Viljan att veta och viljan att förstå : kön, makt och den kvinnovetenskapliga utmaningen i högre utbildning : slutbetänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

N j

A

VlLjAN

ATT VE TA

FÖRSTÅ

OCH ATT

VIL]AN

Kön, makt och den evinnovetenseapliga utmaningen i högre utbildning

F24

BMW W UTBILDNINGSDEPARTEM ENTET

7212;; g

:

S

,, O 0 s

s

Statens offentliga utredningar

WW 1995:110

M5] Utbildningsdepartementet

Viljan och

att Veta

Viljan

att förstå -

Kön, makt och den

kvinnovetenskapliga

utmaningen i högre utbildning

slutbetänkande

av Utredningen om

insatser för kvinno- och

jämställdhetsforskning

Stockholm 1995

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes, Offentliga Publikationer, uppdrag av Regeringskansliets förvaltningskontor.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Fax: 08-20 50 21 Telefon: 08-690 90 90

Svara remiss. Hur och Varför. Statsrádsberedningen, 1993. En liten broschyr som underlättar arbetet för den som skall svara remiss. - Broschyren kan beställas hos: Regeringskansliets förvaltningskontor Arkiv- och informationsenheten 103 33 Stockholm Fax: 08-790 09 86 Telefon: 08-405 24 81

Illustration: Sara Nilsson

NORSTEDTS TRYCKERI AB ISBN 91-38-20075-9 Stockholm 1995 ISSN 0375-250x

Innehåll

A

Del

Sammanfattning 7 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

1 Kris i utbildningsfrågan 15 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2 Pengarna eller forskningen 33 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3 En allvarsam lek med 0rd Maud Eduards 55 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4 Varför ska kvinnoforskning främjas 65 . . . . . . . . . . . . . . . .

5 Om kvinnor får samma resurser som män forskar de

lika mycket Medicinsk kvinnoforskning och forskning

om kvinnors hälsa Ann Almegård 85 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6 Teknikvetenskapliga utmaningar inom kvinnoforskningen

Lena Trojer 105 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Organisering av kvinnoforskning i Norden med utblick mot Europa Solveig Bergman 119 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

8 Ansettelsesprosessen i Akademia barrierer for kvinnelige søkere Elisabeth Fürst 141 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kommentar

Ulla Riis och Leif Lindberg 158

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

9 Förslag till åtgärder 165 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Del B

Inledning 183 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Kvinnor i utbildningslandskapet utbildningsforskares

- en reflektioner

Inga EIgqvist-Salzman 185

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Skaffa dig krokodilhud, men se till att viktiga

erfarenheter sipprar in mellan pansarplåtama Konferens på Sigtuna-stiftelsen den 5-6 april 1995

med professorer emeritae 201 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Kvinnoforskning bör vara fundamental grundforskning

helt ritar hela kartan, hela bilden. som om

Konferens på Van der Nootska palatset

-

den 18 april 1995 med etablerade kvinnoforskare 277

. . . . . . . .

Det är akademiskt korrekt att man och det vara är det utgallringen till högre nivåer sker... genom som

Konferens på Hasselbacken den 25 augusti 1995

med kvinnliga studenter och doktorander 317 . . . . . . . . . . . . . .

Är det akademiskt korrekt man att vara Ingrid Anderbjörk 341 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Hur ska vi få universitetet till kvinnorna Jag att verksamheten som den fungerar är menar

kvinnoñentlig. Makt, kön och arbetsorganisering i Akademia

Inledning Hans Christian Sørhaug. av

Konferens med manliga professorer m.fl.

på Rosenbad den 1 september 1995 345 . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Bilagor

Bilagal Direktiv 397 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

Bilaga 2 Författningsförslag 401 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Till statsrådet Carl Tham

Enligt regeringsbeslut den 26 januari 1995 tillsättandet av utom redningen Insatser för kvinno- och jämställdhetsforskning U 1995:01 tillkallades Ebba Witt-Brattström som särskild utredare. Den 1 februari förordnades som experter i utredningen Kristina Lundgren samt Gertrud Åström. Kommittén har antagit namnet KVINS.

Direktiven Dir. 1995:8 redovisas som bilaga Vi har sett vår uppgift att första utredning fullt ut tillämpa

som som

kvinnoforskningens maktanalytiska perspektiv på det utbildningspolitiska

området. Det är vår bedömning att tiden nu är mogen för mer systematiska åtgärder från statsmaktemas sida vad gäller den inneboende

könsdiskrimineringen inom högre utbildning.

Till vår hjälp har vi haft rad experter på området; Maud Eduards, en t.f. professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet, Ann Almegård, psykolog doktorerar ett projekt om kvinnliga medicinares som karriär och forskningsmöjligheter vid Uppsala universitet, Lena Troijer,

t.f. professor och teknik vid Högskolan i Luleå, Solveig

i genus

Bergman, fil. lic. i sociologi vid Åbo akademi och f.d. nordisk koordina-

tor för kvinnoforskning, Elisabeth Fürst, fil. dr i sociologi vid Oslo

universitet, Ulla Riis, professor i pedagogik vid Linköpings universitet, Leif Lindberg, docent i pedagogik vid Umeå universitet, Inga Elgqvist- Saltzman, professor emerita i pedagogik vid Umeå universitet, Ingrid

Anderbjörk, ordförande på SFS samt Hans Christian Sørhaug, forskare vid Arbeidsforskningsinstituttet i Oslo. Sara Nilsson har illustrerat betänkandet. Sist, men inte minst, har vi haft en ovärderlig hjälp av Marj ut Torpo vid Utbildningsdepartementet, för framställandet av denna digra SOU. Vi tackar alla övriga deltagare, ett hundratal avsatt tid personer, som

och intresse för att sin insats i förändrandet av den ålderdomliga

ge struktur ännu härskar i den akademiska frihetens Särskilt vill som namn.

vi nämna våra rapportgrupper, professorer emeritae, kvinnoforskare,

studenter och doktorander samt manliga professorer m.fl. tar till som orda i del B.

Härmed överlämnar kommittén sitt slutbetänkande Viljan att veta och

viljan att förstå kön, makt och den kvinnovetenskapliga utmaningen

-

i högre utbildning . Kommitténs uppdrag är nu slutfört.

Stockholm i november 1995

Ebba Witt-Brattström

Gertrud Åström Kristina Lundgren

SOU 1995:1 10 Sammanfattning 7

Sammanfattning

Utredningen om hur kvinno- och jämställdhetsforskningen ska främjas

i Sverige, KVINS, har arbetat i lO månader och överlämnar nu sitt slutbetänkande. Uppdraget regeringen gav oss var, förutom att ge förslag

till att främja villkoren för underrepresenterat kön, framförallt att undersöka hur uppgifterna att utreda, skapa opinion och dela ut bidrag

för att främja kvinno- och jämställdhetsforskningen bäst kan utfonnas.

Å sidan skulle detta ske förutsättningslöst och å andra sidan med ena

hänsyn tagen till befintliga resurser och institutioner, såsom Forskningsrådsnämnden, centra och fora för jämställdhet och kvinnoforskning vid

universitet och högskolor, Kvinnohistoriska samlingarna vid Göteborgs

universitetsbibliotek samt Utbildningsdepartementets s.k. JÄSTgrupp,

men också i samråd med det nya Högskoleverket. Direktiven beskriver ur ett ovanifrån perspektiv, ett jämställdhetspolitiskt perspektiv, en struktur som finns eller är under framväxt. Men utbildningsväsendet är inne i en förändringsfas. Vi har därför

utökat antalet samråd till instanser som nätverket Kvinnliga forskningsbyråkrater, Arbetsgruppen Kvinnliga Studerande AKS, Föreningen

Forum för kvinnoforskning i Stockholm, professor Ulla Riis, jämställdhetshandläggamas strategigrupp, doktorandföreningen vid KI, det

kvinnliga professors- och docentnätverket i Umeå, Nordiska nätverket

för tekniker och ekonomer, Kvinnovetenskaplig Tidskrift, Nationellt

Resurscentrum, m.m.

Det finns alltså många nätverk och sammanslutningar av kvinnliga

forskare som förutom ämnesbaserat samarbete också bedriver ett

utåtriktat informationsarbete till avgränsade målgrupper. Efterfrågan på

föreläsare och medverkan från kvinnoforskare är mycket stor såväl av universitet och högskolor som från exempelvis de under NUTEKs ledning framväxande regionala resurscentra för kvinnor. Då det idag inte

finns någon samlad organiserad information pågående kvinno-

om forskning och verksamma kvinnoforskare blir dock ett fåtal kvinnor extremt belastade av att ständigt tvingas representera kvinnoforskningen

i Sverige. Lokala efterfrågare typen jämställdhetshandläggare,

av fortbildare och kompetensutvecklare vet inte vart de ska vända sig. Detta förhållande, bristen på koordinering och samlad infonnation, har så gott som alla instanser samrått med framhållit som ett stort

8 Sammanfattning SOU 1995; 110

problem. Våra förslag till insatser för kvinno- och jämställdhets-

forskning, liksom till bättre villkor för underrepresenterat kön, följer därför två huvudlinjer; strukturell förstärkning resurser i alla led en av inrättandet instans mot hittills icke tillgodosedda samt av en som svarar behov exempelvis koordinering och information. av Kvinnoforskningens användbarhet motiverar särskilt stöd. I högre forskning bygger den på samspel mellan forskare och

grad än annan ett

olika och institutioner i samhället. Den kvinnoforskning som grupper redan finns måste få sin plats och erkännas det efterfrågade och ta som på många områden väl utvecklade forskningsfält det faktiskt är idag.

Direktiven utgångspunkt att anledningen till att få kvinnliga

tar som

forskare får medel och ännu färre får medel for genusforskning beror de kvinnor i meriteringshänseende är berättigade till det är

att som få. Det ringa antalet kvinnliga professorer, lektorer och alltför forskarassistenter innebär att endast liten del de totala forskningsen av medlen går till kvinnliga forskare. En ännu mindre del går till kvinno-

genusforskning. För att pröva detta

och jämställdhetsforskning

påstående mot verkligheten har vi gjort preliminär kartläggning av

en

fördelningen anslag med offentliga medel ut idag se kap 2.

hur av ser

Situationen upphov till många reflexioner.

ger också valt ställa frågan det ringa antalet kvinnor på Vi har att om högre tjänster i högskolan ytterst beror på att kvinnliga studenter, trots

de idag majoriteten de avlägger grundexamen, inte

att utgör av som gå vidare i utsträckning manliga forskarbeuppmuntras att samma som

Med andra ord så tar vi strukturens passiva hållning till gåvningar. kvinnliga studenter och doktorander på allvar. Det kan tyckas självklart

till basens behov när diskuterar ett utbildningssystem, men att se man

denna koppling mellan grundutbildning och forskning är inte bruklig i

sammanhang. För att poängtera att vår hållning är

utbildningspolitiska

har den tecknaren och

underdog-perspektivets engagerat unga studenten SaraNilsson att illustrera betänkandet med olika typsituationer

den kvinnliga studentens vardag. Av anledning har vi också ur samma

ordförande Ingrid Anderbjörk att reflektera kring de vittnesmål

bett SFS

studenter och doktorander givit oss Se del B.

som

svenskt utbildningsväsende har hittills nöjt sig med att

I man

konstatera den synliga delen den bristande jämställdheten, toppen på

av Många de utredningar och rapporter och om igen isberget. är som om och slår fast universitetsstrukturen är könsdiskriminerande. analyserar att

det vår uppgift föra diskussionen lite längre genom

Vi har sett som att

uppmärksamheten på några de mekanismer gör denna

att rikta av som komplexa struktur så extremt kvinnoavstötande.

SOU 1995:1 10 Sammanfattning 9

Den bristande jämställdhet har konstaterat under de senaste

som man

tjugo åren har man från statsmaktemas sida valt att åtgärda genom att i särskilt trängande fall skjuta till extra öronmärkta medel. Ett

s. exempel i proposition 199293:169 Högre utbildning för är när man

ökad kompetens, föreslog åtgärder på 5 miljoner kronor, inom ramen för Rådet för grundläggande högskoleutbildning. Medlen avsågs att

användas för att korrigera studenternas tidigare felval, med vilket man menade att kvinnor inte går till tekniska och naturvetenskapliga

utbildningar. Åtgärden kom till mot bakgrund konstaterad

av en försämring i förhållande till riksdagens fyra år tidigare formulerade mål minst tio procent på utbildningar där underrepresenterat kön var fem om procent, utom på det tekniska området, där man trodde sig kunna uppnå 30 %.

Ur maktanalytiskt perspektiv ter sig denna adderande strategi

ett ofullständig och konserverar dessutom bilden av kvinnan som ett problem i högre utbildning. Vi har därför valt att inte låta vår undersök-

ning begränsas till ett snävt representationsmâl utan går vidare och låter demokratiaspekten bli styrande. Då blir den grundläggande frågan: ska vi även fortsättningsvis ha offentligñnansierad utbildning som

en diskriminerar kvinnor, både i utbildning och forskning Nej, menar våra

experter inifrån högskolevärldembetänkandets fyra referensgrupper se

del B, sig de består manliga forskningsledare, kvinnliga vare av

emeritaprofessorer, eller etablerade kvinnoforskare och studenter och

doktorander från hela landet. Utifrån denna samlade akademiska

erfarenhet, utifrån vårt könsteoretiska perspektiv och utifrån de nordiska,

internationella och ämnesmässiga överblickama finns samlade i som detta slutbetänkande, har vi valt titeln Viljan att veta och viljan att förstå kön, makt och den kvinnovetenskapliga utmaningen i högre utbildning. De senaste årens utbildningsprogram har, särskilt under föregående regering, gått för att diskutera kvalitet i högskolan. Detta har man

försökt göra utan någon systematisk problematisering könets roll i

av utbildningen. Kvalitet och kön har på det sättet kunnat ställas emot varandra, vilket också har skett i debatten. KVINS har valt en annan

väg. Istället för att exempelvis JÄST-gruppen, som tillsattes av

som

förre utbildningsministem Per Unckel, lägga rättviseaspekten sidan för

koncentrera sig på att skapa respekt, förankra, ta hänsyn till attityder att samt försöka vidga kvalité-begreppet att även gälla kvinnor, har vi valt fasta på demokrati- och rättviseaspekten. Vi inte att Sverige att ta anser ska ha högre utbildningssystem eller forskning som ett - en finansieras med offentliga medel i mindre eller högre grad men som missgynnar halva befolkningen. I detta vårt synsätt bygger vi på en -

10 Sammanfattning sou 1995; 110

stabil grund av jämställdhetspolitiskt tänkande inom utbildningspolitiken, framförallt det kvinnoforskare skrivna betänkandet Om av hälften vore kvinnor SOU 1983:4. Under processens gång insåg vi att KVINS var i färd med att skapa en ny kontext. Det blev uppenbart att man, genom att sätta ribban lite högre, och utgå från ett demokratiperspektiv tillåter att vissa saker kan sägas som annars brukar stanna mellan skål och vägg institutionerna. Denna diskurs är såpass ny att studenter och doktorander, av rädsla för repressalier från sina institutionsledningar inte vågat sätta ut sina namn, såpass ny, att några kvinnoforskare på tröskeln till professur inte velat deltaga. Det finns all anledning att fråga sig vad det är för en maktstruktur som ställer så fullständiga krav på kvinnors lojalitet att man måste spela rollen av snäll flicka för att få fortsätta att verka inom den. I riksdagsdebatten 7.6.95 om Jämställdhetspropositionen

199495:164 citerade JÄST-gruppens ordförande Margitta Edgren ur

ett brev hon hade fått av en kvinna som överklagat en tjänstetillsättning där en disputerad man fått gå före fem disputerade kvinnor. Det blev helt plötsligt alldeles tyst omkring mig. Kolleger slutade hälsa och vände ryggen till för att slippa ta ställning till om de skulle hälsa eller inte, och jag blev utesluten när det gäller information. Jag tror att vi måste bli mycket mer medvetna om hur svårt det är i sådana här organisationer att gå emot makten när makten är tydlig och tyrannisk. ---Kanske måste vi låta männen ha sina organisationer i fred om vi anar att deras motstånd kommer att bli mycket stort. Den personliga risken är alltför stor. I denna utrednings kontext kan dylika portförbjudna erfarenheter utsägas, Detta som alla vet men som aldrig kommer upp på dagordningen, och som därför i enlighet med det borträngdas tvångsmässiga mekanism deformerar den skenbara objektiviteten i det akademiska

systemet se kap Kris i utbildningsfrågan.

Internationellt finns en mycket utvecklad forskning kring kvinnor och utbildning. I juni i år samlades vid Umeå universitet ett stort antal internationella kvinnoforskare inom området till konferensen Gender and education. Där diskuterade man, förutom mer traditionella utbildningsfrågor även demokrati och jämställdhet i ett utbildningspolitiskt perspektiv. Konferensen kom till stånd initiativ av Sveriges expert på området, Inga Elgqvist-Salzman, som vi har bett skriva en inledande kommentar och teckna en historisk bakgrund till emerita

professorernas akademiska livshistorier i vårt betänkande del B.

Det unika med vår utredning är inte att har samlat experter kring problemet med kvinnor och högre utbildning. Det har skett tidigare, men

SOU 1995:1 10 Sammanfattning l l

under helt andra förutsättningar. Så sammankallade exempelvis förre utbildningsministern Per Unckel ett antal kvinnliga professorer och rådsforskare i Rosenbad 15.6.1993 för att få deras synpunkter på vilka specifika hinder som förelåg för kvinnor i universitetsstrukturen. Den

lilla rapporten Ds 1993:84, ger vid handen att ingen ny kunskap

framkommer inte ställer nya frågor. Kvinnorna fortsätter att om man bärare sitt eget problem: Vissa saker har ändå skett, bl a har vara av vi fått genomgå kurs i kvinnligt ledarskap sid. 34. Eller så en förutsätts underordningen vetenskapliga utmaningar till följd av ett av könsperspektiv: Kvinnoforskning skall absolut finnas men den hör inte hemma i diskussionen vad regeringen skall ha för punkter i fråga om jämställdhet sid. 30. om KVINS har vinnlagt sig att skapa förutsättningar för en diskurs om där vågar tala klarspråk. När mångfalden erfarenheter för första man av gången får samspela, frambringas kunskap får begränsade en som punktinsatser att te sig överspelade, sig det gäller 30 thamprovare fessurer eller någon extra miljon till teknikutbildning för kvinnor. Vad borde stå främst handlingsprogrammet är ett helhetstänkande som nu kring utbildning inbegriper ett könsanalytiskt perspektiv. Den som norske socialantropologen Hans Christian Sørhaug menar i sin inledning till KVINS manliga professorskonferens att kön är en existentiell kategori allt vi gör och därför genererar även andra som genomsyrar typer skillnader där den polen utan ifrågasättande överordnas den av ena

andra. se del B Det faktum att man inom högskolan låtsas som om

kön inte är relevant blockerar analysen och går ut över den vetenskapliga stringensen i stort. Det häpnadsväckande sker att vår kontext inte bara släpper fram nya kvinnliga forskares tidigare bortträngda eller avvisade erfarenheter, utan

också visar sig tillåta manliga professorer att formulera en svidande

inifrån kritik muggiga broderskapsstrukturer. Överhuvudtaget är

av medvetenheten att det existerar diskriminering kvinnor i om en seg av det akademiska systemet mycket stor hos denna grupp män höga akademiska poster. Vi har tolkat våra direktiv så, att som första utredning har haft i uppdrag att tillämpa kvinnoforskningens analysredskap och kunskap på det utbildningspolitiska området. Hur fastställs där riktlinjerna för kvinnoforskning Redan direktivens vacklande användning av grundläggande begrepp på forskningsfaltet visar på behovet av ett mer analytiskt förhållningssätt. Vi har därför bett statsvetaren Maud Eduards

att diskutera begreppen se del A, kap 3.

Utbildningspolitiken är full paradoxer. En är att å ena sidan av man håller jämställdhetsdiskussion gående, noga avskild från den en

12 Sammanfattning SOU 199 110

allmänna utbildningspolitiska retoriken om ökad kompetens och investeringar på framförallt områden där det manliga tolkningsmonopolet dominerar jfr. tillväxtpropositionens förslag till 30 000 nya högskoleplatser med tonvikt på naturvetenskap och teknik. En iögonenfallande dimension är frånvaron av sammankopplingar mellan forskning sociala, kulturella och värdeskapande fenomen med forskning som om näringsliv och industriell utveckling. Ändå är det i den tvärgynnar vetenskapliga ansatsen det produktiva och nyskapande elementet i som framtida dynamisk forskningspolitik finns, vilket kvinnoforskningen en ofta påminner Att undvika att ta ställning till kvinnliga forskare om. bärare ett förändringsbehov i nutida stelbenta strukturer blir som av därför ett sätt att slippa ta ställning till framtidens forskningsbehov. Sålunda rör sig diskursen om den högre utbildningen och forskningen ständigt runt sin brist, ett hål i diskursen som man låtsas inte egen finns.

Sett ur ett jämställdhetspolitiskt perspektiv är också den oreflekterade

satsningen på områden där män, än kvinnor, traditionellt snarare befunnit sig, anmärkningsvärd. Det är lätt att konstatera att fördelningspolitiken också på detta område har valt att se mer till mäns behov än till kvinnornas. Utan att diskussionen om vilka områden en offentligfinansierad högskola bör satsa på ens har varit uppe på dagordningen, har sedan 1960-talet ökat resurserna de områden där män man

befinner sig och samtidigt fryst, dvs. de facto minskat resurserna på de

områden där kvinnor finns. se kap 3 Detta avspeglar sig även i

löneskillnader mellan områden där kvinnor finns, t.ex. humaniora, och de där män dominerar, framför allt teknik, som en färsk SULF-rapport visat DN 9.11.95. Trots många uttalade starka önskan om strukturförändringar, gruppers

så borgar denna traditionalistiska automatik för att så gott som ingenting faktiskt sker. Samtidigt avslöjas gång på gång missförhållanden.

grava Den kvinnovetenskapliga analysen och kompetensen har nu nått dithän att kvinnliga forskare inom såväl teknik som medicin kan peka hur strukturbristema slår mot kvinnor. T.ex. har medicinforskama Christina

Wennerås och Agnes Wold visat att kvinnliga forskare måste vara fem

gånger meriterade än män för att ha chans att få en tjänst DN mer en 26.2.1995. I detta betänkande har vi bett Ann Almegård forskar om som kvinnliga medicinares forsknings- och karriärmöjligheter att skriva ett kapitel det område där många kvinnor finns och där kvinnoforskom ningen är i stark utveckling där män har det totala problemmen forrnuleringsprivilegiet kap 5. Ett område med ett starkt

se annat

manligt tolkningsperspektiv är det tekniska. Lena Trojer, innehavare av

SOU 1995:1 10 Sammanfattning 13

genustjänst i teknik vid högskolan i Luleå skriver i detta betänkande en

den teknikvetenskapliga utmaningen inom kvinnoforskningen se

om kap 6. Kvinnoforskningen i Sverige har trots knappa resurser lyckats skapa

sig är den svenska samhällsvetenskapliga kvinnoforsk-

ett namn, t.ex. ningen kring arbete och välfärd internationellt välrenommerad. Nordiska

kvinnohistoriker organiserade sig tidigt i ett inomdisciplinärt nätverk;

kvinnoforskningen inom historieämnet i Sverige har vid utvärderingar

mycket goda omdömen Historia i belysning, HSFRs rapportserie

getts

Brytpunkt, 1988. Den nordiska kvinnolitteraturhistorien är ett annat

det samarbete inom kvinnoforskningen sedan länge

exempel på som

kollegor kvinnolitteraturhistoria 1-5,

funnits med nordiska Nordisk

1993-96. Vi har bett den förra nordiska koordinatom Solveig Bergman

utifrån sitt övergripande perspektiv skriva kvinnoforsknings-

att om

miljöerna i Norden, med utblickar mot Europa se kap 7.

Från vårt grannland Norge kan vi också hämta mycket kunskap om hur universitetsstrukturen kan fungera i ett diskrimineringsperspektiv.

antalet undersökningar och rapporter utkommit där under Det stora som tjugo åren har varit viktig teoretisk referensram för vårt de senaste en

arbete. 1988 publicerade sociologen Elisabeth Fürst studien Kvinner i i mannskultur påvisade att det

Akademia inntrengere en som förekom indirekta och icke-erkända former för diskriminering av kvinnor under 80-talet sökte fasta vetenskapliga tjänster vid som universitet och distriktshögskolor i Norge. Boken vållade stor debatt och manliga forskarsamhället stod för att tillbakavisa det upp som en man

denna kritik skenbart objektiva tjänstetillsättningsförfaranden. Då det

av vårens debatt den belagda diskrimineringen vid MFR och efter om

kring Jämställdhetspropositionens förslag tjänster till

rabaldret om

underrepresenterat kön, fanns anledning att förmoda att samma problem

kunde föreligga även här i Sverige har vi bett Elisabeth Fürst att

sammanfatta och dra konsekvenserna sina resultat se kap 8.

ut av

JÄSTgruppen har gett professor Ulla Riis och docent Leif Lindberg

i uppdrag Fürsts resultat mot svenska förhållanden. Undersökatt pröva

ningen, ännu inte är publicerad, har till skillnad från Fürsts

som undersökning huvudsakligen kvantitativ inriktning. Det innebär att en de båda undersökningarna är metodiskt be-

jämförbarheten mellan

Vi har ändå bett Ulla Riis att för utredningens räkning ge en

gränsad.

till Fürsts slutsatser utifrån sina och Leif Lindbergs resultat. kommentar

se kap 8

Det har varit problem för utredningen att det, särskilt i jämförelse

ett

med norska förhållanden funnits så begränsad kvalificerad forskning om

Akademia i Sverige. Trots att ett rejält anslag för närvarande upp- -

14 Sammanfattning SOU 1995:1 10

gående till nio miljoner per år funnits sedan 1988 för forskning - om universitet och högskolor, först administrerat UHÄ och sedan 1992 av av Rådet för forskning om universitet och högskolor, lyser problematiken kvinnor och högre utbildning med sin frånvaro i rådets projekt-

sammanställningar. Vi efterlyser ett större forskningsprogram be-

som lyser genusteoretiska problemställningar relevanta för rådets verksamhetsområde och anser inte att de två, i och för sig intressanta dismen parata, medelssnåla projekt om sjuksköterskor respektive blåstrumpor, som hittills finansierats på dessa medel tillfyllest svarar mot kända behov.

\\\\ Qfç \%\\§\\

Kapitel 1 15

1 Kris i utbildningsfrågan

För kvinnor, -för så nyligen fått tillåtelse att studera, oss oss, som

är det absolut inte så, som ni säger replikerade hon, helt upp-

slukad sin sak; för innebär det ingen askes och ingen av oss skrivbordsexistens. Hur skulle det kunna så Genom studierna vara

träder vi in i kampen, vår jiihet, om våra rättigheter, mitt in

- om i livet De sig hän åt studierna gör det inte bara med av oss som ger huvudet, med intelligensen, utan med hela viljan, med hela människan Vi inte bara kunskapen, utan ett stycke liv vibrerande erövrar sinnesrörelser. Vad ni säger om vetenskapen låter som om ni av

menade den förgubbade, att den bara lämpar sig för utlevade

att

människor. Men kanske är det bara ni som är gubbiga. Hos oss

l

skapar vetenskapen begeistring hos de starka, de unga, de friska

I den rysk-tyska författarinnan Lou Salomés kortroman Fenitschka från 1898 är det den första generationen studentska för ordet. Mot som

den cyniske advokat upplevt sina studier enda lång

unge som som en

och uttråkande fronttjänstgöring ställer hon denna vision av vad det

innebär för kvinnorna i hennes generation att äntligen ha fått tillgång till

högre studier. Hennes entusiastiska tro på kunskapens möjligheter att

förändra kvinnors villkor kan tyckas rörande utopisk idag, nära oss

hundra år Ändå är steget inte alltför långt till de grusade

senare. - -

förhoppningar universitetet ett intellektuellt paradis med

om som

kunskapsdiskussioner, ett Sanningens hus som kvinnliga studenter

och doktorander i detta betänkande uttrycker. Jag ville ha en kvalifice-

rad utbildning, intellektuell stimulans, uppskattning och stöd för det jag gjorde. Inget detta har uppfyllts säger luttrad doktorand, och en

av en förklarar varför hon hoppat sina studier med orden: Det annan av skulle inte falla mig in att på de destruktiva seminarierna på universitetet. Jag har kontakt med andra kvinnoforskare och jag tycker

Lou Andreas Salomé, Fenitschka. Eine Ausschweifung. 2 Erzählungen. Neu hrsg. Ullstein 1993.

16 Kapitel 1 sou 1995:110

att det är vad jag behöver. Jag har så mycket emot mig ändå varför -

ska jag utsätta mig för det akademiska motståndet också del B.

se

Tar man dessa onekligen skarpa omdömen på allvar tvingas man

konstatera att det högre utbildningsväsendet har misslyckats sedan det

förelades att släppa kvinnorna på 1870-talet. Anmärkningsvärt, och lite hoppfullt, är dock att unga kvinnor ännu hundra år efter Fenitschka kan besjälas av samma kunskapstörst och tro att kunskap innebär makt att förändra sitt liv till det bättre. Men varför tillvaratar inte den högre utbildningen idag dessa unga kvinnors fulla kapacitet Vad är det som har gått fel Och kan man av det sluta sig till att kvinnorna och utbildningssystemet är repellerande storheter För KVINS är detta nyckelfrågor, och ska i det följande utveckla vår analys av det systemfel som vi menar utmärker utbildningsväsendet, ett systemfel vars iögonenfallande symtom blir desillusionerade kvinnliga studenter,

doktorander och nydisputerade som, trots sin forskarbegåvning väljer att

söka sig bort, eller stöts bort eller, de lyckas hålla sig kvar om universitetet, förvandlas till mer eller mindre uppgivna timlärare, lektorer och deltidsforskare. Som vi strax ska visa säger argumentatio-

nen kring problemet kvinnor i högre utbildning mycket om skälen till medvetet eller omedvetet- undviker kraftfulla åtgärder för att

att man införliva kvinnorna med strukturen. I resonemanget måste man betänka den korta tradition kvinnorna har i formaliserad typ högre utbildning, jämsides med männen. I en av

Sverige har lärosätena haft till uppgift att utbilda präster, klerker, tjänstemän till statsbyråkratin, och forskning i avancerad mening bedrevs

inte i nämnvärd utsträckning vid universiteten förrän i vårt århundrade.

Här finns alltså en lång, ideologiskt betingad kvinnouteslutartradition

idag fortfarande spelar under täcket i form uteslutning av som av kvinnan akademiskt subjekt, i läromedel och karriärhierarkier såväl som

på grundnivån, dit kvinnorna förpassats. Besinna att kvinnorna

som utgör nära 60 procent av alla studenter, men att det vid 88 procent av landets 800 institutioner som har minst en professur, endast finns manliga professorer. Ämnet företräds sålunda uteslutande män vid av ca 700 institutioner. Lägg därtill att drygt 90 procent av landets prefekter

är män, och får redan här, i den flagranta bristen på rollmodeller,

man

ett möjligt svar på varför så många kvinnor inte känner att det är

önskvärt eller kanske inte ens möjligt att de fortsätter på forskamivån. Under den korta tid KVINS verkat har vi utsatts för en som anstormning kvinnliga akademikers eländeshistorier, ofta väl av dokumenterade i sakkunnigutlåtanden, överklaganden och andra

klagoskrifter. Mot bakgrund av detta slumpvis inkomna, men oerhört

talande material, är det svårt att inte göra bedömningen att den

Kapitel 1 17

jämställdhet som man bekänner sig till i propositioner och jämställd-

hetsplaner är oerhört svår att förverkliga i korridorer, seminarierum och framförallt på tjänstetillsättningsnivå. Många är de sakkunnigutlåtanden

som vi fått ta del av, där man efter att ha skrivit ner den eller de kvinnliga sökandens kompetens, och, såvitt vi kunnat bedöma, upp de

manligas kompetens, avslutar med den moderna tidens brasklapp:

Jämställdhetsaspekten har beaktats. Uppfinningsrikedomen när det gäller att utdefiniera kvinnor till förmån för manliga professorskandida-

ter är utan gräns. Så kan man exempelvis utan vidare underlåta att

klassa kvinnlig sökandes internationellt erkända forskning om en - sociala nätverk och kvinnors stress och ohälsa som faktorer i

samhället påverkar hälsan, vilket var kravet för att komma ifråga

som

till professur i samhällsmedicin

en

Också det praktiska arbetet för jämställdhet tycks svårgenomförbart när det kommer till kritan. En jämställdhetsansvarig kvinnlig lektor på

ett mindre universitet i landet beskriver sina svårigheter att öppna dialog

med personalchefen så här: Det var hans uppfattning att om jämställd-

hetsarbetet utfördes så att det irriterade så blev det inget bra arbete. En

hel del prefekter hade uttryckt till honom att det hade irriterat dem. Det har pågått ett jämställdhetsprojekt, sa han. När jag gång efter annan talade att det pågår höjde han rösten och klargjorde att han inte

om

ville bli korrigerad.

Egon Hemlin, JÃSTgruppens sekreterare, sammanfattar problemet så här i sin utmärkta skrift För att vara tjej är hon riktigt duktig:3 Men

framgått vad jag förut redovisat är intresset för jämställdheten

som av dåligt bland det stora flertalet lärare och studerande. Förklaringar eller kanske ursäkter skilda slag kan sökas till detta. En del snarare - av

argument är ideologisk art, andra företrädesvis praktiska. Till

av mera den förra kategorin hör uppfattningen att jämställdheten inte utgör något

egentligt problem, eftersom alla studievägar i högskolan är öppna på

lika villkor för både kvinnor och män. Detsamma gäller olika typer av tjänster; de kan på lika villkor sökas av såväl kvinnor som män.

Formellt förekommer alltså ingen diskriminering i högskolan. --- Positiv särbehandling på könsmässiga grunder framställs mot den

bakgrunden negativt. Men realiteten pekar på att likställigsnarast som

2 Det gällde tillsättningen professuren i samhällsmedicin vid Huddinge av sjukhus, utlyst i oktober 1994. Bland de sakkurmiga, alla män, fanns belagda jävsamband med de mest meriterade kandidaterna, alla verksamma vid socialmedicin Kronan. 3 Ds 1992:30.

18 Kapitel 1 sou 1995:110

heten ofta chimär. Både i utbildningarna och i tjänstekarriären är är en den faktiskt klyftan mellan kvinnor och män stor och bestående.

Blame the victim-resonemanget

I många fall satsar universitetsledningarna lösningar som antyder att uppfattar att kvinnors problem med att i den akademiska man avancera hierarkin ligger utanför systemet. framförallt i deras hemforhållanden. Ett blame the victim väl illustreras av exempelvis -resonemang som den postdok-grupp professorer 1995 bildades rektorn for vårt av som av största lärosäte i syfte att lokalisera svårigheter, som kvinnliga disputerade forskare möter. Den huvudåtgärd har föreslagit är att man undersöka möjligheten att få kommunalt finansierade bampassare för sjuka barn till kvinnliga forskare. Ändå finns det idag inga undersökningar styrker fördomen att kvinnliga forskare med barn skulle vara som

mindre produktiva än kvinnliga forskare utanl

Man tvingas alltså konstatera att jämställdhetsinitiativ ute

universiteten och högskolorna ofta konserverar attityden att kvinnor har skylla familj, barn, dåligt självförtroende, eller, det sig själva att - p.g.a. faktum de väljer ämnesområden där trängseln är störst vad gäller att tjänster och forskningsanslag. Vi bör hålla i minnet den stora obalans

idag råder mellan olika fakulteter vad gäller anslagstilldelning.

so1n l993 hade humaniorateologi endast 173 professurer och samhällsvetenskap 240, medicin hade 521 professurer medan teknik hade 502 och naturvetenskap 284. Med undantag för medicin där kvinnorna är hälften bra bit i hierarkin, extremt få i toppen 5 procent kvinnliga en upp men professorer, så är disproportionen på andra områden mellan antalet professurer och den stora mängden kompetenta kvinnor finns, var mycket talande. Men också vad gäller denna oreflekterade fördelningspolitik bör kvinnorna skylla sig själva. Så påstår exempelvis avdelningsdirektören vid Stockholms universitet Ulf Lindgren och universitetsleki fysik vid Uppsala universitet, C G Ribbing i ett inlägg i debatten torn

kring de trettio Thamprofessurema att anledningen till att så få

kvinnor i Sverige är professorer är att de inte söker än en fjärdedel mer

4 Uppseendeväckande tycks det förhålla sig så att det visserligen är de gifta nog kvinnorna barn har störst produktion, de har barn producerar utan som men som inte mindre än de ogifta kvinnorna utan barn Se Cole, Jonathan R Zuckermann, Harriet, Marriage, motherhood and research performance science l Scientific American, 1987, vol 256.

Kapitel 1 19

till hälften utlysta professurer. 5 Eftersom kvinnorna där blir av professorer i samma utsträckning som de söker, lyder Lindgrens och Ribbings slutsats att kvinnor inte har något att klaga över. Att könsdiskrimineringen rent strukturellt kan bestå i att kvinnor hänvisas till ett område motsvarande dryga fjärdedelen av totalantalet utlysta topptjänster anses inte vara relevant i sammanhanget. Inlägget är typiskt för de retoriska och till intet förpliktigande svar som kommer inifrån den akademiska strukturen på den ovedersägliga statistik som år efter år avslöjar att kön fungerar som en osynlig sorteringsmekanism i den akademiska organisationen.

Jämställdhet ingen fråga for högskolan

Föreställningen att jämställdhetslagen kränker högskolans krav

akademisk frihet är utbredd i universitetsvärlden. En utomstående betraktare som den av Utbildningsdepartementet inkallade experten Peter Scott° förvånas över att jämställdhet är fråga i den svenska en som högskolan anses vara ett externt, politiskt problem snarare än en internt akademisk angelägenhet. Men den kortsiktiga vinsten med detta förhållningssätt är avsevärd, menar KVINS efter att ha studerat frågan

ur olika synvinklar. Genom att upprätthålla de vattentäta skotten mellan vetenskapssamfund och samhälle, genom att omsorgsfullt undvika att ta ställning till hur man ska kunna integrera kvinnorna och kvinno-

forskningen, slipper att ta itu med frågan om huruvida den man

akademiska verksamheten som den ser ut idag, verkligen är framtidsduglig. Systemets inbyggda ovilja att sakligt identifiera problemet skulle

kunna försvarsmekanism som tjänar funktionen att låta allt ses som en bli vid det gamla också i den vetenskapliga diskussionen. Hur förblindande en dylik försvarsmekanism fungerar är statsvetaren Mats Lundströms inlägg i vårens debatt om Jämställdhetspropositionen ett av

många exempel på.7 Strängt taget har inte en jämn könsfördelning i sig

något med jämställdhet att göra. Det viktiga är om den är resultatet av individers fria val enligt regler som gäller lika for alla.Utifrån vetenskapssamhällets idealbild av att forskare är individer och inget könskollektiv, Lundström att positiv särbehandling av kvinnliga menar

5 Svenska dagbladet 21.5.95. ° Higher Education in Sweden A Look from the Outside, 1991. - 7 Uppsala nya 3.4.95, SvD 14.5.95

20 Kapitel 1 sou 1995:110

forskare, alltså är de enda har ett kön, skulle innebära en som som

genuskorporativism. Om börjar misstänka att forskarsarnhället

man

inte har ett fungerande könsneutralt meritvärderingsystem, så har man

slutat tro på forskning som ett rationellt samtal. Lundströms är inte ovanligt när det gäller att hålla fast resonemang

vid den förenklade självbild fortfarande råder på våra universitet,

som

självbild rämnar direkt när för frågor om makt och kön.

en som man

Feministiska undersökningar sätter frågetecken vid att det skulle finnas ett fungerande könsneutralt meritvärderingssystem i den akademiska

världen. Tvärtom menade Elisabeth Fürst, i sin studie tjänstetillsättav ningar i Norge att det starka inslaget av godtycke vid kompetensvärdenackdel för kvinnliga sökande Också Mona

ring är till systematisk

Eliasson och Irini Karubi noterade sådan tendens i sin undersökning en

tjänstetillsättningar i Uppsala Däremot har Ulla Riis och Leif

av

Lindberg, i de tjänstetillsättningsärenden de undersökt, inte funnit något

dylikt. Villkoret för att finna de subtila ligger i de nyanser som sakkunnigas användande språket till fördel för manliga och till av

nackdel för kvinnliga sökanden, tycks att gör kvalitativ

vara man en analys. Om Riis och Lindberg huvudsakligen håller sig till en man, som

kvantitativ undersökning endast räknar två kategorier av

som

värdeomdömen, negativa eller positiva, där s.a.s. begåvad

likvärdiga omdömen så finner inget. °

kvinna och genial man är man

Deras slutsats motsägs dock KVINS referensgrupper med professorer av

emerita och med manliga professorer och högskoleledare. Bägge är åsikten att en mer objektiv och systematisk

grupperna av dokumentation de sökandes kvalifikationer är önskvärd. Rättvist av behandlade blir kvinnorna först när kriteriema för excellens är väl

specificerade, förtydligar manlig professor se del B.

en

8 Elisabeth Fürst, Kvinner i Akademia inntrengere i en mannskultur Om an- - settelseprocessen ved universitet distriktshögskoler, NAVF:s sekretariat for og kvinneforskning, Norges allrnenvitenskapelige forskningsråd, Oslo 1988

9 Eliasson, Mona Karubi, Irini, Kan det vara bättre att vara man än kvinna vid akademiska tjänstetillstättningar Centrum för kvinnliga forskare och kvinneforskning, Uppsala universitet, 1989. ° Se Ulla Riis och Leif Lindberg, Kommentar till Elisabeth Fürst i detta betänkande

Kapitel 1 21

Kollisionen mellan jämställdhet och forskningspolitik

Dagens yrvakna diskussion kring huruvida könsdiskriminering förekommer i högskolan tenderar att skymma dess förutsättning, den ojämlika forskningspolitiska fördelningspolitik som ostört fått operera

under de senaste trettio åren. Ett gentlemens agreement politisk

nivå inneburit att man redan under 60-talet bestämde sig för att som frysa, och alltså i realiteten minska, anslagen till de ämnesområden -

framförallt humaniora där kvinnor fanns representerade. Samtidigt

skedde utbyggnad de sektorer där män dominerade som teknik en av och naturvetenskap. Elisabeth Fürst utifrån sin feministiska analys menar den norska forskningspolitiken där kommit på kollisionskurs av att man

med jämställdhetspolitiken. Hon påpekar att prioriteringen av traditio-

nella mansämnen på bekostnad kvinnoämnen har inneburit en av systembetingad icke erkänd diskriminering av kvinnor. Kanske men kan påstå att vi står inför systembetingad tendens till maskuliniman en

sering vetenskapen. Anledningen till att denna snedprioritering till

av förmån för de traditionellt maskulina ämnena aldrig har kommit upp på

den utbildningpolitiska agendan kan vara att starka intressen finns av att bevara ett manligt monopol den symboliska koppling mellan makt och auktoritet utgör den vetenskapliga älvbilden. Områden där det

som

finns många kompetenta kvinnor kan upplevas ett hot mot denna

som symboliska makt. Vetenskapsfilosofen Lorraine Code slår utifrån diskussion om hur en kunskapen konstruerats i västerlandet fast att kvinnorna ännu inte har

uppnått kognitiv auktoritet i vetenskapssamhället. När deras manliga

kolleger anses besitta auktoritet och kunskap, så besitter kvinnor erfarenhet. Men erfarenhet, liksom emotionalitet och subjektivitet är

egenskaper inte höra hemma i vetenskapens värld. som anses

Det är viktigt att lära sig genomskåda retoriken för att kunna förstå hur den manliga hegemonin i den vetenskapliga mästardiskursen kan

bibehållas. Med vilka termer för dagen tilldelas kunskapen, men inte erfarenheten, auktoritet Varför anses de utesluta varandra Och vad innebär det för kvinnor akademiska subjekt att de inte anses besitta som

Credibility A double standard, i Code, Lorrain, What can She Know - Feminist theory and the construction of knowledge, 1991. Z Se Carolyn Gilligan, In Different Voice. Psychological Theory and a Womens development, 1982.

22 Kapitel I

professionell auktoritet i utsträckning män Det hela samma som kompliceras att varje tid har sin terminologi och sina anpassliga av strategier. Som vi strax ska visa tillskrevs kvinnor i utbildningsminister Per Unckels Agenda 2000-satsning uteslutande social kompetens, en vilket är ett annat sätt att säga att kvinnors enda funktion är att vara bärare utomvetenskapliga värden. av Hotbilden i den akademiska självförståelsen tycks idag vara att det ska bli tydligt att det redan idag finns ett stort antal ämneskompetenta

förfördelade kvinnor. Tendensen att i detta symboliska syfte

men hålla kvinnorna när de kommer i trupp kan styrkas det nere av oroväckande faktum att antalet kvinnliga professorer i humaniora och juridik, där den kvinnliga kompetensen är relativt hög, minskade under perioden 1990-1993 från 17 till 15 procent i humaniora och från 18 till 16 procent i juridik. Det enda område där kvinnorna ökade

topptjänstema från sju till nio procent, i samhällsvetenskap där

var enligt Ulla Riis och Leif Lindberg professurema fördubblades under

1981-1995 i samband med det generella tillskottet 54 procent av det

totala antalet professurer, från 1000 till 1.600. Agneta Stark ca

rekommenderar skärpt vaksamhet inför tron på automatisk progression

det gäller kvinnor och högre utbildning. Hon finner att kvinnorna när

mellan 1990-1993 endast gjort framsteg ett område, det pyttelilla övriga områdensom omfattar 56 professurer i tvärvetenskap, lärarut-

bildning, vid datacentraler, bibliotek, mindre högskolor Där hade m m.

antalet kvinnor gått från 5 till 18 professorer, eller till 32 procent

Mot denna dystra bild struktur har så uppenbara problem av en som med att integrera kvinnor ämnesföreträdare på lika fot med män som

fördel ställa den hallstämplade definitionen jämställd-

kan man med het- att kvinnor och män skall ha rättigheter, skyldigheter och samma

möjligheter inom alla väsentliga områden i livet.

for århundrade

Kunskap och kompetens nästa -

men utan kvinnor

Egon Hemlins slutsats 1992 löd: Fakta tala för att man måste synes nu

flytta fram jämställdhetsarbetets positioner i olika avseenden, om man verkligen allvar med gjorda politiska ställningstaganden och vill

menar verksamheten på området ett reellt innehåll. Eljest kommer sannolikt ge

J SvD 15.3.95

Kapitel 1 23

det mesta att förbli som tidigare och, vad värre är, efter hand som tiden går riskerar orealiserade beslut att uppfattas som uttryck för en

låtsaspolitikoch som inslag i en välmenande men till intet förpliktigan-

de fraseologi. Man kan inte med bästa vilja i världen påstå att Egon Hemlin blev bönhörd när förre utbildningsministems jättesatsning Agenda 2000. Kunskap och kompetens för nästa århundrade sjösattes 1994. Kvinnan

lyser med sin frånvaro som akademiskt subjekt i denna skrämmande

homogena textmassa om inte mindre än l7 rapporter från forskarsamhällets olika instanser. Som akademiskt objekt förekommer hon på ett ställen, där det oavsiktligt belyses hur föga könsneutralf tänkandet par kring forskning och utbildning är. Exempelvis föreslår

Vetenskapsakademien under den betecknande rubriken Ett kvinnoproblem att flickor ska tvingas att välja naturvetenskap och matematik

i skolan. Enligt Agenda 2000 har kvinnor endast en specifik kompetens och det är den sociala, berörs flyktigt i samband med den som brännande frågan hur ska öka andelen studerande tekniska man utbildningar. I linje med instrumentell människosyn neutraliserar kunskap en som till teknologiskt intensiv kompetens ligger degraderingen av de ämnen där kvinnor är relativt väl representerade, humaniora och samsom hällsvetenskap. De omnämns iAgenda 2000 kulturvetenskap och som

reduceras till komplement och inslag i de viktigare utbildningarna i naturvetenskap, teknik och medicin. Agenda 2000 reproducerar okritiskt föreställningen om att det finns en värderingsfri, neutral,

objektiv forskning. En sådan hållning är möjlig bara om man ignorerar

hur makt skapas och därmed hur ojämlikhet uppstår. Denna moraliska position kan endast upprätthållas att kvinnovetenskaplig eller

genom

systemkritisk forskning som visat hur viktigt ett granskande

annan -

humanistiskt och samhällsvetenskapligt perspektiv som prövar

naturvetenskap och teknik mot vår kulturella världsbild är för en demokratisk samhällsutveckling, förtigs.

En systembetingad men icke erkänd diskriminering av kvinnor

Diskursen problemet kvinnan och högre utbildning är oroväckande om homogen. Oavsett vilken regering har suttit vid makten så har i som

stort sett alla jämställdhetssatsningar inom den högre utbildningen de

senaste tjugo åren inriktat sig att locka kvinnor till de områden där

24 Kapitel 1

de ännu inte vill vara; områden som behöver kvinnor som reservstudenter därför att männen börjar dra sig därifrån. Senaste Tillväxtpropositionen 199596:25 föreslår i denna anda en ökning på 30.000

studieplatser inom naturvetenskap och teknik. Elisabeth Fürsts 0rd om

en systembetingad tendens till maskulinisering av vetenskapen är på

sin plats även i Sverige. Annorlunda uttryckt är det en systembetingad

icke erkänd diskriminering kvinnor. De straffas indirekt som men av bärare värden samhällsengagemang, språkintresse, av som omsorg, estetiska intresse, etc, intressen härrör från deras socialisering till som flickor. Det är anmärkningsvärt att man ingenstans i den allmänna utbildningspolitiska retoriken reflekterar över varför man aldrig ställer frågan hur ska få männen att till humaniora Indirekt handlar man det att män aldrig är fel, och att det är där de om att man menar befinner sig som det är rätt att vara. Problemet är att strukturomvandlingen från huva till hatt har

skett under en täckmantel av progressivitet. Genom att göra dyrbara,

i det stora hela misslyckade, satsningar på framförallt kvinnor och men

teknik har kunnat två sina händer vad gäller jämställdheten i

man forskarvärlden i övrigt. Ja, värre ändå, har kunnat bortse helt ifrån man det djupt odemokratiska i att framförallt humaniora har kunnat tömmas på i takt med har ökat på det naturvetenskapliga, resurser att resurserna tekniska, medicinska och samhällsvetenskapliga området. Kvinnorna finns där köerna är längst, dvs konkurrensen stenhård. Det gäller inte bara när kvinnor söker professurer utan också när de söker

utbildning på grundnivån. Att idag student ta sig ett

som

humanistiskt litteraturvetenskap och historia, kräver toppbe-

ämne som tyg, medan det motsatta gäller för de allt mindre attraktiva tekniska utbildningar. På de studentsynpunkt mest attraktiva utbildningarna i ur humaniora och samhällsvetenskap dras anslagen ner, medan de ökas

de idag mest oattraktiva, tekniska utbildningar. Redan i gymnasiet

som är det betydligt svårare att komma på typiskt kvinnliga linjer. Enligt

de preliminära intagningsbeskeden för 1995 krävdes ett Snittbetyg 3,0 för att gå de tio mest populära tjejlinjema medan 1,6 räckte för de tio

mest populära killinjema. Man kan fråga sig dylik styrning från om en

statsmaktemas sida ens är förenlig med jämställdhetslagen.

Kapitel 1 25

De informella strukturemas makt

I KVINS tillåtande kontext har det varit möjligt att inreflektera den mer medvetenhet förhållandet mellan makt och kön i universitetsvärlden om

existerar också hos manliga ämnesföreträdare, låt vara parallellt

som med att systemet obekymrat reproducerar sig själv. De manliga

professorer och högskoleledare vi inbjöd till Rosenbad i september

som visade sig fullt medvetna att systemet präglas av akademiskt vara om

informella broderskapsstrukturer. Flera kallade det rentut en svampaktig mafñaordning med en kulturkod mellan gudfädenoch klienterav typen hjälper du mig så hjälper jag dig. Några påtalade det stora problemet med den manli ga perspektivdominansen och bekymrade sig över detta perspektivs snävhet. Påfallande är att man generellt oroade

sig över hur ska få med flickoma, dvs de kvinnliga studenterna, man

begåvningsreserv finns med i deras diskussioner ett sätt

en som inte är vanligt i diskussioner om forskarsamhället. På frågan om som varför vi ska ha kvinnor i det akademiska livet finns det i min värld ett genant enkelt nämligen kvalitet. Det är så att som det nu är så svar, tar vi in väldigt många mediokra män istället för briljanta kvinnor. För att detta ska ske måste undervisningen förändras radikalt, menar man. Betona allvaret och samhällsnyttan, tona spel-, lek- och självner ändamålsaspektema, så visst kommer kvinnorna också till de tekniska

uotbildningama. Vi kan se att kvinnor är klart mer positiva till

problembaserad inläming. Ingen att kvinnor ska skolas om,

menar istället är det de idag verksamma männen som måste förändras, gärna

aha-upplevelser av hur systemet idag tenderar att premiera

genom

medelmåttiga män på begåvade kvinnors bekostnad, eller genom genuskurser i fortbildande syfte, flera ställer sig positiva till.

som

Denna kritiska medvetenhet om hur grundläggande såväl kvinno

diskrimineringen motståndet mot god vetenskaplig utbildning som en där spel- och lekmomentet tonas ner till förmån för samhällsaspekter, är i det akademiska systemet, kan med fördel ställas mot debattsidomas tal

opartiskhet, rationalitet och akademisk objektivitet. Ställer man

om sedan vår manliga chefgrupps upplysta uttalanden hur kvinnor motas om bort strukturerna mot olika högskoleinstansers mekaniska förläggande av problematiken till kvinnors felval eller familjeansvar, så inser man av det finns ett utrymme för utveckling. Kanske är det hög tid att att

erkänna att den oreflekterade kopplingen mellan makt och kön, som resulterar i ett manligt tolkningsprivilegium på alla nivåer är en grundbult i vetenskapssamhällets självförståelse.

26 Kapitel 1

Redan Aristoteles försvarade klasskillnaden könsmetafor. genom en Själen står över kroppen liksom mannen står över kvinnan, och herren över slaven. I vårt betänkande säger arbetslivsforskaren Hans Christian Sørhaug att när vi tänker kön så tänker vi makt. Kön, menar han, är något grundläggande existentiellt genererar andra typer av som skillnader polen oreflekterat överordnas den andra. I det där den ena akademiska systemet, som bygger på att man aldrig behöver översätta exempelvis den informella rekrytering av män som sker under sken av formell objektivitet, drabbas mest kvinnor, eftersom den informella en sektorn både förvaltas och utformas män på torsdagar badar vi av bastu manlig handledare till sina doktorander, se del B. som en sa Eftersom könssegreringen är total när det gäller kontrollen makt och av auktoritet i Akademia, Sørhaug, stör kvinnorna denna intimitet menar mellan män sin blotta närvaro som det andra könet. Män kan genom inte möta kvinnor på intim och saklig basis samtidigt av fruktan för att

bli missförstådda- både av sig själva och av andra. De personliga

relationerna får helt ofrivilliga sexuella konnotationer. På så sätt för kvinnorna med sig skammen i vetenskapens och ärliga värld. rena Sørhaug också att vi befinner oss i en djup kulturell maktkamp, menar

kris i utbildningsfrågan mindre handlar antalet kvinnliga

en som om anställda högre nivåer universiteten än om fundamentala sammanhang och motsättningar i världsbild. Det är kanske i detta en ljus den anmärkningsvärda höga frekvens av sexuella trakasserier som har uppmätts vid många lärosäten i Sverige bör betraktas. Och som kanske bör också motståndet mot att integrera kvinnoforskningens rön i den ordinarie undervisningen placeras centralt i denna könskodade kulturkamp. Sanningen är kanske den att erkännandet av könet som komplicerande faktor, är kvinnoforskningens kärna, hotar något så som

fundamentalt vetenskapssamhällets ära

som Om vi utgår från att kön hela vår verksamhet som genomsyrar akademiker, framstår också de kvinnliga studenternas misstro mot systemet begriplig. Den danska psykologen Dorte Marie som mer Söndergaard skriver könets betydelse i akademisk kvalificeringsom en

kontext och påpekar att det i det akademiska betydelsesystemet finns

inbyggd association mellan kön som klyvnad och den typ av en

klyvnader kännetecknar den akademiska koden. Kvinnakvinnlig

som

Se H.C.Sørhaug, Mannlig forskningskultur bidrag till en metadebatt. I - Veiet funnet for lett for tung- Kjönn og vitenskapelig bedömmelse, og - og Arbeidsnotat l91, NAVF:s sekretariat for kvinneforskning.

5 Utbildningskultur og kjönn, skriftserie 392, Universitetet i Trondheim.

Kapitel 1 27

feminin associeras med den ena sidan i nämnda splittringar, nämligen med kropp, känsla, personlig erfarenhet, intresse för praxis och empiri etc. Det innebär, att de studenter som bär detta märke på sin kropp, som hänvisar dem till kategorin kvinna, särdeles påpassliga med måste vara att visa, att de rent faktiskt kan balansera rätt i klyvnaden. Betydelsesystemet levererar som orienteringsredskap grundlag för en misstanke att de kvinnliga studenterna kunde vara benägna att navigera för om, långt mot den kvinnoassocierande sidan i klyvnaden, det vill säga för långt mot det, i den akademiska världen är icke värdesatt, som underordnat och nedprioriterat. Söndergaard pläderar för att man ska se förhållandena mellan könen i akademisk kontext ett slags pågående förhandlingar, som en som tvingar kvinnorna till ständiga kompromisser.

Svarta hål i universum

någon annans

Kvinno-, köns- och maktperspektivet är bortträngt ur den vetenskapliga

diskursen. Den får existera vid sidan i den lilla sektor som kallas om,

kvinnoforskning. Men i de allmänna akademiska sammanhangen marginaliseras och osynliggörs kvinnliga erfarenheter systematiskt, blir

till det socialantropologen Edvin Ardener har kallat svarta hål i någon universum°. Han upptäckte fenomenet när han diskuterade annans varför hans manliga kolleger så ofta lämnade kvinnliga erfarenhetsmön-

ster därhän när de studerade primitiva kulturer- vilket snedvred för-

ståelsen dessa kulturer i stort. Förklaringen, menade han, är att man av tenderade att kvinnorna dominerande manlig struktur. Då se genom en framstod kvinnorna som oartikulerade representanter för det som föll utanför, för kaos, det vilda, naturen, det icke sociala. Det kvinnor stod

för blev en anomali som visserligen kan uppfattas genom sinnena, men inte gick att begreppsliggöra med den dominerande kulturens be-

som greppsapparat. Alltså förblev det overkligt, avvikande, vilt. Det är onekligen dystert att Ardeners analys, som bygger på primitiva kulturer, till stora delar går att tillämpa universitetssystemet idag. I undersökning från härom året om doktorandemas arbetsförhålen landen på ett våra största lärosäten, återfinns som enda reflektion av kring kön, ett konstaterande att könsbalansen är god vid en tredjedel institutionema. I det osynliga svarta hålet hamnade det faktum att av

6 Se Belief the problem of women, i Ardener, Shirley ed Deñning

or females, 1978.

28 Kapitel 1 sou 1995:110

könsbalansen dålig vid två tredjedelar av institutionerna, samt en var diskussion om vad man borde göra åt det. Samma svarta hål talar i dåvarande juridiska fakultetens dekanus konstaterande vid en paneldebatt att doktorander och handledare i hans ämne lever i symbios. När vi antar doktorander till doktorandtjänstema, vi redan de framtida ser professorema framför oss. Vi-et är i huvudsak manliga professorer som

i än två tredjedelar fallen antar manliga doktorander. Vad denna

mer av oreflekterade homosociala attityd leder till talar våra kvinnoforskare i detta betänkande. Seminarierna var en plåga, för jag vågade om aldrig säga något. Och eftersom jag aldrig vågade säga något så gick det så långt att jag till slut inte läste underlaget, PM:en heller för då blev det än värre, att ha fått någon idé, en tanke, och sen inte våga säga den. Så upplevde våra i dag ledande kvinnoforskare en av doktorandseminariema del B. När feminister för att

se öppnar munnen

kräva utrymme i dominerande manlig struktur hamnar vi ofelbart i en det vilda, svarta hålet. Därför talar kvinnor mindre än män på seminari-

vilket betänkandets manliga professorskonferens påtalade som ett

erna,

bekymmer. Alla kvinnor har genomgått högre utbildning vet hur

som det känns att sitta på seminarier där det pågår dialog mellan en

professorn och de manliga påläggskalvama, och där kvinnornas funktion

är att närvara tyst och gärna klädsam utfyllnad. Dristar man sig som en till att säga något känns det att det ska fort så att det överordnade om tankeutbytet mellan männen kan få fortsätta. Också emeritae -professorema påtalar att seminariemas karaktär måste förändras från

avrättningsplats till verkliga diskussionsfora se del B.

Kvinnor som bärare av systemkritisk vetenskaplig förnyelse

Feminismens mest uppfordrande epistemologiska insikt ligger i kopplingen mellan kunskap och makt. Feminismen uppstår som politisk

rörelse i kampen för rätten till utbildning och rätten att få formulera problemen, ställa också de obekväma frågorna som utmanar att normen för människa Därigenom punkterar feminismen föreställär mannen. ningen att det endast skulle kunna finnas sanning, rättvisa. om en en Tillämpat på det akademiska området beror allt om man ser det från

det överrepresenterade eller från det underrepresenterade könets

synvinkel och samhälleliga position.

Könsdiskrimineringen mot kvinnor alla nivåer i det akademiska systemet kan endast diskuteras i samband med frågan om vilken

Kapitel 1 29

utbildning och forskning vi vill ha i framtiden. På så vis hör kvinnor

och systemkritisk forskning samman. Det handlar om att våga ställa de nya frågorna, att radikalisera vetenskapen. Kvinnor, oavsett de är om kvinnoforskare eller snälla flickor är bärare av förnyelse, särskilt när de blir många. I den traditionella kontexten blir detta en hotbild som man vill förpassa utanför systemet- därför att den manar till reflektion av den position man själv innehar i den akademiska hierarkin.

Våra emeritaeprofessorer tillhör en maskotgeneration. De var få,

och blev inte betraktade som ett reellt hot mot den symboliska makten. Jag var liten till växten, jag var ensam flicka och alla var mycket

snälla mot mig. Jag hade aldrig någon olägenhet av att vara kvinna

utom möjligen att det ställdes för stora anspråk. Någon poängterar att hon blev väl behandlad. En annan talar om kvinnliga bananskal, att vara ömsom maskot, ömsom alltiallo. De äldres råd till kommande generationer kvinnliga forskare är att det krävs ett massivt stöd, exempelvis i form en propedeutisk kurs i hur lär sig att tala så av man att männen förstår en, dvs hur man träder lättare i den roll som kvinnor förväntas spela i det akademiska systemet. En rekommenderar uttryckligen att man ska låtsas som att systemet är reko: Jag tror till och med att det inte skadar att ha en vis godtrogen naivitet och ett förlåtande sinnelag gentemot den rådande strukturen. Till en viss gräns.

Tills makten visar sitt rätta ansikte. Då får inte släppa fram den

primitiva känslan av underordning och ducka inför en imposant kropp och en grov röst. Föreställningen om att det blev så att man blev professor, kan förklaras med att många fått specialtjänster, som de varit ensamma om att vara meriterade till. Jag kände mig inte dålig som kvinna eller som medlem av en minoritet förrän jag började konkurrera om tjänster. De framhåller icke-valet, slumpens betydelse. Men mellan raderna vittnar de om hur svårt det har varit. Skaffa dig krokodilhud men se till att viktiga erfarenheter sipprar mellan pansarplåtama.

Hur får vi universitetet till kvinnorna

Låt oss avslutningsvis pröva hypotesen att det inte är fel kvinnorna, utan på systemet, eller för att citera en av våra manliga professorer: Hur får vi universitetet till kvinnoma Det måste bygga på en

förståelse att kvinnor vill där det finns kvinnlig kunskap-

av vara en stradition snarare än i maskulina utbildningar, där de inte bara riskerar att i minoritet, utan också utplånas som kunskapssökande subjektvara genom ett tilltal som, om de har otur, kan bygga att första uppgiften

30 Kapitel 1

är att konstruera handgranat. Innan man har ändrat på detta tilltal och en låter människa och samhälle stå i fokus för tekniken, f°ar man inte kvinnorna att komma. Man kan inte förstå kvinnors envisa val de förkättrade humanistisav ka, samhällsvetenskapliga eller medicinska utbildningarna, det som kallas att välja fel, inte inser att kulturell identitet och om man

positionering är oerhört mycket viktigare ständig, bekräftande

som för det kön är underordnat, än för det kön som är process som överordnat och könsidentitet bekräftas automatiskt, via strukvars s.a.s. turen. Det underordnade könet, i den vetenskapliga diskursen är som bärare sin brist och underordning, per definition fel sort, av egen måste hela tiden förhålla sig till denna brist, argumentera mot den, aktivt fråga sig hon kommer in i läromedel varje sida tycks var som utplåna henne socialt, historiskt och kulturellt. Kvinnor anknyter till en

kunskapstradition inte, ett akademiskt perspektiv sett, finns.

som ur Detta är anledningen till att de väljer utbildningar leder till som eller serviceyrken vara en förlängning av den omsorgs- som anses

traditionella kvinnligheten, och ge en semi-professionalism. Ingenstans problematiseras det manliga akademiska subjektets val.

Ingenstans möter vi frågan varför männen väljer mansdominerade

utbildningar, eller ställer man sig frågande inför den dolda läroplan som,

något tillspetsat, socialiserar flickor i att för låga löner på en könssegregerad arbetsmarknad plåstra och reparera det som pojkar - om lärs i att för höga löner orsaka; som teknik utan miljöhänsyn upp - eller medicin utan människokunskap. Innan börjar diskutera könens man dolda läroplan, och allvar ställer frågan hur man uppnår om könsbalans på samtliga utbildningar, de tekniska, såväl de som humanistiska, kommit lösning idag.

har man inte problemets närmare än

Svaret på de nyckelfrågor som KVINS ställde i början av detta

kapitel är att universitetsväsendet måste betecknas som till stora delar

rent karriärsystem för i första hand manliga akademiker. Förståelsen ett

och ansvaret inför vad det innebär att vara ett utbildningssystem för

studenter där nära 60 procent är kvinnligt kön, är ingen aktiv av drivkraft, varken på lednings- eller seminarienivå. Det är svårt att inte dra slutsatsen att anledningen till att kvinnan som kön inte integrerats

i högskolan är att hon är helt systemfrämmande. Kvinnan förekommer i diskussionerna huvudsakligen som ett problem som kan åtgärdas att med jämställdhetsmedel fösas över i utbildningar hon inte

genom

primärt vill gå. Det paradoxala inträffar, att vi idag sitter med oändlig

en retorik kring högre utbildning, kompetens, kvalité och jämlikhet som

faktiskt utesluter kvinnan ett aktivt kunskapssökande, akademiskt

som subjekt. Hon är det eviga undantaget med slags institutionaliserad en

Kapitel 1 31

dispens att befinna sig i strukturer bygger på ett manligt monopol som

på kunskap. På dagordningen kommer hon endast när regeringen skjuter

till extra medel. Då blir hennes funktion att fylla ut de tomma platserna på tekniska utbildningar, att hålla käften och vara söt.

Detta är en begraven hund i den utbildningspolitiska diskursen,

oavsett partifarg regeringama. Ett slags gånge hatt till och huva frånstrategi som ingen talar om men alla tar för given. Det är hög tid att den kommer upp den på den politiska dagordningen. Som vi har visat i detta kapitel handlar det lika mycket om vetenskapens framtida kvalité i ett demokratiskt samhälle, som om jämställdhet och frågan om vi verkligen bör ha ett offentligfmansierat system som missgynnar kvinnor på alla nivåer.Är det vidare acceptabelt i demokrati vi ska så mycket en att veta mindre om kvinnor än om män En mansdominerad forskning gagnar varken män eller kvinnor som vill leva ett gott liv i fred med sin omvärld och efterlämna ett fungerade samhälle till sina bam och barnbarn. Detta slogs redan fast i Jämställdhetskommitténs betänkande kvinnorna i forskningen, Om hälften kvinnor, 1983. Där om vore

påpekades att den forskning som idag högprioriteras vad gäller anslag

har drag av den gamla sciencefictiondrömmen om att kunna kontrollera och manipulera naturen. Däremot lågprioriteras historisk, social eller psykologisk forskning utförd av kvinnor könsrelationemas betydelse för samhällsutvecklingen. Men vi behöver bägge perspektiven, helst i dialog med varandra. Det är hög tid att den begravda hunden kommer på dissektionsupp bordet. Fram till sekelskiftet går en hel generation universitetslärare i pension. Vill ha fler kvinnor högre poster så måste de tillsättas nu. I beräkningen måste vidare ta motståndet mot den dokumenterade kompetens som alltñer kvinnor kan uppvisa. Männen kommer inte att

lämna ifrån sig makten frivilligt. Det hoppfulla är att kvinnorna har en lång, historiskt intressant men föga utforskad tradition i kampen för rätten till utbildning. Det är i

denna tradition man ska se de kvinnliga studenternas tro på vetenskapen, att kunskap är makt och inte bara över det egna livet, utan också makt att förändra samhället, som inledde detta kapitel. Feminismen som politisk rörelse och kampen för rätten till utbildning är blodssystrar och ropen på människovärde i detta avseende ekar genom seklema och avsätter tydliga spår i skrivande kvinnors verk. Så skaldade en av våra stora lärda kvinnor, Hedvig Charlotta Nordenflycht redan i mitten av 1700-talet under rubriken Ur Fruentimbers plikt at upöfva deras vett:

7 SOU 1983:4.

32 Kapitel I

Dumma lag, du blinda sed, Som af nedrig afvund ljudenN är du Evae

Kön förbjuder, At Pamassen komma ved. Nordenflycht gör bedömningen att kvinnor förbjuds att bilda sig därför att männen vill behålla sitt monopol på kunskapen, och hennes slutsats är rykande aktuell i dagens kris i utbildningsfrågan: At du först har fått din fartU r sit välde velat väma, År väl, utan

en svag och manlig hjemaSom

tvifvel, klart.

6:9

f a

ä i

å

0 å..

| . . A l D O

Kapitel 2 33

2 eller

Pengarna forskningen

Kvinnor har mycket svårare än män att få anslag till forskning. Kvinnor söker inte forskningsanslag i lika stor utsträckning som män. Kvinnor slutar forska efter doktorsexamen.

Detta är vanliga påståenden i debatten om kvinnors villkor inom högre utbildning och forskning, men hur är det i verkligheten Är det kvinnornas eget fel Eller är det egentligen bara pengar det handlar om Skulle kvinnor inte ha några problem i forskarsamhället om vi hade obegränsade till anslag och tjänster Är det fråga resurser mer en om

plats och utrymme än olikheter i synen på kompetens Man kan frestas

tro det, att döma det stora antal kvinnliga forskare förs fram av som nu

som kompetenta professorskandidater när Forskningsrådsnämnden

FRN och forskningsråden håller på att förbereda det nytillskott av tjänster regeringens proposition om Jämställdhet mellan kvinnor som

och män inom utbildningsområdet Prop. 199495:164 innebär. Vid Umeå universitet tillsattes i september i år 14 professurer i

nya samband med universitetets 30-årsjubileum. Alla dessa män. Sedan var

tidigare har universitetet 160 professorer och av dessa är 11 kvinnor. I

en intervju i Västerbottens-Kuriren den 16 september kan vi läsa följande: Det är väldigt trist men jag är ändå hoppfull inför framtiden,

säger rektor Sigbrit Franke. Ska man få fram kvinnliga professorer

måste de kvinnliga forskarnas vardagsvillkor förändras, menar hon. Visst hade jag önskat att vi fått se några kvinnliga professorer vid installationen. Men det här är ett arbete som tar tid. Men det tog inte så lång tid. En månad senare, den 19 oktober, kan vi läsa i tidning, Västerbottens-Kuriren, att Umeå universitet samma

föreslår 15 nya professurer ur det specialanslag som FRN och forskningsråden har i uppdrag att fördela över landet. 8 av dem är föreslagna

med namns nämnande, övriga sägs finnas som kompetenta kandidater inom universitet. Hur har Umeå universitet lyckats med detta Har man på en månads tid hittat 15 nya kvinnliga professorer utan vardagsvillkor som barn och familj, eller är det så att alla de här professorskompetenta kvinnorna fanns i Umeå även i september men då inte tilläts konkurrera med de skulle förgylla 30-årsjubiléet 14 män som

2 15-1297

34 Kapitel 2

Vid tidpunkten för framläggandet av detta betänkande SOU 1995: 1 10 pågår fortfarande FRNs och forskningsrådens arbete med att förslag för de professorema. Till sitt förfogande har de fått en ge nya lång lista med förslag på kompetenta kvinnliga professorskandidater det har vi fakulteternas och universitetsförvaltningamas ord och har plötsligt fått den kvinnliga kompetens länge efterfrågats för som

såväl professurer för sakkunniguppdrag och handledartjänster.

som Kommer då allting därmed att ordna sig till det bästa Är problemet med den skeva könsfördelningen inom forskning och högre utbildning väg att lösas Nej, naturligtvis inte. Vi lever inte i den bästa av världar med obegränsade ekonomiska resurser för att rätta till orättvisorna. Tvärtom har åtstramning anslagen till forskning och utveckling aviserats av en av

statsmakterna, bla grund det stora medelstillskott som de nya

av

forskningsstiftelsema står för. Eftersom dessa inte är öppna för

samhällets insyn blir problemet med andra ord akut; nödvändigän mer heten att fördela de medel står till buds på ett rättvist och jämlikt som

sätt blir än mer uppenbart.

Vad finns då att fördela, och hur fördelas det idag Vilka resurser får

den kvinno- och jämställdhetsforskning som alltmer efterfrågas av

samhället- regering, riksdag och arbetsmarknadens parter, av skola av

och sjukvård, näringslivet och allmänheten själv Vilka möjlig-

av av heter har kvinnliga forskare att söka anslag för sin forskning, oavsett inriktning

Sveriges samlade forskningsmedel

Svenska staten satsade budgetåret 199495 18,5 miljarder kronor forskning och utveckling, vilket innebär att Sverige korn på tredje plats efter USA och Frankrike vid jämförelse med OECD-ländema. en Ungefär femtedel gick till förbättring försvaret, drygt en av pengarna av hälften eller 9,5 miljarder kronor gick till allmän vetenskaplig utveckling

0.13 procent den totala gick till kvinno- och jämställdhets-

- av summan forskning. En något större andel de samlade resurserna gick naturligtvis till av kvinnliga forskare alla kvinnliga forskare är inte kvinnoforskare men - trots de olika satsningar skett området alltsedan början av som 80-talet då de första Forum- föreningarna för kvinnliga forskare fick ett försiktigt ekonomiskt stöd från dåvarande UHÄ, har utvecklingen inte gått nämnvärt framåt. Vi citerar våra egna utredningsdirektiv: Det ur

Kapitel 2 35

ringa antalet kvinnliga professorer, lektorer och forskarassistenter

innebär att endast liten del de totala forskningsmedlen går till en av kvinnliga forskare. En ännu mindre del går till kvinno- och jämställdhetsforskning genusforskning. I absoluta tal handlade det året 9495 om 10,5 miljoner kronor att fördelas av FRNs jämställdhetskommitté, 4 miljoner till dåvarande Arbetsmiljöfondens genusprojekt och 5 miljoner till Rådet for grundutbildning för jämställdhetsinsatser. Mer fasta resurser finns i form av sk öronmärkta medel för de centrafora for kvinnoforskning som växte fram under 80-talet. De fick

820 000 kronor vardera Uppsala, Lund, Göteborg, Stockholm, Umeå, Linköping under 9495, med undantag för Örebro och Luleå fick

som

ungefär hälften. Medlen används som regel för 1 hel eller halv

forskartjänst vid varje centrumforum; resten av pengarna går till

administration och undervisning. Under innevarande budgetår har viss ekonomisk uppräkning en skett, och i Göteborg har Centrum-enheten omvandlats till en reguljär institution, med professuren i kvinnohistoria förlagd dit. Vid Högskolan i Karlstad har enheten där, Jämställdhetscentrum, fått ändrad status till att bli en mer institutionsliknande arbetsenhet med såväl forskning som grundutbildning i sitt uppdrag. Det omfattar också

att aktivt arbeta med att utveckla högskolans jämställdhetsproñl och vara andra enheter behjälpliga med högskolans interna jämställd-

hetsarbete enligt Högskolestyrelsens protokoll i juni 1995.

Vid Kvinnohistoriska Samlingarna i Göteborg finansieras 1 tjänst av

Utbildningsdepartementet, för det nationella behovet service. av Kvinnovetenskaplig Tidskrift finansieras delvis med 370.000 kronor från Humanistiska-Samhällsvetenskapliga forskningsrådet. Till dessa resurser kommer de jämställdhetstjänster som Humanistis-

ka-Samhällsvetenskapliga forskningsrådet finansierar l gästprofessur,

-

den s.k. Kerstin Hesselgren-professuren, 6 forskarassistenttjänster med

krav på docentkompetens doktorandtjänst. Dessa tjänster har samt en

haft betydelse för kvinnoforskningens utveckling och integrering inom olika ämnesdiscipliner, och borde därför ha fått efterföljare vid samtliga forskningsråd. Via fakultetsanslag finns också 4 lektorat med inriktning mot kvinnoforskning i Uppsala, Umeå och Linköping.

I Lund finns därtill professur i nationalekonomi, särskilt en

kvinnoforskning, och i Uppsala finns en professur i sociologi, särskilt

kvinnoforskning. Under budgetåret 9596 skulle en genusprofessur i teknik ha tillsatts vid Luleå Högskola, men så har inte skett. Den

36 Kapitel 2

planerade genusprofessuren i allmänmedicin är inte heller tillsatt ännu, efter flera års utlysning. Detta är vad finns medel direkt riktade mot kvinnoforsksom av ningens omrâde. Observeras bör att de resurser som här betecknats som

fasta i motsats till projektanslag 15 miljoner kronor dock inte är

ca

fasta så att de ingår i den löpande budgeten, utan specialdestineras för

varje budgetår. Det innebär att området kvinnoforskning som helhet bedrivs under betydligt osäkrare former än forskning. annan

Jämställdhetsprojekt eller forskning

Vi har tidigare berört glidningen mellan begreppen kvinno- respektive jämställdhetsforskning. Det finns vad vi vet inga forskare som säger sig hålla på med jämställdhetsforskning, däremot finns det många personer på olika sätt bedriver mängd jämställdhetsprojekt. Det kan

som en därför på sin plats att jämföra för kvinnoforskning med vara resurserna

de gått till utvecklingen jämställdhet, i form av projekt

resurser som av finansierade med offentliga medel. Från och med budgetåret 199394 har ett särskilt anslag i forsk-

ningspropositionen 8 miljoner kronor per år utgått för Åtgärder för

om

jämställdhet inom universitet och högskolor.

I rapporten Kartläggning och utvärdering av jämställdhetsprojekt

inom universitet och högskolorDsl994: 130 räknar prof. Harriet Ryd till 946 jämställdhetsprojekt under åren 1985-1994. Kostnaden för dessa projekt framgår inte ej heller finansieringen, däremot konstaterar Harriet Ryd att bara tiondel av projekten utvärderas, projekten har

en sällan klart definierade och mätbara mål, och resultatredovisning saknas för 23 av projekten.

Samma invändningar kan göras mot flera de projekt som sedan

av

införandet jämställdhetslagen 1980 har kunnat bedrivas med medel

av från departementen, framför allt från det departement under vilket samordningen jäm ställdhetsinsatsema har vilat under resp. regeringsav Ser till de åren betalades t.ex. 8,5 miljoner kronor ut

period. senaste från Civildepartementet i projektstöd under budgetåret 199293. FRNs jämställdhetskommitté hade år 3,2 miljoner kronor att fördela till

samma

kvinnoforskning. Under budgetåret 9394 uppgick summan för jäm-

ställdhetsprojekt till 5 miljoner kronor, och den nivån har den i stort

legat kvar, medan FRNs anslag för jämställdhetsforskning ökat från

sett 5,6 miljoner kronor 9394, till 8 miljoner kronor 9495 och till 10,5

Kapitel 2 37

miljoner kronor 9596. Detta kan ses som ett tecken på att insikten om behovet av forskning med könsperspektiv har ökat. Antalet ansökningar till dessa FRN-pengar har dock ökat betydligt för budgetåret 9596 inkom ansökningar för 128 miljoner kronor mer - Det kan då i sin tur rimligen tolkas som att antalet verksamma kompetenta forskare inom området kvinnoforskning har ökat väsentli mer än medelstilldelningen. Här döljer sig dock ett mörkertal av projekt som rätteligen hör hemma inom forskningsråden och andra anslagsgivande instanser. T.ex. finns det ett stort antal ansökningar med medicinsk inrinriktning som handlar om forskning på kvinnokroppen som den andra halvan den mänskliga populationen, Uppföljning av av kvinnor som haft graviditetshypertoni, Missfall hos kvinnor med yrkesmässig bamkontakt, En långsiktig uppföljning av tonårsflickor med gynekologiska besvär, Riskfaktorer för kranskärlssjukdom hos kvinnor i Stockholm m.fl.. Denna forskning bör naturligtvis finansieras via det medicinska forskningsrådet. Det faktum att den medicinska

forskningen försummat kunskapsinhämtandet när det gäller kvinnor får

inte innebära att de öronmärkta medlen för kvinnoforskning urholkas för att medicinforskningen ska få möjlighet att komma ikapp sig själv. Den här problematiken gäller inte enbart medicinsk forskning, men den är tydligast där, eftersom medicin är ett av de områden där intresset för kvinnoforskning nu växer starkt; allt fler medicinska forskare uppmärksammar de kunskapsluckor som finns. Detta leder i sin tur till att allt fler kvinnliga medicinska forskare går vidare och vill problematisera könsförhållanden inom medicin, hälsa och sjukvård. De vill ägna sig åt medicinsk kvinnoforskning, tvingas konkurrera med men nu såväl basal medicinsk forskning som kvinnoforskning inom alla discipliner om en helt otillräcklig summa pengar från FRNs genusforskningskommitté. T.ex. har FRN sett sig nödsakat att till det medicinsk-tekniska området ge anslag for utvecklandet av en röstprotes

med syntetiskt kvinnligt tal för kvinnor som opererats för struphuvudstandardmodellen är försedd med manlig röst Ett exempel

cancer utvecklingsprojekt som borde ha finansierats av ex. NUTEK Göteborgsforskama Agnes Wold och Christina Wennerâs har med sin

undersökning av MFRs anslagsgivning initierat en debatt om forsknings-

rådens ansvar för kvinnliga forskare som varit av oerhörd betydelse for att få det tidigare betraktats eller mindre kvinnligt gnäll som mer som accepterat som ett giltigt problem. Wold och Wennerâs har nu fått erkännande i form ett mindre ekonomiskt bidrag för fortsatta av

undersökningar 50.000 kronor ur det särskilda anslaget för Åtgärder

för jämställdhet inom universitet och högskolor som den förre ut-

38 Kapitel 2

bildningsministern Per Unckel anslog som en treårssatsning 19931994

se ovan.

Svårigheterna för kvinnliga forskare att få anslag gäller dock samtliga forskningsråd, och därmed är tillbaka till påståendet i inledningen till detta kapitel: kvinnor har mycket svårare än män att anslag till forskning. Hur verkligheten ut bakom detta antagande ser de flesta är beredda att hålla med om idag som 1993 publicerade fildr. Anita Nyberg, Tema Teknik och social förändring vid Linköpings universitet, statistisk undersökning av en fördelningen anslag till kvinnor och under åren 1990 och 1991 av vid fem forskningsråd, Varför beviljas så få kvinnor forskningsbidrag, FRN, 1993. Undersökningen gjordes uppdrag av Forskningsrådsnämnden och den första i sitt slag. Märkligt nog har den var inte fått någon större uppmärksamhet, trots att den visar tydliga skevheter i anslagssystemet. Under de två år undersöktes beviljades 356 forskningsprojekt som föreslagna kvinnor och 2665 föreslagna män med medel från av av Socialvetenskapliga forskningsrådet SFR, Humanistiska-Samhällsvetenskapliga forskningsrådet HSFR, Medicinska forskningsrådet MFR, Naturvetenskapliga forskningsrådet NFR och Teknikvetenskapliga forskningsrådet TFR. Uttryckt i procent fördelades medlen med 12 procent till kvinnliga forskare och 88 procent till manliga forskare. Hur då förhållandet bland de sökande Skillnaden var inte så var stor, kvinnorna utgjorde 13 procent de sökande och männen således av 87 den enda procenten i skillnad mellan sökande och procent, men beviljade kvinnor innebar samtidigt att endast 38 procent av de sökande kvinnorna beviljades medel jämfört med 44 procent av männen. 1985 utgjorde kvinnor 17 procent samtliga forskarutbildade i av landet. Anita Nyberg därför att Den låga andelen forskarutmenar bildade kvinnor är således den främsta förklaringen till att så få kvinnor

som en kvinnorna än bland männen ägnar sig åt forskning, eftersom andelen kvinnor söker medel är lägre än andelen forskarutbildade. Därtill som kommer att andelen beviljade ansökningar från kvinnor är lägre än ansökningar från män. s.6 Anita Nyberg presenterar mängd resultat, men ska här nöja oss en med att citera några konklusioner: Inom forskningsråden sammantaget, inom samtliga forskningsråd för sig och inom de fyra statuskategorierna professorer, docenter, disputerade och övriga beviljas en lägre andel av kvinnorna männen medel. 5.20 Om det finns ett positivt än av samband mellan status och beviljad andel och andelen professorer är lägre bland kvinnor än män och andelen disputerade högre kan detta

Kapitel 2 39

förklara en lägre andel beviljade bland kvinnor. s.39 Om kvinnor

beviljas medel i samma utsträckning män för de fem forsknings-

som råden tillsammans ökar antalet kvinnor till 415 45 procent och efter

status till 380 41 procent och efter forskningsråd och status till-

sammans till 385 42 procent. Skulle kvinnor beviljas medel i samma

utsträckning som männen inom vart och ett av de olika forskningsråden

med nuvarande sökbeteende skulle antalet öka från 356 till 398 43

procent och med lika fördelning mellan olika statuskategorier till 383

41 procent. Genomgående är således att antalet kvinnor beviljas som medel skulle öka, om de beviljas medel sätt männen. samma som s. 41

Dagens medelstilldelning

Sedan 1985 har andelen kvinnor samtliga forskarutbildade i landet av stigit till 20 procent år 1994, av nyutexaminerade forskare utgör kvinnor 31 procent Utbildningsregistret, SCB. Ser bilden annorlunda ut idag Har den ovan nämnda undersökningen lett till en ökad medvetenhet hos

de ingående forskningsråden Och hur är förhållandena vid övriga

anslagsgivande instanser Forskningsanslag kan sökas många olika ställen; universiteten har stora donationsfonder, stiftelser och stipendier

tillkommer kontinuerligt men vi ska här begränsa till de anslag

oss som utgår med offentliga medel. När utredningen började sitt arbete i februari i år fann vi det angeläget att bild hur tillgången till en av

forskningsanslag ser ut idag, och vi gick därför ut med en enkät till alla

offentliga anslagsgivande instanser, där vi frågade efter antal sökande

och beviljade kvinnor resp män, forskningsbudget samt bedömnings-

kommittéemas sammansättning med avseende på kön. Att finna dessa instanser var förvånansvärt nog ingen lätt uppgift; det

finns idag ingen riktig överblick eller förteckning över hur de

ens

offentliga medlen kanaliseras. Forskningsråd och sektorsorgan är

lättidentifierade, i övrigt är det något vildvuxen snårskog men en av

forskningsinstitutioner, där vissa statliga verk och institut utlyser anslag, medan andra enbart administrerarutför forskning. Den pågående

nu

Forskningsñnansieringsutredningen har till uppgift att kartlägga hela

fältet, och till den vill vi rikta uppmaningen att också ta reda på hur anslag fördelas med avseende kön. Avsevärt mer förvånade blev över hur många instanser som inte hade dessa uppgifter i sin statistik, dvs uppgifter på antalet sökande och

40 Kapitel 2

antalet kvinnormän, utan sig tvungna att gå till arkiven och sa vara räkna manuellt.

Detta betyder att de uppgifter vi har fått in ut på lite olika sätt,

ser

och det är bara för ett de tre begärda åren som uppgifterna är

av någorlunda fullständiga. Vi redovisar därför här bara totalbilden för

199495, och vi att uppgifterna inte är helt jämförbara. Det ska

upprepar

också understrykas att avsikten med vår kartläggning inte är att jämföra olika instanser med varandra, dvs utse några särskilda syndabockar, utan

fastmer bild hur möjligheterna för kvinnor och män att få att ge en av forskningsanslag faktiskt är idag 1995, tolv år efter att Arbetsmark-

nadsdepartementetsjämställdhetskommitté framlade sitt betänkande Om

hälften kvinnor... Kvinnor i forskningen SOU 1983:4 med vore slutorden: Instruktionema för forskningsråden, styrelsen för arbetarskyddsfonden, styrelsen för internationell utveckling SIDA och för teknisk utveckling STU bör innehålla krav på att de i sin

styrelsen anslagsbeviljande verksamhet skall beakta att forsknings- och utvecklingsarbete skall främja jämställdhet.s.27l De föreslog bland

mycket annat också att forskningsråden beaktar möjligheterna att

inrikta forskartjänster mot jämställdhetsforskning s.243. Resultatet blev

forskarassistenttjänstema vid Humanistiska-Samhällsvetenskapliga de sex

forskningsrådet; i övrigt har förhållandena inte förändrats i någon större utsträckning vi kan tabellen nedan över forskningsrådens

som se av

anslagsgivning rådstjänster och postdokstipendier är alltså medtagna:

Kapitel 2 41

Diagram Forskningsråden. Antal sökta och beviljade

anslag fördelat kön. 1994-95

////////

Elsök män H sök kvins Ibev män bevkvins

0 200 400 600 800 1000 1200 1400 .

För HSFR, SFR, MFR, NFR och TFR, dvs. de fem forskningsråd ingår i Anita Nybergs studie, utgör kvinnornas andel av de sökande som

16 procent, och beviljade anslag fick kvinnorna 14 procent under

av budgetåret 199495

Lägger vi till uppgifterna för Forskningsrådsnämnden FRN och

Skogs- och Jordbrukets Forskningsråd SJFR stiger kvinnornas andel

beviljade projektanslag till 18 procent; av de sökande utgjorde

av kvinnorna 20 procent. Denna ökning kan antagligen till stor del förklaras med att FRN har ansvaret för den särskilda satsningen på

42 Kapitel 2

genusforskning med ett stort antal sökande och beviljade kvinnor, men

också att SJFR som enskilt forskningsråd tilldelat sina kvinnor 19 procent beviljade medel; de sökande till SJFR utgjorde kvinnorna av av 20 procent. Detta förhållande förtjänar ett påpekande av att det som bekant går att visa olika bilder utifrån samma sifferrnaterial, beroende på hur upp jämför. Från de uppgifter vi arbetar med här går det att få fram tre man olika procentsatser för kvinnornas andel beviljade kvinnor av det totala antalet beviljade, beviljade kvinnor det totala antalet sökande av samt beviljade kvinnor jämfört med andelen sökande kvinnor. Den

sistnämnda jämförelsen har t.ex. MFR och SFR tagit fasta på i sina egna

redovisningar. MFR kan då säga i sin skrift Forskartjänster samt projektanslag utdelade vid Medicinska forskningsrådet 1988-1995, trots

debatten deras anslagsgivning, att beviljningsgraden för kvinnor och

om män är relativt jämn med vissa ämnesbundna variationer; SFR kan i sin

Årsredovisning för 1994-1995 visa att under perioden 1991-1995 har

kvinnor haft i stort sett möjligheter som män att få anslag från samma SFR, i genomsnitt har 53 procent av kvinnorna och 55 procent av männen fått anslag. Hur kan det bli så bra siffror Jo, SFR har i likhet med flera andra anslagsgivande ett tvåstegsförfarande med skisser, organ de bästa får gå vidare till det riktiga ansökningstillfállet. Genom varav

att under fyra är redovisa genomsnittet av hur många kvinnor som

beviljats anslag jämfört med de kvinnor fanns kvar vid steg två får som fram dessa jämna siffror, 53 resp. 55 procent. Jämför vi istället man antalet beviljade kvinnor med det totala antalet fullständiga ansökningar i steg två för det enskilda året 199495 sjunker kvinnornas andel till 37 procent. Och jämför vi antalet beviljade kvinnor med det totala antalet sökande från början sjunker andelen kvinnor till 4 procent Kvinnorna

utgjorde dock 31 procent samtliga sökande från början detta år.

av

Som framgår ovanstående sifferexercis är ingen av slutsatserna

av felaktig, beroende vilken man väljer att framhålla som den men fundamentala jämförelsen blir bilden avsevärt annorlunda.

Går vidare utanför forskningsråden till de stora fonderna och

sektorsorganen finns inga tidigare siffror att jämföra med, men så här såg förhållandena ut under samma år:

Kapitel 2 43

Diagram 2. Fonder och vissa sektorsorgan. Antal sökta och beviljade anslag fördelat kön. 1994-95

l l I BFR 939495

Arbetsmiljöfmdm

Kommforskberedn. i U Sök män u sökkvins Råda för forsk U. bev män om bev kvins Rådetför grundutb. ii

Riksbankensjubfmd

SvenskaInstitutet

0 200 400 600 800 1000

Siffrorna blir här de samma; av det totala antalet beviljade utgjorde kvinnor 18 procent. Antalet sökande finns inte särredovisat hos alla

uppgiftslämnama, varför vi inte kan ge någon jämförelse av hur många

kvinnor som sökte, men av det totala antalet sökande beviljades 8 procent av kvinnorna medel samma siffra som for forskningsråden. - Ser vi slutligen på hur vissa institut och statliga verk fördelar sina anslag blir bilden så här för året 199495:

44 Kapitel 2

Diagram 3. Forskningsinstitut och anslagsgivande verk. Antal sökta och beviljade anslag fördelat kön. 1994-95

NUTEK I SAREC Folkhälsans. Utrikmpoljnst.

Usök män l

Övetüyizf.civil bered. u sök kvins Konsumentverket i Ibev man 1 .. Naturvårdsverket 176V kVinS Skolvexket - - Kommunförb. Handikappinst. I Avfallsfm-sknxåda j Svgeologiska uuden. 0 200 400 600 800 1000 1200

Av de forskningsbedrivande sektorsorganen utgjorde kvinnornas

andel de beviljades anslag 13 procent. Tyvärr saknas uppgift om av som antalet sökande från flera instanser här, varför kan redovisa någon siffra för relationen mellan beviljade och sökande.

Totalt ser bilden över alla anslagsgivande instanser ut så här med

reservation för att vi kan ha missat någon enskild instans i vårt detektivarbete:

Kapitel 2 45

Diagram 4. Totalt antal sökta och beviljade anslag fördelat kön. 1994-95

HSFR

TFR SFR BFR 939495 //// I Arbdsniljöfmdm v Kommfordçberedn. i Råda för forsk om U. Rådetför grundutb. Elsökmän Riksbanken jubfmd llsökkvins Ibev män Svmska bev l NUTEK SAREC Folkhälsoinst. Utrikespoljnst. Överstynf.civil bered. Kmsummtvaket Naturvårdsverkd Skolverket Kommunförb. Handikappinst. I Avfallsforslmxâdet Sv. geologiska undexs. 0 200 400 600 i 800 1000 1200 1400

46 Kapitel 2 Totala antalet sökande resp. beviljade kvinnor och män

Naturvårdsverket

Ser vi till samtliga anslagsgivande instanser kommer vi tillbaka till

siffrorna 16 procent för andelen kvinnor som beviljats anslag. Det tycks

motsvara andel på åtta-nio procent av totala antalet sökande med

en reservation för vissa ofullständigheter i uppgifterna om sökande, dvs. att trots vissa små variationer för enskilda anslagsgivare tycks samstäm-

Kapitel 2 47

migheten i bedömningama vara förvånansvärt stor. Mot bakgrund av att forskningsråden är de mest prestigefyllda anslagsgivama skulle man kunna tro att svårigheterna för kvinnor vore störst där, men så tycks inte vara fallet. Kanske är det i stället så att forskningsråden, just i kraft av sin prestige, utgör mallen för hur alla andra anslagsgivare gör sina bedömningar. Det betyder i så fall att forskningsrådens ansvar för att vara vägledande i en förändring mot bättre villkor för kvinnliga forskare är mycket stort. Det betyder också att förändringar i ansökningsförfarandet måste ske i strukturen rakt över för alla offentligt finansierade forskningsmedel.

Med manlig underskrift

Nu måste det påpekas att alla dessa tabeller lider av en stor begränsning, nämligen det faktum att siffoma avser den person som står som huvudsökande eller projektledare. Flera av uppgiftslämnama påtalar den trubbighet i materialet som döljer att det bakom en manlig professor projektledare kan stå fem kvinnliga forskare, vilka alltså är de som

egentliga mottagarna av det ekonomiska anslaget. En anslagsgivare, NUTEK, har gått in djupare i materialet på den här punkten, och kan utifrån sina årliga uppföljningar av de forskargrupper

NUTEK finansierar jämföra antalet projektledare med forskande som

personal; under året 199394 bestod då den forskande personalen totalt

professorer, disputerade, doktorander av 749 kvinnor och 2.191 män,

dvs. kvinnorna utgjorde 25 procent. Jämför man denna siffra med

antalet projektledare, dvs. de som beviljats anslag, utgör antalet

kvinnliga sådana 6 procent

Från KVINS ser vi dessa påpekanden som ett tydligt tecken att det ansökningsförfarande idag tillämpas av så gott som alla

som

anslagsgivande instanser rent strukturellt missgynnar kvinnliga forskare att det premierar kända manliga namn inom forskarvärlden och

genom

därigenom återskapar situationen med ytterligt få etablerade kvinnliga

forskningsledare jmfr direktivens ord om att Det ringa antalet kvinnliga professorer, lektorer och forskarassistenttjänster innebär att endast liten del de totala forskningsmedlen går till kvinnliga en av forskare. Som tabellerna visar innebär detta att det även inom områden ovan som traditionellt sägs vara befolkade av en majoritet kvinnor ändå är flest män söker och får anslag. Inom det humanistiska området som utgjorde t.ex. kvinnor 55 procent de nyantagna till forskarutbildning, av

48 Kapitel 2

och 50 procent av de examinerade enligt Högskoleverkets årsrapport för universitet och högskolor 199394. Jämför vi med sökande till HSFR samma år beviljades 137 kvinnor och 449 män forskningsmedel Än anmärkningsvärt blir detta när vi att det även vid mer ser

ansökan till de anslag som är specialinriktade kvinno- och jämställd-

hetsforskning är män som är huvudsökande för det arbete som ska utföras kvinnliga forskare. T.ex. skriver handläggaren vid FRNs av

jämställdhetskommitté angående 1995 års ansökningar att cirka 35

procent de huvudsökande är män. Tidigare har det varit omkring 25 av procent, medan antalet aktiva manliga forskare under dessa år har varit

fem till åtta procent Ett liknande förhållande påtalar bitr.prof. Elisabeth

Sundin ang. ansökningarna till AMFOrs prioriterade område Genusforskning i arbetslivet våren 1995, när hon skriver att För kvinnor söker

kvinnorna själva i 14 fall men också för andra kvinnor i sex fall och i ännu högre utsträckning män i tolv fall. Ansökningsstrategiema är ett

uttryck för hur det akademiska systemet är strukturerat- många män i

toppen och kvinnor på lägre positioner. Förhållandet mellan sökande och utförare borde bli föremål för en särskild utredning t.ex. avseende alla forskningsråden, för att vi med större säkerhet ska kunna uttala andelen kvinnor och män i oss om anslagsfmansierad forskning. Socialvetenskapliga forskningsrådet nämner också detta i brev till KVINS 1995-09-21, nämligen att rådet har för avsikt att närmare studera i vad mån av rådet beviljade anslag

går till manliga respektive kvinnliga forskares eller forskarstuderandes

om som män, kan det tänkas att andelen kvinnor är större bland de från anslagen avlönade medarbetarna. Vi anbefaller varmt denna ambition, och föreslår att ansökningsförfarandet breddas så att fler kategorier forskare

kan söka själva, i kombination med kvotering införs för de

ev. att en olika kategorierna. Det system som Svenska Institutet använder, där den

enskilde forskaren doktorand eller disputerad söker själv men med

referenser från etablerade forskare borde också prövas av fler mer instanser.

En annan fråga som borde uppmärksammas mer systematiskt är hur stora anslag kvinnliga forskare får jämfört med manliga. En snabb genombläddring projektkatalogema antydan att det kan

av ger en om finnas skevhet även i denna fördelning, till de manliga forskarnas en förmån. De anslag vi här diskuterar motsvarar nästan 3 en summa av

miljarder kronor, dvs. tredjedel anslaget till allmän vetenskaplig

en av utveckling. Hur stor del denna kommer kvinnliga forskare till av summa del

Kapitel 2 49

Kvinnovänliga sektorsorgan

Vid våra samtal med de anslagsgivande instansema, i samband med att

vi begärde in uppgifter om fördelningen på kvinnor och män, framförde

flera av sektorsorganen åsikten att det finns en större öppenhet gentemot

kvinnliga forskare och kvinnoforskning som då oftast omtalades i

termer Samhällsrelevant forskning inom sektorsforskningen än av mer vid forskningsråden; dvs. att kvinnor skulle ha större möjligheter att

hävda sig inom tillämpad forskning än inom grundforskning, eller

uttryckt med andra ord; att motståndet mot kvinnor avtar med avståndet från den akademin. Detta lät mycket uppmuntrande och skulle rena kunna ha rimlig förklaring i just forskningens inriktning mot en tillämpning, i kombination med att könsstrukturen är mest konservativ

inom universitetsväsendet jämför kap. 1 Tyvärr kan vi dock inte finna fog för denna uppfattning vid

sammanställningen av vårt siffermaterial se ovan. Möjligen kan man

tendens till att kvinnor i relation till sin egen grupp dvs. se en svag kvinnliga sökande får anslag i högre utsträckning än män hos 5 av de tillfrågade instansema. En sådan utmärker sig speciellt, Sveriges Geologiska Undersökning SGU, som i brev till KVINS 1995-09-16

påtalar den traditionella dominansen av män inom geovetenskaplig

forskning. SGU har därför under 1980-90-talet strävat efter att åstadkomma jämnare könsfördelning, med resultatet att trots att en

kvinnor utgjorde endast 14 procent av de sökande, var de representerade

med 20 procent bland dem beviljats anslag från SGU under den som senaste treårsperioden

För Byggforskningsrådet BFR gäller att 131 av 169 sökande kvinnor fick anslag jämfört med 568 av 871 män Obs. att åren

939495 är samredovisade. Vid Kommunikationsforskningsberedningen

KFB fick 19 28 sökande kvinnor anslag jämfört med 128 av 209 av sökande män under året 9495, och från SAREC fick 22 49 sökande av kvinnor anslag medan siffrorna för män var 51 av 171 sökande.

Slutligen beviljade Överstyrelsen för civil beredskap under sitt första

anslagsår 9495 anslag till 4 av 5 sökande kvinnor medan endast 6 av 11 sökande män fick medel. Männen dominerar fortfarande totalt sett,

kanske är det så att inom vissa ämnesområden här byggande,

men kommunikationer, u-land och krigfred börjar kvinnor kunna hävda sig

därför att deras forskningsinriktning efterfrågas.

mer

Landstingsförbundet redovisar en liknande tendens vad gäller

sambanden mellan ämne och kön; de redovisar inte sin forskning på

sätt de anslagsgivande instansema, men i en flerårig

samma som rena

50 Kapitel 2

forskningssatsning fördelad på de tre huvudområdena Ledarskap i

landstingen, Landstingen och den regionala utvecklingen och Rehabilitering har en tredjedel av medlen gått till kvinnliga forskare.

Den procentuella fördelningen varierar dock mycket mellan de olika

områdena; inom området Hälso- och sjukvårdsekonomi dominerar männen helt, inom vårdforskningen utgör kvinnorna 65 procent och

bland ledarskapsprojekten finns det enbart kvinnliga forskare. FoU i

landstingen, nr 31995 Kommunförbundet redovisar också något bättre siffror för kvinnor;

budgetåret 9495 fick 4 av 6 sökande kvinnor anslag jämfört med 5 av

13 sökande män. Fortsätter vi att pröva tanken att ämnesområdet styr fördelningen mellan kvinnor och män, kan vi notera att Handikappinstitutet under år gett anslag till 21 kvinnor och 44 män antalet sökande samma -

saknas dock i redovisningen. Ett område där det traditionellt funnits ett stort kvinnligt intresse och deltagande är den utrikespolitiska bevakningen. Inom historia

pressens dominerade kvinnorna utrikessidoma vid sekelskiftet och lång tid framöver, bl.a. beroende på att de kvinnliga joumalistema haft och har

bättre språkutbildning. När det gäller forskningen skriver dock chefen

för Utrikespolitiska Institutet, Rutger Lindahl, i sitt svar till enkäten att

Utrikes- och säkerhetspolitik har under lång tid varit ganska klart

mansdominerade områden. Inom Utrikespolitiska Institutet har det dock ständigt funnits relativt många väl kvalificerade medarbetare som i skrift och tal deltagit i det offentliga samtalet i denna typ av frågor. Idag är

sju tio redaktörer med akademisk utbildning kvinnor.

av

Detta konstaterande för oss över till ett annat påstående som

framförts från sektorshåll, nämligen att vid forskningsinstitut och statliga

verk finns det en betydande andel kvinnor anställda, på fasta tjänster eller i projekt. Vi gick då ut med en ny förfrågan till ett antal forskningsutförande institut och verk, med följande resultat, alltså är

som

heltäckande, men ger en antydan om förhållandena.

Kapitel 2 51

Anställda forskarehandläggare

Institut och motsvarande kvinnor män Arbetslivsinstitutet 84 108 Folkhälsoinstitutet 3 5 Institutet för framtidsstudier 6 40

Exakt antal saknas

Vi kan då att ämnesområdet tycks spela en stor roll; vid Institutet se

för arbetslivsforsknin och Institutet för socialforskning utgör kvinnorna

g större andel än männen, med en stor reservation för att männen en

framförallt återfinns bland disputeradeprofessorer kvinnorna bland

-

doktorander och forskningsassistenter.

Inom ämnesområden traditionellt kallas manliga kan vi ändå som notera att Institutet för metallforskning har 16 kvinnor och 45 män anställda alltså större andel kvinnor än vad som avspeglas vid t.ex. - en anslagsgivningen från TFR och NFR. Institutet för Väg- och transportforskning VTI har också relativt bättre könsfördelning med 30 en

kvinnor och 95 män här kan fundera över det påpekande som

- man

många kvinnliga forskare gjort under utredningens gång, nämligen betydelsen enskilda drivande personer i ledande ställning. Under flera

av

år leddes VTI kvinnlig generaldirektör med intresse för

av en jämställdhetsfrågor. Vid Naturvårdsverket arbetar 26 kvinnor och 21 män vid forskningsoch utvecklingsavdelningen siffrorna inkluderar dock 9 personer som arbetar med administrativa göromål, och förmodligen är flertalet av mer

dessa kvinnor. För NUTEK är arbetsuppgifterna handläggareforskare

52 Kapitel 2

något svävande, men där arbetar 133 män och 128 kvinnor. Om chefsposterna adderas blir det 176 män och 140 kvinnor. Att inställningen från sektorsorganen ändå så entydigt talat om att kvinnor har lättare att hävda sig där, tolkar vi som att andelen kvinnor traditionellt har varit så låg, att varje nytillskott betraktas som en avsevärd förändring i relationen kvinnor och män. Det är fortfarande så att kvinnor tycks avvika så mycket från normalsituationen, att enbart ett fåtal frambringar intrycket att de är många. Samma inställning tycks siffrorna för hur bedömningskommittéerna är sammansatta med avseende på kön, vittna om. Variationen är stor, vissa kommittér består enbart män, flera har andel kvinnor av men en på mellan 20 och 25 procent, med en topp för SFR som har 45 procent kvinnor i sina vetenskapliga kommittéer, följt av FRN och dåvarande

Arbetsmiljöfonden med vardera ca 30 procent kvinnor varav både FRN

och Arbetsmilj öfonden har särskilda genusproj ekt. Något förvånansvärt är då att HSFR endast har 18 procent kvinnor i sina kommittéer med tanke på de många kvinnor utgör humanioras och samhällsvetensom skapemas rekryteringsbas. Några enkla samband mellan bedömningskommittémas utseende och könsfördelningen vad gäller anslag tycks alltså inte finnas. Detta betyder dock inte att det är mindre angeläget att även bedömningskommittéma tillsätts ett mer balanserat sätt. Vikten av detta långsiktiga arbete påtalar också flera av uppgiftslämnama. Ett annat problem som inte direkt har med finansieringen att göra väl med styrelsemas och kommittéemas sammansättning, är att den men forskning kvinnor faktiskt får anslag ändå marginaliseras och av som glöms bort på olika sätt. T.ex. har det under våren 1995 förts en livlig diskussion inom handikappforskningen angående en forskningsöversikt, beställd Socialvetenskapliga forskningsrådet, som utelämnade flertalet av

kvinnliga forskare se Margareta Ahlström, En kritisk genomgång av

Svensk forskning handikapp. En översikt med socialom beteendevetenskapliga perspektiv, 1995, utredningens arbetsmaterial. Väl att märka är då att det inom området handikappforskning finns många kvinnor humanvetenskaplig, kvalitativ inriktning sin med en forskning i motsats till den etablerade kvantitativa, naturvetenskapligt inriktade forskningen. Genom att bortse från de kvinnliga forskarna utelämnas också tentativ forskningsinriktning, och vice versa. en mer Under utredningens arbete har samtidigt flera viktiga förslag lagts den i våras riksdagen antagna propositionen Jämställdhet genom av om mellan kvinnor och män inom utbildningsområdet. Arbetet med att föreslå professurer och forskarassistenttjänster med inriktning mot genusforskning pågår nu vid FRN.

Kapitel 2 53

Från och med den 1 juli i år har FRN och forskningsråden samt Rymdstyrelsen fått ett tillägg i sina Verksamhetsmål om att verka för att antalet kvinnliga forskare ökar, samt att i årsredovisningen för 199596

redovisa hur sökande respektive beviljade bidrag och stipendier fördelats

med avseende på kön. Detta är en viktig markering från statsmaktens sida att alla forskningsinstanser har ett ansvar för kvinnliga forskare, om men det måste konkretiseras för att ha någon reell innebörd i praktiken. Forskningsråden har visserligen fått medel för gästprofessurer för kvinnliga gästforskare och post-doktorala stipendier för kvinnliga forskare avsedda att finansiera vistelser vid utländska forskningsinstitutioner, här fortfarande inom den adderande strategin men vi rör oss med särskilda medel. Nu måste ansvaret för de kvinnliga forskarna tas in i forskningsrådens totalbedömning av den egna verksamheten. Diskussioner hur detta ska ske kunde vi se ansatser till på flera håll om redan under våren -95, då den stora uppmärksamheten kring MFR efter

Wennerås och Wolds resultat satte fokus ett problem som tidigare

inte erkänts forskarsamhället med dess tro på honnörsorden av

objektivitet och akademisk frihet.

Vi kan också notera flera initiativ syftande till självreflektion över den verksamhet man bedriver som anslagsgivare. T.ex. har Naturveten-

skapliga forskningsrådet för egen del tagit fram ett ambitiöst åtgärdsproför ökad jämställdhet. Det har som övergripande mål att stimulera

gram

kvinnor att satsa på en egen forskarkarriär doktorand, postdoktorstipen-

dium, forskarassistent och nämner åtgärder dithän att i ansöknings-

som

anvisningarna uppmuntra till självständiga forskningsansökningar, att

rådet ska öppet för de ämnesområden eller nya inriktningar som var kvinnor föreslår, att endast de forskningsaktiva åren ska beaktas vid meritvärdering, I åtgärdsprogrammet finns också en detaljerad mm.

genomgång av hur rådets medel fördelas projektanslag, forskar- och doktorandtjänster samt postdoktorstipendier med avseende på kön, vilket resulterar i rad uppfordrande frågor till rådets ledamöter: Prioriterar

en rådet manliga handledare; Finns det en tendens att värdera männens kompetens högre eller bedöms de föreslagna ämnesområdena vara vetenskapligt intressantare. Som synes grundläggande frågor som borde ligga till grund för samtliga råds sätt att arbeta med sin medelsfördelning.

Ett annat exempel på goda initiativ är Naturvårdsverket som i juni

i år antagit arbetsplan för jämnare fördelning mellan kvinnor och en män i Naturvårdsverkets miljöforskning. I målen anges a att kommittéer och arbetsgrupper ska bestå av minst en tredjedel ledamöter

det underrepresenterade könet, att könsfördelningen för sökta och

av tillstyrkta ansökningar ska representativ och särskilt redovisa vara

54 Kapitel 2

motivera stora avvikelser i relationerna kvinnormän, riktad information och utbildning för att stimulera fler kvinnor att söka medel från Naturvårdsverket, av externa forskartjänster ska minst en tredjedel

innehas av kvinnliga forskare, samt och inte minst viktigt, internutbildning. Mycket av den ojämlikhet som råder är omedveten. Ett första

steg är att informera och utbilda oss, ledamöterna i våra kommittéer och projektgrupper, innehavama av forskartjänster m.fl. står det skrivet i

det strategidokument som är grunden för arbetsplanen. Denna inriktning,

att börja med utbildning av den egna organisationen, menar vi är oerhört viktig och nödvändig för att några avgörande förändringar ska ske.

Den punktvis ökade insikt i hur forskarsamhället förstärker och

återskapar könsskillnader i samhället som beskrivits ovan är glädjande och hoppfull. Den visar på att en öppen diskussion om forskningens skilda villkor för kvinnor och män tvingar dem som har fördelningsan-

svaret och pengarna i sina händer att förhålla sig till den ojämlikhet som

råder. Därmed är ett steg taget i en längre process mot målet att kvinnor och män ska ha samma möjligheter att ta del av och bidra till kunskapsutvecklingen i vårt samhälle dock har pågått under - en process som lång tid utan att en avgörande förändring har skett. Erfarenheterna från höstens arbete med att föreslå kandidater till de nya professurema visar samtidigt att pengamas dragningskraft är mycket stor. Med ökade ekonomiska resurser i sikte finns det inte längre några svårigheter att

peka ut den kompetens som saknades så sent som i våras. Vi menar

därför att de framsteg vi nu ser och som vi beskrivit ovan, inte är tillräckliga för att tillförsäkra framtidens studenter utveckling mot full en

jämställdhet mellan könen inom forskning och utbildning. Vi föreslår

därför förändringar i strukturerna för medelstilldelning och anslagsgivning, som ett tvingande stöd i den process det innebär att ta till sig och införliva de perspektiv på forskning och utveckling som kvinnliga forskare har och som borgar för en kvalitativ vetenskaplig utveckling på lång sikt.

Kapitel 3 55

3 En allvarsam lek med 0rd

Maud Eduards

Utredningen har haft i uppdrag att föreslå åtgärder som främjar kvinnooch jämställdhetsforskning genusforskning. Citatet uttrycker att

kvinna, jämställdhet och genus är olika saker som måste hållas isär.

Samtidigt är innebörden att dessa olika fenomen lätt kan kopplas ihop med hjälp bindestreck och parenteser. Det tycks både vara noga och av inte betyder och hur de går i varandra. Men så noga med vad orden tanken bakom direktiven är säkert inte så sofistikerad. Det viktiga är antagligen att ta ett så brett grepp att ingen på forskningsfältet ska

hamna eller känna sig utanför. Ändå är det särskild fundering

värt en varför dessa inte feministisk forskning, nämns i direktiven. tre, men Vi står här inför de fyra vanligaste termema: kvinnoforskning, jäm-

ställdhetsforskning, genusforskning och feministisk forskning. Vad

betyder de Vad förenar och vad skiljer dem åt Hur förhåller de sig till

varandra Här finns naturligtvis inga enkla svar. Tolkningar och

användning varierar mellan forskare, som inte sällan känner starkt för den eller den andra beteckningen. Olika ämnen har också olika ena traditioner, liksom det finns variationer över tid och mellan länder. Det

är inte mitt syfte att rita tydligare gränser mellan de olika företeelsema.

Jag ska heller inte skriva forskningsöversikt. Däremot vill jag försöka en teckna bakgrunden till och diskussionen kring innebörden i de olika terrnema, främst i vilken utsträckning de bygger på teori samt hur

sambandet mellan forskning och politik ut. Vilka associationer får

ser

vi när vi hör kvinnoforskning, jämställdhetsforskning, genusforskning

respektive feministisk forskning Vad har orden för teoretisk och politisk valör Först till den teoretiska dimensionen. Lite grovt kan man säga att alla fyra betecknar ett forskningsfält, som, brett definierat, lyfter fram kvinnor analytisk kategori. Kvinnoforskning kan betraktas som en som samlingsbeteckning för detta fält. Man talar ibland också om kvinnovetenskap, som i Kvinnovetenskaplig tidskrift eller Kvinnovetenskapligt forum, och kvinnostudier jfr womens studies, men däremot ytterst om

56 Kapitel 3

sällan kvinnoteori. Det betyder att kvinnoforskning fokuserar om kvinnor, men utan att bygga på någon specifik teori. Om kvinnoforskning är ett brett begrepp så är jämställdhetsforskning desto snävare. Det är närmast beteckningen på politiskt initierad forskning under de senaste 20 åren i Sverige. Inte heller här talar man i termer teori. Det finns inget som kallas jämställdhetsteori. Det tycks av heller inte vara många som kallar sin forskning jämställdhetsforskning, än mindre betecknar sig själv som jämställdhetsforskare. De flesta talar kvinnoforskare. Genusteori förekommer emellertid, om sig själva som liksom könsteori och feministisk teori. Här är kvinnor inskrivna i teoretiska foreställningsramar eller mindre utarbetad karaktär, av mer som överlappar varandra i olika hög grad. För att få fram den politiska dimensionen i termerna kan man pröva de går att kombinera med rörelse. Det finns kvinnorörelser, men om inget går under beteckningen jämställdhetsrörelse. Däremot kan som jämställdhetsarbetare och medlem i Jämställdhetsarbetamas man vara

förening. Det existerar heller inga genusrörelser, men väl feministiska

rörelser. Poängen med denna ordlek är att peka ut forskningens upphov och ursprungliga förankring i kvinnors krav.

för jämställdhet Forskning

I slutet på 1970-talet träffade jag norsk forskare undrade varför en som

vi i Sverige höll på med jämställdhetsforskning och inte med kvinnoforskning andra länder. Hon misstänkte att jämställdhetsforskningen

som

ännu ett utslag den offentliga jämställdhetspolitiken och därför

var av mindre ifrågasättande än vad radikal kvinnoforskning var. Jämställdhetsforskning lät ett uppdrag från statsmakterna. som

Kritiken hade säkert fog för sig, bör sättas in i ett lite bredare

men sammanhang. Närheten mellan kvinnoforskningen och den fristående kvinnorörelsen förvisso större i både Norge och Danmark än i var

Sverige. Men det finns en klar intressegemenskap mellan politiker och

forskare det här området i alla tre länderna. I Sverige satsade den

socialdemokratiska regeringen tidigt på att bygga upp kvinnoforskningsmiljöer vid universiteten, både genom stöd till organisationer såsom

Forum för kvinnliga forskare och kvinnoforskning, öronmärkta pengar

Ett undantag är Anna Jonasdöttirs bok Kvinnoteori några perspektiv

och problem inom kvinnoforskningens teoribildning, Högskolan i Orebro, skriftserien 32, 1984.

Kapitel 3 57

till jämställdhetsforskning samt speciella forskartjänster. Humanistisk- Samhällsvetenskapliga forskningsrådet fick medel till fem tjänster i olika ämnen med inriktning mot jämställdhetsforskning. Den senaste

satsningen i raden är den nuvarande utbildningsministems beslut om professurer med inriktning mot genusforskning. Här har emellertid beteckningen ändrats från jämställdhetsforskning till genusforskning, och

ett försök till begreppsutredning görs:

Kvinnoforskning är närmast forskning i ett kvinnoperspektiv men

används ibland all forskning kvinnor. Jämställdhetsforskning om om innefattar inte endast kvinnor utan syftar till ett bredare anslag utifrån jämställdhetsaspekt. Genusforskning har en motsvarighet i det en engelska ordet gender research och arbetar utifrån ett könsteoretiskt perspektiv. Genus betecknar här kön och könsroller inte som biologiska utan kulturella, sociala eller historiska grundbesom grepp. Prop 9495:164 s. 27

Som exempel kan nämnas att biståndsorganet SIDA har gått andra vägen. De har sedan länge diskuterat i termer av bistånd ur ett kvinno-

respektive genderperspektiv. Kvinnoprojekt har varit satsningar till

förmån för kvinnor, medan gender har stått för ett analytiskt perspektiv, där biståndets effekter på kvinnor och män lyfts fram. Myndigheten har

också haft genderenhet som handlagt dessa frågor. De behöll alltså

en den engelska tennen, vilket möjligtvis var lite förvirrande. Sedan 1995 betecknas emellertid denna form av uhjälp för sommaren

jämställdhetsbistånd. Det kan tolkas en försvenskning av dessa

som

insatser på bekostnad av ett mer öppet analytiskt perspektiv.

Jämställdhet är svensk företeelse, från början myntades av en som

folkpartiet, är allmänt använd beteckning just målet

men som nu en

att uppnå jämlikhet mellan kvinnor och män. Jämställdhetspolitik är

arbetet för ökad jämställdhet mellan könen, en politik som förs på sin

skild från jämlikhetsdebatten. Jämställdhetsforskning borde

egen arena,

forskning jämställdhet, med betraktas vanligtvis som forskning

vara om för ökad jämställdhet. Var och inser att historisk studie av en en

kvinnors reproduktiva villkor på 1730-talet i Värmland, en analys av

Camille Claudels konstnärliga relationer till Auguste Rodin eller en

statsvetenskaplig systematisering argumenten för kvinnlig rösträtt inte

av har någon direkt bäring på jämställdheten i Sverige idag. Över huvud

taget är det svårt att hur annat än möjligtvis delar samhällsveten-

se av

skapen skulle kunna kallas jämställdhetsforskning. I den meningen är termen jämställdhetsforskning både begränsande och missvisande.

58 Kapitel 3

Den instrumentella och tidsbundna politiska innebörden har också irriterat många i forskarsamhället, särskilt motståndarna. Jämställdhetsforskning andas politisk nytta och utredning på ett alldeles eget vis. Ingen skulle på motsvarande sätt komma på idén att beteckna studier av arbetarrörelsen som jämlikhetsforskning. Här görs en terminologisk boskillnad mellan den vetenskapliga problemformuleringen och eventuella politiska visioner.

En allians mellan vilka, om vad

-

Den viktigaste frågan är naturligtvis forskningens innehåll styrts och om hämmats uppdragsgivarens terminologi och underliggande inav

tentioner. Vad har kvinnoforskning med jämställdhetspolitik att göra, undrade Karin Widerberg i artikel för snart tio år sedan Hennes

en

grundtanke var att jämställdhetspolitiken med nödvändighet- har ett

ovanifrånperspektiv, medan kvinnoforskningen utgår från de styrda

kvinnornas erfarenheter och tolkningar av verkligheten, dvs ett

underifrånperspektiv. De två synsätten är oförenliga men kan, med

Helga Hemes terminologi, ingå allians är befruktande

en som Jämställdhetspolitiska initiativ och resurser möjliggör och legitimerar kvinnoforskning. Frågan statsmaktemas olika forskningspolitiska åtgärder har styrt om forskningens inriktning är emellertid svår att besvara. Det är viktigt att komma ihåg att det finns en part till i processen som bär ett ansvar:

universitet och högskolor, kvinnoforskamas arbetsgivare. Dessa, som

tagit emot resursförstärkningama, har gjort en hel del för att försvåra

integreringen den specifika kvinnoforskningen i de allmänna

av disciplinema. Som bäst betecknas kvinnoforskningen som en subdisciplin, i värsta fall är den helt marginaliserad. Utan tvivel är det så att statsmaktemas öronmärkta till jämställdhetsforskning skapat pengar förutsättningar för forskning inte skulle kommit till stånd. en som annars Enskilda universitetsinstitutioner har bevisligen också uppskattat resurstillkotten. Men motståndet mot kvinnoforskningen har också kunnat formuleras principiell kritik mot påbud uppifrån. Tanken som en är att forskarsamhället självt ska bestämma sin agenda.

2 Kvinnovetenskaplig Tidskrift nr 386. 3 Hemes, H: Women and the Welfare State. Essays State Feminism. 1987.

Kapitel 3 59

Vad man kan konstatera om den samhällsvetenskapliga kvinnoforsk-

ningen är att den stått väl i samklang med de frågor varit prioritesom

rade på den politiska dagordningen, främst förvärvsarbetets villkor i

vid mening, också och lagrätt. Folkhemmets och välmen omsorg färdsstatens normer har, inte förvånande, sipprat i seminarierummen. Man kan också notera att svensk kvinnoforskning gjort sig känd för mer sin praktiska än sin teoretiska karaktär samt att i grund kritiska perspektiv varit sällsynta. Jämställdhetspolitikens förtröstansfulla hållning återspeglas i forskningen: vi är på väg rätt håll. En del

kvinnoforskare tar klar ställning mot vad de kallar eländesbeskrivningar

av kvinnors villkor och söker istället anlägga ett optimistiskt perspektiv på utvecklingen. Här kan urskiljas en närhet i argumenteringen mellan det jämställdhetspolitiska och det vetenskapliga samtalet. Det kanske mest centrala problemet med beteckningen

forskning är att den, liksom jämställdhetspolitiken, underförstår att

fredsplikt råder mellan könen. Jämställdhet handlar relationen mellan om kvinnor och män, men säger inte rent ut är den förfördelade vem som

parten eller vem som ska få förmåner i reformarbetet. Det är i praktiken

oftast kvinnor, men utesluter inte att det också kan män. Denna vara politiska ambition, att förhålla sig neutral i ett komplicerat och ojämlikt förhållande, har emellertid inneburit byggt konflikter och att man motstånd i jämställdhetsarbetet. Män kan både dra fördel jämställdav

hetspolitiken och bli föremål för jämställdhetsforskning på ett sätt

som knappast leder till ökad jämställdhet mellan könen. Den koppling mellan politik och forskning som jag hittills pekat på har gällt politikens påverkan på och legitimering vissa delar av av kvinnoforskningen. Men det omvända förhållandet bör också lyftas fram, nämligen att satsningen på s.k. jämställdhetsforskning har skänkt legitimitet jämställdhetspolitiken. Politikerna har dessutom, med relativt begränsade medel, skaffat sig en mer vederhäftig grund att stå på. Kvinnoforskningen har använts på olika sätt i jämställdhetsarbetet. Utredningen Varannan damemas SOU 1987:19 om könskvotering är ett utmärkt exempel på denna typ av allians mellan kvinnliga

politiker och kvinnoforskare, där forskningsresultat nyttiggjorts ett

intressant sätt. Forskningen på området gav utredarna argument för deras sak, att kvinnors intressen förbises om inte kvinnor själva är närvarande i den politiska processen. Är det inte bra att forskningsresultat tas till frågar sig säkert vara, någon. Naturligtvis är det så, i princip. Men forskningen ska ha om relevans i betydelsen bidra med nya idéer måste den stå så tanke- mässigt fri som möjligt från dagens jämställdhetspolitiska målsättningar. Statsmaktema har inte bara makt att fördela resurser utan också att

60 Kapitel 3

benämna företeelser i samhället, sätta etiketter vad som sker. Ord är inte tomma på innehåll. Det är heller ingen tillfällighet att den forskning bedrivs kvinnors liv och villkor jämfört med mäns, relationersom om mellan kvinnor och män, könsmaktordningen och samhällelig na

Förändring kallas jämställdhetsforskning från offentligt håll. Det kan

tolkas ett sätt att knyta forskarsamhället i vissa tankebanor. Här som upp måste forskarna göra klart att det är deras uppgift att formulera de problem ska studeras, att vidga vår föreställningsvärld, att sätta nya som ord på gamla företeelser.

Om jämställdhetsforslcning är uppifrån initierad och föga adekvat

en term, vad skulle ett annat språkbruk betyda Skulle forskningen bli mer självständig och konstruktiv statsmakterna slutade tala omjämställdom hetsforskning

Kvinna, kön och

genus

I kronologiskt perspektiv termen kvinnoforskning först plan ett var

i Sverige, därefter och sist genus- och feministisk

forskning. Bakom den terminologiska förändringen ligger en växande forskning och tydligare teorimedvetenhet; större vetenskaplig en en självständighet, så vill. En tolkning denna utveckling om man annan av det är akademikerna än aktivisterna definierar är att snarare som kvinnors villkor, att forskarna tappat kontakten med vanliga kvinnors levnadsöden. Den närhet mellan kvinnoforskning och kvinnorörelse som fanns tidigare, aldrig varit stark i Sverige, är idag än mer men som försvagad. Oavsett den enskilda forskarens hållning i denna fråga är det påpeka att utan den moderna kvinnorörelsens krav hade värt att kvinnoforskningen helhet antagligen varit försumbar vid universitesom l den bemärkelsen är även den uppifrån lanserande jämställdhetsten. forskningen resultat kvinnors agerande. Men här har den politiska ett av ingenjörskonsten fjärmat forskningen från de ursprungliga kraven. Kvinnoforskningens första uppgift att synliggöra och provar blematisera kvinnors villkor, vilka förbisetts i de etablerade discipliner-

En viktig utgångspunkt kvinnor tolkningsföreträde, dvs.

na. var att ge låta deras levnadsförhållanden och definitioner av verkligheten en

plats i forskningen. Problemet med ett förutsättningslöst synliggörande kvinnor är emellertid att denna upplysningsverksamhet inte räcker i

av längden. Forskningen bör inte nöja sig med att visa att kvinnor har det eller också analysera hur deras villkor skapas och varför de så, utan har det sämre än män. Här finns stor spännvidd i kvinnoforskningen, en

Kapitel 3 61

som rymmer allt från enkla beskrivningar till avancerade genusteoretiska och feministiska ansatser. Från att enbart ha hållit till i den dammiga grammatikboken har

genus, i betydelsen socialt kön, fått stor spridning i forskningen.

Lanseringen av ordet, som ligger cirka 20 år tillbaka i tiden och brukar tillskrivas socialantropologen Gayle Rubin, föranleddes behovet att av lösgöra tänkandet kring relationen mellan könen från biologins tunga hand. Det är den sociala ordningen än den genetiska koden snarare som gör oss till riktiga kvinnor och män. I korthet kan man säga att genus betyder konstruktion och relation, medan kön kommit att symbolisera

oföränderlighet och åtskillnad. Könsforskning används numera också ibland för att beteckna forskning som har biologiskt kön den

som

yttersta förklaringen, dvs att de genetiska skillnaderna mellan kvinnor

och män är avgörande. Att särskilja genus från kön är i huvudsak en

snillrik idé, men konserverar samtidigt traditionella uppfattningar,

som

att det går en obönhörlig gräns mellan föränderlig kultur och oförän-

derlig natur. Kritiken som anförts är att det ligger falsk klarhet i en distinktionen. Vissa forskare låter därför få symbiotisk genus en

betydelse, där sociala och biologiska aspekter vävs ihop.

Genus är ett begrepp som vuxit fram i universitetsvärlden. Det är närmast ett brett analytiskt perspektiv utan några tydliga teoretiska

ramar. Det kan förvisso inbegripa föreställningar om en maktrelation

mellan könen, men behöver inte göra det. Många forskare uppfattar

genusperspektivet som mer öppet problematiserande än ett feministiskt

perspektiv. Andra hävdar att det positiva med genusteori är att begreppet är tillräckligt luddigt för att inte oroa någon. Här finns en likhet mellan

jämställdhetsforskning och genusforskning: båda termema är könsneutra-

la.

Kvinnoforskning, men framför allt feministisk forskning, talar ett annat språk. Här står kvinnor, kvinnors underordning och kvinnors krav på förändring bokstavligen i centrum. Men i konkret forskningsin-

riktning har genusteori och feministisk teori klara beröringspunkter, främst i på kön social konstruktion. Yvonne Hirdmans synen som en genussystem, där könen hålls åtskilda och där den manliga normen har

överhöghetf skulle av andra forskare kunna betecknas som ett patriar-

kalt system eller en könsmaktordning.

4 På svenska hade termen kön tidigare denna dubbla betydelse. 5 SOU 1990:44 Demokrati och Makt i Sverige, kap

62 Kapitel 3

Flera universitetsinstitutioner har bytt namn sina högre seminarier, från kvinno- till genusseminariet. Tanken har varit att bryta en isolering, bygger på föreställningen att kvinnoforskning bara angår kvinnor, som inte män. Genus däremot går att skära ut ur litteraturen, historien, konsten, ekonomin eller medicinen. Genus betyder att det är relationen mellan kvinnor och män som studeras, inte kvinnor i sig. Män pekas ut delaktiga i skapandet av samhällets genusordning. Ett argument mot som namnbytet förts fram är att kvinnor och kvinnors villkor försvunnit som ur fokus.

Feministisk forskning

Ordet feminism har relativt kort och ifrågasatt historia i vårt en - land. Det gäller både dess politiska och akademiska uttryck. Men det är två saker förändrat språkbruket under senare år, dels att termen som feminism blivit dels att forskningen utvecklats i mer mer rumsren, feministisk riktning. Det betyder att spännvidden inom svensk kvinnoforskning ökat och därmed oenigheten om vad som är god vetenskap på området. Den feministiska forskningen är intimt förknippad med handling och social förändring. Målet är att teori och praktik ska stå i ständigt samspel. Teori får inte bli teori för dess egen skull, inte isoleras från levande och döda kvinnors erfarenheter. Men denna tanke är föga - tolererad i forskarsamhället. Samma typ kritik riktas mot den av som

uppifrån formulerade jämställdhetsforskningen riktas också mot den

underifrån feministiska forskningen, dvs att den är för politisk. sprungna Men viktig skillnad är att underifrånperspektivet dessutom får klä en skott for alltför ideologiskt. Det är uppenbarligen definitionsatt vara mässigt normativt att utgå från kvinnornas än från etablissemangets mer perspektiv. Den rådande könsordningen framstår som befriad från denna ordning ständigt kritiseras för normer, medan de som ifrågasätter ensidighet, förutfattade meningar och bristande objektivitet. Feministisk teori är inte sammanhållen teori, men de olika en inriktningarna förenas begrepp kvinnors underordning, makt, av som manssamhällepatriarkat och frigörelse. Den feministiska forskningen undersöker inte längre kvinnor är underordnade. Man anser att de om

senaste 20 årens internationella forskning bevisar att så är fallet. Nu

handlar det att undersöka hur könsmaktordningar konstitueras, vilka om uttryck kvinnors underordning tar sig i olika kulturer och tidsepoker samt hur brott mot ordningen iscensätts kvinnor. av

Kapitel 3 63

Utgångspunkten att kvinnor är underordnade män har kritiserats för att vara axiomatisk. Utgångspunkten att kvinnor inte är underordnade

skulle däremot bygga på ett öppet förhållningssätt. Det låter

mer bestickande, grundar sig i ett felslut. Naturligtvis finns det ingen men principiell skillnad mellan de två utgångspunktema. Däremot är den senare tanken mer allmänt och officiellt omhuldad, vilket emellertid inte betyder att den är mindre axiomatisk. Det är kvinno- och feministrörelsen satt problemen såväl på den som politiska som den vetenskapliga kartan. Det pågår ett ständigt samspel mellan politik och forskningteori, kan exemplifieras med våldssom problematiken. Kvinnorörelsen först med att ta problem med var upp

kvinnospecifika förtecken, som kvinnors kroppsliga integritet och mäns

våld mot kvinnor. Det tog tid att få politiskt gehör för kampen det mot sexualiserade våldet, än längre att få problemet på den vetenskapliga

dagordningen. Men sedan ett antal år finns det etablerad forskning kring frågan om våld mot kvinnor, mycket tack påtryckningar från

vare

kvinnojourrörelsen. Statsministern hävdar att ytterligare åtgärder

nu

mot våld mot kvinnor kommer att presenteras regeringen Vi skådar

av här en allians, än bräcklig, mellan aktivister, forskare och etablerade om politiker. Men de drabbade kvinnorna först plan. var

Forskningens kritiska mandat

Avslutningsvis vill jag sammanfatta resonemangen de olika om

forskningsbeteckningamas politiska och teoretiska innebörd i

en förenklad tablå.

Forskning Politik Teori

Kvinnoforskning Kvinnorörelse

-

J ämställdhetsforskning Jämställdhetspolitik

-

Genusforskning Genusteori

- Feministisk forskning Kvinno-feministrörelse Feministisk teori

° Regeringsförklaringen 3 okt 1995; SvD 4 okt 1995.

64 Kapitel 3

Kvinnoforskning är samlingsbeteckningen på ett forskningsfält, som

har sina rötter i kvinnorörelsen, och ställer kvinnor i fokus. De som

teoretiska utgångspunktema kan olika karaktär och inbegripa

vara av såväl genusteori feministisk teori. Men här ryms också mer som traditionella och beskrivande ansatser, där kön inte är något annat än en variabel. Jämställdhetsforskning, å andra sidan, är nära förbunden med

offentligt politiskt mål. Det visas i att termen jämställdhet varken kan

ett

kopplas till orden rörelse eller teori. Trots detta kan jämställdhets-

forskningen i praktiken ändå innehålla mängd inriktningar, främst en beroende på att enskilda forskare gått sina egna teoretiska vägar. Genusforskning år ett brett analytiskt perspektiv, där könsrelationen

står i fokus. En förgrundsgestalt i den amerikanska kvinnorörelsen, Mary Daly, riktade sig gång till ett stort forskningsauditorium med

en

frågan Have gender Därmed ville hon peka

you ever seen a

avståndet mellan livs levande kvinnor och män och den vetenskapliga rekonstruktionen deras liv. Samtidigt måste det sägas att genus

av könet socialt och kulturellt skapad är väl förankrad idé i som en - en kvinnorörelsen. Feministisk forskning, slutligen, bygger både på ett

teoretiskt och aktivistiskt politiskt perspektiv, där könsmaktordningen

ett den basen. Feminism är både rörelse, ideologi och utgör gemensamma teori.

Den politiska och teoretiska relevansen i att studera kvinnor,

och könsmaktordningar ligger i att man säger något nytt genussystem

ordningen. Med annorlunda ord och benämningar kan gamla

om

föreställningar brytas och det osynliga göras synligt. Att ställa kvinnors

utsatthet och underordning i fokus är utmanande både för forskare, och andra människor och just därför, vill jag hävda,

politiker - en central forskningsuppgift. För att fullgöra denna uppgift måste kvinno-

forskama inse medel och stöd bör komma från olika håll: medel att uppifrån och stöd underifrån. Mandatet att kritisk kan inte utdelas vara staten, endast erövras kvinnorna själva. av av

Kapitel 4 65

4 Varför ska

kvinnoforskning främjas

Direktiven till vår utredning är mycket klara när det gäller den övergripande uppgiften. Vi ska föreslå åtgärder som främjar kvinno- och jämställdhetsforskning genusforskning, vilket får tolkas att de som nuvarande organisatoriska lösningarna och tilldelningen av medel inte

uppfattas tillfredsställande. Även målet således uttalas tydligt,

som om väcks ändå ett par frågor, som handlar om vilken problemförståelse som

ligger bakom direktiven. Den första frågan rör sig om direktivens

begreppsanvändning. En nödvändig begreppslig diskussion förs i detta betänkande av Maud Eduards i avsnittet En allvarsam lek med ord. Hon resonerar där om vad som skiljer respektive förenar de med bindestreck och parenteser försedda vetenskapliga inriktningama. Den andra frågan, som detta avsnitt ska handla har att göra med varför om,

denna forskning, som här fortsättningsvis kommer att under samlingsbeteckningen kvinnoforskning, ska främjas. Diskussionen om

behovet av att stärka kvinnoforskningen har två utgångspunkter. Den ena är de uppfattningar och åsikter som aktiva kvinnoforskare själva för

fram på en direkt fråga om varför kvinnoforskning behövs i deras respektive ämnen. Den andra utgångspunkten handlar om forskningens

samhällsrelevans och det ska redan här påpekas att de två utgångspunkterna går in i varandra. När flera av kvinnoforskama utvecklar tankar om den inomvetenskapliga utmaningen talar de också om en

förändrad förståelse och ibland även en faktisk förändring av samhället.

Om norrnalitet

Om man läser direktiven hittar man inte en enda precis förklaring till varför kvinnoforskning ska främjas, utan direktiven räknar bara upp

olika satsningar som gjorts området, såsom foracentra för kvinnliga

forskare och kvinnoforskning vid universitet och högskolor och Forskningsrådsnämndens särskilda uppdrag att stödja och informera om kvinno- och jämställdhetsforskning. Sedan beskriver direktiven det

ojämställda universitetet genom att ange det låga antalet kvinnor på

3 15-1297

66 Kapitel 4

diverse tjänster och positioner och den därmed sammanhängande ringa tilldelningen forskningsmedel. Det är alltså ett ganska enkelt av representationsresonemang förs, indirekt förstår man ändå att som men bakom detta finns komplex problemförståelse och att den en mer beskrivna ojämställdheten något sätt hänger ihop med främjandet, dvs att ojämställdhetens undanröjande har att göra med kvinnoforskningens frågeställningar och resultat. Denna koppling blir emellertid aldrig klart uttalad. Direktiven liknar i detta hänseende situationen på universiteten, där för tiden håller sig med jämställdhetsplaner man nu o.d., där den forskning som handlar om att förstå ojämställdhctcn men och dess månghövdade uttryck inte sällan framhålls som ickevetenskaplig, normativ och fråga om ideologiskapande. en Det är ändå intressant att universiteten diskuteras i helt vanliga jämställdhetstermer, eftersom detta likställer universitetsvärlden med den övriga världen. Därmed sägs attjämställdhetslagen och det gängse sättet att förstå jämställdhet i samhället även gäller för universiteten. Detta har inte ansetts självklart och det kan vara av vikt att erinra sig, att som kvinnors position inom högre utbildning inte beror på någon svaga egentlig kunskapsdiskussion, utan att det kvinnliga könet i sig varit

diskvalificerande. Inga Elgqvist-Salzman berör kvinnors historia inom

universitetsvärlden i sin artikel i detta betänkande och det finns för övrigt ganska omfattande litteratur de första kvinnorna vid våra en om universitet Uppfattningen att kvinnor saknar lämplighet för högre studier ligger inte särskilt långt tillbaka i tiden. De äldsta våra kvinnliga emeritaeav professorer, berättar sina akademiska liv i del B i detta som om betänkande, föddes och under tid då kvinnor inte hade rätt var unga en rösta, inte hade rätt att söka högre tjänster och då vetenskapen att framhöll att kvinnors begåvning helt lägre nivå, än var en annan, Den norske professorn K.A. Wieth-Knudsen gjorde exmännens. empelvis år 19242 kurva över könens normalintellekt. Männens en intellekt helt enkelt det normala och i jämförelse med detta var placerade sig kvinnor med övervikt minussidan till. Det fanns en

enligt Wieth-Knudsen inga manliga kompletta idioter hans eget språkbruk och den manliga kurvan i princip helt utplanad innan den

var nådde klen begåvning. Kvinnokurvan däremot inrymde såväl folk ens

Som introduktion till ämnet föreslås Ann-Sofie Ohlanders artikel en Kvinnliga äventyrare De första kvinnorna vid universiteten, Tvärsnitt 494.

3 utförligare presentation hänvisas till Yvonne Hirdmans artikel Makt För en och kön i boken Maktbegreppet, red. Olof Petersson, 1987.

Kapitel 4 67

med klen begåvning idioter, medan varken geni eller knappast som ens talang gick att uppbringa bland kvinnors skara. Högre konsistoriet vid Uppsala universitet3 utgick från liknande

tankegångar då de 1911 diskuterade ett förslag från löneregleringskom-

mitten, som rörde sig kvinnors rätt att befordras till professorsämbeom te i samma ordning som män. Konsistoriet tillbakavisade förslaget, med

den bärande argumenteringen, att det handlade kvinnors obehöflig-

om het för universitetsverksamheten. En professor Reuterskiöld menade att här icke är fråga om kvinnans rätt, utan ett sätt att, statens och om om universitetets intresse så kräfver, möjliggöra undantag 5,9. Det är, konkluderade han, med medhåll från exempelvis professor Westman,

fråga om en undantagslagstiftning och inget annat. Redan den tiden

fanns emellertid det vi kallar för hederskvinnor eller stödkillar. nu Professor Öhrvall sådan. Han framhöll exempelvis det var en att var omöjligt att uttala sig om huruvida kvinnor har det krävs som av vetenskapsmannen eller inte, eftersom kvinnor inte haft tillträde till universiteten på grund av deras förmodade oförmåga. Professor Westman menade å sin sida att den fria konkurrensen i och för sig borde innebära att kvinnan besegras mannen, han poängterade av men

samtidigt att den fria konkurrensen inte var ett ofelbart regulativ och att det därför, för säkerhets skull, bäst att staten söker tillvarataga

var

sina intressen genom regler s.7. Dåtidens utbildningspolitiska inställning verkar inte, med bakgrund i uppfattningar om begåvningens och förmågans sneda fördelning till manssidan, speciellt konstig.

som

Dessa traditioner bildar också en slags fond till kvinnoforskningens diskussioner om kunskap och kunskapsbildning. Frågan vad är

om som kunskap och vem som kan vara bärare den framstår i sin historiska av belysning i all sin komplexitet.

Kanske kan den traditionella utdefmieringen kvinnor från kunskap

av

och förnuft ses åtminstone som en delförklaring till ett tema är

som

tämligen genomgående då kvinnor från olika sektorer i samhället

reflekterar över faktorer som är viktiga för sakemas tillstånd. Det som ofta refereras till och som därmed också förenar kvinnor, för övrigt som

skiljer sig vad gäller exempelvis utbildning och arbete, är det dåliga självförtroendet. När vår utredning träffade emeritaeprofessorer det

var

påfallande många som menade att de haft ett bräckligt självförtroende.

Även kvinnor eller aspirerar

som är att bli chefer i näringslivet och

3Utdrag ur Större Akademiska konsistoriets i Uppsala protokoll den 18 februari

4 Se SOU 1994:3 Mäns föreställningar om kvinnor och chefsskap.

68 Kapitel 4

kvinnor inom LOs talar sak. De åtgärder föreslås om samma som av respektive är också likartade; det handlar om utbildning med grupper

självförtroendehöjande innehåll, om direkta kurser i att exempelvis lära

sig prata inför andra. Det emellertid känns alltmer angeläget att som

försöka förstå, är i förhållande till vad, eller vilka, som respektive kvinnor har dåligt självförtroende. Kanske skulle man kunna säga att ett dåligt självförtroende bland kvinnor är meningsfullt och funktionellt mot

omgivande system. Det fungerar kanske ett privat buret uttryck för som att vissa maktordningar är intakta, att auktoritet fortfarande bärs av vissa inte andra. Om resonemanget stämmer måste man tyvärr också men av

konstatera att inga självförtroendekurser i världen förändrar detta. Det

skulle alltså dags att problematisera utbildningsväsendet istället för vara de kvinnor finns i det. som

Ledsagande statistik

Detta kapitel har kvalitativ inriktning med fokus den kvinnovetenen

skapliga utmaningen. För att emellertid någorlunda handfast grund

ge en stå på presenteras här några statistiska uppgifter visar hur att som avtrappningen kvinnodelen ut inom den högre utbildningen, hur av ser antalet tillsatta professorer fördelar sig fakulteterna, hur fåtalet

kvinnliga professorer fördelar sig på olika typer institutioner och

av slutligen i vilken utsträckning kvinnor återfinns inom den kunsom

skapsbärande lärarkåren olika nivåer.

5 Se Eduards, Maud och Åström, Gertrud: Många kände sig manade, men få blevo kallade. En granskning arbetet för ökad kvinnorepresentation. av Socialdepartementet, 1993.

sou 1995:110 Kapitel 4 69

Andel kvinnor och män vid universitet och högskolor, 199394

Källa: SCB

Em Sea E å ö ö

4- .o Eg

07. :ao b vs 2 3 Ux ç--K 57h gm Q7 q :m ;om mo. En: ox 5 - 50 DU :x O ;mo o .O c ma: 01D -- o - :o: z.: EN ö X D. CD 01 Z- ä w å

Andelen kvinnor är omkring 60 procent bland sökande och nybörjare till

högskoleutbildningar. Bland totala antalet examinerade är över 60

procent kvinnor. På utbildningar som är minst treåriga, dvs omfattar minst 120 poäng, är kvinnorna strax över 50 procent.

Bland antagna till och examinerade i forskarutbildning dominerar

männen. Kvinnorna utgör sedan en mindre andel, strax över 20 procent, av lektorema. Av professorema är 7 procent kvinnor.

70 Kapitel 4

Antal tillsatta professorstjänster fakultet, 1993

per Källa: SCB

|

o

Under 1993 tillsattes i Sverige ungefär 250 professorstjänster i samband med nyinrättningar Denna omsättning enligt pensionsavgångar, etc. var,

tidigare analyser UHÄ-rapport 1991:22 ungefär lika stor i slutet av 80-

talet. Teoretiskt betyder detta att mer än var tionde professorstjänst tillsätts varje år, dvs antalet tillfällen att påverka könsfördelningen inom

professorskåren är ganska många. Av dessa 250 tjänstetillsättningar det 31 kvinnliga professorer

var tillsattes. Detta betyder totalt sett att andelen kvinnliga professorer som

ökade något, i praktiken det ändå få kvinnor fick en

men var som

professorstjänst, särskilt inom teknikområdet. Bland de drygt 50-tal

professorer tillsattes inom teknisk fakultet under 1993 återfanns som ingen kvinna.

Kapitel 4 71

Antal institutioner med kvinnliga respektive manliga professorer, 1993,

Källa: SCB

Antal

gm ..

Typ av institution

150 D411 .. Institutioner med minst en

kvinnlig professor

100 I Institutioner med minst 2

e Institutioner med 1 professor: man

men utan professor

Faiqltetsorrváde o

Det finns totalt omkring 800 institutioner med minst professor vid en landets universitet och högskolor. Vid ungefär 700 dessa institutioner 88 procent finns det enbart av manliga professorer. Samtliga fakultetsområden har liten andel en institutioner med kvinnliga professorer.

72 Kapitel 4

Procentandelen kvinnor och män tjänstekategori, ht 1993

per Källa: SCB

GYNNASIESQXPJKGIIWJX

Könsfördelningen följer i utsträckning tjänstehierarkin i lärarkåren.

stor och adjunkter vid universitet och högskolor är andelen Bland timlärare bland lektorer omkring 20 procent och kvinnor mellan 40-50 procent,

bland professorema finns cirka 7 procent kvinnor.

jämnare könsfördelning i den svenska lärarkåren För att uppnå en

således framför allt fler kvinnliga lärare de högre tjänstenivå-

behövs

dvs bland professorer, lektorer och inom högskoleområdet,

ema

manliga lärare i grundskolan, primärt på låg-

forskarassistenter samt fler och mellanstadiet och i förskolan.

SOU 1995:ll0 Kapitel 4 73

Varför

kvinnoforskning absolut

är

nödvändig

Utredningen har bett ett antal kvinnoforskare att i korthet fundera kring

varför de att kvinnoforskning eller kvinnoperspektiv behövs i

menar deras respektive ämnen. Deras funderingar, som här återges i princip i

sin helhet, bildar en liten exposé över kvinnoforskningens landvinningar och utmaningar i Sverige med inslag från historia, ñlosoñ, sociologi,

teologi och statskunskap. Bilden kompletteras ytterligare i detta betänkande genom inläggen Lena Trojer skriver teknik och av som om naturvetenskap och Ann Almegård som rör sig på det medicinska omrâdet.

Historieämnet skiljer sig från andra vetenskapliga discipliner genom

att historia alltid funnits, skriver professor Yvonne Hirdman i sin diskussion genushistoriens vetenskapliga vikt. Att berätta historia om

har varit och är ett av de mest fundamentala redskap människan har haft och har för att orientera sig i den värld hon själv skapat. Historia är således förståelsevetenskapen framför andra. Men det betyder inte att det

varit ett slags förståelse, sanning gammal positivistisk

ren ren en tanke

som dominerat ämnetområdet. Tvärtom kan vi alltmer tydligt hur se historia använts som legitimitet för innehav av makt, för förändring av makt. En av de kvinnohistoriska utmaningarna har därför varit att peka på hur historien konstruerats som en männens genealogi, deras släktkrönika. Den genusteoretiska utmaningen den laborerar är ännu större med den empiriskt väl underbyggda hypotesen att könens relation spelar en roll i världens konstruktion, för såväl abstrakta konkreta som institutioners byggen och historier. Det är en förståelse som både tar hänsyn till den alltmer välbelagda

empirin om kvinnors variationsrika, kontextuella underordning och

denna underordnings utomordentliga viktighet i samhällenas liv. Genushistoria innebär att välkända begrepp som framstått som självklara könlösa, objektiva struktureringsredskap i själva verket är

fyllda av genus. Exempel på sådana begrepp med vilka vi orienterar oss

i världen är klass, produktion, reproduktion, offentlig, privat, arbete. Vi

vet tack vare genushistorisk forskning att klass är fyllt av genus, ett

begrepp för två skilda möjlighetsstrukturer, att de dikotoma begreppen som produktion reproduktion har tydliga genusbestämningar utifrån

- en av en manlig norm bestämd hierarkisk ordning osv. Genusteoretisk forskning utmanar en av de hittills närmast tabuisera-

de självklarheter som fått verka ostört i historieskrivning och historie-

74 Kapitel 4

forskning. Att den därmed radikalt förnyat historisk forskning säger sig

självt. På frågan varför kvinnoforskning behövs inom filosofi svarar om docent Ulla Holm att hon i sina mörkaste stunder undrat om inte filosofi är ett tvåtusenårigt maskulinistiskt projekt och att kvinnor besviket lämnat ämnet övertygade att det är så. Hon refererar om

feministen och vetenskapsfilosofen Sandra Harding, som sagt att even need to systematize their experiences. Kvinnor har reflekterat

women systematiskt över världen och sina förehavanden i den, även om de inte kommit med i filosofisk kanon, dvs i det erkänt rätta. Kvinnor har med andra ord filosoferat om än inte akademiskt. Fortsättningsvis koncentrerar sig Ulla Holm huvudsakligen på den inomvetenskapliga utmaningen. Nu jag inte att vi kvinnor skulle menar ha annorlunda rationalitet än män eller finna radikalt annorlunda lösningar återkommande filosofiska problem kring relatipå perenna, vism, skepticism, kunskapens gränser eller dylikt. Om kvinnor och män hör till arten människa torde våra mentala förmågor vara rätt lika. Vi har däremot olika erfarenheter beroende könad arbetsdelning, men inte det behöver ha filosofisk relevans. Ty det kan vara så att även ens filosofisk reflektion måste börja perspektiviskt, t.ex. i erfarenheter om betingade könad arbetsdelning, så behöver inte de filosofiska av

lösningarna perspektiviska och könsbetingade. Åtminstone torde det

vara fråga huruvida olika slags contexts of discovery döljer vara en öppen

eller öppnar för lösningar på olika sätt. En gynocentrisk kvinnostartpunkt påvisar androcentrism manligt enkönat i

centrerad

filosofihistorien och kan, behöver inte, erbjuda nya lösningar

men

filosofiska problem. Den gör det i så fall att tillföra erfarenhets-

genom områden tidigare varit otillräckligt, ofullständigt eller repertoaren som

direkt felaktigt begreppslagda och reflekterade.

Detta tillskott jag inte blott ett korrigerings- eller additionsser som

projekt, som en uppvärdering av kvinnliga livsområden. Ett feministiskt

kvinnoperspektiv utmanar med nödvändighet såväl könsblinda som könskomplementaristiska antropologier läror om människor. Om subjektiva erfarenheter från hela det mänskliga livsområdet tas allvar, måste såväl kontradiktoriska som komplementaristiska motsatser

tillämpade på könen och ordnade i värdehierarkier, förkastas såsom ensidiga och förvrängda. De måste överges för en ny, ännu öppen

begreppsläggning och värdering människan och hennes aktiviteter

av inte nedvärderar människor på grupps bekostsom en grupp en annan nad. När feminist, också är kvinna, filosoferar akademiskt, är en som hon subjekt vägrar icke-man NA, mannen är den ett som vara om

paradigmatiska människan, A eller en till mannen kompletterande

Kapitel 4 75

kvinna B. Hon är ett subjekt vill tänka med andra som samman subjekt om alla våra mänskliga villkor. För den skull behöver hon inte vara könlös. Men om hennes subjektivitet skall tas på allvar och

respekteras så måste också känsligheten nytänkas i ett projekt där hon deltar på lika villkor och inte längre begreppslägges objekt för

som andras subjektivitet.

Akademisk filosofi kan knappast förbli ett reservat för blott stympade eller halva människor den skall ha någon livskraft i fortsättningen.

om Kvinnor är inte mindre stympade eller mindre hela människor, som men vi är det på andra sätt. För att över huvud börja skönja mänsklig en blomstring så måste vi även i filosofin delge varandra våra tankar och erfarenheter i dialog. Och till början torde det männens tur att en vara lyssna. Vi har suttit länge beundrande amatörer vid deras nog som

fötter. Släpps inte kvinnor i akademisk filosofi är det risk att den

förtvinar eller polariseras genom att det utvecklas framstående en gynocentrisk variant inom t.ex. nursing science. Professor Eva Lundgren inleder sin diskussion ämnena sociologi om

och teologi med att i likhet med Ulla Holm poängtera att all forskning

som inte tar till vara kvinnors erfarenheter och kunskap stänger sig och

utesluter kunskap på ett sätt helt strider mot forskningens och

som vetenskapens anda.

Dock för det första räcker det inte med ett kvinn0perspektiv

eftersom kvinnors erfarenheter mycket väl kan ett uttryck för vara

kvinnors insocialisering i ett könsojämlikt samhälle, och ett resultat

av

hur kvinnor intemaliserat normaliseringen kvinnors underordning.

av

Detta gäller på sociologins område eftersom sociologin söker finna

samband, mönster, regler för sociala relationer och social samverkan mellan människor i samhället och alla kända samhällen förefaller vara inbakade i patriarkala kulturer och strukturer. Dessa strukturella förhållanden rör också konkreta kvinnor och män.

Men naturligtvis gäller detta ännu tydligare på teologins områden eftersom religionerna inom alla kulturer förefaller viktig

vara en

komponent i olika samhällens legitimerings-strategier vad gäller kvinnors underordning.

För det andra är det problematiskt att tala om ett kvinnoperspektiv.

Som om det skulle finnas ett specifikt kvinnligt perspektiv utifrån vilket

alla några vilka kvinnor ser och tolkar Att ta en, i sig så pro-

blematisk förutsättning för given strider mot vetenskapens anda, och gör

man det, så struntar man faktiskt i och bortser från de senaste en av

årens viktigaste teoretiska debatter inom kvinnoforskningen.

Däremot är ett feministiskt perspektiv nödvändigt, rent allmänt

eftersom feministisk forskning är det enda akademiska kompetensområ-

76 Kapitel 4

de bygger systematisk insikt om och via köngenus.

som en

Feministisk forskning kan därför säga något vetenskapligt om vad det

betyder och har betytt att kvinnor och män, om könsrelationer, om vara samhällets organisering via köngenus, betydelsen av köngenus i om vetenskap För det andra är feministisk forskning det enda kompeetc.

tensområde via denna insikt, programmatiskt söker bidra till att den

som könshierarkiska strukturen i samhället upphävs och att de båda könen

tillmäts samma värde. Mera precist kan vi säga att feministisk forskning inom sociologi och

teologi är viktigt dels för att samla, analysera och kritiskt granska

kvinnors sociala och religiösa erfarenheter, dels för att ge kunskap om,

och kritisera kulturellt bestämda underordningsstrategier på olika

samhällsnivåer och -sektorer, t.ex. vetenskapssamhället. Båda delarna ingår i den feministiska forskningens emancipatoriska projekt, och innebär naturligtvis att forskar både om kvinnor och

man

och homo- och heteroorienterade könsrelationer.

män, om

Om i feministisk forskning, vetenskapligt ägnar sig åt

man, som kvinnors erfarenheter och köngenus, innebär det dessutom att nödvändig hänsyn till det faktum att hälften studenterna inom grunduttas av

bildningen idag utgörs kvinnor. Detta gäller för både sociologi och

av

traditionella teologins kompakta osynliggörande och den

teologi. Den traditionella sociologins sofistikerade osynliggörande kvinnors mer av erfarenheter kommer till uttryck både i ämnesinnehåll och i det faktum

dessa studenter sällan kommer i kontakt med kvinnliga forskare, att kvinnliga forskare och lärare försvinner högre upp i eftersom hierarkin man kommer. måste brytas för de kvinnliga studenterna skall

Osynliggörandet att

känna sig motiverade och välkomna till fortsatta studier. Med andra ord går de hand i hand feministisk forskning och kravet på -

fler kvinnor i forskningen.

Karin Widerberg, också hon sociolog, att om sociologi, ett menar handlar hur kan förstå samhällets struktur och ämne som om och individens roll däri. Hur vi förstår kön teorier om funktionssätt -

har historia. Varje epok producerar sina förståelser av kön

kön en utifrån rådande kulturella föreställningar, intellektuella debatter men

också utifrån den faktiska organisering kön genomsyrar alla

av som struktur och funktionssätt. Därför är alla förståelser av samhällens teorier samhälle samtidigt också teorier kön och samhälle om om - - Samhällen har verkligen kön i dess dubbla bemärkelse, de vice versa.

är genomsyrade kön, är både könade och könar.

av

kön exempel på vad feministiska frågor och

Klassbegreppets är ett bidraga med innanför sociologi. Det marxistiska klassbegreppet svar kan

Kapitel 4 77

tar utgångspunkt i produktionens relationer. Det innebär för det första att de som står utanför produktionen t.ex. de hemarbetande - tilldelas en egen klassposition. Att män traditionellt dominerat inom produktionen, har för det andra medfört att klassbestämningar följt männens arbeten. Det är med andra ord mansarbetena, deras villkor och relationer som utgjort mallen för den traditionella klassanalysen. Kvinnors arbeten inom produktionen, har allteftersom de ökat i omfattning i form av just typiska kvinnoarbeten, endast lagts till som till klasserna närstående skikt. Könsarbetsdelningen inom produktionen har sålunda inte ändrat på sättet att bestämma klasser, relationer mellan män är fortfarande mallen. Därmed osynliggörs också produktionens könsrelationer, hur produktionsrelationer och därmed klassrelationer könas och könar. Och feminister har utifrån empiriska undersökningar ställt frågor om det faktiskt inte är större skillnader när det gäller arbetsvillkor, löner m.m. mellan könen inom samma klass än mellan eller kvinnor från olika klasser. män - - Professor Gunnel Gustafsson skriver om statsvetenskap och diskuterar kön som statsvetenskapligt begrepp och politisk realitet. Den lagstadgade ojämlikheten mellan könen upphävdes i vår del av världen för mer än ett halvt sekel sedan. Det har sedan dess skett stora förändringar i samhället och kvinnor är numera offentliga ett annat sätt än tidigare. När vi idag talar om kön i statskunskapen, liksom i andra sammanhang, avser talet märkligt nog ofta kvinnor, som om männen inte också är ett kön. För statskunskapens del kan denna oklarhet hänga samman med ämnets historia och ursprungliga kämområde. Den nutida statskunskapen tog form i slutet av 1800-talet och utvecklades nära knuten till sitt studieobjekt, den blivande demokratiska staten. Ett avgörande kännetecken på denna och är att sociala stat var särskildheter som klass och även så småningom kön blev sätt och vis irrelevanta. Traditionell statsvetenskap misshushållar med sina möjligheter att utvecklas teoretiskt och empiriskt genom att bortse från kvinnoforsk-

ningens landvinningar. Det är fortfarande ont om studier som belyser

hur kvinnor kommit att bli offentliga och vad det betyder. Kvinnors mer

deltagande vid val och i valda organ, vid nomineringar till förtroen-

deuppdrag och dylikt redovisas visserligen ofta i statistiska termer men problematiseringar och tolkningar av det som sker i detta avseende saknas ofta. När försök till sådana ändå förekommer betraktas kvinnor-

nas betydelse för agendasättning och politikgenomförande inte som

något grundläggande för politikens primat. Kvinnors kollektiva

organisering som kvinnor är en företeelse som knappast alls belyses. På

så sätt kommer statsvetenskapen att fortsätta att förmedla bilden av ett

78 Kapitel 4

samhälle där könsdimensionen är näst intill osynlig. När kvinnor som analyseras jämförs de ofta med invandrare, pensionärer eller grupp ungdomar dvs med avviker från normalt manligt beteende. grupper som Ytterst sällan ställs frågor huruvida ökat deltagande lett till ökat om

inflytande och på vilka grunder välfärden och makten fördelas mellan

män och kvinnor. Kön betraktas med andra ord variabel i likhet som en

med till exempel utbildning, ålder och inkomst. Min utgångspunkt är att

kvinnor och män har kollektiva erfarenheter visserligen varierar som med kultur, epok, och klass ändå är viktiga att belysa ras men som empiriskt och tolka ett sådant sätt att kön tillskrivs fundamental betydelse. En antydd analys kvinnors empiriska verklighet skulle leda ovan av till teoretiskt nytänkande eftersom kvinnoperspektivet implicerar

ändringar begreppsbildning och grundläggande syn på sambanden

av

mellan olika för arbete, organisering och beslutsfattande samt

arenor

därmed sammanhängande föreställningar om hur det goda livet bör vara

och vilken konstitution i vid mening befrämjar förändringar i som

önskad riktning. Om kvinnoperspektivet togs som utgångspunkt skulle

demokratins och det kollektiva beslutsfattandets villkor inte kunna analyseras utan att uppgifts- och inflytandefördelningen mellan familjen,

valda församlingar och företag synliggjordes. Någon har påstått att inget är så praktiskt en god teori. Jag

som

instämmer häri och därför att frågor gällande vilken betydelse

menar

kön har för demokrati, kollektiv organisering och välfärdsfördelning

förutom teoretiska insikter också skulle kunna leda vidare till debatt nya

och eventuellt förståelse de många politiska problem som vi står

ny av inför vid 1900-talets slut; för Sveriges del att belysa hur tillgång genom på vård, god miljö och välfärd kunde förenas med ekonomisk annan

stabilitet, hur politikerrollen kan och bör förändras i ett samhälle som i tilltagande grad kännetecknas professionalism och decentralisering,

av vilka statliga styrstrategier är utvecklingsbara respektive dömda att som

leda in i återvändsgränder etc. Kanske är kunskap och kvinnors

erfarenheter, arbete och liv lika viktiga kunskaper om ekonomiska som samband vid analys kvinnors och mäns möjligheter att påverka en av

sina liv i det allt globaliserade samhälle vi tycks till mötes. De

mer

europeiska integrationsprocessema, möjligheterna till fred och fram-

åtskridande, nationalstatens och demokratins framtid är således enligt min mening frågor inte kan förstås till fullo de inte stora som om

analyseras i ett könsperspektiv.

Kapitel 4 79

Kvinnoforskning innebar för mig början till ett nytt paradigm

Ett personligt och kritiskt inlägg av fil. dr. Kristina Bohman ska få

utgöra inledningen till en diskussion om kvinnoforskningens samhälls-

relevans. Kristina Bohman är socialantropolog och hon skriver inte bara

om den inomvetenskapliga utmaningen och dess koppling till det omgivande samhället, utan hon också de förhoppningar

resonerar om

hon hade på att inriktningen mot kvinnoforskning skulle förändra

universiteten och hur besviken hon blivit. För hennes del började

intresset för kvinnoforskning som ett praktiskt resultat att hon

av

arbetade som biståndsvolontär i Colombia familj eplaneringsklinik.

en

Jag ville förstå kvinnornas samhälleliga och kulturella situation

bättre. Jag också upprörd över att kvinnorna behandlades var som

försökskaniner av internationella familjeplaneringsorganisationer. De

kvinnor jag träffade samtidigt både fattiga och förtryckta också var men starka och ibland dominerande. Det fascinerade mig. Jag hade fått lära mig att se på kvinnor och män som framförallt lika, medan kvinnorna här sade att de var olika. De krävde saker för sig själva jag aldrig som skulle ha vågat- t.ex. att de inte skulle behöva arbeta och försörja sig och samtidigt ta hand om bam. För mig var det självklart att kvinnor

skulle orka med båda delarna och duktiga allt

- vara

Mitt intresse för kvinnoforskning har alltid hört ihop med politisk

en övertygelse och vilja att ändra på saker praktiskt. Jag är ointresserad av

det akademiska livet jag upplever ett elfenbenstom där

som som man

hela tiden är i fullt slagsmål med varandra och miljön är långt ifrån

människovärdig.

Min förhoppning var att kvinnoforskningen skulle ändra på den akademiska miljön, inte anpassa sig till den, men det var förmodligen naivt. Kvinnoforskning innebar för mig början till ett nytt paradigm

även när det gällde organisationen runt forskningen, människosyn osv. En mycket mer jämlik situation på alla nivåer. Jag minns hur besviken och förvånad jag blev när en av medlemmarna i vår grupp ville vara projektledare och sedan förklarade att hon grund detta skulle ha av

högre lön än andra. Det just sådant jag trodde skulle

var som

vända oss helt och hållet ifrån. Jag saknade då kurage att ta denna

upp sak, vilket jag borde ha gjort det kändes förbjudet att kritisera något som någon i gruppen gjorde, hur fel man än tyckte att det var. Forskargruppen höll i längden. Alla slutförde inte sin forskning, en del fick andra intressen, hade andra och starkare lojaliteter. Det räckte inte med kvinnligt kön för att hålla ihop ett forskarlag. Man

80 Kapitel 4

måste också ha politisk ideologi, eller också i förväg ha en gemensam diskuterat igenom sina skillnader och kommit överens hur och om om vad man kan samarbeta. Jag tror att det är absolut nödvändigt att inse att kön innebär olika saker i olika kontexter, lurar bara sig själv. För mig är det annars man inte alls lika viktigt att det blir fler kvinnliga chefer att de lägst som betalda och mest utnyttjade kvinnorna får det bättre inte de - om kvinnliga cheferna är inriktade att medverka till det, förstås. Men då krävs ideologi och inriktning innebär att inte bara en en som man

problematiserar kön utan också klass eller etnicitet, ålder osv.

Det är emellertid inte bara praktisk, politisk som ligger bakom en syn det jag säger här utan också teoretisk övertygelse att olika former av en förtryck hör ihop. Därför tror jag också att det är mycket svårt att komma tillrätta med kvinnoförtryck i vårt samhälle så många som sätt bygger på hierarkiserande skillnader. Med den inriktning Sverige har idag kan jag mycket väl tänka mig att kommer att få både kvinnliga professorer och kvinnor förhandlar och kan kvittera ut som höga arvoden i Bryssel, att det i samhällets botten kommer att men finnas ett slags köns-klass lågavlönade kvinnor som utför vård- och av servicearbeten, nödvändiga nedvärderade, liksom förtryckt grupp men en fysiskt, psykiskt och sexuellt misshandlade kvinnor endast av som

Frälsningsarmén och Stadsmissionen bryr sig Det är nästan så

om. redan nu. För att kvinnoforskning ska få någon betydelse och inte bli en lyxverksamhet likt så mycket rent akademisk forskning, så bör annan den knytas till verksamhet i samhället- bamverksamhet, skolor, annan

fritidsverksamhet, tonårsindustrin, popmusikñlmkläder/mode/reklam,

politisk verksamhet, sjukvård, olika jobb, åldringsvård, kultur, osv. Inriktningen, och maktaspekterna, bör klargjorda. Kön bör vara problematiseras i förhållande till andra variabler bär ojämlikhet som upp

i samhället eller olika samhällen -jag är antr0polog. Kristina Bohman utgår här mycket klart från ett underifrånperspektiv.

Betydelsen detta är något även Maud Eduards berör i sitt inlägg av som

i detta betänkande och hon kopplar det då med referens till Karin Widerberg till den förda jämställdhetspolitiken i egenskap av att

som

statlig politik, med nödvändighet har ett ovanifrånperspektiv. Hon

vara konstaterar att det varit politiska initiativ skapat ett utrymme för som kvinnoforskning vid universiteten och att den samhällsvetenskapligt inriktade kvinnoforskningen i stor utsträckning sysslat med samma frågor politiken. Detta har kritiserats utifrån att kvinnoforskningen som fall den samhällsvetenskapliga haft tendens att hänga med i

i alla en

politiska skiftningar och bli slags legitimeringsvetenskap. Det som en

Kapitel 4 81

ansetts som gott för samhället har blivit till något självklart gott för kvinnoma. Mångfalden i kvinnors erfarenheter har därmed dolts och den grupp kvinnor som för stunden varit i centrum för olika politiska frågor har blivit till gruppen kvinnoma, en grupp vars erfarenheter fått gälla för samtliga kvinnor Nordiska kvinnoforskare har emellertid sedan mitten av 80-talet fått internationell uppmärksamhet genom att de fört fram tanken om en

möjlig kvinnovänlig stat.7 Denna vetenskapliga diskussion kan tolkas

som ett sätt att inifrån benämna ett fenomen som utifrån kallats för exempelvis feminism utan feminister, dvs. ett sätt att förstå en välfárdspolitik varit även för kvinnors Kortfattat kan som gynnsam man säga att det är mer klatschigt än innehållsrikt att tala om feminism utan feminister. Finns det ena så torde också det andra finnas, men därmed är inget relationen mellan exempelvis kvinnorörelse och förd sagt om politik. Det är ofta amerikanska forskare som brukar beskriva de

skandinaviska länderna utifrån dylika bilder och det som då egentligen sägs är att svensk politik innehåller sådant som i den amerikanska

kontexten står på feministemas önskelista. Om man vill skulle man kunna göra omvänd beskrivning och säga att USA är ett land med en feminister men utan feminism. Vill man vara riktigt kritisk skulle man också kunna säga att sådana uttryck förvillar diskussionen, då det är fullt möjligt att ha välfärdspolitik utan att den fördenskull kan eller en bör beskrivas som feministisk. En mer välvillig tolkning lyfter emellertid fram den intressanta frågan hur kvinnor och eventuellt också kvinnors intressen påverkat om

den förda politiken. I svensk politik har vetenskaplig expertis använts

flitigt och i denna expertgrupp har även kvinnor, än i mindre om omfattning, ingått. Kvinnoforskningen har poängterat hur viktigt det

varit för den politiska utvecklingen att det funnits kvinnor inne i

systemet kunnat samverka med kvinnor utanför. Den segdragna

som kampen för rösträtt vid förra sekelskiftet var kanske så segdragen just därför att det då inte fanns några kvinnor innanför att samverka med.

6 Se Gertrud Åströms artikel Fasta förbindelser. Om välfärdsreformer och kvinnors välfärd i boken Kontrakt i kris Åström Hirdman, 1992. av 7 Se Hemes, Helga: Women and the Welfare State. Essays State Feminism. Oslo, 1987. 5 Se exempelvis Joyce Gelb: Feminism and Politics. University of California Press, 1989

82 Kapitel 4

Kvinnors betydelse både på ideologisk och praktisk nivå under det dynamiska 30-talet har diskuterats bl.a. Yvonne Hirdman Ett av exempel på för kvinnor oerhört viktig fråga som behandlades under en denna tid gift kvinnas rätt till förvärvsarbete. Arbetet som bedrevs var i traditionell kommittéforrn och presenterades i betänkandet SOU 1938:47 är ett paradexempel på hur kvinnor med hjälp av vetenskaplig och erfarenhet manövrerar för att åstadkomma politisk lösning annan en bedömdes gynnsam för största antalet kvinnor. I kommittén som som satt Alva Myrdal, Kerstin Hesselgren, Sveriges första kvinnliga riksdagsledamot samt Karin Kock, Sveriges första kvinnliga statsråd. Procenttalet kvinnor i statens offentliga utredningar har inte varit högt, tvärtom, och det är också inom framförallt frågor fått som stämpeln kvinnofråga kvinnor återfunnits. Det man emellertid kan som reflektera över är vad det innebär att marginaliseringen, som det trots allt handlar när kvinnor utreder kvinnofrågan, görs inom ramen om för accepterad institution, det svenska kommittéväsendet. Den en institutionaliserade formen gör att kunskapen lättare accepteras och att det kan bli sakpolitik den. Utifrån sådan diskussion kan man säga av en

att kvinnoforskningen i Sverige har lång tradition och att den

en

utmärkts av närheten till politik. Att problematisera, ta fram ny kunskap

och försöka förändra kvinnors villkor har tillhört en normal om

tågordning. Uttryckt med andra ord kan man säga att det finns en lång tradition att benämna och politisera kvinnors liv. Som en liten

av tankeväckare kan konstatera att Stödstrumpekraven: halva makten man och hela lönen, vid närmare betraktande visar sig vara ungefär desamma framkommit i några av statens offentliga utredningar. som Varannan damernas, dvs halva makten, framfördes redan 1987 i kvinnorepresentationsutredningen och löneutredningen diskuterade

åtgärder för att nå lika lön, hela lönen.

Kvinnoforskningens samhälleliga relevans är väl etablerad i Sverige. Den efterfrågas inte bara politiker utan även arbetsplatser och av

organisationer olika slag, både etablerade och mer informella, är

av brukare kvinnoforskningens frågeställningar och resultat. Något av tillspetsat skulle kunna säga att det ställe där kvinnoforskningen man efterfrågas allra minst är just på universiteten Jämställdhetspolitiken i Sverige har i och med världsrekordet i kvinnorepresentation gått i intensifierad fas. En rad förväntningar en och undringar har väckts över vad rekordsiffroma kan komma att betyda. Detta tar sig ofta uttryck i en efterlysning av visioner, men man

9 Hirdman, Yvonne: Att lägga livet tillrätta. Carlssons förlag, 1989.

Kapitel 4 83

kan fråga sig det inte i enlighet med pragmatisk tradition om en mer

snarast handlar om ett sug efter konkretisering och förverkligande. Som

statsvetaren Anne Phillips poängterat är det inte oproblematiskt att genomföra förändring så att halva makten tillhör kvinnor och det en vi måste bli klara över, vare sig vi letar efter visioner eller konkretise-

ring, är hur långtgående kritiken och förändringsviljan är.

Huruvida kvinnoforskningen är en spjutspets i detta förändringsarbete eller om den snarast ska ses som ett förändringar redan svar som skett kan diskuteras. Inte heller vet vi särskilt mycket om vilken forskning som når ut i samhället eller efter vilka kanaler den sprids. Man kan bara konstatera att om man frågar åhörare, som bevistar olika föreläsningar på temat jämställdhet, om de känner till begrepp som exempelvis genus så svarar en stor majoritet nekande, men att de, när de fått begreppet förklarat, tycker att det svarar mot gjorda erfarenheter och att det blir ett lyft i deras egen förståelse. Kanske ska detta endast ses som ett uttryck för att språket är en kod som avskiljer olika

kategorier av människor från varandra, för det som kvarstår är att de

som bett en kvinnoforskare att komma och prata i så fall efterfrågat en kunskap som de inte haft orden för.

° Se Anne Phillips: Engendering Democracy. Polity Press, Cambridge, 1991.

84 Kapitel 4 a,xx

z

Kapitel 5 85

5 Om kvinnor får samma resurser som

män forskar de lika mycket Medicinsk kvinnoforskning och

-

forskning om kvinnors hälsa

Ann Almegård

Vår första kvinnliga läkare har börjat sin praktik häruppe och

denna början är glänsande. Doktor Karolina Widerstöm står där på

hennes dörrplåt och inne i den stora väntsalen sitta patienterna tätt i spårvagn under regnväder. Där och var ser som passagerarna en två på stol så många äro de. De som får rum i man samma väntsalen stå i tamburen och de där garnera som rymmas

trappan. Lea, 1889

Sveriges två första kvinnliga medicinare skrevs vid Uppsala

universitet 1873. Som Sveriges första kvinnliga läkare avlade Karolina Widerström medicine licentiatexamen vid Karolinska Institutet 1888.

Hon blev specialist i gynekologi och hade under 35 år privatmottagning i Klara. År 1933 promoverade Karolinska institutet Karolina Widerström

till medicine hedersdoktor. Intemmedicinaren Nanna Svartz erhöll som Första kvinnliga läkare en professur i medicin 1937, också vid Karolinska institutet.

Sammanfattande kommentarer

Antalet kvinnliga läkare disputerar inom medicinsk fakultet i som Sverige har nästan fördubblats under de senaste tolv åren. Trots detta finner vi få kvinnliga forskare inom den medicinska akademiska hierarkin. Av kapitlet framgår att ansatser till forskning kvinnors om hälsa ett helhetsperspektiv börjar dyka upp i vissa länder, t ex i USA, ur Australien och de nordiska länderna. Sverige ligger här inte i frontlinjen, mycket kompetens tycks föreligga. även om Har andelen kvinnliga läkare inom medicinsk forskning något samband med status, finansiering, kompetens och resultat inom forskningsområdet kvinnors hälsa Mycket talar för det. Inte så att alla

86 Kapitel 5

kvinnliga läkare skulle tycka det var mest stimulerande och givande att forska om kvinnor. Men när kvinnors hälsa kom upp på dagordningen

vid National Institutes of Health, NIH, Washington, ökade andelen

finansierade kvinnliga forskare från 20% till 50% Haseltine, 1994. Detta kapitel kommer jag att disponera i enlighet med mitt eget forskningsarbete; från forskning om kvinnliga medicinares forskningsmöjligheter, över medicinsk kvinnoforskning i Norden, och fram till forskning om kvinnors hälsa.

Läkarutbildning

Läkarutbildningens längd är fem och ett halvt år vid heltidsstudier. Den grundläggande prekliniska utbildningen är tvåårig och efter denna kan man tituleras med.kand. Prekliniska studier betyder här medicinsk teori innan man går ut på klinik. Vid Folkhälsouniversitetet i Linköping, där

bedriver problembaserad inlärning PBI, varvas dock prekliniska

man och kliniska studier under hela studieperioden. Efter läkarexamen följer allmän tjänstgöring AT. Den är lika för alla läkare och omfattar ett år och nio månader. Den legitimerade läkaren som önskar specialistkompetens går sedan vidareutbildning under minst fem år. Sammanlagt en

rör det sig alltså utbildnings- och praktikperiod ett minimum

om en av av 12 år.

Läkarutbildningen är de få utbildningslinjer som har en jämn

en av fördelning mellan kvinnor och män. Under de senaste 20 åren har andelen kvinnor studerar vid medicinsk fakultet ökat flerfaldigt. som Vid Karolinska institutet ökade andelen kvinnor på läkarutbildningen från 33% 1970 till 51% 1991. Könsfördelningen har varit mycket jämn

de senaste 15 åren. Andelen disputerade kvinnor ökade från 11% till

34 % under tidsperiod Karolinska institutet, 1992.

samma

Manliga läkare väljer specialitet tidigare och blir fortare klara med

specialistutbildningen. Bland de tio största specialitetema i Norden

valdes allmänmedicin, gynekologi och psykiatri mer av kvinnliga läkare. Fyra specialiteter valdes oftare män; intern medicin, allmän och

av

ortopedisk kirurgi samt röntgen. Tre specialiteter valdes i lika hög grad

av kvinnor som män; anestesiologi, bampsykiatri och pediatrik Nordiskt

Ministerråd, 1994:597. I Sverige är kvinnor underrepresenterade inom specialitetema kirurgi och thoraxkirurgi, ortopedi samt urologi. Män är

främst underrepresenterade inom specialitetema geriatrik, barn- och

ungdomspsykiatri och rehabiliteringsmedicin Sveriges Läkarförbund, 1995

Kapitel 5 87

Forskarutbildning

Som doktorand har du handledare, tillgång till skrivbord, lab., kollegor och försörjning. Från dag till den andra försvinner allt. en I och med disputationen står du ensam och är nu konkurrent. En ung kvinna blir inte påläggskalv. Kvinnlig doktorand, 1992

Vid Karolinska institutet är männen i knapp majoritet bland registrerade doktorander läsåret 199394. Bland nyregistrerade doktorander

samma år är kvinnorna i majoritet Karolinska institutet, 1994. Endast

övriga 15 av dessa nyregistrerade doktorander har grundutbildning vårdutbildningar. Andelen kvinnliga doktorander vid medicinsk fakultet kommer troligen att fortsätta öka när övriga vårdutbildningar har etablerat en forskningstradition.

Disputerade kvinnor och män inom medicinsk

fakultet

Trots jämn könsfördelning i läkarutbildningen under tjugo år råder stor

könsskillnad i antal disputationer vid kliniska institutioner. Under 1987-1991 fördubblades dock antalet kvinnliga medicinare som

disputerar vid dessa institutioner, från 63 till 129 Fig 1. Därmed är fler kvinnliga läkare behöriga att söka högre akademiska tjänster, och även

landstingstjänster såsom överläkare vid universitetssjukhus. Men vid medicinska fakulteter kan även icke-medicinare disputera. Antalet kvinnliga icke-medicinare som disputerar vid kliniska institutioner tredubblades under samma tidsperiod. Deras fortsatta

forskningsmöjligheter inom landstinget verkar osäkra då deras grundut-

bildning inte härrör från sjukvård.

88 Kapitel 5

Kvinnor

å A 0. , 7980-8283 8384-8687 8788-9091

iO--Kvinnor med -I-Kvinnor -A-kvinnor med m Kvinnor

klin icke-med pre-klin icke-med klin pre-klin

Fig. Antal disputerade kvinnor inom medicinsk fakultet som en funktion av disputationsår, grundutbildning medicinskicke-medicinsk och typ av institution kliniskpreklinisk. Källa: Ann Almegârd, Karolinska institutet 1995.

Kvinnliga läkare är i minoritet bland de kvinnor disputerar vid som

preklinisk, dvs. teoretiskt inriktad institution. Det finns också idag ytterst få kvinnliga läkare med självständig forskningsprofil på de prekliniska institutionerna Uvnäs-Moberg, 1994. Kvinnor har andra erfarenheter

än män och ställer delvis andra frågor. Den rådande könsfördelningen

bland aktiva forskare de prekliniska institutionerna konserverar därför

vissa forskningslinjer. Man studerar stress, aktivitet och fysiskt arbete, medan de mekanismer reglerar exempelvis relationer och modersom

skap får mindre uppmärksamhet.

Manliga läkare väljer i hög grad att disputera vid kliniska institutioner Fig 2. Härigenom kan de kombinera forskarstudier med läkarpraktik. Åtminstone fram till mitten 80-talet har doktorsexamen, av såväl för manliga prekliniker kliniker, givit arbetsmässigt utbyte, som inte minst inom läkarkarriären Jense, 1984.

Kapitel 5 89

L 4

500 --

400 --

300 --

0 : 7980-8283 8384-8687 8788-9091

-O-Män med --.-Män icke- -Atnän med mnån ickeklin med klin pre-klin med preklin

Fig 2. Antal disputerade män inom medicinsk fakultet som en funktion av disputationsår, grundutbildning medicinskicke-medicinsk och typ av institution kliniskpreklinisk. Källa: Ann Almegård, Karolinska institutet 1995.

Doktorsexamen eller rent av docentkompetens är ett reellt krav om vill ha sluttjänst vid ett större sjukhus. Effekten av detta är att man en doktorsexamen inom medicin kan anta karaktären av en högre grundexaän forskarexamen. Forskarutbildningen vid kliniska men snarare en institutioner löper ofta parallellt med specialistutbildning. Forskningen bedrivs mestadels jourkompledigheter och semestrar. Antal manliga medicinare disputerar vid preklinisk institution som visar nedgång, medan antal icke-medicinare ökar markant. I denna en ingår disputerade med naturvetenskaplig grundexamen, tandläkare, grupp apotekare, forskningsingenjörer och även de med humanistisk grundexa-

Genom utbildningsbidrag, doktorandtjänster och stipendier ges vid

men.

90 Kapitel 5

prekliniska institutioner möjlighet till forskning och forskarstudier under

ordinarie arbetstid. Den lönen är naturligtvis lägre än läkarlönen. Antal

verksamma år som läkare reduceras också om man forskar vid prekli-

nisk institution. Ett sätt att minska den tidsforlusten är att bedriva forskningen parallellt med läkarstudiema. Man kan börja forska redan efter med kand, dvs efter två års heltidsstudier.

Kvinnor och män på olika tjänster inom

medicinska fakulteter

Trots den demografiska förändringen inom läkar- och forskarutbildning

är kvinnor fortfarande underrepresenterade på ledarpositioner inom

akademisk medicin Bickel Whiting, 1991; Eisenberg, 1989;

Karolinska institutet, 1992; Nordiskt Ministerråd, 1995; Ann Almegârd, 1995. De flesta studier jämför kvinnliga och manliga forskare har som visat att kvinnliga forskare avancerar långsammare inom den akademiska hierarkin, är underrepresenterade på prestigefyllda platser, har lägre lön och publicerar färre artiklar Bruch, 1991; Zuckerman, 1991; Leibenluft et al, 1993, erhåller färre forskningsanslag Nyberg, 1993 och har mindre laboratorielokaler Seachrist, 1994.

Av landets 491 professorer vid medicinska fakulteter 1991 var 95%

män och 5% kvinnor. Av det totala antalet högskolelektorer utgör kvinnorna 20% och forskarassistenter ca 30% SCB, 1991. Ett ofta av angivet skäl till att kvinnliga forskare inte erhåller professurer vid medicinska fakulteter är kvinnornas familjeansvar. Vid närmare efterforskning visar det sig vara ett skenargument. Kvinnliga lärare och forskare vid medicinska högskolor i USA är i medeltal föräldralediga 7

veckor Grisso et al, 1991. Gifta kvinnliga forskare publicerar lika

mycket som ogifta, och fler barn påverkar inte antalet publicerade vetenskapliga artiklar Astin Bayer, 1979; Cole, 1979; Cole

Zuckerman, 1987; Luukkonen-Gronow Stolte-Heiskanen, 1983.

inom läkarverksamhet och

Genusstrukturering

medicinsk forskning

Kvinnliga läkare lever oftare deras partner är oftare akademiensamma,

ker, och deras partners arbetstid är oftare längre Nordiskt Ministerråd,

1994:597. Både patienter och vårdpersonal förväntar att den kvinnliga

Kapitel 5 91

läkaren ger mer tid, visar mer omsorg och förstår patienten bättre. Vårdpersonalen hjälper den manliga läkaren i större utsträckning. Därtill kommer att personalen oftare sänder besvärliga patienter till kvinnliga läkare, och själva kommer till kvinnliga läkare med sina problem egna eller med problem på arbetsplatsen. På detta sätt lägger den kvinnliga

vårdpersonalen fler arbetsuppgifter på den kvinnliga läkaren Almegård,

1995. Kvinnliga läkare upplever i större omfattning än manliga att de i mindre grad förväntas göra karriär, att de får mindre stöd, samt att de

har svårare att få tid till forskning.

Kvinnliga läkare har, oavsett familjesituation, det mest arbetskrävande arbetstidsmönstret. Exempelvis är det vanligaste arbetstidsmönstret för de ensamstående kvinnliga läkarna med barn det som

karaktäriseras av mycket primärjour och långa arbetspass. Schemalägg-

ningen tenderar att missgynna kvinnorna eftersom de har de lägre tjänsterna. Manliga läkare å andra sidan återfinns främst i det arbetstidsmönster med minst jourbörda Hellström, 1993. Hur får kvinnliga läkare tid for forskning

Vetenskaplig produktivitet, en tävlingsarena

Kvinnor väljer bort forskningen. De vill inte tävla i Wimbledon Manlig professor, 1992.

Tidsperspektivet inom medicinsk forskning är mycket viktigt.

Forskarens värde i vetenskapssamhället definieras efter det antal

verenskapsartiklar hon eller han publicerar. Inom medicinsk forskning

räknar PEK, dvs artiklar i internationella vetenskapliga tidskrifter man där kan en av flera undertecknare. Vetenskapen domineras man vara fortfarande av män, inte bara mätt i mängd utan också i makt. Hur påverkar det kvinnors akademiska karriär inom medicin att forskningen

bedrivs tävling Man räknar antal publikationer, antal gånger man

som citarats i en tidskrift, antal gånger man blivit inbjuden att föreläsa, antal

doktorander fört fram till disputation, antal prestigefyllda pris man

man

fått. Originalitet är att göra något ingen annan har gjort förut, men det upptäckta ska addera kunskap som uppskattas och betraktas som erkänd

inom existerande vetenskapsamhälle Gaston, 1970. Hur passar

kvinnliga forskare in här, med kanske annat sätt att uttrycka sig verbalt

och genom att ställa andra frågor, uppställa andra forskningsproblem

Vetenskapsmännen har makt. Hur brukar de den

Immunolog Sandra Smith-Gill undersökte 1992 hur resurserna fördelades inom National Cancer Institute Seachrist, 1994. Hon fann

92 Kapitel 5

att kvinnliga forskare, med männen jämförbar kompetens, fick mindre än två tredjedelar männens anslag. Kvinnorna fick färre forskningsav

personal. De kvinnliga forskarna kom upp till 54% av männens produktivitet. Men denna skillnad försvann när Sandra Smith-Gill dividerade forskarnas totala publikationer med de anslag och det stöd

fått. Dvs. kvinnor får män forskar de lika man om samma resurser som mycket. I Sverige fick 20 kvinnor 1995 forskarassistenttjänst vid en av en Medicinska Forskningsrådet MFR, medan var fjärde manlig sökande fick sådan tjänst. Männen fick tjänster utan att ha citerats i inen ternationell vetenskaplig utan att ha presterat forskning som press, klassas intressant. De kunde också bedömas som osjälvständiga i som förhållande till sina handledare. Detta gällde inte för kvinnliga sökanden Wennerås Wold, 1995a. Ett viktigt mått kompetens inom

medicinsk forskning, jag tidigare beskrivit, är antalet publicerade

som artiklar i internationell vetenskaplig press. Vid en jämförelse av det

totala antalet artiklar sökande publicerat under 1990-1993 framkom

följande: För män och kvinnor i kompetensgrupp har en kvinna samma publicerat 10 artiklar eller fler mindre chans att få en tjänst än en som

publicerat 0-4 artiklar Wennerås Wold, 1995b. Detta är

man som diskriminering kvinnliga forskare. Här följer inte det medicinöppen av

ska vetenskapssamhället sina inomvetenskapliga regler. Tävlingen

egna

till för alla ska höja ribban och den bäste ska prisbelönas. Men det

är att erfordras betydligt större kompetens för kvinnor än för män att få

forskarassistenttjänster vid MFR. Medelmåttiga män premieras mer

kompetenta kvinnors bekostnad.

Detta tenderar att gälla alla nivåer. Vid en professorstillsättning

våren 1995 vid Karolinska institutet lyfter samtliga tre sakkunniga fram den manliga huvudkandidatens 240 vetenskapliga artiklar. Den kvinnliga sökandens 340 artiklar nämns överhuvudtaget inte.

Glastaket inom medicinsk forskning

Jämställdhet, vad är det Det blir kaos. Titta på USA när kvinnor, judar, araber och ska ha kvoteringar. Det blir kaos. negrer egna Man kan jämföra jämställdheten med kriget i Jugoslavien. Det blir sammanbrott. Det blir ingen ordning på någonting. Vetenskapen ett har jimgerat på sätt under århundranden samma Manlig professor, 1992

Kapitel 5 93

Kvinnliga läkare önskar nå den akademiska toppen träffar som ett osynligt glastak. De blir sällan professorer, är inte chefer inom slutenvården och inte rektorer eller dekaner vid medicinska högskolor Lorber, 1993. Detta sker via en subtil där kvinnorna inte process utesluts helt, men inte heller inkluderas på så sätt att de tillåts ersätta män i de medicinska hierarkiema. Ett osynliggörande kvinnliga av läkares kompetens kan grundas rädsla hos männen för att förlora en egen prestige, inkomst och makt. Om för många kvinnor blir akademis-

ka ledare hotas professionen av en feminisering. Ett sätt för män att

osynliggöra kvinnor kan att utesluta dem från informella vara grupperingar. Eftersom läkaryrket karaktäriseras så differentierad och av en hierarkiskt organiserad maktstruktur, blir betydelsen informella av nätverk särskilt viktig ska förstå könsskillnadema inom om man

medicinsk forskning Riska Wegar, 1993.

Career advancement depends expanding research production, on

publishing, getting referrals of patients for clinical research, and obtaining more autonomy becoming director of laboratorjy, a

a hospital unit, entire service. As in academic medicine or an careers

develop, the recognition and support of colleagues who at the

are

same level necessary for invitation to present give lectures,

papers,

for citations to ones work, for promotion, and for referrals Lorber,

1984.

Tio år senare skriver professor Gösta Tibblin i sin bok Glastaket om sina erfarenheter från den akademiska medicinen. I den akademiska världen har vi gudfader, familjer och kulturkod omerta. En en - en gudfader tillväxer i makt med antalet framstående elever. Kulturkoden lyder: Hjälper du mig hjälper jag dig. Får du hjälp mig är du skyldig av

att hjälpa mig i gengäld Tibblin, 1994.

Medicinsk kvinnoforskning i Norden

Den medicinska kvinnoforskningen i Sverige är inte formellt organiserad

nationell nivå, som t.ex. i Norge. I Norden i övrigt startade Danmark en grupp för medicinsk kvinnoforskning 1979, med stöd från Det Lägevetenskapliga forskningsråd. I Danmark definierades medicinsk

kvinnoforskning som Forskning om kvinnors totala livssituation,

socialt, psykiskt och somatiskt utifrån medicinsk synvinkel en Petersson, 1991. Med regeringsmedel inrättades vid Köpenhamns

94 Kapitel 5

universitet ett lektorat i medicinsk kvinnoforskning 1987. Förutsättningen att universitetet skulle inrätta ett ytterligare motsvarande var lektorat, så har inte skett Petersson, 1995. Innehavaren av men lektoratet, psykiatriker Birgit Petersson, har skrivit många artiklar och böcker i ämnet. Danmark har kan säga gett grund till medicinsk man en kvinnoforskning, inte byggt någon forskarmiljö. men upp I Norge bildade tvärvetenskaplig 1980 organisation en mer grupp en för medicinsk kvinnoforskning. Den definierade det som Forskning om kvinnors livslopp och levnadsvillkor där kön står centralt som analyskategori och där forskaren söker efter kunskap ska bidra till att som kvinnor får ökat inflytande över sin egen livssituation.

NAVFs, dåvarande Norges allmenvitenskaplige forskningsråd,

sekretariat för kvinnoforskning tillsatte 1988 forskningsledare för en medicinsk kvinnoforskning. Målet att rekrytera fler kvinnor till var medicinsk forskning och att öka kvalitén och mängden forskning om kvinnor sjuklighet och hälsa NAVF, 1989 I Norge har, till skillnad mot Sverige, Rådet for Medisinsk Forskning RMF prioriterat medicinsk kvinnoforskning. Rådet startade 1991 ett forskningsprogram Grundleggande medisinsk kvinneforskning. I ingick forskningsledare, forskarassistenttjänst och fyra programmet en en

doktorandtj änster. Därutöver ingick anslag till olika projekt, gästforskare

och seminarieverksamhet. Projekten handlade våld emot kvinnor, om

relationen övergrepp i barndomen och kvinnors obestämda plågor, cyklicitetsrelaterad ohälsa och behandling av kvinnor efter hjärtinfarkt.

Norges forskningsråd Ni området för medisin och helse Mh

arbetar på ett forslag till vidare satsning fokuserar kvinnors nu som hälsa Forskning kvinnehelse 1996-2000. Istället för programom

satsning kommer anslagen eventuellt att fördelas miljöstöd. Medlen

som då till tvâ kämmiljöer inom norsk medicinsk kvinnoforskning. I ges Sverige bildades arbetsgrupp för medicinsk kvinnoforskning 1983. en

Kön och maktförhållandet mellan könen utgör en central analyskategori

enligt den svenska definitionen, och kunskap eftersträvas bidrar till som

kvinnor får ökat inflytande i samhället och över sin egen livssitua-

att tion. Denna arbetsgrupp ordnade det andra nordiska seminariet i medicinsk kvinnoforskning i Sigtuna 1984, liksom det sjätte nordiska seminariet i Umeå 1993. I Sverige inrättades professur i medicinsk en kvinnoforskning 1991. Arbetsgruppen för medicinsk kvinnoforskning

ansåg 1990 inte tiden mogen för en professur i ämnet Carlstedt

Forssén, 1995. Den könsteoretiska kunskapen inom medicin var

fortfarande under uppbyggnad. Man föreslog ett resurstillskott fördelat

på flera lägre tjänster istället. Det hade möjliggjort fortsatt kompeen tensutveckling. Biologiska och samhällsorienterade forskare hade mer

Kapitel 5 95

då kunnat arbeta parallellt och påbörja dialog medicinsk en om

kvinnoforskning och medicinsk grundforskning. Förslaget med enda

en tjänst i form av en professur genomdrevs emellertid. Professuren är nu

ledigförklarat for andra gången. Tjänsten utlyses Professor i

som

medicinsk kvinnoforskning, fakultativt förenad med specialistläkartjänst vid universitetsjukhuset i Linköping. Svensk medicinsk kvinnoforskning finns främst inom områdena socialmedicin, allmänmedicin, gynekologi, folkhälsovetenskap och i skämingspunkten fysiologi och

endokrinologi. Medicinsk kvinnoforskning i Finland uppstod i början 1980-talet. av

Den första stora nationella konferensen i medicinsk kvinnoforskning

anordnades 1982 av delegationen för jämställdhetsärenden. Denna konferens samlade 200 deltagare: forskare, praktiserande läkare och andra yrkesgrupper inom hälsovården. Senare har finländska medicinska kvinnoforskare samarbetat med nordiska och internationella kollegor. Finland arrangerade den tredje nordiska konferensen i medicinsk

kvinnoforskning 1986. Det första medicinska kvinnoforskningsprojektet

Den finländska kvinnans hälsa finansierades Finlands Akademi av

under åren 1982-1986. Tre doktorsavhandlingar med medicinskt kvinno-

forskningstema har avlagts. Man kan urskilja flera forskningstraditioner inom medicinsk kvinno-

forskning i Finland. Elianne Riska, professor i sociologi, forskar

om kvinnor och hälsa vid Åbo Akademi. Syftet har varit forska att närmast hälsovården och hälsoprofessioner, t.ex. läkarkåren, mödravården och

psykofarmaka kvinnoperspektiv. En tradition är forskning

ur annan om reproduktionsteknologi. Docent Elina Hemminki har lett projekt om klimakteriet, preventivmedel och teknologiska åtgärder vid barnlöshet.

Docent Marja-Liisa Honkasalo har lett forskningsprojekt kring hälsans,

symtomens och sjukdomars kulturella betydelser hos kvinnor. Humanis-

ter har också deltagit i dessa projekt. Forskning kring kvinnors död,

dödens betydelse, kvinnors självmord, samt betydelser smärta, av lidande och åldrande ingår i denna tradition. Docent Ann-Lis Söder-

holms linje har omfattat klinisk forskning. Området har varit olika kvinnoproblem inom bampsykiatri, pediatrik, allmän medicin, m.fl. Kvinnoforskning kring hälso- och sjukvårdsadministration har drivits

av professor Sirkka Sinkkonen vid Kuopio universitet Honkasalo, 1995.

96 Kapitel 5

kvinnors hälsa

Forskning om

Kvinnorna är i majoritet i Sverige. De lever längre än män, besöker

oftare och förskrivs fler mediciner. Kvinnor har under sin

sjukvården

livstid fler sjukdomssymtom än män. De har i högre grad än män besvär från hud, endokrina t.ex. sköldkörtlama, urinvägar och organ,

könsorgan. Förekomst tumörer är vanligare hos kvinnor och kvinnor

av drabbas mental ohälsa i högre utsträckning än män SCB, 1986. av I Sverige har både kvinnor och män hög förvärvsfrekvens. Kvinnors arbetsmiljöer dock olika ut med avseende på kemiska och mäns ser

hälsorisker, psykosociala faktorer och fysiska krav Ekenvall et al,

1993. Kvinnor har trots olika livserfarenheter inte inkluderats som försökspersoner i medicinsk forskning. Kvinnors och mäns biologi

varierar också signifikant. Skillnader mellan kvinnor och män är tydliga

från fosterstadiet till döden. Organ och celler varierar mellan könen,

och inre påverkan kan ha könsspecifik effekt SAWHR, 1993.

yttre Resultat från forskning där endast män är försökspersoner och som

manliga forskares frågeställningar överförs till kvinnor.

svarar emot

Medicinska, biologiska, sociologiska och psykologiska faktorer bidrar

alla komplicerat sätt till att forma kvinnors och mäns sjukdomsett Då få kvinnor definierat forskningsområden har det lett till att mönster.

del sjukdomar speciellt drabbar kvinnor kunskapssökandet om en som eftersatt, fibromyalgi, urinvägsinfektioner, genitala in-

har varit t.ex.

fektioner infektionsproblem i familjen Hammarström Hovelius,

samt 1994.

F orskningsrådsnämndens F RN för kvinno- och jämställdhets-

program

forskning. FRN stödjer forskning med ett genusperspektiv. Detta

forskningen rör relationerna mellan könen, och inte

perspektiv anger att kvinnor. Denna forskning syftar till att ta fram systematisk och

om

allsidig kunskap könsrelationemas betydelse i olika tider och i olika

om och korrigera mansdominerad forskning med data, kulturer, att nya teorier och insikter Berggren, l994a. ansökningar inom det medicinska området kommer till Många som

forskningsrådsnämndens program för kvinno- och jämställdhetsforskning

gäller epidemiologi, socialmedicin, familjemedicin, yrkesmedicin,

psykiatri, psykologi och sexualiserat våld. Här ses genusperspektivet

fruktbart. Det är forskningsmässigt givande att ifrågasätta mannen

som och ställa frågor utifrån kvinnliga erfarenheter Berggren, som norm

1994b. Under år i början 1990-talet prioriterade FRN medicinsk

tre av kvinnoforskning.

Kapitel 5 97

Folkhälsoinstitutet Kvinnors Hälsa. Vid Folkhälsoinstitutet, - som funnits sedan årsskiftet 199293, är ett av åtta Kvinnors Hälsa. program

Den senaste folkhälsorapporten visar att hälsan förbättras för män medan

den sedan början av 1980-talet har försämrats för kvinnor under 65 år. Väsentligt fler kvinnor än män att de har sömnbesvär, är trötta, uppger har huvudvärk och känner Allt fler kvinnor drabbas sjukdomar oro. av i rörelseorganen. Lungcancer ökar alltjämt bland kvinnor medan den minskar bland männen Folkhälsoinstitutet, 1994. Huvudmålet för programmet Kvinnors Hälsa är att etablera ett kvinnoperspektiv i folkhälsoarbetet och att klargöra skillnader i ohälsa mellan kvinnor och män Ekman, 1995. Under 199495 har sex forskarseminarier hållits. Med seminarierna

som grund, intervjuer med experter och litteratursökningar tar

programmet fram kunskap om kvinnors hälsa i ett livscykelperspektiv fördelat på tre faser. Första fasen är kvinnor där självkänsla är huvudtema. unga Kvinnor mitt i livet handlar om rollbalans, hur kvinnor ska få arbete, familjeliv och relationer att överensstämma. Den tredje fasen är den mogna kvinnan som rör klimakteriet och andra förändringar i kvinnors

liv vid femtio-årsåldem. Med kunskapssammanställningarna grund

som tänker programmet Kvinnors Hälsa gå vidare med förbyggande åtgärder, och särskilt uppmärksamma de utsatta kvinnorna.

Kvinnors och mäns hälsa. Vid Umeå universitet pågår ett flervetenskap-

ligt forskningsprogram kallat Kvinnors och mäns hälsa villkor och

möjligheter i arbetsliv och familjeliv ett genusperspektiv. Det ur finansieras under år med medel från Folkhälsoinstitutet. Forskningssex programmet leds av docent Anne Hammarström, universitetslektor i

folkhälsovetenskap med särskilt inriktning genusforskning. De största

forskningsprojekten inom programmet är Hälsans villkor 14 års - en

uppföljning av ungdomar samt Skolelevers psykosociala arbetsmiljö

och hälsa. Andra studier berör mörkertalen vid kvinnomisshandel samt arbetslöshetens hälsokonsekvenser Hammarström, 1995. En forskarmili Umeå är under uppbyggnad i syfte att förbättra folkhälsan genom

såväl sjukdomsförebyggande hälsobefrämjande aktiviteter.

som

K VINNOHÄLSAN ett nationellt centrum för forskning och hälsoupp-

-

lysning. Vid Kvinnokliniken, Karolinska sjukhuset, byggs ett centrum

för information, forskning och hälsoupplysning hormoner och om kvinnors hälsa kallat KVINNOHÄLSAN. Centret vill framförallt öka

kunskaperna om mogna kvinnors hälsa och sjukdomar. I forskningsteamet ingår förutom gynekologer från Karolinska sjukhuset och andra

Stockholmskliniker, läkare med annan specialitet samt psykolog.

4 15-1297

98 Kapitel 5

Förbättrade kunskaper östrogener och andra hormoners effekter om kan öka förståelsen för många vanliga sjukdomar som rör högt blodtryck, åderförkalkning, sockersjuka och reumatisk värk. Frågorna rör hälsoproblem dimensioner. Vid sekelskiftet kommer det att av enorma finnas miljon kvinnor över 60 år i Sverige Landgren von en Schoultz, 1991.

T värvetenskapligt centrum för kvinnors psykobiologi och hälsa vid KIKS. Medicinsk kvinnoforskning och folkhälsoforskning med

genusperspektiv har liten plattform i Sverige. Den är viktigt att stärka

en och försvara. Det är därför oroväckande att man inom Folkhälsoinstitutet beslutat skära ned de ekonomiska och personella resurserna vid programmet Kvinnors Hälsa. Kvinnoperspektiv inom den biomedicinska forskningen har inte vunnit slagkraft. I Sverige saknas forskning baseras på en integresom

psykobiologi och hälsa. Inom olika subdiscipliner

rad syn kvinnors

har under lång tid bedrivits forskning om kvinnosjukdomar och behandlingen dessa. Inriktningen har dock i hög grad varit begränsad

av till enskilda institutioner och tvärvetenskapliga ansatser med kvinnoperspektiv har saknats. Förslag på ett tvärvetenskapligt centrum om

kvinnors psykobiologi och hälsa föreligger från docentema Kerstin

Uvnäs-Moberg, Britt-Marie Landgren och Aila Collins. I denna grupp

finns kompetens för att förena grundforskning med klinisk tillämpad forskning kvinnors psykobiologi och hälsa ur ett kvinnoperspektiv.

om

Internationella organisationer

Society for the Advancement of Women s Health Research SA WHR,

Washington. National Institutes of Health, NIH, fördelar mest forskningsanslag i USA, och med den makten visar vilken forskning man samhället värdesätter. Om inte NIH finansierar ett visst forskningsom-

råde betraktas det som marginellt inom vetenskapssamhället. Alla

vetenskapsmän har inte röst när det gäller att bestämma samma

forskningsområden. Vid NIH fanns det 1989 bara tre gynekologer,

jämfört med 36 veterinärer. Med så få representanter för kvinnors hälsa fanns det få förde kvinnors talan. Bristen på kvinnor i beslutssom fattande positioner inom forskningsinstitutionema uteslöt en annan

möjlig stödgrupp Haseltine, 1994.

Dr. Florence Haseltine, de tre gynekologema, sökte hjälp en av utanför NIH. Hon bildade ville förändra forskningen om en grupp som

Kapitel 5 99

kvinnors hälsa och kvinnors forskningsmöjligheter vid NIH. Denna grupp upptäckte att många hälsofrågor som gällde kvinnor; bröstcancer, benskörhet, våld i hemmet och depression, inte undersöktes systematiskt eller alls. Genom gruppens engagemang genomfördes en undersökning om andelen kvinnor i den forskning som finansierades av NIH. SAWHR bildades av denna grupp kvinnor. Sällskapet arbetar ideellt. Resultaten från undersökningen visade att kvinnor, trots krav på NIH sedan 1986, inte inkluderades i klinisk forskning. Detta presenterades under hearings, genom artiklar i professionell och populär press, inklusive Veckotidningar. Kvinnor över hela kontinenten skrev till myndigheter och organisationer. Följden blev en kongresslag 1990 Womens Health Equity Act, en permanent Office of Research on Womens Health ORWH vid NIH, Womens Health Initiative, ett tio års multimiljondollar forskningsprogram om hjärtsjukdomar, cancer och benskörhet hos kvinnor i övergångsåren, samt inrättandet av en ledande administrativ tjänst kvinnors hälsa vid National Institutes of Health. om

Key Center for Women s Health in Society, Australien. Key Center

bildades 1988 inom medicinska fakulteten vid universitetet i Melbourne

Melbourne university, 1984. Centrets uppdrag är att förbättra kvinnors

hälsa genom forskning, undervisning och implementering av förebyggande hälsoarbete grundat på social hälsa, tvärvetenskapliga perspektiv och kvinnors erfarenheter. Sedan 1993 är Key Center ett WHO center för Asien-Pasific området. Docentema Britt-Marie Landgren och Aila Collins, Karolinska sjukhuset har ett samprojekt med centrets ledare professor Lorraine Dinnerstein kallat Womens health midlife and the menopause.

Slutsatser

Kvinnors psykologiska och biologiska utveckling och hälsa är ett område i ett internationellt perspektiv fått alltmer uppmärksamhet. som

Kvinno- och genusforskning om kvinnors hälsa är i medvind i USA,

Nederländerna, Kanada, Australien och Norge. I andra länder styrs nu betydande resurser till forskningsområdet. Vid medicinska fakulteter och inom olika landsting i Sverige bedriver kvinnliga medicinare, tillsammans med forskare från andra discipliner, forskning om kvinnor och kvinnors hälsa. Sverige ligger här dock inte i frontlinjen.

100 Kapitel 5

Förslag:

Min bedömning är att en koordinatortjänst för medicinsk kvinnoforskning och forskning kvinnors hälsa bör inrättas. Tjänsten skulle om kunna knuten till FRN:s Kvinno- och jämställdhetsvara program forskning. Innehavaren tjänsten tänkes fungera som administratör och av

programkoordinator. I uppgifterna bör ingå samordning medicinsk

av forskning med och kvinnoperspektiv, utveckling av samarbete genusmellan klinisk och preklinisk forskning kvinnors hälsa, bygga om nätverk, organisera nationella, nordiska och internationella konferenser, hålla seminarier och ta emot forskningsansökningar.

Vid Karolinska institutet och Karolinska sjukhuset finns unika

möjligheter att förena grundforskning med klinisk forskning i en tvärvetenskaplig forskarmiljö. I Sverige saknas en integrerad forskning kvinnors psykosociobiologi och hälsa. Fortfarande saknas medicin-

om ska norrnalvärden för kvinnor. Min bedömning är att ett tvärvetenska-

pligt centrum for forskning om kvinnors psykosociobiologi och hälsa

bör inrättas vid Karolinska sjukhuset och Karolinska institutet i

anknytning till den kliniska och prekliniska forskning redan bedrivs

som där, t.ex. docentema Kerstin Uvnäs-Moberg, Britt-Marie Landgren av

och Aila Collins. Centret bör tillföras en klinisk och en preklinisk

professur, tre lektorat, fyra forskarassistenttj änster, doktorandtj änster, sex sekreterartjänst samt rörliga medel. en

I Umeå bedrivs forskning kvinnors hälsa. Där växer en forskanniom ljö fram inom framförallt områdena allmänmedicin och folkhälsovetenskap, där t.ex. de forskargrupper leds professor Birgitta Hovelius som av

och docent Anne Hammarström har ett uttalat genusperspektiv i synen

på kvinnors hälsa. Min bedömning är att forskargruppema i Umeå bör tillföras professur, två lektorat, fyra forskarassistenttjänster, sex en doktorandtjänster, sekreterartjänst samt rörliga medel för att utveckla en

forskningsområdet.

Ett särskilt tack till Ellen Leibenluft, National Institute of Mental

Health, Bethesda, och Birgit Petersson, Köpenhamns universitet, för

litteraturhänvisningar och stimulerande samtal.

Kapitel 5 101

Referenser: Almegård, A. 1995. Kvinnliga medicinaresforskningsmojligheter och akademiska karrriär. Opublicerat Karolinska institutet. Astin, H., Bayer, A. 1979. Pervasive sex differences the academic reward system: scholarship, marriage and what else In D. Lewis W. Becker Eds., Academic rewards in higher education. pp. 211-229. Cambridge, Mass.: Ballinger. Berggren, A. M. 1994a. Nytt från FRN. Varför finns det inga ruggugglor på reklambyråema Jämsides, 19.

Berggren, A. M. 1994b. Om medicinsk kvinnoforskning, hälsa och

genus. PM: FRN Forskningsrådsnämnden. - Bickel, J., Whiting, B. 1991. AAMC Data report: Comparing the representation and promotion of and faculty at U.S. men women medical schools. Academic Medicine, 46, 497. Brush, 1991. Women science and engineering. American Scientist, 79, 404-419. Carlstedt, G., Forssén, A. 1995. Könsteoretisk forskning en utmaning för forskarsamhället. Nordisk Medicin, Antagen för publicering. Carlstedt, G., Forssén, A., Hammarström, A. 1990. Medicinsk

kvinnoforskning en ämnesbeskrivning. Arbetsgruppen för medicinsk

kvinnoforskning.

Cole, 1979. Fair science: Women in the scientific community. New

York: Free Press.

Cole, J., Zuckennan, H. 1987. Marriage and motherhood and

research performance science. Scientific American, 256, 119-125.

Eisenberg, C. 1989. Medicine no longer a mans profession: or when the mens club coed its time to change the regs. The New goes

England Journal of Medicine, 321, 1542-1544.

Ekenvall, L., Härenstam, A., Karlqvist, L., Nise, G., Vingård, E.

1993. Kvinnan i den vetenskapliga studien finns hon. No. 2.

- Yrkesmedicinska kliniken, Nordvästra sjukvårdsområdet, Stockholm. Ekman, M. 1995. Personlig kommunikation, Stockholm 4 juli 1995. Programansvarig för Kvinnors Hälsa. Folkhälsoinstitutet 1994. Folkhälsosteg ett. No. 34. Gaston, 1970. Originality and competition in science. Chicago: The University of Chicago Press. Grisso, J., Hansen, L., Zelling, Bickel, J., Eisenberg, 1991.

Parental leave policies for faculty in US medical schools. Annals of

Internal Medicine, 114, 43-45.

Hammarström, A. 1995. Kvinnors Hälsa Villkor och möjligheter i

arbetsliv och familjeliv. Allmän medicin, Umeå Universitet.

102 Kapitel 5

Hammarström, A., Hovelius, B. 1994. Kvinnors hälsa och ohälsa ur ett könsteoretiskt perspektiv. Nordisk Medicin, 109, 288-291. Haseltine, F. 1994. Personlig kommunikation, Washington 30 november 1994. Director, Center for Population Research, NIH. President, SAWHR. Hellström, M. 1993. Läkares arbetsvillkor inom olika specialiteter. No. 33. Arbetsmiljöinstitutet. Jense, G. 1984. Forskarutbildning och medicin. Lunds Universitet: Karolinska institutet. 1992. Jämställdhetsplanfär Karolinska institutet 199293-9495. J ämställdhetsgruppen.

Karolinska institutet. 1994. Årsredovisning 199394.

Key Center for Womens Health Society. 1994. Annual Report 93. The University of Melbourne. Landgren, B.-M., Schoultz, B. 1991. Kvinnohälsan ett von nationellt centrum för forskning och hälsoupplysning. Kvinnokliniken, Karolinska sjukhuset. Lea 1989. En mottagning hos doktor Widerström. Dagny. Leibenluft, E., Dial, T., Haviland, M., Pincus, H. 1993. Sex differences rank attainment and research activities academic among

psychiatrists. Archives of General Psychiatry, 50, 896-904.

Lorber, 1984. Women physicians: Careers, status and power. New York: Tavistock Publications.

Lorber, 1993. Why physicians will be true equals

women never the American medical profession. In E. Riska K. Wegar Eds., Gender, work and medicine. pp. 62-76. London: Sage Publication. Luukkonen-Gronow, T., Stolte-Heiskanen, V. 1983. Myths and realities of role incompatibility of scientists. Acta Sociologica, women 26, 267-280. Löfgren, E., Deregård, A., Ekehammar, B. 1984. Kvinnor och män

i forskarutbildning. No. 2. UHÄ-FoU.

NAVF 1989. Instilling medisinsk kvinneforskning Rådet for om medisinsk forskning. Nordiskt Ministerråd. 1994. Läger kön spiller det en rolle Tema og - Nord No. 597. Ligestillingsrådet. Nyberg, A. 1993. Varför beviljas så få kvinnor forskningsbidrag FRN-Forskningsrâdsnämden. Petersson, B. 1991. Den medisinske kvinneforskningen i Norden en tilstandsrapport. Ed., nordiske seminar i medisinsk kvinneforskning pp. 7-13. Oslo: Petersson, B. 1995. Personlig kommunikation, Köpenhamn 2 juni 1995. SAWHR. 1993. Promoting womens health research agenda. a

Kapitel 5 103

Riska, E., Wegar, K. 1993. Women physicians: force a new medicine In E. Riska K. Wegar Eds., Gender, work and medicine pp. 77-94. London: Sage Publications.

SCB. 1986. Kvinno- och mansvärlden, fakta jämställdheten i

om Sverige 1986. Stockholm: SCB. 1991. Statistiska meddelanden avseende den statliga högskolans personal. Searchrist, L. 1994. Disparities detailed in NCI division. Science, 264, 340.

Sveriges Läkarförbund. 1993. Medicinsk forskning och forskarut-

bildning Sveriges Läkarförbund. 1995. Läkarfakta. Tibblin, G. 1994. Glastaket. Uppsala: Förlaget BG-kultur. Uvnäs-Moberg, K. 1994. Forskning kvinnor och män. Nordisk om Medicin, 109, 282-283. Wennerås, C., Wold, A. 1995a, 22 jan. Därför forskar inte kvinnor. Dagens Nyheter, A Wennerås, C., Vold, A. 1995b, 26 feb. Forskningsråd utplånar

handlingar. Dagens Nyheter, p. A

Zuckerman, H. Ed.. 1991. The of and scientists:

careers men women

a review of current research. New York: WW Norton Co Inc.

104 Kapitel 5

mumnlfp way I

gmysqguai,;l,,,,,,,n o

:A s ° , a

x

;

f Ö

Kapitel 6 105

6 Teknikvetenskapliga utmaningar inom kvinnoforskningen -

Lena Trojer

Inledning

Jag vill försöka formulera en situation. Det är en situation som jag kännetecknas en allt synligare vändning eller nyorientering menar av verkar ske inom kvinnoforskningens problemförståelse. Vändningen som har att göra med vilka hinder vi identifierar för kvinnoforskningens mångdisciplinära utveckling och framförallt vi placerar dessa hinder. var

Vi kan säga att denna vändning innebär ett gränssprängande vilket

orsakas att krav på verklig acceptans av olikheters och komplexiteters av existens börjar få fotfäste. Denna forskning pressar på en utveckling mot

en fördjupad självreflektion och detta är långt viktigare för att över-

skrida kvinnoforskningens hinder, än den forskning som ensidigt extemaliserar eller förlägger hindren ut till den androcentriska, manligt enkönade vetenskap inom vilken vi verkar. Den senare inriktningen förstärker dualistisk utgångspunkt, dvs. uppdelandet av det man en sysslar med i motsatspar, vilket visat sig vara en allt allvarligare återvändsgränd. Kvinnoforskningen i Sverige har växt sig stor, stark och vittomfattande. Den har blivit så mångfasetterad att det är svårt att ge en heltäckande bild. Mitt bidrag begränsar sig därför till områden, som

ligger inom teknikteknikvetenskap och naturvetenskap. Bakgrunden till

min text är de erfarenheter jag fått av att dels arbeta som naturvetare på universitet och teknisk högskola och dels akademiskt utbildad att som kvinna djupt engagerad i utvecklingen av kvinnoforskning inom vara naturvetenskap och teknik. Att utveckla kvinnoforskningsmiljöer även för naturvetare och tekniker är fortfarande inte en självklarhet. Av-

Tillämpad forskning i form av avancerad teknik är alltmer integrerad i den sk grundforskningen. Gränserna mellan naturvetenskap och teknik tenderar att inom många forskningsfält bli allt svårare att dra. Denna utveckling bidrar till användandet av teknikvetenskap som vetenskapligt begrepp.

106 Kapitel 6

saknaden av denna självklarhet har för mig varit kännbar ända sen jag i slutet 70-talet kom i kontakt med kvinnoforskningen och den har av blivit alltmer tydlig nu när vi börjar få möjlighet att inom det vetenskapliga systemet utveckla detta forskningsområde.

Begreppspluralism

Inom kvinnoforskningens vittomfattande forskningsfält används ett antal olika begrepp för att benämna den forskning som bedrivs. Detta kan verka något förvillande, det är inte utan orsak som denna bemen

greppspluralism existerar. Jag skulle vilja mina reflektioner till de

ge begrepp som jag hämningslöst nyttjar. Kvinnoforskning är det mest använda och generella begrepp som vi bär med sedan 70-talet. Kvinnovetenskaplig tidskrift KVT utkom oss med sitt första 1980. På omslaget kunde vi läsa följande: I nummer

handen håller du det första häftet Nordens enda tidskrift för

av

kvinnoforskning. Tidskriften vill argument och stöd åt kvinnorna för

ge frigörelse och jämställdhet. Genom att stimulera och debattera, presentera och bevaka kvinnoforskningen vänder den sig till alla

forskare i lika hög grad till dem behöver ta del av dess

men som resultat och påverka den: kvinnorörelsen, den fackliga rörelsen,

näringslivet, myndigheter, skolor Temat för 1 är Kvinnoforsk-

m.m. nr ning.

Tio år senarez gav Kvinnovetenskaplig tidskrift ut ett temanummer

med titeln 90-talets kvinnoforskning problem och utmaningar. - Omslagstexten löd då: KVTfyller tio år. Inför 90-talet uppmanar vi statsmakterna kvinnoforskningen erkännande och universiteten att att ge

anta dess teoretiska utmaning. Läs forskningsfältet, strategierna och

om

jramtiden, kvinnoforskningens segertåg i Norge och USA och vad

om

män tycker om kvinnoforskning.

Begreppet kvinnoforskning är således förhållandevis stabilt, trots att

tidsandan förändras och utvecklingen inom forskningsfältet är storartad.

Feministisk forskning är ett begrepp, i Sverige kan som konstatera, har tilldelats stark ideologisk laddning. Jag vill emellertid en slå fast att jag att all forskning, även inom natur- och teknikmenar vetenskap, är bärare eller mindre tydlig ideologi. De starka av en mer

2 Kvinnovetenskaplig tidskrift nr 3-4 1989.

Kapitel 6 107

reaktioner vi kan möta då forskningens neutralitet ifrågasätts3 av bl a

kvinnoforskare stärker detta påstående. Inom den anglo-amerikanska forskningsvärlden har begreppet feminist research varit dominerande. För mig förtydligar detta begrepp det förändringsprojekt som vi har inom vårt forskningsfält, utan vilket både mening och mål för denna forskning skulle gå förlorat. Jag föredrar att använda begreppet feministisk forskning. Men jag är samtidigt smärtsamt medveten om att det oftast är strategiskt olämpligt att nyttja det. Språkets makt och betydelse är stor. Könsteoretisk forskning är däremot ett begrepp, som inte bär en lika stark ideologisk laddning. Det högskolelektorat jag har som ursprungstjänst på Högskolan i Luleå är beskriven ett lektorat i som

naturvetenskap och teknik med ett könsteoretiskt perspektiv. Jag

menar att det oftast är ett väl fungerande begrepp inte minst därför att det fokuserar på könets betydelse för exempelvis kunskapsproduktion

och teknisk problemlösning. Detta betyder att vi får en befriande

vridning perspektivet bort från fokusering av kvinna som problem. av

Begreppet könsteoretisk forskning är strategiskt väl fungerande särskilt

i starkt manliga forskningsmiljöer som tekniska högskolor, där denna forskning ännu inte har någon tradition. En fara kan emellertid ligga i detta begrepp då det har viss extemaliserande tendens vi sätter på en våra könsteoretiska glasögon och teoretiserar om nåt styggt där ute. oss

Begreppet bär inte tradition av inkluderande förändringsförsök.

en

Den anglo-amerikanska uppdelningen av kön i två begrepp sex

som biologiskt mer eller mindre bestämt kön och gender som socialt,

kulturellt konstituerat könl får sitt uttryck i genusforskningsbegreppet.

-

Så jag tolkar att detta begrepp används i Sverige, har det delvis sitt

som i Yvonne Hirdmans förda diskussion genussystemet och ursprung om

dess grundläggande logiker i isärhållningen av könen och i etablerandet

det manliga Hirdman skriver att: Genus kan förstås som av som norm. föränderliga tankefigurer män och kvinnor där den biologiska

skillnaden alltid utnyttjas vilka ger upphov tillskapar föreställningar och sociala praktiker, vilka får till följd att också biologin kan

påverkasändras ..Redan i denna definition av genus finns ett

systematiserande drag. Och det är för att understryka och problematise-

detta begreppet genussystem är användbart. Det ska förstås som ra som

3 Se exempelvis rapporten Uppsala Universitet Karriär Och Kön, 17 februari 1994.

4 För fördjupad könsteoretisk diskussion se Eva Lundgren 1993. en

108 Kapitel 6

dynamisk struktur system; en beteckning på ett nätver av en fenomen, föreställningar och förväntningar, vilka genom sin processer,

interrelation upphov till ett slags mönsterefekter och regelbunden-

ger

heter. Hirdman 1988

Ingående diskussioner användbarheten av genusbegreppet och om

genussystemets har förts. Fördelen med att direkt anamma det engelska

gender skulle att det redan har en etablerad betydelse samt att vara gender kan användas i processfonn. Genusforskning verkar vara det vedertagna begreppet inom de forskningsråd i Sverige, vilka inom sina stöder detta forskningsfält. Begreppet har även fått en program förankring i det svenska politiska systemet mycket tack vare den stora maktutredningen under 80-talet, i vilken Yvonne Hirdman var tongivan-

de vad gäller könsteori Hirdman 1990.

För mig naturvetare innebär genus som begrepp för socialt, som kulturellt konstituerat kön motsägelse, då används inom en genus biologisk klassifikation detsamma släkte i det så kallade som som hierarkiska systemet.

Kvinnoforskning en personlig, historisk

-

tillbakablick

Kvinnoforskare och kvinnliga forskare svenska universitet började i

slutet 70-talet att skapa samlade kvinnoforskningsmiljöer. Lunds

av universitet först med att 1978 bilda ett Forum för kvinnliga forskare var

och kvinnoforskning°. Jag deltog i ett av de första sammankallande

mötena, ett möte ägde i Juridicums källare. Ett stort antal som rum kvinnliga forskare från olika fakulteter och institutioner samlade, var däribland handfull naturvetare. För första gången fick jag som en doktorand sedan fyra år möjlighet att träffa andra systrar inom min fakultet och börja ord mina erfarenheter som kvinna, naturvetare ge och forskare. Det stort bara det. Men det som gjorde starkast intryck var

5 Vad gäller diskussionen i Kvinnovetenskaplig tidskrift finns följande

exempel: Ann-Cathrine Åquist, Vart tog patriarkatteorin vägen, nr 11990; Christina Wetterberg, Vad kommer efter genussystemet, nr 31992; Yvonne

Hirdman, Skevläsning till debatten genussystemet, nr 21993; Gro - om Hagemann, Postmodernismen användbar opålitlig bundsfärvant, nr en men 3 1994.

6 Nuvarande namn är Kvinnovetenskapligt Forum.

Kapitel 6 109

på mig var att möta och lyssna till kvinnliga forskare från andra ämnen,

där kvinnoforskning existerade. Med stora öron hörde jag historiker, litteraturvetare, sociologer, pedagoger och jurister berätta. Kvinnoperspektivet i deras ämnen var förhållandevis lätt att se och gjorde mig oerhört intresserad. Att förändra villkoren för kvinnliga forskare och komma tillrätta med yttre hinder och förtryck, det hade vi gemensamt, att försöka tänka tanken att utveckla kvinnoforskning inom men naturvetenskap och teknik... För mig innebar det en process, som tog några år.

Det två händelser under 1982, som fick en avgörande betydelse

var för mig och för tanken. Detta år ägde det första Kvinnouniversitetet i Norden i Umeå. En talarna vid konferensen var fysikem Sylvia rum av

Benckert. Hon höll ett anförande över ämnet Kvinnoperspektiv på

naturvetenskap med utgångspunkt från fysiken Benckert 1983. Jag var

själv inte närvarande, när jag fick föreläsningen i min hand och

men läste, började saker hända. På hösten samma år kunde jag i Dagens Nyheter läsa artikel Margareta Baltscheffsky, professor i biokemi. en om Hon hade vunnit årets St Vincent pris, som delades ut i Rom av ett antal internationella kvinnoorganisationer. I artikeln uttryckte hon tankar kvinnans betydelse för forsknings- och kunskapsutvecklingen inom om kemi. För mig blev tanken möjlig att kvinnoforskning inom naturvetenskap och teknik kan utvecklas och att det dessutom är högst nödvän-

digt.7

Kvinnoforskningsmiljöema i Sverige har hela tiden karaktäriserats av tvärvetenskaplig verksamhet. samhällsvetenskaperna och humaniora en förklarliga skäl varit dominerande, då det där varit förhållandevis har av lätt att ämnesmässigt integrera ett könsteoretiskt perspektiv. Kvantitativt kan vi att samhällsvetenskaperna kommit långt inom kvinnoforskse ningen. Detta är tydligt inte minst vid jämförelse mellan våra olika en

forskningsråds tilldelning medel till kvinnoforskningsprojekt. De

av

medicinska, tekniska och naturvetenskapliga forskningsråden har i sina

knappast börjat antyda existensen könsteoretiska perspektiv. program av

Ändå är det problematiskt och förenklat att säga att vissa discipliner gått

före inom utvecklingen kvinnoforskning. Ser vi internationellt på den av feministiska teoriutvecklingen har exempelvis kvinnliga naturvetare

7 Den forskningspolitiska kontexten på mikro- och makronivå för denna nödvändighet har för mig sedan dess utvecklats inte minst genom mitt arbete med frågor kring teknik- och kunskapsöverföring till tredje världen.

ll0 Kapitel 6

intagit en betydande platss Vad kvinnoforskare från alla vetenskapliga

discipliner emellertid delar är svårigheten att erhålla legitimitet för forskning med detta perspektiv.

Tekniker och naturvetare i marginalen

l Sverige är det framförallt kvinnoforskningsmiljöerna i Lund, Umeå och luleå som har intresserat sig för och uppmuntrat kvinnliga naturvetare och tekniker att utveckla kvinnoforskning. Kvinnovetenskapligt Forum i Lundg tog initiativ till det första nationella seminariet för tekniker och naturvetare i Kungälv 1983, där de forskningspolitiska frågorna stod i centrum. Året därpå anordnades den första nordiska forskarkonferensen, Women, Nature and Science, med Carolyn Merchant som huvudtalare. Konferensen samlade kvinnor som var verksamma inom fysik, biologi, kemi, matematik, pedagogik, sociologi och medicin. l Lund har natur- och teknikvetenskapens frågor inom kvinnoforskningen bearbetats inom ramen för Forums normala kursutbud, även helt kurser har utvecklats. För fjärde året ges nu men egna tiopoängskursen Kvinnoperspektiv inom naturvetenskap och teknik. Kvinnovetenskapligt Forum vid Umeå universitet har bidragit till att inspirera och initiera en utveckling av kvinnoforskning inom naturvetenskap. Forum i Umeå har även medverkat till att utveckla kurser för teknologer och andra intresserade Högskolan i Luleå. Vid högskolan i Luleå bildades 1982 Forum för kvinnor i arbetsliv och forskning. Denna organisation utvecklades till arbetsenhet 1988 och till en en centrumbildning 1993, hela tiden med en egen styrelse och föreståndare. Centrum för kvinnoforskning lyder direkt under rektor och är hittills den enda kvinnoforskningsmiljön i Norden som är etablerad och verksam inom teknisk fakultet. Denna situation innebär en stor en utmaning och den bär i sig potential för ett unikt nyskapande. Under en flera år har lyckats med att kurser inom civilingenjörsutman ge bildningen där de könsteoretiska frågorna befunnit sig mitt i teknikvetenskapen. Kurserna har inspirerat till examensarbeten med könsteoretiska perspektiv och även doktorander har sökt sig till dessa kurser. Att ha

8 Se exempelvis framstående forskare Evelyn Fox Keller, Carolyn som Merchant, Vandana Shiva, Donna Haraway, Ruth Bleier, Ruth Hubbard.

9 Se Festskrift till Ingrid Stemqvist 22 maj 1992, Kvinnovetenskapligt Forum, Lunds Universitet.

SOU l995zll0 Kapitel 6 lll

kvinnoforskningsmiljö placerad en teknisk högskola verkar en egen medföra att långt fler möjligheter och dessutom av betydligt mer avancerad art kan tas tillvara än om det endast finns helt ämnesövergripande institutioner vilka är placerade på annat håll än inom

natur- och teknikvetenskap. En kraftig förstärkning av kvinnoforsknings-

miljön vid Högskolan i Luleå ägde rum då Nordens första kvinnoforskningsprofessur inom teknikvetenskap placerades där. Forskningsuppbyggnaden inom ämnet Genus Teknik kunde starta. Inom de gamla traditionstyngda tekniska högskolorna, Kungliga Tekniska Högskolan, KTH, i Stockholm, Chalmers i Göteborg och Lunds Tekniska Högskola, har det varit betydligt svårare, om inte omöjligt, att göra inbrytning med kvinnoforskning. Aktiviteter vad en gäller kvinno- och jämställdhetsfrågor finns förvisso även där. I Lund exempelvis ekonomiskt stöd till den fristående kursen Kvinnopersges pektiv inom naturvetenskap och teknik i relation till hur många tekniker väljer att delta. Vid Chalmers har ett avancerat utvecksom lingsarbete bedrivits på grundutbildningsnivå och vid KTH utförs ett synnerligen aktivt arbete med att lyfta fram kvinnor inom teknik. Kvinnor från Sveriges alla tekniska högskolor är dessutom representerade i ett nordiskt nätverk. Om något vidgar natur- och teknikvetenskapområdet, kan vi konstatera att våra lantbruksuniversitet finns

kvinnliga forskare är intresserade av kvinnoforskning. Någon

som särskild kvinnoforskningsmiljö har ännu inte utvecklats där. Om vi anklagar våra svenska tekniska högskolor för att vara konservativa måste vi i rättvisans namn ändå framhålla att situationen verkar ännu värre i våra nordiska grannländer. I Danmark har vara Danmarks Tekniska Universitet, DTU, inte lyckats hålla liv i de initiativ till kvinnoforskningskurser funnits tidigare. Situationen för som

naturvetare och tekniker i Norge är inte heller särskilt lätt. Förklaringen

till avsaknaden aktiva norska kvinnoforskare som är naturvetare och av tekniker har att göra med samhällsvetenskapens dominans inom norsk

kvinnoforsknning. Norges tekniska högskola i Trondheim har aktiviteter

vad gäller kvinnor och teknik, men denna verksamhet domineras av

sociologer. Kvinnoforskningssekretariatet vid Norsk Forskningsråd har

tidigare haft sekreterare för naturvetenskap och teknik, men denna en funktion är indragen sedan ett par år. I Finland finns den största kvinnoforskningsaktiviteten inom och teknikvetenskap Åbo naturakademi inom kemisk-teknisk fakultet, där ett antal seminarier med det sammanhållande temat Kvinnan i teknisk värld hållits under den senaste tioårsperioden.

Ur ett nordiskt perspektiv verkar således utvecklandet kvinno-

av forskning inom natur- och teknikvetenskapema gynnas av forsknings-

112 Kapitel 6

miljöer ligger nära moderdisciplinema och inte av nationella

som resurscentra för kvinnoforskning. Vidare underlättas uppbyggnaden av att få verka i system, inte stelnat alltför mycket i akademiska som

traditioner. Den potential, som måste till för att skapa kvinnoforsknings-

miljöer inom natur- och teknikvetenskapen, verkar ligga i institutioner med for tillräckligt stort nyskapande, öppenhet för tvärvetenskap rum samt med hanterliga kontaktkanaler. En mindre högskola erbjuder möjligheter att bygga fungerande relationer, som är avgörande för att en så krävande och kontroversiell forskning kvinnoforskning ska pass som få förankring och acceptans. Trots att det kan självklarhet, bör det påpekas att synas vara en utvecklandet avancerad och inomvetenskaplig kvinnoforskning av en inom natur- och teknikvetenskapema är beroende aktiva kvinnoav forskare naturvetenskaplig eller teknisk utbildningsbakgrund. som har en Detta står emellertid inte i motsats till den tvärvetenskapliga forskningen kvinnoforskning inom området faktiskt utgör. som

Tvärvetenskapligheten

Kvinnoforskningens tvärvetenskapliga karaktär tar sig många uttryck. Inte minst visar sig detta i att aktörerna deltar i den feministiska som

diskursen, dvs. vårt gemensamma och fortlöpande samtal, är en

disciplinärt brokig samling kvinnor. Många är bärare av en dubbel eller flerdubbel forskaridentitet. Som kvinnoforskare är vi hela tiden

implicerade, dvs vi inkluderas genom våra teoretiska utgångspunkter, i intensiv kunskapsdebatt, där det är omöjligt att renodla ett område

en med deltagare enbart från en moderdisciplin. De feministiska tänkare inspirerar mig som kvinnoforskare är som

antingen naturvetaretekniker plus vetenskapsfilosofer, vetenskapsteoretiker eller vetenskapshistoriker exempelvis Evelyn Fox Keller,

som Carolyn Merchant, Donna Haraway, Ina Wagner och Vandana Shiva. De kan också filosoferhumanister arbetar nära naturvetenskapen vara som och tekniken. Sandra Harding, Sharon Trawek, Elisabeth Gulbrandsen och Elisabet Hermodsson är exempel på sådana. Jag inspireras också av sådana Dorothy Smith är samhällsvetare med vetenskapsteoresom som

tisk inriktning. Ytterligare två inspirationskällor, vars kunskapsmässiga

° Begreppet diskurs är här tolkat som en fortlöpande intertextuell process eller ett fortlöpande samtal förmedlad mellan personer talare och lyssnare är separerade från varandra i tid och rum, se Dorothy Smith 1990. som

Kapitel 6 113

förhållningssätt jag ständigt bär med mig, är den svenska feministen och ekologiska tänkaren Elin Wägner samt den ekologiska och feministiska praktikem och tänkaren Flory Gate Trojer 1993. Genom att på detta sätt berätta om var jag hämtar min inspiration vill

jag förtydliga att i det vetenskapliga arbetet inom kvinnoforskning, det

gäller inte minst den som bedrivs inom natur- och teknikvetenskap, är tvärvetenskaplighet grundförutsättning. Eftersom samhällsvetare varit en flest och mest synliga inom kvinnoforskningen också mina första var kontakter området med sådana. Jag sökte mig till framförallt sociologer intresserade grundvalsproblematiserande frågor. som var av kvinnoforskningen inom A De tvärvetenskapliga kopplingar för naturoch teknikvetenskapen som kanske är intressantast och mest nyskapande idag är de till humaniora. Kvinnoforskningen inom naturvetenskap, teknikvetenskap och humaniora har det gemensamt att vi där kan finna betydligt grundvalsproblematiserande arbete och intresse för att mer av

utifrån ett könsteoretiskt perspektiv, på djupare och mer komplexa plan,

förstå grunddisciplinemas uppbyggnad, teori- och metodfrâgor och funktion i olika kontexter. Denna grundvalsproblematik har ett nära samband med skymtad potential för självreflektion Trojer en Gulbrandsen 1995. Det finns ett moment som är kritiskt och avgörande för en nyskapande och forskningsförändrande kvinnoforskning och det är förmågan att placera sig själv inne i sitt forskningsfält, att låta sig bli implicerad, att verka inifrån. Är du kvinnoforskare och tekniker är impliceringen i teknikvetenskapen fundamental betydelse for att ett forskningsav förändrande och forskningspolitiskt arbete, vilket är viktiga hömpelare

i kvinnoforskningen, ska kunna ske. En distanserad utgångspunkt och

placering sitt forskarsubjekt, det vill säga sig själv, ger förvisso av kunskap, det har knappt någon förändringspotential. Apstudier från men icke kontaminerad hylla håller definitivt borta tekniker och naturvetaen från kvinnoforskning. Häri finns till varför det har varit re ett av svaren svårt att finna ett naturligt samarbete mellan samhällsvetare och naturvetaretekniker inom kvinnoforskningen med Norge ett särskilt som tydligt exempel. En de forskare gått från ord till handling när det gäller av som

forskarsubjektets placering är sociologen och feministen Sally Hacker intresserat sig för ingenjörers kultur och ideologi.

som a In the mid seventies, I decided to take part in this iconoclastic engagement with expert knowledge, and to explore the masculinist way

knowledge organized and passed on to future generations of

was leaders in technology and industry. To learn about this ideology at the

top, I took postdoctoralfellowship at MIT. I wanted to understand, in

a

114 Kapitel 6

by being there how a masculinist worldview was

my own way

Structured, in order to help dismantle Hacker 1986

Ett annat och tydligt exempel på impliceringens betydelse för kunskapsutvecklingen är Sharon Traweeks arbete. Hon har som antropolog och kvinnoforskare bedrivit en mångårig forskning inom partikelfysiken vid de stora acceleratorlaboratoriema i USA och

Japan.Traweek 1988. Hennes arbete är ett avancerat bidrag till den

könsteoretiska forskningen inom natur- och teknikvetenskap, då hon utvecklar en komplex förståelse för vetenskaplig kunskapsproduktion.

Grundvalsproblematiken

Naturvetenskapens dominerande roll som normsättare för vetenskapligt arbetet, både teori- och metodmässigt, är oomtvistad allt sedan den vetenskapliga revolutionen i och med upplysningstiden. Kritiken mot denna normsättning är idag stark både innanför och utanför den

feministiska diskursen Gulbrandsen 1995. Konsekvenserna av denna

kritik har emellertid sällan eller aldrig dragits så långt att forskaren ett tydligt och medvetet sätt låter sin utgångspunkt eller sin roll i forskningsprocessen återspeglas, reflekteras, i produkterna av sitt vetenskapliga arbete. Kvinnoforskningen har fokuserat på den normativa dominansen, som berör alla vetenskapsgrenar och som ligger djupt integrerad i vårt tänkande vetenskaplig kunskapsproduktion. Detta innebär att om tolkningsföreträde och anspråk sanning och objektivitet har problematiserats. Forskning med denna inriktning har kommit långt vad gäller förståelse vetenskapen kontextberoende dvs av som en process, beroende sitt sammanhang, där historiska, politiska, ekonomiska, av sociala och kulturella faktorer är verksamma Haraway 1988, Harding 1991, Braidotti 1991. Den stora utmaningen i detta arbete väntar dock fortfarande på att förverkligas och den har exempelvis uttryckts

följande sätt: Yet, while sensitivity to the influence of social and

our

political forces has certainly understanding of their actual

grown, our

impact the production of scientific theory has not. Fox Keller 1985

on För att kvinnoforskare ska kunna bli delaktiga i den som teknikvetenskapliga teori- och metodutvecklingen måste kunskap om de olika kontexternas konkreta uttryck i teorier, formler, förklaringsmodeller och metoder byggas Precis där står idag i kvinnoforskningen upp. inom teknik- och naturvetenskapen. Och det är precis här som kvinnoforskare också är tekniker och naturvetare är absolut nödvändiga. som

sou 1995:110 Kapitel 6 115

Denna centrala forskningsdel kan inte göras av enbart samhällsvetare eller humanister.

Den teknikvetenskapliga utmaningen

Teknik i bred tolkning är ett område som under flera decennier rönt en stort forskningsmässigt intresse bland samhällsvetare. Forskningsfáltet kallas Social Studies of Science and Technology SSST eller snarlika

Science and Technology Studies STS, Tekniksociologi är idag ett

etablerat forskningsämne. Att anlägga ett könsteoretiskt perspektiv på sociala studier av teknikens användning och konsekvenser i många olika sammanhang är av största vikt och betydelse. Den samhällsvetenskapliga kvinnoforskningen inom området har ett imponerande omfång både nationellt och internationellt. I Norden finns exempelvis speciella forskningscentra för detta i Trondheim, Linköping och Köpenhamn. Det anmärkningsvärda är emellertid att det är ytterst få kvinnliga tekniker och naturvetare är inkluderade i denna forskning. Till detta finns som många orsaker exempelvis att denna typ av förhållandevis som

distanserad forskning, dvs. att man tittar utifrån, känns främmande för

många tekniker och naturvetare. De är själva medskapande till och

befinner sig mitt i den tekniska, naturvetenskapliga kunskaps- och produktutvecklingen. En viktig kritisk analys av tekniken i vårt samhälle finns även inomvetenskapligt. Eftersom kvinnoforskning är en vetenskapskritisk disciplin bär könsteoretiskt intresserade kvinnliga tekniker och naturvetare, utifrån sin dubbla tillhörighet, ett stort mått av kritisk medvetenhet. Mångfald och nyfikenhet kopplad till teoretisk och metodologisk

öppenhet är för mig kännetecken kvinnoforskningens inspirationskällor. Ina Wagner, professor vid tekniska högskolan i Wien, har på ett

klargörande sätt lyft fram de metodologiska principer, som hon menar

måste göra sig gällande inom teknikvetenskaplig kvinnoforskning. Dessa

metodologiska principer kan sammanfattas så att vi måste skapa lärooch forskningsprocesser inkluderar modeller och förfaranden vilka som kan utveckla komplexiteten i naturliga system. Vi måste också acceptera giltigheten mångfaldi ga vägar för kunskapsproduktion och utveckling av praxis, dvs epistemologisk pluralism. Vidare måste vi kunna av en definiera olika sätt att översätta, överbrygga och sammankoppla de

Som forskare inom SSST placerar du dig utanför en företeelse och tittar på tekniken, teknikens konsekvenser eller tekniker.

116 Kapitel 6

mångfaldiga teoriutvecklingama som finns. Slutligen måste vi överskrida

de barriärer utgörs artificiellt isolerade vetenskapliga prosom av blemställningar Wagner 1994. Den teknikvetenskapliga utmaningen inom kvinnoforskning är, menar jag, ett betydligt radikalare projekt än att flåsa efter i teknikutvecklingens spår och peka på och analysera konsekvenser denna. Jag vill av använda begreppet radikal både i dess ursprungsbetydelse, att till roten, också i dess kemiska betydelse, mycket forändringsbenägen. men

Utmaningen innebär en komplex och djupgående problematisering vetenskapens fundament samt vetenskapens förmåga till

av förändring för att tillgodose grundläggande behov människors behov såväl ekosystems. Denna utmaning förutsätter en forskning som vilken är fokuserad på och finns inom teknikvetenskapen. För att travestera Sandra Harding kan vi säga att utmaningen handlar om the technoscience question in feminism.

Litteratur

Benckert, Sylvia 1982: Kvinnoperspektiv på naturvetenskapen med

utgångspunkt från fysiken i Patriarkat och makt. Akademilitteratur, Umeå. Braidotti, Rosi 1991: Patterns of Dissonance. Oxford, England.

Hacker, Sally 1986:Technological Development Patriarchal

a Society i Kvinder Teknologi. AUC, Danmark. og

Gulbrandsen, Elisabeth 1995: Objectivity Reflexivity Authority

i Andersson Kalman eds.:C0nditi0ns of Our Knowing: Proceeding Nordic Network for Postgraduate Students in Feminist Epistemology of

and Feminist Philosophy Science. Umeå.

Haraway, Donna 1988:Situated Knowledges:The Science Question

Feminism and the Privilege of Partial Perspective i F eminst Studies 14

no

Harding, Sandra 1991: Whose Science Whose Knowledge Thinking

from Womens Lives. New York. Hirdman, Yvonne 1988:Genussystemet reflexioner kring kvinnors -

sociala underordning i Kvinnovetenskaplig tidskrift nr 31988.

Hirdman, Yvonne 1990:Genussystemet i Demokrati och makt i

Sverige. Maktutredninhgen huvudrapport, SOU 1990:44.

Keller, Evelyn Fox 1985: Reflections Gender and Science. New

Haven.

Kapitel 6 117

Lundgren, Eva 1993: Det får da grenser for kjønn. Universitets-

vaere forlaget, Oslo. Smith, Dorothy 1990:Texts, Facts and Feminity. Routledge, London. Traweek, Sharon 1988: Beamtimes and Lifetimes. Harvard University Press. Trojer, Lena 1993: Jorden och kretsloppet i Gnosis. Trojer, Lena och Gulbrandsen, Elisabeth 1995: Authority Trans-

formation i The European Journal of Womens Studies forthcoming.

Wagner, Ina 1994:Connecting Communities of Practice: Feminism, Science and Technology i Women Studies International Forum 2-3. Wägner, Elin och Tamm, Elisabeth 1940: Fred med jorden. Bonniers, Stockholm. Wägner, Elin 1941: Väckarklocka. Bonniers, Stockholm.

Kapitel 7 119

7 Organisering av kvinnoforskning i

Norden med utblick mot Europa

-

Solveig Bergman

Inledning

Syftet med denna rapport är att belysa de organisationsfonner för

kvinnoforskning som tillämpas i första hand i Danmark, Finland och Norgez. Vidare tas i rapporten upp organiseringen av kvinnoforskning

i tre europeiska länder Nederländerna, Storbritannien och Tyskland. I

dessa länder förekommer satsningar kvinnoforskning som påminner

om de nordiska. Den kvinnoforskning som vuxit fram i Norden sedan 1970-talet har varit förankrad i en nordisk verklighet och en kulturell tradition som varit starkt inriktad på jämställdheten mellan könen. Forskningen har inte endast varit viktig för den vetenskapliga kunskapsproduktionen och dess teoretiska och metodologiska utveckling. Forskningens kunskapsbas och resultat har därtill ofta legat till grund för jämställdhetssatsningar i samhället. I de nordiska länderna har det samhälleliga och politiska stödet till kvinnoforskningen varit förhållandevis starkt. Jämställdhetsmyndigheter och politiska beslutsfattare har erkänt kvinnoforsk-

ningens relevans. Också i flera statliga forskningspolitiska dokument

betonas kvinnoforskningens vetenskapliga och samhällspolitiska betydelse. Kvinnoforskningen i Norden förefaller ha haft en större betydelse för den offentliga politiken och den allmänna opinionen än för de vetenskapliga traditionerna och teoribildningen i de etablerade disciplinema inom vetenskapssamfundet. I synnerhet den jämställdhetsorienterade kvinnoforskningen har fått en relativt stor politisk effekt i Norden och dess resultat har blivit kända bland allmänheten. Kvinnoforskningen har

Begreppet kvinnoforskning används i denna rapport som ett överordnat begrepp för olika forskningsinriktningar och benämningar som förekommer i de nordiska länderna: kvinno-, köns-, genus- och jämställdhetsforskning, kvinnovetenskap och feministisk forskning. 2 Organiseringen kvinnoforskningen på Island tas inte i rapporten. Den av upp isländska koordinerings- och informationsverksamheten berör i första hand Universitetet i Reykjavik och man kan inte tala om någon nationell koordinering.

120 Kapitel 7

således fått en stark respons i samhället, men har inte ännu lyckats bli

lika synlig och inflytelserik i den akademiska världen. Kvinnoforsk-

ningen har fortfarande en rätt marginaliserad roll i det akademiska samfundet och upplevs vetenskapligt och politiskt obekväm. som Kopplingen till jämställdhetspolitiken, som i Norden har en politisk legitimitet, har möjliggjort särskilda satsningar kvinnoforskningen, t.ex. i form tjänster och stöd för högskolornas kvinnoforskningsenav heter och undervisningen i kvinnoforskning. På tid har det blivit senare svårare att utverka särsatsningar eller öronmärkta medel för kvinnoforskning. Allt oftare krävs från såväl statsmaktens universitetens som sida att kvinnoforskningen bör integreras i den ordinarie universitetsverksamheten. Mer sällan utgår dessa från att de ordinarie universitetsinstitutionerna själva skulle ha ett ansvar för att integrera ett kvinnoeller könsperspektiv i sin verksamhet. Beslutanderätt förs i ökad utsträckning från statsmakten och resurser till högskolorna och inom dessa till allt lägre förvaltningsnivåer. Denna utveckling mot autonomi och decentralisering kan medföra risker för kvinnoforskningen. De patriarkala strukturerna förefaller vara starkare inom universiteten än inom den politiska apparaten. Samtidigt är motståndet mot kvinnoforskning ofta mer påtagligt på fakultets- och institutionsnivå än inom universitetens centralförvaltning. Kvinnoforskningen kommer lätt i kläm då institutioner och fakulteter gör sina prioriteringar. Till del sammanhänger detta med tvärvetenskapligen heten, motståndet beror också på kvinnoforskningens vetenskapsmen och samhällskritiska natur. Kvinnoforskningens bundsförvanter inom den politiska eliten och i högskolornas ledning värdesätter däremot oftare kvinnoforskningens vetenskapliga och samhälleliga relevans och är inte på sätt bundna till revirstrider fakultets- och samma som institutionsledningama. Följaktligen behövs fortsättningsvis särskilda satsningar och stöd för kvinnoforskningen. En integration av kvinnoforskningen i de ordinarie disciplinema, institutionerna, fakultetema och i forskningssystemet sker inte av sig själv.

Nordiska kvinnoforskningspolitiska modeller

Den nordiska kvinnoforskningen har tillämpat s.k. dubbelstrategi en

integration-autonomi i relation till det övriga vetenskapssamfundet. De

flesta kvinnoforskare har sin verksamhet förlagd till de traditionellavetenskapsområdena och disciplinerna. Samtidigt har egen interdisciplien

Kapitel 7 121

när infrastruktur utvecklats för kvinnoforskningen. Denna infrastruktur består av kvinnoforskningsenheter, nationell koordinering, egna vetenskapliga tidskrifter, nationella vetenskapliga föreningar, seminarier och konferenser. Genom dubbelstrategin, dvs. genom en kombination av såväl autonomi- integrationslinje, har den nordiska kvinnoen som en forskningen undgått såväl gettoisering som osynliggörande och marginalisering. I enlighet med denna strategi har den nordiska kvinnoforskningen inte utvecklats till ett examensämne med huvudämnesstatus vid universiteten, såsom fallet är t.ex. i Nordamerika och delvis i Storbritannien. I dessa länder har särskilda BA-, MA- och PhD-program och examina i kvinnoforskning inrättats. Tillsvidare har kvinnoforskama i Norden förhållit sig tveksamma till att utveckla ämnet i en sådan riktning. För närvarande kan studerande vid nordiska universitet följaktligen inte ta högre akademisk examen på MA-nivå i kvinno-

forskning Biämnesstudier, ofta också rätt omfattande studiehelheter, är

däremot möjliga i Danmark, Finland och Sverige. Beslutet att inrätta en institution i kvinnovetenskap vid Universitetet i Göteborg torde innebära

att ämnet huvudämnesstatus. Det återstår att se om detta exempel

ges kommer att följas vid andra universitet och högskolor.

Vid praktiskt taget varje nordiskt universitet erbjuds kurser i kvinnoforskning antingen inom ramen för kvinnoforskningsenhetema

eller integrerat i de traditionella vetenskapsomrâdena, institutionerna eller fakultetema. Vid några universitet har särskilda forskar- och lärartjänster inrättats i kvinnoforskning, antingen inom de egentliga kvinnoforskningsenhetema eller de traditionella disciplinema. Relativt få öronmärkta fasta tjänster har dock skapats för kvinnoforskningen. Fortfarande arbetar de flesta kvinnoforskare på tidsbundna och ofta kortvariga kontrakt med osäkra anställningsförhållanden eller sköter

kvinnoforskningsâligganden inom ramen för sina ordinarie tjänster. Kännetecknande för kvinnoforskningens organisering i Danmark, Norge och Sverige är att universiteten liksom en del övriga högskolor

-

3 Vid några nordiska högre utbildningsinstitutioner kan särskilda högskolediplom på basen kortare studiehelheter i kvinnoforskning erhållas: t.ex. av erbjuder Högskolan i Lillhammer i Norge en ettårig kurs i Kvinnor och politik och Kvinnouniversitetet i Löten i Norge, som är en vuxenutbildningsinstitution, en ettårig kurs i kvinnligt ledarskap. Planer på att införa en BA-examen i kvinnoforskning har lanserats vid Universitetet i Reykjavik och vid Universitetet i Uleåborg i Finland kan kvinnoforskning väljas till huvudämne i den lägre högskolexamen som nyligen införts på BA-nivâ. Inom Oppna universitetet erbjuder flera högskolor studiehelheter med kvinnoforskningsrelaterade teman.

122 Kapitel 7

grundat egna enheter för kvinnoforskning centra, fora eller institut. - I Finland har utvecklingen varit något långsammare. Vid Universitetet i Reykjavik fungerar Islands enda kvinnoforskningscenter. Sammanlagt

finns det idag omkring tjugo kvinnoforskningsenheter i Norden. Tyngd-

punkterna i dessa enheter varierar från undervisning och forskning till forskningsförmedling, -information och -dokumentation Gemensamma problem för enheterna är deras knappa resurser och ibland temporära eller tidsbundna status i universitetssystemet. Kvinnoforskningen i Norden har från början varit internationell till sin inriktning. Det nordiska samarbetet har inte enbart inneburit ett utbyte av teorier och idéer, utan forskarna har också lärt sig av varandra

i organisatoriskt och politiskt-strategiskt avseende. De nordiska länderna

är såpass lika att det är ändamålsenligt att utbyta erfarenheter som sedan kan testas i det egna landet. Trots flera likheter i de organiserings-

mönster tillämpas, har delvis olika kvinnoforskningspolitiska

som modeller utvecklats i de nordiska länderna. Skillnader finns bl.a. i sättet på vilket kvinnoforskningen befrämj as, koordineras och finansieras samt hur forskningsresultaten fönnedlas. Också undervisningen i kvinnoforskning inom grund- och forskarutbildningen har organiserats på delvis olika sätt i de nordiska länderna.

I det följande presenteras huvuddragen i de organisationsformer för

kvinnoforskningen som tillämpas i Danmark, Finland och Norge.

Danmark

Kvinnoforskningen i Danmark konsoliderades och expanderade starkt tack den Folketinget antagna Aktionsplanen för kvinnoforskning vare av För åren 1986-92. Detta uppstod genom ett samarbete mellan program

kvinnoforskare och kvinnliga politiker. Tack vare aktionsplanen, som

finansierades och administrerades av undervisningsdepartementet,

forskningsrådet och forskningspolitiska rådet, kunde bl.a. åtta biträdande

professurer i kvinnoforskning inrättas vid danska universitet. Vidare

4 Informationen i detta kapitel bygger bl.a. Women s Studies and Research Women in the Nordic Countries 1994-95 red. Bergman Solveig, Åbo on 1995; European Women s Studies Guide, WISE, ed. van der Steen Margit, Utrecht 1993, de nationella rapporterna till konferensen om evaluering av kvinnoforskning i EU-länder i Coimbra, juni 1995, och Kvinnoforskning 2000: Nationell utvecklingsplan för kvinnoforskningen i Finland, Sällskapet för kvinnoforskning i Finland och Delegationen för jämställdhetsärenden red. Husu, Liisa, 1995.

Kapitel 7 123

anslogs ett belopp sammanlagt 18 miljoner DKK för att stärka

kvinnoforskningen och befrämja förmedlingen av forskningsresultaten. Därtill ingick i programmet långsiktig utvecklingsplan för organise-

en

ring information, dokumentation kvinnoforskning samt

av av uppbyggande av arkiv i kvinnoforskning. I planen ingick dessutom medel för organisering av den nationella koordineringsverksamheten. Två

deltidskoordinatorer anställda under perioden 1986-92 med

var placering i Köpenhamn respektive Aalborg. Aktionsplanen hade en synnerligen positiv inverkan på den danska kvinnoforskningens utveckling. Avsikten var att särsatsningama skulle upphöra efter att aktionsplanen löpte ut. Därefter skulle kvinnoforsk-

ningen integreras i det akademiska samfundet. Denna process har visat sig svårare än man trott. Inga nya tjänster för kvinnoforskningen har

inrättats sedan dess. Koordineringen har dock tillsvidare fortsatt med

finansiering av danska forskningsrådet, men endast med en deltids-

anställd person placerad vid Köpenhamns universitet. Vid de danska universiteten grundades i slutet av 1970- och början av 1980-talet särskilda kvinnoforskningsenheter. Kvinnoforskningscentra finns idag vid samtliga fem universitet Aalborg, Aarhus, Odense, Roskilde, Köpenhamn. De danska kvinnoforskama har sedan år 1990 en egen vetenskapli g förening, Foreningen for kvinde- og kønsforskning. Föreningens syfte är att initiera nätverk inom kvinnoforskning, stödja

rekryteringen av kvinnoforskare, befrämja finansieringen kvinno-

av forskning och utgöra en plattform för danska kvinnoforskare i det nordiska och internationella samarbetet. Inom ramen för det nationella koordinatorsprojektet utges den vetenskapliga tidskriften Kvinder, Køn og Forskning. Vidare hör till koordinatoms arbetsuppgifter att arrangera konferenser, seminarier, befrämja kvinnoforskning på nya områden och ansvara för nordiskt, europeiskt och internationellt samarbete på kvinnoforskningens område.

Koordinatom har som en specialuppgift att befrämja ett kvinnoperspek-

tiv och stödja rekryteringen av kvinnor inom naturvetenskaper och teknik. KVINFO, Centret for tvaerfaglig information om kvindeforskning, fungerar som ett nationellt centrum för kvinnoforskningsdokumentation. Vidare är KVINFO ett specialbibliotek, bedriver informationstjänst, en

ger ut publikationer m.m. Sedan år 1987 är KVINFO en självstyrande

institution som finansieras av kulturdepartementet. KVINFO:s material ingår i de danska forskningsbibliotekens databas. KVINFO deltar i nordiskt och europeiskt samarbete inom biblioteks-, informations- och

dokumentationsverksamheten på kvinnoforskningens område. KVINFO

inhyser dessutom Danska kvinnors fotoarkiv och ett register över

124 Kapitel 7

kvinnliga experter. KVINFO utger tidskriften Forum: Tidsskriji for Køn

Kultur och koordinerar forskningsprojekt, som t.ex. Nordisk og kvinnolitteraturhistoria. KVINFO organiserar därtill en stödgrupp Kvindeligt Selskab, ett nytt forum för den danska könspolitiska debatten på 1990-talet. Grund- och forskarutbildningen i kvinnoforskning har systematiskt utvecklats i Danmark. Samtliga kvinnoforskningscentra i Danmark erbjuder undervisning på olika nivåer i kvinnoforskning. Tre centra

Köpenhamn, Aarhus, Odense erbjuder 1-1,5 års studieprogram samt

ett antal fristående kurser. Studieprogrammen kan ingå som biämne i en BA- eller MA-examen. De studerande kan också välja olika delkurser från studieprogrammen. Förutom dessa studieprogram erbjuds också andra kurser på området. Danska kvinnoforskningscentra har redan en tid varit engagerade i Erasmus-utbytet med kvinnoforskningsmiljöer i Europa. Inom for detta utbyte utvecklas kursutbud och handramen ledning på engelska. De danska kvinnoforskningsmiljöema har organiserat ett gemensamt tvärvetenskapligt PhD-program kallat Betydningen af køn i tvaerviden-

skabeligt perspektiv. Inom för programmet erbjuds kurser i

ramen

kvinnoforskningens epistemologi, teori och metodologi samt särskilda

ämnesinriktade kurser. PhD-programmet har godkänts av danska

forskningsrådet för humaniora och den danska forskningsakademin som

del den organiserade forskarutbildningen i landet. Studerande som en av deltar i programmet kan erhålla särskilda PhD-stipendier.

Finland

Kvinnoforskningen kom något igång i Finland än i de övriga senare nordiska länderna. Detta sammanhängde med att den kvinnorörelnya i de flesta länder upphov till kvinnoforskningen, kom till sen, som gav Finland i ett förhållandevis sent skede och inte fick ett lika starkt fotfäste här. Under 1980-talet utvidgades och utvecklades den finländska kvinnoforskningen snabbt. Undervisningen i kvinnoforskning började

utvecklas i högskolorna, forskningsprojekt sattes igång och den nationella koordinerings- och informationsverksamheten organiserades.

En nationell koordinatorstjänst inrättades år 1981 med stöd av det finländska forskningsrådet, Finlands. Akademi, finansierade tjänsten som till och med år 1983. Därefter övertogs finansieringen först av statsrådets kansli och sedermera social- och hälsovårdsministeriet. av

Koordinatorstjänsten har hela tiden varit placerad vid den parlamentariska Delegationen för jämställdhetsärenden. En av delegationens uppgifter

Kapitel 7 125

är att verka som samarbetsorgan för forskningsverksamhet på olika

områden om kvinnors och mäns samhälleliga jämställdhet.

I praktiken har huvuddelen av arbetsuppgifterna för de

en av

anställda vid jämställdhetsbyrån utgjorts nationell koordinering

av av

kvinnoforskning och högskolornas jämställdhetsfrågor. Inom koordinationsprojektets ram har nationella och internationella nätverk samt samarbetsgrupper for forskningen bildats, seminarier och konferenser ordnats, luckor i kvinnoforskningen kartlagts, forskningsprogram

uppgjorts, undervisningen i kvinnoforskning befrämjats, informationstjänster skapats bl.a. nyhetsbulletin, bibliograñer, adressregister, en publikationsserier och kvinnoforskningens nationella intressebevakning främjats. En viktig del koordineringsarbetet består att förmedla av av kontakter i internationella sammanhang och informera i hemlandet om internationella evenemang och nätverk, och samtidigt göra den finländska kvinnoforskningen känd internationellt. Koordinatom har

fungerat som finländsk representant i den referensgrupp bildats

som

kring den nordiska kvinnoforskningskoordinatom samt som kontakt-

person i kvinnoforskningsnätverk som upprätthållits Europarådet och av inom EU-ländema. Det internationella samarbetet har snabbt ökat och tar en allt större del av koordinatoms arbetsinsatser i anspråk.

Delegationen for jämställdhetsärenden har stött kvinnoforskningen ekonomiskt genom olika initiativ och ställningstaganden. Samarbetet

med vetenskapssamfundet har möjliggjorts särskild forskgenom en ningssektion bestående av experter på området. Sektionen är samtidigt

referensgrupp för den nationella koordinatom och ett expertorgan för

Delegationen.

I Finland har tillsvidare endast fyra högskolor sammanlagt

av

närmare 20 inrättat en egen kvinnoforskningsenhet. Den första enheten

grundades år 1986 vid Åbo Akademi. Senare har kvinnoforskningsenheter inrättats vid Tammerfors universitet 1990, Helsingfors universitet 1991 och Åbo universitet 1995. Vid de Övriga högskolorna finns informella nätverk for kvinnoforskare, också deltar som

i det nationella kvinnoforskningssamarbetet.

Sällskapet för kvinnoforskning i Finland grundades år 1988 som en nationell förening for forskare och studerande. Sällskapet är medlem i

de Vetenskapliga samfundens delegation och utger den tvåspråkiga

vetenskapliga tidskriften Naistutkimus-Kvinnoforskning. Sällskapet har också i uppgift att befrämja och stödja kvinnoforskningen i landet och

delta i den nationella forskningspolitiken.

Kvinnoforskning utgjorde ett av tyngdpunktsområdena for Finlands

Akademis forskningsfinansiering under 1980-talet. Ett nationellt

handledningsnätverk för forskarstuderande i kvinnoforskning, finansierat

126 Kapitel 7

Finlands Akademi, fungerade under åren 1987-93. F orskarstuderande

av erhöll handledning både detta nätverk och forskningsprogenom genom jekt finansierades Finlands Akademi. Nätverket baserades på som av

lokala tvärvetenskapliga och temagrupper. Inom ramen för

grupper nätverket bedrevs också internationellt samarbete samt informations- och kursverksamhet.

Då finansieringen handledningsnätverket upphörde, tillsatte

av kvinnoforskama arbetsgrupp för att ta ställning till hur forskaruten bildningen i kvinnoforskning skulle organiseras. Gruppen föreslog att ett doktorandprogram skulle inrättas. Ett de doktorandprogram s.k. av

Graduate Schools som inrättades på ett flertal vetenskapsområden i

början år 1995 fokuserar på kvinnoforskning. Studieplatsema i av programmet söktes 74 forskarstuderande, men endast sju personer av kunde antas. Också i övriga doktorandprogram finns forskare som förbereder doktorsavhandlingar med kvinnoforskningsteman.

De flesta högskolor har inte prioriterat utvecklandet av under-

visningen i kvinnoforskning särskilt högt. Merparten av undervisningen ordnas fortfarande med hjälp begränsade timundervisningsanslag. av

Sällskapet för kvinnoforskning och Delegationen för jämställdhetsärenden har fäst beslutsfattamas uppmärksamhet på de knappa resurser- Ett resultat detta att riksdagen år 1991 beviljade ett engångs-

na. av var anslag på FIM 300.000 för undervisningen i kvinnoforskning. Perma-

undervisningstjänster saknas dock. Kvinnoforskningsenheten vid

nenta Tammerfors universitet har heltidsanställd timlärare på temporär en basis. Christina-institutet vid Helsingfors universitet har tidsbunden en

professur i kvinnoforskning. En viss ljusning är nu i sikte genom att undervisningministeriet beviljat särskilda medel till Helsingfors

universitet, Tammerfors universitet samt Åbo Akademi för att inrätta tre tidsbundna professurer på fem år i kvinnoforskning från och med år

1996. Enligt undervisningsministeriets planer skall ytterligare fyra tidsbundna professurer i kvinnoforskning inrättas under perioden

1997-98. Sedan slutet 1980-talet har studerande vid universiteten i Helsingav fors, Tammerfors, Åbo och vid Åbo Akademi kunnat välja kvinnoforskning till biämne i sin grundexamen magistersexamen. År 1995 kan ämnet studeras vid praktiskt taget samtliga universitet i landet, antingen del ämnesinstitutionemas undervisning eller som separata som en av

studiehelheter koordineras från kvinnoforskningsenhetema.

som Utländska studerandes intresse för kvinnoforskning har ständigt ökat och

några universitet har utvecklat engelskspråkiga studiehelheter. Detta har

möjliggjort ett utvecklande det internationella student- och lärarutav bytet Nordplus, Erasmus.

Kapitel 7 127

Norge

I Norge har kvinnoforskningen utvecklats systematiskt sedan l970-talet.

Norges Allmenvitenskapelige Forskningsråd fr.0.m. år 1993 Norges Forskningsråd har spelat central roll för befrämjandet kvinnoen av forskning, framför allt grundandet sekretariatet för kvinnogenom av forskning. Sekretariatet som grundades år 1977 för samhällsvetenskaperna, blev år 1982 tvärvetenskapligt och har haft permanent status en

sedan år 1991. sekretariatet har tilldelats nationella koordinerings- och informationssuppgifter. Vid Sekretariatet arbetar idag heltidsanställ-

sex da och en deltidsanställd person.

Till Sekretariatets uppgifter hör att öka rekryteringen kvinnor till

av alla discipliner och att befrämja, koordinera och förmedla kvinnoforskning och kvinnoforskningens resultat. Sekretariatet har såväl ett nationellt ansvar viktiga uppgifter inom det nordiska och insom

ternationella kvinnoforskningssamarbetet. Sekretariatet kan initiera forskning, men bedriver inte egen forskning. Sekretariatet förmedlar information om kvinnoforskning och dess forskningsresultat

genom

tidskriften Kvinneforskning tidigare Nytt kvinneforskning. Vidare

om

publicerar Sekretariatet inarierapporter, utger inforrnationsbroschyrer,

sem samt arrangerar konferenser, seminarier och workshops. Stöd till

forskare och förmedling kontakter mellan forskare och användare hör

av ytterligare till Sekretariatets uppgifter.

Sekretariatet för kvinnoforskning har haft stor betydelse bl.a. för

en

rekryteringen av kvinnor till forskning och för det generella stödet för kvinnoforskningen. Den norska forskningsfinansieringen på området har varit den mest omfattande i Norden. Flera större forskningsprogram har

finansierats i slutet av l970-talet och under 1980-talet. Nya forsknings-

program med explicit kvinno- eller könsperspektiv har dock inte

lanserats på senare tid, något bekymrat många kvinnoforskare. som Den centraliserade organisationsmodellen kompletterades fr.0.m. mitten av 1980-talet genom att lokala kvinnoforskningscentra inrättades vid universiteten. Idag finns kvinnoforskningscentra vid universiteten i Bergen, Oslo, Trondheim, och Tromsø. Dessa är tvärvetenskapliga, med

undantag för Sentret for kvinneforskning vid Universitetet i Bergen,

som har sin tyngdpunkt på de humanistiska vetenskapema.

I Norge finns en tradition med självständiga forskningsinstitut, särskilt inom den tillämpade samhällsforskningen. Också kvinnoforskningen har i högre grad än annorstädes försiggått utanför universiteten

och flera kvinnoforskare har funnit anställning inom forskningsinstituten. Forskningen i dessa institut har initierats och finansierats myndigav

heterna och influerats av den offentliga politikens problemformuleringar.

128 Kapitel 7

Forskningen i Norge, inklusive kvinnoforskningen, har således ett starkt universitetsextemt inslag i form stor användarstyrd forskning. av en Den norska kvinnoforskningens starka institutionella bas i forsk-

ningsinstituten förklarar för sin del varför det inte satsats så mycket på

undervisning kvinnoforskning eller på kvinnovetenskapliga studier. av Till skillnad från kvinnoforskningsenhetema i de övriga nordiska länderna, har de norska kvinnoforskningscentra i regel inte gett någon

reguljär undervisning. Endast två fasta högre undervisningstjänster är

f.n. vikta för kvinnoforskning: professuren i kvinnohistoria vid Universitetet i Bergen och professuren i kvinnolitteratur vid Universitetet i Oslo. Universitetens kvinnoforskningscentra har i stället sett som sin och koordinera forskning. Undervisningen har

huvuduppgift att utöva

tillhöra ämnesinstitutionema. På tid har krav dock rests ansetts senare på satsningar på undervisning inom grund- och forskarutbildningen samt på särskilda tjänster i kvinnoforskning. Många har insett att integrering-

inte löper så snabbt och smärtfritt tidigare trott. Följaktligen

en som man starkt intresse uppstått för att utveckla kurser och undervisning har ett i kvinnoforskning. Samtidigt håller det norska universitetssystemet på utvecklas i flexibel riktning, vilket kan förbättra möjligatt en mer heterna för studerande att integrera heterogena och valfria element mer

i grund- och forskarexamina.

Intemationaliseringen kvinnoforskningen, särskilt det nordiska och av studentutbytet, har försvårats att universitetsstrukturen i

europeiska av

rigid och studierna rätt bundna. Situationen försvåras av att Norge är kvinnoforskning inte har ett undervisningsämne. Avdelningen status som för kvinnorätt vid Universitetet i Oslo är ett undantag. Här har engelskspråkig undervisning och forskarutbildningskurser utvecklats inom

för utvecklingssamarbetet och avdelningen ingår i ett Erasmus-

ramen nätverk. åtgärder vidtagits för att utveckla satsningama på På senare tid har informations- och dokumentationsverksamheten inom den norska kvinnoforskningen, Nämnas kan också att nationell förening för en kvinnoforskning kommer att grundas inom kort i Norge.

Kapitel 7 129

Satsningar på jämställdhet vid universitet och högskolor i Danmark, Finland och Norge

Jämförande studier av jämställdheten vid nordiska högskolor och inom forskarrekryteringen är fåtäliga. Enligt en undersökning från slutet av 1980-talet uppgick andelen kvinnor av samtliga som disputerade for doktorsexamen till 19% i Danmark och Norge, 24% i Sverige och 34% i Finland. År 1983 innehade kvinnor 22% av forskartjänster i Finland och Sverige, medan motsvarande siffror för Danmark och Norge var 16% Tyvärr jämförbara statistiska uppgifter svårtillgängliga. är nyare

Enligt en undersökning i Danmark från år 19906, var 17% av

innehavama i de högsta tjänstekategoriema vid högskolorna professorer, lektorer och adjunkter kvinnor. Av professorerna var endast 5% kvinnor en lägre andel än i de övriga nordiska länderna. 1 Danmark har inga särskilda åtgärder vidtagits för att öka rekryteringen av kvinnor till

forskningen med undantag för Aktionsplanen för kvinnoforskning,

genom vilken åtta kvinnoforskartjänster inrättades, se denna rapport s. 4-5. 1 Finland var 9% av professorema kvinnor år 1991. Motsvarande siffra för biträdande professorer l7%7. Flera högskolor har tillsatt var jämställdhetskommittéer, som antagit särskilda planer för befrämjande av jämställdheten vid högskolorna. Dessa planer kan också innehålla åtgärder som syftar till att öka andelen kvinnor i forskningen. 1 praktiken har sådana åtgärder knappast förekommit. l den norska jämställdhetslagen ingår bestämmelser om könskvotering för rekrytering till statliga tjänster, inklusive universitetstjänster. Ifall två sökandes kvälfikationer är tillnärmelsevis lika, bör den de sökande representerar det kön som har färre än 40% av de av som anställda i den aktuella tjänstekategorin, äga företräde vid anställning. Alla fyra norska universitet har handlingsplaner for jämställdhet och jämställdhetskommittéer. Tre universitet har anställt jämställdegna

5 Nordiskt forskarutbildningssamarbete, Utbyggnadsstrategi. NU 1990:1, s. 32; Forskere i Norden, NORD 1988:30, s. 79. 6 Borchorst Anette, Christensen Ann-Dorte Rasmussen Palle, Kønsproñlen i videnskabelige stillinger ved de videregående uddannelseinstitutioner. Styringsgruppen for Kvindeforskning: København 1992. 7 Husu Liisa, Jämställdheten vid finländska universitet och högskolor. Jämställdhet på universitetet. Rapport från ett seminarium under Nordiskt Forum i Åbo, augusti 1994. Nordiska universitetsadministratörssamarbetet: Åbo Akademi 1995 i tryck.

5 15-1297

130 Kapitel 7

hetskonsulenter på hel- eller halvtid. Sedan år 1981 har Norges Almenvitenskapelige Forskningsråd NAVF följt en kvoteringsprincip som

garanterar att kvinnornas andel av de forskarbefattningar NAVF

som inrättar är minst 40%. Enligt beslut i Stortinget år 1993 kan alla

universitetsanställda med professorskompetens anhålla s.k.

om en personlig professur. Detta har ökat antalet kvinnliga professorer i landet. Idag uppgår kvinnornas andel av professorskåren till 10% och ca av

förstaamanuensis-tjänstema till 19%

Nordiskt kvinnoforskningssamarbete

Det nordiska kvinnoforskningssamarbetet har varit intensivt sedan början

av 1980-talet. Den nordiska kvinnoforskningens internationella inriktning kan bero på att kvinnoforskningsmiljöema varit små,

men framför allt på att det ligger i kvinnoforskningens natur att överskrida

disciplins- och nationsgränser. Som ett resultat av det fackligt-vetenskapliga samarbetet bland

nordiska kvinnoforskare har ett antal forskamätverk uppstått. Av dessa nätverk är en del knutna till enskilda discipliner t.ex. historia, juridik, medicin, filosofi, eller omfattar flera närstående discipliner t.ex. nätverket för kvinnor, naturvetenskaper och teknik, andra är tvärveten-

skapliga t.ex. nätverket för könssocialiseringsforskning; nätverket för

kvinnor, miljö och utveckling. Dessa nätverk har genomfört nordiska samarbetsprojekt och ordnat seminarier och workshops. Bland de konkreta resultaten samarbetet kan nämnas t.ex. den omfattande av

nordiska kvinnolitteraturhistorien, forskningsprojekt om kvinnor i

nordisk politik och det pågående arbetet med antologin Nordic Feminist Thought. Därtill har olika koordinerande aktiviteter mellan nordiska kvinnoforskare utvecklats. Under hela 1980-talet verkade forskarna inom ett

löst organiserat nätverk Nordiskt Forum för att befrämja informations-

utbyte och annat samarbete mellan de nordiska länderna. Detta nätverk fungerade åren 1981-88 och lyckades bl.a. utverka bidrag av Nordiska Ministerrådet för koordinering av nordisk kvinnoforskning. Som en följd av detta stödde Ministerrådet under perioden 1991-94 den nordiska

8 Breivik Torbjørg, Rapport fra likestillingsarbeidet ved norske universitet. Jämställdhet på universitetet. Rapport från ett seminarium under Nordiskt Forum iÅbo, augusti 1994. Nordiska universitetsadministratörssamarbetet: Åbo Akademi 1995 i tryck.

Kapitel 7 131

kvinnoforskningen över sin jämställdhetsbudget att anslå medel

genom för en heltidsanställd koordinator för nordisk kvinnoforskning. Koordinatom verkade vid Åbo Akademi i Finland. Våren 1995 överfördes koordinatorsprojektet till Universitetet i Oslo och integrerades fr.0.m. september 1995 i det nya Nordiska institutet för kvinno- och könsforskning. Till koordinatoms uppgifter har hört att befrämja kontakterna mellan kvinnoforskare i Norden, bl.a. genom att samordna kontakterna till olika nätverk och förbättra informationsutbytet mellan forskare, forskningsmiljöer och användarna forskningen. Koordinatom har arrangerat och av bistått med att anordna nordiska seminarier och konferenser för kvinnoforskare. Koordinatorsprojektet har stärkt samarbetet såväl mellan de nordiska ländernas kvinnoforskningsmiljöer mellan forskningen som

och det nordiska jämställdhetssamarbetet. Projektet har därtill bidragit till att öka den nordiska kvinnoforskningens internationella genomslags-

kraft. Koordinatom har skapat och upprätthållit kontakter till europeiska och internationella kvinnoforskningsnätverk, t.ex. WISE och ENWS. En

engelskspråkig informationsbroschyr över nordiska kvinnoforsknings-

miljöer har utkommit såväl år 1991 som år 1994. Bland de synliga resultaten det nordiska samarbetet kan speciellt av

nämnas den engelskspråkiga kvinnoforskningstidskriften Nora: Nordic

Journal of Womens Studies, startade inom för koordinators-

som ramen projektet år 1993. Tidskriften har i hög grad förbättrat möjligheterna att förmedla nordisk kvinnoforskningskunskap till länder utanför Norden, har också stimulerat den vetenskapliga debatten inom Norden. men Ett annat konkret resultat kvinnoforskamas nordiska samarbete är av

Nordiska föreningen för kvinno- och könsforskning, som grundades i

augusti 1994. Föreningens främsta uppgift är att fungera som utgivarförening för NORA. Därtill skall föreningen ordna seminarier och konferenser. Föreningen har också en viktig uppgift som en samnordisk påtryckningsgrupp gentemot nordiska politiska beslutsfattare och

forskningspolitiker.

I Nordiska ministerrådets Samarbetsprogram för jämställdhetsområdet för åren 1995-2000 fastställs att ministerrådet aktivt kommer att arbeta for att bevara och konsolidera funktionen som nordisk koordinator för

kvinno-, köns- och jämställdhetsforskning och bygga upp en nordisk

institution för könsrelaterad forskning. I enlighet med detta program har koordinationsprojektet och det nordiska kvinnoforskarsamarbetet konsoliderats och utvidgats genom att ett institut för kvinno- och könsforskning grundats med samnordiska medel över Nordiska ministerrådets budget. Institutet har inlett sin verksamhet hösten 1995 vid Universitetet i Oslo.

132 Kapitel 7

Kvinnoforskningen i Norden omfattar många små miljöer. Det har därför varit viktigt att det nordiska samarbetet konsoliderats och byggts ut genom fastare institutionella ramar. Inrättandet av ett nordiskt institut för kvinno- och könsforskning bidrar till att utveckla samarbetet mellan nordiska forskare inom detta område. Institutet kan samtidigt fungera samnordisk plattform för olika typer av samordnade aktiviteter som en inom Norden och de nordiska kvinnoforskamas länk till den övriga som världen. De utmaningar Norden ställs infor i det europeiska och som vidare internationella samarbetet både inom forskningen och jämställdhetsarbetet ökar betydelsen av aktiva forskarkontakter. Under de senaste åren har den nordiska kvinnoforskningen fått en etablerad ställning inom europeisk och internationell kvinnoforskning. Erfarenheterna har visat att det nordiska kvinnoforskningssamarbetet samtidigt har understrukits och fått klarare konturer i de alleuropeiska sammanhangen. Nordiska institutet för kvinno- och könsforskning institutionell ger en för fortsatt koordineringsverksamhet, forskarutbildningsnätverk och ram forskarkurser, seminarier och konferenser, samnordiska forsknings-

och -projekt samt student- och forskarutbyte. Institutet kommer

program också att for uppbyggnad och drift nordisk databas över ansvara av en forskarkompetens inom kvinnoforskning samt koordinera existerande informations- och dokumentationstjänster i Norden. Ett datorbaserat nordiskt konferenssystem för forskare och användare på området är en

konkret uppgift som institutet kommer att initiera.

Institutet kommer därtill regelbundet att utge ett nordiskt nyhetsbrev riktas till kvinnoforskningsmiljöer, enskilda forskare och övriga som intresserade. I nyhetsbrevet ingår bl.a. händelsekalender över viktiga en forskningsevenemang och annan central infonnation. Institutet kommer nordiska möten och seminarier där forskare och praktiker att arrangera kan mötas. Följdaktligen är institutet inte enbart ett samarbetsorgan för forskare, utan också kontakt- och informationskanal mellan forskarna en och användarna av forskningen.

I det s.k. koordinatorsprojektet, liksom också i den nya fas som

inletts i och med det nordiska institutet för kvinno- och könsforskning, har de nationella koordinatorema i de enskilda länderna haft en avgörande roll. De har bildat koordinatoms s.k. referensgrupp, inom

vilken ett flertal samarbetsprojekt mellan länderna initierats.

Kapitel 7 133

Utblick i Europa

I europeisk och internationell jämförelse är de nordiska länderna

föregångare på jämställdhetsområdet. Följdaktligen har intresset för den

nordiska regionen varit stort bland internationella kvinnoforskare. Nordiska kvinnors ställning i politik och arbetsliv samt välfárdsstatens

kvinnovänliga drag internationellt intresse. I det nya Europa,

är av där regionerna allmänt taget får ökad betydelse, utgör den nordiska en regionen unik plattform har goda förutsättningar för att markera en som sig internationellt. Det internationella arbetet kan således stärka och utveckla den nordiska dimensionen. Inom det internationella samarbetet är utmaningarna och förväntningarna den nordiska kvinnoforskningen stora. De nordiska forskarnas insatser europeiska och internationella arenor kommer

troligen att stärkas bl.a. inom de europeiska kvinnoforskningsnätverken. Idag är så varje europeiskt land representerat i sameuropeiska

gott som

kvinnoforskningsnätverk. European Network for Women s Studies

ENWS verkar under Europarådet och EU-ländemas nätverk är

Women s International Studies Europe WISE. Det sistnämnda nätverket har nyligen utsträckt sin verksamhet till hela Europa.

Också övriga former för europeiskt forskningssamarbete kvinno-

forskningens område håller att finna sina former. Kvinnoforsknings-

tidskriften European Journal of Women s Studies började utkomma år

1994. Den Europeiska Unionen finansierade databanken för av kvinnoforskning GRACE innehåller bl.a. expertregister över kvinnoforskare på olika områden, kvinnoforskningsenheter och -nätverk i Europa.

Forskarna har tillgång till databasen nationella eller regionala

genom dokumentationscentra för kvinnoforskning. Individuell tillgång till databasen är åtminstone ännu inte möjlig. GRACE har också utgett en rad skriftliga kataloger utgående från databasen. Student-, lärar- och forskarutbytet inom den europeiska kvinnoforskningen kommer att expandera bl.a. EU:s universitetsprogram genom nya Socrates. EU-ländemas samarbete inom kvinnoforskningen och särskilt inom studentutbytet har utvärderats under år 1995. I den s.k. Sigmakommittén, fungerat evalueringsgrupp, har också den nordiska som som

kvinnoforskningen varit representerad. Det europeiska kvinnoforskningssamarbetet underlättas av att

åtminstone någon form nationell koordinering finns i samtliga av europeiska länder med undantag för Tyskland, Grekland och Sverige.

Koordineringen fungerar nationella kvinnoforskningsorganisa-

genom

tioner och -nätverk ocheller nationella koordinatorer i Finland,

genom

134 Kapitel 7

Norge, Danmark och Nederländerna finns f.n. anställda koordinatorer. I detta sammanhang kan nämnas att organisationsstrukturen i den europeiska kvinnoforskningsföreningen WISE bygger på existensen av nationella föreningar, som representerar respektive lands kvinnoforskare. Dessa föreningar har bl.a. i uppgift att utse nationella kontaktpersoner till styrelser, arbetsgrupper och andra organ inom WISE. I det följande tar jag kort upp några utvecklingsdrag som kännetecknar organiseringen av kvinnoforskningen i Nederländerna, Storbritannien och Tyskland. Kvinnoforskningen har utvecklats särskilt systematiskt i Nederländema. Vid de brittiska universiteten har i synnerhet grundoch forskarutbildningen utvecklats bl.a. inom ramen för särskilda studieprogram. På den europeiska kontinenten och i östra Central- Europa varierar kvinnoforskningens ställning i hög grad mellan och inom länderna. Tyskland är ett land jag valt att nämna i detta som sammanhang. Åtminstone i de reformorienterade delstatema här mer tas Nordrhein-Westfalen exempel har institutionalisering av som - en kvinnoforskning ägt rum.

Nederländerna

Samtliga universitet i Nederländerna erbjuder undervisning i kvinnoforskning. Separata kvinnoforskningsenheter har grundats vid universiteten och samhällsstödet till kvinnoforskningen är omfattande. Tretton kvinnoforskningsprofessurer har inrättats med särskilda medel. Sedan år 1982 har kvinnoforskama organiserat sig i en nationell förening, som har en anställd koordinator placerad vid Universitetet i Utrecht. Förutom nationella koordinerings- och informationsaktiviteter, har föreningen

tagit initiativtill den europeiska kvinnoforskningstidskriñen. Därtill

nya fungerar den nationella koordinatom också koordinator för den som

europeiska kvinnoforskningsföreningen WISE.

På senare tid har forskarutbildningen i kvinnoforskning utvecklats systematiskt, bl.a. med graduate schools i kvinnoforskning. En annan trend är att kvinnoforskningen håller på att institutionaliseras som en ny reguljär institution vid universiteten. För närvarande har fem universitet inrättat institutioner i kvinnoforskning som leds av en professor. Detta gör det också möjligt att avlägga examen med kvinnoforskning som huvudämne.

Kapitel 7 135

Storbritannien

Det land i Europa, där kvinnoforskarna kanske mest arbetat på att ge kvinnoforskningen disciplinstatus, dvs. rätt att utexaminera studerande, är Storbritannien. Vid de flesta universitet i landet ges kvinnoforskningskurser på undergraduate- eller postgraduate-nivå, omfånget men varierar betydligt. De drastiska nedskärningarna av universitetssektom under 1980-talet drabbade kvinnoforskningen hårt. Vid ett brittiskt universitet kan Bachelor-examen avläggas i Womens Studies, vid ca tio universitet kan Masters-examen avläggas i Womens eller Gender Studies och vid två universitet kan doktorsexamen avläggas i kvinno-

forskning. Det är dock vanligare att kvinnoforskningsteman integreras

i övrig undervisning, att ens examen består t.ex. till hälften eller en

tredjedel av kvinnoforskningskurser och att examina med ett kvinnooch könsperspektiv avläggs inom traditionella universitetsdiscipliner och institutioner. Forskar- och lärartjänster är sällan öronmärkta for kvinnoforskning. En betydande del av undervisningen sköts av timanställda lärare eller inom för den ordinarie undervisningen på institutionerna. Elva ramen kvinnoforskningsenheter har inrättats vid brittiska universitet. De flesta dessa är underresurserade och saknar tjänster. Statligt stöd eller av egna särbeviljning för kvinnoforskning förekommer inte. År 1989 grundades ett nationellt nätverk för kvinnoforskare

Womens Studies Network, bl.a. för att koordinera det internationella

samarbetet. Nätverket publicerar därtill årligen en katalog med information undervisningen i kvinnoforskning vid brittiska universitet. om

Tyskland

De tyska delstaterna har en autonom ställning bl.a. inom utbildningsoch forskningspolitiken. Den federala strukturen innebär stora regionala variationer beträffande såväl satsningar kvinnoforskning som rekrytering kvinnor till forskningen. I t.ex. Nordrhein-Westfalen har av kvinnoforskarna varit organiserade i påtryckningsgrupper sedan år 1980. På tid har myndigheternas inställning till kvinnoforskningen senare förbättrats. Detta har bl.a. tagit sig uttryck i bestämmelser gällande positiv särbehandling kvotering av kvinnliga forskare i samband med rekrytering till tjänster och i ett särskilt utvecklingsprogram for kvinno-

forskningen. Utvecklingsprogrammet förutsätter att ett visst antal

vakanta professurer årligen ombildas till professurer i kvinnoforskning.

136 Kapitel 7

Sammanlagt har 38 kvinnoforskningprofessurer inrättats i delstaten tack vare detta program. I övriga delstater har kvinnoforskningen inte uppnått motsvarande

institutionaliserade och permanenta status. Antalet professurer i

kvinnoforskning i Tyskland uppgår idag till ca 60, av vilka de flesta finns i de f.d. västtyska delstatema. Vid ett flertal universitet har koordinerande enheter inrättats för kvinnoforskningen; vissa av dem har forskartjänster, biblioteks-, dokumentations- och informationsserviegna medan andra fungerar infonnellt organiserade nätverk ce, snarare som samlar studerande och forskare intresserar sig för kvinnoforsksom som ning. Undervisning i kvinnoforskning dock vid så gott som samtliga ges universitet i landet. Vid några universitet har kursutbudet inom ämnet organiserats i större studiehelheter och erbjuds på kontinuerlig basis t.ex. Bielefeld, Berlin, Dortmund. Vanligare är att kvinnoforskningskurser enstaka valbara kurser inom ramen för lärarnas ordinarie ges som undervisning. I likhet med Norden har kvinnoforskningen i Tyskland inte utvecklats till ett akademiskt ämne med institutionell status, egen såsom fallet är t.ex. i Förenta staterna och Kanada. Inom forskarutbildningen har på tid inrättats två nationella forskarskolor senare Graduiertenkolleg för kvinnoforskare. I motsats till de flesta andra länder i Europa, har de tyska kvinnoforskama inte grundat någon nationell tvärvetenskaplig förening. Inom de olika delstatema har forskarna däremot organiserat sig i såväl

tvärvetenskapliga ämnesspeciñka nätverk och organisationer. Inom

som

vissa discipliner t.ex. sociologi, politologi fungerar nationella

kvinnoforskamätverk och sektioner. Forskarstuderande i kvinnoforskning har också organiserat sig i nationell förening. Kännetecknande för en den tyska kvinnoforskningen är därtill det relativt stora antalet s.k. kvinnoforskningsinstitut. Dessa institut fungerar utanför autonoma universitetens och är sedan år 1992 organiserade inom ett landsram omfattande nätverk.

Slutsatser

Den nordiska kvinnoforskningen kännetecknas att de flesta universiav byggt särskilda enheter för kvinnoforskning och att samhället tet upp gett ett förhållandevis stort otillräckligt stöd till kvinnoforsk- - men ningen. Detta har skett öronmärkta särbeviljningar, kvinnoforskgenom ningstjänster, stöd för undervisning i kvinnoforskning osv. Detta stöd

Kapitel 7 137

har ofta motiverats med jämställdhetsargument och kvinnoforskningen har haft allierade bland kvinnliga politiker och forskningsadministratörer. l organisatoriskt avseende har kvinnoforskningen utformats något olika sätt i de nordiska länderna. Den norska modellen bygger på ett Sekretariat för kvinnoforskning vid det nationella forskningsrådet samt lokala kvinnoforskningscentra vid universiteten. I Norge har därtill många kvinnoforskare integrerats i universitetsinstitutioner och forskningsinstitut. En nationell förening för norska kvinnoforskare kommer att grundas. l Finland inrättades en nationell koordinatorsinstitution enligt norsk förebild, med placering vid den statliga men jämställdhetsdelegationen. Vidare ingår i den finländska modellen en nationell förening för kvinnoforskning samt lokala kvinnoforskningscentra vid fyra universitet och informella nätverk vid övriga universitet och högskolor. Den svenska modellen har varit utpräglat decentralistisk och har organiserats underifrån, fora centra vid högskolorna och universiteav ten. Så gott varje svenskt universitet har kvinnoforskningsenhet. som en Verksamheten har samordnats genom informella samarbetsnätverk, framför allt det s.k. F lerforamötet. Sverige saknar nationell koordinering och har ingen nationell kvinnoforskningsförening. Den danska modellen påminde länge den svenska, men sedan slutet av 1980-talet har om också de danska kvinnoforskarna satsat på nationell koordinering: en nationell förening har grundats och en koordinatorstjänst har inrättats. De olika organisationsmodeller tillämpas i de nordiska länderna som är bundna till nationella omständigheter. En modell fungerar väl i som ett land, kan inte automatiskt överföras till ett annat land. Koordinatoms arbetsuppgifter kan formuleras olika sätt och koordinatoms kvalifikationer, fackliga bakgrund och profilering kan variera. Tjänstebeskrivningen för den nationella koordinatorn förändras i takt med att kvinnoforskningens infrastruktur finner nya former och forskningsområdet utvecklas. Den danska koordinatorn har tidsbunden deltidsanställning. Hon en bedriver samtidigt forskning på deltid. Koordinatom är placerad egen vid ett kvinnoforskningscentrum, vilket innebär en nära anknytning till

kvinnoforskarmiljö det kan dock finnas olika uppfattningar om

en koordinatorn alltid skall placeras vid ett centrum i huvudstaden eller om rotation bör tillämpas. Deltidsanställningen är problematisk, eftersom arbetet i praktiken tenderar att ta tid i anspråk. Det är svårt att mer

splittra sig mellan forskningsadministration och forskning.

egen I Norge fungerar koordinationen inom för ett sekretariat som ramen är knutet till det nationella forskningsrådet. Fördelen här är den

138 Kapitel 7

omedelbara kontakten till forskningsfmansiärer och -politiken Å andra sidan kan problem uppstå ifall sekretariatet eller koordinationstjänsterna fjärmas från de lokala kvinnoforskningsmiljöerna vid högskolorna. I Finland är koordinatom placerad vid jämställdhetsbyrån, vilket också haft både positiva och negativa konsekvenser. Kontakterna till jämställdhetsmyndigheter och -politiker har varit direkta, vilket har gagnat både kvinnoforskningen och jämställdhetsmyndigheterna. Koordinatoms tjänstebeskrivning har dock inte explicit knutits till kvinnoforskning. Tjänsten kan därför också belastas med andra arbetsuppgitter. Koordinermgsarbetet kan riskeras ifall de jämställdhetspoiitiska konjunkturema förändras. Den nära anknytningen till jämställdhetsförvaltningen kan ibland upplevas som problematisk bland universitetsforskare. Trots de olika administrativa organisationsformema för koordineringsverksamheten i Danmark, Finland och Norge, finns ett flertal gemensamma drag i den praktiska utformningen av koordinatorsuppgifterna. Kvinnoforskningens snabba expansion, forskningens tvär- och mångvetenskaplighet och inte minst det ökande internationella samarbetet ställer stora krav på nationell koordinering, informationsförmedling, dokumentation och forskningsfonnedling samt forskningspolitisk intressebevakning. Koordinatorsrollen karakteriseras kanske bäst av den engelskspråkiga benämningen facilitator. Genom välorganiserad koordineringsverksamhet och informationsen förmedling kan mångsidig kvinnoforskningsexpertis komma till bruk. en Den kunskap kvinnoforskningen producerar efterfrågas idag allt som från olika håll. Infonnationsbehov finns inte enbart inom forskmer ningen och undervisningen, utan i hög grad också utanför vetenskapssamfundet, dvs. bland kvinnoforskningens användare medborgarorganisationer, massmedia, företrädare for politiska organisationer och förvaltning. Koordinatom fungerar som en länk till medborgare och olika instanser behöver och använder information gällande som kvinnoforskningen och dess resultat. Studerande, forskare och lärare ställer sina specifika krav. Informations- och dokumentationegna stjänster behövs på olika språk, och såväl ett lokalt ett nationellt som plan. Elektronisk informationsfönnedling och databaser som stöder kvinnoforskningen är härvid av central betydelse. Det ökade nordiska, europeiska och vidare internationella samarbetet ökar trycket på att göra den nationella informationen tillgänglig än mer tidigare. Möjligheterna att delta i stor del det internationella en av samarbetet försvåras ifall det inte finns någon samordnande instans som kan fungera länk mellan den inhemska och den internationella som kvinnoforskningen.

Kapitel 7 139

Min slutsats är därför att också den svenska kvinnoforskningen

behöver någon form nationell samordning eller koordinering. Denna

av

åsikt grundar jag framför allt på de erfarenheter jag hämtat av organiseringen av kvinnoforskning i de olika nordiska länderna genom min tjänst koordinator för nordisk kvinnoforskning åren 1991-94. Jag

som har upplevt avsaknaden anställd koordinator i Sverige av en som som

problematisk. En institutionaliserad nationell koordineringsverksamhet

i Sverige skulle enligt mitt förmenande viktig med tanke såväl på vara det nationella som det nordiska, europeiska och internationella samarbetet på kvinnoforskningens område. Däremot jag mig inte ha anser

förutsättningar att ta ställning till var koordineringen administrativt

kunde placeras. Till koordinatoms viktigaste uppgifter kunde höra:

informationsfönnedling och dokumentation både inom forskarsamfundet och till användarna av forskningen;

forskningsförmedling;

samordning av forskningspolitisk intressebevakning;

samordning av nordiskt och internationellt samarbete. - Till koordinatorstjänsten kan gärna knytas en nationell förening eller ett nätverk för kvinnoforskning. Denna kan då fungera referenssom en grupp för koordinatom och hennes kontaktlänk till centra och fora som

vid högskolorna samt övriga lokala och nationella forskamätverk inom

kvinnoforskningen. Föreningen behöver inte bli tungrodd och byråkratisk: t.ex. behöver man inte gå in för personmedlemmar, utan medlemskåren kan bestå av centra, fora, nätverk osv. Den nationella föreningen eller nätverket kunde utse eller nominera kandidater för koordinatorstjänsten. Detta skulle garantera förtroendet för koordinatom på kvinnoforskarfältet. Det är viktigt att koordinatom har såväl förtrogenhet med kvinnoforskning erfarenhet forsksom av ningsadministration. Det kunde övervägas att göra koordinatorstjänsten tidsbunden t.ex. med en period på 3-5 år, men med möjlighet till förlängning.

Föreningen eller nätverket kunde dessutom utse eller föreslå svenska

representanter till nordiska och europeiska organ inom kvinnoforskningen, såsom t.ex. Nordiska föreningen för kvinno- och könsforskning,

Nordiska institutet för kvinno- och könsforskning samt europeiska och

internationella kvinnoforskningsföreningar. Satsningama på koordinering och befrämjande kvinnoforskningen av

samt på förmedling av forskningens resultat skall inte ta de

resurser av

existerande kvinnoforskningsenhetema vid högskolorna. Dessa behöver

tvärtom förstärkas. Själva forskningen och undervisningen i ämnet skall självfallet fortsättningsvis bedrivas från högskolornas sida. Likaså

140 Kapitel 7

behövs också i fortsättningen för koordinering och forskningsinresurser

formation på det lokala planet. Den verksamhet organiseras från

som den nationella koordinerande enhetens eller koordinatoms sida bör i första hand ett komplement och ett stöd för kvinnoforskningen ses som i högskolorna. Det är följaktligen central betydelse att från början gå av

för befrämja fungerande arbetsfördelning mellan de olika

att en parterna.

Kapitel 8 141

8 Ansettelsesprosessen i Akademia -

barrierer for søkere

kvinnelige

Elisabeth L0range F ürst

Utgangspunktet for undersøkelsen som ble publisert i boken Kvinner

i Akademia inntrengere i mannskultur spørsmålet det

en var om forekommer indirekte ikke-erkjente former for diskriminering av og kvinner søker faste vitenskapelige stillinger ved universitetene og som

distriktshøgskolene i Norge I den norske likestillingsloven fra 1978

forskjellsbehandling kvinner ikke tillatt.3 heter det at av menn og er Denne loven åpnet i tillegg for en bevisst kvinnevennlig ansettelsespoli-

tikk ved hjelp Icjønnskvoteringsregler. Slike regler ble innført ved

av Universitetene i Oslo Tromsø i 1979. Undersøkelsen skulle bidra til og å kartlegge hvilken rolle kjønn spilte når det gjaldt sjansene for å oppnå ansettelse innenfor Akademia. Den skulle også klargjøre hvordan

kjønnskvoteringsreglene hadde virket.

Bakgrunnen for at det inntredenen i det faste vitenskapelige

var

stillingshierarkiet skulle undersøkes var at en utredning fra NAVFs

som

sekretariat for kvinneforskning hadde pekt at det nettopp her syntes

å foreligge flaskehals for økning andelen kvinner i vitenskaps-

en av systemet, såvel for kvinnelige forskeres karriere. Mens kvinneandesom len økte merkbart på student- rekruttnivâ, skjedde det samme ikke på og amanuensis- og toppnivå.

Fokus i undersøkelsen skulle ligge sakkyndigkomiteenes

bedømmelser kvinnelige søkere, spørsmålet hva betydde av og var ønn tolkingsramme ved vurdering rangering kvinner sammenliksom og av net med En bakgrunn for dette spørsmålet var det faktum at menn. sakkyndigkommiteene i langt høyere grad besto mannlige medav

lemmer kvinnelige. På undersøkelsestidspunktet besto 87 % av

enn av

Fürst 1988 2 Undersøkelsen ble initiert NAVFs sekretariet for kvinneforskning. av Problemstillingen ble utformet av Harme Haavind. I tillegg til henne besto den veiledende referansegruppen av professorene Harriet Holter, William Lafferty, Bernt Fossestøl og førsteamanuensis Kirsti Strøm Bull.

3 likestilling, 1978 Lov om 4 Gomitzka 1981

142 Kapitel 8

disse kommiteene utelukkende I de resterende fantes ett av menn. kvinnelig medlem, bare meget sjelden fantes to. Det spesielle ved bedømmelser til faste vitenskapelige stillinger kan sies å vaere de strengt formelle prosedyrene de underlagt. At det i er tillegg dreier seg om faglige vurderinger og slijønn innebzerer imidlertid

at uformelle forhold også kommer inn i prosessen. Undersøkelsens

resultater peker på at et mulig rom for forskjellsbehandling kan âpne seg nettopp her. Den amerikanske vitenskapssosiologen Jonathan Cole er opptatt av al uformelle kan grunnlaget for diskriminering i det prosesser vzere

amerikanske forskningssystemets Han observerte at kvinnner syntes å

bli utsatt for diskriminering fra det øyeblikk de tok doktorgraden. Dette tidspunkt markerer hovedterskelen for inntreden i det amerikanske Akademia, og her opplevde kvinnene med ett dårligere sjanser og langsommere opprykk. Betydningen av dette faktum ser han som viktig fordi nettopp de faste stillingene er nødvendige forutsetninger for full deltakelse i det akademiske livs innerste sirkler. Cole legger vekt at vi, når det gjelder den uformelle forskerkulturen, står overfor svaert subtile forhold som innebaerer store metodologiske utfordringer til kvantitativ utforskning. Han anbefaler et prosessperspektiv åpent for at ubetydelige forskjeller ulike som er

stadier har kumulative virkninger, slik at mange bekker små utgjør en

stor å.° Selv valgte jeg å benytte kombinasjon kvantitativ kvalitativ en av og metode i analysen datamaterialet jeg samlet inn. Dette besto av de av saksdokumenter som utarbeides i forbindelse med ansettelser, inklusive de sakkyndiges innstillinger. På bakgrunn dette skriftlige materialet av utarbeidet jeg enkel deskriptiv statistikk og en kvalitativ språkanalyse. Hva viser så min undersøkelse La oss først se noen av de kvantitative funn.7 Når det gjelder utviklingen kvinneandeler i det av

faste stillingshierarkiet i perioden 1969-1984, kunne vi registrere

en meget forsiktig økning amanuensisnivå stillstand på toppog

5 Cole 1979 6 Cole 1987 7 Den kvantitative delen besto i en registrering av alle ansettelser til faste vitenskapelige stillinger ved alle universiteter og distriktshøyskoler i Norge i perioden 1980-84 N782 ved utfylling av spørreskjemaer bakgrunn av ansettelsesdokumenter. 8 Denne tidsoversikt ble mulig ved å sammenstille undersøkelsens data med sekretariat for kvinneforskning Gomitska data fra en utredning fra NAVFs 1981

Kapitel 8 143

stillingsnivåg. I denne femtenårs perioden, da kvinner var i ferd med å

vinne innpass i en rekke av samfunnslivets mannsbastioner, skjedde det altså svaren lite i vitenskapens verden. Nårjeg her snakker kvinneandeler, dreier det seg om hvor mange om

kvinner relatert til menn som ble ansatt i utlyste faste vitenskapelige

stillinger i denne tidsperioden. Men jeg undersøkte også kvinneandelen blant søkerne til disse stillingene. Heller ikke her kunne man registrere nevneverdig vekst. Bildet var altså preget av lave kvinneandeler noen også blant søkeme. Dette til tross for at kvinneandelen blant rekruttene stipendiater vitenskapelige assistenter, dvs. søkerpotensialet av og kvaliñserte kvinner hadde økt. Når disse ikke meldte seg som søkere, det rimelig å spørre hvorfor. Imidlertid ligger dette utenfor prosjektets er muligheter for å besvare. Det likevel grunn til å reise spørsmålet om er det faste vitenskapelige stillingshierarkiet av ulike grunner i mindre grad frister kvinner En kan også spørre om det skorter mot, enn menn. selvtillit eller oppmuntring når det gjelder å melde seg som søker til

disse stillingene.

En undersøkelsens hensikter var å se nzennere på de kvinnene av faktisk meldte søkere deres sjanser for å oppnå som seg som og ansettelse sammenliknet med deres mannlige kolleger. For å kunne dette, ble andelen oppnådde å bli ansatt relatert til andelen noe om som søkte slike stillinger blant henholdvis kvinner kartlagt. som og menn, Det viste at andelen kvinner som ble ansatt gjennomgående var litt seg lavere andelen kvinner meldte seg som søkere, mens det enn som omvendte tilfellet for Til alle stillingsnivåer og fagomvar mennene: råder ble flere ansatt i forhold til andelen de utgjorde blant menn søkeme. Utfra dette kan at det syntes å vaere en liten, men man gjennomgående sjanseulikhet mellom de to kjønn i mennenes favør. Førsteinntrykket liten forskjell i sjanser mellom kjønnene rakner av imidlertid når går dypere inn i datamaterialet. Da dukker det opp man atskillig påfallende forskjeller. Det skjer når vi analyserer ansettelse mer sluttresultatet et løp gjennom fire trinn; fra en som av en prosess, melder søker, til blir funnet kvaliñsert, blir innstilt og seg som en endelig ansatt. Det viser at søkemes trinnvise bevegelse gjennom seg

9 I undersøkelsesperioden var de faste vitenskapelige stillingsnivåer amanuensis medregnet førsteamanuensis, dosent og professor. Toppstillingsnivå omfatter her professorater og dosenturer. l° Se Thagaard 1994 for presentasjon relevante studier for denne problemav stillingen.

144 Kapitel 8

denne prosessen, når vi sorterer dem etter fagområde, åpenbarer klare

kjønnsforskjeller se figur 1.

Et påfallende mønster er at forskjellen mellom de to kjønn er størst underveis i utjevnet ved slutten. Å bare på prosessen, og mer se sluttresultatet, selve ansettelsestrinnet, innebaerer dermed at viktige forskjeller underveis blir usynlige. Prosessperspektivet gir altså innsikt.

Figur Ansettelsesprosessen i ñre trinn ved universitetene 1980-84. Etter fagområde og kjønn. Prosent av søkeme

Humaniora K 16 K 35 M 17

K N 153 100 M N 462 100 kvaliñcerte Søkere

Samfunnsvitenskap K 21 K 45 M 20 K 64 M 48 M 55 K N 87 100 M N 397 100

ReaIfagtekn. K 18 K 48 M 24

K N 65 100 M N 1040 100

Medicin K 22 K 42 M 24

K N 100 100 M N 500 100

Kapitel 8 145

Barrierer på hvert trappetrinn

Ved ansettelsestrinnet er det bare innen realfagteknologi-området det er tale klare kjønnsforskjeller. Her har kvinnelige søkere klart dârligere

om sjanser til å oppnå ansettelse sammenliknet med mannlige. Hva skyldes det Blir de i mindre grad funnet kvaliñserte På annet trinn i protrinnet for å bli funnet kvaliñsert, vises at det motsatte er sessen; tilfellet. Kvinnene i realfag teknologi blir i mye høyere grad funnet kvalifisert deres mannlige konkurrenter +8%. Men når de kommer enn til innstillingstrinnet, slippes de i mindre grad gjennom -9%. Selvom disse kvinnene altså i høy grad tilkjennes kompetanse, slippes de ikke det nåløyet innstillingstrinnet Her i samme grad gjennom representerer. kan de barriere. man støter en Også for kvinner søker stillinger innenfor humaniora betyr som innstillingstrinnet barriere. Kvinner søker stillinger innenfor det en som medisinske området avviker derimot fra mønsteret, idet de møter en

barriere allerede ved kompetansetrinnet. De blir i mindre grad

mye funnet kvaliñserte enn deres mannlige konkurrenter.

Også sortert etter stillingsnivå det klare kjønnsforskjeller underveis

er

i prosessen se figur 2.

Begrepet barriere uttrykker her rent kvantitativt: prosentdifferenser noe mellom kvinnelige og mannlige søkere.

146 Kapitel 8

Figur Ansettelsesprosessen i fire trinn ved universitetene 1980-84. Etter stillingsnivå og kjønn. Present av søkeme

Univeristetene

Professor K 14 K 24 M 20 K 31 K N 29 100 innstilte M N 594 100 kvalificerte Søkere

Dosen K 25 K 46 M 22 K 57 M 58 M 67 K N 28 100 M N 360 100

Amanuensis K 19 K 42 M 23

K N 348 100 M N 1445 100

Kvinner som søker professorater møter en barriere ved kompetansetrinnet. Møter de den ikke der, skjer det ved innstillings-trinnet. Ved begge disse trinnene er kjønnsforskjellen dramatisk: Sjansene for å lykkes er hele 25 % dårligere for kvinnelige enn for mannlige søkere. Eneste gruppen kvinner som har litt bedre sjanser enn mennene er de

som søker dosenturen og det skjer ved ansettelsestrinnet. Men også

disse møter en barriere ved trinnet for kompetanse og innstilling. Når de

2 Dosenturer ble i 1985 omgjort til professorater.

Kapitel 8 147

likevel oppnår ansettelse, kan det bety at dersom de først passerer nåleøynene, så innstilles de ofte første plass. Kjønnsskjevheten blir altså hele veien utjevnet ved prosessens slutt. Forklaringen på dette gåtefulle hopp fra innstillingstrinn til ansettelses-

trinn anvendelse Icjønnskvoteringsreglen. Denne regel ble

er av tilsammen tatt i bruk ved ansettelse av 10 kvinner, alle i amanuensisstilling: 8 ved Universitetet i Oslo, 2 ved Universitetet i Tromsø. Og det viser at det faktisk er ansettelsen av disse kvinnene som har seg bidratt til den lille økningen i kvinneandeler som tidligere nevnt skjedde på 1980-tallet. Det betyr at kjønnskvotering tildels har virket etter hensikten.

Kjønnskvoteringsreglen: Tvetydige

konsekvenser

Hypotetisk kan vi at dersom kjønnskvoteringsreglen ikke hadde vant innført, hadde kjønnsforskjellen vzert langt skjevere når det gjelder

sjanser for ansettelse. Det hadde saerlig vaert tilfellet for det medisinske

fagområdet. Her har kjønnskvoteringsreglen bidratt til ansettelse av 5

kvinner i amanuensisstilling. Grunnen til at de kvinnelige søkeme til

teknologi realfag tapere kan sies å vaere at kjønnskvote-

er prosessens

ringsreglen overhodet ikke har vzert brukt innen disse fagområdene. Det teknologiområdet fremstår aller vanskeligst for kvinner.

er som som

Ingen de kvinnelige søkeme ble her ansatt i den undersøkte perioden,

av

til tross for at 6 7 søkere ble funnet kompetent og hadde doktor-

av grad. Kvinnelig kompetanse på høyt nivå fantes altså, uten at den ble

sysselsatt. negative signaler å når jenter oppfordres til å satse

Dette er utradisjonelt på nettopp slike fag.

Det imidlertid ikke uproblematisk å uttale seg hypotetisk om hva

er

kjønnskvoteringsreglene ikke hadde eksistert. For

som hadde skjedd om et undersøkelsens funn peker på mer tvetydige konsekvenser av av

kjønnskvoteringsreglenes eksistens. En sammenlikning av ansettelser før etter at kjønnskvoteringsreglen ble innført ved Universitetet i Oslo

og viser faktisk at kvinneandelen sank i perioden etter at den ble innført det til tross for at 6 kvinner ble kjønnskvotert inn Dette er stikk i og

13 Kjønnskvoteringsreglen ble ytterligere brukt i 5 tilfeller, uten at det førte til ansettelse: T0 ble flyttet frem til plass 3 trakk seg til fordel for andre og stillinger etter å ha blitt kjønnskvoteit.

148 Kapitel 8

strid med hva man har trodd. Det viser at ikke har blitt tapere mennene i kjølvannet kvinnefremmende tiltak. Snarere tvert i mot: Figur 3 av viser at mennenes sjanser for å lykkes i ansettelsesprosessen ble bedre etter at kjønnskvoteringsreglen ble innført.

Figur Ansettelsesprosessen for mannlige søkere ved universitetet i Oslo før 1973-78 og etter 1979-84 kjønnskvoteringsreglen ble innført. Etter fagområde. Prosent.

Humaniora Før 20 Før 55 Etter 22 Før 69 Etter 52 Før N 165 100 Etter 69 innstilte Etter N 179 100 kvaliñcerte Søkere

Samfunnsvitenskap Før 15 Før 40 Etter 18 Før 67 Etter 51 Etter 73 Før N 156 100 Etter N 176 100

Realfag Før 13 Før 38 Etter 17 Før 76 Før N 159 100 Etter 78 Etter N 296 100

Medisin Før 24 Før 66 Etter 26 Før 81 FørN 191 100 Etter 81 Etter N 297 100

Dette resultatet av innføring av kjønnskvoteringsregler i universitetsverdenen peker på en mulig motreaksjon fra systemets side på det å få

Kapitel 8 149

pålagt et politisk virkemiddel i prosedyrer og regelverk som

seg tradisjonelt har vaert oppfattet viktig side universitetets som en av

uavhengighet politiske samfunnsmessige interesser, altså det

av og

såkalte elfenbenstårnet. Innføringen kjønnskvoteringsregler kan altså

av ha ført til motvilje blant de sakkyndige, slik at mer eller mindre en bevisste motstrategier kan ha vokst frem. F.eks. kan kvinner i mindre

grad tidligere ha blitt sluppet fram i teten, for å unngå at kjønnsenn kvoteringsreglen skulle kunne komme på tale å anvende.

En slik beskyttelse elfenbenståmet kan imidlertid diskuteres. For av spørsmålet ikke den vitenskapelige frihet og uavhengighet er mye er om Den norske filosofen Knut Erik Tranøy tar opp dette av en myte.

spørsmålet i sin bok Vitenskapen samfunnsmakt og livsform fra 1986.

- Her utfordrer han vitenskapssamfunnets rent meritokratiske idealer om

faglig dyktighet eneste fordelings- og belønningsprinsipp. Fag og

som

politikk henger uløselig hevder han. Med faglig makt følger

sammen, også politisk makt. Og det hans poeng at så lenge de faglige er makthavere ikke innser det, ivrer etter å forsvare elfenbenståmets men verdifrie vitenskap, så universitetets autonomi truet. For å rene og er bevare denne autonomien, den sikrer muligheten for fri forskning, som han politisering kunnskapen nødvendig. Som kulturformidser av som

lende utdanningsinstitusjoner universitetene selvsagt formidlere av

er politiske andre verdier, sier han. Utfra dette blir det legitimt å innføre og

likestillingsfremmende kjønnskvoteringsregler i den akademiske

høyborg.

Interne og eksteme systembetingelser

Tilbake til spørsmålet hva den observerte kjønnsforskjellen jfr. figur

om

1 2 betyr. Står vi overfor reelle kompetanseforskjeller eller er det

og snakk forskjeller i vurdering Er det slik at kvinnelige søkere om

generelt de søker professorater spesielt faktisk har dårligere

og som faglige kvaliñkasjoner deres mannlige konkurrenter Eller er det enn slik kvinnelige søkere i mindre grad mannlige innrømmes slike at enn kvalifikasjoner Eller det slik tredje mulighet foreligger; nemlig er at en at vi står overfor systemeksterne betingelser

Disse spørsmålene peker på et problem når det gjelder tolkningen av

funnene. For å det første først, så tillater ikke datamaterialet noen ta systematiske konklusjoner angående søkemesfaktiske kvaliñkasjoner.

kriterier for kompetanse forelå bare usystematisk i datamateri- Objektive

alet. Ofte kunne bare forholde til de sakkyndiges vurderinger. man seg

150 Kapitel 8

I en del tilfeller ble likevel et misforhold mellom søkerens faktiske og innrømmete kompetanse åpenbar. Dette utdypes i den kvalitative analysen i undersøkelsen under.

se For det andre er faktiske eller

objektive kvalifikasjoner som begrep vanskelig å bruke fordi slqørin hele

veien kommer inn i bildet ved faglige vurderinger. Men dersom kvinnelige søkere i mindre grad enn mannlige tilkjennes den kompetan-

se de faktisk har, så mener jeg man må kunne hevde at det skjer en

forskjellsbehandling på bakgrunn av kjønn.

Fra flere forskningshold rapporteras det om slik forbigåelse i

universitetsverdenen. Jeg nevnte innledningsvis Jonathan Coles vitenskapssoiologiske studier. Han snakker om a triple penalty

-

tredobbelte hindringer for kvinners vei inn i forskersamfunnet. Dette

brgrepet omfatter diskriminering. Et spørsmål utover de allerede diskuterte er om dette kan skje fordi Akademia representerer en tradisjonell mannskultur, der kvinner for det meste har vzert fremmede fugler Vitenskaps-samfunnet har også blitt analysert et patriarsom kalsk system som manifesterer ved mannlig kontroll eliteposisjoseg av ner ved hjelp av bestemte utelukkelsesmekanismer. Den vitenskapelige kunnskap er også omtalt som maskulin ved sin neglisjering kvinneliav

ge erfaringer. Cole peker også at kvinner som melder seg som

søkere til Akademia representerer en spesiell type survivors eller overlevende i systemet. Som sterkere selektert gruppe, det faktum at det er mye sterkere frafall blant kvinner enn menn, både i studietiden i og

rekruttfasen, peker på muligheten for at kvinnelige søkere,

som gruppe

betraktet, er vel så faglig dyktige som deres faglige motstykke. Når

fremmede fugler ikke slippes inn, kan det vel så fordi de mye vaere er fremmede, som fordi de er mindre verdige. Muligheten for forskjellsbehandling fra bedømmelseskommiteens side kan støttes av såkalt attribusjonsforskning, viser at de to kjønn som tilskrives ulik verdi. Ved hjelp eksperimenter har funnet at av man faglige artikler vurderes som kvalitativt dårligere, mindre originale og interessante når den som vurderer tror forfatteren kvinne, enn når er en det forutsettes at vedkommende mann. er

Min analyse av ansettelsesprosessen i Akademia tyder på at uformelle

prosesser som truer objektiviteten og nøytraliteten i de formelle

prosedyrene synes å gjøre seg gjeldende ved faglige vurderinger.

Cole 1981 5 Bowling Martin 1985 6 Se f.eks. Fox-Keller 1985, Sandra Harding 1986

7 Se f.eks. Goldberg 1968

Kapitel 8 151

Tolkning, skjønn fagpolitiske interesser ut til å spille en viss og ser rolle. Det skjer f.eks. når betenkninger skreddersys for bestemte

søkere allerede i utgangspunktet. Når vi vet at universitetsstillinger i stor

grad representerer knappe goder i et utpreget konkurransesystem, er det ikke så merkelig at interessekamper utspiller seg ved valg av beste søker. I slike konflikter det vel heller ikke så overraskende at kvinner er usynliggjøres i kampen mellom lovende menn.

Ved siden de systeminteme betingelsene, så som sakkyndig-

av komiteene Akademias dørvoktere representerer, avslører analysen - også systemeksteme betingelser, så samfunnet utenfor Akademia, som

med dets økonomi politikk. Også disse instansene viser seg å

og viktige betingelser for kvinners sjanser for å lykkes med å representere oppnå fast stilling i Akademia. Det systemeksteme forhold min undersøkelse avdekket var en som

gjennomgående kjønnsskjevhet nettopp når det gjaldt konkurransen om

stillingene. Det viste at kvinnelige søkere i perioden jeg undersøkte seg

systematisk havnet i de lengste køene. Det meldte seg gjennomsnittlig

6.3 søkere til stillinger med kvinnelige søkere, mot 3.7 søkere til

stillinger med bare mannlige søkere se figur 4. Tendensen gjentok seg

på alle fagområder og stillingsnivaer.

s Se også Weidemann 1991

152 Kapitel 8

Figur Gjennomsnittlig antall søkere pr. fast stilling ved universitetene 1969-1979 og 1980-1984. Etter type stilling og fagområde. Universitetene

1980-84

seg kjønnsroller, sosialisering og preferanser velger smalere utdanningsfelter Det handler også forskningspolitikk. Mens tilbudet av enn menn. om Stillinger økte innen typiske mannsfag tekonologi visse realfag - og -

der andelen kvinnelige søkere synkende, skrumpet stillings-tilbudet

var

innen typiske kvinnefag humaniora der andelen kvinnelige søkere

- økende. Utfra dette kan en karakterisere 80-tallets forskningsvar

politikk utilsiktet maskulinisering av vitenskapen. Forsknings-

som en

politikken viste seg her å komme kollisjonskurs med en annen

systemekstem politikk, nemlig den som skulle fremme likestilling mellom kjønnene. Når vi skal forklare hvorfor sjansene for å lykkes i ansettelsesproses-

sen blir forskjellig for de to kjønn, bør altså både systeminteme og systemeksteme forhold tas i betraktning. Likestillingspolitikk og forskningspolitikk synes å peke i hver sin retning. Kanskje blir kjønnskvoteringsregler bare en slags kompensasjon for en lite kvinne-

vennlig forskningspolitikk Den økte konkurranse stillingene for om

Kapitel 8 153

kvinner kan avleses en kjønnsskjevhet som slår inn i ansettelsessom Det viser at den gjør seg gjeldende som dårligere sjanser prosessen. seg både ved ansettelses- innstillingstrinnet. Den kan dermed vaere og medvirkende bidragsyter til den barriere kvinnelige søkere møter ved innstillingstrinnet, der bare bare tre eller fire kan komme i betraktning. Konkurranseelementet kan imidlertid ikke forklare kjønnsskjevheten ved kompetansetrinnet. Alle søkere kan prinsippielt sett bli funnet kvaliñserte. Svaret på kjønnsskjevheten her må snarere finnes i de systeminteme forholdene, så i de sakkyndiges vurdringer. som

Nzerlesning av innstillinger

Som tidligere nevnt omfatter undersøkelsen et kvalitativt innsyn i saksdokumentene. Alle ansettelser til faste vitenskapelige stillinger ved Universitetet i Oslo i perioden 1977-1984 ble gjennomgått i en kvalitativ analyse. Naerlesningen konsentrerte seg om stillinger med både mannlige kvinnelige søkere. Dette kvalitative innsyn skulle svar og på spørsmålet det fantes grunnlag for mistanke forskjellsbeom noe om handling på bakgrunn kjønn. Indikasjoner på dette ville foreligge ved av

manglende mellom faktisk kompetanse i den grad den var

samsvar

redegjort for de sakkyndiges omtale og vektlegging av den. Det

og

kunne gjelde manglende overensstemmelse mellom premisser og

samme konklusjoner i innstillingen. Var det indikerte forskjellsbehandling på bakgrunn av noe som kjønn, hvordan kom det eventuelt til syne i de sakkyndiges innstilog

linger Det viktig å presisere at disse innstillingene som skriftlige

er nedtegnelser representerer spesiell type tekst, konstruert som en en

argumentasjon til begrunnelse for de sakkyndiges vurdering og rangering søkeme innbyrdes. Ifølge prosedyrene skal innstillingene

av følge visse formaliserte regler for bedømmelse av faglig kvalitet. Det skal legges størst vekt søkerens vitenskapelige produksjon både når det gjelder omfang kvalitet. Relevans i forhold til betenkningsteksten og

også viktig, dessuten legges en viss vekt pedagogisk og admi-

er nistrativ erfaring. I undersøkelsen ble det bestemt at diskriminering kunne sies å forekomme dersom søkeren ble undervurdert, nedvurdert, bortdeñnert forbigått, enten dette skjedde bevisst eller ikke. og Et de mønstrene kom til syne ved naerlesningen av innstilav som

lingstekstene var de vi betegnet som paternalisme. Dette begrepet

henspeiler på far-sønn forholdet autoritetsrelasjoner personnivå. og artikkel snakker de norske sosialantroplogene Tian Sørhaug I en

154 Kapitel 8

Jorun Solheim overlevelsen familisme, styreforrn bygger

om av en som på familieforhold, også i det modeme samfunn. De hevder at universitetet i en viss forstand kan sies å vaere dominert av farsfigurer og høvdinger. Og, sier de: Å bli sett av far dermed legitimert og som arving til høvdingsetet, ser ut til å vaere en av de aller viktigste former

for knapphet.2° Dette gjør det vel så rimelig å beskrive universitetskul-

turen med familiemetaforer og -modeller som å bruke bedriftsmodeller. Fordelen ved familiemodellen er at den lar kjønnsrelasjoner tre klart fram. Når far-sønn forholdet blir viktig for å forstâ relasjonene mellom seniorer og juniorer i forskemettverket, kan det samtidig peke på problemer for kvinner i vitenskapskulturen. Spørsmålet er om en datter har samme symbolverdi som en sønn. Nzerlesningen viste at kvinner i konkurranse med sine mange brødre lett ble usynlige og uinteressante. De syntes ikke i samme grad å bli tatt alvorlig satset på unge og lovende forskertalenter. og som

Ei heller syntes de å bli regnet som selvfølgelige opprykkskandidater i

systemet. Et illustrerende eksempel på mønstre som belyser dette er

f.eks. at alder syntes å få forskjellig betydning alt etter om søkeren var eller kvinne. Kvinnelige søkere ble stadig utsatt for å ha feil mann alder. Enten de for eller så de for gamle. En kvinnelig var unge, var søker saerlig dyktig opplevde f.eks. at en eldre mannlig som var ung og

konkurrent sto for tur til stillingen et ikke-legitimt kriterium i universitetsverdenen og derfor ble rangert foran henne. En eldre og spesielt dyktig kvinne opplevde at en yngre mann ble hevdet å vaere

spesielt lovende umistelig for miljøet og ble rangert foran henne. og - Et annet påfallende mønster også i viss forstand knyttet til som en er

tradisjonelle kjønnsroller, at kvinnelige søkere stort sett ikke ble

var tilkjent bredde i sin vitenskapelige produksjon, et regelfestet krav ved

ansettelser i toppstilling. Derimot ble de gjeme tilskrevet sneverhet. Det

påfallende at når kvinner endelig ble innrømmet bredde, ble de var

likevel rangert bak fordi de nå ble sagt å spre seg for mye

en mann, eller ble sagt å ha andre kvaliteter dybde eller indre - mannen som sammenheng, nå ble viktigere enn bredde. noe som

9 Sørhaug Solheim 1987 2° op.cit. s. 8 2 Se Reskin 1978, der forskerkulmren analyseres i lys av familimre kjønnsrollemønstre. n Eksemplene blir presentert i boka alle hentet fra ansettelser til som er toppstillinger. Det nettopp ved ansettelse i disse stillingene store kjønnsforvar skjeller kom fram i den kvantitative analysen jfr. figur 2.

Kapitel 8 155

Språket blir altså svart tøyelig når det gjelder å argumentere til fordel for en foretrukket søker, hvilket altså ikke nødvendigvis betyr den beste i objektiv forstand. Nettopp denne siden ved språket synes å ramme kvinnene. F.eks. syntes visse rosende eller meritterende 0rd og vendinger sjeldnere å bli brukt om kvinner enn menn. Det først var og fremst mennene som ble innrømmet originalitet, pionervirksomhet eller endog innslag av genialitet. Kvinnene derimot ble tilskrevet flid, grundighet og nøyaktighet. Mens menn ofte ble omtalt som unge og lovende, ble kvinnene omtalt som tålmodige og utholdende. Kvinner ble i det hele tatt helst omtalt med passiv og forbeholden språkbruk: Det syntes som om kvinner var eller hadde gjort positivt, noe mens menn ble omtalt uten forbehold; de var og hadde gjort noe positivt, uten nøling. En observasjon at enten kvinner ble rost eller rist, annen var syntes det å skje med moderasjon. Kvinners produksjon ble heller ikke

omtalt så inngående produksjon -i det hele tatt ble kvinners

som menns produksjon i mindre grad tatt stilling til og diskutcrt innholdsmessig. Og

det gjaldt saerlig om forskningsfeltet var kjønnsrelevant.

Naerlesningen av de sakkyndi ges vurderinger rangeringer bekreftet og

mistanken om forskjellsbehandling på bakgrunn kjønn. At kvinnelige

av søkere ikke er fedrenes sønner og sjeldent professorenes protegéer fremstår som et forskerkulturens bidrag til dette. Når kvinner ikke av når opp i konkurransen med sine mannlige kolleger, vil jeg hevde at slike forhold kan vaere like sannsynlige forklaringer som at de mangler

doktorgrad eller ikke har stor nok vitenskapelig produksjon. Problemet

er nettopp at slike objektive kvaliñkasjoner ikke nødvendigvis er tilstrekkelige til å nå opp i konkurransen. Når det kommer til den avgjørende runden mellom konkurrentene, synes altså kvinnene å vaere utsatt for å bli deñnert ut av spillet. Det er som om deres kjønn diskvaliñserer dem til deltakelse en arena som egentlig er forbeholdt mannlige spillere. Den såkalte flaskehalsen, som min undersøkelse bekrefter, dvs. når veksten i kvinneandeler avtar ved overgangen til de faste vitenskapelige stillingene, er det nok ikke irrellevant at disse stillingene representerer terskelen til det egentlige Akademia, et tradisjonelt mannshegemoni. Ved denne terskel blir kvinner avvikere som representanter for et systemfremmed kjønn. Dette

kjønn synes å bli fortolket i tråd med eldgamle kulturelle, ubevisste

og

forestillinger, det Pierre Bourdieu omtaler doxa: Det tas for

som som

23 Kravet at skal ha doktorgrad eller tilsvarende for å oppnå fast om man vitenskapelig stilling ble innført i 1993 24Bourdieu 1977

156 Kapitel 8

gitt i kultur, det ingen stiller spørsmålstegn ved inntil noen, så som

en kvinneforskningen, begynner å forstyrre denne orden f.eks. ved å kikke de sakkyndige i kortene.

Litteratur:

Bourdieu, Pierre: Outline of theory of practice. Cambridge University

a

Press, Cambridge 1977

Bowling, Jill Bryan Martin: Science: masculine disorder 1 Science a and Public Policy. Vol. 12, nr. 6.1985 Cole, Jonathan: Women Science. I American Scientists. Vol. 69. Nr 4. 1981 Cole, Jonathan: Fair science: Women in the scientific community. The Free Press. New York 1979

Cole, Jonathan: Upublisert presentert på seminar ved NAVF:s

manus

utredningsinstitutt, Oslo 1987

Fürst, Elisabeth: Kvinner i Akademia inntrengere i mannskultur - en NAVFs sekretariat for kvinneforskning. Oslo 1988

Goldberg, Philip: prejudiced against women Transaction.

Are women Nr. 5.1968 Gomitzka, Nina: Kvinner i forskningssystemet ved inngangen til 1980-

årene. En utredning for NAVFs likestillingsutvalg. Oslo 1981 Haavind, Hanne: Likestilling ansettelsesprosedyrer ved universitet og

og distriktshøyskoler. NAVFs sekretariat for kvinneforskning. Oslo 1984 Sandra: The Science Feminism. Comell University

Harding, Question in

Press, London 1986 Keller, Evelyn Fox: Gender and Science. Yale University

Reflections on

Press. London 1985

Reskin, Barbara F.: Sex Differentiation and the Social Organization of

Science. I Gaston, Jerry ed.: The Sociology of Science.: Problems,

Approaches and Research. London 1978.

Sørhaug Tian Jorun Solheim: Hvis du ikke har vaert her før, har du ikke her å gjøre. Samtiden. Nr. Oslo 1987 noe Ihagaard, Tove: Hard work and much patience. Career prospects for

scientists. Nordic Journal of Womens Studies NORA. No.1

women Oslo 1994

Tranøy, Knut Erik: Vitenskapen samfimnsmakt livsform. Universi-

- og tetsforlaget 1986 Weidemann, Jana: Vitenskapelige bedømmelser arena for kamp om -

vitenskapssyn. I Veiet funnet for lett for tung: Kjønn og

og - og

Kapitel 8 157

vitenskapelige bedømmelser. NAVFs sekretariat for kvinneforskning, Norges allmennvitenskapelige forskningsråd og Senter for kvinneforskning, Universitetet i 0510, 1991

9 .

i:n

4 ,

non

DOD l | n i

UBU 00a nan UG U U .VNIVERSWTET

nu u u

J .

158 Kapitel 8

Kommentarer till Elisabeth Fürsts artikel

Ansettelsesprosessen i Akademia

-

Barrierer for søkere

kvinnelige

Ulla Riis och Leif Lindberg

Vi har under det senaste året genomfört undersökning liknande en Elisabeth Fürsts, svenska förhållanden. Våra resultat men som avser stämmer delvis med Fürsts, delvis inte. De stämmer i den meningen att vi kan finna exempel många hennes resultat, men vi finner av däremot inte det mönster hon har sett. Mot denna bakgrund skall som vi göra några kommentarer. Fürsts uppsats är välskriven och tankeväckande. Det mesta i hennes budskap har ännu aktualitet. Hon har emellertid endast gjort en

sammanfattning den undersökning som hon publicerade 1988 och

av

bygger på data från 1969-1984. Någon uppdatering har inte gjorts

som rimligen inte begäras. Inte heller kommenterar hon den debatt

och kan

följt sedan 1988. Detta är beklagligt eftersom vi, i ett material som som

omspänner perioden 1982-1994, har kunnat notera ett slags genombrott i de svenska tjänsteförslagsnämndemas sätt att arbeta sedan åren

omkring 1990.

Sakkunniga och änsteförslagsnämndemas övriga ledamöter kan och bör enligt den första jämställdhetslagen från 1980 -ta frågan om

upp -

jämställdhet när det finns relativt jämnstarka kandidater av båda könen

konkurrens. Det dröjer ända till 1985 innan vi finner ett ärende i i en vårt material där så sker; därefter inträffar det ytterligare några gånger under 1980-talets sista år. Från och med 1991 års material blir det vanligt vid våra fyra undersökta fakulteter regel att jäm-

och en av

ställdhetsaspekter tas antingen sakkunniga eller, något oftare, av

upp, av

tjänsteförslagsnämnden i övrigt. Det sagda gäller både när jämställdhetsaspekter aktualiseras på allmän grund eller då de kommer i

ärendebehandlingen grund för oenighet t.ex. votering eller som reservationer i nämnden eller som grund för överklagande.

Riis, U Lindberg, L 1995 Värdering kvinnors respektive mäns meriter av vid tjänstetillsättning inom universitet och högskolor arbetsnamn.

Kapitel 8 159

Elisabeth Fürsts resultat har påverkat debatten diskriminering och om

jämställdhet vid tjänstetillsättning i den svenska högskolan. Hon har haft inflytande på det visserligen lilla antalet undersökningar

i ämnet som gjorts i Sverige under år. Särskilt hennes resultat avseende senare sakkunnigas språkanvändning har ofta refererats i debatten. Naturligtvis har många andra faktorer haft inflytande på tjänsteförslagsnämnders och sakkunnigas arbets- och skrivsätt. Jämställdhetshand-

läggare, arbetsgrupper och enskilda har bedrivit ett envist och

personer inte alltid tacksamt arbete. Den handledning för tjänsteförslagsnämnder utarbetades 19892 har varit ett viktigt och nödvändigt dokument. som

Tjänstetillsättning är en del av högskolans uppgifter som är traditions-

tyngd och som relativt få personer deltar De deltar är medvetna som om att de härigenom utövar makt. Förändringsarbete kommer därmed

att ta lång tid, antingen detta beror på att det nya lagen från 1980 och

senare medbestämmandeavtal är svårt att förstå eller svårt att acceptera. Elisabeth Fürsts rapport är ett mycket intressant tidsdokument. Den har spelat en roll för den svenska debatten och har därigenom .varit värdefull. Det är däremot inte bra om Fürsts resultatbild stannar kvar på den svenska debattens näthinna sedan den påverkat just denna debatt och därigenom blivit något obsolet. Vilket måste ha varit avsikten med Elisabeth Fürsts studie.

Om uppläggning och metod

Elisabeth Fürst studerade material från perioden 1969-1984 och från 1977-1984; hennes material hade hämtats från norska universitet och distriktshögskolor och bestod av protokoll från sakkunnigkommittéer

och av sakkunnnigutlåtanden. Fürst gjorde kvantitativ totalundersök-

en

ning för den förstnämnda perioden och en specialstudie den andra

av perioden. Totalt ingick ca 3.000 tillsättningsärenden och 13.000 ca

sökande i Fürsts material

Vår undersökning är en förstudie och en metodutprövning på ett betydligt mindre material. Vi har undersökt samtliga tjänstetillsättningar

vid fyra olika fakulteter vid lika många svenska universitethögskolor.

2 Jämställdhet och tjänstetillsättningar Handledning för tjänsteförslagsnämn- der. Stockholms universitet. 3 Det är antagligen så att ca 370 ärenden och strax under 2.000 sökande vid Oslo universitet är dubbelräknade och ingår såväl i Fürsts kvantitativa delstudie som i hennes kvalitativa delstudie.

160 Kapitel 8

Sex år har valts ut från perioden 1982- 1994. Materialet utgörs av 311 tillsättningsärenden, vilka det finns sökande av båda könen till 147

av

stycken. Vi har koncentrerat de sistnämnda ärendena. Det har

oss varit intressant konstatera att bland dessa ärenden har i förväg känt att till praktiskt taget samtliga de präglats hög konfliktnivå. Vi som av en

har inte haft avsikt att göra replikation Fürsts studie, men

som en av

däremot har påverkats hennes allmänna uppläggning och vi har

av

använt del hennes resultat som metodisk utgångspunkt för en

en av kvalitativ delstudie.

Resultat och iakttagelser som sammanfaller

Flera våra resultat sammanfaller med dem Elisabeth Fürst av som kunnat visa. Av såväl det norska det svenska materialet framgår som

kvinnor hamnar i de längsta köema. I det ursprungliga svenska

att materialet 31 l ärenden fanns det i genomsnitt drygt fem sökande per om tjänst. För tjänster har sökandegrupper består enbart av män som som

eller enbart kvinnor de tjänsterna utgör en försumbar andel

av senare

antalet sökande i genomsnitt drygt tre När kvinnor och

är personer. konkurrerar tjänster finns det i genomsnitt nära åtta sökande män om tjänst, kölängd överträffar den Fürst fann. per en som Elisabeth Fürst tror att kvinnor i Akademia är starkare selekterad en män och att de därmed kan antas vara vel så grupp än som grupp

faglig dyktig sökande män. Vi fann att nära hälften av

som gruppen

kvinnorna, utgjorde 22 procent av de sökande, blev placerade i

som Av utgjorde 88 procent de sökande, blev tätgrupp. männen, som av också ungefär tätgruppsplacerad. Av alla ärenden med sökande varannan båda könen det vanligast att det fanns eller två kvinnor och av var en betydligt större antal män. Inte desto mindre skedde det att minst en ett

kvinna blev placerad i tätgrupp i 65 procent ärendena. Redan här får

av selektionstanken stöd; de kvinnor väljer att söka hamnar i tätgrupp som med Fürsts terminologi de blev

ungefär lika ofta som männen,

innstilte. skall de hävdade sig relativt väl även i nästa

Vi strax se att

led. Elisabeth Fürst konstaterar att objektiva kriterier för att bedöma

kompetens endast förekommer osystematiskt i hennes material. Samma

iakttagelse kan göras från det svenska materialet; de sakkunniga redogör endast sällan för de kriterier de att tillämpa vid värderingen som avser de sökandes meriter. av

Kapitel 8 161

F ürst tar upp möjligheten att införandet av könskvoteringsregler har mötts med motvilja och föranlett motreaktioner från de väletablerade inom Akademia. Varken hon eller vi har kunnat iaktta om så är fallet; det hade krävt andra metoder, t.ex. intervjuer med personer som har

erfarenhet av arbete i tjänsteförslagsnämnd. Vi har däremot diskuterat

möjligheten att sådana reaktioner har förekommit eller kan bli aktuella.

Olika resultat från det norska materialet resp. det

svenska materialet

Elisabeth Fürst sammanfattar sina kvantitativa resultat för perioden 1969-1984 så att hon kunde registrera en meget försiktig öking amanuensisnivå og stillstand på toppstillingsnivå. Vi fann däremot att alltfler kvinnor erhöll tjänster som professor, lektor eller forskarassistent successivt med tiden. Av ett nettotillskott av professorer om drygt 54 procent från 1981 till 1995 förordnades kvinnor på drygt elva procent. Den ökning som detta är uttryck för var större mot periodens slut än i dess början. Det är att märka att vår undersökningsperiod börjar strax innan Fürsts slutar. Det behöver alltså inte röra sig om motstridiga resultat utan om att vi i vårt svenska material har kunnat utläsa en ökning av andelen kvinnor som kan ha kommit igång på allvar efter t.ex. 1984, det sista året i Fürsts undersökning. Det kan också föreligga skillnader mellan den norska och den svenska situationen som inte enbart sammanhänger med tid utan t.ex. med skillnader i det kulturella eller politiska klimatet. Elisabeth Fürst lade märke till att under den period hon studerade var

ökningen av antalet tjänster störst inom det tekniska fakultetsområdet, sålunda det område där kvinnornas andel i grundutbildning och

forskarutbildning är lägst. Detta förhållande medförde att kvinnornas

andel bland de nytillsatta tjänsteinnehavama hölls tillbaka. 1 det svenska materialet är det tydligt att motsvarande relativa expansion av teknisk

fakultet inte sker. Om man ser till expansionen mätt som antal professurer 1981-1995 finner man att samhällsvetenskaplig fakultet expanderar allra mest; antalet professorer mer än fördubblas under 14-

årsperioden en ökning om 107 procent mot en total ökning av antalet

6 15-1297

162 Kapitel 8

professorer med omkring 55 procentf Dessa skillnader mellan Norge

och Sverige förklarar också delvis att vi har kunnat iaktta ökning av en kvinnor på topptjänster där Fürst inte kunde göra det. sin kvalitativa delstudie, analys sakkunnigutlåtanden, tycker sig I av finna kvinnor ibland omtalas annorlunda än män och att de Fürst att språkliga beskrivningar görs olika ut de syftar kvinnliga som ser om

eller på manliga sökande. Kvinnor kan t.ex sägas spre sig for mye

god översikt sitt breda område. Ålder tycks medan män anses ha över också kunna få olika betydelse beroende den sökande är kvinna om

eller Fürst nämner i sin rapport fyra bedömningsgrunder som

man. uppträder på detta sätt; bredd, djup, originalitet och ålder. Vi har utgått från dessa fyra bedömningsgrunder för att konstruera enkel analysmetod. Vi har lagt till bedömningsgrund som vi kallat en en

för allmänna värderande omdömen, t.ex. god produktion, mycket forskare, uppskattad pedagog, stort antal internationella

skicklig och de fem bedömningsgrundema har vi kontakter, etc. För var en av i de svenska sakkunnigutlâtandena registrerat förekomsten av sedan

värdeomdömen och de uppträder i positiv eller negativ form.

noterat om

exempel bredd kan tillskrivas ett positivt värde

Vi såg nyss ett att negativt värde. Djup och originalitet är egenskaper i de och ett också kan de sakkun-

sökandens produktion eller person som rosas av

niga, eller de sakkunniga kan efterlysa. som inte funnit det mönster Elisabeth Fürst såg. Vi har, som sagt, som djup och originalitet skriver de sakkunniga Närvaro eller frånvaro av av litet Det är likaså mycket ovanligt att de resonerar i termer mycket om. och därefter sätter före äldre kvinna med av ålder en ung man en han lovande. I den mån det förekommer i värt hänvisning till att är det några gånger, sker det till förmån för kvinnliga material, och det gör sökande. I och med att dessa typer värdeomdömen förekommer av

sällan har det inte heller varit möjligt att iaktta några systematiska

gäller bedömning kvinnor respektive män. Bredd skillnader som av något oftare, inte heller här kan säga att kan se kommenteras men

systematik eller mönster i vårt material som helhet. sakkunniga däremot gör språkligt i sina utlåtanden är genomgå-

Vad

antal allmänna och positiva värdeomdömen. Flest

ende att ge ett stort omdömen de inte oväntat den sökande som de allmänna positiva ger första plats, något färre antal positiva omdömen ges själva föreslår på

4 teologisk fakultet och de fem stora fakultetema humanis- Uppgifterna gäller matematisk-naturvetenskaplig, medicinsk, samhällsvetenskaplig och teknisk tisk, fakultet.

Kapitel 8 163

till den andrahandsplacerade och ännu färre får en eventuell tredjehandsplacerad sökande. Tvåan kan eventuellt också få ett eller två negativa omdömen; trean kan få två eller tre negativa omdömen. De

positiva omdömena till toppkandidatema kan som regel räknas i några

tiotal. Antalet omdömen som avges varierar naturligtvis mellan

sakkunniga men de flesta sakkunniga uppvisar en hög inre konsistens

i sina individuella utlåtanden. Värdeomdömen i allmänna termer kombinerade med frånvaro av redovisade kriterier innebär ett problem inte bör negligeras när det som

gäller tillsättning av tjänster inom universitet och högskolor. Det är viktigt att skapa och vidmakthålla ett sakkunniginstitut uppfattas

som som trovärdigt och som kan åtnjuta förtroende i både kvinnors och mäns ögon.

164 Kapitel 8

IM u; x.

...Him

Kapitel 9 165

9 Förslag till åtgärder

kvinno- och

Främjande av jämställdhetsforskningen i Sverige

Enligt regeringens direktiv skulle KVINS särskilt undersöka hur uppgifterna att utreda, skapa opinion och dela ut bidrag för att främja

kvinno- och jämställdhetsforskning bäst kan utfonnas. Utredningens

uppgift har varit att pröva om redan befintliga myndigheter kan ges detta uppdrag, eller om en särskild instans på nationell nivå bör inrättas. Efter samråd i enlighet med direktiven är vår bedömning att de befintliga strukturerna inom högskoleområdet bör ges förstärkta uppgifter, att den kvinno- och könsvetenskapliga ämneskompetensen universitet och högskolor skall byggas ut samt att en ny instans på nationell nivå bör inrättas. I Sverige har kvinnoforskningsmiljöema byggts upp som lokalt

förankrade initiativ, men under huvudsakligen nationell finansiering.

Denna tradition har givit upphov till skepsis vad gäller nationell

samordning. Till skillnad från exempelvis Finland, Norge och Danmark har vi aldrig haft någon nationell förening för kvinnoforskare, och inte

heller någon koordinator. I Sverige har vi endast det s.k. flerforamötet, där representanter för centrafora vid universitet och högskolor samlas för interna överläggningar någon gång per år. Erfarenheterna från arbetet med att öka kvinnorepresentationen inom

politik och statliga har visat att det är viktigt att utgå från en

organ acceptans av lokala skillnader. Trots den gemensamma målsättningen att stärka kvinnliga forskares möjligheter och kvinnoforskningens

existens skiljer sig förutsättningarna; högskolornas olika storlek,

historiska traditioner, vilka ämnen som ligger främst vid resp. lärosäte, samt, inte minst, respektive universitetslednings hållning till jämställdhet och kvinnoforskning. Det gäller därför att finna en form som utifrån ett ovanifrån perspektiv förstärker den underifrån struktur som är centraforas styrka. En övergripande instans som inte beskär möjligheten till, utan tvärtom uppmuntrar lokalt förankrade initiativ, och som tar tillvara den speciella kvinnoforskningstradition som förvaltas olika orter. I Europa har man satsat stort på dokumentation och arkiv. Störst samling har Marguerite Durandbiblioteket i Paris som numera är en del

7 15-1297

166 Kapitel 9 sou 1995:110

av Bibliothéque nationale. I Holland finns IIAW Internationaal

Informatiecentrum en Archief voor de Vrouwenbeweging har inte

som

mindre än 30 heltidstjänster. I Sverige finns Kvinnohistoriska

samlingarna, en avdelning vid Göteborgs universitetsbibliotek, som dokumenterar svensk kvinnoforskning. Den förvaltar också ett omfattan-

de arkiv- och handskriftsmaterial. Av de fyra heltidstjänstema finansieras en nationell servicetjänst via utbildningsdepartementet. Man

ger

ut kvartalskatalogen Ny litteratur från Kvinnohistoriska samlingama. Databasen KVINNSAM är alltmer eftersökt 30.852 sökningar 199394

av såväl forskare som allmänhet och skolungdom. Vid samråd med föreståndaren Inger Eriksson framkom att Kvinnohistoriska samlingarna för att kunna leva upp till sitt uppdrag med att ge nationell service,

förutom personaltillskott, behöver följande förstärkningar: att hela kortregistret läggs i databasen KVINNSAM, att denna databas görs

tillgänglig på Internet, att tidskriñs- och handskriftsmaterialet scannas

in för att bli tillgänglig via data, och förhindra ytterligare förslitning.

Kvinnohistoriska Samlingamas begränsning är att endast har man resurser för att förteckna material som inkommit till Centralbiblioteket inom Universitetsbiblioteket i Göteborg. Man har endast punktvis kunnat inregistrera det kvinnohistoriskt relevanta material som finns vid de

medicinska, ekonomiska och pedagogiska biblioteken i Göteborg, än

mindre har man rikstäckning. Vid samråd, såväl med Kvinnohistoriska samlingarna som med

svenska nyckelinstanser som centrafora för kvinnoforskning har det framgått att behovet de facto är mycket stort av samordning, av

information och av öppnare kanaler mellan forskarvärlden och politiker, allmänhet, organisationer, dvs. det omgivande samhället. Från internationellt håll framhålls problemet med att på det kvinnovetenskapliga området ha en akademisk kontakt med Sverige. I en alltför hög grad

hänvisas utländska institutioner och forskare till att förlita sig på sina

slumpartade personliga kontakter. Detta har även påpekats av forsk-

ningssekreterare Ann-Marie Berggren vid FRN, ansvarig för den största

potten öronmärkta medel för genusforskningen l0,5 miljoner 1995, som ett av många skäl till inrättandet av ett mer officiellt organ i

Sverige. Över hela Europa befinner sig kvinno- och könsforskningen i

en stark utveckling. I EU har Womens studies blivit ett av sex områden i det nya SIGMA-projektet. Men för att kunna ta del av detta

krävs att man är en institution, vilket i Sverige inte är fallet utom i Göteborg, där centrum omvandlats till Institutionen för kvinnovetenskap. Vid samråd med centrafora blev det tydligt att skepsisen till ett nationellt organ mest bottnade i en oro för att medel från centrafora skulle omfördelas till ett dylikt. Om man bortsåg från denna hotbild blev

Kapitel 9 167

det möjligt att utifrån de mångåriga erfarenheter man hade, framhålla att följande, reella, behov faktiskt föreligger: Denise Malmberg, Uppsala, menade att det saknas en länk mellan all den bra forskning bedrivs och politikema. Gun Hedlund, som

Örebro, instämde i ovanstående och framhöll att de feministiska

byråkratema kvinnliga handläggare i den statliga byråkratin, nedan även

kallade femokrater behöver kontakt med forskningen, till exempel

en koordinator. Lena Olsson, Karlstad, menade att en koordinatorsen tjänst kan början på bra utveckling för att föra ut kvinnovara en en forskning. Diskussionen i Lund hade enligt Karen Davies kretsat kring faran för att ett forskningsinstitut skulle ta från den forskning resurser finns idag. Men om det finns så att säga nya pengar så är förslaget som intressant. Anita Nyberg, Linköping, menade att ett institut skulle kunna bli samlingsplats för forskare, politiker, femokrater, länsexen perter, resurscentra m.fl.. Representantema för centraföra refererade till sitt senaste flerforamödär hade talat behovet koordinator. Man hade då utgått te man om av en

från FRN:s genuskommittés förslag till inrättandet nämnd för

av en

genusforskning 1995-01-13, tillkommet parallellt i tiden med KVINS

direktiv. Förslaget, också inreflekterar våra direktiv lyder i sin som helhet:

En nämnd, nämnden för genusforskning, bestående av genus-

forskare samt några allmänrepresentanter tillskapas. Ordföranden och ledamöter i nämnden regeringen. De utses av ledamöter är forskare utses efter förslag forskarsamhället. som av

Nämnden skall ett självständigt organ inom forsknings-

vara

rådsorganisasionen vad beträffar budget, verksamhet och policy men ingå i den administrativa samordning som redan finns inom rådsorgani-

sationen. Till nämnden skall knytas ett sekretariat med resurser för samordning, initiativ och infonnation. Inom nämndens ansvarsområde skall ligga att följa den internationella utvecklingen inom forskningen och -

genusforskningen centralt detta område

representera

uppmärksamt följa utvecklingen i Sverige och ta initiativ till

-

uppbyggnad genusperspektiv inom områden där detta

av

perspektiv är svagt representerat

inom sig eller i underkommittéer den utser bedöma ansök- - ev.

ningar forskningsbidrag till genusforskning

om ta initiativ när det gäller rapporter, konferenser, information etc. - Utöver dessa uppgifter finns det uppgifter där ett centralt organ kan bidra till fruktbara resultat, där kan diskutera hur de skall men man

168 Kapitel 9

organiseras och knytas Den kommande utredningens uppdrag bör an. innefatta överväganden om hur en satsning på hur bredare information genusforskning bör - om organiseras hur resurser för samordning och information för centrafora för kvinnovetenskaplig forskning skall utformas Vår bedömning är att initiativet är intressant. Det har dock sina

begränsningar. Framförallt svarar dess inomvetenskapliga karaktär inte

mot det uppdrag som våra direktiv ger. Inte heller svarar det helt och fullt mot de reella behoven såsom de har framställts vid våra samråd. Vi har också haft helt andra möjligheter att med nordiska och andra utländska kvinnoforskningsinstanser ingående diskutera vilka resultat som uppnås vid olika organisatoriska lösningar. Kvinnoforskning idag bedrivs på många olika håll och efterfrågan av dess resultat är tydligast uttalad utanför de akademiska strukturerna. I ovanstående nämndförslag tänker man sig en inordning i rådsstrukturen, och man varnar uttryckligen för ett nytt JÄMFO, ett institut med nära anknytning till

regeringen, som skulle löpa risken att bli mer av ett utredningsorgan.

KVINS menar att en ny instans måste ha ett dubbelt uppdrag. Vi är därför ense med FRN:s genuskommitté i dess påpekande att man med ett ben bör befinna sig i den etablerade forskningsstrukturen. Den instans i Norden som har drivit den strategin längst är sekretariatet för kvinnoforskning vid NF Norges forskningsråd. Man tycker där i en utvärdering att detta förhållningssätt har varit till fördel för kvinnoforskningens utbredning i Norge: Att en institution som sekretariatet för kvinnoforskning etablerades, en institution med oppositionellauppgifter

inne i tung forskningspolitisk institution med stor legitimitet, är en

en god illustration till vilken typ av arbetssätt som har fört till att kvinnoforskningen i Norge har fått bättre villkor än i de andra nordiska ländema. Till saken hör att Kvinnosekretariatet vid NF har haft den finansiella möjligheten att i många år satsa stort och medvetet på

samordning genom att under en lång rad av år finansiera stora ämneskonferenser med inbjuden utländsk expertis- som byggt upp

nätverk av kvinnoforskare över hela landet. KVINS menar att kvinnoforskningen i Sverige nu har kommit så långt och företräds av så många

kompetenta forskare, att de respektive forskningsråden måste ta sitt

ansvar. Det pådrivande arbetet med att få dem att ta sitt ansvar kan med fördel bedrivas inom rådsstrukturema, men med stöd av ett separat, pådrivande organ. Det bör påpekas att Sekretariatet för kvinnoforskning i Norge, som haft en särställning i nordisk kvinnoforskning, har en erfarenhet som ingen annan motsvarande instans i Norden att bygga på i detta fall.

Kapitel 9 169

Sekretariatet har också haft en kraftfull finansiell uppbackning från den

norska statsmakten och mycket goda kontakter med politiska instanser.

Kvinnosekretariatet har en tradition som går tillbaka till 1977, då det inrättades under Rådet för samhällsvetenskaplig forskning. 1980 fick det sin första forskningsledartjänst, och sedan maj 1994 har man haft 5 fasta

tjänster. Man sorterar under NF Norges forskningsråd, tidigare NAVF,

Norges allmänvetenskapliga forskningsråd, med uppdraget att initiera och främja kvinno- och genusforskningen. sekretariatet utger också en mycket kvalificerad skriftserie, initierar konferenser och samordnar forskningen, är helt inriktad på forskarsamhällets behov. men

Utifrån sin mycket framgångsrika verksamhet ansöker man nu Den

lange veien: Historien sekretariatet for kvinneforskning om en om

utvidgning såväl uppdrag organisation. Man att det är en

av som anser utmaning att behålla och utveckla sitt nationella ansvar som intiativtagaoch vakthund i forskningspolitiska frågor med relevans för re jämställdhet och kvinnoforskning. Sekretariatet bör samtidigt utnyttja chanserna till att påverka norsk forskningspolitik innefra. Man framhåller sin radikala politik på systemets premisser. Till skillnad från den svenska kvinnoforskningen, som i mycket fasthållit sitt anarkistiska arbetssätt har man i Norge valt att arbeta med såväl kortsiktiga långsiktiga allianser med olika och kommit som gmpper,

med förslag på ett nästan parlamentariskt sätt. Skillnaden mot Sverige

är att vi inte har ett överordnat för forskningsråden, som i Norge. organ Förklaringen till att Kvinnosekretariatet har varit så framgångsrikt, är

tvivelsutan har placerats centralt och nära toppen i NF.

att man KVINS noterar att det är intresse att också detta utvidgningsförav

slag, där man på ett annat sätt än tidigare riktar sig mot brukare,

kommer samtidigt med våra direktiv. Uppenbart är att behovet är likartat över hela Norden. Kvinnosekretariatet skriver: Vi får förfrågningar från

alla typer brukare. Vi registrerade att vi dagligen mottog ca 50

av telefonsamtal utifrån. Dessa förfrågningar handlar ofta om att någon

söker efter forskare med speciell kompetens, en som kan

en en intervjuas i tidningar, Radio, TV om ett speciellt tema, eller en som kan

hålla föredrag eller göra inlägg i en sakdiskussion eller i ett politiskt

sammanhang. När vi ska detta slags information, kan vi använda oss ge

olika kompetenskataloger som Sekretariatet eller andra har utarbetat,

av lika viktigt är medarbetarnas personliga kunskaper och översikt, men ackumulerad genom åren. Kvinnosekretariatet att tillskapa en informationsfunktion avser nu parallellt med sin redan etablerade inomvetenskapliga struktur. För

denna söker finansiering för 7 tjänster; en ledare, ämnesspecialister,

man bibliotekarier och kontorspersonal. Man föreslår att forskningsrådet i en

170 Kapitel 9

första fas inrättar och helfrnansierar eller medñnansierar tillsammans med dem som har intresse av ett sådant organ, universitet och som bibliotek. Det är uppenbart att Norge i denna ansökan stöder sig på erfarenheterna från den danska informationscentralen, KVINFO Kvinnor,

information, forskning, som har varit en stor framgång i Danmark for spridning av kvinnoforskningens resultat. KVINFOs uppdrag är att vara

ett nationellt informations- och dokumentationscenter för kvinno- och

könsforskning en tvärvetenskaplig basis, samt att förmedla kvinnoforskningens resultat till en bred allmänhet. KVINFO, som 1979 blev en självständig enhet inom det Kongelige bibliotek, och 1982 flyttade till egna lokaler i centrala Köpenhamn, är från 1987 en självständig

instans under kulturministeriet. Från samma år har man haft rådgivande uppgifter för bl.a. OECD, Europarådet, EU och FN. I botten har man

4,5 tjänster som finansieras av kulturdepartementet, men i realiteten har

man 11 tjänster, finansierade på olika vis utifrån. Man har en boksam-

ling på 9 000 böcker, 340 tidskrifter, magasin och nyhetsblad, 3.800

rapporter och otryckt material uppsatser etc. Från och med 1995 finns

KVINFOs databas tillgänglig såväl forsknings- folkbibliotek. En

som rikstäckande kompetenskatalog Kvinder på linjen finns också på data. KVINFO har också stödförening, Kvindeligt Selskab som en offentliga möten kring kvinnoforskningens politiska tillämparrangerar ning. Ur en svensk synpunkt är nackdelen med den danska situationen

följ ande. Statsmaktema har via kulturdepartementet valt att satsa alla

- -

resurser på utåtriktad verksamhet, medan man parallellt och med

utbildningsdepartementets goda minne har dragit på stödet till - ner kvinno- och könsforskning liksom kvinnovetenskapliga kurser på

universitet och högskolor. Följaktligen har de danska kvinnoforskama

endast halv nationell koordinatorstjänst, samt tre kvinnoforsknu en

ningscentra vid Köpenhamn, Aarhus och Odense. Denna otillfredsstäl-

lande situation är i skrivande stund i färd med att åtgärda genom man att ansöka att danska forskningsrådet antar ett rikstäckande, om tvärvetenskapligt program med rubriken Kön i förändring. Nackdelen med ett dylikt forskarinriktat är att det endast indirekt åtgärdar program

den stora efterfrågan på grundkursnivån.

Finland står också inför anmärkningsvärd expansion. med tanke en på korn igång allvar först under 1980-talet. Centra finns i att man

Åbo, Tammerfors och Helsingfors, där det s.k. Kristinainstitutet som har

professur knuten till sig, finns. Tack sin samlade nationella en vare organisering kvinnoforskare Sällskapet för kvinnoforskning i av

Finland administrerad den nationella koordinatom som har sin tjänst

av

Kapitel 9 171

förlagd vid Delegationen för jämställdhetsfrågor i Helsingfors, där också

Finlands motsvarighet till JÄMO finns placerad har fått tre - man professurer på fem år vardera i kvinnoforskning som inrättas 1996.

Under perioden 1997-98 kommer ytterligare fyra professurer i kvinno-

forskning att inrättas. Trots eller tack denna förstärkning inåt i universitetsstruktu- - vare förbereder sig för avsevärd expansion och formulerar ren man nu en följande utvecklingsmål i en framställan Kvinnoforskning 2000 -

Nationell utvecklingsplan för kvinnoforskningen i Finland :

Vid varje finskt universitet bör undervisningstjänster med inriktning på kvinnoforskning inrättas och erforderliga kringresurser säkras. Vid varje högskola grund- eller forskarutbildning i - som ger kvinnoforskning bör en kvinnoforskningsenhet grundas. En internationell professur i kvinnoforskning, Minna Canth- - en

professur bör inrättas 1996. Förutom kraftfull pedagogisk utveckling där man poängterar

en efterfrågan på kvinnovetenskapligt relevanta läromedel till de grundkurser finns vid samtliga universitet i Finland, efterlyser man som

kvinnoforskningslitteratursamlingar med kvalificerade bibliotekarie-

tjänster med inriktning på kvinnoforskning vid alla universitet. Omfattande forskningsprogram bör igångsättas och förbättrad forsknings-

finansiering bör genomföras.

Ovanstående nordiska organisering har, sina odiskutabla framgångar till kap Organisering kvinnoforskning i Norden med

trots se även av

utblick mot Europa, den bristen att valt att prioritera antingen den man

inomvetenskapliga utvecklingen Norge och utbildningen Finland

eller så har valt att tillgodose det stora behovet utifrån samhälle man

och politiker Danmark. Men den nordiska erfarenheten den positiva

såväl den negativa har varit KVINS till stor hjälp i vårt arbete. som - Mot bakgrund ovanstående är det svårt att undvika att göra beav dömningen att det inte bara är hög tid jämför de samtidiga ex- pansionsplanema i övriga Norden utan framförallt att ett optimalt läge -

föreligger. Vi kan dra lärdom utifrån de erfarenheter av organisering

har haft sedan början 70-talet i våra grannländer. Den samlade man av nordiska bedömningen är att kvinno- och könsvetenskaplig forskning är

nödvändig för såväl utvecklandet vetenskaplig förnyelse som för

av en

sant demokratisk utveckling. Se även kap Varför ska kvinnoforsk-

en ning främjas Vi föreslår sålunda, i nära anslutning till nämndförslaget

från kommittén för genusforskning vid FRN också efter

se ovan, men

grundliga samråd enligt direktiven med internationella instanser på området:

172 Kapitel 9

att en instans inrättas med uppgift att nationellt koordinera, utreda, skapa opinion, informera om och dela ut bidrag till kvinno- och jämställdhetsforskning att denna instans kallas KVINNS och har till uppgift att skapa opinion, utreda och informera om kvinno- och jämställdhetsforskning. att man samtidigt med KVINNS tillskapar en parallell, men inomvetenskaplig koordineringsfunktion som förutom att dela ut bidrag motsvarande nuvarande FRNs kvinnomedel får ett utökat uppdrag att också bevaka och koordinera jämställdhetsinsatserna vad gäller både forskningsinriktning och medeltilldelning till underrepresenterat kön

vid övriga forskningsråd

att denna inomvetenskapliga funktion får namnet Kvinnoforskningsrådet KFR och i detta avseende jämställs med övriga forskningsråd. Ovanstående innebär att vi föreslår att genusforsk-

ningskommitténs funktion överförs från FRN till denna instans där den högre prioritet. Ett sekretariat byggs där nuvarande

ges upp

forskningssekreteraren vid F RN:s genusforskningskommitté ingår. De

övriga tjänsterna skall besättas genusteoretiskt kompetenta av

handläggare från samtliga forskningsråd se nedan

att KFR knyter till sig en utredare från varje forskningsråd som har

till uppgift att handlägga ansökningar inom kvinno- och jämställd-

hetsforskning samt att bevaka tilldelningen av medel till underrepresenterat kön vid respektive forskningsråd. Denna konstruktion bör kunna tillgodose de från medicinskt håll framförda koordineringsbehoven. KVINS ställer sig i övrigt positiv till bedömningen att forskningsområdet Kvinnors hälsa tillskjuts medel for att utveckla forskningsområdet.

att förhållandet mellan KVINNS och KFR regleras följande vis: KVINNS forskningsledare bär i samråd med KFR:s forskningssekreterare det övergripande ansvaret for verksamheten. Med denna

konstitution ges KFR en stärkt ställning inom rådsstrukturen. att samordning mellan KVINNS och ett förstärkt Kvinnohistoriska Samlingarna upprättas. att Kvinnohistoriska Samlingarna ges ett uttalat nationellt uppdrag att dokumentationscentral för hela den svenska kvinnoforskningen. vara

Den bör då få utökade i form av ett års projektmedel för att

resurser lägga in resten av det befintliga kortbeståndet 1958-1984 på KVINNSAM samt ytterligare projektmedel för att även lägga in

motsvarande uppgifter från landets övriga bibliotek. För att kunna upprätthålla det utvidgade uppdraget krävs permanent fördubbling

en av bibliotekarieresursema.

Kapitel 9 173

att erforderliga tillställs Kvinnohistoriska samlingarna i syfte resurser att lägga in KVINNSAM på Internet samt att medel för avancerad en tillskjuts för att det omfattande handskriftsmaterialet också scanner ska bli tillgängligt Internet.

att KVINNS har en utredande, opinionsbildande och evaluerande

funktion och får till uppdrag att effektivt sprida kvinnoforskningens resultat så att den kan ta sin rättmätiga plats i samhällsdebatten, och ligga till grund för politiska beslut utgår från både kvinnors och som mäns verkligheter. att KVINNS i ett uppbyggnadsskede fem år får ett kansli med minst fem tjänster exklusive kontorspersonal; en forskningsledare, en EU-koordinator, två infonnationstjänster varav en är nationell forskningskoordinator forskningsansvarig med uppdrag att samt en hålla kontakten med folkbildningen. För den utredande och pro-

pagerande funktionen kan man tänka sig ett varierande antal externa medel finansierade projektanställda. Tidsbegränsade tjänster med forskningsplikt är eventuellt att förorda för KVINNS. att KF Rs genusforskningskommitté bör bestå inte nödvändigtvis

av inomakademiskt etablerade representanter för kvinno- och köns- forskningen. KVINNS bör ha rådgivande status i denna kommitté en eftersom det skall ligga i dess uppdrag att följa med i den internationella utvecklingen inom forskningen och representera

genusforskningen centralt på detta område

att det i KVINNS uppdrag ingår att i likhet med Sekreteriatet för kvinnoforskning i Norge arrangera breda ämneskonferenser på område efter område i syfte att stimulera och utveckla den vetenskapliga diskussionen och stödja uppbyggandet av nätverk mellan

olika generationer kvinnoforskare.

av

att det i KVINNS uppdrag ingår att initiera och organisera upp-

byggnaden den tvärvetenskapliga utmaning generellt som av kvinnoforskningen är ansats till. Det innebär att ställa de en

humanistiska frågorna till exempelvis naturvetenskapen, eller de

samhällsvetenskapliga till tekniken. Här kan kvinnoforskningen ta tillvara sina vitala möjligheter att inta en plats i täten for den framtida förnyelsen det vetenskapliga samtalet, och i förlängav

ningen, av hela högskoleutbildningen.

att det i KVINNS uppdrag ingår att i likhet med KVINFO i

Danmark initiera FoU-projekt där externa grupper och finansiärer

ingår. Det Nationella Resurscentrum etablerats inom NUTEK som torde viktig samarbetspartner. I varje län byggs nu regionala vara en resurscentra och denna, länsvis organiserade, rikstäckande upp

organisatoriska lösning, unika möjligheter att uppmärksamma och

ger

174 Kapitel 9

beakta de skiftande villkor och möjligheter som kvinnor runt om i

landet har. För att täcka in gråzonen mellan forskning och tillämpning bör KVINNS även ges möjlighet att vända sig direkt till allmänheten, t.ex. genom samarbete med folkbildningens olika organisationer att det i KVINNS uppdrag ingår att även se till den begynnande

mansforskningens teoretiska utvecklingsbehov.

att det i KVINN S uppdrag ingår att bevaka invandrarforskningens

genusaspekter. att det i KVINNS uppdrag ingår att upprätta och uppdatera ett

personregister över verksamma kvinno- och jämställdhetsforskare

att det i KVINNS uppdrag ingår att finna former och finansiering för

ett svenskt kvinnohistoriskt bibliografiskt lexikon, i likhet med

KVINFO i Danmark.

Stöd till underrepresenterat kön

Förutom ovanstående åtgärder som KVINNS föreslår för att främja

kvinno- och jämställdhetsforskningen i Sverige, innehåller direktiven följande mening: Därutöver skall utredaren ge förslag angående stöd till forskare underrepresenterat kön. I Jämställdhetspropositionen

av

1994951164 aviseras en rad åtgärder för att förbättra jämställdheten inom högskolan. Av intresse för KVINS uppdrag är framförallt beslutet att tillskapa 30 professurer, 90 forskarassistenttjänster samt 120

doktorandtj änster för underrepresenterat kön. Arbetet med fördelningen av dessa i förhållande till det stora antalet professorskompetenta kandidater inkommit från fakultetema pågår vid forskningssom nu råden. Förutom detta nytillskott skall ett antal genusprofessurer tillsättas

efter förslag från FRN fått ett förhållandevis stort antal kandida-

som ter. Detta arbete pågår bäst när detta betänkande läggs. Det ingår som inte heller i vårt uppdrag att ta ställning till den processen. KVINS anser att dessa åtgärder liksom de nya instruktionerna för forskningsråden är

en viktig markering från statsmaktens sida. Den trevande jämställdhetsdiskussionen samt de punktvisa satsningama vid några högskolor är också ett positivt tecken, vår bedömning är att det krävs helt

men en typ kraftfull satsning över hela området för att komma tillrätta annan av med de strukturella problem vi visat på i kapitlen Kris i utbildningsfrågan samt Pengarna eller forskningen Vi föreslår därför:

att den kvinnovetenskapliga ämneskompetensen stärks på institutionerna, genom att varje institution åläggs att inom fem år ha minst en

Kapitel 9 175

docentkompetent tjänsteinnehavare, minst en forskarassistenttjänst samt doktorandtjänster och erforderliga kringresurser. Att på det viset en mängd kompetenta kvinnoforskare knyts till institutionerna är också viktigt i ett EU-perspektiv, då kravet för att kunna deltaga i forskningsnätverket SOCRATES och därigenom få tillgång till EUs forskningsmedel är att den sökande har en stark institutionsanknytning. att den kvinnovetenskapligt meriterade tjänsteinnehavaren, vare sig det är den docentkompetenta som föreslås ovan ocheller en professor, skall ha ett särskilt uppdrag att handleda de doktorander har kvinnovetenskaplig inriktning. Idag riskerar dessa att som en sållas bort med motiveringen könsteoretisk kompetens inte att en finns på institutionen.

fortbildning i grundläggande genusteori blir obligatorisk för

att en

samtliga lärare verksamma vid universitet och högskolor.

att denna fortbildning anförtros CentraFora för kvinnoforskning som idag finns vid 9 lärosäten över hela landet. Där finns överblicken

över den kvinnovetenskapliga ämneskompetensen vid respektive

universitet eller högskola. Denna kompetens bör tas i anspråk vid

framtagandet ett kursutbud bekostas universitetets eller

av som av

högskolans ordinarie fortbildningsbudget. På detta Central

sätt ges Fora rejäl chans att expandera kvinnovetenskaplig disen som kussionsmiljö samtidigt broar slås mellan institutionerna och vad som

idag, med symboliska öronmärkta medel utifrån riskerar att bli

som submiljöer utan verklig förankring i universitetens inre verksamhet. att de s.k. öronmärkta till centrafora tas i den ordinarie pengarna högskolebudgeten så att centrafora-enhetema ges samma status som institutioner, med tydligare inriktning på forskning. En fortsatt en

utbyggnad centrafora bör förslagsvis inriktas tidsbegränsade

av

tjänster vilket underlättar ett ämnesmässigt tillgodogörande och en integrering forskningsfáltet i den ordinarie institutionsstrukturen.

av

Genom varje institution ålagts ovan ha minst docentatt se att en

kompetent kvinnoforskare bör Centrafora kunna avlastas uppdraget att ge kvinnovetenskapliga grundkurser att båda könen skall vara representerade i alla sakkunnigkommittéer.

Detta blev lag i Norge den 12 maj 1995.

att professor blir kompetenstitel ett enklare sakkunnig-

en genom förfarande där for de kvinnliga sökandens del använder sig av man den kompetensreserv professorer emeritae utgör. som att alla har kommit på andra och tredje plats vid sökandet av en som

professur, kvinnor såväl män, ska ha rätt till titeln professor som

som ett uttryck för erkänd kompetensnivå. Pâ detta sätt kan vi få en mer

176 Kapitel 9

realistisk bedömning av den kvinnliga liksom den manliga kompetensen på olika ämnesområden. att ett professor 2 system enligt norsk modell med 20 % tjänstgö-

ring införs, så att ämnesområden där den könsvetenskapliga

kompetensen ännu är under uppbyggnad kan hämta hjälp utifrån, nationellt och internationellt. Idag förvägras många studenter med kvinnovetenskaplig inriktning tillträde till forskarutbildningen medmotiveringen att institutionen saknar erforderlig vetenskaplig kompetens. Med krav på docentkompetens och ett genomförande av ett professor 2 system kan det akuta problemet åtgärdas och en miljö skapas som kan svara mot en befintlig efterfrågan. att den nuvarande tjänstestrukturen inom universitet och högskolor ses över med hänsyn tagen till den forskning om arbetsliv och könshierarkier som redan föreligger.

att rekryteringsmålen, som aviseras i Jämställdhetspropositionen

1994952164 kopplas direkt till universitetens och högskolornas anslagsbeviljning, oavsett dessas historiska tyngd eller storlek. Rekryteringsmålen kan då bli det incitament som äntligen får till stånd strukturell förändring inställningen till forskare av en av underrepresenterat kön.

att Högskoleverket förstärkta direktiv att bevaka och utvärdera

ges de rekryteringsmål som fastställts i Jämställdhetspropositionen.

att Högskolelagen och Högskoleförordningen samordnas på ett

sådant sätt att det blir möjligt att ändra innehåll på tjänster så att fakultetsledningen möjlighet att kalla den kompetens som det ges

finns behov av, vilket är synnerligen angeläget inom ett så pass nytt

växande område som könsteoretisk forskning. men att Högskoleverket ges i uppdrag att göra en utvärdering av vilka konsekvenser decentraliseringen högskolesystemet och det av utökade prefektväldet haft för kvinnor respektive män på institutionema.

att Högskoleverket ges i uppdrag att göra en rikstäckande undersök-

ning hur handledningen på C-, D- och doktorandnivå fungerar i av praktiken hur ofta, och under vilka former för hur länge, av vem kvinnliga och manliga studerande. I en fungerande handledning bör förutom huvudhandledaren också ingå specialkompetens som vid behov hyrs in, samt ett slutsamtal de framtida forsknings- eller om tjänstemöjlighetema att mot bakgrund det pågående arbetet inom FRN med att fördela av

det i jämställdhetspropositionen föreslagna nytillskottet av forskartjänster och de förslag till genusprofessurer knutna till centrafora

framförts från några håll, en översyn av centraforas organisatosom

Kapitel 9 177

riska uppbyggnad görs tillsammans med en utvärdering de gångna av årens verksamhet, som stöd för den framtida utvecklingen. Detta kan med fördel ske parallellt med att instansema KVINS och KFR

se

ovan tillkommer.

att alla forskningsråden, SFR, MFR, NFR, TFR och SJFR, i likhet

med HSFR inrättar vardera forskarassistenttjänster med inriktning

sex på könsteoretisk forskning. Tjänsterna ska kopplade till den vara ordinarie högskolestrukturen så att efter tjänstgöring vid man forskningsråden återgår till lektorat vid den ämnesdisciplinen. egna att alla forskningsråden, HSFR, SFR, MFR, NFR, TFR och SJFR,

finansierar vardera en handläggartjänst vid det föreslagna Kvinno-

forskningsrådet. Handläggarna ska koordinera och informera den om könsteoretiska forskning bedrivs runt i landet inom som om respektive ämnesområde, samt utveckla den könsteoretiska kompetensen vid anslagsgivning genom att en del av tjänstgöringen förläggs till det egna forskningsrådet i anslutning till ansökningamas behandling. att ansökningsbestämmelsema avseende alla offentliga medel ändras så att varje ansökan ska innehålla en obligatorisk redovisning av projektets genusrelevans, och sådan inte föreligger ska detta om motiveras. att ansökningsbestämmelsema avseende alla offentliga forsknings-

medel ändras så att alla forskarkategorier doktorander, disputerade,

forskarassistenter och professorer kan lämna självständiga forsk-

ningsansökningar, ev. kompletterat med en kvotering i anslags-

givningen mellan dessa grupper. att postdokstipendier, som t.ex. NFR föreslår, bör kunna förläggas till annan ort i Sverige vid behov men ändå värderas lika högt som vistelse i utlandet

att föräldraledighet betraktas som en tilläggsmerit för såväl kvinnor

som män vid sökande av tjänster. att i likhet med Kvinnovåldskommissionens förslag SOU 1995:60,

den nuvarande högskolelagens 1 kap. 9 § I högskolornas verksam-

het skall jämställdhet mellan kvinnor och män alltid iakttas. skall

ändras till: I högskolornas verksamhet skall jämställdhet mellan

kvinnor och män alltid iakttas och främjas. Därtill föreslår KVINS

att Högskolelagen 1 kap. 9 § Den grundläggande högskoleutbild-

ningen skall, utöver kunskaper och färdigheter, ge studenterna förmå-

ga till självständig och kritisk bedömning, förmåga att självständigt lösa problem samt förmåga att följa kunskapsutvecklingen, allt inom det område som utbildningen avser. Utbildningen bör också utveckla

studenternas förmåga till informationsutbyte på vetenskaplig nivå.

178 Kapitel 9

skall ändras till: Den grundläggande högskoleutbildningen skall, utöver kunskaper och färdigheter, studenterna förmåga till ge självständig och kritisk bedömning, förmåga att självständigt lösa problem, förmåga att förhålla sig könskritiskt i kunskapsinhämtandel

samt förmåga att följa kunskapsutvecklingen, allt inom det område

utbildningen Utbildningen bör också utveckla studentersom avser. förmåga till informationsutbyte vetenskaplig nivå. nas

Stiftelserna

Stiftelsen för strategisk forskning har i sina verksamhetsdirektiv

inskrivet befordrande forskarutbildning och forskarrekrytering och av vi rekommenderar att de därför överför medel till forskningsråden eller att de utlyser medel för kvinnovetenskapliga områden. Program med tvärvetenskaplig inriktning rekommenderas framförallt i den norska utvecklingen även svenska representanter framför i men detta betänkande behov möten mellan exempelvis tekniker och av humanister. Från ämnesrepresentanter framförs en oro för att naturvetenskap och teknik inte attraherar de mest lämpade och att detta inverkar menligt på utbildningens och forskningens standard. Om inte dessa

genomgår metamorfos vid inträdet i näringslivet måste det

personer en innebära begränsningar vidlåter dem även där. En förändring att samma sammansättningen de studerande framstår därför som ytterst av av viktigt strategiskt, långsiktigt perspektiv. Vi föreslår därför ur ett de forskningsstiftelsema rekommenderas att tillsätta vardera att nya brett för könsteoretisk forskning, med stöd och ett program rådgivning från det föreslagna KVINNS.

Finansiering

KFR finansieras att forskningssekreterartjänsten plus assistent

genom

överförs från FRN. Sekretariatet i övrigt består av genushandläggare

från de forskningsråden och finansieras dessa. Det tillkommer sex av kanslikostnader och kontorspersonal, kringresurser.

FRN:s informationspengar l milj 943.000 1995 överförs till KVINNS. KVINNS grundfinansiering utgörs av en permanentning av

det särskilda anslaget under C 47, Åtgärder för jämställdhet inom

universitet och högskolor, tillkom i förra forskningspropositionen

som

med 8 miljoner år. I enligt med resonemanget ovan se kap 2 anser

per

Kapitel 9 179

vi att utvecklingsprojekten för jämställdhet inom området bör samlas nu i en mer övergripande och teoretiskt genomreflekterad satsning KVINNS.

Under förutsättning att den föreslagna lagändringen gällande be-

skattning av stiftelser träder i kraft, 10 miljoner år tillförs de per sex

sju med KFR forskningsråden för att bygga genusteoretisk

upp en kompetens inom respektive områden Vi förutsätter att det nuvarande anslaget till kvinno- och jämställd-

hetsforskning via FRN får en behovstäckande förstärkning.

Del B

Inledning

Som vi redan framhållit i vår inledande sammanfattning av betänkandet, så har KVINS vinnlagt sig om att skapa förutsättningarna för en diskurs där kvinnor och män vågar tala klarspråk. Den övergripande ramen var

det faktum att vi har valt att utgå ifrån ett demokratiperspektiv där vi

också ser till brukaraspektema. Dvs. vi väljer inte det vanliga i utbildningspolitiska sammanhang- att behandla det akademiska systemet som i första hand ett karriärfält för lärare och forskare. Istället poängterar vi att studenter och doktorander i allra högsta grad har rätten på sin sida när de kräver en högskoleutbildning utan diskriminering. Samtidigt är det viktigt att inte bortse från det komplexa och specifika sätt på vilket könsförtrycket verkar i universitetsstrukturen. KVINS har försökt skapa en empirisk situation där kan tillämpa man en diskursorienterad förståelse kring situated knowledge, vilket handlar om hur subjektivitet och erfarenhet står i förhållande till varandra. Som Hans Christian Sørhaug framhåller i denna del betänkandet är den av akademiska kunskapen till sin karaktär personlig man skapar sig ett namn, vilket innebär att kunskapen blir subjektivt buren. När KVINS bad nyckelgrupper i det akademiska systemet såsom

professorer emeritae och andra kvinnliga forskare, studenter och doktorander av underrepresenterat kön samt manliga professorer och forskningsledare, att i situationsbunden kontext sluten konferenssitu-

en

ation med bandspelare reflektera kring den egna akademiska rollen,

alternativt livshistorien, så uppstod spontana berättelser som inte tyglats

av förberedelser vid skrivbordet. Uppenbart att de kvinnliga

var deltagarna alltmer kom att tala till varandra, snarare än till oss KVINS, därför att deras samtal inte styrdes av någon inledare. Trots att

karaktären den manliga professorskonferensen i Rosenbad skilde sig

den kortare och formell genom att den inleddes med ett - var mer föredrag som hade till uppgift att analysera det akademiska systemet utifrån ett könsperspektiv så uppfattade många av deltagarna den nya kontext de ingick Det var intressant men jag vet inte riktigt vad jag

har varit med om löd en replik från manlig professor efteråt. Att kunskapen är personburen innebär att konflikter till följd den

av traditionella uppbyggnaden såväl arbetsmiljö som ämne, oftast av

9 15-1297

upplevs individuella. När våra referensgrupper återberättar sina som erfarenheter kommer de, beroende på den kontexten, att istället nya skriva in sig i ett kollektivt minne. Fastän flera emeritae inte själva varit direkt kvinnoforskare bidrar de att berätta om sitt akademiska liv genom till det ytterst är kvinnoforskningens mission, viljan till förändring. som Kvinnoforskningen har historia. Den är ett kollektivt minne av vad en förevarit, säger filosofiprofessom och EU-koordinatorn för som kvinnoforskningen, Rosi Braidotti. Från KVINS synpunkt sett ingår alla vittnesmål i denna del i skrivandet av ett dylikt kollektivt minne. Självreflektionen inför den rollen i utbildningssystemet viktig egna en empiri att dokumenteras här, förhoppningsvis kan bidra till som, genom

att flytta fram positionerna i den svenska utbildningspolitiska dis-

kussionen. I denna del betänkandet inbjuds läsaren att följa samtal som av

förutsätter självreflektion även hos hennehonom. Vår förhoppning

en

är att individuell självreflektion i framtiden blir en självklar del av

en vetenskaplig hållning i det akademiska systemet. Det är den en ingalunda idag, och det är värt att påpeka att det mod som kännetecknar

våra talare inifrån systemet påkallar respekt. Det handlar om viljan att

veta och viljan att förstå. Tänk att ni sitter kring det ovala bordet i Altanrummet på er nu Sigtunastiftelsen och tar del aldrig tidigare nedtecknade sanningar av från emeritaeprofessorer. Tänk vidare att, medan ett studentspex er förbereds i festvåningen inunder, så avlöser hårt inbokade kvinnoforskavarandra i biblioteket på der Nootska palatset för att ge sina re van bidrag till det kollektiva minnet. Föreställ er därefter att ni befinner er på Hasselbacken blåsig augustidag och lyssnar till hur de vanligtvis en underordnade, studenter och doktorander, skapar ett motstånd mest att tala fritt sina erfarenheter universitetsutbildningen. genom om av

Kvinnor i utbildningslandskapet - en utbildningsforskares reflektioner

Inga Elgqvist-Saltzman

I drygt ett sekel har kvinnor, efter decenniers kamp, haft tillträde till

högre utbildning ett utbildningslandskap designat för män. I flertalet

länder i den industrialiserade världen genomgår i dag flickor och kvinnor gymnasial utbildning i samma utsträckning som män. Vid många universitet är kvinnornas antal lika stort eller större än männens. Kunskapsmätningar visar att flickor och kvinnor presterar minst lika bra som männen på alla utbildningsnivåer. Föreställningen om kvinnans intellektuella underlägsenhet, som var ett styrmedel för förra seklets utbildningsreformatörer, har kunnat avfärdas. Hur kan det då komma sig att bekymmer över kvinnors utbildningssituation inför nästa årtusende blev ett huvudtema under en intematio-

nell konferens om kvinnor och utbildning Gender and Education -Into

the 21st Century. Varför upplevde deltagarna att kvinnornas landvinningar var otillräckliga, att utvecklingen i vissa avseenden gått plågsamt sakta och dessutom var starkt hotad Har det snabba kvinnliga intåget

i utbildningslandskapet blivit hotande Såväl forskningslitteratur

som populärpress har börjat avspegla bekymmer över pojkars och mäns ogynnsamma situation i samma takt som kvinnor närmat sig manliga

närvaroantal och prestationsnivåer. Hur skall det för pojkarna är

numera en vanlig rubrik i Australien, England, Kanada och Skandinavien. Vid förra sekelskiftet avbildade pressen ofta högutbildade kvinnor som gränsöverträdare till en värld som dittills varit stängd för dem. Upplevs fortfarande kvinnor med sina annorlunda kroppar, sina

annorlunda frågor som inkräktare i utbildningslandskapet Innehåller utbildningslandskapet minerad mark Sådana frågor återspeglas i konferensrapporten, som fått den provokativa titeln:Dangerous Terrain

for Women Education into the Twenty-First Century.

- Låt mig utgå ifrån några av de tankar som väcktes under den nämnda konferensen, för övrigt ägde i Umeå i juni 1995 och hade som rum

lockat IOO-talet utbildningsforskare och pedagoger. Låt mig pröva dem

emot de synpunkter och erfarenheter berättades när KVINS i april som 1995 samlat en grupp emerita från den svenska universitetsvärlden kring ett samtal om akademiska livserfarenheter:

Kvinnor och män i utbildning

Kvinnors utbildningshistoria kan hjälpa oss att förstå hur könsidentitet

och könsdifferenser skapas och vidmakthålles, säger den amerikanska

utbildningsfilosofen Jane R. Martin. I sitt eget författarskap har hon

knutit dagsaktuella utbildningsfrågor med den debatt som förts samman sedan antiken kvinnors och mäns utbildning, om dess innehåll, om funktioner och plats i samhället. När utbildningsplaneramas jämställdhetsretorik i dag förleder att tro att könsdifferenser försvunnit och oss

jämställdhetsmål uppnåtts efterlyser Martin ett könsmcdvetet utbildningsideal. Flickor och kvinnor får i dag lida för att pojkar och

män inte fått lära sig att axla sin del samhällets emotionella arbete av

och ta sin del ansvaret för hemmet, säger hon. Utbildningslandskapet

av måste ändras flickor och kvinnor skall må bra, fortsätter hon och om hävdar att tankar och värderingar kvinnliga pedagoger fört fram som under seklens gång behövs inte bara för kvinnors utbildning utan för båda könens och för hela samhällets välbefinnande. När det gäller

högskoleutbildning och akademikeryrken efterlyser hon att det rationella, kritiska och självständiga tänkandet kompletteras med vad hon kallar de

tre och connection omtanke, omsorg och samspel.

c:na: care, concern

Vad är egentligen bildad person Hur definierar vi undervisning

en

och inlärning Vilka kunskaper och värderingar prioriteras i våra

läroplaner Varför är kunskaper knutna till vård, omsorg, relationer

hänvisade till utbildningar leder till semiprofessioner, inte till

som

topprofessionema i samhället Femtio år har gått sedan Virginia

nu Woolf varnade sina medsystrar för att ansluta sig till den manliga

utbildningsprocessionen till de lärda yrkena. Virginia Woolf ifrågasatte

kunde fortsätta civiliserad varelse i den manligt om man att vara en dominerade yrkesstrukturen i de lärda yrkena. Det leder till krig, skrev

Woolf och uppmanade kvinnorna att vända och etablerade

upp ner värderingar och störande element. I dag är det inte längre fråga om vara

att med eller stå åskådare till den lärda utbildningsprocessionen.

som I dag är kvinnorna med i lika stor utsträckning männen, åtsom minstone på de lägre nivåerna. Men i dag möts kvinnorna av andra utmaningar, säger Martin. En hierarki har utvecklats också i kvinnornas högre utbildning och i denna hierarki värderas vårdande yrken lägst. Till dagens kvinnor riktar hon därför uppmaningen att arbeta för att

hierarkin försvinner och att omsorgsvärderingar integreras i alla utbildningar. Pionjärkvinnoma vid våra högre utbildningsanstalter som

1 Martin, Jane Roland, Changing the educational Iandscape, Ruthledge, 1994

kombinerade förnuft och omsorg och som höjde sig över både manliga och kvinnliga stereotypier Martin förebilder ser som

Kvinnliga pionjärer i universitetsvärlden

Tillträde till utbildning och valmöjligheter i ett allt rikare kunskapsutbud är omskrivna temata men mycket litet har skrivits om vad som händer kvinnorna själva när de inträder genom tidigare stängda dörrar och grindar. Historikem och kvinnoforskaren Alison Mackinnon, som forskat om kvinnliga pionjärer i australiensiskt universitetsliv frågar: Hur påverkades den feminina identiteten Blev resultatet mäns huvud på kvinnliga axlar, blev kvinnorna så influerade manliga tankekonstrukav tioner att de inte längre kunde påräknas i det feministiska projektet Studier pionjärkvinnors livshistorier med hjälp biografiskt och av av demografiskt material övertygade Mackinnon om att kvinnorna inte övergav den kvinnliga sfären som männen fruktat, men de tänjde gränserna och blev viktiga aktörer i en social förändringsprocess som också omfattade relationerna mellan könen. Pionjärkvinnoma tvingades

lösa komplexa konflikter mellan personligt liv och professionellt liv som

ibland ställde dem utanför det normala livet. Men deras sätt att lösa konflikterna har hjälpt senare generationers kvinnor att flytta ut i

världen into the world.3

move out

I alla engelskspråkiga länder har de första kvinnorna som fick högre

utbildning varit centrala aktörer på historiens scen helt utan proportion

till sitt blygsamma antal, hävdar Mackinnon. Vid tiden för förra sekelskiftet överträdde de gränser, de accepterade inte att kvinnor förvisades till emotionell sfär och män till en rationell, de nöjde sig en inte med att förknippas med naturen utan invaderade kulturen. Genom

att undersöka pionjärkvinnomas språk Mackinnon att vi kan se

menar hur kvinnorna vid universiteten lärde sig att använda den dominerande diskursen medan de samtidigt arbetade med ett eget språk som fick sin

näring från kvinnliga livserfarenheter och kvinnors sociala position.

Inför nästa sekelskifte är kvinnor på ett helt annat sätt delaktiga i högre utbildning och i det offentliga livet och kan hävda sina krav i

2 Martin, Jane Roland, Bildade kvinnor motsägelser och utmaningar, - Kvinnovetenskaplig Tidskrift, 1994:4 3 Mackinnon, Alison, The New Women, Adelaide s Early Women Graduates, Wakeñeld Press 1986. Jfr också artikel Nowhere to plant the sole of the foot.

nationella och internationella fora. Men även om kvinnor har tillfälle att i olika kvinnovetenskapliga formulera ett eget språk kämpar program kvinnorna inom akademin fortfarande för att få utveckla detta språk och for att få sina röster hörda. Dagens universitetsutbildade kvinnor, som lärt sig att verka inom dominerande diskurser, är ideologiskt tvåspråkiga

Mackinnon. Frågan om womens way of knowing har inte

menar

försvunnit från agendan. Feministiska visioner om ett jämställt samhälle

bryr sig och föreställningar en etik dominerad av omtanke och som om ansvarsrationalitet är fortfarande envisa tanketrådar i feministik teori en

och praktik. Den rådande diskursen i en individualistisk, tävlingsinriktad akademisk värld behöver kompletteras med denna kvinnliga diskurs,

framhåller Mackinnon.

Mäns fördelar kvinnors nackdelar -

Jämställdhetskrav i utbildningssammanhang bygger inte sällan på att kvinnors läge, nackdelar, fokuseras. Detta leder inte sällan ogynnsamma

till att sådana nackdelar betraktas ett problem eller t.o.m. en

som egenskap hos kvinnan, säger australiensisk forskare, Joan en annan Eveline, förordar att mäns fördelar fokuseras mera. Hon tror att som relationen mellan nackdel och fördel då blir tydligare. Eveline betonar också det pedagogiska värdet att feminister gör strategiska omav kastningar, eftersom och omkastade bilder kan stimulera nytänkannya de och frigöra energi. I doktorsavhandling där hon jämfört svenska en och australiensiska kvinnor och män i chefsbefattningar frågade hon männen hur de löste barnomsorgen och arbetsuppgifterna i hemmet och kvinnorna arbetsplatsen och chefsproblematiken. 4 om

Strävanden att frigöra sig från modeller utgår ifrån den manliga

som att försöka vända på bilden och låta kvinnors livsmönster vara normen, är kännetecknande för många feministiska forskarmödor. Den normen feministiska diskursen innehåller många debatter värdet och logiken om

i omkastade bilder. I min utbildningsforskning har jag arbetat med

egen

försöka vända på bilden kvinnor grus i maskineriet till att

att av som

bli betraktade navet i hjulet i viktiga samhällsprocesser

som

4 Eveline, Joan, The Politics of Advantage, Diss. Murdoch University, 1995

5 Elgqvist-Saltzman, Inga, Att vända på bilden, Kvinnovetenskaplig Tidskrift

1994:4

I mina försök att frigöra mig från de modeller betraktar kvinnor

som som problem, som grus som stör maskineriet i ett väloljat utbildningssystem har jag haft stor hjälp ett utbildningshistoriskt perspektiv. Hur av har kvinnor kunnat använda sin utbildning i yrkesverksamhet och

kombinera denna med familj och med samhällsengagemang under olika tidsperioder I Rostadprojektet har jag och några forskarkollegor

studerat folkskolläraryrket som faktiskt är den första profession i Sverige inom vilken kvinnor fick rätt till statlig utbildning och samma löneförrnåner och ställning som män. Några generationer lärarinnor, alla

utbildade på ett och samma folkskollärarinneseminarium, Rostad, förlagt

till Kalmar, har blivit mitt titthål frågan hur utbildade kvinnor

kombinerar utbildning, yrke, hem och medborgarplikter

Livsmönster och livslinjekurvor

En livslinjemodell innebärande att det inte bara var den yrkesverksam-

ma delen av livet som var föremål för intresse hjälpte till att frilägga

och jämföra hur yrkesmönster och familjemönster ändrats över tid. En jämförelse av tre lärarinnekullar visade följande mönster eller livslinjekurvor: Lärarinnor utbildade på 1920-talet fick i stor utsträckning lämna sitt heltidsarbete när de gift sig men återgick ofta senare i livet till sitt läraryrke. På 1920-talet ansågs det opassande att gifta lärarinnor arbetade. De tog brödet ur munnen på dem som bättre behövde det. En gift kvinna skulle försörjas av sin man. Lärare utbildade 40-talet kunde kombinera arbete och familj. De hade obruten linje för en heltidsarbete, heltidskurvor, mycket tack vare att växande bamkullar medfört lärarbrist, men också tack vare att denna generation, liksom 20talslärarinnoma, inte hade någon svårighet att få hjälp med barnpassning och hushållsarbete från andra kvinnor i samhället. I de äldre kullarna hade alla, ibland även de ogifta, hemhjälp, ofta en trotjänarinna som inte sällan blev en vän för livet. Bakom de äldre lärarinnomas heltidskurvor måste tänka in flera kvinnors arbete i hemmet. man

Lärarinnor som utbildats på 1960-talet slingrade sig fram mellan yrkesarbete, utbildning och hemarbete. De trappade jämförelsevis snabbt ner sin heltidstjänstgöring, delvis beroende den lagstadgade föräldraledigheten, delvis grund av möjligheter att arbeta deltid. Andra uppföljningar av högskoleutbildade kvinnor bekräftar att yngre

5 Elgqvist-Saltzman, Inga, Lärarinna, Kvinna, Människa, Carlssons, 1993

kvinnor oftare diskuterar problem och konflikter att förena yrke och

familj. Jämförelser mellan kvinnors och mäns karriärmönster har visat att

bilden av kvinnornas kompetensutveckling är betydligt mer komplex än

männens. Medan kvinnorna uppvisar olika former av kombinationer av

studier, arbete, och omsorgsarbete var männens karriärmönster generellt

sett ensartade och dominerades av heltidsstudier och heltidsmera yrkesarbete. Kvinnors karriärmönster i sin nuvarande form generellt ger betydligt mindre utdelning i lön och status. Ett nordiskt projekt om hur högre utbildning och utbildningsreformer påverkar kvinnors liv och arbete visade sammanfattningsvis att karriärsystemet var betydligt mer gynnsamt for män än för kvinnor i dagens samhälle. Forskare i projektet reste emellertid också frågor inte förändrade arbetsmarknadsstruktuom

i ett postindustriellt samhälle kommer att efterfråga kvinnors

rer mer av

flexibla karriärmönster. Kommer ett maskulint tävlingskarriärsys-

mera tem i framtiden att ersättas med ett system där social förmåga och estetisk kreativitet värderas mera Kommer omsorgsarbete då också att

uppgraderas

Tillbakablickar

Vilka reflexioner kan då göra efter att ha tagit del av den utman bildnings- och kvinnohistoria berättades när KVINS samlat några som

pensionerade kvinnliga akademiska lärare och forskare Deras livserfa-

renheter omfattar delvis tid de lärarinnekullar jag forskat samma som och skrivit om. Låt börja med att ta berättelserna utgångspunkt för en oss som

tillbakablick kvinnors snabba intåg i utbildningslandskapet. När den

äldsta vid bordet, Carin Boalt, tog studentexamen, 193 det ännu var få flickor tog sig fram i det då ganska snåriga utbildningssystemet. som Det på den tiden stora skillnader i förutsättningar att studera, var beroende på flicka eller pojke, bodde landet eller i stad om man var och inte minst beroende föräldrarnas inkomst. Skolsystemet var

tydligt och uppenbart klass- och könssegregerat. Så sent som 1927 hade flickorna läroverksreforrn fått fritt tillträde till gymnasiestudi-

genom en och därmed direkt väg till högskolestudier, något som pojkarna er en haft i hundratals år.

7 Bjerén, Gunilla och Elgqvist-Saltzman, Inga, ed Gender and Education in Life-Perspective, Avebury, Aldershot, 1994 a

När Carin Boalt avlade studentexamen var det sammanlagt i riket 506 flickor tog studentexamen. Av kvinnor i ålder till 30 år som upp som liksom Carin bodde på landsbygden, hade endast tre procent studentexamen och andelen med akademisk examen noll procent. var För kvinnor bosatta i stad var motsvarande siffror elva respektive tre procent Höstterminen 1931, när Carin skrev sig vid den Zoologiska institutionen, var hon en av summa summarum 85 kvinnor som

registrerades som nyinskrivna vid Stockholms högskola. Kvinnornas

andel nyinskrivna vid samtliga högskolor låg omkring 25 procent. av När Carin tog examen i mitten av 1930-talet avlade totalt 2 219 personer någon form akademisk examen därav 399 kvinnor dvs. under 20 proav cent. Antalet forskarexaminerade kvinnor var samma år läsåret 193 637 endast 12. Dessa siffror kan jämföras med senast tillgänglig statistik. År 199394 när 21.100 kvinnor avlade grundexamen vid universitet och högskola svarade de för 63 procent av alla grundexamina men endast 28 procent forskarexamina.° av Carins förhoppning när hon tog studentexamen var att bli läkare. Precis för många dem som senare blev folkskollärarinnor kunde som av

inte förhoppningen om att bli läkare infrias grund av ekonomiska skäl. Som så många andra flickor som sökte sig ut arbetsmarknaden

höll Carin på att hamna i sekreteraryrket. Det såg mörkt ut med min framtid då jag nåddes av glädjebudskapet att den utlovade platsen inte fanns tillgänglig. Så sent som 1923 hade svenska kvinnor genom behörighetslagen fått tillträde till högre offentliga tjänster. Flertalet av de kvinnor som yrkesarbetade var enligt 1930 års folkräkning sysselsatta med husligt arbete eller i jordbruket. Folk- och småskolelärarinneyrket var det sjätte största yrkesområdet. Antalet kvinnor inom vårdsektom, idag sysselsätter en stor andel av förvärvsarbetande kvinnor enligt som 1990 års folk- och bostadsräkning förvärvsarbetade 579.300 kvinnor

inom hälso- och sjukvårdsarbete, socialt arbete jämfört med 79.446 män, var ännu ringa. Enligt 1930 års folkräkning utgjorde kvinnor drygt 10 procent läkare, tandläkare, veterinärer, apoteksinnehavare

av samt chefer för sociala inrättningar. 473 4 365 förvärvsarbetande av inom sektorn. Vårdsektom liksom utbildningssektom är i dag de kvin-

3 SOU 1935:52, Betänkande med undersökningar och förslag i anledning av tillströmningen till de intellektuella yrkena. 9 Jfr Urbildningsstatistisk årsbok 1978 samt statistik framtagen vid SCB:s jämställdhetsenhet.

nodominerade sektorerna högskolan medan däremot teknik och naturvetenskap är starkt mansdominerade. Det hade gått drygt 50 år sedan kvinnor år 1873 fick tillträde till

högskoleutbildning när Carin Boalt skrev sig vid Stockholms högskola. Låt tillbaka de värderingar som var rådande 1870-

oss se talet, när också Stockholms högskola kom till. I en artikelserie i

Stocholms Dagblad november 1869 över temat Quinnans behof av högre intellektuell bildning står följande: ...sällan har några av de

stora frågor, ingripa i samhällets innersta förhållanden varit utsatt som för att ensidigt behandlas och bemötas än den som röre qvinnans mer intellektuella bildning och möjligheten av hennes mera självständiga försörjning. Signaturen F-n visar att högre utbildning gör kvinnorna

bättre uppfostrare, inte minst av sönerna, och allmänt lyckobring-

som ande för hemmet, liksom att den gör dem till bildande sällskap för mannen. Dessa argument verkade mindre kontroversiella än frågan att

finna lämpliga arbetsfält för ogifta kvinnor vilka kunna bliva

användna i hemmet. Artikelförfattaren är övertygad om att det finns ringa anledning att befara att antalet de quinnor, komma att idka av som

högskolestudier för examinas skull blifwer synnerligen stort. Oron

över att kvinnan skulle överge hemmet och den kvinnliga sfären som Mackinnon rapporterat från Australien återfinns här. Vid denna tid fanns emellertid manliga pedagoger som såg kvinnors

inträde i utbildningslandskapet något positivt också kunde

som som påverka männens utbildning till det bättre. Folkbildaren Olof Eneroth,

donator till högskolans professurer i psykologi och pedagogik,

en av

förde i olika artiklar under 1860-talet, bl.a. i Tidskrift för hemmet, fram

åsikten att kvinnor skulle kunna hjälpa till att åstadkomma en förnyelse

ett utbildningssystem som han själv starkt kritiserade för att vara av

byråkratiskt och snävt. I sin strävan efter mer gränsöverskridande

undervisning kunde stimulera det andliga växandet såg han som kvinnor som en tillgång. När Stockholms högskola inrättades 1878 kvinnor med från var början och högskolan fick tidigt internationellt rykte för att vara kvinnovänlig, inte minst att Sonja Kovalevsky blev Europas genom

första kvinnliga innehavare professur i matematik. Det kan vara

av en

intressant i dagens könssegregerade högskola med stark manlig

dominans inom teknik och naturvetenskap påminna om att ämneshierarkin och därmed också könsfördelningen inte alltid varit densamma. Olof Eneroth argumenterade 1867 för att kvinnor skulle studera klassiska

° Jfr SCB, Lathund jämställdhet. om

språk, den tidens mest prestigefyllda ämnen. Den kanadensiska forskaren Alison Prentice följt kvinnornas historia vid Toronto som universitetet i Kanada har påpekat att förvånansvärt många av de tidiga universitetskvinnoma fysiker. var

Professor emerita insatser och erfarenheter -

Låt oss se litet på vilka discipliner som fanns företrädda bland de emerita KVINS samlat. Vid bordet fanns fyra naturvetare och tekniker, två medicinare, två humanister och en samhällsvetare det men tvär- eller flervetenskapliga inslaget påfallande. Carin Boalt var

kompletterade således naturvetenskaplig utbildning med samhällsveten-

skaplig och byggde tvärvetenskaplig institution vid teknisk upp en högskola. Flera andra i gruppen har en flervetenskaplig inriktning på sin yrkeskarriär och forskningsinriktning. Kajsa Sundström framhåller i ett

inlägg att det ofta är kvinnor som vill bedriva forskning med flerveten-

skaplig inriktning, och därför ofta kommer i kläm i nuvarande system. Flera har bedrivit sin forskning i institutioner utanför universiteten. Edith Heilbronn vittnar svårigheten att få sådan forskning lika om erkänd som forskning inom en universitetsinstitution. Samtalsgruppen hos KVINS representerar sammantaget en bred

kunskapssfár: biokemi, byggnadfunktionslära, arkitektur, bamlitteratur,

kvinnohistoria, arbetslivsforskning, jämställdhet, socialforskning, läkemedelsepidemiologi, gynekologi. Institutioner både inom och utanför universiteten har byggts forskningsmark har brutits. Några upp, ny exempel: Halina Neujahr var den första svenska teknologie doktorn i kemi och den första i världen, som...lyckats få kristaller av vitamin B 12 från hundratals liter stinkande rötslam. När Aina Elvius berättar

att hon var den första kvinnan i Kungliga Vetenskapsakademien kan vi erinra om en motivering för att inte godta Sonja Kovalevsky som medlem i Vetenskapsakademien 100 år tidigare: Var på de skapande

varelsemas stege skulle vi hamna om tillät kvinnor bli ledamöter i

akademien

Humanisterna i gruppen har plöjt upp nya forskningsfält. Vivi Edström har sannolikt innehaft den enda lärostolen i bamlitteraturforsk-

l Om quinnans mensklighet och den så kallade humanistiska bildningen i

Tidskrift för hemmet, 1867 s 277-280

Z Kvinnligt, manligt, mänskligt. Fyra röster om jämställdhetsarbetet vid Stockholms universitet, Informationsenheten, Stockholms universitet, 1992

ning vid ett universitet i världen. Gunhild Kyle den första innevar havaren professur i Kvinnohistoria. av en innehållet i den verksamhet dessa åtta kvinnor sysslat Om man ser med under många yrkesverksamma år i svenska statens tjänst finner man

att frågor och problemområden rör kvinnors liv och verksamhet är

som väl företrädda: Carin Boalt berättar själv att hon intresserat sig för

frågor rör människormiljö, bostaden, hemmet och hushållsarbetet som med särskild tonvikt kvinnornas roll och situation. Harriet Ryd har bl.a. arbetat med utveckling teknik för hemmet såsom tvättmaskiner av och är sysselsatt med att göra kvinnors arbetsinsatser synliga nu ekonomiskt att arbeta med kvinnors plusvärden. Uppbyggnaden genom institutioner Hemmens forskningsinstitut vet vi har haft en av som betydelse för svenska kvinnors vardag och verklighet. Gunhild enorm Kyle har lyft fram såväl kvinnors utbildningshistoria som den egen kvinnliga industriarbetarens villkor. Vivi Edström har gjort barnlitteratur till forskningsområde och visat att det går an att forska om rumsrent

kvinnliga barnboksförfattare. Kajsa Sundström har i paradigmkonflikt

med medicinsk forskning arbetat för helhetssyn kvinnors hälsa en och for kvalitativ forskningsmetodik. Annika Baude har initierat en

jämställdhetsfrågor i arbetslivsforskning och Barbro Westerholm har fått

kvinnliga politiker att göra sak över partigränserna i gemensam

jämställdhetsfrågor. Det finns gott pionjärinsatser fått sin näring

om som i kvinnliga livserfarenheter. Engagemanget i arbetet är inte att ta miste på. Många talar om hur roligt och intressant de funnit arbetsuppgifterna I detta påminner vara. de mig mina 20-tals lärarinnors yrkesstolthet och medvetenheten om om att man gjort ett bra jobb.

Högskoleundervisning ett kvinnoperspektiv

ur

förhållandet flertalet är kvalificerade internationellt erkända Det att forskare har inte gjort deras intresse för undervisning mindre. Gunhild

Kyle förvånar sig över att manliga kolleger ser undervisning som hinder i verksamheten och Vivi Edström över gnället från mina

manliga kollegor. De handledning nya studerande som en ser av fängslande och rolig uppgift, ibland den roligaste av alla. De talar vikten dialog och bra relation med de studerande, om av

efterlyser gruppedagogik och helhetssyn på utbildningen. Den med

en

längst erfarenhet professorsuppgifter beskriver dem som arbets-

av ledande. I mycket deras värderingar kan känna igen och anknyta av

till vad utbildningsfilosofen Jane Martin efterlyst i den akademiska utbildningen. Förkrossande omdömen fälls ofta grundat i egna erfarenheter om - hur destruktiv den akademiska undervisningen kan När kvinnorna vara. använder 0rd som mörda varann verbalt 77 91 regelrätt avrättning, helt , tillintetgjor , personligen fömedrad, förlorad heder efter ventilering av akademiska arbeten är det inte utan att Virginia Woolfs varningar för de manliga krigiska värderingarna i de lärda yrkena verkar vara på sin plats. Samma gäller Halinas Neujahrs och Edith Heilbronns beskrivningar sina akademiska karriärer. Bådas berättelser får att fundera av en över kombinationen av kön och etnicitet. Hur kommer den akademiska karriären att bli för de många invandrarflickor som i dag läser och forskar vid våra högskolor Jämställdhetsarbetet i högskolan har ännu mycket att uträtta

Kvinnligt och manligt i högskolan

Hur diskuteras könsrelationer och könsskillnader Harriet Ryd talar om de enögda männen. Flickoma på Teknis har ett adderande perspektiv, de ser med båda ögonen, medan killarna ser bara med ena ögat. Jag tycker att det är förskräckligt att vi utbildar enögda män. Halinas berättelser om manliga studiekamrater påminner mig om de differenser mellan pojkar och flickor i skolans naturvetenskapliga undervisning som bl.a. Else-Mari Staberg, Umeå, forskat om.

Manliga kollegor och överordnade beskrivs både positivt och negativt. Här omtalas uppmuntrande och stödjande mentorer, snälla

manliga professorer och underbara människor också ett kompakt men manligt ointresse och i vissa fall öppet motstånd. Halina som har bitter

erfarenhet har gjort följande analys: ..när man är få, så upplevs man

inte av majoriteten som ett hot. När man är flera och chanserna till konkurrens ökar, så uppstår kamp och konkurrens. Manligt ointresse för ett kvinnligt perspektiv kommenteras av de båda humanistema. Vivi Edström tar också fråga mina lärarinnor gärna återkom till, upp en som detta att historiens glömska så snabbt drabbar kvinnor. Kvinnliga strategier, finns de och hur ser de ut Gunhild Kyle talar

om att under en kvinnas villkor flytta gränser. Harriet Ryd säger att

det gäller att ha styrka, att stå pall men framförallt är det en fråga om

Staberg, Else-Marie, Olika världar skilda värderingar, Akad.avh. Umeå, - Umeå universitets tryckeri, 1992

hur man skall hinna. Kvinnors många skilda arbetsuppgifter är både

berikande och problemfyllt. När Carin säger att hon inte känt sig besvärad av att vara kvinna utan att intresset för arbetsuppgifterna styrt henne att jobba, gå vidare, kan det kanske ses som exempel på vad Martin talar om, att höja sig över manliga och kvinnliga stereotypier En jämförelse i jämställdhetsvillkor mellan högskolan och det privata näringslivet utfaller till högskolans förmån, trots all rigiditet m.m så är det ändå rimligt åtkomligt, det går att gräla och visa på orättvisor framhåller Harriet Ryd och jämför med näringslivet där pengar styr och den rådande repressiva toleransen är förödande. Det kvinnliga självförtroendet är ett tema som återkommer. Det är viktigt att möta respekt men också att ge sig själv respekt, framhåller Annika Baude. Kvinnliga förebilder, rollmodeller och påverkan från mödrar, far- och mormödrar finns det inästan alla berättelserna. Också betydelsen stödjande fäder och män i bakgrunden framhålls. Att gifta av sig med rätt är viktigt, säger Harriet Ryd kombinerat sin man som karriär med att fostra sex bam.

Familjemönster i förändring

Kan vi Mackinnon påvisa att universitetsutbildade kvinnor ofta är som förändringsagenter vad gäller relationer mellan könen och att det finns ett samspel mellan utbildning och demografi Min historiska forskning

har lärt mig att reproduktiva uppgifter alltid spelat central roll vad

en gäller kvinnors relationer till utbildning. Kvinnors förmåga att föda barn användes under tid argument emot kvinnors förmåga att utföra en som intellektuellt arbete. De kvinnor så småningom kämpade sig till som professionell utbildning måste till början avhålla sig från att bilda en

familj. När dessa pionjärer kombinerade yrke och familj måste de lösa

ekvationen arbete och familj privat och diskret och de fick bemöta misstrogna argument att något måste bli lidande. Men det var i om

samspelet mellan produktivt och reproduktivt arbete som lärarinnoma

blev kulturbärare och navet i hjulet i viktiga samhällsförändringar. Hur då familjemönstret ut för denna grupp av kvinnor, verksamser

under period med stora förändringar i lagstiftade möjligheter för

ma en kvinnor att kombinera yrkesarbete med familj också i inställning men

till sex och samlevnadsfrågor Rostadprojektets enkäter och livshistorier

insikt inte bara hur kvinnornas förändrats under denna tid gav om ramar utan också skiftande ideologiska föreställningar bl.a barns plats om om

i samhället. I övergången från ett husmorskontrakt till ett jämställd-

hetskontrakt, Yvonne Hirdman uttryckt utvecklingen, var som

lärarinnoma vikti aktörer. Alva Myrdals radikala texter omjämlikhet ga och kamratäktenskap blev ett starkt ideologiskt stöd för engagemang i yrkesliv och politik för lärarinnor som kom ut i yrkesverksamhet på 1930-talet. Utan att känna till några detaljer kan man ur det samtal som KVINS nedtecknat ana stora likheter i lärarinnomas och emeritas livserfarenheter. Om vi börjar med att se på familjemönstret finner vi att sju av åtta varit gifta och haft bam. Bamantalet varierar mellan sex och ett, flertalet har två eller tre bam. De flesta gifte sig i ZO-årsåldem, tidigt i relation till dagens äktenskapsmönster, och många med en studiekamrat. Och alla tycks ha varvat bamafödslar med yrkesarbete och studier.

Ingen har varit hemmamamma någon längre period. Berättelsema om

hur man löst barnomsorgen under 40, 50- och 60-talen påminner mig om de olika Rostadgenerationernas berättelser. Också här blir berättelserna problem och konflikter mest dramatiska hos dem som om hade småbarn under 1960-talet, innan barnomsorgen var fullt utbyggd

och när hemhjälp inte längre fanns tillgänglig. Berättelsema vittnar

också om att ideologiska värderingar om hur man skall bete sig som en god mor kunde vara väl så påfrestande som att lösa de rent praktiska frågorna. Att deltidsarbete, som under 1970-talet blev många kvinnors lösning på problemet, i det långa loppet slog tillbaka på karriärmöjligheter illustreras också i ett uttalande av en manlig chef: Vi kan inte ta kvinnor för begär bara halvtid när får bam. Carin Boalts uttalande Jag skulle vara klar med examen innan det ansågs lämpligt att gifta sig bekräftar lärarinnomas berättelse att det var oskriven lag att inte blanda ihop yrkesutbildning med tankar på en familjebildning. Långt 30-talet förblev kvinnor skaffade sig som

en yrkesutbildning ofta ogifta medan de som gifte sig sällan yrkes-

arbetade. År 1930 25 procent alla kvinnor ogifta vid 50 års ålder var av och endast nio procent av alla gifta kvinnor var yrkesarbetande.

Lärarinnoma möttes ofta av anklagelsen att de tog brödet ur munnen

på dem som bättre behövde det och andra argument oklara både i tanke och formulering. Harriet Ryd berättar att hon i slutet av 1940talet i egenskap av ordförande för de kvinnliga teknologema mötte anklagelsen från sin rektor på Teknis att det var olönsamt att satsa

Hirdman, Yvonne, Kvinnorna i välfärdsstaten. Sverige 1930 1990. I - Kvinnohistoria. Om kvinnors villkor fån antiken till våra dagar, red. Sonja Falk-Thaning, Stockholm, Utbildningsradion, 1992. 5 Jfr framförallt Myrdal, Alva och Gunnar 1934, Kris i befolkningsfrågan.

flickorna för att de går och gifter sig. Hon kunde tillbakavisa detta påstående uppföljning som visade att 93 procent av de 100genom en talet flickor, dittills examinerats, var yrkesverksamma. Också som lärarinnoma möttes liknande krav att göra rätt för sig när staten av kostat dem utbildning. De korta barnledighetema, där f.ö lärarinnorna själva fick avlöna sina vikarier, påminner Carins berättelse Hon födde sitt första barn i om. mitten juni 1937 och redan l augusti tillträde hon ett nytt arbete. av Amningen löste hon liknande sätt mina lärarinnor, som som en av ammade på rasterna. V i hade valt bostad i samma kvarter som KFzs huvudkontor Katarinavägen så jag kunde gå hem och amma utan att det inkräktade på tjänstgöringen. Detta var en tid när barnläkarna förordade bestämda och strikta amningstider.

Att ta vara på kvinnlig kompetens

Mellan raderna i dessa blygsamma berättelser går det att läsa in en viktig och väsentlig bit svensk socialhistoria, om kvinnors förändrade av villkor och samhällets snabba förändring. Emerita hade när de om

tacklades med sin tids jämställdhetsproblematik inte tillgång till den

kunskap dagens kvinnor har den snabbt expanderande som genom kvinnoforskningen. Flera berättar också om det sker mycket åter- hållsamt hur de själva i sina liv kommit till insikt rådande - om könsmaktsförhållanden. Rostadsstudien fann hos tjugo- och trettiotalslärarinnoma en yrkesprofil var fascinerande i sin kombination av den prosom fessionella och kvinnliga rollen. Det i kraft kvinnliga erfarenvar av heter i kombination med gedigen professionell utbildning som en Rostadslärarinnoma blev kulturbärare och förändringsagenter. Detsamma tycker jag verkar gälla för de berättelser några emeritas akademiska om livshistoria jag haft förmånen att ta del av. som I min forskning harjag blivit och medveten om vikten egen mer mer ett historiskt och ett komparativt perspektiv. Internationella Översikter av visar att problembilden vad gäller kvinnor i högre utbildning ser

förvånansvärt likadan ut oavsett olikheter i utbildningsorganisation.17 En

16 Dahllöf, Tordis, Rostadslärarinnan kulturbärare en etnologisk som arbetsrapport. Rostadsprojektets rapportserie 17 Jfr Kelly, G.P. och Slaughter, Sh. Eds, Womens Higher Education in a Comparative Perspective, Dordrecht, Kluwer Academic Publ., 1991

ganska entydig slutsats av internationella komparationer är att, samtidigt som jämställdhet mätt i tillträdessiffror till högskolorna ökar, ökar också den interna könssegregationen mätt i t.ex inriktning och nivåer. Forskarkollegor har framhållit att det finns anledning att i en tid - av ökande globala marknader arbeta för en internationell forsknings- agenda inom detta område. En viktig fråga är varför kvinnor inte avancerar i universitetshierarkin i proportion till antal och förväntningar. Jane Martin hävdar att vi har mycket att lära kvinnornas av utbildningshistoria. Liksom många andra feministiska utbildningsforskare hävdar hon att utbildningen i dag i sin koncentration på produktion och det offentliga livet utelämnar såsom oväsentliga förberedelser för samhällsuppgifter som är lika viktiga för samhällets fortbestånd, nämligen relationer mellan människor och produktion av nästa generation. Den till synes jämställda utbildningen blir därigenom

djupt könsdifferentierande. Mackinnon hävdar att det inför nästa

sekelskifte krävs nya kunskapsformer om vi skall undvika att bära med oss de konflikter som fick med oss i nuvarande sekel. Jag tillhör de utbildningsforskare som tror att dagens jämställdhetsdiskussion har mycket att lära från våra kvinnliga förmödrar vid universiteten. Olika forskningsstudier har visat att det kvinnliga perspektivet, den kvinnliga kompetensen i hög grad tillfört nya kunskaper och vidgat forskningsfältet. Det finns all anledning att lyssna på vad de kvinnliga rösterna har att förmedla när nu utbildningslandskapet skall planeras inför nästa sekelskifte

200 ABCDEFGHJJKL

Skaffa dig krokodilhud men se till att viktiga erfarenheter sipprar in mellan pansarplåtarna

Konferens på Sigtuna-stiftelsen den 5-6 april 1995

-

med professorer emeritae

Då fick jag professuren och det inte annat att

var

göra än att tillträda

Carin Boalt, professor emerita, byggnadsfunktionslära, LTH

Jag har i mitt arbete med forskning och utveckling intresserat mig för frågor som rör människormiljö, bostaden, hemmet och hushållsarbetet

med särskild tonvikt på kvinnornas roll och situation. Jag växte upp på en gård i Sörmland, men gick i skola i Stockholm, Nya Elementar. Vid val av gymnasielinje trotsade jag min mammas och lärarnas inrådan och valde reallinjen. Jag var intresserad av biologi och kemi medan matematik och fysik var besvärliga. Bakom gymnasievalet låg en

förhoppning om att få bli läkare. Viss roll spelade det också att båda

mina äldre systrar var synnerligen framstående på klassisk linje och jag ville inte bli jämförd med dem. I skolans synnerligen borgerliga miljö märktes de elever som hade anknytning till radikala idéer mycket väl. Min syster Else klasskamvar rat med Anna-Lisa Hansson Per-Albin Hanssons dotter. Det var genom henne som jag fick upp ögonen för partipolitiska frågor. Jag tog studenten 1931, och vid den tidpunkten var min far mycket sjuk. Han dog några dagar efter min examen, och vår ekonomi förändrades. Det blev verkligen inte tal om att läsa medicin. Jag blev lovad en sekreterartjänst en bekant affärsman under förutsättning att av jag lärde mig maskinskrivning och stenografi, så jag gick en sommarkurs på Barlock men blev inte särskilt duktig i kontorssysslor. Det såg mörkt ut med min framtid då jag nåddes av glädjebudskapet att den

utlovade platsen inte fanns tillgänglig. Jag skyndade mig till högskolan och skrev mig trots att det efter terminsstart. Jag var inställd på var naturvetenskap och kunde få börja på den Zoologiska institutionen trots att den elementära kursen hade börjat. Det var en ganska liten grupp lyssnade på föreläsningar och dissekerade djur, från grodor till som kalvar. Man skulle arbeta två och två och jag kom att dissekera tillsammans med Gunnar Boalt så småningom blev min man. Han som korn att ägna sig åt undervisning under flera år huvudsakligen i -

landsortsstäder och disputerade 1947 temat skolutbildning och

skolresultat olika samhällsgrupper. 1954 blev han professor for barn ur i sociologi. . Vi gifte 1935 jag skulle vara klar med examen innan det oss ansågs lämpligt att gifta sig. Sedan började några år i mindre städer. Då jag dels väntade barn, dels ville ha ett kontinuerligt arbete skaffade vi våning i Stockholm dit vi flyttade 1937. Mitt första barn föddes den en 15 juli 1937 och från den 1 augusti hade jag fått arbete på KF. Vi hade valt bostad i kvarter KFs huvudkontor Katarinavägen så samma som att jag kunde hem och utan att det inkräktade tjänstgöamma ringen.

Jag hade kommit i kontakt med professor Ernst Abramsson

medicinare med inriktning på kost- och hälsofrâgor via en kurs på - KFs skola Vår gård. Inom KF fanns avdelning som kallades en

Gruppverksamheten där ut diskussionsinlägg och litteratur i

mangav

olika ämnen. En frågorna kosthållet, och från de olika grupperna

av var hade det kommit ett stort antal beskrivningar av mathållning, inköp, val rätter etc. Min uppgift att bearbeta materialet, som blev av var nu klart och tryckt 1939 under titeln 27 000 måltider. Det som väckte uppmärksamhet med boken den individuella redovisningen som b.la. var

klargjorde att kvinnorna hade betydligt sämre kost än männen, med

rikligt med kaffe och bröd. Männen fick i första hand de dyrare livsmedlen som kött. Efter år så kom jag till Folkhälsans kostavdelning under Ernst ett par

Abramson. Arbetet Folkhälsan kom att präglas av kristiden.

Livsmedelssituationen i Sverige inte särskilt bekymmersam men det var fanns många ransoneringar och det behövdes hel del information om en kostfrågor. Det gällde att i många sammanhang, b.la. i radio framhålla hur nyttigt det är med morotspudding och rödbetsbiff och hur bra det är att minska på kött, fett och kaffe.

I anknytning till utvecklingen social- bostads- och familjepolitiken

av under 1930-talet kom planer från kvinnoorganisationer att starta en särskild instans för studier hemförhållanden. Med husmoders- och av hushållsläramas organisationer som huvudmän startades Hemmens

Forskningsinstitut HFI 1944, sedermera Konsumentverket. Mitt arbete Folkhälsan kombinerades med uppbyggnaden av HFI. Efter några år räckte lokalerna i Folkhälsans källare inte till och HFI flyttade 1947 till Hantverks-lnstitutets hus på Katarinavägen, och jag övergick helt till HFI. HFI hade ett utvecklat kontaktnät, i första hand med kvinnoorganisationer och med seminarierna för huslig utbildning, hemkonsulenter och hushållslärare. Kontakterna med fabrikanter inom området uppehölls huvudsakligen genom sk tekniska kommittéer som utsågs av företagen. Arbetet inom HFI visade att det var möjligt att studera frågor som är anknutna till det dagliga livet ett systematiskt sätt för att åstadkomma förändringar. Resultaten förmedlades på många skrifter, sätt; genom undervisning och föredrag, men press, radio och senare TV tog också resultaten studierna, och överhuvudtaget spreds information vara av i stor utsträckning via radio och dags- vecko- och organisationstidningar. Det HF l kom fram till omsattes förvånansvärt snabbt i praktiken. Med dagens uttryckssätt kan man säga att HFI arbetade brukarorienterat, tvärvetenskapligt, framtidsinriktat och med helhetssyn. HFI hade nämnts startats kvinnoorgansiationer, och vi som som av arbetade med verksamheten vid HFI var mycket starkt inställda på att HFI skulle arbeta självständigt och oberoende av politiska partier. Det mötte inga svårigheter då inget parti visade något större intresse för frågor gällde de enskilda hushållen och deras situation. Inte heller som visade fackföreningsrörelsen något större Ledningen för engagemang. LO var mest intresserad av lönens storlek och mindre av vad man fick ut av den. Verksamheten var livlig och uppskattad men det var svårt att få anslagen att räcka till. 1953 gjordes en granskning av HFI av Sakrevisionen och det fastslogs att ekonomin var dålig. Detta blev upptakten till rad utredningar som ledde till att HFI förstatligades 1957 och sedan en omvandlades till nuvarande Konsumentverket.

Kylskåp konsumtion, skafferi inte konsumtion

En förändring av verksamheten började. Det ansvariga statsrådet Ulla Lindström ansåg att det viktigaste av allt var provning av varor som fanns på marknaden och granskning av reklam och marknadsföring. HFIs tidigare insatser för att påverka produktionen innan olämpliga varor kommit fram ansågs inte så viktigt, och därför avgränsades vårt tidigare breda med hela hemmen och barnen Det blev en program o.s.v. snäv inriktning på konsumtionsfrågor, där kylskåpet var en konsum-

tionsvara inte skafferiet. Jag begrep aldrig riktigt hur det här skulle men gå ihop, såjag drog mig tillbaka därifrån, och gick över till dåvarande Byggforskningsinstitutet SIB. Under 50-talet hade HFI kommit att öka intresset for bostadsfrågor bl.a. Lennart Holms studier, och 1960 genom fick bostads- och byggnadsfrågor ett särskilt forskningsråd och institut med Lennart Holm chef. Det föll sig naturligt att han erbjöd mig som arbetsuppgifter i anknytning till SIB. Under den tid jag arbetat med HFI-frågor saknade jag en egen kunskap statistik och sociologi. Det blev otillfredsställande att om behöva anlita sakkunniga for olika frågor, så i takt med upplösningen min relation till Konsumentinstitutet bestämde jag mig för att börja av läsa sociologi. 1963 lade jag fram avhandling for licentiatexamen en med titeln Innovationsbenägenheten hos svenska hushåll. Jag arbetade sedan halvtid på sociologen och halvtid Byggforskningsinstitutet under ett år. På SIB fick jag ansvaret för en par studie Stockholms allmännyttiga bostadsföretag hade beställt. Det som gällde att studera hyreslägenheter som byggts under 1950- och 60-ta1en i Stockholm. Bostadsföretagen hade bestämt att studien endast skulle gälla den inre bostaden. Den yttre miljön ansågs inte nog utvecklad vara för att kunna ingå i studien. Jag tyckte att det var synd att inte få arbeta med hela boendemiljön, hade att rätta mig efter uppdragsgivarna. men En dag då jag satt och strävade med planerna i Stockholmslägenheterna visade Lennart Holm mig ledigförklarandet av en professur i byggnadsfunktionslära BFL vid den nya tekniska högskolan i Lund. Det tanke att öka intresset for samspelet mellan människa och var en ny miljö att införa ett nytt ämne i arkitekturutbildningen. Det som genom avsågs med det ämnet att markera ett ökat ansvar för vad som nya var kom att benämnas brukaraspekter projektering och senare byggande. Det föreföll mig högst osannolikt att jag skulle komma ifråga för en tjänst arkitekthögskola dåjag saknade erfarenhet av arbetet inom en området. Jag ansåg att det önskvärt med person som dels hade var en arkitekterfarenhet, dels intresse för studier av människafysisk miljö, då jag begrundat tillsättningsprogrammet för BFL beslöt jag mig men för att söka tjänsten. Ett av barnen sa: Du är inte klok. Tänk om du får tjänsten. Vad ska du göra då. Jag svarade att man inte behövde oroa sig för att jag skulle få tjänsten. Det två män, båda arkitekter, och jag som sökte. De sakkunniga var kompetensforklarade mig och den arkitekten och satte honom i ena första förslagsrummet. Sedan det omröstning i fakulteten och av 66 var fakultetsmedlemmar röstade 63 på mig och 3 på den de sakkunniga som hade satt i första förslagsrummet. Då fick jag professuren, och det var

inte annat att göra än att tillträda. Så jag flyttade från Stockholm till Lund och tillbringade 13 år där. Skolan var ny och det var ett nytt ämne. Man skulle alltså bygga upp ett ämne, byggnadfunktionslära, som skulle komplettera arkitektut-

bildningen med större intresse för människor, behov och precisering av

program för bebyggelse o.s.v. Det gällde att skaffa anslag, lokaler och bibliotek o.s.v. Vi bodde i två små assistentrum i början, sedan fick men

vi rätt bra lokaler. Ett viktigt inslag i BFLs resurser var ett fullskale-

laboratium. Tanken var att man i undervisning och i FoUprojekt skulle kunna presentera förslag i skala 1:1. De första planerna innebar att man samtidigt skulle kunna studera klimatfaktorer och estetiska upplevelser

samt spatiala frågor, dvs. hela miljön med sakkunskap från olika

discipliner. Denna höga ambitionsnivå gick dock ganska snart ifrån man

och det blev möjligt att i stort sett enbart studera de spatiala faktorerna.

Till institutionen anslöt sig en del arkitekter och sociologer, och det föll sig naturligt att inleda samarbete med sociologiska institutionen. Det gällde att utveckla forskning inom detta tämligen nya område. några ansatser som jag påbörjat på SIB fortsattes, t.ex. kunskapsöversikter över boendeforskningen och studier av bostadsanvändning. Jag hade hela tiden nära kontakt med byggforskningsrådet och deltog i en grupp som skulle lägga fram program för studier människanärmiljö. av Det ett försök att låta forskare från olika discipliner sin på var ge syn området. När jag kom till Lund var hela LTH under uppbyggnad. Ganska snart uppdrogs det åt mig att vara dekanus A-sektionen, och jag var det 1965-68. Arbetet med att bygga upp sektionen materiellt och innehållsmässigt var spännande men tog mycket tid och kraft. Det var svårt att få tiden att räcka till för både sektions- och institutionsarbete.

Så kom studentrevolten som var ganska jobbig utom att jag sympatise-

rade med en hel del av deras idéer om att de inte skulle ha så mycket ämnesundervisning, utan mer projektarbeten. I Lund tycks sociologer, teologer och arkitektstuderande ha varit mest aktiva. Det var av stort intresse att lyssna alla röster som gjorde sig hörda och försöka få fatt förslag som kunde föras vidare, men det var svårt att få gehör för behovet av åtminstone någon ordnad undervisning med föreläsningar, seminarier och litteraturstudier etc. Storrnöten och ständiga sammanträden tog avsevärt mycket tid. Under början av 70-talet märktes effekterna 68-revolten olika av sätt. Många av de önskade förändringarna var befogade och de ledande bland de aktiva studenterna var kloka och engagerade i studierna. Det dittills dominerande professorsväldet ersattes av en styrelse med representanter för alla årskurser. Den viktigaste förändringen gällde

undervisningen, där det skedde övergån från ämnes- och kursbunden en g

undervisning till projekt. Det var i alla fall väldigt spännande. Sedan

använde jag rätt mycket tid, alla mina sabbatsterminer, till att arbeta i Afrika med olika studier och kunskapsöversikter. Jag hade bl.a. en del uppdrag i anknytning till FN-organet HABITAT hade kontor i New som York och Nairobi. Tiden i Lund från 1964 -77 var arbetsmässigt mycket innehålls- - rik. I fråga sociala kontakter och inlevelse i miljön var det sämre om ställt. Jag ville framförallt behålla kontakten med mina barn och följa tillkomsten barnbarn, och reste därför till Stockholm i stort sett varje av veckohelg, Jag övervägde aldrig att tjänstgöra ett år efter 65 år, utan

flyttade från Lund samma dag jag gick i pension.

Jag hade aldrig någon olägenhet kvinna utom möjligen att av att vara

det ställdes för stora anspråk. Man satt i olika kommittéer, det var Standardiseringskommissionens olika grupper i Konserveringsinstitutet

styrelse och så där. Jag hade aldrig känslan annat än att de brydde av sig vad jag höll på med. Och jag brydde mig vad jag höll om om med och funderade inte alls över att jag var kvinna. Efter pensioneringen har jag intresserat mig rätt mycket för äldrefråoch handikappfrågor. Vi har startat nordisk förening för gor en

kunskapsvård och forskningsinformation gäller alla sektorer och

som kunskapsnivåer; hur tar på kunskap, hur man får en dialog man vara mellan forskare och brukare. Det där är spännande och intresset för det

växer. Kontentan kanske är att jag inte har känt mig besvärad av att vara kvinna, utan såpass intresserad de olika teman jag hållit med att av det har gjort att jag kunnat jobba, gå vidare. Jag kan inte göra någon närmare analys det här med min könsroll. av Utom Du nämnde att det eventuellt var lite för stora anspråk på - som Dig Ja, det blev det, det ett nytt ämnesområde, som väckte - men var intresse och då hade man anspråk på sig.

Hur var det med omgivningens stöd då

-

Jag gifte mig 1935 och sedan fick jag fem barn, jag har nu femton

bambam, tretton kom medan jag i Lund. Det gjorde att jag varav var nästan varje helg åkte till Stockholm och hälsade dem. Familjen upp spelade väldigt stor roll.

Man kunde se professorsglimten i de manliga kollegemas ögon

Vivi Edström, professor emerita, litteraturvetenskap, SU

Jag har en kanske helt felaktig föreställning av att kvinnor som har

blivit professorer ofta kommer från en akademisk miljö och ofta har stark uppbackning hemifrån. Själv är jag den första studenten i släkten och att börja på högskolan var helt otroligt. Kanske kunde man få pengar till spårvagn och i den där stilen. Det var en väldigt svag social bakgrund för att gå i en akademisk miljö som i och för sig kändes främmande och konstig. Men vad jag tidigt blev klar student över som var att jag ville forska. Det var nästan som en uppenbarelse. Det helt var självklart att jag skulle skriva en avhandling, jag skrev om Gösta Berlings saga och disputerade 1960. Jag blev genast docent på den och

anställd vid Göteborgs Universitet. Men sedan var det stopp, jag tänkte aldrig bli professor. Man kunde se professorsglimten i de manliga

kollegemas ögon men själv tänkte jag aldrig i de banorna. Det har jag ofta tänkt, att det var väldigt skönt för så många misslyckade karriärer man har sett av sina manliga bekanta, som levde för en hägrande lärostol, och fick man inte lärostolen, det finns trots allt inte så

många, så var livet förspillt. Den känslan slapp jag, eftersom det

mera blev så trots allt av sig själv, att jag blev professor. Från början tänkte jag bli folkskollärare. Jag sökte till folkskolesemi-

nariet efter studenten, 1943. Väldigt få togs till lärarutbildning under

kriget, och jag var uppe i Stockholm och skulle tentera, för det fick man

göra då. Jag åkte glad i hågen från Göteborg till Stockholm och kunde inte tänka mig annat än att de jättegärna skulle vilja ha mig på seminariet därför att jag hade hyfsade betyg. Men, jag kunde inte spela piano, jag hade aldrig haft tillgång till det. Jag minns ännu, hur

jag satt ute i rummet och hörde när mina konkurrenter drillade på pianot och sjöng. Då tappade jag modet. Sen skulle också i man prova handarbete. Det hade jag åtgärdat, jag hade tränat på sprund. att sy Handarbetslärarinnan satte en docka på bordet och sa nu ska vi sy ett par byxor. Jag blev hellyckligt, byxor är det bästa jag vet. Så jag sydde ett par väldigt näpna byxor och först färdig alla och gick var av stolt fram med byxan. Då säger den här häxan: hur tror fröken att de byxorna ska den dockan Då förstod jag att jag aldrig hade tänkt konkret, att dockan satt där för att man liksom skulle ta mått. Jag trodde den satt där som en symbol på något vis. Jag tog tåget tillbaka till Göteborg och gick med till Högskolan och började där, tunga steg upp

verkligen slagen. Inte minst då inför mina föräldrar som hade hoppats hemskt mycket det där med folkskollärarutbildningen. Min mamma hur ska det gå, vad ska man läsa på högskolan Något så sa, deprimerat har man aldrig skådat. Sedan tog det sig. Jag måste säga att när jag då mot all tanke och förväntan eller någonting fick den här professuren i bamlitteraturforskning så var det jätteroligt. I och för sig hade jag gjort saker innan när jag hade undervisat på alla samma stadier, och det fortsatte jag att göra så det ingen skillnad i det jag var höll på med från 1970 och till det jag avgick 1989, men jag tyckte det roligt helt enkelt. Jag förstod aldrig gnället från mina manliga var kollegor och deras blaserade dessa bruna kuvert, och på alla syn dessa doktorander... Jag kommer precis ihåg ögonblicket när jag blev medveten om den

kvinnliga aspekten. Jag var med i en ganska avancerad stipendienämnd

student i Göteborg, och jobbade hemskt mycket för det var en som

ganska stor apparat kring det. Jag hade med en kille som också jobbade

fast kanske inte fullt så energiskt. Så satt ett sammanträde som rektor ledde, och när det slut så böjde han sig fram till den manliga var studenten och erbjöd honom att flytta i finare nämnd. Då blev upp en

jag förbannad. Jag hade gjort jobbet det var han som skulle komma

men sig Jag väl inte så medveten från början, då gick det upp upp var men ett ljus för mig.

Min stora upplevelse femtiotalet när jag mötte Gunnar Qvist,

var den första jag träffat så där alldeles självklart som var man som var

jämställd, och skrev den fantastiska avhandlingen om kvinnornas

som historia. Där minns jag ett aha-ögonblick när han sa till mig ja, vi borde verkligen kvotera, det borde hälften kvinnor överallt i alla vara organisationer och kommittéer, märk väl att det här på femtiotalet var och jag hickade till ett det måtte väl bli sämre. Och han svarade: Sämre Har du tittat på alla mediokra karlar sitter överallt. Det som glömmer jag aldrig, och så ofta jag har haft nytta av det Jag och

Gunnar Qvist hade seminarier ihop och jag väldigt inriktad

var kvinnoforskning. När jag kom till Stockholm hade jag rätt mycket kontakt med kvinnolitteraturforskaren i Uppsala, Karin Westman-Berg och vi samarbetade också del. Men så blev det ändå flera skäl bamlitteen av

ratur jag kom att syssla med och jag byggde upp bamlitteratur-

som

forskningen i Stockholm. Den professuren kom till stånd först 1983. Jag

vet inte det är den enda lärostolen i bamlitteraturforskning vid ett om universitet i världen, det är inte osannolikt att det är så. men Jag tyckte att mina barn, utanför tjänsten, tog all min energi egna och kraft och mitt intresse, så för mig har det blivit så att de böcker jag

inte fick tid med då, de har jag skrivit sedan jag blev pensionerad. nu Det har blivit tre böcker om Selma Lagerlöf och ett Astrid par om Lindgren som jag betraktar våra två främsta författare. Jag skulle som också vilja skriva om Jane Austen och den kvinnliga ironin, den finns också hos Astrid, och även fast dolt hos Selma Lagerlöf. Ironin är mera nog något som använder jämt, håller i manssamhället. som oss uppe

Du sa att barnen tog, de också kanske - men gav

Ja, bland annat de intresset for bamlitteratur. Där det gav var också sån där tydlig skillnad. När de studenter hade läst Astrid en som Lindgren och Tove Jansson som barn korn till mig och jag vill sa skriva uppsats om någon av de här så flydde mina manliga kollegor

och sa det kan inte, kan inte skriva seminarieuppsatser

man man om Astrid Lindgren. Men jag tyckte alltså att det gick Egentligen an. tycker jag att allting i jobbet varit roligt. Jag har helt enkelt haft roligt hela tiden, framförallt i handledningen doktorander. Jag måste men av säga att det där ständiga harvandet med uppsatser, C-uppsatser, Duppsatser, som man nästan har fått skriva själv för att det skulle bli

någonting, det märkte jag när jag blev pensionerad, att det var en enorm

befrielse att slippa det. Men sedan när man blir pensionerad så blir över natt man en ointressant, i varje fall vid Stockholms universitet. Jag trodde jag hade ganska hyfsat med kontakter där ingen har någonsin bett mig men komma och med ett seminarium eller i diskussion. Däremot vara en har jag hela tiden inbjudningar från Tyskland, Italien, och är på osv

turné varje år och talar Selma Lagerlöf, Astrid Lindgren, Bröderna

om

Lejonhjärta...

Det är cirka tjugo år sedan jag kom in i vetenskapsakademin och då var det en

sensation med en kvinna.

Aina Elvius, professor emerita, astronomi, SU

Mina föräldrar inte några akademiker och hade inte tagit studenten, var

men de hade i alla fall viss bildning. Min talade flera olika

en mamma språk men hon hade gått i skolan på 1800-talet och då det inte så var

vanligt flickor gick vidare till högre studier. Hon var väldigt att

intresserad, och önskade att jag skulle få vidare högskolan och

utbilda mig. Det gjorde jag efter studentexamen 1937, i Stockholm. Jag naturvetenskapliga ämnen, fysik, kemi, matematik och astronomi. läste första året träffade jag min blivande vi gifte oss efter Redan under man; två år. Han hade redan på hösten -38 fått anställning som amanuens en

på Stockholms Observatorium i Saltsjöbaden, och det tyckte han var bra för hans studiemedel slut. När vi gifte oss i jan -40

väldigt var

också dit; vi hade tjänstebostad. Jag levde där i forskarflyttade jag en kom prägla mycket mitt liv, så det naturligt för mig

miljö som att av var jag inkluderade astronomi i min och att jag sedan gick både att examen forskarstuderade där. Jag fick tre bam. Efter att ha tagit min vidare och

gjorde jag ett studieuppehåll på tre år. Under ett av de

magisterexamen,

jag gymnasielärare. Det tredje barnet nyfött då jag

tre åren var var började mina forskarstudier på riktigt. De ledde först till licentiatexaen

och till doktorsgraden hade den tiden. Jag blev

men senare som man omedelbart docent -56, och då fick jag docentvikariat i Stockholm också

fick jag docenttjänst i Uppsala jag hade i

sedan från -58 en som men

år. När den slut, Forskningsrådet sig mig och gav mig en

sex tog tog an forskartjänst då kunde varit år, innan den tiden var slut som sex men

fick jag i januari -68 fast tjänst på Stockholms Observatorium. På

så en

hörde Observatoriet till Vetenskapsakademin så jag var först

den tiden akademin, och kallades observatör och sedan blev jag så i tjänst hos

bitr och slutligen professor vid Stockholms småningom professor, Universitet, över Observatoriet från -73. Det är lite glidande hur

som tog det och tjänst olika titlar.

många år jag var professor, var en samma men måste säga jag levde praktiskt tagit helt i männens värld. Jag

Jag att jag blev motarbetad eller så, jag tycker faktiskt att jag kände aldrig att behandlad. Min stödde mig alla sätt för att jag

blev väldigt väl man

skulle vidare, forska vidare. Mina lärare tycker jag också stödde mig gå bra. En anledning kanske att det inte så hemskt stor konkurrens. var var drunknade inte bland karlar. Jag hade inte någon fast Man massor av under många år, så vi levde väldigt sparsamt, min man hade tjänst

väldigt liten lön. Jag fick licentiatstipendium under några år och sedan plus andra små stipendier, hankade sig fram. doktorandstipendium man

del tjänster lärarvikarie vid några tillfällen och då Jag tog även en som

tyckte jag att man tjänade stora pengar.

inte kommit i kontakt med kvinnoforskning andra, Jag har som eftersom jag så säga har levt i männens värld. Men i den mån att mer

har fått olika positioner och uppdrag, så har jag tänkt att det kan

jag bra inte bara för mig ett exempel för andra flickor att vara utan som kan göra både det och det andra. Min erfarenhet är att om man ena

man är beredd att jobba, göra någonting, då får olika uppdrag.

man Under årens gång har jag haft många uppdrag sekreterare eller som

ordförande i olika sammanhang, jag sekreterare i docentförbundet

var när jag var docent, och jag har suttit i ESOkommittéer vid Sydobservatoriet, ESO är Europeiska jag har suttit i programkommittéer för fysik och matematik under Forskningsrådet och i åtta år jag med i var styrelsen för Naturhistoriska Riksmuseet, och likaså jag prefekt var för den astronomiska institutionen under ett antal år. När jag kom i akademin blev jag den första ordföranden i den klassen jag som tillhörde, och jag har också varit ordförande i andra sammanhang som

Svenska Astronomiska Sällskapet och Nationalkommittén för astronomi

osv, och fastän de flesta där har varit karlar så har jag i alla fall fått det förtroendet och det har varit väldigt roligt. Jag tycker det har varit

viktigt på det viset att det kan vara en förebild för andra att möjligen

komma fram, men tyvärr är det väldigt få kvinnor i mitt ämne i Sverige.

Däremot har jag många kvinnliga kollegor i Frankrike Det förvånade

mig. Det är cirka tjugu år sedan jag kom i vetenskapsakademin och då var det en sensation med en kvinna. Sedan har det kommit många flera och nu har vi alltså tom är kvinna det tycker jag en preses som är jättefint

Sen kom 70-talet och då halkade jag på kvinnliga bananskal in på en medicinalrådsbefattning.

Barbro Westerholm, professor, farmakologi, KI, riksdagsledamot

Jag började läsa medicin 1953. Varför började jag läsa medicin Ja, det fanns flera skäl till det, som jag ska berätta Min farmor född nu om. var 1855, gifte sig och födde sedan barn mellan 1878 och 1878. Hon skilde sig sedan 1890, då min pappa var 2 år. På den tiden skilde sig inte, man då var det kvinnans fel och hon fick inget underhåll, min farfar hade nog barn vid sidan och det orsaken till att de skildes. Farmor om, var

var en familjeflicka som kunde spela piano, och hade söt röst. Vad gjorde man då när man skulle försörja fem barn Hon pianolektio-

gav ner och hon öppnade sitt hem för operaartister, dvs. efter föreställningen var de välkomna hem på förning och att äta, spela och sjunga. Och de kom med både mat och kläder till de här barnen. Hon lyckades lägga

undan hel del slantar och med dem kostade hon de två döttrarna en utbildning, pojkarna fick klara sig själva. Den levnadsvisdom hon kommit fram till, flickor ska kunna leva ett självständigt liv, utan var att beroende gärna älska en man men inte vara att vara av en man,

beroende honom. En döttrarna blev operasångerska, den andra

av av kartriterska. Min gick ett liknande levnadsöde till mötes, blev mormor min morfar spelade bort de slantar fanns, och de skildes så som Mormor hade ingen utbildning och tog plats som kontorist småningom. vid Riksgäldskontoret. Det blev inga slantar till att kosta någon utbildning min hon gick rakt ut i förvärxslixet, och det tror av mamma, jag alltid grämde henne, att hon aldrig fick någon utbildning. fick i flickskola och flickgymnasium. Jag till mig själv Jag en sa där, jag får några barn, aldrig, aldrig att de ska få när jag gick att om i enkönad skola. Jag har i livet kommit fram till att flickor en senare mår väl undervisas för sig i vissa ämnen och under och pojkar av att var perioder skolgången. Det jag också insett är att den här vissa av enkönade skolan rikt mått självförtroende. Vi blev sedda gav oss ett av hade mycket få manliga lärare stimulerade oss och lärarinnoma - -

till fortsatta studier för att vi skulle kunna leva våra liv självständigt,

att behöva lita till någon annans ekonomi. utan Att jag började läsa medicin berodde att min väninnas pappa var och han läkaryrket så bra för flickor. Det fanns så läkare, sa att var valmöjligheter alltifrån kirurgi till psykiatri, till forskning och till många administration. fjärdedel mina kamrater gifte sig med varann, och de är En av fortfarande gifta med varann med undantag for ett tidigt fick par som barn. Under de prekliniska kurserna blev en del av oss amanuenser teoretiska institutioner. Jag kom att börja fannakologiska institutionen därför hela den studiegrupp jag tillhörde min kurs 5 att som studenter och jag började där. För min del det inget aktivt manliga var val, det bara blev så. här tiden konstaterade jag att jag hela tiden hänvisad Under den var

amanuenstjänsten. Pojkarna hade barn och försörjnings-

till den lägsta gifte mig så småningom med Peter, kurskamrat och börda. Jag vikarierande kirurg. Efteråt har jag insett konsekvenserna av detta. Den styrde de efterföljande. Är den första lönen låg så blir de första lönen kommande därefter. År 1959 gifte jag mig, tog min med.lic.examen och började vänta jag visste att jag gravid uppmanades jag att söka bam. Innan var doktorandstipendium och fick ett sådant. Reaktionen hos institutionens

kvinnliga personal när de fick veta graviditeten och stipendiet var: om ska du sluta eller Där rök din avhandling Men min hand- När

ledare, institutionens professor, såg annorlunda på saken. Han menade att fick pojkarna behålla stipendiet under två månaders värnplikt så kunde väl jag få behålla mitt stipendium två månader efter förloss-

ningen. Men förutsättningen att jag skrev och läste hemma under

var tiden. Min professor insåg hur han skulle få mig i mål med min av-

handling. Han retade mig dit, jag skulle minsann visa honom jag

att

kunde klara doktorsgrad. Och jag kom i mål, gravid

en med tredje barnet, i december 1964.

Under avhandlingsperioden jag ömsom maskot, ömsom alltiallo,

var användbar som drevkarl vid älgjakt, båtmålare och kaffe- och gast,

ärtsoppskokerska. Min professor erbjöd också andra utmaningar vid sidan om avhandlingsarbetet. Jag fick vikariera föredragande läkare

som

på medicinalstyrelsen och på olika lärartjänster. Jag fick vikariera

som

djurskötare och mycket annat. Som föredragande läkare

fick jag vara med att planera för det rapportsystem för

om läkemedelsbiverkningar

som skulle byggas i Sverige, för att förhindra neurosedynkaupp en ny tastrof.

När jag sedan klar med min avhandling hade min professor

var ett

planeringssamtal med mig. Jag hade visserligen fått litet

a avhandlingen men någon stor forskare ansåg han inte jag skulle bli, utan rekommenderade mig att ta tjänsten verkställande ledamot vid den som planerade läkemedelsnämnden. Jag till anbudet för det innebar sa att jag kunde skjuta den övergång till kliniskt arbete ändå upp som var min dröm.

Tiden på biverkningsnämnden näst riksdagsperioden

var den bästa i

mitt yrkesverksamma liv. Visserligen dröjde medicinalstyrelsen fem

månader med att betala ut min första lön. Det saknades något riksdags-

beslut och jag hade kirurg,... Att vi hade både

en man som var

bamflicka och fönsterputsare för att hinna med både barn och jobb hade

man ingen förståelse för.

Min snälle professor som samtidigt blivit utsedd till ordförande i läkemedelsbiverkningsnämnden löste emellertid vårt ekonomiska

problem. Om jag åtog mig att parallellt med biverkningsarbetet ta

vikariatet som läkare i klinisk farmakologi i Uppsala skulle jag få behålla båda lönerna om medicinalstyrelsen till sist skulle betala mig för mitt arbete. Vikariatet i Uppsala det nämligen ingen ville åta

var som sig för det innebar att skulle föreläsa tillsammans med den fruktade man professorn Erik Ask-Uppmark. Men nöden hade ingen lag. Barnflickan

skulle ha sin lön, hyran skulle betalas liksom lekskola, blöjor och

mycket annat så det blev bara att acceptera. Och föreläsandet gick

faktiskt bra. Jag var blond och blåögd och tyckte likadant Ask-

som

gällde p-piller och risken för blodpropp, och det dög Uppmark när det

för att jag skulle finna nåd hos honom.

Under biverkningsåren kom jag in på epidemiologisk forskning. Att leta efter sjukdomsbovar i form läkemedel var oerhört spännande.

av forskningen låg för mig och inom det området har jag gjort Den här forskningsinsatser. Vi samarbetade med andra länder och det mina bästa

oerhört spännande.

var

Det enda beklagliga fortfarande lönen var

70-talet, och då halkade jag på kvinnliga bananskal på en Sen kom

medicinalrådsbefattning i läkemedelskontrollen, jag blev suppleant för Rexed i Medicinska Forskningsrådet och allt möjligt. Det enda

Bror fortfarande lönen. När jag blev utnämnd till medicinal-

beklagliga var byrå dit det skulle rekryteras personal, hade alla tagit till

råd för en ny

bästa personalen så jag fick sk left overs eftersom den bästa

sig den redan ianspråktagen. Vi blev tilldelade laboratorielokaler

personalen var

för några kontorslokaler fanns inte för det här ändamålet. Jag var van

arbeta i labb, det inte min personal. De inte vana vid

att ett men var var

råttor och dragskåp och doft eter och mycket annat, ja, lösspringande av

berättelsen kan göras väldigt lång. Nåväl, vi löste det här också. De den

lärde mig väldigt mycket ledarskap och den lärdomen hade jag nytta

om

när jag kom till Socialstyrelsen.

av det klart byrån och läkemedelsavdelningen skulle Efter tre år blev att

till dagliga pendlandet dit skulle inte fungera för vår flytta Uppsala. Det familj då hade utökats med ett fjärde bam. Jag erbjöds arbete på

som Apoteksbolaget, där jag fick möjlighet att bygga läkemedelsstatistiupp ken i Sverige och forska kring läkemedelsanvändning.

Den forskningen tillsammans med vad jag gjort på biverkningsnämn-

räckte för Karolinska Institutet skulle förklara mig behörig som den att

i läkemedelsepidemiologi dag jag adjungerad professor samma som

till för Socialstyrelsen, i maj 1979.

utnämndes generaldirektör

Under 70-talet då jag medlem i Kvinnliga läkares förening och var de olika bananskalen ifrågasatte jag behovet enkönade halkade på av i sikte. Jag arbetade riktigt

organisationer, jämställdhetslagen var

för Kvinnliga läkares förening. För den behövdes

ordentligt att lägga ner någon då hade sagt till mig att jag 1989, alltså en 13-14 år

inte. Om

ordförande för politiskt kvinnoförbund så hade jag

senare skulle vara ett

sagt; är ni galna

aktuellt med generaldirektörskapet. Beslutet togs efter

Så blev det för det har vi haft många viktiga saker, alla ska

familjeråd hemma, om

vara med när vi ska ta viktiga beslut. Det första familjerådet vi hade

handlade faktiskt om vi skulle ha ett femte barn eller inte. Och då, i det familjerådet vår dotter då 13 år att Ja, och sa som var mamma pappa, om ni kan lova mig en lillasyster, då får det väl gå. Men jag orkar inte med fler bröder. Ja, därför har vi bara fyra bam. Men vi hade familjeråd det här om generaldirektörskapet, för jag visste att det skulle bli väldigt mycket massmedialt hallå. Men då sa vår dotter som då var 18 år, Mamma, om inte du vill, och vågar och visar att kvinnor kan, hur ska det då gå för mig Min man tyckte då liksom bröderna att hon hade rätt, han har

nämligen från att ha varit arbetsnarkomankirurg i början 60-talet,

blivit en väldigt jämställd pappa.

Jag gick då med liv och lust för generaldirektörskapet och då gick

det upp för mig att arbetslivet inte var jämställt. Det mycket var en

mycket manlig värld, socialstyrelsen sågs ett hot mot Landstings-

som förbundet och SPRI och den politiska världen, och också mot socialdepartementet och som konkurrent till den politiska ledningen. På olika sätt försökte man marginalisera vad jag sa, och jag hade stunder då jag tänkte att hade det varit Bror Rexed istället framfört de här som synpunktema, de här utredningarna, då hade det blivit ett ja, nog men

nu är det jag som är kvinna, som dom olika sätt kan marginalisera.

Man kallade mig lilla vän och lyssnade inte på mig. Att prata medgrannen, blada papper, gå ut och kissa, vet, allt det här kan man göra för att visa att man inte lyssnar kvinnan. Så det ganska var stretigt, också av politiska skäl. Då jag närmade mig 6-års förordnandets slut stod det klart att statsrådet inte skulle be mig ett omrörom ordnande. Så jag fixade ett eget jobb, det bara att säga helt karskt var i telefonen att så bra att du det här, för jag har andra erbjudantar upp den. Man blir rätt sliten i dom här jobben. Och gick jag ut och sen

sa att nu lämnar jag socialstyrelsejobbet. Det kändes svårt det

men var flaggan i topp. Då kom omvärldens reaktioner. Va faan har du gjort Nu ger du upp den här tjänsten, och kan du svära på att det blir en kvinna som kommer efter. Det här var en position, både för läkare en och för kvinnor och det kom även då partisystrar och partibröder till dåvarande statsrådet och sa va faan har du gjortl. Då gick jag i däck, för jag var helt oförberedd, det var himla svårt. Eftersom jag har det bra hemma så gick det bra, och så hade jag

fått en adjungerad professur vid Karolinska Institutet jag skulle

som på. Men så sitter jag på ett flygplan och pratar med vilt främmande en människa som jag aldrig har sett i livet, ska inte du bli senare politiker Dra nytta vad du har lärt dig på Socialstyrelsen, kan inte av

10 15-1297

det något. JA, tänkte jag, och började fundera över vilket parti jag vara skulle söka mig till, för jag hade röstat lite hit och dit. Jaha, så blev det då Folkpartiet, och eftersom jämställdhetsfrågor, hälso-sjukvårdsfrågor och välfärdsfrågor var partiets hjärtefrågor, så blev jag mer och engagerad. 1988 hamnade jag i riksdagen och 1989 blev jag mer tillfrågad jag ville bli ordförande för Folkpartiet liberalemas om kvinnoförbund. Och det bara att säga ja, under socialstyrelseåren var

hade jag lärt mig att läsa jämställdhetens alfabet.

Så kom den forskningspolitiska propositionen där talade vackert man jämställdhet och kvinnoforskning men inte gav särskilt mycket om och då gjorde vi sak över parti- och blockgränser för pengar gemensam

att få fram medel. Och det gick och gav blodad tand. Vi jobbar

mer

bra över parti- och blockgränser nu i frågor som gäller jämställdhet,

kvinnors och barns väl, undantag är när det gäller ekonomisk politik. Det finns saker särskiljer, det finns mycket som förenar. som men Hösten 1991 fick jag möjlighet att bli ordförande för kvinno- och

jämställdhetsforskningskommittén vid FRN och det har öppnat en vid och spännande värld. Jag har varit fackidiot, från farmakologi och

läkemedel så har världen vidgats till det här med välfärdsfrågor,

jämställdhet, och samlevnad och mycket annat. Och läser jag

sex nu litteraturhistoriska ansökningar, juridik, ekonomi, teknik mm och det öppnar massor med nya dörrar.

Jag i paradigmkonflikt med Karolinska Institutet låg det alltid någonting.

- var

Kajsa Sundström, med. dr. gynekologi, KI

För det första är jag inte professor, jag är läkare. Jag kommer inte heller att tala kvinnliga läkares villkor som forskare, även om det är om väldigt intressant och viktigt, mina erfarenheter är inte riktigt men egna representativa. Vad jag däremot vill belysa är inriktningen inom den medicinska forskningen, inte minst vid den biomedicinska forskningens högborg, Karolinska Institutet, bäst i världen. De som vill bedriva

Kajsa Sundström har under 1995 fått professors titel av sommaren regeringen.

forskning med flervetenskaplig inriktning,och det är ofta kvinnor, kommer i kläm tycker jag, i det här systemet.

Ja, jag har inte gjort någon forskningkarriär i egentlig mening, utan

disputerade 1988 efter nära 30 år som kvinnoläkare i olika funktioner; sjukhusläkare på 50-talet, gynekologisk hälsokontroll för postverkets anställda på 60-talet då jag själv fick barn, Socialstyrelsen under 70-

talet, där jag var ansvarig för preventivmedelsrådgivning och abortförebyggande arbete, för mödrahälsovård och föräldrautbildning. Under

1980-talet var jag tillbaka i vården gynekolog på vårdcentral. som en Det var då jag gjorde ett avhandlingsarbete som tog avstamp i min kliniska verksamhet som gynekolog. Jag intervjuade kvinnor i olika åldrar om barnafödande, arbete och familjeliv. Jag tillhörde Karolinska Institutet, men hade hjälp bl.a. Rita Liljeström jag hade av som som

bollplank och rådgivare. Jag hade kunnat lägga fram avhandlingen på

en samhällsvetenskaplig institution men jag ville att den skulle komma från en medicinsk fakultet.

Det handlade om våra patienter, jag ville visa mina gynekologiska

kolleger; så här ser era patienters liv ut utanför mottagningsrummet. Jag blev inte hindrad på något sätt för jag hotade ingen, jag hade redan en tjänst och var inte inne i forskningsvärlden det sättet. Men avhandlingen var svår att få antagen på Karolinska Institutet. Det i sas fakultetsnämnden, förövrigt av en kvinna: Jag tycker inte det är rätt att man ska kunna bli doktor att ha talat med 200 kvinnor när man vet vilket arbete det är att göra experiment i laboratoriet. Det var måttstocken då, och jag blev förstås modfálld. Men min

handledare Töres Theorell, hjälpte mig genom att säga: Men du måste förstå, att det är en paradigmkonflikt det här. Ja, då kände jag mig

plötsligt betydelsefull jag låg i paradigmkonflikt med Karolinska -

Institutet, det var ändå något. När jag sedan äntligen fick lägga fram

avhandlingen tyckte man nog den universitetsklinik där jag arbetade

att det var roligt att jag disputerat, innehållet i det jag skrivit

men var ingen särskilt intresserad av. Jag har t.ex. aldrig blivit ombedd att föreläsa för studenterna om kvinnors reproduktiva liv och villkor i relation till samhällsutvecklingen. Däremot blev jag uppfångad av

institutionen för Internationell Hälsovårdsforskning på KI har

som en

flervetenskaplig inriktning. Där arbetar antropologer, sociologer, läkare

. och sjuksköterskor. Där började jag i slutet 80-talet och jag är av fortfarande knuten till den institutionen och sysslar med studier och projekt inom området reproduktiv hälsa.

Alla tyckte de hade haft ett väldigt bra liv

I den intervjuundersökning med kvinnor i olika åldrar som jag genom-

förde i Sundbyberg i mitten 80-talet använde jag gynekologbesöket

av

modell. Varje dag på en gynekologisk mottagning möter man

som kvinnor i olika åldrar mycket kort tid berättar sin livshistoria. som

Det det jag frågade i intervjuerna; hur de träffat sin man, när de

var om blev med barn, vad sa barnmorskan när de korn på BB, vem som skötte barnen pendlade, hur de klarade sig efter skilsmäsnär mannen Det handlade hur de klarat sitt liv, och de berättade med san... om upp stor inlevelse och närvaro. Jag fick ta del händelserika, skakande av livsöden -ju alldagligare de syntes, intressantare att lyssna till. Från början hade jag för mig att jag skulle be dem sammanfatta, och

eller inte. Men det gick inte alla tyckte tala om ifall livet varit lyckligt -

att de haft ett väldigt bra liv trots allt. När jag lyssnat till något som verkade eländes elände, bara mödor och motgångar, så brukade de som

säga: Ja, det blev inte precis jag hade tänkt, men jag hade nog

som

tur ändå. Så brukade de tillägga: Jag hade världens bästa man, eller

jag klarade mina barn i alla fall de har det bra nu. -

Det är sagans struktur. - Precis, och det det gjorde att jag kallade min bok När livet - var som bäst... var som

Forskning och kvinnosyn i kvinnosjukvården

Avsikten med min avhandling också att belysa kvinnosynen inom var

kvinnosjukvården som jag tycker är ett intressant kapitel. Socialläkaren

Gunilla Carlstedt skrivit bok Kvinnors hälsa i ett maktsom en om

perspektiv brukar säga att den vanligaste patienten i sjukvården är en

kvinna i övre medelåldern från arbetarklassen, söker för värk och som haft ett slitsamt liv. Med stor sannolikhet möter hon en välbärgad som i 40-års åldern, inte kan föreställa sig vilket liv hon levt. Det man som är inte så konstigt mötet blir misslyckat. Kvinnor söker, som bekant, om

oftare sjukvård än män. Ett skälen torde att de inte blir

av vara

förstådda eller sedda och därför försöker igen och igen. Många av de typiskt kvinnliga sjukdomssymtomen, huvudvärk, trötthet, dålig sömn,

diffus värk finns inte i de gängse diagnosregistren. De har med livssituationen att göra och blir därför ofta feltolkade.

Inom kvinnosjukvården har länge sett på sådana diffusa besvär

man

underlivssmärtor, premenstruell spänning, smärtor vid samlag som

- -

brister hos kvinnan, hon kan inte acceptera sin kvinnoroll. Och då rollen passiv undergiven hustru. Idag har vi en menar man som utveckling med ökade tekniska åtgärder och en medikalisering av normala livsförlopp. En annan riktning ser emellertid symtomen som en signal, sund reaktion på ohållbar situation, sexuellt som en en

förtryck eller övermäktig arbetsbörda. Då blir uppgiften inte att dämpa

det dåliga humöret med tabletter eller korrigera bristerna med hormoner utan att frigöra kraften som kan leda till utveckling och förändring.

Att räkna centimetermått på ångest

Vi har liten sektion inom gynekologin som är psykosocialt inriktad. en Nästan bara kvinnor är med och från den gruppen har det kommit några avhandlingar på senare år. Dock inte utan ganska stor vända. Problem uppstår när kvinnliga forskare, frågeställning ofta är bredare och av vars kvalitativt slag, förväntas skriva som de manliga kollegema gör eller använda de kvantitativa metoder som professorn anbefaller. Argumentet brukar Om du ska övertyga måste du presentera siffror och vara: oss mätbara, signifikanta resultat.

Ja, barnet föddes friskt ändå... -

Ja, ett friskt barn är alltid ett lyckat resultat. Men avhandlingarna -

blir inte särskilt lyckade. De kvalitativa delarna uppvisar teoretiska

brister och de kvantitativa undersökningarna där man mäter ångest med centimetermått blir trist och fyrkantig vetenskap. Tänk vilken fantastisk avhandling förlossningrädsla eller kvinnlig sexualitet efter om

livmoderoperationer det skulle kunna bli om en kvinnlig gynekolog som har 20 års erfarenhet och psykologisk utbildning i sitt bagage fick hjälp

att lägga fram avhandling och systematisera alla sina erfarenheter. en Det handlar människors villkor, människor i relation till andra om och till samhället. Människors liv är flervetenskapliga, och då måste använda ett flervetenskapligt angreppssätt i forskningen Vi behöver man få forskarutbildning och handledning med respekt för den teori och kunskap som finns, t.ex. i kvinnoforskningen. Diskussionen vad är kvinnoforskning är väldigt viktig, inte om som minst inom kvinnosjukvården. Detta med att forska kvinnor är det -

kvinnoforskning Nej, det räcker självklart inte, hur får igång

men forskning med kvinnoperspektiv Om mig själv ska jag tillägga att jag var realstudent och började direkt med min läkarutbildning. Det något så självklart, att det inte var

behövdes sägas, att jag fick samma uppbackning av föräldrarna som mina två äldre bröder fått. Både mamma och pappa var folkskollärare. Pappa han den tidens fattigmans barn fått chansen att läsa - var som och inte hade lust att bli präst då fick det bli folkskollärare. Sen -

fortsatte han i politiken och satt i riksdagen från 1936 till 1960, för

socialdemokraterna förstås. Han levde intensivt med i folkhemsbygget,

förundrad och optimistisk. Kvinnliga förebilder var, förutom mamma,

rad ogifta mostrar också folkskollärarinnor vet de där en som var på -20 och -30-talet också byggde Sverige kulturbärare, fantastissom ka

det finnas sådan vacker substans i

Jag tänkte, kan en avloppsvatten

Halina Neujahr, professor emerita, biokemi, KTH

Ja, min historia är väldigt annorlunda än andras historia. Jag är född i judisk familj i Warszawa i Polen. Vi tre systrar. Min pappa en var hade omkommit i olycka. Vi skulle egentligen emigrera till USA för en det inte så roligt för judar i Polen. Han åkte i förväg några månader var och då det hiss ramlade i skyskrapa i New York. Vi var en som ner en blev kvar i Polen. Som vet bröt kriget ut 1939, den l september, och då jag 14 år och fick avbryta skolan for undervisningen var var förbjuden för judiska bam. Vi stängdes in i Warszawas getto, den

tredjedel Warszawas befolkning judar. Från det att gettot

av som var

stängdes i mitten november 1940 det deportationer och svält.

av var 100.000 människor miste livet bara svält och sjukdomar. Sedan blev av

jag deporterad med en syster till koncentrationslägret Majdanek. som var

ett utrotningsläger kombinerat med arbetsläger, och efter fyra andra

läger hamnade jag och min syster i Bergen-Belsen. Det någon gång

var i 1945. Där befriades vi av engelsmännen den 15 april 1945. Då mars vi väldigt sjuka, kunde knappt och kunde inte glädjas var röra oss

befrielsen. Vi låg något slags provisoriskt fáltsjukhus och vårdades

fantastiskt väl både soldater och tillresta medlemmar i en engelsk av lottakår. Väldigt många fångar dog kort efter befrielsen. Så erbjöd sig Sverige att ta emot ett stort antal befriade, speciellt

sjuka fångar för vård. Vi fraktades bår med ett sanitärt tåg till

Lübeck. På den svenska sanitetsstationen där hade jag mitt första möte med svenskarna, som verkade som människor från helt annan planet, en högresta, klädda i vita overaller, mössor och munskydd. Vi fick igenom desinfektionsprocedur. Min syster dog där. Jag såg henne en dagen efter i en kista med lite pappersblommor. Hon blev begravd i Lübeck. Så jag kom ensam ombord eller blev fraktad ombord på Svenska marinens lasarettsfartyg Prins Carl som förde oss till Norrkö-

ping. Där utplacerades vi i olika skolor, på beredskapssjukhus osv. Sen

flyttades vi till andra sjukhus och konvalescenthem. Allt som allt tillbringade jag ett år i sjukvården.

Jag drömde om att bli forskare

Jag hade tre år kvar till studenten när kriget bröt ut. Jag har alltid velat läsa. Ingen i min familj hade så vitt jag kan minnas akademisk examen. Min pappa var affärsman självlärd i de gamla hebreiska skrifterna, min mamma var hemmafru med flickskoleutbildning. Hon framhöll dock alltid att vi flickor borde satsa på utbildning och skaffa oss rejäla yrken. Trots att det inte fanns någon direkt akademisk tradition i hemmet så levde man i en värld av böcker. Vi läste mycket och på helgerna berättade vi för varandra vad vi hade läst. I 12-13-årsåldem slukade jag de stora världsklassikema i polsk översättning, Victor Hugo, Tolstoj, du Gard, m.fl. Som ofta var fallet i judiska familjer, rådde i vårt hem en stor vördnad för lärdom. Man skulle läsa, utbilda sig, bli något. Jag drömde om att bli forskare och hade tidigt läst biografiema av de stora

bakteriologerna 1800-talet, Pasteur, Semmelweiss, Miechnikov.

Efter en tid i Sverige fick jag höra att man planerade en polsk skola

i ett konvalescentläger för flyktingar av polskt ursprung, så att vi fick tillfälle att fullfölja gymnasiestudiema till studenten med hjälp av polska

lärare. Så jag kämpade mot läkarna for att få komma dit. Skolan var i Småland på ett ställe heter Örerud. Norska flyktingar hade bott där som under kriget och det fanns många tomma baracker. Jag fick åka dit efter midsommar 1946, efter stränga tillsägelser av alla läkare att jag inte fick göra gymnastik och att jag måste vila några timmar om dagen. När jag väl anlände till Småland och såg den fantastiska naturen och en sagosjö i närheten, så var det första jag gjorde att hoppa i vattnet. I lägret och skolan fanns fantastiska lärare, både judar och katoliker. De hade också varit fångar under kriget, som tvångsarbetare i Tyskland resp som fångar i koncentrationsläger. Läraren i matematik och fysik hade hela teorin och många praktiska exempel i huvudet och kunde undervisa helt utan

läroböcker. Det tur därför att det fanns knappast några polska var läroböcker att få i Sverige så kort tid efter kriget. Först det kull skulle ta studenten under överinseende av var en som

inspektörer från Utlänningskommissionen det hette på den tiden,

som och skulle det kull till, den sista som jag hade chansen att. sen vara en

få tillhöra. Då pluggade i 12 månader utan ferier för att hinna med.

man Jag hann med den andra kullen och tog studenten med högsta betyg i alla ämnen. Jag ville fortsätta att läsa jag hade ingen släkting här men och inga ekonomiska medel. Då fanns det inte så många yrken överhuvudtaget efter studier på universitet. Man kunde bli lärare men det osäkert jag kunde bli det, jag var inte svensk medborgare än var om

och det hela var ganska komplicerat. I den polska skolan kallades de två sista åren före studenten för

lyceum och hade normalt 4 olika inriktningar. I Småland kunde dock bara inriktning ordnas. Pojkarna i majoritet och valet föll på en var

matematikfysik-linjen. Det gick bra även för mig och jag blev mycket

bra på matte och fysik. Efter studenten började jag arbeta på Postgirot för att tjäna mitt levebröd, jag ville läsa och läsa och jag visste inte men vad. Mina manliga studentkamrater berättade att rektorn Tekniska Högskolan, Ragnar Woxén, hade öppen mottagning en timme i en veckan och att han mycket vänlig och lätt att prata med. Visserligen var kunde ingen mina polska kamrater bli antagen till utbildning på KTH av

då det fanns lag utestängde utlänningar från det. Detta var

en som kort efter kriget och tydligen så förband studier vid en teknisk man

högskola med militära hemligheter. Emellertid hade professorema på

Teknis tyst överenskommelse att åtminstone kunna hjälpa sådana en om

studenter, som redan hade påbörjat studier i sina hemländer. De

resp skulle kunna, efter individuell prövning, följa undervisningen som extra

studerande, dock utan att ha garanterad laboratorieplats eller att få

en sina eventuella tentamensresultat inskrivna i tentamensböcker. Studiere-

sultaten ett slags privatsak mellan dem och läraren och efter två år,

var

fullgjort alla prestanda krävdes för uppflyttning mellan

när man som tvåan och trean, då fick skriva till Kungliga Majzt och anhålla om man ordinarie studerande. Mina kamrater övertalade mig att bli antagen som

att också gå till rektorn och resonera om mina studiemöjligheter,

upp eftersom jag bäst i klassen och kanske hade större chanser än de var själva. Så jag samlade mod för att be min stränga förmån på Postgirot, fru Persson, ledighet två timmar måndag eftermiddag för att om en kunna träffa rektorn på KTH. Trots fru Perssons uppenbara, om än uttalade över mitt mentala tillstånd, fick jag dock ledigt efter löftet oro att arbeta in motsvarande tid nästa mellan kl. 6 och morgon

SOU 1995:1 lO 223

Varenda kväll till sent på natten löste jag räkneuppgifter i kemi

Jag bar överskottskläder, kallade dem sinsemellan kung Gustafs kläder. Skor och kläder såg väldigt konstiga ut. Men rektor var mycket vänlig och sa att han aldrig tidigare hade sett ett så bra studentbetyg. Men då var det ett annat krux. Jag hade ingen praktik och det var krav på kemi att skulle ha laboratoriepraktik. Han mig då rådet att man gav försöka få praktik Svenska Träforskningsinstitutet. Jag gjorde så, men under tiden fortsatte jag att arbeta på posten. Varenda kväll till sent på natten satt jag och löste räkneuppgifter i kemi. För att göra en lång historia kort, så kom jag Teknis så småningom, som extra studerande. I ettan var det väldigt mycket matematik, 12 timvecka, och där satt jag tillsammans med 30 kemister, men det fanns studenter från tre andra discipliner också, det var lantmätare, arkitekter och bergsmän, så vi var 120 stycken.

Hur många var flickor -

l kemi varjag ensam. Det var inte så märkvärdigt, men hade jag vetat att det skulle bli så hade jag kanske blivit avskräckt. Men jag hade inte blivit indoktrinerad att tycka att det inte var något för flickor. Jag gick där för att jag ville plugga och samtidigt lära mig ett yrke så jag tyckte det passade bra att studera en Teknisk Högskola så att man lärde sig ett yrke och samtidigt fick tillfälle att fördjupa sig och studera. På arkitektur fanns det tre flickor och blev väldigt goda vänner, kemin jag Men jag måste säga attjag kände inget men var ensam. obehag av det, jag tyckte att killarna var käcka och kamratliga, de talade speciell jargong kasernjargong de gjorde sig till. Oftast var det en - pojkar från Norrland och industrifamiljer. Här var de för sig själva i Stockholm, och då drack de för mycket och blev snabbt berusade. För mig var det som att leka något sätt, på låtsas började jag prata som de, jag lärde mig alla fula ord. Jag kan inte säga något obehagligt om dem faktiskt. De inte särskilt spännande, det kul ett sätt, var men var ett tag, en viss tid, man spelade en roll. Ja, så pluggade jag på. Professorerna snälla och ofta farbrovar derliga. Jag är liten till växten, jag var ensam flicka och alla var mycket snälla mot mig. Men första året var hemskt for jag begrep inte vad de jag begrep ingenting. Jag brukade alltid sätta mig på sa, första bänken för att bättre höra och förstå. T.ex. den där matematiklärasåg Don Quijote i stärkt krage och litet spetsigt skägg, ren som ut som väldigt och han hade föreläst på den kursen i 40 han var en mager man

år så han kunde allt utantill. Han skrev sina ekvationer med ena handen och suddade samtidigt ut dem med den andra. Han hade ett djävulskt minne, efter tre dagar kunde han utantill alla 120 med alla tre förnamn. Jag hade bara ett förnamn så det var namn tur. Rätt det så ville han kontrollera att man begrep vad han som var då vände han sig oväntat till och eller hur fröken Halina, hur sa, en sa det nu. Där satt stum fisk. Så småningom klarade jag var man som en mig rätt så bra på tentorna. Jag tror att det berodde på min formuleringsförmåga än att jag begrep vad det handlade om. Det var rätt snarare

så usel pedagogik, ett väldigt dåligt system egentligen, bara korvstopp-

ning. väldigt lite förklaringar och sammanhang för att anknyta Det var olika moment till varandra. Jag har lidit mycket av det. Vi hade mest

kompendier med många tryckfel och dålig disposition. Det var först när jag hade skaffat mig några engelskspråkiga böcker bl.a. i fysikalisk

kemi, jag begrep vad det egentligen handlade om. som Så jag klarade mig i trean och sedan fyran. Sedan skulle man upp

göra examensarbete och då specialiserade man sig,

Det rätt så inspirerande för mig som upplevt kriget var

Det fanns ingen bioteknisk linje då, men det fanns något som hette livsmedelskemi. Jag fick i uppdrag att titta på bildningen av vitamin

B12, ett relativt nyupptäckt vitamin då, i rötslam från Stock-

som var

holms Reningsverk. Det attraktivt mål för det är vackra röda

var som kristaller tidigare bara kunde isolera från lever. Det var rätt så som man

inspirerande för mig upplevt hemska saker, kriget, koncentra-

som tionsläger, förnedring och smuts. Jag tänkte, kan det finnas en sådan vacker substans i avloppsvatten Så jag satte igång och det var väldigt svårt. Det luktade mycket illa, måste koka, autoklavera rötslammet man med cyanid för att stabilisera det här vitaminet. Det är ett vattenlösligt vitamin och det finns i avloppsvatten är också vattenlösligt. mesta som

Det väldigt svårt att separera, till slut så klarade jag det. Jag

var men faktiskt den första i världen efter 8 månaders ansträngningar, var som,

lyckats få kristaller vitamin B12 0.8 mg från hundratals liter

av

stinkande rötslam. Jag förvarar fortfarande fotograñet av dessa vackra

röda kristaller i mitt skrivrum.

Jag blev klar civilingenjör 1953 nästan samtidigt som jag blev svensk

medborgare. Då hade jag varit här i 8 år. Jag fick ett jobb i industrin på

Liljeholmens stearinfabrik där jag skulle vara laboratoriechef. Då stod

civilingenjörer mycket högt i kurs. Under tiden hade jag gjort utlandspraktik i Frankrike två jag tänkte att jag skulle fortsätta lära mig somrar,

olika språk och mig. Men så råkade jag träffa min professor när jag roa gick med min cykel på Oskarsbacken och han undrade hur jag skulle göra. Jag har just fått ett jobb på Liljeholmens stearinfabrik jag. sa Jaha, men jag tycker du ska fortsätta här, det är mycket bättre. Jag har just fått pengar till det här projektet om vitamin B12 från avloppsvatten,

det har ett stort PR-värde som projekt. Men jag har inte råd för jag

har stora studieskulder sa jag, och han var känd för att ganska vara snål. När vi sökte jobb i industrin hade vi våra lönekrav och mina kollegor sa, skriv 1.050 kronor per månad, och det fick jag. Det var mycket pengar på den tiden. Så jag berättade att jag fått 1.050 kronor per månad, och på det skulle jag kunna leva gott och betala mina av skulder. Men vi kanske också kan betala så mycket, då professorn. sa

Till sist övertalade han mig och så fortsatte jag med projektet. Det var väldigt attraktivt för institutionen kunde få mycket från

pengar

dåvarande Tekniska Forskningsrådet. Efter 4-5 månader kom professorn

och sa att jag skulle söka stipendium för då utlyste Tekniska Forsk-

ningsrådet de allra första stipendiema för forskarutbildning. Det

var

väldigt svårt att få stipendium, man måste ha många rekommendationer

och goda betyg. Så han skickade mig till andra professorer i sektionen

för att få extra intyg förutom betyget. Jag hade mycket bra betyg då

också, inte så bra som vid studenten jag tillhörde den bästa fjärdemen

eller femtedelen i alla fall. Jag fick det här stipendiet tre år,

som var utformat som lön. Jag minns inte hur mycket det det var men var relativt bra och jag fortsatte. Jag hade absolut ingen tanke på att

disputera, det var inte så vanligt då överhuvudtaget. Lic.examen

var

obligatorisk för senare disputation. Efter 4,5 år så fick jag ihop

en många pek om avloppsvatten och vitaminet. På egen hand började jag kartlägga vilka organismer i avloppsvatten som var ansvariga för den här syntesen. B12 hade en fantastiskt komplicerad struktur ännu som inte var utredd då. Det skedde först 1958, och det kvinna, var en Dorothy Crowfoot-Hodgkin, som utredde strukturen och som fick Nobelpriset 1960. Det var på sin tid den mest komplicerade struktur hade utrett med röntgenkristallografografi. Jag fick lic

som man min

1958 men då började professorn säga snart kan du disputera.

Det visade sig att jag var den första kvinnliga tekonologie doktorn i kemi

Så småningom disputerade jag, 1960. Det efter det gamla systemet, var så ett församlat konsistorium 20-30 professorer i mycket olika

discipliner betygsatte avhandlingen och försvaret för sig. Med betyget

fem fick automatiskt docentkompetens. Disputationen tog 6 timmar, man måste mot tre opponenter och det frack kl 10 på man agera var Jag fick betyget 6 for avhandlingen och 6 för försvaret, trots morgonen. min professor rekommenderade betyget 7 i bägge fallen och att att fakultetsopponenten full av översvallande beröm. var

Det blev uppståndelse när det visade sig att jag den tredje

stor var kvinnliga teknologie doktorn i hela Sverige och den första teknologie

doktorn i kemi överhuvudtaget.

På promotionsfesten i Stadshuset det många journalister som ville

var intervjua mig. Det kom många artiklar i pressen och därtill min ovanliga

historia med krigsupplevelser, jag ditintills aldrig berättat för mina

som

kollegor på Teknis. Jag hade överhuvudtaget inga uttrycksmedel för att

kunna förmedla sådana hemskheter till vanliga hyggliga människor, ingen skulle förstå vad jag talade så jag valde att tiga. Nu blev jag om,

något offentlig och mina upplevelser blev till ett slags

av en person stigma, jag aldrig kunde komma ifrån och kanske inte ens som försökte. Efter jag hade disputerat fick jag inbjudan till University of att en Illinois, USA, där de hade arbetat med vitamin B12, fast ur en annan

synpunkt, näringsfysiologisk. Jag åkte dit för att jag ville lära mig nya saker, både teoretiskt och experimentellt Jag arbetade där ett par år och

kom i kontakt med den stora forskarvärlden och många berömda biokemister. Utbudet attraktiva arbeten vid universiteten i USA var av

mycket stort på det gyllene 60-talet. Under tiden lyckades min gamle professor på Teknis att genomdriva sitt gamla förslag att ändra

om ämnet livsmedelskemitill biokemi, som skulle vara mera

allomfattande. Vi sysslade egentligen inte med livsmedel, för det var

avloppsvatten l.

Han själv hade varit civilingenjör i kemi från KTH, sedan också

men

medicine doktor från Harvard. Han kvarstod i tjänsten två år efter pensionsåldem, sedan institutionens ämnesområde äntligen fick

men ändras ville han avgå, tillbringa tid utomlands och ägna sig andra en intressen. Han skrev till mig i USA och undrade om jag ville komma tillbaka och eventuellt tillförordnad professor för att bygga upp vara den här institutionen. Det fanns ingen där som kunde nya annan

biokemi, det fanns bara vanliga kemister. Jag blev t.f. professor i

biokemi vid KTH 1965, sedan gick det ned istället for att upp. men När jag tillträdde fanns knappast någon nödvändig biokemisk utrustning

vid institutionen. Det fanns inte ordentlig spektrofotometer, ingen

ens en ultracentrifug, ingenting. Jag tvungen att sitta nätterna igenom och var skriva ansökningar anslag för nödvändig utrustning och samtidigt om

bygga upp laborationskurser och själv handha hela undervisningen i det nya ämnet. Efter 2 år tillsattes ordinarie professor, naturligtvis kom inte jag en

ifråga, jag hade inte hunnit meritera mig på det nya området, men det

var i alla fall jag som hade byggt upp undervisningen och forskningen i biokemi. Den nye professorn hann knappast etablera sig på KTH för han hade samtidigt sökt flera attraktiva tjänster och fick en mycket

finare professur på universitetet. Återigen stod Teknis utan professor i

ett ämne redan var schemalagt och måste genomföras. Jag befann som mig vid det tillfället i Japan. Jag tyckte att det var roligt att det äntligen kommit ordinarie professor i biokemi och jag själv kunde ägna mig en åt forskning och mina forskarkontakter, som under tiden hade blivit mer och omfattande. Då fick jag ett telegram från dekanus: Du måste mer komma, kursen i biokemi börjar om två veckor och vi har ingen som kan ta hand om denl. Jag åkte med kort varsel tillbaka och gjorde vad jag fönnådde. Efter fyra år, 1969, så kom det äntligen en professor som stannade. Jag återgick till min docenttjänst. Jag måste säga att trots att jag inte hade blivit utsedd till professor då i början, när jag tyckte att jag verkligen gjort mig förtjänt av det, så hade jag i alla fall under dessa sammanlagt fyra år t.f. professor fått som

tillfälle att sätta upp nya projekt Det var för det mesta miljörelaterade projekt, handlade bl.a. kvicksilver samt om fenoliska miljögifter

som om och dessas mikrobiella nedbrytning. Jag hittade då helt nya organismer och sedermera väckt intresse och fått efterföljd nya enzymer, som

flera håll i världen. Nyligen har jag inbjudits till ett europeiskt samarbe-

te inom detta område, där jag och min lilla grupp har lyckats behålla ledningen trots ytterst begränsade framför allt i fråga om resurser, tillgängliga lokaler. Som chef för institutionen hade jag denna relativa frihet att söka och sätta ihop projekt. Jag var inte begränsad av någon pengar egna överordnad Så kom den professorn och han stannade där 19 man. nye år. Jag då docent, sedan blev jag lektor. Från början var det trevligt var med tiden blev det inte så trevliga förhållanden mellan honom och men

mig, jag överlevde det också. Under tiden sökte jag en massa

men professurer. Vid själva KTH sökte jag 5 gånger, dels i biokemi dels i mikrobiologi och dels i biokemisk teknologi som inrättade nya ämnen under tiden. När jag sökte i biokemi så hette det att jag egentligen var

mikrobiolog, när jag sökte i mikrobiologi att jag egentligen var

biokemist, biokemiskt orienterad mikrobiolog, vi behöver en riktig men mikrobiolog. Jag sökte biokemisk teknologi, där jag faktiskt gjort nya insatser i biosensorer för fenol visserligen byggda på mikrobiosom var logiskt system. Men då hette det, hon har visserligen utvecklat några

228 sou 1995:110

biosensorer men hennes forskning är egentligen grundforskning även resultaten har betydelse för teknisk utveckling. om Sista gången jag sökte och de tog en ung man, överklagade jag

grundligt, med en inträngande textanalys av det gemensamma

sakkunnigutlåtandet. Jag lyckades hitta flera flagranta motsägelser i detta hopklipp och det inte utan att det var rätt så roande också. Jag hade var ingenting emot den ifråga, jag kände mig personligen unge mannen men förnedrad den här behandlingen. Mitt överklagande tror jag vållade av

del huvudbry. De sakkunnigas originalutlåtanden försvann varför

en - Ja, juristen Det arbetspapper, de finns inte längre. Arbetssa var de protokollförda helst, i samband med detta, papper, var Hur som det så flagrant det här, så gick KTH-rektom och vem det nu var, var ut med begäran till regeringen att jag skulle få en personlig en om professur. Regeringen tilldelade mig professors namn istället. Senare gjorde kemisektionen allt möjligt för att jag skulle behandlas som en riktig professor. Jag blev med all och ståt installerad i pompa Stadshuset och fick kosta på mig dyr toalett. När jag sedan gick i en pension 1991 fick jag s.k. emeritiförmåner, ett litet skrivrum och ett

litet labutrymme, där jag kunde fortsätta en del av min framgångsrika

forskning. Vid den tidpunkten hade jag fortfarande mycket forsknings- Men inte längre. Min sista doktorand blev klar 1993. Ett av pengar. nu

de projekt jag satte under tiden jag t.f. professor för många

som upp var år sedan har fortsatt idogt olika stadier. Det 16 års arbete, genom var inte bara upphov till sex doktorsavhandlingar vid KTH, utan som gav dessutom fem PhD.s i USA U. of Minnesota och U. of Michigan och en vid ETH i Zurich. Om jag ska sammanfatta min akademiska livshistoria så vill jag understryka följande: Jag har i och för sig aldrig känt mig undanskuffad

socialt bland manliga kollegor och överordnade. Jag minns en professor väldigt snorkig mot mig, han inte särskilt kunnig

som var men var

heller. Annars kände jag mig inte dålig som kvinna eller som medlem i minoritet förrän jag började konkurrera tjänster. Men under

en om själva utbildningen, även forskarutbildningen, kände jag mig helt

jämställd. Det kan bero på att när är få, så upplevs man inte av

man

majoriteten ett hot. När man är flera och chanserna till konkurrens

som ökar, så uppstår kamp och konkurrens. Det är därför vi måste blicka framåt. Nu kommer de kommer flera och vilkas chanser att som att vara konkurrera kommer att öka. Man bör också ställa sig frågan: Hur

kommer då de behjärtansvärda jämställdhetssträvandena att påverkas av den formellt decentraliserade samtidigt maktkoncentreradd

men universitetsstrukturen på det lokala planet, under stark institutionspreen fekt

Så fick jag till allas förfaran professur jag

en som

absolut inte var kompetent för

Harriet Ryd, professor emerita, formlära, KTH

Efter Halinas berättelse av vad hon gått igenom känns det futtigt att tala om min väg till professuren. Till skillnad från Halina som med all rätt fått professorstatus, så fick jag till allas forfáran en professur som jag absolut inte kompetent för. Åtminstone inte kompetent enligt var traditionen som säger att en professor i arkitektur ska meritera sig genom att rita inte forska. - Min akademiska bana kan enklast beskrivas så här: KTH-studier som nybliven student, sista tentan i civilingenjörsexamen samma dag somjag gifte mig, yrkesarbete inom Hemmens Forskningsinstitut, Försvarets fabriksverk och Byggforskningsinstitutet. På min första plats la jag upp principer for tvättmaskinsprovningar, den andra reste jag runt landet till försvarets tvättinrättningar och värmerationaliserade, den tredje byggde jag upp en forskargrupp som studerade klimat och bebyggelse. Då hade jag också licexamen från KTH och vidareutbildning från MIT i Amerika. Mitt yngsta barn var ett och ett halvt år när jag fick professuren i arkitekturens formlära. I mitt fall låg motståndet inte i att jag är kvinna utan i att jag var

utböling. En underlig figur som inte kunde rita utan forskade om

människors samspel med det byggda. Tack vare några framsynta personer i fakulteten blev forskningsmeritema avgörande och jag blev placerad i första forslagsrum.

Kvinnokönet är inte alltid den bromsande faktorn

speciellt inte enstaka kvinna ofarlig for den manliga - när en ses som dominansen. Med tillbakablick på min egen erfarenhet kan jag se att mitt kön delvis hjälpt mig att surfa fram. Som ensam kvinna bland ett par hundra teknologer blev jag snarast en maskot. Jag vande mig att vara omhuldad och det är ganska förödande. Man speglar sig i de andra och slutar tro på sig själv som en självständig och kompetent yrkesperson. Det gäller att behålla självrespekten och samtidigt göra en realistisk bedömning av sitt handlingsutrymme. En svala gör ingen sommar och en enda kvinnlig professor kan inte förrycka maktbalansen. Men man kan visa sina elever och medarbetare att man tar ställning även när den inte är opportun

Bromsas kvinnor effektivare när de blir så många att de uppfattas ett hot Vad är det egentligen håller kvinnor på plats också som som w inom disciplin arkitektur där det länge funnits kvinnor över den en som

kritiska massan Kanske min tillsättning också en del av

var maktspelet gentemot kvinnliga arkitekter En utböling kunde bryta könsvallen. I viss mening jag å priori utdeñnierad. Kanske var var det orsaken till att jag förblev KTH:s enda kvinnliga professor under många år Inte medvetet uttalat från fakulteten, naturligtvis Män tror oftast att de är helt opartiska speciellt inom teknik man dvs. - som män könlös. Där ser män sig själva som sanna företrädare ser som

för hela mänskligheten. Har ni förresten tänkt att i många språk

definieras kvinnan utifrån mannen, t.ex. manwoman. Dock inte i de

nordiska språken

Fröken har inga byxor på sig

För visst har jag kvinna också mött manlig misstänksamhet som som yttrat sig olika sätt. Ibland litet naivt som när några teknologkompisar frågade varför jag gick Teknis när jag ändå skulle gifta

mig. Eller som när jag sökte en tjänst som värrnerationaliseringsingenjör

på SJ med uppgift att förbättra ventilationen i sovvagnar. På den tiden hade kupéema i taket drog kalluft. Jag blev inkallad en snurra som ner

till sådan där riktigt gammaldags överingenjör som tronade bakom

en ett stort skrivbord. Han såg ut som en sån skulle då för tiden, med stärkkrage och pondus. Jag tror att han hade kallat upp mig bara för att hur varelse kvinnlig ingenjör kunde ut. Han behövde se en som var se ett argument för att avspisa denna underliga företeelse. För när jag nog

kommer genom dörren säger han Fröken har inga byxor på sig.

Hur ska fröken kunna klättra i sovvagnar Det var raka puckar på den

tiden

Skaffa dig krokodilhud

I den mansdominerade akademiska världen är motståndet ofta mycket subtilt och det kan göra mycket ont. Carin Boalt gav mig en mer mer gång ett bra råd: Skaffa dig krokodilhud till att viktiga men se erfarenheter sipprar mellan pansarplåtama Jag har ofta funderat på det hjälper eller stjälper alltför observant härskartekniker om att vara tycks inbyggda i många mäns beteende. Ni vet, det här att som vara osynliggöra, att förlöjliga, att knipa käft om intressant information och

få kvinnan att ta på sig skulden och skammen när något går snett. Om är för observant sådant och hela tiden letar efter trakasserier kan man

det bli en självuppfyllande profetia. Men utgår man från att män

åtminstone i princip är reko finns det bättre förutsättningar för jämställdhet, tror jag. Jag tror till och med att det inte skadar att ha en viss godtrogen naivitet och ett förlåtande sinnelag gentemot den rådande strukturen. Till viss gräns. Tills makten visar sitt rätta ansikte. Då får vi inte släppa en fram den primitiva känslan underordning och ducka inför en av imposant kropp och röst. Min erfarenhet är att det enda reaktion en grov lönar sig är att med laddning konkreta fakta. Kvinnosom svara en

forskningens resultat och mina upplevelser i olika tjejnät har då

egna gett mig råg i ryggen.

Ett tjejnät behöver man alltid

Att träffa kvinnor känns att fylla på sina batterier. Man hämtar som styrka prata så vi gör Jag har alltid haft turen att ha av att som nu. kvinnliga kompisar. Redan från början vi är fyra flickor i min familj -

och vi har sammanhållning. Det fortsatte i gymnasiet där vi

en enorm

fem tjejer bland tjugofem killar. Vi fem håller fortfarande ihop och

var har syjunta ska fylla 50 år i höst. På Teknis hade den lilla en som skaran kvinnliga teknologer förening på den tidens rekorderav en som liga språk hette KTS Kvinnliga Teknologers sammanslutning. Vi spelade fotboll och rodde och hade vansinnigt roligt.

Som ordförande i KTS gjorde jag förresten min första jämställd-

hetsinsats. Jag blev uppkallad till rektor Woxén helt rakt på sak som frågade: Vad har ni flickor på KTH att göra Er utbildning kostar Staten dyra och så går ni bara och gifter er. Då gjorde vi en pengar undersökning. KTS hade den tiden ett kartotek över alla kvinnor som

gått ut. Vi skrev till alla och frågade om de var yrkesverksamma vare

sig det heltid eller deltid. Vi fick väldigt bra respons och det visade var

sig att 93% yrkesarbetade. Delvis berodde det att de flesta var

arkitekter hade gift sig med kollegor och satt hemma och ritade vid som köksbordet medan barnen små. Men det behövde man inte säga. var Jag gick med det resultatet till rektor Woxén och två år senare hade upp

han dotter KTH. Det tyckte jag var en seger

en

Mentorer är ovärderliga för att inte tala om äkta män -

Finns det övermänniskor som klarar sig utan stöd Dit hör i varje fall inte jag. Min ryggrad på KTH var gruppen av lärare och forskare inom Formlära. Kring kaffebordet ventilerade vi både ämnesfrågor och mer personliga saker det gav en samhörighet och trygghet. I den kretsen kände jag att jag kommit på rätt plats. Men jag skulle aldrig kommit dit om jag inte haft mentorer. Det började med min pappa som trodde på min tekniska begåvning. Och eftersom han själv var civilingenjör stödde han den helhjärtat. Det

fortsatte med min huvudprofessor på KTH och med den dåvarande

rektorn som såg till att jag fick stipendium. Flera av mina chefer i näringslivet var också positiva även om de inte var mentorer i formell -

mening. En sände mig till Amerika för vidareutbildning och forskning.

Och min man har varit den hållbaraste av mentorer. Han uppmuntrade mig att söka professuren och har också tagit konsekvenserna av det genom att ta merparten av ansvaret för barn och hushåll. Det är tack vare honom som jag kunnat arbeta heltid under hela min yrkestid bortsett från bamledigheter som minskat för varje bam. Tre månader efter den femte återvände jag med en suck av lättnad till den relativa koncentration som yrkeslivet gav.

Kvinnors dilemma och plusvärden -

Men det är klart att man inte bara kan strunta i allt hemma även om ens man verkligen ställer upp. Jag hade fullt på jobbet och fullt hemma. Mycket av mitt liv har handlat om att hinna. Hinna ge ungarna tid, hinna lyssna arbetskamrater, hinna delta i fakultetens diskussioner, hinna få ro att reflektera över forskningsproblem. En tid på världen var min enda lugna stund på dagen när jag satt på tunnelbanan till och från

jobbet. Då gömde jag mig bakom en tidning och blev en av de där tråkiga svenskarna som inte pratar med sina medpassagerare. Nu är jag pensionerad sedan två år och nu har jag det verkligen bra när jag slipper all administration som hör till professorsjobbet. Jag har

arbetsrum på KTH och gör det som är kul håller med program- -

skrivning för forskningen inom mitt ämne. Och med kvinnofrågor;

speciellt när det gäller kvinnors möjlighet inom teknik och industri. Vi försöker få fram kvinnors plusvärden, som man uttrycker det i näringslivet. Min erfarenhet från det akademiska systemet ställs på prov här. Det akademiska systemet i all sin rigiditet och stelhet och petrifiering och alla andra ord vill ladda på för att beskriva det, det är man

ändå rimligt åtkomligt, åtminstone är det min erfarenhet. Man kan öppet och i bästa fall vad det beror på. Men kommer du vara oense enas om till industrin är du på hal därför att där härskar en repressiv tolerans. Du blir väldigt artigt och väl bemött, när det kommer till kritan men gäller männens regler. Deras verklighet är att man måste visa vinst, och det betyder att kvinnor måste ge plusvärden, i pengar. Bara om kvinnor lönar sig kommer vi ifråga.

Råd till mina efterkommande

Vad ett vittnesbörd som mitt Jag, liksom alla emeritae här, är ger nu präglade tid flytt. Vilken relevans har våra tillbakablickar för av en som morgondagen Hur kan våra berättelser användas for att fler kvinnor ska

komma fram inom akademin, fler bli professorer

Se professorsjobbet realistiskt

Efter att ha varit professor i tjugotvå år har jag insett att professorsjob-

bet, det handlar mycket att arbetsledare än att vara diktator mer om vara

styr ämnesutvecklingen. Det är få professorer som är genier. I

som dagens högskola är det få professorer som kan göra allt själv. Jobbet är att till att avdelningen helhet producerar inspirerande underse som visning och skapar kunskap i sin forskning. Professoms roll är att se ny ämnets i utbildningssystemet, se vad som behövs och se till att ansvar den kompetensen finns. Man kan aldrig allting, det gäller att se till att har medarbetare kan. Där ligger ett stort ansvar den som man som

blir utpekad professor och det gäller att stå pall för det.

som

Inse att slumpen styr professorstillsättningar

Det är intressant att spekulera över vad som styr en professorstillsättning. Självklart styrs kompetensbedömningar av vetenskapliga mode-

trender. Jag hade turen att komma när fakulteten började inse värdet av forskning inom arkitektur. Under mina år professor har jag sett hur som

olika stymingar kommit och gått. Modetendenser är tydliga inom

vetenskapen och det visar att också forskare är människor. Kunskapen är relativ, vi det valt att fokusera och det vi ser begränsas av ser skygglappar som våra erfarenheter ger.

Det här visar väl slumpens roll vid professorstillsättningar. Det har alltid förvånat mig att många betraktar akademiska tillsättningar som objektivt rättvisa Om man åtminstone kunde erkänna det subjektiva momentet skulle del dramatiken kring professorsutnämningar en av

minska. Tänk om man kunde se professorn som en i forskargruppen, en

person med viss överblick men utan gudomlig gloria. Delvis är den utvecklingen på väg med högskolans nya organisation där enprofessorsämnen samlas i en institution med prefekten som arbetsgivarens representant. Och prefekten behöver inte vara professor. Det som är positivt i den utvecklingen är att professorn slipper en del administration

och kan helhjärtat ägna sig forskning och undervisning. Bara det

mer att professorn visar sig för studerande i grundutbildningen Risken är att det blir konflikter mellan professornvetenskaparen och prefektenadministratören. Men konflikter är det akademiska systemet fullt av. Så den här är kanske hanterbar.

Ta tillvara genustillhörighetens styrka

Jag vill påstå att kvinnor har en betydelsefull kunskap som borde vara

ett plus när man bedömer kompetens i det akademiska systemet, ja, även annars. Mitt kön spelade en underordnad roll när jag fick professuren.

Men jag har haft nytta av att vara kvinna när jag väl var där. I den kvinnliga kompetensen ligger en förmåga att se människor och odla

relationer. Och när jag väl fått professuren visade det sig att några av

motståndarna blev mina bästa arbetskamrater. Jag hade fyra lektorer, arkitekter och konstnärer, som arbetade i grundundervisningen. De lärde mig mycket om arkitektur och arkitektens villkor. Jag handledde doktoranderna och ledde forskningsgrupper. Samspelet mellan grundut-

bildningens frågor och forskningens svar gav oss alla nya utveck-

lingsperspektiv.

Visa att genuskunskap berikar vetenskapen det öppnar för kvinnor -

Inom teknisk sektor är de flesta män och de flesta av dem är fast förvissade om att vetenskapen är könlös. Forskare som säger så argumenterar ofta för att vetenskapliga metoder fungerar opartiskt. Kemiska reaktioner beter sig samma sätt vare sig det är en man eller kvinna som labbar. Det har alltid förvånat mig att man så envetet

fokuserar sig på forskningens hantverk och så flagrant undervärderar två

styrande moment. Speciellt när det gäller tillämpad forskning där

resultaten direkt påverkar prylar eller rutiner i samhället. Problem-

formulering och konsekvensbeskrivning talar jag om. De problem forskaren ställer påverkar vilken kunskap som upp utvecklas. Och inte kollar hur forskningsresultatet kan som om man inverka på utvecklingen missar impulser till förbättringar. Där man måste jag säga att arkitekturforskningen är observant. Erfarenhetsåterförhonnörsord for och däri ligger självklart att tar hänsyn ing är ett oss och och gamla, handikappade och

till både kvinnor män. Liksom unga

friska. Det finns många sorteringsgrunder. Miljöforskningen visar medvetenhet. MKB, som uttyds miljökonsekvensbeskrivningar,

samma

har påverkat problemfonnuleringar inom det området. Som en kan jag säga att Sveriges tre disputerade MKB-forskare är

parentes kvinnor.

forskare människa drivs nyfikenhet och nyfiken-

En är en som av heten får skjuts vad Men man kan inte ana något som man av man anar. inte fantiserar Och fantasin erfarenheter. Om nu all om. suger upp forskning säger att könstillhörigheter påverkar erfarenhetsmassan så vore kvinnor och välja olika frågor inom sin

det underligt om inte män skulle

vetenskapliga domän. Om det också är så att kvinnor inte identifierar sig med det akademiska karriärsystemet lika hårt män gör; då finns det som skäl kvinnor vågar välja inopportuna ämnen som inte har att tro att mer

akademiska Vi utvidgar disciplingränsema tar till

samma status. om

oss problemforrnuleringsprivilegiet.

Jag ska till och med våga mig på generalisering och säga att

en kvinnors karriärer i det akademiska systemet hänger att vi lyckas visa

genuskunskapens styrka när det gäller att utveckla vetenskapen.

kände Jeanne dArc, det

Jag mig som en slags men

mitt kapital, kan säga. tog på man

Annika Baude, fil. lic., fd. Socialstyrelsen, Arbetslivscentrum

Jag har inte ingått i själva det akademiska systemet, som de flesta av er andra har gjort. Men under större delen mitt yrkesliv har jag verkat av inom olika slags verksamheter har sin bas i forskningen. Först var som jag tio år på olika vetenskapliga bibliotek, sedan 10 år i privat tjänst ca på SNS och TCO och därefter åter i statlig tjänst, sammantaget över tjugu år, dels på Socialstyrelsen och slutligen på Arbetslivscentrum,

236 sou 1995:110

sedermera Institutet för arbetslivsforskning sedan 1 juli 1995 ingår

som i det nybildade Arbetslivsinstitutet. Jag tyckte det härligt att höra Halina säga att du kunde ställa dig var vid sidan livet och titta på det. Det kan jag inte säga jag själv har av att gjort. Men det vore en värdefull egenskap att ha medan livet pågår och

inte bara som i mitt fall att titta i backspegeln för att finna vad

nu, som styrt mitt yrkesliv. Jag kan således inte att det funnits det medvetna se spår i mitt yrkesliv, flera har berättat Ändå kan jag väl som av er om. urskilja ett genomgående drag i mitt yrkesliv, bortsett från bibliotekstiden nämligen att jag styrts ett starkt i olika sakfrågor. - av engagemang Det har varit olika saker vid olika tider, engagemanget har varje men gång varit intensivt. Detta kopplar jag tillbaka till att jag gått i skola, Höglandsskolan, en som var experimentskola på sin tid 30-talet- och hade idé att - som som man i skolarbetet skulle förena anden, handen och hjärtat. Ända från början höll vi mycket med sy- och träslöjd, fick skriva - egna sagor samtidigt som vi lärde oss att läsa. Sedan längre fram fortsatte man med att i flera ämnen skriva, rita och måla. Varje lördag samlades alla elever vi var inte så många och uppträdde för varandra. - - Skolan var alltså mycket lustbetonad. Det ingalunda självklart var den tiden. Än idag känner jag denna lustkänsla inför de flesta arbets-

uppgifter och det kopplar jag ihop med mitt för olika

engagemang sakfrågor. Mina föräldrar båda akademiker. Mamma matematiker, var var men hade också juridik, statistik och nationalekonomi i sin Hon examen. var mycket begåvad, men var inte yrkesverksam sedan vi barn föddes, min bror och jag. Genom sina graviditeter hade en hörselskada, som hon fått som ung förvärrats och gjort att hon inte kunde uppfatta samtal annat än mycket nära håll. Min uppväxt präglades känsla av en av sorg över detta. Hennes kapacitet kom inte till uttryck fullt ut förrän efter

kriget, då det kom nya transistorapparater som gjorde henne hörande.

Hon kom då att delta i uppbyggandet av den sociala hörselvården i Stockholm, där hon hade ett stort verksamhetsfält. Men då hon var nästan 50 år och jag var vuxen. Jag minns dock period under min en barndom, då min mamma var mycket glad och det i mitten 30var av talet. Hon fick då göra några utredningsuppdrag Kvinnoarbetskommittén, kom med bilaga i betänkandet Gift kvinnas rätt som som till förvärvsarbete. Uppdraget fick hon sin vän och arbetskamrat från av ungdomstiden, Karin Kock. Det gällde dels statistisk undersökning en av gifta kvinnors förvärvsarbete i Stockholm, dels utredning en om småskollärarinnomas situation. Bl.a. minns jag berättade att mamma om att småskollärarinnoma i Norrland, för att skydda sig i sin oftast

avlägset belägna lärarinnebostad, ofta hade en man inneboende utan att gift med honom och att han kallades lärarinnekarl. vara -

Min bild arbetslivet var helt orealistisk av

Gymnasietiden kan jag fortfarande en av de bästa perioderna av

se som mitt liv. Jag kom till ett nytt läroverk, Bromma läroverk, där mina klasskamrater den första kullen från realskolan. Själv hade jag var prövat in till gymnasiet- i alla ämnen det hård konkurrens på den - var tiden gymnasieplatsema. Jag gick latinlinjen, hade bra lärare och om det självklart att skulle skötsam och ambitiös. Det passade var man var mig väldigt bra. Och det gick också bra. Jag minns att jag fällde tårar

när vi gick runt och adjö till lärarna. sa Det självklart att jag skulle studera, fara till Uppsala, där hade var

mina föräldrar också läst. Min morfar hade varit professor i juridik vid

Uppsala Universitet. Vad jag skulle utbilda mig till, det hade inte diskuterats hemma. Det utbildningen i sig var det centrala. var som om

Jag kände inte nämnare till vilka yrken tänkbara då man gått

som var latinlinjen. Jag kände till advokatyrket, min pappas verksamsom var

hetsomrâde och läraryrket. Att jag inte tänkte att utbilda mig till

advokat hängde väl ihop med att det knappast fanns kvinnliga advokater

på den tiden. Det svenska förvaltnings- och utredningsmaskineriet hade

ännu inte utvecklats. Journalist hade jag inte tanke -jag kände en mig inte tillräckligt duktig att skriva. Så det läraryrket, men det var framstod inte tillräckligt lockande. På den tiden var läraryrket som

ekonomiskt nedtrappat. Jag minns hur jag såg lärarna podiet vid

avslutningama samling gråslitna och jag kunde inte som en personer tänka mig min framtid på det sättet. Min bild arbetslivet var helt av

orealistisk jag tänkte mig ett arbete präglat av omväxling och frihet.

- Jag väl inte att ha drömmar det framtida arbetet. Det var ensam om om

ovanligt före kriget gymnasist i Stockholm hade

var att man som någon erfarenhet från arbetslivet. egen

I Uppsala började jag med att läsa franska, jag varit duktig i

som under skoltiden. Jag valde det inte för att bli lärare utan som en

uppvärmning tills jag hade fått klart för mig vad jag egentligen skulle

studera. Dessvärre kom jag att bli kvar i fransk-studiema i 2 12 år. Jag lyckades inte med det obligatoriska översättningsprovet ett öde som jag dock delade med stor del mina kamrater, jag blev ganska en av men knäckt att inte lyckas och att det dessutom gått åt så mycket tid. av Fortfarande visste jag inte vad jag ville utbilda mig till, men jag kastade mig över praktisk filosofi känt för att gå fort, vilket det också som var

gjorde. I ämnet ingick kurs i sociologi och det blev vändpunkt. en en

Här kände jag mig hemma. Jag tänkte mig visserligen att sociologin var

en slags hjälpvetenskap till mer sakinriktade ämnen sociologin fanns ännu inte som särskilt ämne i Uppsala. Men sociologin förde mig till statskunskapen, där jag tänkte mig att kunna använda sociologiska metoder på Statsvetenskapliga frågeställningar, vilket jag också längre fram i mina licentiatstudier kom att göra. Men först måste jag berätta om min professor i Statskunskap, professor Skytteanus Axel Brusewitz, en gammal patriark som a var ryktbar för att han fick fram så många elever till doktorsexamen. Genom honom blev jag intresserad av engelsk parlamentarism och den life and letter-litteratur som användes som källor vid uppsatsskrivning. Jag

skrev om Lord Palmestons andra ministär och dess regeringskris 1856.

Engelsk parlamentarism var ett av Brusewitz intresseområden och han uppmuntrade mig att fortsätta med licentiatstudier inom detta område. Jag fick tillbaka min självkänsla och studier blev åter en drivkraft i mitt liv. Jag fick ett avhandlingsämne valt med hänsyn till att jag, till följd av min mans studier, skulle bo i Cambridge i England under ett par år. Min uppgift blev att studera den första engelska labourregeringens tillkomst 1924. Tyvärr pensionerades Axel Brusewitz 1947 och det tog tid innan hans efterträdare kom i tjänst. Då befann jag mig redan i England. Jag fick dessvärre efter en kort tid klart för mig att det inte var möjligt att få tag i motsvarande personligt anknutna primärmaterial, som life and letter-litteraturen utgjorde för studiet av 1800-talet. Jag blev helt utskrattad på partikansliema: skulle någon foreigner inbilla sig att få

del av deras material Detta gjorde att jag stod där i Cambridge mitt i

sommaren 1947 utan ett avhandlingsämne. Så småningom fick jag

kontakt per brev med den professorn, det ledde inte till någon

nye men

lösning på mitt problem. Jag hankade mig fram så gott jag kunde på egen hand och försökte få svar mina frågeställningar med det

material som fanns tillgängligt i press och tidskrifter. Mot slutet fick jag hjälp av en engelsk universitetslärare i historia, som jag betalade själv.

Resultatet blev en slags statsvetenskaplig-sociologisk studie av förskjutningar i traditionella partisympatier under början av l920-talet.

Titeln avhandlingen blev The Liberal Party and the Labour Party 1918-1924. A study of the relation between the decline of Liberalism and the rise of Labour. Jag fick faktiskt högsta betyg på den med -

hänsyn till att jag givit mig i kast med en så stor uppgift, som min

examinator Gunnar Gerdner uttryckte det. Då blev det åter bra med självkänslan, som varit lite darrig under de gångna åren. Att det skulle något märkligt med att jag som kvinna fått stöd för att börja vara

licentiatstudier, hade jag då inte en tanke på. Långt senare fick jag veta att jag den första kvinnan vid Skytteanum som tagit licentiatexamen var där. När jag är i Uppsala på besök händer det att jag går in på Skytteanum och letar rätt på life and letter-samlingen och sniffar doften i bokbanden Brusewitz cigarrer och skickar honom en tacksamhetens av tanke.

Jag visste inte att forskning var någonting som man kunde ha som

jobb

På den tiden fattade jag inte att forskning någonting man kunde

var som ha jobb. Jag trodde forskning var något man gjorde för att få sin som och för att lättare få akademisk tjänst, inte att det var examen en men något hade sitt arbete. Jag hade överhuvudtaget inte tänkt som man som så mycket på vad jag skulle ägna mig åt. Jag började att undersöka mina möjligheter att få jobb att gå universitetsbiblioteket i genom upp Uppsala och fråga jag kunde få ställa mig i kö för att bli amanuens om vid biblioteket. Jag blev avspisad på raken överbibliotekarien av Kleberg, han vänlig mina svärföräldrar kände honom, jag var en man, hade träffat honom hos dem, det spelade ingen roll för saken. Han men motiverade sitt avslag med följande ord: Vi kan inte ta kvinnor för ni bara begär halvtid när ni får bam. Så öppet och så omedvetet kunde arbetsgivare i början av 50-talet diskriminera kvinnor. en Det här med barn och jobb hade jag inte reflekterat över förrän ungefär vid denna tidpunkt. Jag hade fått mitt första barn 1950 och tagit min licentiatexamen i början 1952. Vid den tiden jag ordförande av var i Kvinnliga studentföreningen och jag kommer ihåg hur vi ordnade ett möte med stora affischer på stan, med rubriken Hemmamamma eller

yrkesmamma Det är otroligt. Efteråt kan jag inte fatta att jag inte

ägnat tanke åt att det kunde bli svårigheter med att förena barn och

en

jobb. Men detta problem inget man brukade samtala om. Däremot

var minns jag att vi skämtade att studierna var den långa vägen till om

diskbaljan. Många kvinnor kom också att stanna hemma, då de fick sitt första bam. Daghemsutbyggnaden hade ännu inte kommit igång och

bamsköterska och hembiträde hade i stort sett upphört som yrke redan före kriget. Fortfarande fanns dock unga kvinnor som behövde praktik för vissa utbildningar.

Jag gick så till arbetsfönnedlingen, när jag inte hade någon framgång

med universitetsbiblioteket och fick veta ett ledigt arbete som om

vid Riksdagsbiblioteket. Specialbiblioteken på den tiden

amanuens

krävde licexamen i vilket ämne som helst skulle jag tro men ingen

- -

biblioteksutbildning. Någon sådan fanns inte för detta slag biblioteksav

arbete. Riksdagsbiblioteket låg direkt under Riksdagen, inte något

departement emellan, vilket innebar att denna beviljade sig själv pengar utan normal prövning. Då man inte kunnat enas om vem man skulle anställa, hade det hänt att tog in flera på gång. Så var det när man en

jag började. En riksdagsman och tillika professor från Uppsala ville ha

mig, också professor, men i Göteborg, ville ha den en annan, som var andra sökanden. Så när jag började sköttes Riksdagsbiblioteket totalt av elva licentiater, bibliotekarier och två deltidsanställda sekreterasom var re.

Biblioteksarbetet på den tiden var helt manuellt med hjälp av

skrivmaskiner så ni kan förstå att arbetsuppgifterna till stor del bestod utskrifts-, kontroll- och sorteringsarbete det var långt före av -

datoremas tid. Jag upplevde det pressande att det inte fanns något

utrymme för idéer i varje fall inte när man var amanuens. Jag var nya inte motiverad för att göra dessa slags uppgifter på ett effektivt och bra sätt, allt kändes fel. Det roligt att sitta vid lånedisken, men som var var våra låntagare mycket få biblioteket inriktat på riksdagen och var - var statsförvaltningen. Jag slutade efter fyra, fem år, och kom sedan att

tjänstgöra andra bibliotek som Kungliga biblioteket, Konjunkturinsti-

bibliotek samt Advokatsamfundets bibliotek, till stor del deltid. tutets Totalt blev det tio år i biblioteksvärlden, tid för det framtida en som jobbet kom att bli till ganska stor nytta med den allmänorientering om samhällsfrågor som jag fick härigenom. Jag längtade dock bort från biblioteksarbetet med sina på förhand givna system. På den tiden då allt ännu skedde manuellt drog varje förändring inom systemet med sig en mängd rutinarbete. Jag längtade efter arbetsuppgifter där jag kunde få ta egna initiativ och kunna

påverka.

På till jobbet tackade jag Gud för att jag fått bra arbets-

väg uppgifter

Nu det 1961. Jag hade fått tre barn, två dem i ett nytt äktenskap. var av Jag försökte komma in i någon bransch, bl hörde jag mig för annan a

hos några bokförlag och upptäckte att min lic-examen inte längre var en

tillgång utan ett hinder. Det förstår väl att vi inte kan betala för sa förläggare. Sedan talade jag inte min men fick ändå en om examen,

inget jobb. Jag kom då att jag behövde yrkesutbildning för

en förlagsarbete och gick igenom l-årig kurs på Grafiska Institutet. en Därefter hade jag turen att få ett redaktörs- och utredarjobb på SNS,

Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, det var 1962, jag var då knappt 30 år och nyskild. Jag jobbade heltid på SNS. Jag kommer ihåg att jag på vägen till jobbet kände en sån lycka över mitt jobb och tackade Gud för att jag hade fått bra arbetsuppgifter. Och vägen hem gladde jag mig åt att jag jobbade heltid. Det kunde jag få för göra nu, det var legitimt i och med min nya familjesituation. Till och med mina kvinnliga grannar hade ändrat attityd mot mig. Förut hade jag känt mig nedvärderad som mamma, därför att jag hade jobb trots att det bara var på halvtid. Men nu när jag var ensam och jobbade heltid, så allt var grönt. Det kändes också bra. Det var tursamt att komma till SNS just då, 1962, därför att man var i färd med att färdigställa manuskriptet till Kvinnors liv och arbete,

ett arbete jag kom att medverka Min huvuduppgift därefter blev att

föra ut boken till SNS lokala grupper och till olika organisationer. Vi

gjorde en studiebok till den stora boken, ett arbete som studieförbunden

och de politiska partierna medverkade aktivt Boken gick ut i 8.000 ex, vilket för den tiden var en mycket stor upplaga. Jag lyckades få en utländsk förläggare att översätta och ge ut en förkortad version av den ursprungliga boken på engelska. Denna lär ha fått betydelse för forskare i USA, under 70-talet. Det var en pionjärbok vilken könsrollsbegenom greppet fördes i den allmänna diskussionen. Jag var också med om

att utifrån boken starta en studie- och diskussionsgrupp, Köns-

rollsgruppen, sedermera kallad Grupp 222 med anledning av att vi träffades hemma hos mig på Alviksvägen 222 i Bromma. Efter tre år på SNS blev jag ombedd att komma till TCO som utredare. Framför allt gällde det social-och arbetsmarknadsfrågor samt jämställdhetsfrågor. En av mina uppgifter var att vara huvudsekreterare för TCOs familjepolitiska program, som gavs ut som bok med titeln Familj och samhälle och som antogs av TCOs kongress 1970. Man kan nog påstå att programmet kom att få betydelse för 70-talets

familjepolitiska lagstiftning. TCO stod i ett slags politiskt mitten även

om man var en opolitisk organisation och representerade stora -

kvinnogrupper i den offentliga sektorn. TCO kom på så sätt att verka som en påtryckare för utbyggnad av den offentliga sektorn. I Familj och samhälle introducerades begreppet tvåförsörjarfamiljen med dubbla roller för både mannen och kvinnan, dvs. en törsörjarroll och

en aktiv familjeroll. I programmet argumenterades för en full utbyggnad

av en pedagogiskt inriktad barnomsorg, föräldraförsäkring det hette inte

så för första barnet, rätt till avkortad arbetstid för föräldrar med barn

under en viss ålder deltid var sällsynt på arbetsmarknaden vid den

tiden, avskaffande av sambeskattning av makar, ändrad äktenskapslag-

stiftning, bl.a. förslag om enklare skilsmässoregler, avskaffande av

änkepensionema till förmån för bampensioner, uppvärdering av lönerna

i kvinnoyrkena m.m.

Det kändes samhället på väg att bli kvinuovänligt

som om var

Ja, det härlig tid. Det kändes samhället var på väg att bli var en som om kvinnovänligt. Jag trivdes mycket bra på TCO. Vi liten stab utan var en

hierarki dvs. från mitt perspektiv. Det egna ansvaret för handläggarna

samtidigt styrelsen visade stort intresse för resultaten av var stort som vårt arbete. Jag har faktiskt längre fram i livet ångrat att jag inte

stannade längre där. Det blev fem år. Jag blev lockad genom mitt

intresse för att driva sakfråga utbyggnad barnomsorgen till att

en - av till Socialstyrelsen, SOS. Olika krafter hade varit i rörelse för gå över

att jag skulle bli efterträdare till den avgående avdelningschefen Göta Rosén, till avdelning daghemsfrågoma hörde. Jag hade blivit

vars tillfrågad jag intresserad. Något halvår fick jag en direkt om var senare

förfrågan detta generaldirektören Bror Rexed, jag var bekant

om av som med. Detta skedde kl. då stötte ihop Centralen. Jag en morgon

då att jag villig att efterträda Göta Rosén. Detta var i maj 1970.

sa var

Sedan hörde jag inget saken förrän i november, då jag blev uppringd

om Bror Rexeds sekreterare och ombedd att omgående lämna min av

curriculum vitae. Tillsättningsärendet skulle i konselj någon dag

upp

senare. i backspegeln kan jag inte tycka annat än att jag handlade Då jag ser lättsinnigt, både mot mig själv och det kommande jobbet, genom att jag

inte informerade mig närmare arbetsuppgifterna och ansvarsfrågoma om i det erbjudna arbetet. Bara sådan sak att jag var helt oerfaren en som

i den statliga byråkratins arbetsfomer liksom vad chefsskap i en stor

om organisation innebär, borde ha fått mig att tänka efter. Som förklaring

har jag bara jag så helt uppslukad det jag höll med på

att var av TCO jag inte mig tid att ta tag i frågan min framtid. att gav om egen Först sedan utnämningen skett och. jag fick mig tillsänd avdelningens verksamhetsplan, upptog tre fulla pärmar, blev det klart för mig att som barnomsorgen bara ett bland oändligt många ansvarsområden; var avdelningen, benämnd HB-avdelningen, visade sig bestå tre byråer av med vitt skilda områden, nämligen allmän hälsovård, barn- och

ungdomsvård samt tandvård. Jag trädde i tjänst ganska omgående efter

utnämningen, dvs. i början 1971. Bamstugeutredningens diskussionsav

promemoria hade just kommit ut och familjeministem Camilla Odhnoff

förväntade sig aktiv roll SOS för att föra ut utredningens idéer till en av bred diskussion. Härigenom skulle SOS kunna manifestera sig som en

ansvarig myndighet för barnomsorgen många ansåg

- ett ansvar som istället borde läggas på Skolöverstyrelsen.

På 70-talet skedde en explosionsartad utveckling

Det blev dock barnomsorgen och andra frågor rörande barn och ungdom, som jag korn att ägna huvuddelen av min tid. En orsak var att det under 70-talet skedde en explosionsartad utveckling då det gällde de statliga insatserna på bam- och ungdomsområdet, framförallt i samband med bamomsorgsreforrnen. Miljonema regnade för olika slag över oss

av projektverksamhet: försöksverksamhet i daghemmen utifrån bamstugeutredningens diskussionspromemoria som underlag för en kommande proposition, organisering av fortbildning för all personal inom daghem och familjedaghem, program för innehållet i verksamheten inom barnomsorgen och för lokalerna etc. Under senare delen av 70talet gavs också varje år ett antal miljoner för utveckling av verksamhet för 7-12-åringar liksom av koloni- och lägerverksamhet. Lägg därtill de

25 miljonerna från arbetsmarknadssidan för upprustning av skolgårdar mm. Lekmiljörådet var ytterligare en nyskapelse under denna period. Som vice ordförande var jag förbindelselänken till modermyndigheten.

Min viktigaste insats Socialstyrelsen låg antagligen i min entusiasm för allt det nya inom barnomsorg och annat utvecklingsarbete

när det gäller barn och ungdom, och det stöd jag kunde ge de positiva krafterna. En viktig uppgift var också att upprätthålla goda kontakter med olika intressenter inom och utanför Socialstyrelsen socialdeparte- mentet, länsstyrelsemas konsulenter, Skolöverstyrelsen, UHÄ, Kommunförbundet, de större kommunerna samt att delta i olika statliga utredningar inom området. Mina interna kontakter utanför avdelningen var inte så intensiva. En förklaring till det är att Socialstyrelsen hade en starkt decentraliserad organisation, där varje avdelning i stort sett var självgående bortsett från vissa frågor som krävde beslut på central nivå. Till detta kom att

generaldirektören periodvis var borta från verket p.g.a. internationella

uppdrag. Jag led inte av detta utan kände mig ha hans förtroende för det

vi höll på med. Jag var dock mycket ensam som chef. I ledningsgruppen som hade ett möte varje vecka, var fyra av de sex avdelningschefema

läkare och tre av dem var studiekamrater med Bror Rexed, generaldirek-

tören. Jag tycker som du Bror hade jag hört ledningsgruppen

benämnas, dvs innan jag själv kom dit. i

Den medicinska dominansen i ledningsgruppen var en avspegling av

att SOS som organisation hade en stark medicinsk slagsida också

statusmässigt. Det fanns makt-obalans mellan medicinska och sociala en frågor, jag företrädde. Bl.a. berodde detta att under 70-talet, som det här gäller, hade kommunerna börjat kräva decentralisering av som den statliga makten på deras område, dvs över de sociala frågorna,

medan Socialstyrelsens hegemoni över det medicinska systemet sjukhusbyggnation, specialistutbildning ännu kvarstod ganska orörd.

osv. Frågor rörde läkarkåren ofta till diskussion i ledningssom var uppe medan de andra yrkesgruppema sällan benämndes. Jag ställde gruppen, ständigt frågor vilka effekter det togs till diskussion skulle om som upp få för sjuksköterskorna, kuratorema Jag tror att det betydde en osv. nog försökte få in andra yrkesgrupper i vår intressesfär. Jag hel del att jag kände mig slags Jeanne dArc där, det kostade på att som en men utanför agendan på detta sätt. Men jag blev inte bränd, för jag kände mig respekterad för den jag Mina kollegor mycket anständiga var. var och visade aldrig någon aggressivitet mot mig. Bror Rexed och personer

jag rök ihop några gånger, det såg jag bara som något positivt. Jag

men

hade antagligen kvinna och icke-medicinare en unik position och

som större frihet att säga vad jag tyckte. Det kan du våga säga som är kvinna viskade gång mina kollegor under ett sammanträde. en en av Jag tror att han hade ton avundsjuka i rösten. Men min oppositioen av nella inställning inget bra medel för att få in mina frågor i den var diskussionen. gemensamma

Vilken roll det spelade att jag kvinna för den maktlöshet jag

var kände, reflekterade jag inte över då. Sådana tankar har först kommit i och med att jag fördjupat mig i frågor rörande kön och makt. Men jag

inser efteråt att mina kollegor, redan hade legitimitet för sitt

som arbetsområde, inte kunde finna det ett särskilt konstruktivt sätt att som kommunicera på. Att jag hade svårt att finna former för att få frågor inom mitt område diskuterade lika ingående mina medicinska som kollegor fick sina, hade samband med att den sociala sektorn vid den tiden inte ingick i något etablerat vetenskapligt grundat system. Utbildningen till socionom, förskollärare m.fl. yrken låg utanför

universiteten och saknade forskningsmöjligheter, så vitt jag vet.

Dessutom saknades ännu för forskning för hela den sociala resurser sektorn liksom internationellt utbyte, bortsett från Socialforskningsinstitutets för sin forskning. Allt detta var väl utbyggt resurser egen den medicinska sidan, ex.vis det medicinska forskningsrådet, och genom på SOS fanns t.o.m. särskild byrå för internationella kontakter inom en det medicinska området och med för resestipendier. resurser

Socialforskning växer fram

Men en förändring skedde under den här perioden, Socialstyrelsen kom,

framförallt genom Bror Rexeds att medverka till att engagemang, forskning inom det sociala området etablerades genom en egen

organisation, socialforskningsdelegationen, sedermera Socialveten-

skapliga forskningsrådet. Omfattande försöksverksamhet med medel från Socialdepartementet bedrevs i Tierp och Dalby med syfte att åstadkomma en lokal samverkan mellan den medicinska sektorn. Man ville på detta sätt visa på vägen att föra planering och vetenskap bas som också för den primärkommunala verksamheten.

Efter åtta år på Socialstyrelsen begärde jag tjänstledigt för att hålla på med forskning. Jag fick 1979 ett förordnande tre år Arbets-

livscentrum för att, det hette i uppdraget planera och initiera som

forskning om jämställdhet. Detta förordnande kom att förlängas fram

till min pension med viss finansiell medverkan från SOS, som under

min första tjänstledighetsperiod hade både bantats och reorganiserats.

Hur jag skulle gå tillväga för att initiera och planera jämställdhets-

forskning hade jag i förväg ingen klar bild Jag tog det för

av.

självskrivet att jag skulle verka genom ledningsgruppen, bestod

som av direktören, ansvarig administratör, professorema samt några forskningsledare. Jag tog det för självklart att ett sätt skulle att medverka till vara

att könsperspektivet skulle finnas i alla nya projekt där det var menings-

fullt med ett dubbelt perspektiv. Jag hade inte haft kontakt tidigare med

forskningsområdet och var helt omedveten om vilken laddad fråga detta

med könsperspektivet utgjorde. Först så småningom gick det för upp

mig att frågan om att starta med jämställdhetsforskning antagligen inte

varit förankrad i ledningsgruppen utan att det styrelsen själv var som tillsammans med direktören och professorema, Casten Otter, en av von

insett nödvändigheten av att engagera ALC för forskning jämställd-

om het. Dessvärre var direktören väg att avgå och fick temporär en

ersättare, och von Otter for för en längre tid som gästforskare till USA. Ledningsgruppen agerade på ett sådant sätt att jag fick uppfattningen att det inte fanns något större intresse av att medverka till att jag skulle

kunna genomföra mitt uppdrag. Jag blev utsatt för alla de olika härskartekniker för att hålla kvinnor, den norska nere som genusforskaren Berit Ås visat på osynliggörande, förlöjligande, undanhål- lande av information, dubbelbestraffning, dvs. damn do, damn you you you dont och påförande skuld och skam. Framförallt fick jag av inte hjälp i tid att bemanna ett projekt, styrelsen på mitt förslag som sagt till, nämligen en utvärdering Livsmedelsarbetarförbundets av

Livs jämställdhetsprojekt. Uppdraget skulle vara färdigt till Livs

246 sou 1995:110

kongress tio månader Jag fick alltså sätta i gång egen hand. senare.

Det bra för mig sett i ett längre perspektiv då kände jag

var - men -

inte tillräckligt väl förberedd för uppgiften. Frågan ledningsmig om

hållningssätt i förhållande till mig var föremål för diskussion gruppens

i skyddskommittén, enligt vad jag fått höra. Mobbningstendenser

senare

fanns också från assistentemas sida. Jag antar att de uppfattade det som

jag lierade mig med männen vid makten, i stället för med dem som att i botten hierarkin. var av mig dock inte tid att gå i alla dessa problem, då tiden var Jag gav

så kort för hinna genomföra Livs-projektet i tid till kongressen. Så

att småningom fick jag dock medhjälpare och med gemensamma an-

strängningar blev tryckt rapport färdig precis till den utsatta dagen. en

Samling kring Kvinnotemat

de förhållandena skedde under 1981 när vi hade En vändning av yttre

den amerikanska sociologen, professor Joan Acker som gästforskare. äkta kvinnoperspektiv ALC, både sin

Hon förde ett genom forskning och sitt förhållningssätt. Joan gick runt till alla som genom ville ha hennes hjälp, dvs. även till assistentema. Vi bildade en grupp,

Kvinnotemat, kvinnliga forskare och assistenter, som hade sammanav komster kring olika forskningsfrågor. Vi arbetade sedan en gemenbok, arbete för vilket vi fick möjligheter att den norska sam ett engagera och kvinnoforskaren Harriet Holter. Hon deltog aktivt, också

professorn

med själva och skrev hel del avsnitt. Boken kom ut 1987 gruppen, en och har titeln Kvinnoarbetsliv. Boken behövd och fick stor var spridning. Vid den här tiden förekom det att kvinnliga forskare blev särbehand-

skedde bl.a. regler skapades i samband med lade. Det genom att nya

deras verksamhetsplanering, projektinitiering samt vid seminariebehandlingen de planerade projekten. Dessa regler var sedan inte längre

av

aktuella det gällde andra, projekt, dvs. manliga forskares. Själv

när nya drabbades jag och kamrat, anställd för att utföra en en som var

inom Livsmedelsprojektet, regelrätt intervjuundersökning av en avrättning vid seminarium över projektplan. Detta hände hösten

ett en

1980. I kritik förenade sig också professorema. Han

opponentens en av avslutade sitt inlägg med säga att det skulle varit bättre att lägga de att

350.000 kronor projektet skulle kosta, på att anställa sex fritids-

som antal månader skulle ut i företagen och tala

pedagoger som under ett

karlama de skulle bete sig på ett annat sätt mot de om för att kvinnliga anställda. Efteråt han urskuldande att han varit tvungen att sa

kritisera oss med tanke på ett kommande seminarium, då två andra kvinnoforskares projektplan skulle diskuteras. När jag vaknade morgonen efter vårt seminarium var det som om någon närstående hade gått bort. min förlorade heder. Det var

Det blev ett stort problem för det fortsatta arbetet att ha blivit berövad sin självkänsla. Jag hade börjat om som forskare och ännu inte hittat någon självklar teoretisk plattform. Sociologin låg närmast till hands, men den sociologi som då tillämpades vid studier av arbetsplatser starkt strukturalistiskt inriktad, med teknik och arbetsorganisation

var

centrala områden. Man rörde sig inte med frågor individnivå.

som

Könsdimensionen saknades genomgående ett undantag utgjorde dock

- Gunilla Westlanders doktorsavhandling, blev viktig källa i mitt som en arbete.

De vardagliga handlingarna

Min uppgift var att studera förutsättningar för förändring mot mer

jämlika förhållanden mellan kvinnors och mäns arbetsvillkor och löner. Men Livs försöksverksamhet ledde inte till några bestående förändringar i denna riktning. Trots att kvinnor och män arbetade helt åtskilda från varandra, med olika slags arbetsinnehåll och sämre villkor för kvinnorna, fanns inget intresse för en ändring av organisationen, inte ens hos

kvinnorna. Min uppgift som forskare var att förklara detta för oss

oväntade förhållningssätt. Jag hade utgått från tidigare förändringsstudier manliga arbetare och där hade ingenting av en sådan inställning om

framkommit. Där kunde man rapportera om förändringar i samband med

projekt. Först när jag kom att bli mer insatt i studier av kvinnoforskare, framförallt i det norska samlingsprojektet Kvinners levevilkor under Harriet Holters ledning, kunde jag ställa frågor som var mer relevanta utifrån mitt material.

Min utgångspunkt blev de vardagliga handlingarna och hur dessa

påverkades yttre och inre förhållanden. En sådan tolkning av ett av

material kan av praktiska skäl endast göras utifrån ett begränsat antal inforrnanter, den blir tentativ och kan inte vid upprepning ge identiska svar, dvs i inget avseende uppfylla de positivistiska forskningskriteri-

Det rapporten till slut kom att utmynna i var frågan om ema. som kvinnornas och de andra aktörernas acceptans rådande förhållanden av och tystnaden det man inte talade om och inte heller fick tala om om -

på dessa arbetsplatser. Tidigare var både de vardagliga handlingarna

och tystnaden icke-frågor. Rapporten från projektet, en bok med titeln

Kvinnans plats på jobbet korn ut i början av 1992.

ll 15-1297

Kvalitativa metoder, är vanliga inom kvinnoforskningen, kan ses som ett brott mot de i samhället hög värderade och naturvetenskapligt som

grundade forskningsmetodema, där kvantifiering och verifierbarhet är

grundelementa. Det bärare dessa forskningsmetoder som hade var av makten och tolkningsföreträdet över stor del av forskningen, och det var då inte så förvånansvärt att det blev oro och aggressivitet i leden, när dessa vägar att bilder från verkligheten inte längre accepterades som ge allenarådande.

Genom att överleva har jag plötsligt blivit intressant

På Arbetslivscentrum såg de mig som en främmande fågel, då jag kom dit. Man visste inte jag eller vad jag hållit med tidigare. vem var ALC själv helt institution, dit man kommit från många var en ny olika håll. Det har berättats för mig om olika rykten som gått; att jag

politruk, att jag hade varit älskarinna till direktören och att jag hade

var

stoppat forskning. Ja, det konstigt. Men just nu, sedan pensionering-

var

har jag det bättre än jag någonsin haft, jag tycker det är härligt. Jag

en, har fått respekt, har gett mig själv respekt och får respekt for vad jag gjort, sig kallar det för forskning eller inte. Det här som jag vare man har varit med på -60-talet enskild individ, har blivit om som nu intressant stoff för andra forskare. Så att överleva har jag genom plötsligt blivit intressant, då jag kan berätta om hur det var. Genom att

ha levat så här länge och varit aktiv olika områden så har plötsligt

mina kunskaper blivit eftersökta. Jag blir intervjuad av personer som forskar 60-talet, då så mycket förändrades. Jag är bollplank för om t ex olika projekt i Gävle kommun, där tagit det här med förändringar man ökad jämställdhet på allvar. Jag har stor glädje i att på Arbetsmot en livsinstitutet, där jag fortfarande har arbetsplats, få lära nytt, inte en minst de kvinnliga forskarna. Kvinnoforskningen är respekterad av unga

plats i organisationen. Könsperspektivet är i rätt stor

och har en given utsträckning integrerat i institutionskulturen, främst samtalsnivå. men

Nästa är att det blir ett självklart perspektiv i all forskning.

steg

SOU 1995: l 10 249

Hade du varit man hade Varenda kollega slitit sig i

stycken for rädda

att hjälpa dig din forskning. Men du

kvinna och då de i

är struntar dig.

Edith Heilbronn, professor emerita, neurokemi och neurotoxikologi, SU

Jag är svensk medborgare sedan 1948. Min familj kom till Sverige strax före kriget, som flyktingar från NaziTyskland. Släkten består sedan

generationer av en blandning av akademiker och affårsfolk. Jag gick i skolan i min sydtyska födelsestad tills jag var 13 år. Staden hade då ca

200 000 invånare och där levde från slutet av 1500-talet många judiska familjer som bidragit till stadens välstånd. På hösten 1938 var min pappa på affärsresa i Sverige för släktens

glasfabriks räkning. Han hade gjort upp med mamma att om våldsam-

heter skulle utbryta så skulle hon skicka ett vykort med ett visst kodat meddelande. Då skulle han inte återvända till Tyskland. Kristallnatten

och dess händelser fick min mor att skicka iväg kortet. Hon och jag

hämtades den natten och fostes tillsammans med stadens övriga judiska befolkning ihop i en samlingslokal. Synagogoma stacks i brand,

människor misshandlades, gamla människor slogs ihjäl och männen

föstes iväg till koncentrationsläger. Kvinnor och barn släpptes dagen därpå om de stod på benen. Mor och jag såg nu till att fortast möjligt komma till Sverige och hinna få ut så många andra släktingar som möjligt från Tyskland innan det blev försent. I april 1939 kom vi till Sverige med 10 mark och ett matbestick var. Det sista vi såg av fosterlandet var gränsvaktema i Sassnitz som körde upp händerna på

onämnbara ställen för att hitta smuggelgods.

Men på Stockholms central stod leende far och ska vi gå till en sa, EPAs bar och dricka kaffe Far hade redan skaffat arbetskontakter och

några hans svenska kollegor i möbelindustrin hade erbjudit honom

av att låna pengar för att kunna starta ett nytt liv. Sånt glömmer man aldrig.

Mycket sakta gick livet i en svensk version av vardag. Vi levde

sparsamt i en mycket liten bostad där far också hade kontor. När kriget

kom sov vi natt efter natt med packade ryggsäckar under sängama, för att kunna ge oss av om tyskarna skulle gå i Sverige. Fars nystartade firma byggde på import och fick läggas ner, istället sålde han enstaka-

stolar som tillverkades här. Senare tog min mor arbete som deltids-

sekreterare. Mig kommenderade de att börja skolan direkt och redan på

sommarlovet hade jag vänner. Till jul dög mina svenskkunskaper till högsta betyg. Skolan hade en mycket aktiv biologilärarinna som trots

tyskorienterade politiska sympatier började odla en uppenbar biologifallenhet hos mig. Efter flickskolan jag tvungen att bidra till familjens inkomster. var Jag arbetade på dagarna laboratoriebiträde på Wenner-Grens som Institutet hos dr Per-Erik Lindahl och på kvällarna läste jag till studentexamen på Statens Aftonskola. Vid krigsslutet 1945 blev jag student. Jag ville bli läkare, detta gick inte ekonomiska skäl. nu men av

Ivrigt påhejad professorema beslöt jag att istället studera kemi,

av biologi och genetik.

Jag anställer inte folk med din etniska bakgrund

När jag studerade vid Stockholms Högskola stötte jag på många ofta eller mindre excentriska lärare och det var svårt att försvara sig mot mer

deras infall. På jobbade jag Sabbatsbergs sjukhus, dels hos

somrarna

professor Crafford operationsbiträde, dels hos docent Mirjam

som

Furuhjelm på honnonlaboratoriet. Efter min fil.kand. 1951 skulle jag så ha riktigt jobb. Vi antog att sökte arbete att höra runt

ett man genom lite, läsa platsannonser i tidningar och att anmäla sig till genom

arbetsfönnedlingen. Ingen i min familj anade att det mesta redan då gick via personliga rekommendationer. En dag fick jag i handen

en annons där kvalificerad blodforskare på Karolinska Institutet sökte en en biokemiskt tränad assistent. Jag gick dit och allt var bra tills han såg var jag född. Då slog han ton och skickade iväg mig med ett Jag var om anställer inte folk med din etniska bakgrund. Jag visste mig ingen råd än att vända mig till en av mina nu annan lärare, docent Lars-Gunnar Sillén. Han visste att en kollega från Löfgrens laboratorium, Lars-Erik Tammelin FOA, sökte en assistent.

Så blev FOA min arbetsplats för 27 år framåt. Mitt uppdrag var skydd

kemiska stridsmedel, så vida att det fanns mot men ramarna var möjlighet att också utföra väsentlig sjukdoms- och läkemedelsanknuten

vetenskap. FOAs arbetsrutiner runt forskningsmedlens fördelning och tjänstespridning klara och öppna på institutionell nivå och man

var en

kunde påverka valet forskningsinriktningar. Dessutom kunde man

av bygga på sina universitetsexamina samtidigt som man förvärvsarbetade.

FOAs chef, professor Ljunggren, insiktsfull och insåg att ingen

var

begåvad stannade FOA utan möjligheten att studera vidare.

person Med tiden omfattade denna insikt även kvinnor Den frihet jag hade, de in- och utländska kontakter jag fick, de

vetenskapliga framsteg jag kunde bidra till vi låg långt framme

internationellt med vår forskning, våra arbeten togs väl emot och vi var

välkomna överallt och det tjänste- och akademiska jag - avancemang upplevde på 60-och 70-talen fick mig att stanna FOA i 27 år. Sen

gick det uppför mig att mina forskningsområden, dvs neurokemi och neurotoxikologi, hade kommit att fordra insatser från välutbildade

kemister, förutom biologer och medicinare, och att jag borde starta en sådan utbildning genom att föreläsa vid universitetet.

Lissa och disputera Det klarar väl inte jag

På grund av familjens ansträngda ekonomi hade jag inte siktat högre examina. Jag kunde forska ändå och redogöra för mina resultat i FOA-rapporter och vetenskapliga artiklar eller avrapportera dem vid

vetenskapliga kongresser. Min doktorsavhandling skulle de facto kanske

aldrig ha kommit till om inte slumpen gjort att sedermera göteborgspro-

fessom Bo Malmström hade inkallats för värnplikt och placerats hos mig, själv kom jag inte på tanken att jag dög för en akademisk karriär. Jag såg gudbevars upp till professorer som någon sorts intellektuella giganter. Malmström tyckte helt klart att det var löjligt att ha en kvinna som chef, men han fick mig att förstå att kunde jag skriva och publicera FOA-rapporter och en och annan vetenskaplig artikel så både kunde jag och borde jag disputera. Med dåtidens studietakt borde det ha skett 10

år efter f1l.kand. men med barnafödande och studieuppehåll tog det ytterligare 4 år. Ämnet valde jag min motmedelsforskning, artiklarna

ur

granskades och godkändes vid biokemiska institutionen i Uppsala hos

professorerna Tiselius och Porath. Arne Tiselius hade förmågan att öka min tilltro till min förmåga att åstadkomma vad jag ville. Han hade ett synnerligen positivt inflytande mitt självförtroende och därigenom på min vidare utveckling. Jag hade gift mig 1960 och fått barn min blev sjuk 1963, men man 1964 och dog 1967. Livet blev ledsamt och besvärligt många sätt. Även stora arbetsplatser saknade på den tiden både bamstuga och matbutik. För yrkesarbetande fanns dyr och svåråtkomlig privat hjälp eller eventuella kommunala bamstugor nära hemmet, om det fanns några platser kvar sedan katastroffallen, dvs. ensamma föräldrar med försörjningsplikt och låg inkomst fått sina. När jag hade lyckats övertala FOA att skaffa bamstuga godkändes det inte eftersom kommunen ansåg att det blev för långa för barnen. Mor och svärmor yrkesarbetade resor själva och männen var döda. Barnet åkte kana mellan olika förvaringssätt och jag levde i ständig panik för att inte klara av allt och framförallt för att inte kunna passa tider. Sammanträden och opunktliga bamflickor är inkompatibla Men jag fick min docentkompetens och avancerade till

forskningschef på FOA. Min icke uppdragsbundna forskning handlade

så gott enbart om det s.k. kolinerga nervsystemet, där vi låg nu som långt framme. Jag försökte öppna FOA mer för utländska forskarbenu sök och jag reste själv mycket ut på uppdrag. Jag fick också tillstånd att ordna internationella symposier, vid FOA eller med pengar från FOA och andra anslagsgivande organ.

Du får 50.000 kronor till ditt symposium jag får kyssa dig om

På 50- och 60-talen diskuterade neurofarmakologer och biokemister begreppet receptorer. Begreppets innebörd var oklar, det fanns

gissningar på receptorers eventuella molekyltyper, men inte mer. Själv

trodde jag att det rörde sig speciell molekyl som kunde isoleras, om en bl.a. från det modellmaterial jag använde vid mina studier över nerv-

skelettmuskelinteraktion. Jag ville diskutera mina påbörjade metodstudi-

med flera kolleger och tänkte därför ordna ett symposium. FOA er ställde med del resten fick jag skaffa själv. Jag upp en av pengarna, men

uppsökte ordföranden för fysiologföreningen och bad bidrag. Du

om får 50.000 kronor till ditt symposium jag får kyssa dig svarade om

eller mindre skämtsamma utpressningen är ett oskyldigt

han. Den mer exempel på hur kvinnor kunde och kan få förmåner även i akademiska kretsar. - Efter symposiet fortsatte jag mitt arbete i samarbete med dr E Karlsson vid min institution i Uppsala. Vårt resultat innebar ett stort

språng framåt för den kolinerga forskningen och för receptorologin i allmänhet. Vi fick inbjudningar från hela världen, aldrig från

men Karolinska Institutet, att komma och föreläsa våra resultat. om

Omlokalisering och universitetslängtan

I början 70-talet började studenter lockas neurokemi och

av av

neurotoxikologi. Som adjungerad professor kunde jag undervisa vid

Stockholms universitets biokemiska institution, jag ville helst av men allt flytta till universitetet. Jag hade blivit erbjuden full professur, en med lokaler, basutrustning och personal av universitetet i Heidelberg, kunde inte tänka mig att flytta tillbaka till Tyskland. Istället sökte men

jag tiotal svenska professurer, mest i biokemi, placerades alltid

ett mycket högt fick ingen dem. Uttalanden av typen det skall men av

påpekas att arbetena icke utförts vid universitetet utan på FOA förekom i sakkunnigutlåtandena och utanför protokollet du har redan

sa man

en tjänst. En professur i Umeå där det känt att tidigare var man placerat en och störande vetenskaplig kvinna, kunde jag få, annan men jag avstod av privata skäl. Det föreföll allt klarare att för att få vanlig svensk professur en behövde man ha personliga förespråkare bland de akademiska lärama. Enligt min åsikt utgör utbildningsgraden och arbetsresultaten inte i samma utsträckning underlag vid tillsättning av en tjänst på universitetet som vid ett sektorsforskningsinstitut som FOA. Men även där ännu var

50-talet alla chefer män och självständig forskning ansågs

per definition vara manlig. Min första rapport beskrev biosensor för som en

nervgaser återsändes av FOA l -chefen med kommentaren: Det kan väl

inte vara hon som har skrivit den här rapporten Så småningom lärde

han sig och jag blev F OAs första kvinnliga forskningschef, med ansvar

inom biomedicinen. Jag skickades ut på resor ofta, skötte övergripande vetenskapliga diskussioner inom och utom landet, föreläste vid kongresser och symposier och arbetade flera korta perioder utomlands. Jag borde inte ha stannat så länge vid FOA, har del professorskolen leger upplyst mig om senare. Men hur skulle jag ha kunnat ana att sakkunniga universitetsprofessorer av hävd nedvärderade sektors-

forskningen Och detta beroende av arbetenas vetenskapliga kvalitet, dvs. deras nyhetsvärde, intresse, genomförande och publicerbarhet.

Allteftersom åren gick insåg jag dock att den oskrivna regeln inte gällde

manliga F OA-kolleger, där fanns några som fick universitetsprofessurer inom nya ämnen, och medicinama på FOA alla män hade heller inga

problem att få professurer.

Med 70-talet kom den statliga omlokaliseringsperioden. Vår

avdelning på FOA beordrades att flytta till Umeå, och jag tillfrågades om jag kunde tänka mig att bli chef för den nya FOA-avdelningen. Efter

viss tvekan svarade jag nej, framförallt för att jag hade barn i skolan,

en gammal mor och svärmor att ta hand om, och för att jag redan gång en i livet tvingats av en regering att bryta Nu ville jag fortsätta min upp. forskning, och eftersom den var internationellt väl ansedd hade jag anledning att tro att jag skulle kunna få stöd forskningsråd, fonder, av universitetet, FOA och andra till att bevara, efterhand utvidga och

kanske helt universitetsanpassa min verksamhet. Men trots att organisa-

tioner som LO, SAF, Socialstyrelsen, FOA och flera kända universitetskolleger beskrev vår forskning som väsentlig och framförde

önskemål till MFR och NFR om en personlig forskningsprofessur

mig, skedde ingenting, och detta trots att min lön liksom den för 6 assistenter skulle följa med mig från FOA. Vi sökte dock vidare; Stockholms universitets administration ville ha inte biologiinstioss men tutionema och kemiinstitutionema där. Uppsala universitet ville ha oss

mina medarbetare ville inte flytta dit. Efter en begäran från men

utbildningsdepartementet beslöt SUs biologer att sig men fakulteten

ge meddelade samtidigt att vi alltid skulle komma sist när det gällde

Under flera år fick heller inga medel för föreläsningar eller pengar. för utlysa kurser, så studenterna hittade inte till eftersom vi var att oss,

placerade i gamla lokaler i Frescati. Framstående utländska kolleger protesterade i skrivelser till regering-

och MFR hur vår forskning behandlades, det föranledde en över men

inga åtgärder. Senare, och förmodligen beroende av detta fick vi ett

tillskott på 100 000 kronor från regeringen för att skulle kunna

inköpa arbetsmaterial.

Till slut föll taket i vår ultracentrifug ner

Det tog fem år för att få permanenta lokaler, apparatur, djurstallar

oss på Stockholms universitet. Efter 3 år i de gamla lokalerna som etc.

lämnats förfalla, föll taket i ultracentrifugema och vi förflyttades

att ner

till övergivna små lokaler utan möjlighet till djurstallar, samtidigt som byggde Arrheniuslaboratoriets biologiska del, men utan att planera

man

där. När vi äntligen fick flytta i nyrestaurerade lokaler i f.d.

in oss Veterinärmedicinska anstalten i Frescati och kunde börja bygga upp en verksamhet MFR inte ett öre till det laboratoriet. FOA ny gav oss nya redan bidragit med apparatur vid flytten till Stockholms universitet som bidrog också, liksom NFR, med ett basanslag 200 000 kronor nu första året. Regeringen lade till 100 000. Vid detta tillfälle yttrade dåvarande huvudsekreterare den tänkvärda meningen: Hade du NFR:s varit hade varenda dina kolleger slitit sig i stycken för att man, en av rädda din forskning. Men du är kvinna och då struntar de helt hjälpa dig i dig. Utan tvekan det så. Vi utsattes för skamlig diskriminering som var en

de facto skadade vår verksamhet ett nästan irreparabelt sätt. Det tog

för universitetskollegema att samarbeta på ett normalt sätt, full år

likställighet med andra institutioner uppnådde vår enhet inte heller efter min tjänst gjorts till full professur, utan först sedan min

att om

efterträdare man tillträtt. en

Då

sa professorn: Ja, publiksuccé har fröken i alla

fall

Gunhild Kyle, professor emerita, historia, GU

Det är lite svårt att vara sist. Jag känner en allt starkare press att på något sätt försöka anknyta och se vad temat kan ha varit. Jag tycker att ni har talat om att flytta gränser. Det kan man göra på olika sätt. Många av er har gjort det med en fruktansvärd styrka och auktoritet. Men så kom Annika Baude så trösteligt när hon talade, inte om val utan om icke-val. Jag har också flyttat gränser i mitt liv, men jag tycker att jag har gjort därför att det har erbjudits valmöjligheter. Jag skulle inte vilja använda så fina ord som eldsjälar, fast jag gjort det idag. Istället vill jag säga att det finns forskarsjälar som inte själva flyttar gränserna, men som ändå blir forskare. När jag tänker på mitt liv så handlar det om att under en kvinnas villkor flytta gränser. I själva verket jag väldigt kort tid vid var en universitetet så jag vill framförallt tala om vägen dit, och de kunskaper som jag så småningom skaffat mig om hur det s.k. genussystemet fungerar. Till en början handlar det om att växa upp som flicka i en familj med en morssläkt och en farssläkt där det överhuvudtaget aldrig har talats om några akademiska studier. Min pappa var den första i sin släkt som från landet flyttade till stan. I hans föreställningsvärld fanns det bara folkskola. Mamma kom från en småstad och hade gått i flickskola och handelsinstitut så hon hade egentligen högre utbildning än han.

Det var fullständigt självklart att min syster och jag skulle skaffa oss

yrken, det var inte tal om annat. Den första gränsen som mina föräldrar

satte för mig var att jag skulle få ta realen, det är inte så säkert att

hon klarar studenten, men då har hon i alla fall en examen. Jag minns

detta så oerhört väl. Det fanns både en sorts tro att jag skulle

nog

klara realen, men där finns också en reservation. Men jag klarade realen

och då flyttade de gränsen och så fick jag ta studenten, och så klarade jag den också. Då hade det blivit självklart att jag skulle till universitetet som första flicka i båda de här släktema, utan alla akademiska traditioner. Däremot fanns ett väldigt stort litteratur- och historieintresse i mitt hem. Eftersom jag var uppfödd med Grimberg och F ältskäms berättelser så historia älsklingsämnet. Jag helt på det var var klara med att jag skulle läsa historia och även svensk litteratur. Man måste också läsa pedagogik och nordiska språk, men det fick gå. Min nästa gräns var att ta en fil mag och bli lärare. Då tänkte jag på vad

Annika att du kunde inte tänka dig något så hemskt som de där sa,

lågbetalda, gråa lärarhopama som satt på podiet. För mig var det en

dröm att bli adjunkt.

Då sa mamma, tänk på att du är 40 år och adjunkt

Jag för jag uppfostrad så och när jag var ute med min var sparsam var och skulle köpa kläder och tyckte att klänningen var för dyr, då mamma tänk på att du är 40 år och adjunkt. Det var fint och betydde sa mamma, att då kunde jag kosta mig. Studierna tog lång tid för jag försörjde mig delvis själv och arbetade medan jag läste. 1949 hade jag skrivit uppsats i historia för två betyg en d.v.s. 40 skulle ventileras på ett seminarium. Den uppsatsen poäng som hette Genomförandet kvinnans politiska rösträtt i Sverige. Jag har av ingen aning varför jag valde det ämnet. Jag vet inte det var så om om att alla andra ämnen upptagna eller jag tänkte, det där ser var om spännande ut. Seminariet blev fruktansvärd upplevelse och jag blev en helt tillintetgjord. Professom trädde i seminarierummet, det var alldeles fullt med folk, nästan bara killar som jag minns det, och så sa

han Ja, publiksuccé har fröken i alla fall. Det var också den enda succé jag hade för uppsatsen blev fullständigt sönderrnald men betyget

blev inskrivet.

Du klarade dig - Javisst. Jag har tänkt i efterhand att där hade jag kunnat ha ett - nu val att fortsätta. Jag hade valt ett ämne som hade lockat en stor publik, han hade inte talat succé Men jag glömde alltihop, om annars.

jag gift, jag kär, jag födde barn och blev lärare, ett jobb som jag

var var älskade. Jag lärare i flickskola i Göteborg jag själv hade gått var en som

i när jag var bam.

Våra handledare kunde inte lägga bort titlarna med oss för vi var damer

Men ska jag berätta för det genussystem jag mötte när jag nu er om som gick provår på realläroverket i Göteborg. Vi tre kvinnor, resten var var

sex-sju killar. Jag hade aldrig i mitt liv stått infor pojkklass, mina

en en ben sparrisar. Men terminen blev ändå en rätt hyfsad upplevelvar som bortsett från de olika villkoren för kvinnliga och manliga prose, vårskandidater, märktes bl.a. i problemet med titlarna. Våra som

handledare kunde inte lägga bort titlarna med oss för vi damer, och var vi kunde inte lägga bort titlarna med dem för de våra chefer. var Däremot kunde de lägga bort titlarna med killarna. Och när man ska diskutera lektionsuppläggningar, när man ska kritisera, när man ska tala om ämne och metod, så visst spelar det roll säger du eller om man lektom. Det var en löjlig konvention och nu i efterhand kan jag inte begripa varför jag inte bara struntade i det. Är vi inte fångna i vår tid också Varje lärare hade sin stol och gud nåde den som satte sig på någon annans. Stämmer det inte

Det stämmer, kaffebord och allt möjligt inom den värld jag forskade mig fram gud nåde den som satte sig fel stol. Det var precis i rangordning också, lektorema först, adjunktema, extralärare, övningslärare i hierarkisk ordning. Var och en ska veta sin plats i livet. - Men i alla fall så gjorde jag det här provåret och så fortsatte - jag som lärare i flickskolan. Sedan avskaffades flickskoloma successivt och då sökte jag till en grundskola därför att jag inte kunde få gymnasietjänst, jag var bara magister. Jag hade två bam, det första barnet är fött 1950. Då höll min man på att forska och jag jobbade och det betydde att jag fick in barnet på dagis därför att jag kvoterades som ensamstående mor. Det hände mig också. -

Men jag var inte ensamstående utan familjeförsörjare. 1957 föddes min dotter. Då var det fullständigt omöjligt att få dagis, det fanns

överhuvudtaget inte. Då fick jag hanka mig fram med praktikanter och med mormor och med en och annan tyska. Varenda sommarlov för-

giftades av att jag inte visste om jag skulle kunna få en bamflicka.

Plötsligt så sprack det, -64 våren, då sprack det. Då hade jag en flicka, en f.d. elev. Vi bodde utanför Göteborg och det visade sig att hon ibland åkte in till stan och lämnade Sissela som då var 6 år, ensam hemma. Hon hade lekkamrater, det var säkert inte farligt men jag kunde inte ha det så. Flickan fick sluta och jag hade alltså ingen, vad skulle jag göra Jag var tvungen att ta tjänstledigt naturligtvis.

Det är i alla fall moderns barn

Det är en utpräglat kvinnospecifik orsak till att jag slutade arbeta. Det var aldrig tal om att min man skulle ta tjänstledigt utan det var jag, för

258 sou 1995:110

det är i alla fall moderns bam. Då hamnade jag, det är också en väldigt konstig slump, återigen ett icke val, eller till hälften icke val. Jag hade varit ute på och väg hem och stod en ödslig en resa var järnvägsstation, Hallsberg eller det jämt är så blåsig. var nu var, som Jag hade ingenting att läsa, gick till Pressbyrån och såg på utbudet av läkarromaner och deckare och plötsligt fick jag se en bok som hette Nicolaus Kopernikus. Jag köpte den, det det enda anständiga de var

hade. Jag visste inte vad det för någonting, jag läste den på

var men hem och blev alldeles fascinerad. Sen har jag tittat i den igen och vägen tycker inte den är så speciell, då blev jag trollbunden, det var som men

eller någonting sådant. Författare Henrik Sandblad,

pommac var

idéhistoria. Jag blev så inspirerad den där boken så jag professor i av

ringde till honom och frågade jag kunde börja läsa idéhistoria för om honom, fastän jag inte säker att kunna på alla föreläsningar. var Jag ledig för bam. Då räknade jag ut, och det är nästan var att passa det enda fiffiga jag gjort i hela mitt liv, jag räknade nämligen ut att om

jag begärde tjänstledigt för studier så skulle jag kunna få B-avdrag, men

för barn hade jag fått C-avdrag d.v.s. inga alls. Så jag begärde pengar

för studier och fick mitt B-avdrag. Så började jag läsa tjänstledigt

idéhistoria för Henrik Sandblad och tenterade efter första terminen ett

betyg. Sedan började jag jobba igen, heltid naturligtvis, och Sissela

det gick lättare då. Jag fortsatte sedan läsa idéhistoria

började skolan så medan jag hade min tjänstgöring. Att jag fortsatte berodde att det var

fantastiskt fin institution. Henrik Sandblad sådan underbar en var en människa tycker jag, han brydde sig sina elever, han talade med om precis vi hade varit människor Han tog del i våra oss som om bekymmer och alltid positiv. Sen kom jag så långt, fast det tog tid var förstås, så jag skulle skriva trebetygsuppsats, 60 poäng. Då hade att en jag för första gången någon att rådgöra med. Jag hade någon sorts flummig idé miljö och mentalitet i flickskolor. Då sa Henrik om förståndigt till mig, jag tycker att du ska skriva de första flickskolorom i Göteborg. Det ett sätt att hålla mig jorden och samtidigt na var hålla mitt intresse vid liv, och så gjorde jag det och sedan det han var det här skulle kunna bli avhandling. Då fattade jag ett som sa att en beslut. Jag ska försöka disputera och det ska jag göra därför att jag vill

kunna bli lektor vid ett gymnasium, för jag är trött att i grundsko-

lan. Så här har jag verkligen fattat ett beslut. Dessutom tyckte jag att intressant. Då visade det sig att jag kunde inte få ledighet för ämnet var forskning i idéhistoria för idéhistoria finns inte i skolan, som skolämne. Då kunde jag inte öka min, vad heter det

Pluskompetens -

Ja. Men då träffade jag Asta Ekenvall, en av kvinnorna bakom - Kvinnohistoriska samlingarna och frågade henne vad ska jag göra - Jamen, varför flyttar du inte över ämnet till historia, sa hon. Och så gjorde jag det. Där var Henrik väldigt generös. Vi vet att professorer samlar på doktorander som indianer på skalper, men han gick med på

att låta mig gå. Gunnar Qvist hade då börjat hålla sitt kvinnohistoriska

seminarium vilket Asta Ekenvall upplyste mig om. Åke Holmberg och Henrik Sandblad blev de officiella handledama och, ja, och så dis-

puterade jag.

Nu det så att historiska institutionen inte alls var som den var idéhistoriska. Den var väldigt manligt dominerad, där fanns inte någon

enda kvinnlig lärare och det fanns väldigt få kvinnliga studenter. Ingen

student eller forskarstuderande hade något ämne handlade om som kvinnor och män, det var bara jag ensam om. Det kändes alltså att ämnet jag hade valt något som låg lite i utkanten och dessutom som var lutade betänkligt åt pedagogik, vilket inte hade någon hög status bland historiker på den tiden. Det gick vägen i alla fall. Vi var fyra kvinnor disputerade i början på -70-talet. tjänst vid som Ingen av oss fick någon

institutionen. Det fanns inget intresse. Institutionen fortsatte att vara

helt mansdominerad. Själv fick jag anslag från HSFR för en undersökning av industriarbetande kvinnors villkor i Sverige. Eftersom den rörde verkstadsindustrier Västerås lämplig utgångspunkt och dit flyttade jag tillsammans var som

med min dotter i samband med skilsmässa. Forskningsrapporten,

Gästarbeterska i manssamhället, blev inte färdig de utsatta tre åren, för när blir de det Det var ett jättematerial Jag var tvungen att

försörja mig och fick jag ett lektorat i Stenungsund. Där undervisade

nu jag i fyra år, sedan kom Riksdagens beslut om en professur i Kvinnohis-

toria. Vi fyra sökande, och tre kvinnor. Det var ingen riktigt

var en man

vanlig konkurrens, för ingen av de andra hade sysslat enbart med kvinnohistoria, så det väl inte så märkvärdigt att jag fick pro-

var fessuren.

Kvinnohistoria räknades inte som riktigt riktig historia

Jag hade ingen erfarenhet akademiskt liv, jag visste inte hur ett av universitet fungerade, jag visste inte vad det var som var viktigt. Dessutom var jag gammal och hade bara fyra år på mig. Jag lyckades

aldrig sätta mig i mysteriema. Det var tunga år och det är en av

orsakerna till att jag har flyttat från Göteborg. Som arbetsplats var institutionen både för stor och för liten. För stor för ett riktigt bra

260 sou 1995:110

lagarbete, för liten för alla som ville fram. Jag har en utbildning i botten allmänhistoriker och en specialitet som kvinnohistoriker, en ny som gren, Försökte i mån av tid följa den allmänna diskussionen. Jag saknade motsvarande strävan hos mina kolleger, att Försöka sätta sig i vad en jag höll på med. Kvinnohistoria räknades inte som riktigt riktig historia, det kände jag. Och då är det frågan om hur pass stark man är, om kan flytta gränserna själv, men jag hade inte den styrkan, det är man bara att konstatera. Det var tunga år och jag är glad att de är slut och att jag överlevde.

Studenten kärl eller fackla tända

ett att fylla en att

-

Om den undervisningens mål och medel högre

-

Halina Neujahr: Jag tyckte att det roligaste själva den intellektuella var att tänka och lösa problem. Men även undervisningen som processen, i mitt ämne kom i fjärde årskursen, dvs. med elever, var mognare rolig. Vad jag inte tyckte att själva metodiken var så kringskuom var hade så lite för att experimentera och lägga ren, att man utrymme upp det annat sätt. Jag har alltid velat hitta sammanhang, samband ett mellan tidigare och ämnen, att lära sig förstå att det egentligen senare är naturlagar återkommer i olika sammanhang och som man samma som ska lära sig känna igen. Det är ganska dråpligt med studenter KTH. I början läser de grundläggande ämnen, oorganisk, organisk, fysikalisk analytisk kemi och hur elektroner formar olika kemiska bindresp. ningar. När de väl klarat skrivningarna glömmer de det mesta. Åt-

minstone på min tid var det så att i trean läste man bara om apparater

och maskiner. Specialinriktningar kom först i fjärde årskursen och innan

dess hade hunnit glömma det mesta i de grundläggande grenarna man kemin. Så t.ex. när inom specialinriktningen i biokemi-bioteknik av man i fjärde årskursen talade elektroner och elektronöverföring i om biologiska system eller i biosensorer, så trodde eleverna att det handlade helt andra elektroner än de hade läst i ettan och tvåan. om som man om Det ett enormt arbete att reformera undervisningen på ett sätt som vore skulle förmedla helheten. l stället för korvstoppning skulle man inrikta sig att lösa problem, alltid anknyta till teorin bakom lösningarmen Då skulle hålla sig aktiv i hjärnan och avlasta minnet. Men jag na. man själv har blivit bortskämd genom att få ägna hela min tid att nog tänka både på lösningar problemen och dessas anknytning till teorin. av

Harriet Ryd: För att vidga vetenskapema, speciellt de tekniska, borde man arbeta mer tvärvetenskapligt. Skapa forskargrupper där humanister

och samhällsvetare kunde arbeta tillsammans med tekniker vill som påverka utvecklingen. Det skulle också minska problemet med att så få

kvinnor kommer med i teknikutvecklingen. Man säger att flickorna väljer fel när de går till humaniora och samhällsvetenskap, det är

men inte flickorna som väljer fel utbildning utan samhället inte utnyttjar som deras kompetens. Och kanske väljer kvinnor rätt de finner att om sådana utbildningar ger ett meningsfullt yrkesliv Jag tror att ungdomar alldeles särskilt kvinnliga kräver meningsfull utbildning. De har - - en fantastisk förmåga att suga till sig kunskap den känns relevant för om

att lösa ett angeläget problem. Inför problembaserad undervisning på tjej utbildningar som exempelvis data. Där säger många flickor att

det är inte burken i sig som jag är intresserad av utan vad burken kan användas till. När jag ser flickorna på Teknis så skaffar de sig ett adderande perspektiv. De ser ofta med båda ögonen, medan killarna bara

ser med ena ögat. Jag tycker det är förskräckligt att utbildar enögda

man. Vi behöver också marknadsföra utbildningar studenterna som ger mer delaktighet och tid för reflexion. Minska mängden katederföreläs- ningar till förmån för grupparbeten och seminarier. En följd det är att av akademiska lärare måste ompröva sin roll. Inte fortsätta spela den

docerande allvetande utan bli i gänget och ingå kunnig konsult.

en som

Till det måste då också handledare och prefekter utbildas i genuskun-

skap så att de blir medvetna om sitt förebilder. Och inser ansvar som vad en öppen dialog mellan könen kan ge. En annan väg är att utveckla mentorprogram för studerande, exempelvis med mentorer från näringslivet kan tips den som ge om verklighet som möter efter examen. Ett sådant mentorprogram också ger mentorema aha-upplevelser. KTHs mentorsprogram har gett den erfarenheten att mentorema säger: Jag har verkligen insett att kvinnor har det jobbigt i min värld och de kan tillföra mycket - om man lyssnar. Om det sprider sig att en utbildning har mentorprogram som gör näringslivet mer öppet för att kvinnor intressanta arbeten, då blir ge det ett rekryteringsargument.

Gunhild Kyle: Jag kom så sent i forskningen, det värld. var en ny Själva undervisningen i skolan tyckte jag så vansinnigt intressant. var Och det var det som öppnade mina ögon för det stora sammanhanget, eftersom jag började att forska på kvinnors utbildning. Det märks när man är på universitetet att kollegema tycker att det här att undervisa ett par lektioner, eller vad man kallar det, upplevs sorts hinder i som en

verksamheten. Där tror jag att min skolbakgrund som lärare har betytt

väldigt mycket för mig. Det är så underbart att se elever som kommer vidare. Jag ville så gärna föra över min känsla av att jag tyckte det var

roligt att undervisa. Med min forskning den svenska flickskolan fick jag ett mönster om jag sedan kunde känna igen i min tid och också i mitt eget som egen

liv. När det gäller studenterna och undervisningen så representerade jag

det ämnet, kvinnohistoria, och dit kom elever som längtade efter

nya

denna kunskap. Den undervisningen var aldrig tråkig, det var precis för mig, aha-upplevelse för väldigt många. Det upplever jag

som en fortfarande när jag är ute och pratar i olika sammanhang. Den här

historien har varit så dold att det alltid finns människor som tar emot

informationen det någonting alldeles nytt fast man själv

som om var tycker hållit och pratat det år ut och år in. Så införde jag att man om

innovation, något vi kallade dialogföreläsningar eller dialog-

en som undervisning d.v.s. vi två, någon av mina kollegor och jag, som var

behandlade något tema i forskarutbildningen t.ex. paradigmförändringar

där han då den traditionella aspekten och jag den feministiska. - tog upp

Egentligen så tror jag att det är väldigt bra metod. Det visar eleverna

en det inte finns sanning utan flera. Metoden gör det också lättare för att en dem att deltaga i diskussion för de inte auktoritet utan två som en ser en t.o.m. disputerar lite med varandra.

Det tycker jag egentligen väldigt bra undervisningsform och den

var en väldigt rolig att göra. var

Edith Heilbronn: När det gäller undervisningen så var det en stor

skillnad mellan de uppgifter skulle klara FOA och de

som man av ska klaras på universitetet. Om jag börjar med FOA så var det som av

så att hade ett problem som man hade fått i uppdrag att lösa eller

man själv hade ställt sig att lösa inom för det som var vår som man ramen

uppgift. Vad inte, åtminstone uttalat, behövde sektorsforsk-

man ningssidan i alla fall att hela tiden hänga med den yttersta forskvar

ningsfronten i de ämnen ansvarade för. Men det den stora

man var upplevelsen därför jag ville komma till universitetet redan och det var innan det absolut nödvändigt och hitta ett nytt jobb. Jag ville vara var

jag ville ha piska över mig att följa med all litteratur och

tvungen, en all forskning, alltid befinna mig på yttersta frontlinjen. Och så snart överhuvudtaget akademiska aspekter kom så meriterade man sig

att få kollegor att diskutera med. genom På universitetet går jag kvar fem år efter det jag hade kunnat sluta och det utan att ha något egentligt materiellt utbyte detta, bara för att av jag tycker själva verksamheten är så förfärligt rolig. Tänk att få en att

student kommer efter i bästa fall nätt och jämnt fil kand men ung som även gärna före, i examensarbetet, och att se hur personen i fråga förvandlas, från liten blyg flicka eller pojke som är van att få sig en

tilldelad sina uppgifter här i livet, till självständigt tänkande

en människa fungerar kraft och vilja. Som har åsikter, som som av egen kommer och säger kan vi inte göra så här, eller jag läste den där artikeln, vore inte det bra, jag såg att Mr Braun i Minnesota har gjort det och det. Kort sagt, det Selén skrev en gång Studenten, ett som kärl att fylla eller fackla att tända, att få tända den facklan Det en inträffar i 90% alla fallen ungefär andra året efter det att de börjat av jobba på labbet, då kommer detta sakteligen smygande. Jag har just nu afrikansk tjej, kolsvart, har studerat i Lund, är gift och har två en som små barn, är kvar i Lund och sig där, och hon har sina två mannen roar barn med sig i Stockholm. Hon kom därför att farmakologen i Lund inte fungerar förut, och därför att de att hon skulle komma till mig. som sa Jag stirrade på henne och jamen vet du hur gammal jag är, hinner sa vi verkligen få fram avhandling åt dig tycker du, med två små barn en

och så. Jag har jobbat ett djur i 1,5 år. Nu har det tänt hos tjejen

som också, trots de två små barnen. Det är det som är det roliga med studenterna. Har sedan lyckats skapa forskare så är det man en naturligtvis dubbelt roligt det händer mycket oftare att man har men turen att tända någon att tycka om ämnet. I dag är alltför stor drivkraft, inte hos mig, jag har ingen pengarna en chans att utnyttja dem, så jag kan inte säga jag skulle falla för den om lasten också. Men hela den övriga institutionen utom några som tillhör mitt är endast intresserade att läkemedelsindustrin. De team, av serva vill i första hand ha för del i första hand, konsultarvode och pengar egen forskningspengar så att aldrig behöver tänka efter vad man har för man

sig. Förstör apparat så köper sig bara en dubbelt så dyr,

man en man slöseriet är fenomenalt.

Aina Elvius: Även vi akademiska lärare ofta tycker att

om som undervisningen tar tid från forskningen så tycker jag undervisningen är väldigt intressant och nödvändig, den håller en ajour med olika delar av ämnet, för i sin forskning glider ofta ner i lite smalare fack. Om man har undervisning så måste bredda sig. Nu kommer jag från en man man utpräglad forskningsinstitution med inte så många hundra studenter utan ett ganska begränsat antal, och eftersom vi ändå var tre professorer och del andra kunde undervisa, så undervisade vi alla möjliga en som stadier förutom vi hade handledning och forskarundervisning. Så att

småningom vi också kurser ganska populära och som

gav som var

samlade helt publik. Inte bara de här studenterna som skulle

en annan

bli någonting på universitetet utan sådana som läste bara för att det var roligt. Det var faktiskt väldigt stimulerande och då fick vi lite fler, då kunde man ha 70 elever i salen. Det var en helt annan upplevelse än när man sitter med kanske 10-12. Jag tyckte också det var väldigt roligt och stimulerande att följa doktoranderna i deras utveckling. Jag fortsatte att undervisa flera år efter att jag fick pension. Man håller sig ung på något vis genom att ständigt umgås med ungdomar. Det har varit väldigt roligt. Våra seminarier hölls i allmänhet på engelska, eftersom vi ofta hade utländska studenter och då blir det naturligt att undervisningen är på

engelska. Det är ett så internationellt ämne att det är viktigt att

studenterna tidigt lär sig att uttrycka sig på engelska. Så var det knappast när jag studerade, jo, vi hade utlänningar förstås, då talades om både tyska och engelska, ibland franska men det är mindre förstått i Sverige. Det är 13 år sedan jag pensionerades, jag kan ge något seminarium någon gång, ett föredrag eller så, jag föreläser inte på några kurser. men Istället går jag till Observatoriet i Uppsala och deltar litet i deras seminarier och någon gång pratar jag själv. På våra seminarier är det också väldigt tillåtet att ställa frågor även under föreläsningen och att ha diskussioner, det kommer väldigt mycket

frågor. En sorts seminarium som jag tyckte väldigt mycket om var

Hannes Alfvéns och hans medarbetares seminarier KTH på -50-talet.

Där hände det att jag också gav något litet föredrag men annars lyssnade jag och det var kolossalt mycket diskussion, ibland var det så mycket

diskussion att föredragshållaren knappt fick vara med. Det var väldigt intressant. Det var liksom inte mitt ämne, men på den tiden var jag intresserad av magnetfält i rymden och Hannes Alfvén sysslade just

med magnetfält och plasma. Det var också väldigt tillfredsställande

ett vis att att även de experter inte alls kunde allting. Det är se som var nyttigt att ha kontakt med andra ämnen.

Vivi Edström: Jag är som Gunhild född till lärare. Det är också så när man håller med kvinnoforskning eller som jag med bamlitteraturforskning, att det blir ett speciellt intresse. De som kommer dit är

väldigt ofta engagerade och det blir en särskild gemenskap, det blir

nästan som en klubb. Mina elever har det sättet ofta blivit mina vänner som jag fortfarande har kontakt med. Jag vet inget bättre än när de ringer och säger kan jag stämma av det här med dig och så drar de något. Det är också viktigt att förlagen är intresserade av det man skriver. Vi har haft väldigt mycket glädje av att våra doktorsavhandlingar har givits ut av förlagen som vackra böcker, och sålt bra på

marknaden. Även det jag sedan hållit på med och skrivit, har det som inte varit några problem att få ge ut. Om universiteten tycker att man är för gammal så tycker förlagen uppenbart inte det. Förlagen har nästan blivit ett andra universitet som man har fin kontakt med. Det är som klart att det är roligt att känna sig behövd och efterfrågad.

Får jag fråga, din efterträdare är det en man eller kvinna

- - Det är en man. Hur förhåller han sig till din aktivitet - Han är jättesnäll, det är bara det att han inte kommer på tanken att

jag skulle kunna gästföreläsa någon gång. Men det spelar ingen roll, jag har skäppan full. Och det är ganska lustigt, att hur roligt jag än tyckte att det med professuren och allt det där, så har jag inte en dag

var saknat det. Jag har haft lika intressant efteråt, jag tycker det verkar som ni andra har upplevt det likadant. Sitter du på universitetet nu Nej, å nej, jag sitter hemma vid datorn. Har du inte kvar ditt tjänsterum Nej. Det är så ont plats på institutionen, så jag har inte ens - om frågat. Det är väl rättighet man har som Emerita och Emeritus - en

Om jag bara sammanfattar lite. Jag tänker på Karin Boyes diktrader det är vägen är mödan värd, jag har tänkt på dem när jag har som lyssnat på Det är kanske så. er. Men är upplagd för att känna sig negligerad eller förföljd om man så kan alltid tänka på allt inte fått vara med om som man man

kvinnlig professor, de manliga kollegema nästan automatiskt

men som

hamnar i alla redaktionerna man kunnat sitta med priskommittéema,

akademiema... Kulturen är fortfarande männens lekplats .

Kajsa Sundström: Några kommentarer för min egen del bara. De sista

åren före min pensionering 1993 jobbade jag institutionen för

Internationell Hälsovårdsforskning vid Karolinska Institutet. Det var intressant, och jag deltog delvis handledare i det område vi kallar som reproduktiv hälsa allt har med sexualitet, barnafödande och - som födelsekontroll att göra. Vi bedrev en blandad, tillämpad forskning en -

kombination biståndsprojekt och epidemiologisk forskning, dvs

av kartläggningar och deskriptiva studier hälsoläget, sociala och av av kulturella förhållanden, giftermåls- och familjemönster i ett av land.Dessa studier kunde sedan leda fram till insatser av olika slag, till

förslag hälsoupplysning eller sjukvård. SAREC biståndets

om forskningsorgan forskningsanslag och sedan kunde vi söka pengar - gav

från SIDA för praktiska hälsovårdsinsatser. Det kunde handla om att stödja tonårsmödrar i Zambia eller starta abortförebyggande arbete i Vietnam, ett samhälle under snabb social omvandling. Vi samarbetade med forskarstuderande i respektive länder och anordnade forskarutbildning för dem både i Sverige och i deras egna länder. Det var spännande och ansvarsfullt och krävde handfast planering, flexibilitet och tålamod. Detta arbete och detjag gjort efter pensioneringen en kartläggning abortsituationen i olika delar av världen har bekräftat vilken stor av roll reproduktionen barnafödande och födelsekontroll spelar i - kvinnors liv, hos oss lika väl som i u-land. För framtiden är det viktigt att ta med reproduktionen t.ex. i studier av utbildningsmöjligheter och arbetsliv. När i livet förlägger bamafödandet Hur kombinerar vi kärlek, arbete och barn På tal utbildningsgången för kvinnor vill jag anknyta till Inga om

Elgqvist-Saltzman skrivit vårt utbildningssystem är så väl

som om som

tillrättalagt för män. Kvinnor är grus i maskineriet när de borde vara

nav i hjulet. Hon menar att man måste se både reproduktionen och

produktionen i den samhällsvetenskapliga forskningen och i planeringen den akademiska utbildningen. Det handlar hur kvinnor ska få av om livet att gå ihop med utbildning, arbete och bam. -

Annika Baude: Jag skulle vilja kommentera utifrån mina personliga erfarenheter. Jag har förstått av dagens diskussion att jag kan skatta mig lycklig över att ha lärt mig problemen underifrån i motsats till dagens elever korvstoppas och får kontexten sist. Att komma i forskarsom världen från att ha varit i förvaltningsvärlden var ett enormt steg. I

förvaltningen är man hela tiden bunden av uppgifter som föreläggs en,

och möjligheterna att ägna sig att öka sin kunskap är starkt begränsade, i varje fall i sådan förvaltning, som Socialstyrelsen var då en

under 70-talet, nedtyngd av ett expanderande socialt system. På mina

semestrar försökte jag att fördjupa mina kunskaper genom att studera forskningsrapporter, jag fick sedan inte tillfälle att diskutera mina men erfarenheter, därför saknade tid för att föra en dialog. Jag hade en man byråchef gång Det är inget bra när du ut, för när du en som sa reser kommer tillbaka så kommer du bara tillbaka med en massa idéer. Jag kunde aldrig bli med de här idéerna, aldrig plantera dem. Jag av kommer ihåg en annan replik från en chef som var ganska långt upp, under mig då, som jag var god vän med och som därför vågade men säga vad hon tyckte till mig, det är inte bra när du talar om forskningssaker och sånt. Jag hade gått och satt mig i matsalen och pratat med

dem på hennes avdelning jag mänskligt sätt hade god kontakt med

som och kände del. Men hon sa de tror att de gör fel saker, att det är ett en klander mot att de inte gör det här nya. Hon bad mig att inte ta upp

nya saker på det sättet. Att sedan få komma till ett ställe som Arbetslivscentrum där det nya

själva luften otrolig lycka. Samtidigt kunde jag som kom

var var en

från sån här pressad förvaltning där alla jobbade som skållade råttor

en inte fatta att mina arbetskamrater inte förstod vilken fantastisk nya tillvaro de befann sig i när de fick forska. Men vägen har varit mycket

mycket mödosam, vilket berodde på att kvinnoforskningsverktygen inte fanns då eller så kände jag inte till dem, utan jag fick lov att skapa dem

i mitt huvud kan jag säga både vägen och verktygen. ,

Det är aktuella frågeställningar idag, är de jag har hållit på och

som brottats med hela SO-talet. Jag har själv försökt fundera ut svar även om någon teoretiker, jag har i alla fall jobbat mig igenom dem, jag inte är

så därför är det slags skördetid för mig jag tycker är härlig.

nu en som

Att kunna fatta vad det rör sig om och liksom glädjas det, och då när

jag får litteratur, då kan jag verkligen tillgodgöra mig den. Därför har se jag fått väldig lust att sätta igång igen. De här mödoma vägen och en otrevlighetema de tog jag inte vid mig särskilt djupt, och ofta såg o.s.v. jag dem inte heller, dessvärre. Men jag tog inte vid mig därför att jag tyckte jag hade fått ett sådant stort att få fram den här att ansvar

jämställdhetsforskningen så småningom tilläts kallas kvinno- och

som

jämställdhetsforskning. Det här i början 80-talet. Under senare

var av delen 80-talet dock begreppet kvinnoforskning ett accepterat av var begrepp, vilket manifesterades skriften Kvinnoarbetsliv, som genom ut kollektivt av Kvinnotemat. gavs Jag såg hela tiden saken det viktiga, och den har gått framåt som så oerhört under de här åren. Kvinnoforskningen har fått massor av ben stå på, både innehållsmässigt och institutionellt. På Arbetslivscenatt

från att inte ha haft några kvinnoforskare, så har vi nu ganska

trum, många, och våra manliga forskare förstår vad vi håller på med, vi diskuterar våra problem de kommer sällan till våra seminarier eller men läser våra skrifter. Men det är miljö där hela tiden kan föra en man

samtal, intressanta samtal med personer från alla olika discipliner som

finns där. Där jag trivs bäst är i samtalet. Det är det är så härligt med att som

bli pensionerad, för då kan jag ägna mig samtal, och jag har väldigt

många sådana, kalla det gärna att handleda. Jag tycker att är det min nu med få ägna mig åt det här med samtal, för det tur att gott samvete tycker jag är det viktigaste. Vi talade det igår också, dialogens betydelse. - om

Man talar om dialogen men man talar aldrig att ska lyssna - om man när man för en dialog. Kvinnoforskare är djävulska. De säger alltid det osagda, det som ska döljas... När jag tänker tillbaka är det väl det jag saknar, jag tycker det var så väldigt lite dialog med våra höga manliga professorer. Jag kommer ihåg, jag frågade i början en av dem Du kanske har tid, vi kanske kunde och fika och prata lite om det här problemet- och han tittade mig som om han trodde att jag tänkte våldta honom.

Jag har precis samma upplevelse med min manliga professorskollega.

- Han hade aldrig tid med mig, men han hade tid att snacka skit med alla sina studenter och med sina forskningsassistenter och med docentema, Men han hade aldrig tid att öppna dörren och släppa mig, han var livrädd för mig. Genom att ha levt länge som samhällsforskare, så blir verkligheten -

en bit av ens yrke. På det sättet får man ett vidgat fält, ett väldigt stort

fält. Och eftersom välfårdsamhället håller och faller så är det stort nu

intresse både i Sverige och även internationellt- hur byggdes det upp

Då plötsligt får tillfälle att hela sitt liv meningsfullt bara för man se som att man varit med om det. Jag har fått en väldig självförtroendehöjning som pensionär. Flickor, det gäller bara att överleva. -

Självförtroende problemet

Vivi Edström: Jag hade faktiskt en tanke när jag åkte hit. Nu kommer jag att träffa de här fantastiska människorna som jag har hört bara lite om, eller som är bara namn, och se dem i verkligheten. Då tänkte jag att de måste ha mycket att säga om ett begrepp som jag känner som

väldigt viktigt för unga kvinnor också, nämligen självförtroende. När jag

har lyssnat till er, har jag hört att vägen till självförtroende hos er alla är kantad av ganska dyrköpta erfarenheter. Jag tar mig själv som exempel när jag gick uppför trappan, dyster och ledsen till Högskolan

och sedan ändå fick ett självförtroende därför att jag helt enkelt

hamnade rätt plats och då kände att jag hade resurser. På vägen hit tänkte jag att, tänk om alla här kunde skriva något om självförtroende.

Vi skulle inte bara ut sån där tråkig utredningsrapport som

ge en KVINS tänker göra utan en bok om självförtroende, som man skulle kunna få något förlag att satsa på.

En antologi alltså

- Det tror jag skulle bli en panggrej Men antologi eller Problemet tror jag är väldigt viktigt och ständigt återkommande, konstigt nog också för tjejer läst sin Pippi Långstrump och borde ha fått en mer unga som

självförtroendestärkande fostran.

Det anknyter till något har sagts åtskilliga gånger både här och som vid universitetet, att regelrätt flickorna chans genom att träna dem ge en i att göra reklam för sig själva. Att inte skämmas för att tycka någonting, att våga öppna på föredrag, och att kunna träna sin röst så munnen att vi inte låter lilla pipet, min gärna gör, och annat sånt där. som som Helt enkelt att dem kurs i konsten att spela teater om inte annat. ge en Sen kommer det så småningom automatiskt. Jag har hört min mamma säga, jag hade tänkt säga det och det sammanträdet men sen tyckte jag att det inte så märkvärdigt, det har väl alla andra också tänkt. var Eller också jag kom inte att formulera mig förrän jag var på väg ut. Det är det eviga, det säger alla fruntimmer. Jag tror inte det är bortkastat att dem möjlighet att sån kurs, att hantera massmedia, att ge en hantera industrin, att våga förhandla sina villkor, att inte för om säkerhets skull ta det erbjuds även det är sämre lön än man om en killarnas, sämre position. Allt det här gör att karlar kommer fram, som medan fruntimmer inte gör det för att vi inte törs stå på oss.

Gunhild Kyle: Jag tycker det är bra att tala om självförtroende, därför

att det är så destruktivt att ha brist det. Inte bara därför att man inte törs säga det har att säga, utan därför att man helt enkelt tror att man inte har något att säga. Seminarierna måste också ändras från man

avrättningsplatser till verkliga diskussionsfora. Ett seminarium är ett

forum där inför auktoritet ska hävda sina kunskaper eller man en intressen framför allt sin kritik. Det är kritiken man vinner men poäng. Det är klart det måste finnas kritik det blir ofta så oerhört men

ensidigt. Det är pedagogiken i första hand kritik, istället för

J som om var att även ta fram det positiva. Att elever nästan går ut och gråter måste fullständigt vanvettig pedagogik. I det akademiska är det ett vara en sållningsinstrument, när fåren skall skiljas från gettema. Det är klart att fåren måste skiljas från gettema frågan är hur det skall ske, och men , vilka är getter och vilka är får. Det kanske inte är så himla lätt som som att Jag tror det skulle behövas kurser i gruppedagogik. se. Jag kan inte komma djupare detta, utan jag ser det som en pedagogisk metod. Den används inte bara på universitetet, jag har

blivit utsatt för den i småskolan. Jag hade inget självförtroende alls. Det har redan från början urholkats genom det här pedagogiska förfarandet.

Nu har det ändrats i skolorna, tror jag. Men det lever kvar på universitetet, kan ni hålla med mig om det Javisst kan vi det. -

Halina Neujahr: För att anknyta först till det här med självförtroendet som jag tycker är mycket viktigt. Först och främst, man får självförtroende om man får uppskattning dessförinnan. På den högre nivån måste kvinnors insatser uppskattas, deras forskningsinsatser uppskattas, de måste få priser, bli inbjudna till seminarier, till paneler etc. Men sedan finns det en annan sida som Edith delvis anknöt till. Många människor är blyga, de har svag röst, de vågar inte tala på ett skolat sätt. Jag var själv väldigt blyg i min skola i Polen, jag talade så tyst, fick aldrig fram någonting. Sedan hade jag en bra lärarinna i latin som sa, du måste träna så din röst kommer fram. I vuxen ålder har jag tagit några kurser i talteknik, andningsteknik. Det är rent fysiologiskt. Det kan man öva upp. Bara detta att man hörs, så att folk lyssnar bidrar till

självförtroendet. Sedan är det en tredje sak som jag inte vet hur man lär

sig i svenska skolor, men i USA t.ex. så vet jag att det är ett viktigt moment i all undervisning att eleverna att göra något litet uppmanas anförande utan att ha förberett sig. Det är ett väldigt viktigt moment. Det borde man kanske kämpa för, speciellt för flickor. Man borde också ta upp problemet med prefekter och deras stigande makt vilket faktiskt hotar kvinnors frigörelse och framsteg. Det är någonting har kommit sista tiden så det kanske man kan ändra som på. Sedan är det detta med kriterier för tjänstetillsättning. De borde utgå från vissa kriterier som att utröna huruvida den sökande har tagit upp helt nya områden och problemställningar efter sin doktorsexamen, samt om han eller hon har en pionjäranda, en ambition att gå vidare,

förutsättningar för att bedriva nydanandne forskning, har satt upp egna forskningssystem eller bara har hållit sig till etablerade modeller. Man

borde helt enkelt införa en rad frågor som de sakkunniga tvingas svara på. Först därefter kan man avgöra vilken av de sökande som är mest kompetent

Seminariefonnen:

Annika Baude: Det som varit utmärkande för kvinnoprogrammen som finansierats av Arbetslivsfonden har varit att dialog och reflexion kunskap och ger ett fruktbart erfarenhetsutbyte, höjer genererar ny

medvetenheten, kompetensen och ger nya insikter. Denna process ger vägar för förändring i arbetslivet. Det enda som krävs för att kunna deltaga aktivt är erfarenhet från det egna arbetet, därigenom har alla samma utgångspunkt och blir lika mycket värda. Det här är en ideologi går ut med. Individen uppmärksammas i sitt eget arbete som man nu och dess egna erfarenheter, tankar och känslor. Det är avgrunder på olika sätt mellan arbetslivet och universitetet. Det här med pedagogiken

vid universiteten måste katastrof. I det reflekterande samtalet

vara en får man självförtroende genom att kunna deltaga.

Gunhild Kyle: Seminariemas modell är de medeltida diskursema mellan t kristna och judar, en från varje läger och en åhörarskara, ex och så ska de mörda varandra verbalt. Det är precis den modellen vi fortfarande har, är det inte det som

Vivi Edström: Jag tycker att seminarierna är hjärtat i universitetet. Där finns ändå möjligheten att föra en dialog ett positivt sätt. Nu i

nedskämingstider, finns det en risk att man skär ner grundutbild-

ningen och seminariet krymper. Ett förslag är att verkligen slå vakt om seminarieforrnen, att satsa på den, därför att där finns möjlighet till dialog, samtal, utvecklande självförtroende, utvecklande av tankar av och tända facklor. Seminariet är en skapande verksamhet på ett annat

sätt än föreläsningarna. På föreläsningarna är det egentligen den som

föreläser jobbar och lär sig och sedan kan sitta som en massa man

och tänka helst. Seminariefonnen borde utvecklas mycket

vad som

jag tror det är form som passar just kvinnor.

mer, en

Aina Elvius: På vår institution har vi dels de vanliga seminarierna där

forskarna informerar och diskuterar sina projekt, och den som är

om färdig med sin lic-avhandling eller sin doktorsavhandling pratar om sitt ämne. Men kan inte ständigt, åtminstone inte min institution, man ha sådana just är färdiga med avhandling. Därför brukar det som en varje vecka hållas några små seminarier, de kallar klubb. Någon som berättar intressant aktuell artikel och så pratar man omkring den. om en Det är alltså mycket mer anspråkslöst kan man säga. Man behöver inte någon expert i ämnet. Men det också många andra tillfälle att vara ger dels ta del den där artikeln de kanske inte haft tid att läsa, och av som att kanske ha lite synpunkter och diskutera i väldigt enkla former utan att det behöver vara frågan om några avrättningar. Det gör att särskilt de får lite mera övning att prata. yngre Något är väldigt bra i vårt ämne är att det finns internationella som konferenser på alla stadier. Det glest när jag var ung och var mera

särskilt som jag studerade under kriget när man inte kunde resa utomlands. Det finns mycket för de etablerade, men också för unga forskare. De blir inbjudna för att hålla något mindre föredrag. Det tycker jag är bra.

Annika Baude: Jag tycker att man borde kunna nyttogöra den dialoga situationen också när det gäller uppsatsskrivning av olika slag. Jag tycker det är slöseri med mänsklig kraft och mänskligt självförtroende

att grundmodell har att sätta individen ensam med ett

0.s.v. man som ämne. Om jag forskningsledare och fick bestämma då skulle jag vore sortera det man gjorde gruppvis. Man kanske till slut gjorde upp som

ett individuellt spec, men att man hade en gemensam frågeställning som

tacklade lite olika, så att man hade det här utbytet. När jag får man bolla tankarna mot någon, så blir jag mer kreativ. Men är det inte olika I naturvetenskapliga ämnen håller man med sin grej och det är viktigt. Det kan hända. Jag tänker samhällsvetenskapen. -

Edith Heilbronn: I våra ämnen har man numera forskargrupper, på min tid var man ensam. Väldigt ensam. Jag skulle vilja ta upp det här med kvoteringar, sånt som jag anser verkligen ska kvotera. Det är först och främst alla kommittéer. att man Där ska kvotera så långt bara kan, ska naturligtvis inte man man man tvinga det över gränsen för det möjliga och sätta folk som inte är

kompetenta överhuvudtaget i ett forskningsråd eller så, men i princip så

ska faktiskt göra det och det måste tvinga fram. Allra viktigast man man

är må hända att kvotera tjänsteförslagsnämnderna universiteten och

de än förekommer, kommer kvinnorna aldrig in. Kan man få var annars facket att bevaka något sådant

Det är rektors uppgift redan idag

-

Återigen det här med nya tjänster. Min erfarenhet av det långa livet

är att det är livsfarligt att inte ha fått sin tjänst den naturliga vägen. Att resten livet få höra äsch, du har en personlig professur. En gång av i tiden var något väldigt fint, men det är det tydligen inte längre. Kan vi hitta ett sätt att undvika det, så för Jesu namn undvik det. Låt ämnesområdet bestämma, det sitter många kvinnor som har se var kompetensen och utlys tjänster där. Att som har idag görs, utse fler biträdande professorer utan egna resurser, bara för titelns skull är meningslöst. Man får i så fall ge dem en grundplåt att disponera. Det är ett konkret förslag från min sida. Ännu sak: universitetsforskares välkända självupptagenhet torde ha en en väsentlig orsak i äregirighet, en egenskap som leder till en ständig

tävlan med och kamp mot kolleger, om positioner, utmärkelser och framförallt pengar och andra l dagens svenska samhälle är resurser. kampens lättaste offer fortfarande den kvinnliga kollegan, som mycket sällan når akademiska maktpositioner och som det alltså är ofarligt att

såra eller förbigå. Man diskuterar nu lösningar, men jag måste påminna

om att problemen för kvinnorna har ökat igen på senaste tiden. Medel för naturvetenskaplig och medicinsk forskning har börjat fördelas enligt nya principer, dvs satsningar sker färre och utvalda projekt vilket betyder på få och utvalda forskningsledare, med stora grupper. Den som väljer att satsa på forskningsledning kan således beräknas att ha mycket stora krav på sig redan under vägen dit och behöva associera sig i extremt hög grad med arbetet. Med det dåliga, tom försämrade stöd den privata sektorn har i vårt samhälle idag kan ett sådant mål vara helt ouppnåeligt för kvinnor, oberoende av deras intellektuella kapacitet och oberoende av om de får kraftfull hjälp med sin oftast medfödda

skygghet, tillbakadragenhet, sitt för tal och föredrag ofta olämpliga

röstläge etc. Kvinnors ansvarskänsla för sin omgivnings välbefinnande kan befaras komma att kollidera grovt med forskarnas redan idag ofta vinna-eller-dö-inriktade ambitioner. Det finns skäl att noga bevaka och analysera vad som sker.

Harriet Ryd: Kompetensbegreppet måste problematiseras Vad kan kvinnor tillföra, har människor en speciell genuskompetens som viktig att ta tillvara När har vetenskapen kön I varje fall vid forsk-

ningsprojektets problemformulering och resultatuppföljning. Där måste

genuserfarenheter erkännas. I vilka frågeställningar har de mest

genomslagskraft, hur påverkar de den vetenskapliga processen Jag

menar också att forskningsanslag borde ges direkt till meriterade

forskare oberoende av titel. Inte via en professor som inte själv

-

leder forskargrupp. Det ställer krav forskningsrådens insikt i olika

en ämnesområden. Kanske skulle inflytandet från forskningsrådens fasta ledamöter minska Ge mer inflytande till konsulter som är förtrogna

med respektive ämnesområde. Faran är att det leder till ämnesstyming

om inte råden har en djup etisk medvetenhet. När det gäller professurer så får ämnesprogrammen inte skräddarsys för enda sökande. Då blir ofta fakultetens gynnade påläggskalv. Det en är bra för utvecklingen om flera kandidater med olika inriktning kan

söka. Innan ämnesprogrammet formuleras måste man ha en ingående diskussion om ämnets forskningsansvar och väga mellan olika konkreta forskningsinriktningar. Sedan dessa rangordnats och först då kan

- -

man undersöka alla presumtiva kandidaters forskningsinriktning. I

discipliner som av tradition utformar detaljerade ämnesprogram för

274 sou 1995:110

professurer måste formuleringen ske efter blick utanför elfen-

en benstomet åtminstone inom tillämpade ämnen. -

Kajsa Sundström: Jag vet inte att några av de manliga professorerna på Karolinska Institutet skäms över att vara forskningsråds-professor eller

att ha personlig professur. Eller att en ny professur inrättats och en skräddarsytts just för dem. Idag kommer väldigt många doktorand- och

professorstjänster till att omformulerar tjänst så att den

genom man en ska just den vill ha. Ska vi göra på sätt, ska vi

passa man man samma

göra den metoden officiell för kvinnor Som systemet ut fungerar det inte för kvinnor eftersom de nu ser bestämmer, de redan sitter i fakulteten, män. Förutsättsom som ningen är att först får in kvinnor där det sitter män. Och for det man nu väl kvotering bra metod. vore Du att ska titta på hur tillverkas professur idag. det menar man en sker redan könskvotering. en Ja, varför inte kartlägga hur det går till eller hur det sedan snarare länge gått till och ställa ett motförslag. -

Harriet Ryd: Vi borde kräva individuella och skriftliga sakkunnigut-

låtanden stark sakkunnig kan dra med de andra och - en annars dominera hela tillsättningen. Sakkunniga borde också väljas så att de är för både kvinnors och mäns sätt att skriva. Åtminstone öppna en kvinnlig sakkunnig borde finnas med det finns kvinnliga sökande om -

det kan bli tufft inom kvinnoglesa discipliner och de kvinnor som

men finns där kan få orimlig arbetsbörda som hindrar deras egen en forskning och dem dåligt rykte. Moment 22 ger

Jag tycker professorsrollen borde avdramatiseras så att dess nimbus minskar. Skulle tidsbegränsade professurer bryta den hierarkiska

ner

insnävningen Minskar det professorns chans inopportun och

att vara driva kontroversiella frågor Eller är det så att professorer redan idag konforma med det rådande idéklimatet för att få forskningsmåste vara

Den frågan borde anslagsgivande råd öppet diskutera. Kanske

pengar

är väg att professors till fler forskare Då blir titeln snart

en ge namn ihålig den inte åtföljs fasta forskningsresurser som ger åtminstone om av något osanktionerat forskningsutrymme. Men är det inte att ge

högskolan välkommen möjlighet att putta kvinnor på de en olönsamma posterna En och i mitt tycke bättre väg skulle annan - -

öppet visa professorsjobbets vardag. Tala att en kreativ

vara att om forskningsmiljö professorn är i gänget, tar sitt gynnas om en en som för att alla medarbetare trivs och gör sitt bästa. En sådan roll ansvar skulle kvinnor fler kvinnor intresse att söka. passa - ge av

Vivi Edström: Jag håller inte med på den punkten att det skulle er vara

fel att könskvotera professurer för att få in kompetenta kvinnor. Kanske

är det så att ni har andra erfarenheter att bli förtalade och få 0rd av som sticks, men jag tror att det är av liten betydelse, det kan ta. Det har man väl ingen betydelse 10 år. Är bra och gör bra saker så är väl om man det vad som räknas. I stort sett har män alltid varit inkvoterade på det här sättet till olika tjänster. Kommer kvinnor och närmar sig makten

så flyttar sig männen någon annanstans, dit där de får mer betalt och så

vidare. Det är solklart att alla professurer inte är lika mycket värda, det vet väl alla. Är du professor i fysik vid Stockholms universitet så har du en högre status än om du är professor vid högskolan i Karlstad. Männen ser till att de får mer betalt och högre status. De skapar alltid

sina egna revir och det är egentligen det som är det stora problemet.

Hemuw

SOU:1995:11O 277

Kvinnoforskning bör vara fundamental grundforskning som helt ritar om hela

kartan, hela bilden

Konferens på Van der Nootska palatset

-

den 18 april 1995 med etablerade kvinnoforskare

Professorn skrev: däremot kan det att anlägga filosofiska aspekter på hur ett kvinnomedvetande

är konstituerat.

Ulla M Holm, docent i praktisk filosofi, innehavare

av en av

HSFRss jämställdhetstjanster

Jag disputerade 1993, men min akademiska historia börjar för 25 år

sedan och beror av den situation jag då befann mig Jag hade gått

flickskola jag stannat i Finland hade lett till studentexamen. I som om

Gävle gav den vad någon kallat direktörsfru-utbildning. När jag ville

fortsätta på något vis blev det först vuxengymnasium, sedan dispens för studier i humaniora vid Göteborgs universitet. Jag hade tänkt bli kemist men ville inte kombinera labbar med de två barn jag hade. Jag sena började läsa filosofi för logikens skull, det andra fascinerat ämnet som mig på vuxengymnasiet. Men under första året 1970, under studentvänstems tid, upptäckte jag moralfilosofin. Den kärleken har ibland varit olycklig men är inte rostig ännu.

Redan på första kursen ritade lärarna Pytagoras motsats-

en av upp

tavla, den där med uddajämt, raktkrokigt, högervänster, vanntkallt, ljusmörker, gottont, manligtkvinnligt Då fick jag så kallad

osv. en

etervision om en kvinnlig respektive manlig värld. Hemma, i den

ena

världen fanns tvååring och femåring. På filosofen, i helt

en en en annan värld undrade vi det gick att verifiera huruvida månen grön om var en ost eller ej. På en annan kurs lärde jag mig att vi fortfarande på ser världen med euklidiska glasögon, trots att vi har geometri en annan

278 SOU:1995:110

baserad modern fysik. På liknande sätt tänkte jag mig att vi vetenskapligt på världen med manliga glasögon fastän det också ser finns undanskymt kvinnligt sätt att utan sådana. Detta ville jag ett se skriva om på något sätt. Men på två-betygsnivån i praktisk filosofi vi bara två kvinnor. var Så när vi under ett moralfilosofipass höll med etiska normsystem dristade jag mig till att fråga läraren: Finns det inte olika normsystem

for kvinnor och män

På trebetygsnivån var jag ensam kvinna

tyckte det helt berättigad fråga och hade inte väntat mig hans Jag var en emotionellt häftiga reaktion.Det är kvinnorna uppfostrar bamen som han undvikande och de manliga studenterna fyllde i med att kvinnor sa inte jobbar i män springer fortare än kvinnor...och jag fattade gruvor, att inte vad dessa ologiska hade med min fråga att göra. Efter det blev svar

vaksam vilka frågor jag ställde. På trebetygsnivån var jag

jag mer ensam kvinna Jag blyg och det svårt att få reda på hur en trebetygsuppsats var var i filosofi skulle Men jag fick handledare och skulle skriva om se ut. en Aristoteles kvinnosyner. Ämnet for stort och jag Platons och var

begränsade mig till Platon. Samtidigt jag skrev uppsatsen hjälpte

som

jag min skriva projektrapporter i företagsekonomi. 1972 lade jag

man att fram min på ett seminarium där huvudkritiken var det här är uppsats inte filosofi, det är idéhistoria

Det mig och tar mig fortfarande hårt att inte ha lyckats göra

tog filosofi. seminariet hade jag alltid tyckt att skriva och det Innan om dröjde innan jag vågade igen. Underligt blev jag antagen till nog forskarutbildningen och skulle så formulera ett avhandlingsämne. Jag

hade lärt Hume bör inte automatiskt följer är. Detta ville

av att av

jag tillämpa på kvinno-uppfattningar, t.ex. jämföra Elin Wägner och

de Beauvoir och visa på relativiteten i deras sätt att härleda Simone från ontologier. De höll sig, menade jag, med likartade normer normer samhälleliga ställning baserade dem olika

för könens jämlika men

könsontologier. En antifeminist skulle kunna ha slags ontologi samma olikhet Wägner till detta koppla helt annorlunda om könens som men könens samhällsställning. När jag lade fram förslaget efter normer om seminarium rådde mig den hedonistiske utilitaristen: Det där ett högre filosofiskt och därför inte heller intressant. Sånt kan du är inte nytt

skriva debattartiklar Strunta i vad gamla gummor har sagt Ta ett

om. metaetiskt problem, bit det i och håll dig fast där Uppäkta svansen

SOU:l995:ll0 279

satshandledaren sa beklagande att det är möjligt att man i framtiden kommer att skriva sånt inom filosofin, att det kan vi inte om men handleda på här nu. Detta var våren 1973 och jag gick hem och grät. Att bita mig fast vid en institution där jag var överflödig, att inte ha kvinnliga studiekamrater, att ta studiemedel för doktorandstudier med barn att försörja, allt detta blev ohållbart. Jag sökte jobb och hamnade Försäkringskassan, bland idel kvinnor, där jag räknade ut bostadstillägg åt pensionärer. Samtidigt var jag kvar som doktorand i filosofi. Då och då försökte jag gå på seminarier eller läsa någon kurs. Men vid det laget hade jag fått en så stark mental blockering mot analytisk filosofi, särskilt vissa former av metaetik, att jag hade svårt att smälta vad som erbjöds. Detta gällde även sådant som senare skulle visa sig nyttigt. Jag tyckte man kokte soppa på döda ben.

Så gick det till när jag blev radikalfeministisk aktivist

1975 det kvinnoår och könsrollskursen startade på sociologiska var institutionen. Där träffade jag äntligen andra kvinnomedvetna kvinnor. En av dem nappade på mitt tal om kvinnliga och manliga glasögon. Hon

tog mig till ett möte där en massa fårggrant och konstigt klädda kvinnor

satt på kuddar på golvet. Det var ett slags aktivistmöte. När det skulle väljas interimstyrelse ropade väninnan från kursen upp mitt namn. Jag vågade inte ens protestera så jag hamnade rakt i något som hette Kvinnocentrum som skulle kämpa fram ett Kvinnohus. Eftersom jag inte varit med förr förväntades jag representera organisatoriskt obundna kvinnor. Så gick det till när jag blev radikalfeministisk aktivist i 10 år.

Äntligen någon som ville ha dig

- Ja, fast jag förstod inte de oskrivna reglerna, t ex vad en in-

terimstyrelse och sedan pro-forma styrelse i en s. flat organisation

gjorde. Vid samma tid hade jag börjat på Bibliotekshögskolan för att bli

något och där handlade alla mina arbeten om kvinnor; Kvinnohistoriska samlingarna, läsarlots om kvinnor och klimakterium, artiklar om kvinnor i Ny Tid under tidigt nittonhundratal... Jag stod kvar nollaktiv vid som filosofen där jag varje år ändrade avhandlingsämne. Nu hette det Feminismen sociopolitisk teori. Uppsatshandledaren fanns i som

Stockholm. Min nytilldelade handledare som jag frågat om könade

normsystem argumenterade med mig halvt skämt, halvt på allvar

för en tes hos genetikem Arne Müntzing om att kvinnor saknar de

aggressivitetshormoner som krävs för att vetenskapa. I största välmening

rådde han mig att gå till litteraturvetenskap, historia, sociologi eller

12 15-1297

280 SOU:l995:1l0

psykologi, då det svårligen gick att göra något filosofiskt av mitt intresse. När han i egenskap av prefekt fick en skrift om kvinno- och

jämställdhetsforskning sände han den till mig med den uppriktiga

förundran över att något sådant skulle behövas for på vår institution skiljer vi inte pojkar och flickor. Allt detta fick hos mig bara motsatt effekt; envetenhet mot att låta manliga filosofer ensamma få en definiera världen. Mitt ämne 1978 blev: Radikal-feminism som sociopolitisk teori. Efter Bibliotekshögskolan gick jag tillbaka till Försäkringskassan, arbetade ett tag på biblioteket där, sedan ett halvår på Biomedicinska biblioteket tills jag övertalades söka den första forskningsassistent-

tjänsten inom Forum i Göteborg. Med rötter hos aktivister, hjärta hos

praktiker och ett ouppklarat förhållande till teoretiker kom jag att

uppleva spänning mellan kvinnorörelse, kvinnoforskningspolitik och

teori. Avhandlingsämnet blev Kvinnorörelsens teori och praktik. nu Jag träffade under min Forumtid 1979 -84 massor av kvinnoforskare. En de första jag bjöd in till både Forum och Filosofen var en av

feministfilosof från Norge. När hon på filosofen fick påståendefrågan:

Det där låter intressant, är det filosofi, svarade hon helt suveränt men att hon hållit med filosofi i 16 år och inte ville bli utdefinierad. Därmed lät sig nöja. Hon motstod skrämma-små-flickor-tricketf man

däremot kan det gå att anlägga filosofiska aspekter på hur ett

kvinnomedvetande är konstituerat.

När jag med och arrangerade Kvinnouniversitetet 1982 i Umeå blev var jag övertalad att hålla föredrag Kvinnomedvetande och utopi. Då jag om

varken forskat själv eller hållit mig á jour med filosofin hade jag ett

helsike hela vårterminen, men fick till slut ihop något. Som F0rum-administratör hade jag samtidigt sänt enkät till institutionerna, en elak en enkät, skulle komma UHÄ till del: På vilket sätt befrämjar som kvinnoforskning Vill ni ha förslag föreläsare mm samt en massa

kryssaltemativ. Första svaret kom från professorn i teoretisk filosofi,

nye

uppsatshandledaren, skrev ungefär: Jag kan svårligen tänka mig

som kvinnoperspektiv på teoretisk-filosofiska frågor, dvs att ontologi,

metafysik, epistemologi etc skulle könsberoende, däremot kan

vara men det gå att anlägga filosofiska aspekter på praktisk filosofi, t.ex. hur ett kvinnomedvetande är konstituerat. Senare har han medgivit att även

teoretisk filosofi kvinnoperspektiv. Mitt avhandlingsämne

kan rymma hette vid denna tid något med kvinnomedvetande. Först kände jag mig mosad några år tidigare, fick sedan impulsen att fråga hur man bäst som

SOU:1995:1l0 281

skrev om kvinnomedvetande, framför allt fick jag den inspiration men

och aggressivitet som krävdes för min föreläsning i Umeå. Den trycktes i Vetenskap, patriarkat och makt: rapport från Kvinnouniversitetet. Jag

tog artikeln, gick med den till professorn och att sånt här vill jag sa skriva om, annars får det vara

Två år senare, 1984, fick jag utbildningsbidrag. Under tiden hade

g min verksamhet i kvinnogrupp gjorde utställningen Häxkraft en som liksom den vid Kvinnouniversitetet i Umeå rapporterats i tidningsartiklar som cirkulerade på filosofen. Jag hade varit borta från ämnet i l 1 år och det kändes ganska svårt att börja krypa igen. Jag fick professorn som handledare men tvingades byta igen efter en tid, då jag fick sådan en

relation till honom som senare ledde till äktenskap. 1986 upptäckte jag

att feministfilosofen Jaquelyn Zita skulle hålla doktorandkurs i en kvinnoforskning i Uppsala tillsamman med andra kvinnoforskare. Jag gick då in till prefekten och begärde till Uppsala och åttre resor minstone 1.000:- till henne för handledning. Det fick jag. Zita bjöd mig till Centre for Advanced Feminist Studies i Minneapolis för att jag skulle få träffa andra feministfilosofer. SI beviljade medel och jag var där i ett halvår 1988. Det finns i USA fyra Societies for Women

Philosophy, som träffas regelbundet. Tänk er att närapå alla filosofer ni

läst, undervisats eller träffat är män Träd sedan i ett med 80 om rum kvinnor som det kommer filosofi ur munnen på Jag reste hem med ett manus om Kvinnomedvetande kvinnliga praktiker i bagaget. 1990 fick jag min siste handledare som kunde se en slags struktur i vad jag gjort och som han döpte till praktikfilosofi. Vid samma tid frågade jag institutionens två andra kvinnliga doktorander om de ville vara med om att initiera ett nätverk för kvinnliga filosofer. 1991 startade vi Nordic Network for Women

Philosphy med ett första symposium i Göteborg. Från Forum har jag rekryterat en duktig kvinna till institutionen. När en av killarna menade att det var så trevlig när hon skrev herrar och damer istället för kvinnor

och män som låter aggressivt, replikerade jag: Låter det mindre aggressivt om jag säger att herrklubben undervisar här Jag blev studierektor och fick börja undervisa på annat än feministfilosofi.

Återigen kändes det som att börja från början, fast jag lärde mig

mycket. Men avhandlingen fördröjdes ytterligare år. ett par Då jag skrev svenska begränsades urvalet opponenter. En av praxis-filosof från Tromsø kom att genomföra mycket oakademisk en opposition. Han jämförde modra praxis med fiskares praxis och kom bl.a. fram till att p.g.a. habitus, terräng och kvinnors ammande så ror och fiskar män medan kvinnor sköter barn och husdjur. De som inte

förstod den filosofiska tyngden i hans invändningar ansåg tillställningen

282 SOU:l995:l10

farsartad. Dåvarande dekanen skrev till min prefekt om att min

avhandling kanske inte fått den vetenskapliga prövning den borde ha

haft och att det kunde tyda på jäv. Sakkunnigutlåtanden på de olika tjänster jag sökt har också varit intressanta. Sakkunniga uppenbart inte läst avhandlingen har

som

placerat den lågt. Kvinnoforskare har genomgående placerat den mycket högt. När jag begärde prövning docentkompetens för en HSFRtjänst

om

i jämställdhetsforskning där alla sakkunniga placerade mig i första rummet, skriver dem, filosofiprofessor från Stockholm: Ur

en av en

filosofisk synpunkt skulle jag inte vilja säga att hon ännu har

rent

uppnått docentkompetensf Däremot kan jag såvitt han kan bedöma anses ha docentkompetens inom kvinnoforskning, då min meritering

ligger inom kvinnoforskning än inom filos0fi. snarare Som kvinnoforskning slags lägre forskning. om var en - Ja, eller annat slag i varje fall. Min ämnesinriktning [är] alltför av

speciell och min metodologiska profil alltför lite filosofisk för

docentur i filosofi. Men detta bör inte diskvalificerande i det nu vara

aktuella ärendet. Och i jämförelse med kvinnoforskning som

annan han känner till tycker han att jag hävdar mig väl. Den filosofiskt

verkligt kompetente sökande till tjänsten blev inte placerad, har

men

överklagat då han skrivit jämställdhet mellan människor och djur

om

han filosofiskt grundläggande än annan jämställdhet.

som anser vara mer Vi får väl om jag får tjänsten. se

inte jag har valt Jag kan säga att

kvinnoforskningen - jag tycker att kvinnoforskningen har valt mig

Agneta Stark, docent i företagsekonomi vid Stockholms universitet

Kvinnoforskare har jag på något sätt alltid varit. Jag gick 12 år i Nya

Elementar för flickor Ahlströmska skolan i Stockholm, en skola grundad de första kvinnliga doktorerna i Sverige, Anna

av en av Ahlström. 1966 tog jag helklassisk studentexamen där. en

I den skolan kvinnoperspektivet så otroligt självklart att det inte

var

mycket att snacka Inte alla lärare, men flera, var självständigt

var om. tänkande och oberoende kvinnor, och i deras undervisning var kvinno-

perspektivet alltid närvarande, ibland outtalat men alltid en grundinställ-

SOU:1995:l10 283

ning. Det var en skola där flickor inte tystnade, det enkla skälet att av det endast fanns flickor där. Stort intryck mig gjorde Elisabet Häggkvist, lärare i svenska och engelska och aktiv i Stockholms litterära värld. Vi fick uppsatsämnen formulerade av Maria Wine och Artur Lundkvist. Elisabet var ovanlig på många sätt, hon var pacifist, radikalpacifist vilket inte var okomplicerat på l950-talet. Hon färgade också håret och berättade att hon gjorde det- vilket nästan ännu radikalt på den var mer tiden Jag tänker ofta henne, hon dog för något år sedan. Stina Låftman, latin och franska, var också en lågmält och envist självtänkande lärare. Att ha Dagmar Lange i svenska intressant och var en egendomlig upplevelse på många sätt. Hon gav också ett mycket speciellt kvinnoperspektiv. Ofta påpekade hon, muntert eller bittert, det kunde variera, att för att komma nånstans måste vi vara extra duktiga, inte för att vi inte skulle duga som vi var utan for att världen krävde att kvinnor skulle bättre än män för att nå lika långt män. vara som

Då skrevs studentskrivningama med centralt formulerade ämnen,

som levererades i speciella dubbla kuvert öppnades på givet som klockslag längst fram på podiet i aulan och sen delades ut. Dagen före studentskrivningen i svenska sa Dagmar Lange: När ni nu ser uppsatsämnena och panikslagna tänker det här klarar jag aldrig ska ni stanna upp ett slag och tänka att de dumma pojkarna i Beskowska skolan har fått precis samma ämnen Det hjälpte faktiskt. Jag var skolljus och fick högsta betyg, gillade skolan och hann också med mycket vid sidan av den. Jag läste juridik vid Stockholms universitet 1966-70, och läste sedan till civilekonom Handelshögsko-

lan i Stockholm 1970-73. 1969 födde jag barn, men genomförde studierna på normal studietid utan att ha bamledigt. Vi fick ingen

barntillsyn för Lars förrän 1972, alltså sista året jag gick Handels.

Genom att jag var gift fick inga studiemedel, den s. äktamake-

prövningen visade att min man tjänade för mycket. Han fick i stället, som alla som hade make utan inkomst, ett hemmamakeavdrag på skatten för mig. Jag var tvungen att be om varje krona, och kurslitteratur var inte billig då heller. Den som inte blir feminist av det tror jag är en mycket okänslig person. Eller en hallmatta. - Det var inte bra för min och det var inte bra for mig, det var man inte bra for äktenskapet. När jag alltså började Handels 1970 hade jag ettåring. Jag fick väldigt mycket praktisk hjälp den adminien av strativa personalen där, flitiga allvetande kvinnor, som tyckte det var

ovanligt och kul att ha en småbamsmor i denna ungdomsinriktade skola.

De hjälpte mig att pussla ihop fungerande scheman, för jag kunde bara

284 SOU: 1995:1 10

där den dag i veckan då Lars var hos min svägerska. Alla vara

seminarieövningar och all obligatorisk undervisning måste alltså in

denna enda dag. Och det fixade de mig.

Kvinnorna pytteliten minoritet både vid Juridicum och på

var en Handels. Jag förde statistik under alla år, i snitt var det 3 procent

kvinnor i den undervisning jag följde i juridik och obetydligt mer inom företagsekonomi på Handels. Jag valde att fördjupa mig i redovisning

och där vi två på hundra. Det ingen tvekan om att jag var var var

avvikande, inte i studieresultat eller prestationer, men genom att jag var

kvinna och hade ett litet barn så jag avvikande. Det att höra var var som

till generation, ha andra perspektiv. Egentligen levde jag aldrig

en annan studentliv. Direkt könsdiskriminering jag bara med om en gång, i en var muntlig tentamen i civilrätt for Jakob Sundberg. Jag tenterade tillmed två killar tilltalades kandidaten. Jag som kallades sammans som ,

fröken de manliga tentanderna kallade han kandidaten fick fyra

gånger så svåra frågor de, och han ohyggligt kränkande. Han som var ställde frågor byggde på det förnuftiga och riktiga i att föräldrar som

missgynnade döttrar ekonomiskt, eftersom flickorna ändå bara skulle gifta sig. Sitter i muntlig tenta med två killar har man inget att

man sätta emot. Körde du - Nej, det hade inte varit möjligt att köra mig. Fast jag fick inget överbetyg. När han skulle skriva i tentaboken framgick där att jag var gift, och han blev helt vansinnig när han såg det. Herregud människa,

är ni gift också skrek han. Men jag inte ute efter överbetyg, för

var jag visste redan att jag ville fortsätta på Handels. Och att komma in där inget problem, eftersom mina studentbetyg räckte till vad jag än var ville söka till.

Vad jag med tiden vande mig vid var att alltid vara synlig

Under juridikåren, och sedan också på Handels vande jag mig vid att

alltid synlig. Jag fick alltid många fler frågor lärarna än de vara av manliga studenterna, för jag lätt att identifiera tillsammans med de var andra 2 3 kvinnorna. Vissa lärare hade sport att dyka ner på nog som -

de kvinnliga studenterna, vilket gjorde att det inte gick att sitta och

slöa till. Det gick aldrig att gömma sig. Det kändes också avvikande.

Var gång jag öppnade kom där ut ett avvikande ljud.

munnen

SOU:1995:1l0 285

Bredvid undervisade jag i studiecirklar, matematik för föräldrar, deklaration för pensionärer, engelska för patienter i mentalvården, för att tjäna lite pengar. Men mest tog jag hand min om son.

Innan jag var färdig på Handelshögskolan blev jag erbjuden jobb på

Företagsekonomiska institutionen på universitetet, så jag började där. Sedan separerade jag och min och skildes. Delad vårdnad fanns man, inte då, så min man hade formellt vårdnaden Lars, delade på om men verkligheten, och kunde samarbeta bra. Jag var väldigt intresserad redovisningsteori och fann av en själsfrände i kille, Jan-Erik Gröjer, hade hunnit längre än jag i en som

doktorandutbildningen. Vi bestämde oss för att skriva avhandling ihop. Vi ville göra en redovisningsmodell för företagets relationer med

omvärlden, inte enbart kapitalrelationer och kapitalägare, utan miljö, myndigheter, konsumenter, anställda, arbetstillfredsställelse etc. För att

göra en sådan modell måste vi bygga redovisningsteoretisk grund,

en och för att pröva modellen behövde vi göra ett ganska stort empiriskt arbete.

Vi sökte pengar, fick först avslag häromdagen när jag städade

-

bokhyllan fann jag ett utlåtande från en välkänd nationalekonom

som ansåg att problemet var helt felformulerat och att erfaren nationalen ekonom skulle kunna hyfsa till och lösa det hela månader ett par Nå, vi fick stöd från Bengt Rydén, då på Studieförbundet Näringsliv och Samhälle och numera börschef, garanterade vi inte som pengar om skulle få tag på pengar från annat håll. Tillsammans med Solveig

Wikström, nu professor i företagsekonomi, han handledare för

var oss. Jan-Erik och jag som är mycket olika kompletterade på ett bra varann sätt. Han hade läst sociologi och jag juridik innan vi hade givit oss företagsekonomi, så vi kom med olika sätt att tänka och olika terminologi. Vi satt i samma rum och skrev på samma avhandling i fyra år, och hade alltså en kvinna och handledare. en man som Det var nog ett unikt väl balanserat projekt. Vi som skrev blev ganska starka eftersom alltid hade diskuterat ordentligt inbördes innan vi gick till handledarna. Så blev inte så beroende dem. Ingen av av handledarna dominerade heller. Diskussionerna blev många och öppna, jag kände att jag hade ett stort utrymme, kan tala ett korsande man om

av traditionellt manliga och traditionellt kvinnliga egenskaper. Jag vikarierade lektor, i två år hade vi finansiering Humanis-

som men av

tisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet. I övrigt jobbade jag alltså halvtid som lektor och heltid med avhandlingen, på halvtidslön. Det

var

tufft, att försörja mig och delvis Lars på det.

286 SOU: 1995:1 10

Efter disputationen undervisade jag mycket, vikarierade ett tag som forskarassistent i Uppsala i ett projekt om företagsekonomins rötter, där

jag skrev redovisningens svenska akademiska historia. om Hela tiden läste jag kvinnolitteratur vid sidan Någon ekonomiom.

litteratur från feministisk utgångspunkt fanns inte, så jag läste allt

möjligt både inom samhällsvetenskap och humaniora. Jag annat undervisade inom min tjänst Joumalisthögskolan, byggde upp en i ekonomi för erfarna journalister, sökte medvetet och

födjupningskurs systematiskt kontakter med andra institutioner inom universitetet. Jag

också suppleant i samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden och satt som universitetsstyrelsen.

Så småningom klev jag in i forskningsgruppen Fastighetsför-

valtningens ekonomi fanns vid institutionen och som finansierades som

Byggforskningsrådet. Där jag projektledare mellan 1986 och

av var

1990. I den byggde jag vidare dess arbetssätt och kom-

gruppen binerade det med erfarenheter från kvinnorörelsen. Vid alla seminarier i går laget runt och börjar med den är nyast i gruppen man som så inte den mest erfarna ska dominera och styra hela gruppen, att diskussionen. I måste också alla deltagare, som är allt från ny gruppen

doktorand till professor emeritus, lägga fram sina idéer och utkast,

samma villkor.

Under min tid projektledare vi lika många kvinnor som män

som var i då bestod åtta Det ger ett bättre disgruppen, som av personer. kussionsklimat och större kreativitet, och blir friare att vara sig var en

själv. Det också litet plus i förhållande till Byggforskningsrådet,

gav oss

för de liksom alla andra forskningsfinansiärer har press sig att verka för jämställdhet, och har alla svårt att leva till det. Då kunde

upp de peka på I ansökan till dem framhöll jag gruppens sammanoss. en

sättning och arbetssätt från genussynpunkt. En gruppmedlem blev orolig och just detta påpekande kunde komma att göra att ansökan

sa att oseriös, i efterhand fick jag veta att det istället inom avslogs som men rådet hade ansetts särskild fördel. vara en hade skrivit artiklar ekonomi för icke-ekonomer, t ex i Vi Jag om människor 1984 redovisning och begriplighet, och hade föreläst om om

kvinnor och ekonomi, bland annat inom Sparbanken sedan 1985. Första

gången jag skulle tala för kvinnliga företagare några manliga kollegor sa vänligt: Hoppas du får några riktiga företagare, hoppas att det nu inte bara blir damfrisörskor. Jag frågade vilken teoretisk skillnad det nu var

mellan damfrisörska och bilverkstad privat tjänsteproduktion med

en en

visst varuinnehåll Men jag fick egentligen inget 1986 blev jag

ett svar. erbjuden bli krönikör vecka Idagsidan i Svenska att varannan Dagbladet.

SOU: 1995:1 10 287

Jag hade också under många år gjort sociala experiment på min

institution. Jag tänker bättre när jag syr, så jag sydde lappar till

lapptäcken seminarierna. Men mina manliga kollegor blev så ohyggligt frustrerade, de klarade inte av det. Så jag fick sluta, för deras skull. Jag hade också hållit koll på seminarierna: vem som avbröt vem, vem som blev hänvisad till med namn och vem som fick sina synpunkter refererade till med Någon sa att. Sätten att göra kvinnor osynliga utan att själv märka det är många. Jag har experimenterat i undervisning och i mitt eget arbete. Jag var känd som rödstrumpa, kvinnosakskvinna, feminist, men mer än tolererad. Det är klart att motvinden har känts ibland, liksom den eviga synligheten. Men synligheten kan också användas till något bra, om man orkar med den. Toleransen tror jag delvis har att gör med mitt ämne, företagsekonomi. Det är ett lågstatusämne, med väldig bredd, och inga traditioner. Uttrycket detta är inte företagsekonomi går inte att använda. Företagsekonomi är ett problemområde, inte en teori. Det går inte att ägna sig åt ämnesmässig renhållning, och människor som är passionerade renhållare finns inte hos oss. De har sökt sig till andra ämnen. Det finns också mängder av ställen att utöva företagsekonomi på, det är ett

expansivt ämne med många alternativa arbetsplatser. Det gör att

utstötning inte lika lätt uppstår som inom ämnen där alternativen är få och studenterna minskar i antal. Men jag tror den låga statusen är viktig

och ger utrymme den som vill ifrågasätta, och som vill driva feministisk forskning. Vi har inga nobelpris, inga prestigefyllda

akademier. Tegnér har aldrig varit här

Genusperspektiv Det är helt nödvändigt

Gradvis har jag styrt allt mer feministiska frågor och feministiska perspektiv. I undervisningen har jag tagit på allvar att all verksamhet i högskolan ska främja jämställdhet, vilket faktiskt är föreskrivet i de

regler som gäller för universitet och högskolor Det är en regel som jag

tror är ytterst okänd, och som i vilket fall flertalet av lärarna bryter mot

i sin dagliga gärning. På grundnivå har jag sedan många år föreläst för studenterna

introduktionskursen. Då brukar jag ägna 8 -10 minuter av en av föreläsningarna att presentera lönestatistik från SCB för ekonomer, fördelad på kön, och visa vilka ekonomiska villkor som väntar dem när de får sina första jobb. Jag lägger upp det så att det direkt efteråt är dags för hela gänget går ut och diskuterar så att taket lyfter sig. paus,

288 SOU:l995:ll0

300 studenter i hörsal och dessa hårdfakta Sveriges offentliga en ur statistik blir explosiv blandning. Det blir klagobrev till prefekten på en temat jag går inte på universitetet för att höra på feministisk pro-

paganda, det blir entusiastiska brev till mig, det uppstår små diskussionsgrupper av kvinnliga studenter etc. Och jag gör egentligen inget

annat än presenterar offentlig könsfördelad lönestatistik, men den kommer en kalldusch för studenterna. som En stor lögn hela det svenska utbildningssystemet underhåller som är nämligen det är bara på dig själv det beror om det går bra för dig

i arbetslivet. Genusperspektivet erövrar kvinnorna genom bitter

erfarenhet, när de märker att könet spelar så stor roll. När jag träffar de kvinnliga studenterna 10 år efter säger de: varför talade ni examen aldrig hur det var Jag trodde det mig det fel på, tills jag såg om var var

mönstret. Det kostade 10 år av bristande självförtroende.

Jag kan inte säga att jag har valt kvinnoforskning, jag tycker att kvinnoforskningen har valt mig väl så mycket. Var gång jag hör någon

säga i familjen spelar det ingen roll har pengarna så vet jag

vem som

att det är fel erfarenhet, av föräldrars erfarenhet, genom att jag

av egen

har läst den grundliga och omfattande forskning i frågan som bedrivits

i olika Världsdelar, och otroligt många samtal där kvinnor genom berättat hur de första pengarna kändes. egna

Varför är det då så bra med genusperspektiv Det är helt nödvändigt.

Kvinnorörelsen har många den finns inom forskningen, den grenar:

finns inom samhällelig och facklig praxis. Det håller nu på att bildas

en

kvinnor kan väldigt mycket om genusfrågor. Inom

en grupp som

fackliga organisationer, inom branschorganisationer, vid högskolor och universitet, mellannivå i banker, försäkringsbolag, vid sjukhus, i

tillverkningsföretag. Dessa kvinnor samarbetar med män som inte har

blek aning att sådan genuskunskap alls existerar och som inte har

en om tanke ta reda något själva. Dessa män påstår, och vidhåller en att

utan att veta ett barr, att genusperspektivet inte är relevant. De nya kunniga kvinnorna är nyanserade och sitter och grunnar på sitt eget

ledarskap i förhållande till kvinnliga och manliga medarbetare eller elever eller studenter. Och de bemöts och motarbetas av män som säger det finns ingen skillnad: jag inte någon är kvinna eller man att ser om

vilket är ett intressant påstående i sig l

Den forskning jag hittills har bedrivit har varit på normalforsknings-

pengar. Men min institution har givit mig liten period av nedsatt

en undervisning, för att hinna få fram ansökan forskningspengar för om

kvinnogenusforskning. Från 1995 deltar jag i ett gemensamt projekt för jämförande genusforskning inom samhällsvetenskaplig fakultet vid

universitetet i Stockholm.

SOU: 1995:1 10 289

Den kvinnoforskning jag har bedrivit, skrivit och publicerat har

om jag själv finansierat genom artikel- och bokskrivande. Genom att jag skrivit i dagspress, i tidskrifter och i böcker har jag kunnat finansiera resor, litteraturinköp, konferenser etc. Jag har varit ett eget självfinansierat kvinnoforskningsinstitut. Jag har däremot haft med genusperspektivet i undervisning, i handledning och i diskussion inrättande om av nya kurser. Inom min institution har vi också kommit att föra diskussion om val av forskningsämne, handledning, och synpunkter på om om uppsatser, artiklar och papper som läggs fram seminarier. Kvinnor förefaller att välja bredare ämnen, och får ofta kritik för bristande djup, men mer sällan beröm för att de ger sig relevanta och svåra frågor. Men oerhört smala, tråkiga och ointressanta ämnen som man utan fantasi kan analysera på ytterst fullständigt sätt eftersom de är så smala sådana ämnen kritiseras aldrig för bristande bredd eller relevans. Jag var första kvinnan vid Stockholm universitet när jag 1978 disputerade i företagsekonomi, och sjunde i Sverige. Efter mig har det lyckligtvis kommit många andra. Jag har inte varit administrativt motarbetad ämnet har hela tiden varit i expansion och det har behövts -

lärare, handledare och forskare. Hade företagsekonomi varit ett ämne i

nedskäming vet jag inte alls hur det hade varit för mig det perspekti- vet är viktigt att minnas. Jag har alltid varit fysiskt synlig i mitt ämne, där kvinnorna är så få.

Men jag har samtidigt också varit med om att bli bortglömd, inte sedd, inte räknad som forskare medan manliga kollegor med både mindre

bredd och djup i arbetet har lyfts fram och klassificerats både som

lovande och briljanta, och något sätt självklara för högre tjänster.

Idag är det möjligen inte så, konkurrensen de högre tjänsterna men om är stenhård. Det finns många kompetenta och få tjänster. Det sägs säkert

en massa saker om mig bakom min rygg, men det har jag bestämt mig

för att strunta

Det handlar om samhällsförändring, men kön finns inte med

Jag fick två sakkunnigutlåtanden docentkompetens, där båda vid

om

bedömningen tar med den populärvetenskapliga artikelbok om kvinno-

frågor som jag sände med. Den ena sakkunnige, en finländsk manlig professor, framhåller min idémässiga bredd. Den andre är mannen som professor vid min institution, pekar att dessa frågor är ett stort intresse hos mig är både angeläget och pedagogiskt kompetent som behandlat.

290 SOU:l995:l1O

Men det har bedrivits få genusprojekt i större skala inom företags-

ekonomi. Kurser på C-nivå har funnits, jag har själv haft doktorandkurser. HSFR har haft tjänst, hos har inte funnits något en men oss ännu. Nu har då 9 forskare vid 7 samhällsvetenskapliga institutioner fått och dessutom har vi fått universitetets första forskarskola, i pengar,

jämförande genusforskning. Vi skrev till Riksbanksfonden, när de ville

ha in idéer till vad de skulle utlysa löntagarfondspengar till om

forskningsprojekt, och föreslog ett genusperspektiv. När sedan ut-

lysningen kom fanns inte ett ord med detta. Hela denna stora fond om ska syssla med frågor samhällsförändring, och kön finns inte med. om

Men enda projekt vid Stockholm universitet fick sedan pengar

som för åtminstone två år, och det är otroligt spännande och roligt att få arbeta på allvar med det jag tycker är så viktigt och jag har som som bedrivit hand så länge. Vi blev allihop lika förvånade och på egen fruktansvärt glada när vi fick En verkligt tvärvetenskaplig pengarna.

diskussion blir också teoretiskt utvecklande för grunderna i våra respektive ämnen. För vi arbetar inte bara parallellt, utan har verkligen

ambitionen att arbeta tillsammans, över ämnesgränsema. Har du några förebilder - Framförallt mina skollärare, jag har också vänner utanför det men akademiska livet jag beundrar, och kvinnor historien. Hedwig som ur Dohm, Virginia Woolf, Fredrika Bremer förstås, Elin Wägner, Elise Ottesen-Jensen för folkbildarivem jag har emellanåt funderat över behovet riksförbund för ekonomisk upplysning, inte skulle av ett som

moral- och sparpropagandaorgan, utan driva ekonomisk

vara ett begriplighet för att stärka demokratin. För mig har det varit utvecklande att skriva avhandling ihop med en Vi omedelbart att arbeta fram strategier för vårt man. var tvungna

empiriska arbete. Ute i företagen på otaliga möten i otaliga grupper var

något skarpt markerade att jag där, medan

jag tvungen att säga som var Jan-Erik kunde anteckna i lugn och och föra protokoll. När vi någon

ro enda gång bytte blev jag behandlad medförd sekreterare, medan som

han aldrig betraktades annat än forskare. Han var lika klar som jag

som

den här strategin nödvändig. Det gjorde att det hela tiden

över att var

pågick diskussion mellan vad vi gjorde och vem vi var, om

en oss om

förväntningar och fritt utrymme, och om perspektiv. Du har aldrig sökt dig till någon kvinnoforskningsmiljö,

för kvinnoforskning och kvinnliga forskare eller till

exempelvis Forum

Centrum för kvinnoforskning Jag har haft behov, har haft dåligt med tid. Jag har en nog men lektorstjänst, och det är 400 timmars undervisning. När det som för mig

SOU:1995:l10 291

innebär många stora föreläsningar med 250-300 studenter samtidigt så är det extremt tung undervisning, även om det är oerhört roligt också. Men 400 timmar är det, om man inte har forskningspengar som man kan sänka undervisningen med för att i stället forska. Men jag har

följt tidskrifter och läst böcker om feministisk forskning brett, och deltagit i seminarier och konferenser.

Hela tiden har jag haft kontakt med de andra företagsekonomema

som sysslar med genusperspektiv, är inte fler än att det är ganska

enkelt att träffas. Det är ett så litet gäng, vi har gjort Ekonomi-Ellen för radion ett par gånger tillsammans och ses på konferenser och seminarier då och då. Det var därför en höjdare att komma till Amsterdam 1993, till en forskningskonferens för feministisk ekonomi. Det 250 feministiska var ekonomer i det stora konferensrummet, och det kom feministisk ekonomi ur munnen på dem allihop Det är underbart att kunna känna

sig fullt normal tillsammans med fullkomligt okända forskare, att inte behöva specialmotivera, att inte behöva börja med grunderna utan kunna

gå rakt på de centrala och svåra vetenskapliga frågorna, liksom att få

kvalificerad diskussion mellan verkligt kunniga om det papper jag själv

presenterade vid konferensen. Jag är också med i IAFFE, den internationella föreningen för feministisk ekonomi, som nu har fått ut första numret tidskrift, som jag verkligen längtat efter. av en Kanske är vi tio totalt i Sverige, inom företagsekonomi och

nationalekonomi, som ägnar oss kvinnoforskning, genusforskning

eller feministisk forskning. Det är verkligen inte många. Min historia kan också sägas beskriva hur man kvalificerar sig inom ett universitetsämne utan att göra det med feministisk forskning. Min docentkompetens bygger huvudsakligen redovisningsteori,

även det feministiska spåret är parallellt. men jag är också fascine-

om rad av redovisningsteori, och skulle allt vilja kombinera det med feministisk ansats; feministisk redovisningsteori är nog att långt, men att börja med redovisning i vid mening kopplat till feministisk teori är

som jag ser det fullt möjligt och fruktansvärt spännande Dessutom

givande för båda teoriomrâdena. Hur gick det med honom som du skrev avhandling med - Han är idag prefekt för institutionen, och har precis som jag fortsatt att forska. Vi hade ett svart skämt, som gick ut på att vi tillsammans aldrig skulle få tillgodoräkna mer än 80% av avhandlingen; när jag oss sökte tjänst skulle han anses har skrivit 60%, och när han sökte skulle jag ha skrivit 60%. Men så har det faktiskt inte blivit, vi har anses jämfört hur karriären har gått och det ser relativt jämlikt ut. Men man kan naturligtvis beskriva det jag har gjort som en anpassningsstrategi

292 SOU: 1995:1 10

också, att meritera sig inom ämnets oomtvistliga kärna och driva det

andra vid sidan, ett personligt intresse. Eller som en hjärtefråga.

som Det aldrig ett medvetet val från din sida - var Nej, det fanns inga forskningspengar att söka för genusforskning, däremot fanns det så att jag kunde arbeta med redovisningsteori, som jag också är så förtjust Jag har hjärtat på två ställen. Jag kallade mig heller inte för feminist från början, utan för kvinnosakskvinna. Med min skolbakgrund det så naturligt, de lärare som gjorde så starkt var intryck på mig kvinnosakskvinnor, och det är det klassiska svenska var order, inte har någon riktig motsvarighet på engelska, franska eller som tyska. Sedan kom ett nytt begrepp för mig är likvärdigt, feminist. som

den enda forskare har dom

Jag

är som en

nog

seriös forskare, min femi-

på jag

att är en trots

nistiska orientering.

Eva Lundgren, professor vid Sociologiska institutionenTeologiska institu-

tionen, Uppsala universitet

Jag kommer från det så kallade bibelbältet i Norge. Där var det så religiöst när jag växte att vi flickor skulle i kjol och inte fick ha upp hårspännen i håret. Där växte jag med Gud och Satan och fick ett upp

ritualiserat beteende från det jag fem, år, därför att jag var

var sex tvungen att förhandla med Gud hela tiden vadjag fick göra och inte om göra. Jag växte i kulturkollision med far som var en svensk upp en en rallarson kom till Norge och flyttade parallellt med att järnvägen som byggdes. Han gifte sig sedan med min mor som var dotter till en konservativ storbonde. Normerna i de två kulturema var milt sagt

ganska olika. Min far patriarken rallaren, hade klarat sig bra själv

- som i sitt liv, kommunist, och ganska intellektuell kunde inte som var tänka sig att hans tre döttrar skulle ha någon form av akademisk utbildning. Min däremot fick for sig att åtminstone jag som var mor äldst skulle ha utbildning eftersom hennes far storbonden menade att -

jag så begåvad. Så jag fick möjlighet att gå i realskola och på

var gymnasium och jag fick också chans till Oslo efter det. Jag att resa måste dock lova min att inte studera universitetet, men mor lärarhögskolan gick bra. Jag lurade mig till att läsa litteraturvetenskap och så fick jag barn och arbetade lärare i fyra år. som

SOU: 1995:1 10 293 -

Detta var tiden då nyfeminismen kom till Norge, och för mig innebar det mycket. Jag förstod att jag inte var en individuell galning trots att

jag inte trivdes med livet, jag hade allt utbildning, jobb, och

som - man bam. Jag och min man bestämde oss för att flytta till Bergen och avsluta våra utbildningar. Där gick jag rakt i kvinnorörelsen Det var som en väckelse Nyfeministema, Kvinnofronten och Bröd och Rosor -jag var med i allt med allt det förde till i mitt privatliv. Jag läste filosofi och religionsvetenskap och blev kvar i Bergen. Bara det att få tänka någorlunda fritt religion starkt. Under den utbildningen om var kom jag för första gången i kontakt med kvinnoforskningen. Jag läste den feministiska teologen Mary Daly. Hon gjorde så starkt intryck att jag skrev artiklar där jag föreslog att man skulle kalla Gud för kvinnonamnet Gudni, det måste roligare än den där patriarkguden En vara jättebra idé tyckte jag den tiden. Det blev en enorm pressdebatt i Norge och mina artiklar tolkades som om världen stod inför domedagen. Hur kunde skriva något så man vanvettigt På så vis blev jag känd i hela Norge redan på 70-talet. Det var dock bara början.

Jag hade den feministiska såväl vetenskapligt, politiskt oron, som privat

Jag var gift med en man som blev påläggskalv på sin institution. Han

fick bästa betyg och doktorandtjänst en gång och jag förstod att om

jag skulle ha chans att något än och maka måste jag en vara mer mor ha bästa betyg jag också. Jag födde två barn till, fick bästa betyg och sedan doktorandtjänst. Ämnet för avhandlingen hade inget med kvinnoforskning att göra utan var ett empiriskt och teoretiskt studium av karismatisk auktoritet. Jag hade den feministiska såväl oron,

vetenskapligt som politiskt och privat. Det tog väldigt lång tid att få

tillgång till ett arkiv i Norge som jag sökt om att få komma så jag

kom liksom inte längre med mitt doktorsarbete. Jag tvungen att göra

var

något under tiden. Då gjorde jag en undersökning av exorcism i det

moderna Norge. Jag var intresserad av varför det nästan bara var kvinnor som blev besatta av Satan, och vilka kriterierna var för att bli kallad besatt. När jag skulle analysera mitt material upptäckte jag att jag inte hade

något som helst analysredskap för att förstå någonting över huvudtaget.

Vad visste jag vetenskapligt om kvinnor Ingenting Jag satt där med mina hemmastickade analyser och analyserade bäst jag kunde. Så

småningom upptäckte jag att min professor skrev runt till de andra

294 SOU:l995:110

religionsvetenskapliga institutionerna hur vanvettigt det hade blivit

om på hans institution, för hade de både feministiskt och nu en som var sociologiskt orienterad. När jag gjort klart den studien började jag att allvar bli intresserad

kvinneforskning. Då gjorde jag den första undersökningen om kristna av kvinnor och våld. Det blev bråk med alla med kyrkan och med min -

institution för det blev för mycket offentlig uppståndelse runt det

att här. Jag kände fortfarande att jag hade for lite feministiska redskap för

tolka materialet. Det då jag allvar och mer systematiskt

att var

började att läsa feministisk teori. Det var en liknande väckelseupplevelse

med i kvinnorörelsen. Här fanns allt det jag i alla år hade som att försökt hitta på själv. Här fanns det folk hade tänkt liknande tankar som före mig jag hade kunnat få detta gratis -

Nu skulle Lundgren bort, kosta vad det kosta ville

Trots riksarkivarien och riksdagen min sida, visade det sig att att var jag aldrig skulle få tillgång till det där arkivet, jag hade blivit för farlig i Norge. Istället kom jag att doktorera inom kvinnoforskning, på ett

jätteteoretiskt och abstrakt ämne. Jag blev på ett sätt framburen av

etablissemanget, villkoret att jag slutade med feminismen. Jag men var

jobbade universitetspolitiskt under dessa år och verkade för upprättandet

Senter for humanistisk kvinneforskning i Bergen, det första av ett i Norge. Jag anordnade också feministiska konferenser, bland centret

annat sexuella trakasserier, vilket inte var så populärt högre

en om

ort, visade det sig efteråt. Ämnesmässigt och universitetspolitiskt gjorde

jag alla fel kan göra vill göra karriär. Dessutom arbetade man om man

Arbeiderpartiet, jag ledare för kvinnoutvalget vilket jag politiskt i var -

gick och vi fick i gång kolossal aktivitet. Det inte heller

jättebra en var bra. En handfull hade viktiga positioner både i partiet och

män som universitetet antydde direkt och indirekt att nu skulle Lundgren bort, kosta vad det kosta ville, det skedde för mycket runt henne. I media

ansågs jag besitta makt. Kvinnoforskningskollegor började

en enorm

beklaga sig över att det jobbigt för dem att försvara mig.

var

Jag gjorde ett val, det forskare jag ville vara och inte politiker.

var Det det jag trivdes med och det det fick mitt huvud att var var som ticka fort. Jag fick tjänst Sentret där Toril Moi och jag jobbade en

tillsammans år. Där erfor jag hur de stora männen spelade ut oss

ett par

varandra. En manlig sociologisk forskare gjorde också vad han

mot

kunde för påverka min doktorskommitté när jag skulle disputera. Han

att dem artikel min våldsforskning, varpå välmeriterad gav en om en annan

SOU:1995:110 295

professor försökte ändra proceduren för att stoppa mig. Fakultetsnämn-

den ingrep dock eftersom detta blev lite för öppet. Den dagen kom då jag vaknade om morgonen och visste att det var kört för mig i Norge. Det jag trodde var ett skämt, nämligen att Lundgren ska bort, kosta vad det kosta vill, det var ingen skämt. Det märkte jag att falska rykten korn att bli uttalade sanningar, på att ljög allt möjligt och att oavsett vad jag tog initiativ till så man om misstänkliggjordes det med en gång. Jag blev tvungen att ta detta allvar. Vid den tiden hade jag ansökt om att få professorskompetens. Fakulteten gick ända till Sverige och Finland för att hitta sakkunniga inte skulle mig den kompetensen. Så kom de tre individuella som ge sakkunnigutlåtandena och de positiva Det var en chock för vissa, var

och därmed ändrades procedurema för den fortsatta behandlingen av

saken

Jag tvungen att ta tjänsten, även om det innebar uppbrott för var det kvar av familjen som var

Jag minns min känsla när jag läste dessa sakkunnigutlåtanden, känsla en att detta omöjligt, skulle det jag som gjort så mycket som av var vara

bra Hur hade jag burit mig för att lura dem Mitt självförtroende

var helt i botten efter allt skitsnack. Lyckligtvis fanns en HSFRtjänst i var

jämställdhetsforskning i Sverige som jag hade blivit uppmuntrad att

söka. Jag fick den tjänsten. Om tror Gud moder så var väl detta man ett uttryck för Hennes nåd. Jag tvungen att ta tjänsten, även om det var innebar uppbrott för det kvar familjen. Jag flyttade till som var av Sverige. En sak till hade jag gjort innan jag for som jag är glad över att

jag gjorde, och det att åtala den näst största kristna tidningen i

var Norge för förtal. Det efter att de i ñorton dagar hade skrivit att Eva var Lundgren fara för den seriösa forskningen i Norge. Den rättegångär en viktig för mig och jag är tack vare en mängd manliga en var nog stjämprofessorers vittnesmål den enda forskare som har en dom på att jag seriös forskare, trots hennes feministiska orientering. är en Mina erfarenheter i Norge lärde mig mycket. För det första lärde de mig att när medvetet väljer feministisk forskning så blir man inte man särskilt populär är det till och att värdera om man är - sen upp var en

stark att klara det. För det andra lärde jag mig att det patriarkala

nog motståndet är hårt och starkt från män och en del kvinnor. När det blåste på toppen blev jag helt där Felet jag gjorde i Norge ensam nere. att tro att jag kunde klara mig och det kunde jag inte. var ensam,

296 SOU: 1995:1 10

Förutom liten grupp politiska kvinnor, var det ingen forskare runt en mig som vågade eller ville stödja mig. Jag helt det klara med att när jag kom till Sverige skulle var erfarenheterna från Norge inte få upprepas. För det första, tänkte jag,

skulle jag lägga mig väldigt lågt offentligt de första åren. Hade jag fått

samma feminist-image i Sverige som i Norge så vore det kört, och det är på grund av denna låga profil som jag här sen kunde få bli nog professor. För det andra hade jag lust att utveckla en feministisk forskningsmiljö med en kompetens som inte kunde ifrågasättas ett kollektivt sammanhang där jag kunde stödja andra och andra kunde stödja mig om det skulle komma att blåsa igen. Detta menar jag är det bästa jag har gjort i Sverige, upprättandet av feministiska forskningsmiljöer med därtill hörande livaktiga doktorandseminarier, först vid teologiska och sedan vid sociologiska institutionen. -

Jag hade nästan glömt hur det var att forska och att leva

När jag kom till Sverige med mitt självförtroende i botten fanns det två gudar på teologiska institutionen Ragnar Holte och Anders Jeffner som presenterade mig för sina kolleger med orden här är Eva Lundgren

det bara duktig, och det låg mig inte negativt i fatet. Att få att vara uppleva medvind istället för ständig motvind, det är något jag unnar alla. Det gör något med huvudet och med kroppen och med absolut allt Jag kände att nu började det ticka snabbt i huvudet igen, nu började det

bli kul igen. Jag hade nästan glömt hur det att forska och att leva.

var Det var helt otroligt Jag har alltså haft det väldigt bra i Sverige. Motståndet finns dock även i Sverige, jag inte i första hand även om mött det från forskarhåll. Efter det att jag för två år sedan blivit professor har massmedia, speciellt machomedia, gjort sitt bästa för att

misstänkliggöra mig. Det är uppenbarligen inga gränser för vad de

grabbarna kan om forskning i allmänhet och feministisk forskning i synnerhet Jag gör mig inga illusioner om ett vindstilla paradis i fortsättningen heller, och jag tänker ofta, som min boktitel säger, att det får da vaere grenser for kjönn Jag tycker absolut vi skall verbalisera allt det motstånd ständigt möter som feministiska forskare, men vi skall också försöka analysera möjligheterna. Vilka är förutsättningarna för att vi skall kunna förflytta gränser och positioner Hur ska vi göra för att kunna ta ut svängarna ordentligt Det är väl att krossa patriarkatet vill

SOU: 1995:1 10 297

Men på högsta ort ville man ha den man som hamnat på fjärde plats

Karin Widerberg, professor i rättssociologi, Oslo universitet

Jag känner att det finns många beröringspunkter men också många olikheter. Jag är född 1949 som nummer fyra av fem barn i en lägre medelklassmiljö, min far försäljare. Min mor blev änka när hon var var 40 år. Det fanns inga förväntningar hemma på att jag skulle bli något, hade liksom inte ork och tid för nummer fyra i bamaskaran. Jag var mor inte särskilt intresserad eller bra i skolan, det kunde man vara den tiden. Jag tog studenten 1968 och då var det fortfarande inga inträdesspärrar på universitetet. Så jag började där, för det gjorde man. Det gick bra på gång för mig för det var helt annorlunda än skolan. en Jag började läsa sociologi jag tyckte var väldigt roligt. som Det dramatiska år, med revolutioner på universiteten runt om och var jag hade bara läst termin så tog studenterna över. Jag sögs på en en gång med i både vänsterrörelsen och kvinnorörelsen. Med det som betydde mest for mig att Margot Bengtsson rekryterade mig till den var vänsterteoretiska tidskriften Zenit i Lund. Vi var förutom mig en

psykolog, sociolog, historiker och en teknolog, och skulle vara

en en kvinnogruppen såg till att det skrevs artiklar med ett kvinnosom perspektiv. Sen det väl 10-15 män också i redaktionen. var en

Den miljön betydde mycket for mig.

1971 jag klar med fil kand med spets alla betyg och blev var en

rekryterad professorn i rättssociologi frågade om jag inte ville av som

doktorera för det fanns ett stipendium. Jag tror det är kombination av en händelser gör hamnar där man gör. Jag hade aldrig tänkt som att man på att doktorera för det helt främmande for mig, det lät var men

lockande. Han var dessutom positiv till kvinnor, gift med en fru som var

professor i arkeologi och med dotter också i det akademiska. en som var

Han dessutom nyfiken på och entusiastisk inför kvinnoforskning

var han visserligen inte visste så mycket om. som I den här läste jag bok då kom att betyda mycket för vevan en som mig, Kate Millets Sexualpolitiken. Jag kände att skulle jag forska så ville jag skriva något handlade sexualitet och kvinnor. Men det som om vågade jag inte komma till professorn med. Hur skulle jag säga honom detta, handlade sexualitet Så jag gjorde istället om det till att som om jag skulle skriva kvinnors rättsliga och sociala ställning i ett om historiskt perspektiv. Jag hade doktorandstipendium 1972 -76. Rättssociologi liten institution med enda professor och han var min var en en

298 SOU: 1995:1 10

handledare. Han backade och var positiv men han kunde lite inom upp

fältet. Reaktioner och input fick jag från mina vänner i Zenitgänget. Det

där jag fick min verkliga skolning och vi skrev artiklar tillvar sammans. Så småningom, jag tror det var 1978, var vi några som grundade Forum för kvinnliga forskare och kvinnoforskning, som var först i Lund, faktiskt. Avsikten var att vi skulle organisera både

kvinnoforskning och kvinnliga forskare, ett dubbelt syfte för att kunna

sprida kvinnoforskning till mera eftersatta ämnen.

Jag var helt ensam inom mitt ämne

När jag började doktorera 1972 så fanns det absolut ingen litteratur inom mitt ämne, det fanns bok i kvinnorätt i USA. Det allt. Idag en var kan man nästan inte föreställa sig det. Så fort jag fick höra att det

bildats kvinnorättslig avdelning vid juridiska fakulteten i Oslo så åkte

en jag dit, det var 1974. Den kontakten betydde enormt mycket för mig, för jag helt inom mitt ämne. Nu blev kvinnorätten i Oslo min var ensam ämnesmässiga hemmiljö. Jag åkte dit, fram uppsatser där, fick synpunkter. I Sverige kunde jag uppleva att man i kvinnoforskningen

mycket dogmatiskt, teoretiskt inriktad, medan jag upplevde att

var mer i Norge hade annorlunda akademisk tradition. Den feministiska man en

forskningen var mycket mer spännande, med en mer empirisk utgångspunkt. Det har de ännu generellt inom samhällsvetenskapen i

Norge. Man startar nerifrån och bygger upp begreppen. Det är ingen

teoriñentlighet, empiriskt politisk öppning mot gräsrötter eller

utan en vad man ska kalla det. Man kan säga att jag trängde mig knuffade mig i den norska miljön så helt annorlunda. Medan vi i Sverige inte fick några som var forskningspengar så hade i Norge ett landsomfattande sekretariat man för kvinnoforskning som arrangerade årliga tvärvetenskapliga konferenser för kvinnoforskare mellan slutet av 70-talet och mitten av 80talet. De konferenserna fantastiska intellektuella kickar för mig, det var

en typ av konferenser som jag aldrig senare varit med om.

var

Jag 1978, och min avhandling typisk kompromiss.

doktorerade var en

Hur skulle kunna skriva avhandling när det fanns så lite teoretisk man

litteratur på området. Jag försökte lägga ett feministiskt perspektiv på den strukturalistiska marxistiska teorin. Det väldigt snäll och

var en ordentlig avhandling. Strax efter att jag hade doktorerat satte jag igång

med ett större forskningsprojekt om föräldraledighetslagstiftningen, hur

det fungerar för kvinnor i lönearbetet, vad som händer när de tar ut

ledigheten. Under det här projektet fick jag själv två barn, 1981 och -83.

SOU:l995:l10 299

Jag dolde att jag gravid när jag sökte om pengar för jag var rädd att var jag inte skulle få några forskningspengar, det helt absurt. var Så flyttade jag till Norge på grund av att jag fick en amanuensistjänst på rättssociologiska institutionen i Oslo. Det motsvarar en svensk

lektorstjänst men de har inte samma undervisningsbörda, bara 160 timmar istället för 400 per år. Sedan sökte jag forskningsledartjänsten

vid Center för kvinnoforskning i Oslo nystartat, och den hade som var jag i tre år, mellan 1988 och -91,

Kvinnorna köade för att få en omgöringsprofessuf,

En manlig professor i Oslo vände sig till riksdagen och sa att han hade ett antal kvinnor med professorskompetens, varpå han fick pengar

beviljade till att göra deras amanuensistjänster till professurer. Det om

kunde använda för att införa s.k. omgöring fler sådana

man sen av tjänster. Först gällde det bara kvinnor; de kunde söka att bli om

värderade för klar professorskompetens, och skulle de få köa

en sen

för få omgöringsprofessur. Det fanns kanske bara 10 stycken

att en

omgöringar universitet. Men då blev det en jättekalabalik från

per männens sida. De tyckte det orättvist att bara kvinnor skulle kunna var

komma ifråga. Så då gjorde det så att det finns både en

man om nu kvinno- och manslista norska universitet med folk vill få sina en som

tjänster omgjorda. historien det. Men i alla fall så blev jag omgjord i den

Der var den

första kullen, och det gick till så här. Det institutionen som skulle

var besluta vilken kvinna skulle få lov att bli värderad för proom som fessorskompetens. På min institution fanns det bara män, varav ett antal

gärna ville bli omgjorda själva, så de jättesura. Min professor

var

varnade mig, tänk så pinsamt du inte får kompetensen Men jag

om fick den ju. Så blev jag då, efter att ha varit Centret för kvinnoforskning i tre

år tillfrågad jag inte ville söka professur i sociologi. I Oslo hade

om en

det aldrig funnits någon kvinnlig professor i sociologi. Ja, tänkte jag, det kan jag väl göra. Så jag sökte enda kvinna tillsammans med nio

som män. Så kom utlåtandet och jag hade ställts i första rummet tillsammans med männen. Men då visade det sig att högsta ort så ville man en av

ha den hamnat på fjärde plats. Han kände rätt personer...ja, det

man som

blev rabalder. Jag förstod att det var mycket i gömingen men

en massa ändå naiv att tro att det klart. Står och kvinnan var nog var mannen

jämnt så ska företräde ges till det underrepresenterade könet. Men

fakultetsrådsnivå och på fakultetsstyrelsenivå hette det nu att det var

300 SOU:l995:11O

skandal att mannen nummer fyra hade hamnat så lågt. Han var nobelpriskandidat hette det. Så det beslutades att man skulle utlysa tjänsten på nytt på grund av problem i utlåtandet. I den fick jag vevan förfrågan om jag skulle söka en gång till, men sa att varför skulle jag söka två gånger, det gör jag inte. Då började kvinnoforskama under Kvinnosekretariatets ledning att agera. Det blev en namninsamling från kvinnoforskare även utomlands om att det är skandal att när det nu en gång är en kvinna som hamnar som nummer ett så... Det hela slutade med att universitetsledningen bad mig att ta med mig min gamla tjänst och få den förvandlad till en professur i sociologi. Så kunde man ge den man som satts först tillsammans med mig en omgöringsprofessur och så kallade man nummer fyra till ett professorat och gav honom tio löneklasser mer än mig. Genom att skapa tre professurer så löste man problemet. Det var min historia. Jag tror inte den är så speciell. Men den var fruktansvärd att vara med om. I en sådan situation så är det som om alla talar om en men själv kan man aldrig tala i egen sak. Jag upplevde mig som förföljd, sårad, förstörd. Jag mådde hemskt dåligt och ville egentligen dra mig ur det hela, men jag tyckte inte jag kunde när kvinnoforskama hade ställt upp på mig.

De inte glada hade väl vett att hålla sig undan som var

Så började jag på sociologen och märkte att jag var mycket välkommen, de var glada att jag var där, och det innebar att man kunde göra någonting på institutionen. De som inte var glada hade väl vett nog att hålla sig undan och inte motarbeta mig. Jag har haft stora möjligheter

att få göra nya saker också, som kvinnoforskning och nya kurser. Men

när det gäller att få något nytt på den obligatoriska kursen så är det otroligt problematiskt. Extrakurser doktorandnivå däremot är det helt oproblematiskt att hålla. Jag är professor också i Trondheim vid Centret för kvinnoforsk-

ning. Det är en femtedelstjänst som man kan ha extra i Norge och som

jag gärna ville ha vid ett kvinnoforskningscenter för att få vara i en tvärvetenskaplig kvinnoforskningsmiljö. Jag vill nämna vad jag tror vi måste hitta en gemensam hållning för, och det är när kommer att börja diskutera varför inte de unga man männen söker högre utbildning i lika hög grad som kvinnorna. Jag läste just på flyget att det ses som ett enormt problem att 70 % av studenter-

SOU:1995:l10 301

na vid samhällsvetenskaplig och jag tror det är ännu mer vid humanistiska fakulteten, är kvinnor. Och 50 % av doktoranderna är kvinnor Om jag får summera så tänkte jag motståndet som Eva berättade I min historia så har det varit så att jag har haft några män som om.

stöttat mig, min första professor, han som uppmuntrade mig att

som doktorera. Det det kommer på i det akademiska. är personerna an Liksom i motsatt fall, när de ville ha en kille istället för mig i min

professorsstrid så kunde de ändra och tolka regler hur de ville.

Om man kommer från arbetarklassen så är

man ganska van att reda sig

Britt Hultén, docent och universitetslektor på JMK, Stockholms universitet

Jag är född 1942 och uppvuxen i Hultsfred som är ett litet industrisamhälle i Småland. Min industriarbetare och min mamma pappa var hemarbetande. Pappa arrenderade tidigare kvarn i det inre en av Småland. När jag växte hade vi flyttat från kvarnen och in till upp Hultsfred. Min familj är ett exempel på glesbygdsomvandlingen efter andra världskriget, med flyttning från landsbygd till tätort. Vi var sex syskon, jag yngst, med fyra äldre bröder och en syster som är fyra var år äldre än jag. Jag vill beskriva min bakgrund klassisk arbetarmiljö i väldigt som en positiv mening, med ett aktivt kulturellt intresse. Även och om pappa inte aktiva politiskt så var de medlemmar av SAP, förstås, mamma var ska jag väl lägga till, och min var med i Socialdemokratiska mamma kvinnoförbundet. Särskilt mina äldre bröder mycket politiskt en av var

aktiv och kommunist, vilket den tiden var lite uppseendeväckande

och häftigt. Det fanns alltså ett kulturellt intresse som betydde väldigt mycket: såg till att jag lärde mig att hitta till folkbiblioteket, Folket i Bild pappa kom varje torsdag, vi ägde inte många böcker, men hela familjen lånade böcker. Det fanns ingen utbildningstradition, mina bröder gick bara folkskola och kom ut tidigt i yrkeslivet. Men både min syster och jag

fortsatte till realskolan, min syster sedan till sjuksköterskeutbildning, jag

till gymnasium. Arbetarklassen kan mycket konservativ och min vara berättade senare for min man aldrig for mig att han hade mött pappa

302 SOU:1995:110

motstånd bland sina arbetskamrater när han lät sina två döttrar läsa vidare. Vad meningen med det, när dom ändå skulle gifta sig var För mig det fullständigt självklart att jag skulle fortsätta till var

realskolan och sedan gymnasiet. Det enda som kunde hindra det var att

vi inte hade råd. Det och skär lycka för mig att vi hade ett var en sann aktivt kommunalråd i Hultsfred drev igenom att gymnasiet som hamnade i Hultsfred och inte i Vimmerby. Hade det hamnat i Vimmerby så hade inte min bakgrund räckt för att få mig att åka hela vägen till Vimmerby. I alla fall så hade jag en katastrofplan: om jag inte kom in på gymnasiet i Hultsfred skulle jag åka upp till Stockholm, tajobb som bamflicka, och börja på Poppius joumalistskola på kvällarna. Jag visste ganska tidigt vad jag ville bli: antingen journalist eller socialarbetare.

Min folkskolelärare kvoterade in barn ur arbetarklassen

Vad ska till för att arbetarbam ska läsa vidare Vi har faktiskt inte alls klarat att skapa en socialt rättvis fördelning bland dem som läser av vidare på universitet och högskolor. Jag upplever att det i vart fall inte svårare för ett arbetarbam på femtiotalet att bestämma sig för att var läsa vidare än vad det är idag. Folkskollärare Lennart Johansson i Hultsfred kvoterade in barn ur

arbetarklassen i realskolan. Det gjorde han genom att mycket medvetet skriva betygen. Jag exempelvis dålig i matte men fick bra betyg

upp var för att Lennart Johansson uttryckte det några år han skulle som senare säker att jag verkligen kom in. Jag tror faktiskt att många av vara femtiotalets lärare hade ork och socialt intresse på ett sätt som jag uppfattar att lärare inte alltid har idag. Min folkskollärare alltså min var första mentor. Efter gymnasiet visste jag att jag ville vidare. Jag hade jobbat ett par på Barnavårdsnämnden i Stockholm och kände att det nog inte somrar socialarbetare jag ville bli. Jag läste sociologi vid Stockholms var universitet och tyckte det förfärligt, bara statistik. Dessutom var det var tufft att komma landsortsbo utan kunskaper om det akademiska som systemet till universitet. Det var som att slå sig i en miljö med ett eget språk och egen miljö och med mycket stängda dörrar. Inte var en det kvinnoförtryck jag upplevde utan klassförtryck i storstadsform. Men jag bestämde mig så småningom för att läsa det jag var bäst på, nämligen historia och litteraturhistoria och då hittade jag också människor och miljöer som jag kände mig förankrad Efter fil kanden

arbetade jag journalist i landsortspressen ett antal år. Först

som Norrtelje tidning och sedan på Vestmanlands Läns tidning. Kommunal-

SOU:1995:llO 303

reportern Greta Peterson som var grand dame och fruktad av alla i Norrtälje blev viktig mentor för mig och en mycket god vän. en Arbetsmiljön kvinnosynpunkt en annan på Vestmanlands läns var ur tidning. Jag var den tredje fast anställda kvinnliga journalisten i deras hundraåriga historia och den redaktionella kulturen på VLT var tydligt manlig. I början av 70-talet slutade jag på VLT, började forskarutbildningen vid litteraturvetenskapliga institutionen, arbetade amanuens, fick som utbildningsbidrag och disputerade med en avhandling om kulturtidskrifter på 30-talet 1977. Blev under tiden förälder till två barn födda

1972 och 1975, jobbade som kulturjoumalist och kritiker tidningen

VI under flera år frilans, kom till dåvarande Joumalisthögskolan

som

som lärare i massmedieretorik 1980. Trivdes och trivs väldigt bra efter

del hundår innan kommer underfund med vad pedagogik är för

en man något och upptäcker att det är ett kreativt arbete.

Kvinnoperspektiv klassperspektiv -

Har jag blivit förtryckt Hur medveten har jag varit om kvinnoperspektiv Jag har vuxit upp med fyra äldre bröder, umgåtts mycket med

pojkar kamrater och uppfattade inte att någon höll mig tillbaka för

som

att jag var flicka. Men kanske att jag VLT började känna av ett

kvinnoförtryck jag inte hade råkat ut för tidigare under min uppsom växt. På VLT såg jag mycket tydligare vad min kvinnoroll betydde. Där

upplevde jag plötsligt att jag exotisk som yrkesarbetande kvinna och

var jag blev häpen över att jag på exempelvis fester väckte uppmärksamhet bara för att jag jobbade. Men jag tycker inte att jag har upplevt något motstånd under min akademiska karriär som har med kön att göra. Det kan å andra sidan ha att göra med att jag tidigare inte har varit feministiskt inriktad i min forskning. Min doktorsavhandling var metodmässigt traditionell även om ämnet, kulturtidskrifter, relativt otraditionellt. Här fanns också en var

viktig mentor, min handledare professor Örjan Lindberger. Han

engagerade sig både i arbetsmöjligheter och avhandlingsarbete. Jag tycker att han hjälpte mig till ett bättre självförtroende när det gällde att

våga stå på sig vetenskaplig inriktning och sätt att arbeta. om Kvinnoperspektivet har varit något fullständigt självklart för mig och

jag tycker att jag alltid har arbetat för det i politiska sammanhang, i

undervisning Men min hållning till den aktiva kvinnorörelsen som osv. exempelvis i slutet på 60-talet ut ett annat sätt än för många ser nog

andra. Jag måste årligen säga att under del perioder har jag inte

nog en

304 SOU:1995:110

tyckt att jag passade i de mest militanta grupperna eftersom jag upplevt dem som ibland väldigt medelklassiga. Jag tycker att jag alltid varit kvinnomedveten och så småningom har jag också kunnat se att min kvinnoroll finns förankrad i en historia. När jag går bakåt i tiden finns en tydlig kvinnlig yrkestradition: mormor var yrkesarbetande sömmerska, mormorsmor yrkesarbetande småhantverkare

själv också sålde sina produkter dukar och schalar. Min mamma

som försökte heller aldrig fösa mig i någon traditionell flickroll. Jag tror eller mindre medvetet fångar upp sina sociala och kulturella man mer rötter och att de betyder mycket mer än man föreställer sig. För mig har klassaspekten och klassperspektivet varit viktiga. När det gäller joumalistyrket och joumalistutbildningen så kan jag att vi hela se tiden utbildar medelklass- och överklassungdomar till journalister, de har social bakgrund är få. Då talar jag både kvinnor som en annan om och män. Jag tror att man måste sätta aktiva åtgärder för att kunna ändra på det.

Massmedieretorik i kvinnoperspektiv

skildras kvinnor Hur ser mediernas kvinnobilder ut Ur vilka perspektiv i olika medier För mig hade det en mycket stor betydelse när jag började arbeta som lärare i massmedieretorik vid Joumalisthögskolan. I massmedieretoriken fanns vetenskapliga redskap för att synliggöra de journalistiska mönstren och retoriska bilder och föreställningar. Vi kunde utveckla den massmedieretoriska kvalitativa textanalysen och komma åt undertexter, tidsambanden, genomslagen av de journalistiska arbetsvillkoren. Sett i kvinnoperspektiv är den massmedieretoriska analysen oerhört viktig för att visa mediernas föreställningar om kvinnor och avslöja fördomsfulla mönster och strukturer. I slutet åttiotalet kom joumalistikforskningen igång på allvar. av Joumalisthögskolan blev Institutionen för Journalistik, Medier och Kommunikation, fick forskarutbildning och två professurer; i Joumalistik och Masskommunikation. Madeleine Kleberg, Jan Ekecrantz och jag startade projektet Massmedia och social verklighet. Perspektiv på det sociala reportaget. Ju mer jag kom i det, tydligare blev det för

mig att ett kvinnoperspektiv var helt nödvändigt, särskilt som jag sysslade mycket med Veckotidningar och material från periodisk press

och från söndagsbilagoma. Denna erfarenhet nödvändigheten av om tydligt kvinnoperspektiv i joumalistikforskningen delade Madeleine och jag och nästa projekt Makt över uttryck och bild. Kvinnor i press och

SOU:1995:110 305

television från 1960 90-tal tillsammans med Ulla B. Abrahamsson

är en naturlig fortsättning.

Könets betydelse kommer in tidigt i den journalistiska arbetspro-

cessen

Som forskare grubblade jag länge över hur jag metodmässigt och forskningsmässigt skulle förhålla mig till mitt material, och hur jag

skulle arbeta för att få fram det kvinnligt eller manligt i

som var journalistiken. För så länge jämför kvinnor och män förblir man kvinnorna de avvikande i förhållande till den manliga normen som förutsätts den normala. vara Men så småningom kom jag fram till, att jag enbart skulle arbeta med kvinnliga journalisters uttryck och jämföra kvinnor med kvinnor. Det kommer att resultera i ett mer nyanserat resultat vad är av som kvinnors uttryck. Vi kan exempelvis upptäcka att kvinnor också arbetar med abstraktioner, har ett annat sätt att angripa dem på; att kvinnor men har analytiska förhållningssätt. Jag vill gärna sticka hål på den nygamla fördomsbilden av att kvinnors språk domineras konkreta känslosamav heter. Jag är definitivt ute efter att göra med föreställningen att upp om

ett enda sorts kvinnligt uttryck skulle finnas, självklart beror kvinnors uttryck också av klasstillhörighet, yrkesroller och kulturella samhörig-

heter. Genom att jämföra kvinnor med kvinnor vill jag alltså försöka få syn på sådana skillnader.

Hur det journalistiska språket blir avgörs långt innan det sätts

papper. Det journalistiska språket kommer till i ett sammanhang. I en

redaktionell process som är avgörande för resultatet. Kort sagt, är det

en tidning med mycket pengar blir det ett visst sätt och finns det lite pengar så blir det på ett annat. Kanske är det så att könets betydelse,

kommer väldigt tidigt i den journalistiska arbetsprocessen, redan i valet av yrkesinriktning. Frågan om manligt-kvinnligt i journalistiken är kanske avgjord redan före det påbörjar ett faktiskt, fysiskt

man skrivande. Jag tycker det är viktigt går i den redaktionella att man processen och ser om skillnaderna i kön ligger det planet, och hur kvinnor utnyttjar den situationen. För år sedan genomförde jag ett par

provundersökningar på Ekot. Exempelvis följde jag kvinnliga och

manliga reportrar och redaktionssekreterare deltagande observagenom tion. Det mycket spännande och jag tror att skulle komma långt var man med en sådan undersökningsmetodik. Jag är projektledare också för Pennskaft blir reporter. Kvinnors texthistoria: ett bidrag till joumalistikhistorien Kristina Lundgren,

306 SOU:1995:110

Birgitta Ney, Margareta Stål. Här vill vi öka kunskapen om den

kvinnliga texthistorien i dagspessjoumalistiken. Jag ska framförallt

försöka fånga mönster och strukturer, men också intressera mig för

kvinnliga journalister i landsortstidningar.

Som kvinna representerar man alltid hela könet

Där nånstans befinner jag mig forskningsmässigt just nu. Mitt stora dilemma jag arbetar ställföreträdande prefekt från juli 1995 är att som prefekt och jag försöker hela tiden hitta ett sätt att organisera mitt arbete så att forskningen inte blir eftersatt. Jag tror inte att det vår institution upplevs som särskilt märkligt

med kvinnlig prefekt. Det finns en öppenhet om jämställdhetsfrågor

en och även det finns del att ändra så upplever jag ganska lite av om en könskonservatism. Många manliga lärare och forskare har exempelvis gått kurser i könsteori. Vad innebär det kvinnlig prefekt Det finns åttio prefekter att vara vid Stockholms universitet, tio dom är kvinnor. Det känns naturligtav vis utmaning. Som kvinna idag har viss press på sig att som en man en inte dra sig undan arbetsledaruppgifter, jag skulle inte ta mig men det jag inte tyckte det intressant eller jag inte trodde att jag om var om

skulle kunna tillföra något. Ett problem kvinna alltid

är att man som representerar hela könet. Det är i lika hög grad schablon som att en kvinnor bara skulle ha ett sorts gemensamt uttrycksmönster.

För att sammanfatta: Låter min bakgrund oproblematisk Så är det

inte alls. En klassresa innebär också ensamhet, alldeles särskilt i tonåren och åren närmast därefter. Man är exempelvis mycket ensam om planera och fatta beslut hur ska ha det, hur ska ta sig att om man man fram i system. Det också något annat: Om man kommer från nya ger arbetarklassen så är ganska van att reda sig om jag får man uttrycka mig så. Man är att ta för sig för ingen gör det en. För van mig har det betytt mycket för min kvinnoroll.

SOU:l995:1l0 307

Jag menar att kvinnoforskning bör vara fundamental grundforskning som helt ritar om hela

kartan, hela bilden.

Yvonne Hirdman, professor i kvinnohistoria, professor vid

numera Arbetslivsinstitutet

Jag är född 1943, in i en ekonomiskt fattig men intellektuellt rik familj, kanske man kan säga. Pappa ett slags student under min barndom,

var satt hemma och matade barn mitt i sina språkstudier medan mamma,

som kom från Europa, hon tyska, den stod för försörj-

var var som ningen. Hennes arbetssituation var nog ett vis typisk för 50-talskvin-

nan hoppjobb som tolk, som reseledare, som vikarierande lärare

- osv.

För henne som försörjt sig själv under de oroliga mellankrigsåren

var utbildning något som vi döttrar självklart skulle ha hon tänkte sig att med språk, maskinskrivning och stenografi skulle vi klara här i oss världen. Därför var det också självklart att vi skulle ta studenten. Det gjorde jag 1962 med B i alla läsämnen. När jag efteråt att det detta år nu ser bara var mellan 4-5.000 flickor som tog studenten häpnar jag. Inte hade

jag då någon känsla av att tillhöra en privilegierad minoritet.

Kontorist tänkte mamma. Jag tänkte mer romantiskt -jag ville fara till Paris och måla. Men jag kom inte på Konstfack och jag ens vågade inte dra i väg så många andra aupair utan drev hemma, som som

tog jobb som tvätterska på Manillaskolan för döva barn och lät väl

framtiden helt enkelt vara. Det blev mamma lirkade mig på den rätta vägen, dvs in på som

universitetet: Du kan väl läsa konsthistoria föreslog hon slugt. Och det

var väl också ungefär vad jag trodde mig klara Via konsthistorien av.

kom jag in det då hette klassisk fomkunskap. Det roligt och

som var jag funderade ett tag på att läsa arkeologi. Men kruxet grekiska var som

jag som halvlatinare inte hade. Så jag valde historia, delvis slapphet,

av

eftersom jag redan läst antikens historia och därmed slapp tenta

av den perioden. Det som gjorde att studierna blev organiserade att jag redan mer var första terminen som student blev med bam detta före p-pillrens - var tid. Då klamade jag mitt i ungdomsruset och insåg gällde det att nu studier eller ett liv som en slags hemmafru och något värre kunde jag då inte tänka mig. Det blev ett barn till, snabbt ögat, för så skulle som det också vara, hade jag fått för mig.

308 SOU:l995:110

jag min fil kand, hade två barn på 3 och 5 år, bodde i 1968 tog

studentområde och skilde mig. Dessa två fakta avgörande för det val

var såhär i efterhand så strategiskt ut. Jag kunde inte tänka mig att som ser flytta från denna miljö så bra för både mig och barnen och det som var verkade finnas väg ut: att fortsätta studera. en

Förutsättningarna för att skriva ett kvinnoämne förelåg inte

om 1968

Men framförallt det ett frammuttrade 0rd av professor Sven

var par Ulric Palme fick mig att alls reflektera något så oerhört som att som söka på forskarutbildningen i historia här i Stockholm. När min

trebetygsuppsats ventilerades uppsats jag skrivit helt och hållet utan - en helst handledning, eftersom professorn försvunnit till Italien någon som den hösten måste han ha sagt något har du tänkt att fortsätsom ta allt jag minns faktiskt, det räckte för att jag skulle söka Det är men

in.

Jag hamnade på det stora historiska projektet Sverige under andra

världskriget SUAV, ett välfinansierat projekt, med mängder av unga doktorander. Mest män. Där fick jag arbetsplats, där fick jag unga arbetskamrater, där fick jag betalt för att doktorera där fick jag min första vetenskapliga skolning. Sven Ulric Palme, som var en av tre

ansvarade för SUAV, föreslog förståss tänkte jag då professorer som -

och nu att jag skulle skriva något familjehistoriskt. Vad sägs om

- Krigets inverkan på familjelivet Ja, vad sägs Jag väl inget, gick Socialstyrelsen och tittade sa upp på statistik över gonorré och skilsmässor, blev mer och mer men

beklämd. Nu inser jag att det ett oerhört spännande ämne och att

var det, rätt utvecklat, hade varit största vikt att få detta vita fält om av kvinnor och andra världskriget utforskat. Men då saknades förut-

sättningar för att skriva det ett vetenskapligt intressant sätt i om -

fall doktorand. Så jag valde i stället, mycket

vart om man var en ung tidsandemässigt, att skriva Sveriges Kommunistiska Parti under om andra världskriget. Där formades min vetenskapliga metod, jag inser det

idag med viss förundran. På det sätt lär sig hantverket genom en man arbetet med sin doktorsavhandling, på det sättet strukturerar man också

sitt fortsatta vetenskapliga arbete även forskningsobjekten är aldrig

- om så olika.

Det fascinerande med kommunistpartiet vid denna tid var

relationen mellan Sovjetunionen och Sverige, mellan att vara en del av internationell världsorganisation KOMINTERN och ett svenskt en - -

SOU:1995:ll0 309

nationellt politiskt parti. Det inte bara institutionell spänning, det var en var också en retorisk, eller ideologisk spänning. Det jag gjorde var att

konstruera ett slags ideologisk normativ mall i enlighet med

-

Komintems styrande strategi och taktik mot vilken partiets inrikespoli-

tik kontrasterades ocheller analyserades. En spänning alltså mellan

bör och eller mellan två olika nivåer, tyst förutsättning och

ar en en explicit. Som med köngenus i samhället har jag tänkt så här efteråt.

Den förödande tystnaden

Hur som, det var en mycket rolig tid åren mellan 1968 och 1974, bekymmerslösa ekonomiskt sett, intensiva diskussioner jag - men var

tyst. Seminarierna plåga, för jag vågade aldrig säga något. Och

var en

eftersom jag aldrig vågade säga något så gick det så långt jag till slut

att inte läste underlaget, PM:en heller för då blev det än värre, att ha fått någon idé, tanke, och inte våga säga den. en sen Och varför vågade jag inget säga Delvis skapade jag detta tysta

tvång själv i min okritiska förgudning av det manliga intellektet

- som jag. trodde de hade. Där jag rent Beauvoirsk. De lät mig också var nog tro det. Dummare jag inte heller än att jag märkte den där var konstiga stämningen uppstod när någon kvinna verkligen yttrade som

sig. Det gjorde djupt intryck mig en gång när denna konstiga

stämning övergick i klartext. Under seminariet hade mina en av

kvinnliga kolleger med liv och lust deltagit i samtalet till min stora avund. Så fritt Så bra hon var Men det hon uppenbarligen inte alls,

var

det fick jag höra sen, när jag blev hemskjutsad manlig kollega.

av en Vilket dravel Såna idiotiska kommentarer Aha, tänkte jag, här gäller det att knipa käft. Tiga, titta och fundera, titeln löd flickbok som en

jag läste i min ungdom. Jag menar, det blev en viss utdelning denna tystnadens strategi

av

man slapp hån, man slapp hjärtklappning, svettning, slapp

- man ansvar, man slapp tänka...Det här förödande och det sitter i än i dag. Jag var kan visst tala förberedd, i diskussioner, framförallt när det är men blandade sällskap återfaller jag i tystnaden.

Fast det det där med var pengar

Under 6 år var jag på SUAV. Där formades stor del mitt

en av vuxna jag. Jag var den som skrev avhandling Sveriges kommunistiska en om

parti under andra världskriget. Så när disputationen 1974 hemska

-

310 SOU:l995:110

tillställning väl jag VEM jag Och inte bara var över, vem var var denna kris, kom snabbt och omskakande. Vad skulle vi leva på, jag som och bama blev tillfälliga arbeten för lång period framöver. Direkt efter Det en hade jag fått i uppdrag att redigera Svensk historisk

disputationen

bibliografi. För den inte är riktigt lagd det här hållet är det som straffarbete och där satt jag med det, nybliven snarast ett sommaren som doktor i historia. Jag fick 10 000 för hela arbetet vill jag minnas. Det

klarade vi på halvår. Därefter fick jag ett roligare uppdrag. oss ett Allmänna Bambördshuset skulle fylla 200 år och fira med cn jubileum--

skrift. Ett halvt år och 15 000 kronor denna gång.

det journalistiska i uppdraget, ett fascinerande

Men det var, trots kvinnor och barnafödande. Här ramlade jag rakt i kvinnohistoämne:

rien. Fascinerad och skakad läste jag bamsängsdöden, om det vi nu

om skulle kalla för maskuliniseringsprocessen, dvs. hur män blev obstreti-

ker och fick kontroll över såväl bamaföderskomas kroppar som

bammorskomas kunskap och rörelsefrihet. måste jag berätta för den är typisk for hela detta fält av En episod manlig auktoritet och icke kvinnlig kompetens. Jag skulle skriva om

historia i socialmedicinskt perspektiv. Kvinnohistoria fanns

BB:s ett inte ord. Överläkaren Allmänna BB skulle skriva den ens som medicinska historien. Men han nöjde sig inte med det han tog min och sjok den i sin framställning utan häntext stora av egen visning. Jag blev rasande och för gångs skull rätt person i rätt tid. en

förklarade för Överläkaren inför hela BB:s styrelse att så här gjorde

Jag

sannerligen inte. Man stal inte andras arbete. Jag respekterade hans

man

kunnande läkare -jag gick minsann inte i operationssalen och

som jag kunde hans jobb. Han skulle på sätt respektera mitt ansåg att samma kunnande och min kompetens. Basta. Och jag såg de 15 000 flyga iväg,

jag tänkte att det jag fan Det redde upp sig.

men ger

Arbetet med bibliografin hade också haft annan sida. Det

en skaffade mig s.k. forskarcell Kungliga Biblioteket, KB. En liten, en

liten, härlig skrubb i höjd med buskarna framför huset. En plats att

till varje dag. Folk att äta lunch med. Diskussioner vid kaffet komma klockan 10 och klockan tre. Ett nytt universitet.

Fast det det där med Jag hade nog inte fattat att man var pengar. energiskt och gång gång skulle söka forskningspengar. Det var väl

återigen jag allt inte mig själv riktigt intellektuellt allvar. att trots tog svarade jag på i DN Skribent sökes stod det. Det lät Istället en annons lite halvporrigt, kunde väl försöka. Jag fick ett entusiastiskt men man tillbaka Hans Haste, redaktör för ett läromedelsforlag. svar av som var

SOU:l995:ll0 311

Du ska skriva arbetarrörelsens historia, Yvonne skrev han. Och det gjorde jag. Ett jätteprojekt. Här kom lärdomarna från Allmänna BB historiken väl till pass. Du får 18 månader, sa Haste. Två år jag. Det blev tre. sa Boken, Vi bygger landet Svensk arbetarrörelse från Palm till Palme, blev klar våren 1979. Nu var det författarvillkor som gällde ekono- miskt alltså. Det innebar små, ynka förskott då och då och stipendier. Jag fick ett från Fredrika Bremerförbundet på 5 000, och ett på 8 000 från författarförbundet. Det levde vi länge på. Men det var kärvt. På hösten, det var väl 1977 eller 1978, skrev jag i ett bittert brev till Haste att det var en intressant upplevelse att skriva om hungerupploppen 1917 och själv inte ha ett öre. Jag boken tillfälligt åt sidan, utbildade mig till vårdbiträde och började jobba deltid på Södersjukhuset. Jag hade någon enfaldig idé om att man kunde bedriva forskning på deltid. För den här boken om svensk arbetarrörelse hade jag annars sökt forskningspengar. Men jag fick inga. Det ansågs inte vara ett vetenskapligt arbete utan ett populärvetenskapligt. Inte undra på att vi saknar översiktsarbeten i historia i det här landet. Men så fick jag ta över Kerstin Abukanfusas forskningsprojekt eftersom hon skulle flytta utomlands. Det handlade industrialisering om och mat. Ett underbart ämne. Och nu, äntligen, fick jag napp när jag sökte forskarpengar själv. Det blev boken Magfrågan Mat som mål och medel Stockholm 1870-1920. Bland det fascinerade mig mest som var näringsfysiologins framväxt, lite likt obstretikema, där man -

bokstavligen förklarade den kvinnliga kunskapen för icke kunskap och

vetenskapliggjorde området.

Hur som. Jag hade pengar Varje månad Då hade jag levat i drygt

6 år som freelance forskare. Samtidigt började jag åter knytas fast vid

institutionerna. Min gamla handledare, Stig Ekman, uppmanade mig att

söka ett forskarassistentvikariat vid historiska institutionen då minns jag min vånda. Skulle jag hoppa det här eller fortsätta att vara en fri människa Jag valde pengarna och sökte sen tjänsten som forskarassistent när den blev ledig. Då hade jag tre stora arbeten bakom mig och tre fjärdedelar av Magfrågan färdig. Men jag fick den inte. Den gick till en man ung man som just disputerat och som skrivit två större - uppsatser. Han hade mera bredd, hette det. Så jag överklagade -jag hade också stöd från gamla forskarvänner män. Det bråket då framförallt stod om var huruvida Vi bygger landet -

kunde vetenskaplig merit eller inte. Min historik över

anses som en Allmänna BB räknades naturligtvis inte in. Min avhandling förminskades av en av de sakkunniga genom en ohöljd antydan om att den var produkt av ett lagarbete.

13 15-1297

312 SOU:1995:110

Men jag fick jobbet. Och det min första erfarenhet av att vara på

var arbetsplats där några inte vill ha Svårt att veta om jag var extra en en. känslig för sånt kanske bara varär rutin institution men då som en kände jag mig kränkt över att dom inte kollegialt diskuterade vilka kurser och när jag skulle ha, utan att det bara förelades mig. - - som Och så det gnäll över min handledning, inte öppet och sånt. var

En plats, ett sammanhang, en grupp

Under hela den här tiden, från 70-talets hälft, hade kvinnosenare forskningen börjat komma igång här i landet. Jag gick med i Grupp 8 det 1971 eller 1972 minns jag inte. Det som framförallt - om var verkade drog på mig sanningsdrog eller hur jag ska som en - en

uttrycka det det läsningen av Kate Milletts Sexualpolitiken. Det

- var gjorde boken så viktig att den tog upp manliga författare som som var jag verkligen hade läst och identifierat mig med. Det blev ett första -

allvarligt ifrågasättande av deras gudaposition.

Jag med att starta Forum i Stockholm. Jag minns den första var om manifestationen ute på Universitetet när vi inför jättesal fylld öppna en kvinnor bildade Forum för kvinnliga forskare och kvinnoforskning. av

Det innebar att när jag stod utan institutionsanknytning en slags

-

freelance forskare fast med på KB inte att förglömma så

eget rum fanns det, från 1979 och framöver, plats för mig, för oss, som var en utanför universitetet. Och det plats också blev ett vetenvar en som

skapligt forum: just kvinnoforskningens tvärvetenskapliga

genom inriktning tog del mängder idéer och teorier från olika man av av håll. Jag minns t hur den i grunden sociologiska idéen om homosociex

alitet att mäns primära relationer är till andra män verkade som ett

stort aha, mig ett något jag alltid sett. som gav namn Kvinnovetenskaplig Tidskrift naturligtvis oerhört viktig, där var kunde hänga med den framväxande internationella kvinnoforskman ningen. De seminarieserier eller föreläsningsserier vi anordnade var som

likaså del den här speciella, lätt anarkistiska feministiska

en av

lärlingstiden. Då, sent 70-tal och tidigt 80-tal hade jag självklart

ambitionen att läsa ALLT, kunna allt inom detta fascinerande nya, område.

Alltså: där fanns plats styrelsen för Forum och de många,

en - -

ibland mycket svåra och tunga styrelsemöten som vi hade. Och där

fanns innehåll blev alltmer spännande. En manifestation och en ett som

inspirationskälla onekligen Kvinnouniversitetet i Umeå 1982. Som

var små hade vi vuxit kunde ha trott det en fem år svampar upp, vem

i SOU:1995:ll0 313

tidigare Den nordiska kvinnohistoriska utvecklingen med återkomman-

de konferenser var en annan av dessa miljöer plötsligt fanns där, som livsviktiga. Och när jag for till den kvinnohistoriska kongressen i Berkshire i USA 1984 möttes jag av tusentals kvinnohistoriker det - var fantastiskt. En plats, ett sammanhang, Utan detta hade jag en grupp. hamnat utanför hela det vetenskapliga, det är jag helt säker på.

Kompetens auktoritet -

En gång när jag undervisade 60-poängsstudentema i historia i teori- och metod och försökte förklara något för gruppen, hörde jag plötsligt en kille säga: det där förstår inte du. En otäck sekund jag genast redo var att böja mig inför domen, uttalad av en man otvivelaktigt, när jag hörde en av flickorna snäsa till att han skulle hålla käft. Då kunde jag sätta honom på plats. Och gjorde det. Det här, att män ifrågasätter kvinnors kompetens, att kvinnor egentligen inte kan äga riktig kompetens, det kommer alltid fram i jämförelser och i valsituationer mellan och kvinna. en man en När jag sökte forskarassistenttjänsten hade den manliga medsökandens kompetens räknats upp och min räknats ned. När jag mot slutet av 80-talet-sökte professuren i kvinnohistoria blev det visa samma om igen, fast värre. Striden stod mellan Christer Winberg, fick som tjänsten i första omgången, och mig. Jag satt då i Maktutredningen och

hade hunnit skriva en hel del, framförallt kring och genussystem,

genus välfärdsstat och det moderna projektet. Winbergs kompetens låg helt det socialhistoriska och demografiska området. Hans kvinnohistoriska kunskap var obetydlig.

Argumenten för hans tillsättande två: att socialhistoria i princip

var var kvinnohistoria och att hans skicklighet som historiker var så stor att

han lätt kunde hämta eventuell annan kunskap. Läs kvinnohistoria.

Med andra ord: här formulerades det kvinnohistoriska innehållet om av

sakkunniga som faktiskt inte visste vad de talade om, helt utan kunskap och hänsyn till det ganska mäktiga område vuxit fram. Och

som dessutom förminskades denna kunskap till något som en begåvad man kunde slå i sig ganska snabbt. Åter uppskrivning manlig kompeen av tens och nedskrivning av kvinnlig. Men inte bara nedskrivning utan en ett direkt negligerande. Och det gällde inte bara min kunskap, min forskning. Det gällde kvinnovetenskaplig kompetens överhuvudtaget. Alla blandade sig i striden. Byråkratema på förvaltningen vid Göteborgs universitet ansåg sig kompetenta att icke kompetensförklara mig. Doktorander vid institutionen lika så.

314 SOU:l995:l10

Jag hade inget annat val än att överklaga, just därför att det var nog fråga skulle ha rätt att definiera fältets innehåll, vad en om vem som kvinnohistoria skulle Och jag fick stöd från alla håll och kanter. vara. Det då jag förstod att kvinnorörelsen återigen i onödan hade var dödförklarats. Och jag fick tjänsten. Och jag kom återigen till en institution där jag milt uttryckt inte välkommen. Det blev direkt akut var när Christer Winberg något år fick riktig professur och tog senare en över institutionens styrelse. Det många turer här slutade med att jag begärde avsked var som hösten 1992. Och eftersom institutionen alltmer trasslade till det för sig och trakasserade den efter den andra och till slut blev tvångsförena valtad så är det klart att motståndet mot mig var del av ett större

elände och det är därför onödigt att dra alla tragikomiska historier.

upp Men det är intressant är formen motståndet. Och det kände som jag igen: att frånta mig auktoritet och kompetens. Att försöka förvandla kvinnohistoria till subvetenskap, till något de definierade just en som därför att de bestämde hur mycket och under vilka former undervisning skulle bedrivas och seminarieverksamheten ledas. Fast när det gällde att

professorsseminiarum jag benhård trots allt vackert tal

ha ett eget var

om integrering. Den västsvenska mentaliteten har kanske också sin särskilda profil,

vad vet jag. Ljummen är den i vart fall inte. En gång när jag skulle ha

undervisning i kvinnohistoria på grundutbildningen dom hade faktiskt

timmars kvinnohistoriskt obligatorium och kom i salen ett par - var

stämningen upphetsad. Innan jag ens öppnat munnen reste sig en ung

röd kinderna och deklarerade hätskt att det ska jag bara tala man, om att jag tycker det är skillnad på män och kvinnor. Jaha sa jag, men om jag hade tänkt vi skulle tala vetenskap.

Att rita om kartan

Jag kom 199293 till dåvarande Arbetslivscentrum ALC som var inne i omdaningsperiod. För första gången möttes jag genuin respekt en av

för min forskning. Häpnadsväckande. Min kompetens blev inte

ifrågasatt, tvärtom. Just därför att det finns acceptans och vilja att en en låta kvinnoforskningen få utrymme blir det extra fascinerande att se

vilka möjligheterna är och hur jag själv tillvaratar dom. Nu ingår gamla ALC tillsammans med före detta Arbetsmiljöinstitu-

tet i konstellation, Arbetslivsinstitutet, juli 1995 och det en ny sen betyder att allt flyter för närvarande också att integrerings- och men

segregeringsproblematiken återigen kommit Åter finns det

upp. en

SOU:1995:1l0 315

tendens att andra, icke kvinnoforskare, definierar vad ska ingå i som området, i fältet: breda empiriska studier t.ex. om kvinnor och någonting som har med det gigantiska begreppet arbete att göra. Och ta

det och lägg till den allmänna retoriska förväntan som finns

kvinnoforskningen så blir resultatet en alltför vid situation. Så det som

jag ser som min uppgift just nu är att krympa den, genom att fokusera

på vår utgångspunkt- inte deras. Men det är inte lätt. Jag menar, det ligger i hela genus-systemets natur att definiera det som kvinnor håller på med i stora, vida tenner och som något i jämförelse underordnat, av mindre vikt än det män gör. Och när vi som kvinnoforskare lyhört försökt vidga våra kunskapsområden i en känsla av ansvar och allmän systerlig duktighet så spelar vi mer eller mindre med i detta spel. Det är problematiskt, därför att nu måste vi börja specialisera oss och kräva respekt för våra specialområden inom det vetenskapliga fältet kvinnoforskning. - Men mer jag lär mig om detta med könens relation, mer kan

jag se både min egen historia och kvinnoforskningens med större

ömhet. Vilket gigantiskt företag som vi har satt igång Det är självklart att vi har fått motstånd, annars skulle grunden för hela fältet

vara en chimär På hösten 1993 hade jag tvärvetenskaplig forskarkurs

en här som jag kallade Att förstå genus. Den genomgående röda tråden var dualismen, dikotomin, kontrastema, motsatsema segregeringen som ständigt och på nytt skapas mellan kön och av kön. Hur har den gestaltats idéhistoriskt, filosofiskt, systematiskt, personligt Vi läste t.ex.

Genevieve Lloyds bok, The Man of Reason, en underbar och förfärlig

bok som visar hur förnuftet, dvs. kunskapen, dvs. intelligensen,

intellektet konstruerats som det manligas huvudsakliga ingrediens. Att

vara kvinna och ha förnuft var en paradox. Ja, ja, det var länge sen men dessa stereotyper ligger där, alltjämt och ordnar våra tankar.

Det märks t.ex. när det talas om perspektiv. Vi ska ge vårt perspektiv

på normforskningen. Det är egentligen ingenting annat än att man ger

oss ett visst, särskilt område där vi kan få ge vårt perspektiv. Som

man inte behöver egentligen för att förstå den stora poängen. Jag anser inte att vi sysslar med perspektiv. Jag menar att kvinnoforskning bör vara fundamental grundforskning som helt ritar om hela kartan, hela bilden.

316 SOU:1995:ll0

Det är akademiskt korrekt att vara man

-

och det är det till

genom som utgallringen högre nivåer sker...

Konferens på Hasselbacken den 25 augusti 1995

-

med kvinnliga studenter och doktorander

Jag trodde universitetet skulle vara ett intellektuellt paradis med kunskapsdiskussioner. Men jag tycker det är samma intellektuella nivå som i grundskolan.

Pojkarna som pratar högt och mycket och inte har

något viktigt att säga men som ändå tas om hand de

-

finns på universitetet precis som i skolan. °

Studerande, statskunskap, 24 år

Jag hade väldigt stora förväntningar universitetet. Jag gick ut

gymnasiet 1993 och gick då direkt till universitetet. Delvis berodde det att arbetsmarknadssituationen såg ut som den gör. Men det beror också på min bakgrund. Min pappa är akademiker och min mamma blev inte klar med sin examen för att hon väntade mig. Så jag tror att det var

morsarvet. Jag har till och med läst samma ämnen som hon, sociologi och statsvetenskap. Och jag har varit politiskt intresserad sen jag var

tonåring. Men jag blev väldigt besviken redan grundkursen i

statskunskap. Jag trodde universitetet skulle vara ett intellektuellt paradis

med kunskapsdiskussioner. Men jag tycker det intellektuella är samma nivå som i grundskolan. Och det går människor där som inte är särskilt intresserade av samhället. Pojkar som pratar högt och mycket och inte har något viktigt att säga men som ändå tas om hand de finns på universitetet precis som i skolan. Jag har stött på så många kufar, alltid killar har sagt som så mycket konstigt och lärarna har aldrig reagerat. Vi talade exempelvis om prostitution. Då var det en kille som aldrig har sagt något varken

tidigare eller kunde tala sig for vad som senare men som nu varm

visade sig hans hjärtesak. Han alltså for prostitution. Och

vara var läraren reagerade inte. Jag läste sociologi och då hade på kurs feministisk lärare en en och vi hade livliga diskussioner. Efter hennes första lektion talade jag

med tjej jätteförbannad. Jag orkar inte med den här

en som var feministskiten hon. Det förvånade mig kunde läsa ett sånt sa att man ämne och inte medveten vad klass, kön eller etnicitet betyder. vara om Ett problem är att pojkar inte respekterar kvinnliga lärare, de annat och har konstig ton mot dem, ställer nedlåtande frågor. Det surrar en innebär att inte jag heller kan ta emot undervisningen. Efter tentan som många de arrogantaste killarna körde på de skitsura på den av var kvinnliga läraren och så stötiga fick de extrapoäng och genom att vara

kom över gränsen för godkänt.

Jag har läst italienska under och ett moment i undersommaren

visningen Italiens populäraste TVprogram. Det visade sig vara ett

var där kvinnor struttade runt med dun brösten och stringtrosa. program Läraren visade det programmet utan att kommentera något. Sexismen är

jobbig i studentkretsar. Red light district kallas exempelvis ett bo-

stadsområde här i under festivalen där fester med stan man arrangerar

strippor, och där man visar porrfilm. Jag är också besviken över positivismen, att det enda som räknas är

det går att bevisa. Siffror är det enda som räknas. En slags KTHsom attityd. Min kille läser teoretisk fysik och då säger alla vad duktig han är, mina ämnen räknas inte. men

dataskärmen. Den

De tog fram Playboy-bilder på

dataansvarige satt med och tittade, trots att det var en

sal och flera där. Efter skrev jag liten tjejer var ett tag ut mina sidor och samtidigt tryckte den dataansvarige

flicka i bikini.

fram en egen bild, en

Studerande, tredje årskursen på teknisk högskola, 23 år

en

Jag är i söderforort där det bor många lågavlönade uppvuxen en invandrare. Min har i och for sig ett akademiskt yrke, så jag var mamma inte helt obekant med universitetsvärlden. Jag förväntade mig hårda

studier, men trodde att det skulle bli roligt. Jag går på en linje där det är rätt så många tjejer för att vara på en teknisk högskola, 20 procent. Men de flesta har inte min bakgrund, utan kommer från bostadsområden med hög status, och tillhör medelklassen ett mer självklart sätt. Många killar har valt den här utbildningen för att bli chefer och få pondus. För mig var det annorlunda. Jag började för att jag ville kunna jobba över hela världen. Jag ville hjälpa andra människor till bättre livsvillkor med mina kunskaper. Vi har en välkomstkommitté som arrangerar en initiationsrit som

kallas nollningen. Man f°ar hjälm och ska gå i raka led och sjunga.

Tjejerna kallas för minusnollor och killarna för plusnollor. Plusnollor

och minusnollor ska gå sjungande bredvid varandra, hand i hand, i

matsalen. Bäva nollan skriker fösama som är äldre studenter, iförda solglasögon. Jämställdhetsombudet Teknis är hatad, därför att hon kritiserat nollningen. Själv har jag försökt tala med ett fåtal av mina kamrater om att jag tycker att nollningen som den ser ut idag är fel, men jag möts av oförståelse.

Det finns jättemycket ritualer och baler Teknis. För mig var det

främmande, för jag hade aldrig varit på bal. Jag visste hur man höll

gaffel och kniv, men inte hur man skulle skåla, och dricka snaps och sjunga visor. I början tyckte jag att det var roligt, men idag ser jag mer

kritiskt på den teknolog-kultur som man blir inskolad Jag tycker speciellt illa om att alkohol är ett självklart inslag i nollningen. Det kallas för lite fester för att man ska lära känna varandra. Man börjar alltså som nolla, vilket är lika med ett ingenting och

målet är att man skall bli teknolog. Man har en slags fest där man blir

upphöjd till etta. På den här festen ska minusnolloma överraska plusnolloma genom att dansa cancan. När man sade till mig att göra det,

sade jag: Aldrig i livet att jag gör det Varför skulle jag dansa

cancan Några tjejer hakade på och vägrade också. Men andra ställde upp. Min tolkning är att traditionen säger att man ska bevisa att man är mer kvinna än teknolog. Jag kände att jag hade ingen att prata med på Teknis. Fort upptäckte

jag att Oj, det här fick man inte säga Jag ska ge ett exempel. Jag och

två tjejer som jag umgicks med satt en dag på vårt fik. Plötsligt sade en

av dem jävla invandrare, när hon berättade någonting. Då sade jag

ifrån: Så där kan du inte säga. Sverige hade inte kommit någon vart utan sina invandrare. Sedan talade de här två, som skulle föreställa

mina vänner, inte med mig på ett tag Likaså möts man av oförståelse,

om man ser på Teknis med feministiska ögon. Andan på Teknis präglas av borgerliga, manliga och etnocentriska värderingar.

Jag kan inte säga att det är jobbigt tjej att delta i föreläsningar som och lektioner. Oftast är det lättare att få hjälp som tjej än som kille. Men det finns tillfällen då tjej möts både kvinnoförakt och man som av sexuella trakasserier. Nu senast satt vi några tjejer och en kille och jobbade vid våra datorer. Så försvann plötsligt detjag hade skrivit, trots jag hade dubbelsparat. När den dataansvarige kom förbi, sade jag: att Här har jag suttit i två timmar och jobbat och så försvinner allt. Kan du hjälpa mig Men han gick bara förbi mig och sade: Oftast är det fel på den sitter framför datorn. Jag kan inte ha hört rätt, tänkte som och så frågade jag igen: Kan du hjälpa mig I stället gick nan jag fram till min manliga kamrat satt och ritade sin skärm och till som

honom sade han: Åh, vad du är duktig. Jag kan lära dig mer. Jag satt

där och kände mig så förnedrad, tog i alla fall mod till mig och men frågade igen efter halvtimme. Då erbjöd sig den duktige killen att en hjälpa mig, och sedan hjälpte också den dataansvarige till. Men han ville inte förklara vad felet i min dator berodde på. Efter det de sig båda och tittade Internet. De tog fram satte Playboy-bilder dataskärmen. Den dataansvarige satt med och tittade, trots att det liten sal och flera tjejer var där. Efter ett tag var en skrev jag ut mina sidor och samtidigt tryckte den dataansvarige fram en bild, flicka i bikini. egen en Sådana bilder kan hitta lite här och där. De flesta verkar tycka man att det här är okay, och säger: Kan du inte ta ett skämt Ibland får också sexistiska kommentarer. Jag t.ex. på tentapub och en man var en fösama sade: Varför är inte du full Jaja, det sugs väl upp av av brösten Underförstått att jag hade så stora bröst så alkoholen försvann i dem. Oftast tänker tjej att det är eget fel, eller att det man som ens är så här överallt. Men det gör det svårt för tjejer att trivas. Det också är jobbigt är att möter så få kvinnliga förebilder. som När vi börjar på kurs, brukar vi få bilder alla är med och en som kursen. Det är mest sekreterarna på de bilderna som är arrangerar kvinnor. Få kvinnor Teknis är lärare. Likaså är de företrädare för arbetslivet möter under utbildningen mest män. som Det är svårt att prata med tjejer också att det är jobbigt att vara om tjej på Teknis. För de flesta är det lättare sig och blunda för att anpassa missförhållanden. Jag avstår ofta från att kommentera sådant som jag är kritisk till, förjag känner att jag trots allt vill stanna kvar och bli klar

med min utbildning. Jag skulle önska ändrade på nollningen. Att varje människa att man började på Teknis fick känna sig välkommen och att både tjejer som och killar från första dagen skulle känna sig lika mycket värda som alla

andra. Dessutom skulle vilja se fler kvinnliga förebilder, både

som ämnesföreträdare och representanter för arbetslivet. som

Vid ett tillfälle när jag offentligt kritiserat utbildningen blev prefekten och studierektom så arga

att de nog gärna spikat upp mig och använt mig som piltavla. Konfrontationen med dem var obehaglig med

förtäckta hot, det.

som jag upplevde

Studerande i romanska språk och litteraturvetenskap, 27 år

I min familj finns ingen egentlig studietradition, jag är uppväxt i men en medelklass med stark allmänbildning. Jag började läsa franska 1990 for jag hade jobbat som aupair i Frankrike och läste jag litteratursen vetenskap 1991. Jag förväntade mig att det skulle roligt och öppet, vara att kunskap skulle vara något tillgängligt, att man skulle få ställa vilka frågor man ville. Från början var det de manliga studenterna, än snarare lärarna, som använde en teknik for att slå ner en och bankade en i

huvudet med faktakunskaper. Bristen på bildning i min bakgrund, att

inte ha de rätta koderna i den akademiska världen, gjorde att det kändes som om leråkems jordkokor hade fastnat under mina naglar, och jag skämdes över de där skitiga naglarna. Så ramlade jag över en bok om litteraturvetenskap och kvinnor av den australiensiska kvinnoforskaren Dale Spender. Det ögonöppvar en nare. Jag satte mig med min kurslista och började räkna och fann att det

var under 10 procent kvinnliga författare med på listan, många dessutom

under rubriker som välj två av flera och då valde klassen alltid manliga författare. Så det blev i praktiken bara 3-4 procent kvinnor och resten manliga författare Jag startade studentfackligt arbete och upplevde väl att jag var välkommen av institutionsledningen tills jag började bli alltför ifrågasättande för deras smak. Vid ett tillfälle när jag offentligt kritiserat utbildningen blev prefekten och studierektom så arga

att de nog gärna spikat upp mig och använt mig som piltavla. Kon-

frontationen med dem obehaglig med förtäckta hot, jag var som upplevde det. I den vevan började jag ett feministiskt C-seminarium och där var alla så vänliga och hjälpsamma. Efter att ha upplevt en sån öppen och välvillig atmosfär drar man sig for att konfronteras med de andra

seminariema. Jag känner att den institutionen drar jag mig för att söka

till, jag skulle vilja forskarstudera.

även om Hos mig finns länge omedveten fast stark, motor till kvinnoen,

vetenskap i min bakgrund. Det är kraftig önskan att kombinera

egen en

två världar dels min gammelmormors, statare och som jag är

som var uppväxt med, och dels den akademiska, vetenskapliga, världen.

Positivt teologen är det finns väldigt många

på att starka tvingas antingen helt tjejer - man att ge upp

bli stark. Kvinnorna är oerhört aktiva och

eller väldigt

det inte alltid.

mycket medvetna. Men hjälper

Studerande, religionshistoria, 31 år

Min är högutbildad, hon är barnmorska, det räknas inte

mamma men i det akademiska. Min då Han mycket outbildad, och det är pappa var också relevant i sammanhanget. 1983-84 läste jag några poäng direkt

efter skolan och kände jag att jag ville göra något annat. Jag hade sen bestämt mig för inte bli min nåt sätt hamnade att som mamma men

jag i sjukvården i alla fall och blev undersköterska. Men en sak ville jag inte ha och det fast tjänst, utan jag reste ut i världen istället. Jag

var

gick också vecka sjuksköterskeskolan och kände bara ett enda

en

stort släpp ut mig

Men jag teologie kandidat och religionshistoria är det ämne jag nu är har läst vilket är ovanligt. Jag inte riktigt där. mest av, passar

Religionshistoria är det teologiska ämne har flest kvinnor, både vad

som gäller anställda och vad gäller studenter. Annars är institutionen

mansdominerad med de tungt manliga inriktningarna kyrkohistoria,

bibelvetenskap, tros- och livsåskådningsvetenskap.

Många kvinnor intresserar sig för etik och dogmatik. Det finns totalt en

kvinnlig professor och tre kvinnliga lektorer på institutionen. Nånstans i mig misstanken när religionen inte längre gnager att nu maktfaktor så släpps kvinnorna in. Idag är än hälften av alla är en mer studenter kvinnor. Men kommer inte undan diskussionen exman

empelvis kvinnoprästmotståndet. I våras det karl som är känd

om var en

för att kvinnoprästmotståndare sökte docentkompetens.

vara som Studenterna och kvinnorna menade att han dessutom inte hade de

akademiska och pedagogiska meriter behöver för en docent-

man

kompetens. Att i det läget ge honom den vore att belöna honom för hans åsikter. Han behövde docentkompetensen för att söka vidare i tjänstehierarkin. En klapp axeln. Han fick den. Jag passar inte i ämnet, sa jag. Det beror att jag till skillnad från de flesta läser teologi varken vill bli präst, eller är aktiv inom som kyrka och samfund. Positivt på teologen är att det finns väldigt många starka tjejer tvingas att antingen ge upp helt eller bli väldigt - man stark. Kvinnorna är oerhört aktiva och mycket medvetna. Men det hjälper inte alltid. Det var en kvinna som ville skriva en avhandling om Maria Magdalena inom konsten, för hon är konstvetare också, men det var inte tillåtet. Det hette att det fanns inget skrivet om Maria Magdalena Trots att det finns nunneorden som heter Maria Magdalena en i Frankrike. Men den här kvinnan fick helt enkelt inte skriva den avhandlingen. Förväntningarna när jag började läsa 1992 var att man tänkte att man skulle få läsa och lära sig en massa. Men så möter man istället den totala omedvetenheten och okunnigheten och inkompetensen när det -

handlar om kvinnoperspektiv. Jag skrev min C-uppsats om kvinnosyn

inom judisk mystik, kabbala. Det var en traditionell textstudie. Men den

ansågs vara jätteovanlig. Antagligen för att den hade ett kvinnoperspektiv. Jag fick en väldigt bra kvinnlig handledare och sen fick jag lite

hjälp på Forum for kvinnliga forskare, med att söka på databaser.

Till feministseminariet på teologiska institutionen kommer många

kvinnor. Men det seminariet är utanpå och det går inte att tillgodoräkna sig sitt deltagande där. Att vilja ha en egen kvinnokurs har kallats segregation och att stänga ute killarna. Ändå har vi haft jämställdhetsstudiedagar genusperspektiv, och vi har prefekt som försöker. om en Jag tar plats som tjej men jag tar ändå inte lika mycket plats som killarna. Det gör mig mest upprörd är inkompetensen. Senast hade jag ett som samtal med studierektom och han tyckte att det var extremt att tycka att kvinnor borde ha 50 procent av alla professurer. Extremt Ett annat exempel är att mina examinatorer tyckte att det var slutprodukten som räknades när vi skrev C-uppsats. Det innebar att inte hade några uppsatsseminarier över huvud taget förrän det dags att lägga fram var C-uppsatsema. Då kom det fem stycken deltagare. Jag tror inte att det synsättet kvinnor så bra. Jag tror att vi tycker att själva passar mera uppsatsskrivandet, hela utbildningen är, eller borde vara, en process. Jag har tänkt att jag ska söka in på doktorandutbildningen men på det ämne religionshistoria som jag vill komma passar inte - -

professorn mig. Jag vill fortsätta att skriva om judendom och i det ämnet finns en kvinnlig professor som passar mig bättre.

Jag kan känna mig fundersam

på var jag ska plocka de 40 poäng som inte går att läsa kvinnovetenskapligt.

Studerande, Institutionen för kvinnovetenskap, 31 år:

Min väg in i den akademiska världen började 1993. Jag kommer från arbetarklassen, så jag kom i världen med en stark klasskänsla. Det var också en fördel att ha jobbat i kvinnorörclscn som jag har gjort sen 1985 framförallt mot det sexualiserade våldet. Jag började med kvinnohistoria och läser nu tvärvetenskapliga kvinnostudier. Krasst uttryckt har jag pluggat i en skyddad verkstad hela tiden. När

jag läste kvinnohistoria fanns det bara två män på hela kursen, en

slutade direkt och efter halva kursen. Det tyckte jag var väldigt en positivt för då gick ingen extra energi till att försäkra de här killarna att de inte skulle ta det personligt när vi talade mäns strukturelom om förtryck av kvinnor.

Vad jag har saknat i utbildningen är dels klassperspektivet och dels frågetecknen kring heterosexualitet. Det är för lite verklighetsförankring.

Så jag hade viss kritik mot universitetsvärlden när jag började. Det en går inte att komma ifrån att det är medelklassvärderingar, och dessutom

patriarkala sådana råder. Det jag saknar generellt i kvinnoforsk-

som ningen i Sverige är forskningen i sexualiserat våld och forskning av hur sexualiteten är konstruerad, hur kvinnors underordning och mäns överordning sexualiseras. Det finns viss acceptans idag att forska en varför kvinnor tjänar mindre, men vill man se på det sexualiserade i strukturen så möter man motstånd.

Jag kan känna mig fundersam var jag ska plocka de 40 poäng inte går att läsa kvinnovetenskapligt. Jag riktar mig en fil

som kandexamen. Men då måste jag ut och läsa andra linjer där nog

det inte finns enda feministisk värdering, det blir inte roligt. Det

en

borde vara obligatoriskt alla kurserprogram att ta upp jämställdhet.

Problematiseringen kön verkar det vara en enorm brist har jag av förstått av andra studerande.

Det jag saknar mest på idéhistoria är att det inte finns någon som helst beredskap när man kommer från de feministiska kurserna där man alltid befinner sig i frontlinjen.

Studerande, idéhistoria, 26 år:

Jag började plugga för att min mamma är akademiker. Jag har alltså haft

en kvinnlig förebild. Det var självklart för mig att göra det. Men efter

gymnasiet tog jag en paus några år och reste och jobbade på posten eller dagis. Men sen började jag läsa statskunskap. Jag hade också väntat mig att det skulle vara upp barrikadema. Att det skulle vara engagerande på djupet. Men ämnet visade sig vara så positivistiskt inriktat. Så jag tänkte det är inte mitt ämne. Var fanns de stora frågorna i livet Filosofi, det är mitt ämne, tänkte jag och bytte. Men i filosofin fanns ingen andlig dimension, så

det var också fel för mig. Men religionsvetenskap, tänkte jag då, det

var nog mitt ämne. Och där fanns det åtminstone en bra baskurs där jag fick min första feministiska föreläsning Då visste jag vad jag ville. Men

direkt efter hade traditionell bibeltolkning. Och då gick det ännu mer

upp för mig vad jag inte ville ha. Men så tänkte jag idéhistoria Det jag för-väntande mig av universitet förstod jag inte förrän mitt feministiska intresse väckts. Det var att få en enhetlig världsbild. För det första i bemärkelsen att löst hängande kunskaper integreras. För det andra att mina upplevelser och erfarenheter av livet skulle kunna dels

få vara grunden för mitt kunskapssökande, dels speglas i de tolkningar

av verkligheten som vetenskapen bidrar med. Men så blev det inte.

När jag började idéhistoria så visade det sig faktiskt vara mitt

ämne utom att de feministiska perspektiven fattades grundkursen. Jag

hade ännu inte fattat att man måste läsa sig dubbelt, jämfört med de

studenter som inte är feminister. Så jag har tagit kvinnovetenskapliga kurser parallellt. Sedan man blivit feminist har studiebördan blivit dubbel. Det jag saknat mest på idéhistoria är att det inte finns någon som helst beredskap när man kommer från de feministiska kurserna där man alltid befinner sig i frontlinjen. Så kommer man tillbaka till sitt ämne och är liksom felprogrammerad jämfört med de andra som går

där. Nu funderar jag att åka utomlands för att fördjupa mig i

feministiska studier. I Sverige kan man bara få delkurser inom området.

Det andra stora problemet jag upplever på universitetet är att

pedagogiken är utformad för män. Manliga lärare är försumliga och arroganta och trots att de har förstått att det är fel så struntar de i det.

Det är akademiskt korrekt att och det är genom detta som vara man

utgallringen till högre nivåer sker. Man ska låtsas att alla är selfmade

men och att man inte lär sig av varandra. Tjejer är beroende bekräftelse hela tiden och det stödet får man av inte på universitetet. Bekräftelse i den meningen att man i inlämingssituationen kan samarbeta och erkänna varandra. Det är en myt att man är selfmade, egentligen bollar emellan sig i bollsport och det man som är killarna som bollar. Man måste sluta marginalisera feministiska teorier på universiteten. Vi har litteraturlistor där det börjar komma böcker om och av kvinnor

föreläsarna kan ingenting om dem. Så då tycker inte studenterna att

men

det är meningsfullt heller. Kvinnovetenskap är en specifik ämnes-

kompetens. Jag har inte insett att det har saknats feministiska teorier när vi har haft teori och metodkurser. Man ska kräva att föreläsarna kan dessa teorier. Om jag inte kan min kurs får jag inte godkänt de får men sin lön och sina befordran år ut och år in det är skamligt - Det borde obligatoriskt att läsa feministisk kurslitteratur och att vara frågor på den ska finnas på tentoma. Alla lärare skulle tvingas till att

fortbilda sig i genusteorier. Det borde forskas kring hur de osynliga

mer strukturer håller kvinnor borta Allt förändrar är bra, som opererar. som att alla kvinnliga forskare sätter igång och lär ut allt de kan, lobbyverksamhet, mecenater, fadderverksamheter. Mentorprojekt. Vad som helst är bättre än ingenting. Dessutom måste alla undervisar på universisom

i framtiden genomgå obligatorisk pedagogisk utbildning med

teten en

genusmedvetenhet. Lärarna på universiteten har stor betydelse för unga

människor precis blivit vuxna; de måste ta sitt ansvar som som förebilder.

så det kille första bänken i

Det var typiskt, var en på

vände Ja varför

kostym som sig om och sa tjejer, säger ni ingenting Det blev dödstyst.

Studerande, statskunskap, 30 år

Mina föräldrar inte akademiker flera mina syskon har blivit var men av det. Vi är systrar och hade två bröder. Fem systrar gick vidare till sex universitet medan killarna blev bilmekaniker respektive snickare. Mamma blev glad bara började på gymnasiet. Gymnasiet var inte man

min grej jag tänkte att universitetet skulle det vara högt i tak.

men Det kille fick mig på att läsa statsvetenskap, en kille jag var en som träffade när jag läste ryska. Jag läste halvfart och den första lärare vi hade, väldigt entusiastisk och kom med fart och fläkt. en man, var Han i slutet sin doktorandutbildning. Halvfarten var roligast, sen var av har det inte varit så kul. Statsvetenskap är hos helt mansdominerad, i teorier, läroböcker, oss lärare allt Det skulle jätteroligt att ha en kvinnlig statsvetare som - vara lärare. Det har jag aldrig haft. Man söker samtal och de finns inte. Sen när börjar läsa kvinnokurser jag har läst 40 poäng var det man - första gången jag hade kvinnliga föreläsare så kommer diskussionerna. -

Man får uppleva att erfarenheter delar med sig blir del av

man av en utbildningen. Alla föreläsare kom från Tema i Linköping och man fick kontakter med Forum för kvinnliga forskare. Då insåg jag hur mycket jag hade missat. Jag höll föreläsning för tvåoma i Statskunskap och skulle vi en sen diskutera det fanns något behov av feministiska teorier inom om statsvetenskapen. Men diskussionen kom istället att handla om varför

inte kvinnor talar seminarierna. Det var så typiskt, det var en

mera

kille på första bänken i kostym vände sig och sa Ja tjejer,

som om varför säger ni ingenting. Det blev dödstyst. Utom tjej och en annan jag tillsammans bildade en grupp. som På universitetet ska lära sig att tänka kritiskt och då fattas den man

feministiska biten. Vi hade exempelvis en lärare som konsekvent avbröt

kvinnorna och killarna bättre på papers och gillade dem mest. Vi gav

några tjejer gick i protest och pratade med den manliga

var som studierektom. Han ville att vi skulle prata direkt med läraren, så då gjorde vi det utan resultat. Sen gick vi tillbaka till studierektorn som då

trodde att allt världen. De motståndare men han vågade trots

var ur var det inte gå emot sin manliga kollega. Jag upplever mig inte direkt diskriminerad. Men när man som jag är

medveten kvinnoförtrycket och är intresserad av kvinnoperspektiv

om

inom min utbildning, kan man ibland känna sig utanförställd. Åberopar

feministisk vinkling på ett statsvetenskapligt problem är det ofta

man en så att ignoreras eller mindre. Jag tänker inte doktorera i man mer statsvetenskap, det verkar vara så instängt. Jag känner en kvinnlig doktorand känner sig utanförställd hela tiden. De manliga doktoransom derna fikar läraren med inte med den kvinnliga. Det verkar så svårt men

utesluten. Och det finns inga kvinnliga handledare. De manliga

att vara handledarna läser inte den feministiska forskningen.

Jag känner inte att jag har fått uppmärksamhet kurserna i

statsvetenskap, däremot på kurser med andra ämnen.

Jag minns att jag på B-kursen frågade läraren som numera är professor i Lund om det fanns några kvinnliga portalgestalter och han sa att det har aldrig funnits några sådana.

F.d. studerande, konstvetenskap, 31 år

Anledningen till att jag började läsa var att jag ville bli konstnär. Jag började på konstskola i Gävle och gick där i två år, men sen lessnade en jag på det; det handlade bara manliga konstnärer, det fanns inga om kvinnliga förebilder. Och frågade man så fanns det inga kvinnliga konstnärer. Jag sökte då till Uppsala, men kom inte konstvetenskap. Det här var 1985, och jag började läsa idéhistoria istället. Jag var inte speciellt medveten, men jag hade stora förväntningar för jag trodde det var ett öppet ämne. Idé, det låter öppet. De ser sig som öppna också, så fort man börjar ifrågasätta dem är det tvärstopp. Jag men

minns att jag B-kursen frågade läraren är professor i

som numera Lund det fanns några kvinnliga portalgestalter och han sa att det har om aldrig funnits några sådana. Sen började jag läsa konstvetenskap och det gick bra både på A- och

B-nivån, antiken och framåt pang pang. Jag ifrågasatte ingenting och

lärarna bekräftade mig för att jag duktig. Men så begick jag det var stora misstaget att 1989 gå en kurs om kvinnliga konstnärer som en odisputerad mycket erfaren kvinnoforskare hade. Samtidigt började men

den kvinnohistoriska kursen på Centrum för kvinnoforskning, och jag

för kunde jag börja

gick den också. Det var en fantastisk upplevelse nu

formulera det jag hade upplevt och tänkt Men det som hände mig på konstvetenskapliga institutionen var att

från att ha varit duktig elev blev jag en olydig elev. Professom sa att

en kvinnoforskaren hade kursen kvinnliga konstnärer hade som om förfört mig, han använde det ordet. Men var 12 stycken som gick hennes kurs och vi gick alla vidare C-kursen och då fick sen institutionen totalpanik, Jag tror hon fick hålla den en eller två gånger men sen slängdes hon ut med motiveringen att man måste vara

disputerad for att få hålla en kurs på B-nivå. De såg att vi var så många

började skriva om kvinnliga konstnärer på C-nivån och vi hade alla som handledare eftersom det inte fanns institutionen samma någon annan

kvinnovetenskaplig inriktning. Då beslöt institutionsled-

som hade en ningen att man måste skriva D-uppsats för att komma forskarutbildningen och på den nivån fick vi inte ha henne som handledare mer.

Samtidigt vi flera stycken starka feministkandidater till som var forskarutbildningen så bestämde sig institutionsledningen för att bara ta in två stycken gången och då bara såna som forskar på något ämne det finns kompetens för bland de fast anställda. För mig känns det som att varje gång jag har blivit klar med nivå så har ribban höjts. som en Jag har 200 poäng och beslöt då att byta inriktning på min utbildning. Så jobbar jag på arbetsplats med en akademisk tradition och numera en jag kan arbeta med mina projekt även på arbetsplatsen. Så jag egna skriver mina uppsatser och forskar bredvid. Det skulle inte falla mig att på de destruktiva seminarierna på universitetet. Jag har kontakt med andra kvinnoforskare och jag tycker att det är vad jag behöver. Jag har så mycket emot mig ändå varför ska jag utsätta mig för det akademiska motståndet också Hela universitetsstrukturen måste förändras. På vissa institutioner finns det bara enda professor har all makt över allt och alla. en som

Godtycket måste bort. Man borde införa ett mer anglosaxiskt system

med olika professurer för att tillgodose olika inriktningar bland typer av studenter och doktorander. Det borde vara en manlig och en kvinnlig lärare på alla muntliga tentor. Skrivningarna borde vara anonyma för lärarna rättar. De ska inte veta det är kvinna eller en man som om en har skrivit. som

Nästan alla de doktorandkurser jag har gått ingen av har jag någon större nytta av. Det tycker jag är

kränkande.

Doktorand i pedagogik på Iärarhögskola, 50 år

en

Jag började studera 1977 och sedan dess har jag alltid haft någon kurs på gång. Men egentligen arbetade jag till 1988 inom kommunal förvaltning, fick tjänst adjunkt en mindre högskola. men sen en som Samtidigt är jag antagen doktorand på lärarhögskola. som en

Jag hade inga speciella förväntningar när jag började. Jag bara slängde mig på alla kurser fanns att tillgå. Först efter ett tag

som

började jag fundera självständigt mitt eget projekt.

mera Det hör till saken att jag har skrivit en tre, fyra läroböcker och har

utvecklat ett pedagogiskt program som är mycket använt i många

kommuner. Jag tänkte att jag skulle presentera mig för professorn och

han frågade om jag hade tänkt på vad jag skulle skriva avhandlingen

om. Jag svarade att jag är intresserad av pedagogisk planering och han sa jaha och vart tror du att du kan komma med det. Jag hörde direkt att han menade ungefär kom inte här och tro att du ska ha några

favörer för att du har skrivit något förut, nej här börjar vi från början.

Så jag sadlade om och valde ett annat område. 1990 kom jag på forskarutbildningen och tog som sagt den ena kursen efter den andra

som bjöds. När jag nu har kommit en bit avhandlingsarbetet så inser jag att nästan ingen av alla de kurser jag har gått har jag någon

större nytta av. Det tycker jag är kränkande. När jag börjat skriva nu avhandlingen är jag tvungen att läsa tusentals sidor igen. Här borde man granska kursutbudet till doktoranderna. Kurser borde också

komponeras ihop utifrån deras behov och inte bara utifrån den tillgängliga professorskompetensen.

Det jag saknar i forskarutbildningen är samarbetet. Mycket arm-

bågande och ensamjobbande är det fast vi bara är kvinnor i gruppen och

handledaren är kvinna. Det finns en akademisk kultur som sätter sin prägel på det hela. Man tror att man riskerar något om man ringer upp en seminariekamrat och frågar vad sysslar du med, borde vi inte

samarbeta Då blir det ett så personligt plan. Jag saknar mera organiserade former för samarbete.

Det är en hel del på högskolan som har sökt och kommit in på forskarutbildningar och det har blivit en del konkurrens. Jag känner att jag inte vill delta i den där konkurrensen. Det märks kommer när man i augusti; folk frågar hur går det, hur mycket har du skrivit under sommaren, när ska du disputera. Då säger jag istället att man måste leva också. Det intrigeras kring oss doktorander och just nu satsar man på en manlig kollega och hoppas att det inte ska komma någon från den medvetna kvinnliga sidan och utmana honom.

60-100 000 kronor per år av den egna forskningsnämnden på

högskolan får alla som doktorerar. Men man måste jobba samtidigt och sen ska man åka till universitetsorten där man är inskriven som doktorand en gång i veckan. Det blir stressigt. Vi har bara en doktorandtjänst som skräddarsyddes till en man. Klimatet är sånt att man inte kan tacka nej heller till övertid och så står jag där med pengarna men inte med tiden att skriva färdigt min avhandling på. Det är som att man inte respekterar ett avhandlingsarbete lika mycket om det är en kvinna och inte en man som håller på med det. Professorer borde gå handledarutbildning för det är en konst som få behärskar. Jag tycker man kan kräva att en handledare går in i min process, backar upp mig och leder mig. Varför vill del handledare en

inte dela med sig Jag saknar också där tipsar varandra, en grupp man där kan få hjälp att bedöma hur pass rimliga ens tolkningar är. Att man tala hur skapar sig vetenskaplig blick, vad är forskning om man en Högskolan miljö är ingen vanligt arbetsplats. Det är ett ställe där som ränner runt i korridorema och fixar och myglar till sig ensamma vargar och konferenser och begår kriminella brott. Det finns inga regler resor och rutiner. Man är skiträdd for hur fakturor ska skötas etc. Man pratar inte med varandra och utvecklar inte sina relationer. Man vågar inte konfronteras med åsikter. När märker att det finns olika åsikter man slutar att prata. Jag efterlyser en pedagogisk utbildning till man högskolelärare.

Jag ville ha en kvalificerad utbildning, intellektuell stimulans, uppskattning och stöd för det jag gjorde. Inget av detta har uppfyllts.

Doktorand i litteraturvetenskap, 28 år

Man kan väl säga så här att min väg i det akademiska livet har varit

obehagligt rak. Jag gick ut gymnasiet och tog sen en fil kand på utsatta

tre år. Jag skrev min C-uppsats i litteraturvetenskap, vi var ungefär 20 seminariet och min handledare rekommenderade mig att personer fortsätta. Jag hade skrivit väldigt traditionell uppsats med vår en nuvarande professors bok som huvudbok. Det här 1988 och vi studenter det här C-seminariet kände inte var till att det fanns något hette feministisk litteraturvetenskap. I min som fanns det visserligen några tjejer skrev Elin Wägner och grupp som om de räckte handen och uttryckte åsikter att det var för lite upp om kvinnor på kurslistoma. Det hade jag själv inte reflekterat över innan de

påpekade det tyckte att de hade rätt. Men samtidigt tyckte jag att

men de här tjejerna lite jobbiga, de satt och stickade lektionerna och var sa. Några år blev jag antagen forskarutbildningen vid senare litteraturvetenskapliga institutionen. Från ettan i grundskolan genom

gymnasiet och grundutbildningen på universitetet hade jag varit bäst i

klassen. På forskarutbildningen blev jag plötsligt sämst, åtminstone

kändes det så. Det jobbigt, trots att jag till viss del ändå var

var förberedd på att det inte lätt för kvinnor i den högre, akademiska var

världen. Jag hade dragit mig lite för att påbörja doktorandstudierna eftersom min mammas erfarenheter hade avskräckt mig. Hon disputerade vid 47 års ålder och hon trodde att hon skulle få jobb på sin institution efter det. Men då visade det sig att de manliga professorerna var trötta gamla kärringar och ville anställa unga killar. Jag hade trots allt höga förväntningar och krav utbildningen när jag började doktorera. Jag ville lära mig någonting. Jag har ett socialt patos så den feministiska inriktningen kändes vid det här stadiet som helt självklar för mig. Jag ville ha en kvalificerad utbildning, intellektuell stimulans, uppskattning och stöd för detjag gjoide. Inget av detta har uppfyllts. Det känns extra bittert eftersom jag hela tiden har finansierat studierna själv med studielån. Omjag ska beskriva min upplevelse av doktorandutbildningen så var det inte som att in i en vägg. Utan det var snarare som att gå i en deg. Man kan inte göra någonting eftersom det är svårt att sätta fingret på vad är fel. Detjag kan konstatera är att litteraturlistorna är under som alla kritik, ingen kurslitteratur är under femton år gammal, och seminarierna fungerar inte heller bra. Det postmoderna och det feministiska existerar inte, förutom på tidningarnas kultursidorna förstås. Jag känner mig egentligen inte illa behandlad för attjag är feminist. De unga killarna som vill vara postmoderna kan också bli styvmoderligt behandlade. All vetenskap ska vara bevisbar och objektiv, även om ingen utanför vår institution trott det de senaste tjugo åren. Professorerna är väl ungefär i min pappas ålder och liksom med min pappa kan man inte ta allt de säger allvar. Men de kan vara snälla ibland. Jag funderar varför de ändå föredrar killarna trots att de vill vara för professorerna besvärligt postmoderna. Det enda jag kan - komma på, för att dra liknelsen med min pappa vidare, är att i min ungdom karlar som höll med humanistiska ämnen lite pappas var misslyckade. Därför kanske professorerna ger killarna alla pengar i första hand så de ska slippa skämmas för släkten. Det är därför de får doktorandtjänster och timmar och hjälps framåt. Det är svårt att sätta fingret på om det finns kvinnoförtryckande strukturer, många av lärarna på min institution är till exempel kvinnor. Men jag kan säga att rent allmänt är hierarkierna ett problem för min personliga del. För mig är intellektuellt utbyte bara möjligt om man sitter och samarbetar i grupp och seminarierna. Men killarna tycks vara mer vana vid konkurrenssituationer. Jag försöker vara aktiv på varje doktorandseminarium men förblir alltid totalt osynlig. Det sättet att konkurrera där uppvärderar respektive nedvärderar varandra är man

mer subtilt. Om det var tydligare skulle gärna skrika och slåss, men

det är kan jag inte riktigt säga vad som är fel och vem det är fel som nu pa. Om jag fick önska mig någonting skulle det vara att mina förväntningar infriades. Jag vill ha kvalificerad utbildning, till det räknar en

jag feministisk kompetens, jag vill föra intellektuella samtal och känna

stöd för det jag gör. Jag vill att det ska vara en jämn fördelning mellan

killar och tjejer på alla nivåer. När man studerar på grundnivå, men

även högre förstås, borde ha tillgång till möjligheten att kunna man välja ifall vill ha kvinnlig eller manlig handledare till exempel. man en Det är ofta lättare att tala med någon kön som man själv, så av samma

varför ska inte tjejer kunna åtnjuta den fördelen killarna redan har

som haft i alla år

Då fick min handledare varken hade

jag reda på att presenterat publikationen eller tagit upp mina poäng. Men om alla de andra hette det att de hade goda

prognoser.

Doktorand i romanska språk, 44 år

Jag kom till Sverige 1979 politisk flykting från Latinamerika. Där som

hade jag studerat antropologi och historia. Men att studera där var som

livsstil. Universiteten fulla människor ville förändra saker en var av som och ting i Latinamerika, till exempel menade vi att det var viktigt att

förändra utbildningssystemet från grunden. Min erfarenhet då var att vi kämpade tillsammans kvinnor och män universitetet för ett nytt

samhälle. Jag trodde den akademiska världen såg likadan ut i Sverige. När jag kom till Sverige jag så mycket barn i god bemärkelse att man har var -

paradiset med sig, det står i bibeln, fast jag inte är troende. Jag var

som mycket och hade mina erfarenheter från livet och så mötte jag de ung hemska förhållanden finns på universitetet. Jag trodde jag kom från som planet, jag blev helt chockad, vad är det händer, är det för en annan som

jag invandrare Det tog mig 10 år att vakna och inse att jag hade

att är

hamnat i ett system gjorts borgerligheten för hundra år sedan.

som av Jag hade manliga kamrater förut, i Latinamerika hade tyckt att män som och kvinnor lika värda, plötsligt, i det svenska var men som nu

universitetssystemet uppförde sig svenska män. Jag jobbade gratis

som

i fem år för ett litteraturprojekt tillsammans med kamrat från en Latinamerika. Han doktorerade och gjorde karriär på vårt gemensamma projekt medan jag städade för att ha råd att fortsätta forska. Om jag städar eller är akademiker eller revolutionär är för mig hopblandat. Det som räknas är de mänskliga värderingarna. Men att komma frisk som en blomma och uppleva att ingen ser dig, fast du har så mycket att ge till alla. När jag gick till dekanus och

klagade han att det är vanligt i forskarvärlden att det finns de som

sa

uppfattar att en kamrat har använt material som är ens eget. Då ska man

skriva en inlaga för att Visa att den personen inte är så stringent. Jag satt där och tänkte varifrån kommer dessa orättvisor Hur kommer det sig att dessa personer kan få tjänster I Latinamerika hade det varit uppror och de hade försvunnit från universitetet. Jag skulle också kunna berätta om hur min kamrat behandlade mig i forskarrummet hur han trakasserade mig sexuellt så fort min pojkvän gick ut ur rummet. Detta att kvinnor aldrig är bra, hur länge ska vi bära det på våra axlar Från min förste handledare fick jag höra att jag inte skriver bra, inte uttrycker mig tillräckligt bra. Jag skulle antingen öva

ständigt eller aldrig skriva. När jag kom till Sverige läste jag alla möjliga kurser fanns för

som att komma på universitetet. 1981 blev jag antagen till lärarlinjen men mitt trauma där att lektorerna att jag inte skulle kunna undervisa var sa i svenska så jag bytte till ämneslärare. 1985 hade jag en färdig fil kand examen i franska och spanska och 1987 blev jag antagen till forskarutbildningen. 1984, som sagt, hade jag påbörjat projektet tillsammans med min manliga kollega. Det handlade

om 1800talslitteraturen i mitt hemland och jag tyckte det var jätteroligt.

Jag tog studiemedel när jag kom på forskarutbildningen. Naivt

tyckte jag att okay, jag gör det ändå för det är så roligt. 1990 publicerade jag min första bok i mitt hemland och fick jättefina recensioner. Dem skickade jag till min handledare, som också var från Latinamerika. Han var väldigt konstig mot mig trots att vi hade samma politiska uppfattning och kom från samma svåra förhållanden, men jag var länge

lojal mot honom. Alla obligatoriska poäng jag hade tagit, tillsammans med min första publikation, och alla mina extrapoäng jag tänkte att det finns sen ingen annan på romanska institutionen som har alla poäng klara eller som har publicerat sig, så jag skulle nog få utbildningsbidrag. Men när jag kom hem så institutionsledningen att nej, du har inte fått sa utbildningsbidrag för ingen har presenterat dina poäng, och talat för din sak. Jag bad att få titta alla papper i ärendet och då fick jag reda på att min handledare varken hade presenterat publikationen eller tagit upp

mina meriter, men om alla de andra hette det att de hade goda

prognoser

.

Så jag gjorde anmälan och sa att jag måste byta handledare. Då

en

kallades jag till ett enskilt samtal i enrum med prefekten och min

handledare. De meddelade mig att om jag inte återkallade min begäran så skulle jag aldrig få disputera på institutionen. Jag höll fast vid min

anmälan. Jag tänkte på alla principer vi kämpat politiskt i Latin-

som

amerika har, och på att det är emot universitetets principer, emot

studenternas intressen, etc. att ge efter för sådana hotelser. Jag bytte handledare, men han jag fick i Stockholm visade sig vara vän till dem. Jag tänkte att man kanske hade andra visioner i en Stockholm och intresserad någon mig som hade kommit var av som långt i sin forskning. Tvärtom. Det visade sig att de hade kommit överens att del mitt avhandlingscorpus till min förste om ge en av arbetskamrat från mitt hemland. Min nye handledare lät mig få veta att

jag hade ett hemskt uppträdande och att jag inte kunde skriva. Han skickade mig ett brev på spanska så fullt av fel att jag inte kunde låta bli att rätta det och skicka det till rektorsämbetet med påpekandet att

landets enda professor i spanska inte borde göra sådana elementära språkfel. Nu har jag äntligen fått bra handledare, kvinnlig litteraturen en historieprofessor, trots att hon har skrivit ett bra utlåtande så har men jag inte fått någon förlängning mitt doktorandbidrag. Det är tveksamt av jag kommer att kunna bli färdig med min avhandling. om

Efter fem års litteraturstudier har jag fortfarande

fått feminism.

aldrig vettig undervisning om Jag är

besviken vår för den inte känt

på institution, att ansvar

för intresserade.

oss som är kvinnovetenskapligt

Doktorand i litteraturvetenskap, 27 år

Jag har ingen akademisk bakgrund, kommer från ett litet brukssamhälle. När jag började på universitetet hade jag stor respekt för det och var

väldigt förväntansfull och nästan lite rädd. Inte ett dugg ifrågasättande.

Men jag klart studiebegåvad och gled igenom den ena enstaka

var

kursen efter den andra. Så kom jag på och gick igenom journalisthögskolan.

Direkt efter examen började jag läsa litteraturvetenskap. På B-kursen

var det en kvinnlig lärare som frågade oss om vi var feminister. Det väckte något hos mig och jag blev jätteintresserad, entusiastisk och

nyfiken. På C-seminariet fick vi stifta bekantskap med alla möjliga

litteraturvetenskapliga teorier utom den feministiska. Vår manliga lärare hoppade över den eftersom han inte ansåg sig behärska feminism. Teori- och metodkursen på doktorandnivån gav inte heller möjlighet

till någon större fördjupning. Jag har länge längtat efter att få delta i en

doktorandkurs eller i ett seminarium med feministisk inriktning. Jag har

läst alla möjliga kurser med enbart manliga författare på litteraturlistor-

Men än så länge inte enda doktorandkurs tangerar mitt na. en som ens ämnesområde Efter fem års litteraturstudier har jag fortfarande aldrig fått vettig undervisning om feminism. Jag är besviken på vår institution, för att

den inte känt ansvar för oss som är kvinnovetenskapligt intresserade. Vi

har fått förkovra oss helt på egen hand. Kanske är en förändring gång. För nu har min handledare sett till så att vi kan dra igång ett eget kvinnolitteraturseminarium. Det ser jag verkligen fram emot. Det känns som en nödvändig åtgärd att söka kunskap tillsammans med andra inom samma forskningsområde. I övrigt är det hemskt ensamt att syssla med kvinnolitteratur. Många gånger känns det som att famla i blindo, inte minst när det gäller den rent teoretiska delen av forskningsarbetet. Jag har också en del kontakter med Institutionen för kvinnovetenskap. Att dit känns nästan som att komma hem. Där slipper man försvara och rättfärdiga sin forskningsinriktning. Där förstår folk vad man håller med. Man ska vara taktisk om man vill göra akademisk karriär. Men det

är inte taktiskt att välja kvinnoinriktat. Vid vår institution är konkurren-

sen mellan doktoranderna stenhård och jag ser ingen större möjlighet att få mitt avhandlingsarbete finansierat inom ramen för en forskar-tjänst. Inte minst då feminism står så lågt dagordningen. Det är dessutom ont om adekvata handledare. När min handledare några år går i pension lär doktorander med kvinnovetenskaplig om en inriktning antingen få försöka vända sig till Institutionen för kvinnovetenskap, eller hålla tillgodo med någon av de reguljära krafterna vår institution. Vilket är ohâllbart eftersom både kompetensen och det

genuina intresset verkar saknas.

Några doktoranderna brukar umgås en del fritiden. Jag minns av särskilt en gång när en av killarna och jag tog en och diskuterade.

Efter ett tag sa han att nu kunde jag väl vara mig själv och lägga av feminismen. Hos oss är det en klassisk initiationsrit första gången en doktorand ska tala på ett seminarium. Många har inte sagt ett ljud på flera år. När tjej säger något så blir det oftast bara tyst och sen går man vidare till en något annat. Men när en kille har yttrat sig är det alltid någon annan hakar på och instämmer med honom. Tjejerna får inte alls samma som stöd och därmed blir de också dåliga på att stödja varandra under seminarierna. Jag har inte märkt något öppet motstånd från institutionen. Det handlar mer om brister som aldrig åtgärdas. Utan feministiskt inriktade kurser eller handledare är det ingen som uppmuntrar och fångar upp

grundstudentema. Spiralen går nedåt. Utifrån ser allt prydligt ut. Den

lokala jämställdhetsplanen visar till exempel att vår institution har fler

kvinnliga än manliga doktorander och en professor av varje kön. Men det säger egentligen väldigt lite.

När utreder kvinnoforskningens status räcker det inte med att man undersöka hur många kvinnor det finns en institution. Man måste också till vilken forskning bedrivs, den har ett feministiskt se som om perspektiv eller Kvinnovetenskapen måste uppvärderas, det måste finnas adekvat handledning på alla nivåer och en undervisning som alltid tar könsper-

spektivet i beaktande. Detta gäller inte minst på grundnivå, där en

kvinnlig majoritet studenter ofta gallras ut efter hand, eftersom de av inte kan identifiera sig med de förhärskande, manliga värderingarna. Det duger inte att lämpa över det här ansvaret på fristående kvinnokurser. Dit söker sig de redan frälsta och kurserna motverkar ofta sitt syfte, att de ger de reguljära kurserna alibi att strunta i könsperspekgenom tivet. Institutioner inte klarar att upprätthålla en acceptabel standard som av på detta område bör få bakläxa och straffas via minskade resurser. Kanske bör viss andel av institutionemas eller fakultetemas medel, en åtminstone kan till en början, öronmärkas for kvinnostudier. Resursema då läggas på bra lärare. Och fler doktorander sysslar med kvinnosom forskning kan få doktorandtjänst. De kunde undervisa på grundnivå och på så sätt hjälpa fler gmndstudenter att få ögonen för kvinnoforskupp

ningen. Och när statusen väl har höjts är jag övertygad om att led-

ningarna för landets universitet inser att bra kvinnoforskning innebär viktiga konkurrensfördelar. Den feministiska kompetensen måste höjas över hela landet. Det behövs inte minst bra kurslitteratur gärna tvärvetenskaplig inom kvinnoforskningens område. Idag, liksom för tio år sedan, står vi och

kopierar och drar stenciler. Varje generation får börja om från början. Det behövs litteraturguider, teoretiska antologier, kompendier. Vi är många hungrar efter kunskap och inte alltid vet var vi ska som som söka efter den Så här i efterhand har jag tvingats inse att jag inte hade några speciella förväntningar inför mina studier i litteraturvetenskap. Jag

upplever student lätt passiviseras efter några år i universi-

att man som tetsvärlden. Man socialiseras i rådande värderingar och det är väldigt

svårt att bryta sig Strukturema känns något sätt redan fastlagda.

ur. Jag tror att det ofta är slump inställning och inriktning en ren om ens ska komma att avvika från För att till exempel märka att en normen. litteraturlista är skev, behöver veta vilken alternativ litteratur som man finns. Som A-student inte i position ifrågasätta sådant. är man att

Idag kan jag inte fatta att jag inte ifrågasatte mer under grundutbild-

ningen. Men när jag har talat med andra detta visar det sig att de om

har upplevt exakt sak. Det är ofta något mycket specifikt som

samma

får att vakna och börja sig. Jag tror att många feministis-

en engagera ka forskare i likhet med mig upplever studierna som något av en

politisk handling, nästan lika mycket akademisk. Och den

som en känslan ger faktiskt en extra kick. Till att börja med hade jag ingen tanke på att bli doktorand. Men efter C-uppsatsen kände jag att jag ville jobba vidare med mitt ämne. Och att bli doktorand kändes inte ett särskilt stort steg. Jag visste som redan när jag sökte in att det är svårt att få en avlönad tjänst inom

för avhandlingsarbetet. Det formell sak att jag skulle

ramen var mer en få tillgång till doktorandkursema och få förlängda studiemedel. Till saken hör att det vid tiden för min ansökan fortfarande var relativt lätt att ta sig forskarutbildningen. Nu har antagningsreglema ändrats, vilket medför att betydligt färre kommer vidare. Detta kan medföra att studenter vill forska kvinnolitteratur drabbas särskilt hårt. som om

läste

Jag fattade exempelvis aldrig när jag ryska hur det korn sig att killarna hamnade på UD medan jag

blev guide. Var jag säkerhetsrisk för inte

en att jag hade gått tolkskolan i det militära och därför var

utanför nätverket

Doktorand, konstvetenskap och slaviska språk, 35 år

Min naiva syn på den akademiska världen har jag fått genom mina föräldrar. De har frireligiös bakgrund, varianten ärligt arbete. Min pappa har doktorerat, men inom naturvetenskap, så han kan inte förstå mina problem. Länge, länge så har jag trott att det mig det fel på. Jag var var fattade exempelvis aldrig när jag läste ryska hur det kom sig att killarna

hamnade på UD medan jag blev guide. Var jag säkerhetsrisk för att

en jag inte hade gått tolkskolan i det militära och därför var utanför nätverket

Jag började på vad jag trodde var Sanningens hus. Socialantropologi

var det första jag läste och det var jätteroligt. Mitt stora intresse är Sovjet och Ryssland men när jag ville skriva min uppsats om det så sa

man det är vi inte intresserade av här. Det fanns visserligen en manlig

lärare som så intresserad att han ville träffa mig ensam ute stan var hela tiden... Han var så intresserad så jag skrev aldrig min uppsats.

Istället reste jag runt i världen i flera år och insåg att som svensk kvinna är jag privilegierad och det måste jag ta vara på. Så jag började

läsa ryska. jättemotiverad och klarade mina studier på Jag var av rekordtid och åkte ett år till Sovjet och pluggade där. När jag kom tillbaka hade min kvinnliga handledare just blivit professor på ett annat

lärosäte efter att ha överklagat med hjälp av jämställdhetslagen. Vi

-

fick en ny, manlig professor och jag hängde i luften. Han sa läs lite till

innan du bestämmer dig för vad du ska skriva om och jag läste och läste och jobbade extra. Jag fick inte den uppmuntran att forska som jag väl hade behövt. Hade jag varit synligare som man Jag har flera manliga vänner på andra institutioner som fått stöd från början. De blir väldigt förvånade över att det tydligen varit enkelt för dem hela tiden, det har liksom gått automatiskt. Och doktorshatten har de vid trettio.

Då började jag läsa konstvetenskap, men fick problem för att jag

ville hålla på med rysk konst. Och konstvetenskap fanns det ingen som kunde ryska. Jag satt på arkiv och teatermuséer i Moskva egen

bekostnad. Jag ville skriva om en kvinnlig scenograf men det gick inte för jag inte teatervetare. Tvärvetenskap, jag trodde på, var

var som

det ingen erkände. Ett annat problem var att jag annan som naturligtvis ville använda mig av källor på ryska. Jag läste och läste och föreslog ämne efter ämne som inte godkändes. Till slut tog kvinnlig lektor sig mig. Hon är visionär och stödjer en an

spröda idéer från början. Men när det gällde det ryska var jag tvungen

att ta reda på hur allt skulle göras själv. Jag har haft VG hela tiden och varit bäst i alla Det enda jag grupper. inte fick VG min D-uppsats man hade jättesvårt att hitta en var som opponent till. Att doktorand den enda möjligheten att få vara var

stipendier insåg jag. När jag sökte till doktorandutbildningen sökte jag

till alla universitet i Sverige och blev antagen överallt. Jag började på universitetet 1980 och har just nu, femton år senare, känner jag mig så och ledsen efter fått en doktorandtjänst. Nu trött att ha fått den här tjänsten. Det är förmodligen retroaktiv trötthet. Och en inte bara i sak. Min handledare är docent och har större delen av egen de aktiva doktoranderna. Det är hon och inte någon av de manliga professorema håller i det högre seminariet. Professorema har heller som inga doktorander att tala om. Jag hade tänkt skriva kvinnlig konstnär, det har jag gett om en men Dels för att så lite är skrivet rysk modemism över huvud taget. upp. om Vad gäller kvinnlig konstnärer är knappast någonting gjort. Ett av de två

arkivår jag har tillbringat i Ryssland har gått till att leta fram material

om henne. Vi har ingen undervisning alls på C- och D-nivån. Man kan välja att läsa vad vill. Så jag har läst några feministiska kurser. Nu finns det man

fyra timmar grundnivån i feministisk konstvetenskap. Men på 60och 80-poängsnivån finns det ingenting. Ingen driver feminism på vår institution. Min handledare hade ett seminarium om kvinnligtmanligt

ett tag. Jag hade haft det betydligt enklare om jag hade förstått från början

hur strukturen såg ut. I Norge läser man en termin vetenskapsteori innan

börjar på sitt ämne det borde obligatoriskt också i Sverige man - vara och då skulle feministisk teori ingå. På universitetet finns det också många kvinnor är omedvetna vilken makt de har och vilka som om förebilder de skulle kunna för studenterna. Alla mina år på vara universitetet känns de utspelat sig i ett vacuum. Kvinnliga som om

lärare borde ta tag i kvinnliga studenter från början.Trots att jag, förstår

jag velat forska hela tiden, och har förutsättningarna så tog det nu, nog mig så lång tid att göra det. Jag tror det hade varit annorlunda om jag varit man.

Är det akademiskt korrekt

att vara man

En kommentar ur studentfacklig synvinkel

Ingrid Anderbjörk, ordförande för Sveriges Förenade Studentkårer SFS

I ovanstående dokument från konferensen Hasselbacken beskriver studenter klara exempel situationer som inte alls är ovanliga vid universitet och högskola idag. Med bakgrund i ett relativt studieovant hem söker man sig till högskolan för att få sina förväntningar om en öppen och utvecklande miljö tillgodosedda. Upplevelsen av besvikelse och känslan av att inte passa i den akademiska miljön förstärks av att

förmedlingen av faktabaserad kunskap i större utsträckning är avpassad

efter män än efter kvinnor. Orsaken till att kvinnan anser sig finna missförhållanden i exempelvis kurslitteraturens sammansättning inom utbildningen, och dessutom väljer att verka för förändringar genom studentfackligt arbete ska inte uppfattas som ett medvetet sökande efter brister, utan mera ses

som en produkt av känslan av att det finns en outnyttjad kapacitet hos

kvinnorna i högskolan.

Uppmuntran lör att utföra ett bra arbete

Hur presenterar kvinnor projekt, idéer och tänkbara framkomliga vägar för personer som lärare eller handledare vilkas synpunkter upplevs - som värdefulla för dem personligen, eller för projektet som sådant

Min uppfattning är att kvinnor, i större utsträckning än män, söker

acceptans och uppmuntran redan idéstadiet. Kvinnor har en hög

prestations- och ambitionsnivå som till viss del färgas av osäkerhet över

hur omgivningen kommer resultatet. Kvinnor vill till att reagera vara lags, undvika att utgöra den minsta belastning, och det är också vad som traditionellt förväntas.

Ofta är förväntningarna redan från början att kvinnor ska göra ett bra jobb. Uppmuntran anses sålunda vara överflödig, vilket leder till att

osäkerheten över vilket stöd kan förvänta sig kvinna växer i man som takt med arbetets fortskridande.

Kvinnor bedriver högre studier uppfattas många fortfarande

som av

som ett hot eftersom, generellt sett, problematisering, arbets- och

angreppsätt inte är detsamma för män inom högskolan. Kvinnor som

söker ofta mycket tydligt efter bekräftelse, stöd och utökat samarbete för såväl sin personliga för utveckling. De traditionella

som gruppens

pedagogiska arbetsformema mycket litet utrymme för den typ av

ger

samarbete kvinnor efterfrågar och premierar istället den person som

som snabbt kan tillgodogöra sig förmedlade faktakunskaper utan att ställa

ytterligare krav på att fakta ska sättas i ett sammanhang för att bli till

relevant kunskap.

Olika verklighetsuppfattningar

Påståendet det är akademiskt korrekt att man väcker tankar eller att vara känslor for många är svåra att definiera. Det kan röra sig om som

uppgivenhet, frustration och ilska av den anledningen att man anser att

frågan bäst besvarad jakande. Ja, tyvärr, det är akademiskt korrekt är och det är inte mycket vi kan göra åt den saken. att vara man

Eller så väljer att låta sina känslor uttrycka skepsis infor att den

man akademiska verkligheten faktiskt är sådan. Skulle verkligen inget ha hänt under de sista tjugo åren

En tredje hållning till problemet är att få känslan av att frågan saknar

relevans eftersom problemet inte finns inbyggt i den akademiska

strukturen, i enskilda människor uppfattar sin livs- och

utan snarare som arbetssituation olika. svårt beräkna hur många individer får känslan att

Det är att som av

frågan inte kan besvaras något annat sätt än jakande - Ja, kan alla hur illa kvinnor i den akademiska formen. Om man se passar

dristar sig till gissning så uppgår den inte till majoritet av

en en intelligentian vid svenska högskolor och universitet. Utvecklingen går

sakta framåt. Andelen individer som ser det som självklart att uppdrag

inom universitet och högskolor inte endast bör innehas av män ökar och kommer i sinom tid att lämna försvinnande liten grupp bakåtsträvare en åt sitt öde. Men vi måste vaksamma att det inte stannar vid tomma ord vara

i jämställdhetsplaner, knappa i det praktiska arbetet med att

resurser j åtgärder i åstadkomma jämnare

genomföra konkreta strävan att en könsmässig sammansättning inom universitet och högskola.

Skev könssammansättning är ett kvalitetsproblem

I sammanställning ett antal SFS medlemskårers syn på en av av tjänstestrukturen vad gäller könssammansättning inom universitet och

högskola, konstaterar vi ett stort mått av medvetenhet. Genomgående ses den skeva könsmässiga sammansättningen som ett allvarligt kvalitativt problem.

Detta är en koppling som hoppas att också universitet och

högskolor gör och prioriterar i önskvärd ordning i sitt kvalitetsutvecklingsarbete. Dels för att åstadkomma ett system för en väl fungerande meritvärdering vid tjänstetillsättning, och dels för att t.ex. underlätta kombinationen av familj och forskarkarriär. Vi måste bygga kunskap om hur olika typer kvalifikatioupp en av ner kan viktas emot varandra. I arbetet för att främja en jämnare könsfördelning inom tjänstestrukturen är det viktigt att poängtera och varna för risken med att hamna i spekulationer om avsteg från kompetenskrav. Idéerna om vilka indirekta åtgärder som skulle kunna leda till

positiv utveckling bestående karaktär är många till antalet och

en av innefattar a mentorskap för kvinnliga doktorander, att låta personal

av underrepresenterat kön få tillgodoräkna sig detta vid uppsägning, oavsett anställningstiden, att kvotera ledamöter till tjänsteförslags-

nämnderna och till tidsbegränsade tjänster som ett sätt att skapa rörlighet. Bamomsorgen måste byggas ut och göras mer flexibel så att

den går att kombinera med oregelbundna arbetstider.

Provokation en nödvändighet

Att koppla akademisk korrekthet till kön kan upplevas provocerande och

det är kanske också tanken. Vi studenter lever i en värld som i stor utsträckning lever gott sina traditioner, och som finner styrka i sin sedan gammalt inrotade struktur. Till viss del kan dessa traditioner tynga

en organisation och verka hämmande för dess vidare utveckling.

Universitet och högskolor är traditionellt manliga miljöer och kvinnor har inte förrän under de senaste 40 åren gjort sitt intåg den akademiska arenan i nämnvärd utsträckning. Vilken väg vill då för att åstadkomma miljö kan locka såväl kvinnor som män Vilken är en som vår målsättning med utvecklingen och hur fort vill vi nå dit Svaren är många och skiftande, och målsättningen måste vara att med en enad linje målmedvetet verka för att vi så småningom ska kunna dra nytta av att ha jämnare fördelning män och kvinnor på alla nivåer inom en av universitet och högskola.

14 15-1297

Hur ska vi få universitetet till kvinnorna

Jag menar att verksamheten som den

fungerar kvinnoñentlig.

är

Konferens med manliga professorer m.fl. på

-

Rosenbad den l september 1995. Inledare: Hans

Christian Sørhaug, Oslo

Hans Christian Sørhaug, Arbeidsforskningsinstituttet, Oslo

Makt, kön och arbetsorganisering i Akademia

Jag kommer att reflektera kring och till och med spekulera över

sambandet mellan makt, kön och sanning i akademiska kulturer. Jag bygger på två erfarenheter. Dels har jag i min egenskap av arbetslivsforskare varit involverad i organisationsutveckling på ett par institutioner Oslo universitet, och även arbetat med allmän chefsutbildning där. Ett av våra mål är att få universitetsanställda att betrakta universitetet

som en arbetsplats. Med det påståendet vill jag inte låta påskina att

universitetsanställda inte arbetar, för det gör de, till och med ganska mycket. Men samtidigt saknas, paradoxalt ett erkännande att det nog, av är en gemensam arbetsplats, vilket skapar många problem. Jag vill dock poängtera att detta förhållande är svårt att förändra eftersom arbetet till

sin karaktär skapar fragmentariserade och informella organisationsformer då det handlar om produktion av kunskap.

Min andra baserfarenhet som är av intresse här är att jag som socialantropolog är intresserad av kultur inte bara vad gäller organisations- och arbetskultur, utan också av kultur i moderna samhällen i ett bredare perspektiv. I det sammanhanget är kön väldigt intressant och mycket gåtfullt. Könsskillnaden genomsyrar allt vi gör, sig den gör vare sig påmind som den enda skillnad som finns eller inte alls finns. I

mycket av genus- och kvinnoforskning kan man se en vacklande

hållning till att beskriva könsskillnader ibland är könsskillnaden dundrande klar och bastant som ett glastak och ibland finns den bara

inte. Könsskillnaden befinner sig i centrum av ett enormt ideologiskt

spänningsfált.

Min tolkning är att detta till del beror på att kön är så oerhört en existentiellt, i den meningen att det är en skillnad som inte liknar någon Det finns inget motsvarar skillnaden mellan man och annan. som kvinna. Denna skillnad andra, liknande skillnader. Jag tror genererar också det sätt vilket vi i vår kultur tänker kön är nära knutet till att det sätt på vilket vi tänker makt. Detta är mycket svårt att prata om, eftersom när talar könsskillnaden, alltid hamnar i en man, man om arsenal stereotyper. Det gäller också kvinnoforskningen. Den är på av fångad i och bekämpar detta stereotypiska tänkande. en och samma gång Diskussionen könsskillnader i det vi i Norge kallar Akademia, om alltså det akademiska livet, påminner det Joakim Israel en gång om beskrev att blåsa ballong från insidan. som upp en

När närmar sig frågeställningar makt och kön i Akademia

man om sker oerhört intressanta saker. Jag höll 1990 ett föredrag och skrev sedan artikel motsättningen mellan formella och informella en om strukturer i manlig forskningskultur. Det i samband med att en ung var

kvinnlig sociolog, Elisabeth Fürst, hade skrivit en analys mot bakgrund empirisk undersökning skillnader mellan kvinnor och män på

av en av norska universitet. Det fanns några metodiska fel i den och halva det

manliga forskaretablissemanget ryckte ut och krossade denna kvinna doktorand med motiveringen att hon hade gjort några som inte ens var -

metodiska fel, vilket ingalunda forryckte rapportens värde. Med detta

exempel vill jag ha sagt att kvinnoforskningen uppfattas en reell som

fara, när den lyckas visa hur korrumperade del idéer om vad sanning

en

och vetenskaplighet i Akademia är. Det är mot denna bakgrund jag

ska föreläsa idag.

Tre nivåer

När vi talar jämställdhet och kunskapsproduktion finns det tre nivåer

om måste hållas isär. Den första är helt enkelt frågan om frekvens, hur som

skiljer sig mellan kvinnor och män. Är det så att kvinnor producerar

det mindre än män i Akademia Förhåller det sig så att kvinnorna blir färre och färre högre kommer i hierarkin Lite skämtsamt kunde upp man

kalla det studier i förekomsten av kvinnlighet och kvinnor.

man Denna undersökning är alltid bra att göra, den är enkel och typ av

effektiv och folk brukar kunna att det finns problem vad gäller

enas om kvantiñerbara skillnader mellan män och kvinnor.

Så har vi nästa nivå, som ett sätt är djupare, vilket inte nödvändigtvis betyder att den är allvarligare för det är ofta de uppenbara problemen som är de allvarligaste. Man ska vara försiktig med att vara alltför mycket inriktade på vetenskap som går bakom. Vi tenderar att tycka bättre en otillgänglig sanning. Den vetenskapliga estetiken får om oss att prioritera sådant som är svårt att hitta, och som vi kan meritera på. Samtidigt kan det vara de enkla skillnaderna som är de centrala. oss

Som att kvinnor, enligt många undersökningar, publicerar mycket

mindre när de har små bam. Den största skillnaden mellan kvinnor och män vad gäller antalet publikationer, infaller när jämnåriga kvinnor och män har små bam. Män påverkas över huvudtaget inte av att ha små barn om man ska döma av statistiken över vetenskapliga publikationer. Om vi tittar på män och kvinnor med barn under sex år, så publicerar kvinnor 60% mindre än män. Och det finns uppenbara skäl till varför det är så. F rekvensfrågan den första, uppenbara nivån är alltså nog så viktig,

men den andra typen av problem är kanske allvarligare, och det är att

det finns manlig perspektivdominans inom ämnena. Här har en kvinnoforskningen gjort stora insatser. Man gräver fram kvinnliga författare som har negligerats inom humaniora och man gräver fram nya

problemställningar inom samhällsvetenskap Jag är, fastän jag är

osv. lekman på medicin, övertygad om att en del av de sjukdomar som kallas

bindestreckssjukdomar som psykosomati och fibromyalgi, och som

många medicinare hävdar inte finns, inte skulle ha benämnts diffusa det hade funnits fler kvinnoforskare detta område. Det finns två om orsaker till att de kallas diffusa. Den ena är att man inte klarar av att finna orsak till dem och den andra inte har något språk för en är att man

att beskriva dem. Här ser man hur avgörande den manliga perspektiv-

dominansen är.

Ett annat exempel perspektivdominans är helt enkelt i hur hög grad vårt språk är infiltrerat könsmetaforer. Jag har arbetar en hel del

av med aidsforskning, och handlett en mycket intressant magisteravhandling i Norge analyserade språkbruket i epidemiologi. Där ses som kvinnorna som ett slags smittsamma rum, dvs de avbildas som om de bar smittan i sig, som om smittan lurpassade där och bara väntade på att män skulle komma och smittas. Detta sker trots att vi vet att det är fler män som smittar kvinnor än tvärtom. Kanske kan missuppfattningen härledas till historiska fördomar kring att det var de prostituerade kvinnorna ansågs bärare av syfilissmittan, och därför förföljdes som vara de. I språket överlever dylika oreflekterade attityder, som vetenskapligt sett är helt falska.

Könsskillnaderna är djupa och grundläggande, de är också, ofta men på ett oklart sätt, metafor för mycket annat. Vårt språk är fullt av en könsmetaforer utan att blir det. Inom naturvetenskapen finns det varse enormt intressant kvinnoforskning analyserar den totala manliga en som perspektivdominansen. Inom mitt eget ämne, antropologi, är det ingen tvekan att kvinnor har gjort storverk för att upprätta en perspektivom balans. På denna andra nivå handlar det inte enbart om frekvenser utan det handlar framförallt om att producera ny kunskap. Den tredje nivån kan kallas den epistemologiska. Den handlar helt enkelt kvinnor och män lever i olika världar och därför förvaltar om att kunskapsformer skiljer sig och inte är omedelbart tillsom som gängliga för varandra. Det finns hel del feministisk teori som går ut en att kvinnor kan förstå män, att män inte kan förstå kvinnor. På men ett elementärt plan, och sett utifrån den manliga perspektivdominansen, så förhåller det sig antagligen odiskutabelt så. Kvinnor ser världen från håll vårt samhälles systematiska socialiseringsskillett lite annat genom nader och de erfarenheter kvinnor har att föda barn och genom som av

att passiva i samlagssituationer. Men detta också är en

av vara om epistemologisk skillnad i djup bemärkelse mycket, mycket svår, är en och på sitt sätt farlig fråga. Man riskerar att hamna i en Blut-und-Boden argumentation. Jag ärju och uppfattas ofta feministernas man, men jag man som en måste erkänna att det finns delar feminismen det här området av som tycks mig och farlig, påminnande om en del ekologiska resonevag Man måste hålla ögonen på utvecklingen där, helt enkelt. mang.

Den feministiska utmaningen

Men självklart tror jag att det ligger utmaning i det feministiska en perspektivet, åtminstone kan uppmärksamma perspeksom göra oss

tivdominansen, och också kan peka olika epistemologiska

som problem, särskilt inom samhällsvetenskapen. Så vitt jag kan förstå är den feministiska problemställningen omedelbart giltig inom mer samhällsvetenskap än generellt inom naturvetenskap. Inom samhällsvetenskapen finns det intim relation mellan intressen, mellan den en mer position jag har och de perceptioner jag gör. För samhällsforskare en är det vetenskapliga relation. Därför blir det så tydligt, att det mer en innebär skillnad utgår från kvinnor eller män och det styr en om man ett fundamentalt sätt den kunskap man kan gräva fram. Men vi ska väldigt försiktiga med att romantisera någondera av de skilda vara manliga och kvinnliga kunskapsforrnema eller skapa dikotomi av en

ont-gott av dem. I vår kultur är det ett problem att vi, utan att alltid reflektera över det, skapar dikotomier ont-gott. Vi tänker man-kvinna, av ont-gott etc. De här tre nivåerna jag har räknat blandas ofta ihop i som upp jämställdhetsdebatten och jag tror att det kan bra att hålla isär dem. vara Man bör också vara självkritisk när det gäller hur långt vill gå, man

men jag tror att det är bra att känna till de epistemologiska problemen. Oavsett om det handlar om könsforskning eller mansforskning eller vanlig forskning så ligger mycket av den vetenskapliga etiken i att vara

kritisk och därmed, självfallet, i att självkritisk. Kritisera andra är vara inte svårt.

Akademia som produktionssätt

Detta är den bakgrund mot vilken jag ska diskutera akademisk kultur, Akademia som produktionssätt, och vad det betyder för förhållandet mellan makt och kön. Jag inleder med att lite allmänt säga något hur om jag ser på akademisk kultur, så som jag känner till den från att ha varit student, till att bli lärare och forska på den. Jag tror det kan viktigt vara i detta sammanhang att nämna att vissa av de dilemman jag ska som försöka skissera för er blir mer och mer allmänna i det övriga arbetslivet. Alltså, det vi alltid har haft problem med inom universiteten, nämligen personliga former för värdeskapande, sprider sig i nu arbetslivet. Jag menar att när du lever att producera kunskap ett

universitet eller ett forskningsinstitut, lever du ditt namn. Det är

en personlig form av värdeskapande. Kompetens är något du har uppe i ditt huvud, den är inte synlig. Om du ska leva på den måste du göra

dig synlig, du måste skaffa dig ett namn så att någon knyter kunskap

som du har utvecklat, till ditt namn. Alla akademiska kulturer innehåller

kamp om synlighet. Synligheten har två former, den första är estetisk.

Detta krav kan komma i konflikt med sanningskravet. Låt mig ta mig

själv som exempel. Jag har rykte om mig att hålla viss sorts

en föreläsningar med en stil som folk brukar gilla. Det har inget med

innehållet att göra. Jag hade kunnat hålla mitt livs bästa föredrag inför

er här idag, men om jag hade stått med ryggen mot så hade innehållet er

inte spelat någon roll. Ni hade bara suttit och tänkt på varför jag vände

ryggen till. Alltså: du måste lära dig stil. Alla ämnen har stil, en en en estetik som man måste lära sig så att går hem hos publik. Det man en kan vara som i symbolisk matematik där du är helt obegriplig för alla utom för dem kan matematik. Det finns ingen säger åt dig att som som du måste göra ett visst sätt för det sättet är det enda som gäller här,

utan du måste lära dig det rollmodeller. Så det är det ena, att du genom måste lära dig en stil. Det andra är att du måste skaffa dig beskyddare. Du måste skaffa en dig relation uppåt i systemet till någon som har ett namn, en patron en eller och är villig att dela det med dig. Själv kom jag en mentor, som in på arbetslivsforskningen att min chef, som var ett stort namn, genom tog med sig mig in till direktörerna och presenterade mig genom att säga han lustig ut, kommer att få glädje av honom. Om ser men han inte hade gjort det så hade jag inte varit här idag.

Om du inte har vad sociologen Bourdieu kallar ett symboliskt kapital

så kan du inte heller få det. Om du inte har ett eller ett rykte så namn kan du heller inte få det. Men du har ett stort namn och ett stort om rykte så är det lätt att få ett större. Startkapitalet får man dock av någon

någon som står över en, som uppmärksammar en och som tar

annan, av med sig. Han, säger jag, för det är med enstaka undantag fråga om en han och inte hon. Han beskyddar dig, lär dig saker, tar dig med konferenser, läser det du skriver, introducerar dig för tidskriftsredaktöfor nyckelpersoner inom ämnet. Utan patron kommer du ingen rer, en vart i det akademiska livet. Jag stöder mig två olika undersökningar visar att det som

viktigaste villkoret för att göra akademisk karriär är att ha en bra

mentor. I början är det ganska liten skillnad på dem som är duktiga, sedan gäller det att du blir sedd någon stödjer dig, att du men av som blir klient. Det är det skapar kumulativa skillnader i en en som karriär. En mentor, patron får ett större namn bättre klienter han en har. Genom detta får du, i universitetsstystemet, som är något av det

mest formella finns, väldigt starka informella och personliga

som allianser. Folk är på jakt efter patroner. Patroner är på jakt efter klienter.

Patroner är jakt efter andras klienter. Patroner försöker växa genom utvidga hären klienter för då blir de starkare. Det skapas nätverk

att av

personliga allianser ligger under det mesta sker. Så finns

av som som det ett antal forskare vi kan kalla mystikertypen, inte önskar som som ha klienter. De försätter sig dock i prekär situation eftersom de då en

inte har någon makt. Universitetssystemets underliggande struktur är till

sin natur egentligen feodal. Det problemet här är att klienterna år rädda. Varför De är

stora rädda för att de kanske har valt fel patron, eller de är rädda för att prata med klienter har patron som är fiende till deras egen patron. som en Svek och lojaliteter är ett ytterst viktigt moraliskt undertema i akademisk kultur. Du lutar dig mot ett när du är och lovande, detta namn ung dalar lite och då hoppar du elegant över till nästa namn. Om du namn gör det for ofta är du hoppjerka och folk vill inte ha med dig att en

göra. Det finns mycket flykt och ångest i akademiska kulturer. Delvis beror det på den här diskrepansen mellan de informella alliansema och det formella regelverket, där allt ser formellt riktigt ut, alla följer reglerna, och allt som sker skall vara avhängigt din vetenskapliga av produktion. De informella alliansema har du ingen överblick över, och fast alla känner till dem låtsas man som det regnar. Det skvallras förstås, och det finns rik tolkningskultur kring hur de informella alliansema en fungerar.

Det totala engagemanget

Men ångesten och rädslan i akademiska kulturer kommer sig också av något av det vackra i akademiska kulturer, nämligen att det handlar om ett totalt engagemang. Man kan inte skilja mellan person och sak. Varje kritik är egentligen en total kritik. Att producera kunskap på en forskningsnivå är att gå i en institution där det för det första råder en

total förpliktelse. En förpliktelse att alltid vara bäst, kunna mer. Du måste ge allt, och det tar aldrig slut. För det andra är förpliktelsen

odelbar, du ska använda hela huvudet, alltid. Det innebär att om du gör något dåligt, så blir det väldigt personligt. När du lever på ditt namn, kan du inte skilja namnet från din Jag kan till exempel inte, person. om det här är ett dåligt föredrag, säga att, sony, idag var mina ord dåliga. En snickare kan kanske skylla på verktygen, jag gör något men om dåligt så är det jag är dålig. Jag kan inte dölja mig bakom något som annat och när jag har hållit ett dåligt föredrag så känner jag mig dålig, skitig och oren i flera dagar efteråt. Det sitter i ryggmärgen på mig som något som gnager i mig hela tiden, som tandvärk som inte går över. En känsla av skam, skam, skam. Som antropolog tänker jag skam som att mitt ansikte är nedsmutsat. Det fläck i mitt ansikte, jag är en som om hade ett stort fult födelsemärke mitt i nyllet, synligt för alla. Kanske har tvåhundra människor sett mig stå och fumla och säga saker som inte stämmer. Jag hade kanske förberett mig för dåligt, eller jag inte i var form, eller något hade hänt, jag hade bråkat med frun, vad vet jag. Vi klarar inte att skilja mellan sak och person i denna bransch och det gör att du är rädd därför att du blir värderad hela tiden.

Den akademiska kulturen präglas sålunda av en lätt paranoia.

Paranoia blir en del av vardagen. Vad innebär det Det skapar ett slags magiska ledarñgurer därför att när klienterna kommer i systemet har

de ett sådant behov av att bli erkända. I det totala kravet ligger också ett begär efter att bli erkänd därför att man genom att hålla ett bra

föredrag eller leverera en bra artikel blir erkänd också som person.

Jakten på och kan bekräfta dig blir stor. Jag ska ta arenor personer som

ett konkret exempel från mitt eget ämne, antropologi. Den bäste antropologen i Norge heter Fredrik Barth, och han är så karismatisk att

när han kommer in i ett så försöker alla doktorander att närma sig rum,

honom. De försöker säga något genialt tre meningar, eller stoppa ner

sina i hans fickor. De hyser ett vansinnigt hopp att han uppsatser om

ska upptäcka hur duktiga just de Det innebär att ledarbegåvningar i sådana system som jag pratar om blir psykoanalytikerna kallar transitional objects, känslo-

nu det som

mässigt laddade övergångsobjekt. De blir del vår fantasivärld och

en av

vi tillerkänner och tillskriver dem magiska egenskaper. Vi vill så gärna att de är i stånd till att att jag är duktig, att upptäcka det som är

tro se värdefullt inne i mig och är anledningen till att jag finns i som

branschen. Men för att kunna önska så hett, att dessa ledargestalter

nästan bara på gången ska vi är bra eller inte, så måste vi se om

tillerkänna dem ganska starka ämnesmässiga och andra egenskaper i vår fantasivärld. Det är utifrån dessa egentligen ihopfantiserade egenskaper

hos ledargestaltema vi handlar. som

Jag talar sorts, mycket stark intimitet som jag ser som ett

nu om en slags magi och finns även inom näringslivets struktur. Det som könsmässiga i detta framstår mycket klart. När det är män som lever i dessa magiska världar, konstruerar dessa relationer, har dessa nätverk, skapar tillit och lojalitet mellan varandra, då blir det svårare för kvinnor sig in. Helt enkelt for att det låser sig. Utan att det alltid är att ta meningen att stöta bort kvinnor, så träder den bortstötande mekanismen i kraft. I många ämnen uppstår det manskulturer, män bekräftar varandra

på mäns sätt, och där blir kvinnor lite farliga. Kvinnor blir problematis-

ka därför att de ifrågasätter och hotar rationaliteten i de medvetna eller omedvetna strategier med vilka männen försöker klara sig utan kvinnor

i manskulturer, Kvinnor kan också bli upphov till svek, de splittrar mansolidariteten och mansgemenskapen. I manliga arbetskulturer med ett totalt engagemang uppträder ofta en

lätt erotisering. Folk är där hela de är inte där i roller som personer, eller med delar sig själv. Man är utelämnad till andras erkännande av

och är avhängig andras lojalitet. Mäns maktgemenskap bygger

man av på att den kombinerar hierarki och närhet, samtidigt. Den har sina egna

intimiteter, bastu. I Norge måste exempelvis, om man vill göra

som man karriär i finansdepartementet, åka skidor. Endast de två främsta socialekonomema behövde inte åka skidor. På andra håll är det viktigare med halvmaraton, och någonstans kan det viktigaste ihop. vara att supa Allt det här skapar sort intimitet. Det finns många olika sätt att skapa en denna form närhet och intimitet där kvinnor inte in. Det finns av passar

djupa, psykoanalytiska förklaringar till att män försöker klara sig utan kvinnor, och det är inte alltid dåligt.

Kvinnor som maskotar eller stereotyper

Det viktiga med de här manliga nätverken, fungerar som som en emotionell bakgrund i Akademia, är emellertid att deras funktion är att låsa. Det intressanta är sålunda hur man nyrekryterar till dem. Jag

känner till en del patroner i Norge som har en bra relation till kvinnliga

klienter därför att de reproducerar far-dotterrelationer. Men de allra flesta patroner föredrar far-sonmodellen. Bägge typerna relationer av

reproducerar patriarkatet. Om det finns väldigt få kvinnor i akade-

en misk kultur så finns det inga modeller för far-dotterrelationen heller. När

det finns få kvinnor i en arbetskultur blir de till maskotar eller stereotyper. De blir till män i kjol, Thatchertypen, och män i kjol är inga riktiga män.Man kan kosta på sig några få Thatchers eller maskotar

i system som domineras av män.

Jag vill hävda att mycket av den reella personalpolitiken sker i många av dessa för kvinnor icke tillgängliga nätverk. De är heller inte ämnesmässigt tillgängliga därför att kvinnorna inte kommer med på de

viktigaste konferensema, de viktiga ställen där meriterar sig man genom att synas. Den första anställningen efter doktorsavhandlingen är

den viktigaste, för då anställs du något av en självuppfyllande

profetia, nämligen på den vetenskapliga potentialen, på din förväntade

produktion. Här skapas kumulativ karriärskillnad. Samtidigt är

en unga forskare gifta än andra yrkesgrupper. För manliga forskare spelar mer det inte någon större roll att ha små bam. Men för kvinnliga forskare är skillnaden i produktivitet stor när de har små bam. I kulturer som bygger på synlighet, personlig synlighet, känns det att namnet som måste upprätthållas hela tiden, och det får vissa kvinnor att ge upp att

få barn därför att de inte vågar vara borta från De upplever att

arenan. det namn som det har tagit sådan tid att bygga är lättare att en upp, förlora än det i verkligheten Det verkar alltså som om familjen är mer av en total institution för

kvinnor. De går in i omsorgsfunktioner på ett uppslukande sätt och

mer då blir det trubbel med att ha totalt engagemang också på det andra stället. Familj och universitet är två aktiviteter bägge kräver ett som

ständigt mer. Det är ett rejält problem nuförtiden för män i min ålder

att det gamla könsarrangemanget med familjen som ett shelter from the

storm för att citera Bob Dylan, dit gick efter slitsamma dagar på man

laboratorier eller häftiga dueller och dialoger i korridorema, och där

kunde slappna och få lite tröst och inte finns mer. man av omsorg, Jämfört med mina äldre kolleger, så är livet svårare för min generation

män, eftersom den inre tjänsten säger inom militären i

som man Norge, är borta för så väldigt många Men ser man till av oss. statistiken så finns det obönhörliga könsskillnader här. Kvinnor som har

barn under 6 år publicerar 60 % mindre än män, men när barnen är över

6 år är skillnaden mindre än 10 %. Om vi tittar på fenomen karriärer så har jag redan som genererar behandlat två. Jag tror att den första, den med mentorema, är den viktigaste. Den andra är familjen som karriärinskränkning eller ett karriärhinder för småbamsmödrar. Det finns ett tredje element som jag

kan viktigt och det är hur forskningen organiseras. Det finns

tror vara undersökningar tyder att kvinnor klarar sig bättre när forsksom

ningen organiseras samarbete i projekt. I ett projektsamarbete kan

som kommunikationen mellan män och kvinnor bli mindre stereotyp, mindre styrd vad vi tror att könsskillnadema går ut på. Helt enkelt for att av

kommunikationen blir uppgiftsrelaterad. Man pratar om det som

mer ska göra tillsammans. Du kan också få bättre handledning när man

handledaren själv är med i projektet. Om det kombineras med att kvinnor inte utgör pytteliten minoritet tror jag att man kan få tillgång

en till de informella och de informella nätverken. arenorna

Jag tror nämligen att det är svårt att tänka sig en kunskapsproduktion inte är personligt värdeskapande. Det finns gränser för hur mycket

som det kan formaliseras. Ändå tror jag att det är viktigt, jag som sa

inledningsvis, att institutioner blir lite mer lika vanliga arbetsplatser.

Alltför många universitetsinstitutioner jag har varit i kontakt med som

påminner det kan kalla smultering, en donut, munk på

om man en svenska, i betydelsen att de anställda arbetar med ryggen mot institutet. De hämtar allt erkännande utifrån, de samarbetar inte med kollegor på institutionen med undantag för undervisning och lite administration. Det är egentligen konflikterna fungerar integrerande. Konfliktema är som knutna till ska anställa folk. Då strömmar alla tillbaka till när man institutionen. Men arbetar folk med ryggen mot institutionen och annars

hålet i smulteringen blir större och större för alla tar ut mer och mer

och det blir allt svårare att samarbeta, eftersom tävlar om de man

knappa Detta är organisatorisk anomali vissa

resurserna. en som institutioner kan ha drivit väldigt långt. Så långt att det inte längre finns någon kollegial kritik varandra. Den värsta avarten kan vara av

relationer där den professorn är vällyckad och skriver mycket medan

ene den andre inte har skrivit något på tio år. De kan efterhand inte prata

med varandra, och relationen blir helt förgiñad. Sådana stora skillnader skapar stora spänningar. En prefekt sådan institution sitter på ett

en

omöjligt mandat. Närhelst något tokigt sker kommer någon att säga nu måste du göra något och när han försöker göra det, får han höra du ska inte tro att du har något mandat. Så far han runt och försöker fylla igen hålet i smulteringen som bara växer och växer. För unga personer är det svårt att komma i ett sådant system för det som ger sig ut för att vara ämnesmässiga konflikter rör sig om helt andra saker.

Allt detta kan göra kvinnor väldigt sårbara eftersom de vid en dålig

arbetsorganisation, som smulteringen, är helt hänvisade till att finna en bra mentor för att klara sig.

Svek eller lojalitet

Det finns sålunda, särskilt för kvinnor, men också för de män som blir

marginaliserade i den process jag har beskrivit, en potential i att se

kunskapsproduktion ett organisatoriskt problem. Om vi erkände som universitetsinstitutionema som arbetsplatser skulle vi kunna undvika det kloning-liknande system vi har idag. Patron-klientsystemet medför att klienterna i alltför hög grad försöker efterlikna patronema. En osäker patron föredrar studenter som är osjälvständiga och mindre begåvade framför konkurrentemas originellare studenter som han aldrig skulle anställa själv, gärna diskuterar med. Om undviker att ha men man originella studenter kan man få vara originell själv. Här finns också trygghetsaspekt. Man är rädd för svek och gillar lojalitet. Därför är en det viktigt att handledning blir mer projektbaserad, för det skapar andra relationer mellan handledare och doktorand. I ett större samarbete kring

ett projekt dämpas stereotypiska föreställningar om kön. Där premieras uppgiftrelaterad kommunikation. Det är ett problem med jämställdhetsdebatten att vi gör kön till en sakfråga. Det är det inte. Det borde inte

vara en sakfråga för en liten grupp som intensivt påminner om att vi

måste jobba med jämställdheten. Den empiri vi har pekar att kvinnor

inte är betjänta av den sortens könssegrering. Det borde vara något man hade med sig överallt och tänkte på i den dagliga repertoaren. Kön genomsyrar allt vi gör. Vi sysslar på en och samma gång för mycket och för litet med kön och könsskillnader. Avslutningsvis ska jag försöka ge några råd. För det första ska man generellt vara medveteten om vad man gör när man sysslar med jämställdhet. Man ska till att det inte blir isolerad sakfråga. Och se en man ska vara försiktig med att vara för mycket polis. Det är viktigt att

inte bli paranoid, även jag har framställt Akademia som en lite

om nu paranoid och maktfullkomlig värld. Att den är det beror också på att kvinnor inte släpps i dessa akademiska sammanhang där det även

sker alla möjliga utmärkta saker. För att kunna göra något missförhållandena måste man helt enkelt få fram en kritisk massa, för att tala fysik. Man måste få in tillräckligt med kvinnor i systemen. Det är banalt, men det är mycket viktigt, det viktigaste. Kanske bör också fundera över hur får fram bra handledare man man till kvinnor ska i systemet. Man bör undersöka om en del som forskning utförs isolerat inte skulle vara betjänt av att man som samarbetade i projektsamarbete, så att tolknings-, maskot- och sterotypproblemen reducerades. Vidare måste självklart tillåta avbrott i man karriären. Jämfört med USA är Norge och Sverige redan himmelriket. Vi tillåter avbrott i karriären, vi höjer inte ögonbrynen när kvinnliga forskare är bamlediga. Och den formella platsen är kvar. Det som ger folk ångest är att den informella positionen ska förlorad, inte den formella. Således, undgå könssegrering, undgå könssegrering. Försök att koppla ihop manliga och kvinnliga nätverk. Det kan upplevas som provocerande för de kvinnoforskare som har etablerat sig i trygga och stängda nätverk där matriarkatet är gång. Patriarkatet har sina patologier, matriarkatet har det också, enligt min mening. men De informella och formella strukturerna måste fås att överensstämma bättre. Hur det ska till anar jag inte, men en ny organisering av

universitet och kunskapsproduktion måste till. Det jätteutmaning.

är en

Vi har framför oss att reflektera över hur vi skapar organisationsstruk-

turer och beslutsprocesser som kan tillvarata ansvaret för att gapet

minskar mellan de personliga alliansema med skvaller, baktaleri men

också det vackra de innehåller och universiteten som formell som struktur. Systemet måste förbättras, det är ett måste.

Arne Ardeberg, professor i astronomi, Lunds universitet

Fler kvinnor till forskningen är nödvändigt för forskarmiljön, för

på forskning och för valet av forskningsinriktning samt för

synen det kritiska betraktandet av vår forskningsverksamhet. Men

framför allt är det fråga kvalitet. Vi är intresserade av

en om flickornas synpunkter och värderingar, framför allt är vi men

intresserade av deras begåvning.

Jag tycker det är ytterst väsentligt att vi gör något rejält för att få in fler kvinnor på universitet och högskolor och har ett åtgärdsprogram med mig som lyder så här:

Gör något. Positiv särbehandling är väsentlig. Den kan endast delvis motverka nuvarande de facto massiva negativa särbehandling. Gör något substantiellt. Det behövs. Marginella åtgärder är inte

tillräckliga. Fler kvinnor till forskningen är nödvändigt för forskarmil-

jön, för synen på forskning och för valet av forskningsinriktning samt

för det kritiska betraktandet av vår forskningsverksamhet. Men framför

allt är det en fråga om kvalitet. Vi är intresserade flickomas av synpunkter och värderingar, men framför allt är vi intresserade av deras begåvning. 3. Gör något nu. Vi har redan väntat alltför länge. Vi behöver resultat.

4. Diskutera gärna detaljer, det behövs fortlöpande, till att

men se kommatill konkret handling under tiden. Använd de kvinnliga kollegema som rådgivare och förslagsgivare samt, framför allt, som kritiker.

Joachim Israel, professor emeritus i sociologi, Högskolan iHalmstad

Det är en klassisk, sociologisk tes att det är strukturen som

påverkar sättet att fungera. Kan vi ändra på strukturen så kan vi

också få den snabbaste förändringen.

Jag vill gärna kommentera tre problem i anslutning till Sørhaugs fram-

ställning. Det första är den struktur han finner i den akademiska världen. Som sociolog med samhällsvetenskapliga erfarenheter intresserar den

mig. Jag har nu hållit i 45 år i den akademiska världen. När jag började fanns det bara en professor inom ämnet. Han hade en oinskränkt maktposition som han kunde använda enligt eget gottfmnande. Så där byggde man upp en maktstruktur som är typiskt manlig, och den har blivit kvar, även om det nu finns fler professorer inom sociologi. Denna

maktstruktur bygger framförallt förmågan att hävda sig i konkurrens med andra. Därtill kommer ytterligare en sak. De som i denna konkurrens visar sig vara mindre kreativa, försöker ofta klamra sig fast vid administrativa positioner, där de kan behålla en viss del av makten. De är misstänksamma mot andra som är mer kreativa. Min slutsats är att i man grunden måste förändra den maktstruktur som jag anser är typiskt manlig och som dominerar i de akademiska institutionerna. Ett sätt att

göra det är att minska konkurrensen att utnämna flera progenom fessorer. När det gäller kvinnor jag att det i Sverige finns ett stort antal menar docenter, forskar, som skriver, som har forskningsanslag, men som som inte kan bli professorer, därför att det är män är sakkunniga. Det som har jag själv varit med Och den påstår att det enbart är sakliga om. som

utslag vid tjänstetillsättningar, han misstar sig. En sökande

skäl som ger

måste i det närmaste exceptionellt bra för att enbart sakliga skäl

vara ska ge utslag. Ett mina konkreta förslag är att man skulle kunna minska den av könsskillnaden att utnämna de kvinnor är docenter, stora genom som forskar, producerar sig och som har anslag, till professorer. som som Det är inte fråga ett B-lag, vilket har påståtts. Tvärtom skulle de om komplettera de professorer finns och i många fall borde som som karakteriseras B-professorer. Det finns många exempel på att när som

har blivit professor så slutar man att forska.

man Det det första jag ville säga, har att göra med den struktur var som det gäller att förändra. Det är klassisk, sociologisk tes att det är en

strukturen påverkar sättet att fungera. Kan vi ändra strukturen

som så kan vi också få den snabbaste förändringen.

Det andra problemet jag vill ta upp är det kunskapsteoretiska,

som

epistemologiska problemet. Inom samhällsvetenskapen kan inte ge en

enda allmängiltig, korrekt beskrivning verkligheten. Beroende på av vilket vetenskapligt paradigm utgår ifrån, vilket språk man talar så man finns det många konkurrerande beskrivningar. Därtill kommer att vi inte bara beskriver objekten och världen, utan det vi analyserar och beskriver

är vi samtidigt med att skapa. om Låt mig understryka; vi kan olika beskrivningar av den sociala ge

verklighet vilken vi forskare också är en del. Om jag går till ett

av som

företag och beskriver det organisatoriskt utifrån företagsledningens sätt

på det, så får jag typ beskrivning. Går jag ner verkstadsatt se en av golvet så får jag helt typ beskrivning. På samma sätt har en annan av den feministiska forskningen bidragit till att i stor utsträckning ge oss annorlunda inte mindre relevanta, eller felaktiga beskrivningar men mera den sociala världen, tvärtom. Enligt min mening har den berikat av

samhällsvetenskaplig teori. Därför tror jag att det är viktigt att vi också

främjar feministisk forskning och feministisk teori. Samtidigt vill jag säga att det finns i all samhällsvetenskaplig teori också en del som

konstigheter. Man ska självklart anlägga samma kritiska synpunkter som

forskning. Men det jag vill ha framfört är att feministisk på all annan forskning och teori är viktig därför att den alternativa beskrivningar ger samhället, och kan på det sättet också påverka samhället. av

Gösta Tibblin, professor i allmänmedicin, Uppsala universitet

Det slog mig att det akademiska livet väldigt mycket liknade maffian till sin struktur. Det finns spännande likheter, som att maffian har gudfáder, de organiserar sig i familjer och de har en egen kulturkod.

Jag bygger mina erfarenheter på hur det är inom medicinarvärlden. För

det första tycker jag det är ganska paradoxalt att just medicin har så få kvinnliga professorer, knappt 6 %, eftersom sjukvården egentligen

domineras kvinnor. Men det finns intressant skillnad mellan av en

fakultetema. Det är de och progressivare fakultetema i Umeå och

nya

Linköping, har flest kvinnliga professorer, medan de äldre och

som

mindre progressiva fakultetema i Lund och Uppsala har minst.

Det min Det sedan inträffade att jag fick ahavar start. som var en

upplevelse när jag mötte docent Kerstin Uvnäs-Moberg och såg hur hon blev diskrimininerad. Jag har jobbat kanske 40 år inom den akademiska världen och suttit i rad tjänsteförslagsnämnder. Jag började intressera

en mig för hur det såg ut för kvinnor, och det jag då lärde mig var att mycket det Sørhaug föreläste helt sant. Men jag använde av nyss om var nomenklatur system termer inom ett fackområde. Det en annan av slog mig det akademiska livet väldigt mycket liknade maffian till sin att

struktur. Det finns spännande likheter, att maffian har gudfäder, de

som

organiserar sig i familjer, och de har kulturkod.

en egen

I den akademiska världen är den viktigaste kulturkoden hjälper du mig så hjälper jag dig. Synar man den närmare ser man att det är

männen, inom medicin och överallt, redan från början lär sig att som samla på vänner helt enkelt, de hjälper och har glädje av. När de som sedan har kommit i karriären så har de stor grupp som de nästan upp en omedvetet har skaffat sig, runt sig. Det är den första stora skillnaden mellan män och kvinnor. Kvinnor har nätverk, det är ett intimt nätverk, man kan få hjälp av ett men som när är i kris. Men har inte männens stora nätverk. man man

Män skaffar sig automatiskt gudfader. Jag vet själv att när jag var färdig i Göteborg med grundutbildningen i medicin gick jag igenom

vilka de mest lovande professorema där. Då hittade jag en i som var

psykiatri och jag närmade mig honom men han sa att jag inte var lämplig så jag tog mig lovande gudfar och det fungerade

en annan sedan väl. Bland de kvinnliga medicinarna finns det ingen motsvarande

naturlighet att leta reda på gudfader. Så när vi då närmar oss

en

professorsstadiet så har männen sitt nätverk, där de får kontakter, in-

formation, hjälp. Sedan har de sin gudfader och han, gudfadern, behöver inte sitta bland de sakkunniga. Han finns där bara och alla sakkunniga känner till att han finns där. En kvinna utan nätverk och utan gudfader, hon är väldigt lätt att glömma bort. Det är helt ofarligt att som sakkunnig eliminera en sådan kvinnlig kandidat, jag trampar ingen gudfader på tårna om jag gör det. Denna könsskillnad i nätverk och tillgång till gudfar är en av tre ickevetenskapliga delar som utan tvekan är av betydelse för en professorsutnämning. Den andra delen är att det är en stor merit att vara på hemmaplan och den tredje är att na kontakt med sakkunnig. en Naturligtvis är det ingen tvekan om att de tre bästa i professorsen konkurrens skiljer sig från dem som ligger längst ner om det är 20 sökanden. Men i valet mellan de tre sökanden hamnar i toppen som instämmer jag med Joachim Israel i att det inte finns någon rättvisa. Viktiga faktorer för i de här tjänsteförslagsnämnderna är att vara man, är det enbart män som sitter. Det kan vara någon enstaka kvinnlig student, men hon är ofta väldigt lojal med sina manliga lärare. Det som är viktigt är att sprida aha-upplevelsema, att det forekommer diskriminering. Vi måste få det här spelet. Jag har män att se själv suttit i tjänsteforslagsnämnder under många år, och även varit med om ett fall av klar diskriminering. Menjag gjorde ingenting,jag var mer lojal med gruppen och ville inte bryta med den förrän jag fick den här aha-upplevelsen. Närjag håller föredrag för kvinnor med utgångspunkt i min bok Glastaket som handlar om det här, så berättar de att inte heller alla kvinnor har fått aha-upplevelser. Personligen ärjag inte alls rädd för de nätverken som kvinnor själv byggt upp. Jag tror att de har ett stort behov av att träna sig samman, att lära sig. Det är, tror jag, en mycket viktig sak. För medicinens del måste man ha klart för sig att det är en väldigt jobbig väg för en kvinnlig kliniker att få fast fot som kanske avdelningsläkare. Det tar lång tid. För många av dem är detjättejobbigt att dessutom tänka på en forskarkarriär. Där behövs stöd hela vägen.

Hans Christian Sørhaug:

En kort information om att den uppsättning termerjag använder närjag analyserar den akademiska strukturen faktiskt är hämtad från antropologisk mafñaforskning med patron och klienter. Det förhållande mellan högt uppsatta akademiker som Gösta Tibblin beskriver liknar gudfadems med ett utbyte. Du är skyldig mig något och därmed har vi en relation för en lång tidsperiod. Menjag ville undvika att använda mafñatermino-

login här för att inte gå ut för hårt med att Akademia kan jämföras med permanent våldssituation. en

Mats F urberg, professor i teoretisk filosofi, Göteborgs universitet

Jag alltså att bör betona det manliga perspektivets menar man snävhet. Det finns hel massa former av kunnande som överen huvudtaget inte har fokuserats inom den traditionella formen av kunskapsteori börjar betonas, bl.a. av feministiska men som nu filosofer.

Jag vill börja med att kommentera Sørhaugs inledning, som handlade skillnaden mellan manlig perspektivdominans och de kunskaps-

om en teoretiska nivåerna. Jag måste säga att jag har alltid varit ytterst skeptisk

emot den typen Att det finns en manlig perspektiv-

av resonemang. dominans inom vetenskapema, inom de akademiska disciplinema

förefaller mig alldeles självklart. Men det mesta jag har läst om de epistemologiska nivåerna, både från feministiskt håll och annat, det tror

jag inte ett skvatt på. Det förefaller mig förväxlar två saker med varandra, som om man

nämligen att manlig perspektivdominans inom kunskapsområdet filosofi

har inneburit att för det mesta har intresserat sig för en enda sorts man

kunskap, nämligen vetandet, alltid är att veta gm någonting.

som Diskussionen de former är olika former av bl.a. förmågor har av som varit svag.

Jag alltså att bör betona det manliga perspektivets

menar man snävhet. Det finns hel former kunnande överhuvuden massa av som taget inte har fokuserats inom den traditionella formen av kunskapsteori börjar betonas, bl.a. av feministiska filosofer. men som nu Det det första jag ville säga. Det andra är att även Sørhaugs var om

redogörelse för patronatskapet fascinerande så föreföll det mig som

var han talade patron och mentor det vore mer eller mindre om om som om sak. Jag tror att det är två väsentligt skilda saker även om de samma ibland sammanfaller. Patronat har att göra med maktförhållande. Mentorskap har att göra med hur lärs inom sitt fack och det man upp har att göra med olika former av kapacitet. I mitt fack är det så att det mesta du lär dig, lär du dig av olika och inte så mycket att läsa böcker. Du studerar hur folk mentorer genom du träffar går till väga och du får dina misstag rättade av dem. Kanske

behöver du lära dig mycket för att kunna ta dig i mentorsgrupp en eller i en grupp som har en viss mentor. Det ska inte förväxlas med patronatskap. Jag tror också att har en mängd personer på universiteten som är mycket goda mentorer, men som har väldigt lite av en patrons makt och mycket få av de förbindelser som tillhör patronatskapet. Så vi har två olika typer av problem, det ena med mentorema, det andra med patronema. Det händer naturligtvis ofta att den gode mentom har ett patronat. Ett av de stora problemen i min disciplin är att det finns typ en av filosofi som är väldigt ensam. Jag har börjat med detta konstiga ämne, därför att det finns ett eller annat problem som jag måste knäcka. Om jag inte lycka knäcka det, så går jag under. Jag tror att de allra flesta, som har hamnat i filosofin, sitter där att de har ett sånt där p.g.a. problem som de bara inte kan slita sig ifrån. De får inget jobb, de håller på där år efter år efter år, här har jag ett problem jag måste men som knäcka eller också kreperar jag. Här finns ett av de stora problemen när det gäller vår rekrytering av kvinnor. För att jag ska komma underfund med vilket mitt problem är,

så behöver jag ha en mängd personer att prata med, rätt intimt, för att

nå någon form av klarhet. Det har ofta förefallit mig som om tjejerna inte har någon mentor som de kan prata med på det sätt som grabbarna har. En stor del av min uppgift som handledare har varit inte att tala om vilka handgrepp de ska ta utan att försöka ta reda på, vad är det för filosofiskt problem bränner dem Handledarens uppgift är att till som se

att doktoranden spolar ett problem som bara är på modet och tar fram

det verkliga problemet som hanhon har. Detta är svårt under alla för-

hållanden, men det är väldigt svårt över könsgränsema. Därför är det

nödvändigt att vi får fram del kvinnor till doktorsexamen kan en som anförtros

den typen av uppgifter.

I och med att vi i Göteborg har fått fram ett par stycken disputerade kvinnor har kretsen vidgats rätt snabbt, men till att börja med såg det

hopplöst ut. Detta är en mycket speciell typ av problem som jag tror

mest gäller de filosofiska ämnena,men de kan vara en delförklaring om än inte en ursäkt till den bedrövliga statistiken inom filosofiämnena.

verkställande direktör i Systembolaget, ordförande i

Gabriel Romanus,

socialvetenskapliga forskningsrådet SFR

Jag tror inte att kvotering är farlig och fungerar stigmatiserande

den anledningen att jag också tillhör kvoterad grupp, av en nämligen de har fått sina jobb sin politiska verksamhet. som p.g.a. Han begriper ingenting, det är politisk utnämning är en lika en snabb reaktion att här sätter dit kvinna därför att som man en hon är kvinna hon kan ingenting. Jag vill hävda att det men avgörande i bägge fallen är inte hur får jobbet utan hur man man sköter det.

analys mycket övertygande och dessutom underhållande. Sørhaugs var

Samtidigt jag reflektionen att det här stämmer egentligen mycket

gör

på de områden jag känner bättre till, nämligen politiken och

mer

foretagsvärlden. Poängen i sammanhanget är väl att vi, när det gäller forskningsvärlden, inte väntar att det ska så. Det är ett område

oss vara

sitt bästa for upprätthålla skenet objektivitet, vilket

där man gör att av sedan länge övergivet i politiken och företagandet. Men jag tycker är

mig märka sedan jag kommit med i socialvetenskapliga forskningsrådet,

finns intresse vidmakthålla intrycket att alla de att det ett av att

statusbemängda titlar forskare kan ha, är uttryck för en objektivt

som riktig värdering.

insikten forskningsvärlden inte är så objektiv är svårt Att sprida att eftersom alla har titeln professor har intresse att det ska anses

som av

självklart att den blev professor bäst vid tillsättningstillfállet. En

som var

viktig uppgift för KVINS bör vara att sprida insikten att objektiviteten

i utsträckning är myt inom befordringsväsendet och betygsättstor en

anslagsgivandet. Att inse att mekanismema med ningsväsendet och

mentorskap, maffiastruktur och alltihop, de finns där, det är inget

märkvärdigt med det. Man borde avdramatisera dem och konstatera att

gäller for det mänskliga livet överhuvudtaget, det gäller även

det som

inom forskningsvärlden. Förstår det här så blir det inte så svårt att upphäva det. Arne

man

handlingsprogram i fem punkter är utmärkt, tycker jag. Med

Ardebergs

första delen handlingsprogrammet är att sprida insikten

tillägget att av

hur mekanismema fungerar. När det gäller befordringsväsendet

om det mycket lätt. Finns det fler sakkunniga så

exempelvis, kan man göra det de har olika uppfattning och därmed är det

förekommer att

inte finns någon objektiv rangordning mellan de sökande.

bevisat att det Avslutningsvis: jag inte att kvotering är farlig och fungerar tror den anledningen jag också tillhör kvoterad

stigmatiserande av att en

grupp, nämligen de som har fått sina jobb sin politiska verksamp.g.a. het. Han begriper ingenting, det är politisk utnämning är lika en en snabb reaktion att här sätter dit kvinna därför att hon är som man en kvinna men hon kan ingenting. Jag vill hävda att det avgörande i bägge fallen är inte hur får jobbet utan hur sköter det. En kvinna man man som blir professor och inte blir en bra professor Ja, det får hela kvinnokönet bära ansvaret för. Liksom politiker blir chef när en men inte är en bra chef. Då heter det genast att ja, så går det när sätter man dit politiker. Men om de fungerar hyggligt, den kvinnliga professorn eller politikern som chef, då är det bortglömt på ett veckor att de par

har kvoterats in. Sålunda är det viktiga kvoterar

när man personer

att man kvoterar bra personer Det avgörande i sammanhanget är hur

de fungerar efter tillsättningen.

Lennart Nygren, professor i socialt arbete, Umeå universitet

Av dem som har disputerat vid vår institution under tioårspe-

en riod har 60 % varit kvinnor. Av alla dessa finns enda kvar vid en institutionen. Av männen som har disputerat är alla utom kvar. en

Jag kan ta upp tråden med rädsla till att börja med. Sørhaug berörde i

sitt föredrag hur svårt det var att hålla isär sak och i det

person akademiska livet. Det producerar eller skriver, upplevs nära man som ens person. Min iakttagelse är att här finns stor könsskillnad, en åtminstone inom samhällsvetenskapen. Manliga doktorander som grupp

är benägna att skala av sig, sätta gräns mellan sig själva och sin text

en

medan förhållandet är det motsatta för kvinnliga doktorander. Det visar sig också i skillnader vid handledning. Man kan skriva nio negativa

saker och en positiv om de manliga doktoranderna och de skuttar glatt

ut ur rummet och tycker, bra, jag fick en positiv respons Medan det

motsatta gäller de kvinnliga doktoranderna. Säger man nio positiva saker

och kommer sedan med negativ så blir stämningen deprimerande. Jag en

överdriver lite, och generaliserar, det är iakttagelse könskul-

men en av turell dimension, aha-upplevelse jag tycker mig ha fått. en som Ytterligare en iakttagelse i seminariesituationen: jag har varit med om situationer när en kvinnlig doktorand har lagt fram ett och där papper opponentema är män. Det skapar en väldigt speciell stämning jämfört med om det är jämnare könsbalans. Vår strategi på min institution är att

skapa blandade att bestämma oss för att papper granskas av

grupper, är könsblandade. grupper som Jag vill också gärna en kommentar kring hur man uppnår en ge

kritisk massa. Jag förespråkar medveten strategi för att öka antalet

en kvinnor på alla nivåer. Det är nödvändigt. Det räcker inte med några få maskotar. Drivkraften med uppmärksamhet på kvinnor i det mer akademiska idag ett ytterligt fåtal kvinnor till enorma arbetsinpressar satser. Det finns sålunda alla skäl att snabba på den här utvecklingen. Jag instämmer i vad redan sagts att inte ska överdriva risken som man med att utnämna ett antal kvinnor till professorer. Eventuella nackdelar för kvinnorna ifråga tror jag försvinner med tiden. Jag vill gärna peka på forskarassistentemas roll i systemet. Det finns svinn från doktorsexamen och uppåt jag tror gäller de allra ett som flesta discipliner och framförallt drabbar kvinnor. I vårt ämne är det som ganska extremt. Av dem har disputerat vid vår institution under en som

tioårsperiod har 60 % varit kvinnor. Av alla dessa finns en enda kvar

vid institutionen. Av männen har disputerat är alla utom en kvar. som Resten sitter på forskartjänstema inklusive jag själv. Det här kan verka extremt jag att det är ett rätt typiskt exempel. Kanske kan men menar komma det att skapa fler forskarassistenttjänster. man genom

När det gäller det behövs särskilda eller institut för

om zoner könsteoretisk forskning så är min åsikt att det kan vara bra under en period. Det finns poäng i att kvinnliga doktorander, forskarassistenter en kan ha forum där de kan mötas. Umeå har ett sådant kvinnoetc ett

vetenskapligt forum och jag uppfattar att det spelar en väldigt stor roll

för de kvinnliga forskarna ute på institutionerna.

Curt Karlsson, administrativ direktör vid Linköpings universitet

Det handlar att betona bredd än extrem specialisering. om snarare Att betona samhällsrelevans, allvar och nytta av utbildningen utanför universiteten istället för leken och abstraktionen. Vi kan se att kvinnor är klart positiva till problembaserad inlärning, och mer

föredrar grupporienterad civilingenjörsutbildning som

en mer

betonar de sociala processerna.

Sørhaug påpekade forskningsorganisationen är betydelsefull för den

att akademiska arbetsmiljön. Lagarbete upplevs kvinnor som väsentligare av

än det individuella arbetet. Jag tror det är riktigt, jag sitter här och men funderar över varför vi i så fall inte har en mängd kvinnliga forskarstuderande, forskare, professorer just inom teknik och naturvetenskap Det är där som forskarutbildningen bygger sociala processer och

lagarbete

Men kvinnor väljer inte dessa utbildningar och det måste bero på att vi har organiserat utbildning och forskning på ett sätt som gör att vi får det här resultatet. Bortsett från en allmän socialisering kvinnor och av män som inte socialiserar kvinnor till i första hand forskning, så finns det problem också i skolans studie- och yrkesvägledning. Där övertygar man inte kvinnor om att satsa naturvetenskap och teknik, utan länkar av dem till humaniora och samhällsvetenskap. Men också universitet och högskolor ger sina egna bilder till män och kvinnor ett sätt som påverkar deras rationella val. Jag kan se nu från erfarenheter som jag har fått i Linköping att om beskriver teknik och naturvetenskap i termer av maskiner och teknik, så ökar vi ytterligare andelen pojkar som vill studera ämnet. Talar vi däremot om möjligheten till kommunikation med människor om liv, om människor i anslutning till teknik, då ökar andelen kvinnor. Linköping har nu en alldeles ny civilingenjörsutbildning i teknisk biologi, där vi passerar 50%-strecket av kvinnliga studenter. Inom datateknikens område, där det kvinnliga inslaget brukar vara 2-4 %, har vi en ny informationsteknologisk utbildning där 40 % är kvinnor. Det handlar om att betona bredd snarare än extrem specialisering. Att betona

samhällsrelevans, allvar och nytta av utbildningen utanför universiteten

istället for leken och abstraktionen. Vi kan se att kvinnor är mer positiva

till problembaserad inlärning, och föredrar en mer grupporienterad

civilingenjörsutbildning som betonar de sociala processerna. Utbild-

ningen måste organiseras så att den sker i väldigt tydligt samspel mellan

studenten och läraren och mellan studenterna.

För övrigt har det gjorts en studie på Chalmers Tekniska Högskola

om varför män respektive kvinnor avbryter sin forskarutbildning. Männen gjorde det därför att de inte nådde några resultat, de misslyckades helt enkelt. Kvinnorna däremot avbröt sin utbildning därför att de inte ville fortsätta med en så pass snäv och starkt specialiserad verksamhet. Den var inte tillräckligt relevant, ansåg de. De efterlyste en bredare forskarutbildning som inte var så smalt tekniskt djupborrande. Att Linköpings temabaserade forskning har visat sig vara så framgångsrik när det gällt att attrahera kvinnliga studenter, tror jag beror att den med sitt samspel mellan kolleger från andra discipliner, inte upplevs som så fördummande som en mycket snävt specialiserad forskarutbildning kan vara.

Jag håller med föregående talare om att forskartjänstema är den

väsentliga förutsättningen för forskarkarriär. Inte minst på det en medicinska området där det kommer fram hel del kvinnliga nu en

doktorer från de medellånga vårdutbildningama. I praktiken har de

väldigt små möjligheter att fortsätta att forska trots att de har uppenbart samhällsrelevanta forskningsmål. Jag tror att vi rättvisare, bättre bilder av vad teknik och om gav naturvetenskap kan åstadkomma, så ökar helt enkelt andelen kvinnliga studenter, Om vi förändrar den sociala processen i utbildningen, gör vi det också. De bilder vi och de faktiska åtgärder vi ger

vidtar är betydelsefulla. Organiseringen av grundutbildningen styr

faktiskt vad sedan är möjligt att uppnå i den forskarutbildning som som

i praktiken är enda vägen för både män och kvinnor till forskning och

högre lärartjänster. På humaniora-sidan och i samhällvetenskap har det motsatta

problemet. I och för sig ett inflöde av studenter i grundutbildningen men

fullständig avsaknad sociala i forskarutbildningen. Jag en av processer

tycker det är i högsta grad ett rationellt val att avstå från att bli en ofinansierad doktorand, sittande isolerad med sitt projekt och med

kontakt med handledare inte alls sysslar med samma sak. en som Om vi ska få fler kvinnliga humanistiska forskare, vilket lika mycket inom naturvetenskapen är kvalitetsfråga, lönsamhetsfråga, en som en en accountability-fråga med för den delen, så bör forskningen även där och kanske också för männens skull organiseras socialt, med - mer starkare arbetsgemenskap. Forskningsråden inom området måste ta större

initiativ för att få forskningen bedriven i större projekt, statsmakterna ta

ett större för att finansiera forskarutbildningen inom humaniora ansvar och samhällsvetenskap. Möjligheterna idag för doktoranderna att försörja sig är usla.

Slutligen jag att politiken med rekryteringsmål för kvinnor på

menar

högre lärartjänster jämställdhetspropositionen föreslog måste

som åtföljas avsevärt friare rekrytering. Jag tror att tillsättningsav en förfarandet måste bygga mycket mindre på den hittillsvarande rättvise-

principen mellan sökande. Man måste ge universiteten som arbetsgivare mycket större möjligheter att uppfylla rekryteringsmålen genom att inte

bara till det enskilda tillsättningsärendet, där det kan vara svårt att se hantera frågan annat sätt än att tillsätta Universiteten genom en man. måste få möjlighet förutsättningslöst söka också kvinnliga att mer

forskare till de högre lärartjänstema. Det talar för ett partiellt av-

skaffande hela det nuvarande tillsättningsförfarandet för professorsav och lektorstjänstema till förmån för ett kallelseförfarande.

368 sou 1995:110

Allan Gut, professor i matematisk statistik, Uppsala universitet

Ibland brukar jag jämföra med återföreningen av västtyska

törbundsrepubliken och östtyska DDR blev västtysk - som en expansionshistoria. Det får inte bli så att männen expanderar in

kvinnorna i sina akademiska revir, utan vi måste tillsammans på något sätt skapa en ny värld, som är mer mänsklig.

Eftersom jag kommer från matematikstatistiktal-världen så stämmer

mycket av det ni säger inte mig. Exempelvis det här med könsblandade grupper doktorander. Hur gör när det enbart finns av man män Om alla docentkompetenta kvinnor i mitt ämne i hela landet blev professorer skulle det bli en kvinna i Lund och i Göteborg. Det en vore väldigt roligt, men det löser bara våra problem marginellt. Det här mentorssystemet, skulle jag vilja säga, har inte vi. Vi jobbar inom matematiken heller inte i projekt särskilt ofta, utan det är rätt mycket att var och gör sitt. Det är inte heller så, kanske i en som filosofi, att man har ett problem som har gnagt så länge att man vill lösa det. Oftare får man ett problem av handledaren och X eller Y kan spela mindre roll i det sammanhanget. Vad som är viktigt för oss är att få förebilder inom ämnet, kvinnliga förebilder så att nya tjejer kan ta sig fram. Till det behöver vi inte bara

pengar till fler forskarassistenter utan också till doktorandtjänster. Vi

behöver pengar att satsa så tidigt som möjligt om vi ska få behålla kvinnorna. På min institution har vi talat lite hur det är, hur det har om varit och hur det skulle kunna bli... Varför är det så forbålt svårt att få till stånd en ändring När det gäller satsningen på, dels teknik, matematik osv och forskning över

huvudtaget, så tror jag att det helt enkelt finns en skillnad mellan män

och kvinnor, som börjar i barndomen. Jag var i Berlin härom veckan och hörde hur en mamma sa till sin treåring att det var dags att sova

middag och han ville inte. Då sa mamman, ja, men du får ta med dig

en skruvmejsel eller hammare i sängen. Det skulle hon troligtvis inte ha sagt till sin dotter. Det är bara ett litet exempel hur män till skillnad från kvinnor uppfostras att till varje pris blir störst och bäst och starkast. I alla lägen ska mannen göra karriär utan att fundera över vad livskvalitet är för något. Man ska bara göra karriär utan att fråga sig om man har lust att göra det. Jag tror att kvinnor i betydligt högre utsträckning funderar över vad de vill göra med sina liv. Det är på sitt sätt ett sundhetstecken som männen borde vara avundsjuka på. Men det konserverar naturligtvis den stora obalansen.

Det var det ena jag ville säga. Det andra är om hur systemet är uppbyggt män och för män. Jag tänker mig att många kvinnor också av här säger sig att de inte vill med i det manliga systemet, i den vara manliga världen. Ibland brukar jag jämföra med återföreningen av västtyska Förbundsrepubliken och östtyska DDR blev en - som västtysk expansionshistoria. Det får inte bli så att männen expanderar kvinnorna i sina akademiska revir, utan vi måste tillsammans på något sätt skapa en ny värld, som är mer mänsklig. Nu skulle jag vilja komma på varför det är så svårt att ändra på det här systemet. Vi är alla överens om att något måste göras, vi måste få kvinnor i vår värld, Men samtidigt är motståndet mer osv. så hårt och man ser så mycket dumhet runt omkring sig. Svårighetema

ligger hos männen, jag förstår det. Varför är männen i genomsnitt

som så gräsligt ovilliga att släppa kvinnor i den akademiska världen Jag skulle vilja hävda att det beror följande: Om tänker efter, vad är den största upplevelsen en människa man kan ha i sitt liv över huvudtaget Vad är det mest fantastiska man kan med om Det tror jag är förmågan att bära och kunna föda ett barn, vara förmåga bara kvinnor har. Jag vill påstå att män i grund och en som botten, omedvetet, är väldigt avundsjuka på denna kvinnliga förmåga.

Jag är inte omedvetet avundsjuk utan faktiskt medvetet avundsjuk,

och det har jag varit sedan jag var bam. Jag har ett barn och hans

berättade för mig när hon gravid att hände det och det,

mamma var nu ja, det kul, jag kunde inte uppleva det själv. Om man ska var men tala i makttermer så jag att det är någonting är så fantastiskt menar som att män har svårt att acceptera och överleva det. För att överleva, helt enkelt, tror jag att männen måste bevisa inför sig själva att det där med barn kanske inte är så viktigt trots allt. Det är faktiskt finare att vara

direktör eller chef eller professor. Lyckas han bevisa det så har han

makt och är bäst. Om kvinnorna också vill direktörer eller chefer eller nu vara professorer, då är den sista utposten hotad och männen måste till varje pris värja sig mot att detta skall ske.

Bo Sundqvist, professor i jonjjøsik, Uppsala universitet

Jag fascineras av den oerhörda potentialen i att ett land som

Sverige kunde bli fena på att ta vara på tjejerna. Vilken ekonomisk möjlighet för landet vi kan få in flera begåvade tjejer i teknik-

om och naturvetenskapliga utbildningar. Det kan bli ett fantastiskt resultat

Jag ska fatta mig kort, och kanske komma tillbaka efter lunch och fördjupa mig. Jag studsade liksom flera andra inför föreställningen att det skulle krävas en känd mentor for att man ska lyckas göra sig ett inom naturvetenskap och matematik. Det känner jag inte riktigt namn igen. Det karakteristiska där är att man kan komma från ingenstans. När publicerar något nytt eller uppträder en konferens med ett nytt man resultat så ger det ett namn. Det bara liten invändning. För övrigt är jag mycket tacksam var en för slutsatsen och råden vad gäller naturvetenskap och teknik. Det måste nämligen bli fler kvinnor. Jag skulle gärna se att man i en sådan här utredning koncentrerade sig mycket konkreta åtgärdspaket hur vi

ska åstadkomma detta. Jag fascineras av den oerhörda potentialen i att

ett land Sverige kunde bli fena att ta vara på tjejerna. Vilken som ekonomisk möjlighet för landet att få dessa begåvade tjejer i våra utbildningar. Det kan bli ett fantastiskt resultat Arne Ardeberg inne på att naturvetenskap och teknik har ett var dåligt rykte. Jag tror, för att bli riktigt konkret, att det handlar om mera att det absolut mest begränsade ämnet för rekrytering till teknik och naturvetenskap är fysik. Jag tror alla runt det här bordet har hört sina

döttrar i grundskolan eller gymnasiet fråga varför är fysik så

- tråkigt Jag skulle vilja att man i det här landet utvecklade en didaktikforskning inom naturvetenskap och teknik, och att man gärna började med fysik, och ställde frågan varför tjejerna så ofta väljer bort det ämnet. Jag bekymrar mig speciellt för det gymnasiet, där man nya

verkligen kan välja bort det. Det kommer att slå enormt hårt mot dem

vi är mest angelägna att nå; de naturvetenskapligt och tekniskt om begåvade flickorna.

Till Curt Karlsson vill jag säga att också i Uppsala sedan fyra år har biologiinriktad civiIingenjörsutbildning, och det stämmer att säger

en

vi biologi och miljö i våra civilingenjörsutbildningar så får vi hälften

flickor. Jätteduktiga tjejer läser matematik och fysik. Men ser som redan efter fyra år bekymmersam tendens till del flickor faller en att en ifrån, bl med argumentet att det är för mycket fysik. Det här måste a ta reda vad det beror på. Vad är det som gör att sådana som man

Arne och jag, som tycker att vi håller på med det roligaste som finns här i världen, fysik, beskrivs som torrbollar av dem som ska läsa fysik i skolan

Svante Beckman, professor Tema teknik, Linköpings universitet

Chanserna för kvinnor att hävda sig i tillsättningarna förefaller

genomgående bäst när kriterierna för excellens eller for kvalitet är

välspeciñcerade. Ju vagare kriterierna är, mer de talar om

vetenskaplig skicklighet på ett brett och allmänt område, desto

lättare är det för den bakomliggande muggiga broderskapsstrukturen att slå igenom.

Jag skulle vilja anknyta lite grann till Hans Christian Sørhaugs resoneatt stärka organisationen. Det har också att göra med det han mang om inledningsvis talade om, den feodala strukturen, mentorsystemet, patronatet existerar i kraft den lite svampaktiga struktur etc, som av som kännetecknar och i viss mån måste känneteckna högre utbild- - ningssystem. Inom universitetet ser brytningar mellan åtminstone tre typer av organisatoriska strukturer. En typ är den formella byråkratiska apparatuvanlig webersk typ. En annan är vetenskapssamfundet, detta ren av internationellt förgrenade, professionella system med sina konferenser och med sina rangordningssystem, men också med sin egalitära eller kollegiala idealitet. Den tredje typen organisatorisk struktur typ av av inom universitetsvärlden är det akademiskt informella broderskapet. Och det är i hög grad inom detta som jag tror att de mer subtila spärrama för kvinnor i universitetssystemet finns. För att komma åt det här problemet tror jag man måste förstärka den professionella organisationen i förhållande till den svampaktiga broderskapsstrukturen eller maffiaordningen eller vad vi ska kalla den för. Därför känner jag mig tveksam när Gabriel Romanus säger att den här kommitténs viktigaste uppgift är att sprida sanningen om att universiteten minsann inte är objektiva utan lika lealösa som politiken. Det kan ligga något i det. Men samtidigt är det viktigt att inte kasta ut barnet med badvattnet. Strävandet efter en typ av, kanske idealiserad men dock, objektivitet när det gäller att finna rättvisande kriterier för att bedöma professionell excellens tror jag är oerhört centrala. Förekomsten svampaktighet i tillsättningsprocedurema vittnar om att man inte är av

tillräckligt skärpt när det gäller att fullfölja denna strävan att försöka

specificera kompetenskriteriema för en viss tjänst, eller vad man inom

viss fakultet med vetenskaplig förtjänst och liknande. en menar Det tycks mig finnas ett svagt om än allmänt samband mellan frekvensen kvinnliga professorer och vissa ämnen. Chansema för av

kvinnor att hävda sig i tillsättningama förefaller genomgående bäst när

kriterierna för excellens eller för kvalitet är välspecificerade. Ju vagare kriterierna är, de talar vetenskaplig skicklighet i obestämda mer om ordalag, desto lättare är det för den bakomliggande muggiga broderskapsstrukturen att slå igenom.

En parallell är förutsättningarna för arbetarklassens barn att hävda sig i grundskola och gymnasium, vilket deprimerande nog har blivit svårare de sista decennierna. Det skulle kunna förklaras med en ganska enkel

struktursvaghet. struktursvagare skolan teori om strukturstyrka och Ju är,

dvs mindre specificerade läroplaner eller diffusare arbetsfonner, desto

svårare har de från utbildningsmässigt missgynnade miljöer att hävda

sig. Allt medan den utbildningsanpassade medelklassen får försteg i

utbildningssystemet i takt med att skolans egen struktur försvagas.

Här finns parallellen till den lealöshet i tillsättningsförfarandena och kompetensvärderingsstrukturer de bakomliggande lite muggi-

som ger broderskapsstrukturema tillfälle slå igenom. Ju tydligare

ga att

spelregler för universitetens konkurrensspel, mer gynnas kvinnor. Det

är otydligheten i konkurrensvillkoren som missgynnar dem.

Arne Ardeberg

Sedan måste vi skaka bilden av torrbollar. Jag kanske är en av oss torrboll, men jag tycker inte att det är trist att syssla med naturvetenskap. Jag tror faktiskt det är roligare än det mesta. Hur förmedlar vi det

Det mycket tillfredsställande att höra att vi var så samstämmiga var

beträffande behovet rekryteringtjänster. Jag vill bara instämma med

av Allan Gut i att vi har ett rejält problem i att få fram folk till dessa rekryteringstjänster, dvs vi måste få fram fler doktorandtjänster. l Lund har vi sett det här och sagt att det är trots allt fråga om temporära tjänster, och då är det inte så svårt. Vi har lyckats att i rimlig mån, tycker jag, hantera problemet genom att kombinera utbildningsbidrag och doktorandtjänster. Då har vi fått fram en marginal som vi

tänker avsätta för att rekrytera kvinnliga doktorander. Däremot när det gäller forskarassistenttjänstema, bedrövligt nog, behöver vi hjälp utifrån och det hoppas jag att vi får. Det är mycket väsentligt. Sedan måste vi skaka av oss bilden av torrbollar. Jag kanske är en torrboll men jag tycker inte att det är trist att syssla med naturvetenskap. Jag tror faktiskt det är roligare än det mesta. Hur förmedlar vi det Jag ska om några dagar själv välkomna våra nya studenter och det kan man göra med den vanliga fraseologin om hur viktigt det är att de är duktiga och dylikt trams. Istället brukar jag visa bilder och tala om hur roligt det är att syssla med forskning. Det går att förmedla hur kul det är om man plockar ut små delar av forskningen. Man behöver inte göra det tristare än det är. Men även om vi gör vårt bästa och är aldrig så entusiastiska så behöver vi någon att visa bilderna for. Är salen tom så hjälper ingen-

ting. Jag hoppas vi får hjälp med våra rekryteringstjänster, men jag

hoppas också att det görs något längre ner i systemet så att vi inte sitter med en tidsbomb. Slutligen: sent i våras hade vi i Lund en sammandragning kring kvinnor på forskartjänster. Utannonseringen var inte så bred, men vi hade 400 deltagare i diskussionen och den höll på i tre timmar. Det var väldigt kul, men i tre timmar diskuterade vi som goda akademiker. Vi vände ut och in på alla möjliga och för den delen även omöjliga

problem, men vad vi inte diskuterade var vad vi verkligen skulle göra. Jag hoppas vi inte begår samma misstag här idag.

Eric Arnberg, enhetschef för Naturvårdsverkets forskningssekretariat

Sedan jag lämnade universitetet har det gått trettio år. Jag tycker

att de här problemen som ni tar upp idag fanns och diskuterades även då, och till min förskräckelse jag att det inte har hänt ser mycket de här sista trettio åren

Jag är en av de få som inte kommer från universitetsvärlden. Jag sitter på Naturvårdsverket och har tidigare jobbat i nästan tjugo år ett forskningsinstitut, alltså utanför universitetet. Sedan jag lämnade universitetet har det gått trettio år. Jag tycker att de här problemen som ni tar upp idag fanns och diskuterades även då, och till min förskräckelse ser jag att det inte har hänt mycket de här sista trettio åren Man

måste fråga sig varfor. Det svaret borde ni sitta med, som sitter här runt omkring mig och ansvariga för stora institutioner. Min erfarenhet från institutsvärlden är att det där har funnits en

ganska jämn könsfördelning. På det institut där jag jobbade hade vi ett

Sveriges största samling kvinnliga civilingenjörer. Kvinnor har, tag av tror jag, ett större samhällsengagemang, och det här var civilingenjörer valde att jobba med miljöforskning. I den typen forskning ställer som av samhällskriterier före inomvetenskapliga eller andra kriterier. Jag man kan tycka att det arbetsklimat kunde erbjuda dem i den här som miljön förhållandevis bra, ett könsperspektiv. var sett ur På Naturvårdsverket ställer vår forskningsnämnd krav på att vi ska ha någorlunda jämn könsfördelning när vi delar ut våra pengar. På sikt kan det bli besvärande för universiteten inte kan göra någonting om man åt situation inte uppmuntrar kvinnor att forska. Jag vet inte hur en som

våra krav statlig myndighet att dela ut pengar under någorlunda

som

rimliga villkor med hänsyn till kön, kommer att påverka universiteten.

Det är rimligt att anta att även andra forskningsråd kommer att ställa de här villkoren, och frågan är då, vad gör ni på universiteten

Gabriel Romanus

Jag vill förtydliga mig. Jag menar inte att man ska göra godtyckligheten till dygd, och jag instämmer naturligtvis i att objektivitet, tydliga

en kriterier och bedömning fri från kompisskap är eftersträvansvärt att ha, både när delar ut forskningspengar och när tillsätter tjänster. man man Annars vet vi att det kan väldigt snett, som med Medicinska forskningsrådet nyligen.

Men vad jag ville säga bara att man inser att det finns andra

var om

mekanismer också spelar när det gäller hela rekryteringsverket,

som

framsållningen, stödet till olika människor etc, så har vi kommit långt.

Det betyder att när det rör sig om sökande eller kandidater som är ungefär lika bra, så kan avstå från att fmgradera den sista delen, man och låta andra skäl spela in, inte vem som är kompis med vem, utan

istället exempelvis tillhör underrepresenterat kön. Det är i det

vem som ljuset mina förslag skulle ses. som

Joachim Israel

Jag tror det vore väldigt viktigt att få över medel till de här nya högskolorna, exempelvis göra det möjligt för dem att få professorer och forskarutbildning utan den här historiskt belastande en bakgrunden. Man kunde faktiskt ställa som villkor att till dessa nya tjänster skall kvinnor antingen ha företräde eller vara hälften.

Kanske själva ordet objektivitet är oerhört missbrukat. Men det betyder vid tillsättningen inte skulle ha fasta och specifika kriterier. inte att man Tvärtom, vi formulerar ofta väldigt specificerade kriterier för att redan i förväg utesluta del människor. Jag känner inte igen att det skulle en någon särskild svampaktighet i tillsättningsförfarandet. vara Eftersom vi har gått på andra ronden, låt mig då få lägga fram ett

konkret förslag. Jag har erfarenhet av universiteten både i Uppsala, där

jag i år, och i Lund. Nu har jag erfarenhet Halmstad. Det var sex av slår mig är att de gamla universiteten som i Uppsala och i Lund som finns det traditionstyngd historia som försvårar förändringar. Den en

vilar på ett manligt, auktoritärt och feodalt system där professorema

enligt tysk förebild utgjorde och i viss mån fortfarande utgör en sorts elit, står över det hela. Det är väldigt svårt att komma till tals med som sådan gammaldags hållning, den är en black om foten. en Min erfarenhet av Halmstad som är en relativt ny högskola är helt

annorlunda. Den är i väldig expansion. Där tar man nya och ovanliga

och man är öppen för synpunkter. Det finns en entusiasm. grepp

Människor vill satsa någonting. Jag tror det vore väldigt viktigt att få över medel till dessa nya högskolor, exempelvis göra det möjligt för

dem att fâ professorer och en forskarutbildning utan denna historiskt belastande bakgrund. Man kunde faktiskt ställa som villkor att till dessa tjänster skall kvinnor antingen ha företräde eller vara hälften. nya

Avslutningsvis: jag har ett seminarium på magistemivå i Halmstad, där tre fjärdedelar deltagarna är kvinnor. Igår berättade jag för dem

av

att jag skulle åka hit och frågade dem vad jag skulle säga. Där var det

kvinna Det är viktigt att du framför att vi behöver en som sa:

förebilder, för vår självuppfattning är så svag och det är en tradition i

det sociologiska genussystemet som vi har accepterat. Alltså, det är viktigt att det kommer fler kvinnor på toppositionerna.

15 15-1297

Hans Christian Sørhaug

Men man måste jobba mer med formen på universitet och

högskolor, med hur de organiseras. I alla system som producerar kunskap, som högskolor och universitet, skapas olika, motstridiga logiker.

Jag kan inte hålla med Joachim Israel om att man ska ge upp de stora gamla universiteten därför att de är så fulla av tradition. Men man måste jobba med formen universitet och högskolor, med hur de mer

organiseras. I alla system producerar kunskap, som högskolor och

som universitet skapas olika, motstridiga logiker. Jag kan se tre organiserande logiker. Den första är beslutsprocessen baserad aktivitet i hierarkipositionen. Här är problemet att få syn den politiska dimensionen i de beslut man är med om att fatta. Den andra organiserande logiken är den kollegiala processen, som flera har varit inne på här, där man inte tar beslut men där man borde kunna ha likvärdig diskussion baserad på dialog mellan folk som har en kunskap, de är professorsutnämnda eller När den fungerar oavsett om är den det vackraste med universiteten, och den diskussionen är

egentligen det enda kan attrahera studenten. Men här är problemet,

som Arne Ardeberg var inne på, att man kan få ändlösa, akademiska som diskussioner inte kommer fram till något. som Den tredje logiken är det så kallade broderskapet. Alla dessa strukturer måste hantera ett eller annat vis. De ligger på man varandra och vid sidan varandra och är till en del i konflikt med av varandra och dels korrumperar de varandra. Dialoger blir fort till dueller där det gäller att vinna osv. En replik till Mats Furberg. Jag håller med om att analytiskt är skillnaden stor mellan patroner och mentorer, men det som gör det så

förvirrande i praktiken är att inte personen ifråga vet när han skiftar

ens från patron till mentor. Det här kan man bara komma genom att utvidga det offentliga rummet runt handledningssituationen. Man måste ha diskussion igång som får fler att reflektera över sitt agerande en som antingen mentor eller patron. Eller bägge.

Ebba Witt-Brattström, docent i litteraturvetenskap och särskild utredare,

K VINS

Jag vill understryka att det vi har idag är ett nollsummespel och

att alla våra åtgärder måste bygga på att skapa där de

en arena

manliga akademiska begåvningarna for första gången i historien tvingas pröva sig mot de kvinnliga akademiska begåvningarna. Det är det bästa sättet att höja den vetenskapliga kvaliteten på, och det

är dessutom det enda acceptabla i en demokrati som säger sig ha ett utbildningssystem som ska vara lika for alla, oavsett vilket kön de tillhör.

En reflektion från det feministiska perspektivet: begrunda komplikatio-

nen i att samma mansperson som är mentor for män ofta fungerar

som patron för kvinnor. Själv har jag exempelvis aldrig stött enda en mentor men utsatts för många patroner. Vi har i KVINS faktiskt varit inne på problemet med att kvinnorna uppenbarligen har bättre villkor inom sektorsforskningen. Ju längre man

kommer från pingvinbergen, får uttrycka sig så vanvördigt

om man om

de gamla fina universiteten med sina månghundraåriga kvinno-uteslutar-

traditioner, desto bättre för kvinnorna. Det är ett faktum att nyare högskolor är intressanta miljöer inte minst i det här perspektivet och Linköping håller kanske, åtminstone delvis, ett tvärvetenskapligt som

föredöme när det gäller att ställa vad jag kallar de humanistiska eller samhällsvetenskapliga frågorna och få de tekniska eller naturvetenskapli-

ga svaren.

Nu finns det faktiskt avviserat ett instrument i Jämställdhetsproposi-

tionen, som på sikt kan fungera revolutionerande, och det är rekryteringsmålen. KVINS kommer antagligen att föreslå följande: om nyare högskolor kan uppvisa en bättre rekrytering, bra satsningar kvinnlig kompetens olika nivåer och en attityd till kvinnliga studenter

grundkursnivå som bådar gott inför framtiden exempelvis ett

-

genusperspektiv på undervisningen så ska de kompenseras ekonomiskt

for detta. Kanske innebär det att de stora och gamla universiteten får

börja göra något de problem som Eric Amberg framhöll åtminstone

i trettio år varit väl kända och väntat att åtgärdas. Om de fortsätter vägra att göra annat än halvhjärtade punktinsatser för specifika jämställdhetsmedel så är det inte orimligt att tänka sig att de får lida ekonomiskt. Gånge huva till och hatt från-m Personligen kan jag inte

se någon anledning till att vi ska ha offentligt finansierad utbildning

en som missgynnar kvinnor på alla nivåer. Och det går inte längre att blunda för att det är så det ligger till, strukturellt och i den akademiska

karriären, samt, för de kvinnliga studenternas del, vad gäller pedagogiken, handledningen och inte minst kursinnehållen. Inför sista rundan här idag vill jag skruva upp temperaturen lite och få fram fler förslag och synpunkter från er. Jag kan se tre problemkomplex ni har berört från era perspektiv, som jag nu ska försöka vrida som mitt perspektiv. Det ena är lite grovt att fråga sig varför kvinnorna inte är där männen vill att de ska vara, nämligen naturvetenskapliga och tekniska utbildningar. Detta är inte bara ett utbildningspolitiskt

dilemma, det är också en jämställdhetspolitisk fråga. Vi måste ställa oss

frågan vi så helt obekymrat ska fortsätta att försöka sparka in om kvinnorna på de här utbildningarna där vet att kvinnor mår sämre än män, och oftare hoppar före eller efter examen. av, Det andra problemet är hur får fram den kritiska massan och man den kvinnliga kompetensen olika nivåer. För att få rättvisande bild en vilken kompetens redan finns hos befintliga kvinnor i det av som akademiska systemet kommer vi förmodligen att föreslå att professor blir kompetenstitel, docent ungefär, fast snäppet över. Kvinnor en som ska kunna begära att få sin professorskompetens prövad oavsett om det finns lärostol ledig. Jag uppfattar nämligen att det finns en föreställen ning att kvinnor med högre kompetens knappast existerar, vilket blir om

ett argument för att måste odla upp dem från grundstadiet. Det

man måste säkert också göra, åtminstone inom ämnen som matematik man

och fysik, det gäller också att ta tillvara dem som redan finns,

men

innan de försvinner ur systemet, vilket ofta är den begåvade och

kritiska kvinnliga forskarens lott. Det finns en tendens från styrande

mäns håll, även inom universitetsvärlden, att inte vilja se de där

medelålders kvinnliga bittra docentema befolkar den egna

som korridoren, när det blir tal att måste släppa kvinnor. Hellre om man

framför sig de glada, fräscha och lagom inkompetenta

ser man unga, studentskor och doktorander man ska vara faderlig beskyddare till. som

Det tredje komplexet är hur ska få de akademiska männen att se, att få aha-upplevelse som Gösta Tibblin uttryckte saken.

en

Kanske är det vad Hans Christian Sørhaug kallade självkritiken, det

svåraste slaget kritik. Hur får och vi, andra män att strukturerna av se

de själva är med att upprätthålla Vi kommer förmodligen att

som om föreslå att alla lärare män kvinnor undervisar högskolan - som - som ska obligatorisk fortbildningskurs i genusteori säg, tre poäng. en Den skulle kunna skötas CentraFora för kvinnoforskning som nu av finns vid de flesta lärosäten, små som stora i det här landet; Avslutningsvis vill jag bara kommentera att de flesta av er verkar

utgå ifrån att den traditionella jämställdhetspolitiken utan vidare kan tillämpas i nuvarande budgetsituation när det gäller att med hjälp av

extra jämställdhetsmedel bygga ut exempelvis antalet rekryteringstjänster. Det förefaller nästan vara som en förutsättning för att ni ska satsa på kvinnor i stor skala, att ni får rejält betalt för det. Men har vi den var berömda sunda akademiska rivaliteten i vilken bäste man vinner Idag kan mycket väl bäste man vara en kvinna och en sak är säker och det är att vi inte kan räkna med extra medel i fortsättningen. Situationen som Lennart Nygren målade upp, där alla manliga disputerade utom en fått forskartjänst institutionen, medan förhållandet var det motsatta för de kvinnliga disputandema, är så pass oacceptabel att den inte bör åtgärdas med extra medel för att det ska tillskapas tjänster för kvinnor. Gör man det så belönar man ett system som utesluter kvinnor, och som ämnar göra det utan mer än lite klädsam självkritik även i fort-

sättningen, kan man förmoda. Tills Sveriges regering snällt betalar extra

för kvinnor nästa gång. Jag vill understryka att det vi har idag är ett nollsummespel och att alla våra åtgärder måste bygga att skapa en arena där de manliga akademiska begåvningama för första gången i historien tvingas pröva

sig mot de kvinnliga akademiska begåvningama. Det är det bästa sättet att höja den vetenskapliga kvaliteten på, och det är dessutom det enda

acceptabla i en demokrati som säger sig ha ett utbildningssystem som ska vara lika för alla, oavsett vilket kön de tillhör.

Carl Tham, utbildningsminister

Det är spännande att tänka sig vad man kan göra för att dessa nya högskolor ska bli spjutspetsar när det gäller jämställdhet. Hur man ska få dem att utnyttja den kvinnliga forskningspotentialen och låta bli att bygga sig fast i de gamla, mer prestigeladdade strukturerna.

Jag har kommit hit för att lyssna och lära så jag ska inte bli långrandig. Jag ser mycket fram emot den här kommitténs betänkande och är övertygad att ni liksom jag har fått intressanta tankar under dagen. om Jag ska bara peka på några saker som redan planeras. Till att börja med har jag en reflektion med anledning av vad som sagts om de djupare orsakerna till situationen. Jag känner igen många argument och upplevelser som fanns redan under vårens debatt kring

Jämställdhetspropositionen. Det är inget tvivel om att den debatten var

kolossalt nyttig för att den innebar inte bara en prövning av olika

förslag, utan framförallt prövning av den akademiska världens

en

självförståelse och dess föreställning om vad den egentligen representeoch vad egentligen gör. Jag är övertygad att denna nyttiga rar man om debatt kommer att fortsätta, också från andra utgångspunkter än de som var rådande i våras. Jag vill gärna ta viktig fråga av generell natur, som flera har upp en varit inne på. Det har att göra med att det är relativt få ungdomar som söker sig till framför allt de tekniska utbildningarna. Och det är framförallt här de kvinnliga sökandena mycket låg andel. som utgör en Det är lite annorlunda i naturvetenskap, framförallt kan man se att men över hälften eleverna på gymnasieskolans naturvetenskapliga linje är av

kvinnor. Så det är ingen egentlig brist på kvinnor i själva gymnasie-

underlaget. Däremot handlar det de tekniska utbildningarnas uppläggning. om Från många olika håll har jag hört att de ofta är ganska traditionellt

upplagda, också pedagogiskt, med perspektiv som är ganska begränsade,

inkörda på det specifika ämnet. Samtidigt finns där mer än på andra håll manlig miljö bland de studerande. Jag har fått del brev från en en kvinnliga teknologer, har beskrivit hur det är att vara kvinnlig som teknolog. Ibland har också bifogat olika kårtidningar, och jag måste man

säga att det är beklämmande alster. Jag trodde att den här puerila genren

försvann för ungefär fyrtio år sedan, den verkar vara igång ännu. men

Det är klart att det sätter modet många, även jag vill påpeka

ner om att det inte är någon extrem avbrottsfrekvens för kvinnor inom de tekniska utbildningarna. Men här finns ett problem, jag menar har som med skolan att göra. Hur ska där kunna intressera ungdomar för man naturvetenskaplig teknik, när det finns brister vad gäller lärarnas intresse för naturvetenskap på grundskolans låg- och mellanstadium Också lärarutbildningen i matematik har nyligen kritiserats.

När det gäller att få fram flera kvinnliga forskare och professorer

inom de tekniska områdena så är det i grunden fråga att få fram fler om kvinnor söker sig till utbildningarna och fortsätter. Teknikområdet som ligger mycket sämre till än naturvetenskap och framförallt medicin. På sitt sätt kan betrakta medicin det mest extrema ämnet ur ett man som

jämställdhetspolitiskt perspektiv. Där finns sedan avsevärd tid ett stort rekryteringsunderlag ändå så har man bara lyckats utnämna 5 %

men kvinnliga professorer. Jag vill nämna två saker innan jag slutar. Det första är frågan om det

nuvarande tjänstesystemet. Vi ska över den föråldrade tjänstestruktu-

se

universiteten. Den är ovanlig i ett europeiskt perspektiv, också

ren när det gäller exempelvis bristen på rörlighet inom det akademiska livet i Sverige och frågan fördelning av undervisning och forskning om mellan de lärare och forskare som finns universiteten.

Frågan om elitvärderingen av de högsta forskar- och lärartjänstema,

professurema, kommer också att komma Där har det redan skett upp. en viss uppluckring som i sak har gått mycket långt. Jag har fått vittnes-

börder om att professorstillsättning inom vissa institutioner styrts

av

vederbörandes förmåga att dra till sig Det är inget fel i och

sponsorer. för sig att en professor på teknisk institution har goda kontakter med en och kan etablera ett bra samarbete med industrin. Men det måste Öppet redovisas om det ska vara ett kriterium att väga förutom vetenen

skaplig grundkompetens. Vi kanske ska ha en bredare meritvärdering

där också undervisningsförmågan och produktionen av läromedel räknas

in. Vid Open University i England, är osedvanligt framgångsrik

som en

form för distansundervisning med över 100.000 studerande, är lärarnas

främsta uppgift förutom direktundervisning att producera läromedel, - och det blir man också professor på, att producera bra läromedel. Det kan vara en tänkvärd aspekt i sammanhanget.

Så till de mindre och medelstora högskolorna. Jag håller med om vad

som har sagts här om dem, men vill göra er uppmärksamma på att detta

i någon mån redan har gjorts. Regeringen föreslog nämligen i statsverkspropositionen i år och riksdagen godkände att de mindre och

medelstora högskolorna skulle kunna få fasta forskningsresurser i

framtiden, vilket inte haft möjlighet till tidigare. Vi förutser också

man att en expansion av det svenska högskolesystemet kommer att ske vid

de nya högskolorna.

Det är spännande att tänka sig vad man kan göra för att dessa nya högskolor ska bli spjutspetsar när det gäller jämställdhet. Hur man ska

få dem att utnyttja den kvinnliga forskningspotentialen och låta bli att

bygga sig fast i de gamla, prestigeladdade strukturerna. Det är mer också viktigt att få de små och medelstora högskolorna att avstå från att kopiera de prestigeladdade universiteten, Lund och Uppsala. De har också mycket att bjuda på, det ska inte förnekas, det går inte att men komma ifrån att det är väldigt vitaliserande med andra strukturer och med andra infallsvinklar. Det är en väldigt intressant idé att använda rekryteringsmålen så att man belönar de högskolor som verkligen är villiga att satsa på jämställdhet.

Allan Gut

Vi måste alltså skola de idag verksamma männen. De måste om

lära sig tänka på ett annat sätt och inte känna sig hotade av

kvinnorna. De måste inse hur läget är och det handlar nästan om uppfostra hela mänskligheten. Det är ett svårt företag. att om

Jag tror att fortfarande kan göra hel del inom lagens ramar, så man en

Jag ska två exempel. Det är artikel i Uppsala

att säga. ta upp ena en Nya tidning i våras historikern Ann-Sofie Ohlander. Hon berättade av

hur hon parallell till Thamprofessor hade blivit vad hon

om - som en kallade Wikströmdocenf 80-talet. Hon hade sökt docenttjänst en och hamnat minimal del under den manlige sökande som fick en tjänsten. Hon överklagade, de sakkunniga reviderade och menade i andra

fast med utgångspunkt från exakt samma faktaunderlag, att

vevan, avståndet mellan henne och den föreslagna i själva verket var mannen större än de från början angivit. Till slut fick hon tjänsten, ingripande av regeringen. För genom hennes del innebar den här erfarenheten att hon inriktade sin forskning kvinnor och barn och startade, tillsammans med kvinnliga kollegor, mot ett kvinnohistoriskt seminarium alltjämst blomstrar. Hon drog alltså som

igång forskningsinriktning ett slag inte fanns där förut.

en av som

Oavsett hon bäst eller nästbäst så gagnades den historiska

om var institutionen att hon anställdes för hon drog igång en verksamhet av som inte fanns.

Mitt andra exempel är från Dagens nyheter i juni. Där finns en

bokrecension behandlar krigsåren 1939-44. Den handlar lite om som Väinö Linnas krigsromaner framförallt bok av Eeva Kilpi men om en behandlar livet bakom fronten, de civilas lott. Tänk er om Peter som

Englund hade varit tjej. I stället för att beskriva hur männen hade det

slagfälten i Europa hade han dvs. hon kanske skrivit mera som Moa

Martinson hur kvinnor och barn lever hemma medan männen är om

borta. Det är uppenbart att vi behöver bägge könens väldigt olika sätt

att skildra livet på. En ytterligare sak. När talar om det här med kompetens, man åtminstone vad gäller matematikens område, så tycker jag att man har fäst sig så oerhört starkt vid den vetenskapliga skickligheten och glömt allt Man är nästan beredd att anställa vetenskapligt oerhört annat. en skicklig knäppskalle och det inte matematiken av. Man borde gagnas

t.ex. till pedagogisk skicklighet, dvs. undervisning, produktion

se mer läromedel, förmåga att handleda doktorander. I matematiken är man av ofta och har inte hunnit med det. ung

Så det finns andra egenskaper som gör att man är lämplig för

tjänsten. Jag kan alltså tänka mig att man faktiskt säger att den där visserligen har vetenskapligt i någon mening starkare personen meritering kan uttala sig om det, men att den här andre om man nu kommer att göra institutionen mest nytta. I näringslivet anställer man den som företaget behöver. Till slut vill jag frågan hur ska vi få universiteten till ta upp kvinnoma Jag att verksamheten den fungerar är kvinnofimenar som entlig. Det är ett mansvälde som måste ändras. Vi måste göra om oss. Jag hörde någon gång kvinnlig doktorand berätta om en professor en hade välkomnat de doktoranderna med att säga och på som nya torsdagar brukar vi bada bastu. Då kände hon sig rätt så utanför. Om det omedvetet eller medvetet professorn så spelar ingen roll, var som sa det är hur helst form mobbing. som en av Vi måste alltså skola de idag verksamma männen. De måste lära om sig tänka på ett annat sätt och inte känna sig hotade av kvinnorna. De måste inse hur läget är och det handlar nästan om att uppfostra om hela mänskligheten. Det är ett svårt företag. Man måste börja från början och inte skiftnyckel och flickan en degskrapa i sängen när de ge sonen en sover middag.

Sven Lindqvist

Den allt övervägande bilden är att på det här området finns det en mycket större mängd kvalificerade ansökningar än vad vi någonsin kan hoppas på att kunna till. Genusforskningen ses över

ge pengar

axeln alla de stora forskningsråden. Det är här man måste göra

av insats, för det är här som möjligheterna att ge kvinnorna en chansen finns, chansen att för det första börja doktorera, för det andra att fortsätta att forska efter doktorsexamen och för det tredje

att kunna gå vidare med sin forskning.

Jag vill börja med för införa lämplighets- och nyttokriterier.

att varna att

Vi vet hur det går när man ska hantera sådana. En uppkäftigt person är aldrig lämplig. Institutionen har aldrig nytta något annat än de

av

välkammade pojkarna går i professoms fotspår. Jag vill starkt

som

understryka vad Svante Beckman sade att specifika, hårda kompe-

om tenskriterier tjejerna den bästa möjligheten att få tjänster. ger

Jag vill också varna lite mot tanken att satsa på de små eller nya högskolorna och ge dem mer pengar om de uppfyller de här rekryteringsmålen. Vad man riskerar är att alla kvinnliga forskare kommer att sugas upp i de små högskolorna som grund av sin litenhet har svårt att generera god forskning därför att det där inte finns tillräckligt av vad i andra sammanhang har kallat en kritisk Förutsättningarna man massa. för att skapa levande forskningsmiljö där man kan kritik och en synpunkter, föreligger inte. Resultatet kan alltså bli att alla tjejerna samlades i Halmstad Fast om alla korn dit skulle det 1 och för sig bli tillräckligt stort. Men om pytsar ut de här pengarna på alla möjliga håll i landet Vi kan man inte ha universitet i varje buske utan det krävs ändå en viss storlek för att det ska bli ett universitet, för att det ska bli en forskningsmiljö. Risken är att skapar ett slags Sibirien för kvinnliga forskarbegåvman ningar, där de aldrig blir i tillfälle att Visa vad de verkligen går för. Jag det här från min lilla nisch, nämligen utifrån att jag sitter ser med i Forskningsrådsnämndens genusforskningsgrupp. Vi skiljer oss från andra forskningsråd på det viset att vi i större utsträckning ger bidrag också till doktorander därför att det är så många kvinnliga sökanden inte får något stöd på sina institutioner. De har jättebra som projekt men skulle aldrig kunna få doktorandstipendium. Dit går en del av våra pengar. Sedan försöker vi också fånga upp begåvade människor, som just har doktorerat. Den allt övervägande bilden är att på det här området finns det mycket större mängd kvalificerade ansökningar än vad vi en någonsin kan hoppas på att kunna ge pengar till. Genusforskningen ses över axeln alla de stora forskningsråden. Det är här man måste göra av insats, för det är här möjligheterna att ge kvinnorna chansen en som finns, chansen att för det första börja doktorera, för det andra att fortsätta att forska efter doktorsexamen och för det tredje att kunna vidare med sin forskning. Jag föreslår överföring från de allmänna forskningsen av pengar råden till, inte nödvändigtvis FRN:s genusgrupp, men till den institution som ska ha hand om pengarna för genusforskning. Slutligen känner jag sympati för tanken att få sin professorskompetens prövad i tävling med andra. Många kvinnor i min utan att vara bekantskapskrets har inte blivit professorer därför att de helt enkelt har haft så dåliga erfarenheter att delta i professorskonkurrenser och bli, av som de anser, skändligt behandlade.

sou 1995:110 385

Bo Sundqvist

Jag vill kommentera utbildningsministems uppgifter vad gäller flickors andel av naturvetenskap som helhet. Vi har nästan hälften flickor biologiutbildningama, men i matematik och fysik är det definitivt inte så. Fysik är ett grundämne i teknik- och ingenjörsutbildningama. Jag hävdar bestämt att frågan hur vi ska lära ut fysik så att vi även får med flickorna, är viktig. Några andra saker. Det absolut mest kritiska stadiet i forskarkarriären för kvinnor och även för män, för den delen, är det faktum att de år då man bildar familj sammanfaller med de kritiska åren i karriären. Det är de år då man står inför att välja om man över huvudtaget ska fortsätta med forskarutbildning eller om man ska åka utomlands på postdoktoralt stipendium. Här är det viktigt, som redan har nämnts, att det skapas fler forskarassistenttjänster. Vad som däremot inte nämnts är nästa viktiga steg, nämligen att skapa lektorat som kan ge en egen bas inom universitetet, en egen forskargrupp. Jag tycker att man också ska titta på praktiska åtgärder. Det kan spela väldigt stor roll på en stor arbetsplats hur det lokalt är ordnat med bamtillsyn. Om mentorstödet behövs någon period så är det just under den här kritiska perioden, när det stora frånfallet av kvinnor sker. Slutligen till problemet med professurema. Där vill jag bara påminna om att det finns en ny titel, biträdande professor, som man förvånande nog är oerhört restriktiv med att använda. Att bli biträdande professor, dvs att få professors namn, har idag blivit svårare än att bli professor. Här finns ett problem. Om man ser på direktiven till den här utredningen så menar jag att man i dem lurar sig själv. Man hänvisar till en rad åtgärder som har skett de senaste 3-4 åren, och sen konstaterar

man att trots dessa så finns det bara 7% kvinnliga professorer i landet.

Men det tar en generation innan åtgärder slår igenom professorsnivâ. Istället kunde man se till att få fler kvinnliga biträdande professorer vid ett stort universitet. Idag utnämns inte fler än mellan 5 och 15 biträdande professorer år. Kraven är höga, de flesta universiper teten kräver man inte bara professorskompetens utan också att man är en uppskattad lärare, att man har administrativ förmåga, etc. Jag tycker att man borde diskutera värdet i att ha så få professurer som vi har i dag vid våra universitet. Vulgärargumentet är att om man tar bort exklusiviteten så slutar folk att anstränga sig för att bli professorer. Det tror jag inte på.

Gösta Tibblin

Det behövs stor kvinnor som kan hala upp de andra. Jag en grupp

tycker det spännande att satsa på högre tjänster för kvinnor

vore och gärna inom de tunga disciplinema.

Problemet med att sprida professorskompetens borde vara ganska lätt att åtgärda. Det behövs stor kvinnor kan hala upp de andra. en grupp som Jag tycker det spännande att satsa på högre tjänster för kvinnor och vore

gärna inom de tunga disciplinema. Inom medicinen satsar alla fakulteter

på molekylärbiologi någon anledning. Istället skulle man lika nu av gärna satsa på kvinnor.

Jag har tittat på hur ämnena är könsmässigt fördelade när det gäller

professurema i medicin. Om ser till högstatusämnen som kirurgi man och medicin, gynekologi etc. så har vi ingen kvinnlig professor vare sig i gynekologi eller i kirurgi. Vi hade en inom medicin, Nanna Svartz, den första kvinnliga professorn över huvud taget inom vårt som var ämnesområde. Varför är det så viktigt att kvinnorna får de här professurema Jo, för att de här stora ämnena befinner sig närmare

köttgrytoma och deras företrädare kommer automatiskt i tjänsteför-

slagsnämnder, fakultetsnämnder etc, och kan på så sätt utöva makt.

Vi måste titta över läget. Hur går det till vid tjänstetillsättningar idag Jag har begränsad jag vet att det som sker idag är

en syn, men klar diskriminering kvinnliga sökanden. Jag känner exempelvis till av ett fall i Lund där fakulteten gör allt för att stoppa mycket kvalificeen rad kvinna. Jag måste konstatera att den här församlingen förvisso icke är representativ för de professorer sitter Jag har mött gänget på som nu. Karolinska Institutet, mött mentorema med dekanus i spetsen och de har ingen aning situationen. De påstår exempelvis att det aldrig har om förekommit könsdiskriminering KI etc. Man måste ha klart för sig att det är så läget ser ut. Den sista frågan jag vill ta här handlar varför vi ska ha upp om kvinnor egentligen. Jag tycker att historikern Gunnar Erikssons Den faustiska människan borde obligatorisk läsning. Den handlar om vara universitetens utveckling i Europa och hans slutord är att han hoppas på

kvinnorna, och varför det Jo, för att få slut på specialiseringen och

fragmentariseringen. Kvinnorna skulle kunna leda återgången till en helhetssyn. Gör vi inte det, han, så går vi under. menar

Curt Karlsson

Ett de stora problemen för jämställdhetsforskningen och av kvinnoforskningen är att den nästan enbart bedrivs av kvinnor och sysslar med kvinnor. Det här gör att många män inte betraktar detta som någonting man är berörd av.

Jag vill kommentera några av de förslag som Ebba Witt-Brattström kastade När det gäller rekryteringsmålen, redovisats ijämställdut. som hetspropositionen tror jag att det är alldeles utmärkt väg for att en komma fram. Särskilt det kombineras med att de som inte uppnår om målen drabbas ekonomiska konsekvenser. Det talas mycket om av akademisk frihet, det finns ingenting som får akademiker att men springa så fort Då är beredd att ompröva riktningen som pengar. man sin frihet, och alldeles frivilligt, jag får uttrycka mig så, gå åt det av om håll som pengarna pekar. Jag delar egentligen inte Sven Lindqvists skepsis mot att de mindre högskolorna får forskningsresurser och professurer. Jag tycker kanske att Sven Lindqvist låter konsistoriet i Uppsala brukar låta sedan som 500 år tillbaka, varje gång det talas spridning av forskningsresurser. om Rekryteringsmålen kan innebära ett genombrott nationell nivå. Men då vill jag understryka än gång att Förutsättningen är att friheten en vad gäller tjänstetillsättningar kan öka. Man måste från universitetsoch fakultetsledningarnas sida kunna bedöma i vilka fall man ska rekrytera på ett traditionellt sätt och i vilka fall med tanke på man, tillgång till möjliga att rekrytera, ska ha riktad rekrytering, personer en syftar till att rekrytera kvinna. Idag möjliggör inte regelverket som en i högskoleförordningen den här planering. En sådan förändring typen av skadar inte på något sätt den akademiska friheten. Den är mycket väl definierad den är och har inte med saken att göra. som En väg, som inte leder till lika snabba resultat, är att annan men precisera kriterierna. Idag, läser tillsättningsärenden, kan man om man konstatera att det finns ärenden där inga kriterier över huvudtaget redovisas, och det finns ärenden där kriterier redovisas, helt andra men kriterier tillämpas, och det finns ärenden där de sakkunniga tillämpar helt olika kriterier. I och för sig kan det hända att de kommer till slutsats, det är ett lättbedömt ärende. samma om Trots att vi idag har grundläggande regler i högskoleförordningen så arbetar tjänsteförslagsnämndema generellt med avsevärd frihet från en

förordningens regler och de sakkunniga arbetar relativt frikopplade från

nämnderna i övrigt. Att detta inte kvinnliga sökanden är jag gynnar fullständigt övertygad Däremot är jag tveksam till att införa en från om.

tjänstetillsättningarna fristående bedömning av professorskompetens, mest egentligen av arbetsskäl. Jag kan inte se den stora lönsamheten i att sätta professorsstämpel på ett antal personer utan att det blir tal om motsvarande tjänst. Jag tror inte heller att utbildningsministern klarar att begränsa det till kvinnor. Det blir som i Norge där det av rättviseskäl också blev en rättighet för män och då har skaffat oss ett stort arbete utan att jag ser poängen i det. Det är ett avsevärt sakkunnigarbete som ska utföras och det är viktigt, tycker jag, att inte skapar system och arrangemang som gör att lärare och forskare huvudsakligen sysslar med administrativa uppgifter. När det gäller biträdande professorer ska jag göra en liten utvikning. Restriktiviteten måste utifrån en viss tvehågsenhet från universiman se tets- och fakultetsledningamas sida beroende vad man ska ha det här till. Den biträdande professorstiteln växte fram från behovet att kunna pedagogiskt utmärka särskilt förtjänstfulla lärare i högskolan. Det skulle ett sätt att visa att även om man inte nådde ända fram till en vara professorsstol så skulle i alla fall kunna få förtjänsttitel. Efter man en mycket och men införde regeringen den här möjligheten och då om drabbades fakulteter och universitetsledningar landet runt av stora

skälvan. Beslutet kunde innebära att man titulärbefordrade någon som

kanske inte docent och som i varje fall var vetenskapligt mindre ens var meriterad än kollegerna. I Linköping har vi hållit fast vid ursprungspoängen, att biträdande professor ska den kunna bli, som har valt den pedagogiska profilen i sin lärarverksamhet, eller har haft omfattansom de ledningsuppdrag i högskolan som dekan eller mångårig prefekt för stora institutioner. Däremot måste det vara svårhanterligt intill meningslöst att satsa på ett stort antal utnämningar av biträdande professorer ändå går den vetenskapliga banan och befinner sig precis prosom fessorströskeln. När det gäller tjänstestrukturen delar jag utbildningsministerns uppfattning att den bör ses över. Vi har nu den egenartade ordningen att högskolelagen säger att det ska finnas professorer vid universiteten och därutöver de lärartjänster som högskolan själv bestämmer om inte regeringen förordnar annat. Och sedan förordnar regeringen annat i högskoleförordningen så att man låser tjänstestrukturen för lärartjänster i högskolan precis intill sista millimetem. Det får inte förekomma några andra lärartjänster i högskolan än de som räknas i högskoleförordupp ningen. Det är en rätt anmärkningsvärd glidning mellan högskolelagen och högskoleförordningen där. Något vi inte har diskuterat idag är att mansforskningen är en del av genusforskningen. Vi har talat kvinnor här hela tiden men det är inte om meningsfullt att tala kvinnor utan att tala män också. Ett av de om om

stora problemen för jämställdhetsforskningen och kvinnoforskningen är att den nästan enbart bedrivs av kvinnor och sysslar med kvinnor. Det här gör att många män inte betraktar detta som någonting man är berörd Jag tror inte vi kan uppnå den situationen att män i grunden förstår av. vare sig själva eller kvinnor förrän det finns en mansforskning som ger underlag för sådana reflektioner. Bristen på mansforskning stora problem långt utanför universitet ger och högskolor, där föreställningar av en ny maskulinitet tar form. Jag tror att mycket av det våld, som vi ser runt omkring oss i samhället, har att göra med att det inte går att åstadkomma en socialisering av unga män till en mer konstruktiv maskulin roll. Därför är det högst nödvändigt att ni tar frågor mansforskningen också i ert betänkande upp om

och inte beskriver genusforskningen som enbart kvinnoforskning.

Jag kan känna stor sympati för att ingen ska vara behörig till lärartjänst i högskolan utan att ha genomgått lärarutbildning, som en

kanske i första hand innefattar pedagogik, men förvisso även ledarskap

och genusfrâgor. Såvitt jag vet har Umeå infört något i den vägen. Det kan kanske vara ett exempel att bygga vidare på.

Slutligen vill jag understryka vad Bo Sundqvist varit inne flera gången, skolfysikens grundläggande betydelse för att intressera kvinnor för högskoleutbildning inom matematik, naturvetenskap, teknik. Första dagen min dotter stötte fysik i skolan kom hon hem och var

fullständigt chockad. Dessförinnan hade hon alltid tyckt det var roligt

i skolan, och att nya ämnen var spännande och intressanta. Det är alltså viktigt att får fram didaktik för fysik- och teknikut-

man en annan bildningen.

Sven Lindqvist

Får jag säga enda mening små och stora högskolor. Med små en om högskolor menar jag inte Umeå, inte Linköping. Jag menar de riktigt små, alltså Gävle Sandviken, Karlskrona, Växsjö.

Joachim Israel

Jag måste säga, Sven Lindqvist, att du har fått en helt felaktig bild av

hur det är på små högskolor. Jag har aldrig någonsin under hela min

akademiska gärning träffat en sådan vilja till samarbete, till nyskapande, och vilja att skapa en forskningsmiljö. Ett exempel är vårt

forskningsprojekt kvinnorna i politiken. En grupp bestående av om

psykologer, pedagoger, sociologer, statsvetare och mediakommunikationforskare, ställde upp som ledningsgrupp. Det skulle aldrig ha hänt i Lund eller Uppsala. Där träffar man aldrig sina kolleger. I våras föreslog jag att skulle inrätta två kurser, en i man nya vetenskapsteori för humanister och samhällsvetare och en i alternativ ekonomisk teori. Efter ett par veckor inrättades dessa tvâ kurser. Det skaffades resurser och på den ena kursen undervisar en kvinna.

Mats F urberg

En kvinna kom med bit sin doktorsavhandling. Jag annan en av visste att hon hade blivit illa behandlad tidigare, men jag kunde inte

göra på annat sätt än jag brukar göra med uppsatser. Jag gick

igenom den väldigt noggrant och kritiserade den oerhört skarpt. Jag att den alldeles grundläggande fel och hon var fullstänsa var

digt entusiastisk efteråt för detta var första gången någon hade sett

henne.

Jag har också märkt att det är otroligt svårt att bli biträdande professor.

Vi har vid vår institution åtminstone tre docenter som upprepade gånger har deltagit i professorskonkurrenser och är klart professorskompetenta.

Men när jag föreslog att de skulle bli biträdande professorer så icke. Jag skulle kunna tänka mig att det god idé att kunna få sin vore en professorskompetens prövad, även om jag inser att det skulle innebära att de professorer finns skulle behöva sitta och göra sakkunnigsom nu bedömningar. Men det skulle i alla fall hjälpa kvinnor som befordrades till professorer i kvinnoämnen att dessförinnan ha erkänd och klart en

etablerad professorskompetens, det skulle bidra till att göra slut

avundets tal att de visserligen inte var kompetenta men att könet om fick uppväga den bristen. Jag känner mig lite störd över att det läggs ner så mycket energi att tala hur vi kan vidga professurema så att de som ska bedömas om inte i första hand ska vetenskapligt kompetenta. Jag undrar om det vara tjänar kvinnorna ett spår då kan säga Ja hon ja, hon har blivit om man

professor inte för sin vetenskapliga kompetens skull utan på grund

men andra skäl. Jag undrar det inte politiskt klokare att ta fram av om vore

att det för närvarande råder en manlig perspektivdominans, och så ta

fram ett kvinnligt perspektiv istället. Eller perspektiv, det finns

naturligtvis inte ett enda kvinnligt perspektiv lika lite som ett enda

manligt. Så skulle jag vilja in lite närmare på hur man får folk att stanna

inom exempelvis min disciplin. Filosofi är till stor del ett diskussionsämne och erfarenhetsmässigt är grabbar mycket bättre på att ta ordet än vad kvinnor Kvinnor är ofta väldigt rädda överhuvudtaget för att bli

synliga vid seminariebordet. De kanske önskar det men de tar sig icke frihetema. Som lärare kan då på ett enkelt sätt lära sig att titta efter man

när det börjar tända i ögonen, när det rycker lite grann i munnen och

dela ut ordet då. Efter att jag har börjat göra det har jag fått med fler kvinnor än vad jag hade fått annars. Jag har frågat del kvinnor har blivit kvar i filosofin Varför en som

blev du kvar Det kanske mest intressanta svaret fick jag från Sandra

Harding. Hon tittade på mig och Det var du som gjorde att jag sa stannade i filosofin. Då kom jag på att jag för många år sedan hade elev vid New York University. Alla studerande fick skriva henne som

uppsatser tennin. Sandra Hardings första fullständigt

tre per uppsats var vidrig, den andra gick och med tredje uppsatsen utmärkte hon sig. an

Och då jag det där Du ska stanna i filosofin. Och sen glömde jag

sa jag hade sagt det. Men jag är fullständigt övertygad om att hon inte att

hade gjort sig på ett seminarium. Hon kunde upptäckas tack vare

uppsatsskrivandet.

En kvinna kom med bit sin doktorsavhandling. Jag annan en av

visste hon hade blivit illa behandlad tidigare, jag kunde inte

att men göra på annat sätt än jag brukar göra med uppsatser. Jag gick igenom

den väldigt noggrant och kritiserade den oerhört skarpt. Jag sa att den alldeles grundläggande fel. Hon fullständigt entusiastisk för detta

var var första gången någon hade sett henne filosof, inte som kvinna var som och därmed inget att ta på allvar. - -

Ebba Witt-Brattström

Jag tycker Mats Furberg pekar på två grundläggande, mycket viktiga saker för kvinnliga studenter och doktorander. Det är att ta på allvar

ena för det gör den handledare noggrant går igenom och kritiserar som elevens arbete. De flesta kvinnor upplever inte att de blir tagna på allvar, de blir inte sedda därför att handledama inte sätter sig i det de sysslar med, som de borde. Det andra är att professorn i mungipan sluddrar fram ett borde inte du fortsätta inom ämnet. Det räcker. De flesta kvinnor får aldrig höra det, oavsett deras grad begåvning. Kanske vågar de då inte stanna i av

det akademiska, när de måste göra det helt på eget bevåg, utan stöd uppifrån. Det kräver ett stort mod eftersom du då är att ensam om bedöma din kompetens. egen

Gösta T ibblin

Får jag bara invända som gammal handledare att det är viktigt att dosera kritiken. Vi har sett alldeles för många som när de kommer för att bli

handledda första gången blir avrättade och slutar. Börja garna med

mycket varm entusiasm för att sedan skruva till kritiken närmare man kommer disputationen. Men det kan hända att medicinare är känsligare än filosofer.

På frågan om varför vi ska ha kvinnor i det akademiska livet finns

det i min värld ett genant enkelt svar, nämligen kvalitet. Det är

så att det är så tar vi in väldigt många mediokra män

som nu istället för briljanta kvinnor. Det är helt naturligt.

Arne Ardeberg

Jag ska haka det Gösta Tibblin sa, att vi inte är särskilt representativa

för landets professorer. Jag önskar att jag kunde påvisa att han har fel, men det är svårt att finna de skälen. Jag tror det är viktigt att vi är medvetna om det. Det är lätt att sitta i en sådan här krets och diskutera men har hela vår kår att ta med oss. Det finns en väldigt stor seg massa som säger ja, och så bromsar de med vänsterfoten i alla fall. På frågan om varför vi ska ha kvinnor i det akademiska livet finns det i min värld ett genant enkelt svar, nämligen kvalitet. Det är så att som det är nu så tar vi in väldigt många mediokra män istället för

briljanta kvinnor. Det är helt naturligt. En liten sak som skulle vitalisera

vår verksamhet mycket är att kvinnor är mer benägna att fråga vad de undrar över medan män frågar vad de redan vet. Kvinnor frågar därför att de vill veta och män därför att de vill briljera. Jag tror tyvärr det är sa. Sedan måste jag säga att debatten om små eller stora högskolor här idag är under vattennivån. Om Sven Lindqvist låter som konsistoriet i Uppsala så ska det tolkas som att konsistoriet i Uppsala pratar skit. Jag tror det kan tolkas på ett helt annat sätt. Jag menar att det är väldigt lätt

att sitta här och vara grovt opportunistisk och tala om de små skolorna och ge enstaka exempel på hur fantastiskt det är. Det är svårt för mig representant för stor högskola att tala detta, men jag tycker som en om jag har rätt att säga att vi nog också kan fungera. Det vore väldigt olyckligt satte högskolorna mot varandra och straffade de om man nu stora högskolorna de vill sätta igång och göra något vettigt. Då om nu har ni gjort något väldigt dumt i mina ögon. Forskarassistenter och lektorat tog Bo Sundqvist upp och det är naturligtvis väldigt viktigt att får kvinnliga forskarassistenter som också ska kunna bli lektorer. Mitt i allt elände har vi en gynnsam situation för att få fram fler tjänster både lektorsnivån och professorsnivån, och det är att vi har en ålderspuckel.

När det gäller att pröva vilka kvinnor skulle kunna bli pro-

som fessorskompetenta så kan jag inte alls förstå det förslaget. Jag tycker det är ett sätt att brännmärka dem. Varför inte istället inrätta tjänster då, för dessa kvinnor, så att de får en riktig, verklig professur Jag kan inte se att det är sämre. De allra flesta kvinnor i den positionen skulle tycka mycket bättre det. Och genom att de som skulle komma ifråga for om att pröva professorskompetens redan har tjänst så skulle det inte en en bli dyrare heller att bara omvandla den till en professur. Slutligen vill jag komma till den av Ebba Witt-Brattström implicerade, obehagliga fråganvad gör ni inte får Är då om mer pengar.

ändå beredda att göra något Det tycker jag nog att vi är och fram-

förallt tycker jag att vi ska vara det. När det gäller doktorandtjänster har jag redan berättat att vi sedan en tid tillbaka systematiskt för att inrätta doktorandtjänster sparar pengar för flickor och det kommer vi att fortsätta med. När det gäller forskarassistenter så förbereder oss för samma stålbad. Men idag, när verksamheten är åtstramad och vi måste dra ner överhuvudtaget så är det inte lätt. Det vore mycket enklare om kunde få ett deltillskott. Men får inte det så gör det i alla fall, på villkor

att det blir en tydlig signal uppifrån att vi ska göra det. Annars riskerar vi igen ett ganska dumt spel i verksamheten.

Gabriel Romanus

Några praktiska synpunkter: Jag tror inte det är en bra idé att inrätta ett

särskilt permanent ska stimulera genus- eller kvinnoforskorgan som

ningen. Då tar man ifrån alla de andra forskningsñnansierade organen

ansvaret för att beakta jämställdhetsaspekter. Det fungerar lätt så. Däremot tror jag att kan ha tillfällig grupp som delar ut pengar, man en

i 394 sou 1995:110

samtidigt som man i propositioner eller i andra sammanhang ålägger de

andra organen att beakta genusforskningen. Man kan gärna överväga att

precisera tjänster och inriktning för kvinnoforskningen.

Lennart Nygren

Att utbilda universitetslärarna i genusperspektiv tycker jag är en bra idé. I Umeå finns en obligatorisk kurs for nyanställda lärare. Kursen innehåller ett avsnitt om manligtkvinnligt. Den kan säkert

utvecklas, men de som gått den här kursen är väldigt nöjda och

tycker den är bra. Umeå utvecklar också handledarkurs med ett en sådant avsnitt för de lärare som har doktorander.

Jag skulle vilja ta tag i en fråga som Carl Tham väckte angående tjänstekonstruktionen. Jag är inte säker på att det var det han menade men det som är ett problem åtminstone vid samhällsvetenskaplig fakultet är den distinkta skillnaden mellan de disputerade som går till

forskarassistenttjänster och de som går till lektorat. Den ena gruppen

drar så vinstlott och kan meritera sig ganska fort. Den andra att säga en drunknar åtminstone vid vår fakultet väldigt snabbt i undervisning. Om

man kunde bryta det här gamla mönstret så tror jag skulle få en

upp mindre differentierad verksamhet, vilket är bra för kvinnorna i verksamheten. Det var ett långsiktigt förslag. På kortare sikt så är det riktigt att vi vill ha mer pengar till forskaras-

sistenttjänster för kvinnor. Nu var ni inne att vi kan göra mycket med de befintliga Men vill vi nå en kritisk massa inom rimlig tid

resurserna. så krävs det någon form av resurstillskott. När det gäller förebilder så låter det som en så galant lösning. Får vi bara in kvinnor så löser sig resten. Jag tror det har viss betydelse, men man ska inte överskatta det. Personligen skulle jag önska lite extra

resurser för att kunna adjungera utländska kvinnliga professorer då

slår nämligen två flugor i smäll, intemationaliserar man en man samtidigt. Det finns fler att välja om man går utanför landets gränser, åtminstone i ett ämne vårt. Jag tror att det finns ganska många som som

är beredda att ta på sig ett 25-50% åtagande under femårsperiod, och

en

som alltså kan fungera som forskarhandledare under en period. En lite

lösare resurs som både ger förebilder och dessutom ett internationellt perspektiv. så mycket. Och som kanske inte kostar

1995:110 395 OU

Att utbilda universitetslärama i genusperspektiv tycker jag är en bra

idé.

Ebba Witt-Brattström

Tiden och vi tackar alla för att ni har velat komma och ge oss är ute er

många goda synpunkter, och utifrån ert perspektiv förklara vad som

så

bakgrunden till jämställdheten i högskolan tar så lång tid på sig.

är att kan finnas anledning att erinra att endast 0,1 % av alla Det om

går till genusforskning. Det är förklaring till att forskningsmedel idag en det dröjer med att få in ett kompletterande kvinnovetenskapligt

perspektiv i kursutbuden. Jag talade inledningsvis ironiskt att den utbildningspolitiska

om

retoriken förutsatte att det fel kvinnorna eftersom de gjorde

var val och hamnade på fel utbildningar. Det förutsätter att man har sämre och det har vi haft också idag, även vi har varit mannen som nom, om

medvetna det än brukar vara i högskolesammanhang.

mer om man

Den verkliga jämställdheten är väg att uppnå först när vi möts

på konferens diskutera problemet med männen och deras för att en felval. konferensen ska heta Hur får vi männen att komma till Den romanska språk, litteraturvetenskap eller konsthistoria När

psykologi, kommit dithän ska det förhoppningsvis inte så långt kvar till

vi har vara idealtillståndet lika många kvinnor på samtliga utbildningar - män som

Bilaga 1 397

x b Kommittédirektiv

um

E E

Insatser för kvinno- och

Dir-

jämställdhetsforskning

1995:8

Beslut vid regeringssammanträde den 26 januari 1995

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare tillkallas för att föreslå åtgärder som främjar

kvinno- och jämställdhetsforskning genusforskning. Utredaren skall särskilt undersöka hur uppgifterna att utreda, skapa opinion och dela ut bidrag för att främja kvinno- och jämställdhetsforskning bäst kan utformas. Utredaren skall förutsättningslöst pröva om syftet kan uppnås redan befintliga myndigheter ges uppdrag eller om det

genom att

nationell nivå bör inrättas ett särskilt forskningsstödjande organ med

för ovanstående. ansvar

Bakgrund

Forskning och utbildning att människor med skilda erfarengynnas av

heter har ett jämbördigt samarbete. Detta gäller med avseende på t.ex.

kön, ålder och social bakgrund.

Vid universitet och högskolor pågår arbetet for att uppnå målet jämställdhet mellan kvinnor och män. Ett flertal centra och fora for

kvinnliga forskare och kvinnoforskning verkar for att stärka och

utveckla kvinno- och jämställdhetsforskningen och särskilt stödja

kvinnliga forskare. Jämställdhetslagen 1991:433 gäller vid universitet

och högskolor arbetsplats. Högskolelagen 1992:1434 har en

som

bestämmelse jämställdhet mellan kvinnor och män alltid skall

om att iakttagas.

398 Bilaga 1 sou 1995:110

Forskningsrådsnämnden har ett särskilt uppdrag att stödja och informera

om kvinno- och jämställdhetsforskning.

Enskilda forskare kan också främja jämställdhet bl.a. val genom av

forskningsämnen eller handledarskap för att stötta forskare av under-

representerat kön. Forskare går också samman i nätverk som har till

uppgift att stötta och stimulera kvinno- och jämställdhetsforskning genusforskning.

Regering och riksdag har under många år arbetat for att utveckla jämställdhetsarbetet i den högre utbildningen och forskningen samt förbättra villkoren for kvinnliga forskare liksom for kvinno- och

jämställdhetsforskning. Särskilda medel har avsatts för dessa ändamål.

Utbildningsdepartementet tillsatte hösten 1992 arbetsgrupp U en

l992:E för jämställdhet i högre utbildning och forskning kallad JÄST-

-

gruppen som har till uppgift att följa utvecklingen och lämna förslag

till åtgärder inom området.

Trots dessa åtgärder är andelen kvinnor i högre forskningsbefattningar

fortfarande liten. Endast 7% av landets professorer är kvinnor. Utvecklingen går alltför långsamt.

Det ringa antalet kvinnliga professorer, lektorer och forskar-assistenter

innebär att endast en liten del av de totala forskningsmedlen går till

kvinnliga forskare. En ännu mindre del går till kvinno- och jämställd-

hetsforskning genusforskning.

För att ytterligare främja jämställdhetsarbetet inom grundskola, gym-

nasieskola, vuxenutbildning, högre utbildning och forskning

avser regeringen att i februari 1995 lägga fram proposition med förslag till en åtgärder för ökad jämställdhet i utbildningsväsendet.

Uppdraget

En särskild utredare tillkallas för att föreslå åtgärder som främjar kvinno- och jämställdhetsforskningen i Sverige. Utredaren skall särskilt undersöka hur uppgifterna att utreda, skapa opinion och dela ut bidrag

for att främja kvinno- och jämställdhetsforskning bäst kan utformas.

Därutöver skall utredaren ge förslag angående stöd till forskare av

underrepresenterat kön.

1995:110 Bilaga I 399 SOU

Utredaren skall förutsättningslöst pröva syftet kan uppnås genom att om

befintliga myndigheter uppdrag eller det på nationell nivå

redan ges om

särskilt forskningsstödjande med för

bör inrättas ett organ ansvar ovanstående.

skall beskriva hur förslagen kompletterar eller utvecklar Utredaren och institutioner. Vidare skall utredaren därvid befintliga resurser

samråda med Forskningsrådsnämnden, centrum och forum för jämställdkvinnoforskning vid universitet och högskolor, Kvinnohistoriska

het och vid Göteborgs universitetsbibliotek samt Utbildningssamlingarna

departementets arbetsgrupp U 1992:E den s.k. JÃST-gruppen.

Utredaren skall överväga den myndigheten för högskolan som

om nya

1994:153 högskoleverk kan ha roll i de

föreslås i SOU Ett nytt en utredningen Samråd skall vidare ske med ut-

uppgifter som avser. redningen för uppföljning 1993-års universitets- och högskolereform

av RUT-93.

skall internationella jämförelser med i första hand de

Utredaren göra länderna och därvid belysa fördelar och nackdelar med olika nordiska

organisationsforrner för kvinno- och jämställdhetsforskning genusforsk-

Utredaren skall vidare undersöka möjliga former för intemationing.

i denna fråga, i första hand med andra europeiska länder.

nellt samarbete

Utredaren skall kostnadsberäkna förslag till reformer samt föreslå finansiering innebär att statsbudgeten inte belastas. som

Ramar för utredningens arbete

skall beakta regeringens direktiv till samtliga kommittéer och

Utredaren

utredare pröva offentliga åtaganden dir. 1994:23.

särskilda att

skall i tillämpliga delar följa regeringens direktiv om

Utredaren även

regionalpolitiska konsekvenser dir. 1992:50 samt angåendejämställd-

hetspolitiska konsekvenser dir. 1994:124.

Redovisning av uppdraget

Utredaren skall redovisa sitt uppdrag senast den 1 december 1995.

Utbildningsdepartementet

Bilaga 2 401

Förslag till Lag ändring i högskolelagen 1992:1434

om

Härigenom föreskrivs att l kap. 5 § högskolelagen 1992:1434 skall

ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

l kap. 5 §

I högskolornas verksamhet 1 högskolornas verksamhet skall jämställdhet mellan kvinnor skall jämställdhet mellan kvinnor och män alltid iakttas. och män alltid iakttas och främ-

Högskoloma bör vidare i sin jos

verksamhet främja förståelsen för Högskoloma hör vidare i sin andra länder 00h för iUtCmatiO- verksamhet främja förståelsen för nella förhållanden. andra länder och för intemationella förhållanden.

402 Bilaga 2

Förslag till Lag om ändring i högskolelagen 1992:1434

Härigenom föreskrivs att l kap. 9 § högskolelagen 1992: 1434 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

l kap.

Den grundläggande högskole- Den grundläggande högskoleututbildningen skall, utöver kun- bildningen skall, utöver kunskapskaper och färdigheter, ge studen- och färdigheter, studenterna er ge terna förmåga till självständig förmåga till självständig och krioch kritisk bedömning, förmåga tisk bedömning, förmåga att att självständigt lösa problem självständigt lösa problem, församt förmåga att följa kunskaps- måga förhålla sig könskritiskt att utvecklingen, allt inom det om- i kunskapsinháinlandet samt förråde som utbildningen avser. måga att följa kunskapsutveck- Utbildningen bör också utveckla lingen, allt inom det område som studenternas förmåga till infor- utbildningen Utbildningen avser. mationsutbyte på vetenskaplig bör också utveckla studenternas nivå. förmåga till informationsutbyte Forskarutbildningen skall, ut- vetenskaplig nivå. över vad som gäller för grund- Forskarutbildningen skall, utläggande högskoleutbildning, ge över vad gäller för grundsom de kunskaper och färdigheter som läggande högskoleutbildning, behövs för att självständigt kunna de kunskaper och färdigheter som bedriva forskning. behövs för att självständigt kunna bedriva forskning.

Statens 1995

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

Ett renodlatnäringsförbud.N. 40. Älvsäkerhet. K. . Arbetsföretag En ny möjlighet för arbetslösa. A. 41 .Allmän behörighetför högskolestudier.U. . - Grön diesel miljö- och hälsorisker.Fi. 42. Framtidsanpassad Gotlandstrañk. K. . - Lángtidsutredningen1995. Fi. 43. SambandetRedovisning Beskattning.Ju. . - Vârdenssväraval. 44. Aktiebolagetsorganisation.Ju. . slutbetänkande av Prioriteringsutredningen. S. 45. Gnmdvattenskydd. M.

Muskövarvets framtid. Fö. 46 Effektivarestyrning och rättssäkerhet . . Obligatoriskaarbetsplatskontakter arbetslösa. för A. i asylprocessen. A. . Pensionsrättigheter och bodelning.Ju. 47. Tvångsmedel enligt 27 och 28 kap. RB . Fullt ekonomisktarbetsgivaransvar.Fi. samt polislagen.Ju. ..Översyn skattebrottslagen.Fi. av 48. EG-anpassade körkortsregler.K.

ll. Nya konsumentregler.Ju. 49. Prognoser över statens inkomsteroch utgifter. Fi.

12. Mervärdesskatt Nya tidpunkterför 50. Kunskapslägetpá kämavfallsomrádet1995, M. redovisningoch betalning.Fi. 5l. Elförsörjningi ofred. N.

13. Analys av Försvarsmaktens ekonomi. Fö. 52. Godtrosförvärv av stöldgods Ju.

14.Ny Elmarknad + Bilagedel. N. 53.Samverkanför fred. Den rättsligaregleringen.Fö.

15.Könshandeln.S. 54. Fastighetsbildning en gemensam uppgift för stat - 16. Socialtarbete mot prostitutioneni Sverige.S. och kommun.M.

l7. Homosexuellprostitution. S. 55. Ett samlat verksamhetsansvar för asylärenden.A.

18.Konst i offentlig miljö. Ku. 56 Förmåneroch sanktioner . 19.Ett säkrare samhälle.Fö. utgifter för administration.Fi. - 20. Utan stannar Sverige.Fö. 57. Förslag om ett internationelltflygsäkerhets-

21. Staden vattenutanvatten. Fö. universiteti Norrköping-Linköping.U.

22 Radioaktiva ämnen slår ut jordbruk i Skåne.Fö. 58. Kompetensoch kunskapsutveckling om yrkes- . - 23.Brist elektronikkomponenter.Fö. roller och arbetsfältinom socialtjänsten.S.

24. Gasmoln lamslår Uppsala. Fö. 59. Ohälsoförsäkringoch samhällsekonomi

25. Samordnadoch integrerad tågtrafik olika aspekter modeller, finansiering - Arlandabananoch i Mälardalsregionen. K. och incitament.S.

26. Underhâllsbidragoch bidragsförskott, 60. Kvinnofrid. Del A+B. S.

Del A och Del B. S. 61. Myndighetsutövningvid medborgarkontor.C.

27. Regionalframtid + bilagor. C. 62. Ett renat Skåne. M. 28. Lagen om vissa internationellasanktioner 63. Översyn av skattereglemaför stiftelseroch ideella

en översyn. UD. föreningar. Fi. - 29. Civilt bruk av försvarets .Klimatförändringari trafikpolitiken. K. resurserregelverken,erfarenheter,helikoptrar. Fö. 65. Näringslivetstvistlösning.Ju.

30. Alkylat och Miljöklassning av bensin.M. 66. Polisensanvändning av övervakningskamerorvid

31.Ett vidareutvecklatmiljöklassystemi EU. M. förundersökning.Ju.

32. IT och verksamhetsfömyelse inom rättsväsendet. 67. Naturgrusskatt, m.m. Fi.

Förslag till nya samverkansformer. Ju. 68. IT-kommissionensarbetsprogram1995-96. SB.

33. Ersättningför ideell skadavid personskada.Ju. 69. Betaltjänster.Fi.

34 Kompetens för stmkturomvandling. A. 70. Allmänna kommunikationer för alla K. - 35 Avgifter inom handikappomrádet.S. 71 .Behörighetoch Urval. Förslag till nya regler för . 36. Förmåner och sanktioner en samladredovisning. antagningtill Universitet och högskolor. U. - Fi. 72. Svenska insatserför internationellkatastrof-och

37. Vårt dagligablad stöd till svenskdagspress.Ku. flyktinghjälp. Kartläggning,analysoch förslag. - 38. Yrkeshögskolan Kvalificerad eftergymnasial Fö. yrkesutbildning.U. 73. Ett aktiebolag för servicetill universitetoch

39.Some reflections on SwedishLabourMarket högskolor m.m. U.

Policy. A. 74. Lägenhetsdata. Fi.

Någrautländskaforskares syn svensk 75. Svensk flyktingpolitik i globalt perspektiv. A.

arbetsmarknadspolitik.A. 76. Arbete till invandrare. A.

Statens offentliga utredningar 1995

Kronologisk förteckning

77. Röster om EU:s regeringskonferens 108.Ny ellag. N. hearingmedorganisationsföreträdare, 109.Likvärdig utbildning lika villkor. U. debattörer och forskare. UD. 110.Viljan att veta och viljan att förstå - .Den svenskarymdverksamheten.N. Kön, makt och den kvinnovetenskapliga Vårdnad,boendeoch umgänge. JU. utmaningen i högreutbildning. U. EU om regeringskonferensen 1996 . - institutionemasrapporter - synpunkteri övriga medlemsländer.UD. - .Ny rättshjälpslagoch andrabestämmelserom rättsligt bistånd.Ju. N .Finansieringslösningar för Göteborgs-och Dennisöverenskommelsema. K. w EU-kandidater 12länder som kan bli EU:s nya medlemmar.UD. Kulturpolitikensinriktning. Ku. Kulturpolitikensinriktning i korthet. Ku. - Tjugo års kulturpolitik 1974-1994.Ku. Dokumentationoch socialtjänstregister.S. Försäkringsrörelsei förändring3. Fi. Denbrukademångfalden.Del 1+2. Jo. Svenskari EU-tjänst.Fi. Kämavfall och Miljö. M. Ett reformeratstraffsystem.De] I-III. Ju. . .EGzsarbetstidsdirektivoch desskonsekvenserför det svenskaregelsystemet.A. .Omprövning av. statligaåtaganden.Fi. .Personalaweckling utbildning och beskattning. Fi

.Hälsodataregister

Várdregister. S. - .Jordensklimat förändras.En analys av hotbild och globalaâtgärdsstrategier.M. .Miljöklassning av snöskotrar.M. 1990-taletsbostadsmarknad . en förstautvärdering.N. - 99.SMHI:s verksamhetsformK. 100.Hållbar utvecklingi landetstjällomráden.M. 101.Ett utvidgatEU möjligheteroch problem. - Sammanfattning av en hearingi augusti1995. UD. 102.Medborgarnas EU frihet och säkerhet - Frågor om unionenstredje pelareinför regeringskonferensen1996.UD. 103.Föräldrari självförvaltandeskolor. U. 104.Skattereformen1990-1991.En utvärdering.Fi. 105.Konkurrensi balans. Åtgärder för ökad konkurrensneutralitetvid offentlig prissättning m.m. N. 106.Rapponeringsskyldighet för revisorer i finansiella företag.Fi. 107.Avbytarverksamhetens organisationoch finansiering.Jo.

1995 Statens offentliga utredningar

Systematisk förteckning i

Statsrådsberedningen Samverkanför fred. Den rättsligaregleringen.[53]

Svenska insatser för internationell katastrof-och IT-kommissionensarbetsprogram 1995-96. [68] flyktinghjälp. Kartläggning,analysoch förslag. [72]

Justitiedepartementet Socialdepartementet

Pensionsrättigheter och bodelning.[8] Várdens svåraval. Nya konsumentregler. slutbetänkandeav Prioriteringsutredningen. [5] IT och verksamhetsfömyelse inom rättsväsendet. Könshandeln. [15] Förslag till nya samverkansfonner.[32] Socialtarbetemot prostitutioneni Sverige. [16] Ersättning för ideell skada vid personskada.[33] Homosexuell prostitution. [17] Sambandet Redovisning Beskattning.[43] - Underhállsbidragoch bidragsförskott, Aktiebolagets organisation.[44] Del A och Del B. [26] Tvângsmedel enligt 27 och 28 kap. RB Avgifter inom handikappområdet.[35] samt polislagen.[47] Kompetens och kunskapsutveckling om yrkes- - Godtrosförvärvav stöldgods [52] [58] roller och arbetsfältinom socialtjänsten. Näringslivets tvistlösning.[65] Ohälsoförsäkringoch samhällsekonomi Polisensanvändningav övervakningskameror vid olika aspekter modeller, finansiering förundersökning. [66] och incitament.[59] Vårdnad, boendeoch umgänge.[79] Kvinnofrid. Del A+B. [60] Ny rättshjälpslag och andrabestämmelser om Dokumentation och socialtjänstregister.[86] rättsligt bistånd. [81] Värdregister. [95] Ett reformerat straffsystem. Del I-Ill. [91] Hälsodataregister-

Kommunikationsdepartementet Utrikesdepartementet

Samordnadoch integrerad tågtrafik på Lagenom vissa internationella sanktioner Arlandabanan och i Mälardalsregionen.[25] en översyn. [28] - Ãlvsäkerhet.[40] Rösterom EU:s regeringskonferens Framtidsanpassad Gotlandstrafik. [42] hearingmed organisationsföreträdare, debattörer - EG-anpassade körkortsregler. [48] och forskare.[77] Klimatförändringari trañkpolitiken. [64] EU om regeringskonferensen 1996 Allmänna kommunikationer för alla [70] institutionemasrapporter - - Finansieringslösningar för Göteborgs- och synpunkter i övriga medlemsländer.[80] - Dennisöverenskommelsema. [82] EU-kandidater 12 länder som kanbli EU:s - SMHl:s verksamhetsform [99] nya medlemmar. [83]

Ett utvidgatEU möjligheterochproblem. - Finansdepartementet Sammanfattningav en hearingi augusti1995. [101] Grön diesel miljö- och hälsorisker. [3] Medborgarnas EU frihet och säkerhet - - Långtidsutredningen1995. [4] Frågor om unionens tredjepelareinför regerings- Fullt ekonomiskt arbetsgivaransvar. [9] konferensen1996. [102] Översyn av skattebrottslagen.[10]

Försvarsdepartementet Mervärdesskatt Nya tidpunkterför redovisningoch betalning.[12] Muskövarvets framtid. [6] Förmåneroch sanktioner en samlad redovisning.[36] ekonomi.[13] - Analys av Försvarsmaktens inkomster och utgifter. [49] Prognoseröver statens Ett säkrare samhälle. [19] Förmåneroch sanktioner Utan stannar Sverige. [20] utgifter för administration. [56] Staden vattenutan vatten. [21] - Översyn skattereglemaför stiftelseroch ideella Radioaktivaämnen slår jordbruk i Skåne.[22] av ut föreningar. [63] Brist elektronikkomponenter. [23] Naturgrusskatt, m.m. [67] GasmolnlamslárUppsala.[24] Betaltjänster. [69] Civilt bruk av försvarets resurser-

regelverken,erfarenheter,helikoptrar. [29]

Statens offentliga 1995 utredningar

Systematisk förteckning

Lägenhetsdata.[74] Kulturdepartementet

Försäkringsrörelsei förändring [87] Konst i offentlig miljö. [18] Svenskari EU-tjänst.[89] Vårt dagligablad Pstödtill svenskdagspress.[37] Omprövning statligaåtaganden.[93] av Kulturpolitikensinriktning. [84] Personalaweckling,utbildningoch beskattning.[94] Kulturpolitikensinriktning i korthet. [84] Skattereformen1990-1991.En utvärdering. [104] - Tjugo ars kulturpolitik 1974-1994.[85] Rapporteringsskyldighet för revisorer i finansiella

företag. [106] Näringsdepartementet

Utbildningsdepartementet Ett renodlatnäringsförbud.[1]

Ny Elmarknad + Bilagedel. [14] Yrkeshögskolan Kvalificerad eftergymnasial - Elförsörjning ofred. i [51] yrkesutbildning.[38] Den svenskaRymdverksamheten.[78] Allmän behörighetför högskolestudier.[41] 1990-taletsbostadsmarknad Förslag om ett internationelltflygsäkerhetsen förstautvärdering.[98] universiteti Norrköping-Linköping.[57] - Konkurrensi balans. Åtgärder för ökad Behörighetoch Urval. Förslagtill nya regler för konkurrensneutralitetvid offentlig prissättningm. m. antagningtill Universitetoch högskolor. [71] [105] Ett aktiebolagför servicetill universitetoch Ny ellag. [108] högskolor m.m. [73]

Föräldrari självförvaltandeskolor. [103] Civildepartementet

Likvärdig utbildning lika villkor. [109] Regionalframtid + bilagor. [27] Viljan att veta och viljan att förstå - Myndighetsutövningvid medborgarkontor.[61] Kön, makt och denkvinnovetenskapliga

utmaningeni högreutbildning. [110] Miljödepartementet

Jordbruksdepartementet Alkylat och Miljöklassning av bensin.[30]

Ett vidareutvecklatmiljöklassystemi EU. [31] Den brukade mångfalden.Del 1+2. [88] Gnmdvattenskydd.[45] Avbytarverksamhetens organisationoch Kunskapsläget kämavfallsomrâdet1995. [50] finansiering.[107] Fastighetsbildning en gemensam uppgift för stat -

Arbetsmarknadsdepartementet och kommun. [54]

Ett renat Skåne.[62] Arbetsföretag En ny möjlighet för arbetslösa.[2] - Kärnavfalloch Miljö. [90] Obligatoriskaarbetsplatskontakter för arbetslösa.[7] Jordensklimat förändras.En analys av hotbild Kompetensför strukturomvandling.[34] och globalaätgärdsstrategier.[96] Some retlections on SwedishLabour Market Miljöklassning av Snöskotrar.[97] Policy. [39] Hållbar utvecklingi landetsfjällområden.[100] Någrautländskaforskares syn på svensk

arbetsmarknadspolitik.[39]

Effektivare styrningoch rättssäkerhet

i asylprocessen.[46]

Ett samlatverksamhetsansvar för asylärenden.[55]

Svensk flyktingpolitik i globalt perspektiv. [75]

Arbetetill invandrare.[76]

EG:s arbetstidsdirektivoch desskonsekvenserför

det svenskaregelsystemet.[92]