SOU 1999:140

Ett nytt resegarantisystem betänkande

Typ: SOU
Källa: urn.kb.se

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

-ett

nytt resegarantisystem

. . ,

S O U 9 9 9 J 4 O

KE

965 §01:

Mmin

Statens offentliga utredningar

WW 1999:140

w Finansdepartementet

Ett

nytt

resegarantisystem

Betänkande av Resegarantilagsutredningen

Stockholm 1999

SOU och Ds som ingår i 1999 års nummerserie kan köpas från Fakta Info Direkt. För remissutsändningar av SOU och Ds som ingår i 1999 års nummerserie svarar Fakta Info Direkt på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.

Beställningsadress: Fakta Info Direkt, Kundservice

Box 6430, 113 82 Stockholm

Tel: 08-587 671 OO,Fax: 08-587 671 71

E-post: order@faktainfo.se

Svara på remiss. Hur och varför. Statsrådsberedningen, 1993.

En liten broschyr som underlättar arbetet for den som skall svara remiss. - Broschyren kan beställas hos:

Information Rosenbad

Regeringskansliet

103 33 Stockholm

Fax: 08-405 42 95

Telefon: 08-405 47 29

ISBN 91-7610-792-2

ISSN 0375-250X Stockholm 1999

Till statsrådet Lars-Erik Lövdén

Regeringen beslutade den 17 september 1998 att tillkalla en särskild utredare med uppgift att utvärdera resegarantisystemet och analysera bör ändras och, så är fallet, lämna förslag till ny lagom systemet om stiftning området slutligen att analysera vissa särskilda frågor samt rörande tillämpningen resegarantilagen 1972:204. Till särskild av utredare förordnades den 21 december 1998 ordföranden och chefen för Allmänna reklamationsnämnden Karin Lindell. Att biträda utredningen förordnades den 1 februari som experter 1999 avdelningsdirektören Lotta Danin, hovrättsassessom Anders Heiborn, chefsjuristen Bertil Kallner, förbundsjuristen Staffan Moberg, chefsjuristen Christina Striby, bankjuristen Tomas Tetzell och advokaten Jan Widlund. Hovrättsassessorn Dag Cohen och kammarrättsassessorn Lars Seger har varit sekreterare utredningen fr.o.m. den 1januari 1999. Utredningen, har antagit namnet Resegarantilagsutredningen, som får härmed överlämna betänkandet Ett nytt resegarantisystem SOU 1999:140. Utredningsuppdraget är hämied slutfört.

Stockholm i december 1999

Karin Lindell

/Dag Cohen

Lars Seger

Förkortningar 9

Förkortningar

anfört arbete a.a.

anförd proposition a. prop. a.s. anförd sida BrB Brottsbalken Ds Departementsserien ECR European Court Reports EEG Europeiska ekonomiska gemenskapen EES Europeiska ekonomiska samarbetsområdet EG Europeiska gemenskapen EGT Europeiska gemenskapernas officiella tidning EU Europeiska unionen Expressresor Express Resor Tursem AB L lagstiftning paketresedirektivet rådets direktiv 90/314/EEG den 13 juni 1990

paketresor, semesterpaket och andra paket-

arrangemang paketreselagen lagen 1992: 1672 om paketresor prop. proposition RB Rättegångsbalken REG Rättsfallssamling från Europeiska gemenskapernas

domstol och förstainstansrätt resegarantilagen resegarantilagen 1972:204 SOU Statens offentliga utredningar svensk special- Rättsfallssamling från Europeiska gemenskapernas utgåva domstol, Specialutgåva

SOU 1999: 140 Sammanfattning l l

Sammanfattning

Uppdraget

Utredningen har haft i uppdrag att utvärdera resegarantisystemet och analysera bör ändras och, så är fallet, lämna förslag till om systemet om lagstiftning området. Systemet bör enligt utredningens direktiv ny enkelt att administrera, konkurrensneutralt och ge konsumenterna vara hög skyddsnivå samtidigt kostnaderna för reseföretagen inte en som blir alltför höga. Det sägs vidare i direktiven att även försäkringslösningar bör övervägas samt att resebranschens roll och ansvar härvid bör diskuteras. Vikt skall enligt direktiven läggas vid att få ett system som inte försvårar för nyetableringar av små och medelstora företag. Dessdet i direktiven att Resegarantinämndens roll och uppgifter utom anges skall analyseras. Därutöver skall utredningen enligt direktiven analysera följande frågor.

Lagens territoriella tillämpning och bl.a. frågan om lagen omfattar 0 endast köpta i Sverige eller skyddet skall vara vidare än så. resor om Vilka kostnader skall anses ersättningsgilla. 0 som Gränsdragningen mellan återförsäljare och arrangör av paketresor. Frågan Resegarantinämndens beslut bör kunna överklagas och 0 om vilka konsekvenser sådan rätt får för garantisystemet samt frågan en Kammarkollegiets beslut enligt resegarantilagen bör kunna bli om föremål för domstolsprövning.

Allmänna

utgångspunkter

Vid utformningen ett nytt resegarantisystem måste självfallet den av lösning presenteras förenlig EG-rätten. Vidare krävs det som vara eftersom avsikten med lagstiftningen området är att skydda främst konsumenternas intressen i samband med inställda eller avbrutna paketresor att resegarantilagstiftning även fortsättningsvis - en ny garanterar resenärerna ett effektivt skydd vid sådana händelser. Därutöver bör det ställas det kravet ett nytt system att det är enkelt och smidigt att administrera för samtliga som berörs av syste-

12 Sammanfattning SOU 1999: 140

met. Vid tillskapandet av en ny resegarantiorcning bör naturligtvis

man också eftersträva lösning inte upphov till några nämnvärt

en som ger ökade kostnader för staten. De sistnämnda kraven bör dock enligt utredningens mening ha en lägre prioritet än kraven att lag-

en ny stiftning måste vara förenlig med EG-rätten och garantera resenärerna en fortsatt hög konsumentskyddsnivå.

Vidare måste målsättningen därefter att i största möjliga

vara utsträckning minimera de konkurrensbegränsande effekter ett krav

som

ekonomisk säkerhet för med sig. Ett får inte heller

nytt system vara utformat ett sätt som medför konkurrensmässiga fördelar för viss

en kategori av företag. Ett eftersträvansvärt mål bör dessutom

vara att om inte minska så i vart fall inte öka reseföretagens kostnader för ställa

att garanti.

Utredningens översyn det nuvarande resegarantisystemet har lett

av fram till slutsatsen att det finns ett klart behov att i flera hänseenden

av förändra det nuvarande systemet. Detta har föranlett utredningen

att föreslå en ny lagstiftning området. Utgångspunkten för denna har dock varit att bibehålla vissa grunddragen i den gällande regle-

av ringen. De bestämmelser helt eller delvis har sin motsvarighet i

som den nuvarande lagen har emellertid moderniserats och genomgått vissa redaktionella förändringar språklig natur.

Utredningens förslag

0 En lag om skydd vid insolvens

Utredningen föreslår att en ny resegarantilag skall ersätta den

nuvarande resegarantilagen från år 1972. Till skillnad från den gällande resegarantilagen 1972:204 föreslår utredningen rätt till ersättning

att ur resegarantin enbart skall föreligga i insolvenssituationer, dvs. i de fall när en resa inte kan genomföras grund den har anord-

av att som nat eller förmedlat resan är på obestånd eller kan befaras hamna obestånd.

0 Lagens tillämpningsområde i övrigt

Utredningen föreslår att tillämpningsområdet för lagstiftningen utvidgas till att omfatta utöver paketresor samt transporter inte endast

- som undantagsvis sker tillsammans med paketresa s.k. stolsförsäljning

även ideell utbytesverksamhet för skolungdom. Vidare föreslås - att tillämpningsområdet utvidgas till at: omfatta också marknadsföring eller försäljning av separata inkvarterings- ellerr turisttjänster jämte

som

l f sou 1999:140 Sammanfattning 13

förvärvad transporttjänsi sammantagna företer påtagliga likheter en med paketresa. De bestämmelser gäller andra resor än paketen som skall dock enligt utredningens förslag tillämpas endast i de fall resor marknadsföringen eller försäljningen riktar sig till personer som förvärresan huvudsakligen för enskilt ändamål. var

0 Registreringsskyldighet

Utredningen föreslår att ett krav införs att arrangörer eller återförsäljare, enligt vad nämnts omfattas den förslagna lagen, som som nyss av vid marknadsföring eller försäljning av resan eller tjänsterna, skall vara registrerade hos Kammarkollegiet. Som samlingsbeteckning för en nämnda arrangörer och återförsäljare föreslår utredningen att begreppet registreringsskyldig införs i resegarantilagen.

0 Arrangörers och återförsäljares skyldighet att ställa garanti samt garantiernas inbördes ordning

Det är utredningens uppfattning att det inte kan anses motiverat att förändra den nuvarande ordningen för arrangörers resp. återförsäljares skyldighet att ställa garanti för resenärernas anspråk. Vidare anser utredningen att den nu gällande ordningen för utnyttjandet av olika garantier bör bibehållas. Sålunda får den garanti som har ställts av en återförsäljare inte utnyttjas, om en arrangör som är bunden av avtalet med resenären har ställt sådan garanti som kan tas i anspråk.

0 Krav för registrering, m.m.

Begreppet säkerhet i den nuvarande lagen föreslås i den nya lagen bli utbytt mot termen garanti. Som enda villkor för registrering föreslår utredningen att den är registreringsskyldig skall ha ställt tillräcksom lig garanti hos Kammarkollegiet. Utredningen föreslår vidare att- om det föreligger särskilda skäl registrering skall kunna beviljas utan att garanti ställs hos Kammarkollegiet. Därutöver föreslår utredningen att Kammarkollegiet skall kunna återkalla registreringen för den som inte har ställt garanti i enlighet med kollegiets beslut.

0 Olika modeller för ställande av garanti

Utredningen har övervägt i vad mån ett antal olika konstruktioner för ställande av garanti kan anses tillgodose de krav och reformbehov som utredningen har identifierat. Därefter har utredningen stannat för att .. .

i n

l

14 Sammanfattning l

föreslå att den nuvarande ordningen för ställande av garanti med bankeller försäkringsgaranti även fortsättningsvis skall vara huvudalternativet i resegarantisystemet. För att öka systemets flexibilitet föreslår utredningen dock att garanti, efter en individuell prövning av Kammarkollegiet, även skall kunna ställas i andra former. Dessa former kan exempelvis vara olika typer av försäkringar eller kollektivt ställda garantier av branschsammanslutningar.

0 Tillräcklig garanti

Utredningen föreslår att när en registreringsskyldig ansöker om registrering skall Kammarkollegiet beräkna garantins storlek. Garantin skall därvid, liksom enligt den nu gällande ordningen, fastställas till ett belopp som med hänsyn till reseverksamhetens art och omfattning bedöms vara tillräckligt för att täcka vissa i lagen uppräknade kostnader. Det föreslås vidare att de i dag gällande minimibeloppen för arrangörers och återförsäljares garantier tas bort.

0 Utnyttjande av garantin

Utredningen föreslår ett nytt system för utnyttjande av garanti som innebär att frågor om ianspråktagande av garantin skall prövas

av en särskilt förordnad god eller den är registreringsskyldig

man - om som har försatts i konkurs av den som har utsetts till förvaltare i konkur-

sen.

0 Resegarantilagens territoriella tillämpningsområde

Utredningen föreslår att lagen skall tillämpas endast

resor som marknadsförs eller säljs i Sverige.

Enligt utredningens mening är det vidare önskvärt att Sverige verkar för en enhetlig reglering av det territoriella tillämpningsområdet för artikel 7 i paketresedirektivet. En sådan reglering bör enligt utredningens uppfattning bygga principen att medlemsstaternas nationella resegarantilagstiftning skall omfatta marknadsförs eller säljs

resor som inom det egna territoriet.

Det är också utredningens mening att Sverige bör verka för

en EG-rättslig reglering som medger verkställighet av nationella myndighetssanktioner i fall då en utländsk arrangör saknar återförsäljare i det land där resan har sålts.

l l Sammanfattning 15

0 Vilka kostnader skall anses ersättningsgilla

Utredningen anser att garantin om en resa inte till någon del

genomförs skall få utnyttjas för återbetalning vad som har erlagts i

- av förskott. Till skillnad från dagens reglering anser utredningen vidare att återbetalning i vissa fall har avbeställts kort

skall ske även när en resa tid före avresan. I likhet med gällande ordning anser utredningen att garantin, när en resa har påbörjats men inte slutförts, skall täcka kostnaderna för hemtransport av resenärerna, betalning av kostnaderna för deras uppehälle under hemtransporten samt skälig ersättning för värdet av de förmåner som de har gått miste om genom att resan har avkortats. Därutöver föreslår utredningen att garantin till skillnad

från i dag även skall täcka kostnaderna för handläggningen ären-

- av den om utnyttjande av garantin. Det sistnämnda medför att bl.a. den gode mannens eller förvaltarens ersättning skall betalas ur garantin.

0 Grfinsdragningen mellan arrangör och återförsäljare

Enligt utredningens mening föreligger det en viss osäkerhet om innebörden av de i grunden EG-rättsliga begreppen arrangör och återförsäljare. Utredningen anser dock inte att det är lämpligt att vare sig i resegarantilagen eller i annan lagstiftning precisera dessa begrepp. Frågan om gränsdragningen mellan arrangör och återförsäljare får i stället överlämnas till rättstillämpningen och ytterst till EG-domstolen.

0 Frågor om överklagbarhet, m. m.

Utredningen föreslår att det införs en möjlighet att hos allmän förvaltningsdomstol överklaga Kammarkollegiets beslut i ärenden

om registrering, ställande av garanti, återkallelse av registrering och återbetalningsskyldighet. Vidare föreslås att den gode eller för-

mannens valtarens beslut i ärenden utnyttjande garanti skall kunna över-

om av klagas till Resegarantinämnden, som därvid ges en ny roll som överprövningsinstans. Nämnden skall under vissa förutsättningar hålla muntlig förhandling. Nämndens sammansättning skall dock även fortsättningsvis vara densamma.

0 Genomförandet av förslaget

Enligt utredningens bedömning torde förslaget inte medföra några större kostnadsökningar för dem som bedriver registreringspliktig verksamhet. Utredningen bedömer vidare att förslaget i sig inte torde ge upphov till några kostnadsökningar för det allmänna. Däremot kan för-

16 Sammanfattning l

ordade informationsinsatser föranleda vissa kostnader för det allmänna. Slutligen anser utredningen att förslaget bör kunna genomföras med verkan från den l januari 2001.

SOU 1999: 140 F örfattningsförslag 17

Författningsförslag

1¶Förslag till resegarantilag

Inledande bestämmelser

1 §

Denna lag syftar till att skydda resenärers anspråk när den är

som registreringsskyldig enligt lagen är obestånd eller kan befaras hamna

obestånd.

2§

Bestämmelserna i lagen skall tillämpas endast paketresor och andra resor som marknadsförs eller säljs i Sverige.

För andra resor än paketresor skall dock bestämmelserna i lagen tillämpas endast om den som förvärvar gör detta huvudsakligen

resan för enskilt ändamål.

Registreringsslcjøldighet

3 §

En arrangör eller återförsäljare enligt lagen 1992: 1672 paketresor

om skall vid marknadsföring eller försäljning av paketresor vara registrerad hos Kammarkollegiet registreringsskyldig. Kammarkollegiet prövar frågor om registrering.

Registreringsskyldig är även den som annat än tillfälligtvis marknadsför eller säljer

transporter som inte endast undantagsvis sker tillsammans med paketresor,

transporter, inkvartering och andra turisttjänster som separata tjänster, om en resenär förvärvar transporttjänst jämte ytterligare

en en tjänst och tjänsterna sammantagna företer påtagliga likheter med

en paketresa, samt

18 F örfattningsförslag sou 1999:140 g

resor bestående av transport och utbildningsvistelse, även om den inkvartering som erbjuds i samband med utbildningsvistelsen är kostnadsfri.

4§

Om det finns anledning att anta att det föreligger skyldighet att ansöka om registrering, får Kammarkollegiet ålägga den som marknadsför eller säljer en resa att lämna de uppgifter om sin verksamhet som är nödvändiga för att Kammarkollegiet skall kunna pröva om han är registreringsskyldig.

Om den som avses i första stycket inte lämnar de begärda uppgifterna, får Kammarkollegiet förelägga honom vid vite att fullgöra sin skyldighet.

5§

Om den som är registreringsskyldig inte ansöker registrering enligt

om denna lag, får Kammarkollegiet förelägga honom vid vite att fullgöra sin skyldighet.

Krav för registrering

6 §

För registrering krävs att den är registreringsskyldig har uppfyllt

som kravet garanti enligt 7

T illräcklig garanti, m. m.

7 §

När en registreringsskyldig ansöker registrering skall Kammarkol-

om legiet fastställa garanti till ett belopp med hänsyn till reseverk-

en som samhetens art och omfattning bedöms tillräckligt för de ändamål

vara som avses i 1 l Kammarkollegiets beslut att fastställa garanti får

om förenas med villkor. Om det finns särskilda skäl, får Kammarkollegiet besluta att garanti inte behöver ställas.

Garanti skall bestå bank eller försäkringsbolag utfärdad

av en av betalningsutfästelse som fullgörs vid anfordran, Kammarkollegiet

om inte beslutar annat.

SOU 1999: 140 F örfattningvörslag 19

För att garanti skall kunna ställas i annan form krävs att garantin omedelbart kan tas i anspråk för de ändamål som avses i 11 § och att den inte kan utnyttjas för andra syften.

8§

När det finns anledning skall Kammarkollegiet pröva om den ställda garantin motsvarar lagens krav.

Om det finns anledning att anta att ställd garanti inte är tillräcklig, får Kammarkollegiet ålägga den registreringsskyldige att lämna de

uppgifter som är nödvändiga för att pröva frågan om garanti.

Om den registreringsskyldige inte lämnar uppgifter enligt andra stycket, får Kammarkollegiet förelägga honom vid vite att fullgöra sin skyldighet.

9§

Om en registreringsskyldig inte ställer beslutad garanti enligt 7 får Kammarkollegiet förelägga honom vid vite att fullgöra sin skyldighet eller återkalla registreringen.

10§

Kammarkollegiet skall återlämna garanti inte längre fyller något

som ändamål.

Utnyttjande garantin,

av m.m. 11§

Garantin får i händelse registreringsskyldigs faktiska eller befa-

av en rade obestånd utnyttjas för återbetalning vad har erlagts för

av som en resa som omfattas av bestämmelserna i denna lag och inte till

som någon del genomförs. Om det är skäligt, skall detta gälla även i de fall då resan har avbeställts kort före

avresan.

l fråga har påbörjats inte har slutförts, får

om resor som men garantin utnyttjas för

betalning av kostnaderna för resenärens hemtransport, betalning av kostnaderna för resenärens uppehälle under

resan, samt

skälig ersättning för värdet de förmåner resenären har

av som gått miste om genom att har avkortats.

resan

20 Författningsförslag SOU 19991140

Garantin får utnyttjas också för att betala erforderliga kostnader enligt 22 och 25 §§ för handläggningen av ärenden om utnyttjande av garanti.

Ersättning enligt andra stycket l och 2 får betalas ut till den som tillhandahåller hemtransport eller uppehälle en resenär.

12§

Om en resenär genom oriktiga uppgifter har orsakat att medel

ur garantin felaktigt har betalats ut, skall resenären återbetala vad har beta-

som lats för mycket. Beslut om återbetalning fattas av Kammarkollegiet.

Om det finns särskilda skäl, får återbetalningsskyldighet helt eller delvis efterges.

13§

En garanti som har ställts återförsäljare får inte utnyttjas, den

av en om arrangör som är bunden av avtalet med resenären har ställt garanti

som kan tas i anspråk.

14§

Resenären skall ansöka ersättning garantin inom tre månader

om ur efter det att en god enligt 15 § eller konkursförvaltare har

man en utsetts. Om resenären inte har ansökt ersättning inom den före-

om skrivna tiden, upphör rätten till ersättning garantin. Sedan övriga

ur resenärers anspråk har blivit helt tillgodosedda, skall dock garantin kunna tas i anspråk för att utge ersättning även till de resenärer har

som ansökt om ersättning efter utgången den föreskrivna ansökningsfris-

av ten.

För prövningen av frågor om utnyttjande garantin skall rätten

av förordna en god man. Om ett beslut konkurs har meddelats, skall

om dock frågorna i stället prövas den rätten har utsett förval-

av som som

tare i den registreringsskyldiges konkurs.

Den gode mannen eller konkursförvaltaren skall skyndsamt meddela beslut i frågor utnyttjande garantin.

om av

Författningsförslag 21

God man

1s§

Kammarkollegiet skall ansöka om att en god man utses, om det finns skälig anledning att anta att den registreringsskyldiges garanti behöver utnyttjas. Sådan ansökan skall göras skriftligen hos den tingsrätt där den registreringsskyldige bör svara i tvistemål i allmänhet och innehålla förslag till god man samt behövliga uppgifter om dennes lämplighet för uppdraget.

Kammarkollegiets ansökan skall bifallas av rätten, om kravenenligt första stycket är uppfyllda.

16§

En god man som inte är lämplig eller av annan orsak bör skiljas från uppdraget skall entledigas av rätten. Frågor entledigande tas

om upp begäran av Kammarkollegiet eller den gode

mannen.

17§

Ett beslut att utse eller entlediga en god man gäller omedelbart. En ansökan om att god man skall utses eller entledigas skall handläggas skyndsamt.

1s§

Den registreringsskyldige skall lämna den gode de uppgifter

mannen som behövs för att han skall kunna fullgöra sitt uppdrag. Den gode mannen har rätt att hos den registreringsskyldige genomföra de undersökningar och ta del de handlingar behövs för att han skall

av som kunna fullgöra sitt uppdrag.

Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning behövs

som för att den gode skall kunna fullgöra sitt uppdrag.

mannen

19§

Den gode mannens beslut angående utnyttjande garantin skall

av samma dag som beslutet meddelas sändas till Kammarkollegiet, till den som beslutet avser och till den som har utfärdat garantin.

Den gode mannen skall se till att beslut utbetalning garantin

om ur verkställs.

22 F örfattningsförslag SOU 19991 140

20§

Om den gode mannen får kännedom om något förhållande som påverkar utbetalningens storlek efter det att han har beslutat att en fordran skall betalas ur garantin, skall han snarast ompröva sitt beslut avseende garantibelopp som ännu inte har betalats ut.

21§

Den gode mannen skall avge slutredovisning till Kammarkollegiet över sin förvaltning när uppdraget har upphört.

22§

Den gode mannen har rätt till ersättning för sitt arbete och för de utlägg som uppdraget har krävt. Den gode mannens rätt till ersättning skall prövas av rätten efter det att han har avgett slutredovisning till Kammarkollegiet enligt 21

Arvodet skall bestämmas till ett belopp som är skäligt med hänsyn till det arbete som uppdraget har krävt samt den och skicklighet

omsorg med vilket det har utförts.

23§

Ersättning som avses i 22 § skall betalas ur ställd garanti. I den mån ersättningen inte täcks av garantin, skall den betalas staten.

Innan frågan om ersättning prövas skall rätten inhämta yttrande från

Kammarkollegiet i ersättningsfrågan.

Konkursförvaltaren

24 §

I fall då en konkursförvaltare är utsedd skall vad i 19-20 §§ sägs

som om den gode mannens handläggning och om verkställighet utbetal-

av ningar gälla för konkursförvaltaren.

25 §

Konkursförvaltaren skall senast när han slutredovisning över sin

avger förvaltning enligt konkurslagen 1987:672, till Kammarkollegiet inge slutredovisning över sin förvaltning enligt denna lag.

SOU 1999: 140 F örfatlningsförslag 23

Konkursförvaltarens rätt till ersättning skall prövas av rätten då han har avgett slutredovisning till Kammarkollegiet.

Vad som sägs i 22 § om den gode mannens rätt till ersättning för arbete och utlägg gäller även för konkursförvaltaren. I den mån ersättningen inte kan betalas ur garantin, skall den behandlas som en konkurskostnad enligt konkurslagen 1987:672.

Innan frågan om ersättning prövas, skall rätten inhämta yttrande från Kammarkollegiet i ersättningsfrågan. Om ersättning till konkursförvaltaren skall behandlas som en konkurskostnad, skall sådant yttrande inhämtas även av tillsynsmyndigheten enligt konkurslagen 1987:672.

Strajj"

26 §

Till böter eller fängelse i högst ett år skall den dömas uppsåtligen

som eller av grov oaktsamhet marknadsför eller säljer utan att

en resa vara registrerad enligt 3

Detsamma gäller den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet marknadsför eller säljer en resa efter att ha fått sin registrering återkallad enligt 9

Om ett vitesföreläggande enligt 5 eller 9 § har överträtts, döms inte till ansvar för gärningar som omfattas av föreläggandet.

27§

Till böter skall den dömas som uppsåtligen eller oaktsamhet vid full-

av görandet av uppgiftsskyldighet enligt 4 eller 8 § underlåter att fullgöra sin uppgiftsskyldighet eller lämnar ofullständiga eller oriktiga uppgifter.

Om ett vitesföreläggande enligt 4 eller 8 § har överträtts, döms inte till ansvar för gärningar som omfattas föreläggandet.

Vad som sägs i första stycket gäller inte gämingen är belagd

om med straff enligt brottsbalken.

28§

Till böter eller fängelse i högst ett år skall den dömas uppsåtligen

som eller av oaktsamhet inte lämnar de uppgifter avses i 18

24 F örfattnin gsförslag SOU 19992140

Verkställighet

29 §

Kammarkollegiet får förordna att ett beslut ställande garanti

om av enligt 7 eller 8 § skall gälla omedelbart. Om det föreligger särskilda skäl, får Kammarkollegiet förordna att ett beslut om återkallelse av registrering enligt 9 § skall gälla omedelbart.

Överklagande

30 §

Kammarkollegiets beslut om

registrering enligt 3 ställande av garanti enligt 7 eller 8 återkallelse av registrering enligt 9 och

återbetalningsskyldighet enligt l2§

får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Kammarkollegiets beslut om vitesföreläggande enligt 8 eller 9 § får inte överklagas.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

31§

Den gode mannens eller konkursförvaltarens beslut utnyttjande

om av garantin enligt 11 § får, med undantag av beslut som avser kostnader enligt tredje stycket, överklagas hos Resegarantinämnden. Bestämmelserna i förvaltningslagen 1986:223 gäller för överklagande sådana

av beslut med den skillnaden att skrivelsen med överklagandet skall in

ges till Resegarantinämnden. Resegarantinämndens beslut får inte överklagas.

32§

Rättens beslut om arvode eller kostnadsersättning till den gode

mannen enligt 22 § eller till konkursförvaltaren enligt 25 § får överklagas

av såväl Kammarkollegiet som den gode mannen och konkursförvaltaren.

Rättens beslut om utseende av god man enligt 15 § och entledigande av god man enligt 16 § får överklagas Kammarkollegiet och den

av gode mannen.

Författningsförslag 25

Resegarantinämnden

33§

Resegarantinämnden består av en ordförande, som skall vara eller ha varit ordinarie domare, och fyra ledamöter som skall ha särskild insikt i reseverksamhet. Av ledamöterna skall två representera resenärenas intressen och två resebranschens intressen.

Regeringen förordnar ordförande och ledamöter för viss tid samt ersättare för dessa. Bestämmelserna om ordförande och ledamöter skall tillämpas också ersättare.

34§

Resegarantinämnden är beslutför med ordföranden och minst två andra ledamöter. Vid avgörande skall lika antal representanter för resenärernas intressen och resebranschens intressen delta.

Rättegångsbalkens regler om omröstning i tvistemål skall tillämpas när ärenden avgörs av nämnden.

Nämnden får begära yttrande från den gode mannen eller konkursförvaltaren och Kammarkollegiet. Ordföranden får nämndens

ensam vägnar vidta förberedande åtgärder samt överlåta rätten att vidta sådana åtgärder till nämndens sekreterare.

35§

Resegarantinämnden skall hålla muntlig förhandling, om den som har ansökt om ersättning ur säkerheten begär det och det inte är uppenbart obehövligt.

Muntliga förhandlingar enligt första stycket skall vara offentliga.

Denna lag "träder i kraft den 1januari 2001 då resegarantilagen 1972:204 skall upphöra att gälla.

Ärenden har kommit till Resegarantinämnden inte

som men avgjorts före ikraftträdandet handläggs enligt den lagen.

nya

26¶F Örfattningsförslag SOU 1999: 140

2¶Förslag till

Lag om ändring i konkurslagen 1987:672

Härigenom föreskrivs i fråga om konkurslagen 1987:672 att det skall införas en ny paragraf, 7 kap. 2 a av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap. Förvaltning och tillsyn

2a§

Om den som är registreringsskyldig enligt resegarantilagen 2000:000 försätts i konkurs, skall den som har utsetts till god man enligt den lagen utses till förvaltare,0m inte särskilda skäl talar däremot. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

SOU 19992140 Utredningsuppdraget och dess genomförande 27

1 och dess

Utredningsuppdraget

genomförande

1 1

Uppdraget

. Regeringen beslutade den 17 september 1998 att tillkalla en särskild utredare med uppgift att utvärdera resegarantisystemet och analysera om systemet bör ändras och, så är fallet, lämna förslag till ny lag-

om stiftning området samt slutligen att analysera vissa särskilda frågor rörande tillämpningen av resegarantilagen.

Av utredningens direktiv dir. 1998:78 framgår att resegarantisystemet bör

o vara enkelt att administrera 0 vara konkurrensneutralt 0 ge konsumenterna en hög skyddsnivå utan alltför höga kostnader för

reseföretagen.

I uppdraget ingår även att analysera Resegarantinämndens roll och uppgifter samt att analysera frågorna lagens territoriella tillämpning,

om vilka kostnader som skall anses ersättningsgilla, gränsdragningen mellan återförsäljare och arrangör av paketresor samt huruvida Kammarkollegiets beslut enligt resegarantilagen bör kunna bli föremål för domstolsprövning.

Direktiven i sin helhet framgår av bilaga

1.2¶Uppdragets genomförande

Beträffande utredningens arbete kan i korthet följande sägas.

Utredningen påbörjade sitt arbete i januari 1999. Utredaren, experterna och sekretariatet har haft åtta sammanträden.

Därutöver har utredaren och sekretariatet haft ett flertal sammanträffanden och därvid bl.a. träffat representanter för berörda intressenter. Sålunda har utredaren och sekreterama gjort ett studiebesök hos Kammarkollegiet för att informera sig om kollegiets arbete med beräkning av säkerheter. För att bl.a. få synpunkter det nuvarande rese-

28 Utredningsuppdraget och dess genomförande SOU 1999: 140

garantisystemet har utredaren och sekretariatet vidare sammanträffat med representanter för ett antal branschorganisationer. Dessa organisationer var Bussresearrangörsföreningen BRA, Föreningen Flygresearrangörer FRA, Föreningen Turism i Sverige FörTur, Passagerarrederiernas Förening PRF och Svenska Resebyråföreningen SRF samt den ideella utbytesorganisationen Youth For Understanding YFU.

Utredningen har vidare genomfört enkätundersökning bland

en reseföretag som sommaren 1999 hade ställt säkerhet hos Kammarkollegiet. Syftet med enkäten var att få en uppfattning dels reseföretagens

om kostnader för att ställa säkerhet, dels vilken form säkerhet

om av som garantiutfärdama har krävt av reseföretagen för att utfärda säkerheter.

Utredningen har också mottagit skrivelser med synpunkter på utredningsuppdraget från Föreningen Sverigeturism FÖRST och från PRF. Synpunkter på utredningens uppdrag har framförts också från del

en av de reseföretag som har besvarat utredningens enkätundersökning.

För att diskutera förutsättningarna för någon form försäkringslös-

av ning har företrädare för utredningen träffat representanter för Europeiska Försäkringsaktiebolaget och Försäkringsaktiebolaget Skandia publ. I syfte att allmänt diskutera olika metoder för att hantera

mer frågan om utnyttjande resegaranti har företrädare för utredningen

av sammanträffat med representanter för Svenska Föreningen för Oberoende Skadeexperter. Utredningsrepresentanter har dessutom träffat företrädare för Försäkringsgruppen Mäkleri i Stockholm Aktiebolag.

Vidare har företrädare för utredningen sammanträffat med advokaterna Anders W Bengtsson, Leif Baecklund och Lars Engström för att ta del av deras erfarenheter konkursförvaltare i reseföretags konkur-

som ser. Härutöver har utredaren och sekreterarna sammanträffat och diskuterat den föreslagna hanteringen resegarantifrågor med advokaterna

av Lars Wenne, Dag Meo och Jan Flood från Konkursförvaltarkollegiemas Förening.

Utredningen har också studerat hur resegarantisystemen

är uppbyggda i några andra europeiska länder. När det gäller de nordiska länderna kan nämnas att uppgifterna isländsk rätt har inhämtats och

om sammanställts av jur. kand. Anna Theodöra Gunnarsdöttir. För att inhämta information även utomnordiska länder har utredaren och

om sekreterarna företagit studieresa till Storbritannien, Tyskland och

en Belgien. I Belgien deltog utredningens företrädare i EG-kom-

ett av missionen anordnat möte i Bryssel rörande medlemsstaternas införlivande av den artikel art. 7 i paketresedirektivet rör resegarantin.

som När det gäller besöket i Storbritannien sammanträffade utredningen i London med företrädare för Department of Trade and Industry, Civil Aviation Authority, The Association of British Travel Agents Ltd och

SOU 1999: 140 Utredningsuppdraget och dess genomförande 29

Trading Standards Department. I Tyskland besökte utredaren och sekretariatet Bonn och sammanträffade där med representanter för Bundesministerium der Justiz, Touristik Assekuranz Service GmbH, Deutscher Reisebüro und Reiseveranstalter Verband e.V och Arbeitsgemeinschaft der Verbraucherverbände e.V.

Slutligen har utredningen samrått med hovrättslagmannen tidigare

kabinettschefen hos EG-domaren Hans Ragnemalm Mats Melin när

det gäller de EG-rättsliga aspekterna uppdraget.

SOU 1999: 140 Historik 31

2¶Historik

2.1¶Kort framväxt

om resegarantilagens

Under 1960-talet ökade antalet sällskapsresor kraftigt. Med den starkt expanderande resemarknaden följde dock vissa problem. En del av de reseföretag verkade marknaden visade sig inte ha förmåga och

som resurser att driva verksamheten ett för resenärerna tillfredsställande sätt. Detta ledde till att det framfördes krav statliga åtgärder säll-

om skapsreseområdet. Vidare togs frågan om enhetliga nordiska regler för resebyråverksamhet upp det samnordiska planet. Frågan om lagstiftning rörande reseverksamhet inom sällskapsresebranschen behandlades därefter av ett flertal utredningar.

Sällskapsreseutredningen, som tillsattes år 1964, hade bl.a. till uppgift över förhållandena sällskapsresemarknaden. I betänkandet

att se Sällskapsresor SOU 1966:25 uttalade utredningen bl.a. att den mycket starka expansionen inom resebranschen i stort sett hade skett friktionsfritt och att de flesta sällskapsresorna motsvarade de förväntningar som resenärerna hade ställt dem. Enligt utredningen hängde detta bl.a. samman med branschens egna åtgärder. Utredningen konstaterade emellertid att det marginellt förekom allvarliga missförhållanden i samband med s.k. skandalresor, dvs. sällskapsresor där resenärerna hade blivit lidande till följd av allvarliga fel och brister i arrangemangen. Enligt utredningens uppfattning det inte möjligt att få bukt

var med dessa problem enbart genom interna saneringsåtgärder inom branschen. För att komma till rätta med missförhållandena krävdes enligt utredningen ett ingripande genom lagstiftning. Som ett villkor för att få bedriva reseverksamhet med sällskapsresor föreslogs därför ett krav på att reseföretagen skulle ställa ekonomisk säkerhet för verksamheten.

Mot denna bakgrund tillkom år 1967 lagen 1967:203 om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet. I lagens förarbeten anfördes bl.a. att lagen syftade till att resenärerna ett socialt betingat minimi-

ge skydd prop. 1967:106 38 f. Lagen innebar i huvudsak att den som

s. yrkesmässigt eller i förvärvssyfte anordnade sällskapsresor till

annars utomnordiska länder skulle ställa en säkerhet hos Kommerskollegium. Också den som samma sätt förmedlade resor som hade anordnats

32 Historik sou 1999: 140

utomlands skulle ställa säkerhet. Säkerhetens belopp bestämdes av kollegiet. Enligt lagen fick den ställda säkerheten tas i anspråk dels för återbetalning av medel som hade betalats av resenären i det fall en resa blev inställd, dels för resenärens uppehälle i utlandet och återresa i det fall en påbörjad resa avbröts. En särskild nämnd, Resegarantinämnden, prövade frågan om säkerheten skulle få tas i anspråk. Lagens giltighetstid begränsades till fem år.

År 1971 tillsattes Resegarantiutredningen med uppdrag utreda

att frågan om fortsatt giltighet av 1967 års lag. I betänkandet Ny resegarantilag Ds H 1972:1 konstaterade utredningen att skandalresoma praktiskt taget hade försvunnit, men att dessa i stället hade efterträtts av en annan företeelse, s.k. resebyråkrascher, som från den enskilde resenärens synpunkt ofta medförde lika stora olägenheter som en skandalresa. Enligt utredningens mening var erfarenheterna av tillämpningen av 1967 års lag goda. Utredningen menade vidare att den tillfälliga lagen inte syntes ha haft några nyetableringshindrande och konkurrensbegränsande verkningar av större betydelse. I betänkandet föreslogs därför att konsumentskyddet reseområdet skulle permanentas. Efter att ha diskuterat två alternativa garantisystem dels

ett upprättande av en för hela branschen gemensam fond, dels en skyldighet för researrangörer att försäkra varje deltagare i en sällskapsresa

föreslog utredningen en reglering principiella innebörd - av samma som det då gällande systemet.

I propositionen 1972:92 s. 23 anförde departementschefen att han delade utredningens uppfattning att resenärerna även fortsättningsvis borde garanteras ett skydd genom lagstiftning. Departementschefen ansåg vidare i likhet med utredningen att det dåvarande systemet

- skulle ligga till grund för lagstiftningsarbetet. I propositionen lades därvid fram förslag till en ny resegarantilag, vilka ledde till den gäl-

nu lande resegarantilagen 1972:204.

Lagen, som trädde i kraft år 1972, innebar i sin ursprungliga

lydelse liksom tidigare att den som yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte anordnade en sällskapsresa till ett utonmordiskt land skulle vara skyldig att ställa säkerhet. Till skillnad från den tidigare lagstiftningen föreskrevs att säkerhet skulle ställas innan marknadsför-

resan des. För den som yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte förmedlade sällskapsresor utsträcktes skyldigheten att ställa säkerhet till att omfatta alla resor som förmedlades. Med sällskapsresa avsågs en resa som hade utformats för en under åtminstone någon del av resan sammanhållen

resenärer. Även vissa individuella likställdes med sällgrupp av resor skapsresor. Det som då krävdes var att den individuella mark-

resan nadsfördes med ett i förväg uppgjort program och att priset, förutom resekostnaderna, innefattade även kostnad för övernattning på annan

Historik 33

plats än färdmedlet. När det gällde säkerhetens beskaffenhet föreskrevs att den ställda säkerheten i normalfallet skulle bestå bank eller av en av försäkringsbolag utfärdad betalningsutfästelse skulle fullgöras vid som anfordran. Liksom enligt 1967 års tillfälliga lag fick säkerheten i tas anspråk för återbetalning medel i de fall blev inställd och för av en resa resenärens uppehälle i utlandet och återresa i det fall påbörjad en resa inte slutfördes. Dessutom föreskrevs säkerheten kunde utnyttjas för att att lämna resenärerna skälig ersättning för värdet förmåner de av som gick miste om när en resa avkortades.

2.2¶Tidigare utredningsarbete

Det hade framförts kritik mot garantisystemets utformning. Kritiken gällde bl.a. att reseföretagen fick ställa säkerheter inte i som stod en rimlig proportion till riskerna för resenärerna, kravet säkerheter att medförde en ökad kapitalbindning för reseföretagen och därmed ökade kostnader, att systemet svårt administrera var att samt att det snedvred konkurrensen att de större reseföretagen i allmänhet genom hade lägre kostnader för säkerheterna än de mindre företagen. Därför år tillsattes

1977 utredning, Resegarantilagutredningen, med

en uppdrag att se över resegarantilagen. I ett betänkande år 1980, Ny resegarantilag Ds H 1980:7, lade utredningen fram ett förslag till ändrade former för ställande av säkerhet. Förslaget innebar bl.a. s. 176 ff. de dittillsvarande att individuella säkerheterna skulle kompletteras med statlig en resegaranti som skulle finansieras reseföretagen dessa betalade av genom att avgifter

till Kommerskollegium för det bygga

att sättet upp en särskild fond. Utredningen föreslog att den individuella säkerheten för researrangörer och för reseförmedlare, s.k. reseagenter, av utomlands anordnade sällskapsresor skulle uppgå till högst 40 säkerheterna procent av enligt det då gällande systemet. Den individuella säkerheten skulle beräknas

mer schablonmässigt än tidigare och bestå dels fast belopp, dels av ett av ett rörligt belopp, som relaterat till antalet resenärer månad var per för resp. företag. När det gällde för i Sverige reseagenter anordnade resor föreslogs ett schablonbelopp uppgick till 50 som procent av säkerheterna enligt det då gällande Den kollektiva systemet. delen, dvs. fonden, skulle byggas under tvåårsperiod upp en och finansieras med avgifter från reseföretagen. Avgiften skulle bestämmas till en viss procentandel av den individuella säkerheten. Fondens medel skulle användas i de fall individuell säkerhet inte räckte till. Om en även fondmedlen visade sig vara otillräckliga skulle tillskott utgå av statliga

34 Historik SOU 1999: 140

medel. Sådana staten förskotterade medel skulle återbetalas så snart

av medel fanns tillgängliga i fonden.

Utredningens förslag till resegarantisystemets konstruktion behandlades i propositionen l984/85s2l4, utan att det lades fram något lagförslag i frågan. Departementschefen s. 10 ansåg sig inte kunna

l förorda ordning där staten ytterst skulle kunna tvingas till ekonomi- l

en ska insatser. Enligt departementschefen skulle därmed ett genomförande i övrigt utredningens förslag innebära ett försämrat skydd

av i för resenärerna, vilket något som han inte heller kunde godta.

var Vidare ansåg departementschefen från såväl principiell som praktisk utgångspunkt att det inte lämpligt att vid sidan av ett system med

var individuella säkerheter bygga ut administrationen med en ny statlig fond.

År 1993 tillsattes inom dåvarande Civildepartementet arbets-

med uppgift att se över resegarantilagen. I uppdraget ingick att grupp lägga fram ett förslag till resegarantisystem som skulle vara enkelt att

a administrera, konkurrensneutralt och ge konsumenterna en hög skyddsnivå till låga kostnader. Arbetsgruppen redovisade uppdraget i promemorian Nya former för resegarantier Ds 1994:109. Som ett alternativ

, till det nuvarande resegarantisystemet diskuterade arbetsgruppen en kombination av individuell och gemensam säkerhet i form av en fond samt olika typer försäkringar. Vidare diskuterade uppmjuk- i

av man en ning garantisystemet så garantier skulle kunna ställas flera i

av att olika sätt. Arbetsgruppen ansåg emellertid att inte något av de alternativ som hade undersökts kunde anses uppfylla samtliga de krav som hade ställts. Enligt arbetsgruppen var dock en kombination av individuell och gemensam säkerhet i form av en fond den lösning som uppfyllde kraven bäst. Det ansågs därvid att en fondlösning tillgodosåg kravet att ge konsumenterna ett bättre skydd än de hade med det dit-

tillsvarande systemet, eftersom man undvek risken att en säkerhet var otillräcklig och utbetalningar ersättningsbeloppen kunde ske snab-

av bare. Dessutom ansågs en fondlösning vara lättare att administrera. i Förslaget innebar bl.a. att paketresearrangörer och återförsäljare av utländska arrangörers paketresor skulle ställa en individuell säkerhet om 100 000 kr. Vidare skulle de till en gemensam fond betala in ett belopp per resa. Enligt förslaget skulle fondens medel tas i anspråk endast den individuella säkerhet arrangören eller återförsälja-

om som ren hade ställt för sig inte räckte till. Om inte heller dessa medel var tillräckliga, innebar förslaget att ett statsgaranterat lån skulle tas upp och att detta skulle återbetalas med de medel som senare flöt in i fonden.

Mot bakgrund av de synpunkter som framkom vid remissbehandlingen av arbetsgruppens promemoria arbetades inom Civildepartemen-

SOU 1999: 140 Historik 35

tet fram en modifierad version förslaget. Det bearbetade och kom-

av pletterade förslaget redovisades i departementets promemoria den 8 januari l996 Nya former för resegarantier modifierat och komplet-

terande förslag. Det förslaget innebar dels att det skulle ställas

nya en individuell säkerhet motsvarande den grundsäkerhet fanns enligt

som det gällande systemet, dels säkerhet skulle byggas

att en gemensam upp genom avgifter från arrangörer och återförsäljare paketresor beräk-

av nad den tilläggssäkerhet fastställdes enligt det gällande

som systemet.

Förslaget ledde inte till lagstiftningsförslag. Som skäl för detta angav regeringen bl.a. följande. Erfarenheterna det nuvarande

av systemet är i huvudsak goda. En viss osäkerhet ligger dock i att konsumentskyddet i viss utsträckning styrs av enskilda reseföretags vilja och förmåga att ställa säkerhet. Från denna utgångspunkt skulle

en gemensamt uppbyggd säkerhet i form av en fond eller liknande till fördel

vara för resenärerna genom att den innebär betryggande säkerhet.

en mer Förslaget om en sådan fondlösning har emellertid kritiserats från andra aspekter.

Det har bl.a. hävdats att det finns en risk för att det tar alltför lång tid att bygga betryggande fond. Det har också framhållits

upp en som en nackdel att avgifter till säkerheten skall betalas i efterskott i stället för att säkerheten beräknas förhand. Det modifierade garantisystem som utarbetats under ärendets beredning sägs visserligen innebära en del förbättringar jämfört med fondlösningen del kri-

men en av tiken kvarstår. prop. 1995/965182 11 f. Vid avvägning de

s. en av synpunkter som hade framkommit i lagstiftningsärendet stannade

regeringen för att vid det tillfället inte föreslå någon reform garanti-

av systemet. -

SOU 1999: 140 Den nuvarande resegarantiordningen 37

3¶Den nuvarande

resegarantiord-

ningen

1 Inledning

Den som är arrangör eller återförsäljare paketresor enligt paketrese-

av lagen skall enligt l § resegarantilagen, innan han marknadsför

en resa, ställa säkerhet hos Kammarkollegiet före den 1 juli 1994 hos Kom-

merskollegium. Det finns alltså nära koppling mellan paketrese-

en lagen och resegarantilagen eftersom paketreselagens definition

av begreppen paketresa, arrangör och återförsäljare avgränsar dem

som är skyldiga att ställa säkerhet enligt resegarantilagen.

Genom Sveriges anslutning till EU har EG-rätten blivit integre-

en rad del av den svenska rättsordningen. Av EG-domstolens praxis följer

att EG-rätten gör anspråk på företräde framför nationella rättsregler dom av den 15 juli 1964 i mål 6/64 Costa E.N.E.L., svensk

mot specialutgåva, volym 211. Därför är det naturligt inleda redo-

s. att görelsen för den nuvarande resegarantiordningen med spegla den

att EG-rättsliga regleringen hithörande frågor.

av v

3.2 artikel 7 i EG:s

Tolkningen av paket-

resedirektiv

3.2.1 Allmänt artikel 7

Paketresedirektivet innehåller i huvudsak föreskrifter avtalsrättsligt

av slag som reglerar rättigheter och skyldigheter i förhållandet mellan

researrangören eller återförsäljaren, å sidan, och konsumenten, dvs.

ena resenären, å den andra sidan.

Artikel 7 i direktivet avviker dock från det beskrivna mönstret.

nyss Där föreskrivs följande.

"Den arrangör eller återförsäljare är i avtalet skall visa

som part att han, i

händelse av obestånd, har tillräcklig säkerhet för återbetalning erlagda

belopp och för hemtransport av konsumenten."

l 38 Den nuvarande resegarantiordningen SOU 1999: 140

För det första kan denna bestämmelse utläsas en förpliktelse för

av researrangörer eller återförsäljare gentemot det allmänna: Arrangören eller återförsäljaren som är part i avtalet skall visa att han, i händelse av obestånd, har tillräcklig säkerhet för återbetalning av erlagda belopp och för hemtransport konsumenten. För det andra får, enligt utred-

av ningens mening, av bestämmelsen anses följa ett krav att konsumenter genom arrangörens eller återförsäljarens försorg skall ges ett rättsligt anspråk gentemot en tredje part, dvs. ett organ som tillhandahåller konsumentskyddet enligt denna artikel. Detta anspråk skall täcka konsumentens ersättningsgilla kostnader i händelse av arrangörens eller

l återförsäljarens obestånd, dvs. av konsumenten erlagda belopp och g kostnader för hemtransport av konsumenten. EG-domstolen har i ett förhandsavgörande enligt artikel l77 i EG-fördraget nu artikel 234 i EG uttalat att skyddet enligt artikel 7 omfattar även paketresor som säljs för ett pris som är lägre än vad arrangemanget normalt sett skulle kosta eller som erbjuds till en begränsad krets av konsumenter dom av den 15 juni 1999 i mål C-140/97 Rechberger, punkterna 30 och 31. I målet i den nationella domstolen rörde det sig om resor som en dagstidning erbjöd enbart sina prenumeranter. För resan betalade prenumeranten endast flygplatsavgift samt enkelrumstillägg, om han reste ensam. Om prenumeranten hade sällskap med minst en person som betalade fullt pris, betalade prenumeranten endast flygplatsavgift punkterna 11 och 12 i EG-domstolens nyss nämnda dom.

Ett viktigt syfte med bestämmelsen är uppenbarligen att skydda konsumenterna mot risker som uppstår vid förskottsbetalning av paketresor. Krav på förskottsbetalning strider inte mot paketresedirektivets bestämmelser. Den aktuella bestämmelsen syftar emellertid till att eliminera åtminstone en del av de skador som konsumenter kan drabbas av om motparten vid obestånd inte kan fullgöra sina prestationer enligt reseavtalet. Skyldigheten att ställa säkerhet blir därmed det pris som näringsidkaren får betala för att kunna kräva förskottsbetalning kon-

av sumenten K. Tonner, Praxis der Insolvensabsicherung von Reiseveranstaltem, Arbeitsgemeinschaft der Verbraucherverbände AgV e.V., 1998, s. 14. .

Däremot ger direktivet inga antydningar om vilka medel den nationella lagstiftaren skall använda för att vid genomförandet uppnå det sålunda eftersträvade konsumentskyddet. Medlemsstatema har med andra ord ett stort mått av frihet när det gäller valet av lämpliga implementeringsåtgärder. T.ex. kan organet som tillhandahåller det föreskrivna konsumentskyddet också den part utfärdar finansiella

vara som garantier som täcker konsumenternas anspråk i händelse av insolvens, men så behöver inte vara fallet. De tyska och svenska resegarantisystemen exemplifierar i detta sammanhang två ytterligheter. Det tyska

Den nuvarande resegarantiordningen 39

systemet innebär att organet som tillhandahåller konsumentskydd regelmässigt utfärdar finansiella garantier som täcker konsumenternas anspråk i händelse reseföretagets insolvens se avsnitt 4.7.2.

Det organ

Resegarantinämnden som enligt svensk rätt tillhandahåller konsu- - mentskyddet, utfärdar däremot aldrig några finansiella garantier se avsnitten 3.4.2 och 3.4.4. Vidare förekommer det blandformer

som innebär att organet som tillhandahåller konsumentskydd också utfärdar finansiella garantier till viss del täcker konsumenternas anspråk.

som Som exempel kan nämnas det danska resegarantisystemet avsnitt

4.2. Dessutom förekommer det att den nationella resegarantiordningen tillåter alla de uppräknade formerna för tillhandahållande konsu-

nu av mentskydd och utfärdande finansiella garantier. Så är fallet i

av t.ex. brittisk rätt se avsnitt 4.6.

3.2.2 kostnader,

Ersättningsgilla m.m.

Erlagda belopp

I paketresedirektivet föreskrivs att arrangören eller återförsäljaren måste kunna visa att han i händelse obestånd har tillräcklig säkerhet

av för återbetalning erlagda belopp.

Skyddet omfattar således i förskott betalda penningbelopp i fall då konsumenten överhuvudtaget inte kan påbörja grund

en resa av arrangörens eller återförsäljarens obestånd. EG-domstolen har uttalat att detta skydd omfattar även handpenning dom den 8 oktober 1996

av i de förenade målen C-l78/94, C-179/94, C-l88/94, C-l89/94 och C- 190/94 Dillenkofer, REG s. I-4845.

Enligt utredningens bedömning torde möjligheterna i nationell

att lagstiftning inskränka eller byta ut konsumentens rätt kräva åter-

att betalning i t.ex. mot nära identisk ersättningsresa med

pengar, en nog en annan arrangör, vara ytterst begränsade. Däremot föreligger knappast något hinder mot att konsumenten med bindande verkan avstår från sitt krav återbetalning erlagda belopp, exempelvis i utbyte

av mot en ersättningsresa.

Konsumenten är vidare berättigad till återbetalning erlagda

av belopp också när arrangören eller återförsäljaren hamnar obestånd först då resan har påbörjats. Med andra ord har konsumenten

rätt att avbryta resan och att kräva återbetalning erlagda och icke förbru-

av kade penningbelopp, t.ex. då hotellägaren vägrar att fortsätta att fullgöra sina prestationer enligt avtalet med researrangören därför

att researrangören har hamnat obestånd. Utrymmet för att med stöd

av nationell lagstiftning inskränka eller byta ut denna rätt för konsumenten

40 Den nuvarande resegarantiordningen SOU 1999: 140

torde i enlighet med vad har anförts vara närmast obefintligt

som nyss

även K. Tonner, a. a. s. 18. Enligt utredningens bedömning tillåter

direktivet sålunda knappast en nationell resegarantiordning som innebär att det tillhandahåller konsumentskyddet enligt artikel 7

organ som kan förvägra konsumenten ekonomisk gottgörelse och i stället hänvisa denne till fortsatt vistelse semestermålet genom avtal mellan organet och en annan arrangör.

Hemtransport och kringarrangemang

Enligt artikel 7 skall arrangören eller återförsäljaren vidare säkerställa täckning för de kostnader är nödvändiga för att konsumenten skall

som kunna återvända hem från semestern ifall arrangören eller återförsälja-

hamnar obestånd under resan. ren

I direktivet sägs ingenting hur detta skall ske. I princip är det

om dock möjligt tänka sig två helt skilda tillvägagångssätt: Antingen organiseras hemtransporten och därmed förknippade arrangemang t.ex. nödvändig inkvartering av det organ som tillhandahåller konsumentskyddet enligt artikel Resegarantiordningama i de skandinaviska länderna bygger sådana hemtagningslösningar. Eller också överlåter den nationella lagstiftningen konsumenten att egen hand organisera sin hemfärd, varvid konsumenten i efterhand kan kräva gottgörelse för uppkomna kostnader. Som exempel kan nämnas att den tyska resegarantiordningen bygger en sådan betalningslösning.

Även betalningslösningar får förenliga med direktivets

anses vara krav K. Tonner, a. a. s. 19. Det är nämligen tillräckligt att den nationella lagstiftaren transponerar direktivet genom regler som uppnår det mål som eftersträvas genom direktivet. I fallet med artikel 7 uppnås det eftersträvade målet då den nationella lagstiftningen tillerkänner konsumenterna entydiga rättigheter som innebär att konsumenterna är garanterade hemtransport i händelse av arrangörens eller återförsäljarens insolvens dom av den 8 oktober 1996 i de förenade målen C- 178/94, C-179/94, C-188/94, C-189/94 och C-190/94 Dillenkofer, REG s. I-4845, punkterna 36 och 50. Ett sådant rättstillstånd kan uppnås även inom ramen för en lagkonstruktion som enbart tillerkänner konsumenterna rätt att göra gällande betalningsanspråk. Ett nationellt rättsläge av detta slag utesluter givetvis inte att organet som tillhandahåller konsumentskydd enligt artikel 7 i praktiken också ombesörjer alla arrangemangen kring hemtransporten av konsumenterna se avsnitt e 4.7.1. Ofta torde sådana lösningar ligga både i det aktuella organets och konsumenternas intresse.

SOU 1999: 140 Den nuvarande resegarantiordningen 41

Oavsett vilken implementeringsmodell den nationella lagstiftaren har valt uppkommer problem när det gäller konsumentens fortsatta inkvartering hotell 0.d. Vid betalningslösningar har konsumenten aldrig någon rätt att kräva fortsatt inkvartering. Konsumenten måste egen hand ordna nödvändig inkvartering i avvaktan återresan och kan först i efterhand kräva gottgörelse för uppkomna kostnader. Om konsumenten ändå bestämmer sig för att fullfölja sin semesterresa måste han träffa en ny överenskommelse med hotellägaren eller motsvarande. Konsumenten måste alltså betala gång till, och han är hänvisad till att i efterhand återkräva en i inbetalda förskottsbelopp även K. Tonner, 20 f.. se a. a. s. Om hotellägaren håller kvar konsumenten mot hans vilja och så sätt avtvingar honom betalning, skall organet tillhandahåller konsom sumentskydd enligt artikel 7 ersätta konsumenten även för denna kostnad. Detta har EG-domstolen uttryckligen slagit fast i ett förhandsavgörande dom den 14 maj 1998 i mål C-364/96 Verein für av mot Österreichische Kreditversicherung.

Konsumenteninformation

Målet i den nationella domstolen rörde talan mot ett försäkringsen bolag återbetalning utlägg för hemresa. Dessa utlägg omfattade om av inte bara transportkostnader, utan även hotellräkningen, eftersom hotellägaren inte hade låtit resenärerna lämna hotellet innan räkningen betald. Resenärerna, hade betalat hela resan i förskott, blev var som detta sätt tvingade att ännu en gång betala för sin inkvartering. Försäkringsbolaget hade förklarat sig villigt att ersätta hemtransporten, men inte hotellräkningen. Inte heller vid hemtagningslösningar är konsumenten berättigad att fullfölja sin vistelse såsom planerat. Liksom vid betalningslösningar måste han träffa överenskommelse med hotellägaren eller moten ny svarande han önskar fullfölja sin Först i efterhand kan konsuom resa. menten återkräva inbetalda förskottsbelopp. Däremot skall det inte uppkomma några ytterligare kostnader för konsumenten i samband med fortsatt inkvartering hotell 0.d. i väntan hemtransport. Organet tillhandahåller konsumentskydd enligt artikel 7 skall då ikläda sig som ansvaret för dessa kostnader. Hotellägaren måste emellertid i varje enskilt fall ta reda resenären verkligen är försedd med ett om konsumentskydd av aktuellt slag. Om hotellägaren kräver konsumenten ytterligare betalning trots att sådant skydd föreligger, är konsumenten enligt EG-domstolens nämnda förhandsavgörande berättigad nyss till ersättning för sina utlägg se även K. Tonner, a. a. s. 21.

42 Den nuvarande resegarantiordningen SOU 1999: 140

3.2.3¶Krav konstruktion

på konsumentskyddets

EG-domstolen har i det tidigare nämnda förhandsavgörandet i målet Dillenkofer dom av den 8 oktober 1996 i de förenade målen C-178/94, C-179/94, C-188/94, C-189/94 och C-190/94 Dillenkofer, REG s. 4845 uttalat sig om vilka krav ställs konsumentskyddet enligt som artikel 7 med avseende dels förhållandet mellan reseföretaget och den som utfärdar finansiella garantier, dels förhållandet mellan konsu-

menten och den som tillhandahåller konsumentskyddet. I målet i den nationella domstolen hade ett antal konsumenter, som köpt paketresor, väckt talan skadestånd mot den tyska staten. Bakom grunden var att kärandena hade köpt paketresor två företag av som hamnade obestånd. Vissa kärandena kunde inte påbörja sin av resa, och andra var tvungna att hem bekostnad. Kärandena hade resa egen inte fått ut någon ersättning sig för erlagda belopp eller för hemvare transportkostnader. Som grund för sin talan mot staten åberopade kärandena att de skulle ha varit skyddade mot skadeverkningama av reseföretagens insolvens artikel 7 i paketresedirektivet i rätt tid om hade blivit genomförd i tysk nationell lagstiftning.

Den tyska regeringen hävdade att det redan innan lagen om att genomföra paketdirektivet hade trätt i kraft fanns fast domstolsen praxis till förmån för resenärer. Enligt denna praxis hade researrangören bara rätt att kräva deposition högst tio priset för en procent av resan eller högst 500 tyska mark innan ett värdedokument tillhandahölls resenären. Detta värdedokument resenären direkt anspråk gav ett gentemot dem som faktiskt tillhandahöll de olika tjänsterna, t.ex. flygbolaget eller hotellägaren.

Domstolen avfärdade den tyska regeringens och anförde argument att det skydd som artikel 7 konsumenten skulle kunna

ger försvagas om

konsumenterna tvungna göra gällande

vore att kredithandlingar

gentemot tredje man som under alla omständigheter inte är skyldig att godta dessa och dessutom också riskerar försättas i konkurs. som att I sitt svar till den nationella domstolen konstaterade EG-domstolen att dessa värdehandlingar inte kan betecknas säkerhet som i den mening som avses i artikel 7 i direktivet punkterna 64 och 65. Av EG-domstolens avgörande får för det första framgå anses att man för att kvalificerad utfärdare finansiella garantier vara som av i direktivets mening inte får utsatt för riskerna i samband vara med ett obestånd I den engelskspråkiga versionen punkten 64 talas av om "third parties...who likewise themselves exposed are to the risks consequent on insolvency". I den franska versionen omtalas "de

tiers...qui, par ailleurs, sont aussi exposés risque de faillite.. Enligt au utredningens mening leder rimlig tolkning detta krav fram till en av att

SOU 1999: 140 Den nuvarande resegarantiordningen 43

utfärdaren finansiella garantier inte får utsatt för riskerna i av vara samband med det aktuella reseföretagets obestånd. Detta leder i sin tur till EG-rätten utfärdare finansiella garantier godtar inte bara att som av offentligrättsliga subjekt och statligt garanterade fonder, utan även försäkringsgivare, finansinstitut ställer depositioner hos befullsom mäktigade tillsynsmyndigheter branschen upprättade garantisamt av fonder. Institutet förvaltarskap, förekommer i brittisk rätt, kan som åtminstone i vissa fall te sig problematiskt EG-rättslig synmera ur vinkel. reseföretagets förvaltare är anställd hos företaget torde Om t.ex. han knappast kunna undgå att bli utsatt för riskerna i samband med att detta företag hamnar obestånd se avsnitt 4.6. Av domstolens avgörande får vidare enligt utredningens mening framgå att konsumenter skall kunna göra gällande sina anspråk anses ersättningsgilla kostnader enligt artikel 7 direkt mot organet som tillhandahåller konsumentskydd. Organet skall därvid rättsligt förvara pliktat godta dessa anspråk. Medlemsstaterna kan i princip själva att bestämma hur detta resultat skall uppnås. Detta följer av artikel 249 punkt 3 före detta artikel 189 punkt 3 i fördraget. Medlemsstaterna häri inbegripet nationella myndigheter är dock skyldiga att vidta sådana åtgärder är nödvändiga för att säkra att detta tillstånd uppsom nås både i gällande rätt och i den praktiska tillämpningen dom av den 10 april 1984 i mål 14/83 Colson, ECR 1891, punkt 15. Jämför von s. även dom den 21 september 1989 i mål 68/88 kommissionen mot av Grekland, ECR 2965. I medlemsstaterna förekommer två huvudsaks. liga tillvägagångssätt för att uppnå det sålunda föreskrivna resultatet. Antingen kontrollerar domstolar att privaträttsliga organ som tillhandahåller konsumentskydd fullgör sina förpliktelser. Så sker exempelvis i det tyska resegarantisystemet se avsnitt 4.7.2. Eller också tillhandahålls konsumentskyddet myndigheter t.ex. i Sverige och Finland av eller organisationer är underkastade direkt statlig kontroll t.ex. av som de danska och norska resegarantifondema.

3.2.4 Kravet tillräcklig säkerhet

Inledning

I målet Dillenkofer har domstolen beträffande artikel 7 i direktivet uttalat: ...ett genomförande av den bestämmelsen skall få till resultat att arrangören blir skyldig att förfoga över tillräcklig säkerhet för återbetalning erlagda belopp och för hemtransport av konsumenten i av händelse av att arrangören kommer obestånd eller försätts i konkurs... dom av den 8 oktober 1996 i de förenade målen C-178/94, C-

44 Den nuvarande resegarantiordningen

179/94, C-l88/94, C-189/94 och C-190/94 Dillenkofer, REG I-4845,

s. punkt 34.. För att säkerställa att denna bestämmelse genomförs är medlemsstaterna vidare enligt domstolen skyldiga att vidta alla de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att den får full verkan

och att följaktligen det resultat som föreskrivs i denna bestämmelse kan förverkligas, dvs. att köpare resepaket skall garanterade åter-

av vara betalning av erlagda belopp och hemtransport i händelse arrangö-

av rens obestånd eller konkurs domen i målet Dillenkofer, nämnd

ovan, punkt 50-52.

I tysk juridisk doktrin har bl.a. EG-domstolens uttalanden i målet Dillenkofer legat till grund för kritik den generella

en av ansvarsbegränsningen för garanter i tysk rätt se avsnitt 4.7.2. Det har hävdats

att ansvarsbegränsningen strider mot artikel 7 i direktivet, eftersom artikel 7 innebär ett krav full gottgörelse till resenärerna. En

ansvarsbegränsning skulle enligt detta synsätt oförenlig med EG-

vara domstolens tolkning av den aktuella bestämmelsen i direktivet, efter-

som garantens ansvar inte förhand går att bestämma se t.ex. K. Tonner, a. a. s. 24.

Utredningens analys rättsläget

Kravet i artikel 7 tillräcklig säkerhet för återbetalning erlagda

av belopp och hemtransport konsumenten kan inte oförenligt

av anses vara med den form av beloppsmässigt fastställda säkerheter förekom-

som mer i svensk rätt. Beloppsmässigt fastställda säkerheter sådana

som behöver nämligen inte lägga hinder i vägen för uppnå det före-

att skrivna resultatet, dvs. att köpare resepaket skall garanterade

av vara återbetalning av erlagda belopp och hemtransport i händelse

av arrangörens obestånd eller konkurs.

Det är först när den beloppsmässigt fastställda säkerheten ställs i relation till de anspråk skall täckas det blir möjligt bedöma

som som att om denna säkerhet är tillräcklig för att uppnå det föreskrivna resultatet. Endast i uppenbara fall är det därvid möjligt förhand med någon

att visshet förutsäga att det föreskrivna resultatet inte

kan uppnås. Så torde exempelvis vara fallet om en resegarantilagstiftning kräver reseföre-

att tag skall ställa säkerhet täcker endast viss del resenärernas

som en av förskottsbetalningar. Ett annat sådant tänkbart fall är då resegarantilagstiftningen visserligen föreskriver säkerheten skall täcka alla för-

att

skottsbetalningar och kostnader för hemtransport konsumenterna,

av men där säkerheten i ett enskilt fall täcker endast viss del

en av resenärernas förskottsbetalningar. I det sistnämnda fallet föreskriver

resegarantilagstiftningen samma resultat artikel 7 i direktivet,

som oavsett

Den nuvarande resegarantiordningen 45

den lagstadgade säkerheten till sitt belopp är begränsad eller inte.

Detta faktum förändras inte att det föreskrivna resultatet inte uppnås

i ett enstaka fall.

En resegarantilagstiftning kan således utan att direktivstridig 5 vara

föreskriva resultat artikel 7 i direktivet samtidigt som den l samma som

i föreskriver att säkerheten för ersättningsgilla kostnader skall bestäm-

till ett visst belopp. I fall som inte är uppenbara, t.ex. när hem-

mas

transportkostnaderna förhand är oklara, är det först med facit i hand ll dvs. först när insolvens har inträtt och resenärerna har kommit hem

- -

det är möjligt att avgöra om det i lagen föreskrivna resultatet

som

verkligen har uppnåtts.

Ett annat, praktiskt betonat, argument för krav säkerhet utan

beloppstak är, har antytts, att det ofta torde vara i princip

som nyss

omöjligt att förhand beloppsmässigt fastställa det finansiella ansva-

ret i händelse reseföretagets insolvens. Detta måste emellertid ställas

mot de oproportionerligt höga kostnader för ställandet av en obegrän- E sad säkerhet som i slutändan skulle övervältras resenärerna se t.ex.

f K. Tonner, a. a. s. 24.

l l

3.2.5¶EG-reglerna fri rörlighet för tjänster

l om

Målsättningen för EU:s inre marknad är, överfört det aktuella ornrådet, att reseföretag och utfärdare av finansiella garantier skall kunna

erbjuda sina tjänster såväl i hemlandet som i övriga medlemsstater.

Detta kan ske flera olika sätt. g i För det första kan företag etablera sig i andra medlemsstater E antingen att bilda dotterföretag eller genom att köpa upp redan

genom å befintliga företag i den andra medlemsstaten. Sådana dotterföretag är

normalt sett underkastade lagstiftningen inkl. den nationella rese-

garantiordningen i medlemsstaten där de har sitt säte.

l emellertid också berättigade bedriva verksamhet i

Företagen är att % andra medlemsstater utan att omvägen via dotterföretag där. Detta

följer av bestämmelsen i artikel 49 f.d. artikel 59 i EG-fördraget om l tjänster.

den fria rörligheten för

EG-domstolen har tolkat denna artikel i fördraget i hög grad parall lellt med förbudet mot icke avgiftsmässiga handelshinder för varor i

artikel 28 f.d. artikel 30. I grova drag innebär detta att nationella regr ler lägger restriktioner det fria utbytet av tjänsteprestationer

som

inte får tillämpas på medborgare i en annan medlemsstat som tillhanda-

håller tjänster. Undantag från denna huvudregel får dock göras om

detta är nödvändigt för att tillgodose de skyddsvärda ändamål som lig-

till grund för de nationella reglerna. Konsumentskydd är ett sådant

ger

46 Den nuvarande resegarantiordningen SOU 1999: 140

skyddsvärt ändamål se t.ex. dom den 24 1994 i mål C-275/92

av mars Schindler, ECR I-l039, punkt 58. Dessutom krävs emellertid att kra-

s. vet i nationell lagstiftning skall framstå proportionellt i förhål-

som lande till skyddsändamålet: Kravet får således inte sträcka sig längre än vad som är nödvändigt för att uppnå det eftersträvade skyddssyftet se t.ex. C. Gulmann/K. Hagel-Sørensen, EU-ret, Jurist- økonomfor-

og bundets Forl., Udg, København, 1995, 392 och 352.

Reseföretag som har uppfyllt sin skyldighet att säkerställa insolvensskydd för resenärerna enligt lagstiftningen i medlemsstaten där de har sitt säte kan sålunda enligt den EG-rättsliga huvudregeln inte åläggas att ställa säkerhet i ytterligare en medlemsstat.

Domstolen har vidare slagit fast att varje nationell regel direkt

som eller indirekt, aktuellt eller potentiellt hindrar handeln mellan medlemsstaterna kan vara ett icke avgiftsmässigt handelshinder i fördragets mening dom av den ll juli 1974 i mål 8/74 Dassonville, svensk specialutgåva, volym 343. Mot bakgrund härav bedömer utred-

s. ningen att inte heller återförsäljare utländska arrangörers paketresor

av enligt huvudregeln torde kunna åläggas att ställa resegaranti

om researrangören har uppfyllt sin skyldighet att säkerställa insolvensskydd för resenärerna enligt lagstiftningen i medlemsstat. Av det

en annan nyss sagda följer emellertid att arrangörer och återförsäljare kan åläggas

att ställa resegaranti i ytterligare medlemsstat resegarantilagstift-

en om ningen i den medlemsstaten efterstävar högre skyddsnivå för konsu-

4 menterna. Då krävs dessutom att de nationella föreskrifterna framstår som proportionella i förhållande till det sålunda eftersträvade konsumentskyddet.

På motsvarande sätt är marknadsaktörer utfärdar finansiella

som garantier, dvs. vanligtvis kreditinstitut och försäkringsbolag,

enligt

huvudregeln berättigade att tillhandahålla dessa tjänster inom hela EU, om de uppfyller kraven för att bedriva sådan verksamhet i medlemsstaten där de har sitt säte. Liksom när det gäller paketresetjänster kan emellertid undantag göras då det nationella handelshindret här sin grund i en strävan att skydda konsumenterna. Då krävs dock kraven

att som följer av nationell lagstiftning framstår proportionella i för-

som hållande till det skydd för konsumenterna eftersträvas.

som Detta framgår av EG-domstolens förhandsavgörande i målet Ambry

dom av den 1 december 1998 i mål C-4l0/96 Ambry, REG I-7875.

I målet i den nationella domstolen hade företagsledaren

för en resebyrå i Frankrike åtalats för att ha medverkat i eller själv sig

ägnat att anordna och sälja eller utlandsvistelser, inneha

resor utan att det tillstånd som föreskrivs enligt fransk Hans

lagstiftning. ansökan om

sådant tillstånd hade avslagits, eftersom försäkringen

som skulle täcka de risker i artikel 7 i paketresedirektivet, inte

som anges hade tecknats

SOU 1999: 140 Den nuvarande resegarantiordningen 47

hos ett franskt försäkringsbolag utan hos ett italienskt försäkringsbolag utan kontor i Frankrike. I fransk lag föreskrivs nämligen att ekonomisk säkerhet har ställts ett kreditinstitut eller av ett försäkringsbolag

som av endast kan godtas kreditinstitutet eller försäkringsbolaget i fråga

om har sitt säte i en stat som är medlem i EU eller har en filial i Frankrike. Denna ekonomiska säkerhet måste i samtliga fall vara omedelbart realiserbar, så att den täcker kundernas hemtransport. Om kreditinstitutet eller försäkringsbolaget är beläget i en annan stat i EU än Frankrike, måste det i detta syfte ha ingått ett avtal med ett kreditinstitut eller å försäkringsbolag beläget i Frankrike. j Domstolen konstaterade inledningsvis punkt 24 att medlemsstaterna inte är förhindrade att föreskriva att säkerhet inte bara måste ställas utan även omedelbart måste kunna realiseras ifall resenären måste resa hem, under förutsättning att medlemsstaterna därvid beaktar fördragets bestämmelser och särskilt artikel 59 i EG-fördraget om frihet att tillhandahålla tjänster nu artikel 49 EG. Domstolen fann att en nationell lagstiftning, som den som var i fråga i målet vid den nationella domstolen, enligt vilken finansiella institut belägna i en

medlemsstat måste ingå ett kompletterande avtal, utgör en annan inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster, vilken följer av artikel 59 i EG-fördraget nu artikel 49 EG och direktiven 89/646 , Rådets andra direktiv 89/646/EEG den 15 december 1989

av om samordning av lagar och andra författningar om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut och 92/49 Rådets direktiv 92/49/EEG av den 18 juni 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring. Därefter övergick domstolen till att pröva om en sådan inskränkning kan vara berättigad för att skydda konsumenterna. Domstolen noterade särskilt att kravet att säkerheten skall kunna realiseras omedelbart endast rör hemtransport för resenärer och inte övriga tjänster omfattas den säkerhet som

som av föreskrivs i artikel 7 i paketresedirektivet. Skyldigheten att ingå ett kompletterande avtal gäller dock samtliga säkerheter som ställs av kreditinstitut eller försäkringsbolag belägna i andra medlemsstater punkterna 30, 33 och 34. I den mån skyldigheten att ingå ett kompletterande avtal med ett finansiellt institut beläget i landet även omfattar annat än hemtransporter ansågs skyldigheten därför vara mer omfattande än vad som är nödvändigt för att uppnå det eftersträvade syftet punkt 35.

Beträffande den del säkerheten resenärens hem-

av som avser transport dvs. den del där kravet att säkerheten skall kunna realiseras

omedelbart ansågs vara berättigat i det aktuella fallet fann domstolen

visat i målet att säkerheten normalt sett kan realiseras omedelbart även i fall då garanten är etablerad i medlemsstat. Domstolen kon-

en annan

l 48 Den nuvarande resegarantiordningen

staterade i detta sammanhang att den omtvistade lagstiftningen inte innehöll någon som helst möjlighet för researrangören att visa han att kan realisera de medel omfattas säkerheten så snabbt krävs som av som enligt den franska lagstiftningen punkterna 36 och 37. Slutligen konstaterade domstolen att även vissa förvaltningsåtgärder inte på om samma sätt kan vidtas mot företag belägna i andra medlemsstater, är det alltid möjligt att använda sig interimistiska förfaranden av som förekommer i samtliga stater är medlemmar gemenskapen. som av Vilken verkan besluten i dessa förfaranden får beror innehållet i det avtal som researrangören ingått med ett finansiellt institut beläget i

annan medlemsstat punkt 38.

3.3¶Paketreselagen

3.3.1¶Lagens

tillämpningsområde

Paketreselagens tillämpningsområde i l där det föreskrivs anges att lagen gäller paketresor som arrangörer, själva eller återförsälgenom jare, säljer eller marknadsför. Tillämpningsområdet preciseras i 2 och 3 §§, där bl.a. begreppen paketresa, arrangör och återförsäljare definieras. För en närmare redogörelse beträffande dessa begrepp hänvisas till avsnitt 3.4.

I 3 § definieras vidare begreppen resenär och avtal. Med resenär avses den som själv eller någon förvärvar paketresa. genom annan en Därvid saknar det betydelse förvärvet sker om genom köp, gåva, vinst i en tävling eller något annat sätt. Vidare saknar det betydelse om resenären förvärvat direkt från arrangören eller återförsäljare resan en eller om förvärvet skett från någon Den förvärvar annan. som en resa för någon räkning är inte själv Det i annans resenär. är stället huvudmannen som är att anse som resenär i detta fall. En resenär i lagens mening kan privatperson, förvärvar paketresan vara en som för enskilt ändamål, också affärsman i tjänsten. men en som reser Med avtal avses den överenskommelse om en paketresa träffas mellan å sidan som ena resenären och å andra sidan arrangören och återförsäljaren eller en av dessa. Frågor om vad avtalet innehåller eller när avtalet skall anses ha träffats får avgöras enligt allmänna avtalsrättsliga regler och grundsatser prop. 1992/93:95 67 f.. s. Av 4 § framgår i vilka fall lagen är tvingande och därmed motsatsvis i vilka fall den är dispositiv. Lagen tvingande är till resenärens förmån i de fall då denne förvärvar resan huvudsakligen för enskilt ändamål från näringsidkare i dennes yrkesmässiga en verksamhet. Såväl begreppet "huvudsakligen för enskilt ändamål" som uttrycket "närings-

SOU 1999: 140 Den nuvarande resegarantiordningen 49

idkare avses här ha väsentligen samma innebörd i svensk som annars konsumenträtt. I fall då en paketresa är blandning tjänsteresa en av en och en privatresa är det avgörande vilket är det huvudsakliga som ändamålet med resan a. prop. s. 68 f.. När lagen är tvingande kan det inte i avtalet med bindande verkan tas in föreskrifter är sämre för resenären än lagens bestämmelser. som Jämförelsen skall i princip göras mellan enskilda avtalsvillkor resp. lagbestämmelser. Ett avtalsvillkor kan därför stå i strid med lagens regler, även om avtalet vid en helhetsbedömning ger resenären fören månligare ställning än följer lagen. Att lagen är tvingande får som av betydelse för avtalsvillkor innebär att resenären förhand godtar som inskränkningar av sina rättigheter enligt lagen. Den hindrar inte att resenärerna i ett konkret fall avstår från en befogenhet eller förmån sedan denna väl aktualiserats. Rättsverkningarna är förknippade som med lagens tvingande karaktär skiljer sig därvid inte från vad som gäller enligt lagstiftning konsumentområdet, konsumentannan t.ex. köplagen, konsumenttjänstlagen, konsumentkreditlagen och konsu-

mentförsäkringslagen a. prop. s. 69.

3.3.2 Information,

m.m.

I 5 § ställs vissa krav innehållet i kataloger och broschyrer. Vidare anges att de uppgifter som lämnas där i princip är bindande för arrangören. I 6 § anges vilken information skall lämnas till resenäsom ren dels innan avtalet sluts, dels sedan avtal har träffats före men avresan. Slutligen finns det i 7 § regler eller vilka som anger vem som svarar för att information lämnas enligt 5 och 6 §§. Den sistnämnda paragrafen innehåller också i tredje stycket regel innebär - - en som att marknadsföringslagen 1995:450 skall tillämpas när information inte lämnas i enlighet med 5 och 6 §§.

3.3.3¶Avtalet

Enligt 8 § första stycket första meningen krävs till att arrangören ser att vissa närmare angivna väsentliga förhållanden regleras uttryckligen i avtalet. Vidare finns i styckets andra mening krav på skriftlig form ett för alla avtalsvillkor, dvs. även sådana villkor inte nödsom parterna vändigtvis måste träffa överenskommelse enligt första meningen. om Däremot krävs inte att handlingen skrivs under Regeln av parterna. innehåller inte heller någon påföljd för det fallet skriftlighetskravet att inte tillgodoses. Arrangören får dock ha bevisbördan för anses att

50 Den nuvarande resegarantiordningen SOU 1999: 140

muntliga avtalsvillkor har det innehåll som han påstår. Konsumentverket, är tillsynsmyndighet enligt lagen, kan vidare framställa kritik

som mot den näringsidkare som inte följer skriftlighetskravet. Verket har även möjlighet att spridning kritiken, exempelvis genom att publi-

anmärkningar mot de näringsidkare inte följer bestämmelcera som

a. 75. Enligt andra stycket skall resenären, innan avtal serna prop. s. träffas, lämpligt sätt få del avtalsvillkor och information. Inte

av heller dessa föreskrifter utgör formkrav i egentlig mening, utan är att se som ordningsregler. Vad som beträffande första stycket har anförts om verkan i bevishänseende och om Konsumentverkets tillsyn gäller även här a. 76. I tredje stycket görs dock undantag från kraven i

prop. s. andra stycket för det fallet att avtal träffas kort före avresan.

I 9 § klargörs ansvarsförhållandena näringsidkarsidan, dvs. frågan om vem eller vilka som ansvarar grund av avtalet gentemot resenären. Av första stycket framgår att resenären alltid kan vända sig mot arrangören med sina anspråk grund av avtalet. I tydlighetens intresse anges vidare att arrangörens ansvar gäller även för sådana prestationer som skall fullgöras av någon annan. Om återförsäljaren är part i avtalet, ansvarar han enligt andra stycket gentemot resenären samma sätt som arrangören. Detta innebär, om båda är ansvariga, att ansvaret är solidariskt. Den slutliga fördelningen av ansvaret arrangören och återförsäljaren emellan regleras emellertid inte i paketreselagen. I tveksamma fall får enligt departementschefen frågan lösas med tillämpning av allmänna principer i avtalsrätten a. prop. s. 77.

3.3.4¶Överlåtelse

av resan

Resenären får enligt l0 § första stycket överlåta paketresan till någon som uppfyller alla villkor för att få delta i resan, om han i skälig tid före avresan underrättar arrangören eller återförsäljaren sin avsikt.

om Arrangören kan inte omintetgöra överlåtelserätten genom att eget initiativ göra utfästelser gentemot underleverantörer att inte tillåta

om överlåtelser. Sådana utfästelser kan således inte utgöra villkor

anses för att få delta i resan i paragrafens mening. Arrangören får inte heller ta ut någon särskild avgift för att överlåtelse sker a. 78 f..

prop. s.

I paragrafens andra stycke sägs att överlåtaren och förvärvaren är solidariskt ansvariga för vad som återstår att betala för och för

resan extra kostnader grund överlåtelsen. Överlåtaren kan alltså inte

av genom att överlåta paketresan komma ifrån ett betalningsansvar

som han har ådragit sig.

SOU 1999: 140 Den nuvarande resegarantiordningen 51

3.3.5 före

Ändringar avresan, m.m.

Bestämmelserna i 11-14 §§ tar sikte det fallet att det före avresan görs ändringar i avtalsvillkoren eller i planerna för

resan.

I 11 § föreskrivs begränsningar i arrangörens rätt att ändra avtalsvillkoren. Prishöjningar regleras därvid särskilt. I första stycket sägs i första meningen att avtalsvillkor får ändras till resenärens nackdel endast om det framgår tydligt avtalet att detta får ske. Frågan

av om en viss ändring är till resenärens nackdel eller inte är avsedd att bedömas utifrån den enskilde resenärens önskemål och uppfattning a.

prop. s. 80 f.. I första stycket andra meningen föreskrivs ytterligare förut-

en sättning för att priset skall få höjas, nämligen att det framgår tydligt

av avtalet hur det nya priset skall fastställas. Av andra stycket framgår vilka omständigheter får föranleda prishöjningar. Enligt tredje

som stycket första meningen får prishöjningar överhuvudtaget inte ske under de sista 20 dagarna före den avtalade avresedagen. I andra meningen i tredje stycket föreskrivs att ett villkor att priset kan

om ändras inte får vara utformat ensidigt till resenärens nackdel.

Enligt 12 § första stycket har resenären rätt att frånträda avtalet,

om arrangören förklarar att han kommer att göra sig skyldig till kontraktsbrott. En förutsättning för resenärens rätt att frånträda avtalet är att kontraktsbrottet är "av väsentlig betydelse för honom.

Frågan vad som är av väsentlig betydelse skall bedömas från resenärens synpunkt a. prop. s. 83. Enligt första stycket andra meningen har resenären rätt att frånträda avtalet även i vissa fall då ändring pris eller andra

en av villkor ligger inom ramen för en ändringsrätt arrangören har enligt

som avtalet. Resenären kan frånträda avtalet när arrangören före

avresan ändrar avtalsvillkoren väsentligt till hans nackdel. Ändringar är

som väsentligt till resenärens nackdel kan exempelvis betydande

vara prishöjningar, avsevärt försämrad inkvartering eller något uteblivet evenemang som var en viktig del av paketet. Flera mindre försämringar kan tillsammans innebära att villkoren ändras väsentligt till resenärens nackdel a. prop. 83. Enligt andra stycket skall arrangören, han

s. om avser att bryta avtalet eller ändra avtalsvillkoren, snarast underrätta resenären och lämna besked dennes rätt att frånträda avtalet. I

om tredje stycket sägs att resenären inom skälig tid skall underrätta arrangören eller återförsäljaren om han vill frånträda avtalet. Gör han inte det, förlorar han sin rätt.

När resenären frånträder avtalet skall han enligt 13 § första stycket, om han så önskar, få göra i stället. Denna skall

en annan resa vara av likvärdig eller högre kvalitet än den inte blev Är ersättnings-

som av. resan sämre, skall resenären om han accepterar ha ersättning

- resan för prisskillnaden. Enligt andra stycket skall resenären, han avstår

52 Den nuvarande resegaranziordningen SOU 1999: 140

från sin rätt till en ersättningsresa eller om en sådan resa inte kan erbjudas, snarast få tillbaka vad han har betalat enligt avtalet. Av tredje stycket framgår att bestämmelserna i de föregående två styckena i paragrafen skall gälla också i det fallet att arrangören ställer in resan. Ett undantag görs i tredje stycket för det fallet att det är resenären själv som är skuld till att resan ställs in. Då har han inte rätt till någon ersättningsresa och i princip inte heller till återbetalning av erlagt belopp. Att en enstaka resenär är skuld till att en resa ställs in torde dock vara ovanligt.

I 14 § regleras resenärens rätt till skadestånd vid ändringar före avresan. Enligt första stycket har resenären rätt till skadestånd om det är skäligt. I andra stycket anges emellertid särskilt två fall där resenären inte har någon rätt till skadestånd grund av att arrangören ställt

resan. Enligt punkt l föreligger ingen skadeståndsskyldighet för arrangören när resan ställts grund av att för få personer anmält sig. Det fordras dock dessutom att minimiantalet angetts i avtalet. Resenären har, enligt punkt inte heller rätt till skadestånd när beslutet att ställa resan beror ett hinder som var utanför arrangörens kontroll och som han inte heller skäligen kunde förväntas ha räknat med när avtalet träffades. För att arrangören skall undgå skadeståndsansvar, fordras dessutom att följderna hindret inte skäligen kunde

av ha undvikits eller övervunnits". Exempel situationer där arrangören undgår skadeståndsansvar är att resmålet drabbats naturkatastrof

av en eller att det pågår våldsamma politiska omvälvningar i landet a.

prop. s. 88. Beror det någon arrangören har anlitat att ställts in,

som resan är arrangören fri från skadeståndsansvar enligt första stycket 2 endast om också den som han har anlitat skulle fri enligt den bestämmel-

vara sen. Vidare gäller att arrangören i princip inte heller kan åberopa hinder som beror den befinner sig i ett tidigare led. Det fordras

som att även dessa parter t.ex. underleverantörer utrustning till bussar

- av som sedan säljs vidare till bussresearrangörer går fria enligt regeln i

första stycket 2 14 § andra stycket.

3.3.6 efter

Ändringar avresan, m.m.

Bestämmelserna i 15-20 §§ den situationen att resenären inte får

avser vad han har rätt att förvänta sig enligt avtalet.

I 15 § finns bestämmelser för det fallet att arrangören inte kan tillhandahålla en väsentlig del de avtalade tjänsterna. Det rör sig alltså

av om allvarliga brister. I dessa fall är arrangören enligt första stycket skyldig att ordna lämpliga ersättningsarrangemang kostnad

utan extra för resenären. I princip torde bedömningen vad är "väsentlig

som en

SOU 1999: 140 Den nuvarande resegarantiordningen 53

del få göras utifrån objektiva kriterier. Men också vad resenären själv

fäster vikt vid torde ibland få betydelse, åtminstone om arrangören har kännedom om det a. prop. s. 90. Enligt andra stycket är arrangören i vissa fall skyldig att ordna hemtransport för resenären. Så kan fal-

vara let när han inte kan ombesörja lämpliga ersättningsarrangemang, lik-

som när resenären på godtagbara grunder avvisar

arrangemang som erbjuds. Sådana godtagbara grunder torde få föreligga åtmin-

anses stone i de fall då ett arrangemang inte är ett lämpligt ersättningsarrangemang enligt första stycket a. 90. Hemtransport skall

prop. s. ordnas om det är skäligt. Vid bedömning vad i detta

en av som sammanhang är skäligt bör hänsyn kunna tas till bl.a. hur viktiga de uteblivna tjänsterna för helhet, hur mycket återstår

var resan som som av resan och hur kostsam transporten blir för arrangören a. 90.

prop. s. Likvärdig transport skall i förekommande fall ordnas till platsen för avresan eller någon annan ort resenären godkänner". Har den för-

som ändring som skett i inneburit försämring för resenären, är

resan en denne enligt tredje stycket berättigad till prisavdrag och skadestånd,

om det är skäligt.

I 16 § behandlas andra fel i de avtalade tjänsterna än sådana

som avhandlas i 15 Fel föreligger inte bara när arrangören bryter

mot en uttrycklig bestämmelse i avtalet. Arrangörens förpliktelser omfattar också bl.a. ett kontinuerligt för att tjänsterna under håller

ansvar resan den kvalitet som resenären har rätt att förvänta sig a. 92. Vid

prop. s. fel i de avtalade tjänsterna har resenären enligt första stycket rätt till

prisavdrag och skadestånd, inte felet beror honom själv. Reg-

om lema i andra och tredje stycket innehåller ett undantag från rätten till skadestånd, utformat enligt principerna för kontrollansvar i överens-

stämmelse med annan lagstiftning konsumenträttens område. Dessa regler är utformade sätt motsvarande bestämmelser i

samma som 14 § första stycket 2 och andra stycket, handlar resenärens

som om rätt till skadestånd när ställts in. I fjärde stycket föreskrivs

resan att arrangören, i fall där skadeståndsskyldighet inte föreligger enligt andra och tredje stycket, ändå genast skall resenären den hjälp

ge som behövs. Bestämmelsen skall främst förtydligande

ses som ett av att arrangören har en sådan på avtal grundad plikt även det inte förelig-

om ger någon skadeståndsskyldighet. Det kan dock inte krävas

av arrangören att han gör mer än vad som i varje enskilt fall framstår rimligt.

som Vid denna bedömning torde få väga resenärens behov och önske-

man mål mot kostnaderna och besvären för arrangören a. 92 f..

prop. s.

Av 17 § framgår att skadestånd enligt 15 och 16 §§ omfattar, för-

utom ersättning för ren förmögenhetsskada, ersättning för och

personsakskada.

54 Den nuvarande resegarantiordningen

Komplikationer i ansvarsförhållandena uppkommer ibland grund av att någon tvingande transporträttslig lag kan vara tillämplig paketresan. I 18 § föreskrivs därför att skador som uppkommer vid transporter där reglerna om skadeståndsansvar i sjölagen 1994:1009, luftfartslagen 1957:297, järnvägstrafiklagen 1985:192 eller lagen om internationell järnvägstrafik 1985: 193 är tillämpliga skall ersättas enligt de lagarna i stället för enligt paketreselagen. Arrangören är dock alltid skyldig att ersätta resenären för vad denne har rätt att fordra enligt de nämnda lagarna.

I 19 § ges bestämmelser om resenärens reklamationsskyldighet. I första stycket föreskrivs att resenären inte får åberopa fel som avses i 15 eller 16 om han inte inom skälig tid efter det att han märkt felet underrättar arrangören eller återförsäljaren om felet. Resenären kan alltid reklamera till antingen arrangören eller återförsäljaren. Detta gäller även om återförsäljaren inte är part i avtalet. Har arrangören en representant platsen kan reklamation göras till denne a. prop. s. 95. Enligt andra stycket har resenären kvar sin rätt att åberopa fel i sådana fall då arrangören eller återförsäljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder. I tredje stycket sägs att reklamationsskyldigheten skall framgå tydligt av avtalet.

När resenären framför klagomål som inte är obefogade,

ansvarar arrangören enligt 20 § för att det genast vidtas åtgärder för att finna

en lämplig lösning. Det får avgöras från fall till fall vad skall betrak-

som tas som en lämplig lösning. För att säkert uppfylla sin skyldighet att genast vidta åtgärder torde arrangören vidare många gånger

vara tvingad att söka en lösning, även han misstänker att de klagomål

om som framförs är obefogade a. 96 f..

prop. s.

3.3.7¶Tillsyn

Enligt 21 § första stycket är det Konsumentverket utövar tillsyn

som över att lagen följs. Verkets tillsyn skall utövas så att den inte vållar större kostnad eller olägenhet än är nödvändigt andra stycket.

som

I 22 § finns bestämmelser Konsumentverkets tillsynsbefogen-

om heter. Verket får företa inspektioner hos arrangörer och återförsäljare samt ta del av de handlingar behövs för tillsynen och begära

som upplysningar om verksamheten första stycket. Vidare kan verket enligt andra stycket utfärda vitesföreläggande mot arrangörer eller återförsäljare som inte godvilligt tillhandahålla handlingar eller lämnar upplysningar om verksamheten. Ett sådant beslut vitesföreläggande får

om överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, medan andra beslut

av Konsumentverket som rör tillsynen inte får överklagas 23 §.

SOU 1999: 140 Den nuvarande resegarantiordningen 55

3.4¶Resegarantilagen

3.4.1 Skyldigheten att ställa säkerhet

År 1967 tillkom, tidigare

som har nämnts i avsnitt 2.1, den första lagen till skydd för konsumenter på sällskapsreseområdet, lagen 1967:203 om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet, som den l juli 1972 ersattes av den nu gällande resegarantilagen. Förarbetena till 1967 års lag kan dock fortfarande ha betydelse för tolkningen den

av nu gällande resegarantilagen. Kammarkollegiets beslut om ställande av säkerhet kan överklagas till regeringen, som i så fall har att pröva frågor om tolkningen av dessa bestämmelser.

Såsom tidigare har nämnts i avsnitt 3.2. finns det en nära koppling mellan paketreselagen och resegarantilagen, eftersom paketreselagens definitioner av begreppen paketresa, arrangör och återförsäljare avgränsar dem som är skyldiga att ställa säkerhet enligt resegarantilagen. Praxis rörande tolkningen av dessa begrepp vid tillämpningen paket-

av reselagen torde därför kunna tjäna vägledning även vid tillämp-

som ningen av resegarantilagen. I motsats till paketreselagen är resegarantilagen dock tvingande inom hela sitt tillämpningsområde.

Med paketresa avses enligt 2 § paketreselagen ett

arrangemang som har utformats innan avtal träffas. En paketresa kan emellertid föreligga också i fall då organisationen och planläggningen mellan den

äger rum första kundkontakten och avtalet. En avgörande faktor

kan ofta vara om näringsidkaren enligt allmänna avtalsrättsliga principer är part i avtalet med resenären i fråga de tjänster ingår i Är han

om som arrangemanget. inte part i avtalet utan endast förmedlare torde sålunda tjänsten normalt inte kunna anses ingå i ett paket. Omvänt är det normalt fråga

om ett paket när näringsidkaren intar partsställning i förhållande till resenä-

en ren i fråga två eller flera tjänster prop. 1992/93:95 62 f.

om s.

Allmänna reklamationsnämnden har i flera fall haft ställning

att ta till dylika frågor. I ett publicerat avgörande har nämnden prövat

om en resa, som planlagts och organiserats av arrangören i nära samråd med resenären och i enlighet med resenärens individuella önskemål, föll under paketreselagens tillämpningsområde. Arrangören hade efter första kontakten med resenären arbetat med sätta olika

att samman reseinslag till helhet. Hela med samtliga inslag hade

en resan - av

arrangören tillhandahållits resenären för ett gemensamt pris uppdelat

något som kallades grundpris för flyg och två tillägg för hotell

samt kostnad för avbeställningsskydd. I bokningsbekräftelsen

för resan som arrangören hade ställt ut hänvisades till arrangörens katalog med tillhörande priser och fakta samt allmänna och särskilda resevillkor. De nyss angivna omständigheterna i förening med att arrangören hade varit

56 Den nuvarande resegarantiordningen

part i avtalet med resenären visade enligt nämndens bedömning att arrangemanget paketresa i lagens mening ARN 1995/96 ref nr

var en 64. I ett opublicerat avgörande har nämnden bedömt att en resa innefattande flygtransport tur och retur samt övernattning vägen till och från resmålet var att betrakta som en paketresa. När det gällde hotellinkvarteringen på resmålet fann nämnden däremot att det inte var visat att resebyrån hade tagit emot någon betalning för förmedlandet av bokningen. Mot bakgrund härav ansåg nämnden att hotellvistelsen resmålet inte ingick i paketresan Avgörande 1994-02-22; 93-5379. Allmänna reklamationsnämnden har vidare haft att ta ställning till om

flygresa tur och retur och några hotellnätter resmålet var att en betrakta som en paketresa i ett fall då det av bokningsbekräftelsen framgick att både flygresa och inkvartering hade köpts av en resebyrå. Nämnden fann i detta opublicerade avgörande att resebyrån fick anses ha sålt en paketresa till resenärerna Avgörande 1994-10-06; 94-1858.

En paketresa kan bestå av transport och inkvartering eller någon av dessa tjänster i kombination med någon turisttjänst som utgör en inte oväsentlig del av arrangemanget och som inte år direkt knuten till transporten. Sådana turisttjänster som enligt paketreselagen gör arrangemanget till en paketresa kan vara exempelvis ett teater-, filmeller museibesök, en naturutflykt med färdledare, hyra av en cykel, tillträde till en skidliftsanläggning eller inträde till en idrottstävling. Allmänna reklamationsnämnden har i ett opublicerat avgörande haft att ta ställning till två flygbiljetter och inkvartering att betrakta

om var som en paketresa. En av resenärerna hade bokat en resa till Florida och inkvartering i ett rum med kokvrå ett motell. Resebyrån gjorde gällande att resenären inte hade köpt någon paketresa utan endast två flygbiljetter och inkvartering. Nämnden fann utrett att det i förevarande fall inte var fråga om en paketresa, utan om skilda prestationer vid ett

som och samma tillfälle hade sålts separat Avgörande 1993-07-30; 93- 1881.

Det faktum att resan innehåller betydande utbildningsmoment har inte tillmätts någon avgörande betydelse vid bedömningen

av om arrangemanget skall betraktas som en paketresa i lagens mening.

Ett regeringsavgörande av principiellt intresse rörde ett företag i konsultbranschen med inriktning kommuner och myndigheter. Företaget genomförde även kurser och seminarier inom i första hand

gymnasial yrkesutbildning. Inom ramen för denna verksamhet anordnade företaget en tolv dagar lång språkkurs i engelska, riktade sig till

som lärare som undervisade gymnasieskolans fordonsprogram. Kursen gavs utomlands och anordnades i samverkan med en skola platsen. Konsultföretaget yrkade bl.a. att kravet säkerhet enligt resegarantilagen inte skulle omfatta kostnader som var direkt förknippade med den

SOU 1999: 140 Den nuvarande resegarantiordningen 57

utbildning gavs under utlandsresan. Regeringen konstaterade att

som konsultföretaget arrangör av paketresa, och att företaget därför var

var skyldigt att ställa säkerhet enligt resegarantilagen. Med hänsyn till att utbildningsdelen utgjorde väsentlig del paketresan, måste den

en av delen enligt regeringen räknas in i underlaget vid fastställandet av säkerhetens storlek Regeringsbeslut 1996-08-29, In 96/1494/KO.

I ett annat ärende har regeringen prövat om ett företag som anordnade Språkresor till England hade skyldighet att ställa säkerhet enligt resegarantilagen. Själva transporten till England arrangerades i samarbete med ett flygbolag medan språkreseföretaget ordnade med inkvartering och utbildning för kursdeltagarna. Regeringen fann även i detta fall att språkreseföretaget var arrangör av paketresor Regeringsbeslut 1998-01-22, In97/l747/KO.

Regeringen har dessutom i ett ärende funnit att konferensresor utomlands var att betrakta som paketresor i lagens mening. Resoma anordnades uppdrag av och i nära samråd med juridiska personer, som utsåg resenärerna och svarade för kostnaderna Regeringsbeslut 1995-07-20, C94/585/FOK.

Vid prövningen av frågan om ställande säkerhet jämställs ideella

av organisationer som anordnar utbytesverksamhet för skolungdom med arrangörer av paketresor. Denna praxis har bl.a. motiverats med att deltagaren betalar för att få del hela programmet, dvs. för att få

av transport till vistelselandet, husrum, undervisning och stöd i vistelselandet, liksom av eventuella informationsträffar före avresan se Ds 1994:109 s. 36 och 39. Allmänna reklamationsnämnden har vidare i ett publicerat avgörande ansett att en resa för studier vid college i USA under ett år var att betrakta som en paketresa, eftersom det i avtalet ingick både flygresa och inkvartering ARN 1993/94 ref 42.

EG-domstolen har i ett mål om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EG-fördraget nu artikel 234 EG haft att ta ställning till paket-

om resedirektivet överhuvudtaget är tillämpligt på består i

resor som utbytesprogram för skolelever dom den 11 februari 1999 i mål C-

av 237/97 AFS lntercultural Programs Finland REG I-825.

ry, s. Resoma anordnades av en i Finland verksam förening, utan vinst-

som syfte arrangerade internationellt elevutbyte. Tvisten i den nationella domstolen handlade om huruvida föreningen överhuvudtaget kunde åläggas att ställa finländsk resegaranti se avsnitt 4.2. Vistelsen utomlands pågick ungefär under till tolv månader, och hade till syfte att

sex eleven skulle i skola i värdlandet och lära känna dess folk och kultur. Eleven bodde under utlandsvistelsen familjemedlem i fri-

som en villig värdfamilj.

EG-domstolen konstaterade inledningsvis att de aktuella

resorna innehåller den transportkomponent förutsätts i artikel 2.1 i direkti-

som

58 Den nuvarande resegarantiordningen SOU 1999: 140

vet, eftersom elevernas resa till värdlandet anordnades med linjeflyg punkt 25. Domstolen konstaterade därefter att den aktuella typen av vistelse i värdfamilj inte nödvändigtvis skall betecknas en som inkvartering i den mening i direktivet. Med beaktande som avses av typen av inkvartering, dess vederlagsfrihet och varaktighet fanndomstolen vid en samlad bedömning att vistelse det aktuella slaget en av nu inte kunde betecknas som inkvartering i direktivets mening. Domstolen framhöll också att researrangörens val skola inte i sig kunde av anses som en turisttjänst i den mening i artikel 2.1 i direktivet, som avses c eftersom syftet med denna tjänst att utbilda deltagarna. Vidare var konstaterade domstolen att den tjänst består i välja värdsom att en familj i vart fall till övriga komponenter direkt knuten tjänst i var en den mening som avses i artikel 2.1 i direktivet, varför den sålunda c inte föll under beteckningen andra turisttjänster". Slutligen konstaterade domstolen att iordningsställandet de handlingar krävs för av som utlandsvistelsen och de kurser eleverna går med sina föräldrar före som avresan för att förbereda sig för livet i ett annat land i vart fall inte utgjorde en väsentlig del resepaketet. Under dessa omständigheter av konstaterade domstolen att elevutbytesverksamhet det aktuella en av slaget inte innehåller de komponenter är nödvändiga för som att verksamheten skall anses utgöra paketresa i den mening i en som avses direktivet punkterna 28-33.

Vid jämförelse med EG-domstolens tolkning begreppet paketresa av i paketresedirektivet nationell praxis i anslutning till svensk lagsynes stiftning uttryck för vidare definition

ge en av paketresebegreppet, som

även omfattar ideell utbytesverksamhet för skolungdom. Enbart detta förhållande föranleder dock knappast någon konflikt med EG-rätten.

Här kan erinras om att EG-domstolen i ett annat mål har uttalat artiatt kel 59 i EG-fördraget nu artikel 49 EG, förbjuder inskränkningar som i friheten att tillhandahålla tjänster, inte är tillämplig på ett nationellt förbud mot att sprida information abort tjänst om som är en i fördra- gets mening i fall då informationen inte sprids i vinstsyfte

- dom av

den 4 oktober 1991 i mål C-159/9O The Society for the Protection

Unborn Children Ireland Ltd., ECR I-4685. s. Tjänster som inte gör arrangemanget till paketresa exempelvis en är servering på ett flygplan och normal service hotell. Dessa får anses vara direkt knutna till flygresan hotellinkvarteringen. Förhållandet resp. kan även beskrivas så sätt, servering på flygplan att ett och normal service hotell enbart utgör ett led i

transport- resp. inkvarteringstjän-

sten prop. 1992/93:95 s. 22 och 65 f.. För att betraktas paketresa skall vidare som arrangemanget vara mer än 24 timmar eller inbegripa övernattning och säljas eller marknadsföras för ett gemensamt pris eller priser knutna som är till varandra.

Den nuvarande resegarantiordningen 59

Det avgörande är inte ett eller flera belopp anges. Avgörande är i om stället det pris tas ut framstår ett pris för en kombination om som som tjänster och inte flera, varandra oberoende priser för olika av som av tjänster. De olika tjänster ingår skall alltså, angivet sätt, som behandlas gemensamt vid prissättningen. Det kan vara fråga om en paketresa tjänsterna i fråga priset behandlas som ett gemensamt om om när de säljs, även de inte dessförinnan marknadsförts arrangemang om pris eller till priser är knutna till varandra. Med till ett gemensamt som uttrycket knutna till varandra att det skall finnas ett sådant avses samband mellan priserna i det fall flera belopp att beloppen - anges är beroende varandra. Om priserna för var och en av två tjänster är av desamma oberoende resenären köper en eller båda, är det av om sålunda normalt inte fråga paketresa. Om emellertid resenären om en får köpa den tjänsten endast under förutsättning att han också köper ena den andra, bör priserna knutna till varandra på det sätt som åsyfanses tas i bestämmelsen a. prop. s. 64 f.. I ett fall Allmänna reklamationsnämnden har haft att bedöma som det fråga resenär av en resebyrå hade köpt ett var om en som innefattade flygresor och hotell. Resenären researrangemang som yrkade återbetalning del resekostnaden. Resebyrån bestred av en av resenärens yrkande och anförde bl.a. att resenären hade köpt flyg och hotell till separata priser enligt den s.k. "byggstensmetoden. I anslutning därtill resebyrån att den inte var något charterbolag angav utan arbetade kommissionär för flygbolag och hotell. Av handsom lingarna i ärendet framgick att resenären hade debiterats ett totalbelopp utan någon uppdelning av priset för olika tjänster. Vidare angav resebyrån i prislista såväl flygpriser till olika destinationer som prisamma ser till olika hotell. Vid angivna förhållanden fann nämnden att det aktuella researrangemanget var en paketresa i lagens mening ARN 1993/94 ref nr 40. Med arrangör avses enligt 3 § paketreselagen den som annat än tillfälligtvis organiserar paketresor och säljer eller marknadsför dem direkt eller genom en återförsäljare. Vid bedömningen av vad som i detta sammanhang är annat än tillfälligtvis torde man få beakta dels hur ofta vederbörande ordnar paketresor dels också hur regelbunmen det eller sporadiskt resorna återkommer. Den som varje år ordnar resor till en viss återkommande kongress eller något annat evenemang torde sålunda få anses vara arrangör i lagens mening. Men den ordnar som två eller tre paketresor tätt efter varandra till ett visst evenemang omfattas knappast av lagen, om han i övrigt inte alls organiserar resor. Detsamma torde gälla den som oregelbundet och relativt sällan ordnar resor. Vidare är endast den arrangör i lagens mening som säljer eller marknadsför paketresor. Det betyder att det skall finnas kundrelaen

60 Den nuvarande resegarantiordningen SOU 1999: 140

tion" mellan arrangören och resenären. Härigenom utesluts paketresor som t.ex. idrottsföreningar, församlingar och skolor själva ordnar för sina medlemmar resp. elever. Den som därvid står för

arrangemangen kan inte anses vara arrangör i lagens mening a. 67.

prop. s.

Regeringen har i ett ärende säkerhet enligt resegarantilagen haft

om att ta ställning till om ett reseföretag var att betrakta som arrangör beträffande kryssningsresor som företaget planlade och organiserade för ett TV-företags räkning. Kryssningsresorna utgjorde vinster i ett TV-program. Reseföretaget ansvarade för resenärerna fram till att de steg ombord kryssningsfartyget. Därvid stod företaget för den prak-

i tiska hanteringen med bl.a. anslutningsflyg, busstransporter, flygbiljet- i ter till USA, hyttfördelning och kontakter med rederiet. Rederiet fakturerade reseföretaget som i sin tur fakturerade TV-företaget. Regeringen fann att de offerter som reseföretaget skickade ut och de åtgärder

som företaget vidtog när paketresorna utvecklades i samarbete med kunden TV-företaget var att anse som marknadsföring sätt i

som avses resegarantilagen. Reseföretaget därför att betrakta arrangör

var som av paketresor Regeringsbeslut 1997-06-12, In 97/580/KO. Värt att notera är att reseföretagets mellanhavanden med TV-företaget som beställare betraktades marknadsföringsåtgärder i resegarantilagens

som mening.

Med återförsäljare enligt 3 § paketreselagen den säljer

avses som eller marknadsför paketresor organiseras den är arrangör i

som av som lagens mening. En person eller ett företag kan givetvis återförsäl-

vara jare med avseende en paketresa arrangör med avseende

men en annan a. prop. s. 67.

3.4.2 Säkerheten

Säkerhetens omfattning

Enligt 1 § skall säkerheten motsvara arrangörens eller återförsäljarens åtagande mot resenärerna för paketresor. Vidare skall säkerheten

motsvara arrangörens eller återförsäljarens åtagande mot resenärerna för andra resor som sker tillsammans med paketresa. Avsikten är

en att skydda resenärer som köper resor som arrangeras paketresearran-

av en gör men där resan bara består av själva transporten, s.k. stolsförsäljning. Det gäller främst resenärer förvärvar

som en resa av samma arrangör eller återförsäljare paketresenärerna har gjort samt

som reser med samma transport som paketresenärema. Det spelar ingen roll vilket transportmedel som används. Såväl flyg båt och buss etc.

som omfattas. Normalt sett krävs dessutom att stolsresenären

reser

3 SOU 1999: 140 Den nuvarande resegarantiordningen 61

transport paketresenärema. Som ett typexempel garantisamma som pliktig stolsförsäljning anges i förarbetena följande situation. En paketresearrangör ordnar paketresor till Grekland. Bolaget äger två egna flygplan, med vilka resenärerna transporteras till Athen. Arrangören försöker fylla planen med paketresenärer så långt som möjligt. Tomma platser säljs sedan till stolsresenärer, främst studenter, som vill komma billigt ner till grekiska övärlden prop. 1995/962182 s. 22 f..

F ormerna för att ställa säkerhet

Om Kammarkollegiet inte medger något annat, skall säkerheten enligt 3 § bestå av en betalningsutfästelse, utfärdad av bank eller försäkringsbolag, som fullgörs vid anfordran. Det ankommer Kammarkollegiet att se till att bank- och försäkringsgarantierna utformas så att de inte kan tillgodogöras för andra syften än dem, för vilka de blivit ställda, och att de följaktligen inte kommer att representera något värde för reseföretagets eventuella konkursborgenärer se prop. 1967: 106 s. 35.

I samband med införandet av paketreselagen kom en ny typ av arrangemang att omfattas av resegarantilagen, nämligen paketresor bestående av inkvartering och turisttjänst. Främst berörs mindre företag med lokala arrangemang, t.ex. hotell, campingplatser och turistbyråer.

På grund härav har Sveriges Hotell- och Restaurangförbund, Sveriges Campingvärdars Riksförbund samt Föreningen Turism i Sverige/FörTur fått ställa schablonmässigt beräknade säker-

gemensamma, heter för de medlemmar i resp. förbund som anordnar paketresor, vilka inte innefattar transport. Detta utgör ett undantag från huvudregeln att varje företag skall ställa individuell säkerhet se nedan.

De gemensamma säkerheterna fungerar så sätt att branschorganisationen för sina medlemmars räkning ställer säkerhet i form av en betalningsutfästelse, som har bestämts till ett lägre belopp än vad som sammanlagt skulle ha krävts för de enskilda företagen.

Kammarkollegiet har ställt upp vissa villkor för de gemensamma säkerheterna. Dessa säkerheter får bara omfatta företag som arrangerar paketresor utan transport. Varje år skall branschorganisationen genomföra en enkät bland sina medlemmar för att ta reda vilka medlemmar som omfattas av den gemensamma säkerheten och hur stor omsättning av paketresor de har haft under det senaste året. Säkerhetens storlek bestäms så sätt att den minst täcker den högsta enskilda månadsomsättningen hos ett företag som omfattas av den gemensamma säkerheten. Om t.ex. branschorganisationen endast vill ställa säkerhet

en om en miljon kr, måste medlemsföretag med högsta månadsomsättning

en som överstiger en miljon kr ställa individuell säkerhet.

62 Den nuvarande resegarantiordningen SOU 1999: 140

Det är således branschorganisationen som bestämmer vilka företag som skall ingå i den gemensamma säkerheten, dock under förutsättning att arrangemangen inte innehåller transporter.

Kammarkollegiet har av flera skäl ställt som villkor att transport inte får ingå i resepaket som omfattas av gemensam säkerhet. På grundval av uppgifter från branschorganisationema har kollegiet bedömt att risken för att konkurser skall drabba resenärer som har köpt en paketresa utan transport är mycket lägre än när det gäller resenärer som har köpt en paketresa med transport. Dessutom kan hemtransporten

av resenärerna bli dyrbar om många befinner sig ute resmålen. Därför är det viktigt att säkerheten blir korrekt beräknad och att det enskilda företaget kan åläggas att lämna uppgifter så snart verksamheten

nya a avviker från budget. Det är enligt kollegiet inte möjligt att ha den typen l av kontinuerlig bevakning av varje enskilt företag ingår i

som en gemensam säkerhet. Vidare har kollegiet bedömt att gynnande

en särbehandling av paketresor utan transport inte negativt påverkar konkurrensförutsättningarna för de företag som arbetar med traditionella paketresearrangemang.

Beräkning av säkerhetens storlek

Säkerheten skall enligt 4 § gälla det belopp Kammarkollegiet med

som hänsyn till reseverksamhetens art och omfattning bestämmer. Beloppet skall uppgå till minst 200 000 kr för arrangörer och för återförsäljare

av resor som anordnas av arrangörer utanför Sverige. För återförsäljare

av inom riket anordnade paketresor skall beloppet minst 50 000 kr.

vara Om det finns särskilda skäl får kollegiet fastställa säkerheten till

ett lägre belopp eller helt efterge kravet säkerhet.

Resegarantilagen uppställer sålunda ett krav att varje reseföretag skall ställa en individuell säkerhet i princip motsvarar företagets

som ekonomiska åtaganden gentemot resenärerna vid varje enskild tidpunkt prop. 1984/85:214 s. 9. Enligt fast praxis bestäms dock säkerheten för återförsäljare inom riket anordnade paketresor regelmässigt till

av minimibeloppet 50 000 kr.

Kammarkollegiets beslut om säkerhet grundar sig i första hand de uppgifter som företagen själva lämnar sin verksamhet. Vid

om en verksamhet där arrangören anordnar paketresor kontinuerligt under året beräknar kollegiet det ekonomiska åtagandet med hjälp formel,

av en varvid hänsyn tas till de betalningsvillkor arrangören tillämpar dvs.

anmälningsavgiftens storlek och tidpunkten för slutbetalning

- samt kostnaden för hemtransport resenärer kan tänkas befinna sig

av som resmålen vid eventuell inställelse arrangörens verksamhet. Före-

en av

SOU l999zl40 Den nuvarande resegarantiordningen 63

tag med antal resenärer och med priser för får

samma samma resorna därför ställa säkerhet för helt olika belopp om det ena företaget kräver slutbetalning 45 dagar före avresa och det andra 14 dagar före avresa.

Företagens uppgifter skall lämnas blanketter som fastställts av kollegiet. På blanketten Anmälan planerad paketreseverksamhet

om för prövning av säkerhet enligt resegarantilagen skall företagen lämna uppgifter om sin identitet firma jämte bifirmor och marknadsföringsnamn, organisationsnummer, m.m.. Vidare skall de lämna uppgift om vilken typ av verksamhet de bedriver arrangör eller återförsäljare m.m.. På en blankett Budgetuppgift för paketresor" skall paketresearrangörer lämna uppgift om antal resenärer och bruttointäkt månad för månad. Efter det att resesäsongen är avslutad skall en blankett Resultatredovisning med motsvarande uppgifter lämnas in. Resultatredovisningen skall vara undertecknad av företagets revisor. Vidare skall varje arrangör lämna registreringsbevis samt broschyrer och annat marknadsföringsmaterial som används i verksamheten.

För företag som redan ställt säkerhet hos kollegiet måste storleken av säkerheten omprövas med vissa intervall. Tidpunkten för omprövningen bestäms av Kammarkollegiet. Större företag lämnar vanligen uppgifter om sin verksamhet två gånger året; i samband med att de

om ger ut katalogen för sommarsäsongen resp. vintersäsongen. Mindre företag kan ofta lämna uppgifter för ett helt år framöver, varför deras säkerheter omprövas en gång per år. Det förekommer emellertid även att företag kan lämna uppgifter för endast månader gången,

ett par vilket medför att kollegiet måste kräva uppgifter från företagen med tätare intervall för omprövning av säkerheten. Omprövning av säkerheten görs även då företaget självt begär det, exempelvis för att antalet sålda resor är mindre än det budgeterade antalet.

För arrangörer med stora säsongsmässiga variationer i verksamhetens omfattning beslutar kollegiet vanligtvis om dels en säkerhet som skall gälla tills vidare, dels eller flera tidsbegränsade tilläggssäker-

en heter. De tidsbegränsade tilläggssäkerheterna skall till kollegiet

ges successivt i den takt det ekonomiska åtagandet ökar. Tilläggs-

som säkerheterna skall gälla fr.o.m. den månad det ekonomiska åtagandet kan väntas öka och skall normalt ha kommit till kollegiet två

ca veckor innan de börjar gälla. Tilläggssäkerheterna fastställs så att de tillsammans med tillsvidaresäkerheterna bildar pyramidkonstruktion

en med ett antal säkerheter som kan byggas eller minskas i takt med att det ekonomiska åtagandet varierar. Avsikten med pyramidkonstruktionen är att så långt möjligt begränsa risken för att säkerheten blir för låg men också att tillse att arrangörens kostnader för säkerheten inte blir onödigt höga.

64 Den nuvarande resegarantiordningen SOU 1999: 140

Vid avvägningen mellan tillsvidaresäkerhetens och de tidsbegränsade tilläggssäkerheternas storlek tar kollegiet hänsyn till två faktorer.

För det första skall tillsvidaresäkerheten täcka verksamheten under en rimligt stor del av året så att antalet tidsbegränsade tilläggssäkerheter kan begränsas. För det andra skall tilläggssäkerheten rimlig i för-

vara

, hållande till arrangörens totala säkerheter under året. Tillsvidaresäker-

heten är i allmänhet den enda säkerhet som företaget har ställt då marknadsföringen av resor påbörjas och vad än inträffar, kommer

som, som att finnas tillgänglig till resenäremas skydd. Kammarkollegiets strävan

5 har därvid varit att begränsa antalet tilläggssäkerheter till högst fyra 1

per säsong.

Undantag från minimikraven i resegarantilagen

Minimibeloppet om 200 000 kr har varit oförändrat sedan lagens tillkomst år 1972. Även enligt resegarantilagens föregångare,

lagen om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet, gällde ett minimibelopp om 200 000 kr. Vid lagstiftningens tillkomst detta ett

var avsevärt belopp. Mot bakgrund penningvärdesförsämringen har kollegiet

av ansett att det i fråga om arrangörer paketresor till länder utanför

av Norden där transport ingår, inte finns anledning att annat än i mycket 3

speciella undantagsfall besluta lägre tillsvidaresäkerhet än

om 200 000 kr.

Fr.o.m. den l juli 1993 omfattar resegarantilagen helt

nya typer av arrangemang. Paketresor till närbelägna resmål inom Norden

som varar endast ett par dagar är inte särskilt kostsamma och betalas ofta i nära anslutning till avresan. De arrangörer i liten skala uteslutande

som anordnar sådana har sällan tagit emot några större belopp det

resor som kan bli aktuellt att återbetala till resenärerna. För dessa arrangörer gör kollegiet undantag från kravet på att säkerheten skall uppgå till minst 200 000 kr. Lägre säkerhet än 50 000 kr, dvs. belopp gäller å

samma som för återförsäljare paketresor anordnas arrangörer i Sverige, i

av som av brukar dock kollegiet

inte besluta om.

En annan nyhet fr.o.m. den 1juli 1993 är att även där

arrangemang, det överhuvudtaget inte ingår någon transport, omfattas resegaranti-

av lagens bestämmelser. Som exempel kan nämnas

arrangemang som innefattar inkvartering hotell eller anläggning och

annan en turisttjänst. Något generellt undantag från kravet på säkerhet har myndigheten inte ansett sig kunna göra för dessa Under förut-

arrangemang. sättning att resenären betalar först vid ankomsten eller kanske

t.o.m. först vid avresan från hotellet eller anläggningen har risken för

att resenären skall lida någon ekonomisk skada skulle kunna ersättas

som ur en

Den nuvarande resegarantiordningen 65

resegaranti dock ansetts vara minimal. I enskilda fall har myndigheten därför helt eftergett kravet säkerhet.

Ianspråktagande av säkerhet

Ställd säkerhet får enligt 6 § första stycket tas i anspråk för att betala garantipliktig resa som blir inställd eller anledning inte blir

av annan av. Garantimedlen kan således tas i anspråk för återbetalning även då resan ställs eller inte blir av grund annat än arrangörens

av insolvens, t.ex. vid force majeure-händelser såsom krig och naturkatastrofer prop. 1972:92 s. 30.

Av uttalanden i förarbetena framgår att avsikten med uttrycket av annan anledning inte blir av" är att göra det möjligt för resenär att få

en ersättning för t.ex. en förskottsbetalning gjorts för inte

som en resa som slutligt bestämts arrangören och sedan inte blir Även det fallet,

av av. att en arrangör betalar förskott till en återförsäljare inte är behörig

som att uppbära förskott och som inte heller inlevererar beloppet till arrangören, med påföljd att denne vägrar resenären att medfölja resan, faller under bestämmelsen. Självfallet är det i sådant fall

ett återförsäljarens och inte arrangörens säkerhet skall tas i anspråk.

som Det ligger i sakens natur att ersättning garantimedel inte skall utgå

av om en resenär avstår från privata skäl prop. 1972:92 33.

en resa av s.

I fråga har påbörjats inte slutförts får säkerheten

om resor som men enligt 6 § första stycket tas i anspråk för resenärers uppehälle under resan, deras återresa och skälig ersättning till dem för värdet de för-

av måner de gått miste avkortats. Återbetalningen i

om genom att resan samband med resa som inte blir skall inbegripa alla avgifter

av som inbetalats för resan, således också inbetalningar för anslutningsresor när dessa kan ingå i det beställda prop. 1972:92

anses arrangemanget s. 33 f..

Den ställda säkerheten får således tas i anspråk för återbetalning

av pengar som erlagts för blir inställd och i fråga påbörjad

en resa som om men icke avslutad för bekostande resenäremas uppehälle i

resa av utlandet och deras återresa. Däremot får i princip garantimedlen inte användas för att fullfölja avbruten i enlighet med

en resa programmet. När kostnadsskäl talar för att resenären inte bör hem omedelbart,

resa kan medlen dock utnyttjas så att resenären kan fullfölja sin eller få

resa den avkortad endast obetydligt prop. 1972:92 28 f.. Garantimedel

s. får inte heller tas i anspråk för att till att reseföretaget uppfyller sina

se kontraktsenliga åtaganden, exempelvis i fall då resenär fått bo i

en ett rum med en lägre standard än angetts i resebroschyrema

som se prop. i 1967:106 38 f..

66 Den nuvarande resegarantiordningen SOU 1999: 140

Med "uppehälle under resan inte bara vistelsen det resmål

avses

resenären har avtalat med arrangören. Då konkurs inträffar kan som en det exempelvis bli nödvändigt för resenären att ta sig till en annan ort för att t.ex. invänta hemtransport. Resenären kan därvid få ersättning för kostnader för uppehälle också denna ort prop. 1995/96:l82 s. 24.

Återresan skall påbörjas vid första lämpliga tidpunkt. Resan bör vanligtvis äga gemensamt för hela gruppen. Lämpligt färdmedel är

rum t.ex. flygplan flygföretag ställer till förfogande för att fullgöra sin

som hemtransportskyldighet. Har utresan företagits med buss, bör i regel buss eller tåg i andra klass och inte reguljärflyg användas för återresan prop. 1972:92 s. 34.

För värdet förmåner som resenärerna gått miste om genom att

avkortats skall de få ersättning i ur garantimedlen. Det resan pengar ankommer Resegarantinämnden att bestämma ersättningens storlek. Som en hjälpregel bör dock gälla att för varje dag som en resa avkortats skall ersättning utges med motsvarande kvotdel pris, så att

en av resans

t.ex. l4-dagarsresa avkortats fem dagar ersättning utgår med om en 5/14 pris. Skäliga jämkningar denna regel måste dock

av resans av göras med hänsyn till omständigheterna i de enskilda fallen. Detta kan t.ex. vara berättigat när det är fråga om en resa till ett mycket avlägset färdmål prop. 1972:92 s. 34. Eventuella friskrivningar i reseavtalet avseende force majeure påverkar inte resenärens rätt att begära skälig ersättning resegarantin för värdet uteblivna förmåner vid avkortad

ur av resa se t.ex. prop. 1972:92 s. 30.

Garantimedel får enligt 6 § andra stycket betalas ut till den som tillhandahåller uppehälle eller återresa en resenär. T.ex. när ett företag har försatts i konkurs är det viktigt att strandsatta resenärer i praktiken också erbjuds såväl uppehälle som hemtransport. Bestämmelsen innebär att säkerhet kan tas i anspråk för att utge ersättning till den som tillhandahåller dessa tjänster. Enligt förarbetena bör denna möjlighet utnyttjas då Resegarantinämnden själv har träffat överenskommelse med den som tillhandahåller tjänsterna prop. 1995/962182 s. 24.

När arrangör eller återförsäljare har försatts i konkurs eller får

en antas obestånd, får garantimedel tas i anspråk för att betala

vara nödvändiga kostnader i de två fall som beskrivs i 6 § tredje stycket. För det första får säkerheten tas i anspråk för att betala kostnader för biträde resenärer som behöver hjälp platsen i samband med att en

avbryts. För det andra får säkerheten tas i anspråk för att betala resa kostnader för utredning i ärenden om ianspråktagande av säkerheten.

Utbetalda garantimedel får enligt 6 § fjärde stycket återkrävas av resenären endast om denne genom otillbörligt handlande orsakat en

l . l l l l SOU 1999: 140 Den nuvarande resegarantiordningen 67

kostnad som medlen tagits i anspråk för. Några exempel otillbörligt handlande från resenärens sida anges emellertid inte i lagmotiven.

Handläggningen av frågor hemtagning resenärer,

om av m.m.

Hemtagningen av resenärer har lösts på olika sätt under årens lopp, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. Vid bussresor finns bussen oftast med gruppen på resmålet. Det kan visserligen inträffa att busstransportören kräver betalning för att ta hem resenärerna,

men Resegarantinämnden kan oftast utan större problem nå överenskom-

en melse med transportören. Däremot kan problemen bli betydligt större vid charterflygtransporter. Den följande redogörelsen kommer därför framför allt att avse de problem kan uppstå vid där denna typ

som resor av transporter förekommer. Dessa problem kommer att illustreras genom beskrivningar av några fall där det har ställts krav extraordinära insatser i samband med ianspråktagande medel resegarantin.

av ur

Före EES-avtalet transporterade flygbolagen hem resenärerna utan extra kostnad. I då gällande regler för charter- och taxiflygning mellan Sverige och utlandet Luftfartsverkets bestämmelser för Civil Luftfart, BCL-A2 fanns nämligen klausul konsumenten visst

en som gav ett skydd. Flygföretaget var, i de fall ett sällskapsresearrangemang omfattade transport i båda riktningarna, skyldigt att ombesörja hemtransporten av personer som det hade befordrat från Sverige även chartraren

om researrangören bröt mot överenskommelse i charteravtalet prop. l995/96:l82 13. De flygbolag regelbundet flög från Sverige

s. som ifrågasatte aldrig detta villkor. Fram till början 1990-talet uppstod

av därför problem bara i fall då flygbolaget och researrangören gick i konkurs samtidigt grund ägarsamband.

Denna problematik aktualiserades i Tour Air Sweden Aktiebolags konkurs år 1993. Bolaget hade ägarsamband med flygbolaget

som också försattes i konkurs. Resenärer blev strandsatta i bl.a. Dubai

utan möjlighet att ta sig hem. Den ställda säkerheten sammanlagt 13 mil-

om joner kr räckte till för att täcka 99,97 procent de anspråk Rese-

av som garantinämnden hade funnit ersättningsgilla. Konkursförvaltaren förhandlade fram transportlösningar med flygbolag marknaden. Resegarantinämnden fattade beslut ersättning hemtagen resenär.

om per

Förutsättningarna för hemtagning vid charterflygtransporter ändrades i samband med att Sverige EES-avtalet anslöt sig till EG:s

genom regler på luftfartens område. Tillsammans med övriga länder ingår

som i EES bildar Sverige luftfartsmarknad där rätten

numera en gemensam till marknadstillträde regleras rådets förordning 2408/92/EEG

av av den 23 juli 1992 om EEG-lufttrafikföretags tillträde till flyglinjer inom

;

68 Den nuvarande resegarantiordningen l

.pl

gemenskapen. I och med dessa regler har skillnaden mellan reguljäroch chartertrafik för EES-staternas flygbolag i stort sett upphört när de bedriver trafik inom EES. Marknadstillträdet är i princip fritt och tillståndsgivningen från Luftfartsverkets sida har upphört när det gäller den luftfart som flygbolagen har rätt att bedriva enligt EG-rättsliga regler.

Luftfartsverkets bestämmelser har alltså upphört att gälla för de paketresor som omfattas av EG-rättens regler för marknadstillträde. Detta skydd finns bara vid sällskapsresor till områden inte

numera som omfattas av EES-avtalet. Det omfattar inte och har inte heller tidigare

omfattat resor som utförs med regu1järf1yg, vare sig inom eller utom

- EES. Motsvarande skydd finns inte heller när det gäller andra kategorier av charterresor vars arrangemang kan omfattas av paketreselagen a. prop. s. 13.

Hellas Tours Aktiebolags konkurs år 1995 framkallades att i

av flygbolaget vägrade att fortsätta med flygningarna, eftersom det inte hade fått betalt av denna paketresearrangör. Ca 2 000 resenärer drabbades av konkursen. En stor del av dem befann sig ute resmålen. Av en ställd säkerhet om 8,5 miljoner kr utnyttjades 6,1 miljoner kr. Det var främst Resegarantinämndens sekreterare och konkursförvaltaren som arbetade med upphandling av hemtransport. Resegarantinämnden fattade per capsulam erforderliga beslut beträffande hemtransporten. Det tog ca en vecka att få hem resenärerna. Nämndens sekreterare, övrig personal som sysslade med resegarantier och några inlånade handläggare från andra enheter vid Kammarkollegiet deltog i arbetet under den första veckan. Att besvara telefonsamtal från resenärer och anhöriga och informera om avgångs- och ankomsttider är en resurskrävande

uppgift. Därför hade Resegarantinämnden dessutom ett avtal med Telia Respons, som dygnet runt besvarade enklare telefonförfrågningar.

I oktober 1997 upphörde Expressresor med sin verksamhet både som researrangör och flygbolag. Verksamheten upphörde innan bolaget hade blivit försatt i konkurs. Orsaken härtill att ansvariga firma-

var tecknare, som befann sig i Turkiet, inte undertecknade konkursansökan. Expressresor, som vid det aktuella tillfället hade 5 000 resenärer ute

ca på resmålen, hade ställt säkerhet 54 miljoner kr. Efter slutregle-

en om ring av samtliga ersättningskrav utom ett regresskrav från den danska

- Rejsegarantifonden återstår 3,5 miljoner kr denna säkerhet.

- av

Systerbolag i flera andra länder ställde in verksamheten samtidigt. Trycket marknaden för upphandling av flyg blev därför enormt, och de olika ländernas myndigheter konkurrerade med varandra ledig

om flygkapacitet. Det tog vecka innan samtliga resenärer,

ca en som var strandsatta främst i Grekland och Turkiet, hade kommit hem. Flera dagar innan Expressresor ställde sin verksamhet förstod hos

man

SOU 1999: 140 Den nuvarande resegarantiordningen 69

Resegarantinämnden att det skulle bli stora problem hem så att ta ett stort antal resenärer. Därför anlitades advokat med tidigare erfarenen het av flygmarknaden för att sköta upphandlingen transporter. av Denne upphandlade dels flyg via flygmäklare, dels vidaretransporter inom Sverige bussbolag. Maken till svensk konsul i Grekland av en hade ett företag i resebranschen. Denne ordnade med busstransfer och

såg till att hotellen behöll resenärerna fram till I Turkiet slöts avresan. avtal med Fritidsresor som ordnade transfer och flyttade resenärerna till sina hotell eftersom hotellägare hotade att kasta dem På ut gatan. vissa platser, där Fritidsresor inte hade någon verksamhet, slöt Rese-

garantinämnden avtal direkt med hotellen. Nämnden fattade beslut om ersättning i samband med varje enskilt avtal. Resegarantinämndens ordförande och advokaten arbetade under hela den aktuella veckan tillsammans med hemtagningen, och det kräv-

des i princip en beslutför nämnd på plats under hela veckan eftersom avtalen med flygbolagen krävde snabba beslut. I princip all den personal inom Kammarkollegiet sysslade med resegarantier, som dvs. ytterligare fem personer, arbetade under denna vecka enbart med frågor som hade samband med hemtagningen. De flesta svarade frågor i telefon från resenärer, anhöriga mfl., och skickade ansökningsblanketter ut och information. Vidare hade nämnden även i detta fall hjälp Telia av Respons som från första dagen och under några månader framåt dygnet

runt besvarade frågor bl.a. avgångs- och ankomsttider. Telia om Respons tog också beställningar på ansökningsblanketter upp m.m. I ett senare skede anlitades även två från personaluthymingspersoner ett företag för att registrera inkomna ansökningar. Vidare anlitades fyra extra handläggare för att bereda ersättningsanspråk. Efter ansökningstidens utgång infördes telefontid under två timmar per dag för att ge handläggarna tid att bereda ärenden.

Beredningen inkomna ansökningar påbörjades för av genast att ge underlag för Resegarantinämndens principbeslut vad gällde avbot.ex. kad resa, schablon för och uppehälle Allteftersom mat m.m. nämnden gav principiella riktlinjer upprättades förslag till beslut, som endast upptog ersättningsgilla kostnader. Avsikten med detta

tillvägagångssätt

var att man från resenäremas ursprungliga krav skulle kunna sålla bort sådana anspråk inte ersätts resegarantin. När det som ur sedan blev möjligt för nämndens kansli att bedöma den ställda säkerheten om var tillräcklig för full täckning samtliga ersättningsgilla anspråk, skulle av utbetalningarna till resenärerna kunna påbörjas. Nämnden beslutade successivt i de tidigare beredda ärendena och utbetalningarna till resenärerna skedde också successivt. De resenärer hade fått sina som resor inställda prioriterades och fick sin ersättning först. Utbetalningar kunde dock inte påbörjas förrän i maj 1998. På grund det av stora antalet

ärenden behövde bankerna i sin tur tid sig för att verkställa utbetalningarna. Huvuddelen resenärerna fick sin ersättning under juni och

av juli 1998. Det sista ärendet ersättning ur resegarantin avgjordes i

februari 1999. Kvar står dock den danska Rejsegarantifondens slutet av ersättningsanspråk. Fonden yrkar därvid ersättning ur den svenska resegarantin för utlägg avseende hemtransport för bl.a. resenärer som. hade köpt sina resor genom Expressresors filial i Danmark.

Återförsäljarens säkerhet

Bestämmelsen i 7 § vilken säkerhet får utnyttjas när både

anger som en återförsäljare och en arrangör har ställt säkerhet. Där föreskrivs att säkerhet som ställts av en återförsäljare inte får utnyttjas, om arrangören ställt sådan säkerhet som kan tas i anspråk. Avsikten är att säkerhet som återförsäljare har ställt inte skall få tas i anspråk, om en arran-

en gör, som är bunden av det aktuella reseavtalet, har ställt säkerhet. Enligt lagmotiven gäller detta också om arrangörens säkerhet inte är tillräcklig för att täcka de anspråk för vilka också en återförsäljare har ställt säkerhet. Återförsäljarens säkerhet kan då komma att utnyttjas i de fall när återförsäljaren har sålt eller förmedlat utomlands anordnad resa, när återförsäljaren sålt eller förmedlat av annan företagare anordnad resa och återförsäljaren uppburit betalning helt eller delvis för resan utan att anordnaren blivit bunden av avtalet gentemot resenären samt när återförsäljaren sålt eller förmedlat resa för en här i riket verksam anordnare som inte själv ställt säkerhet prop. 1972:92 s. 34.

Ansökningsfrist

Framställning om att en säkerhet skall få tas i anspråk skall enligt 8 § göras inom viss tid, nämligen tre månader. Försummas detta upphör rätten till ersättning ur säkerheten.

I fråga om ersättning för uppehälle under resan, återresa och skälig ersättning för uteblivna förmåner 6 § första stycket börjar fristen löpa när resan har ställts in, förklarats inte komma till stånd eller avbrutits. I fråga om kostnader för ersättning för biträde resenärer som behöver hjälp platsen och kostnader för utredning i ärenden ianspråk-

om tagande av säkerheten 6 § tredje stycket börjar fristen löpa när sådana kostnader har uppkommit.

Den nuvarande resegarantiordningen 71

Kammarkollegiets tillsyn

I 2 § föreskrivs att Kammarkollegiet prövar det föreligger skyldig-

om het att ställa säkerhet enligt resegarantilagen. Tillsynen bedrivs ofta genom personlig kontakt med företagen telefon eller vid besök då

per man diskuterar hur paketresebegreppet skall tolkas, hur uppgifter skall lämnas och följas upp och vilken verksamhet i det marknadsförda utbudet som omfattas av resegarantin.

Om en arrangör eller återförsäljare inte ställer säkerhet, får kollegiet med stöd av 4 a § förelägga honom vid vite att göra detta.

Kammarkollegiet kan ålägga den marknadsför att lämna

som en resa de uppgifter om verksamheten behövs dels för att kollegiet skall

som i j kunna bedöma företaget i fråga överhuvudtaget är skyldigt ställa

om att ä säkerhet, dels för att kollegiet i förekommande fall skall kunna beräkna i storleken säkerheten. Därvid förutsätts det finns skälig anledning

att att anta att skyldighet att ställa säkerhet föreligger 5 §. Ett sådant åläggande kan avse även eventuella framtida förändringar verksam-

av heten prop. 1984/85:214 s. 14. Om den är uppgiftsskyldig enligt

som 5 § inte följer kollegiets åläggande, får kollegiet förelägga honom vid vite att fullgöra sin skyldighet.

Minst en gång per år omprövar kollegiet säkerheten för de arrangörer som redan tidigare har ställt säkerhet. I samband med omprövningen sker alltid en kontroll företagets verksamhet. Arrangören

av skall skicka och övrigt marknadsföringsmaterial. Vid sidan

program av budget för kommande period skall arrangören vidare skicka

en budgetuppföljning som visar utfallet av verksamheten under föregående period. Om marknadsföringen inte verkar stämma med budget eller om föregående års resultat är högre än budget för den kommande perioden, tar kollegiet kontakt med företaget för att undersöka orsakerna härtill. Som ett moment i tillsynen ingår dessutom jäm-

att föra föregående års resultat med föregående års budget. Detta för

görs att kontrollera att företaget har följt kollegiets åläggande lämna

att nya uppgifter om budgeten överskrids med än tio

mer procent.

Vid kontroller riktas mot företag inte ställt säkerhet, s.k.

som som egeninitierad tillsyn, granskar kollegiet marknadsföring,

bl.a. annonser i dagstidningar, specialpress och Internet. Kollegiet går också i Patent- och registreringsverkets bolagsregister och letar efter företag med reseverksamhet i bolagsordningen. Framförallt får kollegiet dock

annonser och förfrågningar från konkurrenter och från resenärer

som funderar på att köpa viss På detta sätt upptäcks varje år

en resa. ett antal företag som marknadsför paketresor utan att ha ställt säkerhet. Kollegiet vänder sig då till företaget och förfrågan samtidigt

gör en som man upplyser företaget gällande regler. Under år 1998 resulte-

72 Den nuvarande resegarantiordningen SOU 1999: 140

rade 96 sådana förfrågningar i att 26 företag ställde säkerhet. Vid nya underlåtenhet ställa säkerhet anmäler kollegiet företaget till åklaatt Tidigare har det i samband med sportlov förekommit att dåvagare. rande tillsynsmyndigheten, Kommerskollegium, tillsammans med polis och tull har kontrollerat bussar från Alperna har anlänt till färjesom lägen i Skåne. Syftet har varit att undersöka om arrangörerna haft resegaranti. Dessa kontroller har emellertid upphört, eftersom de ansågs alltför resurskrävande i förhållande till värdet av kontrollinsatsen. vara Enligt Kammarkollegiets bedömning har inom myndigheten så man bra kunskap branschen att snabbt kan ingripa om någon pass om man startar traditionell paketreseverksamhet av någon större omfattning utan att ha ställt säkerhet. Det är svårare att bedriva egeninitierad tillbeträffande små arrangörer med lokal marknad. Från kollegiets sida syn tror dock att konkurrenter och resenärer i dessa fall utövar en man effektiv bevakning genom förfrågningar per telefon hos kollegiet och att tillsända myndigheten annonser. Mörkertalet när det gäller genom arrangörer paketresor det mera traditionella slaget charter- och av av bussresor torde därför vara relativt lågt. Däremot är osäkerheten större vad gäller paketresor bestående av inkvartering och turisttjänst. Svårast är att bevaka är små företag med utan transport, t.ex. vildmarksturism med jakt- och fiskearrangemang turer. Tydliga svårigheter föreligger också i fråga om bevakningen av resebyråer och researrangörer som säljer hotell och flygbiljett. Det är svårt för alla inblandade arrangörer, resenärer och myndigheter parter att tolka paketresebegreppet vid denna typ av försäljning. Ett hotell och en flygbiljett utgör en paketresa, t.ex. om försäljning sker till ett gemensamt pris eller till skilda priser som är beroende av varandra. Hotellvistelse och flygresa kan emellertid också helt separata tjänvara ster, även om tjänsterna säljs vid samma tillfälle. Det är kanske först Resegarantinämnden som i efterhand när den enskilde resenären inkommer med sitt individuella resebevis och kvitto kan bedöma om det föreligger en paketresa eller inte. Detsamma gäller för vissa konferens- och företagsresor som kan vara paketresor men också separata tjänster. Enligt 12 § verkställer Kammarkollegiet de utbetalningar, som Resegarantinämnden beslutat. Kammarkollegiet skall enligt 13 § återlämna säkerhet som inte längre fyller något ändamål. I regel torde detta ske efter ansökan av den som ställt säkerheten. Innan säkerheten lämnas ut bör kollegiet kontrollera att reseföretaget inte längre bedriver någon reseverksamhet som omfattas av den ifrågavarande säkerheten. Vidare bör kollegiet kontrollera att sådana förhållanden som kan föranleda att säkerheten tas i

Den nuvarande resegarantiordningen 73

anspråk inte har förekommit eller kan inträffa jfr. prop. 1967:106

39 f.. Därmed torde säkerheten normalt sett kunna återlämnas först s. efter utgången den ansökningsfrist som föreskrivs i 8

I resegarantilagen saknas uttryckliga regler om vilken myndighet

- Kammarkollegiet eller Resegarantinämnden som skall pröva frågor

enligt 6 § fjärde stycket. Återom återkrav av utbetalda garantimedel kravsbestämmelsen har emellertid överförts oförändrad från 1967 års lag. I förarbetena till denna lag anförs i anslutning till bestämmelsen

motsvarar nuvarande 12 § att Resegarantinämnden inte bör som belastas med andra administrativa uppgifter än sådana som direkt sammanhänger med prövning ställd säkerhet får tas i anspråk. I

av om övrigt bör praktiska skäl administrationen av systemet åvila kol-

av legiet prop. 1967:106 5.39. Mot denna bakgrund får det anses ankomma Kammarkollegiet att hantera frågor om återkrav av utbetalda garantimedel enligt 6 § fjärde stycket.

3.4.4¶Resegarantinämnden

Ärende ianspråktagande säkerhet prövas enligt 9 § Rese-

om av av garantinämnden. I organisatoriskt hänseende tillhör nämnden Kammarkollegiet se t.ex. prop. 1993/94:138 s. 9 f..

Nämnden består av en ordförande och fyra andra ledamöter. Av de övriga ledamöterna utses två bland personer, som kan anses företräda konsumentintressen, och två bland personer, som kan anses företräda företagarintressen. För varje ledamot skall finnas ett tillräckligt antal ersättare. Ordföranden och ersättare för honom skall vara eller ha varit ordinarie domare 10 § första stycket.

Ledamöterna och ersättarna förordnas av regeringen 10 § andra stycket. Bestämmelsen ersättare innebär att det skall finnas två

om ersättare som kan anses företräda konsumentintressen och två som kan anses företräda företagarintressen. Det är upp till regeringen att avgöra om dessa ersättare skall vara personliga prop. 1995/96: 182 s. 20.

Nämnden är beslutför när ordföranden och två andra ledamöter är närvarande. I beslut skall lika antal företrädare för konsumentintressen och företagarintressen deltaga 11 § första stycket.

Om det framkommer skiljaktiga meningar vid en överläggning tillämpas föreskrifterna i 16 kap. RB om omröstning i tvistemål 11 § andra stycket. Detta innebär bl.a. att den mening skall gälla som omfattas av mer än hälften av nämndens ledamöter. Om någon mening har fått hälften av rösterna och ordförandens röst är bland dem, skall den meningen gälla 16 kap. 3 § RB.

74 Den nuvarande resegarantiordningen SOU 1999: 140

Ordföranden får ensam nämndens vägnar vidta förberedande åtgärder och avgöra ärenden mindre vikt. Vidare får ordföranden av överlåta sådana uppgifter till handläggare vid Kammarkollegiet som utför kansligöromål Resegarantinämnden 1 1 § tredje stycket. Som ärenden av mindre vikt i nämndens praxis bl.a. sådana ärenden anses som gäller frågor av principiell natur i vilka nämnden tidigare har tagit ställning. Delegeringen till tjänstemän vid Kammarkollegiet bör inte avse beslut i omprövningsärenden prop. 1995/96: 182 19 f.. s.

3.4.5¶Påföljder

Den som uppsåtligen organiserar paketresa innan han marken utan att, nadsför resan, ha ställt säkerhet krävs enligt lagen kan enligt 14 § som första stycket l ådömas böter eller fängelse i högst år. ett Samma påföljd kan enligt bestämmelsens andra stycke 2 även ådö-

mas återförsäljare som begår gärning. Av återförsäljare ställd

samma säkerhet omfattar även dennes till tillsynsmyndigheten anmälda åtaganden arrangör. Återförsäljaren skall därför inte straffas som enligt detta lagrum, han underlåtit att anmäla han även anordnat om att resor. Motsvarande gäller för arrangörer, ställt säkerhet som i denna egenskap men som även fungerat återförsäljare. Inte heller kan som en arrangör straffas med stöd av detta lagrum för att han sedan säkerhet ställts utvidgat sin reseverksamhet utan underrätta tillsynsmyndigheten att prop. 1972:92 36. s. I paragrafens andra stycke föreskrivs att den uppsåtligen eller som av oaktsamhet lärrmar oriktiga uppgifter vid fullgörande uppgiftsav skyldighet som förelagts honom med stöd 5 § eller helt av som underlåter att fullgöra sådan uppgiftsskyldighet skall dömas till böter. För en gärning som innebär att någon uppgiftsskyldig lämnar som oriktiga uppgifter skall inte dömas till gärningen ansvar, om är belagd med straff i BrB, t.ex. vid bedrägeri enligt 9 kap. l § tredje stycket. Såsom angetts i avsnitt 3.4.3. kan ett åläggande enligt 5 § även eventuella avse framtida förändringar verksamheten. För straffansvar av krävs dock att åläggandet utformats ett tydligt sätt och närmare det eller anger de förhållanden som avses. Det ligger i sakens natur att åläggandet bör innehålla en tidsfrist för fullgörande

av anmälningsskyldigheten, räk-

nad från viss konkret händelse prop. 1984/85:214 en s. 14. Vid vitesföreläggande enligt 4 och 5 §§ bortfaller a straffsanktionen 14 § tredje stycket. Om underlåtenheten fullgöra

att uppgiftsskyldig-

het enligt 5 § dels tidsperiod avser en som inte omfattas av något vitesföreläggande, dels period omfattas en som av sådant föreläggande, kan den uppgiftsskyldige straffas för underlåtenheten under den första

SOU 1999: 140 Den nuvarande resegarantiordningen 75

perioden inte under den då han i stället träffas av vitet men senare, prop. 1984/85:214 s. 14. Allmänt åtal för brott mot resegarantilagen får väckas endast efter medgivande Kammarkollegiet 14 § fjärde stycket. av

3.4.6¶Överklagande, m.m.

Kammarkollegiets beslut enligt 4 och 5 §§ får inte överklagas. Andra a beslut kollegiet enligt resegarantilagen får överklagas hos regeav ringen 15 § första stycket. Kammarkollegiet får förordna att ett beslut om säkerhet skall gälla omedelbart 15 § andra stycket. I förarbetena anförs att det i praktiken knappast torde bli aktuellt att utnyttja möjligheten att förordna om att beslut säkerhet skall gälla omedelbart annat än då det gäller beslut om att fastställa säkerhet med högre belopp än tidigare prop. om 1984/85:214 s. 16. Resegarantinärrmdens beslut får inte överklagas 15 § tredje stycket. I fall då Resegarantinämnden har tagit fel säkerhet i anspråk får nämnden ta ärendet till prövning 15 § fjärde stycket. upp ny Bestämmelsen i fjärde stycket har i förarbetena motiverats med att det ibland kan råda tvekan huruvida det är arrangörens eller återförsälom jarens säkerhet skall tas i anspråk. Nämnden måste då göra en som civilrättslig bedömning frågan grundval det material som föreav av ligger. Nämndens beslut måste vanligtvis fattas kort tid. Dessa förhållanden medför att besluten i vissa fall kan komma att vila ett underlag inte är helt tillfredsställande. Det kan inte uteslutas att en som domstol, vid vilken fullständig utredning kan förebringas, i ett en mera avgörande kommer till slutsats. Med hänsyn särskilt senare en annan till att talan inte får föras mot nämndens beslut, synes det rimligt att nämnden bör kunna förordna om sådan ändring av sitt beslut, att den säkerhet rätteligen skulle ha svarat för betalning också kommer som en att få svara därför prop. 1972:92 s. 37.

3.5¶Kostnader för det nuvarande systemet,

m.m.

3.5.1¶Kostnader för statsverket

Under år 1998 uppgick kostnaderna för Kammarkollegiets tillsyn enligt resegarantilagen till ca 2,6 miljoner kr. Vidare sysselsattes under samma år 4,2 årsarbetskrafter i tillsynsverksamheten. Därav har upp-

76 Den nuvarande resegarantiordningen

skattningsvis en årsarbetskraft gått för registerhållning, arkivering, diarieföring, registrering, bevakning att säkerhetema kommer in i tid av och att de återlämnas då de har upphört att gälla samt påminnelser till företagen om att komma med säkerheter och uppgifter för nya omprövning av säkerhetens storlek. Av övrig tid, tre årsarbetskrafca ter, avser uppskattningsvis ca 25 procent beräkning säkerhetemas av storlek och hantering i samband med beslut. Resterande tid konavser troll av de företag som kollegiet har kännedom Denna kontroll sker om. huvudsakligen i samband med handläggning ärenden rör prövav som ning av säkerhetens storlek. Kostnaderna för denna del av kollegiets verksamhet har dock varit lägre än normalt under år 1998. Endast 85 procent de budgeteca av rade medlen har tagits i anspråk. Detta beror på sekreteraren i Reseatt garantinämnden heltid har varit sysselsatt med att handlägga ersättningskrav med anledning Expressresors konkurs och flera andra av mindre konkurser inträffat under året. Normalt ägnar sekretesom sett raren en större andel av sin arbetstid Kammarkollegiets tillsynsverksamhet avseende resegaranti. Detta fick konsekvens endast två som att procent av årsarbetstiden kunde ägnas egeninitierad tillsyn

avsnitt 3.4.3.. I Kammarkollegiets verksamhetsplan har mål som angetts att minst tio procent tiden skall användas för sådan tillsyn. av Kostnaderna för Resegarantinämndens verksamhet uppgick under år 1998 till ca 2,1 miljoner kr. Under året sysselsattes 4,5 årsarbetskrafter i verksamheten. Som jämförelse kan nämnas under de två en att föregående budgetåren sysselsattes i verksamheten årsarbetskraft en per år. Den drastiskt ökade arbetsbelastningen skall, som redan har antytts, ses mot bakgrund av att Expressresor försattes i konkurs i oktober 1997. Företaget hade ställt säkerhet för 54 miljoner kr och vid ansökningstidens utgång den 7 januari 1998 hade sju ca tusen ansökningar om ersättning kommit till nämnden. Resegarantinämnden hade aldrig tidigare hanterat konkurs denna storleksordning och under år en av 1998 prioriterade nämnden dessa ärenden. För klara den att av extra anhopningen ansökningar ersättning överfördes från av om resurser Kammarkollegiets tillsynsverksanhet till Resegarantinämndens kansli och fyra extra handläggare anställdes för bereda ärendena hos att nämnden. Huvuddelen de resenärer hade fått sina av som resor inställda fick ersättning under 1998. Så sommaren gott som alla övriga resenärer fick ersättning under hösten år. Sammanlagt betalades samma drygt 50 miljoner kr ut till resenärerna. Resegarantinämndens instruktion förordningen 1988:1584 med instruktion för Resegarantinämnden innehåller inte någon bestämmelse om att kansligöromålen vid nämnden skall utföras av Kammar-

SOU 1999: 140 Den nuvarande resegarantiordningen 77

kollegiet. Detta framgår i stället av riksdags- och regeringsbeslut se avsnitt 3.4.4.. Enligt en muntlig överenskommelse mellan nämnden och kollegiet skall dock kollegiet svara för beredning av ansökningar från resenärer ersättning ur ställda säkerheter och föredragning av

om ärenden inför nämnden.

Administrationen av resegarantisystemet finansieras helt och hållet via Kammarkollegiets ramanslag, dvs. över statsbudgeten. Riksrevisionsverket har i sin årliga rapport till regeringen år 1998 RRV 1998:33 föreslagit att regeringen överväger att införa avgiftsfinansiering av administrationen avseende resegarantier. Enligt verket skulle detta kunna ske genom att researrangörerna debiteras en avgift som motsvarar en viss procent av den ställda garantin.

3.5.2¶Kostnader för reseföretagen

Utredningen har genomfört enkätundersökning bland reseföretag

en som sommaren 1999 hade ställt säkerhet hos Kammarkollegiet. Syftet med undersökningen har varit att få en uppfattning dels om reseföretagens kostnader för att ställa säkerhet, dels om vilken form säkerhet

av som garantiutfärdarna i de allra flesta fall banker och försäkringsbolag har krävt av företagen för att utfärda säkerheter. Frågeformuläret till företagen finns intaget som bilaga

De tillfrågade företagen totalt 492 st delades in i fyra olika kategorier efter storleken på den säkerhet som de hade ställt hos Kammarkollegiet. Samtliga företag som hade ställt säkerhet för ett belopp

om minst tio miljoner kr tillfrågades. I de övriga tre kategorierna tillfrågades ett slumpmässigt urval företag. En sammanställning

av av svaren finns intagen i bilaga I avsnitt 3.6.4 redovisas sammanfattning

en av de synpunkter det nuvarande resegarantisystemet del de

som en av reseföretag som har besvarat enkäten har lämnat. I det följande lämnas en sammanfattande redovisning av enkätsvaren.

Reseföretagens kostnader utgörs i huvudsak provisioner och

av uppläggningsavgifter till de banker och försäkringsbolag utfärdar

som säkerheter. För att utfärda säkerhetema kräver garantiutfärdarna dessutom i sin tur säkerhet i form främst företagsinteckningar, spärrade

av medel och borgensförbindelser.

Antalet företag som har besvarat enkäten har inte varit tillräckligt stort för att man av svaren skall våga dra några säkra slutsatser beträffande företagens kostnader. Det går vidare inte att dra några säkra slutsatser om hur bortfallet påverkar resultatet enkäten. Uppgifterna

av som redovisas i det följande får därför sägas innehålla vissa osäkerheter.

78 Den nuvarande resegarantiordningen SOU 1999: 140

Den genomsnittliga provisionen för samtliga företag kan beräknas till 1,54 procent av garantibeloppet. I gruppen med företag med ställd säkerhet över tio miljoner kr kan genomsnittsprovisionen beräknas till 0,64 procent. När det gäller företagen med säkerhet mellan en och tio miljoner kr kan den genomsnittliga provisionen beräknas till 1,17 procent. I de två övriga kategorierna med företag med ställd säkerhet under en miljon kr kan genomsnittsprovisionen beräknas till 1,81

resp. 1,7 procent.

3.6 som har framförts den

Synpunkter

nuvarande ordningen

3.6. 1 Inledning

Som inledningsvis har nämnts i avsnitt 1.2 har utredningen under sitt arbete sammanträffat och diskuterat frågor rörande utredningsarbetet bl.a. med tre advokater med erfarenhet som konkursförvaltare i större reseföretags konkurser samt med företrädare för branschorganisationema Bussresearrangörsföreningen, Föreningen Flygresearrangörer, Föreningen Turism i Sverige, Passagerarrederiemas Förening och Svenska Resebyråföreningen. Vidare har utredningen sammanträffat med den ideella utbytesorganisationen Youth For Understanding. Dessutom har det från en del av de reseföretag har besvarat den i

som föregående avsnitt redovisade enkätundersökningen framförts synpunkter den nuvarande resegarantilagstiftningen. I det följande lämnas

en sammanfattande redovisning de synpunkter har lämnats till

av som utredningen.

3.6.2 Konkursförvaltarna

Från de nämnda förvaltamas sida har bl.a. följande inhämtats.

ovan Som förvaltare är man väldigt beroende konkursföretagets personal

av för att bästa sätt kunna avveckla företagets rörelse. Under konkursemas inledande skeden använde sig förvaltama därför reseföre-

av tagens personal för kontakter med bl.a. resenärer, hotellägare och transportörer. Arbetet med hemtagning de resenärer strandsatta

av som var

olika resmål utfördes under stor tidspress och i något fall i

tog - anspråk stora personella hos den advokatbyrå där förvaltaren

resurser var verksam. Hemtagningsarbetet skulle knappast ha klarats

av utan reseföretagens personal. Endast den personalen kunde nämligen någorlunda snabbt ta fram ett vettigt beslutsunderlag, exempelvisuppgifter

l sou 1999:140 Den nuvarande resegarantiordningen 79

resenärer befann sig och om olika leverantörer. Kontakterna om var med Resegarantinämndens handläggare fungerade det stora hela bra. Däremot tog det emellanåt för lång tid att få fram formella beslut från nämnden.

En förvaltarna har dessutom framfört att garantimedel borde få

av användas för att påbörja vissa resor som inte har hunnit att i väg vid konkursutbrottet, eftersom möjligheterna att sälja reseföretaget då skulle förbättras.

3.6.3¶Branschorganisationerna m.fl.

Vid utredningens sammanträffanden med representanter för Bussresearrangörsföreningen BRA, Föreningen Flygresearrangörer FRA, Föreningen Turism i Sverige FörTur, Passagerarrederiemas Förening PRF, Svenska Resebyråföreningen SRF samt Youth For Understanding YFU framkom bl.a. följande.

BRA: De omkring 90 medlemmarna i föreningen ställer en sammanlagd årlig garanti på mellan 100 och 180 miljoner kr. Eftersom det hittills har varit ovanligt med större konkurser i bussresebranschen, har det som mest betalats ut ett par hundra tusen kr från någon av de ställda resegarantierna. Medlemsföretagens kostnader för garantierna uppgår till mellan en och två procent garantibeloppet. Medlemmarna i före-

av ningen betalar alltså några miljoner om året till de banker och försäkringsbolag som utfärdar garantier. Det är framförallt de mindre medlemsföretagen upplever att kostnaderna för att ställa säkerhet är så

som höga att det innebär ett problem. För att minska företagens kostnader funderar BRA att teckna någon form kollektiv försäkring för

av medlemmarnas räkning. Man har därvid tänkt sig att bilda en branschfond och att fondens avkastning skall användas för att betala försäkringskostnaderna. Ett annat alternativ som BRA överväger är att bilda en branschfond och att fondens medel sedan ställs till Kammarkollegiets förfogande säkerhet för medlemsföretagens ekonomiska

som åtaganden gentemot resenärerna.

FRA: Medlemmarna i FRA anordnar paketresearrangemang och ställer följaktligen arrangörssäkerheter enligt resegarantilagen. Det förekommer emellertid också att resebyråer och vissa stora flygbolag, t.ex. SAS, arrangerar paketresor. Dessa ställer dock normalt inte säkerhet som arrangörer, vilket är konkurrenssnedvridande. Begreppet paketresa är luddigt. Detta är något ställer till problem vid

som tillämpningen av bestämmelserna i resegarantilagen. Kammarkollegiets kontrollverksamhet är obefintlig. Många medlemsföretagen att

av anser kostnaderna för ställande säkerhet är alltför höga. En hel del

80 Den nuvarande resegarantiordningen

medlemsföretag har därför försökt nedbringa kostnaderna att genom teckna resegarantiförsäkringar i utländska försäkringsbolag. Det mest rättvisa vore dock om det skapades ett system med fond, där det en enskilda reseföretaget betalar ett visst belopp till fonden för varje såld paketresa. FörT ur: Många av medlemsföretagen är väldigt små med mycket en låg årlig omsättning för paketresearrangemang lO 000 20 000 kr. - Det innebär därför oerhört stor påfrestning för dessa företag en att ställa en säkerhet om minst 200 000 kr. En minimigräns den nivån har med andra ord en klart etableringshindrande effekt. För att minska den ekonomiska påfrestningen för de små företagen har FörTur tillskapat en kollektiv resegaranti, består schablonmässom av gemensamma, sigt beräknade säkerheter. De säkerhetema fungerar gemensamma det viset att FörTur för medlemmarnas räkning ställer säkerhet i form av en betalningsutfästelse, har bestämts till ett lägre belopp än vad som som sammanlagt skulle ha krävts för de enskilda företagen vidare i

avsnitt 3.4.2. Säkerheten består försäkring FörTur har teckav en som nat i ett danskt försäkringsbolag. Enligt organisationen är det nödvändigt att det tillskapas ett resegarantisystem utan någon minirninivå. Ett annat alternativ är ett system innebär företag enbart som att som arrangerar resor inom landet ställer lägre säkerhet än företag som arrangerar resor till andra länder. PRF: Att arrangera paketresor utgör mycket liten del meden av lemsföretagens verksamhet. Skyldigheten att ställa resegaranti innebär därför inte något större problem för medlemsföretagen. Flera medav lemmama ställer säkerhet i än EU-land och PRF ifrågasätter mer ett om det inte tillräckligt ett företag ställer säkerhet i endast land vore om ett inom EU. Den nuvarande ordningen bör inte ersättas med någon form av fondlösning. SRF: Gränsdragningen mellan arrangör och återförsäljare ställer till stora problem vid tillämpningen resegarantilagen. Frågan är hur av man skall se på tjänster, t.ex. busstransfer, återförsäljare lägger en som en till vid försäljningen paketresa. Det är överhuvudtaget av en stora problem med tolkningen begreppen "paketresa", "arrangör" och av återförsäljare. Vidare borde det inte krävas säkerhet för paketresearrangemang som säljs till juridiska Fondlösningar är inte personer. bra. YF U: Den typ verksamhet organisationen bedriver innehålav som ler enligt EG-domstolen dom den 11 februari av 1999 i mål C-237/97 AFS Intercultural Programs Finland REG I-825 inte de kompory, s. nenter som krävs för att det skall fråga paketresa vidare vara om en se i avsnitt 3.4.1. Av EG-domstolens dom följer alltså YFU:s ideella att utbytesverksamhet för skolungdom inte är betrakta paketreseatt som

SOU 1999: 140 Den nuvarande resegarantiordningen 81

verksamhet och att den därför inte skall vara garantipliktig. Organisationer som sysslar med samhällsnyttigt arbete, t.ex. ideell verksamhet, bör även fortsättningsvis undantas från kravet resegaranti. Om ideell utbytesverksamhet av nu aktuellt slag också enligt en eventuell ny lagstiftning området skall omfattas av garantikravet, bör det i vart fall införas någon form fondlösning. Detta är nämligen det bästa altema-

av tivet för ideella organisationer och mindre företag.

3.6.4¶Reseföretagen i enkätundersökningen

Från reseföretagens håll har framförts bl.a. följande. Kostnaderna för att ställa säkerhet är alltför höga. När garantiutfärdama ställer krav säkerhet i form spärrade medel medför detta ofta likviditetsproblem för reseföretagen. Kammarkollegiets kontrollverksamhet är ineffektiv. Det förekommer nämligen att företag som bedriver garantipliktig verksamhet inte ställer säkerhet. Begreppet paketresa är oklart.

Vidare har det från flera mindre reseföretag, bl.a. med motiveringen att det nuvarande systemet är krångligt, föreslagits att det tillskapas

en resegarantiordning med någon form av fondlösning. Ett de mindre

av företagen har dessutom framfört att researrangörer med omsättning

en understigande en miljon kr och för flygtransportema anlitar

som en annan arrangör som har ställt resegaranti borde undantas från skyldigheten att ställa garanti. Detta borde enligt företag också gälla de

samma situationer där researrangören använder sig reguljärflyg för transpor-

av ten. Det har också från ett företag framförts kritik mot att det inte

par finns något försäkringsbolag på den svenska försäkringsmarknaden som är berett att försäkra den här typen av risker. Några företag har efterlyst en möjlighet att ställa säkerhet att deponera medel hos

genom Kammarkollegiet. Från ett företag har uttryckts åsikten att det borde införas lagstiftning reglerar vilken form säkerhet garanti-

som av som utfärdama får begära reseföretagen. Dessutom har den uppfatt-

av ningen framförts att universitet, högskolor och andra skolor bör informeras om att resor som de ordnar i egen regi kan att betrakta

vara som paketresor och att det i sådana fall därmed föreligger skyldighet att

en ställa resegaranti.

SOU 1999: 140 Internationell utblick 83

4¶Internationell utblick

l Inledning

i Enligt sina direktiv skall utredningen undersöka hur den svenska l lagstiftningen på området förhåller sig till lagstiftningen

i övriga medlemsstater inom EU och vid behov ta kontakt med dessa. I detta kapitel beskrivs därför kortfattat hur skyddet för resenärerna är anordnat i l olika europeiska länder. Redovisningen syftar inte till att i detalj i beskriva förhållandena i land. I stället är avsikten över-

resp. att ge en siktlig bild av utländsk rätt, dock med betoning nordiska förhållanden samt förhållandena i Storbritannien och i Tyskland. I kapitlet redogörs vidare kortfattat för synpunkter och erfarenheter

från vissa av de intressenter som är berörda resegarantiordningama i Storbritan-

av nien och i Tyskland.

4.2¶Danmark

I dansk rätt finns sedan år 1979 resegarantiordning med fondlös-

en en ning. Den nuvarande regleringen, Lov rejsegarantzybnd Lov

om en nr. 315 af 14. maj 1997, tillkom år 1997 för att säkra korrekt imple-

en mentering av artikel 7 i EG:s paketresedirektiv. I lagen föreskrivs att fonden, som är privat selvejende institution, under vissa förutsätt-

en ningar skall ge bistånd när kund kunde har ingått avtal

en om ett researrangemang rejsearrangement" med arrangör är

en som registrerad hos fonden. Detsamma gäller när ett sådant avtal har träffats med en hos fonden registrerad förmedlare utomlands anordnad

av en resa. Med begreppet rejsearrangement i huvudsak paketresor

avses enligt definitionen i den danska paketreselagen Lov pakkerejser,

om Lov nr. 472 af 30. juni 1993, i allt väsentligt stämmer överens

som med definitionen i paketresedirektivet. Begreppet omfattar emellertid även vissa arrangemang som inte faller in under definitionen

av en paketresa. Det rör sig då bl.a. omfattar

om arrangemang som transport och inkvartering men där de enskilda tjänsterna arrangör eller

av en en förmedlare varken har utbjudits eller sålts förhand

gemensamt som ett "paket". I lagförarbetena Folketingstidende 1996/97 2727

84 Internationell utblick SOU 19991 140

nämns bl.a. det exemplet att en kund begär att få bo ett visst hotell, som inte ingår bland de hotell som en researrangör utbjuder. Om researrangören i ett sådant fall tillmötesgår kundens begäran och för kundens räkning träffar ett avtal inkvartering med det begärda

om hotellet och samtidigt säljer transporttjänsten till det aktuella resmålet, rör det sig om ett researrangemang som omfattas av lagen. Också vissa kortvariga transporttjänster som kombineras med andra s.k. turistmässiga tjänster faller trots att researrangemanget kortare tid än

- varar 24 timmar och därför inte kan räknas paketresa under

som en lagens tillämpningsområde. I dessa fall krävs det dock att det totala priset för arrangemanget överstiger l 000 danska kr. Det påpekas i för-

1 arbetena till lagen a. s. att regleringen inte enbart omfattar turistmäs-

siga researrangemang, utan att också affärsresor uppfyller kraven

som l för ett rejsearrangement omfattas lagstiftningen. i

Med arrangör avses i lagen den som annat än tillfälligtvis antingen

direkt eller genom en förmedlare i eget utbjuder eller säljer

- namn researrangemang till kunder. Vidare anses den som i arrangörens

namn utbjuder eller säljer förmedlare i lagens

ett researrangemang vara en mening. I lagen definieras den förvärvar ett

som researrangemang som en kund. Såväl fysiska som juridiska kan kunder. Om

personer vara en kund överlåter ett den har förvärvat

researrangemang, anses som arrangemanget vara kund. Den som i sin yrkesmässiga verksamhet förvärvar en resa med avsikt att sälja den vidare dock inte kund

anses vara i lagens mening.

I lagen föreskrivs vidare att arrangörer och förmedlare utomlands

av anordnade resor är skyldiga att registrerade hos fonden. Dessa får

vara endast bjuda ut eller sälja de är registrerade. Att

researrangemang om bryta mot regeln registrering är straffbart. För arrangör eller

om att en en förmedlare skall få registreras hos fonden krävs de ställer

att en individuell garanti säkerhet för sina förpliktelser. Säkerheten kan

som bestå betalningsutfästelse utfärdad bank eller försäk-

av en av en ett ringsbolag eller ett deponerat belopp. Den individuella garantin skall beräknas grundval arrangörens eller förmedlarens omsättning.

av Med omsättning avses i lagen de fyra senaste kvartalens fakturerade omsättning avseende sålda Minimibeloppet för

researrangemang. registrering är 300 000 danska kr. Detta belopp gäller till

upp en omsättning om 15 miljoner danska kr. Om omsättningen uppgår till mellan 15 och 50 miljoner danska kr, skall garantin uppgå till 1 miljon danska kr. I de fall omsättningen uppgår till mellan 50 och 100 miljoner danska kr, skall garantibeloppet uppgå till 1,5 miljoner danska kr. För en omsättning mellan 100 och 250 miljoner danska kr skall det

om ställas en garanti 2 miljoner danska kr. Om omsättningen överstiger

om 250 miljoner danska kr, skall garantin uppgå till 2,5 miljoner danska kr.

SOU 1999: 140 Internationell utblick 85

Eftersom charterresor med flyg anses innebära en större risk för fonden än andra typer av researrangemang, tillämpas förhöjd garanti-

en skala för den typen av resor. För att denna skall tillämpas krävs dock att omsättningen rörande dessa skall utgöra minst 50 procent

av arrangörens eller förmedlarens totala omsättning. I sådana fall skall garantin, om omsättningen ligger i intervallet 10 till 25 miljoner danska kr, uppgå till 1 miljon danska kr och, omsättningen ligger i intervallet

om 25 till 50 miljoner danska kr, till 1,5 miljoner danska kr. Om omsättningen uppgår till mellan 50 och 100 miljoner danska kr, skall garantibeloppet uppgå till 2,5 miljoner danska kr. För omsättning mel-

en om lan 100 och 150 miljoner danska kr skall det ställas garanti

en om 5 miljoner danska kr. I de fall omsättningen uppgår till mellan 150 och 200 miljoner danska kr, skall garantin uppgå till 7,5 miljoner danska kr. Vid en omsättning mellan 200 och 300 miljoner danska kr skall

om garantin uppgå till 10 miljoner danska kr. Om omsättningen uppgår till mellan 300 och 500 miljoner danska kr, skall det ställas garanti

en om 15 miljoner danska kr. I de fall omsättningen överstiger 500 inte

men 700 miljoner danska kr skall garantibeloppet 25 miljoner danska

vara kr. För en omsättning över 700 miljoner danska kr skall den ställda garantin uppgå till 30 miljoner danska kr.

Därutöver skall de registrerade arrangörerna och förmedlarna bidra till fonden att till den betala in belopp fem danska kr

genom ett om per deltagare i ett Avgiften är alltså helt oberoende

researrangemang. av resmål och längd. Fonden kan under vissa förutsättningar

resans p bestämma att ett garanti- eller bidragsbelopp skall nedsättas eller bortfalla helt. Om arrangör eller förmedlare har underlåtit i tid l en en att rätt betala in ett fastställt belopp, kan fonden bestämma att arrangören eller förmedlaren skall ställa förhöjd garanti. Som har fonden

en mest uppgått till 100 miljoner danska kr. För närvarande innehåller fonden omkring 50 miljoner danska kr.

Fonden leds styrelse med fem ledamöter närings-

av en som utses av ministern. Kostnaderna för fondens administration täcks fondmedel.

av Fonden har rätt att kräva in de upplysningar den sig behöva

som anser för att undersöka lagen efterföljs eller för i visst fall under-

om att ett söka om det föreligger risk för att fonden drabbas ekonomisk

av en skada. Det är straffbart att inte följa ett föreläggande lämna

om att upplysningar. 1 I de fall ett researrangemang ställs på grund ekonomiska svå-

av l righeter hos arrangören kan kundernas förskottsbetalningar

ersättas ur fonden. Dessutom kan kund, påbörjat

en om ett researrangemang

avbryts grund arrangörens ekonomiska förhållanden, kräva

av ekonomisk ersättning från fonden för den del

av betalningen som mot-

svarar värdet av de tjänster kunden inte har kunnat utnyttja

som genom

86 Internationell utblick

att arrangemanget inte har fullföljts. Vidare skall fonden, i de fall arrangörens ekonomiska svårigheter medför att hemtransport från ett resmål inte kan genomföras, ombesörja hemtransport de resenärer

av som har blivit strandsatta. I en sådan situation skall fonden vid behov också antingen ordna övernattning och andra väsentliga förnödenheter

resenärerna eller i efterhand ge dem en rimlig ersättning för sina kostnader för sådana tjänster och varor. Dessutom har fonden stora möjligheter att skönsmässigt ersätta resenären för förluster som har orsakats av arrangörens ekonomiska svårigheter, t.ex. kan enligt förarbetena i vissa fall ersättning utgå för ännu inte utnyttjade presentkort s. 2730. Ett annat exempel är att ersättning kan ges för vissa kostnader som har uppstått till följd av att ett researrangemang har avbeställts a.s.. En reseförmedlare som efter en researrangörs konkurs ser till att ett researrangemang kan fullföljas kan också ersättas fonden. Fonden

ur kan även medverka till att ett arrangemang genomförs. Detta har vid några tillfällen skett i situationer där en arrangör har gjort stora förskottsbetalningar till flygbolag och hotell. Den typen åtaganden har

av fonden dock endast gjort i fall då det har ansetts ekonomiskt fördelaktigt för fonden att se till att ett researrangemang fullföljs.

Alla resenärer som har köpt en paketresa ett danskt reseföretag

av får även om researrangören inte är registrerad ersättning fonden.

- - ur Enligt lagen skall kundens ersättningskrav framställas till fonden

inom rimlig tid, dock längst ett år efter det att resan har avslutats eller det har blivit uppenbart att inte kommer att genomföras.

resan

När fonden har lämnat ekonomisk ersättning till kund tar den

en över kundens krav mot researrangören eller, under vissa förutsättningar, reseförmedlaren. Fonden kan vidare regressvis kräva ersättning för sina utlägg avseende hemtransport och annat bistånd från den arrangör eller den förmedlare som inte har uppfyllt sina förpliktelser gentemot resenären. I de fall kunden har ersättningskrav mot tredje man får man med hjälp allmänna obligationsrättsliga regler avgöra

av om fonden skall få träda i kundens ställe. Om utländsk

en researrangör grund av ekonomiska svårigheter inte kan uppfylla sina åtaganden, kan fonden i stället kräva ersättning för sina utlägg den garanti

ur som har lämnats av den förmedlare har medverkat vid försälj-

som ningen av researrangemanget.

I första hand skall fondens krav täckas den individuella garantin.

av Om den är otillräcklig, täcks den återstående delen fondmedel.

Skyldigheten att vara registrerad hos fonden gäller endast arrangörer och förmedlare för utländska arrangörer är etablerade i Danmark.

som Utländska arrangörer, som från utlandet marknadsför

researrangemang i Danmark, måste dock kunna visa att de har ställt tillräcklig garanti. Fonden ger i normalfallet inte bistånd i de fall är

ett researrangemang

SOU 1999: 140 Internationell utblick 87

marknadsfört och sålt utomlands. Syftet med detta är att förhindra att utländska arrangörer skall kunna utnyttja den danska garantiordningen avseende researrangemang som har sålts utomlands. Arrangemang som arrangörer och förmedlare som är registrerade hos fonden har sålt utomlands täcks dock av fonden. I dessa fall krävs emellertid att researrangemanget har innefattat en gränsöverskridande transporttjänst och att resan har utgått från Danmark. Ett researrangemang anses sålt och marknadsfört utomlands bl.a. i de fall en arrangör eller en förmedlare har mottagit kundens beställning utomlands.

För att uppfylla artikel 7 i paketresedirektivet föreskrivs att arrangörer och förmedlare, som utbjuder paketresearrangemang som av någon anledning inte täcks fonden, också är skyldiga att ställa tillräcklig

av garanti för återbetalning erlagda belopp och hemtransport kun-

av av den. Detsamma gäller arrangörer och förmedlare som från utlandet marknadsför sådana researrangemang i Danmark.

4.3¶Finland

I finländsk rätt regleras frågor säkerhet enligt artikel 7 i paketrese-

om direktivet i lagen om paketreserörelser 1080/94. Paketreserörelse får enligt lagen bedrivas sådana rättssubjekt är registrerade

av som som idkare av paketreserörelse. Med bedrivande paketreserörelse

av avses anordnande, utbjudande eller förmedling paketresor enligt lagen

av om paketresor 1079/94. Definitionen begreppet paketresa i dessa lagar

av överensstämmer med paketresedirektivets definition begreppet

av resepaket. Utländska företag får inte marknadsföra i Finland utan att

resor vara anslutna till det finländska resegarantisystemet.

För registrering krävs dels att man har rätt att bedriva näring i Finland, dels att man har ställt erforderlig säkerhet. En researrangör skall ställa säkerhet hos Konsumentverket för den händelse att han blir insolvent. Säkerheten skall trygga returtransport och inkvartering resenä-

av rerna på resmålet fram till returtransporten,

om returtransporten resp. inkvarteringen har ingått i avtalet. Vidare skall säkerheten omfatta ersättning till konsumenten för förskottsavgiften då inhiberas och

resan också för den del av priset som motsvarar den avbrutna delen

av resan då resan avbryts. Skyldighet att ställa säkerhet har också förmedlare

en som agerar för en sådan utländsk researrangörs räkning inte själv

som har ställt säkerhet enligt lagen. Förmedlaren skall då ställa säkerhet i händelse av både och huvudmannens insolvens.

egen

Med researrangör idkare paketreserörelse planerar

avses en av som och genomför paketresor och bjuder ut dem antingen själv eller

som genom förmedling av annan näringsidkare. Den som förmedlar

resor

88 Internationell utblick SOU 1999: 140

för arrangörens räkning betraktas därvid som reseförmedlare i lagens mening. Med researrangörer jämställs sådana näringsidkare som för egen räkning bjuder ut paketresor som arrangeras av någon annan, t.ex. den köper och återförsäljer paketresor som arrangeras av någon

som

arrangör. Som researrangör skall också anses en näringsidkare annan

bjuder ut biljetter som berättigar till transport med annat än regulsom järt flyg, dvs. charterflyg.

Som resenär skall den betraktas som har ingått ett avtal om en paketresa med en idkare av paketreserörelse eller som har rätt att delta i

med stöd av ett avtal som någon annan person eller en sammanresan slutning har ingått med en sådan näringsidkare.

Konsumentverket kan fatta beslut om befrielse från skyldigheten att ställa säkerhet, om det med beaktande av rörelsens art och omfång inte kan anses nödvändigt med säkerhet. I förordningen om paketreserörelser 366/95 finns närmare föreskrifter härom. Verket kan medge befrielse från skyldigheten att ställa säkerhet om förskottsavgifter inte uppbärs eller om avgiften som uppbärs före resan är ringa. Vidare kan sådan befrielse medges om transport inte ingår i paketresan och det inte föreligger någon risk för att resan avbryts i en situation där idkaren av paketreserörelse blir insolvent.

Säkerheten skall enligt lagen om paketreserörelser godkännas av Konsumentverket. Som säkerhet kan verket godkänna en borgen, annan säkerhetsförbindelse eller försäkring. I lagens förarbeten sägs att en annan säkerhetsförbindelse" kan vara exempelvis ett säkerhetsarrangemang som erbjuds via en fond eller en stiftelse som upprätthålls av dem som bedriver paketreserörelse. Vidare anförs att lagen öppnar för möjligheten att godkänna även andra säkerhetsarrangemang som erbjuds av branschorganisationer Regeringens proposition 32/1994. I praktiken godkänner inte Konsumentverket försäkringar som säkerhet. Orsaken är att försäkringsbolag innan utbetalning äger rum har rätt att undersöka skador under upp till sex dagar.

I den nyssnämnda förordningen föreskrivs vidare att borgen eller försäkring som ett kreditinstitut eller en försäkringsanstalt har beviljat kan godkännas under två förutsättningar. För det första skall säkerheten upphöra att gälla tidigast tre månader från den tidpunkt då den har

som ställt säkerheten har underrättat Konsumentverket detta. För det

om andra skall tiden för framförande av krav vara minst tre månader räknat från det då säkerhetens giltighetstid har löpt ut. Vidare kan säker-

som het godtas något annat dokument med motsvarande säkerhet och verkställbarhet. Den som ställer säkerhet skall ha hemort inom EES-området.

Säkerheten måste uppgå till sådan storlek, att den kan bedömas räcka till för att trygga de prestationer lagen föreskriver att säker-

som

Internationell utblick 89

heten skall omfatta. Frågan säkerhetens storlek skall bedömas indiom viduellt för varje paketreserörelse. Konsumentverkets bedömning basesig i detta avseende på de upplysningar som näringsidkaren lämnar rar till verket. Berörda näringsidkare är skyldiga att till verket anmäla ändringar i verksamheten som påverkar säkerheten. Vidare krävs att säkerheten kan tas i anspråk Konsumentverket för fullgörelse av av betalningsförpliktelser så snart den bedriver paketreserörelsen har som försatts i konkurs eller Konsumentverket annars har konstaterat att denne är insolvent. Konsumentverket har i sina beräkningsgrunder för paketreserörelsäkerheter angett att säkerheten för förskottsavgifter som huvudsernas regel beräknas som ett årsmedelvärde av de sex månader som haft mest förskott. Av motivuttalanden a. prop. framgår att det vid säsongsfluktuationer skall möjligt för den som bedriver paketreserörelse att vara ställa både grundsäkerhet och en tilläggssäkerhet för högsäsongen. en Enligt Konsumentverkets beräkningsgrunder skall varje sådan säsong minst tre månader lång. Säkerheten för avbrott och inkvartering vara beräknas grundval av vissa procentsatser av bruttoförsäljningen för den månad under året eller säsongen då försäljningsintäkterna är som störst. När paketresa inkluderar transport med charterflyg eller en reguljärt flyg skall säkerheten också omfatta returtransport, såvida inte en s.k. IATA-biljett används som flygbiljett. Säkerheten beräknas basis det månatliga antalet resenärer samt paketresans längd. av Säkerheten påverkas dessutom av flygresans längd, och den bestäms efter den månad då den beräknade säkerheten för returtransporten är som högst. Om säkerheten ställs per säsong, bestäms returtransportsäkerheten efter månaden med högst beräknad säkerhet under varje säsong. För paketresor vars längd är högst 14 dygn beräknas säkerheten grundval av dels en viss procentsats av månadens resenärsantal, dels ett schablonmässigt belopp som varierar beroende flygresans längd. För längre paketresor baseras beräkningen av säkerheten dels antalet resdagar, dels ett schablonmässigt belopp som varierar beroende flygresans längd. Det sammanräknade beloppet av förskottsavgiftssäkerhet, avbrottsoch inkvarteringssäkerhet samt returtransportsäkerhet utgör den säkerhet som skall ställas hos Konsumentverket. På begäran av en researrangör kan säkerheten för returtransporten ställas som en separat säkerhet, vilken bara kan disponeras för returtransporten eller som en gemensam säkerhet för flera researrangörer. Konsumentverket beslutar om ianspråktagande av säkerhet. Verket bestämmer också den dag före vilken resenären skall yrka ersättning ur säkerheten. Fordringarna betalas ur säkerheten efter det utsatta datumet. Om den ställda säkerheten inte räcker till för att trygga samtliga

90 Internationell utblick SOU 19993140

ersättningsgilla kostnader enligt lagen, skall säkerheten i första hand användas till att betala kostnaderna för resenärernas returtransport och inkvartering på resmålet. Först när dessa poster är täckta kan säker-

heten tas i anspråk för att betala övriga ersättningsgilla kostnader. Konsumentverket sköter också praktiska arrangemang kring hemtagning av resenärer. Konsumentverket är den myndighet bär huvudansvaret för tillsom syn enligt lagen. Länsstyrelserna och polisen är lokala tillsynsmyndig-

heter som skall handla enligt verkets anvisningar. Myndigheterna skall ges tillgång till alla de handlingar, uppgifter och övriga upplysningar

som behövs för tillsynen. Konsumentverket kan vid äventyr vite av förelägga en näringsidkare att upphöra med viss verksamhet eller att vidta en viss åtgärd. Verkets beslut kan överklagas hos högsta förvaltningsdomstolen. Ett beslut gäller föreläggande vite får dock som av inte överklagas, om inte ändring söks i själva saken. I fall då vite inte

har förelagts kan näringsidkare förfarit uppsåtligen eller som grovt vårdslöst ådömas straffrättslig påföljd i form böter eller av - vid grovt brott fängelse i högst månader. - sex

4.4¶Island

I isländsk rätt finns sedan år 1998 bestämmelser resegaranti i lagen om 11711994 organisation turistväseizdet lög skipulagferdaom av um mála. Enligt lagen har kommunikationsdepartementet den centrala tillsynen över turistväsendet. Lagen föreskriver obligatorisk skyldighet en att ställa ekonomisk säkerhet för försäljning in- och utrikes paketav resor samt charterflyg till utlandet. Endast sådan resebyrå har en som fått drifttillstånd från departementet har rätt att sälja paket resor. Regler om paketresor lög 80/1994 alferdir finns liksom i nr um Sverige i särskild lag inte innehåller bestämmelser en som om resegaranti.

För att kunna få ett tillstånd att driva resebyrå ställs vissa krav en den sökande. Denne måste folkbokförd i Island sedan minst år vara ett och i princip isländsk medborgare. Den medborgare vara som är i ett EU/EES-land behöver dock inte uppfylla det gällande kravet på annars isländskt medborgarskap. Sökanden skall vidare myndig får vara och inte vara på obestånd.

En juridisk person kan också få ett tillstånd till resebyråverksamhet under förutsättning att företrädaren för bolaget är myndig och solvent. En utländsk resebyrå önskar öppna kontor i Island som ett måste också söka tillstånd härför och ställa säkerhet en resegaranti för sin verksamhet. Bland de anställda i sådant företag skall det ett alltid fin-

140 Internationell utblick 91 SOU 1999:

eller flera har gedigen erfarenhet av att arbeta nas en personer som en inom resebyråbranschen. Ytterligare krav som skall uppfyllas för att ett utländskt bolag eller ett isländskt bolag delvis ägs av utländska som intressen skall få tillstånd i lagen utlänningars investering ett anges om i näringsverksamheter. Om sökanden har haft tillstånd att driva resebyrå de fem senaste en åren och denna har gått i konkurs eller om driften annars har stoppats och säkerheten därför har behövt utnyttjas, skall ansökan om tillom stånd avslås. . Ett tillstånd till att driva resebyrå förfaller om tillståndsinnehavaren går i konkurs eller blir omyndigförklarad, säkerheten faller bort om eller den inte uppfyller reglerna samt om tillståndsinnehavaren uppom hör att ha hemvist i Island. Innan tillstånd för att driva resebyrå skall företaget visa ett ges en det finns tillräcklig ekonomisk säkerhet för att transportera hem att en resenären kunden från utlandet i händelse av att företaget råkar i trångmål. Med kund den köper paketresa eller charterflyg avses som en resebyrå. hos en Om resenär önskar åka hem genast efter att det har blivit klart att en resebyrån har råkat i svårigheter och inte kan fullgöra sina åtaganden på vanligt sätt, skall värdet det återstår av resan betalas tillbaka av som ur säkerheten. Resebyrån är också förpliktad att till att resenärer kan slutföra en se påbörjad paketresa i överensstämmelse med den ursprungliga planen. Det gäller såväl in- som utrikes anordnade paketresor. Säkerheten skall också garantera återbetalning av det som kunden helt eller delvis har betalt i förväg för en paketresa som inte ännu har hunnit påbörjas resebyrån drabbas driftstömingar eller går i konom av kurs. Det åligger sedvanligt sätt kunden att styrka att betalning har gjorts. Reglerna innebär att allt det kunden har betalat i överensstämsom melse med villkoren för beställd paketresa skall täckas av säkeren heten så att han skall kunna slutföra Det kan gälla sådant som resan. flygbiljetter, hotellkostnader övernattning, hyrbil och andra delar som direkt rör den ursprungliga paketresan. Det kan också röra sig om olika typer kulturella begivenheter t.ex. köp av teaterbiljetter eller av som biljetter till konserter. Det föreligger ingen skyldighet att garantin ersätta sådant som ur kunden kan ha köpt extra och som inte ingår i den förhand planerade och beställda paketresan. Om en paketresa inte har kunnat slutföras grund av resebyråns driftstopp och departementet har fått arrangera resenäremas hemresa, täcks endast den återstående delen av resan av garantin.

92 Internationell utblick SOU 19993140 i

Den som har kunnat slutföra paketresa i enlighet med det en ursprungliga avtalet genom att säkerheten har tagits i anspråk kan givetvis inte ställa några ytterligare krav arrangören. Om kunden endast köpt charterflyg och inte några ytterligare tjänster som hotell m.m., är hemresan också täckt säkerheten. av Kunden har endast rätt till ersättning för direkt ekonomisk förlust förmögenhetsskada, inte för skador ideell psykiskt obemen av art hag, extra besvär och liknande. Om resebyråns verksamhet ställs in, skall kunderna skriftlig göra en framställan betalning för sina fordringar 60 dagar efter det om senast att resebyråns obestånd har offentliggjorts. Fordringama skall styrkas på sedvanligt sätt genom företeende biljetter och kvitton o.d. Deparav tementet avgör om den framlagda dokumentationen är tillräcklig som bevis. Det är departementet avgör betalning skall utgå som om ur säkerheten. Resebyrån får lämna säkerheten i kontanta medel till departementet eller i departementets till godkänd bank eller finansinstitut. namn en ett Säkerheten kan också bestå bankgaranti eller försäkring från av en en

ett försäkringsbolag.

Resebyrån skall ställa säkerhet det högsta en som motsvarar av tre alternativ, som beräknas den del verksamheten lagenligt av som måste täckt säkerhet. Enligt det första beräkningssättet vara av skall säkerheten beräknas till ett belopp 70 som motsvarar procent av omsättningen för de två varandra följande bästa försäljningsmånaderna. Den andra beräkningsmetoden innebär 40 att man tar procent av omsättningen av de fyra varandra följande bästa försäljningsmånaderna. Enligt det tredje alternativet skall säkerheten beräknas till ett belopp som motsvarar 20 procent omsättningen för helt år. av ett Säkerheten får dock aldrig lägre än miljon isländska kronor. vara en Departementet har rätt att kräva högre säkerhet det sig en om rör om en särskilt riskfylld verksamhet eller det är klart om annars att säkerheten inte kommer att räcka företaget går i konkurs eller verksamheten om stannar. För att kunna uppskatta säkerhetens storlek hos sökande en som för första gången söker ett tillstånd driva resebyrå skall denne att en lämna in en utförlig plan verksamheten och ekonomin för innevarande om och nästa år. Departementet skall värdera planens

förutsättningar och har

därför rätt att begära att få del avtal och andra dokument ta av som det anser nödvändiga för att uppskatta planen och kan därvid hjälp ta av auktoriserade revisorer. . Departementet granskar regelbundet företagets ekonomiska situation med ledning information företaget årligen måste av som lämna. Med denna information som underlag och efter att ha inhämtat yttrande

SOU 1999: 140 Internationell utblick 93

från auktoriserad revisor avgör departementet om säkerhetens en belopp skall ändras. Om departementet inte har fått reviderad årsräkning senast den en 30 april, har departementet rätt att återkalla tillståndet att driva en resebyrå. Om tillståndsinnehavare inte har höjt säkerhetsbeloppet i en enlighet med departementets beslut senast en månad efter att han fått del av beslutet förfaller tillståndet. Säkerheten gäller lika länge tillståndet till att driva resebyrån. som Om säkerheten bedöms vara otillräcklig under tillståndsperioden, skall tillståndet återkallas till dess tillståndsinnehavaren har fullgjort sin skyldighet i fråga om garantins storlek. Ingen får återkalla säkerheten eller minska den utan departementets tillstånd. Tillstånd att driva resebyrå faller bort om det blir nödvänen digt att använda säkerheten grund av resebyråns driftstopp eller konkurs. Om något återstår säkerheten sedan alla fordringar blivit av betalda, skall överskottet återställas.

4.5¶Norge

I lov 25. august 1995 57 pakkereiser pakkereiseloven regleav nr. om frågor säkerhet enligt artikel 7 i paketresedirektivet genom ras om bestämmelser om resegaranti reisegaranti. I norsk rätt har man, liksom i Danmark, valt en fondlösning se avsnitt 4.2.. Den norska resegarantiordningen administreras av en fond Reisegarantifondet, som är organiserad som en stiftelse. Fonden kan besluta om sådana pålagor som är nödvändiga för att trygga efterlevnaden av bestämmelserna om resegaranti. Exempelvis kan fonden besluta om skyldighet att ställa resegaranti liksom om garantins storlek. Fondens beslut i sådana frågor överklagas till Naerings- og energidepartementet. Den som är arrangör enligt lagen är skyldig att ställa resegaranti. Arrangören skall förfrågan från fonden kunna visa att tillräcklig säkerhet är ställd. Vidare skall resegaranti ställas också av den som i lagens mening är återförsäljare formidler av paketresa pakkereise för utländsk arrangörs räkning, såvida det inte visas att den utländska arrangören har ställt sådan säkerhet. Arrangör i lagens mening är den som organiserar paketresor, och som utbjuder och säljer sådana resor antingen själv eller återgenom en försäljare. Med återförsäljare i lagen den utbjuder eller sälavses som jer paketresor som är organiserade av en arrangör. Enligt lagen föreligger en paketresa när det är fråga om ett förhand organiserat arrangemang som säljs eller marknadsförs till ett samlat pris, och som varar

94 Internationell utblick

längre än 24 timmar eller inkluderar övernattning. Vidare förut-

som sätts att arrangemanget innefattar transport och inkvartering inte

som uteslutande är att anse som led i en transporttjänst. Saknas något av de två sistnämnda inslagen krävs att arrangemanget omfattar någon annan turisttjänst som inte är direkt knuten till transport eller inkvartering, och som utgör en väsentlig del arrangemanget.

Resegaranti skall ställas både i form av individuell och kollektiv garanti. Närmare bestämmelser beräkningen individuell och kol-

om av lektiv garanti finns i forskrift 10. mai 1996 422 reisegarantzfor-

nr. skriften, som utfärdats Naárings- energidepartementet.

av og

Den individuella garantin består i att en bank eller ett försäkringsbolag i förhållande till fonden utfäster sig att vid anfordran betala ett belopp som täcker den garantipliktiga omsättningen vid varje tidpunkt.

Företag som anordnar, utbjuder eller försäljer paketresor uteslutande till resmål inom Norge skall ställa garanti för ett belopp

om 50 000 norska kronor. För företag som anordnar, utbjuder eller försäljer paketresor till utlandet skall den garantipliktiga omsättningen beräknas grundval av den genomsnittliga budgeterade omsättningen för de tre sammanhängande kalendermånader där den andra månaden har högst budgeterad omsättning för kommande år. Ifall budgeten för de tre månaderna visar sig lägre än den redovisade omsättningen för

vara motsvarande tre högsäsongsmånader under det senaste året, läggs detta redovisningstal till grund för beräkningen den garantipliktiga

av omsättningen, såvida inte fondens styrelse finner att den budgeterade omsättningen i stället bör läggas till grund för denna beräkning. Den individuella garantin skall beräknas till 250 000 norska kronor ifall den sålunda beräknade garantipliktiga omsättningen understiger detta belopp. Därefter skall den individuella garantin beräknas till

100 procent av en garantipliktig omsättning mellan 250 000 och 2 000 000

norska kronor, 75 procent garantipliktig omsättning mellan

av en 2 000 000 och 5 000 000 norska kronor och 50 procent garanti-

av en plikti g omsättning mellan 5 000 000 och 20 000 000 norska kronor. För den del av den garantipliktiga omsättningen överstiger

som 20 000 000 norska kronor skall det ställas individuell garanti är

en som lika stor som det överskjutande beloppet. Om endast mindre del

en av den garantipliktiga omsättningen paketresor till mål utanför

avser Norge kan fondstyrelsen medge att den individuella garantin fastställs på samma sätt som vid reseverksamhet enbart mål inom Nor-

som avser ges gränser. Styrelsen kan också besluta att den garantipliktiga omsättningen skall fastställas grundval fördelning omsättningen

av en av mellan resmål i och utanför Norge.

I lagmotiven anförs att lagen inte ställer några hinder

upp mot att låta utländska banker och försäkringsbolag ställa individuell garanti.

SOU 1999: 140 Internationell utblick 95

Lagen hindrar inte heller flera arrangörer gemensamt erhåller att garanti via garantiutfärdare så länge kunden tillräcklig en som ges säkerhet. Detta gäller även i fråga garantiutfärdare utanför EESom området Ot.prp. 71 for 1994-95 18. Fonden kan godta att det nr. s. ställs betryggande säkerhet, exempelvis i form av medel ett annan spärrat bankkonto. Den kollektiva garantin består penningbelopp som inbetalas till av fonden. Avsikten är att medlen i den kollektiva garantin skall kunna tas i anspråk för reglera krav ersättning inte täcks av indiviatt som duella garantier. Företag anordnar, utbjuder eller försäljer paketresor uteslusom tande till resmål inom Norge skall därvid till fonden inbetala ett belopp två procent den individuella garantin. De företag som som motsvarar av anordnar, utbjuder eller försäljer paketresor till utlandet skall förutom två procent den garantipliktiga omsättningen betala 1 procent av av garantipliktig omsättning mellan 250 000 och 1 000 000 norska kroen 0,75 procent garantipliktig omsättning mellan l 000 000 och nor, av en 2 000 000 norska kronor, 0,50 procent garantipliktig omsättning av en mellan 2 000 000 och 5 000 000 norska kronor samt 0,25 procent av en garantipliktig omsättning överstiger 5 000 000 norska kronor, dock som aldrig mera än 15 000 norska kronor. Fondens styrelse kan i enskilda fall medge undantag från skyldigheten att ställa säkerhet eller nedsättning av garantins storlek. Om det är motiverat med hänsyn till omständigheterna kan fondstyrelsen likaså fastställa ännu högre garantibelopp än vad som skulle följa av de nyss beskrivna beräkningsgrunderna. Arrangörer är skyldiga att i annonser, resebroschyrer o.d. upplysa att garanti har ställts i enlighet med om pakkereiseloven och reisegarantiforskriften. Arrangörer från andra EES-länder säljer paketresor direkt från som det andra landet eller självständig förmedlare i Norge, t.ex. genom en norsk resebyrå, är undantagna från skyldigheten att ställa genom en norsk resegaranti. En förutsättning för att arrangören inte skall behöva ställa norsk resegaranti är dock att denne har ställt tillräcklig säkerhet enligt hemlandets regler. Resegarantin kan tas i anspråk för återbetalning av kundens vederlag i händelse bristande betalningsförmåga hos arrangören. Om återav betalning uteblir grund bristande betalningsvilja hos arrangören av är kunden dock hänvisad till att göra gällande sitt krav sedvanligt sätt. Kunden kan inte heller få ersättning från fonden i fall då arrangören har underlåtit att ställa garanti enligt lagen. Vidare tjänar resegarantin som säkerhet för återbetalning av kundens vederlag ifall arrangören vägrar att tillhandahålla en paketresetjänst på grund rättsstridigt beteende hos någon som har uppträtt på av

96 Internationell utblick

arrangörens vägnar. I lagmotiven nämns som exempel att kunden har betalat paketresan genom en resebyrå, som inte vidareförmedlar betalningen till arrangören. Om arrangören på grund härav vägrar att tillhandahålla den aktuella paketresetjänsten, kan kunden få ersättning

ur resegarantin a. prop. s. 19.

Vid reseavbrott tjänar garantin säkerhet för återbetalning

som av den del av vederlaget motsvarar uteblivna prestationer. Därutöver

som tjänar garantin säkerhet för utgifter avseende uppehälle och andra

som nödvändiga utgifter under tiden innan hemresan kan påbörjas. Ifall transport ingår i paketresan, omfattar garantin också utgifter är

som nödvändiga för att forsla kunden till platsen för eller till någon

avresan annan plats som varit avtalad mellan parterna.

Framställning om ersättning resegarantin skall göras till fonden

ur inom sex månader från det att paketresan skulle ha varit avslutad. Är ersättningskravet obestritt, görs utbetalning dröjsmål. I fall

utan annat kan utbetalning ske först då tvisten är rättskraftigt avgjord. Om det finns skäl att anta att framförda krav kommer att uppgå till belopp

som överstiger den individuella garantiutfâstelsen, kan utbetalning ske först sedan fondens styrelse har skaffat sig överblick över kraven. Vid

reseavbrott kan fondstyrelsen dock ta i anspråk garantimedel i den utsträckning som man bedömer att detta är nödvändigt för tillvarata kunder-

att nas intresse, t.ex. för hemtransport.

Vid utbetalning kan fonden regressvis helt eller delvis återkräva utbetalda belopp den har föranlett utbetalningen. I fall då ersätt-

av som ningskraven överstiger såväl den individuella garantin medlen i

som den kollektiva garantin kan fonden ta lån för täcka kraven.

upp att

Överträdelse bestämmelserna

av om resegaranti bestraffas med böter eller fängelse i högst tre månader.

4.6¶Storbritannien

Inledning

För att informera sig resegarantisystemet i Storbritannien och den

om praktiska tillämpningen den brittiska regleringen har företrädare för

av utredningen besökt London och där sammanträffat

med representanter för Department of Trade and Industry DTI, Civil Aviation Authority CAA, The Association of British Travel Agents Ltd ABTA och Trading Standards Department. I avsnitt 4.6.2 lämnas redogörelse

en för gällande rätt. Vidare görs i avsnitt 4.6.3 kortfattad redovisning

en av de synpunkter och erfarenheter framfördes vid de besök

som som gjordes i London.

SOU 1999: 140 Internationell utblick 97

4.6.2 Gällande rätt

Det brittiska resegarantisystemet regleras i två olika lagar. Den äldsta av dessa The Civil Aviation Air Travel Organisers Licensing Regu-

lations 1995 1995 No. 1054 nedan kallad ATOL-lagen tillkom

redan år 1972 och reviderades senaste gången år 1995. Paketresedirektivet införlivades med brittisk rätt år 1992 genom The Package Travel, Package Holidays and Package Tours Regulations 1992 1992 No. 3288. Den sistnämnda lagen nedan kallad den brittiska paketreselagen, som omfattar paketresor som säljs eller utbjuds till försäljning i Storbritannien och Nordirland, motsvarar regleringen i paketreselagen och resegarantilagen.

I ATOL-lagen, som gäller för omkring 85 procent av alla paketresor som säljs i Storbritannien, anges bl.a. att den arrangör eller återförsäljare som säljer paketresor där transporten av resenären sker med flyg måste ha en särskild licens Air Travel Organisers Licence för att få sälja Även återförsäljare säljer enbart flygresor måste ha

resor. som en sådan licens. Kravet licens gäller emellertid inte för flygbolag när de säljer sina egna flygresor. Licensen gäller endast för försäljning av ett visst antal resor. Om ett reseföretag märker att reseförsäljningen kommer att överstiga det tillåtna antalet, måste man begära licens för ytterligare resor. I ATOL-lagen föreskrivs att den som bryter mot lagen kan dömas till böter.

För att en licens skall beviljas måste arrangören eller återförsäljaren reseföretaget uppfylla de krav som ställs upp av den myndighet, CAA, som administrerar licenssystemet. Bl.a. krävs det att reseföretaget låter utfärda en individuell betalningsutfästelse till förmån för CAA. Säkerheten, som skall beräknas av CAA, kan bestå betal-

av en ningsutfästelse utfärdad bank eller ett försäkringsbolag. Säker-

av en hetens storlek skall beräknas grundval av reseföretagets omsättning. Vid beräkningen kan hänsyn tas också till andra faktorer, t.ex. verksamhetens art. Minimibeloppet för den individuella garantin uppgår till 10 000 brittiska pund. Säkerhetema brukar i de flesta fall uppgå till mellan lO och 20 procent av den garantipliktiga omsättningen. Reseföretagens kostnader för betalningsutfästelsema uppgår till mellan 0,2 och 9 procent av det utfästa beloppet. Vidare administrerar CAA, utöver de individuella betalningsutfästelsema, en kollektiv reservfond som finansieras med avgifter från reseföretagen. Om det licensierade reseföretaget hamnar på obestånd och inte kan påbörjas eller

en resa har avbrutits, använder CAA i första hand reseföretagets betalningsutfästelse för återbetalning av förskottsbetalningar och för att transportera hem strandsatta resenärer. Medel från fonden används endast i de fall den individuella betalningsgarantin otillräcklig.

har visat sig vara

98 Internationell utblick

Enligt den brittiska paketreselagen skall resenärens motpart, dvs. paketresans arrangör eller återförsäljare, ställa säkerhet för återbetalning av erlagda belopp och hemtransport av resenären. Undantagna från den lagens tillämpningsområde är dock paketresor är licens-

som skyldiga enligt ATOL-lagen. Den brittiska paketreselagen tillämpas således endast beträffande paketresor där det inte finns någon flygtransport med i paketet. Även enligt denna reglering får säkerhetema tas i anspråk endast i de fall reseföretaget har hamnat obestånd och detta har lett till att en paketresa har avbrutits eller att den inte har kunnat genomföras. I den brittiska paketreselagen föreskrivs att reseföretaget åtminstone skall garantera att säkerhet har ställts de sätt

ett av som anges i lagen. Det finns även i denna lag en straffbestämmelse

som föreskriver att den inte har ställt säkerhet i enlighet med lagens

som krav kan dömas till böter.

Enligt ett av de i lagen angivna sätten att ställa säkerhet skall ett auktoriserat kreditinstitut utfärda en betalningsutfästelse till förmån för en för ändamålet av DTI godkänd organisation, i vilken reseföretaget är medlem. För närvarande finns det sju stycken sådana godkända organisationer. Enligt lagen skall betalningsutfästelsen uppgå till ett belopp som skäligen kan antas motsvara reseföretagets ekonomiska åtagande gentemot resenärerna avseende erlagda penningbelopp. I vart fall får betalningsutfästelsen inte understiga ett minimibelopp kan räknas

som fram två i lagen angivna sätt. Enligt den första metoden skall minimibeloppet beräknas till ett belopp som motsvarar minst 25 procent

av vad reseföretaget uppskattar att kommer att mottaga i ersättning

man för sålda paketresearrangemang under ett år räknat från den tidpunkt då betalningsutfästelsen skall börja gälla. Enligt det andra beräkningssättet skall minimibeloppet beräknas till det maximala belopp avseende betalningar för ännu inte fullgjorda reseavtal reseföretaget vid varje tid-

som punkt kan antas inneha. Enligt lagen skall reseföretaget anmäla det lägsta av dessa belopp till den godkända organisationen därefter

som skall ta ställning till detta belopp innebär tillräcklig säkerhet.

om en Om organisationen anser att det anmälda säkerhetsbeloppet är otillräckligt, skall organisationen bestämma säkerhetens storlek. Normalt brukar den här typen betalningsutfästelser beräknas till belopp

av ett som uppgår till mellan 17 och 25 procent den garantipliktiga omsättningen.

I lagen vidare variant ställande säkerhet

anges en annan av av genom betalningsutfästelse. I dessa fall skall betalningsutfästelsen uppgå till ett belopp motsvarar det lägsta beloppet antingen det

som av maximala belopp avseende betalningar för ännu inte fullgjorda

reseavtal som reseföretaget vid varje tidpunkt kan inneha eller

antas ett minimibelopp som skall beräknas ett i lagen angivet sätt. Det sistnämnda beloppet skall därvid beräknas till ett belopp

som motsvarar

SOU 1999: 140 Internationell utblick 99

minst tio procent av vad reseföretaget uppskattar att man kommer att mottaga i ersättning avseende sålda paketresor under ett år räknat från den tidpunkt då betalningsutfästelsen skall börja gälla. För att säkerhet skall få ställas detta sätt krävs emellertid att den för ändamålet godkända organisationen har särskilt reserverade medel eller en försäkring som uppgår till ett belopp som är tillräckligt för att uppfylla lagens krav

ersättning till resenärerna. I de flesta fall brukar säkerhetema, när det gäller arrangörer, beräknas till ett belopp som motsvarar ca lO procent av den garantipliktiga omsättningen. För återförsäljare brukar säkerheten bestämmas till ett betydligt lägre belopp. l likhet med regleringen enligt ATOL-lagen används i första hand den individuella betalningsutfästelsen för återbetalning av förskottsbetalningar och för repatriering.

Dessutom anges i lagen att säkerhet kan ställas genom att reseföretaget hos ett försäkringsbolag tecknar en försäkring till förmån för

resenärerna. Försäkringen skall täcka kostnaderna för återbetalning av erlagda belopp och för hemtransport. Reseföretaget är i dessa fall skyldigt att säkerställa att det av varje enskilt reseavtal framgår att för-

en säkring har tecknats till skydd för resenären. Några villkor

som inskränker försäkringens giltighet tillåts därvid inte. I Storbritannien finns det för närvarande endast två försäkringsbolag försäkrar den

som aktuella typen av risker.

Slutligen anges i lagen att det belopp som resenären har betalat till reseföretaget kan hand för resenärens räkning särskild

tas om av en förvaltare intill dess att den avtalade har genomförts förvaltar-

resan skap. Kostnaderna för att administrera förvaltarskapet skall betalas

av reseföretaget.

Den brittiska paketreselagens efterlevnad bevakas ett antal lokala

av myndigheter Trading Standards Department, inom sina geografi-

som ska områden har att bevaka efterlevnaden all konsumentlagstiftning.

av I Nordirland skall detta ombesörjas The Department of Economic

av Development.

4.6.3 Synpunkter från berörda intressenter

Vid utredningens sammanträffanden med företrädarna för DTI Department of Trade and Industry, CAA Civil Aviation Authority, ABTA The Association of British Travel Agents Ltd och Trading Standards Department framkom bl.a. följande.

DTI: Det brittiska resegarantisystemet har hittills fungerat mycket bra. Såvitt känt har det inte förekommit något fall där samtliga krav från berörda resenärer inte har täckts. Inte heller känner till något

man

100 Internationell utblick

fall där hemtransport av drabbade resenärer inte har fungerat. Möjligtvis finns det ett behov att reglera metoden att ställa säkerhet av genom förvaltarskap. Vad man då kan tänka sig är att införa regler gör det som möjligt för myndigheterna ingående kontrollera ställande att mera av säkerhet genom förvaltare. Individuell betalningsutfästelse kombinerad med kollektiv en reservfond är den vanligaste metoden att ställa säkerhet inom den brittiska paketreselagens tillämpningsområde. Det näst vanligaste sättet inom det systemet är att ställa säkerhet individuell betalgenom en ningsutfästelse utan reservfond. Troligtvis används möjligheterna att ställa säkerhet försäkring eller förvaltarskap i mycket liten genom utsträckning. Metoden att ställa säkerhet försäkring används genom förmodligen endast nyetablerade företag inte säljer paketresor av som där transporten sker med flyg och någon anledning inte tillåts som av att bli medlemmar i någon de godkända organisationerna. För den av kategorin av företag finns det inte någon möjlighet att utnyttja de olika varianterna med individuella betalningsutfästelser. CAA har bra kontroll marknaden, vilket innebär att det knappast förekommer några licenspliktiga reseföretag säljer paketresor utan att ha licens. som CAA: Myndighetens verksamhet med licenssystemet sysselsätter 85 årsarbetskrafter och kostar fyra miljoner brittiska pund året ca om att administrera. Det råder mycket god konkurrens mellan banker och en försäkringsbolag när det gäller att erbjuda individuella betalningsutfästelser, bl.a. finns det del utländska försäkringsbolag erbjuen som der den här typen av tjänster. ABTA: ABTA är de organisationer har godkänts för en av som att administrera resegarantiordningen enligt den brittiska paketreselagen. Organisationen har två reservfonder. Ansvaret för förvaltningen fonav derna ligger ett försäkringsbolag. Vid beräkningen de indiviav duella säkerheterna tas hänsyn inte bara till reseföretagens omsättning, utan även andra faktorer kan påverka säkerhetens storlek. Som exempel kandnämnas att ett företag har fått många klagomål som kan krävas en högre säkerhet. Trading Standards Department: Det brittiska resegarantisystemet har hittills fungerat relativt bra. En stor nackdel för myndigheten är dock att man inte har befogenheter arbeta förebyggande, att t.ex. genom att aktivt söka företag för att kontrollera de har ställt upp om säkerhet, utan att endast kan ingripa i de fall det föreligger man en misstanke av viss styrka att ett reseföretag inte följer de aktuella om nu reglerna. Detta medför att myndigheten enbart kan förhålagera ett landevis sent stadium. Systemet med förvaltarskap har mycket stora brister, eftersom det sättet att ställa säkerhet är i princip helt oreglerat. Exempelvis saknas det möjlighet kontrollera företag verkligen att att ett

SOU 1999: 140 Internationell utblick 101

sätter in medel ett särskilt konto. Inte heller finns det något som förbjuder att någon som är anställd hos det bolag som skall ställa säkerhet är den som skall förvalta de medel som har överlämnats till särskild förvaltning.

4.7¶Tyskland

4.7.1¶Inledning

För att informera sig om resegarantisystemet i Tyskland och den praktiska tillämpningen av den tyska regleringen har företrädare för utredningen besökt Bonn och där sammanträffat med representanter för Bundesministerium der Justiz Justitieministeriet, Touristik Assekuranz Service GmbH TAS, Deutscher Reisebüro und Reiseveranstalter Verband e.V. DRV och Arbeitsgemeinschaft der Verbraucherverbände e.V. AgV. I avsnitt 4.7.2 lämnas en redogörelse för gällande rätt. Vidare redovisas kortfattat i avsnitt 4.7.3 de synpunkter och erfarenheter som utredningen inhämtade vid sammanträffandena i Bonn.

4.7.2 Gällande rätt

I tysk rätt regleras sedan år 1994 frågor om säkerhet enligt artikel 7 i paketresedirektivet i § 651 k Bürgerlisches Gesetzbuch BGB,

som behandlar frågor om restitutionsplikt vid betalningsoförmåga eller konkurs.

Enligt lagrummet åligger det researrangören der Reiseveranstalter att säkerställa att resenärer har betalat för återfår erlagda

som resan belopp ifall arrangören blir insolvent eller försätts i konkurs. Vidare åligger det arrangören att säkerställa att resenärerna får ersättning för nödvändiga utgifter för hemresan, vilka har uppstått till följd att

av arrangören blivit insolvent eller försatt i konkurs. Tillämpningsområdet för denna bestämmelse har ansetts motsvara paketresedirektivets krav i fråga vilka skall omfattas skyldigheten

om researrangemang som av att säkerställa restitution till resenärerna Deutscher Bundestag 12. Wahlperiode, Drucksache 12/5354, O1.07.93 6.

Researrangören kan fullgöra sin skyldighet att säkerställa ersättning till resenärerna på två olika sätt. För det första kan denne teckna för-

en säkring till förmån för resenärerna. För det andra kan skyldigheten fullgöras genom en betalningsutfästelse som utfärdas ett kreditinstitut,

av dvs. genom en bankgaranti. Det är dock mycket ovanligt

att researrangörer använder sig av den sistnämnda varianten. Två stora försäkrings-

102 Internationell utblick SOU 1999: 140

bolag behärskar ca 80 procent av denna del den tyska marknaden för

av kreditförsäkring. Övriga försäkringsbolag på marknaden försäkrar främst bussreseföretag 0.d.

Garanten, dvs. försäkringsgivaren eller kreditinstitutet, är enligt lagstiftningen inte skyldig att organisera hemtagningen resenärer. Rese-

av nären har enbart ett betalningsanspråk gentemot garanten. I praktiken förhåller det sig dock så, att försäkringsgivaren organiserar hemtagningen om en större researrangör blir insolvent. Detta blir nämligen billigare för försäkringsgivaren än alla resenärer själva skulle organi-

om sera sina hemresor.

Vid tvist rörande t.ex. återbetalningens storlek kan konsumenten i vända sig till domstol. i

Varje garant kan begränsa sitt sammanlagda ansvar för utbetalning av ersättning enligt lagen till 200 miljoner tyska mark ca 950 miljoner svenska kronor per år. Detta ansvarstak har stegvis trappats under

upp tre år fr.o.m. lagens ikraftträdande år 1994. Förbundsregeringen har ansett att detta belopp kommer att räcka till för att täcka de fordringar som i normala fall uppstår vid researrangörers insolvens. Taket på 200 miljoner tyska mark är nämligen flera gånger högre än de fordringsanspråk om högst 10 miljoner tyska mark dittills beräknats kunna

som uppkomma under ett år. Att upptrappningen har skett gradvis har motiverats av en strävan dels att underlätta uppbyggnaden av nödvändiga säkerhetsarrangemang, dels också i konsumenternas intresse

att - hålla kostnaderna för systemet inom rimliga gränser.

I lagens förarbeten anförs vidare att det åtminstone teoretiskt sett inte går att utesluta att detta belopp visar sig otillräckligt,

vara exempelvis om något eller några storföretag inom turistbranschen hamnar

obestånd. Förbundsregeringen har emellertid gjort bedönmingen

att försäkringsgivarens risk inte skulle återförsäkringsbar med

vara ett ansvar utan begränsning och att försäkringsgivare då inte skulle kunna erbjuda försäkringsskydd. Därför har i stället valt att införa

man en bestämmelse som innebär att varje resenär i sådan situation skall få

en ersättning för sin fordring med så stort belopp motsvarar ford-

som ringens andel takbeloppet. Garanten kan då slutgiltigt reglera

av resenärernas fordringar först vid utgången den i lagen föreskrivna års-

av perioden. Frister för anmälan insolvensskador kan fastställas i för-

av säkringsvillkoren a.a. s. 12.

Det tyska resegarantisystemet bygger i hög grad på konsumentkontroll: Oavsett vilket alternativ researrangör väljer för säkerställa

en att ersättning till resenärerna, måste han till att resenärerna omedelbart

se kan göra gällande ett anspråk gentemot försäkringsgivaren eller kreditinstitutet. Därvid åligger det arrangören bevis härom

att som ett överlämna en av försäkringsgivaren eller kreditinstitutet utställd bekräftelse

Internationell utblick 103

Sicherungsschein till resenären. Om researrangören inte gör detta, får han inte ta emot några förskottsbetalningar från resenärerna. Denna regel omfattar även handpenning, och den kan inte avtalas bort § 651 l BGB. Den tyska regleringen ställer alltså researrangören inför valet mellan att antingen överlämna Sicherungsschein till resenären innan

påbörjas eller avstå helt från att kräva förskottsbetalning. Vid resan sidan av möjligheten för konsumenter att kontrollera Sicherungsschein finns även tillgång till en lista Internet, som upptar researrangörer som är försäkrade.

Den researrangör som anordnar paketresor utan föreskrivet insolvensskydd kan också ådömas böter. Vid upprepade överträdelser kan researrangörens agerande läggas till grund för att inleda ett förfarande som kan mynna ut i näringsrättsligt förbud.

En researrangör som har sitt säte i en annan medlemsstat inom EU eller EES kan uppfylla sin skyldighet att säkerställa insolvensskydd för resenärerna genom att förse resenärerna med säkerhet i överensstämmelse med lagstiftningen i den andra staten. Säkerheten enligt den andra statens lagstiftning skall därvid omfatta de ersättningskrav som kan göras gällande enligt tysk rätt. Lagstiftningen i den andra staten måste med andra ord uppfylla paketresedirektivets krav i fråga

om ersättningsgilla kostnader. Även i dessa fall måste det emellertid

vara möjligt för resenären att kontrollera att det finns ett insolvensskydd. Researrangören måste alltså kunna visa resenären att så är fallet a.a. s. 12.

Researrangörer undantas från skyldigheten att säkerställa ersättning till resenärerna i tre olika situationer. För det första görs undantag för arrangörer som anordnar resor endast tillfälligt och utom ramen för sin yrkesmässiga verksamhet. Skyldighet att säkerställa ersättning till resenärerna föreligger inte heller vid högst 24 timmar i fall

resor som varar då övernattning inte ingår och resans pris inte överstiger 150 tyska mark. Slutligen tillämpas inte lagen då paketresor anordnas av juridiska personer som tillika är offentligrättsliga subjekt.

4.7.3 Synpunkter från berörda intressenter

Vid utredningens sammanträffanden med företrädarna för Justitieministeriet, Touristik Assekuranz Service GmbH TAS, Deutscher Reisebüro und Reiseveranstalter Verband e.V. DRV och Arbeitsgemeinschaft der Verbraucherverbände e.V. AgV framkom bl.a. följande.

Justitieministeriet: Under arbetet som ledde fram till den nuvarande lagstiftningen framförde förbundsrådet för att små och medelstora

oro företag skulle få försämrade konkurrensförutsättningar. Förbundsrådets

104 Internationell utblick SOU 19991140

farhågor betingades framförallt av att skyldigheten för researrangörer att teckna en försäkring inte åtföljdes av någon motsvarande teckningsskyldighet för försäkringsgivare eller någon priskontroll beträffande det aktuella slaget av försäkring. Med anledning härav förklarade förbundsregeringen att den skulle följa upp effekterna av resegarantisystemet. I den rapport försom bundsregeringen lade fram för förbundsrådet två år efter lagens ikraftträdande konstaterades att det hade inträffat 40 konkurser per år. I fem fall saknades säkerhet. Förbundsregeringen fann därför inget som tydde att lagstiftningen hade lett fram till en snedvridning konkurrensen av resemarknaden. Enligt uppgift från försäkringsbolagen uppgår kostnaden för resegarantisystemet till en tysk mark per resenär. Små företag klagar dock på att kostnaderna fördelas orättvist. l Konsumenterna torde i stort sett vara medvetna kravet på om Sicherungsschein. Ibland kan det dock svårt för konsumenten att vara upptäcka detta dokument. Därför överväger inom ministeriet olika man sätt att göra dokumentet mera enhetligt och lättläst. Hemtagningen av resenärer har aldrig varit något problem. Från ministeriets sida ser man inte heller något behov att införa särskilda av regler om när återbetalning och hemtagning skall påbörjas. Det finns inte något känt fall där en konkursansökan beträffande ett reseföretag inte har kommit in, trots att förutsättningarna för att försätta företaget i konkurs varit uppfyllda. TAS: Försäkringsbolaget är specialiserat försäkringar för turistföretag. Bolaget försäkrar 40 procent reseföretagen. Kunderna är ca av främst medelstora reseföretag. Det är kreditförsäkraren som bestämmer säkerhetens storlek. Premiesättningen baseras risken. I princip motsvarar risken veckors sex omsättning hos researrangören. Det förekommer större reseföretag att kan ställa obegränsad betalningsutfästelse från bank, s.k. patronatsdeklaration. I dessa fall blir kostnaden mycket låg eftersom försäkringsbolaget i praktiken inte löper någon risk. För medelstora företag kan dock kostnaden uppgå till fem tyska mark eller Ofta mera per resa. ställer försäkringsbolag också krav pant eller borgen. Detta ställer till problem för små och medelstora arrangörer, och i många fall kan det vara svårt för nya reseföretag att etablera sig marknaden. Antalet konkurser inom resebranschen har dock sjunkit under de åren. senaste För närvarande försätts årligen ungefär tio företag i konkurs. Hemtagningen under högsäsong tillgår så sätt byter till att man sig flygkapacitet från andra arrangörer. Därefter flygs resenärerna hem nattetid med stöd undantagstillstånd från luftfartsmyndighetema. av

SOU 1999: 140 Internationell utblick 105

Under högsäsong kan hemtagningen då ta mellan en vecka och 14 dagar i anspråk. Kravet Sicherungsschein medför inte något absolut skydd för konsumenterna, t.ex. finns det en förfalskningsrisk. Vidare förekommer det också att företag anordnar utan att teckna någon försäkring. resor Myndigheternas tillsyn har ännu inte kommit igång. Bötessankegen tioner och liknande kommer därför inte till användning i praktiken. AgV: Organisationen företräder delstatliga och enskilda konsumentorganisationer. Liksom sina medlemmar mottar AgV ekonomiskt stöd från staten. AgV har både hos förbundsregeringen och till EG-kommissionen framfört kritik mot det tyska resegarantisystemet. Allmänt kan sägas att dagens system i praktiken helt och hållet administreras av för- - som säkringsbolag är alldeles för komplicerat för konsumenterna. - En viktig del av kritiken riktar sig mot det nuvarande systemet med Sicherungsschein. Det finns inte något enhetligt system för hur ett sådant dokument skall utformat. Ofta skrivs dessa handlingar ut vara baksidan av reseavtalet. Vidare förekommer det att dokumentet är avfattat på ett utländskt språk, t.ex. holländska, som de tyska konsumenterna inte förstår. Det är inte heller säkert att den slutliga arrangören finns angiven dokumentet. Från början var kravet Sicherungsschein okänt för konsumentema. Fortfarande finns det många resenärer som inte känner till detta krav. Från konsumentorganisationerna anser man därför att förbundsregeringen borde understödja information till konsumenterna om vad systemet med Sicherungsschein innebär. Ett annat problem är bristen enhetlighet vad gäller utformningen av Sicherungsschein. Det är svårt att informera konsumenterna om vilka punkter de skall kontrollera i dessa dokument. Ytterligare ett problem sammanhänger med att resenärsskyddet enligt de aktuella dokumenten kan tidsbegränsat. Ibland omfattar tidsbegränsningen bara vara vissa inslag i vilket får till följd att fristen för ansökan om fören resa, säkringsersättning räknas från olika tidpunkter vid en och samma resa. Ansvarstaket 200 miljoner tyska mark år och försäkringsom per givare eller kreditinstitut har ännu inte uppnåtts i något fall. Förhållandena på resemarknaden kan emellertid förändras mycket hastigt. Ifall två stora arrangörer, som är insolvensförsäkrade i samma försäkringsbolag, går i konkurs samma år nås ansvarstaket mycket snabbt. Flera försäkringsbolag vägrar att försäkra små och nystartade reseföretag i främst östra Tyskland. Konsumentorganisationer har också upptäckt ett antal fall där reseverksamhet har bedrivits utan föreskrivet insolvensskydd.

106 Internationell utblick SOU 19991 140

Konsumentorganisationerna därför att det nuvarande försäkanser ringsbaserade systemet bör kompletteras med garantifond en gemensam som träder när försäkringen inte räcker till. Vidare borde samtliga resenärer ha rätt att bli hemtagna. Slutligen bör ansvarstaket 200 om miljoner tyska mark höjas avsevärt. Som möjlig alternativ lösning en kan man tänka sig införandet enhetliga krav Sicherungsschein, av möjligheter för konsumentorganisationer att utöva skärpt kontroll en och krav föreskrivet insolvensskydd för tillstånd bedriva att reseverksamhet. DRV: Organisationen har 5 000 medlemmar täcker hela ca som spektrumet av resebranschen. Organisationen företräder sina medlemmars intressen utåt, bl.a. genom lobbying i Tyskland och inom EU. Vidare ger man råd och stöd till medlemmar. För medlemsskap i DRV krävs att företaget har resegaranti. Medlemsföretag saknar sådan garanti kan bli uteslutna. Under år som ett inkom 64 klagomål mot researrangörer till DRV. Tolv klagomål ledde till anmälan och researrangör visade sig kriminell. Detta skall en vara ställas mot det faktum att det årligen säljs ungefär 30 miljoner paketresor i Tyskland. DRV känner inte till vilka kostnader företagen har för resegarantin. Reseföretag klagar dock mycket sällan över sådana kostnader. Under senare år har det dock skett en koncentration resemarknaden. Det finns för närvarande fyra stora och antal medelstora reseföretag. ett Många medelstora företag specialresor. arrangerar DRV understödjer strävanden mot Standardisering en av Sicherungsschein, Däremot motsätter sig organisationen en gemensam fond dels eftersom den uppmuntrar oseriösa företag, dels eftersom det saknas finansiella att bygga sådan fond. resurser upp en

4.8 om förhållandena Något i andra

EU-länder

Inledning

Frågan om medlemsstaternas implementering artikel 7 i paketreseav direktivet har uppmärksammats EG-kommissionen. I syfte av att bl.a. få information medlemsstaternas införlivande den om av aktuella artikeln anordnade kommissionen under våren 1999 i Bryssel. ett möte Vid det kommissionsmötet deltog företrädare för utredningen. I de närmast följande avsnitten lämnas mycket kortfattad

en redovisning av förhål-

landena i Belgien, Frankrike, Irland, Luxemburg, Nederländerna, Spanien och Österrike. Redovisningen bygger i allt väsentligt på de redo- -

SOU 1999: 140 Internationell utblick 107

görelser för nationell lagstiftning företrädarna för de olika medsom lemsstatema lämnade vid mötet. Beträffande övriga EU-länder gäller de antingen inte företrädda vid mötet eller ännu inte har impleatt var menterat artikel 7 i direktivet.

4.8.2¶Belgien

Paketresedirektivet införlivades med belgisk rätt genom en lag år 1997. I lagen föreskrivs att researrangörer och återförsäljare resor är skylav diga att teckna försäkring för att tillförsäkra resenärerna återbetalen ning erlagda belopp och hemtransport ifall reseföretaget hamnar av obestånd. Enligt lagen kan den som inte tecknar föreskriven försäkring ådömas straffrättslig påföljd. en Enligt belgisk rätt krävs auktorisation för att få bedriva reseföretagsverksamhet. För att få sådan auktorisation krävs det att reseföretaget en har tecknat försäkring till skydd för resenärerna. Vidare föreskrivs en det i 1997 års lag att det paketreseavtalet och resehandlingama skall av framgå att det finns försäkring och vem som är försäkringsgivare. en Det skall också i dessa handlingar lämnas upplysningar om tillsynsmyndigheten. Dessutom krävs det i lagen att villkoren för försäkringen skall framgå av paketreseavtalet. Minsta godtagbara försäkringsbelopp miljon belgiska franc. är en Försäkringen skall enligt lagen beloppsmässigt obegränsad så vara sätt att resenären alltid skall garanterad dels full återbetalning av vara erlagda belopp, dels hemtransport. 1 lagen föreskrivs vidare en skyldighet för försäkringsbolaget att bästa sätt transportera hem de resenäär strandsatta efter konkurs. Det vanligaste är därvid att förrer som en säkringsbolagen ser till att researrangemanget fullföljs. För närvarande finns det tre försäkringsbolag som försäkrar den här typen av risker. Resenärer har köpt paketresor av oförsäkrade reseföretag saknar som skydd vid företagets insolvens.

4.8.3¶Frankrike

I fransk rätt har det funnits resegarantiordning sedan år 1975. Regleen ringen området ger reseföretagen en möjlighet att välja mellan att ställa säkerhet för återbetalning av erlagda belopp och hemtransport genom bankgaranti, försäkring eller en kollektiv garantifond bildad av resebranschen. Även enligt fransk rätt krävs det särskild licens för få bedriva en att reseföretagsverksamhet. Frågan om ett företag skall beviljas licens

108 Internationell utblick SOU 1999: l40

avgörs den franska motsvarigheten till länsstyrelsen också god- l

av som känner, beräknar och kontrollerar säkerheterna. Säkerhetemas storlek beräknas på grundval av omsättningen. Vid beräkningen kan hänsyn tas även till verksamhetens art. Säkerheterna brukar beräknas till ett belopp som uppgår till mellan två och 16 procent den garantipliktiga

av omsättningen.

Omkring två tredjedelar reseföretagen ställer säkerhet den

av genom kollektiva garantifonden, ombesörjer återbetalning erlagda

som av medel och hemtransport av strandsatta resenärer. Fondens policy är att försöka fullfölja researrangemangen. När det gäller företag inte

som ställer säkerhet fonden, ombesörjs återbetalning och hem-

genom transport av den nyss nämnda myndigheten. Resenärer har köpt

som en resa av ett reseföretag som inte har ställt föreskriven säkerhet får inte någon ersättning vid företagets insolvens.

4.8.4¶Irland

Även i Irland finns det auktorisationssystem.

ett I irländsk rätt regleras skyldigheten att ställa säkerhet i nio olika lagar. Dessa reseföre-

ger tagen möjlighet att ställa säkerhet betalningsgarantier, förvaltar-

genom skap, försäkringar eller kollektiva s.k. resegarantifonder. Normalt brukar säkerheten beräknas till ett belopp uppgår till mellan fyra och

som tio procent reseföretagets årsomsättning.

Luxemburg

Också enligt luxemburgsk rätt krävs det auktorisation för få bedriva

att reseföretagsverksamhet. För att erhålla sådan licens måste såväl

en paketresearrangörer som återförsäljare sådana visa har

av resor att man ställt säkerhet som täcker erlagda belopp och hemtransport strand-

av satta resenärer. Säkerhet kan enligt lagstiftningen i Luxemburg ställas genom att en finansiell garanti utfärdas bank, ett försäkringsbolag

av en eller en fond som nyligen har bildats resebranschen. Det vanligaste

sättet att ställa säkerhet är försäkring. Försäkringspremien

genom beräknas grundval reseföretagets omsättning. Det finns inte några

av beloppsmässiga begränsningar i ansvarigheten för försäkringarna. Inte heller fondens är begränsat. Däremot finns det beloppsmäs-

ansvar ett sigt tak om en miljon luxemburgska franc för bankgarantiema.

Enligt den luxemburgska resegarantiordningen skall garantiutfärdaren ombesörja hemtransport de resenärer har blivit strandsatta

av som efter en konkurs.

SOU 1999: 140 Internationell utblick 109

4.8.6 Nederländerna

Den nederländska lagstiftningen området ger reseföretagen en möjlighet att ställa säkerhet för återbetalning och hemtagning av strandsatta resenärer genom bankgaranti, försäkring eller genom att ansluta sig till branschadministrerad garantifond. För närvarande är omkring

en 95 procent av reseföretagen anslutna till fonden. Fondens kapital uppgår till ca 100 miljoner nederländska gulden. Fonden finansieras genom avgifter från resenärerna. Om ett till fonden anslutet reseföretag går i konkurs, ombesörjer fonden hemtagning av de resenärer som är strandsatta.

Enligt den nederländska regleringen är researrangören skyldig att i sin resebroschyr ange vilken form av säkerhet som har valts. Någon offentlig myndighet som har till uppgift att utöva tillsyn och bevaka efterlevnaden av lagen finns inte. I stället förväntas av konsumenterna att de inte köper resor från företag som saknar säkerhet. Den nederländska resegarantiordningen innehåller därför inte några bestämmelser

om sanktioner mot företag som har underlåtit att ställa föreskriven säkerhet. Det är däremot straffbart att oriktigt uppge att man har ställt säkerhet.

4.8.7¶Spanien

I spansk rätt regleras frågan om ställande av säkerhet såväl federal som regional nivå. Den federala lagstiftningen området består ett

av år 1988 utfärdat kungligt dekret om resegarantier. Vidare har nyligen utfärdats regional lagstiftning rörande resegarantier i omkring hälften av Spaniens regioner. I de regioner som saknar regional lagstiftning området gäller fortfarande 1988 års kungliga dekret. Sammantaget regleras det spanska resegarantisystemet i 19 olika rättsakter. I dessa kan man urskilja två former för att ställa säkerhet, nämligen individuella och kollektiva garantier.

Den individuella säkerhetens storlek bestäms med utgångspunkt från reseföretagets verksamhet och är begränsad till mellan 10 och 30 miljoner spanska pesetas. Den kollektiva garantin ställs flera

av reseföretag gemensamt och är begränsad till 400 miljoner spanska pesetas. När ett reseföretag går i konkurs tas i första hand den individuella säkerheten i anspråk.

1 10 Internationell utblick

4.8.8¶Österrike

Den österrikiska rättens resegarantiordning ger reseföretagen en möjlighet att ställa säkerhet för återbetalning förskottbetalningar och

av hemtransport genom bankgaranti, försäkring eller betalningsutfästelse utfärdad av ett offentligt organ. Säkerhetens storlek bestäms med utgångspunkt från verksamhetens art. När säkerhet ställs genom en försäkring brukar säkerheten bestämmas till ett belopp som uppgår till mellan fem och tio procent av företagets årsomsättning. Vidare kan företagen teckna en s.k. paraplyförsäkring, täcker risken vid för

som låg säkerhet. I annat fall höjs säkerhetsbeloppet med tre procent.

Enligt den österrikiska lagstiftningen är researrangören skyldig att lämna upplysningar om säkerheten i sin resebroschyr. Det är också obligatoriskt för reseföretagen att registrera sig hos den myndighet

som utövar tillsyn över att företagen i branschen ställer föreskriven säkerhet.

SOU 1999: 140 Överväganden och förslag 111

5 och förslag

överväganden

5.1¶Allmänna

utgångspunkter

5.1.1¶Inledning

I utredningens direktiv anges att utredningen skall utvärdera resegarantisystemet och analysera om systemet bör ändras och, om så är fallet, lämna förslag till ny lagstiftning området. Systemet bör enligt utredningsdirektiven vara enkelt att administrera, konkurrensneutralt och ge konsumenterna en hög skyddsnivå samtidigt som kostnaderna för reseföretagen inte blir alltför höga. Det sägs vidare i direktiven att försäkringslösningar bör övervägas samt att resebranschens roll och uppgifter härvid bör diskuteras. Vikt skall enligt direktiven läggas vid att få ett system inte försvårar för nyetableringar små och

som av medelstora företag. Dessutom ingår det i uppdraget att analysera Resegarantinämndens roll och uppgifter.

För den fortsatta diskussionen är det enligt utredningen nödvändigt att först ta ställning till vilka krav som bör ställas ett resegarantisystem. I den mån de krav som ställs är oförenliga med varandra

upp måste utredningen vidare ta ställning till i vilken ordning de uppställda kraven bör prioriteras. Ett ställningstagande i dessa hänseenden krävs innan utredningen utvärderar det nuvarande systemet och analyserar om det bör ändras.

1¶Konsumentskydd

Resegarantilagstiftningen har som främsta syfte att ge resenärerna ett socialt betingat minimiskydd om en resa inte kunde genomföras enligt reseavtalet. Tanken med lagstiftningen är alltså ytterst att skydda resenärernas intressen i samband med inställda eller avbrutna paketresor. Även artikel 7 i paketresedirektivet har främsta syfte skydda

som att konsumenterna paketreseområdet mot risker som uppstår vid förskottsbetalning av resor se avsnitten 3.2 och 5.1.4.

Resegarantilagen, som har anpassats till paketresedirektivet, kan med andra ord sägas syfta till att ge konsumenterna paketreseområdet ett skydd mot förluster vid inställda eller avbrutna resor. Lagen får

112 Överväganden och förslag SOU 19991140

alltså anses utgöra del den svenska konsumentskyddande lagstiften av ningen. I kravet konsumentskydd ligger med andra 0rd att systemet skall ha en marknadssanerande effekt. Utredningen vill i sammanhanget dock peka att resegarantilagen har ett vidare tillämpningsområde än andra lagar det konsument-

rättsliga området. Med begreppet resenär i paketreselagen och där- med också i resegarantilagen avses nämligen inte enbart privatperso- ner som förvärvar paketresa för enskilt ändamål, lagen är också en utan tillämplig t.ex. konferensresor som en näringsidkare företar i tjänsten och andra tjänsteresor. Skälet till detta är att begreppet konsu-

ment i paketresedirektivet vilket alltså motsvaras uttrycket - av resenär i paketreselagen inte är begränsat till paketresor förvärvas - som för enskilt ändamål. Det sagda medför alltså resegarantilagen nu att har ett vidare tillämpningsområde än traditionella konsumentskyddslagar. Se 1992/93:95 23 67. prop. s. samt s. Ytterligare en grundläggande konsumentskyddsaspekt är enligt utredningens mening att förhindra etablering paketreseverksamhet av när ekonomiska förutsättningar att bedriva sådan verksamhet saknas.

Naturligtvis måste lagstiftningen på området även fortsättningsvis

garantera resenärerna ett effektivt skydd när paketresa ställs eller en avbryts. Att lagstiftningen verkligen fyller behov visas det ett av att även under de senaste åren har förekommit att arrangörer och återförsäljare har försatts i konkurs eller anledning har ställt in sin av annan verksamhet. I flera dessa fall har det till Resegarantinämnden komav mit in ansökningar att ställda säkerheter skall i

om tas anspråk se Kammarkollegiets årsredovisning, Dnr 161-894-98, 30.

Konkurrensneutralitet

Redan vid tillkomsten 1967 års resegarantilagstiftning anförde av departementschefen vissa principiella betänkligheter lagstiftningen mot från näringsfrihetssynpunkt. Skälet till detta skyldigheten var att att ställa säkerhet ansågs utgöra ett avsteg från den näringspolitiska linje,

som hade följts ett antal år och syftade till så fri konkurrens som en som möjligt se prop. 1967: 106 28 f.. Mot den bakgrunden lags. gavs stiftningen en begränsad giltighetstid.

Den år 1971 tillsatta Resegarantiutredningen hade till uppgift att utvärdera lagstiftningen från år 1967. Utredningen presenterade i sitt betänkande Ny resegarantilag Ds H 1972: 1 undersökning marken av nadsstrukturen i resebranschen och konstaterade s. 158 ff. bl.a. de att mindre reseföretagen, liksom anordnandet sällskapsresor i mindre av omfattning, befann sig tillbakagång. Utredningen anförde det att

sou 1999;140 Överväganden och förslag 113

knappast torde vara riktigt att se minskningen av antalet små företag i branschen som en mer eller mindre direkt följd av kravet ställande av säkerhet. Enligt utredningen torde förändringarna snarast kunna hänföras främst till orsaker liknande dem som många andra håll i näringslivet hade legat bakom utvecklingen mot stordrift och företagskoncentration. Utredningen gjorde därför bedömningen dels att kravet på säkerhet måhända kunde antas ha haft en viss, fastän inte alltför stark, nyetableringshindrande verkan, dels att säkerhetskravet också hade haft en sanerande effekt till fördel för konsumenterna.

En ny utredning, Resegarantilagutredningen, tillsattes år 1977 för att se över resegarantilagen. En av anledningarna till detta var att garantisystemet hade kritiserats bl.a. för att systemet ansågs ha en konkurrenssnedvridande effekt genom att de större reseföretagens kostnader för säkerhetema relativt sett i allmänhet var lägre än de mindre företagens. I sitt betänkande Ny resegarantilag l980:7 157 konsta-

s. terade utredningen att kravet säkerhet i allmänhet hade fört med sig bl.a. att reseföretagen var tvungna att binda eget kapital eller ta i anspråk utrymmet för rörelsekrediter. Enligt utredningen fick kravet på säkerheter därigenom antas ha utgjort ett visst etableringshinder och haft en tillväxthämmande effekt.

Beträffande frågan om konkurrensneutralitet uttalade den år 1993 inom Civildepartementet tillsatta arbetsgruppen följande

i promemorian Nya former för resegarantier Ds 1994: 63.

109 s.

Det konkurrensbegränsande momentet i nuvarande lagstiftning ligger

främst i att kravet säkerhet kan försvåra etablering av nya företag. Med

hänsyn till att reseföretagen långt innan de levererar sina tjänster tar för-

skottsbetalningar från resenärerna, har den inträdesbiljett krav

som

säkerhet innebär ansetts befogad. Kostnaderna för att ställa säkerhet och

den realsäkerhet som företaget får ställa till garantiutfárdaren kan visser-

ligen missgynna företag med begränsade ekonomiska resurser, men detta

förhållande skiljer sig inte från företagens villkor i övrigt när det gäller

exempelvis upphandling av hotellrum, transportmedel m.m.

Det kan inledningsvis sägas att det är vanskligt att göra några

mera bestämda uttalanden om vilka effekter resegarantilagen kan ha haft

som på paketresebranschen från bl.a. etablerings- och konkurrenssynpunkt. Den enkätundersökning som denna utredning har gjort se vidare i avsnitt 3.5.2 främst för att få uppfattning reseföretagens kost-

- en om nader för säkerhetema visar dock bl.a. att de större företagen relativt

sett i allmänhet har lägre kostnader för att ställa säkerhet än de mindre företagen. Också utredningen är således den meningen att

av resegarantilagens krav på ekonomisk säkerhet från reseföretagen har vissa

114 Överväganden och förslag SOU 1999: 140

konkurrensbegränsande verkningar, bl.a. genom att etableringen av nya företag kan försvåras. Om ett nytt garantisystem föreslås. måste därför det självklara kravet ställas att systemet utformas så konkurrensneutralt som möjligt. Det är dock samtidigt utredningens uppfattning att den i viss mån etableringshindrande men samtidigt marknadssanerande

- effekt som kravet säkerhet innebär är positiv från konsumentskyddssynpunkt, eftersom säkerhetskravet hindrar reseföretag som saknar ekonomiska förutsättningar från att starta paketreseverksamhet. En lagstiftning som förhindrar etablering av paketreseverksamhet i fall då nödvändiga ekonomiska förutsättningar saknas, är därför enligt utredningens uppfattning fullt förenlig med kravet konkurrensneutralitet se även avsnitt 5.1.2. Kravet konkurrensneutralitet medför vidare ett krav på självfinansiering. Utgångspunkten är med andra ord att det enskilda reseföretaget skall svara för samtliga kostnader är för-

som knippade med att det företaget ställer resegaranti. En konkurrensmässig likabehandling förutsätter dock att reseföretag i största möjliga utsträckning kan ställa säkerhet i former är anpassade efter före-

som tagens olika behov och förutsättningar. Inom dessa ramar är det emellertid reseföretagens ansvar att tillsammans eller hand hitta

egen fram till så bra finansieringslösningar möjligt.

som

l Internationell anpassning

Sveriges anslutning till EU har inneburit bl.a. att EG-rätten har blivit

en integrerad del av den svenska rättsordningen. I avsnitt 3.2 har utredningen utförligt redogjort för den EG-rättsliga regleringen området. Eftersom EG-rätten har företräde framför nationella rättsregler, måste den svenska resegarantilagstiftningen motsvara EG-rättens krav

en resegarantiordning. En given utgångspunkt vid utformningen

av en eventuell ny reglering är således att den måste förenlig med EG-

vara rätten.

5.1.5¶Enkel administration

Enligt utredningsdirektiven har det framförts kritik mot det nuvarande resegarantisystemet, bl.a. har det från resebranschens sida framförts att systemet är krångligt och inte tillräckligt flexibelt. Vid utredningens kontakter med företrädare för olika organisationer resebranschens område har kritik det slaget framförts nytt vidare avsnitt

av se

3.6.3. Liknande synpunkter har även framförts från del de

en av enskilda reseföretag har besvarat utredningens enkät avsnitt

som se

Överväganden och förslag 115

3.5.2. De konkursförvaltare som utredningen har sammanträffat med se avsnitt 3.6.2 har framfört viss kritik mot den långsamma handläggningen i Resegarantinämnden. I utredningsdirektiven sägs vidare att man från myndighetshåll har framhållit svårigheterna med att administrera systemet.

Självfallet måste det kravet uppställas att lagstiftningen området är lätt att administrera. Systemet måste med andra 0rd vara klart och enkelt samt inte innebära en alltför omfattande byråkrati. I detta ligger ett krav på att resegarantisystemet måste vara lätt att förstå och tillämpa för reseföretagen, de berörda myndigheterna och resenärerna. Det finns vidare en stark koppling mellan kravet enkel administration och kravet konsumentskydd. Ett enkelt och obyråkratiskt system befrämjar en snabb handläggning av resegarantifrågor, vilket har stor betydelse för resenäremas säkerhet vid framförallt hemtagningssituationer. En snabb handläggning av övriga ersättningsanspråk ligger också regelmässigt i konsumenternas intresse. En eventuell ny reglering bör alltså vara enkel och smidig.

5.1.6 kostnader

Företagens

Som nyss nämnts visar den enkätundersökning som utredningen har genomfört bl.a. att resegarantisystemet relativt sett är kostsamt för

mer de mindre reseföretagen. En redovisning av undersökningen har lämnats i avsnitt 3.5.2.

En minskning av företagens kostnader får dock inte leda till att den marknadssanerande effekt som ligger inbyggd i kravet säkerhet försvinner. Enligt utredningen bör målsättningen för ett nytt system vara att företagens kostnader inte blir orimligt höga. Höga kostnader för ett företag behöver nämligen inte alltid betyda detsamma

som orimligt höga kostnader. Garantiutfärdarens marknadsmässiga bedömning av risken för att en utfärdad garanti behöver tas i anspråk kan sålunda i vissa fall leda till kostnader för garantin är så höga

som pass att ekonomiska förutsättningar saknas för paketreseverk-

att starta en samhet. Sådana kostnader är emellertid enligt utredningens uppfattning orimliga endast i den mån de inte kan motiveras hänsyn till andra

av skyddsvärda intressen. Som tidigare har påpekats kan exempelvis marknadssanerande krav företagens ekonomiska förmåga att ställa säkerhet vara motiverade med hänsyn till kravet konsumentskydd. Ett system som innebär att kostnaderna för vissa företag nedbringas genom statliga subventioner eller att andra tvingas att tillskjuta

genom medel, t.ex. till en fond, torde vidare oförenligt med kravet kon-

vara kurrensneutralitet.

l 16 Överväganden och förslag

5.1.7 de olika kraven

Rangordning av

Utredningen har i det föregående tagit ställning till vilka krav bör som ställas på ett nytt resegarantisystem. Målsättningen för sådant ett system är naturligtvis att det i möjligaste mån skall uppfylla samtliga krav som har uppställts. Utredningen måste emellertid, i den mån de uppställda kraven inte är helt förenliga med varandra, ta ställning till i vilken ordning de uppställda kraven bör prioriteras. I detta avsnitt anges därför den rangordning utredningen bör gälla mellan som anser de olika krav har ställts som upp. Ett nytt resegarantisystem måste förenligt med EG-rätten. vara Vidare krävs det- eftersom tanken med lagstiftningen området är att skydda främst konsumenternas intressen i samband med inställda eller avbrutna paketresor att resegarantilagstiftning i fortsätt- - en ny även ningen garanterar resenärerna effektivt skydd vid sådana händelser. ett Ett nytt system bör också enkelt och smidigt administrera vara att för samtliga som berörs systemet. I sammanhanget bör tilläggas av att en ny resegarantiordning inte får upphov till några nämnvärt ökade ge kostnader för staten. De sistnämnda kraven bör dock enligt utredningens uppfattning ha lägre prioritet än kraven lagen att en ny stiftning måste vara förenlig med EG-rätten och garantera resenärerna

en fortsatt hög konsumentskyddsnivå.

Vidare måste målsättningen därefter i största möjliga vara att utsträckning minimera de konkurrensbegränsande effekter krav som ett ekonomisk säkerhet för med sig. Ett eftersträvansvärt mål bör dessutom vara att om inte minska så i vart fall inte öka reseföretagens kostnader för att ställa garanti.

5.2 Bör

det nuvarande resegarantisystemet

ändras

Utredningens bedömning: Det finns ett klart behov i flera av att hänseenden förändra det nuvarande resegarantisystemet.

Inledning

Frågan att förändra resegarantisystemets konstruktion om har behandlats av ett flertal utredningar avsnitt 2.2. Förslag till se ny lagstiftning

har därvid lagts fram Resegarantilagutredningen

av i betänkandet Ny

SOU 1999: 140 Överväganden och förslag 117

resegarantilag Ds H 1980:7. Det där framlagda förslaget ledde dock som bekant inte till lagstiftning. Vidare lade den år 1993 inom Civildepartementet tillsatta arbetsgruppen fram ett lagstiftningsförslag i promemorian Nya former för resegarantier Ds 1994: 109. Arbetsgruppens lagförslag bearbetades och kompletterades inom departementet och redovisades den 8 januari 1996 i promemorian Nya former för resegarantier modifierat och kompletterande förslag. I den proposition som behandlade de två sistnämnda förslagen, 1995/962182, prop. uttalade regeringen s. bl.a. att erfarenheterna av det nuvarande systemet från konsumentskyddssynpunkt i huvudsak goda, att var men en viss osäkerhet dock låg i att konsumentskyddet i viss utsträckning styrs av enskilda företags förmåga och vilja att ställa säkerhet. Vidare anförde regeringen bl.a. följande.

Om man ser på frågan från resebranschens synvinkel har, åtminstone tidigare, kritik framförts mot det nuvarande resegarantisystemet för att det är för dyrt, krångligt och oflexibelt. Man har hävdat att systemet har inneburit en för stor kapitalbindning. Denna kritik kvarstår emellertid inte längre med samma styrka. Såväl små, medelstora som stora reseföretag att det menar systern som finns i Sverige står sig väl i jämförelse med andra länders system och också i jämförelse med de förslag har lagts fram. som nu Däremot har man fortfarande ett intresse att ett effektivt system av mer bl.a. i fråga om utbetalning ersättningar och när det gäller att sätta av press företag i branschen som inte fullgör sina skyldigheter.

Därefter anförde regeringen att den, vid avvägning de synpunkter en av som hade framkommit i lagstiftningsärendet, stannade för att inte föreslå någon ändring garantisystemet. Spörsmålet är då det med av om nu, hänsyn till senare erfarenheter, finns ett behov att ändra resegarantiav lagstiftningen.

5.2.2 till

Utredningens ställningstagande behovet

av en reform

Utredningen har tidigare tagit ställning till vilka krav bör ställas som ett resegarantisystem och i den mån samtliga krav inte kan uppfyllas - -i vilken ordning de uppställda kraven bör prioriteras. Sålunda bör ett förslag till lagstiftning området först och ny främst förenligt med EG-rätten hög vara samt garantera resenärerna en skyddsnivå. I avsnitt 3.2 har utredningen utförligt redogjort för innebörden av EG-rättens regler på området och utredningens bedömning den är att

118 Överväganden och förslag SOU 1999: 140

nuvarande svenska resegarantilagstiftingen i huvudsak motsvarar EGrättens krav en resegarantiordning. Det torde därför inte finnas någon anledning att ändra garantisystemet för att det skall bli förenligt med EG-rätten. Frågan är då det konsumentskyddsskäl finns

om av anledning att reformera det nuvarande systemet. I den nyss nämnda arbetsgruppens promemoria Ds 1994: 109 finns för åren 1967-1993

en fullständig förteckning över de företag betalningsinställelser

vars föranledde beslut om utnyttjande företagens säkerheter se bilaga 2 i

av promemorian. Av den sammanställningen framgår att Resegarantinämnden under den tidsperioden beslutade om ianspråktagande

av ställda säkerheter vid 70 olika tillfällen och att det i dessa fall

sex av visade sig att de ställda säkerhetema otillräckliga. Utdelningen i de

var sistnämnda fallen uppgick i kronologisk ordning till 97,73; 75,39; 27,54; 25,05; 99,97 resp. 65,22 procent av de ersättningsgilla anspråken. Anspråken uppgick i nämnda fall till 5 120 000; 375 000;

ca 725 000; 800 000; 13 000 000 resp. 3 000 000 kr. Av Kammarkollegiets statistik för tiden därefter fram t.o.m. augusti 1999 framgår att nämnden under den tiden beslutade om utnyttjande ställda säker-

av heter i omkring ytterligare 30 fall och att det i endast dessa fall

ett av visade sig att den ställda säkerheten inte räckte till för att ersätta de resenärer som begärde ersättning. Utdelningen i detta fall uppgick till 34,81 procent av de ersättningsgilla kraven, vilka sammanlagt uppgick till ca 575 000 kr.

Enligt utredningens uppfattning visar det anförda att Kammar-

nu kollegiet på det stora hela har tillförlitlig förmåga beräkna säker-

en att hetemas storlek. Utredningen delar därför regeringens bedömning i propositionen 1995/962182 se 11 att erfarenheterna det

s. av nuvarande systemet från konsumentskyddssynpunkt är i huvudsak goda. Det nuvarande systemet får således tillgodose konsumentskydds-

anses intressena ett någorlunda acceptabelt sätt. Enligt utredningen måste dock ambitionen vara att resegarantilagstiftningen skall resenärerna

ge ett i princip heltäckande skydd. Mot bakgrund härav finns

det skäl att försöka finna lösning i varje enskilt fall fullt skyddar

en som ut resenärernas intressen vid inställda eller avbrutna paketresor. Det finns således anledning att försöka skapa ett resegarantisystem är än

som mer tillförlitligt än det nuvarande när det gäller att beräkna säkerhetemas storlek.

I utredningens direktiv ifrågasätts Resegarantinämnden i sin

om nuvarande form är avpassad för att hantera hemtransporten resenärer

av i en konkurs av Expressresors storlek. Enligt direktiven aktualiserar omfattningen och följderna konkursen spörsmålet nämndens

av om roll, uppgifter och resursbehov. Som har nämnts i avsnitt 3.4.4 är Resegarantinämnden sammansatt ledamöter kan företräda

av som anses

SOU 1999: 140 Överväganden och förslag 119

konsument- resp. företagarintressen och nämndens ordförande skall vara eller ha varit ordinarie domare. Denna ordning har i princip bibehållits oförändrad sedan tillkomsten av 1967 års lag se avsnitt 2.1. Det har under utredningens arbete inte framkommit någon kritik mot nämndens sätt att hantera sina uppgifter annat än i de extraordinära fall då stora reseföretag i charterbranschen inte har kunnat fullgöra sina åtaganden gentemot resenärerna. Enligt utredningens uppfattning beror kritiken i dessa fall att nämndens organisation inte är anpassad för att fullgöra sina uppgifter när ett större reseföretag plötsligt ställer eller avbryter sina researrangemang. Vad som är särskilt tveksamt är om nämnden besitter den kompetens som krävs för att man på ett snabbt och säkert sätt skall kunna ta hem strandsatta resenärer. Svårigheter av det här slaget torde också kunna uppstå i de fall då ett antal mindre konkurser inträffar samtidigt. Som tidigare har nämnts tillhör Resegarantinämnden i organisatoriskt hänseende Kammarkollegiet. Detta innebär bl.a. att personal som är anställd hos kollegiet utför kansligöromål nämnden. Erfarenheten visar att det knappast är möjligt att i förväg bedöma vilka resurser som kommer att krävas för nämndens verksamhet. Plötsliga ökningar av arbetsbelastningen för nämnden kan då komma att ut över kollegiets totala verksamhet. Sett i det mindre perspektivet kan en ökning av arbetsbelastningen när det gäller ianspråktagande av resegaranti leda till minskade möjligheter för kollegiet att bedriva t.ex. sådan tillsynsverksamhet åligger

som myndigheten enligt resegarantilagen.

Enligt utredningens bedömning finns det därför en risk för att den kapacitet som i dag kan ställas till nämndens förfogande inte kommer att räcka till vid ett större reseföretags konkurs eller vid flera sammanfallande konkurser inom resebranschen. Utredningens uppfattning är att de nu anförda förhållandena innebär ett hot mot stabiliteten i

resegarantisystemet. Starka skäl talar således för att vissa förändringar vad gäller Resegarantinämndens roll och uppgifter måste genomföras. En mer flexibel modell för hur hanteringen hemtagning resenärer

av av och prövningen av ersättningsanspråk skall organiseras behövs för att på så sätt öka stabiliteten i systemet.

Som tidigare redovisats har kritik framförts mot det nuvarande systemet för att det är för krångligt och inte tillräckligt flexibelt när det gäller möjligheterna att ställa säkerhet. Dagens regelverk kan förvisso inte alltid anses vara helt lätt att förstå och tillämpa. Detta torde särskilt gälla för de reseföretag och resenärer första gången stiftar

som bekantskap med resegarantisystemet. Systemet skall emellertid, förutom kravet enkelhet, tillgodose rad andra krav inte alltid är

en som fullt ut förenliga. Mot den bakgrunden utredningen att graden

anser av komplexitet i systemet knappast kan sänkas utan att man gör avkall

i T

120 Överväganden och förslag SOU 1999: 140

de målsättningar och den höga ambitionsnivå som bör prägla

en skyddslagstiftning av det nu aktuella slaget.

Utredningens uppfattning är således att systemet inte är så krångligt att det bör förenklas. Enligt nuvarande system är det i och för sig möjligt att ställa säkerhet annat sätt än genom en bank- eller försäkringsgaranti. Det kan dock finnas visst fog för uppfattningen att systemet med nuvarande regler i alltför liten utsträckning uppmuntrar företagen att finna billigare, alternativa former för att ställa säkerhet. Enligt utredningens mening finns det därför skäl för lösning i

en som högre grad än i dag stimulerar reseföretagen att ställa säkerhet andra sätt än genom bank- eller försäkringsgarantier. Enligt utredningens bedömning kan ett mer flexibelt system för ställande säkerheter

av också medverka till att sänka reseföretagens kostnader för

resegarantier.

Därtill kommer att resegarantilagen sedan tillkomsten år 1972 inte genomgått några mer genomgripande förändringar. Sammanfattningsvis behöver lagstiftningen området modemiseras och till

anpassas nya förhållanden som råder i dag. I det följande kommer utredningen därför att presentera ett förslag till nytt resegarantisystem.

5.3 Ett

nytt resegarantisystem

5.3. l Inledning

I detta avsnitt kommer utredningen att diskutera huvuddragen i ett nytt system. Den föreslagna lagens territoriella tillämpningsområde, frågor om ersättningsgilla kostnader, gränsdragningen mellan arrangör och återförsäljare samt frågor om överklagbarhet kommer att behandlas i avsnitt 5.4.

5.3.2¶En vid insolvens

lag om skydd

Utredningens förslag: Till skillnad från gällande reglering skall det

finnas rätt till ersättning resegarantin enbart i insolvens-

situationer. Därmed de fall när inte kan genomföras

avses en resa

grund av att den som har anordnat eller förmedlat är på

resan

obestånd eller kan befaras hamna obestånd.

SOU 1999: 140 Överväganden och förslag 121

Enligt den nuvarande resegarantilagen kan ersättning utges inte bara vid arrangörens eller återförsäljarens insolvens utan även i andra situationer där olika skäl inte blir av eller inte slutförs se avsnitt g resor av i 3.4.2. Som tidigare har nämnts tillkom resegarantilagstiftningen främst för att resenärerna ett socialt betingat minimiskydd om en resa inte

ge kunde genomföras enligt reseavtalet. Vid tillkomsten fanns det inte någon annan lagstiftning till skydd för resenären i de situationer som regleras i resegarantilagen. Det är därför lätt att inse att det då ansågs motiverat att låta rätten till garantiersättning omfatta också de situationer när en resa inte kunde genomföras grund av andra orsaker än i arrangörens eller återförsäljarens insolvens. Efter paketreselagens tillkomst den 1januari 1993 har dock resenärerna, om en paketresa

- inte blir i princip ovillkorlig rätt till ersättningsresa eller till åter-

av, en betalning av erlagd köpeskilling 13 §. Om resan inte har slutförts, har resenären vidare rätt till ersättningsarrangemang, hemtransport eller prisavdrag 15 och 16 §§.

Mot den anförda bakgrunden anser utredningen att rätten till ersättning ur resegarantin bör begränsas till fall då resenären inte enligt annan lagstiftning kan påräkna motsvarande ersättning från den som har anordnat eller förmedlat resan. Som nyss har framgått har resenären enligt paketreselagen en i princip ovillkorlig rätt till kompensation om resan inte blir av eller om den inte slutförs. Paketreselagen ger visserligen inte resenären någon rätt till skadestånd vid händelser av force majeure-liknande karaktär, dvs. händelser som ligger utanför arrangörens eller återförsäljarens kontrollansvar 14 och 16 §§. Någon dylik rätt till skadestånd föreligger dock inte heller enligt bestämmelserna i den nuvarande resegarantilagen. Utredningen föreslår därför att det skall finnas rätt till ersättning ur resegarantin endast i de situationer när en resa inte kan genomföras grund av att den som har anordnat eller förmedlat är obestånd eller kan befaras hamna obestånd.

resan Beträffande innebörden härav hänvisas till författningskommentaren till l

l 122 Överväganden och förslag i SOU 1999: 140 v

5.3.3¶Lagens i tillämpningsområde Övrigt

Utredningens förslag: Resegarantilagens tillämpningsområde

utvidgas till att omfatta förutom paketresor och transporter - som inte endast undantagsvis sker tillsammans med paketresa s.k. en stolsförsäljning även ideell utbytesverksamhet för skolungdom. - Vidare skall lagen också omfatta separata transport-, inkvarteringsoch andra turisttjänster om en resenär förvärvar transporttjänst en jämte ytterligare tjänst och dessa sammantagna företer påtagliga en likheter med paketresa. en De bestämmelser som gäller andra resor/tjänster än paketresor skall dock tillämpas endast i fall då marknadsföringen eller försäljningen riktar sig till förvärvar eller tjänsterna personer som resan huvudsakligen för enskilt ändamål.

Den nuvarande resegarantilagen är knuten till lagen paketresor. Det om hänger samman med att artikel 7 i paketresedirektivet har införlivats i

svensk rätt genom resegarantilagen. Som utredningen tidigare har påpekat är begreppet konsument i paketresedirektivet vilket alltså motsvaras av uttrycket resenär i paketreselagen inte begränsat till paketresor förvärvas för enskilt ändamål. Det sagda innebär som nu alltså att EG-rätten ställer krav resegarantilagstiftningen upp ett att skall ges ett vidare tillämpningsområde än traditionella svenska konsu-

mentskyddslagar. Med konsument nämligen enligt artikel 2 i avses direktivet köper eller överenskommer köp en person som om av ett resepaket köparen, eller varje för räkning köparen person vars överenskommer köp ett resepaket kontrahent, eller om av annan en person till vilken köparen eller kontrahent överlåter resepaketet. annan Departementschefen har i 1992/93:95 s. 23 anfört direktivets prop. att konsumentbegrepp primärt måste tolkas efter sitt egentliga innehåll.

Det sagda innebär att även andra än privatpersoner kommer ornfatatt tas av direktivets konsumentbegrepp. En näringsidkare eller den person t.ex. en anställd för vars räkning näringsidkaren köparen överens- - kommer köp paketresa blir då betrakta konsument om av en att som i paketresedirektivets mening.

Paketresedirektivets konsumentbegrepp medför det skydd att som följer av direktivets krav inte sätt är brukligt i svensk - som annars konsumentskyddslagstiftning kan inskränkas till att omfatta enbart privatpersoner. För att skydda konsumenten får medlemsstaterna emellertid enligt artikel 8 i direktivet eller upprätthålla anta strängare bestämmelser än vad följer direktivet. Det finns således inget som av

SOU 1999: 140 Överväganden och förslag 123

hinder mot att resegarantilagens tillämpningsområde utvidgas i förhållande till de krav direktivet ställer Tidigare har lagen

som upp. också utvidgats till att även omfatta stolsförsäljning se avsnitt 3.4.2. Dessutom föreslår utredningen att den nya resegarantilagens tillämpningsområde utvidgas till att omfatta även vissa andra tjänster. Det skydd följer utvidgningar som går utöver direktivets krav bör

som av emellertid enligt utredningens mening vara förbehållet dem som med ett traditionellt svenskt synsätt kan betecknas som konsumenter. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att de bestämmelser som utvidgar lagens tillämpningsområde till andra tjänster än paketresor skall tilläm-

endast i fall då marknadsföringen eller försäljningen riktar sig till pas

förvärvar huvudsakligen för enskilt ändamål. personer som resan

I prop. l995/96:l82, som låg till grund för utvidgningen av resegarantilagen till stolsförsäljning, anfördes bl.a. följande s. 14 f..

Regeringen är medveten om att det kan vara svårt att dra en gräns i fråga

om lagens tillämpningsområde som är alltigenom helt tillfredsställande.

Alla fall och varianter kan knappast täckas in. Däremot finns det enligt vår

mening skäl att utvidga tillämpningsområdet till de fall där det ter sig

uppenbart oskäligt att en del resenärer har ett skydd medan andra saknar

det. Det gäller fall när paketresenärer och andra resenärer, som bara har

köpt en transport av en paketresearrangör, reser med samma arrangör, med

samma transport och till samma resmål. Vi föreslår därför att resegaranti-

lagens tillämpningsområde utvidgas till att omfatta förutom paketresor

också andra resor som sker tillsammans med en paketresa.

Behovet av en ytterligare utvidgning av lagens tillämpningsområde har inom utredningen diskuterats mot bakgrund av EG-domstolens dom av den 11 februari 1999 i mål C-237/97 AFS Intercultural Programs Finland ry se även avsnitt 3.4.1. Som har nämnts i avsnitt 3.1 finns det en nära koppling mellan paketreselagen och resegarantilagen, eftersom paketreselagens definitioner av begreppen paketresa, arrangör och återförsäljare avgränsar dem som är skyldiga att ställa säkerhet enligt resegarantilagen. Utredningens förslag innebär inte någon förändring i detta avseende. Uttalanden i förarbetena till paketreselagen, liksom praxis rörande tolkningen av dessa begrepp vid tillämpningen av paketreselagen, torde därför även framdeles kunna tjäna som vägledning vid tillämpningen av resegarantilagen. Av motivuttalanden framgår att begreppet "paketresa" i paketreselagen avses ha väsentligen

samma innebörd som i paketresedirektivet prop. 1992/93:95 62. Enligt

s. Kammarkollegiets praxis omfattar paketresebegreppet också ideell utbytesverksamhet för skolungdom se avsnitt 3.4.1. Vid jämförelse med EG-domstolens tolkning av begreppet paketresa i paketresedirekti-

124 Överväganden och förslag SOU 1999: 140

vet dom av den ll februari 1999 i mål C-237/97 AFS Intercultural Programs Finland ry, REG s. I-825 synes emellertid denna praxis ge i uttryck för en mer vidsträckt innebörd av paketresebegrcppet. Av EG- i domstolens avgörande framgår att ideell utbytesverksamhet för skolungdom innehåller den transportkomponent förutsätts i paketresesom direktivet. Enligt avgörandet innehåller denna verksamhet därtyp av emot varken inkvartering eller någon turisttjänst i direktivets mening. Som utredningen tidigare har konstaterat har Sverige i och för sig möjlighet att kräva resegaranti även i dessa fall, utan att någon konflikt skulle uppstå med EG-rätten. Efter EG-domstolsavgörandet fordras i emellertid att resegarantilagens tillämpningsområde uttryckligen utvid-

gas. Enligt hittillsvarande myndighetspraxis krävs alltså resegaranti också för ideell utbytesverksamhet för skolungdom. Frågan är då om det numera finns skäl att direkt i lagstiftningen utvidga tillämpningsområdet- och kravet garanti till att omfatta sådan reseverksamhet. - Enligt vad utredningen har inhämtat bedrivs den allt överskuggande delen av den utbytesverksamhet hittills har ansetts garantisom vara pliktig i två olika former. Verksamheten bedrivs antingen organisaav tioner med ett ideellt syfte sysslar enbart med sådan verksamhet som eller av större kommersiellt verksamma utbildningsföretag har som skolungdomsutbyte som ett kompletterande inslag sitt program. Arbetet utförs till mycket stor del volontärer för bl.a. av som svarar rekrytering, urval och utbildning utbytesstudenterna inför utlandsav vistelsen. I mottagarlandet volontärer för bl.a. värdfamiljsrekrysvarar tering och stöd familjer och studenter. Till sin hjälp har volontärema både i mottagar- och avsändarlandet anställd personal för som svarar administration, internationella kontakter och utbildning för volontärerna. I det fall varit till bedömning i EG-domstolens som uppe avgörande bodde utbyteselevema i familjer inkvarterade dem som vederlagsfritt. Utbytesorganisationen anordnade elevernas till resa värdlandet med reguljärflyg och värdfamiljerna i regel dem tog emot ankomstorten. Resekostnadema betalade eleven etappvis, vanligtvis inom en period om tio månader fram till Vid fick avresan. avresan eleven en returbiljett på förhand hade betalats till

som flygbolaget

punkterna l l-l2 i EG-domstolens nämnda dom. Enligt vad nyss en av de ideella organisationer sysslar enbart med skolungdomsutbyte som har angett, saknar de finansiella krävs för erhålla man resurser som att bank- eller försäkringsgarantier marknadsmässiga villkor. Höjda deltagaravgifter, som skulle kunna skapa sådana finansiella resurser, framstår enligt organisationen knappast något realistiskt alternativ. som De avgiftshöjningar som krävs skulle nämligen leda till deltagaravgifter som inte vore konkurrenskraftiga vid jämförelse med de avgifter

SOU l999zl40 Överväganden och förslag 125

sorr tas ut av kommersiellt verksamma utbildningsföretag som även har sko ungdomsutbyte med kostnadsfri vistelse utomlands sitt program. Under dessa förhållanden är organisationen hänvisad till att förlita sig

finansiellt stöd utifrån för att över huvud taget kunna bedriva sin verksamhet.

Såvitt utredningen kan bedöma kännetecknas verksamhet av det nu besçrivna slaget inte någon större insolvensrisk. Vid sådan utbytes-

av verksamhet som enligt EG-domstolens bedömning faller utanför det EG-rättsliga paketresebegreppet, torde vidare utbytesstudenterna endast i mycket begränsad utsträckning kunna drabbas av några ersättningsgilh kostnader i resegarantilagens mening om resan inte slutförs. Utredningen betraktar emellertid dem som deltar i den aktuella typen av utbytesresor som lika skyddsvärda som dem som deltar i mera kommersiellt betonade researrangemang. Det går inte heller att bortse från de risker som trots allt kan vara förknippade med att utbytesorganisationen hamnar obestånd; främst risken för att utbytesstudenter då inte kommer att kunna få tillbaka inbetalade förskott. Utredningen föreslår därför att lagstiftningen skall omfatta även sådan reseverksamhet. Innebörden av utredningens ställningstagande i denna del kommer närmare att belysas i avsnitt 5.3.4. Utredningen föreslår emellertid också att minimibeloppen för arrangörers och återförsäljares säkerheter avskaffas. Med utredningens förslag bör det därmed vara möjligt att differentiera garantins storlek, exempelvis på den grunden att hemtransporten är säkerställd genom att utbytesstudenten vid utresan erhåller flygbiljetten hem. Därvid förutsätts att returbiljetten transport

avser med t.ex. ett flygbolag som saknar ägaranknytning till utbytesorganisationen. Det förutsätts också att returbiljetten är möjlig att utnyttja när som helst under den period som utbildningsvistelsen avser.

Frågan behovet utvidgning resegarantilagens tillämp-

om av en av ningsområde har även i ett annat avseende övervägts utredningen.

av Det gäller de svårigheter som kan uppkomma när det gäller att dra gränsen mellan vad som skall anses utgöra separata tjänster paket-

resp. researrangemang i lagens mening. Utredningen vill i detta sammanhang återknyta till vad regeringen har anfört svårigheterna när det gäller

om att dra en gräns i fråga om lagens tillämpningsområde är

som alltigenom helt tillfredsställande. Vidare kan konstateras att de gränsdragningsproblem som aktualiseras i detta sammanhang knappast något avgörande sätt skiljer sig från de gränsdragningsfrågor All-

som nänna reklamationsnämnden i flera fall har haft att ta ställning till vid t;llämpningen av paketreselagens bestämmelser. Som i avsnitt

anges 5.4.3 torde det knappast vara någon framkomlig våg att i avsaknad

- av fjrtydligande avgöranden från EG-domstolen i resegarantilagen för-

söka klargöra paketreselagens i grunden EG-rättsliga arrangörs- och

126 Överväganden och förslag

återförsäljarbegrepp. Samma överväganden gör sig, enligt utredningens mening, gällande även vad beträffar paketresebegreppet.

Resegarantilagstiftningen har emellertid tillkommit främst för att ge resenärerna ett socialt betingat minimiskydd om en resa inte kan genomföras enligt reseavtalet. Som bekant har resegarantilagens tillämpningsområde tidigare utvidgats till att även omfatta stolsförsäljning. Enligt utredningens mening visar redan denna omständighet att det inte har varit lagstiftarens mening att reservera minimiskyddet för enbart sådana kombinationer tjänster kan inrymmas i paketrese-

av som begreppet.

Det nyss anförda talar i och för sig för att det kan finnas skäl att överväga en utvidgning av lagens tillämpningsområde även till andra separata tjänster än stolsförsäljning. De tjänster därvid kan komma

som i fråga är sådana transport- eller inkvarteringstjänster i 2 §

som avses första stycket l paketreselagen samt turisttjänsteri allmänhet.

En utvidgning som innebär att dessa tjänster generellt förs in under lagens tillämpningsområde skulle jämfört med dagens situation medföra att betydligt flera kategorier verksamhet omfattades

av av resegarantilagstiftningen. Helt verksamhetstyper, exempelvis muséer,

nya idrottsevenemang, cirkusar, marknader och ambulerande nöjesfält skulle därmed kunna bli direkt berörda kravet på resegaranti. Vidare

av skulle rena reguljärtransporter till lands, sjöss och i luften komma att omfattas av kravet resegaranti, liksom ren inkvartering i form

av hotell- och vandrarhemsövemattningar, stug- och rumsuthyming

osv.

Utredningen anser att det i många av dessa fall kan ifrågasättas

om en rätt till garantiersättning överhuvudtaget kan motiverad

anses vara mot bakgrund av det socialpolitiska skyddssyftet. En generell lagstiftning av det nu beskrivna slaget skulle bl.a. medföra rätt till garantiersättning även beträffande sådana tjänster vanligtvis utnyttjas

som hemorten.

Vidare ifrågasätter utredningen reform det aktuella slaget

om en av kan anses vara motiverad hänsyn till ett övergripande konsu-

av mera mentskyddsintresse. Rätten till garantiersättning skulle då omfatta också sådana tjänster erbjuds under former väldigt mycket

som som liknar andra typer tjänster. Som exempel snarlika tjänstetyper kan

av nämnas olika former kurser och utbildningar.

Genom en reform av detta slag torde vidare inte minst många små näringsidkare få drastiskt ökade kostnader. Därvid bör beaktas

att utredningen enligt sina direktiv skall lägga vikt vid fram förslag

att ta till ett system inte försvårar för nyetableringar sådana företag.

som av Vidare bör, enligt utredningens mening, beaktas bestämmelse

att en om rätt till garantiersättning i dessa fall skulle medföra ersättnings-

att en

SOU 1999: 140 Överväganden och förslag 127

beråättigad har betydligt större möjligheter än andra oprioriterade borgenärcer att få sina anspråk täckta i samband med en eventuell konkurs.

IDet är utredningens uppfattning att reform av aktuellt slag över

en huviud taget kan komma i fråga endast om det vid en jämförelse med andlra tjänster tillhandahålls konsumenterna marknaden finns

som ett iuttalat behov av att införa en rätt till garantiersättning. Utredningen har dock funnit att något sådant behov inte föreligger. Mot bakgrund av vadl har anförts utredningen därför att en utvidgning som

som nu anser inncebär att de aktuella tjänsterna generellt förs under lagens tillämpningsområde skulle utgöra en alltför långtgående förändring av systtemet.

Enligt utredningens mening kan det dock vara aktuellt att överväga en iutvidgning lagens tillämpningsområde mera begränsade områ-

av deni, nämligen då fråga uppkommer om den närmare gränsdragningen melllan separata tjänster och paketresearrangemang. Rent lagtekniskt kam en utvidgning i sådana fall ske genom att separat marknadsförda eller sålda tjänster i likhet med stolsförsäljning under vissa förutsättningar förs under resegarantilagens tillämpningsområde.

För det första kan frågan om en sådan utvidgning aktualiseras i de fall då det såsom exempelvis vid stolsförsäljning finns

- - en nära samhörighet mellan dem som har förvärvat paketresor och dem som har förvärvat separata tjänster. Såvitt avser dessa situationer har utredningen inte kunnat identifiera något behov en ytterligare utvidgning

av av lagens tillämpningsområde.

För det andra kan frågan om en utvidgning bli aktuell i fall då separat sålda eller marknadsförda tjänster tillhandahålls under omständigheter som medför att de sedda tillsammans företer påtagliga yttre likheter med ett paketresearrangemang. Så kan t.ex. vara fallet om en näringsidkares försäljning eller marknadsföring omfattar transporter som äger rum i nära anslutning till inkvartering eller någon annan turisttjänst, om tjänsterna tillhandahålls under längre tid än 24 timmar. När det gäller dessa situationer har utredningen kunnat notera de svårigheter som ibland uppstår då det gäller att dra gränsen mellan vad som skall anses utgöra separata tjänster resp. paketresearrangemang se t.ex. regeringsbeslut 1999-08-26, Fil999/2l83.

Enligt utredningens mening är det från ett konsumentskyddsperspektiv angeläget att lagen omfattar försäljnings- och marknadsföringsaktiviteter av det nyss nämnda slaget även i de fall då tjänsterna inte i formell mening kan utgöra paketresearrangemang. För resenärer

anses som har köpt sådana resor måste det nämligen framstå som ytterst svårförklarligt att t.ex. medföljande resenärer, som har köpt ett paketresearrangemang i formell mening, har rätt till garantiersättning medan de själva saknar detta skydd. En utvidgning det aktuella slaget ter sig

128 Överväganden och förslag SOU 1999: 140

även angelägen med hänsyn till den inte försumbara risken att reseföretag kringgår resegarantilagstiftningen. Enligt utredningens mening bör det inte vara möjligt för näringsidkare att bygga sin verksamhet affärsidéer som innebär att resegarantilagstiftningen rutinmässigt kringgås genom att tillhandahålla separata tjänster i stället för paketresor. En sådan ordning är knappast förenlig med utredningsdirektivens krav att systemet skall vara konkurrensneutralt. Visserligen kan en sådan utvidgning av lagens tillämpningsområde upphov till gränsdrag-

ge nya ningsproblem vid tillämpningen. Utredningen bedömer emellertid att dessa svårigheter knappast kommer att bli svåröverkomliga än de

mer problem som redan i dag uppstår vid tolkningen paketresebegreppet,

av t.ex. då researrangörer eller resebyråer säljer hotell och flygbiljett se redogörelsen i avsnitt 3.4.3. Genom utvidgning det aktuella

en av nu slaget är det enligt utredningens bedömning möjligt att lösa problem som hänför sig till gränsdragningen mellan separata tjänster och paketresearrangemang ett sätt som bättre stämmer överens med intentionerna bakom resegarantilagstiftningen än vad i dag är fallet.

som Därför föreslår utredningen att lagens tillämpningsområde utvidgas till att omfatta också den marknadsför eller säljer

som separata inkvarterings- eller turisttjänster som jämte förvärvad transporttjänst

en sammantagna företer påtagliga likheter med paketresa. Denna

en nya bestämmelse är avsedd att tillämpas endast i fall då det rör sig

om tjänster som förvärvas huvudsakligen för enskilt ändamål. Innebörden av utredningens förslag i denna del kommer att beskrivas nedan i avsnitt 5.3.4.

5.3.4 Re

gistrerin gsskyldi ghet

Utredningens förslag: Krav införs på att de arrangörer eller återför-

säljare som omfattas lagens tillämpning skall registrerade

av vara

hos Kammarkollegiet. Som samlingsbeteckning för nämnda

arrangörer och återförsäljare införs i resegarantilagen begreppet

registreringsslgøldig.

En grundläggande konsumentskyddsaspekt är att ett resegarantisystem skall bidra till att förhindra etablering paketreseverksamhet i fall då

av ekonomiska förutsättningar att bedriva sådan verksamhet saknas. I kravet konsumentskydd ligger med andra ord att systemet bör ha

en marknadssanerande effekt i den nämnda bemärkelsen. Av hänsyn

nyss till konsumentskyddsintresset är det vidare, enligt utredningens

SOU 1999: 140 Överväganden och förslag 129

mening, påkallat att tydligare än hittills framhäva kravet ställande av resegaranti förutsättning för att få bedriva paketreseverksamhet.

som en Mot den bakgrunden föreslår utredningen att det införs ett krav på registrering för att få verka som arrangör eller återförsäljare av paketresor eller andra resor som omfattas av lagen.

Liknande krav förekommer i åtskilliga andra nationella system som utredningen har studerat se kapitel 4.

Som utredningen tidigare har konstaterat kan reseföretag som har uppfyllt sin skyldighet att säkerställa insolvensskydd för resenärerna enligt lagstiftningen i medlemsstaten där de har sitt säte enligt den EGrättsliga huvudregeln inte åläggas att ställa säkerhet eller motsvarande i ytterligare medlemsstat. Ett sådant krav kan dock vara berättigat, om

en detta är nödvändigt för att tillgodose ett skyddsvärt ändamål som ligger till grund för de nationella handelshindrande reglerna. Som utredningen tidigare också har konstaterat är konsumentskydd ett sådant skyddsvärt ändamål.

Den nu föreslagna registreringsplikten är formellt sett ickediskriminerande till sin karaktär, eftersom svenska och utländska företag behandlas lika. Redan registreringsskyldigheten kan dock, samma sätt som kravet säkerhet eller motsvarande, innebära ett handelshinder för utomlands registrerade företag som i Sverige tvingas ansöka om registrering ytterligare gång. Ett hinder detta slag kan

en av emellertid ändå vara berättigat av hänsyn till det skyddsvärda ändamål som eftersträvas genom den svenska regleringen. För detta krävs dels att kravet som följer av nationell lagstiftning bidrar till att förverkliga det avsedda syftet, dels att kravet inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta syfte se senast EG-domstolens dom den 21

av september 1999 i mål C-124/97 Markku Juhani, punkt 31. Syftet med det nu föreslagna registreringskravet för utländska företag är att möjliggöra en effektiv kontroll att utländsk resegaranti har ställts

av som i vart fall inte ger konsumenterna ett sämre skydd än den svenska resegarantin. Enligt utredningens mening bidrar det föreslagna registreringskravet obestridligen till att förverkliga det avsedda syftet. Vidare är det knappast möjligt att uppnå det detta sätt eftersträvade konsumentskyddssyftet genom mindre ingripande åtgärder. Vid sådant förhållande torde ett registreringskrav från EG-rättslig synvinkel utgöra en lojal ändamålsuppfyllelse, eftersom syftet med registreringskravet är att tillförsäkra konsumenterna det skydd paketresedirektivet

som bereder dem. En reglering tjänar detta syfte utan att utöver

som vad som är nödvändigt för att uppnå syftet kan till och med sägas

vara påkallad från EG-rättslig synpunkt.

Kravet på registrering för att få verka arrangör eller återför-

som säljare bör även tydligt komma till uttryck i lagens terminologi. Utred-

130 Överväganden och förslag

ningen föreslår därför att begreppet registreringsslcyldig används i lagen som en samlingsbeteckning för såväl arrangörer återförsäl-

som jare i de fall då lagens bestämmelser syftar båda dessa kategorier av näringsidkare. På samma grunder föreslås att termen registreringsskyldig" även används för att beteckna de som enligt vad ovan sagts är skyldiga att söka registrering innan de påbörjar marknadsföringen.

Som utredningen också har konstaterat måste det självklara kravet ställas att systemet inte får vara utformat ett sätt som medför konkurrensmässiga nackdelar för en viss kategori företag. Med den

av föreslagna utformningen kommer emellertid kravet registrering direkt att spegla kravet ställande av erforderlig resegaranti. Ett sådant registreringskrav kan naturligtvis sätt kravet

- samma som att företaget skall ställa ekonomisk säkerhet medföra vissa

en konkurrensbegränsande effekter, bl.a. att etableringen

genom av nya företag försvåras. Det är dock samtidigt utredningens uppfattning

att den i viss mån etableringshindrande samtidigt marknadssane-

- men rande effekt som kravet registrering innebär, är positiv från konsu-

mentskyddssynpunkt. Precis som säkerhetskravet hindrar nämligen ett registreringskrav reseföretag från att starta reseverksamhet i fall då ekonomiska förutsättningar för sådan verksamhet saknas. I den mån det föreslagna registreringskravet verkar etableringshindrande, är den etableringshindrande effekten därför enligt utredningens uppfattning fullt förenlig med kravet konkurrensneutralitet.

Ansökan om registrering bör, som redan har antytts, prövas Kam-

av markollegiet. Vidare bör Kammarkollegiet, det finns anledning att

om anta att det finns skyldighet att ansöka registrering,

om ges en möjlighet att vid vite ålägga den marknadsför lämna de

som en resa att uppgifter om sin verksamhet är nödvändiga för att frågan

som om registrering skall kunna prövas. Även eller

en arrangör en återförsäljare

som inte ansöker om registrering bör kunna föreläggas vid vite

att fullgöra sin skyldighet. Utredningen föreslår också det bör

att vara straffbart att utan registrering marknadsföra eller sälja

en resa som omfattas av lagen.

SOU 1999: 140 Överväganden och förslag 131

5.3.5¶Arrangörers och återförsäljares skyldighet att ställa garanti samt garantiernas inbördes ordning

Utredningens förslag: Någon grundläggande förändring av nuvarande ordning för arrangörers resp. återförsäljares skyldighet att ställa garanti är inte motiverad. Liksom i dag skall den garanti som har ställts av en återförsäljare inte utnyttjas, arrangör är

om en som bunden av avtalet med resenären har ställt en garanti som kan tas i anspråk.

Liksom hittills skall den som är arrangör eller återförsäljare i paketreselagens mening vara skyldig att ställa garanti för resenärernas anspråk enligt resegarantilagen. Som har påpekats i utredningsdirektiven kan det dock ibland vara svårt att dra gränsen för när återförsäl-

en jare blir arrangör Enligt direktiven kan det därför närmare

av en resa. behöva klarläggas var gränsen går och vad återförsäljare kan tillåtas

en att göra utan att bli betraktad som arrangör. Det torde emellertid knappast vara någon framkomlig väg att i resegarantilagen försöka klargöra paketreselagens i grunden EG-rättsliga arrangörs- och återförsäljarbegrepp. Samma överväganden gör sig gällande även vad beträffar paketresebegreppet. Frågan blir därför den aktuella gränsdragnings-

om problematiken kan lösas annat sätt.

Enligt gällande rätt får gränsdragningen mellan återförsäljare och arrangör av paketresor praktisk och ekonomisk betydelse i fall då fråga uppkommer huruvida ett reseföretag eller återförsäljer inom

arrangerar riket anordnade resor. Enligt 4 § resegarantilagen skall nämligen

arrangörer och återförsäljare av utom riket anordnade paketresor huvud-

som regel ställa en säkerhet minst 200 000 kr. Återförsäljare inom

om av riket anordnade paketresor skall däremot huvudregel ställa

som en säkerhet om minst 50 000 kr. Enligt fast praxis bestäms säkerheten för den sistnämnda gruppen av återförsäljare regelmässigt till minimibeloppet 50 000 kr. Detta innebär i praktiken att dessa återförsäljare inte behöver ställa säkerhet fullt ut motsvarar deras försäljning

en som av paketresor.

Denna praxis skall mot bakgrund bestämmelsen i 7 § i den

ses av nuvarande resegarantilagen, som anger vilken säkerhet får utnytt-

som jas när både en återförsäljare och arrangör har ställt säkerhet. Där

en föreskrivs att säkerhet har ställts återförsäljare inte får

som av en utnyttjas, om arrangören har ställt sådan säkerhet kan i

som tas anspråk. Avsikten är således inte att säkerhet återförsäljare har

som en

132 Överväganden och förslag SOU 1999: 140

ställt skall få tas i anspråk, arrangör, är bunden det om en som av aktuella reseavtalet, har ställt säkerhet. Enligt lagmotiven gäller detta också om arrangörens säkerhet inte är tillräcklig för att täcka de anspråk för vilka också återförsäljare har ställt säkerhet. Återfören säljarens säkerhet kan då komma att utnyttjas återförsäljaren har om sålt eller förmedlat en utomlands anordnad Vidare kan återförresa. säljarens säkerhet tas i anspråk när han har uppburit betalning helt eller delvis för resan utan att arrangören har blivit bunden avtalet av gentemot resenären. Slutligen kan säkerheten utnyttjas när återförsäljaren har sålt eller förmedlat har anordnats här i riket, en resa som om arrangören inte själv har ställt säkerhet prop. 1972:92 34. s. Nuvarande ordning torde alltså innebära att återförsäljare inom av riket anordnade paketresor i många fall inte behöver ställa säkerhet en som fullt ut motsvarar deras försäljning paketresor. Resegarantiav lagen uppställer nämligen endast ett krav att varje reseföretag skall ställa en individuell säkerhet i princip företagets ekonosom motsvarar miska åtaganden gentemot resenärerna vid varje enskild tidpunkt prop. 1984/85:2l4 s. 9. Sålunda skall återförsäljarens säkerhet vid återförsäljning av inom landet organiserade i princip omfatta arrangemang resenäremas beräknade anspråk dels avseende reseavtal som arrangören inte blir bunden dels avseende förmedlade för vilka av, resor arrangören över huvud taget inte har ställt någon säkerhet. Återförsäljarens säkerhet behöver däremot inte omfatta den beräknade förmedlingen av resor, för vilka avtalsbunden arrangör har ställt säkerhet. en I vissa fall torde dock säkerheten återförsäljare inom riket som en av anordnade paketresor ställer inte hans åtaganden ens motsvara gentemot resenärerna med anledning sålda paketresor. Om inte arrangöav ren har ställt en säkerhet fullt hans ekonomiska som ut motsvarar åtaganden gentemot resenärerna med anledning av sålda paketresor, kan vidare enligt gällande rätt hinder föreligga

mot att ta återförsälja-

rens säkerhet i anspråk. Också i de situationer då inhemsk en arrangör inte har ställt en säkerhet som fullt ut motsvarar hans åtaganden gentemot resenärerna riskerar därmed resenärerna i vissa situationer att miste om det socialt betingade minimiskydd de borde berättisom vara gade till enligt intentionerna bakom resegarantilagstiftningen.

Utredningen har tidigare konstaterat att ambitionen måste vara att resegarantilagstiftningen skall resenärerna ett så heltäckande skydd ge som möjligt. Vidare har utredningen anfört det finns skäl att att finna en lösning i varje enskilt fall fullt skyddar som ut resenäremas intressen vid inställda eller avbrutna paketresor. Det finns således anledning att överväga om lagstiftningen bör utformas sätt ett som garanterar att varje individuell garanti i princip de anspråk motsvarar som resenärerna vid varje enskild tidpunkt kan göra gällande antingen mot

SOU 1999: 140 Överväganden och förslag 133

arrangören eller återförsäljaren av paketresan. Rent lagtekniskt skulle detta kunna uppnås genom att både arrangörer och återförsäljare åläggs att ställa en garanti som fullt ut motsvarar deras totala försäljning av paketresor, oberoende av om de är bundna av avtalet med resenären konsumenten.

Nästa fråga är då om en reform av detta slag kan anses vara motiverad av hänsyn till konsumentskyddsintresset. Genom en sådan reform torde många återförsäljare inom riket anordnade paketresor få

av drastiskt ökade kostnader för att ställa resegaranti.

Utredningen anser att en sådan reform ändock kan vara motiverad, eftersom tanken med lagstiftningen området är att skydda främst konsumenternas intressen i samband med inställda eller avbrutna paketresor. Målsättningen måste emellertid därvid också att mini-

vara mera de konkurrensbegränsande effekter som kravet ekonomisk säkerhet för med sig. En förutsättning för att genomföra reform är

en att de ökade kostnaderna framstår rimliga i förhållande till de för-

som bättringar av konsumentskyddet som kan uppnås.

Av tillgänglig statistik över reseföretag som har ställt sin verksamhet under tiden från och med år 1967 fram till

och med sommaren 1999 framgår att de återförsäljarsäkerheter har tagits i anspråk inte

som i något fall visat sig otillräckliga för att tillgodose resenäremas

vara anspråk. Som har angetts har Resegarantinämnden under åren 1967-1993 beslutat om ianspråktagande av ställda säkerheter vid 70

ca tillfällen. I sex av dessa fall har de ställda säkerheterna visat sig

vara otillräckliga, varvid utdelningen i två fallen har uppgått till 97,7

av resp. 99,9 procent av de ställda säkerhetemas storlek. Av Kammarkollegiets statistik för tiden därefter fram t.0.m. 1999 framgår

sommaren att nämnden under den tiden beslutade utnyttjande ställda

om av säkerheter i ytterligare omkring 30 fall. I endast dessa fall har

ett av den ställda säkerheten inte räckt till för att ersätta de resenärer har

som begärt ersättning.

Statistiken visar att endast marginella förbättringar konsument-

av skyddet kan uppnås reformer det ifrågavarande slaget. Det

genom av nu ligger nära till hands att anta att de mindre företagen är väl representerade bland de återförsäljare som enbart förmedlar inom riket anordnade paketresor. Utredningen bedömer att åtgärder det aktuella

av slaget skulle medföra drastiska kostnadsökningar för framförallt mindre och nyetablerade företag. Det är utredningens uppfattning att sådana kostnadsökningar är orimliga i förhållande till de marginella förbättringar konsumentskyddet torde kunna påräknas. Utredningen

av som föreslår därför inte någon grundläggande förändring nuvarande

av ordning såvitt återförsäljares skyldighet att ställa resegaranti. I

avser

l

134 Överväganden och förslag

linje härmed bör den nuvarande ordningen för utnyttjande olika

av garantier bibehållas.

Utredningen föreslår således att den garanti har ställts

som av en återförsäljare inte får utnyttjas, arrangör är bunden avta-

om en som av let med resenären har ställt sådan garanti som kan tas i anspråk.

5.3.6 Krav för

registrering

Utredningens förslag: Begreppet säkerhet i nuvarande lagstiftning byts i den nya lagen ut mot termen garanti. För registrering krävs att den registreringsskyldige har ställt tillräcklig garanti hos Kammarkollegiet.

I den nuvarande resegarantilagen- sägs i l § att den är arrangör

som eller återförsäljare paketresor enligt paketreselagen skall ställa

av säkerhet hos Kammarkollegiet. Vidare sägs att säkerheten skall

motsvara arrangörens eller återförsäljarens åtagande mot resenärerna för bl.a. paketresor. Enligt 2 § skall säkerheten, Kammarkollegiet inte

om medger annat, bestå av en av bank eller försäkringsbolag utfärdad betalningsutfästelse som fullgörs vid anfordran.

Enligt utredningens mening finns det visst fog för uppfattningen

att resegarantisystemet med nuvarande regler i alltför liten utsträckning uppmuntrar reseföretagen att finna billigare, alternativa former för

att garantera resenärernas anspråk. Som utredningen nedan i avsnitt 5.3.8 närmare kommer att utveckla finns det därför skäl försöka åstad-

att komma en reglering i högre grad än i dag stimulerar företagen

som att finna andra lösningar än bank- och försäkringsgarantier. Tennen "säkerhet" är emellertid knappast något adekvat begrepp i regel-

ett system som syftar till ökad flexibilitet. Utredningen säkerhets-

anser att begreppet är i alltför stor utsträckning förknippat med framför allt bankgarantier, för närvarande är den helt dominerande formen för

som att garantera resenärernas anspråk. Säkerhetsbegreppet för dessutom tanken till sakrättsliga institut t.ex. pant och borgen. Därför före-

som slår utredningen att begreppet "säkerhet" i den

nya lagen byts ut mot termen "garanti".

För att bli registrerad krävs enligt förslaget den registreringsskyl-

att dige har ställt tillräcklig garanti hos Kammarkollegiet. Vad

som avses med tillräcklig garanti återkommer utredningen till i avsnitt 5.3.9.

Överväganden och förslag 135

5.3.7¶Ãterkallelse registrering

Utredningens förslag: Kammarkollegiet skall ges en möjlighet att återkalla registreringen för den som inte har ställt garanti i enlighet med kollegiets beslut.

Enligt utredningens förslag bör Kammarkollegiet få möjlighet att en återkalla registreringen för registreringsskyldig som inte har ställt en garanti i enlighet med kollegiets beslut. Därvid får enligt förslaget Kammarkollegiet, det föreligger särskilda skäl, förordna att om avregistreringsbeslutet skall gälla omedelbart. Ett förordnande om att avregistreringen skall gälla omedelbart utgör ett mycket kraftigt ingrepp i näringsfriheten. Sådana förordnanden skall därför meddelas endast i fall då en registreringsskyldig tydligt har visat att han är obenäatt fullgöra sina skyldigheter enligt lagen. Vidare bör krävas att gen resenärernas säkerhet är i fara om den registreringsskyldige fortsätter att organisera, marknadsföra och sälja paketresor. En sådan situation kan vara för handen då en registreringsskyldig överträder ett vitesföreläggande angående ställande och högre garanti samtidigt som han av ny står i begrepp att sälja eller fullfölja resor där hans åtaganden mot resenärerna inte täcks av befintlig garanti hos Kammarkollegiet.

5.3.8 Olika modeller för ställande resegaranti av

Utredningens bedömning: Den nuvarande ordningen med bankeller försäkringsgaranti skall även fortsättningsvis vara huvudalternativet i resegarantisystemet. För att öka systemets flexibilitet bör dock garanti även kunna ställas i andra former, efter en individuell prövning av Kammarkollegiet.

Inledning

Som utredningen tidigare har konstaterat ger paketresedirektivet inte några direkta antydningar om vilka medel den nationella lagstiftaren skall använda för att vid genomförandet av artikel 7 uppnå det konsumentskydd som direktivet föreskriver. De olika nationella resegarantisystem som utredningen har studerat visar också prov vitt skilda tillvägagångssätt för att uppnå detta ändamål se kapitel 4. Det går

136 Överväganden och förslag SOU 1999: 140

dock att urskilja fyra i grunden olikartade metoder för att åstadkomma det föreskrivna konsumentskyddet:

0 Resenärernas anspråk tillgodoses genom utnyttjande individuella

betalningsutfästelser säkerheter ställda till ett befullmäktigat

- -

organ säkerhetskonstruktionen. 0 Resenärernas anspråk hanteras obligatorisk eller frivillig fond

av en

som är kollektivt finansierad av reseföretagen fondkonstruktionen. 0 Resenärernas anspråk hanteras den har meddelat försäkring

av som

eller motsvarande arrangemang till förmån för resenärerna Oörsäk-

ringskonstruktionen. 0 Resenärernas anspråk tillgodoses genom utnyttjande penning-

medel som resenären har deponerat hos tredje man tills alla tjänster

i samband med resan har levererats förvaltarkonstruktionen.

Ofta förekommer flera konstruktioner samtidigt inom de nationella garantisystemen. Bland de nordiska länderna har sålunda både Danmark och Norge ett resegarantisystem som bygger på säkerhetskon-

en struktion kompletterad med fondkonstruktion obligatoriskt slag.

en av Samma variant av garantisystem förekommer i Storbritannien vad gäller paketresor med flygtransport. I Frankrike existerar sida vid sida olika garantisystem som bygger fondkonstruktionen säkerhets-

resp. konstruktionen. Även Luxemburgs och Nederländernas rättsordningar rymmer parallella konstruktioner, nämligen försäkringskonstruktionen och fondkonstruktionen. Brittisk rätt inrymmer samtliga konstruktioner. Försäkringskonstruktionen och förvaltarkonstruktionen är dock enligt det brittiska systemet förbehållna endast paketresor där det inte finns någon flygtransport med i resepaketet. Vissa nationella rättssystem rymmer emellertid endast en konstruktion. I svensk, finländsk och isländsk rätt förekommer sålunda endast säkerhetskonstruktionen. På kontinenten föreskriver tysk, belgisk och österrikisk rätt endast försäkringskonstruktionen.

Utredningen har tidigare tagit ställning till vilka krav bör ställas

som

ett resegarantisystem och i vilken ordning de uppställda kraven bör prioriteras. Därefter har utredningen beskrivit vilka reformbehov

som följer av dessa krav. I det följande kommer utredningen närmare

att analysera i vad mån de uppräknade konstruktionema kan tillgodose

nu de krav och reformbehov som utredningen har identifierat. Utredningen kommer därefter att ta ställning till vilken konstruktion bör ligga

som till grund för utfominingen det framtida resegararantisystemet.

SOU 1999: 140 Överväganden och förslag 137

De olika konstruktionerna

En lösning som bygger enbart säkerhetskonstruktionen innebär att individuella betalningsutfästelser dvs. säkerheter eller garantier med

den utredningen föreslagna terminologin ställs till ett befullmäk-

av tigat organ. Konstruktionen rymmer ett osäkcrhetsmoment såtillvida att beräkningen säkerhetens storlek bygger en prognos rörande de

av ekonomiska åtagandena gentemot resenärerna. Om slår fel

prognosen kan detta leda till att resenärerna får ut endast en del av den ersättning

de är berättigade till. Utredningen anser dock att erfarenheterna av som det nuvarande svenska systemet, som bygger säkerhetskonstruktionen, från konsumentskyddssynpunkt är i huvudsak goda. Enligt utredningens mening är det nuvarande svenska systemet inte heller i övrigt oförenligt med de krav som bör ställas ett resegarantisystem.

Fondkonstruktionen framstår som ändamålsenlig från konsumentskyddssynpunkt. Obligatoriska fonder väcker dock enligt utredningens mening betänkligheter med hänsyn till kravet konkurrensneutralitet. Sådana fonder kan nämligen leda till en kostnadsutjämning inom resebranschen som innebär att oseriösa företag med låg likviditet erhåller en konkurrenskraft som de annars skulle sakna. Ett resegarantisystem som detta sätt nedbringar kostnaderna för vissa företag genom att andra företag tvingas att tillskjuta mer medel till en fond är oförenligt med kravet konkurrensneutralitet.

Vidare är det utredningens bedömning att en obligatorisk och kollektivt finansierad garantifond snabbt skulle kunna tömmas tillgångar vid en eller flera reseföretagskonkurser under uppbyggnadsskedet. En fungerande fondlösning förutsätter således att inga nämnvärda utbetalningar sker under ett sådant skede. För att undvika problem av detta slag vore det i och för sig en tänkbar lösning att under ett övergångsskede låta reseföretagen bygga fond samtidigt de

upp en som får ställa säkerhet enligt det nuvarande systemet. Nackdelarna med en sådan lösning är emellertid uppenbara. Kostnaderna för att bedriva reseverksamhet kan bli orimligt höga, framförallt för mindre och nyetablerade företag. I utredningens direktiv anges dessutom att vikt skall läggas vid att tillskapa ett system som inte försvårar nyetableringar av små och medelstora företag. Lösningar som nu angivet sätt slår ut eller stänger ute dessa företag från marknaden bör följaktligen så långt möjligt undvikas. En annan variant vore att lägga reseföretagens bidrag till fonduppbyggnaden nivå inte riske-

en som rar att leda till de nyss nämnda problemen. I så fall torde emellertid uppbyggnadsperioden bli så långvarig att fonden inte kommer att

pass kunna träda i funktion inom överskådlig tid. Slutligen är det mycket tveksamt om ens en fullt utbyggd garantifond skulle förslå till att täcka

138 Överväganden och förslag SOU 1999: 140

alla ersättningsgilla anspråk under extrema förhållanden, exempelvis om flera större reseföretag samtidigt ställer sin verksamhet under högsäsong. Förhållandet illustreras väl det faktum att de två största

av researrangörerna i dag hos Kammarkollegiet ställer tillsvidaresäkerheter vardera omkring 500 miljoner kr. Dessa reseföretags säkerheter motsvarar ungefär hälften den totala säkerheter

av summan av ställda hos kollegiet. Obligatoriska fondlösningar torde därför förutsätta någon form statlig garanti. I annat fall riskerar även fullt

av en utbyggd fond att snabbt tömmas tillgångar vid större reseföretags konkurser. En statlig fondgaranti är emellertid svår att förena med kravet att förändringar av resegarantisystemet inte får leda till nämnvärt ökade statsutgifter. En lösning av sådant slag har dessutom tidigare förkastats regeringen, bl.a. den grunden inte kunde förorda

av att man en ordning där staten ytterst skulle kunna tvingas till ekonomiska insatser. Helt frivilliga fonder utan att ställa säkerhet till ett befullmäk-

som, tigat organ, sköter om hemtagning av resenärer och i övrigt till-

som godoser resenäremas anspråk stöter inte invändningar

samma som de obligatoriska fonderna. Frivilliga fonder detta slag kan emellertid

av bara fungera vid sidan av andra alternativ inom resegarantisystemet. Vidare kan sådana fonder upprättas endast reseföretagen eller dessas

av organisationer.

Försäkringskonstruktionen innebär att resenäremas samtliga anspråk mot resegarantin dvs. anspråk utbetalning garantiersätt-

- av ning, hemtagning osv. hanteras de institutioner har meddelat

- av som försäkring eller motsvarande till förmån för resenärerna.

arrangemang Ett sådant system kan rimligen nedbringa statens nuvarande åtaganden för resegarantisystemet. Ett resegarantisystem bygger enbart på

som denna konstruktion kan dock leda till ökad risk för utslagning små

av och nyetablerade reseföretag. Risken för sådan utveckling, bl.a.

en som leder till koncentrationstendenser marknaden, har olika sätt framhållits av flera intressenter är berörda det tyska resegaranti-

som av systemet. Det synes nämligen vara en utbredd uppfattning bland tyska intressenter att det egna systemet medför relativt sett större ekonomiska påfrestningar för små och medelstora samt nystartade reseföretag

avsnitt 4.7.3. I detta sammanhang kan även noteras att det i direktiven till utredningen att vikt skall läggas vid att tillskapa

anges ett system som inte försvårar för nyetableringar små och medelstora företag.

av Ett resegarantisystem byggt på enbart försäkringskonstruktionen torde inte vara förenligt med den viljeinriktning kommer till uttryck i

som utredningens direktiv.

Möjligheten enligt brittisk rätt att anlita förvaltare framstår i

som en hög grad flexibel och ekonomiskt fördelaktig lösning, särskilt för små och nystartade reseföretag. En lösning enligt förvaltarkonstruktionen

SOU 1999: 140 Överväganden och förslag 139

motsvarar svenska krav resegarantiordning torde dock medsom en föra betydligt högre kostnader för reseföretagen. Dessutom torde det i så fall nödvändigt att införa krav obligatorisk förskottsbetalvara ning av paketresor.

Utredningens ställningstagande

Tanken med resegarantilagstiftningen är främst att skydda konsumenternas intressen i samband med inställda eller avbrutna resor när det kan befaras att ett reseföretag hamnar obestånd. Det krävs därför att resegarantilagstiftning garanterar resenärerna ett så fullgott en ny skydd som möjligt vid sådana händelser. Enligt utredningens mening torde det i och för sig vara möjligt att utforma ett nytt resegarantisystem grundval av samtliga de nu aktuella konstruktionerna, utan att göra avkall konsumentskyddsintresset. Av vad som tidigare har anförts framgår emellertid att utredningen inte betraktar ett resegarantisystem byggt uteslutande försäkringskonstruktionen som någon realistisk möjlighet. Det sagda utesluter dock inte en lösning som innebär att försäkringskonstruktionen existerar som ett alternativ inom resegarantisystemet vid sidan av säkerhetskonstruktionen. En lösning av detta slag får emellertid inte leda till att resenären konsumenten själv bär ansvaret för att kontrollera att han verkligen omfattas av en försäkring eller motsvarande arrangemang som ger det skydd som lagen föreskriver. Detta skulle i så fall enligt utredningens uppfattning leda till en urholkning av det socialt betingade minimiskyddet för dessa resenärer, vilket inte vore förenligt med intentionerna bakom den svenska resegarantilagstiftningen. Ett effektivt konsumentskydd torde i sådant fall förutsätta att en myndighet tämligen ingående kontrollerar att de berörda konsumenterna verkligen har erforderligt försäkrings-skydd. Lagstiftningen måste också i övrigt vara förenlig med de krav som bör ställas ett resegarantisystem. Som tidigare har angetts torde obligatoriska fondlösningar vara svåra att förena såväl med kravet konkurrensneutralitet som med kravet påatt förändringar av resegarantisystemet inte får leda till nämnvärt ökade statsutgifter. Frågan är då hur kan kombinera de redovisade konstrukman nu tionerna så att de motsvarar de reformbehov som utredningen har identifierat se avsnitt 5.2.2. Utredningen har därvid konstaterat att det är angeläget att försöka hitta en ny modell för hur hanteringen av hemtagning av resenärer och prövningen av ersättningsanspråk skall organiseras för att så sätt öka stabiliteten i systemet. Utredningen har vidare konstaterat att ökad flexibilitet för ställande av resegaranti torde vara ägnad att sänka reseföretagens garantikostnader. Utred-

å 140 Överväganden och förslag

lt ll i ningen betraktar därför ökad flexibilitet i det nämnda avseendet nyss som en högt prioriterad målsättning vid utformningen av ett nytt resegarantisystem. Mot bakgrund av det anförda föreslår utredningen att den nuvarande säkerhetskonstruktionen även fortsättningsvis skall vara huvudaltemativet i resegarantisystemet. Utredningen föreslår dock att garanti i framtiden skall kunna ställas även i andra former, efter individuell pröven ning av Kammarkollegiet. Reseföretagen skall således kunna ställa garanti genom olika former av sak- och kreditförsäkringar samt genom branschorganisationer kollektivt ställda garantier. Även depositioner av av samma slag som förekommer i den ovan redovisade förvaltarkonstruktionen torde med denna lösning kunna godtas resegaranti. som

5.3.9¶Tillräcklig garanti

Utredningens förslag: När en registreringsskyldig ansöker om registrering skall Kammarkollegiet beräkna garantins storlek. Garantin skall fastställas till ett belopp med hänsyn till reseverksamsom hetens art och omfattning bedöms tillräckligt för att täcka vissa vara i resegarantilagen uppräknade kostnader. De i dag gällande minimibeloppen för arrangörers och återförsäljares garantier bort. Om tas det finns särskilda skäl, får kollegiet besluta att garanti inte behöver ställas.

Enligt utredningens uppfattning är utgångspunkten garanti bör att en betraktas som tillräcklig om den uppgår till ett belopp med hänsyn som till reseverksamhetens art och omfattning bedöms tillräckligt för vara följande ändamål. Om inte genomförs skall den räcka till full resan återbetalning av vad har erlagts i förskott. För den händelse som att resan påbörjas inte slutförs skall garantin täcka betalning men av kostnaderna för hemtransport resenärerna, betalning kostnaderna av av för resenärernas uppehälle och skälig ersättning för värdet de av förmåner som resenären har gått miste har om genom att resan avkortats. Utredningens förslag innebär att den registreringsskyldiges garanti skall motsvara kostnaderna för paketresor enligt ll § i lagförslaget. Mot bakgrund av vad som har angetts i avsnitt 5.3.3 föreslås också att garantin skall täcka kostnaderna för transporter och inkvartering eller andra turisttjänster marknadsförs separat och som som sammantagna företer påtagliga likheter med paketresa i den mån konsument en en

SOU 1999: 140 Överväganden och förslag 141

ftrvärvar transporttjänsten jämte någon av de andra tjänsterna. Med hänvisning till vad som vidare har angetts i det nyss nämnda avsnittet ftreslås att garantin också skall täcka kostnaderna för resor bestående av transport och utbildningsvistelse, även om den inkvartering som erbjuds i samband utbildningsvistelsen är kostnadsfri. l den nuvarande resegarantilagen föreskrivs dessutom att säkerheten skall omfatta åtaganden mot resenärerna för andra resor som sker tillsammans med paketresor l §. I motiven till denna bestämmelse prop. 1995/96: 182 s. 22 har anförts bl.a. följande.

Avsikten är att skydda resenärer som köper resor som arrangeras av en paketresearrangör men där resan bara består av själva transporten, s.k. stolsförsäljning. Det gäller främst resenärer som förvärvar en resa av samma arrangör eller återförsäljare som paketresenärerna har gjort samt reser med samma transport som paketresenärerna. Det spelar ingen roll vilket transportmedel som används. Såväl flyg som båt och buss etc. omfattas.

Följande situation kan anges som ett typexempel. Paketresearrangören X-resor ordnar paketresor till Grekland. Bolaget äger två egna flygplan med vilka resenärerna transporteras till Athen. X-resor försöker fylla planen med paketresenärer så långt som möjligt. Tomma platser säljs sedan till stolsresenärer, främst studenter som vill komma billigt ner till grekiska övärlden. Planen har plats för 90 resenärer. På en resa åker 70 paketresenärer och 20 stolsresenärer som även har returbiljett med X-resor. Strax efter att de kommit till Grekland försätts X-resor i konkurs. Med de föreslagna bestämmelserna kommer såväl paketresenärerna som stolsresenärerna att hemresan ordnad genom resegarantin. Detta ändras inte i fall då bolaget själv inte äger flygplanen utan hyr transporttjänsten. Däremot kommer de resenärer som köper sin biljett direkt från ett transportföretag, t.ex. ett flygbolag, eller från en researrangör som inte ordnar paketresor inte att erhålla något skydd från resegarantin. Regeringen att de stolsresenärer

anser som reser med samma arrangör och samma transport som paketresenärer är den grupp som är mest skyddsvärd och där det för den enskilde resenären måste uppfattas som svårförklarligt varför man omfattas garantin i det

av ena fallet men inte i det andra. Avgränsningen har därför gjorts så att det är dessa resenärer som omfattas. Lagrådet har påpekat att fall kan tänkas då det är naturligt att betrakta stolsresenärer och paketresenärer deltagare

som i samma resa, trots att stolsresenärerna eller en del av dem färdas med

- - en annan transport än paketresenärerna. Om en sådan situation uppstår blir det Resegarantinämnden som får avgöra om resan kan anses ha skett tillsammans med en paketresa eller inte. Att låta alla s.k. stolsresenärer omfattas är praktiskt inte möjligt. I sådana fall skulle t.ex. de flygbolag normalt

som bara tillhandahåller reguljärtransporter komma att omfattas lagens

av bestämmelser. Så långtgående resenärsskydd är inte realistiskt.

4 142 Överväganden och förslag SOU 1999: 140

Det kan, enligt utredningens uppfattning, starkt ifrågasättas

om resegarantilagen i sin nuvarande lydelse tillräckligt klart ger uttryck för lagstiftarens avsikt. Avsikten med den nuvarande bestämmelsen har uppenbarligen inte varit att alla separata persontransporter som sker tillsammans med paketresor skall vara garantipliktiga. Det kan emellertid knappast råda delade meningar om att bestämmelsen enligt sin ordalydelse föreskriver garantiplikt för samtliga stolsresenärer oavsett

- om dessa resenärer har köpt sin biljett av samma arrangör eller återförsäljare som paketresenärema eller direkt från ett transportföretag.

För att bringa lagen i bättre överensstämmelse med lagstiftarens avsikt föreslår utredningen därför att den registreringsskyldiges garanti även skall täcka kostnader för transporter inte endast undantagsvis

som sker tillsammans med paketresor. Förslaget innebär således i denna del att reseföretag bör vara undantagna från skyldigheten att ställa garanti för försäljning av persontransporter i normala fall inte äger

som rum tillsammans med paketresor. Garantin behöver alltså inte täcka försäljning av rena transporter i sådana fall då det framstår uppenbart för

som envar att de aktuella resenärerna saknar samhörighet med paketresenärer som reser med samma arrangör och med samma transport. Vad

som åsyftas är främst sådana situationer där både paketresenärema och de andra resenärerna har köpt sin biljett direkt från ett transportföretag

t.ex. ett flygbolag, ett järnvägsföretag eller ett passagerarrederi

- som endast i förhållandevis marginell utsträckning paketresor.

arrangerar Som exempel kan nämnas järnvägstransporter där endast ringa del

en av det totala antalet platser tas paketresenärer. Undantag från

upp av kravet garanti bör också beviljas i fall då något konsumentskyddsintresse över huvud taget inte gör sig gällande, t.ex. när yrkeschaufförer medföljer en passagerarfärja tillsammans med sina arbetsfordon.

Enligt gällande rätt skall arrangörer och återförsäljare utom riket

av anordnade resor ställa säkerhet minst 200 000 kr. Andra återför-

en om säljare skall ställa säkerhet minst 50 000 kr. Denna reglering är

en om inte förenlig med systematiken i utredningens lagförslag. Enligt utredningens uppfattning är det inte heller från konsumentskyddssynpunkt nödvändigt att i lagen behålla något minimikrav garantins belopp. Konsumentskyddet uppnås ändå kravet tillräcklig garanti. En

genom differentiering av garantins storlek torde också önskvärd hän-

vara av syn till små och medelstora företags behov. Enligt norsk rätt ställer reseföretag som uteslutande sysslar med inrikesresor betydligt lägre säkerhet än större företag också har utlandsresor

som programmet se avsnitt 4.5. En differentiering det beskrivna slaget kan

av nyss emellertid leda till att reseföretag helt olika konkurrensvillkor, trots

ges att de anordnar eller säljer till resmål geografiskt är lika

resor som sett

SOU 1999: 140 Överväganden och förslag 143

avlägset belägna. En sådan differentiering kan således i vissa situationer därför oförenli g med kravet på konkurrensneutralitet. Utred-

vara ningen dock att det föreliggande förslaget i större utsträckning

anser nu än hittills tillgodoser de minsta reseföretagens behov. Förslaget torde nämligen medföra att garantin i flera fall kan fastställas till ett lägre belopp än 200 000 kr resp. 50 000 kr.

Utredningen föreslår dessutom att garantin också skall användas för att täcka kostnaderna för handläggningen ärenden om utnyttjande av

av garanti se även avsnitt 5.4.2. Detta innebär att administrationen av utnyttjandet finansieras av företaget som ställer garantin, vilket ligger väl i linje med kravet självfinansiering se avsnitt 5.1.3. Vid behov bör således betydande ekonomiska resurser kunna ställas till förfogande för att tas i anspråk vid hemtagning av resenärer m.m.

Liksom hittills kommer den part som tillhandahåller garantin t.ex.

en bank att bestämma reseföretagets kostnad för garantin grundval

av en marknadsmässig bedömning av risken för att garantin behöver realiseras. Kammarkollegiets beräkning av garantins storlek skall således inte heller i fortsättningen innefatta någon sådan riskbedömning.

Enligt förslaget får Kammarkollegiet, om det föreligger särskilda skäl, besluta att garanti inte behöver ställas. I det följande kommer utredningen att närmare diskutera i vilka situationer det kan anses föreligga sådana särskilda skäl för att undanta en registreringsskyldig från skyldigheten att ställa garanti hos kollegiet.

Till att börja med bör det, liksom i dag, vara möjligt att helt efterge kravet på garanti i de fall då risken för att en säkerhet behöver tas i anspråk i princip är obefintlig. Eftergift av kravet garanti bör sålunda även i fortsättningen kunna meddelas vid arrangemang där det inte ingår någon transport. Om t.ex. en paketresa innefattande hotellvistelse och tillgång till liftanläggning betalas först vid ankomsten eller kanske t.o.m. först vid avresan från hotellet, bör eftergift kunna komma i fråga. Detsamma bör gälla i de fall då debitering av resan sker först i efterskott.

Därutöver har utredningen som framgår av avsnitt 5.4.1 konsta-

- terat att det inom EU saknas en enhetlig reglering av det territoriella tillämpningsområdet för artikel 7 i paketresedirektivet. Vidare har påtalats att som en följd av detta kan två nationella system samtidigt vara tillämpliga resenärens anspråk. Förutom risken för att resenärer överkompenseras, uppkommer i dessa fall den olägenheten att ett reseföretag kan vara skyldigt att i flera länder ställa resegaranti för

samma paketresa. Utredningen bedömer att EG-fördragets bestämmelser fri

om rörlighet för tjänster i dessa situationer för med sig registrerings-

att en skyldig som har sitt säte i ett annat land inom EES-området under vissa omständigheter skall undantas från skyldigheten att ställa garanti enligt

144 Överväganden och förslag SOU 1999: 140

svensk lag. Enligt utredningens uppfattning bör dock två krav vara uppfyllda för att ett sådant undantag skall medges. För det första måste den

registreringsskyldige kunna visa att han har ställt resegaranti enligt lagstiftningen i landet där han har sitt säte. Om det landet saknar lagstiftning området, måste givetvis garanti ställas här i Sverige. Vidare måste den utländska lagstiftningen resenärerna ett skydd i ge som vart fall inte är sämre än det den svenska lagstiftningen Om dessa som ger. krav är uppfyllda, bör registrering kunna meddelas den utländutan att ske registreringsskyldige ställer någon garanti hos kollegiet. Kravet på att den utländska resegarantin måste resenärerna ge ett minst lika gott skydd den svenska lagstiftningen är enligt utredsom ningens mening förenligt med det EG-rättsliga kravet proportionalitet vid nationella inskränkningar i den fria rörligheten för tjänster

avsnitt 3.2.5. Vid bedömningen den utländska resegarantin likvärav om ger ett digt skydd är det enligt utredningens uppfattning mycket svårt att bortse från att EU inte utgör något enhetligt språkornråde. Från konett sumentskyddsperspektiv kan detta förhållande upphov till särskilda ge komplikationer. Språkhinder torde nämligen avsevärt försämra konsu-

menternas möjligheter att skaffa sig nödvändig information produkom ter och att göra gällande sina rättigheter. Den EG-rättslige norrngivaren har varuområdet särkilt uppmärksammat och erkänt behovet av att skydda konsumenter i aktuellt hänseende. Sålunda innehåller nu Europaparlamentets och rådets direktiv 97/4/EG den 27 januari av 1997 om ändring direktiv 79/112/EEG tillnärrnning medlemsav om av staternas lagar om märkning,presentation och reklam i fråga livsom medel EGT L 43, 21 bl.a. krav livsmedel skall märkas nr s. att ett språk med lätthet förstås konsumenten artikel som av se 13a. Av preambeln till direktivet framgår detta krav grundar sig att EG-domstolens rättspraxis i fråga märkning

om av livsmedelsprodukter

se t.ex. dom av den 12 oktober 1995 i mål C-85/94 Piageme II, REG s. I-2955. På varuområdet har domstolen även i tid meddelat ett senare avgörande gett uttryck för synsätt, dom den 3 juni 1999 i samma se av mål C-33/97 Colim Nv mot Bigg s Continent Noord NV. Vidare har

EG-lagstiftaren uttryckligen i fråga läkemedelsprodukter föreskrivit om en skyldighet att använda det eller de officiella språken i medlemsstaten i den region där produkterna säljs artikel 8 i rådets direktiv 92/27/EEG av den 31 1992 märkning humanläkemedel mars om av och om bipacksedlar, EGT L 113, 8. Mot den anförda bakgrunnr s. nyss den bedömer utredningen att intresset undvika språkhinder för av att konsumenterna är ett sådant skyddsvärt ändamål i och för som sig enligt EG-rätten kan berättiga till vissa inskräkningar i möjligheten att vara registrerad på grund utomlands ställd resegaranti. av

SOU 1999: 140 Överväganden och förslag 145

När svenska konsumenter omfattas utomnordiska resegarantiord-

av ningar torde risken för komplikationer grund språkhinder i vissa

av fall vara påtaglig. Med hänsyn till EG-rättens tidigare nämnda krav proportionalitet vid nationella inskränkningar i den fria rörligheten för tjänster synes det dock i vart fall vara tveksamt om svenska myndigheter generellt kan utesluta möjligheten att utomnordiska resegarantier skulle kunna likvärdiga med resegaranti ställd enligt

anses som en svensk lagstiftning. Vid den aktuella likvärdighetsbedömningen kan det dock mot den nu angivna bakgrunden finnas anledning att ta hänsyn till i vilken utsträckning man kan befara att språkhinder uppkommer om svenska konsumenter behöver utnyttja den utomlands ställda resegarantin. Risken för språkhinder måste då bedömas i varje enskilt fall. En rimlig utgångspunkt är emellertid att sådana svårigheter torde uppstå om konsumenterna inte kommer att kunna skaffa sig information och ta tillvara sina rättigheter ett språk som de normalt sett har lätt att förstå. Omvänt ligger det nära till hands att anta att språkhinder normalt sett inte kan befaras uppkomma om konsumenterna kan kommunicera på skandinaviska språk eller i vart fall när det gäller vissa yngre kon-

sumentgrupper eventuellt engelska. I sammanhanget bör även

nämnas att Kammarkollegiet i sin egenskap av tillsynsmyndighet har ett visst ansvar för att hjälpa resenärer till rätta då registrerad

en näringsidkares garanti behöver utnyttjas. Detta ansvar torde få särskilt stor praktisk betydelse om garanti har ställts utomlands.

Bevisbördan för att samtliga krav enligt motsvarande utländsk lagstiftning är uppfyllda bör åvila den registreringsskyldige gör

som gällande att så är fallet. Kammarkollegiet har därefter att pröva det

om skydd som resenärerna tillförsäkras enligt den utländska lagstiftningen i det konkreta fallet motsvarar kraven enligt svensk nationell rätt.

Likartade problem kan uppkomma då registreringsskyldiga företag med säte här i landet säljer eller förmedlar utomlands anordnade paketresor, om resegaranti för paketresorna har ställts i ett annat land. Som tidigare har nämnts ger artikel 7 i paketresedirektivet medlemsstaterna ett stort mått av frihet när det gäller att bestämma skall

vem som vara skyldig att ställa resegaranti. Av artikeln följer endast att åtminstone den arrangör eller återförsäljare som är part i avtalet med konsumenten skall vara garantipliktig. EG-domstolen har inte uttalat sig under

om vilka förutsättningar partsbundenhet skall uppstå mellan arrangö-

anses ren och konsumenten mellan återförsäljaren och konsumenten. Av

resp. redogörelsen för utländsk rätt framgår också att frågan har lösts på vitt skilda sätt i de nationella rättssystemen. Enligt norsk rätt är sålunda arrangörer och återförsäljare av utländska arrangörers paketresor

garantipliktiga medan endast arrangörer är skyldiga att ställa resegaranti enligt tysk rätt.

i 146 Överväganden och förslag

I de fall då samtliga krav beträffande ett utomlands anordnat paketresearrangemang har uppfyllts enligt resegarantilagstiftningen i en annan medlemsstat, torde EG-fördragets bestämmelser om fri rörlighet för tjänster medföra att den som i Sverige säljer arrangemanget under vissa omständigheter skall undantas från skyldigheten att ställa garanti hos Kammarkollegiet. Den registreringsskyldige med säte här i landet bör dock för det första kunna visa att samtliga åtaganden enligt lagstiftningen i ett annat EU/EES-land har fullgjorts. Liksom när det gäller en registreringsskyldig som har sitt säte i ett annat land inom EU/EESområdet, bör också krävas att det skydd för resenärerna som följer av den utländska lagstiftningen i vart fall inte är sämre än det som den svenska lagstiftningen ger.

Kammarkollegiet bör behålla sin roll som beslutsorgan i fråga om garantier. Förslaget innebär alltså att kollegiet fastställer garantins storlek när en registreringsskyldig ansöker om att bli registrerad. Beträffande de som redan är registrerade skall Kammarkollegiet enligt den

nu föreslagna lösningen pröva behovet att ställa garanti dels när den

av ny registreringsskyldige ansöker om detta, dels när det i övrigt finns anledning att pröva om den ställda garantin motsvarar lagens krav.

Kammarkollegiet får enligt förslaget förordna att dess beslut om ställande av garanti skall gälla omedelbart. Om registreringsskyldig

en inte ställer garanti i enlighet med Kammarkollegiets beslut, innebär utredningsförslaget vidare att kollegiet får förelägga honom vid vite att fullgöra sin skyldighet. Liksom enligt gällande rätt innebär förslaget att den ställda garantin skall återlämnas när den inte längre fyller något ändamål. Kammarkollegiet bör vidare ha möjlighet det finns

att, om skälig anledning att anta att garantin registreringsskyldig har

som en ställt inte är tillräcklig, vid vite ålägga denne att lämna de uppgifter

om sin verksamhet som är nödvändiga för att frågan tillräcklig garanti

om skall kunna prövas.

Om den registreringsskyldige inte ansöker om att få ställa

annan garanti, skall den enligt förslaget bestå bänk eller försäkrings-

av en av bolag utfärdad betalningsutfästelse som fullgörs vid anfordran. Garantin får emellertid ställas också annat sätt, den utfärdar

om som garantin kan anses uppfylla de krav ekonomisk stabilitet ställs

som på banker och försäkringsbolag. Syftet är att ge reseföretagen ökade möjligheter att välja mellan olika garantialternativ erbjuds

som en konkurrensutsatt marknad. En sådan ordning är enligt utredningens mening ägnad att sänka kostnaderna för framförallt små och medelstora företag.

Förutom bank- och försäkringsgarantier för enskilda företag förekommer redan i dag att branschorganisationer ställer

gemensamma, schablonmässigt beräknade säkerheter för medlemsföretag anord-

som

SOU 1999: 140 Överväganden och förslag 147

nar paketresor, vilka inte innefattar transport. Med den nu föreslagna konstruktionen utökas ytterligare reseföretagens möjligheter att egen hand eller genom samordnat agerande ställa garanti i den form som passar dem bäst. Exempelvis kommer ett företag att kunna välja mellan att ställa garanti genom att sätta penningmedel ett spärrat konto som är åtkomligt endast för Kammarkollegiet eller genom att tillsammans med andra reseföretag teckna någon form av försäkring eller genom kollektivt ställda garantier av branschsammanslutningar.

För att garanti skall få ställas annat sätt än genom bank- eller försäkringsgaranti bör krävas att två förutsättningar alltid är uppfyllda. För det första bör krävas att garantin omedelbart skall kunna tas i anspråk. Ett sådant krav är enligt utredningens mening förenligt med EG-rätten, eftersom syftet är att konsumenterna omedelbart skall kunna komma i åtnjutande av resegarantin för den händelse att den registreringsskyldige inte kan fullgöra sina åtaganden. Kravet är inte heller mera långtgående än vad som behövs för att uppnå det eftersträvade konsumentskyddet. För det andra bör krävas att garantins värde inte skall kunna utnyttjas för andra syften. Enligt utredningens mening

uppfyller en sådan ordning EG-rättens krav att den utfärdar

som finansiella garantier inte får vara utsatt för riskerna i samband med att det aktuella reseföretaget hamnar obestånd.

53.10¶Utnyttjande garantin,

av m.m.

Utredningens förslag: Prövningen frågor utnyttjande

av om av

garantin skall göras av en av rätten förordnad god man. Om ett beslut om konkurs har meddelats, skall prövningen i stället utföras av den som rätten har utsett till förvaltare i den registreringsskyldiges konkurs.

Enligt den nuvarande ordningen prövar Resegarantinämnden frågan

om garantin får tas i anspråk. Som tidigare har nämnts i direktiven

anges att nämndens roll och uppgifter skall analyseras.

Resegarantinämnden är sammansatt av ledamöter som kan anses företräda konsument- resp. företagarintressen. Ordföranden skall

vara eller ha varit ordinarie domare. Denna ordning, som tillkom förslag av sällskapsreseutredningen prop. 1967:106 s. 39, har i princip bibehållits oförändrad sedan tillkomsten 1967 års lag. Det har inte fram-

av kommit någon kritik mot nämndens hantering resegarantifrågor

av annat än i de extraordinära fall då stora reseföretag i charterflygbran-

148 Överväganden och förslag

schen inte längre har kunnat fullgöra sina åligganden gentemot resenä-

rerna. Enligt utredningens uppfattning bottnar kritiken i allt väsentligt i att Resegarantinämndens organisation inte är anpassad för att fullgöra nämndens uppgifter ifall något de större reseföretagen inte längre

av kan fullgöra sina åligganden gentemot resenärerna. Svårigheter torde också uppstå ifall ett flertal mindre konkurser inträffar samtidigt,

i vart fall under högsäsong. Utredningen dock nämnden med sin

anser att speciella sammansättning tillför resegarantisystemet särskilda kunskaper och erfarenheter är betydande värde, inte minst från konsu-

som av mentskyddssynpunkt.

Mot bakgrund av de invändningar trots allt kan den

som resas mot nuvarande ordningen har utredningen efter överväganden

noggranna kommit fram till att förvaltningsmyndigheter knappast är särskilt läm-

pade att sköta de uppgifter i dag åligger Resegarantinänmden med

som avseende hemtagning av resenärer och prövning resenäremas

av ersättningsanspråk. Som tidigare har nämnts tillhör Resegarantinämnden i organisatoriskt hänseende Kammarkollegiet. Detta innebär bl.a.

att personal som är anställd vid Kammarkollegiet utför kansligöromål

Resegarantinämnden. Erfarenheten visar att det knappast är möjligt att i förväg, t.ex. inför det kommande budgetåret, bedöma vilka

resurser som kommer att krävas för nämndens verksamhet. Plötsliga ökningar av arbetsbelastningen för nämnden inskränker då möjligheterna

att bedriva t.ex. sådan tillsynsverksamhet åligger Kammarkollegiet.

som Det föreligger således en risk för att den kapacitet i dag kan ställas

som till Resegarantinämndens förfogande inte kommer räcka till vid

att ett större reseföretags konkurs eller vid flera sammanfallande konkurser inom resebranschen. Det torde inte möjligt helt eliminera

vara att denna risk inom ramen för myndighetsorganisation med begränsade

en personalmässiga och ekonomiska

resurser.

Det ligger i stället närmare till hands att betrakta hemtagning

av resenärer och prövning resenäremas ersättningsanspråk

av som ett naturligt led i konkursförvaltarens arbete med avveckling fordrings-

av ägamas anspråk. Utredningen vidare konkursförvaltare

anser att är väl skickade att hantera tillämpningen de föreslagna bestämmelserna

av nu om utnyttjande av garanti. Såväl från administrativ synpunkt från

som konsumentskyddssynpunkt framstår det därför, enligt utredningens mening, som mest ändamålsenligt förena uppdraget

att som konkursförvaltare med uppdraget att tillgodose anspråk

resenäremas enligt resegarantilagstiftningen. Utredningen har dessutom varit i kontakt med förvaltare i några reseföretags konkurser med erfarenhet

av hemtagning av resenärer under senare år se avsnitt 3.6.2. Utredningen har vidare

haft underhandskontakter med Konkursförvaltarkollegiernas

Förening i denna fråga. Föreningen har ställt sig mycket positiv till lösning

en som

SOU 1999: 140 Överväganden och förslag 149

innebär att förvaltare i framtiden anförtros de uppgifter som i dag åligger Resegarantinämnden med avseende hemtagning av resenärer och prövning av resenäremas ersättningsanspråk.

Utredningen har därför funnit att uppgiften att tillgodose resenärernas anspråk i framtiden bör anförtros uppfyller de krav

personer som som ställs konkursförvaltare.

Erfarenheten visar emellertid att det kan vara nödvändigt att utnyttja garantin för hemtagning av resenärer innan någon konkursförvaltare överhuvudtaget har kunnat förordnas se avsnitt 3.4.2. En ordning

som bygger att enbart konkursförvaltare skall kunna tillgodose resenärernas anspråk enligt lagen skulle med andra ord riskera att leda till att resenärer lämnas utan skydd i vissa akuta situationer. Därför måste resegarantilagstiftningen tillhandahålla ett system för utnyttjande av garanti även för de fall då någon förvaltare inte har blivit utsedd.

En tänkbar lösning vore att låta Kammarkollegiet pröva frågor

om utnyttjande av garanti, om rätten inte har utsett någon förvaltare i den registreringsskyldiges konkurs. Mot en sådan lösning talar emellertid överväganden av samma slag som föranleder utredningen att konstatera att uppgiften att tillgodose resenäremas anspråk i framtiden bör anförtros personer som sysslar med konkursförvaltning.

Enligt utredningens mening saknar Kammarkollegiet med

nuvarande organisation tillräckliga för att kunna sköta dessa

resurser uppgifter. Kammarkollegiet skulle dock kunna få tillgång till nödvändiga ekonomiska resurser att reseföretagen enligt utredningsförslaget

genom skall ställa garanti även avseende administrationskostnader. På så sätt skulle kollegiet inom för den befintliga myndighetsorganisa-

ramen tionen kunna anlita extern kompetens, t.ex. jurist med erfarenhet

en som konkursförvaltare i reseföretagskonkurser, i fall då myndighetens egen kapacitet inte räckte till i något avseende. Vidare skulle Kammarkollegiet därigenom få möjlighet att planera för beredskapsorgani-

en sation som vore dimensionerad även för det fallet att något eller några av de största reseföretagen under högsäsong inte längre kunde fullgöra sina åligganden gentemot resenärerna.

Den naturliga utgångspunkten för planeringen sådan bered-

av en skapsorganisation måste emellertid att den skall kunna utföra

vara samma uppgifter som en konkursförvaltare. I många fall är det säkert dessutom önskvärt att så tidigt möjligt kunna anlita reseföretagets

som personal i samband med hemtagning av resenärer. Praktiska skäl talar således för att Kammarkollegiet även i de aktuella situationema

nu borde anlita den tilltänkte konkursförvaltaren vid utnyttjandet

av garantin. Beslut om utnyttjande av garanti i detta sammanhang måste dessutom betraktas som sådan myndighetsutövning enligt ll kap. 6 §

som tredje stycket regeringsformen inte kan överlämnas till enskilt rättssub-

Fä

150 Överväganden och förslag

jekt utan stöd av lag. Kammarkollegiet skulle därför vid sin beredskapsplanering vara tvingat att till att beslut utnyttjande

se om av garanti i de aktuella situationema fattades av myndigheten även då beredskapsorganisationen trädde i funktion. Vidare torde krävas

en kompetens hos myndighetens beslutsfattare liknande den krävs

som av en konkursförvaltare. För att en ordning det beskrivna slaget

av nu skulle kunna fungera skulle dessutom krävas att kollegiet åtminstone

under hemtagningsfasen mycket snabbt kunde fatta beslut i frågor

som rör utnyttjande av garantin.

I kravet en enkel administration ligger ett krav att resegarantisystemet bör präglas av en tydlig rollfördelning mellan de aktörer

som har att hantera olika delar systemet. Utgångspunkten bör därvid

av vara att Kammarkollegiet i princip enbart skall syssla med frågor rör

som myndighetstillsyn. För denna utgångspunkt talar även de redo-

nyss visade praktiska övervägandena. Därför bör det eftersträvas att Kammarkollegiet inte skall behöva ta någon direkt befattning med frågor

som rör själva utnyttjandet av garantin.

Mot bakgrund härav föreslår utredningen ordning innebär

en som att en god man för utnyttjande den registreringsskyldiges garanti

av skall kunna utses i de fall då den registreringsskyldige inte är försatt i konkurs. Förslaget innebär att den gode ansökan

mannen utses av Kammarkollegiet. Ansökan att god skall utses skall regel

om man som prövas av den tingsrätt som är behörig att pröva ansökan att den

om registreringsskyldige skall försättas i konkurs. Kammarkollegiet skall i samband med sin ansökan föreslå lämplig god Med hänsyn till

en man. att det i många fall kan föreligga ett akut behov hemtagning

av av resenärer bör rättens prövning behovet god

av av en man vara av summarisk karaktär. Förslaget innebär därför rätten skall god

att utse en man, om det finns skälig anledning den registreringsskyldiges

att anta att garanti behöver tas i anspråk enligt lagen. Flera än god skall

en man utses om det är lämpligt att uppdraget delas. På den gode bör

mannen ställas samma krav som på konkursförvaltare.

Den gode mannen bör förses med omfattande befogenheter

som möjliggör för honom att fullgöra sitt uppdrag även i fall då den

registreringsskyldige saknar vilja eller förmåga biträda den gode

att mannen. Om den registreringsskyldige försätts i konkurs, övertar förvaltaren rådigheten över de tillgångar ingår i konkursmassan. Ur

som ett konsumentskyddsperspektiv vore det i och för sig önskvärt den

om gode mannen motsvarande sätt tog över förvaltningen de delar

av av reseföretaget han behöver ha tillgång till för kunna fullgöra sitt

som att uppdrag. En liknande lösning finns i

bostadsförvaltningslagen

1977:792.

i Överväganden och förslag 151

I det aktuella sammanhanget stöter lösning av detta slag emel-

nu en lertid allvarliga invändningar. Det är knappast möjligt att samma sätt som i fallet med en hyresfastighet avgränsa den del av företaget

behöver ställas under tvångsförvaltning. Den gode mannen torde i som många fall bli legal ställföreträdare för företaget även beträffande angelägenheter som inte har någon direkt beröring med frågor om utnyttjandet av garanti. Ett generellt system med tvångsförvaltning är mot den bakgrunden mycket svårt att motivera. En möjlighet att i särskilda fall fatta beslut om att den gode mannen skall utses till legal ställföreträdare för den registreringsskyldige skulle i princip innebära att rätten skall föregripa prövningen av om den registreringsskyldige skall försättas i konkurs. Från rättssäkerhetssynpunkt är även ett sådant system mycket svårt att försvara, inte minst med tanke att verkningarna av ett beslut om tvångsförvaltning för det enskilda företaget i praktiken torde bli desamma som om företaget hade försatts i konkurs.

Enligt utredningens mening bör den gode mannen därför i stället förses med samma typ av befogenheter som brukar tillkomma tillsynsmyndigheter enligt annan offentligrättslig lagstiftning. Utredningen föreslår sålunda att den registreringsskylige blir skyldig att tillhandahålla den gode mannen de uppgifter som behövs för att den gode

mannen skall kunna fullgöra sitt uppdrag. Dessutom föreslås att den gode mannen får rätt att hos den registreringsskyldige genomföra de undersökningar och ta del av de handlingar som behövs för att han skall kunna fullgöra sitt uppdrag. Vidare bör det åligga polismyndigheten att lämna den handräckning som behövs för att den gode mannen skall kunna fullgöra sitt uppdrag.

Förslaget innebär att den gode mannens handhavande av resegarantifrågor kommer att utgöra sådan myndighetsutövning enligt

som 11 kap. 6 § tredje stycket regeringsformen kan överlämnas till ett enskilt rättssubjekt med stöd av lag. Detta medför att den gode mannen kommer att stå under tillsyn Justitiekanslern och riksdagens

av ombudsmän se 3 § första stycket tredje punkten lagen l975:l339 om justitiekanslerns tillsyn och 2 § första stycket tredje punkten lagen l986:765 med instruktion för Riksdagens ombudsmän. Liksom vid konkursförvaltares handhavande av lönegarantifrågor i konkurser kom- i mer vidare det skadeståndsrättsliga ansvaret för den gode

mannens verksamhet att åvila staten se 3 kap. 2 § skadeståndslagen 1972:207 samt prop. 1991/92:l39 s. 32.

De handläggningsregler som föreslås för den gode gäller

mannen framför de allmänna förfaranderegler föreskrivs i lagen 1996:242

som om domstolsärenden ärendelagen. Detta innebär således att i de fall den nu föreslagna lagen saknar bestämmelser i fråga ärende-

en som lagen reglerar skall den lagen tillämpas Peter Fitger, Lagen

senare se

152 Överväganden och förslag SOU 1999: 140

om domstolsärenden En kommentar, 1996, s. 31 f.. I sammanhanget

kan påpekas att förvaltningslagen 1986:223 inte är direkt tillämplig

den gode mannens handläggning av resegarantifrågor, men att när så är lämpligt ledning ändå kan sökas i den lagen jfr. beträffande lönegaranti prop. 1991/922139 s. 31 Samt Gösta Walin m.fl. Förmånsrättslag, lönegaranti, kvittning mot lön m.m., fjärde upplagan, 1995, s. 206.

Kammarkollegiet föreslås bli den myndighet som utövar tillsyn över den gode mannens förvaltning. I enlighet härmed föreslår utredningen att den gode mannen skall avge slutredovisning till Kammarkollegiet över sin förvaltning när uppdraget har upphört.

Den gode mannens rätt till ersättning för arbete och för de utlägg som uppdraget har krävt bör beräknas efter samma grunder som ersättningen till en konkursförvaltare. Tingsrätten som har utsett den gode mannen skall pröva den gode mannens anspråk ersättning då han har avgett slutredovisning till Kammarkollegiet. Ersättning till den gode mannen utbetalas ur garantin. I den mån ersättningen inte kan tas

ur garantin, skall den betalas av staten. Om den gode mannen sedermera förordnas till förvaltare i reseföretagets konkurs, skall rätten pröva den gode mannens rätt till ersättning först i samband med den slutliga prövningen av frågor arvode och kostnadsersättning till förvaltaren.

om Rätten skall, innan ersättningsanspråket prövas, inhämta yttrande

av Kammarkollegiet i ersättningsfrågan. Utredningen föreslår vidare att Kammarkollegiet i egenskap av tillsynsmyndighet möjlighet att

ges överklaga rättens beslut om arvode eller kostnadsersättning till god man samt beslut om utseende eller entledigande god antalet

av man, gode män eller delning av förvaltningen mellan flera gode män.

Uppdraget som god upphör den registreringsskyldige för-

man om sätts i konkurs. Vidare bör en god man kunna entledigas rätten

av om han inte är lämplig eller någon orsak bör skiljas från uppdra-

av annan get. Frågor entledigande tas begäran Kammarkollegiet

om upp av eller den gode mannen.

Jämfört med den tidigare skisserade beredskapsorganisationen inom Kammarkollegiet är den nu föreslagna lösningen ägnad att leda till större flexibilitet och lägre kostnader. Vidare kvarstår de fördelar

som är förknippade med att den tilltänkte konkursförvaltaren i många fall redan ett förstadium kan knytas till handläggningen frågor

av om utnyttjande av garantin.

Om den registreringsskyldige försätts i konkurs innebär utredningens förslag att den rätten har utsett till konkursförvaltare

som tar över hanteringen av resegarantifrågor. Av praktiska skäl tidigare

som har redovisats bör den som har anlitats god i första hand

som man komma i fråga som förvaltare, om den registreringsskyldige sedermera

Överväganden och förslag 153 SOU 1999: 140

blir försatt i konkurs. Lagtekniskt uppnås detta att konkurslagen genom förses med bestämmelse att den rätten har utsett till god en om som för utnyttjande den registreringsskyldiges garanti skall utses till man av förvaltare i den registreringsskyldiges konkurs, såvida inte särskilda skäl talar däremot. Resegarantilagens särskilda bestämmelser om den gode handläggning resegarantiärenden bör tillämpas också mannens av förvaltarens handläggning sådana ärenden. I likhet med den gode av handhavande resegarantifrågor kommer förvaltarens handmannens av läggning dessa frågor att utgöra sådan myndighetsutövning som av enligt ll kap. 6 § tredje stycket regeringsformen kan överlämnas till enskilt rättssubjekt med stöd lag. Även förvaltaren kommer således av beträffande denna del sin verksamhet att stå under tillsyn av Justitieav kanslern och riksdagens ombudsmän. Vidare kommer det skadeståndsrättsliga ansvaret för denna verksamhet att åvila staten. En konsekvens utredningens förslag blir att ersättning till förvalav för hans arbete med resegarantifrågor i första hand kommer att taren utgå garantin efter det att övriga anspråk är täckta. I den mån garanur tin visar sig otillräcklig för att täcka dessa kostnader, bör restevara rande del ersättningen utgå konkursboet som en konkurskostnad. av ur Konkurskostnader skall utgå konkursboet framför andra skulder som ur boet har ådragit sig massafordringar. I den mån konkurskostnadema inte kan tas boet, skall de huvudregel betalas av staten 14 kap. ur som l-2 §§ konkurslagen 1987:672. Förvaltarens arbete med resegarantifrågor kommer således att i första hand ersättas ur den ställda garantin och i andra hand ur konkursboet. Först därefter svarar staten för eventuellt kvarvarande kostnader. En sådan ordning för ersättningen till förvaltare kan, enligt utredningens uppfattning, anses motiverad inte minst för att resegarantilagstiftningen bärs upp av ett utpräglat socialt skyddssyfte. Lagstiftaren har ansett att resenärer av sociala skäl måste ha möjlighet att få vissa fordringsanspråk tillgodosedda, de inte kan påräkna någon utdelning för dem i reseföretagets även om konkurs. Förvaltarens arbete med resegarantifrågor får sålunda anses ha prioriterad karaktär sätt hans arbete med lönegarantisamma som frågor. Med nuvarande förmånsrättsordning kan den nu föreslagna lösningen i enstaka fall leda till ökade konkurskostnader som i viss mån inkräktar utrymmet för staten att utdelning för fordringar avseende skatt och allmänna avgifter. Detta måste dock vägas mot de sannolikt betydligt högre kostnaderna för att bygga upp och vidmakthålla likvärdig permanent myndighetsorganisation för utnyttjande av en garanti. Risken för ökade konkurskostnader kan också leda till att potentiella fordringsägare exempelvis leverantörer och banker skär- - per sin kreditbedömning. Detta är emellertid i så fall, enligt utred-

154 Överväganden och förslag

ningens uppfattning, ägnat att leda till marknadssanering främen som jar konsumentskyddsintresset se avsnitt 5.1.

Av hänsyn till resenärerna bör frågor utnyttjande garanti om av handläggas med skyndsamhet. Den gode eller förvaltaren bör mannen fatta beslut i dessa frågor så snart möjligt. Därför föreslås som en bestämmelse om att den gode eller förvaltaren skyndsamt skall mannen meddela beslut i frågor om utnyttjande garanti enligt lagen. Av hänav syn till resenärsskyddsintresset föreslås också att ett beslut att utse eller entlediga en god skall gälla omedelbart. På grunder föreman samma slås slutligen också att en ansökan att god skall eller om man utses entledigas skall handläggas skyndsamt. En central målsättning vid utformningen det nuvarande av resegarantisystemet har varit att skapa ett system medger erfordersom att liga medel snabbt kan tas i anspråk för resenäremas räkning prop. 1967: 106 s. 38 f.. Det föreliggande förslaget förutsättningar för nu ger ett snabbare förfarande än dagens.

Enligt utredningens mening hotas stabiliteten i det nuvarande resegarantisystemet att Resegarantinämnden inte är anpassad för av att fullgöra sina uppgifter i situation då något de reseföretagen en av större inte längre kan fullgöra sina åligganden gentemot resenärerna. Det föreliggande förslaget, innebär och betydligt flexibel som en ny mera organisation för dessa frågor, motverkar enligt utredningen så långt möjligt risken för otillräcklig kapacitet. Naturligtvis går det inte att garantera att ens en sådan organisation kommer att visa sig fullt vara tillräcklig under alldeles extrema förhållanden. Liksom hittills måste utgångspunkten vara att den svenska utlandsrepresentationen kommer att lämna hjälp i sådana situationer 1967:106 38. Här kan se prop. s. erinras om den skyldighet att lämna svenska medborgare hjälp och bistånd vid behov samt att bevaka och skydda deras intressen som åligger beskickningar och konsulat enligt förordningen 1992:247 med instruktion för utrikesrepresentationen. Bestämmelser om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare råkat i nöd eller som annan svårighet i utlandet finns också i lagen 1973:137 ekonomiskt om bistånd till svenska medborgare i utlandet m.m.

Överväganden och förslag 155 SOU 1999: 140

5.3.1 1 Ãterbetalningsskyldighet

Utredningens förslag: Den oriktiga uppgifter har orsasom genom garantimedel felaktigt har betalats ut, skall återbetala vad som kat att har betalats för mycket.

Om någon oriktiga uppgifter har orsakat att medel ur garantin genom felaktigt har betalats ut, bör Kammarkollegiet ges en rätt att besluta om återbetalningsskyldighet. Ãterbetalningsskyldighet kan inträda om en utbetalning har blivit felaktig, t.ex. till följd av uppgifter som betalningsmottagaren själv har lämnat eller när han har underlåtit att lämna uppgifter. Återbetalningsskyldigheten får efterges helt eller delvis, om det finns särskilda skäl. I den gällande resegarantilagen föreskrivs att garantimedel får nu återkrävas från resenären endast denne otillbörligt handom genom lande har orsakat utbetalningen. Några exempel otillbörligt handlande emellertid inte i lagmotiven. Den föreslagna bestämmelanges nu närmare kommenteras i författningskommentaren avsnitt sen, som 8.1, innebär förtydligande förutsättningarna för återbetalningsett av skyldighet.

5.4¶Övriga frågor

5.4.1¶Resegarantilagens territoriella tillämpnings-

område

Utredningens förslag: Lagen skall tillämpas endast resor som marknadsförs eller säljs i Sverige. Det är vidare önskvärt att Sverige verkar för en enhetlig reglering det territoriella tillämpningsornrådet för artikel 7 i paketreseav direktivet. En sådan reglering bör bygga på principen att medlemsstaternas nationella resegarantilagstiftning skall omfatta resor som marknadsförs eller säljs inom det egna territoriet. Vidare bör Sverige verka för en EG-rättslig reglering som medverkställighet nationella myndighetssanktioner i fall då en ger av utländsk arrangör saknar återförsäljare i det land där resan har sålts.

l l 156 Överväganden och förslag

Inledning

Hösten 1997 avbröt researrangören Expressresor sin verksamhet och försattes i konkurs. Ett mycket stort antal resenärer drabbades. Expressresor hade filialer, bl.a. i Danmark, vilkas verksamhet också avbröts till följd av konkursen. Med anledning konkursen bekostade den danska av Rejsegarantifonden hemtransport bl.a. resenärer hade köpt sina av som resor genom Expressresors danska filial. Rejsegarantifonden har regressvis ansökt om ersättning den svenska resegarantin för dessa ur utlägg. Den nordiska lagstiftningen området är inte harmoniserad. Enligt utredningsdirektiven aktualiserar det anförda frågan nu om resegarantilagens territoriella tillämpning och därmed också spörsmålet om beräkningen garantins storlek. I direktiven det bl.a. bör av anges att analyseras om garantin skall omfatta endast sålda i Sverige eller resor om skyddet skall vara vidare än så. Resegarantilagstiftningen tillkom gång för att resenärerna en ge ett socialt betingat minimiskydd. Det rör sig alltså lagstiftning om en som syftar till att skydda konsumentkollektivet reseområdet. Resegarantilagen reglerar inte den avtalsrättsliga relationen mellan arrangörer och återförsäljare, å ena sidan, och resenärerna, å den andra sidan

avsnitt 3.2. Den får därför konsumentskyddslagstiftning

sägas vara en

av offentligrättslig karaktär.

EG-rátten och resegarantilagen

Det kan inledningsvis konstateras att det i paketresedirektivet inte finns någon bestämmelse reglerar de nationella rättsordningarnas som tillämpningsområde. Inte heller har denna fråga varit föremål för EGdomstolens bedömning i någon de domar hänvisar till artikel 7 i av som paketresedirektivet. Vidare kan konstatera resegarantilagen inte innehåller man att någon bestämmelse som reglerar frågan lagens geografiska tillämpom ningsområde. Detta spörsmål diskuterades dock i förarbetena till lagen.

I Resegarantiutredningens betänkande Ny

resegarantilag Ds H 1972:1 föreslogs nämligen bl.a. den då gällande lagstiftatt ningen skulle utvidgas till att omfatta även inomnordiska i vilka resor det ingick minst tre övernattningar s. 165 f.. Som följd en av detta förslag anfördes att skyldigheten ställa säkerhet borde begränsas att till att avse endast resor som helt eller delvis marknadsfördes i Sverige. Genom denna begränsning ansågs sällskapsresor att som vanligtvis ute-

SOU 1999: 140 Överväganden och förslag 157

slutande marknadsfördes utomlands och avsåg utländska turisters som besök i Sverige inte skulle omfattas lagstiftningen. av Departementschefen ansåg emellertid inte att tillräckliga skäl hade anförts för utvidgning lagens tillämpningsområde och biträdde en av därför inte utredningens utvidgningsförslag prop. 1972:92 s. 24.

Tidigare utredningsarbete, m. m.

Frågan resegarantilagens territoriella begränsning togs upp nytt om Resegarantilagutredningen i betänkandet Ny resegarantilag Ds H av 1980:7. I betänkandet anförde utredningen s. 199 att den alltjämt gällande regleringen bl.a. innebär att säkerheten skall ställas - som innan marknadsförs i princip torde medföra att säkerhetema en resa får tas i anspråk endast för att ge skydd den som i Sverige har köpt Vidare anfördes att de nuvarande reglerna fick anses innebära en resa. att någon säkerhet inte skall ställas för sådana resor som säljs utomlands. Resegarantilagutredningen fann inte skäl att föreslå någon ändring i berörda hänseenden. Dessutom förordades att man skulle nu bibehålla ordningen att säkerhet för resor som anordnas av utländska reseföretag skall ställas av den som förmedlar resan. Också den år 1993 inom Civildepartementet tillsatta arbetsgruppen med uppgift att se över resegarantilagen diskuterade i promemorian Nya former för resegarantier Ds 1994:109 frågan om gränsöverskridande handel. Beträffande denna fråga anfördes därvid s. 45 bl.a. följande.

Resegarantilagen bygger att den som i Sverige köper en paketresa skall skyddas av lagen. Detta innebär i praktiken att utländska arrangörer som i Sverige etablerar en filial för att sälja sina resor kan ställa säkerhet både i hemlandet och i Sverige. Om den utländske arrangören istället säljer resan svensk återförsäljare kan säkerhet få ställas för samma resa dels genom en av arrangören i hemlandet, dels av återförsäljaren i Sverige. Från en i utlandet bosatt resenärs synpunkt innebär resegarantilagen att han skall kunna ersättning i Sverige för en i Sverige arrangerad resa, oavsett om han köpt resan direkt från den svenske arrangören eller genom en återförsäljare i ett annat land. Om konsumentskyddet i resenärens land är uppbyggt samma sätt som i Sverige innebär detta att resenären kan välja i vilket land han vill söka ersättning.

I propositionen 1995/96: 182 där det föreslogs bl.a. att lagens tillämp- ningsområde skulle utvidgas till att omfatta även stolsförsäljning -

158 Överväganden och förslag SOU 19993140

uttalades s. 15 att den föreslagna regeln gäller för alla reseföretag som marknadsför och säljer resor i Sverige.

Doktrinen

Lennart Pålsson, professor i internationell rätt, har i översikt en av rättsfall marknadsrättens område SvJT 1982 236-238 uttalat s. att marknadsdomstolens och övriga svenska konsumentskydds- och konkurrensbegränsningsmyndigheters behörighet är begränsad till tillämpning av hithörande svensk lagstiftning. När det gäller marknadsrättslig lagstiftning menar Pålsson att det avgörande de påtalade synes vara om åtgärderna är inriktade den svenska marknaden medan det i princip saknar betydelse var åtgärderna har vidtagits och näringsidkaren om själv har någon anknytning till Sverige. Även Michael Bogdan, professor i internationell och komparativ privat- och processrätt, har i olika artiklar behandlat frågan den om svenska marknadsföringslagstiftningens territoriella tillämpningsområde se SvJT 1994 277-288 och 1995 201-206 JT s. s. samt 1994-95 s. 907-911. Med hänsyn till bl.a. marknadsreglemas offentligrättsliga natur menar därvid Bogdan att den materiella svenska marknadsrättens geografiska tillämpningsområde är den svenska konsumentmarknaden, oavsett var företaget hör hemma. Vidare har Bogdan behandlat frågan den svenska offentligrättsom liga lagstiftningens tillämpningsområde i monografin Svensk internationell privat- och processrätt femte upplagan, 1999, 87 med s. vidare hänvisningar i not 46, där bl.a. de nämnda artiklarna nyss tas upp. Bogdan menar där att när det gäller svenska offentligrättsliga lagar måste försöka hitta i den uttryckliga eller underförman svaret stådda avsikten med bestämmelserna. Enligt Bogdan är det exempelvis helt klart att den avskaffade valutaregleringen med hänsyn numera till sitt ändamål fick gälla för sådana valutatransaktioner anses vilka berörde Sverige, oavsett vilket lands lag tillämpades som på transaktionernas privaträttsliga aspeketer. Som ett annat exempel nämner Bogdan den svenska socialrättsliga barnavårdslagstiftningen, vilken är tillämplig alla barn vistas här i riket, vilken som oavsett rättsordning som gäller för civilrättsliga vårdnads- och förmynderskapsfrågor.

En harmonisering lagstiftningen inom EU

Som har framgått saknas det i dag inom EU enhetlig reglering det en av territoriella tillämpningsområdet för artikel 7 i paketresedirektivet.

SOU 1999: 140 Överväganden och förslag 159

Enligt utredningens uppfattning är det angeläget att man från svensk sida inom EU verkar för enhetlig reglering bygger svenska en som principer, dvs. att medlemsstaternas nationella resegarantilagstiftning skall omfatta köps inom det egna territoriet. På detta sätt resor som skulle kunna undvika de problem som består i dels att resenärers man ersättningsanspråk inte omfattas något nationellt garantisystem, dels av att två nationella system samtidigt kan vara tillämpliga resenärens anspråk med risk för att resenären överkompenseras. Det förhållandet att tvister den mellan danska Rejsegarantifonden och Resegarantisom nämnden över huvud taget kan uppkomma understryker ytterligare behovet att undanröja oklarheterna detta område. av

Gränsöverskridande handel

Ett särskilt problem i sammanhanget gäller försäljning av paketresor över nationsgränsema. Denna problemställning uppmärksammades redan i promemorian från 1993 års arbetsgrupp s. 45, där det anfördes bl.a. följande.

Det förekommer att utländska arrangörer marknadsför resor i Sverige genom tidningsannonser som hänvisar till en kontaktperson i Sverige som delar ut broschyrer och annat marknadsföringsmaterial. Resan betalas genom insättning arrangörens utlandskonto i svensk bank. Någon möjlighet att i detta läge kräva säkerhet av arrangören finns inte, eftersom denne inte etablerat någon form av driftställe i Sverige. Inte heller finns möjlighet att kräva säkerhet av kontaktpersonen, eftersom denne inte kan betraktas som återförsäljare. Det naturliga är här att lagstiftningen i arrangörens hemland reglerar konsumentskyddet. Detta kan emellertid innebära praktiska problem för konsumenten, särskilt som det ibland kan vara svårt att genomskåda i vilket land resan arrangerats.

Det anges i utredningens direktiv att den ökande gränsöverskridande handeln, som bl.a. sker via Internet, aktualiserar bl.a. frågan var ett köpeavtal skall anses slutet och därmed frågan om tillämplig lag. I utredningsdirektiven anges emellertid att denna problemställning övervägs i andra sammanhang och därför inte närmare skall behandlas av utredningen. Utöver frågan om vilket lands lag som skall gälla vid en tvist uppkommer i dessa situationer även frågor om vilket lands domstol som skall avgöra tvisten och om en dom från ett land går att verkställa i ett annat land. Som nyss har nämnts ingår alltså inte de närrmda frågeställningarna i utredningens uppdrag. Det är dock naturligtvis viktigt att den av

160 Överväganden och förslag SOU 19992140

utredningen nu föreslagna resegarantiordningen i möjligaste mån är

anpassad för tillämpning på gränsöverskridande konsumenthandel, t.ex. köp Internet. Utredningen har därför valt mycket kortfattat och att utan något som helst anspråk att lämna uttömmande redovisning en ändå beröra de aktuella frågeställningarna. - Det kan till en början nämnas att frågan gränsöverskridande om handel och de juridiska problemställningar den väcker ingående som har behandlats Utredningen konsumenträttigheter i IT-samhället av om i betänkandet Konsumenterna och IT utredning datorer, handel - en om och marknadsföring SOU 1999:106 s. 82 f.. Den svenska internationella privaträtten, alltså bl.a. reglerar som civilrättsliga förhållanden av internationell karaktär vad gäller avtalsförpliktelser, består därvid när det gäller konsumentförhållanden i

första hand av 1980 års Romkonvention tillämplig lag för avtalsförom pliktelser, vilken i enlighet med lag med SFS en samma namn 1998:167 sedan den 1 juli 1998 gäller svensk lag. Se vidare som Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, femte upplagan, 1999, s. 234 ff..

Beträffande frågan tillämplig lag gäller utgångspunkt i de om som fall parterna inte själva har kommit överens vilket lands lag om som skall tillämpas deras avtal lagen i det land har - som närmast anknytning till transaktionen Artikel 4 i konventionen. Konventionen innehåller dock i artikel 5 speciella lagvalsregler för bl.a. vissa konsu-

mentavtal. Artikel gäller avtal ingångna i delvis överlapsom tre pande situationer se Bogdan 243 ff., konsumenten a. a. s. ger ett skydd mot att berövas de rättigheter tillförsäkras honom enligt som tvingande rätt i hemlandet. En de situationer räknas i artiav som upp keln gäller de fall när avtalet har föregåtts särskilt anbud av ett riktat till konsumenten i det land där han hade sin vanliga vistelseort eller av annonsering i detta land, och konsumenten där har vidtagit de för avtalets ingående nödvändiga åtgärderna. Som exempel nämner Bogdan a. a. s. 244 gränsöverskridande postorderförsäljning, där konsumenten inviterats till köpet ett direktadresserat erbjudande genom eller annonsering i konsumentens hemland. Enligt Bogdan kan många gränsdragningsproblem a. s. uppstå i samband med annonsering Internet. Han menar därvid att huvudprincipen torde kravet vara att annonsering i ett visst land är uppfyllt reklamen även har riktat sig till om konsumenter i detta land. Frågan om tillämplig lag i samband med Internethandel har vidare diskuterats bl.a. Christina Hultmark, professor i handelsrätt, av i monografin Elektronisk handel och avtalsrätt första upplagan, 1998, s. 83- 84. Enligt Hultmark är information lärrmas som Internet ofta passiv till sin karaktär och förutsätter konsumenten själv att är aktiv för att

SOU 1999: 140 Överväganden och förslag 161

finna den. Hultmark hävdar att det därför kan ifrågasättas om information Internet kan betecknas annonsering i Rom-

som konventionens mening. För att annonsering en näringsidkare i ett

av främmande land skall ha tagit sikte en svensk konsument

anses krävs enligt Hultmark aktiv insats från näringsidkaren än att

en mer informationen kan nås av en svensk konsument via Internet. Som ett exempel på sådan aktiv insats nämner Hultmark att man kan etablera

hypertextförbindelse dvs. referenser från sida i Internet till en en en annan från svensk till en utländsk hemsida. Enligt Hultmark kan

en vidare den omständigheten att annonstexten är utformad svenska språket leda till att annonseringen anses riktad mot svenska konsumenter.

Också Patrik Lindskoug, doktorand i internationell privat- och processrätt, har i en artikel behandlat frågan om konsumenthandel på Internet JT 1998-99 869-893. Enligt Lindskoug s. 889 ff. måste

s. säljaren, för att det skall fråga annonsering i ett visst land,

vara om aktivt ha vidtagit åtgärder för att reklamen skall anses vara riktad mot det landet. Han ställer vidare frågan om enbart utbjudandet en webbsida kan innebära att säljaren skall ha vidtagit sådana åtgärder.

anses För att man skall kunna besvara frågan måste man enligt Lindskoug ta hänsyn till Internets speciella konstruktion, som innebär bl.a. att en webbsida kan nås från alla världens länder. Enligt Lindskoug kan den som väljer att göra affärer via Internet inte vara annat än medveten om detta. Därmed bör, enligt Lindskougs uppfattning, den grundläggande utgångspunkten vara att säljaren genom att lägga ut reklam på en webbsida, aktivt vidtar de åtgärder som är nödvändiga för att reklamen skall nå konsumenter i alla länder. Vidare hävdar Lindskoug att om säljaren vill visa någon slags aktivitet i sin strävan att nå konsumenter i ett visst land kan detta göras negativ väg, nämligen genom att en annons utformas så att det framgår att han begränsar sig till en viss eller vissa marknader. Som svar frågan vilka krav som skall ställas

en annons Internet för att den skall anses vara riktad mot en viss, geografiskt begränsad, marknad, anger Lindskoug att grundförutsättningen bör vara att detta klart och tydligt anges webbplatsen. Lindskoug menar vidare att, även om det inte är klart uttryckt att annonseringen endast omfattar t.ex. Sverige kan det framgå av webbplatsens utformning i övrigt att annonseringen och försäljningen av varor är riktad mot Sverige samt att frågan en annons har en sådan

om utformning i princip endast kan avgöras efter en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Till de omständigheter som därvid bör beaktas hör enligt Lindskoug det eller de språk som erbjudandet är formulerat på, åtminstone så länge det är ett språk som avgränsar och klart identifierar en geografiskt begränsad målgrupp så torde vara

162 Överväganden och förslag SOU 1999: 140

fallet med t.ex. de nordiska språken. Som exempel andra omständigheter som bör vägas nämner han vidare den eller de valutor som säljaren i samband med annonseringen uttryckligen accepterar som betalningsmedel samt huruvida det är möjligt för konsumenten att betala varan eller tjänsten i hemvistlandet till ett ombud eller en repre-

Är leverans organiserad ett sådant sätt att det tydsentant. av varor ligt framgår att avsikten är att leverera varor till ett speciellt land är även det, enligt Lindskoug, en omständighet som bör beaktas.

Sammanfattningsvis verkar utgångspunkten enligt Bogdan och Hultmark vara att kravet annonsering i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort Artikel 5 i konventionen är uppfyllt endast om annonseringen via Internet riktar sig till en geografiskt begränsad marknad. Lindskoug verkar ha den motsatta utgångspunkten, nämligen att annonsering i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort anses ha ägt rum även om annonseringen via Internet inte riktar sig till någon geografiskt begränsad marknad. Däremot kan näringsidkare, enligt Lindskougs synsätt, genom aktiva åtgärder begränsa tillämpligheten av artikel 5 i Romkonventionen till vissa geografiska marknader. Diskussionen inom den svenska juridiska doktrinen synes alltså inte spegla någon grundläggande samsyn under vilka förutsättningar artikel 5 i konventionen skall anses vara tillämplig annonsering via Internet. Se Richard Åkermans och Åsa Thunmans artikel

även om jurisdiktions- och lagvalsproblem Internet i JT 1997-98 s 432 ff. samt Thomas Carlén-Wendels kommentar till artikeln i JT 1997-98 s. 883.

Som har framgått av det ovanstående väcker konsumenthandeln över gränserna, bl.a. via Internet, en rad frågor om lagval och jursidiktion. Det framgår vidare att det inom den svenska rättsvetenskapliga litteraturen finns en inte alltigenom enhetlig syn hur lagvalsfrågoma enligt Romkonventionen skall hanteras vid konsumenthandel Internet. Överfört paketreseområdet innebär möjligheten handla

att paketresor Internet dock i vart fall att det kan finnas situationer där en utomlands arrangerad paketresa kan anses köpt i Sverige trots att det här i landet inte finns någon återförsäljare för den aktuella paketresearrangören. En konsument den svenska paketresemarknaden kan därmed komma att stå utan det konsumentskydd resegarantilag-

som stiftningen är avsedd att ge när det gäller paketresor har köpts i

som Sverige.

De problem avseende tillämpningen av resegarantilagen som uppstår när paketresor säljs över gränserna är dock enligt utredningens uppfattning inte möjliga att lösa genom förändringar i nationell lagstiftning, utan vad som krävs är reglering inom EG-rätten. Det är därvid

Överväganden 0ch förslag 163

värt att notera att det redan finns lösningar av det slaget, t.ex. i det nedan berörda distansavtalsdirektivet.

Bogdan har i en av de tidigare nämnda artiklarna JT 1994-95 s. 905-917 behandlat bl.a. frågor om erkännande och verkställighet

av utländska avgöranden marknadsrättens område s. 914 f.. Bogdan hänvisar därvid till Bryssel- och Lugano-konventionemas artikel där det anges att envar av konventionema är tillämplig "på privaträttens område". Se l § lagen l992:794 om domstols internationella behörighet och om verkställighet av utländska domar enligt Luganokonventionen samt 1 § lagen 19982358 om domstols internationella behörighet och om verkställighet av utländska domar enligt Brysselkonventionen. Enligt Bogdan torde det vara klart att marknadsrättsliga förbud, oavsett om de har utfärdats av en förvaltningsmyndighet eller av en domstol på talan av en sådan myndighet, i det närmaste bör hänföras till den offentliga rätten. Detta gäller enligt Bogdan inte bara det utländska förbudet som sådant utan även och i ännu högre grad

- utländskt avgörande varigenom vite eller böter har dömts ut. Den typen av avgöranden täcks således inte Bryssel- och Luganokonven-

av tionema och blir följaktigen varken erkända eller verkställda i Sverige.

Samma synsätt gör sig, enligt utredningens mening, gällande även vad beträffar erkännande och verkställighet utomlands förbud, före-

av lägganden och sanktioner svenska myndigheter och domstolar har

som beslutat med stöd av resegarantilagstiftningen. Det föreligger därför enligt utredningens mening behov EG-rättslig reglering med-

av en som ger verkställighet av nationella myndighetssanktioner i fall då

en utländsk arrangör utan återförsäljare i det land där har sålts

- resan har sitt driftställe utomlands. Utredningens uppfattning är således att man från svensk sida också denna punkt bör verka för

en gemensam reglering det europeiska planet.

Det kan i sammanhanget nämnas att Utredningen om konsumenträttigheter i IT-samhället i betänkandet Konsumenterna och IT

- en utredning om datorer, handel och marknadsföring SOU1999:106 98

s. bl.a. föreslår att Sverige inom för det europeiska samarbetet bör

ramen verka för en förenkling av de särskilda konsumentskyddsreglema i de berörda konventionema. Vidare att det är önskvärt att Sve-

menar man rige verkar för tillskapandet utomjudiciella tvistlösningsformer

av som erbjuder konsumenterna en snabb, enkel, öppen och kostnadseffektiv lösning Intemetrelaterade konsumentvister.

När det gäller pågående lagstiftningsarbete det aktuella områ-

nu det bör man dessutom nämna arbetet med att i svensk rätt införliva det år 1997 antagna EG-direktivet 97/7/EG konsumentskydd vid

om distansavtal distansavtalsdirektivet. Distansavtalsdirektivet innehåller bestämmelser om näringsidkares informationsskyldighet, konsumen-

164 Överväganden och förslag SOU 19993140

tens ångerrätt vid avtal eller tjänster ingås

m.m. om varor som distans, t.ex. vid handel över gränserna Internet. I departementspromemorian Ds 1999:45 presenteras ett lagförslag syftar till att

som genomföra distansavtalsdirektivet.

Beträffande frågan om tillämplig lag i artikel 12.2 i distans-

anges avtalsdirektivet att medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för

att säkerställa att konsumenten inte berövas det skydd i direkti-

som ges vet genom att ett tredje lands lag väljs tillämplig rätt med avseende

som

avtalet, om avtalet har nära anknytning till flera medlemsstaters

en territorium. Direktivets bestämmelse lagval är förmånligare än de

om ovan beskrivna lagvalsreglerna i artikel 5 i Romkonventionen. I avsikt att genomföra den nu aktuella artikeln i distansavtalsdirektivet, och därmed säkerställa att konsumenten inte berövas det skydd i

som ges direktivet, föreslås i promemorian s. 75 ff. och 119 bestämmelse

en som ger konsumenterna ett skydd mot vissa avtalade lagvalsklausuler som hänvisar till ett land utanför EES. Det rör sig dock inte någon

om fullständig reglering lagvalet. I de hänseenden inte regleras i

av som den föreslagna bestämmelsen gäller tillämpliga internationellt privaträttsliga regler.

Vid sidan av de ovan påtalade problemen kan dock nämnas lagen

att 1992: 160 utländska filialer innehåller bestämmelser for-

om m.m. om merna för näringsverksamhet bedrivs i Sverige utländska före-

som av tag och utomlands bosatta svenska eller utländska medborgare. Utländska företag kan välja mellan att bedriva verksamhet i Sverige

genom ett svenskt dotterföretag eller i filialform. Om filialform väljs skall

en verkställande direktör utses och den verkställande direktören

skall göra en anmälan om filialen till Patent- och registreringsverket PRV. PRV får vid vite förelägga den verkställande direktören för filial att full-

en göra bl.a. anmälningsskyldigheten enligt lagen. Syftet med regleringen

är att ge här i landet bedriven verksamhet viss anknytning till Sve-

en rige och göra det möjligt för domstolar och myndigheter vid behov

att kunna nå företaget och utöva viss kontroll se 1991/92188 20.

prop. s.

I praktiken torde det svårt för PRV över huvud få kun-

vara att taget skap om att ett utländskt företag bedriver filialverk-

anmälningsskyldig

samhet här i Sverige. När det gäller paketreseornrådet torde det dock förekomma att Kammarkollegiet får reda utländskt paketrese-

att ett företag bedriver vad kan betecknas filialverksamhet i Sverige

som som utan att vara anmält hos PRV. I dessa situationer skulle samarbete

ett mellan de två aktuella myndigheterna kunna leda till det utländska

att företaget får ställa resegaranti filialen.

genom

SOU 1999: 140 Överväganden och förslag 165

Utredningens sammanfattande syn på rättsläget samt förslag

Som har framgått av det föregående har spörsmålet om det geografiska tillämpningsområdet för artikel 7 i paketresedirektivet inte behandlats vare sig i det nämnda direktivet eller av EG-domstolen. Inte heller i resegarantilagen finns det några bestämmelser som reglerar lagens territoriella avgränsning och frågan om resegarantilagens territorialitet har endast berörts mycket flyktigt i förarbetena till lagen.

Frågeställningen har däremot diskuterats i en del tidigare översyner

området. Vad som därvid enligt Resegarantilagutredningen DsH 1980:7 s. 199 och den ovan nämnda arbetsgruppen inom Civildepartementet Ds 1994:109 s. 45 skall anses som gällande rätt på området är att den som har köpt en paketresa i Sverige skall skyddas av lagen. Enligt utredningens uppfattning är detta ett synsätt som ligger väl i linje med vad som från rättsvetenskapligt håll se bl.a. de

nyss nämnda arbetena av Pålsson och Bogdan har hävdats svenska

om offentligrättsliga lagars tillämpningsområde.

Utredningens uppfattning om rättsläget området är främst med

hänsyn till att det är fråga om en lagstiftning syftar till att skydda

som konsumenterna den svenska paketresemarknaden att lagen enbart

omfattar paketresor som marknadsförs på den svenska marknaden. En självklar följd av det nu sagda är därmed att skyldigheten att ställa säkerhet inte omfattar sådana paketresor marknadsförs utomlands.

som Lagens tillämpningsområde i geografiskt hänseende bör enligt utredningens mening framgå direkt lagtexten.

Utredningen föreslår således att det nuvarande rättsläget

- som utredningen har uttolkat det när det gäller resegarantilagens territo-

riella tillämpningsområde behålls att gränserna för lagens tillämp-

men lighet i rummet bör lagfästas.

166 Överväganden och förslag

5.4.2¶Vilka kostnader skall ersättningsgilla

anses

Utredningens förslag: Liksom enligt gällande reglering skall garantin om en resa inte till någon del genomförs utnyttjas för åter-

- betalning av vad som har erlagts i förskott. Detta skall i vissa fall gälla också när en resa har avbeställts kort före avresan. I likhet med gällande ordning skall garantin, har påbörjats inte

när en resa men har slutförts, täcka kostnaderna för hemtransport av resenärerna, betalning av kostnaderna för deras uppehälle under hemtransporten samt skälig ersättning för värdet av de förmåner som resenärerna har gått miste om genom att resan har avkortats. Till skillnad från i dag skall garantin även täcka kostnaderna för handläggningen av ärenden om utnyttjande av garantin.

Direktiven

I direktiven till utredningen att utredningen närmare bör analy-

anges sera och klargöra vilka kostnader skall omfattas garantisystemet

som av samt om lagen behöver förtydligas i detta avseende.

När det gäller frågan om vilka kostnader skall ersätt-

som anses vara ningsgilla räknas i utredningens direktiv några exempel på ofta

upp förekommande krav som inte anses omfattas resegarantiskyddet,

av nämligen presentkort som inte har utnyttjats vid bokning samt

av resa kostnader för en resa som avbokats frivilligt. Vidare att det har

anges varit problem med tolkningen vad skall frivilligt och

av som anses som när resan skall anses vara avbruten. En annan fråga som tas i utredningsdirektiven är hur den svenska

upp lagstiftningen förhåller sig till en dom angående tolkningen paket-

av resedirektivet som EG-domstolen meddelade förra året. I domen slår domstolen bl.a. fast att artikel 7 i direktivet skall tolkas så att rekvisitet återbetalning av erlagda belopp täcker fall där arrangörens obestånd medför att en hotellägare hindrar köpare paketresa från

en av en att lämna hotellet och resa hem, såvida denne inte betalar hotellägaren för inkvarteringen, trots att köparen redan före har erlagt

avresan motsvarande betalning till arrangören dom den 14 maj 1998 i mål

av C-364/96 Verein für Konsumenteninformation mot Österreichische

Kreditversicherung, REG s. I-2949.

De nu beskrivna frågeställningarna kommer att belysas mot bakgrund av de förändringar i övrigt utredningen föreslår.

som

SOU 1999: 140 Överväganden och förslag 167

F Örskottsbetalningar ifall då resan ställs in

Av artikel 7 i paketresedirektivet följer, enligt utredningens mening, att resegarantin skall täcka konsumenten erlagda belopp häri även

av inbegripet handpenning i händelse av arrangörens eller återförsälja-

obestånd. Enligt 6 § rcscgarantilagen får säkerheten tas i anspråk rens för att betala tillbaka pengar som har betalats för en garantipliktig resa som blir inställd eller av annan anledning inte blir av. Utredningen anser att det inte föreligger något behov av sakliga förändringar i denna del. Garantin skall således även i fortsättningen, ifall resan inte till någon del genomförs, kunna utnyttjas för återbetalning av vad som har erlagts i förskott.

F Örskottsbetalningar vid frivillig avbeställning

S.k. frivilliga avbokningar är ett exempel ofta förekommande krav som för närvarande inte anses omfattas av resegarantiskyddet. Frågan är då om ersättning bör utgå vid arrangörens eller återförsäljarens insolvens även i fall då en resenär som har betalat resan i förskott frivilligt avbeställer resan före den planerade tidpunkten för avgång.

Spörsmålet behandlades i prop. 1984/851214 s. 21, där departementschefen uttalade att det vid den tidpunkten saknades tillräckligt underlag för att utvidga resegarantilagens tillämpningsområde så sätt att ersättning skulle kunna utgå även då resenären själv hade avbeställt en resa. En sådan utvidgning skulle enligt departementschefen kräva ingående överväganden rörande vilka avbeställningsanledningar som skulle medföra rätt till ersättning ur säkerheterna. Han anförde vidare att vissa gränsdragningsproblem och därmed tillämpningssvårigheter för Resegarantinämnden inte torde kunna undvikas samt att bevisfrågor m.m. av en art som inte lämpade sig för nämndens handläggning troligen skulle uppstå. En generell rätt till garantiersättning vid avbeställning oavsett orsaken skulle enligt departementschefen å andra sidan utgöra en alltför långtgående förändring av systemet. Vidare anfördes att rätten till utbetalning ur säkerheten innebär att resenärens anspråk går före borgenäremas i en eventuell konkurs.

Resegarantilagstiftningen syftar till att ge resenärerna ett socialt betingat minimiskydd. Mot den bakgrunden är det, enligt utredningens mening, svårt att motivera att en resenär som känner till regelverket får ersättning ur garantin därför att han avstår från att avbeställa sin semesterresa medan en annan resenär går miste om rätten till ersättning därför att han grund av okunskap eller oro har avbokat sin semesterresa kort före avresan, exempelvis därför att han fick reda att rese-

168 Överväganden och förslag SOU 1999: 140

företaget hade ställt in sina betalningar. Utredningen menar vidare att i det EG-rättsliga kravet tillräcklig säkerhet ligger dessutom att garantin skall täcka återbetalning av pengar som betalas i förskott även för resor som sedermera avbeställs. Det bör därför införas en rätt till återbetalning av erlagda belopp vid avbeställning före avresan. Utredningen instämmer dock i departementschefens uppfattning att en generell rätt till garantiersättning vid avbeställning, oavsett orsaken, skulle utgöra en alltför långtgående förändring av systemet. Grundlösa rykten om t.ex. arrangörens ekonomiska problem skulle då kunna föranleda så många avbeställningar att arrangören till följd härav faktiskt hamnar obestånd. Rätten till återbetalning av erlagda belopp vid avbeställning före avresan bör därför inte vara generell. Det bör därvid krävas att avbeställningen sker kort före avresan. Vidare bör rätten till garantiersättning begränsas till de fall då det kan anses vara skäligt att sådan ersättning utges. I det följande kommer utredningen att närmare diskutera i vilka fall kravet skälighet kan anses vara uppfyllt.

Som departementschefen i den nyss nämnda propositionen påpekade medför en bestämmelse om rätt till garantiersättning vid frivillig avbeställning före avresan att de frivilligt avbokade resenärerna har betydligt större möjligheter än andra oprioriterade borgenärer att få sina anspråk täckta i samband med en eventuell konkurs. Utredningen anser dock att en sådan ordning ändå kan motiveras hänsyn till det

av sociala skyddssyfte som bär upp resegarantilagstiftningen. Ett socialt betingat minimiskydd vid frivilliga ävbokningar bör i vart fall omfatta de resenärer som har förvärvat vanliga semesterresor, dvs.

resor som har förvärvats huvudsakligen för enskilt ändamål från näringsidkare

en i dennes yrkesmässiga verksamhet jfr. 4 § paketreselagen.

Enligt utredningens uppfattning är det skäligt att ta i anspråk

garantin för återbetalning förskottsbelopp situationen vid tidpunkten

av om för avbokningen har varit sådan att resenärer i allmänhet med kännedom om dessa förhållanden inte skulle ha köpt några företaget

resor av

grund av risken för att resan ställs eller avbryts. Så torde exempelvis vara fallet när reseföretaget har ställt sina betalningar eller när staten har ansökt om att företaget skall försättas i konkurs grund av obetalda skatteskulder. I dessa situationer saknas det enligt utredningens mening anledning att skilja mellan avbokade och icke avbokade resenärer. Det faktum att en resenär i sådan situation

en avbokar resan av någon annan orsak, exempelvis grund av sjukdom, hindrar inte att det ändå kan anses skäligt att betala ut ersättning till honom ur garantin, om avbokningen har skett kort före avresan. Därför behöver det inte heller uppställas något krav orsakssamband mellan

SOU 1999: 140 Överväganden och förslag 169

avbokningen och de omständigheter som leder fram till att paketresan inte till någon del genomförs. Frågan blir då överväganden bör ligga till grund för om samma bedömningen näringsidkares anspråk återbetalning av erlagda av förskottsbelopp garantin i samband med frivilligt avbokade tjänsteur konferensresor o.d. Utredningen konstaterar inledningsvis att resor, sociala skyddssyfte knappast gör sig gällande i sådana situasamma tioner. Tvärtom torde utgångspunkten vara att dessa fordringsanspråk bör behandlas på sätt andra ordinära fordringar i en evensamma som tuell konkurs, såvida inte annat följer av EG-rättsliga krav. Utredningen har tidigare konstaterat att skyddet enligt artikel 7 i paketresedirektivet omfattar i förskott betalda penningbelopp i de fall då konsumenten över huvud taget inte kan anträda i händelse av en resa arrangörens eller återförsäljarens obestånd se avsnitt 3.2.2. Med konsument enligt artikel 2 i direktivet person som köper avses en eller överenskommer köp ett resepaket köparen, eller varje perom av för räkning köparen överenskommer om köp av ett resepaket son vars annan kontrahent, eller person till vilken köparen eller annan en kontrahent överlåter resepaketet. Departementschefen har i prop. 1992/93:95 s. 23 anfört att direktivets konsumentbegrepp primärt måste tolkas efter sitt egentliga innehåll. Det sagda innebär att även andra än privatpersoner kommer att omfattas av direktivets konsumentbegrepp. En näringsidkare eller den person t.ex. en anställd för vars - räkning näringsidkaren köparen överenskommer köp av en paketom blir då att betrakta konsument i paketresedirektivets mening. resa som Detsamma gäller i fråga den fysiska eller juridiska person, till vilom ken näringsidkaren köparen eller den andra kontrahenten överlåter

paketresan. Mot bakgrund av paketresedirektivets krav är det, enligt utredningens uppfattning, knappast möjligt att helt utestänga näringsidkare från rätt till återbetalning av förskott avseende tjänsteresor eller liknande enbart den grunden att frivillig avbokning har skett. resor Utredningen bedömer emellertid att rätten till ersättning kan begränsas till de fall då det vid tidpunkten för avbokningen faktiskt har förelegat hinder mot att anträda grund arrangörens eller återförsäljaresan av rens faktiska eller befarade obestånd. Sker däremot avbeställningen innan en sådan situation har inträtt måste näringsidkaren oavsett om kommer till stånd eller inte frivilligt ha avstått från sitt resan - anses anspråk att få påbörja resan. Någon rätt till garantiersättning bör i detta fall inte komma i fråga.

170 Överväganden och förslag SOU 19995140

F örskottsbetalningar ifall då avbryts resan

Av artikel 7 i paketresedirektivet följer vidare, enligt utredningens mening, att konsumenten är berättigad till återbetalning erlagda av belopp också när arrangören eller återförsäljaren faktiskt hamnar rent på eller riskerar att hamna obestånd först då har påbörjats. resan Enligt 6 § resegarantilagen får säkerheten tas i anspråk för skälig

ersättning till resenärerna för värdet de förmåner de gått miste av om genom att resan avkortats. Utredningen anser inte att det i denna del föreligger behov några sakliga förändringar i lagstiftningen. av Garantin skall således, ifall avbryts, även fortsättningsvis kunna resan utnyttjas för återbetalning i form skälig ersättning för värdet de av av förmåner resenären har gått miste har som om genom att resan avkortats.

Kostnader för hemtransport och kringarrangemang

Enligt artikel 7 i paketresedirektivet skall resegarantin täcka de kostna-

der som är nödvändiga för att konsumenten skall kunna återvända hem från semestern ifall arrangören eller återförsäljaren hamnar obestånd

under resan. I fråga har påbörjats inte har slutförts om resor som men föreskrivs i 6 § resegarantilagen säkerheten får i anspråk att tas för resenärers uppehälle under resan och deras återresa avsnitt 3.4.2.

En direktivkonform tolkning det sistnämnda lagrummet av leder enligt utredningens uppfattning fram till rätt till ersättning den att ur svenska resegarantin föreligger även i de fall omnämns i det EG-domsom av stolen meddelade förhandsavgörandet har citerats som i utredningsdirektiven se inledningen detta avsnitt. Rätten av till ersättning ur resegarantin får således redan i dag täcka också sådana kostnader anses som uppstår då arrangörens faktiska eller befarade obestånd medför att en hotellägare hindrar köpare paketresa från lämna hotellet en av en att och resa hem, såvida denne inte betalar hotellägaren för

inkvarteringen,

trots att köparen redan före har erlagt motsvarande avresan betalning till arrangören. Utredningen inte heller anser att det i övrigt föreligger något behov förändringar lagstiftningen i detta av av sammanhang. Garantin skall således, ifall avbryts, liksom resan i dag kunna utnyttjas för betalning av kostnaderna för resenärens hemtransport och betalning av kostnaderna för hans uppehälle under resan.

SOU 1999: 140 Överväganden och förslag 171

Outnyttjade till godohavanden

I utredningens direktiv nämns presentkort som inte har utnyttjats vid bokning annat exempel ofta förekommande krav som av resa som ett inte omfattas av resegarantiskyddet. anses Frågeställningen har diskuterats i 1984/852214 s. 19 f., där prop. departementschefen uttalade bI.a. följande.

Enligt min mening talar i och för sig konsumentintresset för att ersättning ur garantin bör kunna medges även för tillgodohavanden avseende resa som inte närmare preciserats i tid och En sådan utvidgning är emellertid rum. svår att genomföra med de grunder garantisystemet vilar på. Resegarantilagen bygger förutsättningen att en särskild beställd resa ställs in, förklainte komma till stånd eller avbryts. Det är bI.a. från dessa tidpunkter ras ansökningar utbetalning säkerheten kan göras. Vidare skall storsom om ur de totala anspråken fastställas inom sex månader från denna tidleken av punkt. Ett presentkort eller annat tillgodohavande är emellertid att betrakta allmän fordran reseföretaget. Om en resa ställs in kan det som en mer inte med säkerhet slås fast att tillgodohavandet skulle ha utnyttjats just för den resan. Det är också oklart från vilken tidpunkt presentkortsinnehavare skulle kunna göra ansökan om utbetalning ur säkerheten.

Resegarantinämnden har inte heller i sin praxis medgett ersättning för presentkort inte har utnyttjats för betalning av en bestämd resa se som t.ex. nämndens protokoll 21/97, § 5 samt bilaga 2 p 3. nr Utredningen har denna punkt inget att invända mot vad som har anförts i förarbetena till nuvarande lagstiftning. Departementschefens tidigare framförda invändningar gör sig gällande med samma styrka i ett garantisystem med den föreslagna utforrrmingen. Ersättning ur nu garantin till den har tillgodohavande i form av exempelvis presentsom kort bör därför utges bara denne faktiskt har använt tillgodohavanom det som betalning för en resa, t.ex. genom att överlämna en presentcheck till arrangören. Enbart den omständigheten att ett presentkort inte har åsatts något bestämt värde bör därvid inte hindra att ersättning kan utbetalas garantin. Även sådana tillgodohavanden hänför sig ur regelmässigt ytterst till erlagda penningbelopp eller annan motsvarande prestation. Presentkortets värde bör då normalt bestämmas till samma belopp priset för den resa, för vilken presentkortet faktiskt har som använts betalning. I det sistnämnda fallet bör ersättning således som kunna utges med stöd av den allmänna bestämmelsen om återbetalning av erlagda förskott.

172 Överväganden och förslag SOU 1999: 140

Handläggningskostnader vid utnyttjande garanti, av m. m.

Under sitt arbete har utredningen funnit att frågan hur behovet om av tillräckliga för utnyttjandet garantin skall kunna tillgodoses resurser av bör ägnas särskild uppmärksamhet. Utredningen har därvid kommit fram till lösning innebär en som att garantin också skall täcka kostnaderna för handläggningen ärenden av om utnyttjande av garanti se även avsnitt 5.3.l0. Vid behov kan således betydande ekonomiska resurser tas i anspråk för att anlita juri-

ster med erfarenhet av konkursförvaltning och extern kompetens annan vid hemtagning av resenärer utan att detta behöver leda till någon m.m. utvidgning av den del verksamheten finansieras skattemedel. av som av Utredningen att det uttryckligen bör i lagtexten garantin anser anges att får tas i anspråk även för sådana ändamål.

Den del av garantin täcka adrninistrationskostnadema som avses kommer enligt det föreliggande förslaget fungera ekononu att som en misk reserv för den händelse att garantin visar sig för lågt beräkvara nad för övriga ändamål. Utredningen hyser dock fullt förtroende för

Kammarkollegiets förmåga att korrekt beräkna och anpassa garantiemas storlek även med avseende administrationskostnader. Mot den bakgrunden konstaterar utredningen förslaget för att statens vidkommande inte torde upphov till ge annat än marginella utgiftsökningar övergående karaktär. Dessa måste

av utgiftsökningar

vidare, enligt utredningens mening, vägas de sannolikt mot betydligt högre kostnaderna för att bygga och vidmakthålla likvärdig upp en permanent myndighetsorganisation för utnyttjande garanti. av

5.4.3 mellan

Gränsdragningen arrangör och återför-

säljare av paketresa

Utredningens bedömning: Det får föreligga viss osäkerhet anses en om innebörden av de i grunden EG-rättsliga begreppen och arrangör återförsäljare. En precisering i lag dessa begrepp är dock inte av lämplig, utan frågan gränsdragningen mellan om arrangör och återförsäljare får i stället i första hand överlämnas till

rättstillämpningen

och ytterst till EG-domstolen.

SOU 1999: 140 Överväganden och förslag 173

Utredningsdirektiven

Vid tillämpningen resegarantilagen kan det emellanåt uppkomma av svårigheter med gränsdragningen mellan arrangör och återförsäljare. Det konstateras i utredningens direktiv att det förekommer samarbete mellan arrangörer och återförsäljare där återförsäljaren exempelvis lägger till mindre tjänst, t.ex. busstransfer, och skickar ut en egen en en bekräftelse i vilken transfern finns med. I direktiven ställs resan därvid frågan detta gör honom till arrangör av resan. Enligt direktiom aktualiserades ett antal sådana gränsdragningsfrågor i samband ven med Expressresors konkurs. Det vidare i direktiven att dessa fråanges har behandlats Resegarantinämnden och att det i några fall har gor av begärts omprövning. Enligt direktiven kan det närmare behöva klarläggas gränsen går och vad en återförsäljare kan tillåtas göra utan var att bli betraktad som en arrangör.

Regleringen i paketrese/agen och resegarantilagen

De för tillämpningen av resegarantilagen grundläggande begreppen arrangör och återförsäljare, vilka tidigare har behandlats i avsnitt 3.4. definieras i 3 § paketreselagen. Med begreppet arrangör avses enligt paragrafen den som annat än tillfälligtvis organiserar paketresor och säljer eller marknadsför dem direkt eller genom en återförsäljare. I förarbetena till lagen prop. 1992/93:95 s. 67 anges att arrangören är den som organiserar paketresan och att det i detta ligger att han svarar för sammansättningen av paketet och samordnar de tjänster som ingår. Dessutom finns det enligt propositionen en självklar parallell mellan termen arrangör och uttrycket arrangemang i 2 § första stycket paketreselagen, där begreppet "paketresa" definieras. Med paketresa avses ett arrangemang som har utformats innan avtal träffas. En paketresa måste alltid inkludera åtminstone en av tjänsterna transport och inkvartering. Ingår enbart en av dessa tjänster i arrangemanget, måste ytterligare någon turisttjänst" tillkomma. Vidare måste arrangemanget, för att en paketresa skall anses föreligga, vara mer än 24 timmar eller inbegripa övernattning samt säljas eller marknadsföras för ett gemensamt pris eller priser knutna till varandra. För att kunna avgöra om en person eller ett reseföretag skall betraktas som en arrangör i lagens mening är det alltså nödvändigt att fastställa om personen eller företaget har utformat ett paketresearrangemang. Av ordet arrangemang får anses framgå att en paketresa förutsätter ett visst mått av organisation och planläggning. I propositionen sägs att

174 Överväganden och förslag SOU 1999: 140

man därvid får utgå från att detta måste innefatta ett inte oväsentligt arbete för arrangören samt att kombinationen paketresearrange-

av mangets tjänster i regel torde framstå som en enhet, bl.a. ett sådant sätt att det ter sig naturligt att hålla arrangören ansvarig för kombinationens delar och för helheten. I förarbetena vidare att ett

anges arrangemang normalt torde förutsätta att arrangören har arbetat med det innan han över huvud taget får kontakt med kunden, att det också

men är möjligt att all organisation och planläggning mellan den

äger rum första kundkontakten och fram till dess att paketreseavtalet ingås. Inskränker sig därvid arbetet till att boka in resenären t.ex. ett flygplan eller ett hotell på bestämmelseorten, är det inte fråga paket-

om en resa s. 62 f..

En avgörande faktor kan ofta eller ett reseföretag

vara om en person enligt allmänna avtalsrättsliga principer är part i avtalet med resenären i fråga de tjänster ingår i kombinationen. Är företaget inte

om som t.ex. part i fråga om en viss tjänst, utan enbart förmedlare, torde sålunda tjänsten normalt inte kunna ingå i ett paket a. s..

anses

Med begreppet återförsäljare den säljer eller marknadsför

avses som paketresor som organiseras någon såsom arrangör. I normala

av annan fall är återförsäljaren, t.ex. resebyrå, inte i avtalet med

en part resenären. Återförsäljaren kan dock, även han inte göra några

om avser att åtaganden, bli part i avtalet enligt allmänna avtalsrättsliga grundsatser a. prop. s. 27. Detta kan bl.a. anses vara fallet i de fall återförsäljaren har träffat ett avtal med resenären och därvid inte har klargjort för denne att hans avsikt att träffa avtalet för arrangörens räkning och

var inte för räkning samt att detta inte har framgått något

egen annat sätt. I dessa situationer föreskrivs i paketreselagen återförsäljaren

att har arrangören 9 § andra stycket.

samma ansvar som

Tillämpningen

Frågan om gränsdragningen mellan arrangör och återförsäljare har behandlats i ett antal avgöranden från Resegarantinämnden.

Som exempel kan nämnas ett avgörande från år 1995 nämndens protokoll nr 16/95, § 7, där reseföretaget C yrkade ersättning enligt resegarantilagen ett annat reseföretag ställd säkerhet. Omstän-

ur en av dighetema i detta fall följande. Reseföretaget kon-

var C arrangerade ferensresor. För detta ändamål hade bokat och betalat anmälnings-

man avgifter för ett antal platser det andra reseföretaget

en resa som arrangerade. Reseföretaget C marknadsförde sedan sina vilka

resor, var i stort sett identiska med det andra reseföretagets

researrangemang. Resenärerna anmälde sig och betalade anmälningsavgifter

avseende de

SOU 1999: 140 Överväganden och förslag 175

reseföretaget C marknadsförde till reseföretaget C, som sedan resor ombesörjde samtliga kontakter med det andra reseföretaget beträffande slutbetalning och biljetter. När reseföretaget C hade sålt samtliga sina

sände lista med de anmälda resenärerna till det andra resor man en reseföretaget.

Det ansågs här att reseföretaget C hade marknadsfört sina resor ett sådant sätt att det var att anse som arrangör gentemot resenärerna. Nämnden avslog därför ansökningen se även nämndens beslut att inte ompröva beslutet i nämndens protokoll nr 21/96, § 4.

1 tre beslut i samband med Expressresors konkurs nämndens protokoll 88/98, §§ 1-3 anförde de tre personer som ansökte om ersätt-

nr ning att de hade betalat till reseföretaget S för ett antal paket-

pengar

bestående flygbiljetter och båthyra i Turkiet, att flygresoma resor av skulle ha ombesörjts Expressresor och att reseföretaget S när

av - Expressresor försattes i konkurs erbjöd de sökande att köpa nya

reguljära flygbiljetter. Två sökandena accepterade den erbjudna lös-

av ningen och betalade för de nya flygbiljetterna medan den tredje avböjde erbjudandet. Inte någon av de sökande erhöll ersättning från reseföretaget S för den inställda flygresan.

Nämnden biföll ansökningarna och förordnade utbetalning av de

om yrkade beloppen den av reseföretaget S ställda säkerheten. I skälen

ur till besluten anfördes bl.a. att reseföretaget S hade marknadsfört resor

att bl.a. utbjuda med från Sverige bestågenom arrangemang avresa ende flygresa, transfer och båthyra. Nämnden fann därigenom att

av reseföretaget S var att anse som arrangör av de ifrågavarande paketresorna och att de sökande eftersom resorna, såvitt avsåg flygdelen,

hade blivit inställda var berättigade till ersättning ur den av reseföre-

taget S ställda säkerheten.

Också i ett annat beslut i protokoll § 8 behandlades gräns-

samma dragningen mellan arrangör och återförsäljare. Omständigheterna var i detta fall följande. Reseföretaget B bedrev verksamhet som var inriktad

att anordna resor för pensionärsföreningar. Verksamheten bestod bl.a. också av att sälja charterresor. Ett antal pensionärsföreningar framförde till reseföretaget B önskemål att företaget för dem skulle

om ordna en veckoresa till ett resmål där bad och avkoppling kunde kombineras med utflykter. Med anledning av önskemålet vände sig reseföretaget B till Expressresor med en förfrågan om man ville sponsra en studieresa för s.k. reseombud till Tunisien. Expressresor besvarade frågan jakande, varefter det bestämdes att resan för ombuden skulle avgå ett visst datum. En förening avvaktade emellertid inte ombudens resa, utan bokade med avgång vecka tidigare till samma resmål.

en resa en Reseföretaget B informerade resenärerna om att det var Expressresor som var teknisk arrangör och skulle stå för flyg, transferresor, mål-

som

176 Överväganden och förslag SOU 1999: 140

tider och utflykter. Däremot det reseföretaget B skulle tillvar som handahålla de reseledare skulle med under hela Utöver som vara resan. det pris som Expressresor betingade sig tog reseföretaget B ut en avgift. När Expressresor ställde ansökte reseföretaget B resorna om ersättning för resenärernas räkning. Enligt reseföretaget B det var Expressresor som arrangerade resorna. Nämnden beslutade att ärendet skulle bordläggas för vidare utredning, men tog i beslutet ställning till frågan gränsdragningen mellan om arrangör och återförsäljare. I skälen till beslutet konstaterade nämnden

bl.a. att reseföretaget B till Kammarkollegiet hade anmält verksamhet som såväl arrangör återförsäljare, att reseföretaget B i marknadssom föringsmaterial hade anfört att denna i samarbete med resa arrangeras Express Resor" och att det i materialet hänvisades till vid betalning att av resan gällde Expressresors allmänna och särskilda resevillkor. Det konstaterades vidare att Expressresor hade utfärdat resehandlingar för

resenärerna och att reseföretaget B hade utfärdat resebekräftelser, i vilka Expressresor inte omnämndes, samt att priserna resenärerna som hade betalat enligt resebekräftelsema inte stämde överens med de

belopp som framgick av de Expressresor utfärdade resebekräftelav sema. Därefter anförde nämnden i skälen bl.a. följande.

Vid bedömning av vem som skall arrangör i paketreselagens och anses som resegarantilagens mening skall flera olika faktorer vägas bl.a. marksom nadsföring, avtalsförhållande gentemot resenären, sammansättningen av resan och den betydelse tilläggstjänsten har för resenären samt prissättningen. Enligt förarbetena till paketreselagen skall kombinationen av paketresans tjänster framstå som en enhet, och det skall naturligt hålla vara att arrangören ansvarig för kombinationens delar. Arrangören är den som svarar för sammansättningen av paketet och samordnar de tjänster ingår som prop. 1992/93293 s. 62 f.. Vid en samlad bedömning finner Resegarantinämnden reseföretaatt get B organiserat och samordnat de tjänster ingått i prissatt, som resan, marknadsfört och slutit avtal med resenärerna sådant bolaget ett sätt att är att anse som arrangör av de ifrågavarande paketresorna. Arrangörskapet medför att det är reseföretaget B skall ersätta de berörda som resenärerna för att arrangemanget ställdes in.

Gränsdragningsfrågan behandlades nämnden i ytterligare beslut i av ett det ovan nämnda protokollet § 10, där reseföretaget T före- - som trädde ett antal resenärer och för deras räkning ansökte om ersättning enligt resegarantilagen anförde bl.a. följande. Reseföretaget - T, som under lång tid hade varit återförsäljare Expressresors kontakav resor, tades av Expressresor ville ha till stånd samarbete som ett för mark-

Överväganden och förslag 177

nadsföring till Tunisien. Reseföretaget T hade en inarbetad

av resor kundkrets, reseföreningar med pensionärer som medlemmar, som Expressresor ville nå. En inbjudan till informationsträff skickades ut till föreningsrepresentantema. Inbjudan skickades ut av reseföretaget T

det Expressresor inbjöd till informationen. Under informen var som mationsmötet framgick det att det var Expressresor som var arrangör av

Vidare ordnade reseföretaget T en busstransport för deltagarna resan. till och från flygplatsen. För transfem tog företaget ut en avgift av resenärema.

Även i detta fall bordlades ärendet. Nämnden tog dock i beslutet ställning till frågan vem som skulle anses som arrangör. I skälen konstaterades bl.a. att i den aktuella inbjudan till informationsmötet omnämndes Expressresor som samarbetspartner till reseföretaget T, att Expressresor inte omnärrmdes i ett av reseföretaget T upprättat program för och att ordet Express visserligen nämndes i de resebekräf-

resan telser som lämnades till resenärerna men att det inte heller av bekräftelsema framgick att Expressresor var resans arrangör. Det konstaterades vidare att det i resans pris ingick flyg, hotell, transfer resmålet samt utflykter och att reseföretaget T enligt sina egna uppgifter hade tio procent i provision sålda resor samt att transfer inom Sverige ingick i det pris resenärerna betalade till reseföretaget T. Därefter

som redogjorde nämnden för förarbetsuttalanden i det

samma som nyss nämnda beslutet och fann efter en samlad bedömning, där hänsyn togs till i stort sett samma omständigheter som i det föregående beslutet, att reseföretaget T att betrakta arrangör av de ifrågavarande

var som resorna.

Ytterligare ett exempel att nämnden vid bedömningen av vem som skall betraktas arrangör har gjort en helhetsbedömning av

som omständigheterna i det enskilda fallet och där lagt särskild vikt vid vissa faktorer, är ett annat beslut i samband med Expressresors konkurs nämndens protokoll nr 182/98, § 4. l det ärendet yrkade en idrottsförening ersättning avseende inställd gruppresa till Turkiet ur den

en säkerhet som reseföretaget O hade ställt. Reseföretaget O bereddes tillfälle att yttra sig i ärendet och anförde bl.a. följande. Expressresor var teknisk arrangör av resan. Idrottsföreningen bokade resan hos reseföretaget O, som var återförsäljare för Expressresor, och betalade 700 kr per person i anmälningsavgift och 140 kr för avbeställningsskydd, dvs. totalt 31 920 kr för 38 personer. Reseföretaget O betalade i sin tur in 500 kr per person till Expressresor. Anledningen till detta var att Expressresor vid bokningen att anmälningsavgiften var 700 kr

uppgav medan det i fakturan 500 kr, dvs. sammanlagt 19 000 kr för 38

angavs personer. Efter konkursutbrottet återbetalade reseföretaget O mellanskillnaden 12 920 kr till idrottsföreningen. Reseföretaget lade inte

178 Överväganden och förslag SOU 1999: 140

till någon turisttjänst och det var Expressresor som skulle ordna färdledare och träningsmatcher.

Nämnden biföll idrottsföreningens yrkande och beslutade att det yrkade beloppet skulle betalas ur den säkerhet som reseföretaget O hade ställt. I skälen till beslutet anförde nämnden bl.a. att enligt den i ärendet ingivna bokningsbekräftelsen, som idrottsföreningen hade fått från reseföretaget O, skulle betalning ske enligt reseföretagets betalningsvillkor. Det anfördes vidare att Expressresor inte något sätt omnämndes i bokningsbekräftelsen, att reseföretaget O endast betalade in 19 000 kr till Expressresor av den summa totalt 31 920 kr som idrottsföreningen hade betalat till reseföretaget O och att mellanskillnaden återbetaldes först sedan hade ställts in. Nämnden fann

resan därefter vid en sammantagen bedömning att reseföretaget O var att betrakta som part i avtalet och således det bolag hade det pri-

var som mära ansvaret gentemot resenärerna. Enligt nämnden var Expressresor att betrakta endast som en underleverantör till reseföretaget O.

Även från Allmänna reklamationsnämndens praxis finns exempel avgöranden där en återförsäljare har betraktats resenärens motpart

som i reseavtalet. I ett opublicerat avgörande Avgörande 1996-01-16; 95-2888 fann reklamationsnämnden att det hade förelegat sådana brister i ett researrangemang att resenärerna berättigade till ett pris-

var avdrag. Ett särskilt problem i sammanhanget dock vilken

var av näringsidkarna återförsäljaren, resebyrå, eller researrangören

- en som skulle betala ersättningen till resenärerna. I skälen uttalade reklamationsnämnden bl.a. inte grundval de uppgifter

att man av som förelåg kunde avgöra felet låg hos resebyrån eller hos researrangö-

om ren. Reklamationsnämnden ansåg dock att denna ovisshet inte fick ut över resenärerna och att näringsidkarsidan gentemot resenärerna därför fick anses utgöra enhet. Därefter anförde reklamationsnämnden

en bl.a. följande.

Eftersom resebyrån uppgivit att man sålt den ifrågavarande med viss

resan

rabatt som resebyrån själv stått för, finner nämnden att resebyrån kommit

att själv inträda som en part i förhållande till A. Resebyrån kan alltså i detta

fall inte anses enbart vara en förmedlande länk i reseavtalet jfr 9 § andra

stycket lagen om paketresor och prop. 1992/93295 71. Då resebyrån

uppburit betalningen av A finner nämnden att resebyrån bör den

vara som

är skyldig att betala tillbaka prisavdraget.

SOU 1999: 140 Överväganden och förslag 179

Utredningens överväganden betrajfande tolkningen av begreppen arrangör och återförsäljare

Det kan till en början konstateras att paketreselagens förarbeten dock utan att uttryckligen ta upp den nu aktuella gränsdragningsfrågan tämligen ingående behandlar de för tillämpningen av resegarantilagen grundläggande begreppen arrangör och återförsäljare. I förarbetena ges alltså inte några direkta riktlinjer för hur denna gränsdragning mellan arrangör och återförsäljare skall till. Den närmare gränsen har i stället utvecklats i praxis genom i huvudsak Resegarantinärrmdens avgöranden. Som har framgått sker nämndens bedömning av vem som skall anses som arrangör utifrån en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Nämnden synes därvid i några fall ha stött sig departementschefens uttalanden i förarbetena prop. 1992/93 s. 62 f., där det rörande tolkningen av begreppet arrangemang anges att kombinationen av resans tjänster skall framstå som en enhet, bl.a. på ett sådant sätt att det ter sig naturligt att hålla arrangören ansvarig för kombinationens delar och för helheten. Att vid tolkningen av uttrycket arrangör åberopa dessa förarbetsuttalanden förefaller med hänsyn till den parallellitet råder mellan begreppen arrangemang och som arrangör vara riktigt. - Som också har framgått har nämnden vid sin bedömning särskilt lagt vikt vid vissa faktorer. Vad som vid marknadsföringen av researrangemanget har angetts om sammansättningen och samordningen av de tjänster som ingår i arrangemanget är sådana särskilda omständigheter nämnden i vissa fall har vägt in i sin bedömning. Även vad som som har angetts om betalningsvillkor och villkoren i övrigt i resenärens resehandlingar t.ex. hänvisningar till ett visst reseföretags allmänna villkor o.d. i boknings- och resebekräftelser har vägts in vid bedöm- ningen av vem som skall anses vara researrangör. Av nämndens avgöranden framgår dessutom att man också har fäst stor vikt vid vem som vid ett samlat övervägande har framstått part i avtalet med som resenären. Det som då synes ha vägts är om det har klargjorts för resenären vem som är hans motpart i avtalet. Vidare har prissättningen av researrangemanget varit en faktor som har vägts vid den helhetsbedömning som har gjorts. Den närmare innebörden av begreppet arrangör och därmed gränsen mellan arrangör och återförsäljare har således till del klar- - en gjorts i praxis. Den osäkerhet om uttryckens innebörd alltjämt kan som tänkas föreligga kan självfallet medföra vissa nackdelar vid tillämpningen av resegarantilagens bestämmelser. Av det skälet skulle det vara önskvärt att, som ett alternativ till fortsatt precisering begreppen i en av

180 Överväganden och förslag SOU 19992140

praxis, försöka utforma de aktuella definitionerna i paketreselagen ett tydligare sätt.

Som bekant bygger emellertid paketreselagen paketresedirektivet. Lagens bestämmelser har därvid utformats i nära anslutning till direktivet och huvuddelen EG-reglema har införts i lagen med

av samma materiella innehåll i direktivet.

som

Såväl uttrycket arrangör som begreppet återförsäljare motsvaras av bestämmelser i direktivet. I lagmotiven a. 18 framhölls i

prop. s. fråga innehållet i enskilda bestämmelser bl.a. enligt EG:s

om att

rättsordning är EG-domstolen exklusivt behörig att göra auktoritativa uttalanden om innebörden EG:s rättsregler och det till EG:s

av att direktiv därför inte finns några förarbeten den typ är vid

av som vana i Sverige. Det anfördes vidare att när EG-direktiv införlivas med de nationella rättsordningarna kan lagstiftaren därför inte sig preci-

vare sera innebörden i direktivets bestämmelser i lag eller göra motivuttalanden med anspråk att auktoritativt uttolka innehållet i EGrätten.

Paketresedirektivet är emellertid ett minimidirektiv, vilket innebär att den nationella lagstiftaren får anta eller upprätthålla strängare bestämmelser för att skydda konsumenterna, dvs. resenärerna artikel 8 i direktivet. Det är i vissa fall lätt att fastställa viss lagregel går

att en längre än direktivets minimikrav. Som exempel kan bestäm-

nämnas melsen i l § resegarantilagen säkerheten skall

om att motsvara arrangörens eller återförsäljarens åtagande mot resenärerna för andra

resor som sker tillsammans med paketresa. Det råder inte någon tvekan

en om att resegarantilagen genom denna bestämmelse har fått vidsträckt

ett mera tillämpningsområde än vad som följer direktivets krav

av se prop. 1995/96:182 s. 14 f..

I andra fall är det emellertid osäkert vad direktivet innebär

på en viss punkt. Som har framgått föreligger sådana oklarheter beträffande den närmare innebörden paketresedirektivets arrangörs- och återför-

av säljarbegrepp. Sådana osäkerhetsmoment kan inte avlägsnas

genom förtydliganden i den nationella lagstiftningen. Om den nationella lagstiftaren i detta läge väljer att införa förtydligande regler, kan EG-domstolen därefter komma fram till tolkning direktivet innebär

en av som att de nationella lagreglema inte motsvarar direktivets minimikrav. Ett förtydligande i nationell lag arrangörsbegreppet kan sålunda leda till

av att vissa näringsidkare i resebranschen inte är skyldiga ställa garanti

att enligt svensk nationell rätt, trots att de enligt EG-domstolen faller under arrangörsbegreppet i paketresedirektivet. Som huvudregel får EG-domstolens avgöranden retroaktiv verkan. Detta kan i sin

tur föra med sig olika typer av olägenheter är förknippade med bristande

som nationellt genomförande.

SOU 1999: 140 Överväganden och förslag 181

Mot den nu redovisade bakgrunden är det enligt utredningens bedömning inte möjligt att med tillräcklig säkerhet bedöma vilka förtydliganden av arrangörs- och återförsäljarebegreppen i paketreselagen som skulle vara skärpande resp. mildrande vid jämförelse med EGdomstolens tillämpning av paketresedirektivet. Utredningen föreslår därför inte några förtydliganden av dessa begrepp i resegarantilagen. Frågor om gränsdragningen mellan arrangör och återförsäljare får i första hand överlämnas till rättstillämpningen och ytterst till EG-domstolen. I andra hand är det möjligt för den svenska regeringen att inom gemenskapens politiska institutioner verka för att paketresedirektivet lagstiftningsvägen förtydligas när det gäller den nu aktuella gränsdragningsfrågan. Det nu sagda innebär sammanfattningsvis att de problem som kan uppstå i fråga om tolkningen av vissa begrepp, t.ex. vem som skall anses som arrangör i paketreselagens och i resegarantilagens mening, får lösas av domstolarna och de myndigheter är berörda lagstiftsom av ningen samt ytterst av EG-domstolen.

5.4.4¶Frågor överklagbarhet,

om m.m.

Utredningens förslag: Det skall införas möjlighet att hos allmän en förvaltningsdomstol överklaga Kammarkollegiets beslut i ärenden om registrering, ställande av garanti, återkallelse registrering och av återbetalningsskyldighet. Vidare skall den gode mannens eller förvaltarens beslut i ärenden om utnyttjande av garanti kunna överklagas till Resegarantinämnden, som därvid roll överges en ny som prövningsinstans. Nämnden skall under vissa förutsättningar hålla muntlig förhandling.

Utredningsdirektiven

Enligt den nu gällande resegarantilagen kan Kammarkollegiets beslut i frågor ställande säkerhet överklagas hos regeringen. I direktiven om av till utredningen anges att det bör utredas detta är lämplig ordning om en eller om kollegiets beslut är av sådan art att de bör kunna bli föremål för domstolsprövning. Vidare får Resegarantinämndens beslut enligt resegarantilagen inte överklagas. Enligt direktiven skall utredningen även analysera om Resegarantinämndens beslut bör kunna överklagas och vilka konsekvenser en sådan rätt får för garantisystemet. Dessa

182 Överväganden och förslag SOU 1999: 140

frågeställningar kommer i det följande att analyseras mot bakgrund

av de förändringar som utredningen föreslår beträffande övriga delar

av resegarantisystemet.

Överprövning av Kammarkollegiets beslut

Som har framgått föreslår utredningen att det i lagen införs ett krav registrering för att få bedriva verksamhet inom området. Det ligger därmed nära till hands att anta att Kammarkollegiets beslut registrering

om och ställande av garanti kommer att röra sådana civila rättigheter och skyldigheter som enligt artikel 6 i Europakonventionen omfattas

av rätten till domstolsprövning. Artikeln, bl.a. innebär att den

som som gör gällande en rättighet är berättigad till prövning oavhängig

en av en och opartisk domstol, är tillämplig på exempelvis tvister tillstånd

om att bedriva viss näringsverksamhet se 1997/98: 101 54 f..

t.ex. prop. s. Redan denna omständighet talar enligt utredningens mening med styrka för att överprövningen Kammarkollegiets beslut i dessa frågor bör

av flyttas över från regeringen till allmän förvaltningsdomstol. Av 22 §

a förvaltningslagen följer dessutom att förvaltningsbeslut huvud-

som regel överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. I samband med införandet av sistnämnda bestämmelse anförde departementschefen

att en sådan regel främst är att se som ett uttryck för en princip att den

om rättsliga kontrollen av förvaltningsbeslut bör ske vid domstol. Vidare uttalades att bestämmelsen snarast bör ses som ett slags kodifiering

av en huvudregel som i praktiken redan gäller. Denna utveckling har motiverats av omsorgen om den enskildes rättssäkerhet, strävandena att begränsa regeringens arbetsbörda samt nödvändigheten uppfylla

av att internationella åtaganden a. 58 ff. Mot den bakgrunden

prop. s. anser utredningen att det är väl motiverat att i lagen införa bestämmelse

en som ger den enskilde rätt att hos allmän förvaltningsdomstol överklaga Kammarkollegiets beslut i ärenden registrering, ställande

om av garanti, återbetalningsskyldighet medel garantin och återkallelse

av ur av registrering.

Överprövning av beslut om utnyttjande garantin

Enligt gällande ordning får Resegarantinämndens beslut ianspråk-

om tagande av säkerhet inte överklagas. Av Europadomstolens praxis framgår emellertid att också vissa sociala rättigheter och förmåner

av ekonomisk art faller under begreppet civila rättigheter. Rätt till domstolsprövning enligt artikel 6 i Europakonventionen föreligger i dessa

SOU 1999: 140 Överväganden och förslag 183

situationer egentliga privaträttsliga inslag saknas. En förutsättäven om ning är dock enligt domstolen att villkoren för att få del förmånen är av närmare reglerade enligt nationell rätt Salesi mot Italien, dom 1993-02-26, Ser. A Vol. 257-E, § 19, och Schuler-Zgraggen mot Schweiz, dom 1993-06-24, Ser. A Vol. 263, § 46. Även rätten till sociala förmåner inom för olika försäkringssystem utgör enligt ramen domstolens praxis sådana civila rättigheter omfattas av rätten till som domstolsprövning enligt artikel 6 i Europakonventionen Feldbrugge mot Nederländerna, dom 1986-05-29, Ser. A Vol. 99, § 40, och Deumeland mot Västtyskland, dom 1986-05-29, Ser. A Vol. 100, § 74. Denna rättsutveckling talar för att även rätten till ersättning ur resegarantin omfattas av begreppet civila rättigheter. Samma principiella överväganden i det föregående har redovisats rörande rätten till som domstolsprövning enligt Europakonventionen gör sig därför enligt utredningens mening gällande även vad beträffar beslut om ersättning resegarantin. Utredningen föreslår därför att det införs en möjlighet ur för den enskilde resenären att överklaga beslut i resegarantiärenden. För att kravet på domstolsprövning skall vara uppfyllt är det nödvändigt att den gör gällande en rättighet är berättigad till en prövsom ning oavhängig och opartisk domstol som har upprättats enligt av en lag. Med domstol i konventionens mening avses enligt Europadomstolen inte enbart domstolar traditionellt slag, som ingår i ett lands av domstolsorganisation, utan också olika slags domstolsliknande organ se Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 1997, s. 151. Av Europadomstolens praxis framgår att det för bedömningen av om ett organ är att betrakta som en domstol enligt konventionen saknar betydelse hur det är klassificerat enligt den nationella lagen. Det avgörande är dess funktion. De krav som ställs för att ett organ skall betraktas som domstol är att det har en lag grundad befogenhet att avgöra ärenden inom sitt kompetensområde, att avgörandena är bindande för parterna och att förfarandet styrs av bestämda regler se t.ex. Campbell och Fell mot Storbritannien, dom 1984-06-26, Ser. A Vol. 80, § 76 och Sramek mot Österrike, dom 1984-10-22, Ser. A Vol. 84, § 36. Spörsmålet är då om frågor om utnyttjande av garanti skall prövas av en domstol eller någon form domstolsliknande nämnd. Som har av framgått det föregående innebär den utredningen föreslagna lösav av ningen att frågor om ersättning ur resegarantin i framtiden i första hand kommer att prövas god och den registreringsskyldige av en man - om försätts i konkurs av en konkursförvaltare. Utredningen anser att ett system för överprövning av sådana beslut inte minst av hänsyn till konsumentintresset bör utformas med utgångspunkt från att hand- läggningen bör vara så snabb och enkel som möjligt samtidigt som den

184 Överväganden och förslag SOU 19991140

naturligtvis också måste innehålla de nödvändiga garantiema för den enskilde resenärens rättssäkerhet. Det krävs med andra 0rd att överprövningsordningen är konstruerad ett sådant sätt att den enskilde resenären kan garanteras en juridiskt säker och någorlunda snabb behandling av de överklagade besluten om utnyttjande av garantin.

När det gäller frågan hur de nu aktuella överprövningsuppgiftema bör handläggas kan man tänka sig flera lösningar. Som utredningen bedömer det står dock valet närmast mellan två alternativ, nämligen att överprövningen antingen sker inom ramen för någon av de befintliga domstolsorganisationerna eller utförs av Resegarantinämnden.

Den första av dessa lösningar skulle alltså innebära att överprövningen sker inom det ordinarie domstolsväsendet, dvs. antingen i allmän domstol eller i allmän förvaltningsdomstol. En lösning detta

av slag medför att överprövningen kommer att utföras lagfama domare.

av Vidare kommer överprövningen att ske under omständigheter

som av tradition har ansetts erbjuda de bästa garantiema för rättssäkerhet.

Vad gäller valet mellan de två olika domstolssystemen inom domstolsväsendet talar den nära kopplingen mellan paketreselagen och resegarantilagen för att överprövningen skall hanteras allmän dom-

av stol. Skälet till det är att det finns en nära koppling mellan vissa bestämmelser i paketreselagen och resegarantilagen. Tvister angående innebörden av paketreselagens bestämmelser avgörs ytterst allmän

av domstol. Att prövningen de överklagade besluten görs allmän

av av en domstol kan därför möjligtvis främja enhetlig tolkning vissa för

en av tillämpningen av resegarantilagen centrala begrepp. Det finns dock faktorer som talar för att överprövningen, väljer domstolslös-

om man en ning, i stället bör hanteras av allmän förvaltningsdomstol. Utredningens förslag att frågan om utnyttjande garantin skall prövas god

av av man eller konkursförvaltare innebär nämligen, tidigare har nämnts,

som att myndighetsutövning överförs ett enskilt rättssubjekt. Om detta alternativ inte hade valts, skulle frågan ianspråktagande således i stället

om ha avgjorts av en förvaltningsmyndighet, beslut efter överklagande

vars skulle ha prövats allmän förvaltningsdomstol. En ordning inne-

av som bär att prövningen den gode eller förvaltarens beslut

av mannens om utnyttjande av garantin ombesörjs allmän förvaltningsdomstol fram-

av står mot den bakgrunden naturlig och rationell. Vidare torde

som mer ett system med handläggning dessa frågor inom de allmänna förvalt-

av ningsdomstolama och enligt den processordning gäller för dem

som vara att föredra framför hantering inom de allmänna domstolarna

en med deras något stelare processregler. I valet mellan någon de ordi-

av narie domstolsorganisationerna talar därför övervägande skäl för

att prövningen i så fall bäst sker i de allmänna förvaltningsdomstolama.

SOU 1999: 140 Överväganden och förslag 185

Enligt utredningens bedömning är det i och för sig möjligt att använda den diskuterade lösningen, dvs. att överprövningen sker

nu inom det ordinarie domstolsväsendet. Det finns dock enligt utredningen starka skäl talar emot detta alternativ. För det första innebär en

som lösning detta slag att varje domstol endast kommer att få pröva ett

av begränsat antal ärenden, vilket skulle försämra möjligheterna för den enskilde domaren att skaffa sig överblick över det nu aktuella ornrå-

en det. En konsekvens av detta skulle kunna bli att möjligheterna att fatta korrekta och enhetliga beslut skulle försämras. En uppdelning av överprövningsuppgifterna olika domstolar inom någon av de två domstolsorganisationerna skulle vidare kunna leda till en splittrad praxis när det gäller frågan om i vilka fall garantin skall få tas i anspråk. Utredningen vill dock framhålla att dessa nackdelar förmodligen skulle undanröjas om man väljer en modell som innebär att överprövningen koncentreras till ett visst antal domstolar.

Mot domstolsalternativet talar emellertid också att en domstol

bl.a. med tanke de processuella bestämmelser som styr förfarandet i domstolarna kan få problem med att hålla nere handläggningstidema

och därmed uppfylla kravet snabbhet i förfarandet. På samma sätt kan instanskedjan tingsrätt hovrätt Högsta domstolen eller länsrätt

- - kammarrätt Regeringsrätten inom domstolssystemen innebära en fara

för alltför stor tidsutdräkt, eftersom målen i domstol normalt kan föras till Högsta domstolen eller Regeringsrätten, om inte för en fullständig prövning så åtminstone för prövning frågan prövningstillstånd.

av om

Det är alltså utredningens bedömning att det i och för sig är möjligt att använda sig av en domstolslösning och att en reglering som innebär att överprövningen skall utföras av en domstol det stora hela torde fungera ett bra sätt. De svårigheter som nyss har anförts medför dock att det trots allt finns anledning att ställa sig tvekande till att föreslå sådan lösning. Utredningen har därför i stället stannat för att för-

en orda det alternativ som innebär att Resegarantinämnden anförtros uppgiften att överpröva beslut om att ta i anspråk garantin. Förutsättningen för detta är dock naturligtvis att nämnden uppfyller kraven oavhängighet, opartiskhet och kravet att vara upprättad enligt lag.

I kravet att domstolen skall oavhängig ligger att den skall

vara vara självständig i förhållande till regering, myndigheter och parterna i målet. Det är inte tillräckligt att den nationella lagstiftningen föreskriver att den skall vara självständig. För att domstolen skall betraktas som självständig måste det också kunna konstateras att den faktiskt är självständig när den utövar sin funktion. Vid bedömningen

av om en domstol är oavhängig beaktas hur ledamöterna utses och för hur lång tid, om det finns garantier mot påverkan utifrån samt organet utåt

186 Överväganden och förslag SOU 19993140

ger ett intryck av att vara självständigt se Campbell och Fell mot Storbritannien, § 78. Vad gäller kravet på opartiskhet har Europadomstolen urskilt två element. nämligen dels kravet att varje domare faktiskt skall döma opartiskt, dels kravet att det för en objektiv bedömare inte får finnas några legitima tvivel om domstolens opartiskhet se Danelius a. a. s. 152. Vid bedömningen av om kravet objektiv opartiskhet är uppfyllt har domstolens sammansättning varit avgörande betydelse

av se

t.ex. Holm mot Sverige, dom 1993-11-25, Ser. A Vol. 279, §§ 30-33. Avgörande för om Resegarantinämnden uppfyller kravet oavhängighet är således beslutsfattarnas självständighet, förekomsten av garantier mot påverkan utifrån och det intryck nämnden att ger av vara självständig. Nämnden kommer enligt utredningsförslaget att bestå av ordförande och fyra andra ledamöter. Ordföranden och ersättare för denne skall vara eller ha varit ordinarie domare. Ledamöterna kommer även i framtiden att förordnas regeringen för begränsad tid. av en Någon bestämmelse garanterar att ledamöter inte entledigas under som förordnandetiden kommer inte heller i fortsättningen finnas. Ett att entledigande torde dock i praktiken inte komma i fråga annat än begäran av den förordnade. Avsaknaden bestämmelse av en som garanterar att ledamöter inte entledigas under förordnandetiden torde inte i sig kunna betraktas som ett hot mot ledamöternas självständighet när dessa prövar ärenden garantiersättning jfr Campbell och Fell om mot Storbritannien, § 80. Vad därefter beträffar frågan Resegarantinämnden i sin roll om nya utåt kommer att ett självständigt intryck i de fall nämnden överge prövar ärenden om garantiersättning kan först konstateras nämnden att kommer att vara upprättad enligt lag och att dess ledamöter kommer att utses av regeringen. Enligt utredningsförslaget kommer vidare nämnden ett annat sätt än tidigare att inta markerat fristående ställning en i förhållande till Kammarkollegiet, eftersom endast nämnden och dess ledamöter kommer att ha befogenhet att avgöra ärenden. Det faktum att handläggare vid Kammarkollegiet även fortsättningsvis kommer att kunna utföra kansligöromål nämnden förändrar inte den bedömningen. I förhållande till Resegarantinämnden kommer Kammarkollegiet närmast att fungera ett kansli. Nämndens ledamöter måste därsom för uppfylla kravet självständighet. anses Resegarantinämnden är i dag ledamöter kan sammansatt av som anses företräda konsument- företagarintressen. Ordföranden skall resp. vara eller ha varit ordinarie domare. Intresseledamötema får enligt utredningens mening tillföra Resegarantinämnden särskilda kunsanses kaper och erfarenheter som är betydande värde för nämndens verkav samhet. Europadomstolen har vidare gjort uttalanden visar den som att

SOU 1999: 140 Överväganden och förslag 187

inte har några invändningar mot ett system med intresseledamöter som sådant se Langborger mot Sverige, dom 1989-01-27, Ser. A Vol. 155, § 34. Enbart det förhållandet att det i Resegarantinämnden ingår intresseledamöter torde därmed inte innebära några hinder mot att Resegarantinänmden uppgiften att vara överprövningsinstans i ges ärenden om utnyttjande av garanti. Utredningen gör mot bakgrund av vad som ovan har anförts bedömningen att Resegarantinämnden i sin funktion som överprövningsnya instans kommer att uppfylla kraven oavhängighet och opartiskhet. Enligt utredningens förslag skall Resegarantinämndens befogenhet att pröva överklaganden i ärenden om utnyttjande av garanti vara lagfäst och dess avgöranden skall vara bindande för berörda parter. Förfarandet vid prövningen kommer enligt förslaget att bestämmas dels av reglerna i den resegarantilagen, dels av reglerna i förvaltningslagen nya 1986:223. Resegarantinämnden torde således i sin nya roll uppfylla samtliga de krav ställs för att den skall betraktas som en domstol enligt som Europakonventionen. Av tillgänglig statistik angående omprövning av Resegarantinämndens beslut framgår att nämnden under år 1998 fattade beslut i 29 omprövningsärenden. Det stora antalet ansökningar i samband med Expressresors konkurs under hösten 1997 medförde emellertid under år 1998 ett större antal omprövningsärenden än vad som är normalt. Som jämförelse kan nämnas att nämnden under år 1996 meddelade beslut en i sex omprövningsärenden. Utifrån dessa uppgifter är det inte möjligt att dra några bestämda slutsatser om hur många resenärer som kommer att överklaga beslut om ersättning ur resegarantin. Enligt utredningens uppfattning är det dock rimligt att förmoda att utredningsförslaget komatt leda till tämligen måttlig arbetsbelastning för Resegarantimer en nämnden i dess nya roll som överprövningsinstans. Enligt huvudregeln i artikel 6 i konventionen skall domstolsprövningen muntlig och offentlig. Om part avstår från muntlig förvara en handling, behöver emellertid inte någon sådan förhandling hållas se Danelius a. a. s. 164 f.. Resegarantinänmdens arbete som överprövningsinstans kommer att regleras av förfarandereglema i förvaltningslagen. Enligt 14 § första stycket förvaltningslagen har sökanden rätt att muntligt lämna uppgifter i ett ärende som avser myndighetsutövning mot någon enskild, om det kan ske med hänsyn till arbetets behöriga gång. Någon rätt till muntlig förhandling finns däremot inte enligt förvaltningslagen. I syfte att uppfylla konventionskraven bör därför, enligt utredningens uppfattning, rätten till muntlig förhandling i resegarantiärenden tas i en särskild bestämmelse i resegarantilagen. Det bör därvid föreskrivas att nämnden

188 Överväganden och förslag SOU 1999: 140

skall hålla muntlig förhandling, resenär begär ersättning

om en som ur garantin begär det och detta inte är uppenbart obehövligt.

Frågan blir då om Resegarantinämnden med den föreslagna

nu utformningen blir behörig att begära att EG-domstolen meddelar förhandsavgörande enligt artikel 234 f.d. artikel 177 i EG-fördraget. Den frågan är relevant, eftersom nämndens avgöranden kommer att beröra rättigheter som garanteras enligt EG-rätten se avsnitt 3.2. Enligt den nyss nämnda artikeln i fördraget är domstolen behörig att meddela förhandsavgöranden angående tolkningen fördraget och rättsakter

av av som beslutats av gemenskapens institutioner. I tredje stycket artikeln

av står att "När en sådan fråga uppkommer vid domstol i medlems-

en en stat, mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning, skall den nationella domstolen föra frågan vidare till domstolen.

Inledningsvis bör det betonas att frågan om det hänskjutande

organet är en "domstol" i den mening som avses i artikel 234 är fråga

en av gemenskapsrättslig snarare än nationellrättslig karaktär. EG-domstolen har i allmänhet gjort en vidsträckt tolkning när den har fastställt räckvidden av begreppet domstol i fördragets mening. Sålunda har domstolen funnit att en besvärsnämnd, har inrättats yrkes-

som av en organisation, skall betraktas som en "domstol" i fördragets mening då den utövar sina funktioner med offentliga myndigheters godkännande och i samverkan med myndigheterna dom den 6 oktober 1981 i mål

av 246/80 Broekmeulen, ECR 231 1. 1 ett annat fall har EG-domstolen

s. ansett att en skiljedomstol att domstol i fördragets

var anse som en mening. Skiljedomstolen behörig att avgöra klagomål mot beslut

var som rörde förvaltningen pensionsfond för gruvindustrin vad

av en gällde medlemmars och före detta medlemmars eller deras efterlevandes rättigheter. Den hade inrättats enligt nederländsk civilrätt

av samtliga organisationer som företrädde arbetsgivare och arbetstagare inom gruvindustrin dom den 30 juni 1966 i mål 61/65 Vaasen-Göbbels,

av svensk specialutgåva, volym 263.

Vidare har EG-domstolen räknat antal kriterier

upp ett som kan tillämpas för att avgöra ett hänskjutande

om organ är att anse som behörigt att begära förhandsavgörande. Sålunda har domstolen i ett under år meddelat avgörande anfört bland de

senare att omständigheter skall beaktas i sammanhanget är

som om organet är upprättat enligt lag, dess varaktighet, den tvingande karaktären dess avgöran-

av den, organets tillämpning rättsregler dess oberoende dom

av samt av den 17 september 1997 i mål C-54/96 Dorsch Consult, REG I-4961,

s. punkt 23. Enligt utredningens bedömning dessa kriterier i

motsvarar allt väsentligt de tidigare beskrivna kraven enligt Europakonventionen på nationella domstolsorgans ställning och funktionssätt. Som utred-

SOU 1999: 140 Överväganden och förslag 189

ningen tidigare har konstaterat torde Resegarantinämnden i sin nya roll uppfylla dessa krav. Vid bedömningen det hänskjutande organet är en domstoli av om fördragets mening beaktar EG-domstolen också om förfarandet är kontradiktoriskt. EG-domstolen har emellertid även uttalat att kravet ett kontradiktoriskt förfarande inte är något absolut kriterium se EGdomstolens nämnda avgörande, punkterna 23 och 31. I ett tidinyss avgörande har domstolen sålunda uttalat, att även om artikel 234 i gare fördraget inte innebär att det förfarande under vilket den nationella domaren begär förhandsavgörande måste kontradiktoett vara riskt...följer det ändå...att de nationella domstolarna endast har befogenhet att framföra begäran till domstolen om en tvist är anhängig en vid dessa och de skall fälla avgörande inom ramen för ett förom farande som är avsett att leda till ett beslut med karaktär av dom. När t.ex. domstol begär ett förhandsavgörande för att med tillämpning av en nationella regler kunna pröva en ansökan om fastställande av ett bolags bolagsordning för registrering av bolaget, utövar den inte någon dömande verksamhet i den mening som avses i artikel 234. Den nationella domstolen har då inte att avgöra en tvist. Först när talan väcks mot ett avslagsbeslut, kan den domstol där denna talan har väckts anses utöva en dömande verksamhet i den mening som avses i artikel 234 dom av den 19 oktober 1995 i mål C-111/94 Job Centre, REG s. 3361, punkterna 9 och ll. Med den nu föreslagna ordningen kommer Resegarantinämnden att till prövning i sak ta upp resenärers överklagande av en konkursförvaltares eller en god mans beslut om garantiersättning i fall då beslutet något sätt kan anses ha gått den enskilde resenären emot. Nämndens prövning kommer i dessa fall att utmynna i bindande avgöranden av rättsskipningskaraktär. Förfarandet i nämnden föreslås inte bli kontradiktoriskt. Ett kontradiktoriskt förfarande med exempelvis Kammarkollegiet som motpart torde knappast fylla någon värdefull funktion med den nu föreslagna utformningen. Snarare torde en sådan ordning i flertalet fall vara ägnad att förlänga handläggningstiden hos nämnden utan att ärendet tillförs något nytt i sak. Nämnden bör dock ha möjlighet att inhämta yttranden från såväl gode män och konkursförvaltare som andra myndigheter. En bestämmelse detta bör införas i lagen. om Givetvis kvarstår också möjligheten till omprövning av tidigare fattade beslut. Mot bakgrund av vad som tidigare har anförts bedömer utredningen att Resegarantinämnden i sin roll ändå blir behörig att nya inhämta förhandsavgöranden enligt artikel 234 i EG-fördraget.

l SOU 1999:140 Generella direktiv 191

6¶Generella direktiv

Utredningen har även haft att beakta regeringens generella direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare om att redovisa regionalpolitiska konsekvenser dir. 1992:50, om att pröva offentliga åtaganden dir. 1994:23, om att redovisa konsekvenser dir. 1994:124 samt om att redovisa konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet dir. 1996:49. Dessa direktiv upphävdes den l januari 1999 och ersattes av bestämmelser i kommittéförordningen 1998: 1474.

Enligt 14 § kommittéförordningen skall, förslagen i ett

om betänkande påverkar kostnaderna eller intäkterna för staten, kommuner, landsting, företag eller andra enskilda, en beräkning av dessa konsekvenser redovisas i betänkandet. Om förslagen innebär samhällsekonomiska konsekvenser i övrigt, skall dessa redovisas. Vidare gäller enligt bestämmelsen att en finansiering skall föreslås när det gäller kostnadsökningar och intäktsminskningar för staten, kommuner eller landsting.

I kapitel 7 redovisas utredningens bedömning av kostnaderna för förslagen, varför kostnadsaspektema inte berörs i detta kapitel. Vidare har utredningen i avsnitt 5.4.2 berört förslagets kostnadskonsekvenser såvitt den del förslaget innebär att garantin även skall

avser av som täcka kostnaderna för handläggningen ärenden utnyttjande

av om av garant; Där konstaterar utredningen att förslaget för statens vidkommande inte torde ge upphov till annat än marginella utgiftsökningar

av övergående karaktär.

1 § kommittéförordningen sägs att om förslagen i ett betänkande har betydelse för den kommunala självstyrelsen, skall konsekvenserna i det avseendet i betänkandet. Enligt bestämmelsen gäller det-

anges samma när ett förslag har betydelse för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet, för sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet, för små företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt i förhållande till större företags, för jämställdheten mellan kvinnor och män eller för möjligheten att nå de integratiorspolitiska målen.

Del av utredningen framlagda förslaget syftar bl.a. till att åstadkomma en ökad flexibilitet vad gäller formerna för att ställa

resegaranti. Vidare innebär förslaget att minimibeloppen för resegaranti slopas. Det sagda kan leda till sänkta garantikostnader för de minsta

192 Generella direktiv

företagen, vilket i sin tur torde medföra att dessa företag stärker sin konkurrensförmåga i förhållande till större företag.

I övrigt anser utredningen inte att de framlagda förslagen får någon sådan inverkan på de nämnda områdena att någon särskild redovisning av konsekvenserna är motiverad.

SOU 1999: 140 Genomförandet av förslaget 193

7¶Genomförandet av

förslaget

7.1¶Kostnaderna för

förslaget

Utredningens bedömning: Förslaget torde inte medföra några större kostnadsökningar för dem som bedriver registreringspliktig verksamhet. Vidare torde förslaget i sig inte ge upphov till några kostnadsökningar för det allmänna. Däremot kan förordade informationsinsatser föranleda vissa kostnader för det allmänna.

Kostnaderna för administrationen av dagens resegarantisystem finansieras helt och hållet via Kammarkollegiets ramanslag, dvs. över statsbudgeten se avsnitt 3.5.1. Enligt utredningens uppfattning kan den offentliga finansieringen av Resegarantinämndens nuvarande verksamhet ses som en subvention av den garantipliktiga verksamheten. Det torde vara möjligt att få en viss uppfattning om vilket värde denna subvention representerar för enskilda reseföretag, om subventionen beräknas som den genomsnittliga administrationskostnaden per ärende i den nuvarande Resegarantinämnden. Den genomsnittliga administrationskostnaden hos Resegarantinämnden beräknas då som kvoten av årets budgetkostnad dividerad med antalet avgjorda ärenden under budgetåret. Reservationsvis bör dock påpekas att en sådan beräkning inte återspeglar det faktum att den genomsnittliga kostnaden för administration kan variera för olika typer av beroende rad olika faktorer som

resor en transportsätt, resmål etc.

Med de nu angivna utgångspunktema kan konstateras att budgetkostnaden för Resegarantinämnden för det förlängda budgetåret 1995/96 uppgick till 1 393 000 kr, för år 1997 till 1 138 000 kr och för

1998 till 2 198 000 kr. Tillgänglig statistik över avgjorda ärenden ansökningar och övriga ärenden, t.ex. omprövningar visar att Resegarantinämnden under år 1995/96 avgjorde 1 668 ärenden. Under åren 1997 och 1998 avgjorde nämnden 280 resp. 7 117 ärenden. Den genomsnittliga handläggningskostnaden per ärende kan sålunda beräknas till 835 kr för år 1995/96, 4 064 kr för år 1997 och 309 kr för år 1998. Den förhållandevis höga genomsnittskostnaden för år 1997 måste ses mot bakgrund att Expressresor i oktober det året upphörde med

194 Genomförandet förslaget SOU 1999: 140

sin verksamhet både researrangör och flygbolag, vilket gjorde det

som nödvändigt att bygga omfattande organisation för hemtagning

upp en

resenärer och reglering resenäremas ersättningsanspråk. På grund av av

omständigheter som närmare har redogjorts för i avsnitt 3.4.2 kunde av nämnden börja fatta beslut ersättning till dessa resenärer först under

om året därpå.

Utredningens förslag innebär att de kostnader som är förknippade med den gode mannens eller förvaltarens handhavande av resegarantifrågor i första hand kommer att belasta garantin. Det primära ansvaret för administrationskostnaderna flyttas därmed över från det allmänna till de registreringsskyldiga, dvs. reseföretagen. Den nya ordningen kan således komma att medföra något högre garantikostnader för de registreringsskyldiga. Det torde emellertid vara mycket svårt att ens försöka uppskatta vilka kostnader som därvid kan bli aktuella för olika registreringsskyldiga. Av enkätundersökningen som redovisats i avsnitt 3.5.2 framgår dock att den genomsnittliga kostnaden för de företag som under sommaren 1999 hade ställt säkerhet hos Kammarkollegiet kan beräknas till 1,54 procent av garantibeloppet. Enligt utredningens mening är det rimligt att utgå från att denna genomsnittskostnad inte i någon nämnvärd utsträckning kommer att stiga som en följd av den nu föreslagna reformen. Vidare anser utredningen att anledning saknas att anta att de aktuella handläggningskostnaderna kommer att bli avsevärt större i ett system av den nu föreslagna typen. Enligt utredningen är det snarare så att det arbete i dag utförs Resegarantinämnden kom-

som av mer att kunna utföras mera rationellt av en god man eller förvaltare. Till skillnad från en förvaltningsmyndighet har nämligen den gode mannen eller förvaltaren normalt sett tillgång till reseföretagets

resur-

häri inbegripet dess personal vilket högst betydligt torde underser - lätta arbetet med de nu aktuella frågorna. Statistik från Resegarantinämndens verksamhet tyder dessutom att säkerheten som reseföretag ställer i många fall redan nu åtminstone delvis täcker de administrationskostnader som enligt förslaget skall täckas garantin. I de kon-

av kurser där ersättningsgilla anspråk har kunnat ersättas fullt ut har säkerhetema under åren 1967-1993 uppgått till ett belopp sammanlagt

om 53,2 miljoner kr. För tiden därefter har säkerhetema i motsvarande fall uppgått till ett sammanlagt belopp 87,1 miljoner kr. Ersättning har

om under de båda tidsperioderna utbetalats med sammanlagt 25,5

resp. 61,6 miljoner kr, vilket motsvarar ungefär 50 resp. 70 procent de

av sammanlagda säkerhetsbeloppen. På grundval av det anförda bedömer utredningen att förslaget inte torde leda till någon större ökning

av garantikostnadema för reseföretagen.

Förslaget medför visserligen att staten tar det yttersta ekonomiska ansvaret för ersättningen till gode män och konkursförvaltare i de fall

SOU 1999: 140 Genomförandet av förslaget 195

då varken garantin eller konkursboets tillgångar räcker till. Utredningen hyser dock, tidigare har framhållits i avsnitt 5.4.2, fullt för-

som troende för Kammarkollegiets förmåga att korrekt beräkna och anpassa garantiernas storlek även med avseende administrationskostnader. Mot den bakgrunden bedömer utredningen att denna del av förslaget för statens vidkommande inte torde ge upphov till annat än marginella utgiftsökningar av övergående karaktär. Dessa utgiftsökningar måste vidare, enligt utredningens mening, vägas mot de sannolikt betydligt högre kostnaderna för att bygga upp och vidmakthålla en likvärdig permanent myndighetsorganisation för utnyttjande av garanti.

Utredningens förslag innebär vidare att Kammarkollegiet behåller sin funktion som tillsynsmyndighet vad avser frågor om ställande av resegaranti. Kammarkollegiet tillförs också vissa myndighetsupp-

nya gifter, bl.a. skall kollegiet föra register över dem som bedriver registreringspliktig verksamhet enligt lagen och utöva tillsyn över gode mäns och förvaltares handhavande resegarantifrågor. Samtidigt bedömer

av utredningen att förslaget medför att kostnaderna för Resegarantinämndens verksamhet minskar i så pass stor utsträckning att de tillsyns-

nya uppgifterna ryms inom befintliga ekonomiska för Kammarkolle-

ramar giet se avsnitt 5.4.4.

Den satsning information som utredningen nedan förordar se avsnitt 7.2 kan dock beräknas medföra vissa kostnader för det allmänna. Även behovet information är störst före och i samband

om av med att den nya lagen träder i kraft torde kontinuerliga informationsinsatser till viss del erfordras.

7.2¶Ikraftträdande

m.m.

Utredningens bedömning: Förslaget bör kunna träda i kraft den 1

januari 2001.

Den nya resegarantilagstiftningen utredningen föreslår förutsätter

som att relativt omfattande informationsinsatser vidtas innan förslagen kan träda i kraft. Informationsinsatsema bör framförallt riktade mot

vara resebranschen och resenärskollektivet. Därutöver är tidsåtgången för beredningen av förslaget avgörande för ikraftträdandet. Enligt utredningens bedömning bör det dock möjligt med ett ikraftträdande

vara den 1januari 20Ol.

Vid ikraftträdandet upphör Resegarantinämndens nuvarande uppgifter. De ärenden hos nämnden som ännu inte har avgjorts vid ikraftträd-

i i

196 Genomförandet av förslaget SOU 1999: 140

andet skall enligt förslaget handläggas enligt den nya resegarantilagen. Detta innebär att de icke avgjorda ärendena skall flyttas över till den som har utsetts till god man för den registreringsskyldige eller till den som har utsetts till förvaltare i dennes konkurs.

Beträffande straffbestämmelsemas tillämplighet gärningar som har begåtts före ikraftträdandet hänvisas till 5 § andra stycket lagen 1964:163 om införande brottsbalken. Denna bestämmelse har

av avsetts bli direkt tillämplig även i andra fall än dem som aktualiserades av brottsbalkens ikraftträdande se t.ex. prop. 1984/852214 29.

Författningskommentar 197

8

Författningskommentar

Utredningens förslag innebär att 1972 års resegarantilag upphävs och att den ersätts av en ny resegarantilag. Som tidigare har angetts innebär förslaget att resegarantisystemet förändras ett flertal punkter. Utgångspunkten har dock varit att bibehålla vissa grunddragen i den

av nuvarande regleringen. De bestämmelser som helt eller delvis har sin motsvarighet i den nuvarande lagen har emellertid modemiserats och genomgått vissa redaktionella förändringar språklig natur.

Till skillnad från gällande reglering föreslås att rätt till ersättning

ur resegarantin bara skall föreligga när arrangör eller återförsäljare

en en är obestånd eller kan befaras hamna obestånd. En föränd-

annan ring i förhållande till dagens lagstiftning är att ett krav registrering för att få verka som arrangör eller återförsäljare föreslås bli infört. Vidare föreslås den förändringen att gränserna för lagens tillämplighet i geografiskt hänseende lagfästs. Som enda villkor för registrering föreslår utredningen att det i lagen införs ett krav att den som är registreringsskyldig skall ha ställt tillräcklig garanti hos Kammarkollegiet. Dessutom föreslås ett nytt system för utnyttjande garanti inne-

av som bär att frågor om ianspråktagande garantin kommer att prövas

av av en god man eller om den som är registreringsskyldig har försatts i kon-

kurs av den som rätten har utsett till förvaltare i konkursen. Utred-

ningens förslag innebär också den ändringen gällande ordning att

av nu Kammarkollegiets beslut i ärenden om bl.a. registrering och ställande av garanti får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Dessutom föreslås en rätt till överprövning beslut utnyttjande garantin.

av om av

8.1 till

Förslaget resegarantilag

Inledande bestämmelser

1§

Denna lag syftar till att skydda resenärers anspråk när den som är registre-

ringsskyldig enligt lagen är obestånd eller kan befaras hamna obestånd.

198 Författningskommentar SOU 1999: 140

Förslaget om att resegarantin enbart skall utgöra ett insolvensskydd har behandlats i avsnitt 5.3.2. Detta innebär en viss inskränkning av rätten till ersättning jämfört med vad som följer av den nu gällande resegarantilagen. Inskränkningen är emellertid motiverad av att resenärerna i andra fall är tillförsäkrade motsvarande kompensation enligt paketreselagen.

Bestämmelsen slår fast att rätt till ersättning resegarantin skall

ur föreligga enbart när en resa inte kan genomföras eller fullföljas grund av att den som har anordnat eller förmedlat resan är obestånd eller kan befaras hamna obestånd. Med obestånd avses detsamma som i l kap. 2 § andra stycket konkurslagen. Formuleringen kan befaras hamna obestånd innebär att det för resegarantilagens tillämpning inte krävs att den som är registreringsskyldig har försatts i konkurs. Det är inte heller något absolut krav att obeståndet rent faktiskt leder till ett konkursbeslut. Avsikten är således att resegarantilagen skall kunna tillämpas även i de fall ett reseföretag efter stora

ekonomiska svårigheter rekonstrueras eller av andra skäl fortsätter

sin verksamhet. I övrigt kan hänvisas till vad som sägs i kommentaren till 15 § angående förutsättningarna för att utse god

man.

2§

Bestämmelserna i lagen skall tillämpas endast paketresor och andra resor

som marknadsförs eller säljs i Sverige.

För andra resor än paketresor skall dock bestämmelserna i lagen tilläm-

pas endast om den som förvärvar resan gör detta huvudsakligen för enskilt

ändamål.

I lagrummets första stycke gränserna för den föreslagna lagens

anges tillämplighet i rummet, dvs. lagens territoriella tillämpningsområde. Bakgrunden till regleringen har i allmänmotiveringen redovisats i avsnitt 5.4.1.

Som framgår av lagtexten gäller lagen enbart för paketresor och andra resor som marknadsförs eller säljs den svenska marknaden. Marknadsföringsbegreppet förekommer också i den gällande resegarantilagen. Det har därvid ansetts Thomas Utterström i Kamov 1999/2000, s. 1501 naturligt att tolka uttrycket marknadsföra i 1 § så att det innefattar sådana åtgärder som avses med begreppet marknadsföring i 3 § marknadsföringslagen 1995:450, dvs. reklam och andra åtgärder i näringsverksamhet som är ägnade att främja avsättningen

av och tillgången till produkter. Detta synsätt bör gälla även för den

nu föreslagna regleringen. Även begreppet marknadsföring inne-

om anses fatta även försäljning se prop. 1994/95: 12-3 164 bör det för tydlig-

Fözfattningskommentar 199

hets skull direkt framgå av lagtexten att lagen gäller också vid försäljning När det gäller marknadsföring Internet uppstår dock

av resor. -

har behandlats i avsnitt 5.4.1 särskilda problem. Frågan om som marknadsföring Internet, t.ex. en webbsida, riktar sig mot den svenska konsumentmarknaden får avgöras efter en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. En omständighet som därvid bör väga tungt är svenska språket används i marknadsföringen.

om Möjligtvis kan marknadsföringen anses riktad mot den svenska konsumentmarknaden även i de fall texten är avfattad något av de andra nordiska språken. Exempel andra omständigheter som bör vägas är om det är möjligt att betala en resa med svensk valuta eller om priserna anges i svensk valuta. Också den omständigheten att man kan etablera en hypertextförbindelse från en svensk till en utländsk hemsida bör tillmätas stor betydelse vid bedömningen av om marknadsföringen är inriktad den svenska marknaden. När det gäller andra omständigheter som möjligtvis kan beaktas hänvisas till redogörelsen i avsnitt 5.4.1 se även De nordiska konsumentombudsmännens gemensamma ståndpunkt om handel och marknadsföring Internet, Konsumentverket/KO, Februari 1999.

Av paragrafens andra stycke framgår att beträffande andra än

resor paketresor skall den föreslagna lagen tillämpas endast i de fall marknadsföringen eller försäljningen riktar sig till personer som förvärvar resan huvudsakligen för enskilt bruk. För de närmare motiven till förslaget hänvisas till avsnitt 5.3.3.

Registreringsskyldighet

3 §

En arrangör eller återförsäljare enligt lagen 1992:1672 paketresor

skall vid marknadsföring eller försäljning av paketresor vara registrerad hos

Kammarkollegiet registreringsskyldig. Kammarkollegiet prövar frågor om

registrering.

Registreringsskyldig är även den som annat än tillfälligtvis marknadsför

eller säljer

transporter som inte endast undantagsvis sker tillsammans med

paketresor,

transporter, inkvartering och andra turisttjänster som separata tjän-

ster, om en resenär förvärvar en transporttjänst jämte ytterligare en tjänst

och tjänsterna sammantagna företer påtagliga likheter med en paketresa,

samt

200 F örfattningskommenlar SOU 19991140

resor bestående av transport och utbildningsvistelse, även om den

inkvartering som erbjuds i samband utbildningsvistelsen är kostnadsfri.

Paragrafen behandlar frågor om registreringsskyldighet och registrering enligt lagen. Förslaget har i den allmänna motiveringen behandlats i avsnitt 5.3.4.

I första stycket anges att arrangörer och återförsäljare enligt paketreselagen skall vara registrerade hos Kammarkollegiet innan de marknadsför eller säljer en paketresa samt att kollegiet är den myndighet som beslutar i frågor om registrering enligt lagen. I stycket införs också begreppet registreringsslcyldig som en sarnlingsbeteckning för dem som är skyldiga att ansöka om registrering.

I andra styckets första punkt fastslås att registreringskravet omfattar även den som annat än tillfälligtvis marknadsför eller säljer transporter som inte endast undantagsvis sker tillsammans med paketresor stolsförsäljning. I detta hänseende innebär registreringskravet inte någon egentlig utvidgning av lagens tillämpningsområde i förhållande till gällande rätt.

Bestämmelsen i andra punkten innebär däremot en utvidgning i förhållande till gällande rätt. Den tar sikte de situationer då separat marknadsförda eller sålda tjänster tillhandahålls under omständigheter som medför att de sedda tillsammans företer påtagliga yttre likheter med ett paketresearrangemang. Så kan fallet om en närings-

t.ex. vara idkares försäljning eller marknadsföring omfattar transporter äger

som rum i nära anslutning till inkvartering eller någon annan turisttjänst,

om tjänsterna tillhandahålls under längre tid än 24 timmar.

En ytterligare utvidgning av lagens tillämpningsområde görs i tredje punkten, där det föreskrivs att registreringskravet också omfattar

resor bestående av transport och utbildningsvistelse, även den inkvarte-

om ring som erbjuds i samband med utbildningsvistelsen är kostnadsfri. Skälen för den nu nämnda utvidgningen tillämpningsområdet har

av redovisats i avsnitt 5.3.3.

Vid bedömningen vad i detta sammanhang är "annat än till-

av som fälligtvis" torde man, liksom vid tillämpningen paketreselagens

av arrangörsbegrepp, få beakta hur ofta vederbörande anordnar

resor men också hur regelbundet eller sporadiskt återkommer avsnitt

resorna se 3.4.1. För att det skall fråga marknadsföring krävs vidare

vara om att det skall finnas någon form av kundrelation" mellan resenären och den som organiserar eller säljer Härigenom utesluts

resan. resor som t.ex. idrottsföreningar, församlingar och skolor själva ordnar för sina medlemmar resp. elever se avsnitt 3.4.1. Vad med "mark-

som avses nadsföring" behandlas i kommentaren till 2 Av 2§ andra stycket

SOU 1999: 140 F örfattningskommentar 201

följer att registreringsskyldigheten i 3 § andra stycket endast avser konsumentförhållanden.

4§

Om det finns anledning att anta att det föreligger skyldighet att ansöka om registrering, får Kammarkollegiet ålägga den som marknadsför eller säljer att lämna de uppgifter om sin verksamhet som är nödvändiga för att en resa Kammarkollegiet skall kunna pröva om han är registreringsskyldig. i första stycket inte lämnar de begärda uppgifterna, Om den som avses får Kammarkollegiet förelägga honom vid vite att fullgöra sin skyldighet.

Förslaget innebär enligt första stycket att Kammarkollegiet kan ålägga den marknadsför eller säljer resa att lämna de uppgifter om som en verksamheten som behövs för att kollegiet skall kunna bedöma om registreringsskyldighet föreligger. För att Kammarkollegiet skall kunna meddela ett åläggande krävs dock att det finns anledning att anta att den som marknadsför eller säljer resan är registreringsskyldig. Paragrafens närmare innebörd, som har behandlats i avsnitt 5.3.4, kan sägas motsvara 5 § i den nuvarande resegarantilagen vad gäller de förutsättningar som skall vara uppfyllda för att Kammarkollegiet skall kunna meddela ett åläggande. Om den är uppgiftsskyldig inte följer kollegiets åläggande, får som kollegiet enligt andra stycket förelägga honom vid vite att fullgöra sin skyldighet.

5 §

Om den som är registreringsskyldig inte ansöker om registrering enligt denna lag, får Kammarkollegiet förelägga honom vid vite att fullgöra sin skyldighet.

Den närmare innebörden av bestämmelsen framgår avsnitt 5.3.4.

Krav för registrering

6 §

För registrering krävs att den som är registreringsskyldig har uppfyllt kravet garanti enligt 7

202 Författningskommentar SOU 19993140

I den föreslagna paragrafen, ingående har behandlats i avsnitt som 5.3.6, anges vilket krav ställs för att registrering skall meddelas som enligt lagen.

Tillräcklig garanti, m.m.

7 §

När en registreringsskyldig ansöker om registrering skall Kammarkollegiet fastställa en garanti till ett belopp som med hänsyn till reseverksamhetens art och omfattning bedöms tillräckligt för de ändamål i vara som avses Kammarkollegiets beslut om att fastställa garanti får förenas med villkor. Om det finns särskilda skäl, får Kammarkollegiet besluta att garanti inte behöver ställas. Garanti skall bestå av en av bank eller försäkringsbolag utfärdad betalningsutfästelse som fullgörs vid anfordran, Kammarkollegiet inte besluom tar annat. För att garanti skall kunna ställas i form krävs garantin annan att omedelbart kan tas i anspråk för de ändamål i ll § och den inte som avses att kan utnyttjas för andra syften. i

I samband med nyregistrering skall Kammarkollegiet enligt första stycket fastställa garanti till ett belopp skall täcka de kostnader en som som anges i ll Förslaget har i denna del behandlats i avsnitt 5.3.9. Av skäl som där närmare har utvecklats har utredningen avstått från att föreslå att garantin skall uppgå till visst minimibelopp. Som har redovisats i den allmänna motiveringen avsnitt 5.4.2 innebär förslaget

att garantin också skall tillräcklig för att täcka kostnaderna för vara handläggningen av ärenden om utnyttjande garanti. av I vissa fall bör det när transport ingår i med hänsyn ett arrangemang, till reseverksamhetens art, möjligt under vissa omständigheter vara att fastställa garantin till ett belopp täcker endast kostnaderna som för hemtransport och kringarrangemang. Enligt utredningens uppfattning kan så vara fallet skall betalas före om resan strax avresan eller senare. Sådana betalningsvillkor torde förekomma exempelvis vid sällskapsresor med buss inom Sverige eller till våra grannländer. I dessa fall torde resenärerna regelmässigt betala för inkvartering och turisttjänster först när de rent faktiskt erhåller tjänsterna. Risken för att en garanti behöver tas i anspråk för återbetalning i förskott erlagda av belopp är därför i princip försumbar. I andra fall kan det med hänsyn till reseverksamhetens speciella karaktär vara motiverat att även bortse från kravet garantin att skall

SOU 1999: 140 Författningskommentar 203

täcka kostnader för hemtransport och kringarrangemang. Som exempel på aktuellt slag kan nämnas olika former av evenearrangemang av nu till idrottstävlingar, köpcentra, konserter m.m. Ett gemenmangsresor samt drag hos dessa paketresor torde vara att resenärerna under hela transportdelen färdas med fordon oftast en buss. Vid av resan samma många dessa torde dessutom resvägen vara upplagd ett sätt av resor garanterar att deltagarna blir hemtransporterade igen, oavsett om som övriga åtaganden enligt reseavtalet kan fullgöras eller inte. Inte sällan utgår bussen från hemorten och plockar upp resedeltagare vägen till resmålet. Återfärden sker längs resväg, och resenärerna släpps samma de ställen där de steg på. Risken för att deltagarna inte blir av transporterade tillbaka till utgångspunkten måste i de fallen anses vara i stort sett obefintlig. Om skall betalas strax före avresan eller resan torde det vidare, i enlighet med vad tidigare har sagts, ofta senare som motiverat att bortse också från kravet att garantin skall omfatta vara resenäremas anspråk återbetalning av i förskott erlagda belopp. I första stycket vidare att kollegiet får förena ett beslut om att anges fastställa garanti med villkor. Detta innebär exempelvis att kollegiet kan föreskriva att den registreringsskyldige skall anmäla om reseverksamhetens omsättning ökar med viss bestämd procentsats. Att kolleen giet, det föreligger särskilda skäl, får besluta att garanti inte behöom ställas har behandlats i avsnitt 5.3.9. ver I andra stycket huvudaltemativet i fråga om formen för att anges ställa garanti, vilket innebär att garantin skall bestå av en av bank eller försäkringsbolag utfärdad betalningsutfästelse som fullgörs vid anfordran. Sakligt sett överensstämmer bestämmelsen med 3 § i den nu gällande resegarantilagen. Uttalanden i äldre lagförarbeten angående vilka krav bör ställas utformningen av de ifrågavarande utfässom telserna bör även fortsättningsvis vara tillämpliga se avsnitt 3.4.2. Enligt tredje stycket kan Kammarkollegiet under vissa förutsättningar medge att garantin ställs i form än genom betalningsutfäsannan telse som har utfärdats av bank eller försäkringsbolag. Syftet med bestämmelsen, närmare har angetts i avsnitt 5.3.9, är att åstadsom komma ökad flexibilitet i fråga om formerna för ställande av resegaranti. Reseföretagen skall således kunna ställa garanti bl.a. genom olika former sak- och kreditförsäkringar samt genom kollektivt av ställda garantier av branschorganisationer. Liksom vid utformningen av betalningsutfästelser enligt andra stycket gäller även beträffande andra garantier att det ankommer Kammarkollegiet att se till att garantiema utformas sådant sätt att de inte kan tillgodogöras för andra syften än dem, för vilka de blivit ställda. Följaktligen får garantiema inte representera något värde för eventuella konkursborgenärer se avsnitt 3.4.2.

204 F örfattningskommentar

8§

När det finns anledning skall Kammarkollegiet pröva om den ställda garan-

tin motsvarar lagens krav.

Om det finns anledning att anta att ställd garanti inte är tillräcklig, får

Kammarkollegiet ålägga den registreringsskyldige att lämna de uppgifter

som är nödvändiga för att pröva frågan om garanti.

Om den registreringsskyldige inte lämnar uppgifter enligt andra stycket,

får Kammarkollegiet förelägga honom vid vite att fullgöra sin skyldighet.

Bestämmelsen iförsta stycket har närmast sin motsvarighet i 2 och 4 i den nuvarande resegarantilagen och reglerar Kammarkollegiets möjlighet att besluta att registreringsskyldiga, redan har ställt garanti,

som skall ställa utökad garanti. Kammarkollegiet skall enligt förslaget pröva behovet härav när det finns anledning att pröva den ställda garantin

om motsvarar lagens krav se även avsnitt 5.3.9. Sådan prövning beho-

av vet av ny garanti kan göras efter begäran av den registreringsskyldige. Förändringar som kan föranleda att Kammarkollegiet beslutar

att ny garanti skall ställas kan, förutom vid den regelbundna omprövningen se avsnitt 3.4.3, komma till Kammarkollegiets kännedom exempelvis genom annonsering och tips från konsumentmyndigheter, konkurrentföretag och allmänhet.

Paragrafens andra och tredje stycken motsvaras närmast 5 § i

av den nuvarande resegarantilagen och Kammarkollegiet vissa

ger

påtryckningsmöjligheter vid framtagandet beslutsunderlag inför

av en förnyad prövning ställd garanti enligt första stycket. Kammarkol-

av en legiet kan sålunda, om det finns anledning att anta att garantin den

som registreringsskyldige har ställt inte är tillräcklig, ålägga denne att lämna de uppgifter om sin verksamhet är nödvändiga för att frågan

som om garantin motsvarar lagens krav skall kunna prövas även avsnitt

5.3.9. Rekvisitet anledning att anta torde uppfyllt så

vara snart Kammarkollegiet genom annonsering eller upplysningar från andra vederhäftiga källor får kännedom att reseföretaget har utökat sin

om verksamhet, exempelvis att företaget anordnar till

genom resor nya resmål eller genom att antalet resor till ett resmål har utökats. Tips från konkurrentföretag, allmänhet och dylika uppgiftskällor bör dock verifieras genom att kontakt tas med det aktuella reseföretaget för rekvi-

att sitet skall uppfyllt.

anses

Författningskommentar 205

9§

registreringsskyldig inte ställer beslutad garanti enligt 7 får Kam-

Om en

markollegiet förelägga honom vid vite att fullgöra sin skyldighet eller åter-

kalla registreringen.

Den föreslagna bestämmelsen motsvarar 4 a § i den gällande resegarantilagen. registreringsskyldig inte ställer garanti i enlighet med

Om en Kammarkollegiets beslut enligt 7 eller 8 § får kollegiet förelägga honom vid vite att fullgöra sin skyldighet.

Enligt paragrafen har Kammarkollegiet också möjlighet att återkalla registreringen för en registreringsskyldig som inte har ställt garanti i enlighet med kollegiets beslut enligt de nyss nämnda paragrafema. Denna del förslaget har behandlats i avsnitt 5.3.7. Av 29 § framgår

av att Kammarkollegiet under vissa omständigheter får förordna att återkallelsebeslutet skall gälla omedelbart.

Enligt vad utredningen har erfarit kan det ibland kan vara svårt att förmå reseföretag att inom föreskriven tid ställa ny säkerhet hos Kammarkollegiet. Utredningen bedömer att ett beslut om återkallelse av registreringen är ägnat att snabbt skapa omfattande negativ publici-

en tet. Återkallelsemöjligheten torde därför vid sidan av ett vitesföreläg-

gande kunna tjäna som ett kraftfullt påtryckningsinstrument för att

förmå reseföretagen att i rätt tid ställa garanti i enlighet med Kammarkollegiets beslut.

Kammarkollegiet ges med den nu föreslagna regleringen möjlighet att beroende omständigheterna välja mellan två olika påtryckningsmedel, nämligen vitesföreläggande och återkallelsebeslut. Detta hindrar naturligtvis inte att Kammarkollegiet ändå först prövar möjligheten att utfärda ett vitesföreläggande och därefter om vitesföreläggandet visar

sig vara verkningslöst går vidare med att besluta om återkallelse av

registreringen. Möjligheten att fatta beslut om återkallelse av registreringen kvarstår även i fall då vite har dömts ut. Ett återkallelsebeslut bör dock inte meddelas förrän ett reseföretag, trots anmaning att ställa beslutad garanti och erinran om återkallelsemöjligheten, inte har åtlytt Kammarkollegiets beslut om ställande garanti inom viss tid. Efter

av ny det sistnämnda beslutet torde emellertid ändamålet med ett tidigare förelagt vite normalt sett ha förlorat sin betydelse. I så fall saknas enligt 9 § lagen 1985:206 om viten förutsättningar för att döma ut vitet se t.ex. Rune Lavin, Viteslagstiftningen, En kommentar, 1989, s. 201.

206 F örfattningskommentar SOU 1999: 140

10§

Kammarkollegiet skall återlämna garanti som inte längre fyller något ändamål.

Paragrafen är nära nog identisk med den gällande bestämmelsen i nu 13 § resegarantilagen. Uttalanden i äldre lagförarbeten angående tillämpningen av denna bestämmelse bör även fortsättningsvis tillmätas vikt i tillämpliga delar se avsnitt 3.4.2. Som tidigare har framgått syftar utredningens förslag till att åstadkomma ökad flexibilitet i fråga om formerna för att ställa resegaranti. Det ligger i sakens natur att vissa tänkbara garantiformer såsom exempelvis del försäkringslösningar - en inte kommer att kunna bli föremål för något formenligt återlämnande på samma sätt bankgarantier. som

Utnyttjande av garantin, m.m.

11§

Garantin får i händelse registreringsskyldigs faktiska eller befarade av en obestånd utnyttjas för återbetalning vad har erlagts för av som en resa som omfattas bestämmelserna i denna lag och inte till någon del av som genomförs. Om det är skäligt, skall detta gälla även i de fall då har avberesan ställts kort före avresan. I fråga om resor som har påbörjats inte har slutförts, får garantin men utnyttjas för betalning av kostnaderna för resenärens hemtransport, betalning av kostnaderna för resenärens uppehälle under resan, samt skälig ersättning för värdet av de förmåner som resenären har gått miste om genom att resan har avkortats. Garantin får utnyttjas också för att betala erforderliga kostnader enligt 22 och 25 §§ för handläggningen av ärenden om utnyttjande garanti. av Ersättning enligt andra stycket l och 2 får betalas till den tillut som handahåller hemtransport eller uppehälle en resenär.

Den föreslagna paragrafen, innehåller bestämmelser ersättsom om ningsgilla kostnader, har sin motsvarighet i 6 § i den gällande resegarantilagen. Den nu föreslagna bestämmelsen har behandlats utförligt i avsnitt 5.4.2. Uttalanden i äldre lagförarbeten angående tillämpningen av denna bestämmelse bör även fortsättningsvis tillmätas vikt i tillämpliga delar se avsnitt 3.4.2.

SOU 1999: 140 Författningskommentar 207

I första stycket slås fast att resenärerna har rätt till ersättning för inbetalda förskott i fall då resan inte till någon del genomförs. Förutom vid inställelse föreligger således rätt till ersättning även när en resa, som det uttrycks i den nuvarande lagtexten, av annan anledning inte blir av. Med detta avses t.ex. den situationen att en arrangör planerar en resa och uppbär förskottsbetalning, men resan genomförs ändå inte. Även det fallet resenär betalar förskott till återförsäljare

att en en som inte är behörig att uppbära förskott och som inte heller inlevererar beloppet till arrangören, med påföljd att denne vägrar resenären att medfölja resan, faller in under bestämmelsen. Självfallet är det i ett sådant fall återförsäljarens och inte arrangörens säkerhet i hän-

som delse återförsäljarens insolvens eller befarade insolvens skall tas i

av anspråk se även avsnitt 3.4.2.

I förhållande till gällande rätt innebär bestämmelsen utvidgad

en ersättningsrätt, eftersom rätt till ersättning ur resegarantin i vissa situationer skall föreligga även vid frivilliga avbeställningar se avsnitt 5.4.2.

Andra stycket innehåller bestämmelser om rätten till ersättning vid resor som har påbörjats men inte har slutförts. Enligt andra punkten i stycket får garantin utnyttjas för betalning kostnaderna för resenä-

av rens uppehälle under resan. Enligt utredningens mening är resenärer med stöd av detta lagrum berättigade till ersättning för fördyrat uppehälle under resan, exempelvis matkostnader. Det åligger dock resenären som begär ersättning att styrka sina kostnader.

Av tredje stycket följer att ersättning till den gode mannen eller konkursförvaltaren normalt skall betalas garantin. Den gode

ut ur mannens och konkursförvaltarens rätt till ersättning ur garantin regleras även i 22 § resp. 25 Att garantin även skall täcka kostnaderna för handläggningen av ärenden om utnyttjande garanti är nyhet. Den närmare

av en motiveringen till detta framgår av avsnitt 5.4.2.

Fjärde stycket överensstämmer i sakligt hänseende med 6 § andra stycket i den gällande resegarantilagen.

12§

Om en resenär genom oriktiga uppgifter har orsakat att medel garantin

felaktigt har betalats ut, skall resenären återbetala vad som har betalats för

mycket. Beslut om återbetalning fattas av Kammarkollegiet.

Om det finns särskilda skäl, får återbetalningsskyldighet helt eller delvis

efterges.

Lagrummet, som jämfört med gällande rätt innebär ett förtydligande

av förutsättningarna för återbetalningsskyldighet har behandlats i avsnitt

208 Författningskommentar SOU 1999: 140

5.3.1l. Vid bedömningen särskilda skäl för eftergift föreligger av om enligt andra stycket torde orsakerna till varför resenären har lämnat de oriktiga uppgifterna vara av avgörande betydelse. Skäl att meddela eftergift kan bl.a. föreligga resenären goda grunder gör gällande om att han själv har förletts till att tro de oriktiga uppgifter han har som använt sig av.

13§

En garanti som har ställts av en återförsäljare får inte utnyttjas, den om arrangör som är bunden av avtalet med resenären har ställt garanti kan som tas i anspråk.

Bestämmelsen, som har behandlats i avsnitt 5.3.5, innebär att ansvarsordningen mellan olika garantier bibehålls. Paragrafen är avsedd att tillämpas sätt den gällande bestämmelsen i 7 § samma som nu resegarantilagen. Uttalanden i äldre lagförarbeten angående tillämpningen av denna bestämmelse bör därför även fortsättningsvis kunna tjäna till ledning för rättstillämpningen se avsnitt 3.4.2.

14§

Resenären skall ansöka om ersättning ur garantin inom tre månader efter det att en god man enligt 15 § eller konkursförvaltare har Om en utsetts. resenären inte har ansökt om ersättning inom den föreskrivna tiden, upphör rätten till ersättning ur garantin. Sedan övriga resenärers anspråk har blivit helt tillgodosedda, skall dock garantin kunna i anspråk för tas att utge ersättning även till de resenärer har ansökt ersättning efter som om utgången av den föreskrivna ansökningsfristen. För prövningen av frågor om utnyttjande garantin skall rätten förav ordna en god man. Om ett beslut om konkurs har meddelats, skall dock frågorna i stället prövas den rätten har utsett förvaltare i den av som som registreringsskyldi ges konkurs. Den gode mannen eller konkursförvaltaren skall skyndsamt meddela beslut i frågor om utnyttjande garantin. av

I första stycket fastställs fristen för resenärers ansökan garantiom ersättning till tre månader, vilket överensstämmer med gällande rätt

avsnitt 3.4.2. Därutöver anges utgångspunkten för beräkning frisav ten. Resenärer som har ansökt ersättning efter utgången denna om av tidsfrist kan enligt lagrummet emellertid få ersättning sedan övriga resenärers anspråk har blivit helt tillgodosedda. Det ligger dock i sakens natur att sådan rätt till ersättning bortfaller garantin är förom

Författningskommentar 209

brukad eller om den har hunnit bli återlämnad när ansökningen kommer in.

Av andra stycket framgår att frågor om utnyttjande av garantin prövas antingen av en av rätten förordnad en god man eller av den som rätten har utsett som förvaltare i den registreringsskyldiges konkurs. Vidare framgår av tredje stycket att handläggningen av sådana ärenden skall vara skyndsam. Förslaget har motiverats närmare i avsnitt 5.3.10. Bestämmelser om den gode mannens och förvaltarens rättigheter och befogenheter återfinns i 15-25 §§.

God man

15§

Kammarkollegiet skall ansöka om att en god man utses, om det finns skälig

anledning att anta att den registreringsskyldiges garanti behöver utnyttjas.

Sådan ansökan skall göras skriftligen hos den tingsrätt där den registre-

ringsskyldige bör svara i tvistemål i allmänhet och innehålla förslag till god

man samt behövliga uppgifter om dennes lämplighet för uppdraget.

Kammarkollegiets ansökan skall bifallas av rätten, om kraven enligt

första stycket är uppfyllda.

Paragrafen innehåller regler får göra ansökan att

om vem som en om god man bör utses, när och hur en sådan ansökan skall göras samt en forurnregel. Vidare lagrummet vad krävs för att ansökan

anger som en om god man skall kunna bifallas. Förslaget har i allmänmotiveringen behandlats i avsnitt 5.3.10.

För en ansökan enligt första stycket krävs framgår lagtexten

som av att det finns skälig anledning att anta att den registreringsskyldiges garanti behöver tas i anspråk. Även det rör sig tämligen lågt

om om ett beviskrav måste det krävas att det föreligger någon konkret indikation på att den registreringsskyldige är obestånd eller kan befaras

vara det, exempelvis på grund att denne har ställt in sina betalningar. En

av annan situation då förutsättningarna för att ansöka god torde

om man vara uppfyllda är då det inträffar allvarliga störningar i påbörjad

reseverksamhet samtidigt som företagsledningen är oanträffbar. En ansökan får däremot inte grunda sig enbart obekräftade rykten t.ex. att ett

om reseföretag har betalningssvårigheter. Det sagda hindrar givetvis inte att Kammarkollegiet redan ett tidigare stadium vidtar andra praktiska åtgärder som är nödvändiga för att göra ansökan god

en om man. Bl.a. kan det vara lämpligt att Kammarkollegiet viss tid före ansökan vidtalar den person som kollegiet att föreslå god

avser som man.

2 Ol F örfattningskommentar SOU 1999: 140

Även den i första stycket föreslagna forumregeln inte överens-

om stämmer med forumregeln i 2 kap. 1 § konkurslagen 1987:672 där

hänvisning till rättegångsbalkens forumregler i tvistemål det görs en

betalningsskyldighet i allmänhet torde dock skillnaden mellan om den föreslagna regeln och konkurslagens forumregel i praktiken inte skapa några problem. Forum vid ansökan om god man bestäms normalt för fysisk folkbokföringsorten den l november året innan

person av ansökan ges 10 kap. l § andra stycket RB och för juridisk person av den ort där styrelsen har sitt säte 10 kap l § tredje stycket RB. I första stycket anges vidare att Kammarkollegiets ansökan skall innehålla ett förslag till god man samt behövliga uppgifter om dennes lämplighet för uppdraget. Den som föreslås bli god man bör uppfylla de krav som ställs en konkursförvaltare.

1 andra stycket anges att om kraven enligt första stycket är uppfyllda skall rätten bifalla kollegiets ansökan. För bifall till en ansökan om god man krävs således att rätten gör en självständig prövning i fråga om det finns skälig anledning att anta att den registreringsskyldiges garanti behöver tas i anspråk. För bifall krävs naturligtvis också att den som föreslås som god man är lämplig för uppdraget.

Normalt skall endast en god man utses. Flera än en god man får dock, som har nämnts i avsnitt 5.3. 10, utses om det är lämpligt. Ett skäl för att utse flera gode män är att den registreringsskyldiges verksamhet är av mycket stor omfattning.

16§

En god inte är lämplig eller orsak bör skiljas från

man som av annan uppdraget skall entledigas av rätten. Frågor om entledigande tas upp begäran av Kammarkollegiet eller den gode mannen.

Paragrafen innehåller bestämmelser om entledigande god och

av man är utformad med 7 kap. 5 § andra stycket konkurslagen 1987:672

som förebild. Förutsättningarna för entledigande är därför i princip desamma som för tillämpning av den aktuella konkursregeln.

17§

Ett beslut att utse eller entlediga en god man gäller omedelbart. En ansökan

om att god man skall utses eller entledigas skall handläggas skyndsamt.

Av paragrafens första mening framgår att rättens beslut att utse

om eller entlediga en god man genast skall i verkställighet. Det framgår

SOU 1999: 140 F örfattningskommentar 21 1

vidare av lagrummets andra mening att rätten skall handlägga en ansökan om utseende eller entledigande av god man snabbt.

18§

Den registreringsskyldige skall lämna den gode mannen de uppgifter som

behövs för att han skall kunna fullgöra sitt uppdrag. Den gode mannen har

rätt att hos den registreringsskyldige genomföra de undersökningar och ta

del av de handlingar som behövs för att han skall kunna fullgöra sitt upp-

drag.

Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som behövs för

att den gode mannen skall kunna fullgöra sitt uppdrag.

I paragrafen, som har behandlats i avsnitt 5.3.10, anges att den registreringsskyldige är skyldig att lämna den gode mannen de uppgifter som denne anser sig behöva för att kunna utföra sitt uppdrag. Det anges vidare att den gode mannen har rätt att genomföra de undersökningar och ta del av de handlingar som behövs för att han skall fullgöra sitt uppdrag. Med handlingar avses inte enbart uppgifter som samlats papper utan också uppgifter som finns samlade i elektronisk form, t.ex.

en diskett eller i en dators hårdminne se bl.a. Datalagskommitténs betänkande Integritet Offentlighet Informationsteknik SOU

- - 1997:39 s. 493 ff..

Vid arbete med hemtagning av strandsatta resenärer är det särskilt viktigt att snabbt få fram olika uppgifter resenärer befinner

t.ex. om var sig och om olika transportörer. Om den registreringsskyldige i sådan

en situation av någon anledning inte bistår den gode med de

mannen uppgifter som denne anser sig behöva, kan polisiär handräckning användas för att t.ex. bereda sig tillträde till den registreringsskyldiges lokaler. De mycket långtgående befogenheter den gode därvid

som mannen erhåller är enligt utredningens mening motiverade, eftersom resenärernas behov av skydd i dessa fall får anses högt prioriterat.

19§

Den gode mannens beslut angående utnyttjande garantin skall

av samma

dag som beslutet meddelas sändas till Kammarkollegiet, till den beslu-

som

tet avser och till den som har utfärdat garantin.

Den gode mannen skall se till att beslut om utbetalning garantin verk-

ställs.

Som har nämnts i avsnitt 5.3.l0 bör den gode fatta beslut

mannen beträffande frågan utnyttjande garantin möjligt. Att den

om av snarast

212 F Örfattningskommentar SOU 1999: 140

gode mannens beslut i frågan därefter omedelbart skall sändas till

Kammarkollegiet, den som beslutet avser samt den har utfärdat

som garantin framgår av bestämmelsens första stycke. Denna regel motiveras naturligtvis av att det av hänsyn till den har ansökt ersätt-

som om ning ur garantin är viktigt att eventuell utbetalning enligt

en resegarantin sker så skyndsamt möjligt. Bestämmelsen skall dock tillämpas

som även avslagsbeslut.

Av paragrafens andra stycke framgår att den gode har att

mannen tillse att den som har utfärdat garantin verkställer beslut utbetal-

om ning. Även detta skall naturligtvis ske möjligt.

snarast Vad som därvid särskilt måste krävas i de fall då garantin utgörs medel något

av som sätt har deponerats t.ex. ett spärrat konto framgår kommentaren

av till 7

20§

Om den gode mannen får kännedom om något förhållande påverkar

som

utbetalningens storlek efter att han har beslutat fordran skall betalas

att en

ur garantin, skall han snarast ompröva sitt beslut avseende garantibelopp

som ännu inte har betalats ut.

Paragrafen den gode möjlighet under vissa förutsätt-

ger mannen en att ningar ompröva sitt tidigare ställningstagande. För att omprövning skall få ske krävs det att det på något sätt framkommer omständigheter

som kan påverka utbetalningens storlek. Ett exempel kan fall där

vara ett en resenär inte har lyckats styrka sin rätt till ersättning garantin för

ur någon kostnad avseende uppehälle under ll § andra stycket 2.

resan Om resenären i ett sådant fall lyckas fram något kvitto

t.ex. ett

- som klart styrker hans begäran ersättning, bör den gode

om mannen kunna ompröva sitt beslut till resenärens fördel. Med hänsyn till den föreslagna lagens sociala skyddssyfte får omprövning enbart ske beträffande garantibelopp ännu inte har betalats Möjligheten

som ut. att kräva återbetalning utbetalda garantimedel regleras i 12 Ett beslut

av om omprövning skall självfallet också sändas till dem i 19

som anges

21§

Den gode mannen skall slutredovisning till Kammarkollegiet över sin

avge

förvaltning när uppdraget har upphört.

Paragrafen, som i den allmänna motiveringen har behandlats i avsnitt 5.3.10, föreskriver att den gode efter det uppdraget har

mannen att upp-

SOU 1999: 140 F ötfattningskommentqr 2 l 3

hört skall avge slutredovisning över sin förvaltning till Kammarkollegiet.

22§

Den gode mannen har rätt till ersättning för sitt arbete och för de utlägg

som uppdraget har krävt. Den gode mannens rätt till ersättning skall prövas

av rätten efter det att han har avgett slutredovisning till Kammarkollegiet enligt 21

Arvodet skall bestämmas till ett belopp som är skäligt med hänsyn till

det arbete som uppdraget har krävt samt den omsorg och skicklighet med

vilket det har utförts.

Paragrafen innehåller bestämmelser om den gode mannens rätt till ersättning för sitt arbete och sina utlägg. Rätten till ersättning,

som uttryckligen framgår paragrafens första stycke, har i den allmänna

av motiveringen behandlats i avsnitt 5.3.10. Av stycket framgår vidare att ersättningskravet skall prövas av rätten efter det att den gode mannen har avgett sin slutredovisning, dvs. arvodesfrågan skall inte prövas förrän uppdraget har fullgjorts.

Andra stycket är utformat med 14 kap 4 § andra stycket konkurslagen 1987:672 som förebild. Vid tillämpningen den föreslagna

av nu bestämmelsen kan därför ledning hämtas från praxis har utvecklats

som i anslutning till konkurslagens bestämmelse.

23§

Ersättning som avses i 22 § skall betalas ur ställd garanti. I den mån ersätt-

ningen inte täcks av garantin, skall den betalas staten.

Innan frågan om ersättning prövas skall rätten inhämta yttrande från

Kammarkollegiet i ersättningsfrågan.

I lagrummets första stycke, som har behandlats i avsnitt 53.10, regleras kostnadsansvaret för den gode mannens arvode. Det är naturligtvis viktigt att rätten i sitt ersättningsbeslut i förekommande fall specificerar vad som skall utgå garantin vad skall utgå allmänna

ur resp. som av medel. Av andra stycket framgår att innan frågan ersättning kan

om prövas skall yttrande inhämtas från Kammarkollegiet.

2 l 4 F örfattningskommentar SOU 19993 140

Konkursförvaltaren

24§

I fall då en konkursförvaltare är utsedd skall vad som i l9-2O §§ sägs om

den gode mannens handläggning och om verkställighet av utbetalningar gälla för konkursförvaltaren.

I denna paragraf hänvisas till 19-20 se kommentarerna till dessa bestämmelser. Se även avsnitt 5.3. 10.

25§

Konkursförvaltaren skall senast när han avger slutredovisning över sin för-

valtning enligt konkurslagen 1987:672, till Kammarkollegiet inge slut-

redovisning över sin förvaltning enligt denna lag.

Konkursförvaltarens rätt till ersättning skall prövas av rätten då han har

avgett slutredovisning till Kammarkollegiet.

Vad som sägs i 22 § om den gode mannens rätt till ersättning för arbete

och utlägg gäller även för förvaltaren. I den mån ersättningen inte kan beta-

las ur garantin, skall den behandlas som en konkurskostnad enligt konkurs-

lagen.

Innan frågan om ersättning prövas, skall rätten inhämta yttrande från

Kammarkollegiet i ersättningsfrågan. Om ersättning till konkursförvaltaren

skall behandlas som en konkurskostnad, skall sådant yttrande inhämtas

även av tillsynsmyndigheten enligt konkurslagen 1987:672.

I paragrafens första stycke anges att förvaltaren, liksom den gode

mannen se kommentaren till 21 §, skall slutredovisning till Kammar-

avge kollegiet och att detta skall ske senast när han slutredovisning

avger enligt 13 kap. konkurslagen 1987:672.

Andra stycket anger tidpunkten för rättens prövning arvodesfrå-

av gan.

I tredje stycket görs beträffande rätten till ersättning och hur

denna skall fastställas en hänvisning till 22 Vidare regleras i detta

stycke frågan om kostnadsansvaret för ersättningen till förvaltaren

avsnitt 5.3.10. Om det står klart att garantin inte kommer att räcka till den gode mannens och förvaltarens ersättningsanspråk, skall förvaltarens ersättningsyrkande prövas före den gode På så sätt

mannens. upprätthålls den tänkta ordningen för kostnadsansvaret, nämligen de

att aktuella administrationskostnadema i första hand skall belasta garantin och, i andra hand, konkursboet och ytterst staten.

Författningskommentar 215

Att yttrande skall inhämtas från Kammarkollegiet och i vissa fall

från tillsynsmyndigheten enligt konkurslagen 1987:672 framgår av fjärde stycket.

Straff

26 §

Till böter eller fängelse i högst ett år skall den dömas som uppsåtligen eller

av grov oaktsamhet marknadsför eller säljer en resa utan att vara registrerad

enligt 3

Detsamma gäller den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet mark-

nadsför eller säljer en resa efter att ha fått sin registrering återkallad enligt

Om ett vitesföreläggande enligt 5 eller 9 § har överträtts, döms inte till

ansvar för gärningar som omfattas av föreläggandet.

Bestämmelsen, som närmast kan sägas ha sin motsvarighet i nuvarande 14 § första stycket och tredje stycket första meningen, innehåller straffbestämmelser. Enligt paragrafens första stycke kan den straffas som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet marknadsför eller säljer paket-

en resa utan att vara registrerad enligt 3

Utöver uppsåtligt handlande som föreligger t.ex. när någon med

kunskap om registreringskravet ändå marknadsför eller säljer

resor innan han har blivit registrerad kan alltså ett kvalificerat vårdslöst

handlande straffas enligt den föreslagna bestämmelsen. Som exempel

ett sådant handlande kan nämnas en situation där någon som avser att vara verksam som arrangör eller återförsäljare marknadsför eller säljer paketresor utan att ta reda vilka villkor, t.ex. kravet registrering enligt 3 som gäller för verksamheten. Ett annat exempel kan vara en situation där någon, har ansökt registrering, mark-

som om nadsför eller säljer resor utan att närmare ta reda om Kammarkollegiet har beviljat hans registreringsansökan. Det bör dock understrykas att endast mer flagranta fall av försummelse, slarv och nonchalans skall betraktas oaktsamhet och föranleda straffansvar. Detta inne-

som grov bär att ett handlande som beror t.ex. glömska, förbiseende eller missförstånd normalt inte skall omfattas straffbestämmelsen.

När det gäller vad som åsyftas med att marknadsföra eller sälja

en resa hänvisas till redogörelsema i avsnitt 3.4.1 och 5.4.3. Vad

som avses med begreppet marknadsföra framgår vidare kommentaren till

av 2

216 Författningskommentar SOU 19991140

Av paragrafens andra stycke framgår att det också är straffbart att uppsåtligen eller av grov oaktsamhet marknadsföra eller sälja en resa som omfattas av 3 § efter det att en registrering har återkallats enligt 11 Beträffande vad som kan avses med "grov oaktsamhet och vad som menas med begreppen marknadsför eller säljer" hänvisas till kommentaren till föregående stycke. Förhållandet mellan straff och vite regleras i paragrafens tredje stycke. Bestämmelsen ger uttryck för den allmänna principen att ingripande inte kan ske med både straff- och vitespåföljd förmot samma farande. Om ett vitesföreläggande enligt 5 eller 9 § och ett åtal för brott mot den nu aktuella straffbestämmelsen bygger samma grund, bör straff inte dömas ut. Vitet skall i ett sådant fall ges företräde.

27§

Till böter skall den dömas som uppsåtligen eller oaktsamhet vid fullav görandet av uppgiftsskyldighet enligt 4 eller 8 § underlåter att fullgöra sin uppgiftsskyldighet eller lämnar ofullständiga eller oriktiga uppgifter. Om ett vitesföreläggande enligt 4 eller 8 § har överträtts, döms inte till ansvar för gärningar som omfattas av föreläggandet. Vad som sägs i första stycket gäller inte om gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken.

Även denna paragraf, som närmast motsvarar nuvarande 14 § andra stycket och tredje stycket andra och tredje meningarna, innehåller straffbestämmelser. I första stycket straffsanktioneras underlåtenhet att fullgöra uppgiftsskyldighet som följer 4 eller 8 Vidare straffav beläggs handlingar som innebär att den uppgiftsskyldige lämnar ofullständiga eller oriktiga uppgifter vid fullgörandet uppgiftsskyldigav heten. När det gäller de aktuella bestämmelserna uppgiftsskyldighet om hänvisas till avsnitt 5.3.4 och kommentarerna till 4 och 8 §§. Av 5 § i den nuvarande lagen följer bl.a. att Kammarkollegiet under vissa förutsättningar får kräva uppgifter den marknadsför av som en paketresa för att kunna bedöma det aktuella företaget över huvud om taget är skyldigt att ställa säkerhet. Den bestämmelsen kan sägas ha sin motsvarighet i 4 § i förslaget, där kollegiet möjlighet kräva in ges att uppgifter för att bedöma företaget i fråga över huvud är registreom ringsskyldigt. Vidare innebär 5 § i den nuvarande lagen kollegiet att om företaget visar sig skyldigt att ställa säkerhet får kräva vara uppgifter för att kunna beräkna storleken säkerheten. Den bestämmelsen motsvaras av 8 § i förslaget.

1999: 140 F örfattningskommentar 217

SOU

Om den uppgiftsskyldige inte följer ett åläggande enligt 5 § i den nu gällande lagen, får kollegiet förelägga honom vid vite att fullgöra sin skyldighet. Ett åläggande att lämna uppgifter av betydelse för prövningen hur säkerheten skall i ett visst fall kan avse inte av stor vara bara situationen vid den tidpunkt då åläggandet meddelas utan också när förhållandena ändras längre fram se l984l85z2l4 s. 14. Ifall prop. åläggande lämna uppgifter ändrade förhållanden inte ett om att om efterföljs kan straffansvar komma i fråga. Detta är däremot inte fallet någon, efter ha ställt säkerhet, utvidgar sin verksamhet men om som att underlåter informera kollegiet förändringen, han inte har att om om varit ålagd att göra detta se t.ex. 16. Någon ändring av vad a. prop. s. för närvarande gäller i situationer dessa är inte avsedd. Tidisom som motivuttalanden beträffande 5 och 14 i den nuvarande lagen se gare t.ex. 1972:92 s. 36 och ovan a. prop. a.s. samt prop. prop. 1995/962182 16 och 24 kan därmed användas som vägledning vid s. tillämpningen den föreslagna bestämmelsen. av nu 1 subjektivt hänseende krävs uppsåt eller oaktsamhet för straff-

ansvar. Förhållandet mellan straff och vite regleras i paragrafens andra stycke. Beträffande denna fråga hänvisas till kommentaren till 26 Bestämmelsen i lagrummets tredje stycke innebär att för de gärningar innefattande lämnande ofullständiga eller oriktiga uppgifter av i första stycket skall inte någon dömas till ansvar, om gärsom avses ningen utgör brott enligt BrB.

28§

Till böter eller fängelse i högst ett år skall den dömas som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte lämnar de uppgifter som avses i 18

I denna bestämmelse straffbeläggs sådant handlande av den nya registreringsskyldige innebär att han inte förser den gode mannen som med de uppgifter behövs för att denne skall kunna fullgöra sitt som uppdrag. I subjektivt hänseende krävs uppsåt eller oaktsamhet för att straff-

ansvar skall föreligga. Bedömningen vissa uppgifter har varit behövliga enligt 18 § av om skall normalt göras utifrån den gode ställningstagande vid den mannens aktuella tidpunkten. Vid bedömningen av om straff skall utdömas bör dock beaktas vilka skäl den registreringsskyldige vid det ifrågasom varande tillfället för sitt handlande, exempelvis att ifrågaangav genom sätta behovet vissa uppgifter. Det bör alltså vid bedömningen av om av rekvisiteten är uppfyllda vägas in i vad mån den registreringsskyldige

218 F Örfattningskommentar SOU 1999: 140

har haft fog för att inte medverka i den utsträckning den gode som mannen har begärt. Om en viss uppgift visar sig ha varit helt obesenare hövlig, bör utrymmet för straffbarhet mycket ringa. vara

Verkställighet

29 §

Kammarkollegiet får förordna att ett beslut ställande garanti enligt 7 om av eller 8 § skall gälla omedelbart. Om det föreligger särskilda skäl, får Kammarkollegiet förordna att ett beslut återkallelse registrering enligt 9 § om av skall gälla omedelbart.

I lagrummet, som kan sägas ha sin motsvarighet i 15 § andra stycket i nu gällande lag, anges att Kammarkollegiet får förordna beslut att ett om ställande av garanti skall gälla omedelbart. Detta överensstämmer med gällande rätt se avsnitt 3.4.6. I paragrafen föreskrivs vidare att Kammarkollegiet, under förutsättning att det föreligger särskilda skäl, får förordna att även ett beslut återkallelse skall gälla omedelbart. om Vad som bör krävas i de sistnämnda fallet har utvecklats i avsnitt 5.3.7.

Överklagande

30 §

Kammarkollegiets beslut om registrering enligt 3 ställande av garanti enligt 7 eller 8 återkallelse registrering enligt 9 och av återbetalningsskyldighet enligt 12 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Kammarkollegiets beslut vitesföreläggande enligt 8 eller 9 § om får inte överklagas. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Paragrafen, har sin motsvarighet i 15 § första som stycket i den nuvarande lagen se avsnitt 3.4.6, reglerar frågor överklagande. om Förslaget har i den allmänna motiveringen behandlats i avsnitt 5.4.4. I första stycket anges vilka Kammarkollegiets beslut får av som överklagas och att dessa beslut skall överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Författningskommentar 219

SOU 1999: 140

andra stycket Kammarkollegiets beslut vitesföreläg- I anges att om gande inte får överklagas. kammarrätten skall länsrättens beslut beträffande de i För att ta upp första stycket nämnda frågorna krävs enligt tredje stycket prövningstill-

stånd.

31§

Den gode eller konkursförvaltarens beslut om utnyttjande av mannens garantin enligt l l § får, med undantag beslut som avser kostnader enligt av tredje stycket, överklagas hos Resegarantinämnden. Bestämmelserna i förvaltningslagen 1986:223 gäller för överklagande av sådana beslut med den skillnaden att skrivelsen med överklagandet skall ges till Resegarantinämnden. Resegarantinämndens beslut får inte överklagas.

paragrafen framgår beslut utnyttjande säkerhet numera får Av att om av överklagas och att det är Resegarantinämnden som skall vara överprövningsinstans. Som har angetts i avsnitt 5.4.4 skall förfarandet vid prövningen i nämnden styras den resegarantilagens bestämmelser se av nya kommentarerna till 33-35 §§. Därutöver skall reglerna i förvaltäven ningslagen 1986:223 gälla för förfarandet. Det angivna undantaget för överklagande enligt bestämmelsen rör ersättning till den gode eller konkursförvaltaren, som beslutas mannen enligt 22 och 25 §§. Dessa beslut kan överklagas enligt 32

32§

Rättens beslut arvode eller kostnadsersättning till den gode mannen om enligt 22 § eller till konkursförvaltaren enligt 25 § får överklagas av såväl Kammarkollegiet som den gode mannen och konkursförvaltaren. Rättens beslut utseende av god man enligt 15 § och entledigande av om god enligt 16 § får överklagas Kammarkollegiet och den gode manman av nen.

I lagrummet Kammarkollegiet rätt att överklaga beslut om ges en ersättning till god och förvaltare, om utseende av god man samt man entledigande god Det framgår vidare av paragrafen att den om av man. gode och förvaltaren har rätt att överklaga ett ersättningsbeslut mannen samt att den gode har rätt att överklaga beslut om utseende och mannen entledi gande av god man. Att den gode och konkursförvaltaren får överklaga ett mannen ersättningsbeslut följer visserligen 36 § lagen 1996:242 om domav

220 F örfattningskommenlar SOU 1999: 140

stolsärenden. Denna rätt bör dock ändå i tydlighetens framgå namn direkt av den föreslagna lagen. Den gode mannen får med stöd den föreslagna bestämmelsen i av andra stycket överklaga ett beslut innebär att han på Kammarkollesom giets begäran entledigas från uppdraget god Även det som man. om normalt torde sakna praktisk betydelse får den gode också rätt mannen att överklaga ett beslut om att han utses till uppdraget. Däremot torde den som Kammarkollegiet har föreslagit god inte som man vara berättigad att föra talan mot rättens beslut någon till att utse annan uppdraget se Peter Fitger, Lagen domstolsärenden En kommenom tar, 1996, s. 261 samt Lars Welamson, Konkurs, nionde omarbetade upplagan, 1997, s. 57.

Resegarantinämnden

33§

Resegarantinämnden består av en ordförande, skall eller ha varit som vara ordinarie domare, och fyra ledamöter skall ha särskild insikt i som reseverksamhet. Av ledamöterna skall två resenärernas intressen representera och två resebranschens intressen. Regeringen förordnar ordförande och ledamöter för viss tid samt ersättare för dessa. Bestämmelserna om ordförande och ledamöter skall tillämpas också ersättare.

Paragrafen, har sin motsvarighet i 9-10 i den nuvarande lagen, som innehåller bestämmelser Resegarantinämnden. De om nu gällande bestämmelserna har redovisats i avsnitt 3.4.4. Det bör dock framhållas att förslaget innebär att Resegarantinämnden får en ny roll som överprövningsinstans i ärenden utnyttjande garanti. Skälen för detta om av har utförligt redovisats i avsnitt 5.4.4.

34§

Resegarantinämnden är beslutför med ordföranden och minst två andra ledamöter. Vid avgörande skall lika antal för representanter resenärernas intressen och resebranschens intressen delta. Rättegångsbalkens regler omröstning i tvistemål skall tillämpas om när ärenden avgörs av nämnden. Nämnden får begära yttrande från den gode eller konkursförvalmannen taren och Kammarkollegiet. Ordföranden får nämndens vägnar ensam

Författningskommentar 221

vidta förberedande åtgärder samt överlåta rätten att vidta sådana åtgärder till nämndens sekreterare.

Också denna paragraf innehåller bestämmelser om Resegarantinämnden. Lagrummets första och andra stycken motsvaras av ll § första och andra styckena i den nu gällande lagen. I tredje stycket nämnden rätt att inför sitt avgörande begära in ges en yttrande från såväl den har fattat beslut i fråga om utnyttjande av som garanti, dvs. den gode mannen eller konkursförvaltaren, som Kammarkollegiet. Till skillnad från den nuvarande lagen ll § tredje stycket innebär förslaget att ordföranden inte har någon rätt att ensam nämndens vägnar avgöra ärenden mindre vikt. Arbetsbelastningen i nämnden av torde med nämndens roll inte bli så stor att en sådan beslutanderätt nya för ordföranden är motiverad. Däremot bör rätten för ordföranden att vidta förberedande åtgärder bibehållas. Ordföranden bör även, i likhet med gällande ordning, ha möjlighet att delegera denna rätt till nämndens sekreterare. Det bör i detta sammanhang uppmärksammas att föreskrifter för nämndens verksamhet också finns i förordningen 1988:1584 med instruktion för Resegarantinämnden. Den nu föreslagna regleringen torde föranleda vissa ändringar i den nämnda förordningen.

3s§

Resegarantinämnden skall hålla muntlig förhandling, om den som har ansökt om ersättning ur säkerheten begär det och det inte är uppenbart obehövligt. Muntliga förhandlingar enligt första stycket skall vara offentliga.

Paragrafen behandlar rätten till muntlig förhandling i Resegarantinämnden. Motiven till införandet av denna bestämmelse framgår av avsnitt 5.4.4. Bestämmelsen har utformats med 13 a § och 13 b § första stycket brottsskadelagen 1978:413 som förebild. De motivuttalanden som därvid har gjorts prop. 1998/99:41 s. 27 om personlig inställelse, kallelse till förhandlingen, formerna för förhandlingen och ersättning för inställelsen bör därför beaktas se även a. prop. s. 43 f..

Ikraftträdande, m.m.

Denna lag träder i kraft den l januari 2001 då resegarantilagen 1972:204 skall upphöra att gälla.

222 F örfaztningskommentar SOU 1999: 140

Ärenden har kommit till Resegarantinämnden inte avgjorts som men före ikraftträdandet handläggs enligt den nya lagen.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den l januari 2001. Beträffande utredningens bedömning ikraftträdande- och övergångsav bestämmelser hänvisas till avsnitt 7.2. De ärenden hos Resegarantinämnden ännu inte har avgjorts vid som ikraftträdandet skall flyttas över till den utses till god för den som man registreringsskyldige eller till den är förvaltare i den som

registreringsskyldiges konkurs.

8.2 till i konkurs-

Förslaget lag om ändring

lagen 1987:672

7kap.2a§

Om den som är registreringsskyldig enligt resegarantilagen 2000:000 försätts i konkurs, skall den som har utsetts till god enligt den lagen man utses till förvaltare, om inte särskilda skäl talar däremot.

Bestämmelsen, som närmare har motiverats i avsnitt 5.3.10, innebär att den som rätten har utsett till god för utnyttjande den registreman av ringsskyldiges garanti skall utses till förvaltare i den registreringsskyldiges konkurs, såvida inte särskilda skäl talar däremot. Sådana särskilda skäl torde föreligga då förutsättningarna för entledigande den av gode mannen är uppfyllda se författningskommentaren till 16 § resegarantilagen.

Bilaga 1 223

Kommittédirektiv

av Dir

Översyn resegarantilagen

1998:78

Beslut vid regeringssammanträde den 17 september 1998

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare skall utvärdera resegarantisystemet och analysera systemet bör ändras och, så är fallet, lämna förslag till ny om om lagstiftning området. Systemet bör enkelt att administrera, konvara kurrensneutralt och konsumenterna hög skyddsnivå samtidigt ge en för reseföretagen inte blir alltför höga. Även försäksom kostnaderna ringslösningar bör övervägas. I uppdraget ingår att analysera Resegarantinämndens roll och uppgifter. Utredaren skall vidare analysera vissa särskilda frågor som rör tillämpningen resegarantilagen, såsom lagens territoriella tillämpav ning, vilka kostnader skall ersättningsgilla, gränsdragningen som anses mellan återförsäljare och arrangör paketresor, frågan om Reseav garantinämndens beslut bör kunna överklagas samt frågan om Kammarkollegiets beslut enligt resegarantilagen bör kunna bli föremål för domstolsprövning.

Bakgrund

Tidigare och gällande lagstiftning

Ãr 1967 stiftades den första lagen till skydd för konsumenter sällskapsreseområdet, lagen 1967:203 ställande av säkerhet vid sällom skapsresa till utlandet, syftade till resenärerna ett socialt som att ge betingat minimiskydd inte kunde genomföras enligt avtalet. om resan Som villkor för rätten att utöva reseverksamhet uppställde lagen ett krav att ekonomisk säkerhet ställdes för verksamheten. Lagen ersatden l juli 1972 resegarantilagen 1972:204. Enligt resegarantites av lagen, i sin ursprungliga lydelse, krävdes att den yrkesmässigt eller som i förvärvssyfte anordnade sällskapsresa till något annat land än annars Danmark, Finland, Island, Norge eller Sverige, skulle ställa säkerhet

224 Bilaga 1

hos Kommerskollegium innan resan marknadsfördes. Också den som yrkesmässigt tillhandahöll eller annat sätt förmedlade resor av sådant slag som anordnats någon skulle ställa säkerhet hos av annan kollegiet. Den l juli 1993 trädde en större ändring resegarantilagen i kraft av SFS 1992:1673. Ändringen föranleddes Sveriges åtagande av att genomföra EG:s direktiv paketreseområdet i svensk lagstiftning rådets direktiv 90/314/EEG den 13 juni 1990 paketresor, av om semesterpaket och andra paketarrangemang . De reglerna innebar nya att man inte längre gjorde skillnad inom och utom Norden. resor Vidare ersattes begreppet sällskapsresa begreppet paketresa, vilket av medförde att helt nya kategorier kom att omfattas av arrangemang av resegarantilagen. Vad som avses med paketresa finns definierat i lagen 1992: 1672 om paketresor. Det nuvarande skyddet för resenärerna är anordnat så sätt att varje reseföretag skall ställa en säkerhet innan paketresoma marknadsförs. Säkerheten skall vid varje tillfälle företagens ekonomimotsvara ska åtagande gentemot resenärerna. Den skall regel bestå som av en betalningsutfästelse utfärdad bank eller försäkringsföretag, av en ett vilken fullgörs vid anfordran. Beloppet skall uppgå till minst 200 000 kronor för arrangörer och för återförsäljare paketresor av som anordnas utomlands. För återförsäljare paketresor anordnas i av som Sverige skall beloppet minst 50 000 kronor. En garanti ställts vara som av ett reseföretag täcker endast företagets åtaganden. De ställda egna garantierna skall med nuvarande system räcka till ekonomiskt att skydda samtliga resenärer. Fr.o.m. den 1 juli 1994 är det inte längre

Kommerskollegium utan Kammarkollegiet fattar beslut vilka

som om företag som skall ställa säkerhet och hur säkerheterna skall stora vara. En särskild nämnd, Resegarantinämnden, prövar frågan om säkerheten får tas i anspråk. Kammarkollegiets beslut ställande om av säkerhet kan överklagas till regeringen. Resegarantinämndens beslut får enligt resegarantilagen inte överklagas.

Tidigare erfarenheter garantisystemet av

Principen att varje företag för sina åtaganden ställer svarar egna stora krav företagets vilja och förmåga budgetera för framtida att resor, att lämna fullständiga uppgifter sin verksamhet för

om beräkning av det

ekonomiska åtagandet gentemot resenärerna och ställa att beslutade säkerheter. Vidare ställs stora krav på

tillsynsmyndigheten i fråga om

beräkningen av den säkerhet företagen skall ställa samt snabbhet och effektivitet i handläggning och tillsyn.

SOU 1999: 140 Bilaga 1 225

Resegarantilagen utsattes tidigt för kritik i olika sammanhang. Kritiken från resebranschens sida har främst rört kostnaderna för att ställa säkerhet och det kapital som måste bindas för att bankerna skall utfärda erforderliga säkerheter. Vidare har det framförts att systemet är krångligt och oflexibelt. Från myndighetshåll har man framhållit svårigheterna att administrera systemet, att ge resenärerna ett fullgott skydd samt den tid det i vissa fall har tagit innan ersättning har kunnat betalas ut till resenärerna.

Tidigare utredningsarbete

Ãr 1977 tillsattes en utredning med uppgift att se över resegarantilagen.

Bakgrunden var den kritik som garantisystemet hade utsatts för, bl.a. att systemet var ekonomiskt betungande för reseföretagen. I sitt betänkande, Ny resegarantilag Ds H 1980:7, föreslog utredningen Resegarantilagutredningen ändrade former för ställande säkerhet.

av För att minska de totala säkerheterna och därmed kostnaderna för systemet föreslog Resegarantilagutredningen ett garantisystem med säkerheter i form av dels individuell del för varje företag, dels

en en kollektiv del. Enligt förslaget skulle den individuella säkerheten för researrangörer av resor som anordnas i Sverige och för reseagenter för utomlands arrangerade uppgå till högst 40 procent de säker-

resor av heter som dittills hade gällt och beräknas schablonmässigt. För den

mer kollektiva delen föreslogs att en statlig fond skulle inrättas skulle

som finansieras med avgifter från reseföretagen. De statliga fondmedlen skulle användas i de fall individuell säkerhet inte räckte till. Om

en även fondmedlen visade sig vara otillräckliga skulle statsmedel skjutas till. Sådana staten förskotterade medel skulle återbetalas så

av snart medel fanns tillgängliga i fonden.

Resegarantilagutredningens förslag ändringar i garantisystemets

om uppbyggnad genomfördes inte. Regeringen ansåg inte att det lämp-

var ligt med ett system där staten ytterst skulle kunna tvingas till ekonomiska insatser. Vidare ansåg från både principiella och praktiska

man utgångspunkter att det inte lämpligt att vid sidan ett system med

var av individuella säkerheter bygga ut administrationen med statlig

en ny fond prop. 1984/85:2l4.

År 1993 tillsattes inom dåvarande

Civildepartementet en arbetsgrupp med uppgift att se över resegarantilagen. I uppdraget ingick att lägga fram ett förslag till garantisystem skulle enkelt

som vara att administrera, konkurrensneutralt och konsumenterna hög skydds-

ge en nivå till låga kostnader. Uppdraget redovisades i promemorian Nya former för resegarantier Ds 1994:109. Som alternativ till det gällande

226 Bilaga 1

systemet diskuterade arbetsgruppen en kombination av individuell och gemensam säkerhet i form av en fond samt olika typer av försäkringar. Vidare diskuterades en uppmjukning av garantisystemet så att garantier skulle kunna ställas på flera olika sätt. Arbetsgruppen ansåg att inte något av de garantisystem som undersöktes uppfyllde de krav

som ställts. En kombination av individuell och gemensam säkerhet i form

av en fond var den lösning som arbetsgruppen ansåg bäst fylla kraven. Förslaget innebar att en individuell säkerhet skulle ställas med lOO 000 kronor av alla arrangörer av paketresor och återförsäljare

av utländska arrangörers paketresor. Vidare skulle arrangörer och återförsäljare till en gemensam fond betala ett belopp per resa. Fondmedlen skulle enligt förslaget tas i anspråk endast om den individuella säkerheten inte räckte till. Om inte heller dessa medel tillräckliga för

var aktuella ersättningsanspråk föreslogs att ett statsgaranterat lån skulle tas upp. Lånet skulle återbetalas med de medel flöt i fon-

som senare den.

Mot bakgrund av de synpunkter som framkom vid remissbehandlingen av arbetsgruppens promemoria gjordes inom Civildepartementet en bearbetning och komplettering förslaget. Det förslaget inne-

av nya bar dels att det skulle ställas individuell säkerhet motsvarande den

en grundsäkerhet som fanns enligt gällande system, dels att en gemensam säkerhet skulle byggas upp genom avgifter från arrangörer och återförsäljare beräknad den tilläggssäkerhet fastställdes enligt gäl-

som lande system.

Förslaget ledde inte till någon ändring garantisystemet. Som skäl

av angav regeringen bl.a. följande.

Erfarenheterna av det nuvarande garantisystemet är från konsumentsynpunkt i huvudsak goda. En viss osäkerhet ligger dock i kon-

att sumentskyddet i viss utsträckning styrs enskilda reseföretags vilja

av och förmåga att ställa säkerhet. Från denna utgångspunkt skulle

en gemensamt uppbyggd säkerhet i form av en fond eller liknande till

vara fördel för resenärerna att den innebär betryggande säker-

genom en mer het. Förslaget om en sådan fondlösning har emellertid kritiserats från andra aspekter.

Det har bl.a. hävdats att det tar alltför lång tid att bygga

upp en betryggande fond. Det har också framhållits nackdel avgifter

som en att till säkerheten skall betalas i efterskott i stället för att säkerheten beräknas förhand. Det modifierade garantisystem utarbetats

som under ärendets beredning sägs visserligen innebära del förbättringar

en jämfört med fondlösningen del kritiken kvarstår.

men en av

Vid en avvägning av de synpunkter framkommit i detta lagstift-

som ningsärende har regeringen stannat för att inte föreslå någon ändring

nu av garantisystemet. Inom resebranschen sker emellertid ständig

Bilaga 227

utveckling och förändring och skiftningarna kan komma mycket snabbt. Det är t.ex. inte otänkbart att försäkringslösning kan komma

en fram frivillig väg. Vi avser att följa utvecklingen och är beredda att på nytt överväga garantisystemet det behövs. Prop. 1995/961182

om s. ll f..

Vissa andra ändringar gjordes dock i resegarantilagen. Bl.a. utvidgades lagens tillämpningsområde så att, förutom paketresor, även andra resor som sker tillsammans med en paketresa omfattas.

I detta sammanhang kan avslutningsvis nämnas att Riksrevisionsverket i sin årliga rapport till regeringen 1998 föreslagit att regeringen överväger att införa avgiftsfinansiering av de administrativa kostnaderna för resegarantisystemet.

Problemställningar och utgångspunkter for uppdraget

Inledning

Under senare år har ett par större konkurser inträffat inom resebranschen, vilket har aktualiserat frågan om en förnyad översyn av resegarantisystemet.

Hösten 1997 försattes researrangören Express Resor Tursem AB Expressresor i konkurs. Detta är den hittills största arrangör som tvingats avbryta sin verksamhet och ett mycket stort antal resenärer drabbades. Med anledning Expressresors konkurs fick Resegaranti-

av nämnden ombesörja hemtransporten av ca 5 400 resenärer från olika resmål i utlandet, vilket förutsatte extraordinära insatser nämndens

av ledamöter och kansli. Det kan ifrågasättas om Resegarantinämnden i sin nuvarande form är lämpad att sköta en sådan uppgift. Omfattningen och följderna av konkursen aktualiserar frågan om nämndens roll, uppgifter och resursbehov.

Vidare kvarstår den tidigare kritiken av systemets konstruktion och det omfattande ekonomiska åtagande systemet kräver företagen.

som av På senare tid har det från branschhåll gjorts gällande att detta hindrar, eller i vart fall försvårar, nyetablering marknaden. Mot den bakgrunden bör systemet utvärderas och andra lösningar utredas.

Förutom dessa frågor har det uppkommit vissa speciella frågor

som rör tillämpningen av resegarantilagen. Det gäller lagens territoriella tillämpning, problem med anledning den ökade gränsöverskridande

av handeln, vilka kostnader som skall anses vara ersättningsgilla, gränsdragningen mellan återförsäljare och arrangör paketresor och frågan

av om rätten att överklaga Resegarantinämndens beslut.

228 Bilaga 1

Lagens territoriella tillämpning

Expressresor hade filialer i bl.a. Danmark, vilkas verksamhet också avbröts. Den danska Rejsegarantifonden bekostade med anledning

av konkursen hemtransport för bl.a. resenärer hade köpt sina

som resor genom Expressresors filial i Danmark. Rejsegarantifonden har hos Resegarantinämnden ansökt regressvis ersättning den svenska

om ur resegarantin för dessa utlägg. Lagstiftningen i Norden är inte harmoniserad. Detta aktualiserar resegarantilagens territoriella avgränsning och därmed även beräkningen garantins storlek. Det bör bl.a. analyseras

av om garantin skall omfatta endast resor sålda i Sverige eller skyddet

om skall vara vidare än så. Det kan t.ex. svårt att avgöra

vara var en resa är arrangerad.

Den ökande gränsöverskridande handeln, som bl.a. sker via Internet, aktualiserar bl.a. frågan ett köpeavtal skall slutet och därmed

var anses frågan om tillämplig lag. Denna problemställning övervägs dock i andra sammanhang och skall därför inte närmare behandlas utreda-

av ren.

Möjlighet att överklaga Resegarantinämndens beslut

m. m.

I det nyss nämnda ärendet med anledning Expressresors konkurs

av avslog Resegarantinämnden den danska Rejsegarantifondens krav. Rejsegarantifonden har överklagat beslutet. Länsrätten i Stockholms län har beslutat överklagandet till prövning i sak,

att ta upp trots att Resegarantinämndens beslut enligt lagen inte får överklagas beslut den 11 juni 1998, målnr Ö 7567-98 E. Länsrätten har till

grund för sitt beslut anfört att förbudet mot att överklaga inte är förenligt med EG-rätten och Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Även denna

om tolkning skulle visa sig inte riktig bör det utredas nämndens

vara om beslut bör kunna överklagas och vilka konsekvenser sådan rätt får

en för garantisystemet. Det förekommer att det är osäkert huruvida

en ställd säkerhet är tillräcklig. Ett problem uppkommer nämn-

som om dens beslut blir möjliga att överklaga är därför att utbetalning medel

av till de ersättningsberättigade i sådana fall kan ske först då nämndens beslut har vunnit laga kraft.

Kammarkollegiets beslut enligt resegarantilagen kan med vissa undantag överklagas till regeringen. Det bör utredas detta är

om en lämplig ordning eller om kollegiets beslut är sådan art att de bör

av kunna bli föremål för domstolsprövning.

SOU 1999: 140 Bilaga 1 229

Ersättningsgilla kostnader

När det gäller frågan vilka kostnader som skall anses vara ersättom ningsgilla kan exempel ofta förekommande krav som inte anses som omfattas resegarantiskyddet nämnas presentkort som inte har utnyttav jats vid bokning samt kostnader för avbokats frivilav resa en resa som ligt. Det har dock varit problem med tolkningen av vad som skall anses frivilligt och när resan skall anses vara avbruten. som En fråga vad gäller ersättningsgilla kostnader är hur den annan svenska lagstiftningen förhåller sig till den EG-domstolen nyligen av meddelade domen i mål C-364/96 angående tolkningen rådets direkav tiv 90/314/EEG den 13 juni 1990 paketresor, semesterpaket och av om andra paketarrangemang. I domen slår domstolen bl.a. fast att artikel 7 i direktivet skall tolkas så att rekvisitet "återbetalning av erlagda belopp täcker fall där arrangörens obestånd medför att en hotellägare hindrar köpare paketresa från att lämna hotellet och resa hem, en av en såvida denne inte betalar hotellägaren för inkvarteringen, trots att köparedan före avresan har erlagt motsvarande betalning till arrangören. ren I 6 § resegarantilagen att säkerheten får tas i anspråk bl.a. för anges resenärers uppehälle under och deras återresa. resan Mot denna bakgrund bör det närmare analyseras och klargöras vilka kostnader skall omfattas garantisystemet samt om lagen behösom av ver förtydligasi detta avseende.

Gränsdragningen mellan återförsäljare och arrangör

Vid tillämpningen resegarantilagen kan det ibland vara svårt att dra av gränsen för när återförsäljare blir arrangör för en resa. Det förekomen samarbete mellan arrangörer och återförsäljare där återförsäljaren mer exempelvis lägger till mindre tjänst, t.ex. en busstransfer, och en skickar ut bekräftelse i vilken busstransfem finns en egen resan med. Gör det honom till arrangör resan Ett antal sådana gränsdragav ningsfrågor aktualiserades i samband med Expressresors konkurs. De har behandlats Resegarantinämnden och i några fall har omprövning av begärts. Det kan närmare behöva klarläggas var gränsen går och vad en återförsäljare kan tillåtas göra utan att bli betraktad som arrangör.

Uppdraget

En särskild utredare skall utvärdera resegarantisystemet och analysera om systemet bör ändras och, om så är fallet, lämna förslag till ny lagstiftning området. Systemet bör vara enkelt att administrera, konkur-

230 Bilaga 1

rensneutralt och ge konsumenterna en hög skyddsnivå samtidigt

som kostnaderna för reseföretagen inte blir alltför höga. Även försäkringslösningar bör övervägas. Resebranschens roll och bör härvid

ansvar diskuteras. Vikt skall läggas vid att ett system inte försvårar för

som nyetableringar av små och medelstora företag. I uppdraget ingår att analysera Resegarantinämndens roll och uppgifter. Vid utvärderingen bör kontakter tas med såväl resebranschens företrädare konsu-

som mentorganisationer och de myndigheter som hanterar systemet. Vidare bör utredaren undersöka hur den svenska lagstiftningen området förhåller sig till lagstiftningen i övriga medlemsstater inom EU och vid behov ta kontakter med dessa.

Utöver vad som sagts ovan skall utredaren analysera följande frågor.

0 Lagens territoriella tillämpning och bl.a. frågan lagen omfattar

om endast resor köpta i Sverige eller skyddet skall vidare än så.

om vara 0 Vilka kostnader som skall anses ersättningsgilla. 0 Gränsdragningen mellan återförsäljare och arrangör paketresor.

av 0 Frågan Resegarantinämndens beslut bör kunna överklagas och

om vilka konsekvenser en sådan rätt får för garantisystemet samt frågan

om Kammarkollegiets beslut enligt resegarantilagen bör kunna bli föremål

för domstolsprövning.

För samtliga frågeställningar gäller att utredaren vid behov skall lägga fram förslag till lagstiftning, kostnadsberäkningar förslag till

samt finansiering.

Redovisning uppdraget

Utredaren skall redovisa sitt uppdrag senast den 1 oktober 1999.

För utredarens arbete gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare att redovisa regionalpolitiska konsekvenser dir. 1992:50, pröva offentliga åtaganden dir. 1994:23, redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser dir. 1994: 124 redovisa kon-

samt sekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet dir. 1996:49.

Inrikesdepartementet

Bilaga 2 231

Enkät

ENKÄT/SVAR A/B/C/D Datum

Besvaras senast Resegarantilagsutredningen

1999-07-30 Att: Dag Cohen/Lars Seger Regeringskansliets Utredningsavdelning i Malmö Box 187 201 21 Malmö

Nedanstående uppgifter senaste räkenskaps-

avser år/verksamhetsår I Företagets verksamhet l Företagets huvudsakliga verksamhet sätt kryss vid tillämpligt

alternativ

a Att organisera paketresor researrangör Inom Sverige Utomlands b Att förmedla paketresor återförsäljare Inom Sverige Utomlands Annan, nämligen Har haft någon verksamhet D

232 Bilaga

2 Vilket är det vanligaste transportsättet vid paketresor Flyg EI Buss E Annat, nämligen Transport ingår j 3 Företaget har arrangerat eller förmedlat sedan år resor 4 Företagets omsättning tkr

II Antal resor 5 Totalt antal paketresor resor varav 6 Totalt antal resenärer varav med paketresor

III Säkerhet 7 Utfärdare säkerhet sätt kryss vid

av tillämpligt/tillämpliga alternativ

a Bank

b Försäkringsbolag

c Annan säkerhet d Företaget har varit befriat från skyldighet att ställa säkerhet 8 Företaget har ställt säkerhet sätt kryss vid

tillämpligt/tillämpliga alternativ

a Enligt resegarantilagen b Enligt motsvarande utländsk lagstiftning Ange nedan i vilket land och vilken fomi säkerhet av som har ställts

c Företaget har ställt någon säkerhet E

Bilaga2 233

IV Företagets kostnader för ställd säkerhet, m.m. A. Säkerhet enligt den svenska resegarantilagen

9 Kostnader sätt kryss vid tillämpligt/tillämpliga alternativ Uppläggningsavgift tkr Garantiprovision tkr Den procentsats per år efter vilken banken/försäkringsbolaget beräknat garantiprovisionen % D Har haft några kostnader 10 Säkerhet som banken/försäkringsbolaget krävt sätt kryss vid tillämpligt/tillämpliga alternativ D Spärrade medel tkr D Företagsinteckning tkr D Borgensförbindelse tkr D Annan säkerhet, tkr nämligen D Har krävt någon säkerhet

B. Säkerhet enligt motsvarande utländsk lagstiftning l l Kostnader sätt kryss vid tillämpligt/tillämpliga alternativ E Uppläggningsavgift tkr a D Garantiprovision tkr D efter Den procentsats per vilken garantiprovisionen beräknats % D Andra kostnader, tkr nämligen D Har haft några kostnader

234 Bilaga 2

12 Säkerhet banken/försäkringsbolaget krävt sätt kryss vid

som

tillämpligt/tillämpliga alternativ

EI Spärrade medel

tkr D Företagsinteckning

tkr E Borgensförbindelse

tkr j Annan säkerhet,

tkr

nämligen |:| Har krävt någon säkerhet

Bilaga 3 235

enkäter

Sammanställning

A ställd säkerhet 10 mkr antal svar % genomsnittsvärde

Uppläggningsavgift	4 40		38.900 kr
Garantiprovision	5	50	836.700 kr
Procentsats / beräknad garantiprovision	6 60		0,64 %
Inga kostnader	l	10

Totalt 10 enkäter B ställd säkerhet 1 10 mkr antal svar % genomsnittsvärde

Uppläggningsavgift	14 40	2.413 kr
Garantiprovision	24 67	25.840 kr
Procentsats / beräknad garantiprovision	27 75	1,17 %
Inga kostnader	1 3

Totalt 36 enkäter 3 utan svar

C ställd säkerhet 0,2 1 mkr	antal	% genomsnittsvärde
-	svar
Uppläggningsavgift	36 47		2.965 kr
Garantiprovision	52	68	7.701 kr
Procentsats / beräknad garantiprovision	49	27	1,81 %
Inga kostnader	3	4

Totalt 77 enkäter 3 utan svar D ställd säkerhet 0,2 mkr antal svar % genomsnittsvärde

Uppläggningsavgift	60 32	1.694 kr
Garantiprovision	109 59	8.098 kr
Procentsats / beräknad garantiprovision	81 44	1,70 %
Inga kostnader	7 4

Totalt 186 enkäter 22 utan svar

Samtliga besvarade enkäter	antal svar % genomsnittsvärde
Uppläggningsavgift	122 38	3.260 kr
Garantiprovision	198 62	30.742 kr
Procentsats / beräknad garantiprovision	170 54	1,54 %
Inga kostnader	12 4

Totalt 317 enkäter 28 utan svar

236 Bilaga 3				SOU 1999:140
Ställd säkerhet	l0 mkr 1- 10mkr 0,2-l mkr 0,2 mkr Totalt
Sammanlagtantal företag	14	80	269	866 l 229
Antal tillfrågade företag	14	53	126	299	492
Antal svar	10	36	77	186	309
Sammanlagtantal resenärer... 2 089 905 1 370 439 411 874 2 625 923 6 498 141
...varav med paketresorst	1 960 536 309 456		73 272 122327 2 465 591
...varav med paketresor%	93,81 22,58		17,79	4,66 37,94
Total omsättning tkr	6 250 921 3 698420 613 498 1 756 049 12318 888
Omsättning/företagtkr	625 092 102734		7 968	9 441 745 235
Bank		27		178	28
Försäkrin sbola		8
Annan		1
Befriad från sk ldi het		1

Enli rese arantil en... Enli utländsk tiftnin Företa et har e n on

Spärrademedel, antal	2	20	31	44	97
Företagsinteckning,antal	0	10	34	55	99
Borgensförbindelse,antal	2	11	20	55	88
Annan säkerhet; såsom...	2	8	16	25	51
Borgen+spärrademedel,antal	l
Borgen+företagsinteckning,antal	0
Pantbrevi fasti antal	O
Spärrade medehföretagsinteck-	0

ning+pantbrev i fasti antal Spärrademede1+annansäkerhet l flygplan - Säkerhethar krävts 4 3 9 26

Or aniserai Sveri e Or aniserautomlands FörmedlaSveri Förmedla utomlands Annan; såsom... Har e haftnå on verksamhet Fl Buss Båt å nnan;såsom ssnin Minibuss-l s KUNGL E131.. 1999 1: 2 9 .

STOQLZHOlM

Statens 1999

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

Nya fönnånsrättsregler+ Bilagor. Ju. Utvecklingssamarbetepårättsomrádet.Ju. . . mSteriliseringsñågani Sverige1935-1975. Bo Betalarätt.Särskildaboendeforrnerför

. . tryggt -

Ekonomiskersättning. äldresamtavgifter för äldre-ochhandikappomsorg.

Yrkesfisketskonkurrenssituation.Jo. S

. Svenskt

God sedi forskningen.U. 3 medborgarskap.Ku. . . Effektivavärme-ochmiljölösningar.N. Fastighetsmäklamämndeneffektivaretillsyn. Fi. . . - EffektivareTotalförsvarsstödiÖstersjöontrâdet.Fö. Likvidation avaktiebolag.Ju. . . Märk väl Fi. a Underrättelsetjänstenenöversyn.Fö. . . - Invandrarskapochmedborgarskap. 2 Följdleveranseri sambandmedexportav . . Demokratiutredningensskriftserie.Ju. krigsmateriel.UD.

Att slaktaett får i Gudsnamn.Omreligionsfrihet Vuxenutbildningför alla Andraåretmed . . ochdemokrati.Demokratiutredningensskriftserie. Kunskapslyñet.U.

Ju. Demokratini denoffentligasektornsförändring.

. Rasism,nynazismochfrämlingskap. Demokratiutredningensskriftserie.Ju. . Demokratiutredningensskriftserie.Ju. Bevaradokumentärfilmenskulturarv.Åtgärdsför-

. Bör demokratinavnationaliseras slagsamtförslagtill ettcentrumför dokumentärfilm . Demokratiutredningensskriftserie.Ju. ochenfilmvårdscentral.Ku.

Elektroniskdemokrati.Demokratiutredningens Ny luftfartslag.N. . . skriftserie.Ju. 4b Oberoende,ägandeoch tillsyn i revisions-

. Etik ochdemokratiskstatskonst. verksamhet.Ju. . Demokratiutredningensskriftserie.Ju. 44.Öppenelmarknad.N.

14.Den framtidakommersiellalokalradion.Ku. 45.Slutförvaringavkämavfall.Kommunernaoch

1:. Nytt systemfor prövningavhyres-och platsvalsprocessen.M.

arrendemål.Ju. 46.Ökadesocialbidrag.Enstudie inkomsteroch

om 16.Ökadrättssäkerheti asylärenden.UD. socialbidragåren1990till 1996.

17.Garantipensionoch Bosättningstilläggförpersoner Mervärdesskatt Frivillig skattskyldighet.Fi.

. föddaår 1937ellertidigare. LäraavEstonia.Denandradelrapportenoch

. 18.Frågortill det industriellasamhället.Ku. slutredovisning.N.

19.Artikel 7 i EG:svarumärkesdirektiv. Invandraresomföretagare.Ku.

. Ändringar i varumärkeslagen.Ju. Skyddsjakt varg.M.

. Sverigeochjudarnastillgångar.UD. Smittskydd,samhälleoch individ. Del A+B. . . Lindqvistsnia nio vägarattutvecklabemötandet Inkomstprövningavbostadstilläggtill pensionärer. . - . av personermedfunktionshinder. S Denskyddadeprovinsen. demokratins Ekonomiskbrottslighetoch sekretess.Ju. . Enessäom .

värdeochvärdighet.Demokratiutredningens .En nvtullag. Fi.

skriftserie.Ju. Konvergensochförändring.Samordningav

. Utvecklingavmänskligaresurseri arbetslivet. lagstiftningenför medie-ochtelesektorema.Ku. . Förslagtill inriktning av nyamål 3 inom EG:s Globaliseringenochdemokratin.

. strukturfonder.N. Demokratiutredningensskriftserie.Ju.

EG:sstrukturstöd.Ny organisationför degeogra- 3 Rikstrafiken Ennymyndighet.N. . . fiskt avgränsadestrukturfondsprogrammen.N. Löserjuridiken demokratinsproblem

. Samema ett ursprungsfolk Sverige.i Demokratiutredningensskriftserie.Ju. . - Införselavbeskattadevaror.Fi. 59.Begränsadfastighetsskatt.Fi. . 7 Delta Utredningenomdeltidsarbete.tillfälliga 60.Kundvänligaretaxi. N. . jobb ocharbeslöshetsersättningen.N. 61.Brottsförebyggandearbetei landetskommuner.Ju.

28. Kontantmetodför småföretagare.Fi. 62. Bilen.miljön ochsäkerheten.Fi.

29. Internationellkonflikthantering att förberedasig Att läraochleda En lärarutbildningför samverkan

- . tillsammans.Fö. ochutveckling.U.

30. Yttrandefrihetenoch konkurrensen Förslagtill 64.Representativdemokrati.Demokratiutredningens

mediekoncentrationslag.m m.Ku. skriftserie.Ju.

31.Tillsyn överadvokatermm.Ju.

Statens offentliga 1999 utredningar

Kronologisk förteckning

65. Bamombudsmarmen företrädareför bamoch 90.Narkotikastatistik.Om samhälletsbehovav

ungdomar. informationomnarkotikautveckling. 66.Godvård på lika villkor omstatensstyrningav 91. Enöversynavjämställdhetslagen.N.

hälso-och sjukvården 2 bilagor.+ 92.Premiärför personval.Ju. 67. KÄRNAVFALL metod plats 93. Det folkstyret.ForskarvolymVI.

- - - unga miljökonsekvens.KASAMs yttrandeöverSKBs Demokratiutredningen.Ju. FUD-program98. M. 94. Förmåneroch ökadelevnadskostnader.Fi.

68. Brandkatastrofeni Göteborg. 95.Småskaligelproduktionsamtmätningoch

DrabbadeMedier Myndigheter.Ku. debiteringavelförbrukning.N. 69. Individen ocharbetslivet.Perspektivpådet 96.Statistikrefonnen.Utvärderingochförslagtill

samtidaarbetslivetkring sekelskiñet2000.N. utveckling.Bilaga: Uppsatserskrivna för

70. Gentekniknärrmden.U. utvärderingen reformen.Ju.av 71.Oseriösabostadsfönnedlare. 97.Socialtjänsti utveckling. 72.Boendesocialaeffekteravkonkurseroch Del A ochB Bilagor. S.

rekonstruktioner bostadsrättsföreningaroch 98.Likvärdiga villkor U.

egnahem.S. 99.Översyn stiftelsenförinternationell

av 73. Handikappombudsmannensframtida rapporteringavläkemedelsbiverkningar.

förutsättningarocharbetsuppgiñer. 100.Bibeln texterna.

- 74.Demokratinochdetgemensammabästa. Gamlatestamentet Volym

Demokratiutredningensskriftserie.Ju. GamlatestamentetII. Volym 75. Rättplats för vindkraften.Del och Del1 M. Tillägg till Gamlatestamentet.Deapokryfa 76. Maktdelning. Forskarvolym eller deuterokanoniskaskrifterna.Volym

Demokratiutredningen.Ju. Nyatestamentet.Volym Ku. 77. Demokratiteoriochmedborgarskap.Forskar- 10 Olydiga medborgare.Om ñyktinggömmare

volym II. Demokratiutredningen.Ju. ochdjurrättsaktivister. 78. Jordbrukochmiljönytta nyttmiljöprogram för Demokratiutredningensskriftserie.Ju.

jordbruket. Jo. AnsvarsfördelningFörinternationellaprogram

. 79.Källskatt utdelningochroyalty till begränsat utbildnings-ochungdomsområdet.U.

skattskyldiga.Fi. Regionrefonn försök förstastegenmot

. - 80. Demokratiopinioner. ennyregionalsamhällsorganisation.Ju.

Demokratiutredningensskriñserie.Ju. Nyasamboregler.Ju.

, 8 Förhandlingsersätmingtill hyresgästorganisation. Skatt Tull Exekution Normerför behandliing

. . - - -

Ju. avpersonuppgifter.Fi. 82. Vårdslöskreditgivningsamtsekretessi banker Konsumenternaoch lT- enutredningomdatoreer,

m.m.Fi. handelochmarknadsföring.Fi. 83. Globalisering.ForskarvolymlX. Demokrati- Nyamål 3 för utvecklingavmänskligaresurser

utredningen.Ju. i arbetslivet.N. 84. Civilsamhället.ForskarvolymVIII. 108.Handläggning ungdomsmålav enutvärdering;av

Demokratiutredningen.Ju. l995 årsungdomsmâlsrefonn.Ju. 85. Bredbandför tillväxt i hela landet. 109.Behandlingavpersonuppgifterinom socialtjänssten.

Närings-,regional-ochvälfärdspolitiska

aspekter lT-infrastrukturen.N. 110.Ledandeforskning för säkerhetsskull. Fö.

86. PCzn död längeleve PC:n Nya möjligheterär lll. Att sökakostnadseffektivalösningarinom

för Sverige. klimatområdet.N.

Enrapportfrån hearingen"Efter PC:n" anordnad Civilsamhälletsomdemokratinsarena.

avIT-kommissionenjuni 1999.N. Någrakritiska reflektioner. 87.Vagnbolag förjämvägen.N. Demokratiutredningensskriftserie.Ju. 88.Granskningskommissionensbetänkandeianledning 113.Medborgarnaserfarenheter.ForskarvolymV.

avBrottsutredningeneftermordetpåstatsminister Demokratiutredningen.Ju. Olof Ju. 114.Matsommedicin.

89. statsbidragtill handikapporganisationer. 115.Handelmedgasi konkurrens.N.

Statens 1999

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

116. Denregionalasarnhällsorganisationeni vissa europeiskastater. En översättningi urvalavantologinThe IntermediateLevelof Government European States.Complexityversusdemocracy Ju. 117.IT i demokratinstjänst.ForskarvolymVlI. Demokratiutredningen.Ju. l 18.Kommunaluppdragsverksamhetinom kollektivtrafiken utvärderingavtörsöksverksamheten.Ju. 119.Utvärderingen KY. U.av 120.Frånenarttill enannan transplantationfrån djur till människa.S. 121.Avkorporativiseringochlobbyism. ForskarvolymXIII. Demokratiutredningen.Ju. 122.KY- Kvalificeradyrkesutbildning.U. 123.Mötesplatsför designochkonsthantverk.Ku. 124.Konsumentprisindex.Ju. IE. NäringslivsutvecklingiÖstersjöregionen.UD. 126.Politikensmedialisering.ForskarvolymIII. Demokratiutredningen.Ju. 127.Grönanyckeltal- följ denekologiska omställningen.M. 128.Jatill fyrverkerier menmedfärreskador.Fö. - 129.Demokratinsestetik.FortskarvolymIV. Demokratiutredningen.Ju. 130.Demokratins trotjänarelokaltpartiarbeteförr ochnu.ForskarvolymX. Demokratiutredningen.Ju. 131.Närmarknadenbestämmer.ForskarvolymXI. Demokratiutredningen.Ju. 132.Valdeltagandei förändring.ForskarvolymXII. Demokratiutredningen.Ju. 133.Kommunkontosystemetochrättvisan momsen,kommunernaochkonkurrensen.Fi. IM. FramtidssäkerlT-infrastrulcturförSverige.N. 135.Stödtill Örebrouniversitetetoch Södertörns högskolafor förbättringavledning,kontroll ochekonomiadministrativafunktioner.U. 136.Personval1998. Enutvärderingavpersonvalsreforrnen.Ju. 137.Hälsa lika villkor andrastegetmot nationellafolkhälsomål. 138.Fråncallcentertill kontaktcenter. Trender,möjligheterochproblem.N. 139.Effektivareoffentlig upphandling. För fortsattvälfärd.trygghetochtillväxt. 140.Ett nytt resegarantisystem.Fi.

1999 Statens offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Premiärfor petsonval.92

Det ungaFolkstyret.ForskarvolymVI. Nyafonnånsrättsregler+ Bilagor. l

Demokratiutredningen.93 lnvandrarskapochmedborgarskap.Demokrati-

Utvärderingochförslagtill utredningensskriñserie.8 Statistikrefonnen.-

utveckling.Bilaga: Uppsatserskrivnafor utvärderingen Att slaktaett får i Gudsnamn.Omreligionsfrihetoch

avrefonnen.96 demokrati.Demokratiutredningensskriñserie.9

Olydigamedborgare.Om tlyktinggömmare Rasism,nynazismochfrämlingskap.

och urrättsaktivister. Demokratiutredningensskriftserie.10

Demokratiutredningensskriftserie.101 Bördemokratinavnationaliseras

Regionreform försök förstastegenmot Demokratiutredningensskriñserie.1 1 -

enny regionalsamhällsorganisation.103 Elektroniskdemokrati.Demokratiutredningens

Nya samboregler.104 skriftserie.12

Handläggningavungdomsmål-enutvärderingav1995års Etik ochdemokratiskstatskonst.

ungdomsmålsreform.108 Demokratiutredningensskriñserie.13

Civilsarnhälletsomdemokratinsarena.Någrakritiska Nytt systemför prövningavhyres-ocharrendemål.15

reflektioner.Demokratiutredningensskriftserie.112 Artikel 7 i EG:svarumärkesdirektiv.

Medborgarnaserfarenheter.ForskarvolymV. Ändringarivarumärkeslagen.19

Demokratiutredningen.1 13 Denskyddadeprovinsen.Enessäomdemokratins

Denregionalasamhällsorganisationeni vissaeuropeiska värdeochvärdighet.Demokratiutredningensskriñserie

stater.Enöversättningi urval avantologinThe 1221

IntermediateLevel of Governmentin EuropeanStates. Tillsyn överadvokaterm m. 31

Complexityversusdemocracy.1 16 Utvecklingssamarbete rättsornrådet.32

IT i demokratinstjänst.ForskarvolymV11. Likvidationavaktiebolag.36

Demokratiutredningen.1 17 Demokratini denoffentliga sektornsförändring.

Kommunaluppdragsverksamhetinomkollektivtrafiken Demokratiutredningensskriftserie.40

utvärderingavforsöksverksamheten.1 18 Oberoende.ägandeochtillsyn i revisionsverksamhet.43 -

Avkorporativiseringochlobbyism.ForskarvolymXIII. Ekonomiskbrottslighetoch sekretess.53

Demokratiutredningen.121 Globaliseringenochdemokratin.

Konsumentprisindex.124 Demokratiutredningensskriftserie.56

Politikensmedialisering.Forskarvolymlll. Löserjuridikendemokratinsproblem

Demokratiutredningen.126 Demokratiutredningensskriftserie.58

Demokratinsestetik.ForskarvolymlV. Brottsförebyggandearbetei landetskommuner.61

Demokratiutredningen.129 Representativdemokrati.Demokratiutredningens

Demokratinstrotjänare lokaltpartiarbeteförr ochnu. skriñserie.64 -

ForskarvolymX. Demokratiutredningen.130 Demokratinochdetgemensammabästa.Demokrati-

Närmarknadenbestämmer.ForskarvolymX1. utredningensskriftserie.74

Demokratiutredningen.131 Maktdelning.Forskarvolym Demokratiutredningen.

Valdeltagandei förändring.ForskarvolymXII. 1761

Demokratiutredningen.132 Demokratiteoriochmedborgarskap.Forskarvolym11.

Personval1998. Demokratiutredningen.77

Enutvärderingavpersonvalsreformen.136 Demokratiopinioner.

Demokratiutredningensskriftserie.80

Utrikesdepartementet Förhandlingsersâttningtill hyresgästorganisation.81

Ökadrättssäkerhetiasylärenden.16 Globalisering.ForskarvolymIX. Demokratiutredningen.

Sverigeochjudamastillgångar,20 1831

Följdleveranseri sambandmedexportavkrigsmateriel. Civilsamhället.ForskarvolymVlll. Demokrati-

1381 utredningen.84

NäringslivetsutvecklingiÖstersjöregionen... 125 Granskningskommissionensbetänkandeianledningav

Brottsutredningeneftermordet statsminister

Olof Palme.88

Statens 1999

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Försvarsdepartementet Fastighetsmäklamämnden-effektivaretillsyn. 35

Mervärdesskatt Frivillig skattskyldighet.47 EffektivareTotalforsvarsstödi Östersjöområdet.6 -

En nytullag. 54 Internationellkonflikthantering att förberedasig

- Begränsadfastighetsskatt.59 tillsammans.29

Bilen,miljön och säkerheten.62 Underrättelsetjänstenenöversyn.37

- Källskatt utdelningochroyalty till begränsat Ledandeforskning för säkerhetsskull. 1 10 -

- skattskyldiga.79 Jatill fyrverkerier menmedfärre skador. 128

- Vårdslöskreditgivning sekretessi banker 82

samt m.m.

Socialdepartementet Förmåneroch ökadelevnadskostnader.94

Skatt Tull Exekution Normerför behandlingav Steriliseringsñågani Sverige1935-1975.Ekonomisk - -

personuppgifter.105 ersättning.2

Konsumenternaoch IT- enutredningomdatorer, GarantipensionochBosättningstilläggför personer handelochmarknadsföring.106

födda år 1937ellertidigare.17

Kommunkontosystemet Lindqvistsnia nio vägarattutvecklabemötandet ochrättvisan-

- av 133

momsen,kommunernaochkonkurrensen. personermedfunktionshinder.21

Effektivareoffentligupphandling. Bo Betalarätt.Särskildaboendeforrnerför äldre

tryggt - Förfortsattvälfärd,trygghetochtillväxt. 139

samtavgifter for äldre-ochhandikappomsorg.33

Ettnyttresegarantisystem.140 Ökadesocialbidrag.Enstudieominkomsteroch

socialbidragåren1990till 1996.46 Utbildningsdepartementet

Smittskydd,samhälleoch individ. Del A+B. 51

God sedi forskningen.4 Inkomstprövningavbostadstilläggtill pensionärer.52

Vuxenutbildningför alla Andraåretmed Barnombudsmannen företrädarefor barnoch

- Kunskapslyttet.39 ungdomar.65

Att läraoch leda Enlärarutbildningfor samverkan Godvård på lika villkor omstatensstyrning -

- ochutveckling. 63 avhälso-och sjukvården+ 2bilagor. 66

Gentekniknämnden.70 Oseriösabostadsförmedlare.71

Likvärdigavillkor. 98 Boendesocialaeffekteravkonkurseroch rekonstruktioner bostadsrättsföreningaroch Ansvarsfördelningför internationellaprogram

- utbildnings-ochungdomsområdet.102 egnahem.72

UtvärderingenavKY. 119 Handikappombudsmannensframtidaförutsättningaroch

Kvalificeradyrkesutbildning.122 arbetsuppgifter.73 KY -

Stödtill ÖrebrouniversitetochSödertörnshögskola statsbidragtill handikapporganisationer.89

för förbättringavledning,kontroll och Narkotikastatistik.Omsamhälletsbehovavinformation

ekonomiadministrativafunktioner.135 omnarkotikautveckling.90

Socialtjänsti utveckling. DelA ochB Bilagor. 97

- Jordbruksdepartementet Översynavstiftelsenför internationellrapporteringav

Yrkesfisketskonkurrenssituation.3 läkemedelsbiverkningar.99 Behandling personuppgifterinomsocialtjänsten. Samema ettursprungsfolki Sverige.25

av - 109 Jordbrukochmiljönytta nyttmiljöprogramför

medicin. 114 jordbruket.78 Mat som

Frånenarttill transplantationfrån djur till

en annan- Kultu rdepartementet människa.120 Hälsapålika villkor andrastegetmotnationella Denframtidakommersiellalokalradion.14

folkhälsomål.137 Frågortill detindustriellasamhället,18

Yttrandefrihetenochkonkurrensen Förslagtill

mediekoncentrationslagm. m. 30

Finansdepartementet

Svensktmedborgarskap.34 Märk väl 7 Åtgärdsforslag

Bevaradokumentärfilmenskulturarv. Införselavbeskattadevaror. 26

samtförslagtill ett centrumför dokumentärfilmochen Kontantrnetodför småföretagare.28

filmvârdscentral.41

Statens 1999

offentligautredningar

Systematisk förteckning

Invandraresomföretagare.49 Miljödepartementet Konvergensochförändring.Samordningavlagstiñ-

Slutförvaringavkämavfall.Kommunernaoch ningenförmedie-ochtelesektorema.55 45

platsvalsprocessen. BrandkatastrofeniGöteborg. skyddsjaktpå 50

varg. DrabbadeMedierMyndigheter.68 KÄRNAVFALL miljökonsekvens.

metod plats

- - - Bibeln texterna.- KASAMs yttrandeöverSKBsFUB-program98.67

Gamlatestamentet Volym Del ochDel 75

Rättplats för vindkrañen. 1

GamlatestamentetII. Volym följ denekologiskaomställningen.

Grönanyckeltal

apokryfaeller -

Tillägg till Gamlatestamentet.De

deuterokanoniskaskrittema.Volym Nya testamentet.Volym 4. 100

Mötesplatsfördesignochkonsthantverk.123

Näringsdepartementet

Effektiva värme-ochmiljölösningar.5 Utvecklingavmänskligaresurseriarbetslivet. Förslagtill inriktningavnyamål inom EG:s3 strukturfonder.23 EG:sstrukturstöd.Ny organisationfor degeografiskt avgränsadestrukturfondsprogrammen.24 Delta Utredningenomdeltidsarbete,tillfälligajobb

ocharbetslöshetsersättningen.27 Ny luñfartslag.42 Öppenelmarknad.44

Estonia.Denandradelrapportenoch Lära av slutredovisning.48 Rikstrafiken En nymyndighet.57

- Kundvänligaretaxi. 60 Individenocharbetslivet.Perspektivpådet samtida arbetslivetkringsekelskiñet2000.69 Bredbandför tillväxt i helalandet.Närings-,regionalochvältärdspolitiskaaspekter lT-infrastrukturen. 85 PC:nardöd längelevePC:nlNyamöjligheterför

- Sverige.En rapportfrånhearingen"Eñer PC:n" anordnadavIT-kommissionenjuni 1999.86 Vagnbolag forjärnvägen.87 Enöversynavjämställdhetslagen.91 Småskaligelproduktionsamtmätningochdebitering avelforbrukning.95 Nya mål for3 utvecklingavmänskligaresurseri arbetslivet.107 Att sökakostnadseffektivalösningarinom klimatområdet. ll l Handelmedgasi konkurrens.115 FramtidssäkerIT-infraswukturfor Sverige.134 FrånCallcentertill kontaktcenter. Trender,möjligheterochproblem.138

fakta info direkt

Tel08-58767100.Fax08-58767171.

Box6430.11382 Stockholm.

0rder@faktainf0.sewwwfaktainfose I§BN: 91-7610-792-2 ISSN:0375-250: