca 310 miljoner kronor. Statsbidragen, anslaget till översiktlig skogsinventering m.m. uppgår till knappt 160 miljoner kronor. Inköp av skogsmark till reservatavsättningar uppgår till ca 125 miljoner kronor. För den av kommittén föreslagna skogspolitiken beräknas statsutgiftema för budgetåret 199394 uppgå till ungefär motsvarande belopp som budgetåret 199293. Kommittén föreslår att forskning och utbildning får en utgiftsram om drygt 420 miljoner kr, dvs. i stort oförändrad tilldelning. Ett tillskott från löntagarfondspengar kan dock komma att innebära ökad budgetram. Kommittén föreslår vidare att Skogsvårdsorganisationens anslag för myndighetsutövning minskar till 260 miljoner kronor. Den översyn av myndigheten som sker kan dock komma att förändra detta belopp. Vad gäller statsbidragen föreslår vi att de kraftigt minskar jämfört med innevarande budgetår. Vi föreslår att de skall uppgå till totalt ca 50 miljoner kr. statsbidragen bör enligt vår mening utgå till ädellövskogsbruket l5,8 miljoner kr och till planering av skogsbilvägar 10 miljoner kr. Vidare föreslår vi ett anslag för skogsmarkskalkning 15

miljoner kr och för att uppnå biotopskyddet 9,5 miljoner kr.

Kommittén föreslår därutöver mer än en fördubbling av anslaget till inköp av skogsmark till reservatavsättningar, 280 miljoner kr. Vi föreslår vidare att anslaget till forskning ökar under en femårsperiod till 50 miljoner kronor. Även anslaget till skogsmarkskalkning föreslår vi öka till samma belopp. Anslaget för att uppnå biotopskyddet föreslår vi budgetåret 199798 uppgå till 35,5 miljoner kr. Kommittén konstaterar vidare att genom skogsvårdsavgiftens avskaffande bortfaller en finansiering om 256,5 miljoner kronor budgetåret 199394. Vid i övrigt oförändrade förutsättningar finns således finansiering via statsbudgeten fir ca 759 miljoner kronor varför ny finansiering krävs av ca 254 miljoner kronor. Kommitténs förslag är att biotopskyddet och de ökade reservatavsåttningama finansieras genom medel från fir-

säljningen av Domän AB ca 161 miljoner kronor. Koldioxidavgiften

föreslås finansiera anslaget till skogsniarkskalkningen och bilskattemedel

föreslås finansiera anslaget till planeringen skogsbilvägar. Övrig

av finansiering föreslår kommittén bli uppnådd omfördelning inom genom en ramen för anslaget till Sveriges lantbruksuniversitet och genom en omfördelning från Miljö- och naturresursdepartementets huvudtitel till Jordbruksdepartementets.

Inledning

Det finns en rad olika områden som kräver eller kan komma att kräva som statlig finansiering. Exempel på sådana områden berörs kommitsom av téns förslag är lagtillsyn, forskning, utbildning, rådgivning och information, avsättning av skogsarealer till naturreservat, inventeringar samt olika former av ekonomiska styrmedel bidrag till regionalpolitiska insatser, ädellövskogsbruket och planering skogsbilvägar samt anslag av till skogsmarkskalkning, civilrättsliga avtal och intrångsersättning. Detta kapitel redogör för kostnaderna för staten för den kommittén föreslagna av skogspolitiken och föreslår finansiering mot bakgrund beskrivning av en av nuvarande användningsområden och finansieringsformer. Enligt direktiven är utgångspunkt för kommitténs arbete en att skogsbruket i princip bör självfinansierat. Enligt riksdagsbeslut har vara skogsvårdsavgiften avvecklats den l juli 1992. I tilläggsdirektiven till kommittén anges att detta medför successiv avveckling åtgärder en av som för närvarande finansieras med skogsvårdsavgiften. Möjligheterna att utnyttja skogsvårdsavgiftsmedel för finansiering åtgärder i skogsbruket av kommer att upphöra helt den 1 juli 1994. I tilläggsdirektiven påpekas bl.a. att kommitténs bedömningar och förslag i fråga de statliga medlen måste utgå från det förhållandet om att en väsentlig del av finansieringen boitfaller. Det framhålls vidare att om kommittén finner att verksamheter finansieras med skogsvårdsavsom nu giften skall finnas kvar även i fortsättningen bör förslag till annan finansiering lämnas. I tilläggsdirektiven påpekas det vidare kommittén att särskilt bör uppmärksamma den grundläggande princip präglar som regeringens politik, nämligen ett ökat praktiskt och ekonomiskt ansvarstagande från näringslivets sida i utbyte mot minskade ekonomiska och administrativa pålagor.

14.2 Statsmedlens hittillsvarande

användning och finansiering inom skogsområdet

14.2.1 Översikt

Totalt fördelar staten via statsbudgeten för 199293 l miljard kronor på ca områden eller verksamheter som kan sågas höra med skogsbruket. samman Som jämförelse kan nämnas att utgifterna enligt statsbudgeten uppgår till ca 490 miljarder kronor. En ungefärlig fördelning statsmedlens användning, utgående från av budgetpropositionen 1992 samt uppgifter från myndigheter NUTEK, Skogs- och jordbrukets forskningsråd, Skogsstyrelsen, Skolverket, Statens

naturvårdsverk samt Sveriges lantbruksuniversitet faktisk fördelning

om 199192 och planerad användning 199293, redovisas i tabell 14.1. Vid en jämñrelse av beloppen i tabellen med 1992 års budgetproposition bör noteras att beräkningen i tabellen bidragsbeloppen har skett utgående av från anslagsramen. Detta innebär t.ex. att bidraget till byggande av skogsbilvägar har upphört även under budgetåret från tidigare om pengar bevillningar anslagits till utbetalningar.

Tabell 14.1. Ungefärlig fördelning inom skogsområdet enligt Budgetpropositionen 1992, miljoner kronor.

engagemang har skogsvårdsavgiften varit. Avgiften uppgick under slutet 1970-talet av till 0,9 promille av skogsbruksvårdet vilket inbringade 16 miljoner kronor till statskassan. Under första hälften 1980-talet uppgick avgiften i av genomsnitt till 5 promille vilket räknat i 1991 års penningvärde gav en årlig inkomst till statskassan 440 miljoner kronor

om ca se bilaga 5

avsnitt 4.4. Under hälften decenniet höjdes avgiften till senare av 8 promille av taxeringsvärdet. Detta motsvarar, räknat i 1991 års penningvärde, ca 570 miljoner kronor år eller nominellt 420 miljoner kronor. per Det redovisade utfallet för skogsvårdsavgiften uppgick budgetåret 199091 till 424 miljoner kronor.

Enligt riksdagens beslut har skogsvårdsavgiften slopats den l juli 1992. Det innebär att möjligheten att finansiera åtgärder med skogsvårdsavgiften upphör senast 1 juli 1994. Redan från och med budgetåret 198889 har 14 miljoner kronor innehållits uppgifter från jordbruksdepartementet om skogsvårdsavgiftens användningsområden. Budgetåret 199192 gjordes dessutom, som en del i regeringens krispaket, en besparing om 93 miljoner kronor genom att bl.a. minska bidragen till skogsvård -79 miljoner kronor, till byggande skogsvägar -20 miljoner kronor samt för markinköp -20 miljoner kr. av Under budgetåret 199293 sker ytterligare besparingar om 96,5 miljoner kronor genom att bl.a. bidragen till skogsvågbyggande -40 miljoner kronor, trygghetsförsäkring för skogsbrukare -20 miljoner kronor, markinköp -20 miljoner kronor och skogsfröplantager -5,5 miljoner upphör anslaget till översiktlig skogsinventering ÖSI kronor samt minskar -11 miljoner kronor. Den totala besparingen är därmed uppe i 203,5 miljoner kr. Ytterligare besparingar om 256,5 miljoner kronor krävs fir att täcka bortfallet de 460 miljoner kronor som skogsvårdsavgiften ñnansierat. av En besparing på anslaget Skogsvårdsorganisationen: Myndighetsuppgifter med 81,9 miljoner kronor är därför att vänta. Finansieringen av anslaget för Bidrag till skogsvård m.m. 139 miljoner kronor upphör nästan helt. Besparingama avser bl.a. återväxtåtgärder i stödområdet 58 miljoner kronor, ädellövskogsbidraget 15 miljoner kronor, bidrag till naturvårdsåtgärder 16,0 miljoner kronor samt ÖSI 50 miljoner kronor. Anslaget Främjande skogsvård l4,8 miljoner kronor finansieras i sin av helhet med skogsvårdsavgiften. En minskning av anslaget till Lantbruksuniversitetet 20,8 miljoner kronor, varav ca 6 miljoner kronor om riksskogstaxeringen, är också att vänta som en följd av skogsvårdsavser avgiftens avskaffande. I tabell 14.2 redovisas åtgärder av naturvårdskaraktär som finansierades med skogsvårdsavgiften budgetåret 199192. Utöver de uppräknade områdena tillkommer några miljoner kronor i utgifter för diverse tillämpad forskning med naturvårdsanknytning. Sammantaget innebär detta att budgetramen för myndighetsuppgifter, bidrag minskar från 510 till 230 miljoner kronor räknat utifrån m.m. ca ca 1992 års budgetproposition och penningvärde.

14.2.2 Skogsvérdsorganisationen

Med utgångspunkt i Skogsstyrelsens särskilda rapport, vilken användes underlag för anslagsframställning 198990-199192, anslagsframsom ställningen 199293-199495 samt uppgifter från Skogsstyrelsen, har en sammanställning gjorts i tabell 14.3 resursramar och resursfördelning av under perioden 198283-199192. Det bör noteras att värdena för budgetåret 199192 år osäkra eftersom det slutgiltiga utfallet för budgetåret inte har slutredovisats.

Tabell 14.2. Åtgärder naturvårdskaraktär finansierade med skogsvârds-

av avgiften budgetåret 199192, miljoner kronor.

Mark för naturvård 20,0

Ädellövskogsbidrag 15,0

Bidrag till naturvårds- och

Ersättning för avverkningsförbud i ñällnära skog -

SUMMA 80,75

Tabell 14.3. Skogsstyrelsens och resursfördelning 198283resursramar 199192, 1991 års penningvärde.

resurserna tionens myndighetsuppgifter ökat något under 1980-talet. Medel anvisade till bidrag m.m. har däremot minskat påtagligt. Budgetåret 199192 utgjorde de endast tredjedel jämfört med budgetåret 198283. ca en

Sammantaget innebär detta en påtaglig minskning av de medel som hanteras av skogsvårdsorganisationen och en minskande andel för bidrag m.m. I det följande görs, utgående från planerad användning budgetåret 199293, en mer detaljerad genomgång av myndighetsuppgiftemas resp. bidragens innehåll.

14.2.3 Myndighetsuppgifter

Tabell 14.4 är ett försök att utifrån planerad användning under budgetåret 199293 specificera användningen av de statliga medel som finns under rubriken Myndighetsuppgifter i tabell 14.1. Redovisningen bygger på uppgifter från Skogsstyrelsen. Det bör noteras att det inte går att få en preciserad redovisning av medlens användning eftersom budgetåret 199293 nyligen inletts.

Tabell 14.4. Ungefärlig fördelning på olika områden för myndighetsuppgifter under budgetåret 199293, miljoner kronor.

Lagtillsyn 70,0 Rådgivning och information 124,0

Övriga myndighetsuppgifter inkl. utvecklings-

Några kommentarer och förtydliganden bör göras. I fråga om fördelningen på lagtillsyn, rådgivning och övriga basala myndighetsuppgifter gäller att

57-58 % av medlen för skogsvårdsorganisationens basuppgifter ca 195

miljoner kronor normalt används till lagtillsyn, 30-31 % till rådgivning och information samt ca 12 % till övriga myndighetsuppgifter. Vad lagtillsynen beträffar måste dock beaktas att anknuten individuell rådgivning redovisas som lagtillsyn. Vidare redovisas återvåxttaxeringar,

gallringsundersökningar och GRÖNSKA-undersökningen på lagtillsyn. Vid

redovisningen i tabell 14.4 har därför ca 35 % 40,0 miljoner kronor av vad som budgeterats som lagtillsyn redovisats som rådgivning kunskapsförmedling. Till rådgivning har även förts Projekt Rikare skog 16,0 miljoner kronor, Fjällnâra skog 3,0 miljoner kronor, Särskilda insatser i skärgårdsskog 1,0 miljoner kronor, Särskild satsning på kvalitetsskog 2,0 miljoner kronor samt Särskild satsning på säkerhet vid avverkningsarbete 2,0 miljoner kronor.

I övriga myndighetsuppgifter ingår bl.a. försök med skogskalkning 9,6 miljoner kronor och övervakning av skogsskador 6,1 miljoner kronor. Inventering avser bl.a. sumpskogsinventering 6,5 miljoner kronor, inventering av nyckelbiotoper 3,0 miljoner kronor samt älgskadeinventering 1,5 miljoner kronor.

14.2.4 Bidrag, översiktlig skogsinventering m.m.

Som framgår av bilaga 5 figur 1 har bidragen till skogsvård, som under 1980-talet utgjort 75-85 % av totalbidragen, minskat till mindre än hälften under budgetåret 199192. En av huvudorsakema till detta är att bidragen till lågproducerande bestånd upphört. Bidragen till skogsvägbyggnad har under 1980-talet utgjort 15-25 % av de totala bidragen. Denna andel ökade under budgetåret 199192, trots att det absoluta bidragsbeloppet minskade med en tredjedel, till 31 %. Bidraget till ädellövskogsbruk har under några år uppgått till 14-15 miljoner kronor. Detta gällde även budgetåret 199192 vilket, till följd av att de totala bidragsramama sjunker, innebar en kraftig andelsökning. Ett delvis nytt bidrag för budgetåret 199192 är bidraget till vissa naturvårdsåtgärder vilket uppgick till 16 miljoner kronor eller 12 % av de totala bidragen. Tabell 14.5 redovisar för budgetåret 199293 motsvarande fördelning som tabell 14.4 men för Bidrag, översiktlig skogsinventering m.m. Som tidigare framhållits har bidragen fördelats utifrån anslagsramen.

Tabell 14.5. Ungefárlig fördelning av Bidrag, översiktlig skogsinventering m.m. på olika användningsområden budgetåret 199293, miljoner kronor.

Bidrag till skogsvård

Främjande av skogsvård

Noteras bör att av bidraget till skogsvårdsåtgärder inom det skogliga stödområdet 58,0 miljoner kronor kommer 20 miljoner kronor att användas för särskilda skogsvårdsinsatser i Västerbottens och Norrbottens läns inland. I dessa insatser ingår även rådgivning. Av de 16,0 miljoner kronor som anvisats till natur- och kulturvårdsåtgärder kommer 4 ca miljoner kronor att användas till nyckelbiotopinventering och 4 miljoner ca kronor för naturvårdesinventeringar och naturvårdsrådgivning. Av anslaget

till ädellövskogsbruk 15 miljoner kronor planeras ca 5 miljoner kronor

att användas till rådgivning och utsyning. Av anslaget till ÖSI 50,0 miljoner kronor kommer 3 miljoner kronor att överföras till Lantmäteriverket och 1,7 miljoner kronor att användas till naturvårdsinriktade skogsbruksplaner.

14.2.5 Utbildning och forskning

Sveriges lantbruksuniversitet har för budgetåret 199293 tilldelats totalt 956,3 miljoner kronor. Samtidigt har universitetet ålagts besparing på en 30 miljoner kronor. Utgående från fördelningen 199192 och ett antagande om att de gemensamma utgifterna central förvaltning, bibliotek, lokalvård m.m. uppgår till 13,6 % tillfaller ungefär 261 miljoner kronor 27 % den skogsvetenskapliga fakulteten. Av anslaget till Sveriges lantbruksuniversitet att knappt 21 anges miljoner kronor finansierats av skogsvårdsavgiften, riksskogstaxevarav ringen erhållit knappt 6 miljoner kronor och avkommeprövning av fröplantager 1,5 miljoner kronor. Noteras bör vidare att på Lantbruksuniversitetets budget finns medel för tjänster som finansieras av Skogs- och jordbrukets forskningsråd SJFR, Skogsstyrelsen, NUTEK och Statens naturvårdsverk m.fl. Av tabell 14.6 framgår budgeten för skogsvetenskapliga fakulteten, Sveriges lantburksuniversitet, 197778 och 198990, i 1989 års penningvärde.

Tabell 14.6. Anslag till den skogsvetenskapliga fakulteten 197778 och 198990 i 1989 års penningvärde. Källa: Landskap, näring, kunskap, Specialrapport SOU 1991:101

BUDGETÅR

OMRÅDE 197778 198990

SLU- Externa Totalt SLU- Externa Totalt medel anslag anslag medel anslag anslag Programbunden forskning 50,9 44,8 95,7 52,6 129,1 181,7 Övrig forskning 9,7 1,0 10,7 9,7 9,3 19,0 Undervisning 8,2 0,4 8,6 26,4 3,8 30,2 Administration, gemenfunktioner 23,3 1,5 24,8 20,9 7,1 28,0 samma Totalt 92,2 47,7 139,9 109,6 149.3 258,9

Av tabellen framgår att fakultetens fasta basanslag för forskning har förändrats obetydligt. De externa anslagen har däremot än tredubblats mer mellan de två redovisade budgetåren. De största externa ñnansiârema 198990 var bl.a. dåvarande Statens energiverk 28 miljoner kronor, Skogs- och jordbrukets forskningsråd 27 miljoner kronor, Statens naturvårdsverk 16 miljoner kronor samt Skogsstyrelsen 13 miljoner kronor. Eftersom stora nya anslag har anvisats fakulteten för uppbyggnad av forskning inom vissa angelägna områden bioteknik, bioenergi, sydsvensk skogsforskning m.fl. innebär den redovisade utvecklingen att basanslaget för institutioner som inte erhållit nya medel reducerats kraftigt. Den till synes stora ökningen av anslagen för undervisning förklaras av att utbildningen av skogsmästare och skogstekniker har överförts till fakulteten under perioden. Om budgetramen fir dessa utbildningar, 15,0 miljoner kronor, räknas bort från undervisningsbudgeten 198990 blir budgetökningen jämfört med 197778 liten, ca 3 miljoner kronor. En orsak till denna ökning är att antalet utbildningsplatser på jägmästarlinjen har ökat från 45 till 60. Huvuddelen av fakultetens forskning âr programbunden. Inriktningen på fem s.k. programområden budgetåren 197778 198990, i 1990 resp. års penningvärde, framgår av tabell 14.7. Skogs- och jordbrukets forskningsråd har för budgetåret 199293 anvisats 169,7 miljoner kronor. Om utgår från fördelning man samma som 199192 skulle ungefär 50,3 miljoner kronor 30 % tillfalla skogs-

Tabell 14.7. Anslag till programbunden forskning 197778 och 198990i 1990 års penningvärde. Källa: Landskap, Näring, Kunskap, Specialrapport SOU 1991:101

BUDGETÅR MKR

PROGRAM 19777 8 198990

SLU- Externa Totalt SLU- Externa Totalt medel anslag anslag medel anslag anslag Pl Samhället, företaget och skogen l,l 1,2 2,3 1,0 7,6 8,7 P2 Skoglig resursinventering 17,6 5,4 23,0 15,7 12,5 28,2 P3 Ståndortens

forskningen. Till detta kan läggas gemensamma program. Framhållas bör att det är svårt att fördela forskningsmedlen efter sektorstillhörighet eftersom allt fler program och projekt blir interdisciplinåra. Bidraget till kollektivforskning på skogsbruksområdet är för budgetåret 199293 ca 23,4 miljoner kronor.

14.2.6 Utbildning på gymnasial nivå

Kostnaderna för naturbruks- och skogsbrukslinjen beräknas för 199192 uppgå till 116,4 miljoner kronor, varav ca 30 miljoner kronor är att hänföra till den tvååriga skogsbrukslinjen. Naturbrukslinjen, som är treårig, ger bl.a. undervisning skogsbruk. Det första året är gemensamt för alla studerande varefter specialisering vidtar. Samtliga specialiseringsalternativ innehåller varierande omfattning undervisning i skogbruk. Kostnaden för naturbrukslinjens skogsbruksutbildning har uppskattats till ca 30 miljoner kronor.

14.2.7 Forskning om träbaserade bränslen

Bioenerigforskningen har för budgetåret 199293 anvisats 48,9 miljoner kronor. Av dessa medel används ca 37-38 miljoner kronor för forskning om bränslen, varav ca 30 % tillfaller forskning om skogsbränslen. Sammantaget kan bidraget till forskning om träbaserade bränslen inkl. alternativa drivmedel uppskattas till 14 miljoner kronor. Om även forskningen om energiskogsodlingen inräknas blir beloppet 27 miljoner ca kronor. Studsvik, som arbetar med teknik för förgasning biobränslen, av erhåller 9-10 miljoner kronor. NUTEK lämnar dessutom anslag till universitet och högskolor uppgående till ca 40 miljoner kronor, varav en stor del har inriktning på omvandling av biobränslen. Forskning om alternativa drivmedel, som framför allt avser etanolframställning baserad på cellulosa, erhåller ca 4 miljoner kronor. För att subventionera investeringarna i biobränsleanläggningama har anslagits 1 000 miljoner kronor under en femårsperiod. Ett engångsanslag på 625 miljoner kronor skall under en femårsperiod användas för att genom teknikutveckling stärka biobränslenas konkurrenskraft. Vidare kommer NUTEK under budgetåret 199293, via energiteknikfonden, att lämna bidrag med ca 12 miljoner kronor till tillämpade kollektiva forskningsinstitutioner inom biobränsleområdet.

14.2.8 Inköp av naturreservat

För budgetåret 199293 har anvisats 140 miljoner kronor för inköp av naturreservat, varav ca 90 % 126 miljoner kronor kan beräknas bli använda för olika skogliga reservat. Skogsvårdsavgiften bidrog till finansieringen med 40 miljoner kronor fram till 199091, 20 miljoner kronor budgetåret 199192 men ingenting budgetåret 199293.

14.2.9 Övrigt

Inom ramen för omstållningsprogrammet fir jordbruket har 500 miljoner kronor avsatts till anläggningsbidrag vid plantering med lövskog, anläggning av energiskogsodling eller anläggning av våtmarker. I samband med omstâllningsprogrammet har 200 miljoner kronor avsatts för rådgivning under fem år till skuldsatta lantbrukare. Ett engångsanslag på 80 miljoner kronor att delas lika mellan Jordbruksverket och näringen anvisades även för rådgivning.

14.3 Förslag till framtida statliga insatser

14.3.1 Inledning

I detta avsnitt presenterar kommitténs sin bedömning nödvändig av budgetram för att de uppsatta skogspolitiska målen skall uppnås. Statsmedlens använding inom skogsområdet har grupperats i fyra områden, nämligen myndighetsuppgifter, forskning och utbildning, ekonomiska styrmedel och inköp av naturreservat. Exempel på myndighetsuppgifter är lagtillsyn, rådgivning och information samt olika former inventeringar. av Ekonomiska styrmedel föreslås som framgår kapitel 12 omfatta av ädellövskogsbruket, planering av skogsbilvâgar, skogsmarkskalkning samt civilrättsliga avtal och intrångsersättningar med anledning biotopskydav det. Det år kommitténs uppfattning, vilket framgår kapitel 12, att av regionalpolitiska åtgärder är viktiga. Kommittén att i den utanser sträckning som de regionalpolitiska medlen omfattar skogsbruket bör de ekonomiska ramarna liksom hittills sättas av regering och riksdag och medlen kanaliseras via Jordbruksdepartementet och administreras av skogsvårdsorganisationen.

l4.3.2 Myndighetsuppgifter

Kommittén har i sin bedömning av vilka medel behövs för att uppnå som de skogspolitiska målen lagt stor vikt vid förebyggande lagtillsyn samt

rådgivning och information se kap. 9. I kapitel 10 och 11 redovisar

kommittén närmare sina förslag beträffande dessa medel. Skogsstyrelsens anslagsramar för budgetåret 199293 är 310,1 miljoner kronor. Som en följd av skogsvårdsavgiftens avskaffande bortfaller, som framgått, den l juli 1994 finansieringen 81,9 miljoner kronor dessa av av medel. Enligt regeringens intentioner kan dock annan finansiering komma i fråga för verksamhet med naturvårdsanknytning prop. l99l92:60. Exempel på rådgivningsinsatser med sådan anknytning budgetåret 199293 är Projekt Rikare skog 16,0 miljoner kronor, Fjållnåra skog 3,0 miljoner kronor samt Särskilda insatser i skårgårdsskog 1,0 miljon

kronor. Exempel på inventeringsinsatser med sådan anknytning är

Sumpskogsinventeringen 6,5 miljoner kronor, Inventering av nyckelbiotoper 7,0 miljoner kronor, varav 4 miljoner kronor kommer från skogsbidragsanslaget, Markanvändningsplanering i fjâllnära skog och samråd skogsbmk-rennåring 2,3 miljoner kronor samt Naturvårdsinriktade skogsbruksplaner 2,0 miljoner kronor. De sammantagna utgifterna fir de nämnda områdena uppgår till 37,8 miljoner kronor. Totalt används 90-120 miljoner kronor av Skogsstyrelsens myndighetsanslag och bidragsanslag till natur- och miljövård, miljöövervakning, försöksverksamhet med kalkning m.m. Den naturvårdsinriktade rådgivningen och inventeringen är enligt kommitténs mening angelägen och bör därför även i framtiden ingå i skogsvårdsorganisationens myndighetsuppgifter. Dessa inventeringar erbjuder, förutom att de bidrar till uppfyllandet miljömålet, av en möjlighet för skogsvårdsorganisationen att, trots avvecklingen den av översiktliga skogsinventeringen, behålla kompetens och lokal förankring. Även viss del finansieringen skogsvårdsorganisationens om en av av myndighetsanslag bortfaller till följd av skogsvårdsavgiftens avskaffande bör detta inte påverka dessa myndighetsuppgifter. Annan finansiering bör därför komma ifråga. Uppnåendet av de föreslagna skogspolitiska ambitionerna kräver inom vissa områden ökade insatser från skogsvårdsorganisationens sida. Civilrättsliga avtal om viss skogsskötsel inom områden med värdefulla biotoper eller ersättning för biotopskydd måste administreras. Erfarenheter saknas av detta. Olika myndigheter och lokala organ måste finna sina roller. Trots detta anser kommittén att en viss besparing på myndighetsanslaget bör kunna ske konsekvens att lagtillsynen kan som en av

minska som följd av den föreslagna avregleringen se kap. 10. Kommit-

téns bedöming är att myndighetsanslaget mot denna bakgrund kan minska med minst 40 miljoner kronor. Över myndighetsanslaget har hittills även finansierats försöksverksamheten med kalkning, 9,6 miljoner kronor, samt vägnätsplanering, 2,4 miljoner kronor. Som framgått av kapitel 11 föreslås att skogsmarkskalkningen lämnar försöksfasen. Dessa medel föreslås därför flyttas över till ett särskilt anslag bland de ekonomiska styrmedlen. Vägnätsplaneringen bör även fortsättningsvis inom myndighetsanslaget. rymmas Räknat i 1992 års penningvärde föreslår kommittén anslagsram mot en denna bakgrund, för skogsvårdsorganisationen budgetåret 199394 om ca 260 miljoner kronor. Med hänsyn till den utredning skogsvårdsmynom digheten som kommittén låtit göra kan dock den föreslagna anslagsramen för myndigheten behöva justeras med något eller några tiotal miljoner kronor såväl nedåt som uppåt.

14.3.3 Forskning och utbildning

En förutsättning för att den av kommittén föreslagna skogspolitiken skall bli framgångsrik är forskning och utbildning om skogsbruket. Forskningsresultaten ger underlag för såväl utbildning som rådgivning. Utbildning ger

kunniga och ansvarskännande beslutsfattare och brukare. Rådgivning ger spridning åt aktuella forskningsresultat och utgör stöd för osäkra ett beslutsfattare eller brukare. Sveriges lantbruksuniversitet har framgått för budgetåret 199293 som tilldelats totalt 956,3 miljoner kronor, 261 miljoner kronor varav ca tillfaller den skogsvetenskapliga fakulteten. Som följd en av skogsvårdsavgiftens avskaffande bortfaller fr.o.m. budgetåret 199394 finansieringen av 20,8 miljoner kronor. Dessa medel har förutom skogsforskningen i

allmänhet l 1,7 miljoner kronor avsett Riksskogstaxeringen 5,9 miljoner

kronor, skogsforskning för södra Sverige 1,7 miljoner kronor och avkommeprövning i fröplantager 1,5 miljoner kronor. Kommittén anser, mot bakgrund den nyligen genomförda studien av av Sveriges lantbruksuniversitet, att det år angeläget inte ytterligare att minska universitetets basanslag. Universitetet, inte minst den skogsvetenskapliga fakulteten, har snabbt lyckats bygga upp kompetens om miljö- och naturvård. Kommittén anser därför att det är befogat finna statlig att annan finansiering motsvarande bortfallet till ñljd skogsvårdsavgiftens av avskaffande.

Kommittén föreslår vidare, vilket framgått kapitel 13 Riksav att skogstaxeringen får ett från det övriga universitetsanslaget separat statsanslag. Kommittén har vidare föreslagit att ståndortskarteringen skall återupptas. Riksskogstaxeringen bör vidare enligt kommitténs uppfattning användas för insamling av miljöinfomiation. Skogsstyrelsen finansierar redan särskilda skogsskadeinventeringar.

För budgetåret 199293 uppgår den preliminära budgeten för Riksskogstaxeringen till 20,9 miljoner kronor och institutionens budget till 22 miljoner kronor. Institutionen har fakultetens kollegienåmnd av tilldelats 16,6 miljoner kronor. Kostnaden för ståndortskarteringar kan uppskattas till 5-6 miljoner kronor år. Kostnaderna för insamling per av miljöinformation bedöms årligen kosta 1-3 miljoner kronor år. Riksskogstaxeper ringen behöver således ett årligt anslag 26-30 miljoner kronor räknat om i 1992 års penningvärde. Utgående från beräknat statsanslag för budgetåret 199293 och vad som nu har föreslagits blir för 199394 den del skogsvetenskapliga av fakultetens budget direkt finansieras som med statsmedel 234 miljoner kronor och för budgetåret 199798 274 miljoner kronor. Riksskogstaxeringens budget för 199394 föreslås uppgå till 28 miljoner kronor. Även övrig skogsanknuten forskning är angelägen att förstärka. Kommittén tänker här i första hand på forskning som finanseras via Skogsoch jordbrukets forskningsråd, Skogsstyrelsen och NUTEK. Omvandlingen av en del av löntagarfondemas medel till forskningsfond en erbjuder här en finansieringsmöjlighet. Ett forskningsområde som ligger väl i linje med regeringens önskan att stärka Sveriges internationella konkurrenskraft är sektorsövergripande och tvärvetenskaplig forskning hela skogsnåringom en. Viktiga projekt inom detta område är ekonomisk, teknisk och biologisk forskning sambanden mellan marknad och produktion om samt mellan virkesförbrukning och skogsbrukande. SJFR har med en tänkt finansiering från löntagarfondsmedel föreslagit biologiskt ett tekniskt inriktat -

forskningsprogram under 10 15 år. Den årliga kostnaden för programmet har beräknats till 150 miljoner kronor under de tio första åren varav ca 100 miljoner kronor ligger inom skogsområdet. Mot bakgnmd vad tidigare har anförts om forskningens centrala av som betydelse för förverkligandet kommitténs skogspolitiska ambitioner är av det viktigt att Skogsstyrelsens anslag för tillämpad skogsforskning får fortsatt finansiering efter skogsvårdsavgiftens avskaffande. Kommittén föreslår ett anslag 20 miljoner kronor budgetåret 199394. Ett viktigt om forskningsområde har uppmärksammats under år år rationellt som senare företagande för privata, enskilda markägare. Kommittén föreslår ett anslag 3 miljoner kronor till det pågående kollektivt finansierade forskningsom programmet Privatskogsbruk. Kommittén har inte gjort någon utvärdering av den gymnasiala skogsinriktade utbildningen. Det finns inte någon aktuell utvärdering arman denna utbildning. Kommittén det angeläget att målinriktad om anser en översyn med det snaraste görs den gymnasiala skogsinriktade utav bildningen. Det är nödvändigt utbildningens omfattning och att anpassa innehåll till den framtida arbetsmarknadens önskemål. Genom en bantning och anpassning utbildningen kan troligen statsmedel inbesparas till av andra angelägna områden. Räknat i 1992 års penningvärde föreslår kommittén en anslagsram, mot ovanstående bakgrund, för forskning och utbildning budgetåret 199394 på 422,7 miljoner kronor. Utöver denna summa kan ytterligare forskningssatsningar komma att finansieras med medel från löntagarfondema.

14.3.4 Ekonomiska styrmedel

Av kapitel 12 framgår att kommittén föreslagit anslag för ekonomsika styrmedel 50,3 miljoner kronor för budgetåret 199394 vilka sedan om successivt ökar till 111,3 miljoner kronor budgetåret 199798 1992 års penningvärde. Anslagen för statsbidragen fördelar sig på följande sätt:

Ädellövskogsbruk 15,8 miljoner kronor och planering av skogsbilvâgar

10 miljoner kronor. Den vägnätsplanering som idag bedrivs på myndighetsanslaget med budget 2,4 miljoner kronor föreslås bestå och en om även i fortsättningen finansieras via myndighetsanslaget. Den på myndighetsanslaget finansierade försöksverksamheten föreslås bli omvandlad till ett bidragsanslag för kalkning. I anslag till skogsmarkskalkning föreslås för budgetåret 199394 15 miljoner kronor vilket successivt ökar till 50 miljoner kronor budgetåret 199798. I anslag för civilrättsliga avtal och intrångsersåttningar inkl. den ljällnära skogen föreslås 9,5 miljoner kronor budgetåret 199394 vilket successivt ökat till 35,5 miljoner kronor budgetåret 199798 och 67 miljoner kronor budgetåret 20032004 1992 års penningvärde.

14.3.5 Reservatavsättningar

Som tidigare framhållits måste åtgärder för naturvårdshånsyn ses sammantagna. Riksdagen miljöpolitiska beslut 1991 innebär bl.a. att målet bör vara att slå vakt om den biologiska mångfalden och att nyttja naturresursema på ett långsiktigt hållbart sätt. Kommittén har föreslagit ett miljömål som bl.a. påverkat den ñreslagna utformningen av lagstiftningen. Vidare har stor vikt lagts vid utbildning och rådgivning om bl.a. naturvårdshänsyn. Det viktigaste medlet för att i strikt mening bevara artemas mångfald är reservatavsättningar. För att uppnå det föreslagna miljömålet krävs därtill varsamhet vid bedrivande av skogsbruk och skydd av värdefulla biotoper. I naturvårdslagen har därför införts bestämmelser om biotopskydd. Naturvårdsverket har regeringens uppdrag att i samarbete med Skogsstyrelsen utforma ett konkret förslag om vilka biotoper som skall omfattas av biotopskyddet. Kommittén har som framgått av kapitel 12 föreslagit ett anslag för civilrättsliga avtal om skogsvård eller intrångsersättningar inom områden med unika biotoper. En beräkning, där hänsyn har tagits till det över landet varierande behovet av reservatavsåttningar och varierande priser på skogsmark, visar på en total utgift om 8,4 miljarder kronor i 1992 års penningvärde för att nå det i kapitel 8 uppsatta målet om en total reservatavsåttning av den produktiva skogsarealen på 5%. Fördelat över 30 år innebär detta en genomsnittlig årlig utgift om 280 miljoner kronor 1992 års penningvârde. Det kan jämñras med nuvarande anslag fir inköp av mark om 140 miljoner kronor per år, varav 126 miljoner kronor har uppskattats avse skogsmark.

14.3.6 Summering

De sammanlagda utgifterna för det av kommittén föreslagna medelspaketet fir att uppnå de uppsatta skogspolitiska målen framgår av tabell 14.8. I ett följande avsnitt redovisas kommitténs förslag till hur dessa utgifter skall finansieras.

14.4 Förslag till framtida

finansiering

De föreslagna utgifterna om 1013 miljoner kronor för budgetåret 199394 kan jämföras med anslagen fir budgetåret 199293 vilka enligt avsnitt 14.2 kan beräknas uppgå till l0l5,1 miljoner kronor. Genom skogsvårdsavgiftens avskaffande bortfaller en finansiering om 256,5 miljoner kronor budgetåret 199394. Vid i övrigt oförändrade förutsättningar finns således finansiering via statsbudgeten för ca 758,6 miljoner kronor, varför ny finansiering krävs av 254,4 miljoner kronor. Merparten av detta ñnans-

ieringsbehov är förosakat av föreslaget om ökade milj öambitioner se tabell

14.9. Regeringen har låtit förstå att verksamhet som finansierats med medel från skogsvårdsavgiften och som har naturvårdsanknytning kan

Tabell 14.8. Sammanställning av utgifter till följd av kommitténs medelspaket, budgetåren 199394-199798 i 1992 års penningvärde.

Område 199394 199495 199596 199697 199798 miljoner kronor

Myndighetsuppgifter 260,0 260,0 260,0 260,0 260,0 Forskning 0. utbildning 262,7 372,6 382,6 392,6 402,6 Gymnasial utbildning 60 60 60 60 60 Ekonomiska

komma att finansieras på annat sätt prop. 199192:60. Enligt tabell 14.2 rör det sig om minst 80 miljoner kronor vilka framför allt berör skogsvårdsorganisationens verksamhetsområde. Det kan nämnas att de skatter som skogsbruket betalar på virkesförsäljningama grovt kan beräknas uppgå till i genomsnitt 1200-1800 miljoner kronor per år. Beräkningen har skett utgående från en redovisad vinst efter återvâxtåtgårder, underhåll, avskrivningar och bokslutsdispositioner om 4 000-6 000 miljoner kronor per år. Om beskattningen uppgår till 30 % blir skatten den här redovisade. Utöver skatten på redovisad vinst betalar skogsbruket en rad andra skatter såsom löneskatt,energiskatter, miljöav-

gifter och tâktavgifter se bilaga 15. En uppskattning ger vid handen att

skogsnäringen i bilskattemedel drivmedelsskatt, bensinskatt och fordonsskatt avseende enbart enskilda vägnätet betalar ca 200 miljoner kronor.

Kilometerskatten har exkluderats från uppskattningen eftersom den

föreslagits bli avskaffad. Exempel på andra skatter är fastighetsskatt, arvsoch gåvoskatt samt mervärdeskatt. Skogsvårdsorganisationens myndighetsuppgifter föreslås få buden getram på omkring 260,0 miljoner kronor budgetåret 199394 1992 års priser. Anslagsramen för budgetåret 199293 uppgår till 310,1 miljoner kronor, varav ca 81,9 miljoner kronor finansieras medel från skogsav vårdsavgiften. Omkring 40 miljoner kronor av dessa medel kan sägas ha naturvårdsanknytning vilket väl motsvarar det krav på ytterligare

m

å

å

m

m. Z o

+ + + ä

+ + l

O l V11

E

w

finansiering om 41,4 miljoner kronor som den föreslagna budgeten ger upphov till. Kommittén föreslår att finansiering av detta belopp sker genom en omfördelning från anslaget Bidrag till miljöarbete på Miljö- och naturresursdepartementets huvudtitel. Genom en omfördelning kan förebyggande rniljöinsatser inom skogsbruket ske vilket kan leda till framtida kostnadsbesparingar. Budgetramen 199293 för forskning, högre utbildning och gymnasieutbildning med skogsanknytning samt riksskogstaxeringen uppskattas, inkl. anslaget Främjande av skogsvård och skogsrelaterad biobrånsleforskning, till ca 436,5 miljoner kronor. Till följd av skogsvårdsavgiftens avskaffande bortfaller finansiering motsvarande 35,6 miljoner kronor. För att kompensera skogsvetenskapliga fakulteten för detta bortfall föreslår kommittén en omfördelning inom Sveriges lantbruksuniversitet från lantbruksvetenskapliga till skogsvetenskapliga fakulteten på 10 miljoner kronor budgetåret 199394. Omfördelningen föreslås successivt under en fem årsperiod öka till 50 miljoner kronor. Riksskogstaxeringen föreslås bli finansierad dels genom att skogsvetenskapliga fakultetens budget minskas med 16,1 miljoner kronor, dels genom en omfördelning av 11,8 miljoner kronor från anslaget Statens naturvårdsverk medel till miljöövervakning på Miljö- och naturresursdepartementets huvudtitel. De inventeringar som Riksskogstaxeringen genomför är ett viktigt beslutsunderlag bl.a. för flera myndigheter, inte minst Statens naturvårdsverk. En fortlöpande milj öbevakning genom bl a. Riksskogstaxe- . ringens försorg verkar förebyggande vilket kan medföra framtida kostnadsbesparingar. För att att finansiera de föreslagna anslagen till tillämpad skogsforskning 20 miljoner kronor och Forskningsprogram Privatskogsbruk 3,4 miljoner kronor föreslås en omfördelning av 23,4 miljoner kronor från statens anslag till kollektivforskning rörande skogstrådsförädling och skogsteknik. Det innebär att statens bidrag till denna forskning upphör helt. Skogsvårdsavgiftens avskaffande gör att näringen bör kunna ta det ekonomiska ansvaret och själv finansiera denna. Ytterligare finansiering av angelägen forskning kan komma att ske med medel från den forskningsfond som skall bildas med medel från löntagarfonderna. Anslaget till de statliga bidragen till skogsbruket och översiktlig skogsinventering m.m. uppgår under budgetåret 199293 till ca 142,5 miljoner kronor exkl. tidigare beslutade bidrag till skogsbilvågar. Skogsvårdsavgiftens avskaffande innebär att finansieringen av dessa bidrag och av den översiktliga skogsinventeringen i stort sett fullständigt bortfaller. Regeringen har dock som framgått låtit förstå att verksamhet som finansieras med medel från skogsvårdsavgiften och som har natur-

vårdsanknytning kan komma att finansieras på annat sätt. Ädellövskogs-

bidraget är ett sådant exempel se tabell 14.2 Som tidigare framgått

föreslår kommittén att försöksverksamheten med skogskalkning som ingår i myndighetsanslaget görs om till ett speciellt anslag för skogskalkning. Under budgetåret 199293 uppgår anslaget till 9,6 miljoner kronor. Vidare

föreslår kommittén att 5,4 miljoner kronor finansieras med medel från koldioxidavgiften. Sammantaget innebär kommitténs förslag en anslagsram för ekonomiska styrmedel under budgetåret 199394 om 50,3 miljoner kronor 1992 års priser vilket till följd av ökad skogsmarkskalkning och den successiva utbyggnaden av biotopskyddet ökar till 111,3 miljoner kronor budgetåret 199798. Kommittén föreslår att statsbidragen till ädellövskogsbruket finansieras genom en omfördelning från anslaget Landskapsvårdande åtgärder under fjortonde huvudtiteln 15 miljoner kronor. Bevarande och utvecklandet av ädellövskogama är av värde för landskapsbilden. Planering av skogsvägar 10 miljoner kronor föreslås bli finansierad med en marginell del av de bilskattemodel som skogsbruket betalar. Det föreslagna anslaget till civilrättsli ga avtal och intrångsersättningar för att bevara unika biotoper föreslås i enlighet med riksdags- och regeringsuttalanden bli finansierat med medel från den av regeringen aviserade försäljningen av Domän AB. Försäljningen kommer troligen att inbringa några tiotals miljarder kronor. Det successivt ökade bidraget till skogsmarkskalkning bör finansieras med inkomster från koldioxidavgiftema. Kommittén har satt upp ett ambitiöst mål för ökad reservatavsättning. De budgeterade utgifterna för budgetåret 199394 uppskattas till 280 miljoner kronor. För budgetåret 199293 har 126 miljoner kronor ca anslagits för inköp av skogsmark. Kommittén föreslår också i enlighet med riksdags- och regeringsuttalanden att de ökade inköpen skogsmark av finansieras på samma sätt som biotopskyddet, dvs. med inkomster från den aviserade försäljningen av Domän AB. Sammantaget innebär det redovisade förslagen, utgående från budgeten 199293 och att finansieringen från skogsvårdsavgiften upphör, att 254,4 miljoner kronor måste finansieras på annat sätt budgetåret 199394. Beloppet ökar successivt till 355,4 miljoner kronor budgetåret 199798. Som framgått är kommitténs förslag att 160,8 miljoner kronor budgetåret 199394 186,8:miljot.er kronor 199798 finansieras med medel från försäljningen av Domän AB. Omfördelningar inom statsbudgetens ram

föreslås finansiera återstoden av beloppet se tabell 14.10.

Tabell 14.10. Sammanställning över förslag till olika ñnansieringskällor budgetåren 199394 och 199798, 1992 års prisnivå, miljoner kronor.

Finansiering 199394 199798

Befintlig finansiering 758,6 758,6

Förslag till tillkommande ñnasiering 0 Medel från försäljningen av Domän AB 160,8 186,8 0 Omfördelning från anslaget bidrag till miljöarbetet 41,4 41,4 från anslaget Statens naturvårsverk

25 1

15 Specialmotivering

Kommitténs förslag till ändringar i skogsvårdslagen innebär bl.a. att vissa bestämmelser i nuvarande lag slopas samtidigt bestämmelser som nya tillkommer. Dessutom överförs ädellövskogslagens regler till skogsvårdslagen. Med hänsyn till dessa ändringar anser kommittén att det är lämpligt att ge lagen ny paragrafmdelning. Detta motiveras också att det nyligen av har införts flera nya bestämmelser, bl.a. 19 §§, lämpligen bör a - e som få särskild numrering. En sådan ny numrering får emellertid till följd att hänvisningar till olika bestämmelser måste omarbetas. Vi har beaktat detta i utformningen av de bestämmelserna kommenterar det inte nya men ytterligare i specialmotiveringen för de enskilda paragrafema. Däremot har vi inte beaktat de fall den ändrade paragrafindelningen får konsekvenser i arman lagstiftning. Dessutom har vi såvitt frågan miljökonseavser om kvensbeskrivningar i avsnitt 10.4.2 föreslagit att någon lagändring inte skall genomföras. Vi har ändå beskrivit hur regler kan nya se ut om sådana skall införas. I det fallet har vi dock inte utformat någon ny text till lagstiftning. Kommittén har även pekat på att ett vidgat sektorsansvar för skogsvårdsmyndigheten bör leda till att uppgifter rörande naturvård som nu åvilar länsstyrelsen bör överflyttas till skogsvårdsmyndigheten. Kommittén har dock med hänsyn till den knappa tiden avstått från i att förslaget till lagtext utforma nya bestämmelser i dessa delar.

15.1 Förslag till lag om ändring i skogsvårds-

lagen 1979:429

Allmänna bestämmelser

1 §

I bestämmelsen sammanfattas, liksom tidigare, de övergripande skogspolitiska målen. I avsnitt 7.1 beskrivs utformningen ett särskilt ett miljömål av för skogsbruket. Miljömålet jämställs med produktionsmålet och paragrafen är ändrad i enlighet härmed. De särskilda begreppen beskrivs närmare i avsnitt 10.3.1.

2§

I denna paragraf har andra stycket tagits bort. Skälen härtill redovisas i avsnitt 10.3.1. Konsekvensen blir att mark som ligger helt eller delvis outnyttjad är att skogsmark om den i övrigt uppfyller kraven anse som enligt bestämmelsen. Det medför i sin skyldighet att anlägga skog tur en på marken kriterierna i 5 § är uppfyllda. Om sådan mark med hänsyn om till naturvårdens, kulturmiljövårdens eller rennäringens intressen inte bör utnyttjas för virkesproduktion, ges genom införande av ett nytt stycke i 5 § möjlighet att meddela undantag från skyldigheten att anlägga skog en med hänsyn till nämnda intressen. 2 § är i övrigt oförändrad. nu

5§

I paragrafens första stycke 3 har skyldigheten att anlägga ny skog på skogsmark om skogen är så gles eller till så stor del består av för marken olämpligt trädslag att dess tillväxt är avsevärt lägre än den tillväxt som är möjlig tagits bort. Skälen härtill redovisas i avsnitt l0.3.2. De innebär i korthet att bestämmelsen slopas då den har haft negativa effekter på viktiga naturvärden. De återstående skogsområden som omfattas av bestämmelsen i dess nuvarande utformning har i stor omfattning höga naturvärden. För resterande fall bör det därför räcka med en regel som anger att ny skog skall anläggas om skogstillståndet är uppenbart otillfredställande. Nivån när den bestämmelsen skall inträda bör ligga något lägre än för 5 § första stycket 1 eftersom den avser växande skog. Som också anges i avsnitt lO.3.2 har i ett nytt tredje stycke tillagts med innebörd att skyldigheten enligt första stycket 2. och att anlägga ny skog bortfaller om särskilda förhållanden föreligger hänsyn till naturvårdens, kulturrniljövårdens och rennäringens intressen. De särskilda förhållanden som hittills har angetts i 2 § för att outnyttjad mark inte skall anses som skogsmark bör bl.a. kunna undantagsskäl enligt detta nya stycke. Ett viktigt område där vara undantagsregeln bör tillämpas är de skogliga impedimenten. Möjligheten till undantag från återväxtskyldigheten skall, som vi angett i den allmänna motiveringen, även omfatta mark som ligger outnyttjad, dvs. främst nedlagd jordbruksmark. Denna skall bl.a. kunna lämnas för fri utveckling om det gynnar den biologiska mångfalden. Som framgår omfattar undantagsregeln i tredje stycket inte första stycket Undantag från denna punkt bör i särskilda fall kunna medges direkt av skogsvårdsstyrelsen enligt den 9

6§

Bestämmelsen motsvarar tidigare 7 § och är oförändrad. I den allmänna motiveringen i avsnitt 10.3.2 under rubriken föryngringsmetoder anger kommittén att naturlig föryngring i större utsträckning än hittills bör gynnas for att möjliggöra insatser för kvalitetsskogsbruk. Det innebär en ökad satsning skämiställningar och skärmföryngring. Dessa uttalanden föranleder dock endast att föreskrifterna behöver kompletteras.

Som vi har angett i den allmänna motiveringen bör i föreskrifterna också införas en möjlighet till längre ñryngringstider än i dag.

7§

Bestämmelsen motsvarar tidigare 8 § och är i sak oförändrad. Vi har nämnare kommenterat frågan om skogsodlingsmaterial i den allmänna motiveringen i avsnitt 10.3.2 under rubriken töryngringsmetoder samt i avsnitt 10.4 angående miljökonsekvensbeskrivningar.

3 §

Bestämmelsen motsvarar tidigare 10 § och är i sak oñrändrad.

9 §

Bestämmelsen motsvarar i princip nuvarande 11 Som angetts under 5 § bör skogsvårdstyrelsen med stöd av denna bestämmelse kunna medge undantag i särskilda fall från 5 § första stycket

l0§

Bestämmelsen ersätter nuvarande ransoneringsregeln i 14 Ändringama

motiveras nämnare i avsnitt 10.3.3. I första stycket slopas högsta och lägsta slutavverkningsareal på brukningsenheter under 1.000 hektar. I andra stycket behålls en högsta tillåten slutavverkningsareal för brukningsenheter på 1.000 hektar och däröver. Däremot har lägsta tillåtna slutavverkningsareal tagits bort även för sådana brukningsenheter.

ll §

Bestämmelsen motsvarar nuvarande 15

12 §

Bestämmelsen motsvarar i princip nuvarande 16

13 §

Bestämmelsen motsvarar 17 § i nuvarande lag. I paragrafen införs två nya punkter, dels 3 genom vilken en skyldighet för skogsmarkens ägare att även underrätta skogsvårdsstyrelsen om hyggesplöjning som skall äga rum på hans mark införs samt dels 4 vari markägaren åläggs att anmäla den naturvårdshänsyn han avser att ta i samband med avverkning på marken.

Ändringama motiveras i avsnitt l0.3.3. För närvarande skall markägaren

enligt 23 § naturvårdsförordningen till länsstyrelsen anmäla om han avser att använda hyggesplöjning i skogsbruket. Denna anmälningsskyldighet skall nu istället ske till skogsvårdsstyrelsen i enlighet med ett vidgat

sektorsansvar för den myndigheten. Länsstyrelsen bör dock även i fortsättningen underrättas om de gjorda anmälningarna då de kan betraktas som samrådsskyldiga arbetsföretag enligt 20 § naturvårdslagen. Skyldigheten att redovisa vad hans avser att göra fir att tillgodose naturvårdens intressen i samband med avverkning införs med bestämmelserna i 17 § nuvarande 19 b § som förebild. De syftar både till att uppmärksamma markägaren på hans skyldighet att ta hänsyn till viktiga naturvärden och engagera honom i dessa frågor samt att ge skogsvårdsstyrelsen ett effektivt instrument att ge markägaren råd eventuellt ytterligare naturvårdsåtom gärder.

14 §

Paragrafen motsvarar nuvarande 18 § och är oförändrad.

15 och 16 §§

Paragrafema motsvarar nuvarande 19 § och 19 De är oförändrade till a sitt innehåll.

17 §

Paragrafen motsvarar 19 b Sista stycket slopas obehövlig eftersom som skyldigheten att slutawerka skog för att uppnå jämn åldersfördelning en på brukningsenheten har slopats i 10

18 och 19 §§

Paragrafema motsvarar 19 § och 19 d De är oförändrade till sitt c innehåll.

20 §

Paragrafen motsvarar i princip 19 e

21 §

Bestämmelsen är ny i skogsvårdslagen men motsvarar oförändrad nuvarande 2 § i ädellövskogslagen. Motiven till att denna samt 22 till 27 §§ förs över till skogsvårdslagen finns angivna i avsnitt 10.4.

22 och 23 §

Paragraferna motsvarar i princip 3 och 4 ädellövskogslagen.

24§

Bestämmelsen motsvarar i princip 5 § ädellövskogslagen. I andra stycket anges att det är skogsvårdsstyrelsen får medge undantag från första som stycket i stället som enligt nuvarande bestämmelse i ädellövskogslagen länsstyrelsen. En bestämmelse bör införas i skogsvårdsñrordningen om att underrättelse bör lämnas till länsstyrelsen då undantag medgetts enligt bestämmelsen då åtgärd varigenom beståndets egenskap ädellövskog av förloras kan betraktas som samrådspliktigt arbetsföretag enligt 20 § naturvårdslagen.

25 §

Paragrafen motsvarar 6 § ädellövskoglagen.

26 §

Paragrafen motsvarar i princip 7 § ädellövskogslagen.

27 §

Paragrafen motsvarar 8 § ädellövskogslagen.

28 §

Paragrafen motsvarar 20 § i nuvarande skogsvårdslag.

29 §

Paragrafen har sin motsvarigheti nuvarande 21 överväganden angående

ändringar finns i avsnitt 10.3.6. I första stycket tilläggs föreskrifter att enligt bestämmelsen även kan omfatta skogliga impediment träd. Vad samt gäller träd pekar vi i den allmäna motiveringen på vikten av att spara gamla träd och att det inom ramen för markägarens normala naturvårdshänsyn bör finnas utrymme för att minst tio gamla träd hektar. spara per Dessa bör minst ha en diameter på 30 centimeter på höjd 1,3 en av meter över marken. Om så stora träd inte finns på beståndet bör så stora träd som möjligt sparas. I ett nytt tredje stycke definieras begreppet skogliga impediment. I de allmänna övervägandena i avsnitt 10.3.l anges att trakthyggesbruk bör undvikas på skogliga impediment. Det innebär, vilket också anges i avsnitt 8.4.1 att slutavverkningsåtgärder, röjning och gallring bör undvikas. Inte heller bör produktionshöjande åtgärder såsom dikning, gödsling eller skogsodling med främmande trädslag företas på dessa marker. Endast åtgärder inte förändrar den naturliga karaktären hos som de skogliga impedimenten bör förekomma. Exempel på detta kan vara plockhuggningar.

30 §

Paragrafen motsvarar nuvarande 21 a

31 §

Paragrafen har sin motsvarighet i 21 b Ändringen i första stycket

inneha skogsbruksplan slopas. Överinnebär att skyldigheten att en vâganden angående denna ändring finns främst i kapitel 12. Istället införs skyldighet att redovisa skogens tillstånd på brukningsenheten. En sådan en redovisning innefattar markens produktionsfömiåga samt skogens utvecklingsstadium, trädsammansåttning och täthet.

32 till 35 §§

Paragrafema motsvarar i princip nuvarande 22 till 25 §§.

36 §

Paragrafen motsvarar i princip nuvarande 26 § men har formulerats om enligt gällande praxis.

37§

Paragrafen motsvarar nuvarande ansvarsbeståmmelse i 27 Ändringama

är i huvudsak av redaktionell karaktär. I en nytt andra stycket införs straffbestämmelsen från ådellövskogslagen i princip oförändrad. Tredje stycket motsvarar nuvarande andra stycke och kompletteras med en hänvisning till första stycket.

38 till 40 §§

Paragrafema motsvarar nuvarande 28 till 30 §§.

Ikraftträdande och Övergångsbestämmelser

Samtliga lagândringar föreslås träda i kraft den 1 januari 1994. Några särskilda Övergångsbestämmelser är inte nödvändiga mer än i ett fall. Om markägare ingett avverkningsanmålan enligt 13 § före den l juli en en 1993 och detta ärende inte slutbehandlats bör han vara skyldig att komplettera anmälan med redovisning av vad han avser att göra för att en tillgodose naturvårdens intressen i samband med avverkning.

15.2 Förslag till ändring i naturvårdslag om lagen 1964:822

26§

Ändringen innebär att ett nytt fjärde stycke tilläggs. Innebörden detta

av

tillägg har närmare kommenterats i avsnitt 10.3.6. Ändringen får betydelse

för alla fall där pågående markanvändning avsevärt försvåras på grund av föreskrift eller förbud som meddelas enligt de bestämmelser i som anges 26 således inte endast på skogsmark.

27§

Ändringen är endast en konsekvensändring på grund ändringen i 26

av

Reservationer och särskilda

yttranden

Gemensam reservation och särskilt yttrande

av

ledamöterna Sinikka Bohlin, Jan Fransson, Leif

Marklund och Lisbeth Staaf-Igelström samt sakkunniga

Roger Gerdin, Claes Hellgren och Arne Johansson.

Svensk skogspolitiki ett internationellt perspektiv-

Svenskt skogsbruk med sin inriktning på ett uthålligt, aktivt skogsbruk har varit ett internationellt föredöme. Vårt skogsbruk tår inte på jordens eller framtida generationers resurser utan tar tillvara förnybar Det en resurs. bidrar till en bättre miljö globalt och regionalt växande skog och genom genom att en rad nyttiga produkter kan baseras på förnybara råvaror. En hållbar utveckling i Brundtland-kommissionens anda måste bygga på en ökad användning av förnybara råvaror och att växter och djur skyddas. Avgörande för att Sverige har betraktats ett internationellt som föredöme är den skogsvårdslagstiftning vi har och vår skogsvårdsorganisation. Det har borgat för att skogsbruket har drivits på ett uthålligt sätt och att vi byggt upp ett stort virkesförråd. lagstiftningen har stått väl i samklang med vad som allmänt, nationellt och internationellt, har uppfattas som god skogsvård. Vår skogsvårdsorganisation SVO har också haft ett unikt högt förtroende hos skogsågama. Förutom skogsbrukets här redovisade positiva miljöpåverkan har ovan kunskaper om dess negativa påverkan på hotade växters och djurs livsmiljöer ökat. En anpassning av skogsbruket år därför nödvändig för att slå vakt om den biologiska mångfalden. Detta anser vi måste vara utgångspunkten när vi skall förändra skogspolitiken för att den även i framtiden skall kunna utgöra ett föredöme. Vi kan dock tyvärr konstatera att kommittén på flera områden vill få förändringar inte är skäligt motiverade. Det finns inget i de som

utvärderingar kommittén gjort motiverar en omfattande avreglering som skogsbruket. Det nya i skogspolitiken är att visa hur man så långt som av möjligt kan förena ett aktivt skogsbruk med inriktning hög och värdefull virkesproduktion med bevarande av biologisk mångfald.

Skogsnäringens framtid

Till skillnad från direktiven och tidigare skogspolitiska utredningar har kommittén pessimistisk bild näringens framtid. Kommittén har tagit en av fasta på dagens dåliga konjunkturläge i sin framtidsbedömning och skapat bild av ett fortsatt stort virkesöverskott. en Vi delar inte denna pessimistiska syn utan anser att framtidsbedömningen bör grunda sig på ett antal faktorer som talar för svensk skogsnäring. Produktionen baseras på en förnybar råvara. En uthållig tillväxt som kan försörja växande världsbefolkning måste ha en produktion som en baserar sig på förnybara råvaror och ökad återanvändning. I det perspektivet talar det mesta för att träbaserade produkter fortlöpande skall ersätta produkter baserade på fossilt material eller produkter som i huvudsak tillverkats med utnyttjande av fossil energianvändning.

sammanbrottet för planekonomierna i Östeuropa lägger på sikt grunden

för bättre tillväxt i världsekonomin och en konsumtionsökning av en träbaserade produkter. Efterfrågetillväxten i världen, med hänsyn tagen till skogtillgångama, minskar utbudet på den europeiska marknaden som är svensk skogsindustris huvudmarknad. Alla enligt vår mening insiktsfulla bedömare är eniga om att vi också redan i slutet av 1990-talet har virkesbrist i Europa. Sammantaget talar alla dessa faktorer för svensk skogsindustri. Det är anmärkningsvärt att kommittén väljer bort en del i en sammantagen bild av virkestillgångama i världen utan att ha någon alternativ, kvalitativ källa att stödja sig på. En virkesbrist i Europa motsäger den bild av lågt efterfrågetryck på de svenska skogarna som kommittén har. Vår uppfattning är att de objektiva förutsättningarna är goda för en expansion av svensk skogsindustri. Om detta skall kunna realiseras är en fråga om dels företagens utveckling och konkurrenskraft, dels en industri- och egen skogspolitik som understöjder en sådan utveckling. Vi delar kommitténs analys skogsnäringens betydelse för den av regionala balansen. Skogen kommer även fortsättningsvis att spela en väsentlig roll fir sysselsättning och försörjning i skogslänen, främst i deras glesbygder. Utan ett kontinuerligt skogsbruk kommer vissa regioner att än större svårigheter att upprätthålla ett näringsliv som ger sysselsättning och underlag för service. Trots ambitioner i målsättningsparagrafen att förena hög och värdefull virkespoduktion med god natur- och miljöhänsyn, har detta inte fått några återverkningar på kommitténs förslag. I strid med sin skogsnäringens betydelse för den regionala balansen egen analys av föreslår kommittén slopande av de paragrafer i skogsvårdslagen SVL haft regionalpolitisk betydelse. Även de ekonomiska bidragen som som riktats till skogsbruket i Norrlands inland föreslås avskaffas. Skogsindustrin har förändrat eller står i begrepp att förändra prissättningen till

nackdel för Norrlands inland, men detta har inte mötts med några förslag från kommitténs sida. Låt hela Sverige leva är endast möjligt med en livskraftig skogsnäring. Utan skogsbruk och sågverk blir Norrlands inland avfolkat. Turism kan aldrig bli något annat än ett komplement för kommunerna i inlandet. Kommittén har inga förslag som ger uttryck för en förståelse för denna skogsbrukets regionalpolitiska betydelse. Vi återkommer längre fram med förslag om regionalpolitiken. Det finns ingen insikt om den positiva koppling finns mellan som skogsnäringen och andra branscher, bland annat s.k. high-tech-industri. Skogsnäringen har varit basen för utvecklingen framför allt avancerade av styrsystem för processöverxalcning, effektiv miljörcning och energianvändning samt utvecklandet av effektiva transportsystem. Betydelsen för samhällsekonomin går utanför den egna branschen och motiverar ökad satsning på forskning och utveckling för svensk skogsindsutri. Inte minst är det viktigt med forskning som vidareförâdlar produkterna än för att mer kompensera våra höga råvarupriser. Det är också angeläget att hitta nya användningsområden för att bättre ta tillvara den förnybara skogen resurs utgör. Det är av stor vikt att reurser avsätts för att förverkliga de förslag Lennart Schotte lade fram i utredningen Kunskap för konkurrenskraft Ds 1991:62. Vi är starkt kritiska till att kommittén bara summariskt behandlat den viktiga frågan om den växande virkestillgångens framtida användning. Såväl samhället som näringen har ett ansvar för att vår naturresurs nyttjas.

Utvärdering av skogspolitikens mål och medel

Direktiven för den skogspolitiska kommitténs arbete uttryck för hög ger en ambitionsnivå för framtidens skog och skogsbruk. Naturresursen skog i vid bemärkelse förväntas i ökad utsträckning bidra till att uppfylla rad en viktiga samhällsmål. Enligt vår uppfattning är kommitténs förslag i huvudsak väl avvägda när det gäller målen. Däremot stämmer inte de föreslagna medlen med ambitionsnivån för målen, eller med de utvärderingar kommittén gjort. Kommittén har haft i uppgift att utvärdera de skogspolitiska mål och medel som tillämpats efter 1979 års skogspolitiska beslut. Utvärderingen visar att 1980-talets skogspolitik har varit framgångsrik. Vi delar kommitténs slutsatser vad gäller utvärderingen målen har av men invändningar när det gäller utvärderingen medlen. Det finns också av medel och viktiga skogspolitiska insatser inte berörs i utvärderingen. som

Skogsvârdslagen

Kommitténs påståenden att skogsvårdslagen kan ha påverkat viktiga naturvärden negativt och att den även kan ha utgjort hinder för kvalitetsproduktion finns det inga hållbara belägg för. Lagen innehåller inga regler som hindrar kvalitetsproduktion. Det finns inte heller några regler i lagen som ställer krav på ett schablonartat skogsbruk eller hindrar som

den enskilde skogsägaren att värna viktiga naturvärden. Hur kommittén har kommit fram till sina slutsatser i dessa frågor framgår inte av betänkandet. I utvärderingen hade det varit logiskt att undersöka om inte kritiken mot bristande måluppfyllelse när det gäller kvalitetsproduktion kan bero på att lagen saknar regler i detta avseende. Det är anmärkningsvärt att betydelsen av sent tillkomna regler som de om minimiawerkning och skogbruksplaner inte har urvärderats. Särskilt med tanke på att det senare läggs förslag att utmönstra dessa regler ur lagstiftningen.

Rådgivning och information

Utvärderingen av rådgivning och information är alltför knapphändig för att ge en riktig bild av rådgivningens betydelse som skogspolitiskt medel. Inget sägs om rådgivningens betydelse för att förmedla kunskap om skogsskötselmetoder, naturvård och arbetsmiljö eller om rådgivningens betydelse för att föra ut forskningsresultat. Inte heller har man berört förlagsverksamhetens betydelse för att föra ut kunskap.

Översiktlig skogsinventering

Kommittén konstaterar att den översiktliga skogsinventeringen ÖSI har varit ett viktigt medel fir att uppnå de skogspolitiska målen men anser ändå att det är tveksamt om nyttan av inventeringen har motsvarat kostnaden. Det framgår inte på vilka grunder denna slutsats är baserad. Enligt vår uppfattning borde kommittén ha gjort en mer ingående samhällsekonomisk bedömning av den översiktliga skogsinventeringen, dvs. bedömt värdet av samhällsnyttan och ställt det mot nedlagda kostnader. Genomförda utvärderingam visar att aktiviteten i skogsvård och avverkning har ökat högst väsentligt effekt ÖSI. Under som en av senare hälften 1980-talet har awerkningama inom ÖSI-områdena legat av ca 40 % högre än genomsnittet för privatskogama. Den utökade satsning som gjordes på ÖSI med anledning virkesförsörjningsproblem i mitten på av 1980-talet har givit god utdelning. Kombinationseffektema av insatta medel har betytt flera miljarder i förbättrad handelbalans och flera tusen årsarbeten.

Vidare har ÖSI-satsningen främjat en förbättrad naturvårdhänsyn, dels

genom att en viss del av anslaget har använts till naturvårdsinriktade skogsbruksplaner, dels genom att inventeringsmaterialet har använts som underlag vid bedömning av awerkningsanmälningar och andra mer direkta naturvårdsinsatser. ÖSI har gjort det praktiskt möjligt framställa att skogsbruksplaner i en omfattning som det inte finns någon motsvarighet till tidigare. ÖSI-materialet har också använts underlag för som samhällsplanering, bl.a. för kommunernas Översiktsplaner. Inventeringsmaterialet har också förenklat och förbättrat fastighetstaxeringen. Vid samhällsekonomisk bedömning 1980-talets ÖSI-verksamhet en av får man inte heller glömma bort att materialet har stor användbarhet i olika sammanhang även under fortsättningen av 1990-talet och med viss

ajourhållning och eventuell komplettering eller revidering också bra bit en på 2000-talet. Exempelvis är det inte möjligt att genomñra en omfattande skogsmarkskalkning utan tillgång till utförlig och heltäckande information den skog skall kalkas. Samma gäller informationen om som om tillgången på energirávara. Vägnätsplanering och planeringsunderlag för stödinsatser, särskilt den typ inlandssatsningen representerar, av som är andra exempel. Vi är för vår del övertygade att efter systematisk bedömning om man en på det sätt som här kortfattat har beskrivits kommer fram till slutsatsen att värdet den information har erhållits ÖSI tvekan har av som genom utan motsvarat den kostnad som har lagts ned på inventeringen.

4. Framtida skogspolitiska mål

Skogsnäringens betydelse för att uppfylla de övergripande samhällsmålen är mycket stor och allt större krav har ställts på skogsnåringens bidrag till uppfyllandet dessa mål. Ökade krav har lett till ambitionsnivån höjts av att vid varje översyn av skogspolitiken. Vid varje tidigare omprövning har det förelegat bred politisk enighet. Målen som formulerats i detta betänkande är grundade på helhetssyn en på skogen som förnybar naturresurs, i högre grad än hittills bör som prägla nyttjandet av skogen. Målen innebär ytterligare ambitionshöjen ning, i synnerhet gäller det målen för miljön.

Precisering av målen för markens nyttjande

Vad gäller målen i avsnittet om markens nyttjande vi att de bör anser utökas med preciseringar av mål för tätortsnära skogar, skärgårdsskogar och sumpskogar. För tätortsnära skogar och skärgårdsskogar finns redan underlag för preciseringar. När det gäller sumpskogar, bör Skogsstyrelsen ges uppdrag att utarbeta anvisningar för naturvårdsanpassad skötsel av sumpskogama. Vad gäller målen för markens nyttjande så är vi överens med kommittén om behovet av ytterligare avsättningar för att klara den biologiska mångfalden, men kan inte stödja förslaget att efter trettio år skall 5 % av landets skogsmark, i form större områden, undantagna från av vara skogsbruk. Enligt vår uppfattning finns det inte underlag för att göra denna precisering i nuläget. l avsnitt 7.1.4 konstaterar kommittén att Omfattningen av den fredade arealen i landet blir beroende vilket skydd av man vill uppnå och det skydd kan uppnås ett ansvarsfullt bruk som genom av arealer utanför fredade områden. Vi vill ta fasta pâ detta uttalande och avvakta dels hur biotopskyddet kommer att utformas, tillämpas och efterlevas, dels hur hänsynen i övrigt till miljön kommer att fungera. Vi vill också avvakta och se i vilken utsträckning det är möjligt att avsätta statligt ägd mark och i vilken utsträckning frivilliga avsättningar som kommer att göras. Det finns också ett inventeringsbehov för att få ett fullständigt underlag.

Efter fem år kan det vara lämpligt att göra en avstämning som då bör ett betydligt bättre underlag fir att ta slutlig ställning till hur stor andel ges av skogsmarksarealen som bör undantas från skogsbruk. Beträffande de skogliga impedimenten vill vi understryka kommitténs bedömning att den naturliga karaktären på dessa marker bör behållas. Vi anser därför att skyddet för dessa marker behöver förstärkas och att det inte räcker med den allmänna rekommendationen som anges som ett inriktningsmål. Vi återkommer till denna fråga i avsnittet om skogspolitiska medel.

Precisering av målen fir skogsproduktionen

När det gäller målen för skogsproduktionen och dess nyttjande har vi invändningar på två områden. Beträffande beståndsanläggning anser vi att kommittémajoritetens förslag om längre föryngringstider och ökad användning av naturlig föryngring rimmar dåligt med kommitténs uttolkning av det övergripande produktionsmålet att skogsmarkens virkesproducerande förmåga bör nyttjas väl på alla skogsmark där inte naturvårdshänsyn lägger hinder i vägen. Enligt vår uppfattning finns det inte heller saklig grund för förslagen. Någon koppling mellan längre föryngringstider, ökad användning av naturlig föryngring och produktion av högkvalitativt virke finns inte. Kommittén har inte heller underbyggt sina förslag genom att hänvisa till forskningsresultat och beprövad erfarenhet. Vi vill för vår del hänvisa till att de återväxttaxeringar som har genomñrts visar att självföryngringar ofta leder till glesa bestånd. Den bristande måluppfyllelsen hittills när det gäller kvalitetsproduktion beror främst på att det ñnns alltför svaga Företagsekonomiska incitament för den enskilde skogsägaren att vidta kvalitetsdanande åtgärder. Med det korta tidsperspektiv som präglar marknadens styrning måste därñr en politisk prioritering av kvalitetsproduktion kombineras med skogspolitiska medel in någon form.

Framtida skogsmlitiska medel

Svensk skogspolitik har varit framgångsrik tack vare lämpligt utformade medel som fortlöpande har anpassats och utvecklats med hänsyn till ändrade förutsättningar och ny kunskap. Ett samlat, stort statligt skogsinnehav har haft en skogspolitisk roll när det gäller natur- och skogsvård, friluftslivet och stor betydelse i regionalpolitiken. Skogsvårdsorganisationen har med sitt förtroende hos skogsägama och sin lokala förankring kunnat omsätta en ambitiös och framsynt skogspolitik. Enligt vår bestämda uppfattning ñnns det skäl att behålla den nuvarande bredden i skogsvårdsorganisationen. Försäljning av tjänster i uppdragsverksamheten fungerar som ett skogspolitiskt medel, samtidigt som den bidrar till att bibehålla organisationens kompetens, lokala förankring och nära kontakt med Skogsägarna. Vi anser också att det finns starka skogspolitiska skäl ñr ett fortsatt statligt engagemeng i frö- och plantverksamheten.

Utbildningen av de verksamma inom skogsbruket intar central plats en i den framtida skogspolitiken. Skall de skogligt verksamma klara att identifiera skyddsvärda biotoper och ta naturvårdshänsyn i det dagliga arbetet måste de ha utbildning för det. Det är därför med stor oro vi ser på den avveckling av skogsarbetarkåren som sker och att de ersätts med ofta skogligt okunniga entreprenörer. Vi stöder därför förslaget om certifikat för de yrkesverksamma i skogsbruket som ett bevis fir att de har erforderliga kunskaper. Skogsbruk är verksamhet med ett hundraårigt perspektiv. Det en betyder att skogen byter ägare 3-4 gånger mellan sådd och skörd, oavsett om ägarbytet sker inom eller utom familjen. Perspektivet stället mycket stora krav på solidaritet mellan generationer, att den första generationen frivilligt avstår konsumtionsutrymme för att tredje eller fjärde generationen skall få det bättre. All erfarenhet visar att omfördelningar mellan generationer i detta perspektiv måste ha ett grundläggande lagstöd. Marknadskraftema klarar inte att hantera problem med så långa tidsperspektiv. Det finns därför inga skäl avreglering att tro att en av skogsbruket skulle göra marknaden effektivare. Ett annat skäl för lagstiftning kan vara att det finns motsättning en mellan det samhällsekonomiskt och det privatekonomiskt optimala beteendet. Det kan gälla externa effekter som naturvärden även andra men samhällsekonomiska aspekter. Vi anser att det finns uppenbara brister i utredningsmajoritetens förslag till skogspolitiska medel. Trots en ambitionsnivåhöjning, framför allt när det gäller naturvårdsmålen, som inte rimligen kan tillodoses genom marknadens styrning, föreslås inte de medel som behövs för att åstadkomma en god måluppfyllelse. Sammantaget innebär kommitténs förslag till medel istället en försvagad skogspolitik. Vi inte detta acceptabelt anser med hänsyn till skogens roll för att uppfylla några av de mest centrala samhällsmålen. Marknadens styrning och den politiska styrningen avgör tillsammans skogsnäringens utveckling. I ett land Sverige där som skogsekosystemet täcker ca 60 % av landytan och där skogen har så stor betydelse för centrala samhâllsmål måste det fel att minska det vara demokratiska inflytandet över skogens användning. Vi är många punkter kritiska till kommitténs förslag till medel och anser att de behöver kompletteras och förstärkas. Den allvarligaste kritiken gäller förslaget till ändringar i skogsvårdslagen, den statligt finansierade rådgivningens omfattning, kommitténs förslag vad gäller inventering och planering samt avsaknaden av åtgärder för den regionala balansen.

Lagstiftning

Skogsvårdslagen har ända sedan 1903 varit skogspolitikens viktigaste styrmedel. Vi anser att det bör vara så även i fortsättningen och vill särskilt betona lagens normbildande funktion. Kommitténs utvärdering visar att lagen till övervägande del har fungerat väl under 1980-talet och bidragit till den skogspolitiska måluppfyllelsen. En översyn där man beaktar erfarenheterna lagens tillämpning, forskningsrön samt av nya

ändrade krav och behov är givetvis ändå befogad. Enligt direktiven är det angeläget att eftersträva förenklingar. Vi instämmer i detta men konstaterar samtidigt att skogsvårdslagens utformning som ramlag innebär att den inte är särskilt detaljerad. Förenklingama måste därför i stor utsträckning åstadkommas i förordning, föreskrifter och tillämpningsrutiner. Det är anmärkningsvärt att utredningen, när man lagt sina ñrslag, inte beaktat det faktum att flera undersökningar har visat att lagen har en hög acceptans hos Skogsägarna. Utvärderingen av lagen och skogsägamas inställning till lagen gör att vi bedömer behovet av ändringar som förhållandevis begränsat. Vi anser också att lagen med sin centrala funktion att ange de grundläggande kraven som samhället ställer på skogsbruket bör avspegla en balans mellan de jämställda målen för produktion och miljö som kommittén har föreslagit. Kommitténs förslag till de av oss nedan kommenterade ändringarna i lagen rubbar denna balans. Vi anser också att slopandet av en rad bestämmelser som gäller skogsvård ger den felaktiga signalen att normen om god skogsvård inte är lika viktig som tidigare. Det som nu har sagts innebär inte att möjligheterna att förenkla lagen inte skall tas tillvara. Vi kan för vår del ansluta oss till förslaget att slopa reglerna i nuvarande 9 § om röjning och gallring. Detta dock under förutsättning att det som sägs i 6 § tidigare 7 § om föreskrifter för vård av plantskog utvecklas till att omfatta en första röjning som syftar till att säkerställa anläggningen av bestånd. Vi vill dessutom föreslå att den nuvarande 35 § slopas. Det som regleras i denna paragraf kan enligt vår bedömning klaras utan reglering i lag. Kommitténs förslag att slopa 12 § och 13 § vill vi däremot bestämt awisa. Att slopa skyddet mot olämpliga awerkningar, som i värsta fall resulterar i söndertrasade bestånd och mot för tidig avverkning av ung och växande skog rimmar dåligt med det övergripande målet att skogsmarken skall nyttjas effektivt så att den uthålligt ger en god avkastning. God överensstämmelse mellan mål och medel är ett tillräckligt skäl att inte slopa paragrafema. Däremot kan reglerna förenklas i såväl lagtext som förordning och föreskrifter. Det bör också vara möjligt att sammanföra reglerna till en paragraf. Av lagtexten bör framgå att avverkning som vare sig främjar skogens utveckling eller är inriktad på anläggning av ny skog inte får företas. Vidare bör det ñnnas enkla regler mot alltför tidig awerkning av yngre skog. Dessa regler bör dock utformas så att de ger Skogsägarna större handlingfrihet än enligt nu gällande lagstifnting. När det gäller bestämmelserna om högsta slutawerkningsareal § 14 nu gällande lag har inte utvärderingen visat på några nackdelar. Vi anser därför att det är enklast, inte minst för tillämpningen, att behålla nu gällande bestämmelser istället för att behålla bestämmelserna för storskogsbruket som kommittén föreslår. Kommitténs uttalande att virkesförsöijningen i första hand bör överlåtas till virkesmarknadens parter vill vi instämma Detta uttalande har gjorts även i anslutning till skogspolitiska beslut under l980-talet. Ändå har det visat sig att virkesförsöijningen vid vissa tillfällen inte har fungerat tillfredsställande. Formuleringen med i första hand antyder också att

politiska åtgärder inte kan uteslutas. Vi det viktigt att spelreganser ange lerna redan från början. Därför bör en regel utformas som är möjligt att använda vid akut virkesbrist. Alternativet är att behålla gällande regler, nu i bägge fallen bör dock förändringar i skattelagstiftningen göras så att virkesmarknaden fungerar bättre. Se vidare avsnitt 6.. Vad gäller förslaget till ny 13 § tidigare 17 § vi att det bör anser tillföras anmälningsskyldighet även för fingrenar uttag av och barr vid slutawerkning helträdsutnyttjande. Även när det gäller kvävegödsling bör

anmälningsplikt övervägas i varje fall för mellersta och södra Sverige. Beträffande förslaget i 13 § p. 3 om anmälningsplikt fir hyggesplöjning anser vi att det bör ändras till krav på tillstånd. Förslaget i 13 § p. 4 om skyldighet att underrätta de naturvårdshänom syn som skall tas vid awerkning anser vi som mycket positivt. Det är viktigt att skyldigheten omfattar alla awerkningar med anmälningsplikt, dvs. alla hyggen större än 0,5 ha. Vår inställning är också att det bör ñnnas ett lagfäst stöd för skogsmyndigheten att vid behov kräva miljökonsekvensbeskrivningar. Vi har dock inte tillräckligt underlag för att närmare precisera ett konkret förslag om hur det skulle inordnas i skogsvårdslagen. Förslagen till ändringar av hånsynsreglerna i 29 § tidigare 21 § kan vi ansluta oss till men vi anser att det behövs sanktionsbetämmelser till paragrafen och att det behövs kompletterande regler för hänsyn vid byggandet av skogsvägar och för awerkning på impediment. I det förstnämnda fallet bör tillstånd inte inte vägen kan inpassas i ges om en vägnätsplan. Villkor bör också kunna ställas vad gäller vägens utformning och sträckning med hänsyn till miljön. När det gäller awerkning på impediment bör tillståndsprövning införas fir att möjlighet att värna den ge naturliga karaktären och hos impedimenten. Tillståndsplikten kan eventuellt kompletteras med rätt till fn utsyning. Ovan angivna kompletteringar av lagstiftningen är konsekvens de en av målpreciseringar som kommittén har ñreslagit i kapitel Förslaget att slopa kravet skogsbruksplan och ersätta den med ett krav på redovisning skogens tillstånd kan vi inte ansluta till. Enligt av oss kommittén har skogsbruksplanema varit värdfulla instrument för att behålla nu gällande ordning. De kommittén anförda skälen planerna av att är ett skogsägaransvar och att inte plan krävs för näringsverksamhet annan är inte tillräckliga. Skogsägaransvaret blir inte mindre för det är att lagfäst och näringsverksamheter är svåra att jämföra. Vi känner exempelvis inte någon annan näringsverksamhet täcker uppemot 60 % som av landytan med alla konsekvenser detta innebär. Det system för som planering och inventering som kommittén förordar i avsnitt 13 är ytterligare ett skäl för att i huvudsak behålla nuvarande ordning. Den modell för inventeringar där föreslås och vi lämnar synpunkter som som på i ett senare avsnitt är praktiskt svårhanterlig och därmed orationell. Den bedöms dessutom leda till en produkt har stora begränsningar när det som gäller användningen.

Rådgivning och information

Kommittén har uppfattningen att man i ñrsta hand skall välja skogspolitiska medel som ökar kunskaperna hos markägare och brukare av skogsmarken. Rådgivning och utbildning skall i viss utsträckning ersätta lagstiftning som medel fir att nå skogspolitikens mål. Kommitténs förslag till skogspolitik innebär samtidigt att alternativa skötselmetoder förordas och att kraven på hänsyn till miljön ökar. I viss utsträckning handlar det om att Skogsägarna i enlighet med sektorsansvaret skall göra anpassningar för att miljömålen skall nås. Samtidigt förväntar sig kommittén att skogsägama spontant skall efterfråga och bekosta rådgivning som möjliggör detta. Ett sådant antagande andas väl mycket optimism. För att få genomslag för delvis nya skogspolitska ambitioner behöver den av staten bekostade rådgivningen snarare förstärkas än minskas. Detta gäller i särskilt hög grad inledningsvis efter ett skogspolitiskt beslut. Kommitténs strävan efter att få till stånd mindre schablonartade metoder samt förslag om att slopa flera administrativa styrmedel borde logiskt sett ha resulterat i förslag om en ökad rådgivning och att denna i första hand borde vara objektinriktad. Grundläggande för bedömningen av behovet av rådgivningsinsatser är att det finns ca 250.000 företag med skog och ännu fler skogsägare. För att få ett snabbt och bra genomslag för en ändrad skogspolitik bör huvuddelen av dessa skogsägare snarast möjligt nås med information och rådgivning. Inte minst för att nå de högst ställda målen fir miljön krävs det betydande insatser av rådgivning och kunskapsuppbyggnad. Dessa insatser måste i huvudsak genomföras på skogsvårdsstyrelsemas initiativ och bekostas med statliga medel.

Inventering och planering

Diskussionen om det framtida behovet av data om naturresursen skog fyller inte det mest elementära krav på en behovsanalys. Kommittén presenterar ett förslag till ny inventeringsmodell med ansvarsfördelning för att ta fram objektsanknutna respektive icke objektsanknutna uppgifter om skogen utan denna nödvändiga analys. Detta utan att först ha diskuterat

den översiktliga skogsinventeringens ÖSIs brister och eventuella

förtjänster och utan att pröva om det finns skäl att fortsätta att inventera enligt en liknande modell eller fullfölja den första inventeringsomgången. Därefter görs konstaterandet att ÖSI kan avskaffas. Förslaget innebär att varje skogsägare skall vara skyldig att ta fram de viktigaste objektsanknutna uppgiftena idag ingår i ÖSI och redovisa som dem till myndigheterna. En modell för inventering som hittills har samñnansierats av skogsägama via skogsvårdsavgiften byts ut mot en ny modell för inventering där varje markägare individuellt svarar för och bekostar sin del av inventeringen. Den stora skillnaden mellan de båda modellerna är att den som nu har föreslagits kommer att bli mycket orationell och kostnadskrävande under förutsättning att inte någon samordnar inventeringen, vilket i så fall skulle innebära att inventeringen kommer att fungera ungefär som tidigare. Dock med den skillnaden att det

sannolikt uppstår betydande samordningsproblem. En annan skillnad är att skogsägama betalar direkt för tjänsten i stället för via skogsvårdsavgiften. Utan en samordning av den föreslagna modellen för inventering blir det stora praktiska problem att genomföra förslaget. Enligt vår uppfattning borde förslaget och dess konsekvenser ha presenterats på ett tydligare sätt. Efter en sådan presentation skulle det förvåna om inte en stor andel av skogsägama skulle föredra en gemensam finansiering av inventeringen på ungefär sätt tidigare. samma som Vi anser att innehållet i avsnittet inventering och planering är så om bristfälligt och ofullständigt att det inte kan utgöra underlag för ett politiskt beslut. lnventerings- och planeringfrågoma är så grundläggande och viktiga för att genomföra en skogs- och miljöpolitik med höga ambitioner att de måste utredas noggrant. Uppgifter om skogen behövs även för andra ändamål. Ett ställningstagande till inventeringsfrågan måste därför grundas på en bred analys av olika användares behov. Det är också angeläget att bedöma hur det ÖSI hittills insamlade materialet för 9 milj. ha genom ca kan tas tillvara i det fortsatta arbetet. Finns det möjligheter att i ett omdrev revidera och komplettera på ett resurssnålt sätt och därigenom fortsätta och dra nytta av nedlagda kostnader Vidare är det viktigt att pröva skålen för och emot när det gäller att göra inventeringen heltäckande med nuvarande inventeringsmodell. Enligt vår uppfattning finns det, förutom behovet data för all av skogsmark, även en rättviseaspekt när det gäller att göra färdigt första omgången. Skogsägare i områden där ÖSI ännu inte har gjorts har hittills endast fått vara med och betala för inventeringen inte fått ut men någonting för egen del. Sammanfattningsvis anser vi att det finns starka skäl att göra färdigt den första omgången ÖSI. Vidare vi frågan fortsatta nödvändiga anser att om inventeringsinsatser måste utredas ytterligare. När det gäller sumpskogs- och nyckelbiotopsinventeringen vi att anser det finns skäl att överväga att fördubbla medelstilldelningen och därigenom förkorta genomförandetiden till hälften. Detta skulle innebära att vi betydligt snabbare skulle få ett underlag för hur stora reservatsavsättningar som måste göras. Det skulle också innebära att vi tar tillvara den stora kompetens som finns inom skogsmyndigheten.

Ekonomiska bidrag

Skall skogsbruket medverka till uppfyllandet av målsättningen om regional balans måste det bedrivas ett skogsbruk över hela landet. SVL har enligt kommitténs analys medverkat till att så har skett att förorda ett genom aktivt skogsbruk på hela skogsmarken. Trots kommitténs analys om skogspolitikens roll för den regionala balansen föreslår borttagande man av de paragrafer i SVL som anses ha haft betydelse utan att föreslå något alternativt medel. Förutom detta föreslår kommittén borttagande av samtliga ekonomiska bidrag som funnits för att kompensera nackdelar som finns i form långa av avstånd, låg befolkningstäthet, gles infrastruktur och kallt klimat.

Ekonomiska stöd som blir än viktigare när prissättningssystemet fir virket förändras till nackdel för långa transportavstånd. Transportekonornin är avgörande för skogsbrukets lönsamhet. Det är en samhällsangelägenhet att skogsbrukets transporter sker så rationellt som möjligt samtidigt som miljöpåverkan av olika slag minimeras. I norra Sverige finns ett stort nybyggnadsbehov samtidigt som tillgängliga medel är otillräckliga för att uppnå önskvärd utveckling. Kommittén anser således att skogsnäringen skall bidra till att förverkliga målet om regional balans men saknar helt förslag om hur detta skall gå till. Vi föreslår en fördubbling av bidraget till skogliga åtgärder inom det skogliga stödområdet, samt som framgått ovan ett bibehållande av regler i SVL som befrämjat ett aktivt skogsbruk på hela skogsmarken. Dessutom föreslår vi att bidraget till byggande av skogsbilvägar ligger kvar på 19901991 års nivå i fast penningvärde.

6. Industrins virkesñrsögjning

Vi instämmer i att virkesförsörjningen måste lämnas till marknadskraftema att hantera som ett samspel mellan utbud och efterfrågan. Skogspolitiken måste däremot medverka till att denna marknad fungerar effektivt, dvs. få bort olika former av inlåsningar som finns på utbudssidan. Skogsindustrin verkar på den internationella marknadens villkor men möter när det gäller sin râvaruförsöxjning allt fler skogsägare inte är som ekonomiskt beroende av sin skog. I kombination med olika regler som skapar inlåsningar på utbudssidan utgör det en osäkerhet för industrins virkesförsörjning, i synnerhet i lågkonjunkturer när virkespriset faller. Enligt direktiven ska inte kommittén beröra skattefrågoma, men dessa har direkt betydelse för virkesmarknadens sätt att fungera. Förekomsten av skattekilar skapar inlåsningseffekter på utbudssidan, både i handeln med skogsfastigheter och när det gäller awerkningsnivån. Skillnader i förmögenhetsskatt mellan skogsfastigheter och annan egendom måste tas bort, liksom att vi får en neutral arvs- och gåvobeskattning. skatterabatten på skogstillvâxten är också en skattekil som skulle motverkas av den av oss nedan föreslagna skogsbruksavgiften.

7. Finansiering

Kommitténs förslag tillny finansiering innebär i praktiken att förslaget är ofmansierat. Vi är därför starkt kritiska till den borgerliga kommittémajoritetens förslag till ñnansiering. Vi anser i likhet med utredningens majoritet att kostnader fir de närmaste årens skogspolitik kan beräknas uppgå till ca l miljard kronor årligen. En starkare betoning bör ske av natur- och miljövårdsinsatsema samt möjligheterna att ta tillvara branschens tillväxtpotential ökade genom forsknings- och utvecklingsinsatser. Finansieringen bör även i framtiden huvudsakligen ske via statsbudgeten. I det statfinansiella läge som Sverige befinner sig med ett budget-

underskott på över 100 miljarder kronor, är det dock rimligt näringen att solidariskt får vara med och ta ett ökat praktiskt och ekonomiskt ansvar. Den finansiering som redovisas utredningens majoritet är enligt vår av mening i flera avseenden helt orealistiska. I flera fall innebär förslagen att

pengar som redan utnyttjas för andra ändamål skall användas en gång till. Intäkter från försäljningen skogsmark från Domän AB utnyttjas redan av för att klara de ökade avkastningskraven. Att ytterligare öka dessa utñrsäljningar med 160 miljoner kronor år är orealistiskt och skulle snabbt per undergräva möjligheterna att långsiktigt upprätthålla det avkastningskrav som för närvarande finns på Domän AB. Därmed riskerar statens intäkter att minska i stället för att öka. Att utnyttja intäkter från koldioxidavgiften och från bilskattemedel för skogsmarkskalkning respektive planering skogsbilvägar skulle också av innebära att samma pengar används två gånger, eller att utgifter på annat håll i statsbudgeten måste skäras bort eller få en annan finansiering. Vi anser vidare att skogsågama själva skall för hälften svara av kostnaderna fir skogsmarkskalkningen. Principiellt har vi inget invända att mot att statens bidrag finansieras med miljöavgifter på trafiken och jordbruket.

Sammantaget innebär kommitténs förslag att det fattas minst 185 miljoner kronor i den borgerliga majoritetens finansiering skogspolitiav ken. Majoriteten slopar vidare allt skogligt stöd till Norrland. För vår del anser vi att det är nödvändigt att ta ett regionalpolitiskt för ansvar Norrlands dels ett utökat skogligt stöd, totalt 100 miljoner genom ca kronor, dels det föreslagna stödet till skogsbilvägar. Detta kan ovan ske antingen inom för regionalpolitiken eller inom totalramen fir ramen stödet till skogs- och jordbruket. Det är angeläget att i första hand fullfölja den översiktliga skogsinventeringen ÖSI. Kostnaden för detta kan beräknas till ca 100 miljoner kronor och kan finansieras de skogsvårdsavgiftsmedel inflyter genom som även under budgetåret 199394.

Det är också angeläget att finansiera de insatser behövs fir som att säkra den fortsatta tillgången av information landets skogsresurser. om Beslutet att slopa skogsvårdsavgiften har noterats i betänkandet och i vissa påpekanden i propositionen prop. 199192:60 föregick beslutet som återges bl.a. att avgiften har haft starkt negativa effekter för långsiktigt ett och rationellt skogsbruk.

Kommittén har mot den bakgrunden förklarat att det inte är meningsfullt att diskutera skogsvårdsavgiftens skogspolitiska betydelse konstaterar men ändå att den självfallet har haft inflytande på måluppfyllelsen.

Enligt vår uppfattning har skogsvårdsavgiften haft stor betydelse för 1980-talets framgångsrika skogspolitik. Avgiften har använts för att finansiera viktiga insatser t.ex. forskning och utveckling, inventeringsom ar som har förbättrat kunskaperna den svenska skogen, om insatser i skogsvården, byggandet från transportekonomiska och miljömässiga av utgångspunkter rationella skogsvägar, särskilda insatser för öka att awerkningama i samband med virkesñrsörj ningskriser särskilt under samt

de senaste åren inventeringar, utbildningssatsningar Rikare Skog och bidrag inriktade på naturvårdshänsyn. Andra viktiga användningsområden har varit finansiering fröplantageprogrammet och trygghetspaketet för av skogsbrukare. Huvuddelen dessa insatser hade inte kommit till stånd av utan skogsbrukets finansiering via skogsvårdsavgiften. gemensamma Flertalet dessa åtgärder är till stor nytta för alla skogsägare och de har av också bidragit till att skogsbruket tar sitt sektorsansvar för en rik och varierad skogsmiljö. Samtidigt kan inte avgiftsbelastningen ha inneburit några större problem för skogsbruket. Skogsbruket har haft god lönsamhet under 1980-talet och bl.a. den snabbt växande behållningen på skogskontostocken är ett tecken på det privata skogsbrukets goda likviditet. Det är uppseendeväckande regeringen efter en seriös bedömning av om effekterna de åtgärder är finansierade av skogsvårdsavgiften skulle av som

ha kommit fram till den slutsats som anges i den refererade propositionen.

Den inte ett rättvist betyg till de beslutsfattare som hade ansvaret för ger att avgiften höjdes mycket kraftigt i inledningen av 1980-talet. När det gäller finansieringen vissa gemensamma insatser för av skogsbrukets utveckling forskning, skogliga inventeringar, informationsoch rådgivningskampanjer etc. och speciella naturvårdsinsatser, föreslår vi att skogsbruksavgift på 2 promille av det taxerade skogsbruksvären ca det införs. Med de taxeringsvärdena skulle en sådan avgift beräknas nya kunna inbringa drygt 300 miljoner kronor per år. Inkomstema från denna skogsbruksavgift bör inte användas för inköp skogsmark för reservatavsättningar. Huvuddelen av intäkterna bör föras av till fond fir insatser för skogsbrukets utveckling där en gemensamma ñreträdre för branschen bör ha majoritet vid användningen av fondens Särskilt angeläget är det att fondens resurser kan utnyttjas för resurser. forsknings- och utvecklingsinsatser. Härigenom kan vi bland annat stärka näringens framtida tillväxt- och konkurrenskraft. Cirka tredjedel intäkterna från den skogsbruksavgiften bör, en av nya i likhet med den tidigare skogsvårdsavgiften, fördelas via statskassan till

fir näringen gemensamma insatser för skogbrukets utveckling.

Reservation ledamoten Maggi Mikaelsson

av

Jag vill härmed reservation till det huvudbetänkande lämnas avge en som av 1990 års skogspolitiska kommitte. Jag delar kommittens förslag i stora delar; betänkandet innebär en klar förbättring nuvarande skogspolitik. av En skogspolitik för nästa sekel måste dock innehålla än vackra mer formuleringar och på ett antal punkter jag inte de medel anser att som kommittens majoritet föreslår är tillräckliga för uppnå de att uppsatta målen. skogsmark med därpå växande skog är nationell tillgång, skall en som skyddas, vårdas och skötas så att den varaktigt ger människor, djur och växter en god miljö och en med hänsyn till markens produktionsfönnåga och övrig allmänna intressen hög avkastning av virke och andra nyttigheter. Den är tillgänglig för alla enligt allemansrätten. Ovanstående citat är det krav på portalparagraf för skogslagstiftningen som vänsterpartiet har drivit i än tio år. Det känns tillfredsställande mer att konstatera att våra krav till största delen blivit tillgodoseddai förslaget till ny lagstiftning.

Allmänt

Kommittens Förslag har brister när det gäller helhetssyn, långsiktighet och visioner. Hela betänkandet andas stark tilltro till marknadsmekanismer, en avreglering och frivillighet. På flera ställen i betänkandet framstår avregleringen i sig tillsammans med dagens stora skogstillgångar tillräckliga medel för åstadkomsom att ma både ett ökat ansvarstagande och ökad naturvårdshänsyn bland en skogsägama. Det finns all anledning att betvivla marknadsmekanismemas effektivitet när det gäller näring till sin natur är så långsiktigt en som som just skogen. De skogar som produceras under skogslagstiftning kommer en ny att utnyttjas slutet av nästa sekel, medan marknadsekonomin åtminstone under nuvarande kapitalistiska samhällssystem till sin natur är kortsiktig. - Investeringar i miljö- och naturvård är förutsättning för uthålligt som en ett skogsbruk och avkastning först på lång sikt fördyrande ger ses som kostnader. Största möjliga vinst på kortast möjliga tid kan stå signum som för dagens ekonomiska system. Det finns en klar motsättning mellan marknadens behov billig råvara av och behovet långsiktig strategi för skogens nyttjande. av en

Framtiden

Svensk skog och svensk skogsnäring har alla möjligheter bli att en framtidsbransch. En näring baseras på uttag förnyelsebar som av en råvara, som i sig är miljövänlig, där både produktion och produkter på sikt kan göras helt rena och där återvinningsmöjlighetema är väl stora passar

in i samhällsstruktur som bygger på ekologiska förutsättningar och en minskat resursslöseri. Det viktigaste målet måste vara att garantera kommande generationer full handlingsfrihet att nyttja skogen på det sätt som de finner meningsfullt. Det gäller att till att det hundra år finns minst lika mycket skog som se om idag, i olika åldrar och av olika trädslag, regionalt jämnt fördelat över landet utan att den genetiska variationen eller den biologiska mångfalden har försvunnit. Sverige kan bli ett föregångsland när det gäller att bedriva ett miljömässigt uthålligt skogsbruk, regionalt rättvis näringspolitik och en en framtidssatsning användningsområden för trädråvara. Men då krävs på nya andra medel än avreglering, marknadsstyming och utförsäljning av Domänverket.

Internationellt

Vid internationell jämförelse är det intressant att konstatera att både en stödet till skogsbruket liksom arealen offentligt ägd skogsmark är större i de flesta andra länder än i Sverige. Det är mot den bakgrunden svårt att några motiv för privatisering och utförsäljning av statens skogar. se en

Regionalpolitik

Skogen växer på landet. Det är den stora fördel som skogen har ur regionalpolitisk synpunkt. Skogsbruket i Norrlands inland har hittills varit garant för sysselsättningen samtidigt som den utgjort basen för övrig en samhällsservice. Kommittens skrivningar när det gäller regionalpolitiken är oklara och kan omsvängning i uppfattningen att skogsbruk skall bedrivas man ana en i hela landet. Å sidan kommitten att det ska möjligt att ena anser vara bedriva ett företagsekonomiskt lönsamt skogsbruk i Norrlands inland samtidigt å andra sidan anser att effekten av ett förändrat som man prissättningssystem blir att sysselsättningen minskar inom områden som ligger långt från den virkesköpande industrin. Och vad menar man med att skriva Genom de skilda förutsättningarna som gäller för småskogbruket kommer regionalpolitikens intressen att tillgodoses ändå Detta som motiv till att inte kräva ransoneringsbestämmelser för skogsarealer under 1000 hektar. Enligt kommittens förslag är det endast ädellövskogsbruk, skogsmarkskalkning och samordning av skogsbilvägar som skall få statliga stöd i framtiden. Både bidraget till ädellövskogen och till kalkning är stöd som kommer att utgå till södra Sverige. Stödet till ådellövskogsbruket motiveras med att det inte går att företagsekonomiskt lönsamt. När det gäller skogsbruket i inlandet skriver kommitten att även skogsbruket i Sverige skall vara självñnansierat. Men nuvarande norra utveckling med bl.a. planer på avståndsrelaterade virkespriser riskerar avverkningama att helt upphöra i inlandet och skogsbruket blir således inte heller företagsekonomiskt lönsamt. Om ett aktivt skogsbruk ska bedrivas

i hela Sverige måste samhället berett att ekonomiskt kompensera vara marknadsekonomins negativa effekter. Jag delar därför inte kommittens uppfattning att de statlig stöden till skogsbruket i Norrland skall upphöra. Det är också uppenbart att skogsindustrins behov virke skall om av lösas inom marknadens ramar kommer ökad efterfrågan leda snarare att till ökad import än högre virkespriser. Det är ett samhällsintresse att det bedrivs ett aktivt skogsbruk i alla delar av Sverige och jag att skogsnäringen i inlandet har minst anser ett lika stort behov av statliga garantier ådellövskogen. som

Miljö- och naturvårdhänsyn

De stora svenska skogstillgångama är möjlighet och utmaning inför en en framtiden. Men om det långsiktiga målet god avkastning skall om uppfyllas måste skogsbruket underordna sig naturens villkor. I detta innefattas allt från de konkreta åtgärderna på varje skogsskifte till drastiskt minskade luftföroreningar. Det är bra att ett miljömål har fonnulerats, fir att :miljömålet ska men få genomslag i det praktiska skogsbruket måste målet följas med upp tillräckliga medel. Nu föreslår majoriteten att i vid bemärkelse uthålligt ett skogsbruk i första hand skall uppnås genom ökad kunskap hos skogsägare och andra aktörer, inte hur detta skall gå till. Istället men man anger minskas och begränsas de ekonomiska anslagen liksom skogsvårdsorganisationen. Det framgår också att man anser att skogsägare och andra delvis själva skall bekosta inhämtandet av de nya kunskaperna. På flera ställen framgår det också att förverkligandet miljömålet är underordnat av de ekonomiska villkoren i ett kort perspektiv.

Jag delar kommitténs uppfattning att miljömålet och produktionsmålet skall tillmätas lika stor vikt och att ökad naturvårdhänsyn en skall ske inom allt skogsbruk eftersom de arealer år skyddade som är jämnt fördelade över landet och över olika skogstyper. Det är ett samhällsansvar

att så sker, men när det gäller storskogsbruket där de största misstagen skett borde det kunna avsätta sin andel skogsmarken - av utan ersättning enligt principen bättre tillämpning miljömålet desto mindre av reservatsareal. 5 %-målet vad gäller avsättningar i reservat är helt avhängigt hur av stor naturvårdshänsyn kommer att tas i verkligheten. 5 % är som ett minimum som jag anser måste uppnås på kortare tid än trettio år. Det finns flera områden där kommitten utan vidare borde ha gått längre fir att uppnå högre måluppfyllelse. Här är några förslag: en

Inför miljökonsekvensbeskrivningar MKB innan skogs-

nya bruksmetoder eller andra radikala åtgärder tillämpas i skala. stor Stoppa ytterligare plantering Contortatall. De 500 000 hektar av ca som redan finns räcker. När plantering av Contorta infördes det för att var få en tillfredsställande föryngring i kärva lägen, men eftersom planteringarna där drabbats av skador har contortaodling förbjudits i sådana områden. Kunskaperna de ekologiska konsekvenserna är ännu så länge om bristfälliga men bedöms i huvudsak negativa. vara

Förbjud hyggesplöjning. Det år en otidsenlig markberedningsmetod inte i ett naturvårdsinriktat skogsbruk. som passar

Behåll kravet på skogbruksplan och komplettera denna med en redovisning naturvärden på fastigheten. Det är fel tidpunkt att av avskaffa skogsbruksplanen när ett nytt miljömål skall introduceras och förverkligas i skogsbruket. Det är möjligt att man istället skall ge skogsbruksplanen ett annat namn och det behövs kompletteringar, men det måste fel signal att just nu göra denna del av skogsbruket till en frivillig vara uppgift. Särskilt när man ändå enligt 31 § kräver att skogsâgaren skall kunna redovisa skogens tillstånd på sin fastighet. Stoppa tillväxthöjande kvävegödsling. På grund av luftföroreningar är redan idag kvävenedfallet högre än de kritiska belastningsgränsema i stora delar av Sverige. Satsa pengar på forskning och utveckling av nya produkter baserade på skogsråvara. Redan idag är det möjligt att t.ex. framställa plaster växtfibrer. Med nya tekniker kan trä i framtiden ersätta plast, av stål och aluminium. Varje produkt, som idag framställs av ändliga resurser t.ex. fossila bränslen, och som ersätts av förnyelsebara råvaror är en rniljövinst. Satsa på miljövänlig och energisnål teknik som kan bli en ny viktig exporttillgång. Sveriges möjlighet att behålla en världsledande position inom skogsnäringen ligger på miljöområdet och inte i första hand i kostnadsutvecklingen. Inrätta ett skogsbruksmiljöpris som skall utgå till den skogsbrukare gjort de bästa miljö- eller naturvårdsinsatsema under året pâ sin som mark.

Övriga synpunkter på mål och medel

Trots att miljömålet blivit jämställt med produktionsmålet för skogsbruket har lagstiftningen naturvårdshänsyn och biologisk mångfald bara ändrat om den nuvarande lagtexten på två punkter. Det gäller portalparagrafen och ett tillägg i 29 Enligt min mening måste bevarandet av biologisk mångfald uttryckas tydligare i denna paragraf. Dessutom måste bestämmelsen om pågående markanvändning tas bort. I 31 § jag att måste ställa krav att den redovisning om anser man skogens tillstånd brukningsenheten ska finnas också skall innehålla som information om fastighetens naturvärden. Det är en förutsättning för att man ska kunna ta bort de särskilda naturvårdsinriktade skogsbruksplanema NISP. När det gäller Skogsvårdsorganisationens storlek och de minskade anslagen till densamma jag att det är fel att föregripa den utredning anser komnziâten ännu inte har gjort. Det är fel att anslå minskade medel till som skogsvårdsorganisationen innan vi tagit ställning till dess uppgifter i framtiden. Jag delar inte kommittens uppfattning ÖSI översiktlig skoglig att inventering skall avslutas innan all mark är inventerad. Enligt utvärdering-

har ÖSI underlättat skogsvårdsorganisationens lagtillsyn och bidragit till en bättre skogsvård och ett aktivare skogsbruk. Istället borde ÖSI kopplas till miljömålet och bli ett verksamt medel för de ökade inventeringar som behövs. När det gäller inventeringen nyckelbiotoper bör storskogsbruket av åläggas att själva svara fir desamma.

Finansiering

Jag delar inte kommittens uppfattning när det gäller finansieringen. Man kan inte använda pengar som inte finns t.ex. från försäljningen pengar av Domänskog, eller som är anslagna till annat t.ex. C02-avgifter och

bilskattemedel utan att ta reda på konsekvenserna av sådana förslag.

Det är ganska självklart att kostnader för lagtillsyn och regionalpolitik i huvudsak skall bekostas av skattemedel medan samhället, skogsägaren och näringen själv. Förorenaren betalar är princip blir alltmer accepterad i en som miljöarbetet. Principen innebär att den bedriver verksamhet som en som påverkar miljön negativt också skall bära de kostnader det fir med som sig. Detta bör självfallet också gälla inom skogsbruket naturlig del som en av sektorsansvaret. Det är därför rimligt att näringen själv tar ett kollektivt kostnadsansvar för att bevara den biologiska mångfalden. Hur ett sådant skall ansvar utformas bör ske i samråd med näringen med utgångpsunkt att ett miljövänligt skogsbruk skall och att skogsmark måste avsättas i gynnas reservat för framtiden.

Slutligen

De förslag till ny skogspolitik som komrnitten föreslår innebär stora förändringar och innebär minskad reglering från samhällets sida vilket förväntas leda till ett ökat ansvarstagande från såväl skogsägama från som näringens sida. Jag är inte lika optimistisk kommittens majoritet på som den punkten. Avreglering är inget Columbi ägg löser alla problem. som Det är därför mycket viktigt att den nya lagstiftning kommer får som en noggrann uppföljning och en kontinuerlig utvärdering så att eventuella brister kan rättas till.

Särskilt yttrande av ledamoten Gösta Andersson

Kommittens analyser visar att svenskt skogsbruk och skogsindustri har en mycket stor och avgörande betydelse för landets ekonomi och för sysselsättningen. För 25 % av landets kommuner utgör skogsnäringen den för arbetstillfällena viktigaste näringen. Inom stora glesbygdsområden finns det fä alternativ till företagsamhet om skogsnäringen skulle minska i betydelse. Därför är det enligt min uppfattning utomordentligt angeläget att skogsråvaran kan tas till vara fullt ut inom skogsindustrin och i energiförsörjningen. Detta är nödvändigt om skogens stora betydelse för sysselsättningen ska kunna upprätthållas i vårt lands glesbygdsregioner. Strategin för svensk skogs- och industripolitik bör därför inriktas på att kunna förädla ytterligare 30 miljoner skogskubikmeter per år. Denna ökade produktion skulle kunna förstärka den svenska ekonomin med en nettoexport på ytterligare 15-20 miljarder kronor per år. Dessutom skulle denna expansion kunna ge underlag för minst 30.000 nya arbetstillfällen. I första hand skulle vårt lands svagaste regioner gynnas av att våra skogsresurser tas till vara. Det vore genant för svensk skogsindustri om man inte förmår att förädla och avsätta den stora nationella tillgång som skogen utgör för den svenska välfärden. statsmakterna har självklart också ett stort ansvar för att gynnsamma förutsättningar skapas för en industriell expansion inom skogssektom. Det gäller inte minst ifråga om att utforma en energibeskattning som inte missgynnar de miljövänliga trädbränslena. Den slopade skogsvârdavgiften och den avreglering som kommitten föreslår bör få positiva effekter för svenskt skogsbruk. Särskilt för det privata småskogsbruket ger den ñrenklade lagstiftningen möjligheter nya och större frihet. Utrymmet för att t.ex. satsa på kvalitet i skogsbruket ökar och därmed ges långsiktiga förutsättningar till bättre lönsamhet. Denna nya inriktning av skogspolitiken bör på sikt kunna ge positiva effekter också för sysselsättningen och fir en levande landsbygd. Det finns samtidigt andra faktorer som bidrar till att kraftigt minska arbetstillfällena inom skogsbruket. Den omfattande rationaliseringen som skogsbruket nu genomgår minskar på ett dramatiskt sätt antalet jobb på landsbygden. Ny teknik kan snart också ersätta en stor andel av den manuella planteringen och röjningen. Den geografiskt ganska spridda sågverksnåringen har stor betydelse för sysselsättningen. En stor andel av dessa sågverk kan få svårigheter genom att deras produktion inte är anpassad till de krav som ställs inom byggverksamheten. Dessa och andra faktorer kan leda till en fortsatt dramatisk minskning av arbetstilltällena i landets svagaste regioner. Det finns därför mycket starka skäl för att bl.a. genom forskning, produktutveckling och kundanpassning stärka sågverksnäringens ställning. Enligt min bedömning har det privata småskogsbruket klara fördelar framför storskogsbruket ur naturvårdssynpunkt. Inom småskogsbruket begränsas t.ex. hyggenas storlek i regel till l-2 ha. Inom storskogsbruket

finns det däremot exempel på enskilda byggen omfattar 1.200 ha. Ett som enda sådant hygge motsvarar en total kalawerkning 20-30 fastigheter av inom småskogsbruket. Det variationsrika landskap av löv-, barr- och blandskogar kombinerade med öppna landskap som småskogsbruket erbjuder har så stora fördelar för naturvärden att samhället bör ta initiativ till att fler privata småskogsbruk skapas. Under förutsättning att dessa fastigheter kombineras med ett lokalt boende får det regionalpolitiska ñrdelar. Utredningens direktiv har inte gett utrymme för att göra nämnare en analys av den svenska skogsindustrins förutsättningar och framtidsutsikter. Därför saknas den grund som behövs för att konkret föreslå åtgärder mera på skogsindustrins område. Jag tvingas därför att begränsa mig till att sammanfattningsvis ange några områden som jag bedömer särskilt som angelägna för att svenskt skogsbruk även för framtiden ska kunna spela en avgörande roll för svensk ekonomi och för en levande landsbygd: En grundlig analys bör genomföras i samverkan mellan staten och skogsindustrin för att klarlägga vilka insatser bör göras för att som ytterligare 30 miljoner skogskubikmeter per år ska kunna förädlas eller tas till vara i energiförsörjningen Ökade insatser bör göras bl.a. i form av forskning för att sågverksnâringen effektivare ska kunna produktutveckla, kundanpassa och marknadsföra sin produktion. Energibeskattningen måste reformeras så att trädbränslenas miljöfördelar bättre kan tas till vara inom energiproduktionen. Staten bör mera aktivt stimulera kommuner och företag till att använda trädbränslen i en lokal energiproduktion. Landets kommuner bör snarast analysera sina förutsättningar för att i ökad utsträckning använda trädbränslen i sin energiförsörjning. Initiativ bör tas till en omfattande utförsäljning statens och av kommunernas skogar till privata skogsbrukare är bosatta eller är som beredda att bosätta sig i den kommun där fastigheten finns.

s

i

[Z1

Holmgren

Särskilt yttrande ledamoten Märtalisa av

Miljömålet

I det betänkande kommittén lägger fram miljö- och som nu ges produktionsmålen i skogsbruket lika värde. Dessutom föreslås utökning en av reservatsarealen. Detta är glädjande eftersom folkpartiet liberalerna länge eftersträvat en starkare ställning för naturvården. För att kraftigare markera förändringen gentemot gällande lagstiftning borde miljömålet nu och inte produktionsmålet i texten konsekvent nämnts först. Det hade varit det mest naturliga, då det inte kan nås det långsiktiga bruket senare om av skogen inte sker i överensstämmelse med de naturgivna förutsättningarna, på naturens villkor. Om naturens producerande förmåga inte bibehålls kan inte heller ett långsiktigt skogsbruk bedrivas.

Uppvärderingen av miljömålet innebär dessutom, tillsammans med de avregleringar som ñreslås att skogsägaren får ett större för eget ansvar skogsskötsel och naturvårdshänsyn. Mot den bakgrunden kan ställa man krav på noggrann uppföljning utvecklingen miljötillståndeti skogen. av av En vidareutveckling av riksskogstaxeringen med inriktning biotopanamot lyser bör kunna bli ett bra utvärderingsinstrument. Det kan dessutom bli nödvändigt att ytterligare överväga lagens betydelse för miljömålets uppfyllelse. Det är i det sammanhanget viktigt att lagen ger skogsägaren tillräcklig vägledning vad naturvårshänsyn avser och att den ger tillräckliga garantier för efterlevnaden hänsynsreglema. av

Miljökonsekvensbeskrivningar

Kommittén anser att behovet särskilda miljökonsekvensbeskrivningar

av MKB för skogsbruket och skogsbruksmetodema är litet. Samtidigt framgår av skogsstyrelsens promemoria Miljökonsekvensanalysi svensk skogspolitik och svenskt skogsbruk 41490 bl.a. Skogsstyrelsen att anser att tiden är mogen att formulera heltäckande strategi för miljökonseen kvensbeskrivningar i skogsbruket, anpassad till de olika beslutslägen och ställningstaganden görs vid skogspolitikens förverkligande och längre som fram att de lämnade förslagen förutsätter ändringar i skogsstyrelsens instruktion men även tillägg i skogsvårdslagstiftningen gör det möjigt som för Skogsstyrelsen att förbjuda användningen oprövade metoder och av odlingsmaterial. Det är ändå så att omvandlingstrycketi skogsbruket riskerar att leda till användning av nya och otillräckligt kända metoder, kan stå i strid som med långsiktiga skogliga miljö- och produktionsmål. Storskalig introduktion av främmande trädslag, mycket radikal markberedning, spårbildande tunga maskiner, storskalig lagring obarkad ved och av gallring av rötkänslig skog under växtsäsongen kan tjäna exempel på som tveksamma metoder, som varit eller fortfarande är, till för virkespromen duktion och naturvård.

Ytterligare exempel på ett nytt inslag i skogsbruket år skogsmarkskalkning metod kommittén nu föreslår skall lämna försöksstadiet och - en som gå över i storskalig tillämpning. Jag är tveksam till detta. Det råder mer oenighet bland forskarna kalkningens effekter och fler försök och om utvärderingar av metoden hade varit lâmpligare. Av främst tre skäl är det nödvändigt att kritiskt granska nya metoder i skogsbruket: Miljö- och produktionsmålen måste balanseras. En brukares skogsskötselmetoder påverkar också grannamas skog. Kortsiktiga vinster kan locka till användning av metoder som kan visa sig försämra virkesproduktionen på sikt. Med tanke det i direktiven kraftigt påtalade sektorsansvaret hade det varit logiskt att skogbrukets metoder omfattats av bestämmelser om MKB.

Skogsvârdsorganisaitonen

Enligt direktiven skall frågan om behovet av kompetensutveckling inom skogsvårdsorganisation SVO granskas. En utgångspunkt för dessa bedömningar bör vara att skogsägarens kontaktbehov med myndigheterna skall kunna tillgodoses på enklast möjliga sätt och i fråga om skötseln av skogen med endast en myndighet. Som följd detta föreslår kommittén en överflyttning av vissa en av arbetsuppgifter från andra myndigheter till SVO. Detta och den stora vikt kommittén lägger vid upplysning och rådgivning ställer stora krav pâ som organisationen. Här är det nödvändigt att hävda miljömålets jämställdhet med produktionsmålet och att denna insikt genomsyrar hela SVO. Jag vill samtidigt framhålla att det i samband med den genomgång av skogsvårdsorganisationen som nu skall göras kan bli nödvändigt att än gång från miljösynpunkt överväga relationerna mellan SVO och en länsstyrelserna.

Regionalpolitiska aspekter

I direktiven sägs bl.a. att det svenska skogsbruket är av grundläggande betydelse för sysselsättning, försörjning och en levande landsbygd. Denna skogsbrukets funktion måste beaktas av kommittén vid formuleringen av skogspolitikens mål. Enligt kommitténs förslag slopas merparten av de stöd som tidigare

utgått till skogsbruket en konsekvens av skogsvárdsavgiftens avskaffande.

Det förslag som nu läggs koncentrerar de kvarvarande stöden till södra Sverige, ädellövskogs- och kalkningsbidrag. Kvar blir ett stöd på 10 milj. årligen till planering av skogsbilvägar att fördela på hela landet. Samtidigt kan man konstatera att de naturgivna förutsättningarna för skogsbruk varierar kraftigt i vårt land: De försämras från söder till norr och från kusten mot inlandet. Det ställer höga krav pâ rationell skogsskötsel och effektiva metoder, inte minst där produktionsförutsättningama år sämre. Skogsarbetet är i dag till stor del mekaniserat och rationaliseringama har drastiskt minskat antalet sysselsatta inom skogsbruket. Nu förestår en

hastig mekanisering även skogsvården något ytterligare kommer av - som att minska antalet arbetstillñllen i skogen. Allt detta missgynnar Norrlands inland och andra glesbygdsregioner, där skogsbruk är den dominerande basnäringen. Förutom ovan nämnda problem utgör avstånden och brister i infrastrukturen ett bekymmer i t.ex. Norrlands inland. Fraktkostnadema blir högre och det är i dag en avsevärd skillnad i virkespris mellan kust och inland. Om målet en levande landsbygd skall nås krävs kraftfulla insatser för att förbättra det norrländska vägnätet. De vanligen mindre träindustriema i skogsbygdema är ytterst vârdeulla från regionalpolitisk synpunkt då de ofta är den kommersiella på motorn orten. I ett läge med minskade antal arbetstillfälleni skogen är det också angeläget med en ökad förädling trädråvaran nära växtplatsen. En av svaghet i denna småföretagsstnüçtur är ofömiågan tillräckliga att resa medel för forskning och utveckling inom träteknik liksom för marknadsföring. Ett välkommet tillskott enligt n1in mening medel från vore avvecklingen av löntagarfondema. Andra angelägna åtgärder skulle höja som kompetensen och produktionens kvalitet i den lokala industrin ökade vore insatser för skoglig och tråteknisk utbildning.

Särskilt yttrande av ledamoten Carl Olov Persson

Overgripande om betänkandet

Undertecknad ställer sig positiv till huvudlinjema i kommitténs betänkande. På det skogliga området måste de viktigaste politiska styrmedlen vara att samråda, informera och utbilda. De flesta Skogsägarna har ett utpräglat ñrvaltartänkande. Det gör att de vill lämna skogen vidare till nästa generation rik på såväl produktionsresurser god miljö. Jag som en noterar med tillfredsställelse att kommittén valt att bygga på skogsägamas intresse i stället för på byråkrati och övervakning. Den tro på skogsägamas goda vilja som betänkandet andas är viktig princip. Staten måste arbeta en med skogsägama och inte mot dem. En sträng lagstiftning med åtföljande lagliga ingripanden och sanktioner motverkar sina syften eftersom de skapar motsättningar. Dessa motsättningar bidrar till sämre måluppen fyllelse. En sträng lagstiftning kräver dessutom Övervakning, insats en som skulle bli synnerligen kostsam och har det visat sig verkningslös. En annan viktig princip som fått genomslagskraft i betänkandet är avbyråkratiseringen. Röjningsplikten försvinner exempelvis. Myndigheternas ingripanden i ärenden handlar bristande röjningsarbete som om är få. Nu får skogsmyndigheten koncentrera sig på att bevaka att återbeskogning klaras av, en viktig koncentration till den för skogsvården troligen viktigaste uppgiften. Finns tillfredsställande återbeskogning så en faller det sig ganska naturligt att skogsägaren till att skogen får ser en utveckling som ger en bra framtida skörd. Trots min positiva inställning till de övergripande principerna i kommitténs förslag vill jag i detta särskilda yttrande notera några synpunkter där jag menar att kommittén borde gått längre eller där det kan finnas alternativa lösningar.

2. Miljöfrågor

U-landsbistånd med sikte på återbeskogging skövlade områden kan av hindra jordens uppvämming.

Kommittén skulle inte ha nöjt sig med konstaterandet att ökningen av västhusgaser i atmosfären innebär global uppvärmning jorden och en av stora förändringar i fråga växtligheten på jorden. om Utsläppen av klimatpåverkande har effekt ovsett de gaser samma var sker. Problemet är således globalt. Träd som växer utgör reningsverk som tar hand om luftföroreningar koldioxid, kväve etc. Skogen är som dessutom en betydelsefull faktor i skapandet vårt klimat. Träd och av buskar syresätter vår luft och producerar många viktiga ämnen bl.a. ozon. I propositionen En god livsmiljö säger regeringen Sverige bör aktivt delta i internationella diskussioner möjligheter och sätt att klara om ett långsiktigt mål som innebär att klimatförändringarna begränsas till fir en

samhället och naturen hållbar nivå. Det kräver åtgärder för att såväl begränsa utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser samt öka upptaget av kol i skog och annan växtlighet. Det är viktigt att det fullföljs och att Sverige genom sina biståndsinsatser arbetar för att återbeskogningen av tidigare skogsmark i u-ländema kommer till stånd. Svenskt skogskunnande innebär att Sverige har ett speciellt ansvar för skogsutvecklingen i U-ländema. Den normbildning med krav på återbeskogning som finns i Sverige måste även bibringas människor och regeringar i U-ländema. Detta krävs för dessa länders möjlighet att ge människorna en chans till ett hyggligt liv och det krävs med tanke på den explosionsartade förhöjningen av koldioxidhalteni atmosfären och därmed förutsägbar global uppvämming. En återbeskogning av de områden där öknama i dag breder ut sig är ett ansvar för Sverige och den svenska skogsnäringen. En större del av det svenska Ulandsbiståndet bör kanaliseras till återbeskogning av skövlade områden i U-ländema. Den här inriktningen stöds också av propositionen En god livsmiljö. Där står Insatser för skogsvård och återbeskogning bör spela en viktig roll inom ramen för den svenska biståndspolitiken.

Internationellt arbete för miljövänligare bilar

a. Den accelererande försumingen av skogsmarkema utgör ett ökande hot mot miljön och skogamas produktionsñrmåga. Enligt en rapport som kommittén tagit del av krävs det att utsläppen minskar med minst 75 % för att ñrsumingen skall stanna på nuvarande nivå.

b. Ökningen koldioxidhalteni atmosfären kan inte bara mötas med

av trädplantering. Problemet måste angripas genom att förbränningen av fossila bränslen minskas. I regeringens proposition En god livsmiljö sägs Ett nytt systern med ekonomiska styrmedel införs som bygger på att nya fordon indelas i miljöklasser. Bilar med stor bränsleförbrukning åsätts högre nybilskatt medan en bil med låg bränsleförbrukning åsåtts låg eller ingen nybilskatt. Bilindustrin måste ta sitt sektorsansvar för en väsentligt bränslesnålare teknik. Eftersom handeln med bilar sker på en internationell marknad måste reglerna vara internationella. Sverige måste i enlighet med den proposition som citeras ovan arbeta internationellt för bränslesnålare bilar. Differentierade nybilskatter skulle påverka bilindustrin till forskning om och produktion av bränslesnålare bilar, en nödvändighet för att vi skall komma till rätta med miljöförstöringen från den ökande biltrafiken.

SOU 1992: 76 287

3. Ekonomi

Skogens ekonomiska betydelse och villkor

Skogens betydelse för den svenska ekonomin är troligen Sveriges stor viktigaste näring. Svenskt skogsbruk har fått leva på marknadsmässiga villkor på en helt öppen marknad. Konkurrerande skogsbruk i flera våra av grannländer har ett betydande konkurrenssnedvridande statligt stöd. Det svenska skogsbruket har det lägsta bidraget i världen, möjligen med undantag av Nya Zeeland. Länder runt stöder sin skogsnäring med om oss stora bidrag. Andra länder där skogsmarken ägs av staten förses industrin med råvaror till mycket låga icke marknadsmässiga priser. Det här innebär en stor kostnadspress på svensk skogsnäring. Då är det viktigt att svensk skog inte utsätts för ytterligare skatter och pålagor. Skogssektom står för över 50 miljarder netto i handels- och bytesbalanstillskott och eftersom såväl skogsdrift som industri vid lågkonjunkturer eller andra störningar t.ex. som nu en relativt låg dollarlcurs, tidvis har mycket lönsamhet svag får vi inte belasta näringen med ytterligare kostnader. Det höjs röster fir att skogsnäringen skall belastas med miljöavgifter. Eftersom skogsnäringen tvingas bära kostnaderna för det utökade biotopskyddet finns det för närvarande små utrymmen för att dessutom beskatta skogsägandet. De kraftigt ökade taxeringsvärdena innebär även de extra hård belastning en på skogsbruket.

Finansiering skogsmarksköp för avsättning till reservat och nationalparker

Med nu rådande statsfinansiella läge är det orealistiskt tro att regeringen under överskådlig tid får möjlighet att avsätta stora medel till inköp av mark. Dessutom har kommittén troligen underskattat kostnaderna för inköp av skogsmark. Jag anser att kommittén borde föreslagit, del i finansieringen för som inköp av skogsmark till naturskyddade områden, att Domän AB i den mån det finns lämplig mark avsätter skogsmark, i framför allt södra och mellersta Sverige, till nationalparker och reservat. I den mån Domän AB i stället skall avstå från mark, bör Domän AB ersättas efter samma principer som gällde då bolaget fick ta över domänverkets tillgångar. Vidare bör all den mark avsatts domänreservat som som ett mer permanent skydd. Att som sker i betänkandet förutsätta att överförande av mark för naturändamål kan finansieras med från försäljningen pengar av Domän AB är inte realistiskt. Under de närmaste åren är från pengar försäljningen av Domän AB helt uteslutet. Statens kapitalinkomster från försäljning av Domän AB uppstår när bolagets aktier säljs på öppna marknaden Eftersom många frågor kring Domän AB återstår att lösa dröjer privatiseringen fler år. Skall kommitténs förslag, att minst 5 % om av alla skogsmark skall skyddas, finansierat krävs det andra anses vara finansieringsformer. Möjligen kan framtida ökade skatteinkomster från ett effektivare Domän AB vara underlag för finansiering. en

Ökad industrikapacitet

Kommitténs betänkande tar upp den växande råvarutill gången i skogen och framhåller positivt att tillväxten är en utmaning till skogsindustrin att bygga ut kapaciteten så att resursen kan tas till vara. Det är viktigt att vi försöker finna vägar till nyinvesteringari Sverige för ökad industrikapacitet. Ett sätt är att skogsägare som under 80-talet placerat relativt stora belopp på skogskonton skulle kunna ta ut dessa medel och satsa dem på ny industri genom att riksdagen erbjuder framflyttandet av beskattningen till dess en eventuell försäljning av aktierna sker. Det skulle möjliggöra satsningen på ny industri bland annat en ny massafabrik i södra Sverige. Frövifors planer på att öka produktionen innebär att råvanibehovet kommer att öka från 1,2 miljoner ton till 2 miljoner ton vilket kan bli ett värdefullt tillskott. Det kräver dock en omvärdering av infrastruktursatsningarna i regionen.

4. Skogsägarnas intresse bör tas till vara som en positiv kraft

Utbildning

Kommittén föreslår en kraftfull satsning på utbildning, rådgivning och information. Samtidigt konstaterar utredningen att skogen i allt större utsträckning kommer att ägas av människor som inte bor på gården. Det ställer ökade krav på nya metoder att nå nya skogsägare. Satellitutbildning bör erbjudas, varvad med besök i skogen. Satsningen på ubildning kräver omprioriteringar så att extra stora resurser sätts in på det området. Den skärpning av kravet på miljöhänsyn som betänkandet innehåller måste föjas upp genom ett väl planerat utbildningsprogram.

Skogsågaren med vid myndighetens arbete med inventeringar etc.

Kommitténs förslag bygger på att skogsägarens intresse och engagemang för skogen som förnyelsebar resurs och miljövärden tas till vara. Det är viktigt att myndigheterna vid inventeringar, planläggning eller andra ärenden på marken alltid erbjuder markägaren möjlighet att delta. Myndigheterna skall ha samma respekt för det enskilda ägandet som grannar har för varandras ägande. I den mån myndigheterna respekterar äganderätten bidrar de till att upprätthålla intresset för en god skogsskötsel.

5. Bättre dokumentation av plantmaterial

Alla som deltar i framtagningen av plantor för skogsbruket, plantodling, fröodling, plantförsåljning osv. måste noggrant dokumentera materialets ursprung, proviniens, plantageodling, kloning, genmanipulation etc. Dessa uppgifter måste sparas under en tid som minst motsvarar skogens ornloppstid. Skogsägaren skall vid alla köp av plantor erhålla ett dokument som innehåller dessa fakta. Det här är framför allt viktigt när plantorna

kommer från främmande provinienser och i fråga främmande om trädslag.

6. Allmänhetens ansvar fir naturvärden

Det är viktigt att allmänheten tillägnar sig kunskaper allemansrättens om innebörd. Ett större hänsynstagande till fåglar under häckningstid och övrigt vilt är nödvändigt. En fortsatt generös allemansrätt kräver att allmänheten iakttar stor försiktighet i fråga om flora och fauna.

Särskilt yttrande sakkunniga Rolf Annerberg och

av Valfrid Paulsson

Vi finner det angeläget och riktigt kommittén föreslår jämställa att som miljömålet med produktionsmålet i skogsbruket. Kommittén har dock inte i tillräcklig utsträckning analyserat hur detta skall kunna genomföras vare sig vad gäller medel, ansvarsfördelning eller behov av ett till miljön mera anpassat skogsbruk och dess metoder. För en sådan analys borde kommittén bl.a. i större utsträckning ha beaktat vad i det natursom anges av vårdsverket överlämnade handlingsprogrammet Skogen, skogsbruket och miljön. De av kommittén föreslagna åtgärderna för ett mera miljöanpassat skogsbruk är enligt vår uppfattning otillräckliga för att nå jämställdhet mellan miljömålen och produktionsmålen i skogsbruket.

Särskilt yttrande av sakkunnige Hans Ekelund

Framtidsanalys

Utredningen har i kap 6 i sina bedömningar och slutsatser om framtiden, med hänvisning till den osäkerhet âr förenad med ställningstaganden som till utveckling på lång och medellång sikt, valt att ganska kortfattat beröra dessa tidshorisonter. Mer utförliga beskrivningar utvecklingen på kort av sikt har slagit igenom starkare i utredningens slutsatser. Det âr emellertid ofrånkomligt att för en näring som, främst när det gäller frågor om anläggning av ny skog, arbetar mot tidshorisonter på 100 års sikt söka redovisa de problem, möjligheter och visioner som får utgöra grund för långsiktiga ställningstaganden. Det finns enligt min bedömning på lång sikt anledning till oro för världens försörjning med råvaror till konsumtion, energiförsörjning och industriell produktion. Den snabba befolkningsökningen och den ökande föroreningsbelastningen på luft, vatten och mark är ödesmättade skeenden. Ett resursutnyttjande som baseras på förnybara råvaror och slutna kretslopp är en nödvändig förutsättning för den globala utvecklingen. Detta bör få genomslag när frågor om markanvändning som t.ex. anläggning av skog behandlas i vårt land och i andra länder. Det långsiktiga perspektivet borde enligt min uppfattning sålede fått väga tyngre i utredningens samlade slutsatser.

Ståndsortsanpassat skogsbruk

Utredningen har i avsnitt 10.3.1 under 1 § i en sammanfattande text angett vad lagens inledande bestämmelser innebär fir skogsbruket i centrala avseenden. Jag anser att det är till god vägledning för framtiden att i även detta sammanhang, med utgångspunkti 1 § lagtext, på sätt när samma som det sägs att skogens nyttjande skall präglas mångbruk, uttala att av inriktningen skall vara ett ståndsortsangassat skogsbruk. Det ståndsortsanpassade skogsbruket innebär att alla mark- och beståndsvårdande åtgärder utförs med noga beaktande av den enskilda vâxtplatsens naturgivna förutsättningar med målet att skapa bästa möjliga tillväxtmiljö för träden med skötselmetoder som samtidigt minimerar riskerna för negativa effekter på miljön.

Skogsbruksmetoder

Uterdningen beskriver, bl.a. i kap. 8 om framtida mål och i kap. 10 om lagstiftning, en förväntad utveckling av skogsbruksmetoder och skötselformer. I kap. 6 i bilaga 10 finns en specialanalys av alternativa skötselformer. Användning av dessa förordnas främst av naturvårdsskål också men fir att åstadkomma en tyngdpunktsförskjutning till åtgärder främjar som framtida kvalitetsproduktion.

Utredningens ställningstaganden i dessa hänseenden är mycket viktiga då de rör de mest centrala frågorna inom skogsskötseln alltifrån anläggning av ny skog till virkesskörden. Den inriktning som föreslås kommer att få mycket stor betydelse inte bara för det praktiska skogsbruket utan också för forskning och utbildning samt rådgivning. Det hade mot denna bakgrund varit av stort värde om det i betänkandet mer utförligt och i ett sammanhang hade gjorts en beskrivning av önskvärd utveckling av skogsbruksmetoder och skötselformer. Utvecklingen mot ett bredare spektrum av skötselaltemativ är sedan flera år inledd men, som också sägs i betänkandet, är både de vetenskapliga och praktiska kunskaperna härvidlag inte på långt när så utvecklade som ifråga om de mer traditionella åtgärderna. Kunskapsuppbyggnad och kunskapsspridning är därför angelägen. Vidare är det, om de mål som satts upp samtidigt skall nås, nödvändigt att åtgärdsvalen sker med den ståndsortsanpassade skogsbruksprincipen för ögonen. Att vid övergången till ett mer varierat skogsbruk tillgripa enkla schablonlösningar leder bara till att tidigare decenniers försök med mer natumära metoder upprepas med välkänt resultat i fråga om dimensionshuggna, utglesade och lågproduktiva skogar samt undermåliga återväxter som följd. När det gäller erfarenhet av tidigare misstag råder ingen kunskapsbrist.

Avverkning

Utredningens förslag till framtida mål för skog och miljö är väl underbyggda och motiverade samt tydligt återgivna i kapitel De innebär sammantaget genom sin bredd och genom fördjupningen i miljöavsnittet att minst lika stora krav som hittills kommer att ställas på skogsbruket. Det inte minst från naturvårdssynpunkt påbjudna målet om ökad anpassning av skogliga åtgärder till skilda biotopers förutsättningar kommer, av skäl som

angetts i föregående avsnitt, att ställa särskilt höga krav. Åtgärderna måste

utformas så att naturvärdena vidmakthålls utan att onödiga produktionsförluster uppstår. Den ökade frihet som skapats för markägama att själva fatta beslut i dessa frågor kommer, om den förenas med en nödvändig kunskapsförsörjning, att bli en tillgång men den är också förenad med ett stort ansvar för att målen skall nås. Utredningen har i avsnitt 10.3.3 föreslagit att 12 § i nuvarande skogsvårdslag skall tas bort. I bestämmelsen anges idag dels vilka awerkningsformer som är tillåtna Q att avverkningen skall främja skogens utveckling eller vid slutavverkning genomföras så att den är ändamålsenlig för anläggning av ny skog. Motiveringen för slopandet av bestämmelsen rör så vitt kan utläsas enbart frågan om tillåtna awerkningsformer. Det är med hänsyn till främst ovan kommenterad målsättning följdriktigt att denna del av lagtexten utmönstras. Det finns däremot såvitt jag kan bedöma inga skäl angivna som motiverar att kraven om att avverkningen skall främja skogens utveckling alternativt vara ändamålsenligt för anläggning av ny skog också bör slopas.

I samma avsnitt föreslås också med motiveringen att avvikelsema sammantaget kommer att bli få att 13 § nuvarande lag som reglerar tillåten slutavverkningsålder också tas bort.

Bestämmelser med motsvarande innebörd har funnits svensk skogslagstiftning sedan 1923 års lag. De har tidigare haft en utformning av utpräglad minimilag och avsett förhindra sådana åtgärder som skogsskötselmässigt uppfattats som exploaterande awerkningar. De har också haft den funktionen att de fyllt ut vad som uppnåtts med återväxtbestämmelserna genom att de gett den yngre skogen ett skydd. Genom tillkomsten av 1979 års skogsvårdslag skärptes och preciserades bestämmelsema. Motiven för att höja kraven var då den hotande virkesbristen. Jag anser, bl.a. mot bakgrund av de mål som uppställts, att det fortfarande finns skål att behålla stadganden av den här arten. Det går att föra samman paragrafema till en bestämmelse som med förebild i äldre lag ges karaktären av vanhävdslag. Jag är övertygad om att flertalet skogsägare ställer upp för ett stadgande som bekräftar en snart sekellång normbildning i vårt land att exploaterande avverkning inte är tillåten. Jag vet också vad detta innebär för uppfattningen av vår skogspolitik på det internationella planet. Slopandet av de här aktuella bestämmelserna får också indirekt påverkan på arman lagstiftning vilket inte berörts i betänkandet. Det rör tre områden som här kortfattat skall omnämnas. För det första förändras förutsättningar för tillämpning av ädellövskogslagen. Idag får inte skogsvårdsstyrelsen ge tillstånd till slutawerkning i ädellövskog förrän lägsta slutålder uppnåtts. Detta ansågs som en viktig del av skyddet för den ädla lövskogen vid tillkomsten av ädellövskogslagen. För det andra år ransoneringsbeståmmelsema på flera olika sätt kopplade till slutavverkningsåtgärden sådan och till den skog är som som tillåten slutawerka enligt 13 För det tredje utgör stadgandet i 12 § att avverkning inte får ske på annat sätt än som är ändamålsenligt för anläggning skog viktig av ny en grund för skogsvårdsstyrelsens prövning av avverkningstillstånd inom svårñryngrad skog. Skogsvårdsstyrelsens möjlighet att där särskilt föreskriva om avverkning och återväxt anges i 19 § skogsvårdslagen. För de här ovan nämnda situationema måste lösningar redovisas på ett eller annat sätt.

Inventering

I kap. 13 redovisar utredningen förslag till hur inventeringar av olika slag bör genomföras i framtiden. Där framgår bl.a. principerna för ansvarsfördelning mellan det allmänna och den enskilde. Skogsägarna ansvarar för att uppgifter som rör skogsproduktionen blir insamlade och kan tillhandahållas. Samhällsansvaret omfattar främst inventeringsbehov kopplade till allmänna intressen som naturvård, rekreation, friluftsliv och kulturmiljövård. Utredningen exemplifierar samhällsansvaret med de pågående sumpskogs- och nyckelbiotopsinventeringama.

En för framtiden viktig fråga handlar om det enskilda objektets koppling till landskapsperspektivet. Utredningen ställer sig i skrivningar i kap. 10 om naturvårshänsynens utveckling positiv till att man vid bedömningen av behovet inom ett objekt beaktar förhållandena inom ett större område. Av detta skäl måste, sägs det vidare, ett utvecklat inventeringsunderlag eftersträvas. Det finns utöver de situationer som utredningen valt att beskriva ett flertal andra där ett av samhället framtaget översiktligt men täckande inventeringsmaterial är nödvändigt. Utvecklingen under 1980-talet har kännetecknats av att allt fler krav rests i detta hänseende. Den pågående och föreslagna kalkningsverksamheten kan inte genomföras på ekonomiskt och tekniskt ändamålsenligt och natuvårdsmässigt meningsfullt sätt utan ett täckande inventeringsunderlag. Detsamma gäller en situation när ett ökat biobränsleuttag blir aktuell. I norra Sverige utgör ett täckande inventeringsmaterial en nödvändig förutsättning fir genomförande samråd och av ömsesidigt hänsysntagande mellan skogsbruket och rennäringen. Den av utredningen förordade ändrade inriktningen av metoder och awerkningsformer förutsätter, för att bli framgångsrik, bl.a. ett inventeringsunderlag som ger sammanhang och ståndsortmässiga förutsättningar. Den översiktliga skogsinventeringen ÖSI betydelsefull information ger i alla här beskrivna situationer. När innevarande budgetår avslutats återstår 1,2 milj. hektar skog där ÖSI inte utñrts. Att fullfölja ÖSI även på denna areal betyder mycket. Skogsvårdsstyrelsen och skogsbruket får tillgång till ett heltäckande material dels för ställningstagande inom skogssektom dels för kontakter med länsstyrelser, kommuner och andra intressenter. Olika företeelser t.ex. ädellövskogen kan karteras och redovisas i sin helhet. - - Inom vissa speciella miljöer, som här exemplifieras med Mittlandskogen på Öland och platåbergens sluttningar i Västergötland, utgör ÖSI underlag för särskilt finansierade projekt där skogsvårdsstyrelsen, del som en av sektorsansvaret, tillsammans med markägare och olika orgnisationer söker lösningar på dessa skogars framtida användning. Det är angeläget att detta kan fullföljas. De skogsmarker som återstår att inventera har olika karaktär. Utöver nyss nämnda exempel återstår på en del håll starkt ägosplittrade områden att inventera. Det som återstår är med nuvarande verksamhetsvolym mått mindre som än 2 års verksamhet. Ett i ett större sammanhang måste det, med

beaktande av den nytta SomHÖSI ger och det alternativ till sysselsättning

råder idag, ett samhällsekonomiskt bättre alternativ att fullfölja som vara ÖSI än att avbryta nu som utredningen har föreslagit.

Särskilt yttrande sakkunnige Yvonne Gustafsson och

av

experten Gunnar Wetterberg

De samhällsekonomiska perspektiven i kommitténs betänkande borde enligt vår uppfattning, ha fått framskjuten plats. en mer Utgångspunkterna för skogspolitik bör grundas i den ekonomiska en ny politik och näringspolitk riksdagen slagit fast. Det innebär i första som hand att näringslivsklimatet förbättras generella åtgärder såsom genom sänkt företagsbeskattning, förbättrad konkurrenslagstiftning och avreglering. Selektiva bransch- och företagsstöd avvecklas. Även skogsbruket bör kunna inordnas i detta generella synsätt på ett tydligare sätt än vad kommittén förslår.

Utvärderingen av skogspolitikens mål och medel borde ha drivits längre i form av en målmedelanalys. Vissa de slutsatser dras blir av som p.g.a. den svaga analysen mycket tvivelaktiga. Detta gäller kommitténs t.ex. slutsats att målet om en väl avvägd hushållning med skogstillgångama har uppfyllts tillfullo. Snarare tyder den växande virkesreserven på att tillgängliga resurser inte utnyttjas effektivt. Den virkesbrist fanns i som början av 1980-talet indikerar att skogspolitiken lagstiftning, marknad, Skatteregler e.d. inte förmått bidra till ett så effektivt resursutnyttjande som möjligt. En vinst i nivå med andra branscher betyder inte att skogsnäringen utnyttjar sina resurser effektivt. Det faktum att tillväxten överstiger avverkningen är tvärtom ett tecken på motsatsen. Kommittén har valt att inte studera virkesmarknadens funktionssätt vilket är brist. en När det gäller skogspolitikens medel dras ett antal slutsatser de olika om medlen. Dessa grundas bl.a. på olika studier. Någon egentlig målmedelanalys har dock inte gjorts vilket gör det svårare att dra slutsatser de om olika medlen. En av kommitténs slutsatser är att den rådgivning och information som skogsvårdsorganisationen genomfört har varit effektivt ett medel för att föra ut gällande skogspolitik. Vi delar inte denna uppfattning. Utredningens underlag är otillräckligt och inte tillräckligt säkert för de uttalanden som görs rådgivningens kostnadseffektivitet. om Vidare har kommittén försummat att diskutera vilka förutsättningar som bör gälla för att en marknad för rådgivnings- och informationsverksamhet skall komma till stånd. Kommittén formulerar två olika jämställda mål för skogspolitiken, ett s.k. produktionsmål och ett miljömål. Enligt vår uppfattning är ingetdera av målen lämpligt överordnat mål. De övergripande målet bör, enligt som vår uppfattning, vara ett effektivt utnyttjande skogen och dess av resurser. Detta bör ske under vissa givna restriktioner som kan formuleras ett som underställt miljömål och uthâllighetsmâl. Vi vidare det saknas menar att underlag för att formulera ett kvantitativt avsättningsmál på 5 % som kommittén har valt att göra. Inte heller produktionsmålet bör överbetonas. Den starka betoningen virkesproduktion, länge präglat skogspolitiav som ken, har varit olycklig både ur samhällsekonomisk och miljövårdande

synvinkel. Det hushållningsmål kravet på effektivt resursutnyttjande som innebär förenar däremot samhällsekonomisk och miljömässig hänsyn. Kommittén lämnar förslag till ett antal skogspolitiska medel. Någon godtagbar finansiering för dessa åtgärder har inte med något enstaka

undantag föreslagits. Slutligen vi att kommittén föregriper den organisationsutredning menar skogsvårdsorganisationen f.n. görs och skall behandlas i nästa av som som betänkande. Den föreslagna medelsramen tyder på att kommittén dels inte tagit hänsyn till följderna förslagen till minskad detaljreglering, dels av dragit långtgående slutsatser det bristfälliga underlaget om rådgivav ningens och informationens effektivitet skogspolitiska medel. Det är som olyckligt eftersom den förutsâttninglösa utredning som bör göras därmed

blir svår att genomföra.

Särskilt yttrande sakkunnige Lennart Nyman

av

Den bärande tesen i kommitténs förslag till framtida skogspolitik har varit att produktionsmål och miljömål måste jämställas. Principema för det nationella miljömålet är entydigt och korrekt formulerade biologisk ur synpunkt, och detsamma tycks gälla produktionsmålets förverkligande. Kommittén väljer för sina vidare ställningstaganden att följa den svåra, men biologiskt sett mest rimliga vägen, att det eftersträvade miljöskyddet i huvudsak ska kunna uppnås samtidigt som den ekonomiska produktionen nyttiggörs över i princip hela skogsrnarksarealen. -Skydd speciella av biotoper som inte kan inlemmas i ett rationellt skogsbruk föreslås ske dels genom reservatavsättningar dels genom frivilliga avsättningar från skogsägamas sida. Den nämnaren på förslagssidan är gemensamma att uppnå ökad variation i skogen och därmed slå vakt biologisk mångfald, om genetisk variation, hotade naturtyper och skogens estetiska och kulturella värden, allt i överensstämmele med det av riksdagen beslutade nationella miljömålet. Beskrivningen av nutida förhållanden och framtida förutsättningar för skogsbruket och dess miljöproblem, i landet såväl som globlat, och ambitionen att försöka leva till konsekvenserna har upp kommittén all heder av. Problemen kommer i förslagen till praktisk tillämping av portalparagrafens mål. En sammanfattning svårigheterna kan, enligt min mening, göras på av följande sätt: 1 de föreslagna åtgärderna är för splittrade och splittrande, 2 tar för lång tid att genomföra och 3 är för osäkert finansierade.

Några detaljerade synpunkter inom de olika problemømrådena:

Ansvarsfördelningen i skogvårdsfrågor mellan skogsvårdsstyrelsen och länsstyrelsen kommer troligen att försvaga milj övårdsarbetet. Som regional naturvårdsmyndighet är det rimligare att länsstyrelsen får ett ökat ansvar snarare än ett minskat, för att därigenom få tillsyn över alla typer av arbetsföretag som kan negativt påverka skogsmiljön detta gäller både under 18 och 20 i skogsvårdslagen.

Ädellövskogslagen måste bibehållas. Detta är ett direkt naturvårdskrav

med tanke på att ca 24 % av alla hotade växter i landet finns i denna skogstyp eller är bundna till ädellövträd. Lagen är dessutom viktig eftersom den även omfattar övergångsbiotoper till jordbrukslandskapet som t.ex. hagmarker. Jag ser ingen anledning att förändra eller avskaffa en fungerande lag. Det behövs vidare en samlad behandling skogsskötselmetoder, av som år speciellt utarmande på skogsrniljön, och dessa bör helt enkelt förbjudas och upptas i skogsvårdslagen. Exempel är hyggesplöjning, dikning och kommersiellt skogsbruk på skogliga impediment. När det gäller införande i landet främmande arter går kommittén sin väg, och negativ av egen en

sådan. Man nämligen, att främmande trädslag utan hinder ska kunna anser prövas och användas, än i liten skala. Detta är inte ett sätt att uppnå om Ökad biologisk mångfald. Å andra sidan är kommittén glädjande känslig

inför riskerna med att använda klonat material eller alltför främmande provenienser, och slår vakt fortsatt genetisk variation. En onödig inom konsekvens. Den tidsmässiga aspekten framgår av den framñrda ambitionen, att först 30 år bör 5 % skogsmarken i hela landet vara undantagen från om av skogsbruk avsättningar av mark i naturreservat och nationalparker. genom nuvarande siffra är 3 %, men en internationell praxis, som i princip ca samtliga globala naturvårdsorganisationer, sätter den nedre accepterats av gränsen för skyddad naturtyp till 10 % man vill kunna ge ett rimligt - om skydd för den biologiska mångfalden. En rimlig ambitionsnivå kunde vara att i de 10%-en inkludera även vissa kalhyggen och ungskog, eftersom detta skydd fler successionsstadier samtidigt som kostnaden för ger av markavsättning inte blir så hög. Det föreslagna biotopskyddet tros inte kunna genomföras förrän bortåt 10 år, det skulle ta 5-8 år att om genomföra sumpskogsinventering och 5-10 år att få en nationell en nyckelbiotopsinventering genomñrd. Med drygt 1 000 arter av djur och växter redan idag hotade i skogslandskapet de flesta är insekter, mossor, lavar och svampar är faktiskt problemen för akuta för så långsam handläggning, med de ambitioner som kommittén säger sig ha. Finansieringsfrågan år speciellt svårtolkad. Är det verkligen möjligt att

kompensera skogsvårdsavgiftens bortfallande med i huvudsak omprioritering befintliga statsmedel och utförsäljning av Domän AB För att av trygga nödvändig ökning av reservatsarealen räcker knappast utfören säljningen Domän AB. Om det inte går att finansiera reservatsav bildningen skattevägen, bör skogsbruket självt bidra enligt Polluter Pays Princile. Det är rimligt och säkert önskvärt att de flesta statsbidragen till skogsbruket awecklas, men den väsentligt ökade ambitionsnivån att naturvårdshänyn i skogsbruket kan knappast erhållas åstadomma en bättre enbart pålagor eller frivilliga åtaganden av Skogsägarna. genom Världsnaturfonden WWF Sverige har i sitt nya naturvårdsprogram maj 1992 gjort problemanalys av skogslandskapet, och uppställt ett en antal mål för att uppnå bevarad biologisk mångfald, ett uthålligt nyttjande förnybara naturresurser och ett minskat resursslöseri. De fem huvudav punkterna, vi att Sverige bör följa för att nå målen är i korthet som anser de följande:

l tillräckligt stor del skogsarealen ska ha naturlig trädartsanunanen av sättning och stå under s.k. fri utveckling, 2 naturvårdshånsynen måste bli mer långtgående än vad idag är fallet, 3 bevarandestrategiema måste anpassas till senaste kunskap om ekosystemens funktion och dynamik, 4 försvunna eller underrepresenterade skogstyper måste återskapas i jordbmksbygdema, och

5 genom utbildning och information måste vi arbeta för en realistisk syn på de många biologiska och upplevelsemässiga vården utöver de rent ekonomiska som är kopplade till skogsbruket. -

Kommitténs ambitioner följer i allt väsentligt detta breda scenario, men åtgärdsförslagen lär tyvärr inte vara tillräckliga i koncentration, tidsanpassning och fast finansiering för att målen skall kunna uppfyllas.

Särskilt yttrande sakkunnige Rolf Lindell

av

Mot bakgrund av att riksdagen nyligen har lagt fast riktlinjerna för miljöpolitiken, och att dessa riktlinjer hög grad berör de areella näringarna, borde det enligt min mening självklart att relatera skilda vara miljöfrågor inom skogsbruket till dessa riktlinjer. Så har dock inte skett på ett konsekvent sätt i kommitténs betänkande. De frågeställningar som jag finner anledning att ta i ett särskilt upp yttrande rör tolkningen av den s.k. sektorsprincipen, ñnansieringsfrågoma, behovet av miljökonsekvensbeskrivningar samt förslaget att utvidga skogsmarksbegreppet.

Sektorsprincipen och skogsbrukets ansvar

1991 års miljöpolitiska beslut

Innebörden av riksdagens uttalande sektorprincipen är att varje sektor om skall ta sitt miljö- och naturvårdsansvar inom för sin verksamhet. ramen Sektorsmyndighetemas miljöansvar har preciserats att detta genom ansvar har skrivits in i deras instruktioner. Det gäller för bl.a. skogsvårdsorgani- Sationen. Enligt riksdagens miljöpolitiska beslut krävs bl.a. att både företag, myndigheter och enskilda människor för skyddet miljön tar ansvar av prop. 199091:90 17, 35, 66, JoU 30 64. s. s. Riksdagen har vidare uttalat att ökade kunskaper visar att ansvaret för att säkerställa den biologiska mångfalden och den genetiska variationen inte får begränsas till att bli en fråga statens ekonomiska för om resurser intrångs- och inlösenersättningar 199091:JOU 30 255. Artbevarandet s. bör även i fortsättningen angelägenhet för jordbruket och skogsvara en bruket och‘ inte separat naturvårdsfråga s. 202. För den ses som en enskilde får sektorsprinicpen sin betydelse genom riksdagens uttalande s. 199 att ansvar och kostnader för naturvärden i vardagslandskapet främst bör vila på näringsidkare som nyttar naturen i sin verksamhet.

Kommitténs tolkning sektorsprincipen av

Sektorsprincipens innebörd har enligt min mening inte analyserats tillräckligti betänkandet och slutsatserna rörande för administration ansvar och tillämpning av lagstiftning är därför inte i överensstämmelse med statsmaktemas angivna förutsättningar. Riksdagens beslut innebär inte att, så som kommittén föreslår, skogsmyndigheten eller skogssektom skall ta över ansvaret för administrationen t.ex. kulturmiljöpolitk, miljöpolitik av eller regionalpolitik för de områden i landet där det bedrivs skogsbruk. På miljöpolitikens område är Naturvårdsverket och länsstyrelserna de

sammanhållande myndigheterna på central resp. regional nivå. Dessa myndigheter har ett helhetsansvar för rniljöutecklingen och ansvaret för påverkan och uppföljning insatserna för miljön i olika sektorer. av Skogsvårdsorganisationen kan inte ta över detta helhetsansvar. Det viktiga i detta sammanhang är, enligt min mening, snarare att inom ramen för rådande ansvarsfördelning finna smidiga administrativa samarbetsformer mellan olika berörda myndighetersektorer där intressena skär varandra. Bl.a. måste länsstyrelsens samordningsroll på det regionala planet för mängd politikområden uppmärksammas. Om länsstyrelsen skall kunna en utföra de samordnande och uppföljande uppgifter som har beslutats av statsmakterna kan inte dess helhetsansvar för miljö- och naturvård fragmenteras på så sätt att olika sektorer tar över hela det administrativa ansvaret för sin specifika del. Därför kan t.ex. inte förslagen om att delvis föra bort ansvaret för markavvattning och samråd om arbetsföretag från naturvårdslagen accepteras. När det gäller frågan det biotopskyddet och de skogliga om nya biotopema stort naturvårdsintresse bör formerna för skogsvårdsorganiav sationens och uppgifter analyseras ytterligare så att länsstyrelsernas ansvar centrala besluts-, övervaknings- och uppföljningsansvar på miljöområdet inte urholkas. Förslagen rörande sektorsprincipen och myndigheternas ansvar är enligt min mening inte tillräckligt underbyggda och föregriper dessutom den översyn skogsvârdsorganisationen som kommittén skall genomföra inom av kort.

Finansieringsfrågor m.m.

En bärande tanke inom miljöpolitiken är att den som i sin verksamhet orsakar skada eller störning också skall ansvara för de kostnader som en är förknippade med att åtgärda denna. Riksdagen anförde i 1991 års miljöpolitiska beslut att liksom principen att förorenaren betalar PPPprincipen tillämpas i samband med försumingen, bör en motsvarande princip utformas, där förvaltande av naturen och den biologiska mångfalden blir ett normalt inslag i verksamheten och i princip inte förutsätter statliga bidrag 19909l:JoU3O s. 255. Kommittén har enligt min mening inte analyserat konsekvenserna av detta uttalande tillräckligt. Det förutsätts t.ex. utan närmare utvärdering att frivilliga insatser baserade på rådgivning och kunskapsförmedling i princip är tillräckliga medel för att nå skogsbrukets miljömål. Vidare har riksdagen uttalat s. 255 att bedömningar av en åtgärd t.ex. skogsavverkning måste kunna göras i ett vidare pespektiv än bara i förhållande till viss del fastighet. I många fall torde en bedömning behöva göras för av en ett större sammanhängande område än för en enskild fastighet. Jordbruksutskottet anför att regeringen mot denna bakgrund bör återkomma till riksdagen med förslag hur sådana bedömningar kan påverka nuvarande om regler för intrångsersättning m.m. Utskottet förutsätter att detta kan ske med utgångspunkt i de grundläggande principer som låg till grund för plan- och bygglagen och naturresurslagen år 1987. riksdagens beslut om

Denna frågeställning har emellertid inte analyserats närmare i betänkandet. Underlag för en sådan analys finns bl.a. i Ds rapporten 1991:87 Naturvårdhänsyn och de areella näringarna, vilken har överlämnats till och föredragits för kommittén. Kommittén lämnar enligt min mening i vissa stycken helt oacceptabla finansieringsförslag för de insatser föreslås. Kommittén som undviker att analysera vad riksdagens uttalanden om sektorns och den enskildes ansvsr kan betyda enligt sektorsprincipen. Kommittén ñrutsätter vidare till att

statskassan inflytande medel från miljöskatter t.ex. koldioxidskatten kan

Öronmärkas för särskilda ändmaål. Vidare innebär kommitténs förslag att medel för skogsmiljöändamål tas från medel avsedda för den generella miljöpolitiken. Miljötillståndet och den framtida utvecklingen kommer enligt alla beräkningar att kräva ett nettotillskott skilda av resurser. Mot bakgrund av riksdagens uttalanden om bl.a. skogssektoms för eget ansvar erforderliga miljöinsatser kan det från miljöpolitisk utgångspunkt inte vara acceptabelt att medel till insatser för natur- och miljövård används för åtgärder som hittills har finansierats sektorns via de av egna resurser numera avskaffade skogsvårdsavgiftema.

Mil jökonsekvensbeskrivningar

Regering och riksdag har introducerat

miljökonsekvensbeskrivningar

MKB som ett centralt inslag i planeringsprocessen. Regler om MKB tar nu form internationellt inom bl.a. FN och EG. Sverige har sålunda

ratificerat Esbokonventionen miljökonsekvensbeskrivningar

om i ett gränsöverskridande sammanhang. I den Sverige nyligen undertecknade av konventionen om biologisk mångfald ställs krav på milj ökonsekvensanalyser av verksamhetsñrändringar kan ha negativ effekt på biologisk som en mångfald. I denna process har Sverige deltagit aktivt. Mot bakgrund av detta och med tanke på kommitténs direktiv på denna punkt är det otillfredsställande att ett införande MKB i skogsbruket av avvisas av kommittén. Det enligt min mening naturligt för vore att exempelvis nya metoder i skogsbruket, t.ex. storskalig skogskalkning, och när det gäller införande främmande trädslag, byggande av av skogsbilvägar m.m., överväga vilken roll MKB bör ha i beslutsfattandet.

skogsmarksbegreppet

Kommittén föreslår att skogsmarken utökas med skogliga impediment. Konsekvensen blir enligt specialmotiveringen att mark som ligger helt eller delvis outnyttjad och idag inte betraktas skogsmark som som skall anses som sådan. Dessa områden är ofta av intresse för naturvärden varför förslaget borde ha analyserats ingående från naturvårdssynpunkt. Med tanke på att den framtida virkestillgången enligt kommitténs överväganden kan anses tillräcklig på den areal i dag vara som anses som skogsmark, är denna vidgning av skogsmarksbegreppet svårñrståelig.

Särskilt yttrande

av sakkunnige Erik Lundh

Enligt utredningens direktiv skall den utarbeta miljömål för skogsett bruket. I kapitel 7 har detta utvecklats. Där har man förordat alternativ 3 som är ett mångbruksaltemativ och för vilket det är utmärkande att skogen brukas med sikte på hög produktion och god och miljöhännatursyn över hela skogsmarksarealen. Följdriktigt har för skogens ramarna skötsel vidgats i skogsvårdslagen för att ge mer utrymme för ett mångsidigt skogsbruk samtidigt hänsynsreglema bättre som anpassas till ny kunskap om naturvård i skogen. Utredningen betonar vidare att myndigheternas arbete i hög grad skall inriktas på att bygga kunskaper, att förändra attityder upp samt att kartlägga och för skogsägama redovisa naturvärden. Reultaten skall nås genom ökad kunskap hos skogsägare och andra aktörer. Detta kan ske

t.ex. genom rådgivning, utbildning och forskning. Man kan alltså säga att utredningen vill uppnå målen att skogsågaren frihet genom ge under ansvar, en inställning som jag till fullo delar. Det är min övertygelse att ett brett och framgångsrikt naturvårdsarbete fordrar medverkan av anvarsfulla skogsägare också är beslutsföra i sitt skogsbruk. som Dessa möjligheter försvinner i hög utsträckning om samhället väljer att försöka skydda naturvärden detaljreglering genom av olika slag. En detaljerad administrering ett mycket stort antal enskilda objekt i skogsbruket av skulle dessutom bli ett synnerligen kostnadsineffektivt sätt för samhället att ytterligare förbättra naturvärden i skogen. Enligt min uppfattning har den skogspolitiska kommittén inte tillräckligt beaktat sådana konsekvenser. Den utgår från riksdagens beslut att om ett nytt biotopskydd enligt § 21 NVL med all säkerhet kommer att stärka skyddet för känsliga biotoper i skogen. Den belyser inte hur naturvårdslagens byråkratiska detaljregleringar via samråds- och tillståndsplikter kommer att verka i den miljö mångbruk av och samspel mellan naturvårdens företrädare och brukarna, kommittén som i grunden utgår ifrån. Utredningen har inte analyserat Naturvårdsverkets förslag till biotopskydd och hur de föreslagna detaljreglema kommer att påverka såväl

naturvårdsarbetet hos myndigheter brukare. Därmed saknas också som en bedömning vilka överlappningar kommer av som att uppstå mellan

biotopskyddsparagrafen och hänsynsreglerna i skogvårdslagen. Jag delar

således i dessa avseenden inte kommitténs inställning till den lagstiftning som krävs för att uppnå miljömålet i skogen. Däremot delar jag dess uppfattning att det är sektorsmyndigheten, skogsvårdsorganisationen, som skall handlägga den lagstiftning befinns nödvändig i skogsbruket, som således också när det gäller naturvårdsfrågoma. I detta sammanhang vill jag också framhålla kommitténs förslag att i ökad utsträckning använda civilrättsliga

avtal i stället fir lagstiftning. Ytterligare anser jag att den utredningen föreslagna ändringen av av ersättningsreglema enligt 26 § NVL bör genomföras i avvaktan på att denna fråga blir föremål för äganderättsturedningens prövning.

Särskilt yttrande av sakkunnige Jan Remröd

Utredningens huvudsakliga slutsatser och förslag sammanfaller mycket väl med den grundinställning och den utvecklingsriktning som svenskt skogsbruk idag har. Detta gäller inte minst synen på miljöfrågoma och hur nya kunskaper och erfarenheter inom detta område på ett aktivt sätt måste byggas in i skogsskötslen så att såväl miljö- som produktionsmålen klaras. Det samlade skogsbruket har också i en särskild avsiktsförklaring till utredningen bekräftat att man år beredd att aktivt arbeta på detta sätt. Jag vill emellertid anmäla dels en kompletterande åsikt angående miljömålet och dels en mer positiv syn på användning av skogsskötselmetoder som förbättrar produktionen.

Miljömålet i praktiken bredare

Då det gäller miljömålet för skogsbruket resonerar utredningen kring tre principiella modeller. Den första innebär avsättning av stora naturreservat. Det andra är att bruka skogen med olika intensitet med hänsyn till såväl arbetssvårighet som avstånd till fabriker och marknader. Den tredje innebär att skogen över hela arealen brukas med sikte både på hög produktion och god miljöhänsyn. Utredningen förordar den tredje modellen och föreslår att miljö- och produktionsmålen jämställs. Detta är en naturlig och riktig grundinstållning det är viktigt att men samtidigt notera att i den praktiska verkligheten såsom realitet även en finns betydande element av modell två och att detta i högsta grad gynnar naturvärden och miljömålet. Av tekniska, ekonomiska, geografiska och biologiska skäl har alltid skogen haft varierande brukningsvårde vilket påverkat intensiteten. Utvecklingen idag går tydligt mot en ökande differentiering i brukningsintensitet. Detta gäller inte bara skillnader mellan stora regioner såsom inlandet kontra kusten i Norrland. Samma skillnader i förutsättningar finns nomialt på ett småskaligare sätt inom alla skogsregioner. Det finns därför betydande skogsarealer som brukas med lägre intensitet och det kommer alltid att finnas betydande arealer produktiv skogmark brukas alls. som Den exakta omfattningen är svår att ange men vissa företag har uppskattat att minst ett par procent av den produktiva skogsmarken i praktiken är lämnad för fri utveckling. Då det gäller den kommande diskussionen angående utredningens djärva och i sak ärmu opreciserade målsättning att 5 % av skogsmarken skall lämnas för fri utveckling, är det viktigt att också de naturligen avsatta arealema vägs in liksom de betydande avsättningar som på frivillig våg nu görs av olika företag och skogägerae.

Varning for utvecklingsfientlighet

Då det gäller skogsbrukets metoder redovisar utredningen en överraskande negativ inställning till åtgärder som förbättrar skogsproduktionen. Tveksamheten är sakligt svagt motiverad och likaså saknas helt specialanalyser som redovisar de positiva konsekvenserna av produktionsförbättrade skogsskötselmetoder. Inom detta område finns en framgångsrik svensk biologisk skogsforskning som successivt utvecklat såväl allt bättre skogsodlingsmaterial som praktiskt intressanta produktionshöjande beståndsbehandlingsmetoder. Även virkesresursen ökar nationellt om sett kommer det för en enskild skogsägare alltid vara intressant att på sin egen mark producera mer virke till lägre kostnad med minskad risk för bakslag. En ökande nationell virkesresurs är också ett viktigt bidrag till Sveriges framtida konkurrenskraft pâ det skogsindustriella området. För att åstadkomma detta år det viktigt med en fortsatt dynamisk skogsforskning och en stark tilltro till utveckling och praktisk användning av nya kunskper. Framtiden ligger inte i att backa till gamla metoder. Den stora potentialen och den stora utmaningen för skogsforskama ligger idag i att utveckla olika såväl nya som gamla skogskötselmetoder som förenar en hög produktion med en god miljö. Enligt utredningens eget förslag skall miljö- och produktionsmålen vara jämställda.

Särskilt yttrande av sakkunnige Ulf von Sydow

Diagnosen är klar. Vi vet vilken medicin som krävs. Kommittén hoppas nu att patienten tillfrisknar genom glada tillrop och uppmuntran

1990-talets skogspolitik ska tydligen bära överskriften frivillighet till varje pris, på samma sätt som 1980-talets politik präglats av parollen virke till varje pris en enkelspårighet som gjort stor skada för skogarna och skogsbruket i Sverige. Den skogspolitiska modependeln ska svänga lika vilt som tidigare, till gagn vare sig för skogen, skogsägama eller Sveriges ekonomi. I stället för att utgå från långsiktighet, helhetssyn och fakta har skogspolitiska kommittén tyvärr låtit ett slagordsmässigt tänkande styra sina förslag. Avgrunder öppnar sig mellan å ena sidan problem-beskrivningen och de mål kommittén sätter upp och å andra sidan de åtgärder man föreslår. Om utredningens förslag blir vägledande för vår framtida skogspolitik kommer den biologiska utarmningen av våra skogar att fortsätta. Sverige kommer inte att kunna leva upp till sina internationella åtaganden på naturvårdsområdet och heller inte till de miljö- och naturvårdsmål som fastställts riksdagen. Hänsyn till blir även i framtiden ett i av naturen praktiken frivilligt åtagande och inte en skyldighet för skogsmarkens brukare. Den laglöshet i praktiken råder och som varit en avgörande som faktor bakom den utamming utredningen beskriver, kommer att bestå. De skogsbrukare som tar sitt naturvårdsansvar kommer systematiskt att missgynnas jämfört med dem som struntar i naturhänsynen.

Allmänt

Betänkandet innehåller värdefull sammanställning av de naturvårdsen problem det moderna, intensiva skogsbruket har orsakat. På snart sagt varje sida betänkandet understryker utredningen att naturvärden i av skogsbruket inte fungerar. På punkt efter punkt bekräftas den kritik som

bl a Naturskyddsföreningen under många år fört fram se t ex den analys

som görs i Sveriges Natur 689. Mest uppmuntrande är kanske att de kritiska synpunktema, av diskussionerna på kommitténs möten att döma, även verkar delas av skogsbrukets företrädare. skogsbrukare, naturvårdare, politiker och forskare år med andra ord i stort överens om att den gällande skogsvårdslagen har varit bra att öka virkesproduktionen men att den samtidigt drivit på den biologiska utammingen av skogsekosystemen. Denna kritiska borde ha varit en bra utgångspunkt för kommitsamsyn tén att föreslå effektiva åtgärder för att komma tillrätta med utarnmingen. Så har emellertid inte blivit fallet. Förslagen är helt otillräckliga och präglas mera av fromma förhoppningar Kopplingen till problemanalysen är i det närmaste än av realism.

obefintlig. I stället för att hitta praktiska lösningar för att klara naturvårdsmålen, motsätter sig kommittén nästan varje form av reglering, även till priset av ökade kostnader ocheller bristande måluppfyllelse.

Några exempel: 0 Kommittén konstaterar att även om skogsbruket skulle uppnå en

fullständig efterlevnad 21 § ang naturhänsyn, såsom den

av var utformad 1979 och fortfarande är utformad idag, skulle detta vara otillräckligt för att uppnå nuvarande naturvårdsmål. Trots detta föreslås endast marginella justeringar av lagstiftningen.

o Kommittén säger att skogsproduktionen ska kunna upprätthållas med naturlig vittring, tömanedbrytning och luftbuma. näringsämnen från havet men ger inga instrument fir att styra intensiteten i skogs- - nya bruket, inte heller förbud mot helträdsutnyttjande eller gödsling.

o Kommittén pekar ut skogstyper exempelvis sumpskogar där bara sådana skogsbruksmetoder som i hög grad kan bevara naturvärdens ska användas, men anger inte på något sätt hur detta ska åstadkommas.

o Kommittén anser att proveniensförflyttningar bör undvikas och att lokalt skogsodlingsmaterial i högre utsträckning ska användas - men anger inga medel för att styra valet av plantmaterial. Kommittén är inte ens beredd att sätta stopp för användningen ett trädslag contamav tallen som flyttats hit från världsdel en annan

o Kommittén avvisar en återgång till de ersättningsregler fir naturhänsyn som gällde fram till 1987, trots att en sådan åtgärd skulle både vara mycket effektiv och relativt billig.

o Kommittén skriver beträffande metoder att skogsbruket i betydligt högre grad än hittills lmåstel bedrivas så att det så långt möjligt som efterliknar det sätt på vilket skogsekosystemet naturligen fungerar. Detta mål hoppas kommittén uppnå frivillighet och information genom trots att 33 ledande företrädare för skogsnäringeni sin k avsiktsförs klaring till kommittén varnade för att diskussionen k natumära om s metoder, som efterliknar det sätt skogsekosystemet naturligen störs genom t ex brand, storm, insekts- och innehåller ett för svampangrepp, stort mått av önsketänkande.

En fungerande naturvård kräver kunniga och motiverade människor. Satsningar på information och utbildning är därför viktiga och nödvändiga inslag i en modem skogspolitik. Kommittén är dock än lovligt naiv mer i sin tro att dessa instrument år tillräckliga för bemästra verklighet att en där det samtidigt är helt riskfritt och ekonomiskt lönsamt att direkt nonchalera naturhänsynen. Jag vill också varna för den alltför förenklat positiva hållning kommittén har till trakthyggesbruk kalhyggen. I stor del det svenska en av

skogslandskapet, kanske så mycket 80 procent arealen, har som av skogsbranden varit den viktigaste faktorn för den naturliga föryngringen. I dessa miljöer är trakthygget sannolikt den från ekologisk synvinkel lämpligaste avverkningsmetoden. På en femtedel den svenska skogsareav alen gäller detta dock inte, och det är viktigt att man i dessa områden använder andra metoder. Det är också viktigt att komma ihåg att kalhygget i kombination med förbättrad dränering skogsmarken driver en av på utförseln av näringsämnen från skogsmarken. Även i de regioner och miljöer där trakthygget är den bästa avverkningsfomien gäller det därför att begränsa dess omfattning och bl a därigenom begränsa läckaget av näringsämnen.

Kommitténs arbete

Kommitténs problembeskrivning har stora förtjänsten När det gäller förslagsdelen år kommitténs betänkande ett hafsverk. Många förslagen av är utomordentligt dåligt motiverade. På centrala punkter är direkt texten motsägelsefull vilket gör att det är svårt att följa kommitténs tankar. Svaghetema går inte att skylla på tidsbrist. På två år hade det varit möjligt att både göra en grundläggande utvärdering den förda politiken av och att i lugn och ro utarbeta förslag för framtiden. Först slutet mot av våren 1992 började dock kommittén konkret diskutera den framtida skogspolitiken. Centrala delar av de förslagna medlen har vi sakkunniga haft reella möjligheter att påverka. Tiden har varit kort och förslagen har varit politiskt fastställda när de kommit till diskussion. upp Konsekvensen av avslutningens tidspress är lätt att spåra i Den texten: omsorgsfullt utarbetade bakgrundbeskrivningen är fyllig och genomarbetad, förslagen till åtgärder slarviga och osammanhängande. Kommitténs arbete har därvid inte avslutats, och därmed genomförts, på ett ansvarsfullt sätt.

Skogsbruk på naturens villkor

Genom sitt förslag till ny portalparagraf vill skogspolitiska kommittén ge hänsynen till naturen och den biologiska mångfalden helt tyngd en annan än i den nu gällande lagen. Det är mycket bra. Trots fönjänsterna är det dock uppenbart att förslaget bygger på en föråldrad och inom andra samhällssektorer förkastad numera syn på relationen mellan det mänskliga samhället och naturen. Inom miljöskyddet har man etablerat principiella kritisk belastning normer av typen populärt vad naturen tål. Målsättningen är minska utsläppen att av t ex försurande ämnen, näringsämnen, växthusgaser till m m de nivåer där grundläggande, långsiktiga fysikaliskt-kemiska och ekologiska förändringar i naturen förhindras. Riksdagen har i olika beslut anslutit sig till dessa, på vetenskapliga grunder baserade, målsättningar. Inom naturvärden fastslog riksdagen våren 1991 ett motsvarande principmâl vad naturen tål: -

Den biologiska mångfalden och den genetiska variationen skall säkerställas. Växt- och djursamhâllen bevaras så att i landet naturligt förekommande växt- och djurarter förutsättningar att fortleva under ges naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd.

Skogsbrukets uppdrag från riksdagen är alltså, att inom ramen för de förutsättningar som kravet att bevara den biologiska mångfalden sätter bedriva ett ekonomiskt lönsamt skogsbruk. Till detta bör även läggas den begränsning markens fysikaliska och som kemiska förutsättningar innebär. Eller skogspolitiska kommittén som uttrycker det:

Produktionsfömiågan bör således kunna upprätthållas med naturlig vittring, ñmanedbrytning och luftbuma näringsämnen från havet som näringsbas.

Runtom inom den svenskt skogsbruk pågår idag ett spärmande utvecklingsarbete där med hjälp nya awerkningsmetoder, biologiska man av inventeringar, hänsynsområden försöker finna former att klara detta m m uppdrag. Några initiativ har blivit särskilt uppmärksammade är som Domäns projekt i Säma-området i Dalarna och Storas försök i Grangärde. Liknande arbeten pågår även på andra håll. Beträffande den biologiska mångfalden säger sig den skogspolitiska kommittén luta sitt förslag mot riksdagens uttalande. I praktiken accepterar emellertid inte att skogsbruket ska utgå från naturens krav, utan man hävdar i stället att de ekonomiska kraven och miljökraven ska jämställas. Detta är ett framsteg jämfört med den gällande skogsvårdslagen, men en principiellt helt annorlunda inställning än den som ligger bakom resonemangen om vad naturen tål. Jag att kommittén borde ha formulerat en portalparagraf där man anser tydligt markerar att skogen ska utnyttjas inom de ramar kraven om biologisk mångfald och bevarande av den långsiktiga produktionsförmågan sätter upp. Ett skogsbruk på naturens villkor. I stället för att likställa miljöhänsyn och ekonomi bör därför portalpa-

ragrafen i ny skogsbrukslag vilket är ett bättre namn än skogsvårdslag

en de biologiska och fysikalisktkemiska ramarna för hur skogsägaren ange får förvalta sin mark. Vissa hänsyn till a friluftsliv och kulturminnesvård bör också ses som naturliga begränsningar av nyttjandet. Innanför dessa bör skötseln av skogen i princip kunna ske efter ramar den enskilde skogsbrukarens eget huvud. Regler om att upprätthålla en viss produktionsvolym eller att använda vissa bestämda brukningsformer är omotiverade. Varje brukare kan rimligen själv avgöra hur han eller hon kan få bäst avkastning från sin mark. Myndighetsfunktionen behövs för att till att brukandet av skogsmarken håller sig inom de angivna ramarna. se

Övertramp måste kunna bestraffas. Det får inte, som idag, löna sig att

strunta i naturen. Principiellt måste alltså samhällets reglering inriktas på att ta tillvara de allmänna intressen som kan stå i konflikt med det enskilda intresset inte -

på att ñreskriva hur varje brukare i detalj ska hantera sin mark. För att detta ska fungera behövs utbildning det är inte tillräckligt. Det krävs men också en effektiv lagstiftning och fungerande tillsyn. en En utgångspunkt fir en bra portalpragraf skulle kunna följande vara bearbetning av kommitténs förslag till miljömål:

Skogen och skogsmarken är en nationell tillgång skall nyttjas som uthålligt så att dess naturgivna produktionsförmåga vidmakthålls. Biologisk mångfald och genetisk variation skall säkerställas att genom i landet naturligt förekommande växt- och djurarter förutsättningar ges att fortleva under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd. Hotade arter och naturtyper skall skyddas. Skogens estetiska och kulturella vården skall vämas.

Hur mycket virke kan Sveriges skogar producera

Kommittén utgår från att awerkningama i den svenska skogen långsiktigt och uthålligt kan ökas från idag 60-65 miljoner m’sk år till 95 miljoner per m3sk år. Jag att denna förhoppning inte går förena med per anser att kravet att produktionsförmågan ska upprätthållas med naturlig vittring, förnanedbrytning och luftburna näringsämnen från havet. Mycket tyder tvärtom på att redan det nuvarande virkesuttaget ligger mycket nära det långsiktigt maximala produktionsnivån. Ökas produktionen ytterligare kommer skogsbruket inte heller i strikt fysikaliskkernisk mening att kunna betecknas som uthålligt.

En skogspolitik baserad på awerkningsberälcningar i praktiken som förutsätter en överexploatering eller massiva gödslingsinsatser förtjänar inte beteckningen långsiktigt hållbar. Den strider mot de intentioner som bl a riksdagen och FN :s miljökonferens i Rio ställt sig bakom och innebär en utomordentligt riskabel strategi.

Principen om sektorsansvar

I samband med att riksdagen 1991 fastslog målet bevarande den om av biologiska mångfalden uttalade man också bl a:

Ansvaret för att säkerställa den biologiska mångfalden och den genetiska variationen får enligt utskottets mening inte begränsas till att bli en fråga om statens ekonomiska för intrångs- och inresurser lösningsersättning m m. . . . Enligt den s k sektorsprincipen skall varje sektor ta sitt miljö- och naturvårdsansvar inom ramen för sin verksamhet. Tillvaratagande av naturvårdens och den biologiska mångfaldens krav förutsätter ... att markâgama och företagen tar sin del det ekonomiska ansvaret för att av säkra skyddsvärda områden. Liksom den k PPP-principen tillämpas s inom försumingen bör motsvarande princip utformas där förvaltande en

316 SOU l992:76

av naturen och den biologiska mångfalden blir ett normalt inslag i verksamheten och i princip inte förutsätter statliga bidrag.

Uttalandet stöddes av samtliga dåvarande riksdagspartier med undantag för moderata samlingspartiet. Riksdagens uttalande ansluter vâl till de principer flit miljövårdsarbetets finansiering som ekonomer världen över är överens om måste gälla för att åstadkomma en riktig kostnadsfördelning och maximal samhällsekonomisk effektivitet. Redan 1972 ställde sig OECD, de utvecklade industriländemas samarbetsorganisation, bakom principen PPP Polluter Pays Principle - eller förorenaren betalar. PPP innebär kortfattat att den som orsakar ett miljöproblem ska betala dess lösning. Denna princip är idag vedertagen. Ingen skulle längre komma på tanken att begära ersättning från staten därför att moderna avgaskrav har gjort bilarna dyrare. Ett företag som inte har råd med miljöåtgärder kallas olönsamt och läggs ned. Varje avsteg från PPP-principen och denna definition av sektorsansvaret innebär i ett eller annat avseende en subventionering av den berörda branschen, ökade samhällsekonomiska kostnader och en begränsning av det ekonomiska aktionsutrymmet för samhället i övrigt. Till en del tillämpas PPP redan även inom skogsbruket. De mer eller mindre kvalificerade bedömningar som gjorts pekar mot att naturhänsynen f n kostar svenskt skogsbruk några hundra miljoner till någon miljard kronor per år. Skogsvárdsavgiften har också tidigare bidragit till finansieringen av naturreservat. Av t ex fördelnings- eller regionalpolitiska skäl kan det finnas skäl att subventionera enskilda företag eller landsändar. Att, på det sätt kommittén föreslår, subventionera en hel näring med miljardomsättning, förefaller däremot helt omotiverat och strider mot grundläggande, marknadsekonomiska principer. Kommitténs förslag innebär två typer av subventionering till skogsnäringen: a Genom att inte föreslå de åtgärder som krävs för att uppfylla den av riksdagen fastställda målsättningen om biologisk mångfald kommer samhället totalt sett att lida välfárdsförluster i form av en biologiskt utarmad natur. Denna förlust är svår, möjligen omöjlig att värdera i pengar hur mycket är ett långskägg eller en vitryggig hackspett värda Enligt principen om sektorsansvar ska skogsnäringen integrera naturvårdskostnadema i sin verksamhet. Detta motsätter sig dock kommittén. I praktiken innebär detta att man vill befria skogsbruket från ett kostnadsansvar, som näringen naturligen borde ta. Kostnaden lastas i stället över samhället i övrigt och kommande generationer. Detta innebär i realiteten en omfattande subvention. b De direkta kostnaderna för att skydda natur läggs omotiverat och orättvist enbart på skattebetalarna. Kommittén föreslår att statens anslag för inköp av skogsmark för naturvårdsändamål ökas från 126 till 280 milj kr per år. Förslaget att knyta anslagshöjningen till utförsäljningen av aktier

i Domän AB påverkar inte det faktum att hela kostnaden för att med bildande av reservat kompensera den utarmning skogsbruket orsakar läggs på skattebetalarna. Med tanke de reservatsbehov motiveras bl som av a friluftslivet och mot bakgrund av den utarmning som direkt främst under 1980-talet orsakats av staten genom bl a lagstiftning och bidragsgivning, är det dock knappast rimligt att hela reservatskostnaden läggs på branschen. Att, som kommitén vill, helt befria näringen från ett finansieringsansvar är däremot uppenbarligen minst lika orimligt och innebär en subventioner-ing. I tilläggsdirektiven till kommittén understryker regeringen att kommittén ska föreslå former för ett utökat sektorsansvar. Det har kommittén struntat Trots marginellt ökade krav på t ex kvarlämnande gamla tråd på av hyggen, innebär kommitténs förslag tvärtom totalt sett att branschens ekonomiska sektorsansvar minskas. De kostnader för bl anläggning a av ädellövskog och delvis även för bildande av naturreservat som skogsbruket tidigare via skogsvårdsavgiften bidragit till ska, enligt kommitténs förslag, hädanefter helt övertas av skattebetalarna. I detta avseenden strider ñrslagen därmed mot regeringens direktiv.

Minimera kostnaderna integrera naturvärden i skogsbruket -

Kommittén diskuterar tre principiellt olika vägar att uppnå målet om biologisk mångfald. I likhet med kommittén vill jag i första hand verka enligt alternativ dvs Skogen brukas med sikte på hög produktion och god natur- och miljöhänsyn över hela skogsarealen. Naturvårdsarbetet inom skogen kan bedrivas med olika kombinationer av allmänna hänsyn, metodanpassningar och skydd. Från samhällsekonomisk synvinkel bör man eftersträva den kombination åtgärder där de av uppställda målen nås till så låg kostnad som möjligt. Eftersom tillämpade brukningsmetoder och allmänna hänsyn å ena sidan och områdesskydd å andra åtminstone delvis fungerar som kommunicerande kärl bör åtgärder på det ena området samordnas med åtgärder på det andra området. Konkret innebär detta att man i första hand bör sikta att anpassa skogsbruket generellt så pass kraftigt att behovet av särskilt undantagna naturreservat kan nämna sig den miniminivå på ca fem procent nedanför skogsodlingsgränsen SO som en till kommittén tillkallad analysgrupp har

angett se vidare avsnittet Hur mycket reservat behövs och vad kostar

det. Det är dock viktigt att i sammanhanget understryka två saker: a En sådan aktionsmodell förutsätter förändringar det praktiska av skogsbruket av en karaktär och omfattning som går långt utöver det som kommittén diskuterar. Den modell kommittén föreslår innebär ytterst marginella förändringar av den existerande skogsbrukslagstiftningen. Mot bakgrund av analysgruppens rapport innebär kommitténs förslag att det i realiteten föreligger ett reservatsbehov på närmare 15 procent den av produktiva skogsmarken nedanför SO-gränsen. Detta faktum nonchalerar kommittén och föreslår i stället att endast 5 procent den totala av skogsmarken skyddas.

b Analysgruppen visar vidare entydigt att den biologiska mångfalden oavsett hur starkt skogsbruket i övrigt kräver att minst fem anpassas procent av skogsmarken nedanför S0-gränsen helt undantas från skogsbruk. Detta är ett absolut minimum, men inte ens denna golvnivå vill alltså kommittén uppnå. Jag har tidigare pekat på vikten av att finna direkt koppling mellan en naturvårdskostnadema och det praktiska skogsbruket. F saknas helt n ekonomiska motiv för vare sig den enskilde skogsbrukaren eller för näringen som helhet att integrera naturvärden i sin verksamhet. Vi kan i sammanhanget bortse från att vissa åtgärder som är positiva från naturvårdssynpunkt samtidigt är privatekonomiskt lönsamma. Likaså saknas straffsanktion mot den som struntar i sitt naturvårdsansvar, en ordning som ensidigt missgynnar den som frivilligt bedriver en aktiv naturvård inom sitt skogsbruk. De tidigare resonemangen om sektorsansvar är i sig tillräckliga motiv för att skogsnäringen utöver huvudansvaret för de allmänna naturhånsynen också tar det ekonomiska ansvaret för den reservatsbildning som, med hänsyn till skogsbruket i stort, krävs. Det finns emellertid även mera praktiska motiv. Om det finns en koppling mellan reservatsbehov och metodvalallmänna hänsyn innebär det att skogsnäringen ges direkta ekonomiska motiv att reducera reservatsbehovet genom förbättrade allmänna hänsyn och anpassade metoder. En direkt koppling metodvalallmänna hånsyn-reservatsbildning ökar effektiviteten och minskar de samlade kostnaderna.

Ersättningsregler för intrång

En naturlig väg att förstärka kopplingen och integrera naturvärden i skogsbruket vore att återinföra de regler om ersättning vid intrång som tidigare gällde. Genom en kompromiss i riksdagen 1987 ändrades lagens ersättningsbestämmelser på ett sätt som innebar att områden som markägaren tidigare var skyldig att utan ersättning skydda nu endast kan säkras genom att markägaren får intrångsersättning. Genom att de obligatoriska kraven inte längre relateras till den aktuella fastigheten utan till berörd del fastigheten, kan skogsägare av en genom taktiskt utförda avverkningar, bit för bit och fullt lagligt, totalt spoliera ett naturområde som före 1987 åtnjöt automatiskt skydd. Som redovisas i rapporten Naturvårdshänsyn och de areella näringarna Ds 1991:87 vore en återgång till de gamla ersättnings-reglema en enkel och billig åtgärd att mildra skogsbrukets naturvårds-problem. Jag vill i sammanhanget citera vad folkpartiet liberalerna i partimotion en l98889:J0736 skrev:

Ersättningsbetsämmelsema i naturvårdslagen måste ändras. Ersättning till markägare skall utgå ett naturskyddsbeslut innebär om avsevärt intrång i pågående markanvändning. Före 1 juli 1987 gällde att detta intrång skall bedömas i förhållande till den ekonomiska enheten eller brukningsenheten. Men i och med den nya uppgörelsen mellan

socialdemokraterna och centern om den nya plan- och bygglagen ändrades denna regel. Nu skall intrånget bedömas efter berörd del. ...

Dessa regler krymper möjligheterna att ställa krav på naturvårdshänsyn i skogsbruket med stöd av skogsvårdslagens § 21. Det är fråga om hänsyn av marginell ekonomisk betydelse, vars främsta syfte är att bibehålla den biologiska mångfald som hotas av de moderna brukningsmetoderna ...

Naturvårdsverket framhåller också i sin skrivelse om naturvårdslagen att en drastisk försämring har skett för naturvärden i och med de nya ersättningsbeståmmelsema och att en stor osäkerhet beträffande rättsläget har inträtt.

Riksdagen bör därför av regeringen begära förslag till ändrade ersättningsbeståmmelser i naturvårdslagen så att rätten till ersättning i fortsättningen relateras till brukningsenhet i stället för till berörd del.

Om nuvarande ersâttningsregler behålls kommer det på sikt att innebära att en rad värdefulla, mindre områden förstörs med liten ekonomisk vinning fir den enskilde, men stora samhälleliga förluster. Genom en återgång till de gamla reglerna skulle dessutom stor del det k en av s biotopskyddet sannolikt kunna genomföras utan tillskott skattemedel. av Såväl statsfinansiella som samhällsekonomiska skål talar alltså starkt för en återgång till de gamla ersättningsreglema.

Kommittén accepterar delvis detta resonemang och föreslår en mindre justering av de nu gällande reglerna. Några sakliga skäl för att inte fullt ut tillmötesgå kravet om återgång till 1987 års regler redovisas dock inte. Tyvärr tycks man ha låtit sig styras av ideologiska och prestigemässiga låsningar trots att detta innebär att man medvetet tvingas acceptera onödiga skador i naturen och dessutom onödigt höga samhälleliga kostnader för naturvärden.

Lagen ska gälla alh

En annan principiellt mycket viktig och sannolikt mycket kostnadseffektiv åtgärd vore att införa en straffsanktion för brott mot lagens naturvårdsregler. De nuvarande föreskrifterna om naturvårdshänsyn är i praktiken bara rekommendationer som följs i begränsad utsträckning. Naturvårdsregleringens utomordentligt svaga legala status avspeglar sig i efter-

levnaden. Skogsstyrelsens GRÖNSKA-rapport visar att ännu än ett

mer decennium efter det att reglerna om hänsyn till fauna och flora trätt i kraft följs de inte ens till hälften vid awerkningama. Detta är, jag det, som ser i grunden en konsekvens av att lagens naturvårdsparagraf har en så låg status.

Utredningen har uppenbarligen klart för sig att den dåliga efterlevnaden till inte obetydlig del har med bristen på efterföljder att göra:

Krav som hävdas med tvingande medel, dvs lagstiftning, får prioritet framför andra mål, i princip oavsett kostnader. sid kapitel 9

Naturligtvis finns det ett samband mellan skogsbrukamas bristande kunskaper och de konkreta problemen. Lagstiftningen signal till brukarna om att naturvård är ett frivilligt åtagande som man kan ägna sig åt i män av tid och intresse bidrar snarast till att minska skogsbrukarens motivation att öka sina kunskaper. Jämför t ex med de åtskilligt resolutare reglerna om återväxt Naturhänsyn i skogsbruket ger i många fall inga kostnader för skogsbrukaren. Helt kostnadsfri är dock inte naturhänsynen. Att åtskilliga av de i praktiken helt frivilliga naturvårdsregler i mycket stor utsträckning nonchaleras är därför knappast förvånande. Några straff för lagbrotten existerar inte och övervakningen är minimal. Den är oseriös kan med som andra ord riskfritt tjänar extrapengar på att strunta i naturvärdena. Regleringen gynnar systematiskt ett felaktigt beteende. Denna ordning vill kommittén märkligt nog behålla. Kommitténs förslag om obligatorisk redovisning naturvårds-hänsyn av i avverkningsanmälningama är en elegant lösning påtagligt har som förutsättningar att öka möjligheterna att förankra lagstiftningens målsättning i verkligheten. Genom dessa anmälningar skulle myndigheterna enkelt kunna ange föreskrifter vid enskilda skogsbruksåtgärder. Det är väsentligt att kravet om preciserade naturvárdsåtgärder gäller generellt. Ett sådant krav skulle knappast påverka de skogsbrukare som redan idag bedriver ett modernt, naturanpassat skogsbruk. Det skulle däremot kunna användas för att förhindra att medvetna eller omedvetna olyckor inträffar på marker som brukas med mindre kunskap eller intresse. En förutsättning för att en sådan ordning ska bli effektiv är dock att lagens tillämpningsföreskrifter till den föreslagna § 29 tidigare § 21 modemiseras så att de blir mera funktionella från biologisk synpunkt samt att den personal som hanterar anmälningarna har hög biologisk kompetens. Den typ av kompetens som krävs saknas i stort sett i den nuvarande skogsvårdsorganisationen. Därutöver krävs också att en straffsanktion mot oseriösa skogs-brukare som struntar i sitt naturvårdsansvar införs. De straffsanktioner som f.n. finns i skogsvárdslagen är helt utformade för att garantera produktionsmålen.

§ 34 nuvarande § 24 innebär att skogsvårdsorganisationen på den försumlige markägarens bekostnad kan åtgärda dåliga planteringar, en ordning som de flesta säkert inte finner helt orimlig. Förstörda naturmiljöer kan däremot inte i efterhand. Ska naturvårdsreglema fungera repareras krävs en reglering liknande den tillämpats i ädellövskogslagen, dvs att som brott beivras med böter eller fängelse.

I konsekvensens namn borde motsvarande regler naturligtvis införas generellt när det gäller åtgärder strider mot regler till skydd för som

skogens naturvärden. Återigen: En sådan ordning kommer inte att påverka

de skogsägare som tar sitt utan uteslutande drabba dem ansvar som struntar i naturhänsynen.

Hur mycket reservat behövs och vad kostar det

På ett tidigt stadium beställde kommittén, via AVB-92 utredningen, en analys av hur mycket naturreservat behövs för att vidmakthålla den som biologiska mångfalden i skogslandskapet. Uppdraget gick till Lars-Erik Liljelund, Naturvårdsverket, Börje Pettersson, Stora Skog AB, och Olle Zackrisson, Sveriges Lantbruksuniversitet. Analysgruppens rapport redovisades i för utredningen daterad en pm 920120. Den överlämnades till beställaren, AVB-92, för vidare behandling och redovisas kraftigt bearbetad sammanfattning i bilaga som en 10, kapitel 7. Analysgruppens rapport alltså redovisas i betänkandemasom terialet drar bl a följande slutsatser:

- Den biologiska mångfalden i de svenska skogsekosystemen har under en längre tid reducerats kraftigt över större arealer. Ett bevarande av biologisk mångfald kräver hög säkerhet och - en behovet av restaureringsprogam är stort. - Med nuvarande skogsbruksmetoder och hänsynsnivå bör 15 % ca av den produktiva skogsmarken nedanför SO-gränsen säkerställas i form

av reservat. Strategin bör att försöka ändra dagens skogsbruksmetoder så - vara att de mera liknar de naturliga stömingsregimer skogsbestånd och landskap tidigare utsatts för. En sådan inriktning skogsbruket skulle kunna av mer än halvera det angivna reservatsbehovet.

Om vi behåller nuvarande skogsbruksmetoder och hänsynsnivå måste vi alltså, för att klara den biologiska mångfalden i de svenska skogseko-

systemen, skydda ca 15 procent av den produktiva skogsarealen nedanför S0-skogsodlingsgränsen i form reservat. Om vi ändrar metoderna av radikalt kan detta behov minskas till mindre än hälften. En av gruppens medlemmar har definierat den undre nivån till fem senare procent. Detta utgör ett slags golv för minsta nödvändiga reservatsbehov. Den sammanfattning biläggs betänkandet skriver bl.a. Med som utgångspunkt från denna definition analysgruppens def. biologisk av mångfald och andra övergripande har bedömt det resonemang gruppen att totala reservatsbehovet är ca 15 % av den produktiva skogsmarksarealen. Redovisningen är bl.a felaktig på denna punkt. Analysgruppen anger enbart skyddsbehovet nedanför SO-gränsen, inte det totala skyddsbehovet. Så länge man diskuterar ett skyddsbehov kring 15 % har denna distinktion ingen avgörande betydelse för det tillkommande behovet skyddad areal. av Går man däremot ned mot lägre andelar blir effekterna dramatiska.

totalt knappt 630 000 ha produktiv skogsmark motsvarande 2,65 F n är den produktiva skogsarealen skyddad. Av den skyddade arealen är % av 530 000 ha eller nära 85 % belägen ovanför SO-grånsen. Om målsättningen att öka skyddet sätts till 5 % skogsmarken i hela landet jag av

förutsätter att produktiv skog avses kommittén gör kap.8.3. 1, blir

som det tillkommande arealbehovet 570 000 ha. Sätts målsättningen till att skydda skogsarealen nedanför SO-gränsen till skillnad mot 5 % av , kommitténs hela landet, blir behovet nästan dubbelt så stort drygt 1 miljon ha. Ingen medverkat i kommitténs arbete kan vara omedveten som om effekten av denna distinktion.

I huvudbetånkandet presenteras analysgruppens slutsatser på följande sätt: I specialanalys för kommittén ... ett räkneexempel att en antas som 15 % skogsmarken avsätts till reservat då speciella åtgärder inte av vidtas vid brukandet av skogen. sid 14, kapitel 7

Kommittén har låtit genomföra särskild analys angående reservaten savsättning skogsmark. . l analysen antas det som ett räkneexempel av . . att reservatsbehovet är 15 % skogsmarken utanför den Gällnära av skogen under förutsättning att 1980-talets skogsbruksmetoder och hänsynsnivå tillämpas. sid kapitel 8

Huvudbetänkandets text år direkt missvisande i detta avseende. Siffran 15 % är inte ett räkneexempel utan resultatet av en konsekvensanalys där riksdagens uttalade mål biologisk mångfald ställts mot olika tänkbara om hänsynsnivåer och tillämpat skogsbruk. I kommittébetänkandet relateras dessutom reservatsbehovet ömsom till skogsmarken, ömsom till skogsmarken utanför den fjällnära skogen. I betänkandets förslagsdel visar det sig att kommittén valt att utgå från den felaktiga versionen, dvs arealbehovet relateras till hela skogsmarksarealen. Som en konsekvens av detta, och med utgångspunkt från kommitténs 5 %-mál, halveras därigenom det tillkommande reservatsbehovet. Expertgruppens rapport är den mest kvalificerade vetenskapliga analys inom området gjorts. Sá länge inte allvarlig kritik riktats mot dess som vetenskapliga kvaliteter borde rapporten självfallet ha bilagts utredningen, i obearbetat skick, och utgjort en av hömstenama för kommitténs slutliga Rapporten är kortfattad 19 s. och någon allvarlig kritik mot resonemang. dess slutsatser har, såvitt jag vet, inte framkommit. Att analysgruppens rapport inte bilagts betänkandet är mycket anmärkningsvärt. Kommitténs nonchalans i behandlingen av rapporten är av fundamental betydelse för de grundläggande resonemang och slutsatser kommitténs maioritet ställt sig bakom. Med en saklig redovisning av analysgruppens rapport skulle det ha varit omöjligt för kommittén att försvara de mycket begränsade åtgärder man nu föreslår för att motverka den biologiska utammingen av den svenska skogen. Detta kan möjligen ha sin grund i det beklagliga faktum att politiska överväganden allt för ofta styrs av andra faktorer än sakskäl.

Kommittén föreslår endast obetydliga justeringar och skärpningar av kraven om allmänna naturhånsyn och brukningsmetoder i skogsbruket. Mot bakgrund av den refererade analysgruppens slutsatser innebär ovan detta att ca 15 % att jämföras med dagens nivå 0,4 % skogen av nedanför SO-gränsen behöver avsättas reservat. Kommittén väljer som dock, utan några särskilda motiv, att strunta i expertgruppens slutsatser och hittar i stället på en egen ambitionsnivå: 5 % all produktiv av skogsmark, dvs inklusive skogsmarken ovanför SO-gränsen att jämföras med dagens nivå på 2,65 %. Även denna målsättning är förvisso en förbättring jämfört med dagsläget. Kommitténs förslag saknar dock varje anknytning till vetenskapliga värderingar av skyddsbehovet och strider mot riksdagens principuttalande den biologiska mångfalden våren 1991. Den reella om innebörden i kommitténs förslag är att struntar i riksdagens principbeman slut. Centralt i sammanhanget är att komma ihåg att behovet att undanta av skogsmark från skogsbruk och därmed kostnaderna för reservatsbildning är starkt beroende av hur skogsbruket i stort bedrivs. Vid låga hänsyn krävs enligt den tidigare refererade analysgruppens rapport att 15 procent skyddas. Det motsvarar 3,38 milj ha, att jämföras med den f skyddade n arealen om knappt 0,1 milj ha nedanför SO-gränsen. Huvuddelen den av mark som behöver skyddas finns i södra och mellersta Sverige i samt Norrlands kustland. Ska skyddet meningsfullt krävs att vara reservatsbildningen år regionalt och biotopmässigt spridd. Framför allt gäller det att skydda relativt högproducerande marker. Det är också viktigt att lägga en tidsmässig aspekt på reservatsbildningen. Huvuddelen av skyddsarbetet måste ske under det närmaste decenniet. Att komma upp till 15 procent skyddad mark skulle vid i en sammanhanget relativt lågt satt genomsnittlig prisnivå på 30 000 krha totalt kosta knappt 100 miljarder kr. Vid stark naturanpassning skogsbruket kan av reservatsbehovet minskas till 5 procent, nedanför den ljällnära skogen. Kostnaden för de ytterligare drygt 1 milj ha skogsmark behöver som skyddas sjunker då till drygt 30 miljarder kr.

Den totala kostnadsnivån påverkas naturligtvis också av hur staten hanterar den mark domänverket förvaltar. Genom att föra över ickeskyddad mark från Domän AB till naturvårdsfonden skulle behovet av markinköp eller kontanta medel för markinköp kunna minskas påtagligt. Beroende på hur man kombinerar olika typer åtgärder kan alltså av man komma fram till helt olika behov insatser från .skogsnäringens och av statens sida. a Nuvarande hänsyn och metoder. Domänmarken utnyttjas inte alls. Återstående reservatsbehov 3,28 milj ha. Kostnad 100 miljarder kr.

b Radikalt förändrat skogsbruk. Domänmarken utnyttjas inte alls. Återstående reservatsbehov 1 milj ha. Kostnad 30 miljarder kr.

c Nuvarande hänsyn och metoder. 500 000 ha domänmark utnyttjas. Återstående reservatsbehov 2,78 milj ha. Kostnad 83 miljarder kr.

d Radikalt förändrat skogsbruk. 500 000 ha domänmark utnyttjas. Reservatsbehov 0,5 milj ha. Kostnad 15 miljarder kr.

Beräkningen visar med önskvärd tydlighet de mycket stora besparingar när det gäller reservatsbildning går att uppnå genom en radikal omsom läggning av skogsbruket.

Kommitténs finansiering oseriös

Kommitténs förslag till finansiering av de framtida reservaten är, såvitt jag kan förstå inte seriöst. Att öka reservatsarealen från idag 2,65 till 5 procent den produktiva skogsarealen innebär att ca S70 00 ha av skogsmark måste lösas in. Kommittén anger för detta en total kostnad på 8,4 miljarder kr, motsvarande ett genomsnittligt pris på knappt 15 000 kr ha. Med tanke på att reservatsbildningen främst krävs på relativt per högproducerande marker i södra och mellersta Sverige samt Norrlands kustland är denna kostnadsnivå fullsündigt orealistisk. Redan med en relativt optimistisk kalkyl där markpriset sätts till 30 000 kr per ha blir den totala kostnaden fir detta 17,1 miljarder eller mer än dubbelt så hög. I realiteten tillkommer dessutom kostnader för administration, juridisk hjälp på ytterligare 10 procent utöver själva köpeskillingenintrångsm m ersättningen. Kommittén kopplar inköpen till utförsäljningen av aktier i Domän AB. Från naturvårdssynpunkt spelar det i och för sig ingen roll hur reservatsköpen ñnansieras. Naturvården har tidigare krävt att domänmark ska utnyttjas för inbyte av mark tar naturvårdsändamål. Många, särskilt mindre markägare är inte intresserade av ekonomisk ersättning vid reservatsbildning utan vill i stället ha ersättningsmark. Att i detta sammanhang utnyttja Domäns markinnehav vore angeläget. Att, kommittén föreslår, sälja aktier i Domän AB ger staten som kontanta medel men underlättar tyvärr inte den här typen av markbyten. Att göra det statliga naturvårdsarbetet beroende av att i vilken mån staten säljer ut aktier i sitt skogsföretag verkar inte särskilt övertänkt. Kommittén redan från budgetåret 9394 ska överföra föreslår att man 160 milj kr från försäljning aktier i Domän till kontot för reservatsinav köp. Enligt uppgift från den ansvarige vid näringsdepartementet är emellertid utförsäljningen Domän inte nära förestående, dvs av utförsäljningen kommer tidigast att ske 4-5 år. Att redan från om budgetåret 9394 basera naturreservatsinköpen på Domäns utförsäljning förefaller därmed helt orealistiskt. För att skapa större trovärdighet i förslaget borde kommittén ha föreslagit, att i väntan på att utförsäljningen startar, motsvarande belopp öronmärktes i de belopp som Domän AB årligen skall inleverera till staten.

Kommittén har missförstått biotopskyddet

Kommittén knyter stora förhoppningar till att det s k biotopskyddet ska lösa många av de skyddsbehov som skogsbrukets utveckling har skapat. I

huvudsak hoppas man uppnå detta genom frivilliga, tidsbegränsade civilrättsliga avtal om skydd av mindre naturmiljöer med stora vården. Tanken om civilrättsliga avtal är riktig men ska inte blandas samman med begreppet biotopskydd så som det avses i naturvårdslagen. Som påpekas i regeringens proposition 199091 :90 där biotopskyddet föreslogs ska detta skyddsinstitut användas för relativt stabila miljöer. Avsikten âr att ge ett permanent, lagstadgat skydd fir vissa biotoper, inte vilket tycks föresvâva skogspolitiska kommittén att på frivillig grund skapa tillfälliga lösningar. Frivilliga civilrättsliga och tidsbegränsade avtal kan i andra fall vara praktiska och värdefulla. Naturskyddsföreningens arbete med att skydda biotoper för den vitryggiga hackspetten bygger t ex till stor del på frivilliga avtal med markägare. Denna metod kan säkert användas för att stödja speciella skogsbruksmetoder utöver lagstiftningens obligatoriska krav. Skogsbete, ljällskogsbruk och extra lång överhållning av skog är ett par exempel.

Naturvårdens finansiering

Från naturvårdssynpunkt spelar det, som nämnts, egentligen ingen roll hur inköpen av naturreservat och biotopskyddet finansieras. Det är inte ens nödvändigt att den skyddade marken köps in, även om det ter sig som den mest naturliga lösningen om man vill ge naturvärdena ett permanent skydd. Det avgörande är att de nödvändiga reservaten skapas och ges ett legalt skydd. Emellertid är det naturligtvis viktigt att de ekonomiska frågorna löses och jag vill därför kommentera vissa idéer samt presentera en skiss till lösning. Tanken på en omläggning av den tidigare skogsvårdsavgiften till en naturvårdsavgift för att finansiera inköp av skogsreservat har från olika håll framñrts. Att ta ut en avgiften som t ex en viss andel av avverkningsintäkterna har klara teoretiska fördelar, bl a genom att den lägger kostnaden i det led som orsakar naturvårdsproblemen. skogsbruket skulle alltså gemensamt, via någon form av fond, finansiera de reservatsbildningar som på främst vetenskapliga grunder anses motiverade. Redan den gamla skogsvårdsavgiften användes mot slutet delvis för att täcka naturvårdskostnader. Genom en direkt koppling mellan skogsbruk och naturskydd skulle det bli lättare att hitta från samhållsekonomiska utgångspunkter optimala kombinationer av allmänna hänsyn, metodanpassningar och reservat. skogsbruket skulle också få direkta ekonomiska incitament att genom anpassning av sin ordinarie verksamhet minska behovet av reservat och därmed kostnaderna. Samtidigt är det uppenbart att en sådan utfomming av skogsnäringens kostnadsansvar skulle få vissa negativa bieffekter. Avgiften skulle öka priset på svenska virkesråvaror och stimulera till ökad virkesimport. En avgift på svenskt skogsbruk skulle missgynna landets exportindustri. En naturvårdsavgift skulle dessutom bara i begränsad utsträckning kunna ge de styreffekter på mikronivå som eftersträvas. Det förefaller i praktiken

ogörligt att differentiera avgiften i förhållande till naturhânsyn på enskilda fastigheter eller skiften. Att trots detta helt avstå från att ta ut en naturvårdsavgift måste dock betraktas som orimligt. Den skogsvårdsavgift gällde slutet 1980som av talet motsvarade närmare 10 krlm3 avverkad ved. Med något lägre en naturvårdsavgift, motsvarande 8 krm3, skulle intåktema bli 500 milj ca kr, ett inte oväsentligt bidrag till finansieringen skogsbrukets sektorsanav svar på naturvårdsområdet. Som komplement till en naturvårdsavgift måste dock söka även man efter andra lösningar. En tänkbar metod saknar de begränsade som negativa effekter en renodlad naturvårdsavgift på skogsbruket har, kan vara att införa en miljöavgift på den inhemska konsumtionen av papper och papp. Avgiften skulle lämligen tas ut direkt i konsumentledet och skulle ge en direkt koppling till skogsnäringen samtidigt skogsägare, som sågverksindustri och den exportinriktade delen av cellulosaindustrin skyddas. En sådan avgift skulle ha flera positiva styreffekter och bl a understödja strävan att dämpa den internationellt sett mycket höga svenska pappers-konsumtio- nen. stimulera återanvändning av papper restitution för avgiften ges vid retur- pappersanvändning. bibehålla den svenska cellulosaindustrins internationella konkurrenskraft genom att beskatta i konsumentledet även fir importerade produkter. uppmuntra satsning på kvalitetsvirke produktion sågtimmer - av gynnas framför massavirke.

Avgiften skulle samtidigt missgynna just de brukningsformer intensiv ñberproduktion som orsakar de värsta naturvårdsproblemen. Genom - en ökad inriktning mot sågtimmeruttag blir såväl överhållning riktad som mer aptering intressantare, vilket gynnar skogens naturvärden. Sverige konsumerar per capita 245 kg papper och pappår 1990, en av de högsta siffrorna i världen. I jämförbara länder är konsumtionen i exempelvis Norge 152 kg, i Finland 225 kg och i Storbritannien 164 kg. Det år ett samhälleligt intresse att konsumtionen av papper och hålls papp tillbaka då miljöproblem uppkommer i såväl uttags- och förâdlingssom

i avfallsledet. Återvinning bör stimuleras.

Om all inhemsk konsumtion av papper och även importerad papp beläggs med en miljöavgift i konsumentledet, med restitution vid export och fir returpapper, kan en styrning mot mer returpappersinblandning nås samtidigt som konsumtionen kan dämpas. Avgiftsunderlaget skulle f n vara drygt 1 miljon ton papper per år. En avgift på 50 örekg skulle ge en inkomst på 500 milj kr per år. En miljöavgift på bör i sin helhet papper återbördas till skogen i form av inlösen mark lämnas för fri av som utveckling. Vid minskad konsumtion av jungfruliga fibrer kan avgiften höjas utan nämnvärda negativa bieffekter. Staten har utan tvekan ett ansvar för reservatsbehovet och det är därför rimligt att en del av kostnaden täcks av budgetmedel. En rimlig fördelning kan vara att sätta statens kostnadsansvar till 13 och skogsnäringens till

23. Om reservatsbehovet förutsätts lösas under en 30-årsperiod och skogsnäringens bidrag fördelas lika mellan naturvårds- och pappersavgifterna skulle kostnadsfördelningen bli

refererar till de fall som redovisas under rubriken Hur mycket reservat behövs och vad kostar det

Beräkningen illustrerar dels att den anslagsnivå på 280 milj kr som kommittén diskuterar inte skulle räcka på långt när för att uppnå det golv för reservatsbehovet som kommitténs analysgrupp angett som nödvändigt även vid en mycket radikal omläggning av skogsbruket Fall b. Siffrorna illustrerar dessutom de stora samhällsekonomiska effektivitetsvinster ligger i att välja att lösa mängfaldsproblemen snarare som radikal omställning av skogsbrukets metoder och allmänna genom en naturhänsyn än att enbart inrätta reservat och i övrigt fortsätta med genom dagens skogsbruk.

Myndighetsorganisationen

Kommittén kommer under oktober att presentera ett särskilt betänkande den framtida myndighetsorganisationen inom skogsbruket. Det är om därför förvånande redan i huvudbetänkandet i flera avseenden att man mycket hårt binder sina ställningstaganden. Redan nu föreslår man t upp i förvånansvärt kraftfulla ordalag att den existerande skogsvårdsex organisationen uppgifter samt att budgetmedel ska överförs till ges nya skogsvårdsorganisationen från bl anslagen fir landskapsvård och a miljöövervakning. Trots skogsbrukaren enbart bör ha att man anser att kontakt med myndighet vill uppenbarligen behålla en uppdelning en man där det regionala ansvaret för skogsmarken delas mellan skogsvårdsstyrelse och länsstyrelse. De formuleringar som används ger en kraftig styrning av

hur arbetet med det särskilda betänkandet kring myndighetsorganisationen kan föras. Detta redan innan den utvärdering som kommittén har beställt har presenterats.

Miljökonsekvensbeskrivningar

Kommittén avvisar förslag att skogsbruksmetoder inte ska få om nya tillämpas förrän deras långsiktiga ekologiska effekter grundligt utvärderats i miljökonsekvensanalyser och effekterna befunnits acceptabla. Erfarenheterna av bl a introduktionen contorta-tallen visar hur viktigt det är av att i förväg undersöka effekterna av nya metoder och nytt genetiskt material ute i skogen. Kommitténs förslag innebär att myndigheterna lokalt samråd från genom fall till fall ska pröva ansökningar om nya metoder. Denna ordning strider mot praxis på andra områden och innebär bl att stor del kostnaden a en av hamnar på myndigheten. När det gäller t ex introduktion läkemedel av nya är det upp till producenten att på bekostnad bevisa att ett nytt egen preparat inte ger orimliga risker eller biverkningar. Samma princip bör självfallet gälla skogsbruksmetoder eller plantmaterial. nya nytt

Avslutning

Avslutningsvis kan konstateras att kommitténs påstående att Den skogspolitik som kommittén föreslår kommer att starkt bidraga till en förändring av skogsbruksmetodema vilket bedöms leda till betydligt ett bättre bevarande än hittills av den biologiska mångfalden i skogen inte är något annat än önsketänkande. Genom det kraftlösa förslaget till framtida skogspolitik kan, enligt min uppfattning, betänkandet i sin nuvarande utformning ligga till grund för proposition skogspolitik. en om ny

Sammanfattning Utredningens analys av den hittillsvarande skogspolitikens konsekvenser är i allt väsentligt korrekt och bekräftar den kritik Naturskyddssom föreningen under många år har framfört. Skogsvårdslagen har varit bra på att öka virkesproduktionen, har påtagligt påskyndat den biologiska men utarrrming som pågår i skogarna.

2. Det förslag till miljömål som utredningen föreslår är bra och stämmer överens med tidigare riksdagsbeslut mål för natur- och rniljövården i om Sverige. De åtgärder och styrmedel som föreslås har dock inga helst som förutsättningar att skapa ett skogsbruk uppfyller detta mål. som

Kommittén utgår från att de årliga avverkningama i den svenska skogen långsiktigt och uthålligt kan ökas från idag 60-65 milj m3sk till 95 m3sk. Detta förutsätter sannolikt permanenta insatser med gödsling och strider därmed mot kommitténs målsättning att produktionsförrnågan ska upprätthållas med naturlig vittring, fimanedbrytning och luftburna

näringsämnen från havet. Mycket tyder tvärtom på att vi redan med nuvarande virkesuttag ligger på den nivå kommittén anger.

4. Förslagen om att slopa vissa regler centralstyrt skogsbruket är som positiva. Information och utbildning är nödvändiga fir förbättra att naturvärden inom skogsbruket men måste kompletteras med skärpta och mera funktionella naturvårdsregler med straffsanktion oseriösa mot skogsbmkare. Andelen skyddad skogsmark måste öka dramatiskt, framför allt på relativt högproduktiva marker i södra och mellersta Sverige samt längs norrlandskusten. De konventioner om bl artskydd Sverige a som undertecknat bör snarast möjligt inlemmas i svensk lagstiftning.

5. Kommitténs förslag till förändringar skogsbruket är så av pass begränsade att riksdagens målsättning att bevara den biologiska om mångfalden inte kommer att kunna uppfyllas med mindre än den att skyddade arealen produktiv skogsmark nedanför skogsodlingsgränsen ökas 30-40 gånger från idag 0,4 till närmare 15 procent. Det framgår den av rapport som lämnats till kommittén den särskilt tillkallade analysav gruppen. Kommittén föreslår, utan särskilda motiv, att reservatsbildningen begränsas till 5 procent av den totala skogsarealen, motsvarande högst 3

procent av skogsmarken nedanför SO-gränsen. Med en så låg ambition blir det, med utgångspunkt från analysgruppens rapport, omöjligt att uppfylla riksdagens målsättning om biologisk mångfald.

6. I strid med direktiven ñreslår kommittén att skogsbrukets eget finansiella sektorsansvar på bl miljöområdet minskas. Kostnader a som näringen tidigare själv stått för via skogsvårdsavgiften ska i ökad utsträckning täckas av skattebetalarna. Man vill föra över t o m pengar som öronmärkts fir jordbrukets landskapsvård till skogsbruksåtgärder. Från naturvårdssynpunkt spelar det egentligen ingen roll betalar. vem som Kommitténs förslag innebär dock att huvuddelen de miljökostnader av skogsbruket orsakar i form av biologisk utarmning och behov av reservatsbildning även i framtiden skjuts över på kommande generationer och skattebetalarna.

7. Kommitténs kalkyl över kostnaderna för reservatsinköp är oseriös. De anslag kommittén föreslår räcker inte fir uppnå halva den

ens att i sig

otillräckliga målsättning Förslaget förutsätter genomsnittman anger. ett ligt markpris under 15 000 kr hektar. I realiteten kostar den aktuella per skogsmarken sarmolikti genomsnitt än dubbelt så mycket. Kommitmer téns motiv fir att villkora markinköpen till utförsäljningen aktier i av Domän AB är oklara och innebär att det knappast kommer att finnas medel tillgängliga förrän tidigast 4-5 år. om

8. Den lag som reglerar skogsbruket bör kallas Skogsbrukslagen alternativt Lagen skötsel skogsmark. Det är, språkligt om av sett, mera korrekta och neutrala beteckningar än den nuvarande. Termer av typen hänsyn till naturvårdens intressen eller naturvårdsintresset bör ersättas

av hänsyn till naturen, hänsyn till naturvärdena. Det är naturen skogsbruket ska ta hänsyn till, inte till den organiserade naturvärden.

9. Skogsbnikslagen bör i sin portalparagraf fastslå att skogen ska brukas på naturens villkor, dvs riksdagens målsättning om biologisk mångfald ska uppfyllas och de långsiktiga fysikaliskkemiska produktions-ñrutsättningarna får inte hotas. Lagen bör tydligt ange de ramar beträffande bl a den biologiska mångfalden som nyttjandet av skogen måste hålla sig inom. Därigenom kan behovet av detalj regler begränsas.

10. Skogsbrukets naturvårdsmål bör i första hand uppnås genom en generell naturanpassning skogsbruket. Detta innebär bl ett totalt stopp av a för ytterligare plantering med contortatall, stopp för våtmarksdikning i Syd- och Mellansverige, förbud mot helträdsutnyttjande och kraftig markbearbetning, kraftig begränsning eller totalt stopp för kvävegödsling, ingen ytterligare förtätning av skogsvägnätet samt en översyn av naturvårdsreglerna så att dessa blir mera biologiskt funktionella än dagens, mera estetiskt inriktade regler. Kommitténs förslag om att mildra kraven på åtgärder vid insektspåverkan m m är bra. Uppmaningen att lämna kvar fler gamla träd vid awerkningar bör bli obligatorisk. Nya skogsbruksmetoder bör inte få tillämpas förrän deras långsiktiga ekologiska effekter grundligt utvärderats i miljökonsekvensanalyser och effekterna befunnits acceptabla. Kommitténs förslag om redovisningar av naturhänsyn vid avverkningsanmälningar är bra och bör genomñras.

11. Brott mot naturvårdsreglema måste straffsanktioneras dagens regler gynnar systematiskt de skogsbrukare som nonchalerar naturhänsyncn. De regler om s k intrångsersåttning som gällde fram till 1987 bör återinföras. En kraftfull satsning på utbildning och information är nödvändig. Förslaget obligatorisk skogsmaskinförarexamen bör förverkligas. Även om en skogsägarexamen bör bli obligatorisk.

12. Ett nytt system med frivilliga naturvårdskontrakt motsvarande det s.k. NOLA-stödet som finns inom jordbruket till skogsägare som förbinder sig att naturanpassa sitt skogsbruk betydligt utöver lagens krav bör inñras. Till dessa åtgärder bör även räknas satsning på skogsbete, åtminstone i Syd- och Mellansverige. I systemet bör förslaget om en s.k. naturvårdsgräns för skogsbruk i de ljällnära områdena inlemmas.

13. Metoder för en sammanhållen, naturvårdsinriktad landskapsplanering bör utvecklas i samverkan mellan skogsbrukare, forskare och myndigheter. Genom en sammanhållen planering över större arealer kan landskapets naturvårdskvalitéer bevaras samtidigt som man bedriver ett ekonomiskt lönsamt skogsbruk.

14. Awerkningsstopp bör omedelbart införas i de återstående, urspningliga naturskogama. Privata markägare kompenseras på vanligt sätt. Förslagsvis bör 500 000 ha av Domäns idag oskyddade markinnehav

överföras till en regionalt spridd markfond naturvårdsverket kan som använda fir reservatsbildningar och markbyten.

15. Anslagen fir att skydda skogsmark naturreservat eller som genom biotopskydd måste öka betydligt, hur kraftigt beror på skogsbrukets utveckling i stort. För att bli effektivt måste skyddsinsatsema fördelas väl regionalt och biotopmässigt och tidsmässigt koncentreras till 1990-talet och de första åren av kommande decennium. Enligt den k försiktighetss principen är det bättre att driva reservatsbildningen så långt det pass att finns säkerhetsmarginaler än att underdimensionera skyddet. Detta talar för

att man bör akta sig för att hamna vid den golvnivå på fem procent nedanför SO-grânsen forskarna angett. som

16. I linje med principen sektorsansvar bör huvuddelen skogsom av brukets miljökostnader täckas näringen själv. Ansvaret år dock inte av renodlat. En lämplig lösning kan att tredjedel kostnaden för vara en av reservatsbildning täcks via statsbudgeten, tredjedel via naturvårdsaven en gift på skogsbruket och en tredjedel via miljöavgift på den inhemska, en icke-returpappersbaserade konsumtionen och av papper papp.

17. Behovet av och därmed kostnaderna för att undanta produktiv skogsmark från skogsbruk påverkas mycket starkt hur skogsbruket i av stort bedrivs. Detta påverkas i sin tur kraftigt vilka allmänna villkor av som gäller beträffande metoder och allmänna naturhänsyn. En återgång till 1987 års ersâttningsregler kan sannolikt radikalt minska behovet av ekonomiska ersättningar i samband med biotopskyddet.

18. Kommitténs förslag till framtida skogspolitik har ingen förankring i den problembeskrivning som redovisas i betänkandet. Betänkandet kan således inte, i sin nuvarande form, ligga till grund för en proposition om skogspolitiken inför 2000-talet.

Särskilt yttrande av sakkunnige Staffan Tranell

ALLMÄNNA KOMMENTARER

lnriktingen i kommitténs förslag till ny skogspolitik är riktig. Det är bra att man slår fast behovet av förändrade skogsbruksmetoder och en kraftig ökning av arealen skyddad skog som nödvändiga för att uppnå ett miljömål som kommittén haft i uppdrag att utforma. Det är också bra att man i vart fall likställer detta mijlörnål med produktionsmålet som tidigare under 1900-talet helt dominerat skogspolitiken. För mig är det självklart att naturen och omsorgen om den biologiska mångfalden sätter ramarna för skogbruket, dvs. miljömålet är överordnat produktionsmålet. I praktiken spelar det inte så stor roll under förutsättning att skogsbruket verkligen lever upp till miljömålet och att nödvändiga reservatavsättningar kommer till stånd. De skogspolitiska medel som kommittén anvisar skall, tillsammans med de övriga krafter som påverkar skogsbruket, leda till den önskvärd balansen av produktion och miljö. Kommitténs förslag till förändringar och förnyelse av skogspolitiken ger större frihet genom minskad detaljreglering, har en positiv syn på alternativa brukningsfomier, tror på ökad frivillighet, och lägger tyngpunkten på betydelsen av ökad kunskap. Detta är bra både för skogsbruket och naturvärden, men detta och Övriga föreslagna åtgärder är inte tillräckligt för att åstadkomma nödvändiga förändringar, och återspeglar inte i tillräckligt hög grad de kunskaper som kommittén inhämtat under arbetets gång. De föreslagna medlen leder inte till den önskvärda balansen, färmst därför att det finns för mycket gammalt produktionstänkande kvar och för lite nytänkande på miljösidan. Några frågor vill jag särskilt kommentera.

KUNSKAP

Jag delar helt kommitténs uppfattning att goda kunskaper hos de människor

som är delaktiga i skogsbruket nödvändigt för att uppnå de skogspolitiska målen. Jag instämmer också i konstaterandet att det är skogsägaren som har det slutliga ansvaret för skötseln av skogen och marken och att det medför krav på kunskaper i ekologi och naturvård, liksom att nyblivna skogsägare är en särskilt viktig målgrupp när det gäller kunskapsförmedling. Däremot anser jag inte att den satsning på traditionell rådgivning via SVO som kommittén anvisar som medel för att ut kunskaper ger tillräckligt hög kunskapsnivå hos skogägare i allmänhet. Det finns inga bevis för att rådgivningen är vare sig effektiv eller billig när det gäller att föra ut grundläggande kunskaper. Risken är uppenbar att vi, liksom tidigare, till höga kostnader når endast en begränsad grupp skogsägare. Jag vill framhålla följande: Vi har en lång tradition i Sverige av information och utbildning som ett medel att föra ut skogspolitiken till

skogsbruket. Det har i huvudsak handlat frågor rörande skogsprodukom tion i småskogsbruket, på år även del naturvård. men senare en I grund och botten ligger en tro på att kunskap påverkar människors beteende. Kan man föra ut kunskap om de förhållanden ligger till som grund för skogspolitiska beslut så ökar möjligheterna att genomföra politiken och nå målet. Sedan 1979 års skogspolitiska beslut har våra kunskaper om skogsekosystemen och dess naturliga förändringar ökat. Likaså kunskaperna om människans påverkan på detta system i det tidigare bondesamhället och i dagens effektiva skogsbruk. Våra kunskaper är långt ifrån fullständiga, men vi börjar i alla fall förstå hur svårt det är att kombinera ett lönsamt skogsbruk med ett naturligt fungerande skogsekosystem på ett sådant sätt att vi bevarar den biologiska mångfalden. I kommitténs uppdrag ligger att åstadkomma just den kombinationen, eller i varje fall att ge de rätta skogspolitiska förutsättningarna för den. Nödvändigheten av goda kunskaper hos alla medverkande i skogsbruket kommer att öka. Det gäller främst biologiekologi och praktisk naturvård, eftersom kunskaperna i skogsproduktioni allmänhet är goda. Utbildning, rådgivning och infomiation blir då ett ännu viktigare skogspolitiskt medel i framtiden. Förutsättningen är att vi har ett system som är effektivt när det gäller att nâ alla medverkande i skogsbruket med låga kostnader, liten byråkrati samt en garanti för att kunskaper förs nya ut. Det har vi inte idag. Idag når vi huvudsakligen de skogsägare som redan har ett intresse för den aktuella frågorna, dvs. den fråga som för tillfället är i fokus för samhällets intresse. Skogsarbetare, maskinförare och tjänstemän får ofta bra utbildning på betald arbetstid men insatserna blir konjunkturberoende och inriktningen avgörs av företaget. Entreprenörer är viktig är svåra att nå en grupp som idag. Kostnaderna för rådgivning och information är i snitt 87 milj. kr. i Skogsstyrelsens budget under perioden 8687 9091. - Kotnaden ökar med 40-60 milj. kr. tar med den rådgivning om man som sker i samband med lagtillsyn och som är svår att särskilja tidsmässigt, men det är svårt att avgöra om vi är kostnadseffektiva idag eftersom vi inte vet något om vilka kunskaper de deltagande tagit till sig. I framtiden får vi räkna med en ökande andel skogsägare som inte bor på fastigheten och inte har någon direkt koppling till bygden och fastigheten sedan tidigare. Denna tendens förstärks av den nya jordförvärslagstiftningen. Risken är stor att vi snabbt får nya ägargrupper saknar som tillräckliga kunskaper och är svåra att nå. Redan idag brister det överlag när det gäller naturvårdskunskåper och inte minst säkerhetstänkande i skogarbetet. Självverksamheten i skogsbruket Ökar samtidigt olycksfallen och som dödsolyckoma är mycket högre där än i storskogsbruket. Jag anser att behöver former för utbildningen för att klara nya behoven framöver. En obligatorisk utbildning är både effektiv, billig och rättvis. Dessutom löser det en del problem som kan uppstå när utländska medborgare får rätt att förvärva skogsfastigheter i Sverige, fråga kommittén helt en som undvikit.

skogsbrukarexamen

Vi gör tankeexperimentet att vi inför en obligatorisk grundutbildning för nya skogsägare, maskinförare samt skogsarbetare. Tyngpunkten ligger på ekologibiologinaturvård samt en del skogsproduktion och säkerhetstänkande. Det blir ett efiekIivt system att få ut kunskaper. Skogsfastigheter byter ägare efter i genomsnitt 21 år, dvs. vi når 5 % om året och vid varje given tidpunkt är det en hög andel av skogsägama med färska kunskaper. Ny kunskap från forskningen kan enkelt tillföras så att utbildningen alltid är aktuell. Motivationen hos dem som genomgått utbildningen blir större och borde medföra ett bestående intresse. Det blir även køstnadsejfektivt jämfört med nuvarande system. Ytterst lite arbete behöver läggas ned på att identifiera och fånga in målgruppen eftersom utbildningen är obligatorisk. Resursema kan läggas direkt på utbildningen. Den traditionella rådgivningen via SVO kan minskas till omfånget och bli mer kvalificerad eftersom skogsägaren redan har grundkunskapema. Kostnaden för en fyraveckors skogsbrukarexamen blir ca 4.000 kr. per person baserat på SVO:s taxor. Då innefattas resor, administration, läromedel, lönebikostnader etc. Det är rimligt att räkna med omkring 10.000 nya skogsägare om året, totalt alltså 40 milj. kr. per år. Detta skall jämföras med nuvarandekostnader på 90-50 milj. kr. årligen för rådgivning och information via SVO, eller med kostnaden för Rikare Skog på 30 milj. kr., där nått 35.000 deltagare. man Rikare Skog motsvarar högst veckas utbildning och når tyvärr i en huvudsak de som redan har ett intresse för naturvårdsfrågor. Vi får heller inte glömma att resurserna för rådgivning och infomiation via SVO säkerligen måste ökas rejält om vi vill uppnå miljömålet på traditionellt vis utan skogsbrukarexamen. Man kan tänka sig att skogsågaren själv får betala utbildningen, varvid kostnaden blir ännu lägre för samhället. Personligen har jag övergivit den ståndpunkten, eftersom skogsbrukarexamen blir ett medel för att uppnå ett allmänintresse av biologisk mångfald i kombination med god skogsproduktion. Skogsägaren måste ändå avsätta en hel del tid, och får dessutom kanske förlorad arbetsförtjänst.

Formerna för att ta skogsbrukarexamen blir många eftersom det oftast rör sig om yrkesverksamma människor, så att skogsägaren har möjlighet att välja ett bra alternativ för honomhenne. Man kan tänka sig intensivläsning på internat skogsbruksskola el. likn., kvällskurser, studiecirklar eller läsning på hand. Oavsett studieformen egen krävs en formell kontroll kunskaperna, det ligger i begreppet exaav men. Det bör också råda konkurrens på utbudet av utbildningen för att hålla kostnaderna nere oavsett betalar. vem som Innehållet får utformas fortlöpandei samråd mellan berörda myndigheter och den ideella naturvården. Eftersom förhållandena i landet varierar så får man ha en allmän del och del specifik för viss region. en

Juridiskt blir skogsbruksexamen kopplad till jordförvärvslagstiftningen så att samtliga ägare måste ha examen för att få förvärvstillstånd. Undantag blir de minsta fastigheterna upp till 10 ha skogsmark. Dispens för mideråriga och åldringar efter ansökan. I Övrigt blir förvärvstillståndet beroende av att ägaren inom en viss tid efter förvärvet tagit sin skogsbrukarexamen. Ett förslag om obligatorisk skogsbrukarexamen kan givetvis uppfattas som en tvångströja och ett förskräckligt ingrepp i äganderätten. Lika väl kan det uppfattas som ett naturligt ansvarstagande av skogsägaren och inte konstigare än att vi har tvång på körkort för bil, jägarexamen för att få jaga eller skepparexamen för att framför båt yrkesmässigt. En obligatorisk utbildning av skogsägare och anställda ger samhället en garanti för att tillräckliga kunskaper finns hos aktörerna i skogbruket. Först då kan man också sätta riktigt vida ramar för vad som är tillåtet. Med kommitténs nuvarande förslag kvarstår behovet av inskränkningar i skogsbruksmetodema p. g.a. naturvårdsskäl. Jag återkommer till detta.

STORA RESERVAT

Ett av kommitténs huvudförslag är ökade reservatsavsâttningar. Under en 30-års period skall mark avsättas, så att 5 % skyddad areal uppnås totalt och detta skall i huvudsak finansieras via försäljning av Domän AB. 2,5 % anges redan vara skyddad. 30 år är en för lång tid, många värdefulla skogar som borde ingå kommer att avverkas under den tiden. Eftersom det är kombinationen av ökad reservatsareal och förändrat skogsbruk som skall klara miljömålet så medför en 30-årig uppbyggnadsperiod av reservatsarealen orimligt höga krav på skogsbruket under i vart fall 20 år. I stora delar av landet är den skyddade arealen idag endast någon eller några promille och det är inte realistiskt att tro att skogsbruket under den tiden kan drivas så hänsynsfullt att man klarar den biologiska mångfalden även för arter som kräver stora orörda områden. 10 år är maximum om man menar allvar med det uppsatta miljömålet. Det är heller inte korrekt att räkna med hela den skyddade arealen. En förutsättning för att 5 % skyddad areal skall räcka till, är att den är väl fördelad på olika naturtyper i olika delar av landet. Därför kan inte hela den skyddade arealen räknas med, eftersom den består i huvudsak av norrländska fjällskogar. Finansieringen är rätt vald, staten byter produktionsskog mot reservat, men inte i rätt storleksordning.

CIVILRÄTTSLIGA AVTAL

På ett flertal ställen i betänkandet framhålls möjligheten att använda civilrättsliga avtal för att uppnå miljömålet främst genom att värdefulla miljöer kan få ett tidsbegränsat skydd på frivillig väg. Grundidén är riktig men så som texten nu är utformad innebär det inget direkt nytänkande, vilket är nödvändigt för att någon effekt. Det är absolut nödvändigt att

hitta ett system som är billigt, obyråkratiskt, oberoende särskilda anslag av och rättslig säkert både för samhället och markägaren. Smâreservat. Ett av naturvårdens starkast önskemål under tid är senare ett nätverk avmånga små områden som lämnas för fri utveckling och och helst så nära varandra att det finns spridningsmöjligheter för känsliga arter mellan områdena. Det rör sig om åtskilliga 10.000-tals små områden som år mycket värdefulla för den biologiska mångfalden och mycket svåra att ge ett säkert skydd annat sätt. Gällande regler i SVL § 21 inte möjligheter skapa sådana ger att områden på markägarens bekostnad. Skogsbruket motsätter sig starkt en förändring främst med argumentet att det inte är rimligt skogsägaren att ensam skall avstå betydande belopp för något ligger i hela samhällets som intresse. Även markägaren frivilligt om går utöver gällande § 21 ger det inget effektivt skydd för området, markägaren kan ändra sig efter kort en tid. Biotopskyddet, utformning ännu år oklar, kommer inte några vars att ge större arealer som är säkert skyddade så länge gällande ersättningsnu regler till markägaren består. Kommittén föreslår endast mindre ändringar i de reglerna. Naturreservatsförfarandet är inte avsett för ett mycket antal stort smâområden på delar av ett ha till några ha. Det skulle bli oerhört tidskrävande och svåradrninistrerat, och framför allt det finns inga pengar. Här finns ett glapp mellan gällande regelsystem måste fyllas som ut om vi skall uppnå ett bättre skydd för den biologiska mångfalden. Det här är ett förslag till lösning bygger på god vilja och kan en som som accepteras av alla parter; det tror jag är förutsättning för att lyckas på en längre sikt.

SMÅRESERVAT

Ur markägarsynpukt måste systemet bygga på frivillighet, viss en ekonomisk ersättning och slutligen får inte äganderätten gå helt förlorad. Naturvården å sin sida måste ha garanti för ett effektivt skydd en som gäller även mot ny ägare. Samhället måste få ett kostnadseffektivt system både på kort och lång sikt.

Frivillighet: Det är egentligen självklart att frivillighet är förutsättning en när det handlar om ett mycket stort antal små områden skall skyddas som under lång tid. Allt annat blir helt enkelt för komplicerat och i sista änden därigenom för dyrt. Det måste markägaren initiativet till vara som tar bildande småreservat, även inget givetvis hindrar den ideella av om naturvärden eller någon myndighet att påverka markägaren i rätt riktning.

Ekonomisk ersättning: Eftersom idén med småreservat bygger på frivillighet, dvs. markägaren vill skydda ett område helt enkelt därför att det är bra för naturens skull, så är det rimligt med begränsad egen en ekonomisk ersättning. Mitt förslag är, att skogsägaren får avdragsrätt en

motsvarande värdet på skogen som skyddas. Han får ingen ersättning för marken eller den tillväxt han går miste om. Värdet på avdraget beror också på vilken marginalskatt han har. Men trots allt kan han skattefritt avverka skog någon annanstans på fastigheten till ett belopp motsvarande värdet på den sparade skogen.

Ãganderätten: Det här systemet är tänkt att fungera både för stor- och småskogsbruk. Ett särskilt problem för småskogsbruket är just de små fastigheterna. Att avhända sig äganderätten till små områden som kanske

totalt uppgår till flera fastigheten känns omöjligt fir de flesta.

procent av Mitt förslag här är möjighet till återlösen av området. Markägaren får en

då betala det fulla värdet skogen på området efter en opartisk värde-

av ring. Den markägare av någon anledning absolut vill återta dissom positionsrätten över området kan då göra det, men inte tjäna något på affären.

Effektivt skydd: Det gäller att skydda rätt områden, en kunnig tjänsteman

bör avgöra om det föreslagna området är skyddsvärt. Därefter måste det registreras. Denna registrering måste gälla mot tredje man. Det kanske är nödvändigt med inskrivning i fastighetsboken för detta. Det är kanske nödvändigt att märka ut området i terrängen, dessutom skall det utmärkas på karta hos myndigheten för möjlighet till uppföljning via satellitbild eller liknande. Den rent juridiska överenskommelsen kan utformas som ett arrende där staten har den totala nyttjanderätten tills markägaren säger upp avtalet och löser skogen till fulla värdet. Detta är ett starkt skydd eftersom markägaren inte kan göra någon ekonomisk vinning på att säga upp avtalet.

KostnadsefiekIivt: Samhällets kostnader för att skydda ett område blir avsevärt lägre än att köpa det. Den uteblivna framtida skatteintäkten vid avverkning området är dessutom osäker eftersom det finns goda av möjligheter för fastighetsägare att göra avdrag för investeringar i fastigheten. Systemet med avdrag i stället för bidrag är avsevärt enklare och billigare. Inga årliga anslag behöver äskas och prutas och delvis gå till löner för att slutligen fördelas i stor konkurrens mellan olika sökande. Själva hanteringen kan hållas på en låg nivå hos den lokala skogsvårdsorganisationen. Den första värderingen vid avtalets ingående kan göras schablonartad, med uppskattning av virkesvolymen som grund, i samband med att den naturvårdsansvarige tjänstemannen bedömer områdets naturvärden. Frivilligheten gör att alla parter slipper kostnader för tvister och processer. Ersättningsdelen är också enkel, i samband med avtalet ingående får markägaren ett kvitto som han kan åberopa i sin självdeklaration.

I praktiken: skulle det kunna gå till så, att skogsägare A ringer till sin lokala skogsvårdsstyrelse och meddelar att han har ett område på ca ett ha som han vill skydda.

Tillsammans med tjänsteman B besiktigar han området C och tjänstemannen bedömer det vara skyddsvårt. B uppskattar volymen och gör en värdering enligt schablon. A och B noterar på karta belägenhet för området C. A och B skriver under avtalet. B A kvittot berättigar till avdrag ger som i deklarationen. B skickar meddelande till tingsrätten medför som inskrivning i Azs registerfastighet. Visst går det att hitta frågetecken och säkert är förbättringar möjliga; grundidén frivillighet och ekonomisk om kompensation via avdragsrätt tror jag dock håller. När det gäller områden som kräver skötsel för att bevara karaktärsdrag från det gamla bondesamhället är bidragssystemet nödvändigt. Tanken bakom detta förslag är att skydda det eller de områden är som värdefulla på den enskilda fastigheten dvs. fångar in områden är man som värdefulla i relation till omkringliggande produktionskskog. Det blir totalt

sett betydligt fler områden med bättre spridning än enbart siktar om man in sig på unika områden inventerats fram. Dessa kommer med som ändå. Markägama sjävla vet i allmänhet väl pärloma finns på just deras var fastighet. Ett sådant här system där initiativet i första hand tas av markägaren men likaväl kan tas myndighet eller ideell organisation av tror jag mycket snabbt kan ge stora arealer värdefulla områden för fri utveckling.

PRODUKTIONSMÅLET

Det är bra att kommittén valt att mildra den tidigare mycket hårda styrningen för att uppnå en hög skogstillväxt. Slutsatsema tillväxtbeav räkningar och framtidsanalys borde dock fått större genomslag. Tillväxten i skogen överstiger kraftigt den faktiska averkningen och har gjort så under 70 års tid med undantag för något enstaka år. Det finns gott om virkesråvara både i Skandinavien och Västeuropa som helhet, och inget tyder på att efterfrågan ökar dramatiskt i framtiden. I det läget finns det ingen anledning för staten att generellt rekommendera trakthyggesbruk, beskogning med barrträd att föreskriva vilka resp. föryngringsmetoder skall användas. Det har f.ö. flertal gånger som ett visat sig, att staten inte tar något när rekommenderade metoder ansvar eller material misslyckas produktions- eller miljösynpunkt. En ur reproduktionsplikt är tillräcklig för att tillgodose samhällets behov hög av skogstillväxt. Metoder för och inriktning produktionen får skogsbruket av självt ufomia inom givna med hänsyn till miljömålet. ramar Med hänsyn till hur betänkandet i övrigt är utformat, så anser jag att de ramarna blir för vida när det gäller vissa produktionshöjande åtgärder som skogsdikning, skyddsdikning, kvävegödsling och hyggesplöjning. Dessa metoder är mycket negativa för den biologiska mångfalden och kommer dessutom i konflikt med första meningen i definitionen av miljömålet, skogsmarkens naturgivna produktionsfönnåga skall vidmakthållas. Dvs. det är det naturliga förhållandet skall eftersträvas, som inte att höja eller sänka produktionsförmågan.

Hyggesplojning föreslås bli anmälningspliktig enligt skogsvårdslagen istället för som idag enligt naturvårdlagen. Effekterna på natur och landskap av hyggesplöjningen âr väl kända och inte mycket att orda om; den måste förbjudas. Kvävegödsling förändrar betingelsema för flora och fauna där den utförs och medför ökad förbrukning av andra näringsämnen. Kommittén slår fast, att skogsproduktionen normalt skall upprätthållas gneom naturlig vittring, fömanedbrytning och luftbuma näringsämnen från havet. Kvävegödsling bör också förbjudas. Skyddsdikning görs efter avverkning på tidigare skogbevuxen mark för att förhindra alltför stor höjning av vattennivån. Skyddsdikning har en gjorts regelmässigt på senare tid vid kalavverkningar och effektivt förhindrat uppkomsten av små, blöta partier som naturligt hör hemma på marken. Detta har varit till stor skada för den biologiska mångfalden i skogsekosystemet. Skyddsdikning har också rekommenderats regelmässigt av SVO som ett medel att uppnå godkänd föryngring av barrträd och därmed hög skogsproduktion. I betänkandet ñreslås, att nuvarande regel om anmälningsskyldighet kvarstår. Enligt min mening år behovet av skyddsdikning bara en indikation på att skogsbrukaren valt fel awerkningsmetod. Skogen som avverkades hade kommit upp utan skyddsdikning skogsbruket får nu större frihet att använda andra avverkningsmetoder än trakthyggesbruk, vilket minskar behovet av skyddsdikning. Dessutom bör staten acceptera mer luckor i skogen, det är bra för den biologiska mångfalden även om skogsproduktionen tillfälligt blir marginellt lägre. Ett biologiskt anpassat skogsbruk måste kunna klara sig utan skyddsdikning, som därmed kan förbjudas. Skogsdikning, markavvattning, har minskat kraftigt under de 2-3 senaste åren och kommittén föreslår ingen förändring av nu gällande begränsningar i rätten att dika. Den markägare som har full kärmedom om dikningens stora negativa påverkan den naturliga floran och faunan och vattnets roll i det naturliga skogsekosystemet låter inte utföra någon dikning. Motivet att höja skogsproduktionen, som tidigare var ett starkt argument för dikning, finns inte kvar från samhällets sida. skogsbruket på våta marker får bedrivas utan dikning eller också får man avstå från skogsbruk där. Ett förbud mot nydikning vore riktigt.

FRÄMMANDE TRÄDSLAG

Motivet för att använda främmande trädslag är att få högre produktion än inhemska trädslag kan ge. I Norrland har storskogsbruket satsat på contortatall i stor skala, i södra Sverige använder småskogsbruket i ökande utsträckning, men än så länge på låg nivå, ett antal främmande trädslag, främst från Nordamerika. Diskussionen har ofta handlat om risken för bakslag i produktionshänseende när främmande trädslag används, fir mig

är det inte så väsentligt, den risken får skogsbruket ta. Det verkligt väsentliga är förändringen av skogsekosystemet. Vår skog är del de en av skogar som vandrat fram och tillbaka i vår världsdel i takt med istidema. Om vi då introducerar trädslag som aldrig, eller i vart fall under överskådlig tid, kunnat sprida sig hit naturligt, så påverkar vi skogen på ett oacceptabelt sätt. Vi minskar utrymmet för de djur och växter är som knutna till våra inhemska träd. Kommittén framhåller önskvärdheten att av begränsa användningen av främmande trädslag. Jag att det uppsatta anser miljömålet om skydd för våra naturligt förekommande inhemska arter kräver förbud mot de trädslag, som inte är en naturlig del vårt av skogsekosystem.

ÄDELLÖVSKOG

Nu gällande ådellövskogslag med tillämpningsföreskrifter och ekonomiska bidrag slår vakt om de olika ädellövträdslagen och stimulerar till aktivt brukande. Biotopen ädellövskog i sin naturliga funktion får däremot dåligt skydd. Samhällets uppgift måste vara att slå vakt om den naturliga biotopen med sin stora mångfald, inte om produktionen lövvirke i sig. av Kommitténs förslag att flytta över ÄLL till SVL förändringar är inte utan bra. Det blir dessutom onödigt dyrbart för samhället att lämna bidrag för produktionsskogsskötsel av ädellöv liksom för anläggning ädellövskog av på nerlagd åkemiark. Samhället bör bidra med den nödvändiga kostnaden för att slå vakt om resp. anlägga biotopen ädellöv, sedan får markägaren avgöra om han vill investera ytterligare för att producera den höga kvalitet som krävs för god avsättning i framtiden. Kommittén har konstaterat att det är värdefullt ur naturvårdssynpunkt om viss nerlagd jordbruksareal lämnas Br fri igenväxning. På lämpliga marker

borde fri igenväxning med ädellöv som inslag ett bra alternativ till

vara en bråkdel av kostnaden för att anlägga produktionsskog ädellöv. av

OBLIGATORISK INVENTERING AV SKOGSTILLSTÅNDET

I betänkandet föreslås att skogsbruket skall överta ansvaret och kostnaden för inventering skogens tillstånd på beståndsnivá. ÖSI kan avskaffas av men samhället skall ha tillgång till likvärdigt informationsmaterial som får vara högst 10 år gammalt. Skogstillståndsinventeringen är ett medel för att uppnå produktions- och skötselmålen i skogen. En kalkyl visar grov egen på en kostnad för småskogsbruket om 60-150 milj. knår, beroende på noggrannheten i inventeringen, om en tiondel arealen skall inventeras av varje år. Detta står inte i proportion till nyttan Produktionsmålet uppfylls ändå genom reproduktionsplikten, och rimligen måste markägaren själv avgöra om han behöver en inventering för skötseln av sin skog. Det är inte heller rimligt att inventera hela arealen enbart för den lilla del skogsmarken av som kan stöd till ädellövskogsbruk, kalkning eller skogbilvägar. Myndigheternas behov av detaljuppgifteri skogstillståndet måste rimligen

minska i takt med den avreglering som nu sker, varför man säkert kan klara sig med en återgång till de förhållanden som rådde före 1983 och den obligatoriska skogsbruksplanen. Utvecklingen av flygfoto- och, framför allt, satellitbildstekniken gör att myndigheterna i framtiden kan få både färskare och säkrare uppgifter om skogstillståndet till en rimligare kostnad än förslaget om obligatorsk skogstillståndsinventering medför. Kommunernas behov av skogstillståndsinformation på beståndsnivå är negligerbart. Jag anser att förslaget bör utgå.

SKOGSBILVÄGAR

Staten har fram till nu stimulerat byggande av skogsbilvägar genom rådgivning och ekonomiska bidrag. Ur sysselsåttningssynpunkt kan det ha varit riktigt eftersom det då blivit lönsamt att avverka skog som armars inte hade varit lönsam att avverka p.g.a. sin svåråtkomlighet. Utbudet av skogsråvara bör ha ökat tack vare ökat skogsbilvägsbyggande och i ett tidigare läge när efterfrågan på virke bedömdes vara större än den framtida möjliga avverkningen kunde det vara rimligt att ge stöd till skogsbilvågar, liksom många av våra konkurrentländer gör. Idag, och under mycket lång tid framöver, har vi fysisk tillgång på skog som kraftigt överstiger industrins efterfrågan. Detta slås fast i betänkandet. Det finns alltså ingen anledning att subventionera skogsbilvägar, inte ens ur samordningssynpunkt i ägosplittrade områden. Jag har ibland stött på argumentet att det är bra med stöd till skogsbilvägar ur miljösynpunkt, eftersom armars mycket transportarbete utförs med skotare, vilket är sämre för miljön än lastbil. Detta är en missuppfattning. Terrängtransport med skotare år alltid första alternativet för skogsbruket. När detta blir för dyrt p.g.a. för stora avstånd, får markägaren överväga om det är företagsekonomiskt lönsamt att bygga våg. Däremot är det viktigt att samhället kan styra skogsbilvägsbyggandet så, att naturen inte skadas mer än oundvikligt. Kostnaden för att bygga skogsbilväg är avdragsgill. En villkorad avdragsrätt, där vägen måste godkännas ur miljösynpukt för att markägaren skall göra avdrag, borde kunna fungera bra.

SYSSELSÄTTNING LEVANDE LANDSBYGD -

Kommittén har analyserat skogsbrukets och skogsnäringens roll för sysselsättning och ekonomi. Dess betydelse, och skillnaderna mellan t.ex. sågverk och massaindustri i detta hänseende, framgår väl. Når det gäller betydelsen för en levande landsbygd, en fråga som uttryckligen nämns i direktiven, tycker jag att en aspekt har kommit bort. Det gäller skillnaden mellan och småskogsbruk. Visserligen framgår stor det att sysselsättningen minskat i huvudsak inom storskogsbruket. I kapitlet Finansiering och ekonomiska konsekvenser görs också en beräkning av de skatter som skogsbruket betalar på virkesinkomstema.

Det är givetvis av stor betydelse för glesbygdskommunema var skattepengama hamnar, och småskogsbruket är här en garanti för att skattepengama kommer glesbygden tillgodo, eftersom de flesta skogsägare bor inom samma kommun som fastigheten är belägen. Vad som däremot inte alls kommer fram är småskogbrukets grundläggande betydelse för att människor väljer att bo på landsbygden och därmed själva bidrar med och ger underlag fir service och sysselsättning. Inkornstema från skogsbruket återinvesteras oftast i underhåll av hus och fastighet och kommer då i sin helhet glesbygden tillgodo. I större delen av Sverige är småskogsbruket en nödvändighet för en levande landsbygd. Ur samhällets synvinkel är småskogsbruket överlägset storskogsbruket när det gäller sysselsättning och positiva effekter för en levande landsbygd. Jag hade gärna sett att kommittén gjort en djupare analys, i enlighet med direktiven, te.x. när det gäller förvärvslagstiftningeml Norge har man en bo- och brukaplikt som är allmänt accepterad. Det är intressant att fundera över vilka effekter en boendeplikt som gynnar småskogsbruket skulle få för den svenska glesbygden. Avslutningsvis vill jag framhålla att kommitténs förslag, trots ovanstående delvis allvarlig brister, âr ett stort steg framåt. Effekten för skogsbruket och därmed för näringen i sin helhet är positiv. I kombination med de förändringar av skatter och avgifter som skett efter valet -91 så bör det ge en stärkt konkurrenskraft på sikt, vilket är nödvändigt för den svenska skogsnäringen. Men balansen, kombinationen av skogsbruk och naturvård som var kommitténs huvuduppgift, uppnås inte med de medel som anvisats. Huvudorsaken till det är att de goda kunskaper som aktörerna i skogsbruket måste ha för att avväga produktion och miljö, inte går att ut i tillräckligt hög grad med de resurser som kommittén anvisar.

KÖFECETIÃSCL

1992 10 O 5

- - STOCKHOLM

Statens

offentliga

utredningar

Kronologisk förteckning

Frihet ansvar kompetens.Grundutbildningens 37.Psykiatrinochdesspatienter levnadsförhållanden, - - villkor i högskolan.U. vårdensinnehålloch utveckling.

Regler för risker. Ett seminarium om varför 38.Friståendeskolor. Bidrag och elevavgifter. U.

tillåter mer föroreningarinne än ute. M. 39.Beg;eppetarbetsskada

Psykiskt stördas situation i kommunerna 40.Risk- och skadehanteringistatlig verksamhet.Fi.

-en probleminventering socialtjänstens ur 41.Angåendevattenskotrar.M.

perspektiv.S. 42. Kretslopp Basen för hållbarstadsutveckling.M. — 4. Psykiatrini Norden -ett jämförande perspektiv. 43.Ecocycles The Basisof SustainableUrban - Koncessionför försäkringssammanslutningar. Fi. Development.M.

Ny mervärdesskattelag. 44.Resurserför högskolansgrundutbildning.U.

Motiv. Del 45.Miljöfarligt avfall ansvar och riktlinjer. M. - - Författningstextoch bilagor. Del Fi. 46.Livskvalitet för psykisktlångtidssjuka forskning — - Kompetensutveckling en nationell strategi. A. kring service,stödoch vård. - Fastighetstaxering Bostadsrätter.Fi. 47. Avregleradbostadsmarknad. Del II. Fi. m.m.— Ekonomi och rätt i kyrkan. C. 48.Effektivarestatistikstyming Den statliga - 10.Ett nytt bolagför rundradiosändningar.Ku. statistikensfinansiering och samordning. Fi.

l LFastighetsskatt.Fi. 49.EES~anpassning marknadsföringslagstifmingen. av

12.Konstnärlighögskoleutbildning.U. C.

13.Bundna aktier. Ju. 50.Avgifter ochhögkostnadsskydd inom äldre-och

14.Mindre kadmiumi handelsgödsel.Jo. handikappomsorgen. S

l5.Ledning och ledarskapi högskolan några 51. Översyn av sjöpolisen.Ju. perspektiv och möjligheter. U. 52.Ett samhälleför alla.

l6. Kroppen efter döden.S. 53.Skattpå dieselolja.Fi.

17.Den sistaundersökningen obduktioneni ett 54. Mer för mindre nya styrformerför bam- och - psykologisktperspektiv. ungdomspolitiken.C.

l8.Tvangsvårdi socialtjänsten ansvar och innehåll. 55.Råd för forskning om transporter och l9.Långtidsutredningen1992.Fi. kommunikation.K.

20.Statenshundskola.Ombildning från myndighettill Rådför forskning om transporter och

aktiebolag.S. kommunikation.Bilagor. K.

21.Bostadsstödtill pensionärer. 56.Färjor och farleder. K.

22.EES-anpassning kreditupplysningslagen.Ju. av 57.Beskattning av vissanaturaförmåner m.m. Fi.

23.Kontrollfrågor i tulldatoriseringen m.m. Fi. 58.Mil jöskulden.En hur miljöskulden rapportom 24.Avregleradbostadsmarknad. Fi. utvecklas om ingenting gör. M.

25.Utvärdering av försöksverksamheten medS-årig 59.Läraruppdraget.U.

yrkesinriktadutbildning i gymnasieskolan. U. 60. Enklarereglerför statsanställda.Fi.

26.Rättentill folkpension kvalifikationsregler i 6l.Ett reformeratåklagarväsende. Del. A och B. Ju. internationellaförhållanden. 62.Forskningoch utvecklingför totalförsvaret- förslag 27. Årsarbetstid. A. till åtgärder.Fö. 28.Kartläggning av kasinospel enligt internationella 63.Regionalaroller en perspektivstudie.C. - regler. Fi. 64.Utsikt mot framtidensregioner sju debattinlägg.C. - 29.Smittskyddsinstitutet ny organisationför Sveriges 65.Kartboken.C. nationellasmittskyddsfunktioner. 66.Västsverige regioni utveckling.C. - 30.Kreditförsälcring Någraaktuellaproblem.Fi. 67.Fortsattreformering av företagsbeskattningen. Del - 3l.Lagstiftning om satellitsändningar av Fr.

TV-program.Ku. 68.Långsiktigmiljöforskning. M.

32.Nya Inlandsbanan.K. 69.Meningsfull vistelse asylförläggning.Ku.

33.Kasinospelsverksamhet i folkrörelsemastjänst C. 70.Telelag. K.

34.Fastighetsdatasystemets datorstruktur.M. 71.Bostadsförmedlingi nya former. Fi.

35.Kart- och mätningsutbildningari nya skolformer. M. 72.Det kommunalamedlemskapet.C.

36.Radiooch TV i ett. Ku.

Statens offentliga utredningar 1992

Kronologisk förteckning

73.Välfärd ochvalfrihet service. stöd och vård för psykisktstörda. 74.Prova privat Provningochmätteknik inom SP och - SMP i europaperspektiv.N. 75. Ekonomiskpolitik under kriser och i krig. Fi. 76. Skogspolitikeninför 2000-talet. Huvudbetänkande. Skogspolitikeninför 2000-talet.Bilagor Skogspolitikeninför 20O-talet. Bilagor II. Jo.

Statens offentliga utredningar 1992

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Fastighetstaxering Bostadsrätter.[8] m.m.- Fastighetsskatt. Bundna aktier. [13] Långtidsutredningen1992.[19] EES-anpassning kreditupplysningslagen.[22] av Kontrollfrågor i tulldatoriseringen m.m. [23] Översyn av sjöpolisen.[51] Avregleradbostadsmarknad. [24] Ett reformeratåklagarväsende. Del A och B. [61] Kartläggning av kasinospel enligt internationella - Försvarsdepartementet regler. [28]

Kreditförsäkring Någraaktuellaproblem.[30] - Forskningoch utvecklingför totalförsvaret förslag - Risk- och skadehanteringi statligverksamhet.[40] till åtgärder.[62] Avregleradbostadsmarknad, Del II. [47]

Socialdepartementet Effektivare statistikstynting Denstatligastatistikens finansieringochsamordning.[48] Psykiskt stördas situation i kommunerna Skatt dieselolja.[53] -en probleminventering socialtjänstensperspektiv.[3] ur Beskattning av vissanaturaförmåner m.m. [57] Psykiatrin i Norden ett jämförandeperspektiv.[4] - Enklarereglerför statsanställda.[60] Kroppen efter döden.[16] Fortsattreformering av företagsbeskatmingen. Del [67] Den sistaundersökningen obduktioneni ett - Bostadsförmedlingi former. [71] nya psykologisktperspektiv.[17] Ekonomiskpolitik underkriser och i krig. [75] Tvängsvárdi socialtjänsten ansvar och innehåll.[18] -

Statenshundskola.Ombildning från myndighettill Utbildningsdepartementet

aktiebolag.[20] Frihet ansvar kompetens.Grundutbildningensvillkor Bostadsstöd till pensionärer.[21] - i högskolan.[1] Rättentill folkpension kvalifikationsregleri - Konstnärlighögskoleutbildning.[12] internationellaförhållanden.[26] Ledningoch ledarskapi högskolan någraperspektiv Smittskyddsinstitutet- organisationför Sveriges ny och möjligheter. [15] nationellasmiuskyddsfunktioner.[29] Utvärdering av försöksverksamheten med 3-årig Psykiatrinochdesspatienter levnadsförhållanden, - yrkesinriktadutbildning i gymnasieskolan.[25] vårdensinnehålloch utveckling. [37] Friståendeskolor. Bidrag ochelevavgifter. Begreppetarbetsskada.[39] Resurserför högskolansgrundutbildning.[44] Livskvalitet för psykisktlångtidssjuka Läraruppdraget.[59] -forskning kring service,stödoch vård. [46]

Avgifter ochhögkostnadsskyddinom äldre-och Jordbruksdepartementet

handikappomsorgen. [50] Mindre kadmiumi handelsgödsel.[14] Ett samhälleför alla. [52] Skogspolitikeninför 2000-ta1eLHuvudbetänkande.[76] Välfärd och valfrihet- service,stödoch vårdför Skogspolitikeninför 2000-talet.Bilagor [76] psykiskt störda [73] Skogspolitikeninför 2000-talet.Bilagor II. [76]

Kommunikationsdepartementet Arbetsmarknadsdepartementet

Nya Inlandsbanan.[32] Kompetensutveckling en nationellstrategi.[7] Råd för forskning om transporter ochkommunikation. - Årsarbetstid.[27] Rådför forskning om transporter ochkommunikation.

Bilagor. [55] Kulturdepartementet

Färjor och farleder. [56] Ett nytt bolagför rundradiosändningar.[10] Telelag. [70] Lagstiftning om satellitsändningar TV-program. [31] av

Finansdepartementet Radiooch TV ett. i [36]

Meningsfull vistelsepåasylförläggning.[69] Koncessionför försäkringssammanslutningar. [5]

Ny mervärdesskattelag. Näringsdepartementet

Motiv. Del - Författningstextochbilagor. Del Provaprivat- Provningochmätteknikinom SPoch - [6] SMP i europaperspektiv.[74]

Statens offentliga utredningar 1992

Systematisk förteckning

Civildepartementet Ekonomioch rätt i kyrkan. [9] Kasinospelsverksarnhet i folkrörelsemastjänst [33] EES-anpassning marknadsföringslagstiftningen.[49] av Mer för mindre nya styrforrnerför bam-och — ungdomspolitiken.[54] Regionalaroller en perspektivstudie.[63] - Utsikt mot framtidensregioner sju debattinlägg.[64] — Kanboken.[65] Västsverige region i utveckling. [66] - Det kommunalamedlemskapet.[72]

Miljö- och naturresursdepartementet Reglerför risker. Ett seminarium om varför vi tillåter mer föroreningarinne än ute. [2] Fastighetsdatasystemets datorstruktur.[34] Kart- ochmätningsutbildningari nya skolformer.[35] Angåendevattenskotrar.[41] Kretslopp Basenför hållbar Stadsutveckling.[42] - Ecocycles The Basisof SustainableUrbanDevelop- -