SOU 1998:107

Främjandelagen en översyn : slutbetänkande

Typ: SOU
Källa: urn.kb.se

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

Främj andelagen

- en

översyn

Slutbetänkande förbud

av Utredningen om

mot diskriminering i arbetslivet av med

personer funktionshinder FUDA Stockholm 1998

çlñ

Statens offentliga utredningar

WW 1998: 107

w Arbetsmarknadsdepartementet

rämj andelagen

- en Översyn

slutbetänkande förbud

av Utredningen om mot

diskriminering i arbetslivet av med

personer

funktionshinder

Stockholm 1998

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes Offentliga Publikationer på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst

106 47 Stockholm

Orderfax: 08-690 91 91

Ordertel: 08-690 91 90

E-post: fritzes order@liber se

. .

Internet: www. fritzes se

Svara på remiss. Hur och Varför. Statsrådsberedningen, 1993.

En liten broschyr som underlättar arbetet för den som skall svara på remiss. - Broschyren kan beställas hos:

Regeringskansliets förvaltningsavdelning

Distributionscentralen

103 33 Stockholm

Fax: 08-405 10 10

Telefon: 08-405 10 25

NORSTEDTS TRYCKERI AB ISBN 91-38-20993-4 Stockholm 1998 ISSN 0375-25OX

Till statsrådet och chefen för

Arbetsmarknadsdepartementet Margareta Winberg

Regeringen bemyndigade den 6 februari 1997 chefen för Arbetsmarknadsdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppgift att utreda och föreslå hur lagstiftning med förbud mot

en diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder bör vara utfonnad. Den särskilde utredaren skulle vidare ha i uppgift bl.a. att analysera och ta ställning till om reglerna om anställningsfrämjande åtgärder i lagen l974:l3 om vissa anställningsfrämjande åtgärder främj andelagen helt kan utgå ur lagen eller om de behövs till viss del i omarbetat skick och lämna förslag på förändringar i lagstiftningen.

Med stöd nämnda bemyndigande förordnades samma dag

av riksdagsledamoten Hans Karlsson att vara särskild utredare.

Utredningen har antagit namnet FUDA-utredningen. Den 8 april 1997 förordnades numera rättschefen Cathrine Lilja Hansson, Arbetsmarknadsdepartementet, att ingå i utredningen som expert fr.o.m. den l april 1997. Samma dag förordnades departementssekreteraren Gunilla Ekvall, Socialdepartementet, att ingå i utredningen som expert fr.o.m. den l april 1997. Den 9 juni l 997 förordnades kanslirådet Inga-Britt Lagerlöf, Arbetsmarknadsdepartementet, att fr.o.m. den 1 juni 1997 ingå i utredningen som expert.

Den 9 juni 1997 förordnades följande personer att fr.o.m. samma dag ingå i en särskild referensgrupp till utredningen. Anita Axelsson, Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, Karl Danielsson, Landsorganisationen i Sverige, Magnus Ekström, Föreningen Mot Läs- och Skrivsvårigheter, Birgitta Fredriksson, De Handikappades Riksförbund, Ema-Maria Fredriksson, Reumatikerförbundet, Lars Gellner, Svenska Arbetsgivareföreningen, Ingemar Hamskär, Tjänstemännens Centralorganisation, Majvor Hansson, Riksförbundet för Social och Mental hälsa, Lennart Karlix, Arbetsgivarverket, Anders Karlsson, Handikappombudsmannen, Stefan Käll, Neurologiskt Handikappades Riksförbund, Anna Lind, Svenska Kommunförbundet, Lars-Håkan Lindkvist, Landstingsförbundet, Sonia

Persson, Östersunds kommun MICA, Thomas Spogardh, Sveriges Dövas Riksförbund, Håkan Thomsson, Synskadades Riksförbund och Sam Uhlin, Sveriges Akademikers Centralorganisation.

Den 24 februari 1998 entledigades Karl Danielsson med verkan fr.0.m. den 1 mars 1998 att ingå i referensgruppen och förordnades Thomas Fredén att ingå i denna grupp fr.0.m. den l mars 1998. Lennart Karlix entledigades den 3 mars 1998 med verkan fr.0.m. den 9 mars 1998 att ingå i referensgruppen. Samma dag förordnades Britt Trossmark att fr.0.m. den 9 mars 1998 ingå i denna grupp.

Som sekreterare anställdes, den 29 april 1997, hovrättsassessom Jan Bergman.

Utredningen lämnade i december 1997 delbetänkandet Förbud mot diskriminering i arbetslivet med funktionshinder SOU

av personer 1997:176 med förslag till lag förbud mot diskriminering i

om arbetslivet personer med funktionshinder.

Som sekreterare anställdes, den 24 februari 1998, kammarrättsassessorn Karin Sederholm.

Utredningen överlämnar nu slutbetänkandet Främjandelagen en

översyn SOU 1998:107, med förslag till dels lag om åtgärder för att främja anställning vissa arbetssökande, dels lag om varsel vid

av driftsinskränkning.

Stockholm i augusti 1998

Hans Karlsson

/Karin Sederholm

8 Innehåll

13 Författningskommentarer 175

13.1 Förslag till lag om åtgärder för att främja anställning av

vissa arbetssökande 175 13.l.1 Förslag till lag om ändring i lagen 1976:157 om

skyldighet för arbetsgivare att anmäla plats till den

offentliga arbetsförmedlingen 182 13.2 Förslag till lag om varsel vid driftsinskränkning 183 13.2.1 Förslag till lag om ändring i lagen 1976:580 om

medbestämmande i arbetslivet 189

Sammanfattning

Vårt uppdrag har enligt kommittédirektiven varit att analysera och ta ställning till reglerna anställningsfrämjande åtgärder i lagen om om 1974:13 vissa anställningsfrämjande åtgärder främjandelagen om helt kan utgå lagen eller de behövs till viss del i omarbetat skick ur om och lämna förslag på förändringar i lagstiftningen. Härtill har vi haft att eventuellt utarbeta ett förslag till en separat varsellag. Vid analysen har vi haft att beakta att främjandelagens bestämmelser skyldighet för arbetsgivaren att överlägga med om Arbetsmarknadsverket åtgärder för att förbättra arbetsförhållandena om för redan anställda äldre arbetstagare och arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga i betydande mån innebär dubbelreglering. Detta med en hänsyn till bl.a. bestämmelserna i arbetsmiljölagen 1977:1160 om arbetsmiljöns beskaffenhet och anpassning arbetsförhållanden om av till arbetstagarens särskilda förutsättningar. Främj andelagen innehåller, förutom anställningsfrämj ande regler för äldre arbetstagare och arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga samt äldre arbetssökande och arbetssökande med nedsatt arbetsförmåga, även regler varsel till länsarbetsnämnden. För de båda, sinsemellan om rätt olika, regelkomplexen innehåller lagen vidare gemensamma Övriga bestämmelser". Tyngdpunkten i betänkandet kommer att ligga på de anställningsfrämjande reglerna. Dessa behandlas i del I kapitel l-7. I del kapitel 8-11 följer redogörelse för varselreglerna och olika en överväganden beträffande dessa regler. Del III kapitel 12-13 innehåller bl.a. författningskommentarer till de lagförslag som läggs fram i betänkandet. I kapitel 1 i betänkandets första del, några utgångspunkter för anges , utredningsarbetet såvitt de anställningsfrämjande reglerna. Som avser framgår avsnittet kan vårt uppdrag i denna del sägas innebära att vi av skall undersöka och ta ställning till i vilken omfattning det kan ställas samma krav på arbetsgivaren beträffande anpassningsverksamhet etc. för redan anställda med stöd främst arbetsmiljölagen som med stöd av

tillämpning främjandelagen främj kräver agerande

av en av från länsarbetsnämndens eller Arbetsmarknadsstyrelsens sida för att

arbetsgivarens ansvar enligt lagen skall inträda. I den mån det kan ställas samma krav på arbetsgivaren, kan det ifrågasättas om det ändå finns skäl att behålla de anställningsfrämjande reglerna; i oförändrat eller förändrat skick; i samma lag eller i en ny lag.

Kapitel 2 innehåller en redogörelse för internationella åtaganden och EG-rätt, som i olika avseenden berör frågan om anställningsfrämjande åtgärder; ur både ett vidare och ett snävare perspektiv.

I kapitel 3 redovisar vi översiktligt de bestämmelser i arbetsmiljölagen m.fl. författningar som innehåller föreskrifter beträffande arbetsanpassning etc. och som är av betydelse och intresse vid den förhållandevis avgränsade bedömning som vi alltså inledningsvis skall göra enligt kommittédirektiven. En noggrann genomgång av relevanta bestämmelser görs i ett senare avsnitt.

Kapitel 4 innehåller en redogörelse för främjandelagens anställningsfrämj ande regler.

I kapitel beträffande tillämpningen av de nu aktuella reglerna, lämnar vi en sammanfattning av resultaten av den enkätundersökning som 1992 års arbetsrättskommitté genomförde samt redovisade i sitt betänkande Arbetsrättsliga utredningar bakgrundsmaterial utarbetat

av sekretariatet vid 1992 års arbetsrättskommitté SOU 1994:141. Av resultaten framgår att främjandelagen, såvitt avser de anställningsfrämjande reglerna, kan sägas ha haft liten direkt betydelse för sysselsättningsmöjlighetema för personer med funktionshinder. Lagen har dock fyllt en preventiv funktion.

Av kapitel 6 framgår att de anställningsfrämjande reglerna varit föremål för diskussioner, överväganden och förslag vid ett antal tillfällen, bl.a. i samband med förslag till lagstiftning om diskriminering. Att främjandelagen kommit att diskuteras i samband med lagförslag om diskriminering är naturligt då frågan om främjande av på arbetsmarknaden utsatta grupper, som t.ex. funktionshindrade, tangerar frågan om diskriminering av samma grupper. Som exempel kan nämnas att 1989 års handikapputredning i sitt slutbetänkande Ett samhälle för alla SOU 1992:52 ansåg att det av utredningen framlagda förslaget till lag om arbetslivets tillgänglighet för funktionshindrade direkt kunde ersätta de anställningsfrämjande reglerna i främj andelagen.

I kapitel 7 analyserar vi och redogör för förekomsten av dubbelreglering. Vi drar där slutsatsen att det för redan anställda äldre personer och personer med nedsatt arbetsförmåga, föreligger dubbelreglering som bör få till följd att främjandelagens anställningsfrämjande regler ändras till att omfatta endast äldre arbetssökande och arbetssökande med nedsatt arbetsförmåga. Mot bakgrund av denna ingripande förändring föreslår vi att de

SOU 1998: 107 Sammanfattning 1 l

anställningsfrämjande reglerna inordnas i en ny lag; lag om åtgärder för att främja anställning vissa arbetssökande. I samband med denna av förändring bör, vi, även varselreglema inordnas i lag; lag anser en ny om Varsel vid driftsinslcränkning. Vad beträffar förslaget om en ny lag med regler om anställningsfrämjande åtgärder kan sammanfattningsvis nämnas följande. Vi föreslår att det s.k. arbetsförmedlingstvånget utmönstras, dvs. att någon motsvarande bestämmelse inte införs i den nya lagen. Vi föreslår vidare att det införs möjlighet att vitesförelägga arbetsgivaren att en vidta åtgärder för att främja anställning äldre arbetssökande och av arbetssökande med nedsatt arbetsförmåga. Möjligheten att meddela ett sådant vitesföreläggande kan i viss mån anses träda i stället för möjligheten att förordna arbetsförmedlingstvång. Denna möjlighet om att förelägga vid vite kommer vidare att ersätta den nu föreliggande möjligheten att meddela anvisningar. Avsikten är att möjligheten att meddela föreläggande vid vite dels skall kunna resultera i förbättrade möjligheter för de personer som omfattas av den föreslagna lagen att erhålla anställning, dels skall kunna fylla en preventiv funktion. Vi föreslår att endast länsarbetsnärrmden befogenhet att meddela ges vitesförelägganden. Arbetsmarlcnadsstyrelsen huvudsakliga uppgifter enligt den lagen kommer då att att efter överklagande nya vara överpröva länsarbetsnämndens beslut om vitesföreläggande samt att hålla branschöverläggningar och med anledning därav meddela anvisningar för branscher eller delar därav. Genom våra förslag kommer det huvudsakliga ansvaret för

tillämpningen de anställningsfrämjande reglerna och tyngdpunkten i

av ärendehanteringen att i högre grad än tidigare ligga på länsarbetsnämnden. Ärendehanteringen torde bli förenklad. Vidare renodlas Arbetsmarknadsstyrelsens roll. Arbetsmarknadsstyrelsens beslut i ärenden om vitesföreläggande skall enligt den lagen få överklagas hos länsrätten. Därigenom har nya vi efterkommit den allmänna strävan att befria regeringen från förvaltningsärenden. Vad därefter beträffar varselreglema, dvs. den andra delen av betänkandet, kan nämnas följ Kapitel 8 innehåller kort redogörelse för internationella en åtaganden och EG-rätt, bl.a. såvitt gäller rådets direktiv 75/ l29/EEG av den 17 februari 1975 tillnärnming medlemstaternas lagstiftning om av kollektiva uppsägningar, ändrat rådets direktiv 92/56/EEG. om genom Detta direktiv syftar till förbättring skyddet för arbetstagare vid en av uppsägning arbetsbrist och innehåller föreskrifter om de p.g.a. anställdas rätt till information och förhandling i sådana situationer.

12 Sammanfattning SOU 1998: 107

Direktivet knyter därmed an till två skilda regelsystem i svensk rätt, dels bestämmelserna om information och förhandling i lagen 1976:580 om medbestämmande i arbetslivet, dels främjandelagens regler om varsel till länsarbetsnämnd. Direktivet har också föranlett ändringar i båda dessa regelsystem.

I kapitel 9 lämnas en redogörelse för de nu gällande varselreglema samt tidigare överväganden och förslag beträffande dessa.

I kapitel 10 ges en sammanfattning av 1992 års arbetsrättskommittés enkätundersökning, såvitt avser varselreglerna. Av svaren framgår att varselreglema i det stora hela fungerat väl.

Kapitel 11 innehåller överväganden och förslag beträffande lagen om varsel vid driftsinskränkning. Lagförslaget bygger i stora delar på främjandelagens regler om varsel. Merparten av de nu gällande reglerna har i princip efter endast språklig översyn flyttats över till den föreslagna lagen. Främjandelagen, i relevanta delar, är således

att se som en direkt föregångare till den föreslagna lagen. Förarbetena till främjandelagens varselregler kommer därmed att även fortsättningsvis, i relevanta delar, kunna tjäna till vägledning för de lagstadgade reglerna om varsel till länsarbetsnämnden. Enligt den föreslagna lagen föreligger skyldighet att varsla endast vad gäller driftsinskränkning som kan medföra uppsägning; alltså inte för driftsinskränkning som kan medföra permittering eller att anställning begränsad till viss tid etc. inte övergår i fortsatt anställning. Länsarbetsnärrmdens beslut att vitesföreläggande en arbetsgivare att komplettera lämnat varsel med vissa uppgifter, föreslås även fortsättningsvis kunna överklagas hos Arbetsmarknadsstyrelsen. Arbetsmarknadsstyrelsens beslut i överklagandeärenden föreslås kunna överklagas hos länsrätten, som i stället för regeringen blir sista instans.

Vi kommer därmed in på den tredje och sista delen av betänkandet.

l kapitel 12 redovisar vi bl.a. de ekonomiska konsekvenserna av våra förslag.

Kapitel 13, slutligen, innehåller våra författningskommentarer till bl.a. de ovan redovisade föreslagna lagarna.

SOU l 9981107 l3

Författningsförslag

till om för att främja Förslag lag åtgärder

av vissa arbetssökande

anställning

Lagens ändamål

l § Denna lag har till ändamål att främja anställning av äldre arbetssökande och arbetssökande med nedsatt arbetsfönnåga.

Åtgärder för att främja anställning

Skyldighet att lämna uppgifter

2 § En arbetsgivare är skyldig att på uppmaning länsarbetsnämnden av lämna uppgift arbetsstyrkans storlek och sammansättning med avseende på om arbetstagarnas ålder, kön och huvudsakliga arbetsuppgifter, antalet arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga samt om förestående förändringar i arbetsstyrkan såsom uppsägningar, om omplaceringar eller lediga platser kan föranleda

permitteringar, som

anställning. Om arbetsgivaren inte rättar sig efter uppmaning att lärrma en uppgift, får länsarbetsnärrmden förelägga arbetsgivaren att fullgöra sin skyldighet.

Skyldighet att överlägga

3 § En arbetsgivare är skyldig att överlägga med länsarbetsnämnden eller den nämnden förordnar anställning äldre som om av

arbetssökande eller arbetssökande med nedsatt arbetsförmåga

samt om åtgärder för att främja sådan anställning, i syfte träffa

att en överenskommelse.

Till överläggning skall, förutom arbetsgivaren, berörda arbetstagarorganisationer kallas. Kallelsen arbetsgivaren kan

av av länsarbetsnämnden förenas med vite.

Föreläggande att vidta åtgärder

4 § Om en arbetsgivare inte följer överenskommelse träffats

en som enligt 3 § om åtgärder för att främja anställning äldre arbetssökande

av eller arbetssökande med nedsatt arbetsförmåga, eller sådan

om en överenskommelse inte kan träffas, får länsarbetsnämnden förelägga arbetsgivaren att vidta åtgärder för att främja sådan anställning.

Branschöverläggningar

5 § Arbetsmarknadsstyrelsen kan på framställan arbetsgivar- eller

av en arbetstagarorganisation eller på eget initiativ överläggningar

ta upp med organisationerna inom bransch eller del därav angående

en åtgärder för att främja anställning äldre arbetssökande eller

av arbetssökande med nedsatt arbetsförmåga. Styrelsen kan på grundval av vad som förekommit vid dessa överläggningar meddela anvisningar om sådana åtgärder för den bransch eller del därav

som överläggningama har avsett.

Om en arbetsgivare inte iakttar meddelade anvisningar, kan länsarbetsnämnden kalla arbetsgivaren samt berörda arbetsgivar- och

arbetstagarorganisationer till överläggningar enligt 3

Vite m.m.

Vitesföreläggande

6 § Ett föreläggande enligt 2 eller 4 § får förenas med vite. Innan ett föreläggande meddelas skall arbetsgivaren samt berörda arbetsgivaroch arbetstagarorganisationer beredas tillfälle att yttra sig.

1998:107 Författningsförslag 15

SOU

Överklagande

Länsarbetsnämndens beslut vitesföreläggande enligt 6 § får 7 § om överklagas hos Arbetsmarknadsstyrelsen.

Arbetsmarknadsstyrelsens beslut i ärende vitesföreläggande får 8 § om överklagas hos länsrätten. Länsrättens beslut får inte överklagas.

Talan utdömande av vite om

Talan utdömande vite förs länsarbetsnämnden eller 9 § om av av Arbetsmarknadsstyrelsen hos länsrätten.

Ställningen för den som företräder en arbetstagarorganisation

§ För den företräder arbetstagarorganisation i frågor enligt 10 som en denna lag och inte omfattas lagen 1974:358 om facklig som av förtroendemans ställning på arbetsplatsen äger 6 kap. 10-14 arbetsmilj ölagen 1977:1160 motsvarande tillämpning.

Tystnadsplikt

har tagit befattning med ett ärende enligt denna lag får 11 § Den som inte obehörigen röja eller utnyttja vad denne därvid har fått veta om enskildas förhållanden eller affärs- eller driftsförhållanden.

personliga

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen 1980:100. I fråga uppgifter en myndighet om som enligt förevarande lag lämnar till företrädare för en en arbetstagarorganisation vid myndigheten eller vid någon annan myndighet gäller 14 kap. 9 § sekretesslagen.

Straffansvar för oriktig uppgift

Oriktig uppgift

12 § Den vid fullgörande uppgiftsskyldigheten enligt 2 §

som av eller oaktsamhet lämnar oriktig uppgift, som inte

uppsåtligen av grov

saknar betydelse, döms till böter eller fängelse i högst ett år.

16 Författningsförslag SOU 1998: 107

Medgivande till åtal

13 § Allmänt åtal för brott i 12 § får väckas endast efter

som avses

medgivande av Arbetsmarknadsstyrelsen.

Undantag från de anställningsfrämjande reglerna,

m.m.

14 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Arbetsmarknadsstyrelsen får föreskriva undantag från 2-4

samt meddela närmare föreskrifter för tillämpningen dessa bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999, då lagen 1974:13 vissa

om anställningsfrämjande åtgärder upphör att gälla.

F ötfattningsförslag 17

Förslag till lag om ändring i lagen 1976: 157 om

skyldighet för att anmäla

arbetsgivare ledig plats till den offentliga arbetsförmedlingen

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3§

Anmälningsskyldighet enligt 2 § Anmälningsskyldighet enligt 2 §

föreligger för arbetsgivare föreligger för arbetsgivare som avser att besätta den lediga som avser att besätta den lediga platsen med platsen med

arbetstagare som redan är arbetstagare som redan är anställd hos arbetsgivaren, anställd hos arbetsgivaren,

arbetstagare som är arbetstagare som är medlem arbetsgivarens medlem arbetsgivarens

av av familj, familj,

arbetstagare som skall arbetstagare som skall

arbeta i arbetsgivarens hushåll, arbeta i arbetsgivarens hushåll,

arbetstagare som skall ha arbetstagare som skall ha företagsledande eller därmed företagsledande eller därmed jämförlig ställning, jämförlig ställning,

arbetstagare som enligt lag arbetstagare som enligt lag eller annan författning eller eller författning eller

annan kollektivavtal har företrädesrätt kollektivavtal har företrädesrätt till anställningen, till anställningen,

arbetstagare till anställning arbetstagare till anställning som förutsätter viss politisk, som förutsätter viss politisk, religiös eller annan ideell religiös eller annan ideell inställning, inställning,

arbetstagare till anställning arbetstagare till anställning som tillsätts genom som tillsätts

genom valförfarande. valförfarande.

Anmälningsskyldighet Anmälningsskyldighet föreligger heller, om den föreligger heller, den

om lediga platsen enligt lediga platsen enligt överenskommelse mellan överenskommelse mellan arbetsgivaren, berörd arbetsgivaren, berörd arbetstagarorganisation och arbetstagarorganisation och

18 Föifattningsförslag SOU 1998: 107

arbetsförmedlingen skall arbetsförmedlingen skall förbehållas arbetstagare som förbehållas arbetstagare som avses i 8 § lagen 1974:13 om avses i 3 § lagen 1998:000 om vissa anställningsfrämjande åtgärder för att främja åtgärder. anställning av vissa

Regeringen eller, efter arbetssökande. regeringens bestämmande, Regeringen eller, efter arbetsmarknadsstyrelsen får, om regeringens bestämmande, särskilda skäl föreligger, för arbetsmarknadsstyrelsen får, om visst yrkesområde föreskriva särskilda skäl föreligger, för ytterligare undantag från visst yrkesområde föreskriva anmälningsskyldigheten. ytterligare undantag från

anmälningsskyldigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

Författningsförslag 19

Förslag till lag om varsel Vid driftsinskränkning

Härigenom föreskrivs följande

Varsel om driftsinskränkning

Varselskyldighet

1 § En arbetsgivare som avser att genomföra en driftsinskränlming som kan medföra uppsägning skall inom den tid som anges i 2 § skriftligen varsla länsarbetsnämnden i det län där driftsinskränkningen genomförs,

minst fem arbetstagare berörs av inskränkningen. Detta gäller också om om driftsinskränkningen under en period av nittio dagar kan antas föra med sig att antalet uppsägningar sammanlagt uppgår till minst tjugo.

Varseltider

2 § Varsel om sådan driftsinskränkning som kan medföra uppsägning skall lämnas

minst två månader före driftsinskränkningen, om högst 25 arbetstagare berörs av uppsägning,

minst fyra månader före driftsinskränkningen, om fler än 25 men högst 100 arbetstagare berörs av uppsägning,

minst sex månader före driftsinskränkningen, om fler än 100 arbetstagare berörs av uppsägning.

3 § Om arbetsgivaren inte har kunnat förutse de omständigheter som driftsinskränkningen beror på så lång tid i förväg som anges i 2 skall varsel i stället lämnas så snart som möjligt. Varsel får dock aldrig lämnas senare än en månad före driftsinskränkningen.

1jfr rådets direktiv den 17 februari 1975 tillnärnming medlemstaternas

av om av lagstiftning om kollektiva uppsägningar EGT nr L 048, 22.02.1975, s. 29 Specialutgåva Område 5 Volym 1 s. 185, Celex 375LO129, ändrat genom rådets direktiv 92/56/EEG EGT nr L 245 22.08.1992, s. 3 Specialutgåva Område 5

, Volym 5 s. 162, Celex 392L0056.

20 Författningsförslag SOU 1998: 107

Innehållet i ett varsel

4 § Ett varsel driftsinskränkning som kan medföra uppsägning skall om innehålla all relevant information de planerade uppsägningama och om särskilt innehålla uppgift om skälen till de planerade uppsägningama, antalet arbetstagare bli uppsagda och vilka kategorier som avses de tillhör, antalet arbetstagare normalt sysselsätts och vilka kategorier som de tillhör, och den tidpunkt då driftsinskränkningen är avsedd att genomföras och den tidsperiod under vilken uppsägningama är avsedda att verkställas. Så snart möjligt, dock senast månad före som en driftsinskränkningen, skall arbetsgivaren skriftligen komplettera varslet med uppgifter om vilka arbetstagare som berörs av uppsägning, relevant information om de förhandlingar som inför uppsägningama har förts enligt ll § lagen 1976:580 om medbestämmande i arbetslivet eller enligt motsvarande bestämmelser i kollektivavtal, och kopia den skriftliga underrättelse som har lämnats till en av motparten enligt 15 § andra stycket lagen 1976:580 om medbestämmande i arbetslivet.

Alternativ till varsel

5 § En arbetsgivare får i stället för att varsla länsarbetsnämnden om en driftsinskränkning underrätta nämnden att arbetsgivaren har begärt om eller att begära förhandling enligt ll § lagen 1976:580 om avser medbestämmande i arbetslivet eller motsvarande bestämmelser i kollektivavtal sådan förändring sin verksamhet medför om en av som eller kan medföra driftsinskränkning. För att arbetsgivaren skall få en förfara på detta sätt i stället för att varsla krävs att underrättelsen är skriftlig, att den lämnas senast vid den tidpunkt för varsel som anges i 2-3 samt i . att arbetsgivaren senast då också lämnar sådana uppgifter som avses i 4 § första stycket.

Författningsförslag 21

Tystnadsplikt

6 § Den har tagit befattning med ett ärende enligt denna lag får

som inte obehörigen röja eller utnyttja vad denne därvid har fått veta om enskildas personliga förhållanden eller affärs- eller driftsförhållanden.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen 1980:100. I fråga om uppgifter som en myndighet enligt förevarande lag lämnar till företrädare för en

en arbetstagarorganisation vid myndigheten eller vid någon annan myndighet gäller 14 kap. 9 § sekretesslagen.

Varselavgift

Förutsättningar för åläggande av varselavgift

7 § En arbetsgivare, som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att varsla om en driftsinskränlming enligt vad som föreskrivs i denna lag, kan åläggas att utge varselavgift till staten. Underlåts varsel under tid då arbetsgivaren är i konkurs, skall varselavgift i stället utges av den som företräder konkursboet.

Varselavgiften fastställs för varje påbörjad vecka som varsel försummats samt bestäms till lägst 100 och högst 500 kronor för varje arbetstagare berörs driftsinskränkningen.

som av

Om det föreligger särskilda skäl, kan Varselavgiften bestämmas till lägre belopp. Fullständig befrielse från sådan avgift kan också medges.

Talan åläggande av varselavgift

8 § Varselavgift åläggs av allmän domstol på talan av Arbetsmarknadsstyrelsen. Sådan talan skall väckas inom ett år efter driftsinskränkningen. Om detta inte sker, är talan förlorad.

Vite m.m.

Vitesföreläggande

9 § Länsarbetsnämnden får vid vite förelägga arbetsgivare att

en fullgöra sina skyldigheter enligt 4 § andra stycket.

22 Författningsförslag SOU 1998: 107

Överklagande

10 § Länsarbetsnärnndens beslut om vitesföreläggande enligt 9 § får överklagas hos Arbetsmarknadsstyrelsen. ll § Arbetsmarknadsstyrelsens beslut i ärende om vitesföreläggande får överklagas hos länsrätten.

Länsrättens beslut får inte överklagas.

Talan om utdömande av vite 12 § Talan om utdömande av vite förs av länsarbetsnämnden eller Arbetsmarknadsstyrelsen hos länsrätten.

Straffansvar för oriktig uppgift Oriktig uppgift 13 § Den som i varsel enligt denna lag eller i underrättelse som avses i 5 § uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift, som inte saknar betydelse, döms till böter eller fängelse i högst ett år.

Medgivande till åtal 14 § Allmänt åtal för brott som avses i 13 § får väckas endast efter medgivande av Arbetsmarknadsstyrelsen.

Undantag från varselreglerna, m.m. 15 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Arbetsmarknadsstyrelsen får föreskriva undantag från 1-5 samt meddela närmare föreskrifter för tillämpningen av dessa bestämmelser. Sådana undantag eller föreskrifter får dock inte innebära att mindre förmånliga regler skall tillämpas för arbetstagarna än som följer av

rådets direktiv 75/ 129/EEG av den 17 februari 1975, ändrat genom rådets direktiv 92/5 6/EEG.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999, då lagen 1974:13 om vissa anställningsfrämj ande åtgärder upphör att gälla

24 F örfattningsförslag

Förslag till lag om ändring i lagen 1976:580 om

medbestämmande i arbetslivet

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15§ En part som är skyldig att En part som är skyldig att förhandla skall själv eller genom förhandla skall själv eller genom ombud inställa sig vid ombud inställa sig vid förhandlingssammanträde och, förhandlingssammanträde och,

det behövs, lägga fram ett om det behövs, lägga fram ett om motiverat förslag till lösning motiverat förslag till lösning av

av den fråga som förhandlingen den fråga som förhandlingen

Parterna kan gemensamt avser. Parterna kan gemensamt avser. välja någon form för välja någon annan form för

annan förhandling än sammanträde. förhandling än sammanträde.

En arbetsgivare skall i En arbetsgivare skall i samband med förhandling inför samband med förhandling inför beslut uppsägning på grund beslut om uppsägning på grund

arbetsbrist i god tid arbetsbrist i god tid av av skriftligen underrätta motparten skriftligen underrätta motparten om om

skälen till de planerade skälen till de planerade uppsägningarna, uppsägningarna,

antalet arbetstagare som antalet arbetstagare som

bli uppsagda och vilka bli uppsagda och vilka avses avses kategorier de tillhör, kategorier de tillhör,

antalet arbetstagare antalet arbetstagare som

som normalt sysselsätts och vilka normalt sysselsätts och vilka kategorier de tillhör, kategorier de tillhör,

den tidsperiod under vilken den tidsperiod under vilken uppsägningarna är avsedda att uppsägningarna är avsedda att verkställas, och verkställas, och

beräkningsmetoden för beräkningsmetoden för eventuella ersättningar utöver eventuella ersättningar utöver vad följer av lag eller vad som följer av lag eller

som kollektivavtal vid uppsägning. kollektivavtal vid uppsägning.

Arbetsgivaren skall också Arbetsgivaren skall också

F örfattningsförslag 25

lämna motparten en kopia av de lämna motparten en kopia av de varsel som har lämnats till varsel som har lämnats till länsarbetsnämnden enligt 2 a § länsarbetsnämnden enligt 4 § första och andra styckena lagen första och andra styckena lagen 1974:13 vissa 1998:000 varsel vid

om om anställningsfrämjande åtgärder. driftsinskränkning.

Denna lag träder i kraft den 1juli 1999.

DEL I

SOU 1998: 107 29

l för arbetet

Några utgångspunkter

Vi har enligt kommittédirektiven haft i uppdrag att analysera och ta ställning till de anställningsfrämjande reglerna i främjandelagen

om helt kan utgå lagen eller om de behövs till viss del i omarbetat skick

ur och lämna förslag på förändringar i lagstiftningen. Som konsekvens

vårt arbete i nämnda del kan vi, sägs det i direktiven, komma att av behöva utarbeta ett förslag till en separat varsellag.

Vid analysen har vi haft att beakta att det på visst sätt föreligger dubbelreglering. Denna dubbelreglering behandlas i avsnitt 7.1-7.2. Som framgår av dessa avsnitt kan vårt uppdrag i delen beträffande de anställningsfrämjande reglerna sägas innebära att vi skall undersöka och ta ställning till i vilken omfattning det kan ställas samma krav på arbetsgivaren beträffande anpassningsverksamhet etc. för redan anställda med stöd av främst arbetsmiljölagen som med stöd av en tillämpning främjandelagen. I den mån det kan ställas samma krav

av på arbetsgivaren, kan det ifrågasättas om det ändå finns skäl att behålla de anställningsfrämjande reglerna; i oförändrat eller förändrat skick; i

lag eller i en ny lag. Utifrån denna analys har vi alltså haft att samma lämna förslag på förändringar, i princip inom för

ramen främj område.

Vi har således inte haft att utreda och föreslå åtgärder i syfte att allmänt förbättra sysselsättningsmöjlighetema för äldre personer i arbetsför med nedsatt arbetsförmåga. Att båda dessa

ålder och personer

är särskilt utsatta på arbetsmarknaden är känt. grupper Arbetsmarknadspolitiken går ut på bl.a. att dessa grupper skall kunna

möjlighet till förvärvsarbete. Det ligger dock alltså utanför ramen ges för vårt uppdrag att komma med förslag i det avseendet.

2 Internationella och

åtaganden Europeiska unionen

l Inledning

I detta avsnitt lämnas en redogörelse för internationella åtaganden och EG-rätt som i olika avseenden berör frågan anställningsfrämjande

om åtgärder för äldre personer och med nedsatt arbetsfönnåga;

personer ur både ett vidare och ett snävare perspektiv. Frågan främjande på

om av arbetsmarknaden utsatta t.ex. äldre och

grupper, som personer arbetshandikappade/funktionshindrade personer, tangerar frågan

om diskriminering av samma grupper. Framställningen bör läsas mot bakgrund av det ovan sagda.

2.2 Internationella

åtaganden

2.2.1 FN:s

standardregler

Sverige har under många år haft en aktiv roll i det internationella samarbetet för funktionshindrade. År 1989 initierade regeringen

ett arbete inom Förenta Nationerna FN i syfte att få till stånd internationella regler om funktionshindrades rätt till full delaktighet och jämlikhet. Detta ledde fram till ett beslut inom FN om att utarbeta standardregler om grundläggande rättigheter för med

personer funktionshinder. I december 1993 antog FN:s generalförsamling ett sådant förslag. I reglerna, som är avsedda att normbildande och

vara utgöra grund för moraliska och politiska beslut i medlemsstaterna, anges tydliga principiella ståndpunkter när det gäller rättigheter, möjligheter och ansvar. Reglerna anvisar konkreta förslag till hur

32 Internationella åtaganden och Europeiska unionen

stat kan undanröja hinder för med funktionsnedsättningar och

personer för hur ett tillgängligt samhälle kan skapas.

Det finns klar överensstämmelse mellan innehållet i reglerna och

en målet för den svenska handikappolitiken. För Sveriges del är det därför naturligt att ha FN:s standardregler som utgångspunkt i det pågående handikappolitiska arbetet. I Sverige åligger det Handikappombudsmannen att övervaka tillämpningen av dessa standardregler.

Standardreglema anger att lagar och regler inom området arbete inte får diskriminera personer med funktionsnedsättningar. Inte heller skall lagar och regler tillåtas hindra anställningar personer med

av funktionsnedsättningar. Staterna bör utarbeta handlingsprogram. Av dessa bör det framgå att åtgärder skall vidtas så att arbetsplatserna utformas och så att de blir tillgängliga för personer med olika

anpassas slag funktionsnedsättningar. Vidare bör det framgå att stöd skall ges

av så teknik utnyttjas samt hjälpmedel, verktyg och utrustning

att ny utvecklas och tillverkas. Staterna skall till att sådana hjälpmedel och

se utrustningar görs tillgängliga för människor med funktionsnedsättningar, så att dessa kan erhålla eller behålla ett arbete.

Staterna bör i egenskap av arbetsgivare skapa gynnsamma förutsättningar för anställning personer med funktionsnedsättningar.

av Staterna bör dessutom verka för att bättre arbetsmiljö skapas.

en Därigenom förhindras att skador och sjukdomar med funktionsnedsättningar som följd uppkommer. En bättre arbetsmiljö gör också att arbetstagare fått arbetsskador lättare kan rehabiliteras.

som Staterna uppmanas också att samarbeta med arbetsmarknadens parter för att trygga en rättvis rekryterings- och befordringspolitik samt rättvisa anställningsvillkor och lönestrukturer.

2.2.2 Europarådets sociala stadga

På initiativ Europarådets ministerkommitté påbörjades år 1954

av utarbetandet europeisk social stadga komplement till den

av en som europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande frihetema Europakonventionen. Stadgan öppnades för undertecknade år 1961 och ratificerades av Sverige året därpå. Vissa förpliktelser undantogs dock från ratifikation. Stadgan trädde i kraft år 1965.

I första del innehåller stadgan en rad principer som

en konventionsstatema skall sträva efter att förverkliga. Det anges bl.a. att

och skall ha möjlighet att förtjäna sitt uppehälle i ett fritt valt var en arbete, att alla arbetstagare äger rätt till skäliga arbetsvillkor samt till

SOU 1998: 107 Internationella åtaganden och Europeiska unionen 33

trygga och sunda arbetsförhållanden. I en andra del

anges konventionsstatemas förpliktelser med avseende på olika rättigheter. Till de artiklar som Sverige har förbundit sig hör artikel 15, vilken återfinns i andra delen. I artikeln anges att för att trygga fysiskt eller psykiskt handikappade personers rätt till yrkesutbildning, rehabilitering och social återanpassning förbinder sig de fördragsslutande parterna att vidta erforderliga åtgärder dels för att bereda de handikappade möjlighet till yrkesutbildning, dels för att placera handikappade i arbetslivet. Sverige rapporterar regelbundet om tillämpningen

av stadgan. Europarådets granskningsorgan avseende sociala stadgan har inte riktat någon anmärkning mot Sverige beträffande tillämpningen av artikel 15.

Den sociala stadgan har omarbetats och fr.o.m. år 1996 föreligger den reviderade sociala stadgan. Den har undertecknats av Sverige den 3 maj 1996, den dag den öppnades för undertecknande. I den reviderade versionen har artikel 15 omarbetats och ändrats på så sätt att den inte längre endast behandlar yrkesmässig rehabilitering utan även funktionshindrades rätt till oberoende, social integrering och deltagande i samhällslivet i allmänhet. Arbetsmarknadsdepartementet har med anledning av den reviderade versionen utarbetat promemorian Europarådets sociala stadga Ds 1997:65. I propositionen 1997/98:82 om Europarådets sociala stadga föreslås att riksdagen godkänner den reviderade stadgan, däribland den nya artikel 15. Förslaget har godkänts av riksdagen bet. 1997/98:AU12, rskr. 1997/98:187.

2.2.3 ILO-konventioner

Internationella arbetsorganisationen International Labour Organization 1LO tillkom år 1919 som ett autonomt organ inom Nationemas förbund. Efter andra världskriget knöts ILO till nybildade Förenta nationerna FN. Enligt ett avtal från december 1946 har ILO ställning som ett av FN:s fackorgan. Sverige blev medlem i ILO genom inträdet i Nationemas förbund år 1920.

Sverige ratificerade år 1984 ILO:s konvention nr 159 om yrkesinriktaa rehabilitering och arbete personer med handikapp. Konventionens första del innehåller olika definitioner samt angivande av konventionens tillämpningsområde. Uttrycket person med handikapp" definieras som en person vars utsikter att erhålla, behålla och bli befordrad i lämpligt arbete är väsentligt begränsade till följd

av en i vederbörlig ordning konstaterad fysisk eller psykisk skada. Varje medlemsstat skall mål för den yrkesinriktade rehabiliteringen

sätta som att göra det möjligt för en person med handikapp att erhålla, behålla

2 18-5135

34 Internationella åtaganden och Europeiska unionen

och bli befordrad i lämpligt arbete. Konventionens andra del ställer upp en rad principer för yrkesinriktad rehabilitering och sysselsättningspolitik avseende personer med handikapp. Konventionens tredje del föreskriver åtgärder på det nationella planet för att utveckla yrkesinriktad rehabilitering och fönnedlingsservice för

med handikapp. Bland annat skall åtgärder vidtas för att personer främja inrättande och utveckling av yrkesinriktad rehabilitering och arbetsfönnedlingsservice för med handikapp på landsbygden

personer och i glesbygder.

Samtidigt med konventionen antog ILO rekommendationen nr 168 om yrkesinriktad rehabilitering och arbete personer med handikapp

innehåller detaljerade anvisningar om hur personer med som funktionshinder genom åtgärder på olika områden skall kunna integreras i arbetslivet och samhället i övrigt.

Till ILO:s grundläggande instrument om mänskliga rättigheter räknas konventionen 111 angående diskriminering i fråga om

nr anställning och yrkesutövning. Till konventionen hör rekommendationen 111 angående diskriminering i fråga om

nr anställning och yrkesutövning. Konventionen ratificerades av Sverige år 1962. Härigenom har Sverige förbundit sig att utforma och tillämpa

nationell politik, avsedd metoder, anpassade efter landets en att genom förhållanden och praxis, främja likställdhet med avseende på möjligheter och behandling i fråga anställning och yrkesutövning i

om syfte att avskaffa varje diskriminering i nämnda hänseende. I konventionen definieras diskriminering i artikel 1.l.a. som varje åtskillnad, uteslutning eller företräde på grund hudfárg, kön,

av ras, religion, politisk uppfattning, nationell härstamning eller socialt

har till följd, att likställdhet med avseende å möjligheter ursprung som eller behandling i fråga om anställning eller yrkesutövning omintetgörs eller beskäres". Konventionen omfattar alltså inte diskriminering av funktionshindrade eller äldre.

En översiktlig rapport om tillämpningen av konventionen nr lll och rekommendationen lll, utarbetad ILO:s oberoende

nr av expertkommitté, förelades Internationella arbetskonferensen under år 1996, konferensdokument Report III Part 4B Equality in Employment and Occupation. I rapporten fann expertkommittén att en utveckling skett i många medlemsländer på så sätt att även andra än de diskrimineringsgninder som anges i konventionen inkluderats i den nationella lagstiftningen. Expertkommittén väckte mot den bakgrunden frågan tiden inte mogen för att i ett tilläggsprotokoll till

om nu var konventionen lll inkludera andra dislcrimineringsgrunder än de sju

nr som räknas upp i artikel 1.l.a.

SOU 1998: 107 Internationella åtaganden och Europeiska unionen 35

ILO:s oberoende expertkommitté har även vad gäller tillämpningen av konventionen nr 159 och rekommendationen nr 168 lämnat en rapport. Denna förelades Internationella arbetskonferensen under år 1998, konferensdokument Report III Part 1B Vocational Rehabilitation and Employment of Disabled Persons.

Vad särskilt gäller äldre personer kan i fråga om ILOkonventionema etc. nämnas följ ande.

Frågan om äldre arbetstagare togs till första diskussion vid

upp en arbetskonferensen år 1979. Behandlingen ledde efter ytterligare överväganden vid 1980 års konferens till att rekommendation 162

nr om äldre arbetstagare enhälligt antogs. Förslag från arbetsgruppen att anta även en konvention i ämnet avvisades.

I nämnda rekommendations del Allmänna bestämmelser, anges bl.a. punkt 1.1 att den gäller för alla arbetstagare som kan möta svårigheter i fråga om anställning och yrkesutövning p.g.a. åldrande. Det uttalas vidare följande punkt 2. Äldre arbetstagares sysselsättningsproblem bör behandlas inom ramen för en allsidig och väl balanserad strategi för full sysselsättning och på företagsnivå av en allsidig och väl balanserad socialpolitik under vederbörligt hänsynstagande till alla befolkningsgrupper varigenom det säkerställs att sysselsättningsproblemen inte övervältras från en grupp till

en annan. I rekommendationens del II, Lika möjligheter och behandling, anges bl.a. följande punkt 3. Varje medlemsstat bör inom ramen för en nationell politik som syftar till lika möjligheter och behandling för arbetstagare, oavsett deras ålder, samt inom ramen för hithörande lagstiftning och praxis vidta åtgärder för att hindra att diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning då det gäller äldre arbetstagare. Vidare gäller bl.a. följande punkt 4 c. Varje medlemsstat bör, med metoder anpassade efter nationella förhållanden och praxis, införa lagstiftning och/eller främja är ägnade att säkerställa

program som godtagande och genomförande av den politik som avses i punkt Slutligen kan nämnas bl.a. följande 5 b i och 5 c. Äldre arbetstagare bör utan diskriminering p.g.a. ålder åtnjuta jämlikhet med andra arbetstagare i fråga om möjlighet och behandling, särskilt då det gäller t.ex. att själva välja anställning och trygghet i anställningen. Enligt punkt 7 bör varje medlemsstat, med metoder anpassade efter nationella förhållanden och praxis, a möjlighet säkerställa tillämpningen

i mån av av den politik som avses i punkt 3 ovan inom alla verksamhetsområden som står under ledning eller kontroll av en offentlig myndighet; b främja tillämpningen denna politik inom alla övriga

av verksamhetsområden i samverkan med arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer och andra berörda organ.

36 Internationella åtaganden och Europeiska unionen SOU 1998: 107

I del III, Skydd, finns uppmaningar bl.a. om att det på arbetsmiljöområdet bör utformas åtgärder för att göra det möjligt för äldre arbetstagare att fortsätta vara yrkesverksamma under tillfredsställande förhållanden.

Genom propositionen 1981/822166 med anledning beslut fattade

internationella arbetskonferensen vid dess sextiosjätte och av sextiosjunde möten, riksdagen tillfälle att yttra sig över

m.m., gavs ILO-rekommendationen äldre arbetstagare. I propositionen

om anfördes att rekommendationen hade behandlats av ILO-kommittén,

i sin tur inhämtat yttranden från Socialstyrelsen, som Riksförsäkringsverket Rfv, Skolöverstyrelsen SÖ, Arbetsmarknadsstyrelsen AMS, Arbetarskyddsstyrelsen ASS, Svenska Arbetsgivarföreningen SAF, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Landsorganisationen i Sverige LO, Tjänstemännens Centralorganisation TCO och Sveriges Folkpensionärers Riksförbund SFRF. Efter kommittébehandlingen yttrade sig även Pensionäremas Riksorganisation PRO. Kommittén a konstaterade att remissinstansema var eniga i sin bedömning att de i instrumentet intagna reglerna i stort sett redan fanns inskrivna i svensk lagstiftning och gällande avtal.

Flera remissinstanser hänvisade, såvitt avser tillämpningen av rekommendationens del II, till främjandelagen som ett instrument att uppnå den jämställdhet eftersträvas med ILO-rekommendationen.

som LO, TCO och SFRF ansåg emellertid att lagstiftningen inte fått tillräcklig praktisk tillämpning och ville se rekommendationen som en påminnelse dess existens och uppmaning att använda den i

om en praktiken. ILO-kommittén att den fann detta stå i

uppgav överensstämmelse med rekommendationens punkt

Vad gäller tillämpningen rekommendationens del III erinrade

av ASS vissa regler i arbetsmiljölagen 1977:1160 som

om grundläggande vid tillämpningen av lagens övriga bestämmelser. Särskilt pekade styrelsen på reglerna i 2 kap. 1 § och förarbetena till dessa, framgår att vid utformningen arbetsmiljön och

varav man av arbetsförhållanden skall ta hänsyn till t.ex. den enskilde arbetstagarens ålder. Det framhölls att den svenska arbetsmiljölagstiftningen dock inte innehåller föreskrifter avser enbart äldre arbetstagare, eller någon

som

utpekad arbetstagare. Tanken har varit att det, i stället annan grupp av för särlagstiftning, bör ställas krav på individuell bedömning av

en arbetstagarnas förutsättningar, samtidigt det eftersträvas att arbeten

som och arbetsplatser utformas så att de allt större del av l

passar en populationen. LO framhöll bl.a. att det, trots arbetsmiljöpolitikens I

generella inriktning, kan finnas motiv för särskilda insatser för att

arbetsförhållandena till de äldres behov och förutsättningar. anpassa

SOU 1998: 107 Internationella åtaganden och Europeiska unionen 37

2.3 Europeiska unionen

Ministerrådet utfärdade i juli 1986 en rekommendation "Council Recommendation 86/3 79/EEC of 24th July I 986 on the Employment of Disabled people in the Community. I denna rekommenderas medlemsstaterna att vidta åtgärder för att främja jämlika möjligheter för personer med funktionshinder till arbete, yrkesutbildning och rehabilitering. I en bilaga till rekommendationen anges riktlinjer för mer konkreta åtgärder för att främja funktionshindrade personers möjligheter till arbete och yrkesutbildning.

I december 1996 utfärdade Europeiska unionens råd och företrädarna för medlemsstaternas regeringar en resolution 97/C 12/01 om lika möjligheter för människor med funktionshinder3. I denna uppmanas medlemsstaterna att undanröja hinder så att det blir möjligt för människor med funktionshinder att till fullo delta i samhällslivet och att fostra den allmänna opinionen så att den blir mottaglig för den förmåga som människor med funktionshinder besitter och för strategier som grundar sig på lika möjligheter. Resolutionen uppmanar vidare kommissionen att när så är lämpligt och i enlighet med fördragets bestämmelser ta hänsyn till de principer som anges i resolutionen när kommissionen lägger fram förslag till lagstiftning, program eller initiativ på gemenskapsnivå.

I mars 1996 inleddes inom EU en regeringskonferens med syfte att se över EU:s grundfördrag. Konferensen avslutades den 17 juni 1997 i Amsterdam då stats- och regeringschefema kom överens om ett nytt fördrag. Fördraget undertecknades i oktober 1997. I Sverige har riksdagen godkänt Amsterdamfördraget med bl.a. materiella ändringar i de grundläggande fördragen se prop. 1997/98:58, bet. 1997/98:UUl3, rksr. 1997/98:197.

Till fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, EGfördraget, fogas en ny artikel; 6 a Rådet ges genom artikeln möjlighet att vidta lämpliga åtgärder för att bekämpa diskriminering p.g.a. funktionshinder och ålder. Ett sådant beslut skall fattas enhälligt på förslag av kommissionen och efter Europaparlamentets yttrande. Den nya artikeln bör uppfattas som ett principiellt avståndstagande från diskriminering p.g.a. bland annat funktionshinder och ålder. Något direkt förbud mot diskriminering av äldre eller funktionshindrade

2 EGT nr L 225, 12.08.1986, s. 43, Celex 386X0379 3 EGT nr C 12/1, 13.01.1997, s. Celex 397YO0120l

38 Internationella åtaganden och Europeiska unionen SOU 1998: 107

föreligger dock inte. Artikeln ger emellertid kommissionen möjlighet att i framtiden ta olika initiativ till att motverka sådan diskriminering.

3 Främj andelagens anställningsfrämj ande regler i ett

större

sammanhang

3.1 Inledning

Främjandelagens regler om anställningsfrämjande åtgärder 7-13 §§ bygger på tanken att arbetsmarknadsmyndighetema vid överläggningar med arbetsgivare och berörda organisationer skall diskutera Vilka åtgärder som kan behöva vidtas i syfte att skapa bättre möjligheter för äldre personer och personer med nedsatt arbetsförmåga att behålla eller erhålla anställning på den öppna arbetsmarknaden. Om lösningar i samförstånd inte kan nås kan såväl Arbetsmarknadsstyrelsen som länsarbetsnämnden utfärda anvisningar om åtgärder som bör vidtas. Överläggningama och anvisningarna kan syfta till t.ex. att anpassning skall ske av arbetsmiljön så att det blir möjligt för en viss person eller vissa personer att behålla eller erhålla anställning. Om en arbetsgivare inte följer de anvisningar som meddelats kan Arbetsmarknadsstyrelsen som yttersta åtgärd förordna att arbetsgivaren inte får anställa andra arbetstagare än dem som den offentliga arbetsförmedlingen har anvisat eller godtagit. Arbetsmarknadsstyrelsen kan, utöver Överläggningama med enskilda arbetsgivare, även på begäran arbetsgivar- eller

- av arbetstagarorganisation eller på eget initiativ- ta upp överläggningar med organisationerna inom en bransch eller del därav angående åtgärder för att främja anställning av äldre arbetstagare eller arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga samt meddela anvisningar for branschen eller en del av denna.

Vi har tidigare redogjort för att vi skall göra en analys av förekommande dubbelreglering och att det därvid har betydelse vilka regler som, i främst arbetsmiljölagen, finns beträffande arbetsanpassning etc. En utförlig redogörelse i detta avseende lämnas i avsnitt 7.1.

40 Främjandelagerzs anställningsfrämjande regler i ett... SOU 1998: 107

Vi redovisar nedan, som bakgrundsmaterial, översiktligt de bestämmelser i arbetsmiljölagen m.fl. författningar etc. som innehåller föreskrifter beträffande arbetsanpassning och som är av betydelse för vårt uppdrag. Dessförinnan redogör vi dock översiktligt för dels olika begrepp av betydelse för den fortsatta framställningen, dels förhållandet mellan olika lagstiftningar. Vi behandlar även i ett avsnitt arbetsgivarens rättigheter och skyldigheter, för att i någon mån ge en bild främj andelagen i ett större sammanhang.

l Begreppen funktionshindrad respektive

arbetshandikappad

I arbetsrättslig litteratur, lagstiftning m.m. förekommer diverse olika begrepp, såsom funktionshindrad respektive arbetshandikappad vari inbegrips arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga. Begreppen har olika innebörd, dels sinsemellan, dels i olika sammanhang.

När det t.ex. allmänt talas om situationen för de arbetshandikappade i arbetslivet, är det långtifrån självklart vilka individers eller gruppers situation I främjandelagen används begreppet "arbetstagare

som avses. med nedsatt arbetsförmåga. Med begreppet åsyftas personer med såväl fysiska, psykiska intellektuella funktionsnedsättningar, likaså

som

vars arbetsförmåga blivit nedsatt p.g.a. omständigheter av personer social natur. Ibland reserveras tennen arbetshandikappad för den grupp

människor är registrerade just arbetshandikappade hos av som som arbetsmarknadsmyndighetema, vilket ofta är ett villkor för att vissa arbetsmarknadspolitiska stödåtgärder skall kunna komma i fråga. Med arbetshandikappade avses i sistnämnda sammanhang arbetstagare eller arbetssökande av fysiska, psykiska, begåvningsmässiga eller

som socialmedicinska nedsatt arbetsförmåga och därför behöver

skäl har en särskilt stöd för att erhålla eller behålla ett arbete.

Det i vårt delbetänkande Förbud mot diskriminering i arbetslivet av

med funktionshinder SOU 1997:176 framlagda förslaget till personer diskrimineringslag utgår från diskrimineringsgrunden funktionshinder, med följande definition av begreppet 2 §. Med funktionshinder avses medfödda eller till följd av skada eller sjukdom förvärvade fysiska, psykiska eller begåvningsmässiga begränsningar av

individs funktionsförrnåga. Regeringen har i propositionen en 1997/98: 179 i förslaget till lagtext tillagt att funktionshindret skall vara varaktigt och att även förväntade funktionshinder omfattas.

Det relativa arbetshandikapp-begrepp främjandelagen bygger

som på innebär att ett funktionshinder inte samtidigt behöver innebära ett arbetshandikapp liksom att ett smärre funktionshinder, beroende på

Främjandelagens anställningsfrämjande regler i ett 41

arbetet och dess anpassning till den enskilde eller avsaknad därav, kan medföra stora svårigheter att utföra visst arbete. Funktionshindrade och arbetshandikappade behöver alltså inte befinna sig i jämförbara

situationer. Som framgått beror egenskapen arbetshandikappad ovan att vara inte enbart på individens förutsättningar utan också, och kanske framförallt, på de krav arbetslivet ställer. Med åren har allt fler som människor bedömts arbetshandikappade, för att de inte kunnat leva vara till de ständigt stegrade kraven i arbetslivet vilka följt med upp strukturomvandling, datorisering, produktivitetsökningar och tilltagande stress. De krav kan ställas på arbetsgivaren vad gäller som arbetsanpassning etc. kan för dessa ha avgörande betydelse personer en för möjligheten att behålla eller erhålla anställning. en Det kan i sammanhanget anmärkas att det i arbetslivet tycks finnas betydligt större förståelse för människor med fysiska en arbetshandikapp än för dem med psykiska och sociala arbetshandikapp. Detta kan i sin tur leda till att de situation ibland aktualiseras i senares andra temier än de förras, t.ex. frågor om misskötsamhet eller som samarbetssvårigheter.

3.1.2 Förhållandet mellan olika lagstiftningar

Om det är arbetstagaren själv finner sin arbetssituation som otillfredsställande kan det bli aktuellt förhandlingar etc. med att ta upp arbetsgivaren förändringar i arbetssituationen med stöd av om arbetsmiljölagen 1977:1160 och/eller främjandelagen. Härvid kan det bli fråga att koppla in skyddsombud, företagshälsovård, om försäkringskassa och/eller länsarbetsnämnden. Eventuellt sker också överläggningar inom för förekommande s.k. ramen anpassningsverksamhet. Om arbetsgivaren har för avsikt att på eget initiativ förflytta arbetstagaren inom arbetsgivarens verksamhet, till vad arbetsgivaren själv lämpligare arbetsuppgifter, tas frågan anser vara närmast enligt reglerna i lagen 1976:580 medbestämmande i upp om arbetslivet medbestämmandelagen primär förhandling om som en förestående viktigare förändring arbetstagarens förhållanden. av Reglerna i lagen l982:80 om anställningsskydd anställningsskyddslagen ställs på sin spets i de situationer där arbetsgivaren ytterst uppsägning arbetstagaren som ett alternativ. ser av Det finns dock inte några "vattentäta skott mellan de olika regelsystemen. I ett konkret fall kan alltså flera lagar, direkt eller

indirekt, vara av betydelse.

42 Främjandelagens anställningsfrämjande regler i ett... SOU 1998: 107

3.2 om och

Något arbetsgivarens rättigheter skyldigheter

Arbetsgivarens arbetslednings- och verksamhetsledningsrätt kom tidigt till uttryck i 23 § 32 § i Svenska Arbetsgivareföreningens

- senare - SAF :s stadgar: arbetsgivaren äger rätt att fritt anta och avskeda arbetskraften respektive att fritt leda och fördela arbetet. En stor del

av den arbetsrättsliga lagstiftningen har därefter syftat till att i olika avseenden begränsa dessa rättigheter. Vad gäller t.ex. rätten att fritt avskeda arbetskraft har denna rättighet helt satts ur spel genom anställningsskyddslagen mil. lagar. Medbestämmandelagen innefattar åtskilliga regler som syftar till att ge arbetstagarsidan ett inflytande över arbetslednings- och företagsledningsbeslut. Arbetsmiljölagen sätter vissa gränser för arbetsgivaren när det gäller arbetets organisering. Där några begränsningar inte stadgats eller avtalats, gäller huvudregeln att det i princip är arbetsgivaren har beslutanderätten.

som

Anställning

De skyddsregler som antagits gäller i första hand arbetstagare, dvs. de som redan är anställda, hos arbetsgivaren. När det gäller arbetssökande är arbetsgivarens handlingsfrihet alltjämt betydande på stora delar

av arbetsmarknaden. På den privata arbetsmarknaden råder i princip fri

en anställningsrätt; arbetsgivaren bestämmer när, och han skall

om vem anställa. Arbetsgivaren har frihet att bestämma t.ex. hur arbetsorganisationen skall se ut samt vilka yrkeskvaliñkationer och egenskaper arbetstagarna skall ha. Jämställdhetslagen 1991:433, lagen 1994:134 mot etnisk diskriminering och främjandelagen

anger några begränsningar i detta avseende. Anställningsskyddslagens regler om företrädesrätt vid återanställning innebär också begränsning i

en arbetsgivarens i princip fria anställningsrätt. Något krav på att anställningsbeslut skall fattas på sakliga grunder, eller att den private

arbetsgivaren överhuvudtaget skall kunna motivera sina

anställningsbeslut, finns dock inte.

Den statlige arbetsgivaren är, förutom jämställdhetslagen, lagen mot etnisk diskriminering och främjandelagen, bunden

av bestämmelsen i 11 kap. 9 § andra stycket regeringsforrnen och 4 § lagen 1994:260 om offentlig anställning. Enligt sistnämnda lag skall vid tillsättning av statlig tjänst fästas avseende endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet. Som sakliga grunder räknas bl.a. företrädesrätt till anställning efter uppsägning samt tillämpningen

SOU 1998: 107 F rämjandelagens anställningsfrämjande regler i ett 43

reglerna i främjandelagen. Regeln ger också utrymme för att beakta av allmänna arbetsmarknads-, jämställdhets-, sysselsättnings- och socialpolitiska mål. Detta betyder att målsättningar när det gäller de arbetshandikappades integrering på arbetsmarknaden i viss utsträckning kan in i bedömningen. Även målsättningar för äldre på

vägas personer arbetsmarknaden kan beaktas enligt Regler för

ovan. anställningsförfarandet finns i lagen om offentlig anställning och

m.m. anställningsförordningen 1994:373.

För den kommunale arbetsgivaren gäller regeln i l kap. 9 § regeringsformen, enligt vilken förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen i sin verksamhet skall beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. Kommunerna kan anses ha att avgöra anställningsfrågor efter sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet. Därutöver finns inga generella bestämmelser anställning; lagen om offentlig

om anställning och anställningsförordningen gäller inte i dessa delar på den kommunala sidan. Den kommunale arbetsgivaren har däremot att rätta sig efter anställningsskyddslagen, jämställdhetslagen, lagen mot etnisk diskriminering och främj andelagen.

3.2.2 Uppsägning och turordning

Vad närmare beträffar redan anställda personer med arbetshandikapp, kan bl.a. följande beaktas. Framställningen omfattar i tillämpliga delar även äldre arbetstagare.

Anställningsskyddslagen föreskriver i 7§ att en uppsägning från arbetsgivarens sida skall sakligt grundad och i 18 § att avskedande

vara fär ske arbetstagaren grovt har åsidosatt sina åligganden mot

om arbetsgivaren. Tilltagande ålder, nedsatt arbetsförmåga e.d. utgör i princip inte i sig grund för uppsägning AD 1978 nrl39 med

hänvisning till 1973:129 s. 126.

prop.

I bl.a. AD 1993 42 tog domstolen upp frågan om betydelsen av

nr arbetsgivarens skyldighet att före uppsägning överväga alla

en möjligheter att flytta arbetstagaren till någon annan uppgift inom företaget, dvs. att omplacera arbetstagaren. I domen hänvisades till förarbetena till 1991 års ändringar i lagen 1962:381 om allmän försäkring prop. 1990/912141 43 där det markerats att det är

s. väsentligt för den enskildes trygghet i anställningen att arbetsgivaren gör allt är möjligt att göra för att anställningen skall kunna bestå.

som Det hänvisades även till motiven till ändringarna i arbetsmiljölagen där motsvarande markering gjorts erinran den skyldighet

genom en om enligt anställningsskyddslagen arbetsgivaren principiellt har att

som en

44 Främjandelagens anställningsfrämjande regler i ett...

före uppsägningen överväga alla möjligheter att flytta arbetstagaren till någon annan uppgift inom företaget, dvs. att omplacera arbetstagare prop. 1990/91:140 s. 51. Arbetsdomstolen betonade att det i detta ligger att arbetsgivaren måste överväga om det är möjligt genom en ändrad arbetsorganisation eller omplacering att på annat sätt bereda arbetstagaren arbetsuppgifter så att denne kan stanna kvar. Det kan också vara fråga om att anskaffa tekniska hjälpmedel för att på så sätt underlätta för arbetstagaren att behålla anställningen se även AD 1982 nr 99.

Anställningsskyddslagen innehåller även bestämmelser om turordning vid uppsägning och rätt till återanställning för arbetstagare som sagts upp p. g.a. arbetsbrist. Bestämmelserna är dispositiva och kan därför sättas åt sidan genom kollektivavtal. Diskriminerande avtal har dock inte ansetts tillåtna.

I 22 § anställningsskyddslagen anges i vilken turordning uppsägningar skall ske vid arbetsbrist. Av 23 § framgår att arbetstagare som har nedsatt arbetsförmåga och på grund därav beretts särskild

som sysselsättning hos arbetsgivaren skall, om det kan ske utan allvarliga olägenheter, få företräde till fortsatt arbete oberoende av turordningen. Syftet är att de personer som har sådan särskild sysselsättning skall undantas från den konkurrens avgörs turordningsreglema.

som genom Begreppet nedsatt arbetsförmåga har samma innebörd i detta avseende som i främjandelagen.

Anställningsskyddslagen gäller för arbetstagare i såväl allmän offentlig som enskild tjänst, såvida inte avvikande regler lämnats i någon annan lag. Fyra kategorier av arbetstagare har redan genom ett stadgande i anställningsskyddslagen undantagits från lagens tillämpningsområde. Av l § framgår att detta gäller de som med hänsyn till arbetsuppgifter och anställningsvillkor får anses ha företagsledande eller därmed jämförlig ställning, de som tillhör arbetsgivarens familj, de som är anställda för arbete i arbetsgivarens hushåll och de som har anvisats beredskapsarbete eller skyddat arbete. Dessa arbetstagare torde dock ha visst skydd mot diskriminerande uppsägningar eller avskedanden genom den allmänna rättsgrundsatsen att en arbetsgivares handlande mot en arbetstagare inte får strida mot lag eller god sed på arbetsmarlmaden.

3.3 Arbetsmiljölagen

3.3.1 Allmänt lagstiftningen

Arbetsmiljölagen 1977:1160 trädde i kraft den 1 juli 1978. Den

tidigare gällande arbetarskyddslagen 194921 upphörde då att gälla.

Arbetsmiljölagen har till ändamål att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet samt att även i övrigt uppnå god arbetsmiljö l kap. 1 §. en Lagstiftningen är tvingande och gäller med få undantag l kap. 4 och

5 §§ varje verksamhet i vilken arbetstagare utför arbete för arbetsgivares räkning 1 kap. 2 §. Med arbetstagare likställs bl.a. den genomgår utbildning, utför anvisat arbete under vård i anstalt eller som tjänstgör enligt lagen 1994:1809 totalförsvarsplikt, utom i vissa om undantagsfall se 1 kap. 3 §. Arbetsmiljölagens bestämmelserna är allmänt hållna, vilket hänger med att lagen är en s.k. ramlag. Den kompletteras genom samman tillämpningsföreskrifter i arbetsmiljöförordningen 1977:1166, föreskrifter och allmänna råd Arbetarskyddsstyrelsen meddelar som och publiceras i styrelsens författningssamling AFS samt som kollektivavtal. Lagen fylls också ut den verksamhet som äger genom

i olika med uppgifter på arbetsmiljöområdet.

rum organ Vad gäller tillsynen över arbetsmiljölagen samt sanktionssystemet kan bl.a. följande nämnas. Arbetarskyddsstyrelsen samt, under styrelsens överinseende och ledning, yrkesinspektionen utövar med visst undantag tillsyn över att arbetsmiljölagen efterlevs 7 kap. l §.

Som framgått kan Arbetarskyddsstyrelsen genom bemyndigande

meddela föreskrifter arbetsmiljöns beskaffenhet m.m. 4 kap. 10 § om arbetsmiljölagen och 18 § första stycket 6 arbetsmiljöförordningen. Föreskrifter utfärdats med stöd 4 kap. 10 § arbetsmiljölagen är som av inte direkt straffsanktionerade. Tillsynsmyndighetema får dock meddela de förelägganden eller förbud behövs för att lagen eller som föreskrifter meddelats med stöd lagen skall efterlevas 7 kap. 7som av 9 §§. Ytterst kan den arbetsgivare bryter mot ett sådant som föreläggande eller förbud dömas till fängelse eller böter. Om föreläggandet eller förbudet förenats med vite, dömts ut, träder som dock vitet in i stället för straff. Arbetsmiljölagen innehåller också bestämmelser direkt straffpåföljd, dvs. bestämmelser där det inte om krävs något tillsynsmyndighet utfärdat föreläggande eller förbud för av straff skall kunna dömas ut. De bestämmelser omnämns i att som denna framställning är inte av den karaktären.

ett...

3.3.2 Innehållet i relevanta bestämmelser

I det följande återges de bestämmelser i arbetsmiljölagen är som av primärt intresse för utredningens arbete. Vi syftar då på bestämmelserna i 2 kap. 1 § generella kriterier för hur god som ger en arbetsmiljö åstadkoms och för hur god arbetsorganisation kan en utvecklas, regeln i 3 kap. 2 § andra stycket ålägger arbetsgivaren a som att se till att det finns på lämpligt sätt organiserad arbetsanpassningsen och rehabiliteringsverksamhet samt bestämmelsen i 3 kap. 3 § tredje stycket som ålägger arbetsgivaren att arbetsförhållandena efter anpassa arbetstagarens särskilda förutsättningar. Paragraferna följs av kommentarer.

2 kap. Arbetsmiljöns beskaffenhet 1 § Arbetsmiljön skall vara tillfredsställande med hänsyn till arbetets natur och den sociala och tekniska utvecklingen i samhället. Arbetsförhållandena skall anpassas till människors olika förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende. Arbetstagaren skall ges möjlighet att medverka i utformningen sin av egen arbetssituation samt i förändrings- och utvecklingsarbete rör hans eget som arbete. Teknik, arbetsorganisation och arbetsinnehåll skall utfomias så att arbetstagaren inte utsätts för fysiska eller psykiska belastningar kan som medföra ohälsa eller olycksfall. Därvid skall även lönefonner och förläggning av arbetstider beaktas. Starkt styrt eller bundet arbete skall undvikas eller begränsas. Det skall eftersträvas att arbetet möjligheter till variation, social kontakt ger och samarbete samt sammanhang mellan enskilda arbetsuppgifter. Det skall vidare eftersträvas att arbetsförhållandena möjligheter till ger personlig och yrkesmässig utveckling liksom till självbestämmande och yrkesmässigt ansvar. Lag 1994:579.

I paragrafen anges de generella kriterier bör utgångspunkter som vara för parternas aktiviteter för att åstadkomma god arbetsmiljö och en utveckla en god arbetsrelation. Enligt första stycket skall arbetsmiljön tillfredsställande med vara hänsyn till arbetets natur och den sociala och tekniska utvecklingen i samhället. I hänvisningen till arbetets natur ligger att arbetsförhållandena skall anpassas till olika arbetsuppgifters art och ändamål. Naturligtvis kan arbetsmiljön inte densamma för alla vara typer av arbeten. Kravet är dock att den skall tillfredsställande vara med hänsyn till förutsättningarna. I ett yttrande lagändring år över en 1991 prop. 1990/912140 l9l tog lagrådet frågan s. upp om

SOU 1998: 107 F rämjandelagens anställningsfrämjande regler i ett 47

utformningen de grundläggande bestämmelserna i arbetsmiljölagen. av Lagrådet påpekade att flera viktiga samhällsfunktioner, såsom sjukvård, räddningstjänst inte kan fullgöras utan att arbetstagarna m.m., för någon form risk för ohälsa eller olycksfall. Lagrådet utsätts av framhöll de insatser krävs för att förbättra arbetsmiljön inte får att som orimliga i förhållande till de resultat kan uppnås. Enligt vara som lagrådet borde det lagtexten kunna utläsas att kravet på god av arbetsmiljö kan behöva vägas mot andra viktiga intressen. I samband med ändring arbetsmilj ölagen anförde departementschefen en senare av prop. 1993/94:l86 22 f., med anledning lagrådets tidigare s. av påpekande, att lagstiftaren med uttrycket "arbetsmiljön skall vara tillfredsställande med hänsyn till arbetets natur" avsett att ange att en intresseavvägning likt den lagrådet pekat på skall kunna ske. Det har dock inte möjligt att i lagtexten alla de motstående ansetts vara ange skall beaktas. Det framhölls vidare att, likt många andra intressen som säkerhetslagstiftningar, måste en rimlighetsavvägning göras av

behövliga insatser. Vad gäller hänvisningen till den sociala och telmiska utvecklingen arbetsmiljön enligt förarbetena prop. 1976/771149 s. kan nämnas att 220 skall utformas inte bara utifrån miniminivå vad avser det en förebyggande skyddet också med sikte på mänskliga behov i vid utan bemärkelse. Den vid varje tid rådande tekniska och sociala utvecklingen måste beaktas. Arbetsmiljön skall förbättras i takt med de möjligheter utvecklingen Naturligtvis kan arbetsmiljön inte vara ger. densamma för alla typer arbeten; den skall dock vara av tillfredsställande med hänsyn till förutsättningarna. Det i andra stycket föreskrivna kravet på anpassning till människors olika förutsättningar innebär bl.a. att åtgärder skall vidtas för att hindra belastning kan undvikas olika slag tekniska lösningar som genom av och riktig utformning arbetsmetoder, arbetsredskap m.m. genom av Psykiska och sociala förutsättningar i arbetet skall beaktas.

3 kap. Allmänna skyldigheter 2a § Arbetsgivaren skall systematiskt planera, leda och kontrollera verksamheten sätt leder till att arbetsmiljön uppfyller kraven i ett som lag och i föreskrifter har meddelats med stöd lagen. Han skall denna som av utreda arbetsskador, fortlöpande undersöka riskerna i verksamheten och vidta de åtgärder föranleds detta. Åtgärder inte kan vidtas omedelbart som av som skall tidsplaneras. Arbetsgivaren skall i den utsträckning verksamheten kräver dokumentera arbetsmiljön och arbetet med denna. Handlingsplaner skall därvid upprättas. Arbetsgivaren skall vidare till att det i hans verksamhet finns en på se lämpligt organiserad arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet för sätt

48 Främjandelagens anställningsfiximjande regler i ett... SOU 1998: 107

fullgörande av de uppgifter som enligt denna lag och enligt 22 kap. lagen 1962:381 om allmän försäkring vilar på honom. Lag 1994:579.

Paragrafen infördes genom lagändring trädde i kraft den 1 juli en som 1991. I första stycket regleras arbetsgivarens för den s.k. ansvar intemkontrollen. Redan före denna bestämmelse följde emellertid nya av arbetsmiljölagen, främst 2 kap. 2 § och 3 kap. 2 att en arbetsgivare för att kunna uppfylla intentionerna i lagstiftningen på ett genomtänkt sätt måste planera, styra och kontrollera arbetsmiljön och arbetsmiljöarbetet. I arbetsgivaransvaret ligger således ett krav på att utreda inträffade arbetsskador och att systematiskt identifiera och undersöka riskerna i arbetet samt att vidta de åtgärder föranleds som därav, liksom att följa dessa uppgifter 1990/9l:140 upp se prop. s. 135. En nyhet i förhållande till gällande dock föreskriften i rätt var första stycket att åtgärder inte kan vidtas omedelbart skall som tidsplaneras. Även det stadgas i andra stycket, dvs. krav som ett på dokumentation och upprättande av handlingsplaner, innebar nyhet i en förhållande till gällande rätt. Nämnda handlingsplaner bör enligt förarbetena prop. s. 135 omfatta alla slags arbetsmiljöåtgärder som arbetsgivaren att genomföra, såväl förebyggande åtgärder avser som planerade eller beslutade åtgärder med anledning konstaterade av brister i arbetsmiljön. De bör upprättas i samverkan med arbetstagarna och de fackliga organisationerna. Bestämmelsens tredje stycke innebar också nyhet i förhållande en till gällande rätt. Tidigare hade skyddskommittéema haft ett att ansvar verka för att det på arbetsstället bedrevs på lämpligt sätt organiserad en

arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet. Nu har alltså,

som framgår av paragrafens tredje stycke, slagits fast att det är arbetsgivaren som skall ha ansvaret för att detta sker. Detta skall mot bakgrund ses av att det i första stycket ställs ett krav på arbetsgivaren att systematiskt planera, leda och kontrollera verksamheten samt undersöka riskerna i verksamheten och vid behov vidta nödvändiga åtgärder. Bestämmelsen skall också ses mot bakgrund att det i 22 kap. lagen 1962:381 av om allmän försäkring år 1992 infördes ett särskilt för arbetsgivaren ansvar att klarlägga och bedöma de anställdas behov rehabilitering samt att av genomföra vissa rehabiliteringsåtgärder ändringarna i 22 kap. lagen om allmän försäkring korn att träda i kraft först den 1 januari 1992 men förslagen till dessa ändringar beaktades i samband med förslagen till de ändringar i arbetsmiljölagen trädde i kraft redan l juli 1991. AV som betydelse i detta sammanhang är också den år 1991 preciserade skyldigheten för arbetsgivare att enligt 3 kap. 3 § arbetsmiljölagen en

Främjandelagens anställningsfrämjande regler i ett 49

anpassa arbetsförhållandena till arbetstagarens särskilda förutsättningar för arbetet.

För att arbetsgivaren skall kunna uppfylla sitt särskilda rehabi-literingsansvar enligt 22 kap. lagen om allmän försäkring samt det i 3 kap. 3 § föreskrivna ansvaret för arbetsanpassningsfrågor måste arbetsgivaren, och inte skyddskommittén, ha ett motsvarande ansvar enligt arbetsmiljölagen att se till att det verkligen bedrivs ett systematiskt och organiserat anpassnings- och rehabiliteringsarbetet på arbetsstället. Behovet av insatser kan här variera från fall till fall. Det ankommer på Arbetarskyddsstyrelsen att utfärda de närmare reglerna för detta. Vissa grundläggande krav måste dock kunna ställas. Hit hör bland annat att arbetsgivaren måste ha en sådan organisation och sådana upparbetade rutiner att tidiga vamingssignaler kan uppmärksammas så att nödvändiga arbetsanpassnings- och rehabiliteringsåtgärder kan planeras och genomföras.

3 § Arbetsgivaren skall se till att arbetstagaren får god kännedom om de förhållanden, under vilka arbetet bedrivs, och att arbetstagaren upplyses om de risker som kan vara förbundna med arbetet. Arbetsgivaren skall förvissa sig om att arbetstagaren har den utbildning som behövs och vet vad han har att iaktta för att undgå riskerna i arbetet.

Arbetsgivaren skall genom att anpassa arbetsförhållandena eller vidta annan lämplig åtgärd ta hänsyn till arbetstagarens särskilda förutsättningar för arbetet. Vid arbetets planläggning och anordnande skall beaktas att människors förutsättningar att utföra arbetsuppgifter är olika. Lag 1991:677.

Även denna bestämmelses andra stycke fick sin nuvarande lydelse

lagändringen år 1991. Ändringen innebar i stort att lagstiftaren genom på ett tydligare sätt, än vad som gjorts tidigare, ville framhålla arbetsgivarens för arbetsmiljöanpassningen. Det angavs i

ansvar förarbetena prop. 1990/91:140 s. 45 att genom förändringen förtydligades arbetsgivarens skyldighet att dels anpassa arbetsförhållandena till arbetstagarens särskilda förutsättningar, dels även i övrigt ta hänsyn till arbetstagarens särskilda förutsättningar för arbetet. Dessa båda krav kompletterar varandra. Att ta hänsyn till arbetstagarens särskilda förutsättningar kan t.ex. innebära en bedömning av vilka arbetsuppgifter och befattningar som är lämpliga i det enskilda fallet eller om arbetstagaren behöver särskilda personella stödinsatser Det andra kravet tar sikte på individriktade åtgärder

m.m. direkt i miljön. Det kan t.ex. vara fråga om tekniska åtgärder eller anpassning arbetsredskap, även arbetsorganisatoriska frågor

av men och åtgärder för att förbättra den psykosociala arbetsmiljön kan aktualiseras.

50 F rämjandelagens anställningsfrämjande regler i ett...

Departementschefen angav vidare b1.a. följande prop. s. 46 f..

Jag vill dock framhålla att avsikten med dennu föreslagna ändringen inte är att

varje arbetsplats och arbetsuppgift måsteanpassastill de olika förutsättningarna

hos varje enskild individ. l vissa fall kan det exempelvis vara en lämpligare

lösning att i första hand försöka bereda en anställd andra och mer lämpliga

arbetsuppgifter inom ramen för anställningen. Detta förhållande får dock inte

leda till att omplaceringslösningen av bekvämlighetsskäl väljs före

arbetsmiljöanpassning. ...

Föredraganden framhöll i propositionen till arbetsmiljölagen att det

naturligtvis finns en gräns för hur mycket man kan kräva av en arbetsgivare.

Även i dag är det omöjligt att i lagen klart avgränsa ansvaret. Jag vill dock

understryka att möjligheterna att anpassaarbetsvillkoren har ökat genom den

tekniska utvecklingen och genom allt bättre kunskaper inom

rehabiliteringsområdet. Detta måste också avspeglas i vad man kan kräva av

arbetsgivaren. ...

3.4 föreskrifter

Arbetarskyddsstyrelsens

Som nämnts ovan är arbetsmiljölagen är en ramlag, vars innehåll fylls ut med b1.a. föreskrifter och allmänna råd från Arbetarskyddsstyrelsen. De flesta föreskrifter och allmänna råd finns återgivna i Arbetarskyddsstyrelsens författningssamling AFS.

Allmänna råd kan, till skillnad från föreskrifter, inte formellt läggas till grund för krav från tillsynsmyndighetema. Krav kan däremot i ett enskilt fall ges samma lydelse som ett allmänt råd, men detta måste då ske med stöd av någon bestämmelse i arbetsmiljölagen.

Beträffande föreskrifterna etc. kan b1.a. nämnas följande.

I Arbetsanpassning och rehabilitering AFS 1994:1 lämnas föreskrifter och allmänna råd beträffande arbetsgivarens verksamhet på detta terna liksom arbetsgivarens åtgärder för att anpassa arbetssituationen till den enskilde arbetstagarens förutsättningar för arbetet. Det framhålls att arbetsgivaren därvid särskilt skall beakta om den enskilde arbetstagaren har någon funktionsnedsättning eller annan begränsning arbetsförrnågan. I de allmänna råden framhålls vikten

av av att arbetet utformas utifrån en helhetssyn, där såväl människors fysiska och psykiska behov som deras olika förutsättningar beaktas. Beträffande funktionshindrade personer anges att de själva oftast bäst kan bedöma vilka åtgärder som behövs. Exempel på åtgärder som kan vidtas är anskaffande av tekniska hjälpmedel och särskilda arbetsredskap eller förändringar i den fysiska arbetsmiljön. Förändringar kan också behöva göras i arbetsorganisationen,

SOU 1998: 107 Främjandelagens anställningsfrämjande regler i ett 5 l

arbetsfördelningen, arbetsuppgifter, arbetstidema, arbetsmetodema samt psykologiska och sociala förhållandena. Andra åtgärder kan vara särskilda informationsinsatser, arbetsträning eller arbetsprövning. Byte av befattning eller personella stödinsatser är också åtgärder som kan vara aktuella.

Publikationen Internkontroll av arbetsmiljön AFS 1996:6 innehåller föreskrifter och allmänna råd beträffande arbetsgivarens skyldighet att systematiskt planera, genomföra och följa upp verksamheten så att arbetsmiljökraven uppfylls.

I nämnda författningssamling finns också publikationen Datorstöd i arbetet AFS 1986:27, med allmänna råd i det nämnda hänseendet. Dessa allmänna råd tar i första hand fasta på möjligheten att tillgodose arbetsmiljökraven vid utveckling och införande av datorstöd i arbetet. I ett särskilt avsnitt, benärrmt handikappanpassning, påpekas att datortekniken kan medföra att människor med funktionshinder blir handikappade i arbetssituationen genom att tekniken ställer nya krav på funktionsförmågan. Å andra sidan kan denna teknik samtidigt innebära

möjligheter för att överbrygga funktionsnedsättningar och därmed nya bidra till integrering av funktionshindrade personer i arbetslivet. Arbetarskyddsstyrelsen lämnar i avsnittet en lista över omständigheter som myndigheten anser viktiga att beakta i sammanhanget. Där nämns det viktiga med att tillvarata ny teknik, att den funktionshindrade bereds tillfälle att yttra sig, att skyddskommitténs och företagshälsovårdens kompetens utnyttjas och att man anlitar extern expertis i komplicerade fall.

3.5 om allmän försäkring Lagen

Enligt lagen 1962:381 allmän försäkring har arbetsgivaren ansvar

om för att de anställdas rehabiliteringsbehov klarläggs och för att erforderliga arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder vidtas. Arbetsgivarens regleras närmare i lagens 22 kap. Där anges bl.a.

ansvar när en arbetsgivare är skyldig att vidta rehabiliteringsutredning och hur han eller hon skall gå till väga. Därutöver regleras försäkringskassornas övergripande samordningsansvar för rehabiliteringsverksamheten. Försäkringskassorna åläggs även ett generellt ansvar för att den enskildes rehabiliteringsbehov klarläggs och för att erforderliga åtgärder vidtas så att rehabiliteringen blir effektiv. Vidare uttalas att försäkringskassan skall, den försäkrade medger det, i arbetet med

om rehabiliteringen samverka med hans arbetsgivare och arbetstagarorganisation, hälso- och sjukvården, socialtjänsten samt arbetsmarknadsmyndigheterna och andra myndigheter som kan vara

52 Främjandelagens anställningsfrämjande regler i ett...

berörda. Försäkringskassan skall därvid verka för att dessa, var och en inom sitt verksamhetsområde, vidtar de åtgärder som behövs för en effektiv rehabilitering av den försäkrade. I 22 kap. 2 § anges att rehabiliteringen skall syfta till att återge den som drabbats av sjukdom sin arbetsförmåga och förutsättningar att försörja sig själv genom förvärvsarbete. I förarbetena till bestämmelserna prop. 1990/912141 s. 42 anges att arbetsgivaren förutom skyldigheten att vidta

rehabiliteringsutredningar bör vidta de arbetslivsinriktade

rehabiliteringsâtgärder som kan genomföras i eller i anslutning till den egna verksamheten. Som exempel härpå anges arbetsprövning, arbetsträning, utbildning och omplacering. Arbetsgivarens ansvar

p innefattar vidare om nödvändigt- att vidta tekniska åtgärder eller att g

anskaffa särskild utrustning för att ändra den fysiska milj ön och därmed minska belastningen för den enskilde. Ytterligare åtgärder kan vara att ändra arbetsinnehållet eller arbetsorganisationen.

Som nämnts har försäkringskassorna ett tillsynsansvar för i

ovan arbetsgivarens rehabilitering i individuella fall. Kassoma har dock inga sanktioner att ta till vid uppenbara brott mot rehabiliteringsföreskrifterna från en arbetsgivares sida. Försäkringskassoma kan dock anmäla arbetsgivare som bryter mot rehabiliteringsföreskrifterna till yrkesinspektionen, varigenom det uppkommer sanktionsmöjligheter.

4 om

Främj andelagens regler anställningsfrämj ande åtgärder

l Inledning

Främjandelagen innehåller regler som rör varsel i samband med driftsinskränkningar 1-6 §§ samt regler åtgärder för att främja om anställning äldre arbetstagare och arbetstagare med nedsatt av arbetsförmåga 7-13 §§. Därutöver finns Övriga bestämmelser 15-25 §§. Vi har i avsnitt 3.1 lämnat en kort redogörelse för de anställningsfrämjande reglerna. Vi går därför nu över till att redogöra för bakgrunden till lagstiftningen. Därefter följer ett avsnitt om genomförda ändringar i lagen. Vi redogör därefter för innehållet i de anställningsfrämjande reglerna.

4.2 Bakgrunden till lagstiftningen

Under 1970-talets början inleddes ett reformarbete på arbetsrättens område ledde till stora förändringar lagstiftningen på området. som av I december 1969 fick särskilt tillkallade sakkunniga i uppdrag att bl.a. göra allsidig utredning anställningstryggheten med tonvikten en av lagd på frågan det stöd utgick till äldre arbetskraft vid om som arbetslöshet behövde kompletteras med en lagstadgad trygghet i anställningen. Mot bakgrund av de äldres svåra läge på arbetsmarknaden ansåg statsmakterna emellertid att det var nödvändigt att omgående, alltså utan att avvakta de sakkunnigas förslag, vidta vissa åtgärder för att förbättra den äldre arbetskraftens sysselsättningsmöjligheter på den öppna arbetsmarknaden. På grundval 1971 dagtecknad av en promemoria upprättats inom Inrikesdepartementet Ds In 1971:1 som föreslogs i propositionen 1971:107 en provisorisk lagstiftning om

54 Främjandelagens regler om anställningsfrämjande åtgärder SOU 1998: 107

åtgärder för att förbättra den äldre arbetskraftens anställningstrygghet. Sedan riksdagen hade antagit propositionsförslagen InU 1971:18, rskr. 1971:221 utfärdades bl.a. lagen 1971:199 om anställningsskydd för l vissa arbetstagare och lagen 1971:202 om vissa åtgärder för att främja sysselsättning av äldre arbetstagare på den öppna arbetsmarknaden, den s.k. sysselsättningslagen.

Reglerna i sysselsättningslagen byggde på tanken att arbetsmarknadsmyndighetema i samarbete med arbetsgivare och arbetsmarknadens parter skulle verka för att arbetet anpassades till den äldre arbetskraftens förutsättningar och att möjligheter skapades för nyanställning av flera sådana arbetstagare. I det praktiska livet hade samarbetet tidigare bedrivits i form av särskilda anpassningsgrupper som under medverkan av parterna på arbetsmarknaden hade börjat inrättas vid företag med minst 50 anställda. Anpassningsgrupperna hade därvid även fått i uppgift att behandla frågor rörande personer med arbetshinder.

De ovan nämnda sakkunniga, som antagit namnet Utredningen rörande ökad anställningstrygghet och vidgad behörighet för arbetsdomstolen omnämnd den Åmanska utredningen,

ofta som

lämnade 1973 sitt huvudbetänkande Trygghet i anställningen SOU 1973:7. I detta betänkande anfördes bl.a. att äldre arbetstagare och arbetstagare med handikapp hade likartade sysselsättningsproblem. Detta hade att göra med att dessa gruppers möjligheter att få nya anställningar begränsades av att de var yrkesmässigt och geografiskt mindre rörliga än andra arbetstagare. Den Åmanska utredningen föreslog därför att sysselsättningslagen skulle föras över till den av utredningen föreslagna lagen om vissa anställningsfrämjande åtgärder främjandelagen samt utvidgas till att även omfatta handikappade som målgrupp. Regeringen lämnade i propositionen 1973:129 förslag i enlighet med utredningens förslag. Beträffande riksdagsbehandlingen, se InU 1973:36 och rskr. 1973:351.

Främjandelagen trädde i kraft den 1 juli 1974; samtidigt med bl.a. lagen l974:l2 om anställningsskydd 1974 års anställningsskyddslag.

4.3 Ändringar i de

anställningsfrämjande reglerna

Främjandelagens regler om anställningsfrämjande åtgärder har inte genomgått några större förändringar sedan lagen infördes.

Genom en lagändring SFS 1996:1425, gällande fr.o.m. den

SOU 1998: 107 Främjandelagens regler om anställningsfrämjande åtgärder 55

1 januari 1997, upphävdes dock 7 a och 14 §§. Samtidigt gjordes konsekvensändringar i 12, 17, 19 och 23 se prop. 1996/97:16.

Den dåvarande 7 a § innehöll en bestämmelse som ålade arbetsgivaren skyldighet att underrätta länsarbetsnämnden om han hade för avsikt att med stöd av kollektivavtal om avvikelse från turordningsreglema i 22 § lagen l982:80 om anställningsskydd anställningsskyddslagen säga upp en arbetstagare som vid uppsägningstidens slut var äldre än 57 och ett halvt år.

Beslutet att upphäva 7 a § utgjorde en konsekvensändring av en samtidigt upphävd regel i 2 § anställningsskyddslagen prop. s. 28.

I 2 § anställningsskyddslagen fanns sedan år 1984 en regel som rörde s.k. äldreavgångar. Enligt denna regel gällde följande. Om det efter bemyndigande central arbetstagarorganisation hade träffats

av en ett lokalt kollektivavtal om avvikelse från lagens turordningsregel, fick avtalet tillämpas i fråga uppsägning arbetstagare som vid

om av uppsägningstidens slut äldre än 57 och ett halvt år endast om

var arbetsgivaren fick den centrala arbetstagarorganisationens medgivande till varje enskild uppsägning. Syftet med regeln var att komma till rätta med de s.k. 58,3-årspensioneringarna. Denna företeelse innebar att arbetsgivaren och den fackliga organisationen träffade ett turordningsavtal innebar att i första hand de äldsta arbetstagarna

som

Avtalet träffades regelmässigt på lokal nivå efter delegation sades upp. av den centrala fackliga organisationen. Arbetstagare som var minst 58 år och tre månader och sades arbetsbrist, kunde efter

som upp p.g.a. uppsägningen få ersättning från arbetslöshetskassan och därefter vid 60 års ålder förtidspensioneras arbetsmarknadsskäl. År 1991

av avskaffades möjligheten att bevilja förtidspension av arbetsmarknadsskäl.

I propositionen 1996/97:16 anförde regeringen att eftersom de skäl

fanns för att införa särregeln för de s.k. äldreavgångama hade som förlorat sin aktualitet borde bestämmelsen härom i 2 § anställningsskyddslagen upphävas. Enligt regeringen gällde detsamma i fråga om 7 a § i främjandelagen.

Även avskaffandet 14 § främjandelagen hade att göra med

av förändringar i anställningsskyddslagen prop. s. 36.

Enligt 14 § främjandelagen gällde följande. Om en arbetsgivare vid upprepade tillfällen avtalade om tidsbegränsad anställning i strid mot 4 § första stycket anställningsskyddslagen utan att arbetstagarna förde talan däremot, kunde länsarbetsnämnden vid vite förbjuda arbetsgivaren att träffa avtal om tidsbegränsad anställning eller inskränka arbetsgivarens möjligheter att träffa sådana avtal.

Den stora förändring gjordes i anställningsskyddslagen var att

som det infördes en ny anställningsform, överenskommen

56 Främjandelagens regler om anställningsfrämjande åtgärder SOU 1998: 107

visstidsanställning 5 a §. Till skillnad från övriga visstidsanställningar behöver arbetsgivaren inte ange något skäl för tidsbegränsningen. Däremot uppställs vissa andra begränsningar för anställningsforrnen.

Regeringen anförde att det med hänsyn till den nyinförda anställningsforrnen skulle vara nödvändigt med en omarbetning av 14 § främjandelagen. Det konstaterades dock följande. I syfte att få en uppfattning om den praktiska tillämpningen av främjandelagens regler genomförde 1992 års arbetsrättskommitté en enkätundersölming. Resultatet härav presenterades i betänkandet SOU 1994: 141. Frågorna i enkäten besvarades av samtliga 24 länsarbetsnämnder och av Arbetsmarknadsstyrelsen. Beträffande tillämpningen av 14 § svarade samtliga länsarbetsnämnder att bestämmelsen inte hade tillämpats, i vart fall inte under de senaste tio åren.

Regeringen fann, med hänvisning till att regeln förlorat sin praktiska betydelse, att den i stället för att omarbetas borde upphävas.

En redogörelse för tidigare övervägande och förslag beträffande främjandelagen i sig lämnas i kapitel

4.4 Innehållet i om

reglerna anställningsfrämj ande åtgärder

Nedan återges främjandelagens materiella bestämmelser om anställningsfrämjande åtgärder, åtföljda av kommentarer. Vidare återges övriga i sammanhanget relevanta bestämmelser i främjandelagen. Framställningen bygger till största del på uttalanden i propositionen 1973:129. När det i avsnittet talas om förarbetena avses den nämnda propositionen, varför det endast görs hänvisning till relevant sida/relevanta sidor i denna.

Åtgärder för att främja anställning äldre arbetstagare och arbetstagare med

av nedsatt arbetsförmåga 7 § Länsarbetsnämnd får i den utsträckning närrmden anser det påkallat, förelägga arbetsgivare att lämna uppgift

om arbetsstyrkans storlek och sammansättning med avseende på arbetstagarnas ålder, kön, nationalitet och huvudsakliga arbetsuppgifter,

antalet arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga,

om förestående förändringar i arbetsstyrkan såsom uppsägningar, permitteringar, omplaceringar eller lediga platser som föranleder nyanställning, samt

om förekomsten av tidsbegränsade anställningar.

SOU 1998: 107 Främjandelagens regler om anställningsfrämjande åtgärder 57

Föreläggande kan förenas med vite. Innan föreläggande meddelas skall arbetsgivaren samt berörda arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer beredas tillfälle att yttra sig. Lag l982:81.

Länsarbetsnämnden får alltså genom föreläggande till arbetsgivaren infordra uppgifter arbetsstyrkans storlek och sammansättning i om vissa avseenden, bl.a. såvitt gäller ålder och antalet arbetstagare med nedsatt arbetsfönnåga. Avgränsningen i första stycket 1 av vilka uppgifter kan infordras bygger på avgränsningen i föregångaren som till främjandelagen, dvs. sysselsättningslagen. Genom främjandelagens tillkomst utvidgades den tidigare gällande uppgiftsskyldigheten till att även omfatta arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga första stycket 2. Länsarbetsnämnden får vidare, enligt första stycket infordra uppgifter förestående förändringar i arbetsstyrkan samt, enligt om första stycket uppgifter om förekommande tidsbegränsade anställningar. Sistnämnda led i första stycket lades till 1982 för att underlätta länsarbetsnämndens tillämpning av den numera upphävda 14 § främjandelagen. Inhämtade uppgifter utgör underlag för länsarbetsnämndens bedömning överläggningar bör tas upp med arbetsgivaren om beträffande åtgärder för att främja anställning av äldre arbetstagare eller arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga, se 8 Sådana uppgifter kan även behövas för att nämnden skall kunna kontrollera att de åtgärder överenskommits vid sådana överläggningar blir som genomförda. I lagen inte vilka arbetstagare som är att betrakta som äldre anges eller kan ha nedsatt arbetsförmåga. Enligt förarbeten 294 som anses vidare 214 bör lagen bli tillämplig på alla arbetstagare, som se vid given tidpunkt på grund ålder eller nedsatt arbetsförmåga har en av svårigheter att behålla eller erhålla anställning på den öppna arbetsmarknaden eller som kan antas få sådana svårigheter, om inte särskilda åtgärder vidtas. Bedömningen härav får i sista hand utföras av arbetsmarknadsmyndigheterna. Enligt förarbetena 295 ligger det i sakens natur att länsarbetsnämnden endast kan förelägga arbetsgivare som driver verksamhet i länet. Någon sådan begränsning till fem arbetstagare gäller i fråga om som varsel finns inte, i praktiken torde det- enligt förarbetena inte men bli aktuellt med ingripanden mot arbetsgivare med endast ett fåtal anställda. Vilka uppgifter i ett visst fall skall infordras måste bli beroende som det ändamål för vilket uppgifterna skall användas. Vid infordrandet av

58 Främjandelagens regler om anställningsfrämjande åtgärder SOU 1998: 107

skall alltid beaktas att arbetsgivaren inte förorsakas större besvär än vad som är nödvändigt.

Ett föreläggande kan, enligt andra stycket, förenas med vite. I förarbetena 296 uppges att det av allmänna principer följer att vite inte kan föreläggas statlig myndighet.

I andra stycket finns vidare en bestämmelse om skyldighet för länsarbetsnämnden att bereda arbetsgivaren m.fl. tillfälle att yttra sig innan ett föreläggande om lämnande av uppgifter meddelas. Länsarbetsnämnden kan bereda även andra tillfälle att avge yttrande.

8 § Arbetsgivare är skyldig att överlägga med länsarbetsnämnd eller den nämnden förordnar

om åtgärder för att förbättra arbetsförhållandena för redan anställda äldre arbetstagare eller arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga,

om åtgärder för att trygga fortsatt anställning sådana arbetstagare,

om nyanställning av äldre arbetstagare eller arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga åtgärder för att främja sådan anställning. l

samt om

Till överläggning enligt första stycket skall förutom arbetsgivaren berörda arbetstagarorganisationer kallas. Organisation som arbetsgivaren tillhör skall kallas till överläggning inför länsarbetsnänmden. Kallelse av arbetsgivare kan av länsarbetsnämnden förenas med vite.

I 8 § regleras de överläggningar som kan hållas inför en länsarbetsnämnd eller någon som nämnden därtill förordnat. I propositionen s. 296 anges som exempel på någon som nämnden kan ha förordnat tjänsteman vid den lokala arbetsförmedlingen. Det

en uttalas att paragrafen således tar sikte även på överläggningar som sker i en anpassningsgrupp, i vilken en sådan tjänsteman medverkar.

Till skillnad från vad som gällde enligt 1971 års sysselsättningslag behöver några särskilda förutsättningar inte vara uppfyllda för att arbetsgivaren skall vara skyldig att delta i dylika överläggningar.

Enligt förarbetena torde eventuellt erforderliga åtgärder i första hand böra diskuteras i företagets anpassningsgrupp, om en sådan finns. Först

lösning inte kan uppnås i samförstånd bör det bli aktuellt för när en Arbetsmarknadsverkets representant i gruppen att hänskjuta ärendet till länsarbetsnämnden för överläggningar. Nämnden kan även i andra fall

, exempelvis efter framställning av en facklig organisation eller handikapporganisation, finna anledning att ta ett ärende som

upp behandlats i en anpassningsgrupp. Vidare kan det någon gång vara påkallat att en nämnd tar upp överläggningar med en arbetsgivare om vissa frågor som inte dessförinnan varit föremål för diskussion i anpassningsgruppen. Enligt förarbetena torde detta bli aktuellt främst beträffande frågor mer övergripande natur eller annars av

SOU 1998: 107 F rämjandelagens regler om anställningsfrämjande åtgärder 59

principiellt intresse eller i sådana fall där arbetsgivaren visat sig ointresserad att delta i sakliga diskussioner i anpassningsgruppen.

Där anpassningsgrupper saknas får överläggningama föras direkt inför länsarbetsnämnden. Den utredning som länsarbetsnämnden kan inhämta enligt 7 § eller som nämnden på annat sätt kan få tillgång till, utgör i dessa fall underlag för nämndens bedömningar om anledning finns att ta överläggningar med en arbetsgivare enligt lagen.

upp

Det har överlämnats till länsarbetsnämnderna att med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall avgöra om anledning finns till överläggningar enligt lagen. Departementschefen erinrar i detta sammanhang om att arbetsmarknadens organisationer är representerade i länsarbetsnämndema. Om överläggningar begärs av facklig organisation eller en handikapporganisation får det, enligt departementschefen, förutsättas att nämnden kommer att villfara denna begäran i den utsträckning som tillgängliga resurser medger det

297.

överläggningar som avses i denna paragraf kan aktualiseras när förhållandena för någon viss äldre arbetstagare eller arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga påkallar det. Det kan också finnas skäl att ta upp överläggningar när särskilda åtgärder behöver vidtas mer generellt för att öka möjligheterna för sådana arbetstagare som nu nämnts att behålla eller erhålla anställning hos en arbetsgivare.

Målet för överläggningama är enligt förarbetena att åstadkomma att anställningsförhållandena för äldre personer och personer med nedsatt arbetsförmåga blir tillfredsställande hos arbetsgivaren. Alla tänkbara lösningar kan därvid diskuteras. Självfallet måste dock diskussionen föras mot bakgrund av vad som är praktiskt möjligt att åstadkomma och vad som rimligen kan krävas av arbetsgivaren.

Överläggningama kan, enligt första stycket ta sikte på åtgärder för att förbättra för redan anställda äldre arbetstagare eller arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga. Det handlar här företrädesvis om olika åtgärder för arbetsanpassning. Arbetsmarknadsverkets representanter bör vid överläggningama medverka till att de arbetsmarknadspolitiska hjälpmedel som finns tillgängliga för detta ändamål kommer till användning i största möjliga utsträckning.

Vidare kan överläggningama, enligt första stycket avse åtgärder för att trygga fortsatt anställning åt sådana äldre arbetstagare eller arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga som i sitt arbete börjat få anpassningssvårigheter av olika slag. Det är här framför allt fråga om omplacering av arbetstagaren till ett för honom lämpligare arbete.

Överläggningama kan slutligen, enligt första stycket gälla frågor

nyanställning vissa äldre arbetstagare eller arbetstagare med om av

60 F rämjandelagens regler om anställningsfiiimjande åtgärder SOU 1998: 107

nedsatt arbetsförmåga eller ökad rekrytering av sådana arbetstagare

allmänt, liksom åtgärder för att främja sådan anställning. mera

I lagrummets andra stycke finns bestämmelser beträffande vilka som skall kallas till överläggningama. Kallelsen av arbetsgivaren kan förenas med vite. Beslut härom kan fattas endast av länsarbetsnämnden. Sådant beslut bör enligt förarbetena 298 meddelas av nämnden i plenum.

9 § När skäl därtill föreligger skall länsarbetsnämnden, grundval av vad som förekommit vid överläggning infor nämnden enligt 8 meddela arbetsgivaren anvisningar beträffande åtgärder som bör vidtagas för att bereda bättre sysselsättningsmöjligheter äldre arbetstagare eller arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga. Nämnden kan därvid anmoda arbetsgivaren att i samband med nyanställningar öka andelen sådana arbetstagare i arbetsstyrkan i enlighet med vad nämnden närmare anger. Lag 1996: 1425.

Paragrafen, saknar motsvarighet i utredningens förslag, reglerar

som

länsarbetsnämndens möjligheter att meddela en som synes arbetsgivare anvisningar åtgärder för att bereda äldre arbetstagare

om eller arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga bättre sysselsättningsmöjligheter. Liknande regler fanns i sysselsättningslagen.

Enligt förarbetena 299 framgår av stadgandets fonnulering att länsarbetsnämnden inte får meddela anvisningar enligt paragrafen förrän överläggningar hållits inför nämnden om vilka åtgärder som arbetsgivaren bör vidta. Det framhålls dock att ett undantag synes böra gälla för sådana fall när det beror på arbetsgivaren att sådana överläggningar inte kommit till stånd. Det uppges att en uttrycklig föreskrift härom i lagen inte torde erfordras.

Alla möjligheter till lösningar i samförstånd bör ha prövats innan det meddelas anvisningar enligt paragrafen.

I förarbetena uttalas vidare att länsarbetsnämnden bör agera med försiktighet när anvisningar utfärdas. En avvägning skall göras mellan å

sidan det allmänna intresset att åstadkomma bättre ena av anställningsförhållanden för äldre arbetstagare och personer med nedsatt arbetsförmåga och å andra sidan arbetsgivarens intresse av att inte utsättas för alltför ingripande åtgärder.

Inte sällan torde det ändamålsenligt att nämnden ger

vara arbetsgivaren anvisningar att närmare utreda förutsättningarna för

om vissa förbättringar sysselsättningsförhållandena för äldre

av arbetstagare eller arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga. Denna utredning kan dryftas i ett senare skede av överläggningarna och utgöra grundvalen för anvisningar om konkreta åtgärder. Det torde därvid

F rämjandelagens regler om anställningsfrämjande åtgärder 61

framför allt bli aktuellt med sådana åtgärder som kan behöva vidtas för att arbetsplatser och arbetsuppgifter anpassas till dessa arbetstagares särskilda förutsättningar, så att det blir ökade möjligheter för redan anställda att kunna stanna kvar och ökade möjligheten att kunna nyanställa. Många gånger torde man, uppges det i förarbetena, kunna nå tillfredsställande resultat genom enkla tekniska anordningar, smärre förändringar av organisatorisk art eller genom att ta i anspråk vanliga arbetsmarknadspolitiska medel.

I syfte att bereda bättre sysselsättningsmöjligheterna äldre arbetstagare eller arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga, kan nämnden vidare enligt lagrummet anmoda arbetsgivaren att i samband med nyanställningar öka andelen sådana arbetstagare i arbetsstyrkan i enlighet med vad nämnden närmare anger. Bedömningen av om sådana kvoteringsanvisningar skall meddelas skall ske mot bakgrund av hur många äldre och med nedsatt arbetsförmåga som

personer personer redan finns anställda. Anvisningar detta slag bör komma i fråga

av endast när sammansättningen av arbetsstyrkan inte är rimlig med avseende på sådana arbetstagare.

En anvisning bör justeras om ändrade förhållanden ger anledning till det. Det kan t.ex. visa sig att kostnaderna för åtgärderna blir högre än vad man haft anledning att räkna med.

10 § Undandrager sig arbetsgivaren att medverka vid överläggning infor länsarbetsnämnd enligt 8 § eller följer han anvisningar som nämnden meddelat med stöd av 9 skall ärendet hänskjutas till arbetsmarknadsstyrelsen. Detta gäller även, om arbetsgivaren underlåter att infria utfästelse som gjorts vid överläggningen.

Vid överläggningar inför länsarbetsnämnden kan det visa sig att arbetsgivaren inte har möjlighet att anställa fler äldre arbetstagare eller arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga eller att göra särskilda förbättringar för de redan anställdas räkning. I så fall bör nämnden låta frågan om ytterligare åtgärder bero 300 f.. Om nämnden emellertid bedömer att möjlighet finns att genomföra dylika åtgärder men att arbetsgivaren inte delar denna bedömning kan det, som nämnts under 9 bli aktuellt att meddela arbetsgivaren anvisningar om de åtgärder som han bör vidta i detta syfte. Vägrar arbetsgivaren att följa dessa anvisningar skall nämnden enligt förevarande paragraf hänskjuta ärendet till Arbetsmarknadsstyrelsen. Så skall även ske om arbetsgivaren underlåter att infria utfästelse som han gjort vid överläggningen, liksom han helt undandrar sig att medverka vid

om överläggningar enligt 8 Innan hänskjutande sker måste dock konstateras att det rör sig om tredska från arbetsgivarens sida. Har

62 F rämjandelagens regler om anställningsfrämjande åtgärder SOU 1998: 107

arbetsgivaren giltig ursäkt för sin underlåtenhet, bör länsarbetsnämnden ha hand om ärendets fortsatta handläggning. I övriga fall skall ärendet alltid hänskjutas till Arbetsmarknadsstyrelsen.

11 § I ärende, som hänskjutits till arbetsmarknadsstyrelsen enligt 10 § eller som styrelsen på anmälan av arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation eller eget initiativ upptagit, skall arbetsgivaren samt berörda arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer beredas tillfälle att yttra sig samt, om det finnes lämpligt, kallas till överläggning inför styrelsen.

Styrelsen kan meddela sådana anvisningar som avses i 9 Styrelsen kan även förelägga arbetsgivaren att förete handlingar som kan antagas ha betydelse för bedömningen av arbetsgivarens personalpolitik.

Kallelse av arbetsgivare till överläggning samt föreläggande att förete handlingar kan förenas med vite. Innan föreläggande att förete handlingar meddelas, skall arbetsgivaren och berörda organisationer beredas tillfälle att yttra sig.

Författningsrummet reglerar, framgår ovan, förfarandet hos

som Arbetsmarknadsstyrelsen. Ärenden åtgärder för att främja

om anställning lagens målgrupper kan anhängiggöras hos styrelsen

av genom hänskjutande från länsarbetsnämnd enligt 10 Arbetsmarknadsstyrelsen kan även i andra fall ha anledning att ta upp ett ärende handlagts av en länsarbetsnämnd. Enligt förarbetena

som

301 och 307 kan arbetsgivare länsarbetsnämnden ålagts

en som av anvisningar vända sig till Arbetsmarknadsstyrelsen och begära omprövning av detta beslut. Det uppges att denna möjlighet står öppen också för andra som vill påkalla ingripande av styrelsen i ärendet. Arbetsmarknadsstyrelsen kan vidare på anmälan av arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation eller på eget initiativ ta upp ett ärende som inte varit föremål för överläggningar inför länsarbetsnämnd, om det av särskilda skäl är påkallat att överläggningar hålls direkt inför styrelsen.

I ett ärende, styrelsen i enlighet med vad som nu sagts tagit

som upp, skall arbetsgivaren samt berörda arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer beredas tillfälle att yttra sig.

Handläggningen hos styrelsen bör enligt förarbetena ha samma inriktning som överläggningarna hos länsarbetsnämnden. Förfarandet skall således inriktas på att första hand uppnå lösningar i samförstånd.

Enligt förarbetena torde det oftast vara ändamålsenligt att Arbetsmarknadsstyrelsen håller överläggningar i ärendet med berörda parter. Om det framstår som uppenbart att överläggningar inte skulle tjäna något ändamål, kan ärendet i stället avgöras på handlingarna.

Om det inte går att nå lösningar i samförstånd, kan styrelsen enligt andra stycket på samma sätt som en länsarbetsnämnd meddela

Främjandelagens regler anställningsfrämjande åtgärder 63

arbetsgivaren anvisningar om åtgärder som bör vidtas för att bereda bättre sysselsättningsmöjligheter äldre arbetstagare eller arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga.

Som framgår ovan kan styrelsen enligt andra stycket vidare förelägga arbetsgivaren att förete vissa handlingar editionsföreläggande.

Kallelsen av en arbetsgivare till överläggning inför styrelsen samt föreläggandet att förete handlingar kan, enligt tredje stycket, förenas med vite.

I överensstämmelse med vad som gäller beträffande föreläggande

uppgiftsskyldighet enligt 7 § har det föreskrivits att arbetsgivaren om och berörda organisationer skall beredas tillfälle att yttra sig innan ett editionsföreläggande meddelas.

12 § Följer arbetsgivare anvisningar som meddelats av Arbetsmarknadsstyrelsen enligt 11 § och är det med hänsyn till omständigheterna uppenbart att rättelse kan åstadkommas på annat sätt, kan styrelsen förordna att arbetsgivaren icke får anställa andra arbetstagare än dem som den offentliga arbetsförmedlingen har anvisat eller godtagit. Lag 1996:1425.

I detta lagrurn regleras den tvångsmöjlighet som Arbetsmarknadsstyrelsen i sista hand kan tillgripa om en arbetsgivare uppenbart nonchalerar anvisningar styrelsen se s. 302 och 224.

av Styrelsen kan i ett sådant fall förordna att arbetsgivaren inte får anställa andra arbetstagare än dem som den offentliga arbetsförmedlingen har anvisat eller godtagit. Det s.k. arbetsförmedlingstvånget innebär dock inte att arbetstagare kan tvångsplaceras på en arbetsplats där han inte

en vill arbeta. Inte heller innebär det att arbetsgivaren nödvändigtvis måste anställa anvisas i första hand. Den lediga platsen kan

den person som erbjudas flera sökande varvid arbetsgivaren i samråd med arbetsförmedlingen och den fackliga organisationen kan anställa den

situation gör honom i lagen mest lämpad för befattningen. vars

Ett förordnande arbetsförrnedlingstvång kan bestämmas att gälla

om all personal arbetsgivaren rekryterar. Ett förordnandet kan också

som begränsas till att exempelvis rekrytering av personal till visst

avse arbetsställe eller av arbetstagare med vissa funktioner. Ett förordnande kan meddelas att gälla tills vidare eller för viss tid.

Förordnandet skall upphävas när det av arbetsmarknadspolitiska skäl inte längre behövs eller när det av andra skäl inte längre är lämpligt att förordnandet består.

Möjligheten att förordna om arbetsförrnedlingstvång bör enligt förarbetena utnyttjas med yttersta varsamhet med hänsyn bl.a. till de

64 Främjandelagens regler om anställningsfrämjande åtgärder

negativa verkningar för en arbetstagare som kan följa av att en arbetsgivare tvingas anställa andra än dem han i första hand vill ha.

Departementschefen anför i propositionen 224 att han, liksom vid införandet 1971 års sysselsättningslag, utgår från att det finns

av goda utsikter att bestämmelsen om arbetsförrnedlingstvång inte skall behöva tillämpas i praktiken. Förekomsten bestämmelsen bör, enligt

av departementschefen, emellertid vara ägnad att inskärpa allvaret i samhällets krav på att arbetsgivarna skall ta sin del ansvaret för den

av äldre och handikappade arbetskraften.

Främjandelagens arbetsförmedlingstvång har, såvitt är känt, aldrig kommit till faktisk användning.

13 § Arbetsmarknadsstyrelsen kan framställning av arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation eller på eget initiativ upptaga överläggningar med organisationerna inom en bransch eller del därav angående åtgärder för att främja anställning äldre arbetstagare eller arbetstagare med nedsatt

av arbetsförmåga. Styrelsen kan på grundval av vad som förekommit vid dessa överläggningar meddela anvisningar om sådana åtgärder for den bransch eller del därav som överläggningama avsett.

Iakttager arbetsgivare icke anvisningar som meddelats med stöd av första stycket, kan länsarbetsnämnd kalla arbetsgivaren samt berörda arbetsgivaroch arbetstagarorganisationer till överläggningar enligt 8

De överläggningar i 8 och 11 tar endast sikte på åtgärder

som avses

enskild arbetsgivare bör vidta för att främja anställning av äldre som en arbetstagare eller arbetstagare med nedsatt arbetsfönnåga. Med hänsyn till att sysselsättningsmöjlighetema varierar inom olika branscher kan det, enligt förarbetena s. 302 f., för vissa branscher vara ändamålsenligt att försöka uppnå för hela branschen gemensamma lösningar sysselsättningsproblem för äldre och handikappade. I det

redovisade lagrummet erinras om att Arbetsmarknadsstyrelsen på ovan framställning arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation eller på eget

av initiativ kan ta sådana överläggningar och på grundval vad som

upp av förekommit vid dessa överläggningar meddela anvisningar om sådana åtgärder för den bransch eller del därav som överläggningama avsett.

Det har förutsätts att de branschorganisationer som kallas till överläggningar enligt detta författningsrum kommer att infinna sig till överläggningar utan att några särskilda tvångsmedel härför behöver tillgripas. Det har därför inte ansetts nödvändigt att föreskriva att Arbetsmarknadsstyrelsen skall kunna förena kallelse till överläggningama med vite.

Om enskild arbetsgivare inte följer anvisningar som meddelats av

en Arbetsmarknadsstyrelsen enligt detta författningsrum, kan

Främjandelagens regler om anställningsfrämjande åtgärder 65

länsarbetsnämnden kalla arbetsgivaren samt berörda arbetgivar- och arbetstagarorganisationer till överläggningar enligt 8 Ärendet handläggs därvid enligt föreskrifterna i 9-12 §§. Vid behov kan alltså länsarbetsnämnden meddela anvisningar enligt 9 Följer arbetsgivaren inte dessa anvisningar eller undandrar han sig att medverka vid överläggningama, skall ärendet hänskjutas till Arbetsmarknadsstyrelsen för handläggning enligt 11 I sista hand kan en arbetsgivare som vägrar att rätta sig efter de anvisningar som styrelsen har meddelat med stöd nämnda paragraf, åläggas arbetsfönnedlingstvång enligt 12

Övriga bestämmelser 15 § Beträffande den som företräder arbetstagarorganisation i frågor enligt denna lag och icke omfattas av lagen 1974:358 om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen äger 6 kap. 10-14 arbetsmiljölagen 1977:1160 motsvarande tillämpning. Lag 1977:1165.

Enligt paragrafen har den som är facklig företrädare i frågor som avses i främjandelagen och inte omfattas lagen 1974:358 om facklig

som av förtroendemans ställning på arbetsplatsen motsvarande anställningsskydd tillkommer ett skyddsombud enligt

som arbetsmiljölagen 303 och 225. Detta innebär bl.a. att en sådan

se s.

företrädare inte får hindras att fullgöra sina uppgifter, oavsett om denne

anställd hos arbetsgivaren eller inte. i är

16 § Den som har tagit befattning med ett ärende enligt denna lag får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han därvid har fått veta om enskildas personliga förhållanden eller affärs- eller driftsförhållanden.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen 1980:100. I fråga om uppgifter som en myndighet enligt förevarande lag lämnar till företrädare för en arbetstagarorganisation vid

en myndigheten eller vid någon annan myndighet gäller 14 kap. 9 § sekretesslagen. Lag 1980:219.

Paragrafen innehåller, framgår bestämmelser om

som ovan, tystnadsplikt för den tagit befattning med ett ärende enligt

som främjandelagen. Vad gäller 14 kap. 9 § sekretesslagen, innebär detta lagrum att myndigheten kan lämna ut viss uppgift med förbehåll som inskränker rätten att lämna uppgiften vidare.

19 § Den som i varsel enligt denna lag eller i underrättelse eller i uppgift som

i 6 och 7 uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift, avses vilken saknar betydelse, dömes till böter eller fängelse i högst ett år. Lag 1996:1425.

3 18-5135

66 Främjandelagens regler om anställningsfrämjande åtgärder

En bestämmelse om strajjfansvar för oriktig uppgift finns alltså i 19 Av paragrafen framgår att den uppsåtligen eller av oaktsamhet

som lämnar sådan uppgift i bl.a. uppgift i 7 § döms till böter eller

som avses fängelse i högst ett år. Detta gäller dock endast om uppgiften inte saknar betydelse.

20 § Arbetsgivare, som iakttager förordnande enligt 12 dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

Enligt lagmmmet är underlåtenhet att iaktta ett av Arbetsmarknadsstyrelsen meddelat förordnande om arbetsförmedlingstvång strajibelagt. Straffskalan är, liksom vad gäller oriktig uppgift, böter eller fängelse i högst ett år.

22 § Allmänt åtal för brott som avses i 19 och 20 § får väckas endast efter medgivande av arbetsmarknadsstyrelsen. Lag 1984:423.

För att allmänt åtal för brott i 19 och 20 skall kunna

som avses väckas, krävs att Arbetsmarknadsstyrelsen lämnat sitt medgivande.

23 § Talan utdömande vite enligt denna lag förs av länsarbetsnämnd

om av eller Arbetsmarknadsstyrelsen. Lag 1996:1425.

Länsarbetsnämnd eller Arbetsmarknadsstyrelsen får föra talan om utdömande vite enligt främjandelagen.

24 § Talan mot arbetsmarknadsstyrelsens beslut enligt denna lag föres hos regeringen genom besvär. Lag 1975:743.

Länsarbetsnämndens beslut får, enligt förordning 1988:1139 med instruktion för Arbetsmarknadsverket, överklagas hos Arbetsmarknadsstyrelsen i enlighet med vad är föreskrivet i

som förordningen se 50 § nämnda förordning.

Arbetsmarknadsstyrelsens beslut får, enligt 24 § främjandelagen, överklagas hos regeringen.

I förarbetena s. 307 uttalas bl.a. följande.

En arbetsgivare är inte rättsligt förpliktigad att följa anvisningar som meddelats

länsarbetsnämnd eller AMS med stöd av 9 respektive ll och 13 §§. Av

allmänna regler följer att beslut om anvisningar som inte har någon direkt

rättsverkan inte kan överklagas. Det har liksom i 1971 ärs sysselsättningslag

inte ansetts påkallat att i detta sammanhang göra avsteg från dessa allmänna

Främjandelagens regler anställningyfrämjande åtgärder 67

regler. Det kan tilläggas att, om en arbetsgivare som meddelats anvisningar av

länsarbetsnämnd anser dessa vara för betungande, det står honom fritt att,

liksom andra som inte är nöjda med länsarbetsnämndenshandläggning, vända

sig till AMS och anhålla om ingripande från styrelsen.

Det framhålls i förarbetena 307 att det i lagen inte har tagits in någon bestämmelse om att Arbetsmarlcnadsstyrelsens beslut gäller omedelbart. Härav följer att beslut som kan överklagas inte får verkställas gentemot arbetsgivarens vilja förrän det har vunnit laga kraft.

25 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Arbetsmarknadsstyrelsen får föreskriva undantag från l-l2 samt meddela närmare föreskrifter för tillämpningen av dessa bestämmelser. Sådana undantag eller föreskrifter får dock inte innebära att mindre fönnånliga regler skall tillämpas för arbetstagarna än som följer av EG-rådets direktiv 75/129/EEG av den 17 februari 1975 och 92/56/EEG av den 24 juni 1992. Lag 1994:1689.

Genom paragrafen har regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Arbetsmarknadsstyrelsen alltså getts möjlighet att föreskriva undantag från bl.a. 7-12 §§ samt meddela närmare föreskrifter för dessa bestämmelser. I förarbetena s. 307 uttalas att det inom vissa branscher kan föreligga speciella förhållanden påkallar

som avvikelse från de i 1-6 meddelade varselreglema. Även reglerna i 7-12 om anställningsfrämjande åtgärder för äldre arbetstagare och arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga torde i vissa fall behöva modifieras.

Vad gäller begränsningarna med anledning av EG-rådets direktiv, avser dessa främjandelagens varselregler.

5 av de

Tillämpningen anställningsfrämj ande reglerna

I syfte att få uppfattning den praktiska tillämpningen av

en om främjandelagens regler genomförde 1992 års arbetsrättskommitté en enkätundersökning. En utförlig redogörelse för frågorna och svaren finns i kommitténs delbetänkande Arbetsrättsliga utredningar

bakgrundsmaterial utarbetat av sekretariatet vid 1992 års arbetsrättskommitté SOU 1994:141 s. 506 ff.. Frågorna, som var tio till antalet, tillställdes samtliga 24 länsarbetsnämnder. Till Arbetsmarknadsstyrelsen ställdes fem frågor. Samtliga tillfrågade inkom med I det följande redovisas sammanfattningsvis innehållet

svar. i frågorna berör bestämmelserna i 7-13 samt svaren härpå.

som Därefter redovisas sammanfattningsvis innehållet i frågorna till Arbetsmarknadsstyrelsen och styrelsens svar på dessa frågor.

Länsarbetsnämndernas synpunkter

På frågan hur vanligt det att länsarbetsnämnden förelade en

var arbetsgivare att lämna uppgift enligt 7 § främjandelagen om arbetsstyrkans storlek etc. svarade ca två tredjedelar av nämnderna att det inte förekommit, i vart fall inte de senaste åren. Det uppgavs att dessa uppgifter dock ofta ingår som en naturlig del i samarbetet mellan länsarbetsnämnden, arbetsförmedlingen och arbetsgivaren.

Andra frågor ställdes var om det förekom någon verksamhet i

som anpassningsgrupper hos arbetsgivarna i länet och vilken kontroll länsarbetsnämnden i så fall hade över denna verksamhet, om länsarbetsnämnden företrädd i anpassningsgruppema, om nämnden

var någon gång anmodat arbetsgivare att överlägga med

en länsarbetsnämnden enligt 8 § och något sådant ärende hade

om hänskjutits till Arbetsmarknadsstyrelsen. Nämnderna svarade, med ett fåtal undantag, att anpassningsgrupper i traditionell mening i vilka nämnden har representanter inte förekom. Annan verksamhet i

syfte förekom dock. Det varierade från nämnd till nämnd på samma Vilket sätt detta arbetet bedrevs. Det angavs t.ex. att många arbetsgivare

hade en kontaktperson på arbetsförmedlingen och att arbetet med att placera arbetshandikappade ofta sköttes via dessa kontaktpersoner, att det anordnades andra forum med arbetsförmedlingen och större offentliga arbetsgivare där frågor om anställning med

av personer nedsatt arbetsförmåga diskuterades samt att tillfälliga samrådsgrupper inrättades vid t.ex. större driftsinskränlcningar. Endast

en länsarbetsnämnd svarade att den anmodat en arbetsgivare att överlägga enligt 8 § främjandelagen. De övriga hade inte tillämpat denna möjlighet de senaste fem-tio åren. Såvitt framkom hade endast ett ärende, i slutet av 1970-talet, hänskjutits till Arbetsmarknadsstyrelsen. Enligt arbetsrättskommittén kunde det sammanfattningsvis sägas att länsarbetsnämnderna tidigare hade en aktiv roll i företagens anpassningsgrupper, men att verksamheten hade förändrats sedan mitten l980-talet. Även nämnderna vid tidpunkten för enkäten

av om inte var företrädda i anpassningsgmpper försökte främja

man placeringen av arbetshandikappade genom olika typer av samarbete.

På frågan om länsarbetsnämnden någon gång tillämpat 9 § och meddelat en arbetsgivare anvisningar beträffande åtgärder

som behövde vidtas för att bereda bättre sysselsättningsmöjligheter äldre och arbetshandikappade, t.ex. kvoteringsanvisningar, svarade alla nämnder utom tre att regeln aldrig hade tillämpats. Tre nämnder svarade att regeln inte längre användes men att den hade tillämpats tidigare. En nämnd angav att den genom att erinra om lagens förekomst erhållit en dialog med arbetsgivaren. Några nämnder sade sig ha som ambition att försöka förmå arbetsgivaren att anställa en viss kvot äldre och handikappade, men uppgav att det inte förekommit någon formell anvisning. Två länsarbetsnämnder uppgav att de genom ett samrådsförfarande mellan olika myndigheter hade kunnat ha överläggningar som byggt på frivillighet och förtroende. I och med detta hade kunnat undvika drastiska tvångsåtgärder. Längre

man tillbaka i tiden hade avtal träffats om att ett visst antal anställda skulle vara arbetshandikappade etc.

På frågan om länsarbetsnämnden någon gång fört talan om utdömande av vite enligt 23 § främjandelagen svarade en nämnd att den under den senaste femårsperioden fört talan vid två tillfällen. Övriga länsarbetsnämnder besvarade frågan nekande.

Avslutningsvis ställdes följande frågor. Vilken inställning har länsarbetsnämnden sammanfattningsvis till reglerna om anställningsfrämjande åtgärder Fyller reglerna något syfte Har reglernas blotta existens någon betydelse fbr länsarbetsnämndens arbete med dessa frågor Finns det någon konflikt mellan de uppgifter länsarbetsnämnden har enligt arbetsmiljölagen och lagen om allmän försäkring, samt de uppgifter nämnden har enligt 7-13 §§

Tillämpningen de anställningsfrämjande reglerna 71

främjandelagen Hur samordnas arbetet enligt de olika regelverken Bör reglerna ändras på något sätt

Ett mycket stort antal svar finns här redovisade. Sammanfattningsvis kan beträffande inställningen till reglerna sägas följande. Fem länsarbetsnämnder uppgav att främjandelagens regler var ett verksamt stöd i arbetet med utsatta grupper på arbetsmarknaden. Dessa nämnder gav bl.a. följande kommentarer. Under de första åren förekom överläggningar medan det vid tidpunkten för enkäten inte förekom alls eller förekom sällan, vilket kunde bero på att innehållet i lagen

nu var väl känt. Ofta räckte det med att erinra lagens existens för att

om undvika en tillämpning. Enligt en av nämnderna hade främjandelagenefter den nya arbetsmiljölagens tillkomst- i det praktiska vägledningsoch yrkesinriktade rehabiliteringsarbetet fått minskad betydelse, även om det formella stödet av främjandelagen inte kunde underskattas. En länsarbetsnämnd anförde att lagen mer än väl fyllde sin uppgift. En annan nämnd anförde att de anställningsfrämjande reglerna hade tillämpats i mycket ringa omfattning. Nämnden ansåg att de nuvarande reglerna, bl.a. på grund av bristande sanktionsmöjligheter, inte

gav tillräckligt stöd i arbetet. Som förslag angavs att en framtida främjandelag skulle kunna bestå av en kombination av sanktions- och stimulansåtgärder. Vidare anfördes att både länsarbetsnämndens och arbetsfönnedlingamas organisation och arbetssätt sedan främjandelagens tillkomst ändrats på ett sådant sätt att främjandelagens föreskrifter i dess vid tidpunkten för enkäten föreliggande utformning var svåra att tillämpa. Det gällde t.ex. delegering av olika arbetsuppgifter och beslut, tillkomsten av arbetsmarlcnadsinstitut och Arbetslivstjänster samt förändringar av reglerna för arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Enligt andra länsarbetsnämnder gällde bl.a. följande. Ett slopande av reglerna skulle försvåra arbetet med arbetsplacering. Även bestämmelserna sällan lett till direkta

om åtgärder bedömdes de ha en preventiv effekt. Reglerna kunde vara bra att ha i bakgrunden, även de inte användes enligt sin bokstav. Det

om var önskvärt att det fanns regler som markerade samhällets syn på att anställa handikappade. Lagförpliktelser skulle finnas aldrig eller

men sällan behöva användas. En revidering av lagtexten skulle vara av värde. De mätbara effekterna av lagen ansågs begränsade. Lagen ansågs vara uddlös. Regelverket var administrativt svårhanterligt och den fiskala uppgiften stod i målkonflikt med andra uppgifter. Inslaget av tvång talade mot att lagen användes.

Arbetsrättskommittén sammanfattade svaren i denna del enligt följande. Av svaren framgår sammanfattningsvis att merparten

av länsarbetsnämndema har positiv inställning till lagens regler

en om anställningsfrämjande åtgärder. Även bestämmelserna inte alltid

72 Tillämpningen de anställningsfrämjande reglerna SOU 1998: 107

används enligt sin bokstav eller till direkta åtgärder bedöms de ha en preventiv effekt". Kritiken mot lagen, angav arbetsrättskommittén, gällde främst utformningen lagen och då inslaget av tvång, som

av ansågs arbetskrävande och tveksam metod. Insatsen stod

vara en knappast i proportion till vad som kunde åstadkommas. Av svaren framgick även, enligt kommittén, att många ansåg att inslaget av tvång kunde försämra kontakten med arbetsgivarsidan. Vidare angavs att

otydligt formulerad och saknade sanktioner. lagen var

Länsarbetsnämndema beträffande samverkan med

uppgav försäkringskassa och arbetsgivare bl.a. följande. En nämnd ansåg att verksamheten i anpassningsgrupper medförde att många personalfrågor kunde lösas i medelstora och större företag. Lagen betraktades mer som

samverkanslag. lagstiftningen, arbetsmiljölagen och lagen en Den nya

allmän försäkring, hade ersatt främjandelagen. Försäkringskassan om och yrkesinspektionen hade till stora delar tagit över länsarbetsnämndens och arbetsförmedlingens tidigare roll att medverka i rehabilitering för redan anställda. Arbetsförmedlingen hade vid tidpunkten för enkäten fått större möjlighet att ägna sig äldre och handikappade arbetssökande. Främjandelagens målgrupp var vid svarstillfället enbart de arbetslösa. Arbetsrättskommittén sammanfattade enligt följande. "När det gäller frågan om

svaren eventuell konflikt mellan regelverken länsarbetsnämndema inga

ser större problem. I regel finns det ett etablerat samarbete med berörda myndigheter. En nämnd gör dock gällande att konflikt kan uppstå om inte respektive myndighet beaktar det ansvar som åvilar dem".

Beträffande det nämnare innehållet i länsarbetsnämndemas synpunkter på samverkansfrågan, SOU 1994:141 s. 526

Länsarbetsnämndema tillfrågades även samordningen av

om regelverken. Arbetsrättskommittén konstaterade sammanfattningsvis att några länsarbetsnämnder uppgett att de träffat överenskommelse med försäkringskassa, arbetsförmedlingen och ibland även yrkesinspektionen vad gällde ansvarsfördelningen myndigheterna emellan.

Vad därefter beträffade förändring reglerna sammanfattade

av arbetsrättskommittén nämndernas synpunkter enligt följande. "Även

merparten länsarbetsnämndema är positivt inställda till 7-14 om av främjandelagen är det endast nämnd uppger att bestämmelserna

en som bör kunna behållas utan ändringar. Övriga nämnder anser att bestämmelserna behöver över. Lagen bör t.ex. kunna utformas

ses bättre och till lagstiftning så att reglerna kompletteras".

anpassas annan

Tillämpningen de anställningsfrämjande reglerna 73

Arbetsmarknadsstyrelsens synpunkter

Till Arbetsmarknadsstyrelsen ställdes något annorlunda frågor. Styrelsen tillfrågades bl.a. det någon gång hänt att en fråga

om hänskjutits till styrelsen enligt 10 § främjandelagen tillämpades lagen överhuvudtaget. Det uppgavs att endast ett ärende hade hänskjutits till styrelsen, inte enligt 10 Arbetsmarknadsstyrelsen uppgav

men vidare bl.a. att kallelse till överläggningar enligt 11 § aldrig förekommit. Inte heller hade 12 § om arbetsförmedlingstvång tillämpats styrelsen hade med ett antal företag diskuterat förbud

men mot att säga äldre arbetstagare. Däremot hade 13 § om

upp överläggningar på branschnivå tillämpats. Drygt ett tiotal överenskommelser hade under början 1980-talet träffats med

av branschorganisationer att aktivt verka för anställning av äldre

om arbetstagare och arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga. Ett antal konferenser följde dessa överenskommelser. Allmänt åtal för brott mot 19 § oriktig uppgift hade inte förekommit. Inte heller hade talan om utdömande vite förts 23 §. Arbetsmarknadsstyrelsen kunde inte

av erinra sig att talan mot styrelsens beslut någon gång förts hos regeringen enligt 24 Styrelsen anförde att den tidigare i en skrivelse till regeringen påpekat behovet av översyn av lagens regler om anställningsfrämjande åtgärder i förhållande till andra regler, t.ex. i arbetsmiljölagen och lagen allmän försäkiing, saint att detta behov

om kvarstod.

6 och förslag Tidigare överväganden

1 Inledning

Under 1990-talet har tre förslag lämnats beträffande lagstiftning mot diskriminering i arbetslivet med funktionshinder. Det

av personer senast lämnade förslaget är det lagförslag som vi lämnade i vårt delbetänkande Förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder SOU 1997:176.

I samband med de två första lagförslagen har diskussioner förekommit rörande dels införande av olika aktiva åtgärder, dels avskaffande eller omarbetning av främjandelagen. Genom vårt lagförslag i delbetänkandet har vi föreslagit att arbetsgivaren skall vara skyldig att vidta vissa stöd- och anpassningsâtgärder för att undgå ansvar för diskriminering.

I det följande lämnas kort redogörelse för de tre lagförslagen

en beträffande diskriminering, inkluderat förslagen om aktiva åtgärder, och dessa förslags fortsatta behandling samt förekommande förslag beträffande främjandelagen. Därefter lämnas en kort redogörelse för ett förslag i ett annat sammanhang förekommit beträffande de

som anställningsfrämj ande reglerna i främjandelagen.

6.2 Ett samhälle för alla SOU 1992:52

1989 års handikapputredning lämnade i juni 1992 sitt slutbetänkande Ett samhälle för alla SOU 1992:52.

Utredningen föreslog i slutbetänkandet sammanlagt 13 nya lagar eller lagändringar, däribland lag arbetslivets tillgänglighet för

med funktionshinder. En bärande tanke bakom utredningens personer förslag var att personer med funktionshinder skulle få bättre möjligheter att verka på den öppna arbetsmarknaden.

Utredningen angav att lagen om arbetslivets tillgänglighet var en "pluslag avsedd att förstärka och komplettera de rättigheter som enligt

76 Tidigare överväganden och förslag

redan befintliga lagar t.ex. arbetsmiljölagen och lagen om anställningsskydd tillkom den enskilde med funktionshinder. Enligt förslaget l § var ändamålet med lagen att göra personer med funktionshinder fullt delaktiga och jämställda i arbetslivet. I detta syfte innehöll förslaget dels regler om arbetsgivares skyldighet att vidta rad aktiva åtgärder, dels förbud mot diskriminering av arbetssökande en och arbetstagare med funktionshinder. Lagförslaget var utformat med jämställdhetslagen som förebild. Enligt förslaget 2-4 §§ skulle det föreligga skyldighet för en arbetsgivare att vidta aktiva åtgärder enligt följande. En arbetsgivare skulle undersöka behovet och genomföra åtgärder som främjade av anställnings- och arbetsmöjlighetema för personer med funktionshinder. En arbetsgivare skulle vidare till att det fanns se arbetshjälpmedel och annat stöd behövdes för att en arbetstagare som med funktionshinder skulle kunna utföra sitt arbete. Vidare skulle arbetsgivaren personalutvecklande åtgärder och arbetsledning anpassa till förutsättningar och behov hos arbetstagare med funktionshinder. En arbetsgivare skulle årligen, beroende på arbetsplatsens storlek, ställa ett visst antal praktikplatser till förfogande för den krets som omfattades utredningens förslag till lag stöd och service för vissa av om funktionshindrade för arbetsgivare med minst 25 men högst 50 en anställda skulle minst särskild arbetsplats ställas till förfogande. De en anvisades dessa praktikplatser skulle inte anses som personer som arbetstagare när de fullgjorde praktiken. Bestämmelserna i de föreslagna 5-11 innehöll olika diskrimineringsförbud. Beträffande kravet på aktiva åtgärder, i förslaget att om angavs arbetsgivaren inte vidtog åtgärder han eller hon var skyldig att som vidta enligt 2-4 skulle otillåtet missgynnande föreligga ll §. anses Det föreslogs att konsekvens av detta skulle vara att arbetsgivaren en blev skadeståndsskyldig. I specialmotiveringen till 2 § uttalade utredningen att skyldigheten avsåg såväl generella individuella insatser. Insatserna skulle ta som sikte på såväl arbetssökande arbetstagare. Med utgångspunkt från som kravet aktiva åtgärder borde varje arbetsgivare planera för olika om typer anställningsfrämj ande åtgärder. Sådana planer borde integreras av i de planer arbetsgivaren i övrigt hade att upprätta för sin arbetsmiljöoch rehabiliteringsverksamhet. I specialmotiveringen till 3 § anfördes att kravet att introduktion, utbildning och andra åtgärder för anpassa personalutveckling samt arbetsledning och instruktioner första stycket 3, precisering arbetsgivarens skyldigheter enligt var en av arbetsmiljölagen 3 kap. 3 § med särskild hänsyn till behoven hos arbetstagare med funktionshinder. Vad gäller kravet på

Tidigare överväganden och förslag 77

arbetshjälpmedel första stycket 1 sades att detta krav avsåg åtgärder gick utöver arbetsgivarens enligt arbetsmiljölagen. Under som ansvar rubriken ansvarsfördelning och tillhandahållande anförde utredningen bl.a. följande.

Arbetsmiljölagen har hittills inte tolkats och tillämpats såatt arbetsgivare generellt skall till att all verksamhet blir tillgänglig för funktionshindrade med omfattande se behov stöd och anpassning. Att utveckla arbetsgivaransvaret enligt av arbetsmiljölagen fullt orealistiskt och skulle ytterligare förstärka de risker ut vore för utestängning aktualiserats genom sjuklönerefonnen och arbetsgivarens som ansvar för arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder.

Utredningen föreslog också att särskild handikappombudsman en skulle inrättas. Utredningen gjorde vidare översyn främjandelagen. Såvitt en av lagens regler anställningsfrämjande åtgärder, anförde avser om utredningen bl.a. att denna del lagen under 1970-talet utgjorde en av utgångspunkt för uppbyggnaden av de s.k. anpassningsgruppema. Denna verksamhet hade enligt utredningen senare kommit att tas över arbetsgivarens anpassnings- och rehabiliteringsverksamhet. egen Utredningen framhöll att främjandelagen innehåller vissa tvångsmedel, ytterst arbetsförrnedlingstvånget, aldrig kommit till användning som och anförde vidare bl.a. följande.

Det kan konstateras att främjandelagen i dag inte har några effekter anställningsmöjlighetema för människor med funktionshinder. Lagen har egentligen aldrig heller tagit sikte på utredningens personkrets. ... Från utredningens sida vill vi framhålla att vi anseratt främjandelagen spelat ut sin roll vad anställningsfrämjande åtgärder för människor med avser funktionshinder.

Den slutsats handikapputredningen drog var att det framlagda som förslaget till lag arbetslivets tillgänglighet för funktionshindrade en om direkt kunde ersätta de anställningsfrämjande delarna i främj Enligt utredningen skulle varselreglerna kunna föras över till annan lagstiftning, lämpligen anställningsskyddslagen, och främjandelagen därmed upphävas.

6.2.1 Remissinstansernas yttranden

Vad beträffar remissinstansemas yttranden om handikapputredningens förslag aktivt främjande möjligheter till anställning och arbete om av

78 Tidigare överväganden och förslag

samt arbetsplatsanpassning 2-3 i lagförslaget arbetslivets

m.m. om tillgänglighet kan bl.a. följande nämnas.Arbetarskyddsstyrelsen ASS framhöll att gränsen mellan den föreslagna lagen och arbetsmiljölagen måste förtydligas så att överlappning och dubbelarbete skulle undvikas. Enligt styrelsen borde första punkten om arbetshjälpmedel utgå eftersom skillnaden mellan det arbetsgivaren har enligt

ansvar som arbetsmiljölagen och det ansvar därutöver den nämnda

som bestämmelsen avsåg att reglera mycket begränsad och skulle bli

var praktiskt taget innehållslös. Arbetsmiljöfonden anförde att med

en pluslag till arbetsmiljölagen skulle det bli konsekvent att arbetsgivarens aktiva åtgärder och ansvar betonades och att insatserna integrerades i arbetsmiljö- och rehabiliteringsverksamheten. Svenska Arbetsgivarföreningen SAF betonade att ytterligare skyldigheter beträffande arbetshjälpmedel inte fick innebär ökade och produktionshämmande kostnader för företagen. Företagarnas Riksorganisation invände mot förslaget med hänvisning till det merarbete och de merkostnader som skulle bli följden även för mindre företag om alla arbetsgivare förpliktigades att till att det fanns

se arbetshjälpmedel, arbetsbiträde och särskild praktikplats för funktionshindrade personer. Syftet att underlätta för funktionshindrade skulle uppnås bäst genom flexibla och individuellt utformade lösningar på varje arbetsplats. Svenska Kommunalarbetareförbundet SKAF förutsatte att samråd skulle ske med den fackliga organisationen, t.ex. i fråga om de planer arbetsgivaren skulle ha för rehabilitering, arbetsmiljö, arbetshjälpmedel och praktikplatser. Sveriges Akademikers Centralorganisation SACO framhöll att arbetsmiljölagen innehåller regler för att främja arbetsmöjlighetema för med

personer funktionshinder, men att lagen inte tillämpas i det syftet. För att så skall skulle ske skulle det krävas att yrkesinspektionen aktivt påpekade och

följde upp frågor om arbetsanpassning och att Arbetarskyddsstyrelsen

gav ut anvisningar på området Hörselskadades Riksförbund HRF ansåg att ansvars- och finansieringsprincipen borde gälla även för arbetslivet under förutsättning att kostnaderna för reformen bars

av arbetsgivarkollektivet differentierade arbetsgivaravgifter och

genom bildandet av en arbetsmarknadsfond. Av remissinstanserna underströk 14 medlemsförbund inom Handikappförbundens Centralkommitté HCK samt De Handikappades Riksförbund DHR vikten att

av stadgandet i den aktuella bestämmelsen i lagförslaget arbetslivets

om tillgänglighet måste vara kopplade till sanktioner vid underlåtenhet från arbetsgivarens sida.

Vad gäller handikapputredningens förslag om obligatoriska praktikplatser 4 §, yttrade sig drygt 60 remissinstanser över förslaget. Drygt hälften tillstyrkte i princip förslaget. En tredjedel

SOU 1998: 107 Tidigare överväganden och förslag 79

remissinstansema avvisade förslaget eller uttalade tveksamhet beträffande detta. Arbetsmarknadsstyrelsen AMS anförde bl.a. att styrelsen inte ansåg att kvotlagstiftning den lösning som borde var eftersträvas för att lösa arbetsfrågoma för handikappade, men att det kunde finnas skäl att pröva modell arbetsgivaren skyldighet en som gav att ställa upp med praktikplatser. Vad därefter beträffar utredningens förslag att den föreslagna lagen arbetslivets tillgänglighet skulle ersätta främjandelagen i de om anställningsfrämjande delarna, kommenterades detta förslag inte närmare av remissinstansema.

6.2.2 Förslagets fortsatta behandling

Betänkandet föranledde bl.a. förslag till riksdagen om inrättande av en handikappombudsman prop. 1993/941219. Förslaget godkändes av riksdagen bet. 1993/94:SOU27, rskr. 1993/94:397. Myndigheten Handikappombudsmannen inrättades den l juli 1994. I förarbetena till lagen 1994:749 Handikappombudsmannen om departementschefen bl.a. att en del remissinstanser ansett att angav utredningens förslag lagstiftning på t.ex. arbetslivsområdet om ny skulle kunna innebära dubbelreglering och svårigheter att veta en vilken lagstiftning skulle tillämpas, eftersom flera lagar skulle som komma att beröra varandra. Regeringen ansåg mot bakgrund bl.a. av det nämnts att den inte beredd att lägga fram ett förslag som som nu var innebar att Handikappombudsmannen en processförande roll. gavs

6.3 Departementspromemorian Ds

1 996: 56

I september 1996 presenterade en arbetsgrupp inom Arbetsmarknadsdepartementet ett förslag till lag om förbud mot diskriminering i arbetslivet personer med funktionshinder Ds av 1996:56. Det att bestämmelserna i förslaget utformats med lagen mot angavs etnisk diskriminering som förebild. Arbetsgruppen föreslog, bl.a. med hänvisning till osäkerheten om vad skulle gälla konkurrens uppstod mellan flera som om diskrimineringslagstiftningar, att utredning skulle tillsättas med en uppgift att utreda samlad lagstiftning mot diskriminering i en arbetslivet.

80 Tidigare överväganden och förslag

Arbetsgruppen lämnade även förslag på hur förfarandet hos Handikappombudsmannen borde förändras samt föreslog att frågan om eventuella förändringar av främjandelagen skulle utredas i särskild ordning.

Arbetsgruppen lade inte fram några förslag om skyldighet för arbetsgivaren att vidta sådana åtgärder som handikapputredningen föreslagit och därmed inte heller några förslag om att diskriminering skulle anses föreligga om en arbetsgivare inte vidtog sådana åtgärder. Anledningen var att arbetsgruppen ansåg att det var ett värde i sig att lagförslaget i stort sett var liktydigt med lagen om etnisk diskriminering. Gruppen behandlade dock i sin promemoria handikapputredningens olika förslag till aktiva åtgärder och argumenterade även i sak varför den ansåg att förslagen inte skulle läggas fram; se nedan.

Skälen för arbetsgruppens bedömning

Utredningens närmare motivering till den föreslagna generella bestämmelsen

om arbetsgivarens skyldighet att främja anställnings- och arbetsmöjlighetema

antyder att de föreslagna åtgärderna åtminstone delvis avser arbetsmiljö- och

rehabiliteringsåtgärder. Fråga är hur den mer generella regeln skall uppfattas i

relation till den mer preciserade bestämmelsen om arbetshjälpmedel,

arbetsbiträde och annanarbetsanpassning.

När det gäller anställda med funktionshinder får syftet med de

bestämmelser utredningen föreslagit i betydande mån anses vara tillgodosett.

Om de av Handikapputredningen föreslagna bestämmelserna skulle införas

skulle det innebära till stora delar en dubbelreglering och skulle kunna skapa

oklarhet om ansvarsförhållandena.

Enligt 2 kap. 1 § första stycket arbetsmiljölagen skall arbetsförhållandena

anpassastill människors olika förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende.

Som framhållits tidigare har arbetsmiljölagen 1992, efter det att

handikapputredningen lade sitt förslag, tillförts bestämmelser om att

arbetsgivaren är skyldig att setill att det på arbetsställe i hans verksamhet finns

en lämpligt sätt organiserad arbetsanpassnings- och

rehabiliteringsverksamhet 3 kap. 2 a § tredje stycket. Arbetsgivaren skall

också anpassa arbetsförhållandena till arbetstagarens särskilda förutsättningar

3 kap. 3 §.

Arbetarskyddsstyrelsen har meddelat föreskrifter och allmänna råd om

arbetsanpassning och rehabilitering. De gäller en arbetsgivares verksamhet på

området och arbetsgivares åtgärder för att anpassaarbetssituationen till den

enskilde arbetstagarensförutsättningar för arbete.

I arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter ASF 1994:1 om arbetsanpassning

och rehabilitering anges§ 12 om åtgärder för att anpassaarbetssituationen:

SOU 1998: 107 Tidigare överväganden och förslag 81

"Arbetsgivare skall de enskilda arbetstagarnas arbetssituation anpassa med utgångspunkt från deras särskilda förutsättningar för arbetsuppgifterna. Därvid skall särskilt beaktas den enskilde arbetstagaren har någon om funktionsnedsättning eller annan begränsning av arbetsförmågan. " Arbetsgivaren skall således särskilt beakta om den enskilde arbetstagaren har funktionsnedsättning eller annan begränsning av arbetsförmågan. Arbetsgruppen förutsätter att det i föreskriften ligger ett krav på att erforderliga anpassningsåtgärder också vidtas och att anställda med funktionshinder får sådana hjälpmedel de behöver för att kunna utföra sitt arbete och som erforderligt stöd i övrigt. I Arbetarskyddsstyrelsens allmänna råd om tillämpningen av föreskrifterna arbetsanpassningoch rehabilitering bl.a. följande: "Åtgärder kan om anges som vidtas är anskaffande tekniska hjälpmedel och särskilda arbetsredskap eller av förändringar i denfysiska arbetsmiljön. Förändringar kan också behöva göras i arbetsorganisationen, arbetsfördelningen, arbetsuppgifterna, arbetstiderna, arbetsmetoderna samt de psykologiska och sociala förhållandena. Andra åtgärder kan särskilda informationsinsazser, arbetsträning eller vara befattning eller personella stödinsatser kan också bli arbetsprövning. Byte av aktuellt." När det handlar anpassningsåtgärder för anställda bedömer om arbetsgruppen därför att bestämmelserna i arbetsmiljölagen och Arbetarskyddsstyrelsens författningssamling år mer tydliga och långtgående och att de har bättre spridning och förankring på landets arbetsplatser. En en ytterligare reglering skulle enbart skapa osäkerhet, särskilt som målgrupperna inte är helt identiska. ... I fråga om arbetssökande syns den generella bestämmelse, som Handikapputredningen föreslagit, bli svår att tillämpa. Funktionshinder är av många olika slag. Vilka särskilda anpassningsåtgärdersom kan behövas för att med funktionshinder skall kunna utföra en arbetsuppgift kan som en person regel bedömas först när det är klart vilken person det gäller, vilket funktionshindret är, dess effekter i relation till arbetsuppgifterna och vilka åtgärder behövs i det enskilda fallet. Med en sådan bestämmelse som som Handikapputredningen föreslagit skulle det vara mycket svårt att klart bedöma när arbetsgivare kan anses ha uppfyllt kravet åtgärder för att främja en anställning med funktionshinder. Det bör inte krävas av en av personer arbetsgivare att han skall anpassaarbetsplatser för att göra dem tillgängliga för eventuella framtida anställda eller arbetssökande. ...

Vad beträffar frågan att avskaffa de anställningsfrämjande reglerna om i främj andelagen, anförde arbetsgruppen bl.a. följande.

Främjandelagens bestämmelser skyldighet för arbetsgivare att överlägga om med AMV åtgärder för att förbättra arbetsförhållandena för redan anställda om

82 Tidigare överväganden och förslag SOU 1998: 107

äldre arbetstagare och arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga innebär i

betydande män en dubbelreglering, eftersom bestämmelser om arbetsmiljöns

beskaffenhet och om anpassning av arbetsförhållandena till arbetstagarens

särskilda förutsättningar ocksåfinns i arbetsmiljölagen.

Redan den lagstiftning som infördes i början av 1990-talet om arbetsgivares

ansvar för rehabilitering av anställda och skyldighet att ha en på lämpligt sätt

organiserad anpassnings- och rehabiliteringsverksamhet kan vara skäl att

avskaffa vissa bestämmelser i främjandelagen. Det gäller skyldigheten för

arbetsgivare att överlägga med länsarbetsnärnndenom åtgärder för att förbättra

arbetsförhållandena för äldre arbetstagare och arbetstagare med nedsatt

arbetsförmåga. Det förhållandet att AMV ges ett ansvar för äldre och

handikappade anställda kan snarast innebära att risk att arbetsgivarens ansvar

enligt annan lagstiftning urholkas. AMV har ett ansvar för

anställningsfrämjande åtgärder för de nämnda grupperna enligt sin instruktion

1987:405. Mot bakgrund av vad som redovisats kan det ifrågasättas om

främjandelagens bestämmelser på området behövs. Erfarenheterna av

främjandelagen är dessutom att lagen haft mycket liten betydelse för

sysselsättningsmöjlighetema för personer med funktionshinder. Flera frågor är

dock oklara. Fråga är om reglerna helt kan utgå eller om de behövs till viss del i

omarbetat skick och var de i sådana fall rent lagtekniskt skall vara placerade.

Mycket talar för att införa en separat varsellag och fråga är om den delen i så

fall behöver ses över. Arbetsgruppen har inte med den tid som stått till

förfogande haft möjlighet att lägga något konkret förslag vad avser

främjandelagen och dess två olika delar varför vi tycker att denna fråga bör

utredas i särskild ordning och att bestämmelserna i den nuvarande

främjandelagen får kvarstå oförändrade i avvaktan på en sådanöversyn.

6.3.1 Remissinstansernas yttranden

Arbetsgruppens förslag gick ut på remiss bland 33 instanser, varav alla utom en svarade. Av yttrandena framgår att 19 instanser var positiva till en förbudslag. Av dem föreslog dock 16 helt eller delvis andra lösningar än de arbetsgruppen hade presenterat. Några tyckte också att frågan borde utredas ytterligare. Nio av remissinstansema förklarade sig inte ha någon erinran mot förslaget. Det var endast fyra instanser som avstyrkte förslaget med hänvisning till att det inte fanns behov av en lag som den föreslagna.

Flertalet av remissinstansema avstyrkte förslaget eller hade invändningar mot förslaget antingen på den grunden att de ansåg att regeringen i stället borde låta utreda möjligheten samlad

av en lagstiftning mot diskriminering i arbetslivet eller på den grunden att lagen mot etnisk diskriminering i vart fall inte borde vara förebild.

Tidigare överväganden och förslag 83

Flera av remissinstansema förordade ett förbud mot indirekt diskriminering och att förbudsreglema skulle utformas som presumtionsregler.

Vad beträffar aktivt främjande av möjligheter till anställning och arbete samt arbetsanpassning m.m. hade remissinstansema bl.a. följande att anföra. Socialstyrelsen ansåg att det var viktigt att Försäkringskassan tillsammans med arbetsgivaren kontinuerligt skulle följa upp behoven och se till att förebygga att diskriminerande situationer skulle uppkomma. Som exempelvis borde uppdatering av hjälpmedel ske för att den funktionshindrade skulle kunna hävda sig i befordringsgångar etc. Det var också viktigt att arbetsförmedling och arbetsmarknadsinstitut skulle följa upp de företag som tagit emot praktikanter och lönebidragsanställda och de gavs stöd som en förebyggande åtgärd. Handikappombudsmannen delade arbetsgruppens uppfattning att arbetsmiljölagen och Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter kunde anses utgöra en tillräcklig reglering med avseende på anpassningsåtgärder för redan anställda. Det borde dock finnas ett förtydligande i förarbetena till en lag mot diskriminering av funktionshindrade, som sade att brott mot arbetsmiljölagen skulle kunna utgöra otillbörlig särbehandling p.g.a. funktionsnedsättning. Att

arbetsgivare exempelvis förlägger en internutbildning till lokaler en

inte är tillgängliga för en enskild arbetstagare med som funktionsnedsättning borde kunna innebära att diskriminering kunde

På motsvarande sätt borde bristande anpassning av presumeras. arbetsplatsen kunna utgöra otillbörlig särbehandling vid ett anställningsförfarande om en arbetsgivare angav den bristande arbetsanpassningen orsak till varför bättre meriterad sökande

som en med funktionsnedsättning inte erbjudits anställning. Jämställdhetsombudsmannen JämO tog upp frågan om vilka krav som skulle ställas på en arbetsgivare för att ändra arbetsplatsen så att funktionshindret inte medförde något hinder för arbetets utförande. Vidare ställdes frågan i vilka fall arbetsgivarens hänvisning till

en extra kostnader eller andra olägenheter skulle godtas som ett sakligt skäl för att inte anställa, utbilda eller befordra en arbetssökande/arbetstagare med funktionsnedsättning. JämO ansåg att arbetsmiljö- och rehabiliteringslagstiftningen borde kunna användas som minimimått för vad som kunde krävas. Vidare ansåg JämO att diskrimineringsförbudet borde kompletteras med vissa regler om aktiva åtgärder, t.ex. att undersöka på vad sätt man kunde underlätta anställning, utbildning och befordran funktionshindrade och

av planmässigt arbeta för att undanröja hindren. Arbetarskyddsstyrelsen ASS fann att arbetsgruppen beaktat de synpunkter rörande arbetsanpassning som styrelsen framfört i sitt remissyttrande över

84 Tidigare överväganden och förslag SOU 1998: 107

handikapputredningens förslag och att gällande föreskrifter i

nu arbetsmiljölagen och Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter tillgodosåg denna utrednings förslag regler om arbetsanpassning.

om Handikappförbundens Samarbetsorgan HSO och De Handikappades Riksförbund DHR ansåg att det skulle anses vara indirekt diskriminering arbetsgivaren inte tog hänsyn till möjlig finansiering

anpassningar i samband med anställning. Tjänstemännens av Centralorganisation TCO ansåg att det borde ställas krav på arbetsgivaren att göra planer för att aktivt öka antalet anställda med funktionshinder på arbetsplatsen. Samhall AB anförde att bestämmelserna i arbetsmiljölagen arbetsanpassning och

om rehabilitering borde kompletteras med att arbetsgivaren direkt skulle åläggas att vidta olika anställningsfrämj ande åtgärder.

Vad beträffar frågan obligatoriska praktikplatser anförde

om remissinstansema bl.a. följande. Socialstyrelsen instämde i bedömningen att praktik kom till stånd på frivillig väg hade större

som möjligheter att leda till arbete än praktik grundats på lagstadgat

som tvång för arbetsgivaren att tillhandahålla platsen. JämO ansåg att Handikapputredningens förslag om praktikplatser var värt att pröva. Samhall AB anförde ordning med obligatoriska praktikplatser för

att en

med svårare funktionshinder borde prövas, t.ex. inom den nu personer aktuella formen med arbetsplatsintroduktion. Sveriges Psykologförbund framhöll att förslaget obligatoriska praktikplatser borde modifieras

om så att det istället handlade obligatorisk skyldighet för

om en arbetsgivaren att på begäran arbetsförmedlingen eller av kommunen

av särskild utsedd handläggare förhandla inrättandet av en eller flera

om praktikplatser.

Vad beträffar främjandelagen anförde remissinstansema bl.a. följande. Arbetsmarknadsstyrelsen AMS tillstyrkte att främjandelagen skulle över. TCO framhöll att lag mot diskriminering i arbetslivet

ses en inte skulle få innebära att främjandelagen försvann. Det borde särskilt värnas det förstärkta skyddet i samband med övertalighet. Det

om ansågs att främjandelagen borde över och förstärkas. Synskadades

ses Riksförbund SRF instämde i behovet av att utreda främjandelagen. En utredning borde syfta till att förstärka lagen. Det framfördes att främjandelagen eller motsvarande lagstiftning behövdes för de

hade synnerliga svårigheter att få arbete. personer som

6.3.2 Förslagets fortsatta behandling

Lagförslaget föranledde ingen ny lag.

SOU 1998: 107 Tidigare överväganden och förslag 85

6.4 Vårt delbetänkande SOU 1997:176

och 1997/98: 179

propositionen

Såsom framgår delbetänkandet innehåller utredningens förslag till av lag förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer med om funktionshinder b1.a. ett förbud mot direkt diskriminering 4 §.I första stycket att arbetsgivare inte får behandla en arbetssökande anges en eller arbetstagare med funktionshinder mindre förmånligt än arbetsgivaren behandlar eller skulle ha behandlat personer utan ett sådant funktionshinder i likartad situation direkt diskriminering. I en andra stycket att förbudet gäller även i sådana situationer då anges arbetsgivaren att vidta stöd- och anpassningsåtgärder kan skapa genom likartad situation och det skäligen kan krävas att arbetsgivaren vidtar en sådana åtgärder. I tredje stycket att förbuden i första och andra anges stycket inte gäller behandlingen är berättigad av hänsyn till ett om sådant ideellt eller annat särskilt intresse uppenbarligen inte bör som vika för intresset att diskriminering på grund av funktionshinder inte av förekommer. Till skillnad från andra diskrimineringsgrunder, sällan eller som aldrig inverkar på individens förmåga att utföra ett visst arbete eller möjlighet att ta sig in och ut arbetslokal kan funktionshinder i ur en betydligt högre utsträckning förmodas ha sådana effekter. Om en funktionshindrad kan förväntas få svårigheter med att utföra person arbetsuppgifterna eller delar dem kan det hävdas att den av funktionshindrade inte har tillräckliga kvalifikationer för arbetet. Detsamma är fallet den funktionshindrade inte kan ta sig till och om arbetsplatsen eller i övrigt förflytta sig i arbetslokalen. Även från om meritema i övrigt är likvärdiga skall till följd däraven likartad situation föreligga. inte anses Med hänsyn till detta för diskrimineringsgrunden funktionshinder mycket specifika och väsentliga förhållande har det föreslagits en regel i andra stycket att förbudet i första stycket även gäller i de som anger fall när arbetsgivaren att vidta de stöd- och anpassningsåtgärder genom skäligen kan krävas kan skapa likartad situation. Regeln som en innebär att arbetsgivare inte tillåts fästa avseende vid de en begränsningar i arbetsförmågan eller möjligheter att ta sig in och ut ur arbetslokalen ett funktionshinder kan innebära om som begränsningarna kan elimineras eller reduceras till en rimlig nivå stöd- och anpssningsåtgärder och det skäligen kan krävas att genom arbetsgivaren vidtar sådana åtgärder. Utredningen har föreslagit att det inte skall finnas någon begränsning vilka åtgärder kan bli aktuella. Begränsningen av som

86 Tidigare överväganden och förslag

skulle i stället ligga i att det inte får bli oskäligt för arbetsgivaren att vidta åtgärden.

Regeringen har i propositionen 1997/982179, som överlämnats till riksdagen i juni 1998, föreslagit en bestämmelse med motsvarande innebörd, förutom att skyldigheten att vidta skäliga stöd- och anpassningsåtgärder i regeringens förslag har begränsats till anställning, befordran eller uttagning till utbildning för befordran.

6.5 Övriga

förslag

6.5.1 1982 års slutbetänkande

handikappkommittés

DsA 1984:12

Handikappkommittén hade bl.a. i uppdrag att belysa effekterna

av främst främj andelagen för handikappades möjligheter att få och behålla ett arbete. Kommittén skulle därvid också bedöma om erfarenheterna av lagen gav anledning till att överväga förändringar av lagstiftningen. Arbetet skulle begränsas till de delar lagstiftningen berörde

av som arbetsförmedlingens Verksamhet.

Handikappkommittén konstaterade bl.a. att Arbetsmarknadsverket under de senaste åren bedrivit ett antal projekt med syfte att placera handikappade i arbete. Hösten 1979 hade verket som mål att i varje företag och myndighet med anpassningsgmpp göra minst anvisning

en av en äldre eller arbetshandikappade person under nov/dec 1979. I företag med stora rekryteringsbehov skulle emellertid antalet anvisningar vara fler och stå i rimlig proportion till relcryteringsbehovet. Anpassningsgruppema skulle aktiveras i sitt arbete och främj andelagen skulle användas i ökad utsträckning.

Resultatet blev att andelen arbetsplacerade arbetshandikappade ökade under projektet november 1979 april 1980 i jämförelse med

samma period året innan från 6,5 procent till 9,4 procent. Under projektet var antalet arbetslösa lägre och antalet lediga platser högre än året innan.

Ytterligare ett antal projekt med intensifierad arbetsförmedling genomfördes. Ett vanligt riktmärke synes ha varit att åtminstone fem procent nyrekryteringen skulle utgöras arbetshandikappade. Även

av av dessa projekt gav goda resultat.

Handikappkommittén föreslog i sitt betänkande att ansvaret för tillämpningen av de anställningsfrämjande reglerna i princip skulle flyttas ett steg nedåt. De uppgifter som nu vilar på länsarbetsnämnden

Tidigare överväganden och förslag 87

skulle i stället överflyttas till distriktsnämnder, medan den möjlighet till överläggningar, anvisningar och ytterst arbetsförmedlingstvånget som

ligger på Arbetsmarknadsstyrelsen skulle läggas på nu länsarbetsnämndsnivå. De branschvisa överläggningama skulle dock ligga kvar på styrelsen. Om de föreslagna förändringarna inte på sikt skulle förbättra de arbetshandikappades situation på arbetsmarknaden,

kommittén inte främmande inför att i lag införa regler om var kvotering.

Handikappkommitténs förslag i dessa delar föranledde inte någon lagstiftning.

Det kan här tilläggas att handikappkommittén enligt sina direktiv vidare hade att beakta ett betänkande från rekryteringsutredningen Arbetsförmedlingskontrakt DsA 1983:4, enligt vilket ett formellt kontrakt skulle kunna slutas mellan arbetsmarknadsmyndighetema och den enskilde arbetsgivaren. Arbetsgivaren skulle genom kontraktet förbinda sig att arbetsfönnedlingen ett avgörande inflytande på

ge rekryteringen viss andel av företagets vakanser. Ett särskilt

av en avgiftssystem skulle finnas som komplement, för att utjämna merkostnaderna.

Handikappkommittén negativt inställd till

var rekryteringsutredningens förslag och senast nämnda förslag kom inte heller att omsättas i praktiken.

7 och förslag

överväganden

7.1 Förekomsten av dubbelreglering

Utredningens bedömning: Det kan ställas krav på arbetsgivaren beträffande arbetsanpassning etc. för redan anställda både med stöd främjandelagen och arbetsmiljölagen. De krav i nämnda av som avseende kan ställas på arbetsgivaren med stöd av främst arbetsmiljölagen, inbegripet lagens sanktionssystem, motsvarar mer än väl de krav i avseende kan ställas på arbetsgivaren som samma med stöd tillämpning främjandelagen. Dubbelreglering kan av en av därmed sägas föreligga beträffande redan anställda äldre arbetstagare och arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga, dvs. sådana arbetstagare i bl.a. 8 § första stycket 1 och 2 som avses främjandelagen. För äldre arbetssökande och arbetssökande med nedsatt arbetsförmåga, dvs. de omfattas 8 § första grupper som av stycket 3 främjandelagen, föreligger inte någon motsvarande dubbelreglering.

7.1.1 för redogörelsen och analysen

Utgångspunkter

Enligt kommittédirektiven skall utredaren analysera och ta ställning till reglerna anställningsfrämjande åtgärder i främjandelagen helt om om kan utgå lagen eller de behövs till viss del i omarbetat skick samt ur om lämna förslag på förändringar i lagstiftningen. Det sägs att effekten av detta arbete kan bli att utredaren också skall utarbeta ett förslag till en separat varsellag. Därtill anförs bl.a. följande. Främjandelagens bestämmelser skyldighet för arbetsgivaren att överlägga med om Arbetsmarknadsverket åtgärder för att förbättra arbetsförhållandena om för redan anställda äldre arbetstagare och arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga innebär i betydande mån en dubbelreglering. Bestämmelser arbetsmiljöns beskaffenhet och om anpassning av om

arbetsförhållanden till arbetstagarens särskilda förutsättningar finns nämligen också i arbetsmiljölagen 1977:1160. Det förhållandet att Arbetsmarknadsverket således enligt främjandelagen har ett ansvar för äldre och handikappade anställda kan innebära en risk för att arbetsgivarens enligt annan lagstiftning urholkas. Den

ansvar lagstiftning införts om arbetsgivarens ansvar för rehabilitering av

som anställda och skyldighet att ha på lämpligt sätt organiserad

en anpassnings- och rehabiliteringsverksamhet kan alltså vara skäl att avskaffa vissa bestämmelser i främjandelagen. Mot bakgrund av vad

redovisats kan det ifrågasättas om främjandelagens bestämmelser som på området behövs. Erfarenheterna främjandelagen är dessutom att

av lagen har haft mycket liten betydelse för sysselsättningsmöjlighetema för personer med funktionshinder.

Vad beträffar Arbetsmarknadsverket, vill utredningen erinra om att detta verk omfattar Arbetsmarknadsstyrelsen och en länsarbetsnämnd i varje län. I länsarbetsnämnderna ingår bl.a. den offentliga arbetsförmedlingen och arbetsmarknadsinstituten se förordningen 1988: 1139 med instruktion för Arbetsmarknadsverket.

En genomgång och analys av i vilken utsträckning dubbelreglering föreligger samt vad bör bli konsekvenserna av en sådan

som dubbelreglering, kan göras utifrån olika utgångspunkter eller infallsvinklar. Vad gäller själva huvudfrågan om och i vilken utsträckning främjandelagens anställningsfrämjande regler skall behållas, i oförändrat eller förändrat skick, får resultatet anses bli detsamma oavsett på vilket sätt man angriper frågan om dubbelreglering.

Klart är att det kan ställas krav på arbetsgivaren beträffande anpassningsverksamhet etc. för redan anställda både med stöd av arbetsmiljölagen och främjandelagen. Det måste dock beaktas att främjandelagen kräver agerande från Arbetsmarknadsverkets sida för att arbetsgivarens skall inträda enligt lagen.

ansvar Arbetsmarknadsverket har för att främjandelagen tillämpas,

ett ansvar dvs. att arbetsgivarens enligt lagen inträder. Tillsynsuppgifter

ansvar beträffande arbetsgivarens anpassningsverksamhet etc. har således getts till både Arbetarskyddsverket yrkesinspektionen och Arbetarskyddsstyrelsen enligt arbetsmiljölagen och Arbetsmarknadsverket länsarbetsnämnderna och Arbetsmarknadsstyrelsen enligt främj andelagen.

De olika sanktionssystem etc. tillsynsmyndighetema har

som tillgång till kan, beroende på den innebörd begreppet

som dubbelreglering beaktas antingen vid bedömningen av om och i

ges, vilken utsträckning dubbelreglering föreligger eller vid bedömningen

vilka konsekvenser dubbelregleringen bör få. av

Överväganden och förslag 91

Om man ställer denna del av utredningsuppdraget på sin spets, kan vårt uppdrag sägas innebära oavsett vad man väljer att lägga i

begreppet dubbelreglering att vi skall undersöka och ta ställning till i

vilken omfattning det kan ställas samma krav på arbetsgivaren beträffande anpassningsverksamhet etc. för redan anställda med stöd

av främst arbetsmiljölagen med stöd tillämpning

som av en av främj andelagen. I den mån det kan ställas samma krav på arbetsgivaren med stöd av de olika regelkomplexen, kan det ifrågasättas det ändå

om finns skäl att behålla de anställningsfrämjande reglerna; i oförändrat eller förändrat skick; i samma lag eller i en ny lag. Framställning nedan följer i stort detta s.k. frågeschema.

Vi redovisar nedan de bestämmelser i arbetsmiljölagen mfl. författningar som vi anser vara av betydelse för vårt uppdrag enligt ovan.

Först redogör vi dock nännare för vad de nu aktuella reglerna i främj andelagen innebär; enligt lagtexten och enligt förarbetena.

7.1.2 Främj andelagens överläggningar

regler om

och anvisningar

Denna redogörelse bygger delvis på vad som redan anförts i avsnitt 3.3 3.5 och kapitel

7.1.2.1 Skyldigheten att överlägga

Enligt 8 § första stycket l främjandelagen är arbetsgivaren skyldig att överlägga med länsarbetsnämnden, eller den nämnden förordnar, om åtgärder för att förbättra arbetsförhållandena för redan anställda äldre arbetstagare och arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga. Enligt första stycket 2 föreligger en motsvarande skyldighet att överlägga beträffande åtgärder för att trygga fortsatt anställning av de nämnda grupperna av arbetstagare. Det kan här, enligt förarbetena, röra sig om arbetstagare som börjat komma i riskzonen för uppsägning se dock nedan beträffande bl.a. det förstärkta anställningsskydd som en arbetstagare ur de aktuella grupperna har enligt lagen 1982:80

om anställningsskydd; anställningsskyddslagen. Första stycket 3 reglerar skyldigheten för arbetsgivare att överlägga vad gäller nyanställning av äldre arbetstagare eller arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga samt om åtgärder för att främja sådan anställning.

Målet för överläggningarna enligt främjandelagen är, enligt förarbetena, att åstadkomma att anställningsförhållandena för äldre

92 Överväganden och förslag SOU 1998: 107

med nedsatt arbetsförmåga blir tillfredsställande personer och personer hos arbetsgivaren prop. 1973:129 297. Alla tänkbara lösningar kan s. därvid diskuteras. Så länge lösningar uppnås i samförstånd bör dessa kunna hämtas från ett praktiskt taget obegränsat fält åtgärder se av 220 och 296 samt SOU 1973:7 s. 259 prop. s. Överläggningama enligt första stycket l kan enligt den allmänna motiveringen i propositionen 220 gälla olika åtgärder för att arbetsplatser och arbetsuppgifter till arbetstagarnas särskilda anpassa förutsättningar, så att någon nedsättning i arbetsförrnågan om möjligt inte behöver uppkomma på grund mindre lämpliga av arbetsförhållanden. I specialmotiveringen 298 anförs att överläggningar företrädesvis rör olika åtgärder för arbetsanpassning. Arbetsmarknadsverkets representanter bör vid överläggningama medverka till de arbetsmarknadspolitiska hjälpmedel finns att som tillgängliga för detta ändamål kommer till användning i största möjliga

utsträckning. De åtgärder kan komma i fråga vid överläggningar enligt första som stycket 2 torde, enligt förarbetena, främst vara omplacering av arbetstagaren till ett för honom lämpligare arbete eller medicinsk behandling, kombinerad med olika åtgärder för bibehållande eller förbättring prestationsfönnågan prop. 221; se även s. 298. av s. Överläggningama bör inte den rättsliga frågan om det kan anses avse föreligga saklig grund för uppsägning. De bör enbart inriktas på frågan vilka åtgärder kan vidtas för att minska arbetstagarens om som anpassningssvårigheter så att uppsägning överhuvudtaget inte behöver komma i fråga prop. s. 221. Slutligen skall överläggningama, enligt första stycket kunna avse frågan nyanställning vissa äldre arbetstagare eller arbetstagare om av med nedsatt arbetsförmåga, har svårighet att erhålla anställning, som sådana arbetstagare. Även eller ökad rekrytering mer generellt av om åtgärder kan behöva vidtas på arbetsplatsen för att främja som nyanställning sådana arbetstagare skall kunna diskuteras vid av överläggningama prop. s. 221 och 298.

7.1.2.2 Möjligheten att meddela anvisningar

Vad därefter gäller de anvisningar kan meddelas enligt 9 § som främjandelagen kan följande nämnas s. 221 och 299 samt se prop. SOU 1973:7 260 ff.. Vid utformningen anvisningarna har s. av länsarbetsnämnden stor frihet. Större återhållsamhet måste dock iakttas när det gäller tvångsåtgärder än åtgärder kan genomföras på som frivillig Arbetsmarknadsverket bör inte föreskriva åtgärder som väg.

SOU 1998: 107 Överväganden och förslag 93

det tillkommer annan myndighet, exempelvis Arbetarskyddsstyrelsen, att besluta om. Åtgärderna får självfallet inte gå längre än som rimligen kan krävas av arbetsgivaren i varje enskilt fall. Kraven får inte äventyra den fortsatta verksamheten. En avvägning skall göras mellan å ena sidan det allmänna intresset av att åstadkomma bättre anställningsförhållanden för äldre och personer med nedsatt arbetsförmåga och å andra sidan arbetsgivarens intresse av att inte utsättas för alltför ingripande åtgärder. I förarbetena uttalas att det inte sällan torde vara ändamålsenligt att nämnden ger arbetsgivaren anvisningar att närmare utreda förutsättningarna för vissa

om förbättringar av sysselsättningsförhållandena för äldre arbetstagare eller arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga. Denna utredning kan dryftas i ett senare skede av överläggningama och utgöra grundvalen för anvisningar om konkreta åtgärder. Det torde därvid framför allt bli aktuellt med sådana åtgärder som kan behöva vidtas för att arbetsplatser och arbetsuppgifter anpassas till dessa arbetstagares särskilda förutsättningar, så att det blir ökade möjligheter för redan anställda att kunna stanna kvar och ökade möjligheter att kunna nyanställa. Många gånger torde tillfredsställande resultat kunna nås

enkla tekniska anordningar, smärre förändringar av genom organisatorisk art eller genom att vanliga arbetsmarknadspolitiska medel tas i anspråk.

7.1.3 Annan beträffande

lagstiftning arbetsanpassning etc.

Vi redovisar nedan de författningsrum etc. som kan anses vara av betydelse och intresse vid de bedömningar som det åligger oss att göra.

7.1.3.1 Arbetsmiljölagen m.m.

Arbetsmiljölagens tredje kapitel innehåller regler om allmänna skyldigheter. Bestämmelserna i kapitlet skall tillämpas med beaktande av kraven på arbetsmilj öns beskaffenhet enligt kap.

Systematisk planering, ledning och kontroll av verksamheten

Av paragraferna i tredje kapitlet har särskilt 3 kap. 2 a § betydelse i detta sammanhang. Paragrafen infördes genom en lagändring som trädde i kraft den l juli 1991 bygger till stora delar på vad som

men gällde även före lagändringen. Enligt 3 kap. 2 a § första stycket skall

94 Överväganden och förslag SOU 1998: 107

arbetsgivaren systematiskt planera, leda och kontrollera verksamheten på ett sätt leder till att arbetsmiljön uppfyller kraven i

som arbetsmiljölagen och i föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Han skall utreda arbetsskador, fortlöpande undersöka riskerna i verksamheten och vidta de åtgärder som föranleds av detta. Åtgärder

inte kan vidtas omedelbart skall tidsplaneras. som

Arbetsgivaren skall, enligt andra stycket, i den utsträckning verksamheten kräver dokumentera arbetsmiljön och arbetet med denna. Handlingsplaner skall därvid upprättas. Nämnda handlingsplaner bör enligt förarbetena prop. l990/9l:l40 s. 135 omfatta alla slags arbetsmiljöåtgärder arbetsgivaren avser att genomföra, såväl

som 1

beslutade åtgärder med l förebyggande åtgärder som planerade eller

j anledning konstaterade brister i arbetsmiljön. De bör upprättas i

av samverkan med arbetstagarna och de fackliga organisationerna. Av 6 kap. 9 § arbetsmiljölagen framgår att skyddskommittén skall i

behandla frågor om handlingsplaner enligt 3 kap. 2 a l

Tanken är att arbetsmiljöfrågor inte bara skall behandlas i en särskild skyddsorganisation utan också integreras i den s.k. linjeorganisationen, dvs. hos beslutande chefer, arbetsledning, personalhandläggare Internkontrollen omfattar såväl den fysiska

m.m. arbetsmiljön de psykosociala arbetsmiljöfrågoma och de

som arbetsorganisatoriska kraven prop. 1990/911140 s. 38

Arbetarskyddsstyrelsen har enligt förarbetena att i föreskrifter

j närmare precisera vad ankommer på arbetsgivaren i nu angivna

som hänseenden. Detta har också skett. Föreskrifter från Arbetarskyddsstyrelsen intemkontroll av arbetsmiljön finns i AFS

om 1996:6 tidigare AFS 1992:6.

Det kan här nämnas att Arbetarskyddsstyrelsen i ett överklagandeärende bedömt frågor om fördelning av arbetsuppgifter, befogenheter och när det gällde intemkontrollen vid en

resurser gasfyllningsstation dokumentationen härav, ABÖ 72/1995

samt varmed här det beslut har tagits in i nummer 72 i

avses som sammanställningen Arbetarskyddsstyrelsens beslut i

av överklagandeärenden.

Genom att intemkontrollen regleras i arbetsmiljölagen faller den under lagens sanktionssystem. Yrkesinspektionen kan alltså vid överträdelse arbetsmiljölagen eller föreskrifter som har meddelats

av med stöd lagen besluta förelägganden eller förbud, eventuellt

av om förenade med vite.

SOU 1998: 107 Övervägandenoch förslag 95

Arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet

Enligt 3 kap. 2 a § tredje stycket skall arbetsgivaren vidare till att det

se i hans verksamhet finns en på lämpligt sätt organiserad arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet för fullgörande de

av uppgifter som enligt arbetsmiljölagen och enligt 22 kap. lagen 1962:381 om allmän försäkring vilar på honom.

Paragrafens tredje stycke innebar då den infördes år 1991 nyhet i

en förhållande till gällande rätt se om regeln prop. 1990/91:140 134

s. Tidigare hade skyddskommittéema haft ett att "verka för" att det

ansvar på arbetsstället bedrevs en på lämpligt sätt organiserad arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet. Genom ändringen slogs det fast att det är arbetsgivaren skall ha ansvaret för att detta

som sker.

Enligt förarbetena skall regeln mot bakgrund att det i första

ses av stycket ställs ett krav på arbetsgivaren att systematiskt planera, leda och kontrollera verksamheten samt undersöka riskerna i verksamheten och vid behov vidta nödvändiga åtgärder se ovan. Regeln skall också ses mot bakgrund av att det i 22 kap. lagen om allmän försäkring år 1992 infördes ett särskilt ansvar för arbetsgivaren att klarlägga och bedöma de anställdas behov av rehabilitering samt att genomföra vissa rehabiliteringsåtgärder ändringarna i 22 kap. lagen om allmän försäkring kom att träda i kraft först den 1 januari 1992 förslagen

men till dessa ändringar beaktades i samband med förslagen till de ändringar i arbetsmiljölagen som trädde i kraft redan den l juli 1991; beträffande 22 kap. se nedan. Av betydelse i detta sammanhang är också den år 1991 preciserade skyldigheten för en arbetsgivare att enligt 3 kap. 3 § arbetsmiljölagen anpassa arbetsförhållandena till arbetstagarens särskilda förutsättningar för arbetet se nedan.

För att arbetsgivaren skall kunna uppfylla sitt särskilda rehabiliteringsansvar enligt 22 kap. lagen om allmän försäkring samt det i 3 kap. 3 § föreskrivna ansvaret för arbetsanpassningsfrågor måste arbetsgivaren, och inte skyddskommittén, ha ett motsvarande ansvar enligt arbetsmiljölagen att se till att det verkligen bedrivs ett systematiskt och organiserat anpassnings- och rehabiliteringsarbete på arbetsstället ett sådant ansvar korn arbetsgivaren alltså att få år 1991 genom 3 kap 2 a § tredje stycket. I förarbetena framhålls att det är svårt att i lag närmare reglera vad som skall krävas av arbetsgivaren i detta avseende, bl.a. därför att behovet av insatser varierar från fall till fall. Det bör i stället ankomma på Arbetarskyddsstyrelsen att utfärda de närmare reglerna härför. Arbetarskyddsstyrelsen har också i detta syfte utfärdat en kungörelse om föreskrifter om arbetsanpassning och rehabilitering AFS 1994:1; se avsnitt 3.4. I föreskrifterna bl.a.

anges

att arbetsgivaren skall anpassa de enskilda arbetstagarnas arbetssituation med utgångspunkt från deras särskilda förutsättningar för arbetsuppgifterna och att det därvid särskilt skall beaktas om den enskilde arbetstagaren har någon funktionsnedsättning eller annan begränsning arbetsfönnågan. Arbetarskyddsstyrelsen uttalar i sina av allmänna råd tillämpningen föreskriftema arbetsanpassning om av om och rehabilitering bl.a. att åtgärder som kan vidtas är anskaffande av tekniska hjälpmedel och särskilda arbetsredskap eller förändringar i den fysiska arbetsmiljön. Det sägs vidare att förändringar också kan behöva göras i arbetsorganisationen, arbetsfördelningen, arbetsuppgifterna, arbetstidema, arbetsmetodema samt de psykologiska och sociala förhållandena. Andra åtgärder kan särskilda inforrnationsinsatser, vara arbetsträning eller arbetsprövning. Det kan också bli aktuellt med personella stödinsatser eller byte av befattning. I detta sammanhang kan nämnas att frågor handikappanpassning om uppmärksammats särskilt i Arbetarskyddsstyrelsens allmänna råd om datorstöd i arbetet; AFS 1986:27 se avsnitt 3.4. Enligt förarbetena måste även behovet av insatser kan man, om variera från fall till fall, kunna ställa vissa grundläggande krav beträffande arbetsgivarens anpassnings- och rehabiliteringsarbete. Hit hör bl.a. att arbetsgivaren måste ha sådan organisation och sådana en upparbetade rutiner att tidiga vamingssignaler kan uppmärksammas så nödvändiga arbetsanpassnings- och rehabiliteringsåtgärder kan att planeras och genomföras. När det närmare gäller skyldigheten att anpassa arbetsmiljön så omfattar den alla arbetsmiljöåtgärder kan krävas med stöd av som arbetsmiljölagen prop. 1990/91:140 s. 136.

Arbetstagarens särskilda förutsättningar

Vi har tidigare anfört att den år 1991 införda bestämmelsen om arbetsgivarens för anpassnings- och rehabiliteringsverksamheten ansvar skall mot bakgrund bl.a. det 3 kap. 3 § föreskrivna ansvaret för ses av arbetsanpassningsfrågor. Enligt 3 kap. 3 § andra stycket skall arbetsgivaren att arbetsförhållandena eller vidta annan genom anpassa lämplig åtgärd ta hänsyn till arbetstagarens särskilda förutsättningar för arbetet. Vid arbetets planläggning och anordnande skall beaktas att människors förutsättningar att utföra arbetsuppgifter är olika. Denna regel anpassning arbetsförhållandena utgör en komplettering om av regeln i 2 kap. 1 § anpassning av arbetsförhållanden. av om I sistnämnda paragraf 2 kap. l § anges de generella kriterier som bör utgångspunkter för parternas aktiviteter för att åstadkomma en vara god arbetsmiljö och utveckla god arbetsrelation. Reglerna ger en

Överväganden och förslag 97

uttryck för en helhetssyn där arbetets olika aspekter skall till

anpassas människans förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende, dvs.

en generell anpassning till människan i arbetslivet prop. 1990/9l:140 s. 44. I första stycket anges att arbetsmiljön skall tillfredsställande

vara med hänsyn till arbetets natur och den sociala och tekniska utvecklingen i samhället. Som berörts i avsnitt 3.3.2 innebär detta bl.a. att arbetsförhållandena skall anpassas till olika arbetsuppgifters art och ändamål samt att arbetsmiljön skall förbättras i takt med de möjligheter som utvecklingen ger. I andra stycket uttalas att arbetsförhållandena skall anpassas till människors olika förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende. Kravet innebär bl.a. att åtgärder skall vidtas för att hindra belastning som kan undvikas olika slag tekniska

genom av lösningar och genom riktig utfonnning arbetsmetoder,

av arbetsredskap, m.m. I förarbetena prop. 1976/772149 258 och

s. prop. 1990/9l:140 44 framhålls att hänsyn skall tas till den enskilde

s. arbetstagarens ålder, yrkesvana och övriga individuella förutsättningar. Vidare uttalas att det vid planeringen arbetsmiljön måste beaktas att

av människor är olika och att arbetshandikapp är vanliga.

Vad därefter gäller 3 kap. 3 § andra stycket föreskrivs i detta stycke som nyss framgått att arbetsgivaren skall att

- genom anpassa arbetsförhållandena eller vidta annan lämplig åtgärd ta hänsyn till arbetstagarens särskilda förutsättningar för arbetet. Vid arbetets planläggning och anordnande skall beaktas att människors förutsättningar att utföra arbetsuppgifter är olika. Även detta andra stycke fick sin nuvarande lydelse år 1991. Ändringen innebar i stort att lagstiftaren på ett tydligare sätt ville framhålla arbetsgivarens för

ansvar arbetsmiljöanpassningen. I förarbetena till ändringen prop. 1990/91: 140 s. 45 hänvisas till vad föredraganden anförde inför den

nya lagen. I senast åsyftade proposition prop. 1976/77:149 258 anför

s. föredraganden, efter att först ha framhållit att han avfattningen

genom av 3 kap. 3 § förordat en särskild bestämmelse i arbetsmiljölagen med sikte på att sysselsättningsmöjlighetema för med

personer arbetshandikapp skall främjas, bl.a. följande.

Det är angeläget att arbetsplatserna utformas så, att inte

stora grupper av

arbetstagareutestängs. Jag har ... belyst vilken betydelse arbetsmiljölagen bör

ha när det gäller att främja sysselsättningsmöjlighetema ... Jag förordar mot

denna bakgrund att i lagen slås fast att arbetsgivare är skyldig att ta hänsyn till

den enskilde arbetstagarens särskilda förutsättningar för arbetet och att han

skall planlägga och anordna arbete med beaktande av att människors

förutsättningar att utföra arbeteär olika 3 kap. 3 § andra stycket.

Arbetsplatserna bör alltså utformas så att sysselsättningsmöjlighetema

främjas. Självfallet kan inte varje arbetsplats och där utfört arbete anpassastill

4 18-5135

98 Överväganden och förslag SOU 1998: 107

de skilda förutsättningarna hos varje enskild människa. Det bör emellertid förebyggas att onödiga hinder uppstår när det gäller att sysselsätta människor med något slag av handikapp.

Departementschefen anför, i propositionen 1990/912140, med anledning härav följande.

Av förarbetena till arbetsmiljölagens 3 kap. 3 § andra stycke förefaller det som avsikten varit att ställa två krav. För det första att arbetsmiljön anpassastill om redan anställda med särskilda behov, t.ex. arbetshandikappade. Det kan vara fråga tekniska hjälpmedel, anpassning av arbetsmetoder och om arbetsuppgifter, särskilda inforrnationsåtgärder m.m. Det andra kravet skulle omfatta sysselsättningsfrämjande åtgärder och rikta sig även mot ännu inte anställda. Sådanaanpassningsåtgärderbör särskilt beaktasvid planläggning och anordnande av nya arbeten. Jag att båda kraven är viktiga och även fortsättningsvis måste ingå anser huvuddelar i arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljöanpassning. Lagtexten som bör dock utfonnas på ett tydligare sätt. Jag föreslår därför att det av 3 kap. 3 § andra stycket i arbetsmiljölagen skall framgå att arbetsgivaren skall genom att arbetsförhållandena eller vidta annan lämplig åtgärd ta hänsyn till anpassa arbetstagarens särskilda förutsättningar för arbetet. Genom denna förändring förtydligas arbetsgivarens skyldighet att dels arbetsförhållandena till anpassa arbetstagarens särskilda förutsättningar, dels även i övrigt ta hänsyn till arbetstagarens särskilda förutsättningar för arbetet. Dessa båda krav kompletterar varandra. Att tahänsyn till arbetstagarenssärskilda förutsättningar kan t.ex. innebära bedömning vilka arbetsuppgifter och befattningar som en av är lämpliga i det enskilda fallet, arbetstagarenbehöver särskilda personella om stödinsatser En med dålig bör t.ex. över huvud taget inte m.m. person rygg arbeta med tunga personlyft inom sjukvården. Det andra kravet tar sikte individinriktade åtgärder direkt i miljön. Det kan t.ex. vara fråga om tekniska åtgärder eller anpassning arbetsredskap, även arbetsorganisatoriska av men frågor och åtgärder för att förbättra den psykosociala arbetsmiljön kan komma i

fråga.

Det kan tilläggas att departementschefen därefter uttalar bl.a. att han, till skillnad från vad givits uttryck för i arbetsmiljölagens som förarbeten, att ett grundläggande syfte med arbetsgivaransvaret anser för arbetsmiljö- och rehabiliteringsarbetet är dels att förebygga ohälsa och olycksfall, dels att underlätta återgång i arbete för dem som trots allt drabbas sjukdom eller skada. Anpassningsansvaret, i fallen med av långtidssjukskrivning, begränsas att det finns ett av anställningsförhållande; arbetstagaren faktiskt befinner sig inte av om

på arbetsplatsen eller inte.

Överväganden och förslag 99

Departementschefen anför i propositionen vidare bl.a. följande.

Skyldigheten att anpassa arbetsmiljön omfattar alla åtgärder som kan krävas

med stöd av arbetsmiljölagen. Begreppen arbetsmiljöanpassning och

rehabilitering kompletterar varandra. Rehabiliteringsbegreppet avser, när det

gäller arbetsgivaransvaret, yrkesinriktade rehabiliteringsinsatser. Åtgärder

som

kan aktualiseras är utbildning, arbetsträning, yrkesvägledning m.m.

Arbetsanpassningen innebär ändringar i arbetsmiljön. Det kan vara fråga om

både tekniska hjälpmedel, ändringar i den fysiska arbetsmiljön och ändring av

arbetsorganisation, arbetsfördelning och arbetstider m.m. Anpassning

arbetsmiljön kan ofta vara en förutsättning för en framgångsrik rehabilitering.

Jagvill dock framhålla att avsikten med dennu föreslagna ändringen inte är

att varje arbetsplats och varje arbetsuppgift måste anpassas till de olika

förutsättningarna hos varje enskild individ. I vissa fall kan det exempelvis vara

en lämpligare lösning att i första hand söka bereda en anställd andra och mer

lämpliga arbetsuppgifter inom ramen för anställningen. Detta förhållande får

dock inte leda till att omplaceringslösningen av bekvämlighetsskäl väljs före

arbetsmiljöanpassning. Arbetsmiljöanpassningen bör också fâ långsiktiga

förebyggande effekter för övriga arbetstagare.Därför är det viktigt att åtgärder

vidtas i arbetsmiljön även om ett enskilt ärende blir löst genom omplacering.

Risken är annarsatt problemen och skadornaupprepas.

Föredraganden framhöll i propositionen till arbetsmiljölagen att det

naturligtvis finns en gräns för hur mycket man kan kräva av en arbetsgivare.

Även i dag är det omöjligt att i lagen klart avgränsa ansvaret. Jag vill dock

understryka att möjligheterna att anpassaarbetsvillkoren har ökat genom den

tekniska utvecklingen och genom allt bättre kunskaper inom

rehabiliteringsområdet. Detta måste också avspeglas i vad man kan kräva av

arbetsgivaren.

7.1.3.2 Lagen om allmän försäkring

Som nämnts ovan skall bestämmelsen i 3 kap. 2 a § tredje stycket om arbetsgivarens ansvar för att det bedrivs en på lämpligt sätt organiserad anpassnings- och rehabiliteringsverksamhet ses mot bakgrund bl.a. av att det i 22 kap. lagen om allmän försäkring år 1992 infördes ett särskilt ansvar för arbetsgivaren att klarlägga och bedöma de anställdas behov av rehabilitering samt att genomföra vissa rehabiliteringsåtgärder.

Rehabiliteringsansvaret i 22 kap. tar sikte på de individuella behoven hos arbetstagaren, medan arbetsmiljölagen innehåller allmänna skyldigheter för arbetsgivaren vad avser arbetsmiljö och arbetsanpassning vad gäller definitionen av rehabilitering i

100 Överväganden och förslag

försäkringsrättslig mening, berördes denna fråga vid riksdagsbehandlingen, se 1990/91:SfU 16 s. 18. I lagens 22 kap. bl.a. när arbetsgivare är skyldig att vidta anges en rehabiliteringsutredning och hur han eller hon skall till väga. Enligt 22 kap. 2 § skall rehabiliteringen syfta till att återge den som drabbats sjukdom sin arbetsförmåga och förutsättningar att försörja av sig själv förvärvsarbete. I förarbetena till bestämmelserna prop. genom 1990/9l:l41 42 att arbetsgivaren förutom skyldigheten att s. anges vidta rehabiliteringsutredningar bör vidta de arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder kan genomföras inom eller i anslutning till som den verksamheten. Som exempel härpå anges arbetsprövning, egna arbetsträning, utbildning och omplacering. Det kan också bli fråga om vidta tekniska åtgärder eller att anskaffa särskild utrustning för att att ändra den fysiska miljön och därmed minska belastningen för den enskilde. Ytterligare åtgärder kan att ändra arbetsinnehållet eller vara arbetsorganisationen. Inriktningen bör att den anställde skall vara beredas fortsatt arbete hos arbetsgivaren. Vidare regleras i 22 kap. bl.a. försäkringskassomas övergripande

samordningsansvar för rehabiliteringsverksamheten.

Försäkringskassoma har dessutom, enligt kapitlet, ett generellt ansvar för den enskildes rehabiliteringsbehov klarläggs och för att att erforderliga åtgärder vidtas så att rehabiliteringen blir effektiv. Vidare uttalas försäkringskassan skall, den försäkrade medger det, i att om arbetet med rehabiliteringen samverka med hans arbetsgivare och

arbetstagarorganisation, hälso- och sjukvården, socialtjänsten samt

arbetsmarknadsmyndighetema och andra myndigheter som kan vara berörda. Försäkringskassan skall därvid verka för att dessa, var och en inom sitt verksamhetsområde, vidtar de åtgärder behövs för en som effektiv rehabilitering den försäkrade. av Lagregleringen i 22 kap. kompletteras av bl.a. förordningen 1991:1321 om rehabiliteringsersättning. Som framgår har försäkringskassorna ett tillsynsansvar för ovan arbetsgivarens rehabilitering i individuella fall. Kassoma har dock inga sanktioner att ta till vid uppenbara brott mot rehabiliteringsföreskriftema från arbetsgivares sida. en Försäkringskassoma kan dock anmäla arbetsgivare som bryter mot rehabiliteringsföreskriftema till yrkesinspektionen, varigenom det

uppkommer sanktionsmöjligheter.

Överväganden och förslag 101

7.1.4 Våra slutsatser beträffande förekomsten

dubbelreglering

7.1.4.1 Redan anställda äldre personer och personer med nedsatt

arbetsförmåga

Redan genom de ändringar som trädde i kraft år 1986, varigenom skyddskommittén kom att få ett ansvar att verka för en på lämpligt sätt organiserad arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet, kom anpassningsverksamheten för redan anställda att regleras genom två lagar; arbetsmiljölagen och främjandelagen se prop. 1990/912140 s. 47. Detta ansvar för skyddskommittén var dock naturligtvis inte ett arbetsgivaransvar; skyddskommittén är ett partssammansatt

organ som har en medbestämmandefunktion i arbetsmiljöfrågor. Genom skrivningen att skyddskommittén skulle "verka för arbetsanpassningsoch rehabliteringsinsatser för anställda markerades att dessa frågor i första hand skulle hanteras medbestämmandefrågor i

som organisationen. Därmed underströks att frivilligheten var det avgörande inslaget i denna verksamhet. Det kan också konstateras att den praktiska funktionen vad gällde arbetsanpassning och rehabilitering i stor utsträckning var beroende av engagemanget hos de människor som sysslade med skyddskommitténs arbete i rehabiliterings- och anpassningsverksamheten.

Departementschefen anförde i propositionen om arbetsmiljö och rehabilitering prop. 1990/912140 48 inför 1991 års ändring i

s. arbetsmiljölagen såvitt avser ansvarsfördelningen bl.a följande.

Även 1986 års bestämmelse skyddskommitténs för anpassnings-

om om ansvar

och rehabiliteringsfrågorna kan ha medverkat till att frågorna uppmärksammats

mer och att insatserna ökat, så har den också inneburit oklarheter i fråga om

ansvarsfördelningen. Oklarheten gäller både arbetet med frågorna internt inom

företag och förvaltningar och i myndigheternas arbete. ...

Det nya systemet måsteutformas såatt det underlättar samverkan samtidigt

som det så långt är möjligt klargör rollfördelningen mellan arbetsgivaren och

de olika samhällsorganen. Det är också viktigt att ansvarsfördelningen inte

utformas såatt den enskilde riskerar att hamna mellan olika stolar.

Genom de ändringar som genomfördes i arbetsmiljölagen år 1991 har arbetsgivaren fått ett tydligt och lagfäst ansvar för att det i dennes verksamhet skall finnas på lämpligt sätt organiserad

en arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet för att arbetsgivaren

102 Överväganden och förslag

skall kunna fullgöra de uppgifter som åligger denne enligt arbetsmiljölagen och 22 kap. lagen om allmän försäkring. Bestämmelsen i arbetsmiljölagen om anpassnings- och rehabiliteringsverksamhet utgör, som framgått ovan, ett komplement till det rehabiliteringsansvar som arbetsgivaren har för den enskilde arbetstagaren enligt 22 kap. lagen allmän försäkring.

Genom 1991 års ändring i arbetsmiljölagen kan det sägas att även arbetsgivaransvaret för anpassningsverksamheten för de anställda uttryckligen kommit att regleras genom två lagar, under förutsättningsom tidigare framhållits att arbetsgivarens ansvar aktualiseras genom

ett agerande från arbetsmarknadsmyndighetemas sida.

De krav beträffande arbetsanpassning etc. för redan anställda som kan ställas på arbetsgivaren med stöd av främst arbetsmiljölagen, inbegripet lagens sanktionssystem, motsvarar än väl de krav som i

mer

avseende kan ställas på arbetsgivaren med stöd av en samma tillämpning av främjandelagen. Om termen dubbelreglering nu används, kan sägas att dubbelreglering föreligger beträffande redan anställda äldre arbetstagare och arbetstagare med nedsatt arbetsfönnåga, dvs. sådana arbetstagare som avses i bl.a. 8 § första stycket l och 2 främjandelagen.

Vad särskilt beträffar arbetsgivarens ansvar för sådana äldre arbetstagare eller arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga som i sitt arbete börjat få anpassningssvårigheter olika slag, dvs. sådana

av arbetstagare i 8 § första stycket kan tilläggas bl.a.

som avses följande. En arbetstagare som inte klarar av sitt arbete eller har en nedsatt arbetsförmåga på grund sjukdom, har ett förstärkt

av anställningsskydd i jämförelse med andra arbetstagare. I princip innebär detta anställningsskydd att sjukdomen som sådan inte utgör grund för uppsägning. Vid bedömningen av om en arbetsgivare har saklig grund för uppsägning beaktas lagstiftningens krav på

om rehabiliteringsinsatser är uppfyllda. På detta sätt kan det sägas föreligga ett samspel mellan å sidan reglerna om rehabiliteringsansvar i

ena arbetsmiljölagen och å andra sidan lagen anställningsskydd. Vad

om gäller lagen anställningsskydd kan vidare beaktas att en

om arbetstagare har nedsatt arbetsförmåga och på grund därav

som som beretts särskild sysselsättning hos arbetsgivaren, skall få företräde till fortsatt arbete oberoende turordningen. Här skall dock tilläggas att

av vissa kategorier arbetstagare genom en bestämmelse i lagen om

av anställningsskydd l § andra stycket har undantagits från dess tillämpning. Detta gäller bl.a. de som anvisats beredskapsarbete eller skyddat arbete. Dessa arbetstagare torde dock ha ett visst skydd mot diskriminerande uppsägningar eller avskedanden genom den allmänna

Överväganden och förslag 103

rättsgmndsatsen att en arbetsgivares handlande mot arbetstagare inte

en får strida mot lag eller god sed på arbetsmarknaden avsnitt 3.2.2.

7.1.4.2 Äldre arbetssökande och arbetssökande med nedsatt

arbetsförmåga

Vad därefter gäller de äldre personer och med nedsatt

personer arbetsförmåga som ännu inte kommit att erhålla arbete, dvs. de får

som anses vara arbetssökande, gör vi följande bedömning.

Arbetsmiljölagen gäller enligt l kap. 2 med visst där stadgat undantag, varje verksamhet i vilken arbetstagare utför arbete för arbetsgivares räkning. Lagen är alltså enligt sin lydelse tillämplig på den redan anställde; alltså inte arbetssökande. Något motsvarande

en stöd etc. genom arbetsmiljölagen föreligger alltså inte för arbetssökande. I och för sig kan det så att generella krav på

vara insatser som avlastar arbetstagarna och gör arbetet mindre tungt, som t.ex. hissar, även förbättrar anställningsmöjlighetema för de arbetssökande som är äldre eller är arbetshandikappade. Som vi redogjort för ovan finns det vidare uttalanden i förarbetena till arbetsmiljölagen, enligt vilka arbetsmiljölagen i princip innebär vissa skyldigheter för arbetsgivaren att vidta anpassningsåtgärder riktar

som sig till ännu inte anställda. Det kan dock inte med stöd

av arbetsmiljölagstiftningen ställas sådana krav på arbetsgivaren

om anpassning av arbetsförhållandena för arbetssökande att kraven kan anses motsvara de krav som kan ställas på arbetsgivaren med stöd av en tillämpning främj andelagen.

För äldre arbetssökande och arbetssökande med nedsatt arbetsfönnåga, dvs. de omfattas 8 § första stycket 3

grupper som av främjandelagen, föreligger alltså inte någon dubbelreglering motsvarande den vi funnit föreligger för redan anställda.

som

En annan sak är att det genom regeringens förslag till lag förbud

om mot diskriminering i arbetslivet med funktionshinder prop.

av personer l997/98:179 föreslås att det kan vara fråga direkt diskriminering

om att vid anställning, befordran eller uttagning till utbildning för befordran inte vidta skäliga stöd- och anpassningsåtgärder. Detta lagförslag berörs i följande avsnitt.

104 Överväganden och förslag

7.2 Konsekvenser av dubbelregleringen

Utredningens förslag: Reglerna anställningsfrämjande åtgärder om skall ändras till att omfatta endast arbetssökande, dvs. äldre arbetssökande och arbetssökande med nedsatt arbetsfönnåga. Med hänsyn till denna ingripande förändring skall reglerna inordnas i en lag; lag åtgärder för att främja anställning av vissa ny om arbetssökande. Varselreglema skall i samband med denna förändring inordnas i lag; lag varsel vid driftsinskränkning. en annan ny om

Utredningen har då att ta ställning till vilka konsekvenser den ovan nämnda dubbelregleringen beträffande redan anställda äldre arbetstagare och arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga bör få för främj andelagens anställningsfrämj ande regler. Det är utredningens uppfattning att dubbelregleringen redan i sig medför att det varken kan nödvändigt eller lämpligt att ha kvar de anses anställningsfrämjande reglerna för redan anställda äldre personer eller med nedsatt arbetsfönnåga. Härtill kan följ ande beaktas. personer Erfarenheterna främjandelagen har varit att de av anställningsfrämjande reglerna haft liten direkt betydelse för

sysselsättningsmöjlighetema för med funktionshinder. De

personer nämnda reglerna har, vilket framgår bl.a. den i avsnitt 5 redovisade av enkätundersökningen, rent faktiskt använts mycket sällan och i princip inte alls under år. Reglerna har dock i och för sig utgjort ett stöd senare i länsarbetsnämndemas verksamhet. I den utredningen i delbetänkandet föreslagna av diskrimineringslagen ingår bestämmelse varigenom arbetsgivaren en kan fällas till för direkt diskriminering arbetsgivaren inte ansvar om vidtar skäliga stöd- och anpassningsåtgärder i bl.a. ett bestående anställningsförhållande. Regeringen har i propositionen 1997/981179 föreslagit skyldigheten för arbetsgivaren att vidta stöd- och att anpassningsåtgärder för att undgå för diskriminering, i ansvar arbetstagarfallen bör begränsas till förutom när arbetstagaren att avse arbetssökande endast beslut befordran och beslut om anses som - om till utbildning för befordran. Även den utformning uttagning genom utredningens lagförslag i det aktuella hänseendet kommit att få som nu regeringens förslag till lag föreligger således skyldighet för genom en arbetsgivaren vid för diskriminering vidta stöd- och att ansvar anpassningsåtgärder för vissa arbetstagare med funktionshinder. Vad därefter gäller äldre arbetssökande och arbetssökande med nedsatt arbetsförmåga har vi, redogj orts för, funnit att det för som ovan dessa inte föreligger någon dubbelreglering i relation till personer

SOU 1998: 107 Överväganden och förslag 105

arbetsmiljölagstiftningen motsvarande den för redan anställda. Utredningen har då att ta ställning till vad som bör gälla för dessa arbetssökande.

Det kan konstateras att de anställningsfrämjande reglerna inte heller för dessa personer har kommit att faktiskt tillämpas i någon större utsträckning.

Med de regler skäliga stöd- och anpassningsåtgärder som nu

om föreslås i regeringens proposition kan det ifrågasättas om reglerna avseende arbetssökande i främjandelagen behövs. Vi anser dock att det finns skäl som talar för detta. Det kan särskilt beaktas att målgrupperna för de olika lagstiftningama inte är identiska. Främjandelagens målgrupp består äldre och med arbetshandikapp,

av personer personer medan diskrimineringslagens målgrupp är funktionshindrade. Härtill kommer att möjligheten för arbetsmarknadsmyndighetema att överlägga med arbetsgivare och, enligt vårt lagförslag, i framtiden

en även förelägga arbetsgivare att vidta vissa åtgärder omfattar mer

en generella åtgärder jämfört med skyldigheten i diskrimineringslagstiftningen som avser en enskild person. En möjlighet att ålägga en arbetsgivare att främja anställning är mer att likna med de aktiva åtgärder en arbetsgivare är skyldig att vidta

som enligt jämställdhetslagen.

Vi föreslår således att reglerna om anställningsfrämjande åtgärder ändras till att omfatta endast arbetssökande, dvs. äldre arbetssökande och arbetssökande med nedsatt arbetsförmåga. Med hänsyn till denna ingripande förändring anser vi att reglerna bör flyttas över till en ny lag; lag åtgärder för att främja anställning vissa arbetssökande.

om av Varselreglerna bör i samband med denna förändring också inordnas i

varsel vid driftsinskränkning. en ny lag; lag om

Här kan tilläggas följande. I samband med att anpassningsverksamheten för redan anställda år 1986 fördes in under skyddskommitténs ansvarsområde, uttalade lagstiftaren att arbetsförmedlingarna skulle kunna koncentrera sina insatser på de

nu sökande, saknar arbete. Främjandelagen är arbetsförmedlingens

som instrument för att främja nyrekrytering till arbetsställena av äldre och arbetshandikappade arbetssökande 1984/85:89 s. 65.

se prop.

Avsikten med den lagen är att den skall bli ett verksamt

nya instrument för arbetsmarknadsmyndighetema i strävandet att öka antalet nyanställningar äldre arbetssökande och arbetssökande med

av nedsatt arbetsförmåga. Varken Arbetsmarknadsverkets eller de fackliga organisationernas stora roll för aktiv tillämpning lagen kan här

en av överskattas. Det är dock naturligtvis så att den nya lagen även om den tillämpas aktivt inte kan lösa sysselsättningsproblemen för de

ensam arbetssökande lagen omfattar. Vid sidan av lagen erfordras olika

som

106 Överväganden och förslag

former av insatser och stöd för dessa särskilt utsatta grupper. Här kan erinras bl.a. den stora betydelse som anställning med lönebidrag har

om för möjligheterna att främja anställning av arbetshandikappade. Med den lag beträffande anställningsfrämjande åtgärder som vi nu föreslår, får det dock anses falla utanför ramen för utredningens uppdrag att närmare gå in på och komma med förslag beträffande åtgärder för att allmänt främja anställningsmöjlighetema för de aktuella grupperna.

7.3 Förslag till lag

7.3.1 Inledning

Den lag med regler anställningsfrämjande åtgärder som vi nu

om föreslår är i stora delar utformad med främjandelagen förebild.

som Främjandelagen är således att se som en direkt föregångare till den föreslagna lagen. Tanken är också att förarbetena till främjandelagen i största möjliga utsträckning skall kunna tjäna till vägledning även vid tillämpningen av den nya lagen.

Den grundläggande tanken i främjandelagen är att trepartssamverkan skall förekomma mellan arbetsgivaren, de fackliga organisationerna och samhällets arbetsmarknadspolitiska i första

organ, hand länsarbetsnämnderna och i andra hand Arbetsmarknadsstyrelsen. Arbetsmarknadsmyndigheterna skall vid överläggningar med arbetsgivare och berörda organisationer diskutera vilka åtgärder som kan behöva vidtas i syfte att skapa bättre möjligheter för äldre och arbetshandikappade arbetstagare att behålla eller erhålla anställning på den öppna arbetsmarknaden. överläggningar enligt främj andelagen kan hållas, förutom inför Arbetsmarknadsstyrelsen, inför länsarbetsnämnden eller den nämnden förordnar, exempelvis en tjänsteman vid den lokala arbetsförmedlingen. Det sistnämnda innebär att främjandelagen tar sikte även på överläggningar i företagsvisa anpassningsgrupper etc.

Vad beträffar utvecklingen de s.k. anpassningsgruppema kan

av följande nämnas. Under 1970-talet utgjorde främjandelagen en utgångspunkt för dessa grupper. Arbetsförmedlingen medverkade aktivt i anpassningsgruppema på arbetsstället. De grupper som bedrevs i trepartssamverkan arbetsgivare, fackliga företrädare och

arbetsförmedlingen arbetsförmedlingens organ för att främja

- var äldres och handikappades möjligheter att få och behålla ett arbete. I praktiken kom dock mest att omfatta interna omplaceringar.

grupperna

SOU 1998: 107 Överväganden och förslag 107

År 1986 ändrades, vi tidigare redogjort för, reglerna

som om arbetsanpassning i arbetsmiljölagen, varigenom skyddskommittéema kom att få ett ansvar att "verka för" att det på arbetsstället bedrevs

en på lämpligt sätt organiserad arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet. I förarbetena inför ändringen prop. 1984/84:89 s. 64 uttalade föredraganden att det egentliga arbetet dock borde kunna bedrivas i partssammansatta anpassningsgrupper, under skyddskommitténs överinseende. Föredraganden anförde vidare prop. s. 65 att den föreslagna ändringen i arbetsmiljölagen medförde ett åliggande för parterna på arbetsstället att verka för att redan anställda skulle omfattas av arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamheten. Arbetsförmedlingen skulle nu kunna koncentrera sin insatser på de sökande som saknade arbete. Härvid anfördes bl.a. följande.

Främjandelagen är arbetsförmedlingens instrument för att främja nyrekrytering

till arbetsställena av äldre och arbetshandikappade arbetssökande. De här

framlagda förslagen om arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet för

redan anställda innebär inte någon ändring av arbetsförmedlingens

anställningsfrämjande uppgifter enligt främjandelagen. Som AMS har anfört i

sitt remissyttrande är det arbetsförmedlingens främsta uppgift i

anpassningsgruppen att tillsammans med parterna verka för att handikappade

och äldre får arbete på den öppna arbetsmarknaden.

Vid riksdagsbehandlingen förutsattes också att arbetsförmedlingen och föräkringskassan skulle kunna få delta i överläggningar med partsorgan på arbetsplatsen om rekryteringar av äldre och handikappade Socialutskottets betänkande SoU 1984/85:13 9.

Genom de ändringar som år 1991 genomfördes i arbetsmiljölagen har arbetsgivaren fått ett lagstadgat för anpassnings- och

ansvar rehabiliteringsverksamheten. Att det dock fortfarande ingår i skyddskommitténs uppgift att behandla dessa frågor framgår 6 kap.

av 9 § arbetsmiljölagen. Skyddskommitténs ansvar i dessa frågor skall vara policyskapande, planerande, pådrivande och uppföljande. Ansvaret för att lämplig anpassningsverksamhet finns, ligger dock på arbetsgivaren.

Anpassningsgmpper i traditionell mening förekommer knappast alls idag. Annan verksamhet med samma syfte förekommer dock. Vad som i förarbetena anförts om de traditionella anpassningsgruppema får, i den mån det låter sig göras och är lämpligt, tillämpas på idag förekommande organ för anpassningsverksamhet; både när det gäller främjandelagen och den föreslagna efterföljaren. För att den anpassningsgrupp etc. som finns hos arbetsgivaren skall få laglig

en prägel, med de befogenheter som anges i gällande lag och föreslagen

108 Överväganden och förslag

lag, krävs emellertid att länsarbetsnämnden har förordnat någon att medverka i gruppen.

Beträffande våra förslag till förändringar av de anställningsfrämjande reglerna, kan sammanfattningsvis nämnas följande.

Den största förändringen gentemot gällande lag består i att den föreslagna lagen omfattar endast äldre arbetssökande och arbetssökande med nedsatt arbetsförmåga; alltså inte redan anställda äldre eller med nedsatt arbetsförmåga.

personer personer

En annan förändring är att det föreslås att det s.k. arbetsförmedlingstvånget utmönstras, dvs. att någon motsvarande bestämmelse inte införs i den nya lagen. Det föreslås vidare att det skall införas möjlighet att vitesförelägga arbetsgivaren att vidta åtgärder

en för att främja anställning av äldre arbetssökande och arbetssökande med nedsatt arbetsförmåga. Möjligheten att meddela ett sådant vitesföreläggande kan i viss mån anses träda i stället för möjligheten att förordna arbetsförrnedlingstvång. Denna möjlighet att förelägga vid

om vite kommer vidare att ersätta den föreliggande möjligheten att

nu meddela anvisningar. Avsikten är att möjligheten att meddela föreläggande vid vite dels skall kunna resultera i förbättrade möjligheter för de personer som omfattas av den föreslagna lagen att erhålla anställning, dels skall kunna fylla en preventiv funktion.

Vi föreslår att endast länsarbetsnämnden skall ha befogenhet att meddela vitesförelägganden. Arbetsmarknadsstyrelsen huvudsakliga uppgifter enligt den lagen kommer att att efter överklagande

nya vara överpröva länsarbetsnämndens beslut om vitesföreläggande samt att hålla branschöverläggningar och med anledning därav meddela anvisningar för branscher eller delar därav.

Genom Våra förslag kommer det huvudsakliga ansvaret för

tillämpningen av de anställningsfrämjande reglerna och tyngdpunkten i

ärendehanteringen att i högre grad än tidigare ligga på länsarbetsnämnden. Ärendehanteringen torde samtidigt bli förenklad. Vidare renodlas Arbetsmarknadsstyrelsens roll.

Arbetsmarknadsstyrelsens beslut i ärenden om vitesföreläggande skall enligt den nya lagen få överklagas hos länsrätt. Därigenom har vi efterkommit den allmänna strävan att befria regeringen från förvaltningsärenden.

Vi redogör nännare för de olika förslagen i de avsnitt som följer. För att få största möjliga överensstämmelse mellan de nu gällande

anställningsfrämjande reglerna och de föreslagna och därmed kunna låta förarbetena till främjandelagen tjäna till vägledning i så stor omfattning möjligt vid tillämpningen av den nya lagen, har vi valt

som

Överväganden och förslag 109

att i största möjliga utsträckning behålla de begrepp etc. som främj andelagen innehåller.

När vi endast har gjort en språklig översyn av bestämmelserna, alltså gjort ändringar utan att med detta avse att bestämmelsen i fråga skall få ändrad innebörd, har vi inte kommenterat översynen.

7.3.2 Lagens ändamål

Utredningens förslag: Lagen skall ha till ändamål att främja

anställning äldre arbetssökande och arbetssökande med nedsatt

arbetsförmåga.

Främjandelagens anställningsfrämjande regler som omfattar arbetssökande föreslås i förhållandevis stor utsträckning bli överflyttade till lagen. Reglerna för arbetssökande skall ha

den nya

syfte i den föreslagna lagen som i den nu gällande lagen, dvs. samma att främja anställning äldre arbetssökande och arbetssökande med

av nedsatt arbetsförmåga. I ändamålsbestämmelsen lyfts detta renodlade syfte fram, vilket kan antas minska risken för att den föreslagna lagen förväxlas med den nu gällande.

Vi att det inte heller i den föreslagna lagen bör anges vilka

anser arbetssökande är att betrakta äldre eller som kan anses ha

som som nedsatt arbetsfönnåga, utan att uttalandena i främjandelagens förarbeten även fortsättningsvis skall vara vägledande. I den allmänna motiveringen prop. 1973:129 215 anför departementschefen

s. följande.

Som utredningen funnit bör skyddet alltså tillkomma endastdem som grund

sitt handikapp fått sin arbetsförmåga nedsatt. En handikappads

arbetsförmåga kan emellertid vara nedsatt i förhållande till vissa men inte

andra arbetsuppgifter. Skyddet bör därför reserverasför dem som vid en given

tidpunkt har svårigheter att behålla eller erhålla anställning på grund av sin

nedsatta arbetsförmåga. Vad som föranlett nedsättningen i arbetsförmågan

saknar enligt min mening betydelse. Det kan röra sig om fysiska, psykiska eller

intellektuella funktionsnedsättningar. Lagen bör även kunna tillämpas

arbetstagare som fått sin arbetsförmåga nedsatt på grund av omständigheter av

social natur. Avgörande för lagens tillämpningsområde är om möjligheterna för

handikappade att utföra en meningsfull sysselsättning kan ökas genom att

arbetsuppgifter och arbetsmiljö anpassastill derassärskilda förutsättningar.

I specialmotiveringen prop. s. 294 anförs bl.a. följande.

Som jag anförde vid tillkomsten av 1971 års sysselsättningslag kan

svårigheterna arbetsmarknaden för den äldre arbetskraften sätta in vid

varierande åldrar, beroende t.ex. arbetstagarnas utbildning och

yrkeserfarenhet, näringsstrukturen i regionen etc. I fråga om arbetstagaremed

nedsatt arbetsförmåga har jag i den allmänna motiveringen ... anfört att

nedsättningen arbetsförmågan kani medföra svårigheter att behålla eller erhålla

anställning i vissa men inte i andra fall. Slutsatsen härav blir att det i lagen inte

kan närmare anges vilka arbetstagare som omfattas av lagen. Denna bör bli

tillämplig på alla arbetstagare, som vid en given tidpunkt grund av ålder

eller nedsatt arbetsförmåga har svårigheter att behålla eller erhålla anställning

på den öppna arbetsmarknaden eller som kan antas få sådana svårigheter, om

inte särskilda åtgärder vidtas. Bedömningen härav får i sista hand utföras av

arbetsmarknadsmyndighetema.

7.3.3 att lämna

Skyldigheten uppgifter

Utredningens förslag: Länsarbetsnämnden skall även fortsättningsvis kunna förelägga en arbetsgivare att lämna uppgifter. Skyldigheten skall dock inte längre omfatta uppgift om arbetstagarnas nationalitet eller uppgift om förekomsten av tidsbegränsade anställningar. Ett föreläggande att lämna uppgift skall få meddelas först sedan en uppmaning att lämna uppgift riktats till arbetsgivaren och arbetsgivaren inte rättat sig efter denna uppmaning. Ett föreläggande skall, liksom nu, få förenas med vite.

Enligt 7 § första stycket 1 främjandelagen får länsarbetsnämnden förelägga arbetsgivaren att lämna uppgift om arbetsstyrkans storlek och sammansättning med avseende på arbetstagarnas ålder, kön, nationalitet och huvudsakliga arbetsuppgifter.

Såsom redogjorts för i avsnitt 4.4. skall de uppgifter som hämtas in, enligt förarbetena prop. 1973:129 s. 294 f., utgöra underlag för länsarbetsnämndens bedömning om överläggningar bör tas upp med arbetsgivaren beträffande åtgärder för att främja anställning äldre

av arbetstagare eller arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga, se 8 Sådana uppgifter kan även behövas för att nämnden skall kunna kontrollera att de åtgärder som överenskommits vid sådana överläggningar blir genomförda.

Vilka uppgifter som i ett visst fall skall infordras måste enligt förarbetena bli beroende det ändamål för vilket uppgifterna skall

SOU 1998: 107 Överväganden och förslag lll

användas. Vid infordrandet skall alltid beaktas att arbetsgivaren inte förorsakas större besvär än vad som är nödvändigt. Såsom tidigare anförts bygger avgränsningen i första stycket l av vilka uppgifter som kan infordras, på avgränsningen i föregångaren till främjandelagen, dvs. lagen 1971:202 om vissa åtgärder för att främja sysselsättning äldre arbetstagare på den öppna arbetsmarknaden av sysselsättningslagen. Enligt vår mening bör skyldigheten att lämna uppgift till länsarbetsnämnden inte längre omfatta den i första stycket l omnämnda uppgiften nationalitet dvs. medborgarskap; inte nationell härkomst etc.. Även uppgiften i ett större sammanhang kan bidra till om en bättre helhetsbild arbetsgivarens personalpolitik, kan det knappast av att länsarbetsnämnden behöver ha kännedom om uppgiften. anses nu Vårt främsta skäl till att vi att ändring här bör ske, är dock att anser en det vi att det kan direkt olämpligt att vid vite förelägga en anser vara arbetsgivare att lämna uppgifter indirekt kan leda till en som integritetskränkande kartläggning av arbetstagarnas etniska tillhörighet. Enligt 7 § första stycket 4 kan länsarbetsnämnden förelägga en arbetsgivare att lämna uppgift förekomsten tidsbegränsade om av anställningar. Här kan följande anmärkas. Sistnämnda led i första stycket lades till år 1982 för att underlätta länsarbetsnärrmdens tillämpning den upphävda 14 § främjandelagen se prop. av numera l 98 82:7 l s. 161. Sistnämnda författningsrum gav länsarbetsnämnden befogenhet att meddela föreskrifter inskränkte som arbetsgivarens rätt att sluta avtal på begränsad tid, bl.a. då detta skedde i strid mot lagen anställningsskydd. Till följd av att en ny om anställningsforrn överenskommen visstidsanställning infördes i - lagen anställningsskydd, upphävdes 14 § främjandelagen SFS om 1996:1425, gällande fr.o.m. den l januari 1997. I propositionen inför denna lagändring prop. l996/97:l6 37 hänvisades till 1992 års s. arbetsrättskommittés enkätundersökning med resultat presenterade i kommitténs betänkande SOU 1994:141. Beträffande tillämpningen av 14 § samtliga länsarbetsnärrmder att bestämmelsen inte hade uppgav tillämpats, i vart fall inte under de senaste tio åren. Regeringen ansåg att 14 då den förlorat sin praktiska betydelse, borde upphävas i stället för att omarbetas. Eftersom 7 § första stycket 4 främjandelagen infördes på grund av 14 § och denna upphävts, och då det inte synes finnas skäl att ändå behålla bestämmelsen, föreslår vi att bestämmelsen utgår. Enligt vår mening bör ett föreläggande att lämna uppgift få meddelas först sedan uppmaning att lämna uppgift riktats till en arbetsgivaren och arbetsgivaren inte rättat sig efter denna uppmaning.

112 Överväganden och förslag

Vi föreslår att det i den nya lagen införs en regel med denna innebörd se den föreslagna 2 §.

I enlighet med vad som nu gäller enligt 7 § andra stycket främjandelagen föreslås att ett föreläggande skall kunna förenas med vite. Vi föreslår dock att regeln beträffande vite flyttas över till en paragraf gällande vitesföreläggande enligt den nya lagen 6 § lagförslaget.

Vi föreslår vidare att bestämmelsen i 7 § andra stycket om att arbetsgivaren samt berörda arbetstagarorganisationer skall beredas tillfälle att yttra sig innan ett föreläggande meddelas flyttas över till nyss nämnda paragraf gällande vitesföreläggande.

7.3.4 Skyldigheten att överlägga

Utredningens förslag: En arbetsgivare skall även fortsättningsvis

vara skyldig att överlägga med länsarbetsnämnden eller den

nämnden förordnar om anställning av äldre arbetssökande eller

arbetssökande med nedsatt arbetsförmåga åtgärder för att

samt om

främja sådan anställning. Överläggningarna skall syfta till att en

överenskommelse träffas.

Bland de gällande anställningsfrämjande reglerna intar 8 § främj andelagen en central position.

Författningsrummet reglerar bekant de överläggningar som kan

som hållas inför länsarbetsnämnden eller någon som nämnden därtill förordnat", exempelvis tjänsteman vid den lokala

en arbetsförmedlingen. Bestämmelsen tar således sikte både på överläggningar i länsarbetsnämnden och överläggningar i företagsvisa anpassningsgrupper etc. Vi har redan framhållit att vad som i förarbetena anförts om de traditionella anpassningsgrupperna naturligtvis får, i den mån det låter sig göras och är lämpligt, tillämpas på idag förekommande organ för arbetsanpassning. För att den anpassningsgrupp eller motsvarande grupp eller organ som kan finnas hos arbetsgivaren skall få en laglig prägel", med de befogenheter som

i gällande lag och föreslagen lag, krävs dock att anges länsarbetsnämnden har förordnat någon att medverka i gruppen.

Vad beträffar innehållet i 8 § främjandelagen och tillämpningen av den nu gällande bestämmelsen kan bl.a. följande nämnas.

Några särskilda förutsättningar behöver inte vara uppfyllda för att arbetsgivaren skall vara skyldig att delta i överläggningar enligt 8

SOU 1998: 107 Överväganden och förslag 113

Enligt förarbetena prop. 1973:129 s. 296 torde eventuellt erforderliga åtgärder i första hand böra diskuteras i företagets anpassningsgnipp, om en sådan finns. Först när en lösning inte kan uppnås i samförstånd bör det bli aktuellt för Arbetsmarknadsverkets representant i gruppen att hänskjuta ärendet till länsarbetsnämnden för överläggningar. Nämnden kan även i andra fall, exempelvis efter framställning av en facklig organisation eller handikapporganisation, finna anledning att ta ett ärende behandlats i

upp som en anpassningsgrupp. Vidare kan det någon gång vara påkallat att en nämnd tar upp överläggningar med en arbetsgivare om vissa frågor som inte dessförinnan varit föremål för diskussion i anpassningsgruppen. Enligt förarbetena torde detta bli aktuellt främst beträffande frågor av mer övergripande natur eller annars av principiellt intresse eller i sådana fall där arbetsgivaren visat sig ointresserad att delta i sakliga diskussioner i anpassningsgnippen.

Där anpassningsgrupper saknas får överläggningama föras direkt inför länsarbetsnämnden. Den utredning som länsarbetsnämnden kan inhämta enligt 7 § främj andelagen eller som nämnden på annat sätt kan få tillgång till, utgör i dessa fall underlag för nämndens bedömningar om anledning finns att ta upp överläggningar med en arbetsgivare enligt denna lag.

Det har överlämnats till länsarbetsnämndema att med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall avgöra om anledning finns till överläggningar enligt främjandelagen.

Vad som ovan anförts i detta avsnitt, beträffande 8 § främjandelagen och tillämpningen av bestämmelsen, bör äga motsvarande tillämpning vad gäller den föreslagna 3 Vi anser dock att det i förtydligande syfte bör anges i lagtexten att överläggningama skall syfta till att det träffas en överenskommelse.

I enlighet med vad angetts i förarbetena till främjandelagen

som prop. s. 297 får det förutsättas att en facklig organisation eller handikapporganisation som framställer önskemål om överläggningar enligt lagen också kan få till stånd att sådana inleds, om tillgängliga resurser medger det.

Med anledning förarbetsuttalanden till främj andelagen bör vidare

av följande gälla för den föreslagna bestämmelsen.

överläggningar enligt den föreslagna lagen kan aktualiseras när förhållandena för någon viss äldre arbetssökande eller arbetssökande med nedsatt arbetsförmåga påkallar det. Det kan också finnas skäl att ta upp överläggningar när särskilda åtgärder behöver vidtas mer generellt för att öka möjligheterna för sådana arbetssökande som nu nämnts att erhålla anställning hos en arbetsgivare. Målet för överläggningama blir med den nya lagens målgrupp att åstadkomma att

114 Överväganden och förslag

anställningsmöjlighetema för äldre personer och personer med nedsatt arbetsförmåga hos arbetsgivaren blir tillfredsställande. Liksom tidigare kan alla tänkbara lösningar härvid diskuteras. Så länge lösningar uppnås i samförstånd bör dessa kunna hämtas från ett praktiskt taget obegränsat fält åtgärder se prop. 220 och 296 f.. Självfallet

av s. måste dock diskussionen föras mot bakgrund av vad som är praktiskt möjligt att åstadkomma och vad som rimligen kan krävas av arbetsgivaren.

Överläggningama kommer, med den nya lagens målgrupp, att motsvara vad som nu gäller enligt 8 § första stycket Därmed kommer överläggningama att kunna gälla frågor om nyanställning av vissa äldre arbetssökande eller arbetssökande med nedsatt arbetsförmåga

ökad rekrytering av sådana arbetssökande mer allmänt, liksom eller av åtgärder för att främja sådan anställning se första stycket 3 och prop. s. 298.

En viss begränsning följer dock genom vårt förslag att helt utmönstra den föreliggande möjligheten att meddela s.k.

nu kvoteringsanvisningar se nedan avsnitt 7.3.5.2. Att sådana anvisningar enligt vårt lagförslag inte kan meddelas, bör naturligtvis beaktas när länsarbetsnämnden bestämmer ramen för överläggningama och vad dessa skall syfta till. På motsvarande sätt bör det, liksom vad gäller särskilt has i åtanke att överläggningama skall föras utifrån

nu, vad som rimligen kan krävas av arbetsgivaren.

En modell vid överläggningar med arbetsgivare för att öka rekryteringen arbetshandikappade och äldre skulle, enligt vår

av mening, kunna vara att försöka förmå arbetsgivaren att göra en inventering möjliga placeringar för arbetshandikappade och äldre i

av arbetsgivarens verksamhet, och sedan låta arbetsförmedlingen i första hand få anvisning till dessa platser. Även här har de fackliga

ge organisationerna möjlighet att medverka och påverka.

Vi har redan framhållit att det i första hand bör eftersträvas att finna lösningar i samförstånd. Vad beträffar eftersträvandet sådana

av lösningar och farhågoma om vad denna inställning skulle kunna medföra, anförde departementschefen i propositionen 218 ff. bl.a. följande.

Flera remissinstanser instämmer i utredningens uttalanden att

samförståndslösningar skall eftersträvas och att rimligt hänsynstagande till alla

berörda parter skall ske. Några handikapporganisationer är dock kritiska och

anser att dessa synpunkter överbetonats. Enligt deras mening kommer en

uppmaning om restriktivitet i tillämpningen av de tvångsmöjligheter som lagen

erbjuder inte att kunna erbjuda någon nämnvärd förbättring av de handikappades

nuvarande situation på arbetsmarknaden. För egen del vill jag understryka vad

SOU 1998: 107 Överväganden och förslag 115

jag anförde vid införandet av 1971 års sysselsättningslag, nämligen att det är viktigt att de parter, som närmast berörs av ifrågavarande problem, blir ense vid överläggningarna om hur dessa problem lämpligast bör lösas. Av utomordentlig vikt är givetvis också, att de fackliga organisationerna från början kopplas i de överläggningar som sker. Det bör alltså vara fråga om överläggningar mellan tre parter, arbetsmarknadsmyndighetema, arbetsgivare och de fackliga organisationerna. Gemensamt accepterade lösningar som genomförs i samverkan mellan arbetsmarknadsmyndigheter, arbetsgivare och arbetstagare utgör enligt min mening den bästa garantin för att tillfredsställande resultat skall nås. Jag delar alltså utredningens uppfattning att alla ansträngningar bör göras för att lösa problemen i samförstånd. Pâ grund av de erfarenheter som föreligger från den hittills bedrivna verksamheten för en förbättring av den äldre arbetskraftens sysselsättningsmöjligheter har jag också goda förhoppningar, att det i flertalet fall skall visa sig möjligt för berörda parter att komma överens och att tvångsmedel skall behöva komma ifråga endasti mera sällsynta fall.

Vad jag nyss framhöll om vikten av frivillig samverkan innebär emellertid inte att arbetsmarknadsmyndighetema i de fall, när det visar sig omöjligt att uppnå samförståndslösningar, skall nöja sig med att konstatera detta. Arbetsmarknadsmyndighetema skall inte handla restriktivt i den meningen, att de underlåter att anmoda en arbetsgivare att vidta sådana åtgärder som det kan finnas fog för. Enligt min mening har handikapporganisationema därför överdrivit farhågoma för att den föreslagna lagen grund av en alltför restriktiv tillämpning av de tvångsmöjligheter som den erbjuder inte kommer att leda till någon förbättring av de handikappades sysselsättningstörhållanden. Denna lag, använd jämsides med de hittillsvarande arbetsmarknadspolitiska medlen, synes istället kunna utgöra ett verksamt medel for att bryta den negativa utvecklingen på arbetsmarknaden för dessagrupper.

Enligt departementschefen innebär alltså strävan att uppnå lösningar i samförstånd inte att arbetsmarknadsmyndighetema skall handla restriktivt i den meningen att de underlåter att anmoda en arbetsgivare att vidta sådana åtgärder som det kan finnas fog för. Om lagen används jämsides med de arbetsmarknadspolitiska medlen, synes den enligt departementschefen kunna utgöra ett verksamt medel för att bryta den negativa utvecklingen på arbetsmarknaden för de äldre och arbetshandikappade. Förarbetsuttalandet har naturligtvis fortfarande aktualitet. Vad därefter gäller kallelsen till överläggning, kan nämnas följ ande. Enligt 8 § andra stycket främjandelagen skall, förutom arbetsgivaren, berörda arbetstagarorganisationer kallas till överläggning inför länsarbetsnämnd eller den nämnden förordnar. Organisation som arbetsgivaren tillhör skall kallas till överläggning inför länsarbetsnämnden. Departementschefen har i sammanhanget anfört

116 Överväganden och förslag

prop. s. 221 att arbetsgivarorganisation regelmässigt bör kallas till överläggning inför länsarbetsnämnden.

Vi anser att det enligt den nya lagen inte bör vara obligatoriskt att kalla arbetsgivarorganisation till överläggning inför

en länsarbetsnämnden. En bedömning bör i stället göras från fall till fall

organisationen bör kallas till överläggningen. Vad arbetsgivaren om själv tycker, har naturligtvis betydelse. Någon uttrycklig föreskrift om möjligheten att kalla arbetsgivarorganisationen behövs inte.

Enligt förarbetena prop. 298 "möter det inte hinder mot" att

s. andra än de uttryckligen anges i lagtexten kallas till

som överläggningar inför länsarbetsnämnden. Sålunda torde det ibland kunna vara ändamålsenligt att kalla företrädare för handikapporganisationema till sådana överläggningar". Detsamma bör gälla för överläggningar enligt den nya lagen.

Enligt gällande ordning kan endast kallelsen av arbetsgivaren

nu förenas med vite. Beslut härom kan fattas endast av länsarbetsnämnden. Detsamma bör gälla nu.

7.3.5 Bestämmelserna om arbetsförmedlingstvång respektive kvoteringsanvisningar

Utredningens förslag: Bestämmelsen om s.k. arbetsförmedlingstvång

skall utmönstras de anställningsfrämjande reglerna. Även

möjligheten att meddela s.k. kvoteringsanvisningar skall avskaffas.

7.3.5.1 Utmönstrande möjligheten att förordna om s.k.

arbetsförmedlingstvång

Bestämmelsen s.k. arbetsförmedlingstvång bör utmönstras ur de

om anställningsfrämjande reglerna. lagen bör alltså inte innehålla

Den nya någon motsvarande regel. Beträffande denna bestämmelse i främjandelagen 12 § kan bl.a. följande anföras.

Den tvångsmöj lighet Arbetsmarknadsstyrelsen i sista hand kan

som tillgripa arbetsgivare uppenbart nonchalerar anvisningar av

om en styrelsen, är idag det s.k. arbetsförmedlingstvånget. Denna tvångsmöjlighet innebär att Arbetsmarknadsstyrelsen kan förordna att arbetsgivaren inte får anställa andra arbetstagare än dem som den offentliga arbetsförmedlingen har anvisat eller godtagit. Arbetsförmedlingstvånget har ibland felaktigt uppfattats innebära att

arbetstagare kan tvångsplaceras på en arbetsplats där han inte vill en

SOU 1998: 107 Överväganden och förslag 117

arbeta. Det har vidare, felaktigt, uppfattats som en skyldighet för arbetsgivaren att anställa den person som anvisas i första hand. Den lediga platsen kan dock erbjudas flera sökande varvid arbetsgivaren i samråd med arbetsförmedlingen och den fackliga organisationen kan anställa den vars situation gör honom i lagen mest lämpad för befattningen. En arbetsgivare som inte iakttar ett förordnande enligt 12 § kan enligt 20 § dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Möjligheten att förordna arbetsfönnedlingstvång bör enligt om förarbetena utnyttjas med yttersta varsamhet med hänsyn bl.a. till de negativa verkningar för arbetstagare som kan följa av att en en arbetsgivare tvingas anställa andra än dem han i första hand vill ha. Departementschefen anför i propositionen prop. 1973:129 s. 224 att han, liksom vid införandet sysselsättningslagen, utgår från att det av finns goda utsikter för att bestämmelsen arbetsförmedlingstvång om inte skall behöva tillämpas i praktiken. Förekomsten bestämmelsen av bör, enligt departementschefen, emellertid ägnad att inskärpa vara allvaret i samhällets krav på att arbetsgivarna skall ta sin del av ansvaret för den äldre och handikappade arbetskraften. Främjandelagens arbetsfönnedlingstvång har, såvitt är känt, aldrig kommit till faktisk användning. Av resultaten av den enkätundersökning genomfördes av 1992 års arbetsrättskommitté som kapitel 5 kan dra slutsatsen att bestämmelsen i vart fall fyllt en se man preventiv funktion, vilket också ett syftena med var av bestämmelsen. Enligt vår uppfattning är det möjligt att argumentera både för och emot att bestämmelsen skall finnas kvar. Vi dock att övervägande anser skäl talar för att bestämmelsen utmönstras. En anledning härtill är att vi att bestämmelsen är otidsenlig och olämplig. Inte bara denna anser bestämmelse utan de anställningsfrämjande reglerna i stort har använts med stor försiktighet. Några tendenser att tillämpa lagen mer aktivt kan knappast skönjas här kan nämnas att motioner i riksdagen, om än lämnade på 1980-talet, aktiv tillämpning har avstyrkts; se om en mer t.ex. AU 1986/87:7, 1987/88:11 och 1988/89:12. Vi att det är lämpligt att söka finna ett annat alternativ. Vi anser nu har här stannat för att föreslå att det skall införas en möjlighet att vitesförelägga arbetsgivaren att vidta åtgärder för att främja anställning äldre arbetssökande och arbetssökande med nedsatt arbetsfönnåga. av Möjligheten att meddela vitesföreläggande kan i viss mån anses träda i stället för möjligheten att förordna om arbetsfönnedlingstvång. Denna möjlighet att förelägga vid vite kommer vidare att ersätta den nu föreliggande möjligheten att meddela anvisningar. Avsikten är att möjligheten att meddela föreläggande vid vite dels skall kunna resultera

118 Överväganden och förslag

i förbättrade möjligheter för de personer som omfattas den

av föreslagna lagen att erhålla anställning, dels skall kunna fylla

en preventiv funktion. Denna möjlighet till vitesföreläggande berörs närmare i avsnitt 7.3.6.1.

Frågan är då om både länsarbetsnämnden och Arbetsmarknadsstyrelsen eller endast någon myndigheterna skall

av kunnalmeddela ett föreläggande det aktuella slaget. Här finns ett

av antal aspekter att beakta, bl.a. vad gäller de problem som kan uppstå om båda myndigheterna kan meddela vitesförelägganden. Vi har stannat för att föreslå att endast länsarbetsnämnden ges denna befogenhet. Se avsnitt 7.3.6.1 och 7.3.6.2.

7.3.5.2 Utmönstrande av möjligheten att meddela s.k.

kvoteringsanvisningar

Som redan framgått anser vi att länsarbetsnärnnden skall ges möjlighet att meddela förelägganden, eventuellt förenade med vite, i stället för bl.a den möjlighet som nämnden nu har att meddela en arbetsgivare anvisningar. Vi anser att förutsättningarna för att meddela ett vitesföreläggande bör, så långt det är möjligt, motsvara de nu gällande förutsättningarna för att meddela anvisningar. Vi anser dock att någon motsvarighet till möjligheten att meddela s.k. kvoteringsanvisningar inte skall finnas i den nya lagen, utan att denna möjlighet bör utmönstras. Härvid har vi beaktat bl.a. följande. Genom den nu föreliggande möjligheten till kvoteringsanvisning föreligger ett visst inslag av möjlighet till kvotering. Kvotering i sig innebär att det fastställs att ett visst antal eller en viss andel personer tillhöriga en underrepresenterad grupp skall finnas representerade t.ex. i ett företags arbetsstyrka på en viss nivå. Kvotlagstiftning förekommer i andra länder men inte i Sverige. Vi anser att varken generell kvotlagstiftning eller kvoteringsanvisningar bör förekomma i detta sammanhang.

7.3.6 Föreläggande vid vite,

m.m.

Utredningens förslag: Länsarbetsnämnden skall ges befogenhet att

under Vissa förutsättningar förelägga en arbetsgivare att vidta

åtgärder för att främja anställning av äldre arbetssökande och

arbetssökande med nedsatt arbetsförmåga. Ett sådant föreläggande

skall kunna förenas med vite.

Överväganden och förslag 119

7.3.6.1 Föreläggande vid vite

Vi har redan redogjort för att vi att bestämmelsen om s.k.

anser arbetsförrnedlingstvång inte bör flyttas över till den nya lagen utan att något annat bör, så att säga, träda i dess ställe. Vi har stannat för att föreslå att länsarbetsnämnden ges möjligheten att vitesförelägga arbetsgivaren att genomföra vissa anställningsfrämjande åtgärder. Denna möjlighet att förelägga vid vite kommer att ersätta även den nu föreliggande möjligheten att meddela anvisningar. Avsikten är- som redan nämnts att möjligheten att meddela föreläggande vid vite dels

skall kunna resultera i förbättrade möjligheter för de personer som omfattas den föreslagna lagen att erhålla anställning, dels skall

av kunna fylla en preventiv funktion.

Vi anser att förutsättningarna för att meddela ett vitesforeläggande bör, så långt det är möjligt, motsvara de gällande förutsättningarna

nu för att meddela anvisningar se bl.a. avsnitt 4.4. Den föreslagna 4 § kan således i viss mån utformad med 9 § första meningen

sägas vara främjandelagen förebild. Enligt 9 § första meningen

som främjandelagen gäller följande. När skäl därtill föreligger skall länsarbetsnämnden, på grundval vad förekommit vid

av som överläggning inför nämnden enligt 8 meddela arbetsgivaren anvisningar beträffande åtgärder som bör vidtagas för att bereda bättre sysselsättningsmöjligheter äldre arbetstagare eller arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga.

Enligt förarbetena prop. 1973:129 s. 299 framgår av stadgandets formulering att länsarbetsnämnden inte får meddela anvisningar enligt paragrafen förrän överläggningar hållits inför nämnden om vilka åtgärder som arbetsgivaren bör vidta. Det framhålls dock att ett undantag böra gälla för sådana fall när det beror på arbetsgivaren

synes att sådana överläggningar inte kommit till stånd. Det anförs att en uttrycklig föreskrift härom i lagen inte torde erfordras. Alla möjligheter till lösningar i samförstånd bör ha prövats innan det meddelas anvisningar enligt paragrafen.

Vi har redan föreslagit att det i bestämmelsen beträffande överläggningsskyldighet 3 § förslaget skall anges att

- överläggningama skall syfta till att det träffas överenskommelse.

en Bestämmelsen beträffande föreläggande 4 § förslaget bör då

- innebära bl.a. att ett föreläggande fär meddelas om arbetsgivaren inte följer överenskommelse träffats enligt 3 § med den

en som begränsning nedan. Vi anser, mot bakgrund bl.a. av det

som anges närmast redovisade förarbetsuttalandet, att det även bör vara

ovan möjligt att förelägga arbetsgivaren i en situation där det beror på denne att överläggningar enligt 3 § överhuvudtaget inte kommer till stånd

120 Överväganden och förslag

även här med den begränsning som anges nedan. Vi anser vidare att det även i övriga fall där en överenskommelse inte kan träffas, bör vara möjligt att i enlighet med den nedan angivna begränsningen

- förelägga arbetsgivaren att vidta anställningsfrämj ande åtgärder.

Möjligheten att vitesförelägga arbetsgivare bör alltså på visst sätt

en vara begränsad. Ett föreläggande skall inte få utformas så att det innebär att arbetsgivaren skall anställa en viss eller vissa äldre arbetssökande eller arbetssökande med nedsatt arbetsförmåga. Ett sådant föreläggande skulle innebära ett längre gående tvång än det

i dag finns genom möjligheten att förordna om s.k. som arbetsförrnedlingstvång. Ett föreläggande skall naturligtvis inte heller

utfonnas så att det i princip motsvarar den i dag föreliggande möjligheten till kvoteringsanvisningar, vilken vi föreslår skall utmönstras. Av lagtexten bör det därför framgå att ett föreläggande får

endast åtgärder för att främja anställning äldre arbetssökande avse av eller arbetssökande med nedsatt arbetsförmåga; alltså inte anställning i

lagens målgrupper. sig av personer ur

I enlighet med vad gäller enligt främjandelagen bör alla

som möjligheter till lösningar i samförstånd ha prövats innan det meddelas ett föreläggande.

I främjandelagens förarbeten uttalas vidare prop. s. 299 att länsarbetsnämnden bör med försiktighet när anvisningar utfärdas.

agera En avvägning skall göras mellan å ena sidan det allmänna intresset av att åstadkomma bättre anställningsförhållanden för äldre arbetstagare och med nedsatt arbetsförmåga och å andra sidan

personer arbetsgivarens intresse att inte utsättas av alltför ingripande åtgärder.

Vidare sägs i förarbetena att det inte sällan torde vara ändamålsenligt att nämnden arbetsgivaren anvisningar om att

ger närmare utreda förutsättningarna för vissa förbättringar av sysselsättningsförhållandena för äldre arbetstagare eller arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga.

Även enligt den föreslagna lagen torde det inte sällan vara ändamålsenligt att nämnden förelägger arbetsgivaren att vidta sådan utredning; då i syfte att förbättra anställningsmöjligheterna. Denna utredning kan, framgår de tidigare förarbetena, dryftas i ett

som av

skede överläggningama och utgöra grundvalen för ett senare av föreläggande konkreta åtgärder. I enlighet med vad gäller

om som nu för anvisningar, torde det därvid framför allt bli aktuellt med sådana åtgärder kan behöva vidtas för att arbetsplatser och arbetsuppgifter

som

till de arbetssökandes särskilda förutsättningar, så att det blir anpassas ökade möjligheter att kunna nyanställa. Många gånger torde, som uttalats i förarbetena till främjandelagen, tillfredsställande resultat kunna nås enkla tekniska anordningar, smärre förändringar av

genom

Överväganden och förslag 121

organisatorisk art eller genom att ta i anspråk vanliga arbetsmarknadspolitiska medel.

Departementschefen framhåller i samband med en redogörelse för hur långt åtgärderna kan sträcka sig prop. s. 223 att en viss försiktighet måste iakttas när arbetsgivare med stöd av lagen anvisas

en att vidta vissa åtgärder för att förbättra anställningsmöjlighetema för äldre arbetstagare eller arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga.

Senast nämnda förarbetsuttalande har naturligtvis direkt aktualitet vid tillämpningen den föreslagna lagen, särskilt med tanke på att det

är fråga om att genom ett bindande föreläggande försöka få nu arbetsgivaren att vidta anställningsfrämjande åtgärder. En avvägning får, liksom göras mellan å ena sidan det allmänna intresset av att

nu, åstadkomma bättre anställningsmöjligheter för äldre arbetssökande och arbetssökande med nedsatt arbetsförmåga och å andra sidan arbetsgivarens intresse att inte utsättas för alltför ingripande

av åtgärder.

Vidare får det beaktas att ännu högre krav, bl.a. vad avser tydlighet, kan ställas på ett föreläggande än på en inte rättsligt bindande anvisning.

I främjandelagens förarbeten prop. s. 223 uttalas följande beträffande konsekvenserna av att en arbetsgivare inte följer en anvisning. Om så är fallet, dvs. att arbetsgivaren inte efterkommer vad som bestämts i en anvisning, får det undersökas om detta beror på omständigheter arbetsgivaren inte har rått över. I så fall kan det bli

som aktuellt att jämka anvisningen eller att meddela en anvisning av annat innehåll. Visar det sig emellertid att arbetsgivaren inte gjort vad som ankommer på honom eller henne för att följa anvisningen, bör ärendet hänskjutas till Arbetsmarknadsstyrelsen. Så bör också ske om arbetsgivaren inte utan godtagbar anledning underlåter att infria utfästelser arbetsgivaren har gjort vid överläggningama inför

som länsarbetsnämnden, liksom arbetsgivaren överhuvudtaget vägrar att

om delta i sådana överläggningar.

Vad gäller de nämnda reglerna för när ett ärende skall hänskjutas

nu till Arbetsmarknadsstyrelsen, får dessa följande innebörd med vårt lagförslag, där det inte föreligger någon möjlighet till hänskjutande och möjligheten att meddela anvisningar har ersatts av möjligheten att meddela vitesförelägganden. Om arbetsgivaren inte gjort vad som ankommer på honom eller henne för att följa anvisningen", har länsarbetsnämnden möjlighet att föra talan om utdömande av eventuellt vite. För det fall att arbetsgivaren inte utan godtagbar anledning underlåter att infria utfastelser han har gjort vid överläggningama

som inför länsarbetsnämnden, kan länsarbetsnämnden förelägga honom, eventuellt vid vite, att företa motsvarande anställningsfrämjande åtgärd.

122 överväganden och förslag SOU 1998: 107

Om arbetsgivaren överhuvudtaget vägrar att delta i sådana överläggningar kan länsarbetsnärrmden liksom i föregående fall förelägga honom, eventuellt vid vite, att företa viss anställningsfrämj ande åtgärd.

Vad därefter gäller uttalandena beträffande konsekvenserna av att

arbetsgivare inte följer en anvisning på grund av omständigheter en som han inte har rått över, måste det uppmärksammas att det i 2 § lagen 1985:2060m viten viteslagen föreskrivs att nytt vite mot adressaten i samma sak inte får föreläggas förrän det tidigare föreläggandet har vunnit laga kraft. Överhuvudtaget måste länsarbetsnämnden beakta de allmänna regler för viten som finns i viteslagen. Enligt reglerna får vite t.ex. inte föreläggas om adressaten kan antas sakna faktiskt eller rättslig möjlighet att följa föreläggandet.

7.3.6.2 Utmönstrande av reglerna om hänskjutande till

Arbetsmarknadsstyrelsen samt Arbetsmarknadsstyrelsens uppgifter enligt den föreslagna lagen.

Vi har bl.a. i föregående avsnitt berört innehållet i 10 § främjandelagen. Enligt författningsrummet gäller följande. Om arbetsgivaren undandrar sig att medverka vid överläggning inför länsarbetsnämnd enligt 8 § eller inte följer anvisningar nämnden har meddelat med stöd av

som 9 skall ärendet hänskjutas till Arbetsmarknadsstyrelsen. Detta gäller även, arbetsgivaren underlåter att infria utfästelse som gjorts vid

om överläggningen.

Främjandelagens regler om hänskjutande har ansetts krångliga och komplicerade. Det är således i sig önskvärt att försöka hitta en lösning

förenklar och renodlar hanteringen av ärendena enligt lagen, som samtidigt som den föreslagna lagen bör kunna tillämpas på ett mer effektivt sätt än vad gäller främjandelagen.

som nu

Vi har redan redogjort för vårt förslag att länsarbetsnämnden skall

befogenhet att bl.a. om en arbetsgivare inte följer en ges överenskommelse enligt 3 § om att vidta vissa anställningsfrämjande åtgärder, kunna vitesförelägga arbetsgivaren att vidta sådana åtgärder.

Vi att endast länsarbetsnärrmden bör kunna meddela

anser vitesförelägganden. Vidare anser vi att Arbetsmarknadsstyrelsen huvudsakliga uppgifter enligt den lagen bör vara att efter

nya överklagande överpröva länsarbetsnämndens beslut om vitesföreläggande samt att hålla branschöverläggningar och med anledning därav meddela anvisningar för branscher eller delar därav. Som framgår nedan föreslås styrelsen härtill även fortsättningsvis kunna eller ha till uppgift att föra talan om utdömande av vite, lämna

Överväganden och förslag 123

medgivande till åtal för oriktig uppgift samt föreskriva undantag från vissa anställningsfrämj ande regler och meddela närmare föreskrifter för tillämpningen av dessa regler.

Att både länsarbetsnämnden och Arbetsmarknadsstyrelsen skulle kunna meddela vitesförelägganden skulle enligt vår mening

både vara olämpligt och onödigt. Genom våra nämnda förslag kommer det

nu huvudsakliga ansvaret för tillämpningen av de anställningsfrämjande reglerna och tyngdpunkten i ärendehanteringen att i högre grad än tidigare att ligga på länsarbetsnämnden. Ärendehanteringen torde samtidigt bli förenklad. Vidare renodlas Arbetsmarknadsstyrelsens roll.

Vi föreslår således att möjligheten att hänskjuta ett ärende till Arbetsmarknadsstyrelsen avskaffas och att styrelsen inte längre på anmälan av arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation eller på eget initiativ skall kunna ta upp ärenden beträffande de anställningsfrämj ande reglerna.

Förfarandet hos Arbetsmarknadsstyrelsen behandlas nedan i avsnitt 7.3.6.4.

7.3.6.3 Branschöverläggningar

Enligt 13 § främjandelagen gäller följande. Arbetsmarknadsstyrelsen kan, enligt första stycket, på framställning arbetsgivar- eller

av arbetstagarorganisation eller på eget initiativ uppta överläggningar med organisationerna inom en bransch eller del därav angående åtgärder för att främja anställning av äldre arbetstagare eller arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga. Styrelsen kan på grundval vad

av som förekommit vid dessa överläggningar meddela anvisningar om sådana åtgärder för den bransch eller del därav som överläggningama avsett. Om en arbetsgivare inte iakttar anvisningar meddelats med stöd

som av första stycket, kan länsarbetsnämnd enligt paragrafens andra stycke

- kalla arbetsgivaren samt berörda arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer till överläggningar enligt 8

De överläggningar som avses i 8 och ll främjandelagen tar endast sikte på åtgärder som en enskild arbetsgivare bör vidta för att främja anställning av äldre arbetstagare eller arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga. Med hänsyn till att sysselsättningsmöjlighetema varierar inom olika branscher kan det för vissa branscher vara ändamålsenligt att försöka uppnå för hela branschen

gemensamma lösningar av sysselsättningsproblem för personer tillhörande de ifrågavarande kategorierna prop. 1973:129 s.302 f..

Det har förutsätts att de branschorganisationer som kallas till överläggningar enligt detta författningsrum kommer att infinna sig till

124 Överväganden och förslag

överläggningar utan att några särskilda tvångsmedel härför behöver tillgripas. Det har därför inte ansetts nödvändigt att föreskriva att Arbetsmarknadsstyrelsen skall kunna förena kallelse till överläggningama med vite. Som nämnts kan länsarbetsnämnden enligt 13 § andra stycket nyss för det fall att enskild arbetsgivare inte följer anvisningar som har en meddelats Arbetsmarknadsstyrelsen enligt paragrafens första stycke, av kalla arbetsgivaren samt berörda arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer till överläggningar enligt 8 Ärendet handläggs därvid enligt föreskrifterna i 9-12 §§. Vid behov kan alltså länsarbetsnämnden meddela arbetsgivaren anvisningar enligt 9 Vi att även den föreslagna lagen bör innehålla bestämmelser anser motsvarande de nämnda, i tillämpliga delar, och föreslår alltså att nu 13 § främjandelagen i tillämpliga delar får motsvarighet i den nya en lagen se 5 § i den nya lagen.

7.3.6.4 Förfarandet hos Arbetsmarknadsstyrelsen

Enligt 11 § främjandelagen gäller följande beträffande förfarandet hos Arbetsmarknadsstyrelsen. I ärende hänskjutits till som Arbetsmarknadsstyrelsen enligt 10 § eller som styrelsen på anmälan av arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation eller på eget initiativ tagit skall enligt första stycket arbetsgivaren samt berörda upp, arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer beredas tillfälle att yttra sig samt, det är lämpligt, kallas till överläggning inför styrelsen. om Styrelsen kan, enligt andra stycket, meddela sådana anvisningar som i 9 Arbetsmarknadsstyrelsen kan även förelägga arbetsgivaren avses att förete handlingar kan antas ha betydelse för bedömningen av som arbetsgivarens personalpolitik. Enligt tredje stycket kan kallelse av arbetsgivare till överläggning samt föreläggande att förete handlingar förenas med vite. Innan föreläggande att förete handlingar meddelas, skall arbetsgivaren och berörda organisationer beredas tillfälle att yttra sig. Vi har redan redogjort för Arbetsmarknadsstyrelsens roll enligt den föreslagna lagen. För branschöverläggningarnas del krävs, enligt vår uppfattning, inte några speciella förfaranderegler. Inte heller för styrelsens hantering av överklagandeärenden torde det behövas några särskilda regler i den nya lagen. Vi att bestämmelserna i förvaltningslagen 1986:223 är anser tillräckliga för Arbetsmarknadsstyrelsens hantering av ärenden enligt den lagen och föreslår därför att ll § främjandelagen utmönstras. nya

SOU 1998: 107 Överväganden och förslag 125

7.3.7 för den företrädaren,

Skyddet facklige m.m.

Utredningens förslag: Reglerna om skydd för den facklige

företrädaren, tystnadsplikt respektive straffansvar för oriktig uppgift

skall överföras till den nya lagen.

7.3.7.1 Skyddet för den som företräder en arbetstagarorganisation

i frågor enligt lagen

I 15 § främjandelagen föreskrivs följande. Beträffande den som företräder arbetstagarorganisation i frågor enligt lagen och som inte omfattas av lagen 1974:358 om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen äger 6 kap. 10-14 arbetsmiljölagen 1977:1160 motsvarande tillämpning.

Bestämmelsen innebär att den som har utsetts att företräda den fackliga organisationen i frågor i denna lag, och som inte

som avses omfattas lagen 1974:358 om facklig förtroendemans ställning på

av arbetsplatsen, har ett motsvarande skydd som tillkommer ett skyddsombud enligt arbetsmiljölagen. Detta innebär i sin tur att en sådan företrädare inte får hindras att fullgöra sina uppgifter, oavsett om denne är anställd hos arbetsgivaren eller inte. Arbetsgivaren får inte försämra företrädarens arbetsförhållanden med anledning av uppdraget i anpassningsgnippen etc. Arbetsgivaren får inte heller med anledning

uppdraget skilja företrädaren från anställningen eller försämra av dennes anställningsvillkor.

Någon anledning att frångå det som nu stadgats föreligger inte. Vi föreslår således att bestämmelsen flyttas över till den nya lagen se 10 §.

7.3.7.2 Tystnadsplikt

Regler tystnadsplikt finns i 16 § främjandelagen. Enligt paragrafens

om första stycke gäller följande. Den har tagit befattning med ett

som ärende enligt främjandelagen får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han därvid har fått veta enskildas personliga förhållanden eller

om affärs- eller driftsförhållanden. Enligt andra stycket gäller följande. I det allmännas verksamhet skall i stället bestämmelserna i sekretesslagen 1980:100 tillämpas. I fråga om uppgifter som en myndighet enligt främjandelagen lämnar till en företrädare för en arbetstagarorganisation vid myndigheten eller vid någon annan myndighet gäller 14 kap. 9 § seldetesslagen.

126 Överväganden och förslag

Av sistnämnda lagrum framgår att myndigheten kan lämna ut viss uppgift med förbehåll som inskränker rätten att lämna uppgiften vidare.

Vi föreslår att 16 § främjandelagen flyttas över till den nya lagen se 11 §.

7.3.7.3 Straffansvar för oriktig uppgift

Enligt 19 § främjandelagen gäller följande. Den i varsel enligt

som denna lag eller i underrättelse eller i uppgift som avses i 6 och 7 §§ uppsåtligen eller oaktsamhet lämnar oriktig uppgift, som inte

av grov saknar betydelse, döms till böter eller fängelse i högst ett år.

Av 22 § främj andelagen framgår att allmänt åtal för brott som avses i 19 och 20 §§ får väckas endast efter medgivande av Arbetsmarknadsstyrelsen.

Någon anledning att avvika från vad som nu gäller föreligger inte. Vi föreslår därför 19 och 22 i tillämpliga delar flyttas över till den nya lagen de nya 12-13 §§.

7.3.8 Överklagande m.m.

Utredningens förslag: Länsarbetsnämndens beslut om

vitesföreläggande skall få överklagas hos Arbetsmarknadsstyrelsen

och därefter hos länsrätten. Talan om utdömande av vite skall även

fortsättningsvis kunna föras länsarbetsnämnden eller

Arbetsmarknadsstyrelsen. Talan skall föras hos länsrätten.

7.3.8.1 Överklagande

Överklagande av länsarbetsnämndens beslut

Främjandelagen innehåller ingen regel i detta avseende. I specialmotiveringen till 24 som gäller överklagande av Arbetsmarknadsstyrelsens beslut, uttalas dock att talan mot beslut av länsarbetsnämnd föres enligt 46 § instruktionen 1965:667, senast ändrad 1972:301 för AMS och länsarbetsnämndema hos AMS genom besvär.

Enligt 50 § förordningen 1988:1139 med instruktion för Arbetsmarknadsverket får länsarbetsnämnds beslut överklagas hos Arbetsmarknadsstyrelsen, något annat inte är särskilt föreskrivet.

ll4

SOU 1998: 107 Överväganden och förslag 127

Vi föreslår att det i den nya lagen införs en bestämmelse enligt vilken länsarbetsnämndens beslut om vitesföreläggande får överklagas hos Arbetsmarlcnadsstyrelsen den föreslagna 7 §. Något åtskillnad bör härvid inte göras mellan viten enligt de föreslagna 2 och 6 vitesförelägganden att lämna uppgifter eller viten enligt de föreslagna 4 och 6 §§ vitesförelägganden att vidta anställningsfrämjande åtgärder.

Regler om överklagande av förvaltningsbeslut finns i förvaltningslagen 1986:223.

Överklagande av Arbetsmarknadsstyrelsens beslut

Enligt 24 § främjandelagen förs talan mot Arbetsmarknadsstyrelsens beslut enligt lagen hos regeringen genom besvär.

Vi gör följande bedömning. Regeringen bör, enligt nu gällande principer, i största möjliga

utsträckning befrias från förvaltningsärenden både vad gäller förstainstansärenden och överklaganden. Vi anser att det inte finns någon anledning att nu underlåta att flytta ned överprövningen av Arbetsmarknadsstyrelsens beslut.

Vi har vid denna bedömning funnit att styrelsens beslut i ärenden om vitesförläggande bör kunna överklagas till länsrätten.

Enligt vår mening bör länsrättens beslut inte kunna överklagas, varför vi föreslår en regel med denna innebörd se den föreslagna 8 §.

I främjandelagen finns det inte någon bestämmelse om att beslut enligt lagen gäller omedelbart. Härav följer att beslut som kan överklagas inte får verkställas mot arbetsgivarens vilja förrän beslutet har vunnit laga kraft.

Vi anser att det inte heller nu bör införas någon bestämmelse av nämnt slag.

Även överklaganden Arbetsmarknadsstyrelsens beslut regleras

av genom reglerna i förvaltningslagen.

7.3.8.2 Talan om utdömande av vite

I 23 § främjandelagen föreskrivs följande. Talan om utdömande av vite enligt denna lag förs av länsarbetsnämnd eller Arbetsmarknadsstyrelsen.

Vi har föreslagit att endast länsarbetsnämnden skall ha befogenhet att förelägga vite. Vi har dock stannat för att föreslå att både länsarbetsnämnden och Arbetsmarlcnadsstyrelsen även fortsättningsvis

128 Överväganden och förslag

skall ha befogenhet att föra talan om utdömande av vite se 9 § lagförslaget. I övrigt är bl.a. följande att beakta. Allmänna bestämmelser om viten finns i lagen 1985:206 om viten. Enligt 23 § främjandelagen i dess ursprungliga lydelse skulle talan utdömande vite väckas vid allmän domstol av åklagare. Sin ovan om av angivna lydelse, i det avseende som nu är av betydelse, fick paragrafen SFS 1985:222. Denna ändring en följd av den nya genom var viteslagen. I 1984/85:96 föreslogs att frågor utdömande av prop. om vite normalt skulle handläggas länsrätt på ansökan den myndighet av av förelagt vitet, i stället för den vid tidpunkten för förslaget gällande som principen att åklagare för talan vid allmän domstol. I nämnda proposition finns också en redogörelse för de olika typerna viten. För vissa viten, krävs det uttrycklig bestämmelse av en för att frågan utdömande vite skall bli föremål för om av domstolsprövning. Vi att det bör finnas ett moment domstolsprövning i alla de anser av vitesförelägganden kan komma att meddelas av som länsarbetsnämnden vid nämndens handläggning av ärenden enligt den föreslagna lagen. övervägande skäl talar, enligt vår mening, för att länsrätten bör stå för denna prövning. Vi föreslår därför att det särskilt föreslcrivs att talan utdömande vite skall föras hos länsrätten. om av

7.3.9 Undantag från de anställningsfrämjande

reglerna, m.m.

Enligt 25 § främjandelagen gäller i nu relevanta delar följande. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Arbetsmarknadsstyrelsen får föreskriva undantag från 7-12 samt meddela närmare föreskrifter för tillämpningen av dessa bestämmelser. I förarbetena s. 307 uttalas att det inom vissa branscher kan föreligga speciella förhållanden som påkallar avvikelse från de i l-6 meddelade varselreglema. "Även reglerna i 7-12 om anställningsfrämjande åtgärder för äldre arbetstagare och arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga torde i vissa fall behöva modifieras. De i paragrafen angivna begränsningarna med anledning av där angivna EG-direktiv, gäller varselreglema. Vi har stannat för att föreslå att bestämmelsen i de delar som den de anställningsfrämjande reglerna flyttas över till den nya lagen avser 14 §.

SOU 1998: 107 Överväganden och förslag 129

7.3. 10 Ikraftträdande

m.m. Den föreslagna lagen bör kunna träda i kraft den 1 juli 1999, då främjandelagen skall upphöra att gälla. Samtliga bestämmelser i lagen bör kunna tillämpas omedelbart efter ikraftträdandet.

5 18-5135

DEL

8 Internationella och

åtaganden Europeiska unionen

1 Inledning

Vi lämnar i detta avsnitt en kort redogörelse för en ILO-konvention och ett EG-direktiv som har betydelse för förekomsten och utformningen av varselreglerna i främjandelagen.

Beträffande ILO som organisationen, avsnitt 2.2.3.

8.2 Internationella åtaganden

ILO-konventionen nr 158 om uppsägning av anställningsavtal på arbetsgivarens initiativ är från 1982. Den ratificerades av Sverige 1983. Konventionen innehåller regler som gäller när uppsägningar skall ske av ekonomiska, teknologiska, strukturella eller liknande skäl. Arbetsgivaren skall samråda med arbetstagarnas representanter och informera dem och ange skälen bakom de uppsägningar som övervägs. Vissa andra uppgifter skall också lämnas av arbetsgivaren som vidare skall ge arbetstagarnas representanter tillfälle att överlägga med denne. Arbetsgivaren skall enligt konventionen viss tid i förväg också varsla behörig myndighet och ge samma information som lämnats till arbetstagarnas företrädare. Det ankommer på konventionsstaterna att precisera varseltiden. Varje nation har rätt att begränsa de i konventionen angivna skyldighetema till sådana fall där uppsägningarna berör ett visst minsta antal arbetstagare.

ILO-kommittén har ansett att varselreglerna i främjandelagen uppfyller konventionens krav.

Se beträffande konventionen bl.a. 1992 års arbetsrättskommittés delbetänkande Ny anställningsskyddslag SOU 1993:32 s. 164 ff.

134 Internationella åtaganden och Europeiska unionen

8.3 Europeiska unionen

Rådets direktiv 75/l29/EEG den l7februari 1975 tillnärmning av om medlemsstaternas lagstiftning kollektiva uppsägningar, ändrat av om rådets direktiv 92/5 6/EEG den 24 juni 1992 om ändring av genom av direktiv 75/129/EEG tillnärmning medlemsstaternas lagstiftning om av kollektiva uppsägningar, syftar till förbättring av skyddet för om en arbetstagare vid uppsägning arbetsbrist och innehållet föreskrifter g.a. de anställdas rätt till information och förhandling i sådana om situationer. Direktivet knyter därmed till två skilda regelsystem i an svensk rätt, dels bestämmelserna information och förhandling i om lagen l 97625 80 medbestämmande i arbetslivet om medbestämmandelagen, dels kommer att framgå i avsnitt 9.1.3 - som där direktivet närmare berörs främjandelagens regler om varsel till länsarbetsnämnd. Genom EES-avtalet, trädde i kraft den 1 januari 1994, åtog sig som Sverige att införliva bl.a. rådets direktiv från år 1975. Genom beslut fattades i Gemensamma EES-kommittén och som sedan blev som bindande i enlighet med de avtalsslutande EFTA-staternas nationella procedurer tillfördes EES-avtalet ytterligare EG-rättsakter, bl.a. rådets direktiv från år 1992. Riksdagen godkände den l juni 1994 bl.a. denna ändring i EES-avtalet. Ändringen avtalet trädde i kraft den 1 juli av 1994. EG-direktivet från år 1975 med ändringar direktivet från år genom 1992, fortsättningsvis omnämnt direktivet, var fram till den som l januari 1995 alltså bindande för Sverige genom EES-avtalet och ändringen i detta avtal. Sedan Sveriges medlemskap i EU fr.0.m. detta datum, är rättsaktema bindande för Sverige genom själva

medlemskapet. Riksdagen har vid tidigare ställningstaganden uttalat att det inte krävs några lagändringar för att Sverige skall uppfylla EG-direktivet kollektiva uppsägningar. Motsatt ståndpunkt har senare intagits och om direktivet har alltså föranlett ändringar i främjandelagens varselregler. Direktivet har även föranlett ändringar i medbestämmandelagens regler information och förhandling. om En redogörelse för direktivet finns bl.a. i 1994/951102 s. 66 ff. prop. och 1992 års arbetsrättskommittés delbetänkande Övergång av verksamheter och kollektiva uppsägningar SOU 1994:83 s. lll ff. EG-direktivet kollektiva uppsägningar har ansetts inte komma i om konflikt med reglerna i den nämnda ILO-konventionen se SOU ovan 1994:83 s. 125.

9 om varsel

Främj andelagens regler

l Inledning

Såsom tidigare redogjorts för innehåller främjandelagen dels regler

om anställningsfrämjande åtgärder, dels regler om varsel. Reglerna har b1.a. det gemensamt att de har sysselsättningsfrämjande syfte. Därutöver finns gemensamma Övriga bestämmelser.

Inledningsvis kan beträffande varselreglema l-6 §§ nämnas följande. Enligt främjandelagen är en arbetsgivare, privat eller offentlig, skyldig att lämna varsel till länsarbetsnämnden viss tid innan arbetsgivaren genomför en driftsinskränkning kan medföra

som uppsägning, permittering eller att anställning begränsad till viss tid etc. inte övergår i fortsatt anställning. Syftet med detta varsel är att arbetsmarknadsmyndighetema skall kunna erhålla rådrum för att bereda den därvid friställda arbetskraften annan sysselsättning. Ett varsel skall innehålla vissa specifika uppgifter och skall

så snart som möjligt skriftligen kompletteras med uppgift om b1.a. vilka arbetstagare som berörs av driftsinskränkningen. Länsarbetsnämnden kan vid vite förelägga arbetsgivaren att fullgöra skyldigheten att komplettera. En arbetsgivare som uppsåtligen eller oaktsamhet inte varslar

av grov om en driftsinslcränlcning på föreskrivet sätt, kan av allmän domstol åläggas att betala en särskild avgift varselavgift till staten. Den som

- uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar en oriktig uppgift i t.ex. ett varsel kan under viss förutsättning dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Varselreglema kan inte frångås genom kollektivavtal. Lagstiftningen är alltså tvingande. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Arbetsmarknadsstyrelsen får dock föreskriva undantag från varselreglema och meddela nämnare föreskrifter för tillämpningen av reglerna.

Redogörelsen i detta kapitel för varselreglema följer

samma uppställning som redogörelsen för de anställningsfrämjande reglerna, dvs. först ett avsnitt om bakgrunden till lagstiftningen, följt ett

av avsnitt beträffande ändringarna i reglerna. I avsnittet därefter behandlas

136 Främjandelagens regler varsel om

innehållet i varselreglema. Dessutom i ett avslutande avsnitt, en ges, kort redogörelse för tidigare överväganden och förslag beträffande varselreglema. Som inledningsvis nämndes föreligger det enligt Varselreglema tre

varsel; uppsägningsvarsel, permitteringsvarsel och varsel då

slag av visstidsanställning etc. inte övergår i fortsatt anställning. Vi skiljer i denna framställning också på dessa tre slag eller grupper av varsel. Det kan dock nämnas att lagtexten i främjandelagen i visst avseende kommit att utgå från indelning i två huvudgrupper en uppsägningsvarsel respektive permitteringsvarsel.

9.2 Bakgrunden till lagstiftningen

Främjandelagen trädde, tidigare nämnts, i kraft den 1 juli 1974; som samtidigt med lagen l974:l2 anställningsskydd 1974 års om anställningsskyddslag. Dessförinnan hade varselregler tillämpats med stöd frivilliga överenskommelser varsel, vilka träffats mellan av om parterna på arbetsmarknaden och Arbetsmarknadsstyrelsen se prop. 1973:129 205 och betänkandet Trygghet i anställningen SOU s. 1973:7 215 ff.; lämnat Utredningen rörande ökad s. av anställningstrygghet och vidgad behörighet för arbetsdomstolen, den s.k. Åmanska utredningen. Den överenskommelse för den privata arbetsmarknaden gällde då lagförslaget utarbetades fick bilda som mönster för förslaget prop. 205. Enligt nämnda överenskommelse s. skulle företagen lämna varsel sådana driftsinskränkningar som om medförde uppsägning minst fem arbetstagare. Varseltidens längd av varierade mellan två och fyra månader. Motsvarande regler gällde för statliga myndigheter enligt Kungl. Majzts cirkulär 1969:706 om anmälan personalinskränkning och personalantagning m.m. av I motiven till främjandelagen framhöll departementschefen att den viktigaste uppgiften för arbetsmarknadspolitiken var att på olika sätt försöka undanröja eller mildra de negativa effekter som driftsinskränkningar kan ha för de anställda. Regler om varsel till arbetsmarknadsmyndighetema ansågs ett medel för att kunna vara fullgöra nämnda uppgift. Härigenom skulle myndigheterna få visst rådrum för att kunna hjälpa friställda arbetstagare till nya lämpliga arbeten prop. 205. Den s.k. Åmanska utredningen, lade fram s. som förslaget till främjandelag, hade också påpekat att det statistiska underlaget varselrapporterna till Arbetsmarknadsstyrelsen utgjorde som ett viktigt instrument för att kunna bedöma läget på var arbetsmarknaden i stort SOU 1973:7 s. 251.

SOU 1998: 107 Främjandelagens regler om varsel 137

Det ansågs inte självklart att de frivilliga överenskommelsema som varsel skulle ersättas lagstiftning, stannande likväl för om av men man bedömningen lagstiftningsåtgärder påkallade. Den Åmanska att var utredningen anförde ett skäl till att lagstiftning skulle införas att som varselreglema borde omfatta hela arbetsmarknaden, vilket inte var

fallet med bestämmelserna i varselöverenskommelsema.

9.3 Ändringar i varselreglema

År 1982 gjordes, i samband med att lagen l982:80 om anställningsskydd, dvs. den senaste anställningsskyddslagen, trädde i kraft, ändring i varselreglema 6 § varigenom det gjordes klart att en arbetsgivare inte skall ha föregripit förhandlingarna enligt llen anses l4 §§ lagen 1976:580 medbestämmande i arbetslivet om medbcstämmandelagen att underrätta länsarbetsnämnden om genom tilltänkt driftsinskränkning. en Vidare kan nämnas de lagändringar som trädde i kraft den l januari 1995 SFS 1994:1689. Anledningen till ändringarna var det EG-

direktiv vi redogjort för i avsnitt 8.3, dvs. rådets direktiv som 75/ 129/EEG den 17 februari 1975 om tillnärmning av av medlemsstaternas lagstiftning kollektiva uppsägningar, ändrat om rådets direktiv 92/56/EEG den 24 juni 1992 se prop. genom av 1994/95:lO2 66 samt 1992 års arbetsrättskommittés delbetänkande s. Övergång verksamheter och kollektiva uppsägningar EU och den av svenska arbetsrätten; SOU 1994:83 s. lll ff.. I ingressen till EG-direktivet från år 1975 att det är viktigt att anges arbetstagarna ett bättre skydd vid kollektiva uppsägningar, ges samtidigt hänsyn måste tas till behovet av en välbalanserad som ekonomisk och social utveckling inom gemenskapen. Det konstateras det finns skillnader mellan medlemsstaternas bestämmelser om de att praktiska och formella förfarandena vid kollektiva uppsägningar och

de åtgärder särskilt vidtagits för att lindra uppsägningarnas om som konsekvenser för arbetstagarna. Alla sådana skillnader anses kunna få

direkt betydelse för den marknadens funktion. gemensamma Uttrycket kollektiva uppsägningar kan för svensk vidkommande uppsägning på grund arbetsbrist eller sägas motsvara av driftsinskränkning. EG-direktivet från år 1992 med ändringar i direktivet från år 1975 skall mot bakgrund stadga från år 1989 om arbetstagares ses av en grundläggande rättigheter. Ändringama innebär att arbetstagarsidans

ställning har stärkts i flera hänseenden SOU 1994:83 s. 112.

138 F rämjandelagens regler om varsel

De båda direktiven innehåller minimiregler till arbetstagarnas förmån. Det finns således inte något hinder för medlemsstaterna att tillämpa regler som från arbetstagarnas synpunkt är fördelaktigare än direktivens bestämmelser.

Direktivet från år 1975 har varit föremål för EG-domstolens tolkning vid några tillfällen se bl.a. prop. 1994/952102 s. 70 med hänvisningar till rättsfall.

Såväl 1975 som 1992 års direktiv finns i svensk version, i enlighet med vad som framgår av fotnoten i avsnittet med författningsförslag. De finns dessutom återgivna bl.a. i bilaga 7 respektive 8 i propositionen 1994/952102.

När hänvisning nedan görs till direktivet om kollektiva uppsägningar och dess bestämmelser avses, som tidigare nämnts, direktivet från år 1975, med ändringar genom direktivet från år 1992.

De bestämmelser i direktivet som har betydelse för varselreglema, omfattar endast varsel inför uppsägningar. Reglema om varsel inför permitteringar berörs inte av direktivet och därmed inte heller av några materiella ändringar i främjandelagen prop. 1994/952102 s. 77 f.. Reglerna som grundas på direktivet skall dock, enligt artikel 2 a i direktivet, tillämpas även när tidsbegränsade anställningar upphör i förtid. Det sist sagda åsyftar en annan situation än när anställningar begränsade till viss tid etc. inte vid anställningstidens slut övergår i fortsatt anställning.

De ändringar i främjandelagen som gjorts till följd av direktivet berörs nedan i den omfattning som det kan finnas skäl till. Särskilt l § främjandelagen har genomgått stora förändringar med anledning av detta direktiv. Även andra ändringar berörs i den mån det finns skäl till det.

Som tidigare nämnts har riksdagen tidigare ansett det inte krävs några lagändringar för att svensk lagstiftning skall stämma överens med det nu nämnda EG-direktivet prop. s. 23.

Det kan tilläggas att det i förarbetena prop. s. 78 se även SOU 1994:83 s. 131 förts en diskussion kring artikel 5 a i direktivet. Enligt nämnda artikel skall medlemsstaterna till att

se arbetstagarrepresentantema eller arbetstagarna har tillgång till administrativa eller rättsliga förfaranden för att genomdriva skyldigheter enligt direktivet. Vad gäller varselskyldigheten skulle detta, enligt förarbetena, kunna uppfattas så att arbetstagarrepresentantema formellt skulle ges rätt att delta som sökande part e.d. i ett ärende om varsel inför länsarbetsnämnden eller Arbetsmarknadsstyrelsen. Regeringen anför i propositionen att den delar kommitténs bedömning att den allmänna möjlighet som arbetstagarna har att påtala brott mot varselreglema och att föra fram

Främjandelagens regler om varsel 139

synpunkter samt den däremot svarande skyldigheten som nämnden har att med anledning därav och under sitt myndighetsansvar vidta lämpliga åtgärder är tillfyllest för att uppfylla direktivets innehåll på denna punkt.

9.4 Innehållet i varselreglema

Nedan återges främjandelagens materiella bestämmelser om varsel åtföljda kommentarer. Dessutom återges de bestämmelser i av främjandelagen i annat avseende gäller varselskyldigheten enligt som lagen. Framställningen bygger huvudsakligen uttalanden i dels propositionen 1973:129 inför främjandelagen, dels propositionen 1994/95: 102 inför ändringarna i bl.a. främj andelagen med anledning av det tidigare nämnda EG-direktivet kollektiva uppsägningar. När om hänvisning i texten görs till "förarbetena" eller "propositionen" utan nämnare angivelse numret på propositionen, avses den i texten av närmast föregående angivna propositionen.

Varsel om driftsinskränkning 1 §En arbetsgivare att genomföra en driftsinskränkning enligt2 som avser eller 3 § skall inom den tid där skriftligen varsla länsarbetsnämnden som anges i det län där driftsinskränkningen genomförs, om minst fem arbetstagare berörs inskränkningen. Detta gäller också driftsinskränkningen under en av om period nittio dagar kan antas föra med sig att antalet uppsägningar av sammanlagt uppgår till minst tjugo. Lag 1994:1689.

I den inledande paragrafen föreskrivs i vilka fall skyldighet föreligger för arbetsgivare att varsla länsarbetsnämnden om en planerad en drzftsinskränkning. Enligt förarbetena med driftsinskränkning både sådana fall då avses arbetsgivare helt avvecklar sin verksamhet, dvs. lägger ned driften, en och övriga fall personalinskränkningar på grund av arbetsbrist. Om av arbetsgivaren bara vill flytta sin verksamhet till annan ort föreligger en det inte någon varselskyldighet enligt lagen. Detta gäller även om flyttningen kan få konsekvenser för arbetsmarknadsläget eller leda till sådana svårigheter för de anställda att dessa slutar sin anställning prop. 1973:129 s. 209. Av paragrafen framgår inledningsvis att skyldighet att varsla föreligger arbetsgivaren att genomföra driftsinslcränkning om avser en kan leda till uppsägning eller pennittering eller till att en som anställning begränsad till viss tid etc. inte förnyas, under förutsättning att minst fem arbetstagare berörs vidare nedan. Varsel skall lämnas

140 F rämjandelagens regler om varsel SOU 1998: 107

till länsarbetsnämnden i det län där driftsinskränkningen genomförs. Om arbetsgivaren avser att genomföra en driftsinskränkning som berör driftsenheter i olika län, skall han enligt förarbetena prop. s. 289 lämna varsel till länsarbetsnämnden i varje sådant län.

Till följd av anpassningen till EG-direktivet om kollektiva uppsägningar har paragrafen fatt ett tillägg. Formuleringen har utformats i anslutning till direktivet. Fonnuleringen skall därför ses i belysning av direktivets regler och den tolkning som kan göras av dessa regler. Reglerna som grundas på direktivet skall, som nämnts tidigare, tillämpas även när tidsbegränsade anställningar upphör i förtid artikel 2 a i direktivet; se vidare prop. 1994/95:102 s. 67 och 87.

Av tillägget framgår att varsel även skall lämnas om en driftsinskränkning kan antas föra med sig minst 20 uppsägningar under

period av 90 dagar. Om en arbetsgivare vid fem olika tillfällen under en i princip en tremånadersperiod avser att säga upp fyra anställda vid varje tillfälle, är han således skyldig att varsla prop. s. 87. Lagtexten har fått en annan utformning än den arbetsrättskommittén föreslog. Genom 1992 års ändring av direktivet har det tillagts att vid beräkningen av antalet kollektiva uppsägningar skall hänsyn tas till "andra upphöranden av anställningar prop. s. 87 och s. 66 Med andra upphöranden torde, enligt uttalande i propositionen, avses den situationen att en arbetstagare inte sägs upp på grund av arbetsbrist men ändå slutar sin anställning i anledning av driftsinskränkningen, t.ex.

att acceptera ett erbjudande om s.k. garantipension. Detta genom lagstadgande bör, enligt förarbetena, tolkas så att hänsyn skall tas till sådana andra upphöranden när antalet arbetsbristuppsägningar är minst fem. Eftersom det enligt paragrafens första stycke alltid skall föreligga varselskyldighet när antalet uppsägningar uppgår till fem, behövs det i de svenska reglerna inte att hänsyn skall tas till andra

anges upphöranden.

Slutligen kan nämnas att författningsrummet tidigare innehöll ett andra stycke, i vilket föreskrevs att varselskyldighet inte förelåg om en driftsinskränkning utgjorde ett normalt led i arbetsgivarens verksamhet. Något sådant undantag tillåts dock inte enligt EG-direktivet. Sistnämnda stycke har därför utgått.

2 § Varsel om sådan driftsinskränkning som kan medföra uppsägning skall lämnas

minst två månader före driftsinskränkningen, om högst 25 arbetstagare berörs av uppsägning,

minst fyra månader före driftsinskränkningen, om fler än 25 men högst 100 arbetstagare berörs av uppsägning,

SOU 1998: 107 F rämjandelagens regler om varsel 141

minst månader före driftsinskränkningen, om fler än 100 sex arbetstagare berörs uppsägning. Lag 1994:1689. av

I författningsrummet regleras den tid inom vilken arbetsgivaren skall lämna varsel driftsinskränkning kan medföra uppsägning. om som Denna tid har satts i relation till antalet arbetstagare som sägs upp på grund driftsinskränkningen. Varseltiden skall räknas från den av tidpunkt då driftsinskränkningen genomförs, dvs. den tidpunkt då arbete hos arbetsgivaren inte längre kan beredas de uppsagda arbetstagarna och dessa därför får lämna företaget. Att deras uppsägningstider eventuellt då ännu inte gått till ända, saknar betydelse prop. 1973:129 291. Paragrafen har år 1995, genom SFS s. 1994: 1689, endast setts över språkligt.

§ Ett varsel enligt 2 § skall innehålla all relevant information om de 2 a planerade uppsägningama och särskilt innehålla uppgift om skälen till de planerade uppsägningama, antalet arbetstagare bli uppsagda och vilka kategorier de 2. som avses tillhör, antalet arbetstagare normalt sysselsätts och vilka kategorier de som tillhör, och 4. den tidpunkt då driftsinskränkningen är avsedd att genomföras och den tidsperiod under vilken uppsägningama är avsedda att

verkställas. Så möjligt, dock senast månad före driftsinskränkningen, snart som en skall arbetsgivaren skriftligen komplettera varslet med uppgifter vilka arbetstagare som berörs av uppsägning, om relevant information de förhandlingar inför uppsägningama har om som enligt 11 § lagen 1976:580 medbestämmande i arbetslivet eller förts om enligt motsvarande bestämmelser i kollektivavtal, och kopia den skriftliga underrättelse som har lämnats till motparten en av enligt 15 § andra stycket lagen 1976:580 medbestämmande i arbetslivet. om Länsarbetsnämnden kan förelägga arbetsgivaren vid vite att fullgöra sina skyldigheter enligt andra stycket. Lag 1994:1689.

Denna paragraf infördes år 1995, motsvaras till stor del av den men upphävda 5 En redogörelse för 5 § främjandelagen finns i numera arbetsrättskommitténs betänkande Arbetsrättsliga utredningar - Bakgrundsmaterial utarbetat sekretariatet vid 1992 års av arbetsrättkommitté SOU 1994:141 490 Här kan nämnas att s. sistnämnda paragraf innehöll föreskrifter innehållet i varsel om om driftsinskränkning kunde föranleda uppsägning eller pennittering som eller anställning begränsad till viss tid etc. inte övergår i fortsatt att en

142 F rämjandelagens regler om varsel

anställning. I den nya paragrafen har dock särskilt reglerats vad

som skall gälla driftsinskränkningar kan leda till uppsägningar. I

som huvudsak är det fråga om en närmare anpassning till EG-direktivet, artiklarna 3 och 4. Paragrafen skall därför i belysning direktivets

ses av regler och den uttolkning kan komma att ske prop. 1994/952102

som s.88.

Enligt första stycket skall ett varsel innehålla all relevant information om de tilltänkta uppsägningama och särskilt vissa

ange viktiga och grundläggande uppgifter. Vad närmare med "all

som avses relevant information framgår inte direktivet. Saken får, enligt

av förarbetena prop. s. 88, avgöras från fall till fall.

De särskilt angivna punkterna motsvarar i stort vad som gällde enligt 5 § första stycket. Vid utformningen beaktades bestämmelserna i 15 § andra stycket medbestämmandelagen, så att enhetlig

en formulering skulle erhållas.

I andra stycket föreskrivs att arbetsgivaren skriftligen skall komplettera varslet med ytterligare upplysningar. Upplysningama skall lämnas senast en månad före driftsinslcränkningen. Arbetsgivaren har att ange vilka arbetstagare som berörs uppsägning. Denna skyldighet

av förelåg även tidigare enligt 5 § andra stycket. Vidare skall relevant infonnation lämnas om de medbestämmandeförhandlingar som förts inför driftsinskränkningen och arbetsgivaren skall till länsarbetsnämnden lämna kopia den underrättelse lämnats

en av som till arbetstagarorganisationen enligt 15 § medbestämmandelagen. Skyldigheten att lämna de två sistnämnda uppgifterna har sin grund i direktivet.

De skyldigheter som arbetsgivaren har enligt det beskrivna andra

nu stycket kan länsarbetsnärrmden enligt tredje stycket förelägga arbetsgivaren att fullgöra vid vite.

3 § Varsel om sådan driftsinskränkning som kan medföra permittering skall lämnas minst en månad i förväg.

Varsel om driftsinskränkningen skall lämnas minst sex veckor i förväg om en arbetstagare som anställts för en viss tid, en viss säsong eller ett visst arbete på grund av driftsinskränkning inte kan beredas fortsatt anställning i samband med att den tidigare anställningen upphör eller den nya säsongen skall börja. Lag 1994: 1689.

I paragrafen anges vilken varseltid som skall iakttas när

en drmsinskränkning inte leder till uppsägning se beträffande bestämmelsen 1973:129 291

prop. s.

I första stycket regleras den tid inom vilken varsel skall lämna

om driftsinskränkningar, som kan medföra permitteringsåtgärder

SOU 1998: 107 F rämjandelagens regler om varsel 143

varigenom arbetet helt eller delvis inskränks utan att anställningen upphör att gälla". I likhet med vad gäller enligt 2 § skall som varseltiden, här minst månad, räknas från den tidpunkt då en driftsinskränkningen genomförs. I förevarande fall innebär detta den tidpunkt då pennitteringen träder i kraft, dvs. då arbetet för de arbetstagare berörs driftsinskränkningen helt eller delvis som av inskränks. Enligt andra stycket gäller följande. Varsel driftsinskränkningen om skall lämnas minst veckor i förväg arbetstagare anställts sex om en som för viss tid, viss säsong eller ett visst arbete på grund av en en driftsinskränkningen inte kan beredas fortsatt anställning i samband med att den tidigare anställningen upphör eller den nya säsongen skall

börja. Bestämmelsen i andra stycket tar sikte på sådana fall där orsaken till fortsatt anställning inte sker är att arbetsgivaren måste inskränka att eller lägga ned driften. Varsel kommer således i fråga endast i sådana fall där det är överenskommet eller förutsatt mellan parterna att anställningen skulle ha ersatts fortsatt anställning eller där annars av en detta på grund anställningsförhållandets varaktighet och av förhållandena i övrigt ligger i sakens natur prop. 292; se vidare SOU s. 1994:141 488 med där gjorda hänvisningar till bl.a. rättsfall. s. Varseltiden skall i de fall i andra stycket räknas från den som avses tidpunkt då den anställningen skulle ha påbörjats om någon nya driftsinskränkning inte företagits. Paragrafen har år 1995 endast setts över språkligt.

3 § Ett varsel enligt 3 § skall innehålla uppgift om a orsaken till den driftsinskränkning har föranlett pennitteringen, som den tidpunkt då driftsinskränkningen är avsedd att genomföras, och antalet berörda arbetstagare, fördelade yrkesgrupper. möjligt skall arbetsgivaren skriftligen komplettera varslet Så snart som med uppgift vilka arbetstagare berörs av driftsinskränkningen. om som Länsarbetsnämnden kan förelägga arbetsgivaren vid vite att fullgöra sina skyldigheter enligt andra stycket. Lag 1994:1689.

Paragrafen infördes till följd andra anpassningar som år 1995 av till EG-direktivet. Den motsvarar i alla delar vad som gällde

gjordes

enligt den upphävda 5 § beträffande 2 a § och prop. numera se ovan 1994/95:l02 88. En redogörelse för 5 § främjandelagen finns, som s. nämnts i samband med redogörelsen för 2 a i SOU 1994:141 s. ovan 490 § första stycket regleras vilka uppgifter ett varsel enligt 3 § I 3 a skall innehålla.

144 Främjandelagens regler om varsel

Enligt andra stycket skall en arbetsgivare så snart möjligt

som skriftligen komplettera varslet med uppgift om vilka arbetstagare

som berörs av driftsinskränlmingen.

Av tredje stycket framgår att länsarbetsnämnden har möjlighet att vitesförelägga arbetsgivaren att fullgöra sina skyldigheter enligt andra stycket.

4 § Har arbetsgivaren inte kunnat förutse de omständigheter

som driftsinskränkningen beror på, så lång tid i förväg som anges i 2 eller 3 skall varsel i stället lämnas så snart som möjligt. I de fall som avses i 2 § får varsel aldrig lärrmas senare än en månad före driftsinskränkningen. Lag 1994:1689.

Paragrafen innehåller bestämmelser om undantag från varseltidema. Om arbetsgivaren inte har kunnat förutse de omständigheter

som driftsinskränkningen beror på så läng tid i förväg som anges i lagen, skall varsel i stället lämnas så snart möjligt. Denna regel gäller

som oavsett om driftsinskränkningen kan medföra uppsägning eller pennittering eller att tidsbegränsade anställningar etc. inte övergår i fortsatt anställning. Paragrafen tar sikte på sådana omständigheter

som legat utanför arbetsgivarens kontroll och därför inte tidigare varit kända för arbetsgivaren eller kunnat förutses denne. I förarbetena talas

av om force majeure-situationer. Som exempel på såna situationer som avses anges bl.a. att en kundorder hastigt annulleras eller att en fabrik brinner ned prop. 1973:129 s. 292. Paragrafen har genom ändringar år 1995 i denna del endast sätts över språkligt. Vid nämnda tidpunkt gjordes dock även ett tillägg till paragrafen, enligt vilket varsel vid driftsinskränlcning kan leda till uppsägning aldrig får lämnas

som senare än en månad före driftsinskränkningen prop. 1994/95: 102 s. 78 och 89.

6 § En arbetsgivare får i stället för att varsla länsarbetsnämnden

om driftsinskränkning underrätta nämnden om att arbetsgivaren har begärt eller avser att begära förhandling enligt 11 § lagen 1976:580 om medbestämmande i arbetslivet eller motsvarande bestämmelser i kollektivavtal om en sådan förändring av sin verksamhet som medför eller kan medföra en driftsinskränkning. För att arbetsgivaren skall förfara på detta sätt i stället för att varsla krävs att underrättelsen är skriftlig, att den lämnas senast vid den tidpunkt för varsel som anges i 2-4 samt att arbetsgivaren senast då också lämnar sådana uppgifter som avses i 2 a § första stycket eller 3 § första

a stycket. Lag 1994:1689.

Genom ändringar år 1995 har vissa smärre följdjusteringar vidtagits med anledning av att 5 § ersatts av 2 a och 3 94/95 :102

a se prop.

SOU 1998: 107 Främjandelagens regler varsel 145

s. 89. Paragrafen bygger alltså i allt väsentligt fortfarande på den proposition som låg till grund för den författningstext gällde

som dessförinnan, dvs. propositionen 1981/82271; med ny författningstext i SFS 1982:81 gällande fr.o.m. den l april 1982.

Genom 6 § ges arbetsgivaren en möjlighet att tillämpa ett till varsel alternativt förfarande. Arbetsgivaren kan i stället för att varsla underrätta länsarbetsnämnden om att han eller hon har begärt eller avser att begära förhandling enligt medbestämmandelagen, eller motsvarande bestämmelser i kollektivavtal, om en sådan förändring av sin verksamhet som medför eller kan medföra en driftsinskränkning. Det krävs dock att underrättelsen är skriftlig, att den lämnas senast vid de tidpunkter som anges i 2 4 samt att arbetsgivaren senast då

w också lämnar sådana uppgifter som avses i 2 a § första stycket eller 3 a § första stycket.

Enligt motiven syftar 1982 års ändring i 6 § till att göra klart att en arbetsgivare inte skall anses ha föregripit förhandlingarna enligt 11-14 medbestämmandelagen genom att underrätta länsarbetsnämnden om en tilltänkt driftsinskränkning.

Det framhålls också att underrättelsen om förhandling enligt 11 § medbestämmandelagen i sin helhet bör ses som ett alternativ till varselskyldigheten. Detta innebär att arbetsgivaren måste genomföra det alternativa förfarandet på precis det sätt som sägs i paragrafen; annars kvarstår skyldigheten att varsla. Det sistnämnda innebär att arbetsgivaren kan drabbas av varselavgift, om inte samtliga de uppgifter som ett varsel skulle ha innehållit lämnas i rätt tid prop. 1981/82:71 s. 160.

Även arbetsgivaren väljer att underrätta i stället för att varsla,

om kvarstår skyldigheten att så snart det kan ske lämna länsarbetsnämnden uppgift om vilka arbetstagare som berörs av driftsinskränkningen.

Den i t.ex. underrättelse lämnar oriktiga uppgifter, kan på

som en samma sätt och under samma förutsättningar som i fråga om varsel drabbas av straffansvar 19 §.

Bestämmelsen reglerar den facklige företrädarens ställning i frågor enligt lagen. Den innebär att en sådan företrädare som inte omfattas av lagen 1974:358 om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen, har ett motsvarande anställningsskydd som tillkommer ett

skyddsombud enligt arbetsmiljölagen. Detta innebär i sin tur bl.a. att företrädaren, oavsett denne är anställd hos arbetsgivaren eller ej, om inte får hindras att fullgöra sina uppgifter.

16 § Den har tagit befattning med ett ärende enligt denna lag får inte som obehörigen röja eller utnyttja vad denne därvid har fått veta om enskildas personliga förhållanden eller affärs- eller driftsförhållanden. I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen 1980:100. I fråga uppgifter som en myndighet enligt om förevarande lag lämnar till företrädare för arbetstagarorganisation vid en en myndigheten eller vid någon myndighet gäller 14 kap. 9 § annan sekretesslagen. Lag 1980:219.

Paragrafen innehåller, framgår ovan, bestämmelser om som tystnadsplikt för den tagit befattning med ett ärende enligt som främjandelagen. Vad gäller 14 kap. 9 § sekretesslagen, innebär detta lagrum att myndigheten kan lämna ut viss uppgift med förbehåll som inskränker rätten att lämna uppgiften vidare.

17 § Arbetsgivare, uppsåtligen eller oaktsamhet underlåter att som av grov varsla driftsinskränkning enligt vad föreskrives i denna lag, kan om som åläggas utge särskild varselavgift till staten. Underlåtes varsel under tid, att en då arbetsgivaren är i konkurs, skall varselavgift i stället utges av den som företräder konkursboet. Varselavgift fastställes för varje påbörjad vecka som varsel försummats samt bestämmes till lägst 100 och högst 500 kronor för varje arbetstagare som beröres av driftsinskränkningen. Om särskilda skäl föreligger kan varselavgift bestämmas till lägre belopp än sagts. Fullständig befrielse från sådan avgift kan också äga rum. Lag nu 1996:1425.

Såsom framgår paragrafen kan arbetsgivare uppsåtligen eller av en som oaktsamhet låter bli att varsla om driftsinskränkningen på av grov föreskrivet sätt, åläggas att betala varselavgift till staten. Anledningen till att varselavgift valdes som sanktion var bl.a. att en sådan avgift kan åläggas inte bara arbetsgivare som är en fysisk en utan även arbetsgivare är juridisk person, t.ex. ett person en som en aktiebolag prop. 1973:129 305; vidare NJA 1987 s. 349. s. se Här kan tilläggas att juridiska efter ändringar i brottsbalken personer år 1986 kan åläggas företagsbot det begåtts brott i verksamheten om 36 kap. 7 § brottsbalken. Om arbetsgivaren är i konkurs skall, enligt första stycket, varselavgiften betalas den företräder konkursboet, dvs. av av som

SOU 1998: 107 Främjandelagens regler varsel 147

konkursförvaltaren personligen. Vid tillämpningen denna

av undantagsregel måste beaktas att skyldigheten för konkursförvaltare

en att iaktta en viss varseltid kan komma i konflikt med förvaltarens åligganden enligt konkurslagen. prop. s. 305; se mer om detta nedan.

Vad beträffar förutsättningarna för att påföras varselavgift, anges i förarbetena prop. s. 305 att den som av ren glömska lämnar varsel någon dag för sent eller som av misstag försummar att lämna någon föreskriven uppgift ofta torde kunna fri från varselavgift. Enligt Högsta domstolen NJA 1985 s. 3 ger detta uttalande intryck av att något större mått av oaktsamhet inte krävs för att oaktsamheten skall bedömas som grov i lagens mening. Enligt domstolen bör dock uttalandet inte uppfattas så att varje försummelse som ligger över den nivå som antyds i uttalandet, är att anse som grov oaktsamhet. I rättsfallet NJA 1987 s. 349 har domstolen uttalat att det med hänsyn till varslets betydelse för de anställda allmänt sett är naturligt att ställa stränga krav på den som svarar för att varsel lämnas och att, såvitt framgår av förarbetena, någon lindrigare bedömning av oaktsamhetsfrågan inte är åsyftad beträffande konkursförvaltare.

Frågan om arbetsgivaren har förfarit uppsåtligt eller grovt oaktsamt skall bedömas efter förhållandena vid den tidpunkt då varsel lämnades, se NJA 1985 s.

Departementschefen uttalar i prop. 1973:129 s. 306 att det enligt hans mening inte möter hinder att även en statlig myndighet som försummat lämna varsel enligt lagen åläggs att till staten betala

- varselavgift.

Beträffande uttrycket kan åläggas, se NJA 1987 349.

Varselavgiften skall, enligt andra stycket, fastställas för varje påbörjad vecka som varsel har försummats. Avgiften skall bestämmas till lägst 100 och högst 500 kr för varje arbetstagare som berörs av driftsinskränkningen. När avgiften bestäms kan man ta hänsyn till bl.a. arbetsgivarens ekonomiska situation och om han tidigare har försummat att lämna varsel i rätt tid prop. s. 305.

Om det finns särskilda skäl kan, enligt tredje stycket, varselavgift bestämmas till lägre belopp än vad sagts. Även fullständig

som nu befrielse från varselavgiften kan komma i fråga. Enligt förarbetena prop s. 305 kan jämkning komma i fråga bl.a. beträffande en arbetsgivare som visserligen inom föreskriven tid har underrättad länsarbetsnämnden om sin avsikt att genomföra en driftsinskränkning men som underlåter att i rätt tid lämna de uppgifter som varslet skall innehålla.

Den tidigare nämnda skyldigheten för en konkursförvaltare att iaktta varseltidema kan enligt förarbetena prop. s. 305 komma i konflikt med förvaltarens åligganden enligt konkurslagen. Det som åsyftas är

148 Främjandelagens regler varsel SOU 1998: 107 om

förvaltarens skyldighet att vidta åtgärder för att främja en förmånlig och snabb utredning boet. Om förvaltaren har brutit mot av varselskyldigheten kan, enligt den Åmanska utredningen SOU

1973:7 285, jämkningsregeln komma att tillämpas. Här kan åter s. nämnas rättsfallet NJA 1987 349, i vilket en konkursförvaltare hade s. kommit i dröjsmål med att varsla. Högsta domstolen uttalade att det med hänsyn till varslets betydelse för de anställda var naturligt att ställa stränga krav på den för att ett varsel lämnas, i förevarande som svarar fall förvaltaren. De åligganden förvaltaren har enligt konkurslagen som ställda mot skyldigheten att varsla kan enligt rättsfallet inte heller lindra bedömningen oaktsamhetsfrågan. Detta ledde till slutsatsen att av förvaltaren hade varit grovt oaktsam. Förvaltarens speciella situation beaktades i stället när varselavgiften bestämdes. I anslutning till denna fråga uttalade Högsta domstolen att reglerna i 17 § andra stycket senare beräkning varselavgift hade tillkommit främst med tanke på att om av varselavgiften åvilar själva företaget. Eftersom förvaltaren personligen skall betala varselavgiften, kan dock dessa berälmingsgrunder leda till att avgiften uppgår till ett oskäligt högt belopp. Avgiften jämkades därför lcraftigt. Slutsatsen vara att jämlcningsregeln kan komma synes att tillämpas förhållandevis ofta då det rör sig om en konkursförvaltare kommit i dröjsmål. som Härtill kan särskilt följande nämnas. EG-direktivet om kollektiva uppsägningar innehåller i artikel 2.4 regler för den situationen att det är något annat företag än arbetsgivaren som i själva verket har beslutat om de kollektiva uppsägningama. Skyldigheten att informera och överlägga skall gälla oavsett beslutet har fattats av arbetsgivaren om eller ett företag kontrollerar arbetsgivaren. När det skall prövas av som arbetsgivare har fullgjort sina skyldigheter enligt direktivet, får om en arbetsgivaren inte åberopa att han inte fått nödvändig information från det företag fattade det beslut som ledde till de kollektiva som uppsägningama. I propositionen l994/95:102 79 anförs beträffande s. denna regel i artikel 2.4 bl.a. följande.

Som framgått kan anmälningsskyldigheten enligt direktivet på sätt som nu föreslagits fullgöras antingen genom varsel underrättelse eller genom ett varsel kompletterat med ytterligare uppgifter. En försummelse att varsla kan enligt 17 § främjandelagen leda till varselavgift. En försummelse att lämna kompletterande uppgifter kan vitessanktioneras. Det får törutsättas att en domstol vid sin prövning enligt 17 § av talan mot t.ex. ett dotterbolag i en koncern inte förmildrande på den omständigheten att moderbolaget eller ser något annat kontrollerande bolag ytterst bär ansvaret för att varselskyldigheten inte fullgjorts. Motsvarande synsätt gäller enligt förarbetsuttalanden och rättspraxis i fråga om brott mot medbestämmandelagen Prop. l975/76:l05

SOU 1998: 107 Främjandelagens regler varsel 149

Bilaga l s. 353. Vad som nu sagtsskall gälla även då vite föreläggs och döms

ut. På dessa punkter anser regeringen att det inte är erforderligt med några

ingrepp i själva lagtexten.

Enligt det ovan återgivna förarbetsuttalandet bör alltså en domstol vid sin prövning enligt 17 § inte se förrnildrande på den situationen att arbetsgivaren inte fullt ut fått nödvändig information från den som i

älva verket har beslutat de kollektiva uppsägningama. Detsamma

om skall gälla då vite föreläggs och döms ut.

18 § Varselavgift ålägges av allmän domstol på talan av arbetsmarknadsstyrelsen. Sådan talan skall väckas inom ett år efter driftsinskränkningen. Försummas det, är talan förlorad.

Frågan åläggande varselavgift prövas av allmän domstol. Talan

om av skall enligt förarbetena väckas genom stämningsansökan vid den domstol där arbetsgivaren har att svara i tvistemål i allmänhet se prop.

306, där också andra bestämmelser beträffande rättegången 1973: 129 s. berörs. Endast Arbetsmarknadsstyrelsen kan väcka talan om åläggande av sådan avgift. Talan skall väckas inom ett år efter det att driftsinskränkningen har blivit helt genomförd; annars är talan förlorad preskription; se prop. s. 306.

19 § Den som i varsel enligt denna lag eller i underrättelse eller i uppgift som avses i 6 och 7 uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift, vilken saknar betydelse, dömes till böter eller fängelse i högst ett år. Lag 1996:1425.

Som tidigare angetts finns det i främjandelagen också en strajfsanktion för oriktig uppgift. Bestämmelsens fick sin nuvarande lydelse genom ändringar som genomfördes år 1982 i samband med att 6 § främjandelagen ändrades. Såvitt gäller varselreglema, innebär paragrafen att den som t.ex. i ett varsel uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift som inte saknar betydelse, döms till böter eller fängelse i högst ett år. Beträffande uttrycket oriktig uppgift, vilken saknar betydelse anförs i förarbetena att helt betydelselösa oriktigheter" inte skall föranleda någon påföljd prop. 1973:129 s. 306.

22 § Allmänt åtal för brott som avses i 19 och 20 § får väckas endast efter medgivande av arbetsmarknadsstyrelsen. Lag 1984:423.

Som framgår av bestämmelsen får allmänt åtal för brott som avses i bl.a. 19 § väckas endast efter medgivande av Arbetsmarknadsstyrelsen.

150 Främjandelagens regler varsel SOU 1998: 107 om

23 § Talan om utdömande av vite enligt denna lag förs av länsarbetsnämnd eller Arbetsmarknadsstyrelsen. Lag 1996: 1425.

Paragrafen innehåller, som synes, en föreskrift om att vem som kan föra talan utdömande vite. Sådan talan kan föras av om av länsarbetsnämnden eller Arbetsmarknadsstyrelsen. Här kan erinras det ovan i samband med redogörelsen för 17 § om främjandelagen återgivna uttalandet i propositionen 1994/95:102 s. 79, enligt vilket det förutsätts att en mildare bedömningen inte kommer att göras vad gäller arbetsgivares påstådda försummelse att varsla eller en lämna till varslet kompletterande uppgifter, då arbetsgivaren åberopat att han inte själv erhållit erforderlig information. I detta sammanhang uttalades också, framgår att det sagda skall gälla även då vite som ovan, föreläggs eller döms ut.

24 § Talan mot arbetsmarknadsstyrelsens beslut enligt denna lag föres hos regeringen genom besvär. Lag 1975:743.

Såsom framgår paragrafen kan Arbetsmarknadsstyrelsens beslut av överklagas hos regeringen. Det har i lagen inte tagits in någon bestämmelse om att beslut gäller omedelbart. Härav följer att ett beslut som kan överklagas inte får verkställas mot arbetsgivarens vilj förrän det har vunnit laga kraft. a Vad gäller länsarbetsnämndens beslut, får detta överklagas hos Arbetsmarknadsstyrelsen förordningen 1988:1139 med instruktion

för Arbetsmarknadsverket; se även prop. s. 307.

25 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Arbetsmarknadsstyrelsen får föreskriva undantag från 1-12 samt meddela närmare föreskrifter för tillämpningen av dessa bestämmelser. Sådana undantag eller föreskrifter får dock inte innebära att mindre förmånliga regler skall tillämpas för arbetstagarna än som följer av EG-rådets direktiv 75/ 129/EEG av den 17 februari 1975 och 92/56/EEG av den 24 juni 1992. Lag 1994:1689.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Arbetsmarknadsstyrelsen har paragrafen getts möjlighet att genom föreskriva undantag från bl.a. 1-6 §§ främjandelagen och meddela närmare föreskrifter för tillämpningen av dessa regler. I förarbetena uttalas att det inom vissa branscher kan föreligga speciella förhållanden påkallar avvikelse från de i 1-6 meddelade varselreglerna som prop. 1973:129 207, 212 och 307. Enligt departementschefen bör s.

SOU 1998: l 07 F rämjandelagens regler om varsel 151

det för att ett undantag skall göras förutsättas att Arbetsmarknadsstyrelsen i stället träffar en särskild överenskommelse med berörda parter om andra bestämmelser som passar bättre för branschen. Skulle det visa sig att dessa bestämmelser inte följs, kan det bli aktuellt att åter göra lagen tillämplig för denna bransch prop. s. 308.

Med anledning av EG-direktivet om kollektiva uppsägningar, som

uttrycker en miniminivå, har det år 1995 i paragrafen lagts till en mening att undantag eller föreskrifter inte får innebära att mindre

om förmånliga regler skall tillämpas för arbetstagarna än som följer av direktivet om kollektiva uppsägningar prop. 1994/94: 102 s.89. Den år 1992 tillsatta arbetsrättskommittén anförde i sitt delbetänkande SOU 1994:83 126 att genom ändringen skulle det redan medgivna

s. undantaget för byggbranschen förlora sin verkan i de delar som undantaget strider mot direktivet, varvid för en jämförelse hänvisades till EG-domstolens avgörande i mål 215/83 mellan kommissionen och Belgien Commission of the European Communities v Kingdom of Belgium, Belgien 1985 ECR s. 1039. Kommittén förutsatte att undantaget skulle över och justeras av Arbetsmarknadsstyrelsen i

ses anslutning till att de föreslagna ändringarna skulle bli aktuella som gällande rätt.

9.5 Tidigare och förslag

överväganden

Som torde ha framgått av bl.a. kapitel 6 om tidigare överväganden och förslag beträffande främjandelagens anställningsfrämjande regler, har det sedan lagens tillkomst mestadels varit de anställningsfrämjande reglerna varit föremål för diskussioner. Varselreglema har inte

som

uppmärksamhet. De har också i det stora hela fungerat väl, rönt samma bl.a. enligt svaren på den enkätundersökning som 1992 års arbetsrättskommitté genomförde.

Här kan erinras om att 1989 års handikapputredning i sitt slutbetänkande Ett samhälle för alla SOU 1992:52 berörde varselreglerna i samband med att utredningen gjorde en översyn av främjandelagen. Handikapputredningen lade i betänkandet fram ett förslag till lag arbetslivets tillgänglighet för funktionshindrade och

om drog slutsatsen att förslaget direkt kunde ersätta de anställningsfrämjande reglerna i främjandelagen. Vad beträffade varselreglerna borde dessa, enligt utredningen, kunna föras över till annan lagstiftning, lämpligen anställningsskyddslagen, och främjandelagen dänned upphävas. Utredningens nämnda förslag föranledde inte något förslag till riksdagen.

10 av

Tillämpningen varselreglerna

Vi har i kapitel 5 redogjort, såvitt gällde de anställningsfrämjande reglerna, för den enkätundersökning som 1992 års arbetsrättskommitté genomförde i syfte att få en uppfattning om den praktiska tillämpningen av främjandelagens regler. Som nämnts finns en redogörelse för frågorna och svaren i kommitténs delbetänkande Arbetsrättsliga utredningar bakgrundsmaterial utarbetat av

sekretariatet vid 1992 års arbetsrättskommitté SOU 1994:141 s. 506 ff.. I det följande redovisas, på motsvarande i kapitel

sätt som sammanfattningsvis innehållet i frågorna som berör varselreglemai 1-6 samt härpå. Därefter redovisas sammanfattningsvis

svaren innehållet i frågorna, i relevanta delar, till Arbetsmarknadsstyrelsen och styrelsens svar på dessa frågor. Frågorna till de 24 länsarbetsnämndema var fyra till antalet. Till Arbetsmarknadsstyrelsen ställdes fem frågor, varav tre delvis berörde varselreglerna. Samtliga tillfrågade inkom med svar.

Länsarbetsnämndernas synpunkter

Till länsarbetsnämndema ställdes frågan om arbetsgivarna i länet levde upp till de vid tidpunkten för undersökningen gällande kraven på varsel inför driftsinskränkningar. Enligt arbetsrättskommittén framgick av svaren att den allmänna uppfattningen hos länsarbetsnämndema var att arbetsgivarna med några få undantag tog främjandelagens regler

- -

varsel seriöst och att de måna att följa lagens bestämmelser. om var om

Kommittén frågade vidare hur länsarbetsnämndema bevakade att reglerna verkligen följdes, vilka åtgärder som vidtogs mot en arbetsgivare som inte följde varselreglema och om länsarbetsnämndema hade drivit en fråga om skyldighet för arbetsgivare att utge varselavgift vidare till Arbetsmarknadsstyrelsen. Därtill frågades bl.a. om det fanns något särskilt att säga när det gällde varsel till länsarbetsnämnder i samband med konkurser.

Enligt kommittén framgick av svaren bl.a. att det i några län hade utvecklats ett nära samarbete mellan företag och facklig organisation

154 Tillämpningen varselreglema av

respektive länsarbetsnämnden och arbetsförmedlingen, vilket lett till ett bra informationsutbyte. Vad beträffar ärenden/varselavgzft " uppgav en nämnd att det innan åtgärd vidtas utreds det är arbetsmarknadspolitiskt motiverat att en om mot företagets för korta varseltid. Har den förkortade reagera varseltiden ingen betydelse för arbetsförrnedlingamas arbete, vidtas ingen åtgärd. I annat fall anmäls ärendet till Arbetsmarknadsstyrelsen. Om ett företag inte har lämnat något varsel eller på något annat sätt har låtit bli att följa varselreglema, så kontaktar länsarbetsnämnden företaget för diskussion och påtalar det felaktiga. I regel rättar sig en arbetsgivaren efter de regler finns och ändrar de inlämnade som uppgifterna. Flera nämnder konstaterar att det i regel rör sig om bristande kunskap varselreglema och inte ont uppsåt från om om företagens sida. Enligt arbetsrättskommittén framgick av de lämnade att ett tiotal nämnder i enstaka fall, efter överläggningar, hade svaren överlämnat ärenden till Arbetsmarknadsstyrelsen. Nitton länsarbetsnämnder kommenterade frågan om varsel i samband med konkurser. Här ställs nämnden och arbetsförmedlingen inför fullbordat faktum. En fördel i dessa fall dock att färdiga var namnlistor kunde bifogas. Knappt hälften nio nämnderna ansåg att av varsel vid konkurser tenderade att komma in sent, vilket hade att göra med att varsel vid konkurs ofta faller under 4 dvs. det har i regel varit svårt för arbetsgivaren att på förhand planera in tidpunkten för driftsinslcränlcningen. Därav följer att arbetsgivaren inte kan leva upp till den "förvamingstid" stadgas i 2 Några länsarbetsnämnder som tveksamma till konkursvarsel kunde fylla någon funktion. var om anses Enligt arbetsrättskommittén kunde konstateras bl.a. att majoriteten av de länsarbetsnämnder kommenterat frågan om varsel vid konkurs som ansåg att varslen kom sent, vilket innebar att arbetsförmedlingen hade för kort tid på sig att planera åtgärder för de berörda arbetstagarna. Kommittén frågade vidare hur vanligt det var att arbetsgivarna i stället för att varsla enligt 3 och 5 främjandelagen, underrättade

MBL-förhandling påkallats enligt 6 § främjandelagen och om

om att regeln i 6 § främjandelagen fyllde något beaktansvärt syfte. Av länsarbetsnämnderna svarade tolv att det ganska vanligt att 6 § var främjandelagen tillämpades. Sju nämnder att det inte var uppgav särskilt vanligt. Tre stycken svarade att det mycket ovanligt. var Arbetsrättskommittén anförde bl.a. följande. Av framgår att det svaren relativt vanligt med underrättelse enligt 6 § främjandelagen. är Fördelen med bestämmelsen att länsarbetsnämnden tidigt får synes vara infonnation, vilket möjligen kan påverka planeringen vid kommande större driftskränlmingar. Det framgår även att många av uppgifterna i underrättelse inte alltid grundar sig på lagen utan på andra en

SOU 1998: 107 Tillämpningen varselreglerna 155

omständigheter. Av nämnderna som svarat har 17 nämnder kommenterat frågan om de anser att 6 § fyller någon funktion, och 13 av dem anser att bestämmelsen inte gör det.

Vidare frågades bl.a. om varselreglerna ansågs meningsfulla i största allmänhet och om reglerna borde ändras. Så gott som samtliga länsarbetsnämnder uppgav att de upplevde varselreglerna

som meningsfulla och att det var en fördel med ett lagstadgat krav, bl.a. genom att nämnderna kunde få signaler situationen på företaget och

om arbetsmarknaden tidigare än Elva länsarbetsnämnder att

annars. uppgav ett varsel var det instrument nämnden/arbetsfönnedlingen den

som gav information behövdes för att planera och så snabbt möjligt

som som påbörja åtgärder för de personer som berördes. Flera nämnder

uppgav att Varslets innehåll gav underlag för prognoser och en tidig indikation om förändringar som skedde på arbetsmarknaden. En nämnd att

angav undantagsbestämmelsema för byggbranschen, gäller enligt

som särskilda föreskrifter, besvärande vid fall uppsägningar. Det

var av fanns alltid ett visst "mörkertal" i antalet uppsägningar, vilket kunde

. vara rätt stort i en lågkonjunktur. En nämnd påpekade att reglerna borde vara meningsfulla även för företagen i och med att de

genom reglerna tvingas att i så god tid som möjligt försöka ta itu med problemen vid t.ex. en sviktande marknad. Det hade varit ännu

mer meningsfullt för alla parter om Arbetsmarlmadsverket m.fl. hade haft personella och ekonomiska resurser att sätta in på ett kraftfullt sätt innan krisen för företaget och de anställda har gått för långt.

Fem länsarbetsnämnder kommenterade varselreglerna Vid permittering. Tveksamhet framfördes beträffande varselskyldigheten. Eventuellt skulle den kunna tas bort så länge pennitteringslöneinstitutet fungerade. En nämnd uppgav att reglerna i de flesta fall inte påverkade nämndens eller arbetsförmedlingens åtagande. Förmedlingens kontakter med företagen borde kunna innebära kännedom

om visstidsanställningar. Det borde kunna genomföras en förenkling av hanteringen när det gällde perrnittering. En nämnd ansåg det helt

vara meningslöst att i detta sammanhang kräva in personförteckningar. Varselskyldigheten skulle kunna gälla endast sådan driftsinskränkning som väntas leda till uppsägningar. Perrnitteringsvarslet ansågs dock ha ett värde som tidig information att något på gång". En

om var annan länsarbetsnämnd framhöll också att varslet kunde indikation på

ge en vad som hände på arbetsmarknaden.

Beträffande förslag till förändringar i lagen, besvarade hälften

av nämnderna frågan om reglerna borde ändras eller inte. Fyra nämnder ansåg att reglerna inte behövde ändras medan åtta nämnder lämnade synpunkter eller förslag till ändringar av lagen. Som exempel på förslag till förändringar bl.a. följande. Varselavgiften borde höjas till

angavs en

156 Tillämpningen varselreglerna

sådan nivå motsvarar den kostnad arbetsgivaren skulle haft

som som

han hade följt varseltiden och behållit arbetstagaren. Beträffande de om undantag enligt särskilda bestämmelser gäller för byggbranschen,

som kunde antas att de skäl tidigare fanns för detta undantag inte gällde

som längre. Förhållandet mellan varsel- och uppsägningstid borde klargöras. Många arbetsgivare och fackliga representanter känner inte till de olika

begreppens innebörd.

Arbetsmarknadsstyrelsens synpunkter

Arbetsmarknadsstyrelsen tillfrågades bl.a. allmänt åtal för brott mot

om 19 § främjandelagen oriktig uppgift i bl.a. varsel någonsin hade väckts samt talan utdömande vite hade förts 23 §. Båda

om om av frågorna besvarades nekande. Arbetsmarknadsstyrelsen uppgav på

frågan talan mot styrelsens beslut enligt lagen någon gång förts hos

om regeringen enligt 24 § att den inte kunde erinra sig att detta skett. På frågan vad Arbetsmarknadsstyrelsen allmänna uppfattning

om som var

främjandelagen, särskilt vad avsåg varselreglerna 1-6 §§ uppgav om Arbetsmarknadsstyrelsen bl.a. att det generellt kunde sägas att l-6 behövdes för att nå övergripande arbetsmarknadspolitiska syften.

Däremot borde lagtexten över för att undanröja risk för

ses misstolkning. Exempelvis borde 1 och 6 beträffande varsel och underrättelse kunna föras Vad särskilt gäller de sanktioner

samman.

finns knutna till lagen, anförde Arbetsmarknadsstyrelsen att som konstruktionen med sanktioner i sig riktig att det fanns skäl att

var men

över storleken på avgifterna. se

11 och

överväganden förslag

11.1 Ennylag

Vi har tidigare i detta betänkande föreslagit att främjandelagens anställningsfrämjande regler skall ändras till att omfatta endast arbetssökande. Mot bakgrund främst denna ingripande förändring av

av reglerna har vi föreslagit att reglerna skall inordnas i en ny lag; lag om åtgärder för att främja anställning av vissa arbetssökande.

Som vi i avsnitt 9.2 har redogjort för bygger de anställningsfrämjande reglerna på reglerna i 1971 års sysselsättningslag. I samband med främjandelagens tillkomst korn varselreglema, dessförinnan byggt på frivilliga överenskommelser,

som att lagregleras inom samma lag som de anställningsfrämjande reglerna. Regelkomplexen har det gemensamt att de har ett sysselsättningsfrämjande syfte. Härtill kan konstateras att arbetsgivarna

reglerna åläggs vissa skyldigheter gentemot vissa genom arbetsmarknadsmyndigheter. Vidare kan sägas att hela främjandelagen, dvs. båda regelkomplexen, är av arbetsmarknadspolitisk natur. De anställningsfrämjande reglerna rör dock endast äldre arbetstagare/arbetssökande och arbetstagare/arbetssökande med nedsatt arbetsförmåga. Någon motsvarande begränsning gäller inte för varselreglerna.

Vi anser att det nu är lämpligt att separera regelkomplexen. Vi föreslår därför att varselreglema inordnas i en ny lag; lag om varsel vid driftsinslcränlcning.

1 1.2

Några utgångspunkter

Den lag vi föreslår bygger i stora delar på främjandelagens

som nu regler varsel. Merparten av de nu gällande reglerna har i princip

om efter endast språklig översyn flyttats över till den föreslagna lagen. Främjandelagen, i relevanta delar, är således att se som en direkt

158 Överväganden och förslag

föregångare till den föreslagna lagen. Tanken är också att förarbetena till främjandelagens varselregler även fortsättningsvis skall tjäna till vägledning för varselreglema. Vi redovisar i den följande framställningen våra förslag beträffande de olika paragrafema i ungefär ordningsföljd som paragrafema samma inordnats i den lagen eller skulle ha inordnats om vi skulle ha nya föreslagit att de skulle flyttas över till denna. Vi redogör för gällande rätt, med förarbetsuttalande etc., i den omfattning vi olika anledningar att det finns skäl till. Vi som av anser hänvisar, såvitt gäller alla gällande paragrafer som berörs i det nu följande, till den utförliga redogörelse kan ha lämnats mer som beträffande paragrafen i fråga i avsnitt 9.4. När Vi endast har gjort språklig översyn paragrafema, alltså en av gjort ändringar utan att med detta att bestämmelserna i fråga skall avse få ändrad innebörd, har vi som huvudregel inte kommenterat

översynen.

11.3 beträffande varselreglerna Förslag

Utredningens förslag: Varselskyldighet skall föreligga endast för driftsinskränkningar kan medföra uppsägning. Skyldigheten att som lämna varsel vid driftsinskränlmingar kan föranleda som perrnittering eller att anställning begränsad till viss tid inte övergår i således reglerna. Även fortsatt anställning, skall utmönstras ur bestämmelsen skydd för den facklige företrädaren i frågor enligt om lagen, skall utgå. Länsarbetsnämndens beslut att vitesförelägga en arbetsgivare att komplettera ett varsel, skall även fortsättningsvis kunna överklagas till Arbetsmarknadsstyrelsen. Arbetsmarknadsstyrelsens beslut i ärende vitesföreläggande skall om få överklagas hos länsrätten. Länsrättens beslut skall inte få överklagas.

l 1.3.1 Varselskyldigheten

Enligt l § främjandelagen gäller följande beträffande Varselskyldigheten vid driftsinskränkning. En arbetsgivare som avser genomföra driftsinskränkning enligt 2 eller 3 § skall inom den tid att en där skriftligen varsla länsarbetsnämnden i det län där som anges driftsinskränkningen genomförs, minst fem arbetstagare berörs av om inskränkningen. Detta gäller också driftsinskränkningen under en om

period av nittio dagar kan antas föra med sig att antalet uppsägningar sammanlagt uppgår till minst tjugo.

De i paragrafen gjorda hänvisningarna till 2 eller 3 § främjandelagen innebär att skyldighet att varsla föreligger, under vissa förutsättningar, om arbetsgivaren avser att genomföra en driftsinslqänlming kan

som leda till uppsägning eller permittering eller till att anställning

en begränsad till viss tid etc. inte förnyas.

Till följd anpassningen till EG-direktivet kollektiva

av om uppsägningar har l § främjandelagen fått ett tillägg. Formuleringen har utformats i anslutning till direktivet. Formuleringen skall därför ses i belysning av direktivets regler och den tolkning som kan göras dessa

av regler. Reglerna som grundas på direktivet skall, som nämnts tidigare, tillämpas även när tidsbegränsade anställningar upphör i förtid artikel 2 a i direktivet; se vidare prop. 1994/95: 102 67 och 87.

Av tillägget framgår att varsel även skall lämnas om en driftsinskränkning kan antas föra med sig minst 20 uppsägningar under en period av 90 dagar. Om en arbetsgivare vid fem olika tillfällen under i princip en tremånadersperiod avser att säga upp fyra anställda vid varje tillfälle, är han således skyldig att varsla prop. s. 87.

Vad beträffar den lagstadgade skyldigheten att varsla vid driftsinskränkning som kan medföra uppsägningar, kan konstateras att det åligger Sverige att ha bestämmelser i detta avseende. Att 1 § främjandelagen, såvitt avser uppsägningsvarsel, skall flyttas över till den nya lagen är således självklart. Någon anledning att göra materiella ändringar i denna bestämmelse anser vi inte föreligga. Vi föreslår därför att bestämmelsen i tillämpliga delar flyttas över till den nya lagen l § lagförslaget.

Vad beträffar skyldigheten att lämna varsel vid driftsinslqänkning som kan medföra pennittering, kan följande nämnas. Av resultaten av den enkätundersökning som 1992 års arbetsrättskommitté genomförde samt redovisade i betänkandet SOU 1994:141 se kapitel 10 framgår att viss kritik har riktats mot varselreglema i detta avseende. Det har bl.a. framförts att reglerna inte har någon betydelse och att några åtgärder i allmänhet inte vidtas med anledning av permitteringsvarsel. Ett lämnat varsel har dock ansetts ha ett värde bl.a. genom att det talar om att något är på gång".

Även beträffande varselskyldigheten vad gäller visstidsanställningar har viss kritik förekommit.

Vi har stannat för att föreslå att varselskyldighet inte längre skall föreligga för driftsinskränkningar som kan medföra pennittering eller att anställning begränsad till viss tid etc. inte övergår i fortsatt anställning. De båda slagen av varsel kan i och för sig ha ett värde såsom underlag för statistik etc. Detta behov torde dock kunna

160 Överväganden och förslag

tillgodoses på annat sätt. Genom vårt förslag förenklas och renodlas varselreglema. Förslaget kan antas medföra en avlastning för länsarbetsnämndema, därmed kan koncentrera sina insatser till den som mest väsentliga delen verksamheten i detta avseende, dvs. varsel av inför uppsägningar.

1 1.3.2 Varseltider

I 2 § främjandelagen regleras den tid inom vilken arbetsgivaren skall lämnas varsel driftsinskränlcning kan medföra uppsägning. om som Denna tid har satts i relation till antalet arbetstagare som sägs upp på grund driftsinskränkningen. Varseltiden skall räknas från den av tidpunkt då driftsinskränkningen genomförs, dvs. den tidpunkt då arbete hos arbetsgivaren inte längre kan beredas de uppsagda arbetstagarna och dessa därför får lämna företaget. Att deras uppsägningstider eventuellt då ännu inte gått till ända, saknar betydelse prop. 1973:129 s. 291. Vi föreslår att bestämmelsen flyttas över till den nya lagen 2 § lagförslaget. I 4 § främjandelagen föreskrivs undantag från varseltidema. Om arbetsgivaren inte har kunnat förutse de omständigheter som driftsinskränkningen beror på så lång tid i förväg anges i lagen, som skall varsel i stället lämnas så snart möjligt. Denna regel gäller som driftsinskränkningen kan medföra uppsägning eller oavsett om eller tidsbegränsade anställningar etc. inte övergår i

perrnittering att

fortsatt anställning. Paragrafen tar sikte på sådana omständigheter som legat utanför arbetsgivarens kontroll och därför inte tidigare varit kända för arbetsgivaren eller kunnat förutses denne. I förarbetena prop. av 292 talas force majeure-situationer. År 1995 gjordes 1973:129 s. om tillägg till paragrafen, enligt vilket varsel vid driftsinskränkning som ett kan leda till uppsägning aldrig får lämnas än en månad före senare driftsinskränkningen prop. 1994/95: 102 s. 78 och 89. Vi föreslår att även denna bestämmelse, i tillämpliga delar, flyttas över till den lagen 3 §. nya

1 1.3.3 Innehållet i ett varsel

§ främjandelagen finns föreskrifter beträffande innehållet i ett I 2 a varsel driftsinslcränlcning kan medföra uppsägning. Denna den om som 1 januari 1995 införda paragraf motsvaras till stor del av den dessförinnan gällande 5 Genom den aktuella paragrafen i nu

SOU 1998: 107 Överväganden och förslag 161

främjandelagen, 2 har närmare anpassning skett till artiklarna 3

a en och 4 i EG-direktivet om kollektiva uppsägningar. Nämnda paragraf skall därför ses i belysning direktivets regler och den uttolkning

av som kan komma att ske prop. 1994/95: 102 s.88.

Enligt 2 a § första stycket skall ett varsel innehålla all relevant information om de tilltänkta uppsägningarna och särskilt vissa

ange viktiga och grundläggande uppgifter. Vad närmare med all

som avses relevant information framgår inte direktivet. Saken får, enligt

av förarbetena till ändringarna i främjandelagen, avgöras från fall till fall prop. s. 88.

I andra stycket föreskrivs att arbetsgivaren skriftligen skall komplettera varslet med ytterligare upplysningar. Upplysningarna skall lämnas senast en månad före driftsinskränkningen. Arbetsgivaren har bl.a. att ange vilka arbetstagare berörs uppsägning. Denna

som av skyldighet förelåg även tidigare; då enligt den sedermera upphävda 5 § andra stycket. Vidare skall relevant information lämnas om de medbestämmandeförhandlingar som förts inför driftsinskränkningen och arbetsgivaren skall till länsarbetsnämnden lämna en kopia den

av underrättelse som lämnats till arbetstagarorganisationen enligt 15 § medbestämmandelagen. Skyldigheten att lämna de två sistnämnda uppgifterna har sin grund i direktivet.

De skyldigheter som arbetsgivaren har enligt det nu beskrivna andra stycket kan länsarbetsnämnden enligt tredje stycket förelägga arbetsgivaren att fullgöra vid vite.

Paragrafen bör flyttas över till den nya lagen. Vi föreslår att första och andra stycket får en direkt motsvarighet i den nya 4 Vad beträffar regeln om vite, dvs. tredje stycket, se avsnitt l1.3.8.l där det föreslås att denna regel i den nya lagen får bilda en egen paragraf; 9

l 1.3.4 Alternativ till varsel

Genom 6 § främjandelagen ges arbetsgivaren en möjlighet att tillämpa ett till varsel alternativt förfarande. Arbetsgivaren kan i stället för att varsla underrätta länsarbetsnämnden att han eller hon har begärt

om eller avser att begära förhandling enligt 11 § medbestämmandelagen, eller motsvarande bestämmelser i kollektivavtal, sådan

om en förändring av verksamheten som medför eller kan medföra

en driftsinskränkning. Det krävs dock att underrättelsen är skriftlig, att den lämnas senast vid de tidpunkter i 2-4 samt att

som anges arbetsgivaren senast då också lämnar sådana uppgifter i 2

som avses a § första stycket eller 3 § första stycket. Formkraven för sådan

a en underrättelse överensstämmer således helt med de krav som gäller for

6 18-5135

162 överväganden och förslag SOU 1998: 107

ett varsel. Det rör sig alltså inte om något slags förenklat förfarande utan samma förfarande klätt i annan spräkdräkt. Syftet

snarare om en med den ändring år 1982 genomfördes i 6 § var inte heller att

som förenkla förfarandet utan att göra klart att arbetsgivare inte skall

ha föregripit förhandlingarna enligt 11-14 anses medbestämmandelagen att underrätta länsarbetsnämnden om en

genom tilltänkt driftsinslcränkning prop. 1981/82: 160 s. 160.

Paragrafen har, framgår av kapitel 10, föranlett vissa problem

som med anledning att arbetsgivare missuppfattat innebörden av de

av alternativa bestämmelserna och trott att det rör sig ett förenklat

om förfarande, för vilket det inte skulle gälla samma formkrav som vid varsel. Det kan ifrågasättas inte ändring bör komma till stånd.

om en nu Vi har dock stannat för att inte föreslå någon förändring i denna del, utan i stället föreslå att paragrafen får motsvarighet i den nya lagen

en 5 §-

l1.3.5 för den företrädaren

Ställningen facklige

I 15 § främjandelagen föreskrivs följande. Beträffande den som företräder arbetstagarorganisation i frågor enligt lagen och som inte omfattas lagen 1974:358 facklig förtroendemans ställning på

av om arbetsplatsen äger 6 kap. 10-14 §§ arbetsmiljölagen 1977:1160

motsvarande tillämpning.

Paragrafen innebär att facklig företrädare som inte omfattas av

en lagen 1974:358 facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen,

om har ett motsvarande anställningsskydd som tillkommer ett skyddsombud enligt arbetsmiljölagen. Detta innebär i sin tur att en sådan företrädare, oavsett denne är anställd hos arbetsgivaren eller

om ej, inte får hindras att fullgöra sina uppgifter. Arbetsgivaren får inte försämra företrädarens arbetsförhållanden med anledning av uppdraget i anpassningsgruppen etc. Arbetsgivaren får inte heller med anledning

uppdraget skilja företrädaren från anställningen eller försämra av dennes anställningsvillkor.

Denna paragraf kan, enligt vår mening, knappast anses ha aktualitet när det gäller varsel. För de informella kontakter kan äga rum

som mellan arbetstagarföreträdare och länsarbetsnämnden i frågor som rör varsel, torde särskilda lagregler inte behövas. Vi föreslår därför att paragrafen utrnönstras, dvs. att någon motsvarighet inte införs i den nya lagen.

Överväganden och förslag 163

l 1.3.6

Tystnadsplikt

Enligt 16 § första stycket främjandelagen gäller följande. Den har

som tagit befattning med ett ärende enligt främjandelagen får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han därvid har fått enskildas

veta om personliga förhållanden eller affärs- eller driftsförhållanden.

Enligt andra stycket gäller följande. I det allmännas verksamhet skall i stället bestämmelserna i sekretesslagen 1980:100 tillämpas. I fråga om uppgifter myndighet enligt främjandelagen lämnar till

som en en företrädare för arbetstagarorganisation vid myndigheten eller vid

en någon annan myndighet gäller 14 kap. 9 § sekretesslagen.

Av sistnämnda lagrurn framgår att myndigheten kan lämna ut viss uppgift med förbehåll som inskränker rätten att lämna uppgiften vidare

m.m.

Vi föreslår att bestämmelsen flyttas över till den lagen 6 §.

nya

1 1.3.7 Varselavgift

11.3.7.l Förutsättningar för åläggande varselavgift

Enligt 17 § första stycket främjandelagen kan arbetsgivare

en som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet låter bli att varsla

om driftsinskränkningen på föreskrivet sätt, åläggas att betala varselavgift till staten.

Anledningen till att varselavgift valdes sanktion bl.a. att

som var en sådan avgift kan åläggas inte bara en arbetsgivare är fysisk

som en person utan även en arbetsgivare är juridisk t.ex. ett

som en person, aktiebolag prop. 1973:129 s. 305; se vidare NJA 1987 349.

Om arbetsgivaren är i konkurs" skall, också enligt första stycket, varselavgiften betalas av den som företräder konkursboet, dvs.

av konkursförvaltaren personligen. Vid tillämpningen denna

av undantagsregel måste beaktas att skyldigheten för konkursförvaltare

en att iaktta en viss varseltid kan komma i konflikt med förvaltarens åligganden enligt konkurslagen prop. 305; detta nedan.

s. se mer om

En utförlig redogörelse för 17 § främjandelagen och olika frågor som kan uppkomma i samband med tillämpning paragrafen, finns

en av i avsnitt 9.4. Vi hänvisar här särskilt till detta avsnitt.

Vad som i avsnitt 9.4 anförs beträffande 17 § främjandelagen i följ ande avseende, bör dock särskilt uppmärksammas här.

EG-direktivet kollektiva uppsägningar innehåller, som alltså om tidigare i artikel 2.4 regler för den situationen att det är något nämnts, företag än arbetsgivaren i själva verket har beslutat om de annat som kollektiva uppsägningama. Skyldigheten att informera och överlägga skall gälla oavsett beslutet har fattats arbetsgivaren eller av ett om av företag kontrollerar arbetsgivaren. När det skall prövas om en som arbetsgivare har fullgjort sina skyldigheter enligt direktivet, får arbetsgivaren inte åberopa att han inte fått nödvändig information från företag fattade det beslut ledde till de kollektiva det som som I propositionen l994/95:102 79 anförs beträffande

uppsägningama. s.

denna regel i artikel 2.4 bl.a. följande.

Som framgått kan anmälningsskyldigheten enligt direktivet sätt som nu föreslagits fullgöras antingen varsel underrättelse eller genom ett genom varsel kompletterat med ytterligare uppgiñer. En försummelse att varsla kan § främjandelagen leda till varselavgift. En försummelse att lämna enligt 17 kompletterande uppgifter kan vitessanktioneras. Det får förutsättas att en domstol vid sin prövning enligt 17 § av talan mot t.ex. ett dotterbolag i en förmildrande på den omständigheten att moderbolaget eller koncern inte ser kontrollerande bolag ytterst bär ansvaret för att varselskyldigheten något annat inte fullgjorts. Motsvarande synsätt gäller enligt förarbetsuttalanden och rättspraxis i fråga brott mot medbestämmandelagen Prop. 1975/76:l05 om Bilaga 1 353. Vad sagtsskall gälla även då vite föreläggs och döms s. som nu På dessapunkter regeringen att det inte är erforderligt med några ut. anser ingrepp i själva lagtexten.

det återgivna förarbetsuttalandet bör alltså domstol vid Enligt ovan en sin prövning enligt 17 § inte förmildrande på den situationen att se arbetsgivaren inte fullt fått nödvändig information från den som i ut själva verket har beslutat de kollektiva uppsägningama". om Detsamma skall gälla då vite föreläggs och döms ut. Vi föreslår 17 § främjandelagen flyttas över till den nya lagen se att §. Vad anförts i förarbetena och rättstillämpningen beträffande 7 som 17 § främjandelagen bör kunna äga tillämpning även nu.

l 1.3.7.2 Talan åläggande av varselavgift

Enligt 18 § främjandelagen åläggs varselavgift allmän domstol på av talan Arbetsmarknadsstyrelsen. Sådan talan skall enligt förarbetena av väckas stämningsansökan vid den domstol där arbetsgivaren har genom i tvistemål i allmänhet 1973:129 s. 306, där också att svara se prop. andra bestämmelser beträffande rättegången berörs. Talan skall väckas

inom ett år efter det att driftsinskränkningen har blivit helt genomförd; annars är talan förlorad dvs. preskriberad; 18 § främjandelagen och

se prop. s. 306.

Vi föreslår att det i den lagen införs paragraf med

nya en motsvarande innebörd 8 §.

ll.3.8 Vite

m.m.

l 1.3.8.1 Vitesföreläggande

Vi har i avsnitt 11.3.3 föreslagit att 2 § första och andra stycket

a främjandelagen, med föreskrifter beträffande innehållet i dels det skriftliga varsel som skall lämnas, dels den komplettering i

som allmänhet behöver göras därefter, skall flyttas över till den lagen

nya 4 §. De skyldigheter arbetsgivaren har enligt det nämnda

som nu andra stycket att komplettera ett varsel med vissa uppgifter kan

- länsarbetsnämnden enligt 2 § tredje stycket förelägga arbetsgivaren

a att fullgöra vid vite.

Vad beträffar regeln vite, dvs. tredje stycket, föreslår vi att

om denna regel i den nya lagen får bilda paragraf; 9

en egen

Här kan erinras det i samband med redogörelsen för 17 §

om ovan främjandelagen återgivna uttalandet i propositionen 1994/952102 s. 79, enligt vilket det förutsätts mildare bedömningen inte

att en kommer att göras vad gäller arbetsgivares påstådda försummelse att

en varsla eller lämna till varslet kompletterande uppgifter, då arbetsgivaren åberopat att han eller hon inte själv erhållit erforderlig infonnation. Enligt propositionen skulle detsamma gälla även då vite föreläggs eller döms ut.

Detta uttalande bör beaktas även vid tillämpningen den

av nya lagen.

1 1.3.8.2 Överklagande

Överklagande länsarbetsnämndens beslut

Främjandelagen innehåller ingen regel i detta avseende. I specialmotiveringen till 24 som gäller överklagande

av Arbetsmarknadsstyrelsens beslut, uttalas dock att "talan mot beslut

av länsarbetsnärrmd föres enligt 46 § instruktionen l965:667,

senast

7 18-5135

166 Överväganden och förslag

ändrad 1972:301 för AMS och länsarbetsnämndema hos AMS genom besvär. Enligt 50 § förordningen 1988:1139 med instruktion för Arbetsmarknadsverket får länsarbetsnämndens beslut överklagas hos Arbetsmarknadsstyrelsen, något annat inte är särskilt föreskrivet. om Vi föreslår det i den lagen införs bestämmelse enligt att nya en vilken länsarbetsnämndens beslut vitesföreläggande får överklagas om hos Arbetsmarknadsstyrelsen 10 §. Regler överklagande förvaltningsbeslut finns i om av förvaltningslagen 1986:223.

Överklagande Arbetsmarknadsstyrelsens beslut

Enligt 24 § främjandelagen förs talan mot Arbetsmarknadsstyrelsens

beslut enligt lagen hos regeringen genom besvär. Vi gör följande bedömning. bör, enligt gällande principer, i största möjliga Regeringen nu utsträckning befrias från förvaltningsärenden både vad gäller förstainstansärenden och överklaganden. Vi att det inte finns anser någon anledning underlåta att flytta ned överprövningen av att nu Arbetsmarknadsstyrelsens beslut. Vi har vid denna bedömning funnit att Arbetsmarknadsstyrelsens ärenden vitesförläggande, dvs. länsarbetsnämndens beslut beslut i om vitesföreläggande styrelsen har överprövat, bör kunna om som överklagas till länsrätten. Enligt vår mening bör länsrättens beslut inte kunna överklagas, föreslår regel med denna innebörd den föreslagna varför vi en se ll §. främjandelagen finns det inte någon bestämmelse att beslut I om enligt lagen gäller omedelbart. Härav följer att beslut som kan överklagas inte får verkställas mot arbetsgivarens vilja förrän beslutet har vunnit laga kraft. Vi det inte heller bör införas någon bestämmelse av anser att nu nämnt slag. Även överklaganden Arbetsmarknadsstyrelsens beslut regleras av förvaltningslagen. genom

ll.3.8.3 Talan utdömande av vite om

23 § främjandelagen föreskrivs följande. Talan utdömande av vite I om denna lag förs länsarbetsnämnd eller enligt av Arbetsmarknadsstyrelsen.

SOU 1998: 107 Övervägandenoch förslag 167

Vi föreslår ingen ändring i frågan skall kunna föra om vem som talan om utdömande vite. av I övrigt är bl.a. följande att beakta. Allmänna bestämmelser viten finns i lagen 1985:206 viten. om om Enligt 23 § främjandelagen i dess ursprungliga lydelse skulle talan om utdömande av vite enligt lagen väckas vid allmän domstol av åklagare. Sin ovan angivna lydelse, i det avseende som nu är av betydelse, fick paragrafen SFS 1985:222. Denna ändring genom var en följd av den nya viteslagen. I 1984/85:96 föreslogs att frågor prop. om utdömande vite normalt skulle handläggas länsrätt på ansökan av av av den myndighet som förelagt vitet, i stället för den vid tidpunkten för förslaget gällande principen att åklagare för talan vid allmän domstol. Vi anser att länsrätten bör stå för det moment domstolsprövning av som bör finnas i de vitesförelägganden kan komma att meddelas som av länsarbetsnämnden vid nämndens handläggning ärenden enligt av den föreslagna lagen. Vi föreslår att det i den lagen införs nya en bestämmelse i överensstämmelse med detta 12 §. Även här bör erinras det i samband om ovan med redogörelsen för 17 § främjandelagen återgivna uttalandet i propositionen 1994/951102 79, enligt vilket det förutsätts mildare bedömningen inte att en kommer att göras vad gäller arbetsgivares påstådda försummelse en att varsla eller lämna till varslet kompletterande uppgifter, då arbetsgivaren åberopat att han eller hon inte själv erhållit erforderlig information. Enligt propositionen skulle detsamma gälla även då vite föreläggs eller döms ut. Detta uttalande bör, redan anförts, beaktas även vid som tillämpningen av den nya lagen.

1 1.3.9 Straffansvar för

oriktig uppgift

l 1.3.9.1 Oriktig uppgift

I 19 § främjandelagen stadgas följande. Den i varsel enligt denna som lag eller i underrättelse eller i uppgift i 6 och 7 som avses uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift, vilken saknar betydelse, dömes till böter eller fängelse i högst ett år. Beträffande uttrycket "oriktig uppgift, vilken saknar betydelse anförs i förarbetena att helt betydelselösa oriktigheter inte skall föranleda någon påföljd prop. 1973:129 306. s.

och förslag

168 Överväganden

Bestämmelsen fick sin nuvarande lydelse genom ändringar som år 1982 i samband med att 6 § främjandelagen ändrades.

genomfördes

liknande bestämmelse straffansvar för oriktig uppgift bör finnas En om i den lagen. Vi att denna bör utformas så att även nya anser straffansvaret gäller för oriktig uppgift lämnas i varsel enligt lagen som eller i underrättelse enligt den föreslagna 5 § 13 §.

11.3.9.2 Medgivande till åtal

framgår 22 § främjandelagen får allmänt åtal för brott som Som av främjandelagen väckas endast efter medgivande av avses i bl.a. 19 § Arbetsmarknadsstyrelsen. Bestämmelsen bör flyttas över till den lagen 14 §. nya

1 från varselreglerna, m.m.

1.3.1O Undantag

gäller följande. Regeringen eller, efter

Enligt 25 § främjandelagen

Arbetsmarknadsstyrelsen får föreskriva

regeringens bemyndigande,

från 1-12 §§ främjandelagen samt meddela närmare undantag tillämpningen dessa bestämmelser. Sådana undantag föreskrifter för av dock inte innebära att mindre förmånliga regler eller föreskrifter får för arbetstagarna än följer EG-direktivet skall tillämpas som av den 17 februari 1975 och rådets direktiv 92/56/EEG av 75/129/EEG av den 24 juni 19992om kollektiva uppsägningar. uttalas det inom vissa branscher kan föreligga I förarbetena att förhållanden påkallar avvikelse från de i 1-6

speciella som

prop. 1973:129 207, 212 och 307. Enligt

meddelade varselreglema s.

bör det för undantag skall göras förutsättas

departementschefen att ett

Arbetsmarknadsstyrelsen i stället träffar särskild att en överenskommelse med berörda parter andra bestämmelser som om branschen. Skulle det visa sig att dessa bestämmelser bättre för passar aktuellt åter göra lagen tillämplig för denna inte följs, kan det bli att bransch prop. s. 308. nämnda EG-direktiv, uttrycker en Med anledning av som lagändring år 1995 i paragrafen lagts till miniminivå, har det genom en eller föreskrifter från lagens bestämmelser inte att meddelade undantag mindre förmånliga regler skall tillämpas för får innebära att följer direktivet prop. 1994/94: 102 3.89. arbetstagarna än som av

SOU 1998: 107 Överväganden och förslag 169

Vi har stannat för att föreslå att det i den lagen införs

nya en bestämmelse med motsvarande innebörd, såvitt gäller varselreglema 15 §-

Det ovan angivna förarbetsuttalandet om förutsättningarna för att föreskriva undantag från reglerna i fråga, bör beaktas även vid tillämpningen av den nya lagen.

1 1.3.1 l Ikraftträdande

DEL III

12 Ekonomiska konsekvenser m.m.

Utredningen har enligt kommittédirektiven att redovisa de ekonomiska konsekvenserna och andra effekter av förslagen.

Både den föreslagna lagen med regler om anställningsfrämjande åtgärder och den föreslagna varsellagen, bygger i allt väsentligt på den

gällande främjandelagen. Någon direkt förändring av de offentliga nu åtagandena kan vi inte se. De förändringar i uppgifterna för länsarbetsnämndema respektive Arbetsmarknadsstyrelsen som förslagen innebär torde inte innebära någon totalt sett ökad arbetsbörda. Den ökning arbetsuppgifterna som förslagen kan innebära för

av länsrätten är marginell. Varken domstolen eller Arbetsmarknadsverket kan antas behöva tillskjutas extra resurser. Däremot kan de nya anställningsfrämjande reglerna för offentliga och privata arbetsgivare antas medföra vissa ökade kostnader för arbetsplatsanpassningar. Vi

dock att det inte är möjligt att göra en skönsmässig anser ens bedömning beträffande de kostnader som i olika avseenden kan vara förknippade med arbetsplatsanpassningama etc.

Vi är också skyldiga att redovisa i vilken utsträckning utredningens förslag får regionalpolitiska effekter, effekter för jämställdheten mellan män och kvinnor samt konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet.

I princip är våra förslag ägnade att påverka förhållandena på arbetsmarknaden. Vi kan dock inte se några direkta regionalpolitiska konsekvenser våra förslag i den meningen att sysselsättningen i

av olika delar landet kommer att påverkas.

Inte heller kan vi några direkta jämställdhetspolitiska

se konsekvenser av förslagen.

Förslagen antas inte heller få några effekter avseende brottsligheten eller det brottsförebyggande arbetet.

sou 1998:107 175

13 Författningskommentarer

13.1 Förslag till om för att

lag åtgärder främja anställning av vissa

arbetssökande

Inledning

Lagen är i stora delar utformad med lagen 1974:13 om vissa anställningsfrämjande åtgärder främjandelagen som förebild. Tanken är också att förarbetena till främjandelagen i största möjliga utsträckning skall kunna tjäna till vägledning även vid tillämpningen

av den nya lagen. Vägledning kan således hämtas ur prop. 1973:129, bet. InU 1973:36 och rskr. 1973:351 samt därefter förekommande förarbeten.

Lagens ändamål

1 § Denna lag har till ändamål att främja anställning av äldre arbetssökande och arbetssökande med nedsatt arbetsförmåga.

I denna inledande paragraf anges målsättningen med den nya lagen. Lagen har samma syfte de anställningsfrämjande regler i

sorn främjandelagen som omfattar arbetssökande. Vad gäller innebörden av begreppen "äldre" och nedsatt arbetsfönnåga får vägledning hämtas från förarbetena till främjandelagen prop. 1973:129 s. 294 och 214 f.. Paragrafen har behandlats i avsnitt 7.3.2.

176 Författningskommentarer SOU 1998: 107

Åtgärder för att främja anställning

Skyldighet att lämna uppgifter

2 § En arbetsgivare är skyldig att uppmaning av länsarbetsnämnden lämna uppgift arbetsstyrkans storlek och sammansättning med avseende på om arbetstagarnas ålder, kön och huvudsakliga arbetsuppgifter, antalet arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga samt om förestående förändringar i arbetsstyrkan såsom uppsägningar, om permitteringar, omplaceringar eller lediga platser som kan föranleda anställning. Om arbetsgivaren inte rättar sig efter en uppmaning att lämna uppgift, får länsarbetsnämnden förelägga arbetsgivaren att fullgöra sin skyldighet.

Omfattningen uppgiftsskyldigheten enligt paragrafens första stycke av 7 § första stycket främjandelagen, förutom i det hänseendet motsvarar att arbetsgivaren inte längre kan föreläggas att lämna uppgift om arbetstagarnas nationalitet eller förekomsten tidsbegränsade om av anställningar. Regeln i paragrafens andra stycke, är innebär att ett som ny, föreläggande att lämna uppgift får meddelas först sedan en uppmaning lämna uppgift riktats till arbetsgivaren och arbetsgivaren inte rättat att sig efter denna uppmaning. Möjligheten att förelägga arbetsgivaren vid vite kvarstår, men har flyttats till den nya 6 Paragrafen har behandlats i avsnitt 7.3.3.

Skyldighet att överlägga

3 § En arbetsgivare är skyldig att överlägga med länsarbetsnämnden eller den nämnden förordnar om anställning av äldre arbetssökande eller som arbetssökande med nedsatt arbetsförmåga samt om åtgärder för att främja sådan anställning, i syfte att träffa en överenskommelse. Till överläggning skall, förutom arbetsgivaren, berörda arbetstagarorganisationer kallas. Kallelsen av arbetsgivaren kan av länsarbetsnämnden förenas med vite.

Paragrafens första stycke motsvarar 8 § första stycket 3 främjandelagen, förutom att det i förtydligande syfte anges att överläggningama skall syfta till att det träffas en överenskommelse.

SOU 1998: 107 F ärfattningskommentarer 177

Vad gäller andra stycket, innehåller detta stycke inga nyheter i förhållande till gällande rätt förutom att det enligt den nya lagen inte är obligatoriskt att kalla en arbetsgivarorganisation till överläggning inför länsarbetsnämnden. Länsarbetsnämnden får i stället bedömning

göra en från fall till fall om så bör ske. Någon särskild föreskrift beträffande detta behövs inte. Såsom framhållits i förarbetena till främjandelagen prop. s. 298 kan även andra än de som uttryckligen angetts i författningstexten kallas till överläggningar inför länsarbetsnämnden.

Paragrafen har behandlats i avsnitt 7.3.4.

Föreläggande att vidta åtgärder

4 § Om en arbetsgivare inte följer en överenskommelse som träffats enligt 3 § om åtgärder för att främja anställning av äldre arbetssökande eller arbetssökande med nedsatt arbetsfönnåga, eller om en sådan överenskommelse inte kan träffas, får länsarbetsnämnden förelägga arbetsgivaren att vidta åtgärder för att främja sådan anställning.

Paragrafen är ny men är i viss mån utfonnad med 9 § första meningen främj andelagen som förebild.

Länsarbetsnämnden ges genom paragrafen befogenhet att under i viss mån motsvarande förutsättningar som nu gäller för anvisningar förelägga arbetsgivaren att vidta åtgärder för att främja anställning av äldre arbetssökande eller arbetssökande med nedsatt arbetsförmåga. Enligt den nya paragrafen är det emellertid en förutsättning för att ett föreläggande skall få meddelas, att arbetsgivaren antingen inte följer en överenskommelse som träffats enligt 3 § om åtgärder för att främja anställning av äldre arbetssökande eller arbetssökande med nedsatt arbetsförmåga eller att en sådan överenskommelse överhuvudtaget inte har kunnat träffas.

Ett föreläggande kan alltså avse anställningsfrämjande åtgärder. Arbetsgivaren får således inte föreläggas att anställa t.ex. en viss eller vissa äldre arbetssökande eller arbetssökande med nedsatt arbetsförmåga.

Alla möjligheter till lösningar i samförstånd bör ha prövats innan ett föreläggande meddelas.

Författningsrummet har behandlats i avsnitt 7.3.6.1.

Genom 6 § ges länsarbetsnämnden möjlighet att förena föreläggandet med vite.

178 Föifattningskommentarer SOU 1998: 107

Branschöverläggningar

5 § Arbetsmarknadsstyrelsen kan framställan av en arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation eller på eget initiativ ta upp överläggningar med organisationerna inom en bransch eller del därav angående åtgärder för att främja anställning äldre arbetssökande eller arbetssökande med nedsatt

av arbetsförmåga. Styrelsen kan på grundval av vad som förekommit vid dessa överläggningar meddela anvisningar om sådana åtgärder för den bransch eller del därav som överläggningama har avsett.

Om arbetsgivare inte iakttar meddelade anvisningar, kan

en länsarbetsnämnden kalla arbetsgivaren samt berörda arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer till överläggningar enligt 3

Paragrafen har sin motsvarighet i 13 § främjandelagen. En redogörelse för bestämmelsens finns i avsnitt 7.3.6.3.

Vite m.m.

Vitesföreläggande

6 § Ett föreläggande enligt 2 eller 4 § får förenas med vite. Innan ett föreläggande meddelas skall arbetsgivaren samt berörda arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer beredas tillfälle att yttra sig.

Paragrafen är i sig har sin motsvarighet, såvitt gäller

ny men föreläggande vid vite att fullgöra uppgiftsskyldighet samt beredande av tillfälle till yttrande dvs. 2 § lagförslaget, i 7 § andra stycket främjandelagen.

Vad gäller paragrafen i övrigt, dvs. möjligheten att vitesförelägga arbetsgivaren att vidta åtgärder för att främja anställning av äldre arbetssökande och arbetssökande med nedsatt arbetsförmåga samt beredande tillfälle till yttrande, finns det inte någon motsvarighet i

av främjandelagen eftersom möjligheten att förelägga arbetsgivaren att vidta anställningsfrämjande åtgärder är ny; se 4

Paragrafen har behandlats i bl.a. avsnitt 7.3.6.

Överklagande

7 § Länsarbetsnämndens beslut om vitesföreläggande enligt 6 § får överklagas hos Arbetsmarknadsstyrelsen.

Föifattningskommentarer 179

Bestämmelsen har ingen direkt motsvarighet i främjandelagen. Genom bestämmelsens utformning görs ingen åtskillnad mellan vitesförelägganden att lämna uppgifter och vitesförelägganden att vidta anställningsfrämjande åtgärder. Båda typerna vitesförlägganden får

av överklagas hos Arbetsmarknadsstyrelsen, och därefter hos länsrätten. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 7.3.8.

8 § Arbetsmarknadsstyrelsens beslut i ärende om vitesföreläggande får överklagas hos länsrätten.

Länsrättens beslut får inte överklagas.

Enligt 24 § främjandelagen förs talan mot Arbetsmarknadsstyrelsens beslut enligt lagen hos regeringen genom besvär.

Enligt den aktuella paragrafen får Arbetsmarknadsstyrelsens beslut i ärenden om vitesförläggande, dvs. styrelsens beslut varigenom överprövning skett av länsarbetsnämndens beslut om vitesföreläggande enligt 6 överklagas hos länsrätten. Länsrätten är sista överklagandeinstans.

Paragrafen har behandlats i avsnitt 7.3.8.1.

Talan om utdömande av vite

9 § Talan om utdömande av vite förs av länsarbetsnämnden eller Arbetsmarknadsstyrelsen hos länsrätten.

Paragrafen har behandlats i avsnitt 7.3.8.2, bl.a. såvitt avser befogenheten att föra talan om utdömande av vite. Till skillnad från vad som gäller enligt 23 § främjandelagen anges det uttryckligen i denna paragraf var talan om utdömande av vite skall föras. Ingen åtskillnad görs mellan vitesförelägganden att lämna uppgifter och vitesförelägganden att vidta anställningsfrämjande åtgärder. För båda typerna av vitesförlägganden gäller att talan om utdömande av vite förs hos länsrätten.

Ställningen för den som företräder en arbetstagarorganisation

10 § För den som företräder en arbetstagarorganisation i frågor enligt denna lag och som inte omfattas av lagen 1974:358 om facklig förtroendemans

180 Författningskommentarer

ställning på arbetsplatsen äger 6 kap. 10-14 arbetsmiljölagen 1977:1160 motsvarande tillämpning.

Enligt paragrafen har den som utsetts att företräda den fackliga organisationen i frågor i lagen och inte omfattas av som avses som lagen facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen ett om anställningsskydd motsvarar det tillkommer ett skyddsombud som som enligt arbetsmiljölagen. Paragrafen, som motsvarar 15 § främjandelagen, har behandlats i avsnitt 7.3.7.

Tystnadsplikt

11 § Den har tagit befattning med ett ärende enligt denna lag får inte som obehörigen röja eller utnyttja vad denne därvid har fått enskildas veta om personliga förhållanden eller affärs- eller driftsförhållanden. I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen 1980:100. I fråga uppgifter som en myndighet enligt om förevarande lag lämnar till företrädare för arbetstagarorganisation vid en en myndigheten eller vid någon myndighet gäller 14 kap. 9 § annan sekretesslagen.

Bestämmelsen, innehåller regler tystnadsplikt, motsvarar 16 § som om främjandelagen. Denna bestämmelse har behandlats i avsnitt 7.3.7.2.

Straffansvar för oriktig uppgift

Oriktig uppgift

12 § Den vid fullgörande uppgiftsskyldigheten enligt 2 § uppsåtligen som av eller oaktsamhet lämnar oriktig uppgift, som inte saknar betydelse, av grov döms till böter eller fängelse i högst ett år.

Bestämmelsens innehåll motsvarar vad gäller enligt 19 § som främjandelagen för uppgift enligt 7 § främjandelagen, motsvarande 2 § i den lagen. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 7.3.7.3. nya

Medgivande till åtal

13 § Allmänt åtal för brott avses i 12 § får väckas endast efter som medgivande Arbetsmarknadsstyrelsen. av

SOU 1998: l 07 F örfattningskommentarer 181

Bestämmelsen motsvarar vad som gäller enligt 22 § främjandelagen;

se avsnitt 7.3.7.3.

Undantag från de anställningsfrämjande reglerna, m.m.

14 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Arbetsmarknadsstyrelsen får föreskriva undantag från 2-4 samt meddela närmare föreskrifter för tillämpningen av dessa bestämmelser.

Bestämmelsen motsvarar i tillämpliga delar vad gäller enligt 25 §

som främjandelagen, för de anställningsfrämjande reglerna. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 7.3.9.

Denna lag träder i kraft den l juli 1999, då lagen 1974:13 om vissa anställningsfrämjande åtgärder upphör att gälla.

Den föreslagna lagen bör kunna träda i kraft den l juli 1999, då främjandelagen skall upphöra att gälla. Samtliga bestämmelser i lagen bör kunna tillämpas omedelbart efter ikraftträdandet.

13.1.1 Förslag till lag om ändring i lagen 1976:157

för att anmäla

om skyldighet arbetsgivare plats till den offentliga arbetsförmedlingen

3 § Anmälningsskyldighet enligt 2 § föreligger för arbetsgivare som avser att besätta den lediga platsen med arbetstagare som redan är anställd hos arbetsgivaren, arbetstagare är medlem av arbetsgivarens familj, som arbetstagare som skall arbeta i arbetsgivarens hushåll, skall ha företagsledande eller därmed jämförlig arbetstagare som ställning, arbetstagare enligt lag eller annan författning eller som kollektivavtal har företrädesrätt till anställningen, arbetstagare till anställning som förutsätter viss politisk, religiös eller annan ideell inställning, arbetstagare till anställning som tillsätts genom valförfarande. Anmälningsskyldighet föreligger heller, den lediga platsen enligt om överenskommelse mellan arbetsgivaren, berörd arbetstagarorganisation och arbetsförmedlingen skall förbehållas arbetstagare avses i 3 § lagen som 1998:000 åtgärder för att främja anställning av vissa arbetssökande. om Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetsmarknadsstyrelsen särskilda skäl föreligger, för visst yrkesområde föreskriva ytterligare f°ar, om undantag från anmälningsskyldigheten.

Denna lag träder i kraft den l juli 1999.

Ändringen innebär endast att hänsyn har tagits till att det föreslås att främjandelagens anställningsfrämjande regler efter vissa ändringar inordnas i lag; lag åtgärder för att främja anställning av vissa en ny om

arbetssökande.

SOU 1998: 107 Författningskommentarer 183

13.2 till om varsel vid

Förslag lag driftsinskränkning

Inledning

Den lag som nu föreslås bygger i stora delar på främjandelagens regler om varsel. Merparten av de nu gällande reglerna har i princip efter endast språklig översyn flyttats över till den föreslagna lagen. Främjandelagen, i relevanta delar, är således att direkt

se som en föregångare till den föreslagna lagen. Tanken är också att förarbetena till främjandelagens varselregler även fortsättningsvis skall kunna tjäna till vägledning för varselreglerna. Vägledning kan således hämtas

ur prop. 1973:129, bet. InU 1973:36 och rskr. 1973:351 samt därefter förekommande förarbeten.

Varsel om driftsinskränkning

Varselskyldighet

1 § En arbetsgivare som avser att genomföra driftsinskränkning kan

en som medföra uppsägning skall inom den tid som anges i 2 § skriftligen varsla länsarbetsnämnden i det län där driftsinskränkningen genomförs, minst

om fem arbetstagare berörs av inskränkningen. Detta gäller också

om driftsinskränkningen under en period av nittio dagar kan antas föra med sig att antalet uppsägningar sammanlagt uppgår till minst tjugo.

Paragrafen motsvarar 1 § främjandelagen, i den delen sistnämnda författningsrum rör varsel om driftsinskränkning som kan medföra uppsägning. Enligt denna lag föreligger varselskyldighet endast för

nya sådana driftsinskränlmingar. Formuleringen i paragrafens andra mening innebär redan genom ändringarna i främjandelagen anpassning till

en EG-direktivet om kollektiva uppsägningar. Fonnuleringen skall således ses i belysning av direktivets regler och den tolkning kan göras

som av dessa regler. Reglerna grundas på direktivet skall tillämpas även

som när tidsbegränsade anställningar upphör i förtid artikel 2 i direktivet.

Paragrafen har behandlats i avsnitt 11.3.l; även avsnitt 9.4.

184 F örfattningskommentarer SOU 1998: 107

Varseltider

2 § Varsel sådan driftsinskränkning kan medföra uppsägning skall om som lämnas minst två månader före driftsinskränkningen, om högst 25 arbetstagare berörs av uppsägning, minst fyra månader före driftsinskränkningen, om fler än 25 men högst 100 arbetstagare berörs av uppsägning, minst månader före driftsinskränkningen, om fler än 100 sex arbetstagare berörs av uppsägning.

Denna bestämmelse, motsvarar 2 § främj andelagen, har behandlats som i avsnitt 11.3.2.

3 § Om arbetsgivaren inte har kunnat förutse de omständigheter som driftsinskränkningen beror på så lång tid i förväg anges i 2 skall varsel i som stället lämnas så möjligt. Varsel får dock aldrig lämnas senare än en snart som månad före driftsinskränlcningen.

Paragrafen har sin motsvarighet i 4 § främjandelagen, i den delen sistnämnda författningsrum uppsägning. Paragrafen, i vilken avser föreskrivs undantag från varseltidema, tar sikte på sådana omständigheter legat utanför arbetsgivarens kontroll och som som därför inte tidigare varit kända för arbetsgivaren eller kunnat förutses denne. I förarbetena till 4 § främjandelagen prop. 1973:129 s. 292 av talas force majeure-situationer. Även denna bestämmelsen har om behandlats i avsnitt l 1.3.2.

Innehållet i ett varsel

varsel driftsinskränkning kan medföra uppsägning skall 4 § Ett om som innehålla all relevant infonnation de planerade uppsägningama och särskilt om innehålla uppgift om skälen till de planerade uppsägningama, 2. antalet arbetstagare bli uppsagda och vilka kategorier de som avses tillhör, antalet arbetstagare normalt sysselsätts och vilka kategorier de som tillhör, och den tidpunkt då driftsinskränkningen är avsedd att genomföras och den tidsperiod under vilken uppsägningama är avsedda att verkställas.

Så snart som möjligt, dock senast en månad före driftsinskränkningen, skall arbetsgivaren skriftligen komplettera varslet med

uppgifter om vilka arbetstagare som berörs av uppsägning,

relevant information om de förhandlingar som infor uppsägningama har förts enligt 11 § lagen 1976:580 om medbestämmande i arbetslivet eller enligt motsvarande bestämmelser i kollektivavtal, och

en kopia av den skriftliga underrättelse som har lämnats till motparten enligt 15 § andra stycket lagen 1976:580 om medbestämmande i arbetslivet.

Bestämmelsens motsvarighet finns i 2 a § främjandelagen, förutom att 2 a § tredje stycket om föreläggande vid vite återfinns i denna lags 9 Redan genom 2 a § främjandelagen har en närmare anpassning skett till artiklarna 3 och 4 i EG-direktivet kollektiva uppsägningar. Även

om denna nya paragraf skall således ses i belysning av direktivets regler och den uttolkning som kan komma att ske. Denna bestämmelse har behandlats i avsnitt l 1.3.3.

Alternativ till varsel

5 § En arbetsgivare får i stället för att varsla länsarbetsnämnden om en driftsinskränkning underrätta nämnden om att arbetsgivaren har begärt eller avser att begära förhandling enligt ll § lagen 1976:580 om medbestämmande i arbetslivet eller motsvarande bestämmelser i kollektivavtal om en sådan förändring av sin verksamhet som medför eller kan medföra en driftsinskränkning. För att arbetsgivaren skall förfara detta sätt i stället för att varsla krävs

att underrättelsen är skriftlig, att den lämnas senast vid den tidpunkt för varsel som anges i 2-3 §§ samt

att arbetsgivaren senast då också lämnar sådana uppgifter som avses i 4 § första stycket.

Paragrafen motsvarar 6 § främjandelagen. Den har behandlats i avsnitt 11.3.4; se även avsnitt 9.4.

Tystnadsplikt

6 § Den som har tagit befattning med ett ärende enligt denna lag får inte obehörigen röja eller utnyttja vad denne därvid har fått veta om enskildas personliga förhållanden eller affärs- eller driftsförhållanden.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen 1980:100. I fråga om uppgifter som en myndighet enligt

186 F örfattningskommentarer SOU 1998: 107

förevarande lag lämnar till en företrädare för en arbetstagarorganisation vid myndigheten eller vid någon myndighet gäller 14 kap. 9 § annan sekretesslagen.

Bestämmelsen, vilken har sin motsvarighet i 16 § främjandelagen, har behandlats i avsnitt 11.3.6.

Varselavgift

Förutsättningar för åläggande av varselavgift

7 § En arbetsgivare, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att som varsla driftsinskränkning enligt vad som föreskrivs i denna lag, kan om en åläggas utge varselavgift till staten. Underlåts varsel under tid då att arbetsgivaren är i konkurs, skall varselavgift i stället utges av den som företräder konkursboet. Varselavgiften fastställs för varje påbörjad vecka som varsel försummats samt bestäms till lägst 100 och högst 500 kronor för varje arbetstagare som berörs av driftsinskränkningen. Om det föreligger särskilda skäl, kan varselavgiften bestämmas till lägre belopp. Fullständig befrielse från sådan avgift kan också medges.

Paragrafen, motsvarar 17 § främjandelagen, har behandlats i som avsnitt 11.3.7.1. Se även avsnitt 9.4.

Talan åläggande av varselavgift om

8 § Varselavgift åläggs allmän domstol på talan av av Arbetsmarknadsstyrelsen. Sådan talan skall väckas inom ett efter driftsinskränkningen. Om detta inte sker, är talan förlorad.

Bestämmelsen, har sin motsvarighet i 18 § främjandelagen, har som behandlats i avsnitt 11.3.7.2.

Vite m.m.

Vitesföreläggande

9 § Länsarbetsnämnden får vid vite förelägga en arbetsgivare att fullgöra sina skyldigheter enligt 4 § andra stycket.

Bestämmelsen är ny men motsvarar 2 § tredje stycket

a främjandelagen, se den föreslagna 4 Bestämmelsen har behandlats i avsnitt ll.3.8.l.

Överklagande

10 § Länsarbetsnämndens beslut vitesföreläggande enligt 9 § får

om överklagas hos Arbetsmarknadsstyrelsen.

Bestämmelsen, som inte har någon direkt motsvarighet i främj andelagen, har behandlats i avsnitt 11.3.8.2.

11 § Arbetsmarknadsstyrelsens beslut i ärende vitesforeläggande får

om överklagas hos länsrätten.

Länsrättens beslut får inte överklagas.

Paragrafen, som innebär bl.a. att länsrätten blir sista överklagandeinstans i stället för regeringen, har behandlats i avsnitt 11.3.8.2.

Talan om utdömande vite

12 § Talan om utdömande av vite fors av länsarbetsnämnden eller Arbetsmarknadsstyrelsen hos länsrätten.

Bestämmelsen kan sägas motsvara 23 § främjandelagen. Till skillnad från vad som gäller enligt sistnämnda författningsrum föreskrivs det dock i den nu aktuella bestämmelsen att talan utdömande vite

om av förs hos länsrätt. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt l 1.3.8.3.

Straffansvar för oriktig uppgift

Oriktig uppgift

13 § Den som i varsel enligt denna lag eller i underrättelse i 5 §

som avses uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift, inte saknar

som betydelse, döms till böter eller fängelse i högst ett år.

188 Författningskommentarer SOU 1998: 107

Bestämmelsens innehåll motsvarar vad gäller enligt 19 § som främjandelagen för oriktig uppgift i varsel enligt främjandelagen eller i underrättelse enligt 6 § främjandelagen, motsvarande 5 § i den nya lagen. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 11.3.9.1.

Medgivande till åtal

14 § Allmänt åtal för brott i 13 § får väckas endast efter som avses medgivande Arbetsmarknadsstyrelsen. av

Bestämmelsen, har behandlats i avsnitt 1l.3.9.2, motsvarar vad som gäller enligt 22 § främjandelagen. som

Undantag från varselreglerna, m.m.

§ Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, l 5 Arbetsmarknadsstyrelsen får föreskriva undantag från 1-5 samt meddela föreskrifter för tillämpningen dessa bestämmelser. Sådana nämnare av eller föreskrifter får dock inte innebära att mindre förmånliga regler undantag skall tillämpas för arbetstagarna än följer rådets direktiv 75/129/EEG som av den 17 februari 1975, ändrat rådets direktiv 92/56/EEG. av genom

Bestämmelsen 25 § främjandelagen, såvitt gäller varsel. motsvarar Bestämmelsen har behandlats i avsnitt l l.3.10.

lag träder i kraft den 1 juli 1999, då lagen l974:13 om vissa Denna anställningsfrämjande åtgärder upphör att gälla.

föreslagna lagen bör kunna träda i kraft den l juli 1999, då Den främjandelagen skall upphöra att gälla. Samtliga bestämmelser i lagen bör kunna tillämpas omedelbart efter ikraftträdandet.

SOU 1998: 107 F örfattningskommentarer 189

132.1 Förslag till i lag om ändring lagen 1976:580

om medbestämmande i arbetslivet

15 § En part som är skyldig att förhandla skall själv eller genom ombud inställa sig vid förhandlingssammanträde och, om det behövs, lägga fram ett motiverat förslag till lösning av den fråga som förhandlingen avser. Parterna kan gemensamt välja någon annan form för förhandling än sammanträde.

En arbetsgivare skall i samband med förhandling inför beslut om uppsägning på grund av arbetsbrist i god tid skriftligen underrätta motparten om

skälen till de planerade uppsägningarna,

antalet arbetstagare som avses bli uppsagda och vilka kategorier de tillhör,

antalet arbetstagare som normalt sysselsätts och vilka kategorier de tillhör,

4. den tidsperiod under vilken uppsägningarna är avsedda att verkställas, och

beräkningsmetoden för eventuella ersättningar utöver vad som följer av lag eller kollektivavtal vid uppsägning.

Arbetsgivaren skall också lämna motparten en kopia av de varsel som har lämnats till länsarbetsnärnnden enligt 4 § första och andra styckena lagen 1998:000 om varsel vid driftsinskränkning.

Denna lag träder i kraft den l juli 1999.

Ändringen innebär endast att hänsyn har tagits till att det föreslås att varselreglema efter vissa ändringar inordnas i en ny lag; lag om varsel vid driftsinslcränkning.

Statens offentliga 1998 utredningar

Kronologisk förteckning

Omstruktureringarochbeskattning.Fi. 29. 1976årslagomimmunitetochprivilegieri vissa Tänderhelalivet fall- översyn.UD. en - nytt ersättningssystemför vuxentandvård.S. 30.Utlandsstyrkan.Fö. Välfárdensgenusansikte.A. 31.Detgällerlivet. Stödochvårdtill barnoch Mänpassaralltid Nivå- ochorganisationsspecifrka ungdomarmedpsykiskaproblem. Bilaga.S.+ processermedexempelfrånhandeln.A. 32.Rättssäkerhet,vårdbehovoch samhällsskyddvid Vårt livsomkön.Kärlek,ekonomiskaresurseroch psykiatrisktvångsvård. maktdiskurser.A. 33.Historia,ekonomiochforskning. Ty makten dinär Mytenomdetrationella Fem idrott.In. rapporterom arbetslivetochdetjämställdaSverige.A. 34.Företagaremedrestarbetsförmâga. Översyn rörelse-ochtillsynsreglerför kollektiva av 35.Förordningartill miljöbalken.+Bilagor.M. försäkringar.Fi 36.Identifieringochidentiteti digitalamiljöer Alkoholreklam.Marknadsföring alkoholdryckerav Referatfrånenhearingden12november1997. ochSystembolagetsprodukturval. IT-kommissionensrapport4/98.K. Integritet- Effektivitet- Skattebrott.Fi. 37.Denframtidaarbetsskadeförsäkringen.S. 10.Campusför konst.U. 38. Vad får vi för pengarna Resultatstymingavll. Friståendeutbildningarmedstatligtillsyn statsbidragtill vissaorganisationerinom detsociala inomolikaområden.U. området.S. 12.Sj älvdeklarationochkontrolluppgiñer 39.Det fmsk-svenskagränsälvssamarbetet.M. - förenkladeförfaranden.Fi. 40.BROTISOFFER. 13.Säkrarekemikaliehantering.Fö Vad hargjorts Vad bör göras Ju. 14.E-pengar näringsrättsligafrågor.Fi. 41.Läkemedelsinfomiationföralla. - 15.Grönanyckeltal Indikatorerför- ettekologiskt 42.Försvarsmaktsgemensamutbildningför hållbartsamhälle.M. framtidakrav.Fö. 16.Näråsikterblir handling.Enkimskapsöversikt 43.HurskallSverigemåbättre om bemötandeavpersonermedfunktionshinder. förstastegetmotnationellafolkhälsomål. - 17.Samordning digitalmarksändTV. Ku.av 44.En samladvapenlagstiftning.Ju. 18.Engräns enmyndighet Fi. 45.Sotningi framtiden.Fö. - 19.IT ochregionalutveckling. 46.Ombuggningochandrahemligatvångsmedel.Ju. 120exempelfrånSverigeslän.K. 47.Bulvanerochannat.Ju. 20.IT-kommisionenshearingominfrastrukturen 48.Kontrolleradochifrågasatt fordigitalamedier.Andrakammarsalen, intervjuermedpersonermedfunktionshinder. - Riksdagen1997-10-24.K. 49.Konsekvenser atttaxfreeförsäljningenavvecklas av 2 Problemmedinbäddadesysteminför 2000-skiftet. inomEU.K. . HearinganordnadavIT kommissioneni 50.De39stegen.Läkemedelsutredningarunder samverkanmedIndustriförbundetochStatskontoret 1900-taletochannatunderlagsmaterialtill 1997-1l-l4.K. Läkemedel ochhandel,SOU1998:28. 22.Försäkringsgaranti. 5 Vuxenutbildningochlivslångtlärande. . Ett garantisystemför försäkringsersättningar.Fi. Situationeninför ochunderförstaåretmed 23.Statenochexportfmansieringen.N. kimskapslyftet.U. 24.FiskeriadministrationeniettEU-perspektiv. 52.Utstationering arbetstagare.A. av Översyn ñskeriadministrationenav m.m.Jo. 53.TavarapåmöjligheternaiÖstersjöregionen.N. 25.Trestäder.Enstorstadspolitikfor helalandet. 54.Hur offensivIT-användningkanskapatillväxt + st4 bilagor. för mindreföretag.Ettrådslag anordnatav 26.Frånhembränttill Mariakliniken. IT-kommissionenpåuppdrag Kommunikationsav faktaomungdomarochsvartsprit. departementet,Närings-ochhandelsdepartementet - 27.Nya ledningsreglerför bankaktiebolagoch och Industriförbundet. försäkringsbolag.Fi. Rotundan,Rosenbad1997-1 8.K.l 28.Läkemedelvårdi ochhandel.Omensäker,flexibel 55.Demokratinsräckvidd.Dokumentationfrån ett ochsamordnadläkemedelsförsörjning. seminarium.Demokratiutredningensskriñserie.SB.

1998 Statens offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

56.Avdrag för ökadelevnadskostnadervid tjänsteresa 83.DUKOMDistansutbildningskommittén.

ochtillfälligt arbete.Fi Pådistansutbildning,undervisningochlärande.

57.DUKOMDistansutbildningskommittén. Kosmadseffektivdistansutbildning.U.

distansutbildningsprojektmed DUKOMDistansutbildningskommittén. Utvärderingav . IT-stöd.U. Flexibelutbildning distans.U.

58.IT ochnationalstaten.Fyraframtidsscenarier. 85.Att röstamedhänderna.Omstorrnöten,

6/98.K. folkomröstningarochdirektdemokratiiSchweiz.SB. IT-kommissionensrapport 59.Räddningstjänsteni Sverige 86.Utvecklingssamarbete rättsområdet.

RäddaochSkydda.Fö. Östeuropa.Ju. - 60.KringHallandsåsen.M. 87.Premiepensionsmyndigheten.Fi.

LivsmedelstillsyniSverige.Jo. 88.DomarenochBeredningsorganisationen 61. 62.Kampanjmedkunskaperochkänslor.Om utbildningocharbetsfördelning.Ju. kämavfallsomröstningeniMalåkommun1997.M. 89.Greppet attvändaenregionsutveckling. godaffär i Motala.Joumalistemasavslöjanden RapportfrånSöderhanmskommittén.N. 63.En ochläsarnasetik.Demokratiutredningensskriftse- 90.Stegetföre.Nedslagidetlokala

rie.SB. brottsförebyggandearbetet.Ju.

och tillgängliginformation. 9 Nya kommunalförnyelseochkompetens- Bättre mer . greppv Småföretagsdelegationensrapport N. utveckling.ln.

tider, förutsättningar... 92.Godaidéeromsmåföretagochsamverkan. 65.Nya nya 8/98.K. Småföretagsdelegationensrapport N. IT-kommissionensrapport funktionshindradeeleveri skolan.U. 93.Kapitalförsörjningtill småföretag. . FUNKIS- 67.Socialavgiftslagen.S. Småföretagsdelegationensrapport N.

Kunskapsläget kämavfallsornrådet1998.M. Förslagskatalog. . . Lämplighetsprövning personalinom Småföretagsdelegationensrapport N. 69. av U. 95.Förstärktskyddavskogsmarkför naturvård.M. förskoleverksamhet,skolaochskolbamomsorg. lärandet. 96.NaziguldetochRiksbanken.Interimrapport.UD. 70.Skolan,ITochdetlivslånga och 97. Görbarntill medborgareOmbarnochdemokrati HearinganordnadavUtbildningsdepartementet lT-kommissionen,Rosenbad1997-l2-04, under1900-talet.SB.

7/98.K. 98.Konkurrenslagensregleromföretags- IT-komrnrnissionensrapport Denkommunalarevisionen ettdemokratiskt koncentration.N. 71. - 99.accepteraBetänkandefrån dennationellasamkontrollinstrument.In. ordningskommitténför Europaåretmotrasism.ln. 72.Kommunalafinansförbund.Fi. framtida 100.Harrasismentagit slutnu Bilagatill betänkande 73.OrganisationerMångfaldIntegration Ett till invandrarnas från dennationellasamordningskommitténför systemför statsbidrag riksorganisationermfl.In. Europaåretmotrasism.In.

medborgarskapet.Dokumentationfrån 74.Styrningenavpolisen.Ju. 10 Detunga.

Djurförsök.Jo. ettseminarium.SB. 75. stödtill idrotts- 102.Lekmannastyrei experternastid. Dokumentation 76.Idrottochmotionför livet.Statens friluftslivetsorganisationer.In. från ettseminarium.SB. rörelsenoch 103.Bemäktigaindividerna.Omdomstolarna,lagenoch 77.Kompetensi småföretag.Småföretagsdelegationens deindividuellarättigheternai Sverige.SB. rapport N. Regelförenklingförframtiden.Småföretags- 104.Arbetsgivarensrehabiliteringsansvar. 78. 105.Minskaregleringenavkommuneroch landsting. delegationensrapport4.N. 79.ITochregionalutveckling. In.

från hearingarunder 1998. 106.Ungai ohälsoförsäkringen. erfarenheter tre mars 9/98.K. Tid för aktivitetochutveckling.S. IT-kommmissionensrapport Bostadsrättsregisterju. 107.Främjandelagenenöversyn.A. 80. - 81.Användningenavvissastatsflygplan,m.m.SB.

82.Försäkrings reformeratregelsystem

Fi.

Statens 1998

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen Alkoholreklam.Marknadsföring alkoholdryckerochav

Systembolagetsprodukturval.8 Demokratinsräckvidd.Dokumentationfrånett Näråsikterblir handling.Enkunskapsöversiktom seminarium.Demokratiutredningensskriftserie.55 bemötandeavpersonermedfunktionshinder.16 En god affär i Motala.Joumalistemasavslöjandenoch läsarnasetik.Demokratiutredningensskriftserie.63 Tre städer.Enstorstadspolitikför helalandet.

+4 stbilagor. 25 Användningen vissastatstlygplan,av m.m.81 Att röstamedhänderna.Om Frånhembränttill Mariakliniken. stormöten, faktaomungdomarochsvartsprit.26 folkomröstningarochdirektdemokratiiSchweiz.SB.85 - Görbarntill medborgare Läkemedelvårdi ochhandel.Omensäker,flexibel Ombarnochdemokratiunder 1900-talet. ochsamordnadläkemedelsförsörjning.28 97 Det medborgarskapet. Detgällerlivet. Stödochvårdtill barnoch unga Dokumentationfrånett seminarium.101 ungdomarmedpsykiskaproblem. Bilaga.31+

Lekemannastyrei Rättssäkerhet,vårdbehovoch samhällsskyddvid experternastid. Dokumentationfrån ettseminarium.102 psykiatrisktvångsvård.32

Bemäktigaindividerna.Omdomstolarna,lagenoch Företagaremedrestarbetsforrnåga.34

Denframtidaarbetsskadeforsäkringen.3 7 deindividuellarättihetemaiSverige.103 Vad får vi för pengarna Resultatstyrningav-

Justitiedepartementet statsbidragtill vissaorganisationerinom detsociala

området.38 BROTISOFFER Läkemedelsinformationforalla.41 Vad hargjorts Vad börgöras 40 Hur skallSverigemåbättre Ensamladvapenlagstiftning.44 förstastegetmotnationellafolkhälsomål.43 Ombuggningochandrahemligatvångsmedel.46 - Kontrolleradochifrågasatt Bulvanerochannat.47 --intervjuermedpersonermedfunktionshinder.48 Styrningen polisen.74av De39stegen.Läkemedelsutredningarunder Bostadsrättsregister.80 l900-taletochannatunderlagsmaterialtill Utvecklingssamarbetepårättsområdet. Läkemedelvårdi ochhandel,SOU1998:28.50 Östeuropa.86 Socialavgiftslagen.67 DOMARENOCHBEREDNINGSORGANISATIONEN Arbetsgivarensrehabiliteringsansvar.104 - utbildningocharbetsfördelning.88 Ungai ohälsoforsäkringen. Stegetfore.Nedslagi det lokalabrottsförebyggande arbetet.90 Tid for aktivitetochutveckling.106

Utrikesdepartementet Kommunikationsdepartementet

IT ochregionalutveckling. 1976årslagomimmunitetochprivilegieri vissafall 120exempelfrånSverigeslän.19 - enöversyn.29 IT-kommisionenshearingominfrastrukturen NaziguldetochRiksbanken.Interimrapport.96 fordigitalamedier.Andrakammarsalen,

Försvarsdepartementet Riksdagen1997-10-24.20

Problemmedinbäddadesysteminför ZOOO-skiftet. Säkrarekemikaliehantering.13 HearinganordnadavITkommissioneni Utlandsstyrkan.30 samverkanmedlndustriförbundetoch Statskontoret Försvarsmaktsgemensamutbildningför 1997-11-14.21 framtidakrav.42 Identifieringochidentiteti digitalamiljöer. Sotningi framtiden.45 Referatfrånenhearingden12november1997. Räddningstjänsteni Sverige - IT-kommissionensrapport4/98.36 - RäddaochSkydda.59 Konsekvenseravatttaxfreeförsäljningenavvecklas

Socialdepartementet inomEU.49

Hur offensivIT-användningkanskapatillväxt Tänderhelalivet för mindreföretag.Ettrådslaganordnatav nytt ersättningssystemfor vuxentandvård.2 IT-kommissionen uppdrag Kommunikations-av

departementet,Närings-ochhandelsdepartementet

1998 Statens offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen Alkoholreklam.Marknadsföringavalkoholdryckeroch

Systembolagetsprodukturval.8 Demokratinsräckvidd.Dokumentationfrånett

Näråsikterblir handling.Enkunskapsöversiktom seminarium.Demokratiutredningensskriftserie.55

bemötande personerav medfunktionshinder.16 Engod affär i Motala.Joumalistemasavslöjandenoch

Trestäder.Enstorstadspolitikför helalandet. läsarnasetik.Demokratiutredningensskriftserie.63

+ st4 bilagor.25 Användningen vissaav statsflygplan,m.m.8 l

Frånhembränttill Mariakliniken. Att röstamedhänderna.Omstormöten,

faktaomungdomarochsvartsprit.26 folkomröstningarochdirektdemokratiiSchweiz.SB.85 -

Läkemedelivårdochhandel.Omensäker,flexibel Görbarntill medborgareOmbarnochdemokratiunder

ochsamordnadläkemedelsförsörjning.28 l900-talet.97

Detgällerlivet.Stödochvårdtill barnoch Detungamedborgarskapet.Dokumentationfrånett

ungdomarmedpsykiskaproblem.+Bilaga.3 l seminarium.101

Rättssäkerhet,vårdbehovochsamhällsskyddvid Lekemannastyreexperternasi tid.Dokumentationfrån

psykiatrisktvångsvård.32 ettseminarium.102

Företagaremedrestarbetsfömiåga.34 Bemäktigaindividerna.Omdomstolarna,lagenoch

Denframtidaarbetsskadeforsäkringen.37 deindividuellarättihetemai Sverige.103

Vad fårvi förpengarna Resultatstymingav

statsbidragtill vissaorganisationerinomdetsociala Justitiedepartementet

området.38 BROTISOFFER

Läkemedelsinfomiationforalla.4 l Vadhargjorts Vad börgöras 40

HurskallSverigemåbättre Ensamladvapenlagstifming.44 folkhälsomål.43

förstastegetmotnationella Ombuggningochandrahemligatvångsmedel.46 -

Kontrolleradochifrågasatt

Bulvaner och annat. 47	intervjuer med personer	med funktionshinder.48
polisen. 74	-
Styrningenav	De 39 stegen. Läkemedelsutredningar under
Bostadsrättsregister. 80	1900-taletochannat	underlagsmaterial till
Utvecklingssamarbete på rättsområdet.	Läkemedel ochhandel,SOU 1998:28.	50
Östeuropa.86		67

Socialavgiftslagen. DOMARENOCHBEREDNINGSORGANISATIONEN

Arbetsgivarensrehabiliteringsansvar.104

utbildningocharbetsfördelning.88 - Ungai ohälsoförsäkringen. Stegetföre.Nedslagi detlokalabrottsförebyggande

Tid föraktivitetochutveckling.106 arbetet.90

Kommunikationsdepartementet Utrikes departementet

ITochregionalutveckling. 1976årslagomimmunitetochprivilegier i vissafall

120exempelfrånSverigeslän.19

enöversyn.29 infrastrukturen - IT-kommisionenshearingom NaziguldetochRiksbanken.Interirnrapport.96

fordigitalamedier.Andrakammarsalen,

Riksdagen1997-10-24.20 Försvarsdepartementet

ProblemmedinbäddadesysteminförZOOO-skiftet. Säkrarekemikaliehantering.l 3 Hearinganordnad IT kommissioneni

av Utlandsstyrkan.30 samverkanmedIndustriförbundetochStatskontoret

Försvarsmaktsgemensamutbildningfor 21

1997-11-14. framtidakrav.42 Identifieringochidentiteti digitalamiljöer.

Sotningiframtiden.45 Referatfrån hearingden12november1997.

- en Räddningstjänsteni Sverige 4/98.3 6

IT-kommissionensrapport

RäddaochSkydda.59 Konsekvenser atttaxfreeförsäljningenavvecklas - av

inom 49 Socialdepartementet

Tänderhelalivet

nytt ersättningssystemför vuxentandvård.2 -

Statens 1998

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Hur offensiv IT-användningkan skapatillväxt förskoleverksamhet,skolaoch skolbamornsorg.69

for mindreföretag.Ettrådslaganordnatav DUKOM Distansutbildningskommittén.

IT-kommissionen uppdragavKommunikations- Pådistansutbildning,undervisningoch lärande.

departementet,Närings-ochhandelsdepartementet Kostnadseffektivdistansutbildning.83

ochIndustriforbundet.Rotundan,Rosenbad1997-11- DUKOM Distansutbildningskommittén.

18. 54 Flexibelutbildningpådistans.84

IT ochnationalstaten.Fyraframtidsscenarier.

Jordbruksdepartementet IT-kommissionensrapport6/98.58

Nyatider,nyaförutsättningar... FiskeriadministrationeniettEU-perspektiv.

IT-kommissionensrapport8/98.65 Översynavñskeriadministrationenm.m.24

Skolan,IT ochdetlivslångalärandet. LivsmedelstillsynSverige.61i

HearinganordnadavUtbildningsdepartementetoch Djurförsök.75

IT-kommissionen,Rosenbad1997-12-04, IT-kommrnissionensrapport7/98. 70K. Arbetsmarknadsdepartementet

ITochregionalutveckling. Välfárdensgenusansikte.3

erfarenheterfråntrehearingarundermars1998. alltid Nivå- ochorganisationsspecifika

Mänpassar IT-komrmnissionensrapport9/98.80 medexempelfrånhandeln.4

processer

Vårt liv somkön.Kärlek,ekonomiskaresurseroch Finansdepartementet

maktdiskurser.5 Omstruktureringarochbeskattning.1 Tymakten dinär Myten detrationella

om Översyn rörelse-ochtillsynsreglerforkollektiva arbetslivetochdetjämställdaSverige.6

av försäkringar.7 Utstationeringavarbetstagare.52

Integritet- Effektivitet- skattebrott.9 Främjandelagen en översyn.107

älvdeklarationochkontrolluppgifter

förenkladeförfaranden.12 Kulturdepartementet - E-pengar-näringsrättsligafrågor.14 Samordning digitalmarksändTV.17

av Engräns enmyndighet 18

- Försäkringsgaranti. Närings- och handelsdepartementet

Ett garantisystemför försäkringsersättningar.22

Statenochexportfinansieringen.23 Nyaledningsreglerforbankaktiebolagoch Östersjöregionen.

Ta varapåmöjligheternai 53 försäkringsbolag.27

Bättreochmertillgängliginformation. Avdrag för ökadelevnadskostnadervid tjänsteresa Småföretagsdelegationens

rapport 64 ochtillfälligt arbete.56 Kompetensismåföretag.

Kommunalafmansförbund.72 Småföretagsdelegationens

rapport 77 Försäkringsföreningar-ettreformeratregelsystem82

Regelförenklingför framtiden. Premiepensionsmyndigheten.87

Småföretagsdelegationensrapport4.78

Greppet attvändaenregionsutveckling. Utbildningsdepartementet -

RapportfrånSöderhamnskommittén.89 Campusforkonst10 Godaidéer småföretagochsamverkan.

om Friståendeutbildningarmedstatligtillsyn Småföretagsdelegationens 92

rapport inomolikaområden.l l Kapitaltörsörjningtill småföretag.

Vuxenutbildningochlivslångtlärande. Småföretagsdelegationens 93

rapport Situationeninför ochunderförstaåretmed Förslagskatalog.

kunskapslyftet. 5 l Småforetagsdelegationens 94

rapport DUKOM Distansutbildningskommittén. Konkurrenslagensregler företagskoncenüation.98

om Utvärderingavdistansutbildningsprojektmed

IT-stöd.57 Inrikesdepartementet

FUNKIS funktionshindradeeleveri skolan.66

- Historia,ekonomiochforskning. Lämplighetsprövning personalinomav Fem idrott.33

rapporterom

Denkommunalarevisionen ettdemokratiskt

Statens 1998

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

kontrollinstmment. 71 OrganisationerMångfaldIntegration Ettframtida

systemfor statsbidragtill invandrarnas riksorganisationermfl.73 Idrott och motion för livet. Statensstödtill idrottsrörelsenoch friluftslivets organisationer.76 Nya grepp kommunalförnyelseochkompetensutveckling.91 accepteraBetänkandefråndennationellasamordningskommitténforEuropaåretmotrasism.99 Har rasismentagit slutnu Bilagatill betänkandefrån dennationellasamordningskommitténfor Europaåret motrasism.100 Minskaregleringen kommunerochlandsting.105av

Miljödepartementet Grönanyckeltal Indikatorerforettekologiskthållbart

samhälle.15 Förordningartill miljöbalken. Bilagor.35+ Detfinsk-svenskagränsälvssamarbetet.39 Kring Hallandsåsen.60 Kampanjmedkunskaperochkänslor.Om kämavfallsontröstningenMalåkommuni 1997.62 Kunskapslägetpåkämavfallsområdet1998.68 Förstärktskyddavskogsmarkfornaturvård.95

FRITZES

Ol-l-liNTl.liA PUBLIKATIONER Pos ADRESS:10647 STOCKHOLM FAX08-690 91 91. TELEF0N:08-69091 90 E-POST:fritzes.order@liber.se FRITZESINTERNETBOKHANDEL:www.fritzcs.se

ISBN 91-38-20993-4 ISSN 0375-250X