Förslag till avgörande av generaladvokat Georges Cosmas föredraget den 23 januari 1997

1 Originalspråk: grekiska.

2 EGT L 283, 1980, s. 23.

3 Förenade milen C-6/90 och C-9/90 (Ree. 1991, s. 5357).

4 Mål 22/87, Rcc. 1989, s. 143.

5 Se fotnot 2.

6 CURI (Gazzetta Ufficiale della Repubblica Italiana) nr 36, av den 13 februari 1992.

7 Som framgår av beslutet om hänskjutande, jämfört med de Yttranden som parterna i målet vid den nationella domstolen Kar framfört, skall — enligt de italienska domstolarnas rättspraxis — den dag dä den ovan nämnda tolvmånadcrsfristen börjar löpa, det vill säga den dag då arbetsgivarens insolvens inträdde i den mening som avses i direktivet, sammanfalla med den dag då konkursleslutet meddelas.

8 Enligt dom nr 285/1993 från Corte costituzionale italiana, som det hänvisas till i beslutet om hänskjutande och som parterna i målet vid den nationella domstolen har åberopat i sina yttranden, är det INPS som förvaltar garantifonden och det är mot INPS som ansökan om ersättning enligt artikel 2.7 i förordning nr 80/92 bör riktas.

9 Oct rörde sig som bekant om den skada som arbetstagarna hade lidit pä grund av att Republiken Italien inte hade antagit de åtgärder som var nödvändiga för att införliva det omtvistade direktivet.

10 Se dom av den 21 mars 1996 i mål C-297/94, Bruyère m. fl. (REG 1996, s. I-1551), punkt 19.

11 Se särskilt dom av den 15 december 1995 i mil C-415/93, Bosman (REG 1995, s. I-4921), punkt 59, av den 5 oktober 1995 i mål C-125/94, Aprile (REG 1995, s. I-2919), punkterna 16 och 17, och av den 18 oktober 1990 i förenade målen C-297/88 och C-197/89, Dzodzi (Rec. 1990, s. I-3763), punkt 35.

12 Se domen i målet Bosman (se hänvisning i ovanstående fotnot).

13 Se dom av den 19 januari 1994 i mål C-364/92, SAT Fluggesellschaft (Rec. 1994, s. I-43), punkterna 11 och 14.

14 Sc dom av den 1 februari 1996 i mil C-177/94 (REG 1996, s. I-161), punkt 9, och av den 27 oktober 1993 i mil C-338/91, Steenhorst-Nccrings (Rcc. 1993, s. I-5475), punkt 25.

15 Se dom av den 20 maj 1976 i mil 111/75, Mazzalai (Rcc. 1976, s. 657), punkt 7.

16 Se dom iv den 5 mars 1996 i mil C-46/93 och C-48/93, Brasserie du pêcheur (REG 1996, s. I-1029), punkt 33, av den 21 februari 1991 i mil C-143/88 och C-92/89, Zuckerfabrik (Rec. 1991, s. I-415), punkt 26, av den 27 mars 1980 i mil C-61/79, Dcnkavit (Rec. 1980, s. 605), punkt 18, och av den 13 juli 1972 i mil 48/71, kommissionen mot Italien (Rcc. 1972, s. 529), punkt 8.

17 Vid sidan av medlemsstaterna anses som bekant även enskilda vara rättssubjekt i gemenskapens rättsordning, vilket ger dem rättigheter som följer av de väl definierade skyldigheter som åligger medlemsstaterna enligt fördraget (se särskilt domen i milet Francovich, nämnd i fotnot 2 ovan, punkt 31, och dom av den 31 april 1968 i mil C-28/67, Molkerei, Rcc. 1968, s. 211, punkt 1 A).

18 Dom av den 12 juli 1973 i mil 70/72, kommissionen mot Tyskland (Rcc. 1973, s. 813), punkt 13, min kursivering.

19 Domen i milet Francovich (nämnd i punkt 2 ovan), punkt 36. Se även, beträffande motsvarande bestämmelse i EKSG-fördragct, dom av den 16 december 1960 i mil 6/60, Humblct (Rcc. 1960, s. 1125).

20 Se domen i milet Brasserie du pêcheur (nämnd i fotnot 15 ovan), punkt 27.

21 Dom av den 19 januari 1982 i mål 8/81, Becker (Rec. 1982, s. 53), punkt 25.

22 Dom av den 24 mars 1987 i mål 286/85, McDerrmott och Cotter (Rec. 1987, s. 1453), punkt 12. Se även dom av den 4 december 1986 i mål 71/85, FNV (Rec. 1986, s. 3855), punkt 14, och domen i målet Becker (nämnd i ovanstående fotnot), punkt 22— 24.

23 Se domen i målet Francovich I (nämnd i fotnot 2 ovan), punkt 31— 36, och Brasserie du pêcheur (nämnd i fotnot 15 ovan) punkt 31—36, samt dom av den 26 mars 1996 i mål C-392/93, British Telecommunications (REG 1996, s. I-1631), punkt 38, och av den 23 maj 1996 i mål C-5/94, Hedley Lomas (REG 1996, s. I-2553), punkt 24, av den 8 oktober 1996 i förenade målen C-178/94, C-179/94, C-188/94, C-189/94 och C-190/94, Dillenkofer m. fl. (REG 1996, s. 4845), punkt 20, och av den 17 oktober 1996 i mål C-283/94, Denkavit m. fl. (REG 1996, s. 5063), punkt 47.

24 Domarna i målen Francovich m. fl. (nämnd i fotnot 2 ovan), punkt 38, Brasserie du pêcheur (nämnd i fotnot 15 ovan), punkt 38, och Hedley Lomas (nämnd i fotnot 22 ovan), punkt 24.

25 Se domen i målet Dillenkofer (nämnd i fotnot 22), punkt 24.

26 Domen i målet Brasserie du pêcheur (nämnd i fotnot 15 ovan), punkterna 43 och 44.

27 I den mening att staten uppenbart och allvarligt har missbedömt gränserna för sina befogenheter. Se domarna i målen Brasserie du pêcheur (nämnd i fotnot 15 ovan) punkterna 45 och 55, British Telecommunications (nämnd i fotnot 22 ovan), punkt 42, och Dillenkofer (nämnd i fotnot 22 ovan), punkt 25.

28 Se domarna i målen Brasserie du pêcheur (nämnd i fotnot 15 ovan), punkterna 50 och 51, British Telecommunications (nämnd i fotnot 22 ovan), punkterna 39 och 40, Hedlcy Lomas (nämnd i fotnot 22 ovan), punkterna 25 och 26, Dillenkofer (nämnd i fotnot 22 ovan), punkt 21, och Denkavit (nämnd i fotnot 22 ovan), punkt 48.

29 Domarna i milen Francovich m. fl. (nämnd i fotnot 2 ovan), punkterna 39 och 40, och Dillenkofer (nämnd i fotnot 22 ovan), punkt 22, samt dom av den 14 juli 1994 i mâl C-91/92, Faccini Dori (Rec. 1994, s. I-3325), punkt 27, och av den 7 mars 1996 i mäl C-192/94, El Corte Ingles (REG 1996, s. I-1281), punkt 22.

30 Domen i målet Brasserie du pêcheur (nämnd i fotnot 15 ovan), punkt 66.

31 Domen i målet Brasserie du pêcheur (nämnd i fotnot 15 ovan), punkt 67. Se även domarna i milen Francovich I (nämnd i fotnot 2 ovan), punkterna 41 och 42, och Faccini Dori (nämnd i fotnot 28 ovan), punkt 29.

32 Se särskilt domarna i målen Brasserie du pêcheur (nämnd i fotnot 15 ovan), punkt 67, och Francovich I (nämnd i fotnot 2 ovan), punkt 43.

33 Beträffande möjligheten att åberopa direkt tillämpliga bestämmelser i fördraget kan noteras att domstolen konsekvent har förklarat att denna möjlighet endast utgör ett minimiskydd och inte är tillräcklig för att ensam säkerställa en riktig och fullständig tillämpning av fördraget (se bland annat dom av den 26 februari 1991 i mål C-120/88, kommissionen mot Italien (Rec. 1991, s. I-621), punkt 10.

34 En liknande tanke har uttryckts i punkt 77 i generaladvokaten P. Légers förslag till avgörande i mälet Hedley Lomas (nämnt i fotnot 22 ovan).

35 Se punkt 38 ovan.

36 Se punkt 40 ovan.

37 Rådets direktiv 79/7/EEG av den 19 december 1978 om successivt genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet (EGT L 6, s. 24).

38 Det rörde sig närmare bestämt om en övergångsbestämmelse som innebar en diskriminering av kvinnor.

39 Mâl 80/87, Rec. 1988, s. 1601. Se även dom av den 25 juli 1991 i mâl C-208/90, Emmott (Rec. 1991, s. I-4269), punkt 4 jämförd med punkt 24.

40 Denna indra punkt upprepas i dom av den 13 mars 1991 i mål C-377/89, Cotter och McDermott (Rec. 1991, s. I-1155), punkt 25, och av den 24 februari 1994 i mil C-343/92, Roks m. fl. (Rec. 1994, s. I-571), punkt 20.

41 Detta framgår än tydligare av domen i målet Roks (nämnd i ovanstående fotnot), punkterna 18, 20 och 25.

42 Se punkt 57 ovan.

43 Se fotnot 39.

44 Se domen i målet Dik (nämnd i fotnot 38 ovan), punkt 8, och Roks (nämnd i fotnot 39 ovan), punkt 18.

45 Domen i målet Cotter och McDermott (nämnd i fotnot 39 ovan), punkt 18, och Roks (nämnd i fotnot 39 ovan), punkt 8.

46 I förevarande mâl är detta fallet med bestämmelserna i direktiv 80/897 (se domen i malet Francovich I, nämnd i fotnot 2 ovan, punkt 26).

47 Se punkt 46 och följande punkter ovan.

48 Se dom av den 2 augusti 1993 i mål C-271/91, Marshall II (Rcc. 1993, s. I-4367), punkterna 31 och 32, och dom i målet Brasserie du pecneur (nämnd i fotnot 15 ovan), punkt 82.

49 Se domen i målet Francovich I (nämnd i fotnot 2 ovan), punkt 17. Se även punkt 51 ovan.

50 Se domen i målet Marshall (nämnd i fotnot 47 ovan), punkterna 31 och 32.

51 Se domen i målet Brasserie du pêcheur (nämnd i fotnot 15 ovan), punkt 87.

52 Till exempel det skadestånd av påföljdskaraktär som föreskrivs i engelsk rätt (se domen i målet Brasserie du pêcheur, nämnd i fotnot 15 ovan, punkt 89).

53 Se domen i milet Dillcnkofcr m. fl. (nämnd i fotnot 22 ovan), punkt 48, och dom av den 30 maj 1991 i mâl C-59/89, kommissionen mot Tyskland (Rcc. 1991, s. I-2607), punkt 24.

54 Se domen i målet Emmott (nämnd i fotnot 38 ovan), punkterna 19, 21 och 22. Se även domen i målet Steenorst-Nccrings (nämnd i fotnot 13 ovan), punkt 19, och dom av den 6 december 1994 i mål C-410/92, Johnson (Rec. s. I-5483), punkt 25.

55 Se domarna i milen Francovich I (nämnd i fotnot 2 ovan), punkt 39, och Faccini Dori (nämnd i fotnot 28 ovan), punkt 27.

56 Se punkt 49 ovan.

57 Se punkt 65 ovan. Om direktivet föreskriver en miniminivå står dessa villkor i logisk överensstämmelse, eftersom åtgärdens giltighet under alla omständigheter är underkastad villkoret att den inte underskrider den miniminivå som föreskrivs i direktivet.

58 Se punkt 63 ovan.

59 Se punkt 16 och följande punkter ovan.

60 Se de relevanta bestämmelserna i punkt 5— 10 ovan.

61 Dom av den 8 november 1990 i mål C-53/88, kommissionen mot Grekland (Rec. 1990, s. I-3917), punkt 2.

62 Det vill säga när åtgärderna för att tillämpa direktivet antas inom den föreskrivna fristen.

63 I artikel 3.2 första strecksatsen fastställs också en referensperiod som har en utgångspunkt men ingen exakt gräns. Den referensperiod som föreskrivs i artikel 4.2 första strecksatsen, som har samma utgångspunkt som ovannämnda period, skall däremot vara t minst sex månader.

64 I detta fall utgör den dag då arbetsgivarens insolvens inträdde slutet på referensperioden.

65 Nämnd i fotnot 60 ovan.

66 C-479/93, REG 1995, s. I-3843, punkt 25— 27.

67 Se även artikel 2.2 i direktivet, som innehåller en uppräkning av de begrepp som medlemsstaterna kan ge en specifik innebörd.

68 Se domen i målet Francovich II (nämnd ovan i fotnot 65), punkt 19.

69 Jag noterar att det uttryck som används i det förslag till direktiv som kommissionen framlade för ridet (förslag av den 13 april 1978, EGT C 135, s. 2) är inte insolvens, ulan betainingsinställelse. Det faktum au det förra uttrycket övergavs i den slutgiltiga texten i direktivet stöder den uppfattning som förespråkas i detta förslag till avgörande. Se även punkt 15 i mitt förslag till avgörande i målet Francovich II.

70 Dessa förhållanden kan dessutom variera väsentligt från fall till fall och beroende på medlemsstat, vilket omöjliggör en enhetlig tillämpning av gemenskapsrätten —just den konsekvens som gemenskapslagstiftaren har velat undvika. Bortsett från fall av simulerad konkurs motsvaras inte heller ett faktiskt förhållande av ett precist datum som kan us till utgångspunkt för bestämningen av arbetstagarnas rättigheter, vilket är en källa till bristande råttssåkernet. Frågan om huruvida den nationella rättens villkor för att inleda ett förfarande för alt kollektivt tillgodose borgenärernas fordringar är uppfyllda (till exempel bculntngsinstäl-Ielse) skall avgöras av behörig myndighet i enlighet med artikel 2.1 i direktivet.

71 Se fotnot 60 ovan. Denna dom meddelades efter det att kommissionen hade väckt talan mot Republiken Grekland angående underlåtenhet att vidu åtgärder för att genomföra direktiv 80/987 inom föreskrivna frister.

72 Om fartyg säljs pä auktion skall, enligt denna artikel, sjömäns fordringar vara sjörättsliga fordringar med förminsrätt av lägre prioritet, vilka tillgodoses efter, i synnerhet, fordringar pä rättegångskostnader och skatteførdnngar.

73 Se punkt 82 ovan.

74 Det är enbart i detta fall som det kan vara av betydelse att känna till om sagda händelser ägde rum under referensperioden eller inte.

75 Se punkt 20 ovan. Det kan för övrigt noteras att sökanden i del konnexa målet C-261/95, Palmisani (se punkt 69 ovan), har haft ett anställningsförhållande till sin arbetsgivare till och med den dag då denne genom domstolsbeslut förklarades i konkurs.

76 Se punkt 86 ovan.

77 Se punkt 22— 24 i domen.

78 Se domen i målet kommissionen mot Italien (nämnd i punkt 12 ovan), punkt 23.

79 Se domen i målet Francovich I (nämnd i punkt 2 ovan), punkt 19.

80 I fråga om metoden för beräkning av garantin.

81 Detta beror på att garantin enligt artikel 3.2 följer av en variabel, det vill säga den dag som är utgångspunkt för referensperioden. En kortare referensperiod innebär mindre fordringar för arbetstagarna och därmed ett mindre tyngande ansvar för garantiinstitutionen. Eftersom den kortaste referensperioden är den som har sin utgångspunkt i den dag då arbetsgivarens insolvens inträdde, leder detta val till den garanti som a priori är mest begränsad. Enligt artikel 4.2 är däremot den garanti som följer av var och en av de tre beräkningsmetoderna resultatet av tre variabler (nämligen den dag då referensperioden börjar, varaktigheten av denna period och varaktigheten av det anställningsförhållande som har givit upphov till utestående fordringar) ulan några konstanta värden som kan tillämpas i samtliga fall. Av denna anledning är det, beaktat de kriterier som fastställts i artikel 4.2, inte a priori uppenbart att valet av den dag då arbetsgivarens insolvens inträdde som utgångspunkt för referensperioden (första fallet) medför ett mindre tyngande ansvar för garantiinstitutionen än till exempel valet av den tredje möjligheten. I det första fallet är referensperioden kortast (sex månader), men den garanti som skall betalas är mer ansenlig (garanti som omfattar en tremånadcrspcriod). I det tredje fallet är referensperioden längst, men garantin är mindre ansenlig (garanti som omfattar en åttaveckorsperiod, det vill säga två månader).

82 Se punkt 51 och fotnot 29 ovan.

83 Se, i detta hänseende, punkt 81 i generaladvokaten J. Mischos förslag till avgörande (ovan, punkt 103).

84 Se punkterna 73 och 74.

85 Och är logiskt nog inte lägre (se fotnot 56 ovan).

86 Jag vill än en gång upprepa att detta endast gäller under förutsättning att det i den nationella skadcstândsrâttcn inte föreskrivs ett större skadestånd i jämförbara fall (se punkt 106 ovan). Detta betyder att om det i nationell rätt föreskrivs ett skadestånd som beräknas pä grundval av ett högre kapitalbelopp, kan de retroaktiva bestämmelser som säkerställer införlivandet av direktivet i princip vara förenliga med lydelsen av dircktivbcstämmclscrna men strida mot de gcmcnskapsrättsliga principer som påbjuder tillämpning av förmånligare bestämmelser i nationell skadeståndslagstiftning. I detta fall strider de retroaktiva bestämmelserna mot gemenskapsrätten, eftersom de medför en minskning av det skadestånd som redan garanteras genom denna, och de skall vika och ge plats för tillämpning av det enda giltiga referenssystemet i detta fall, det vill säga de nationella bestämmelserna om statens utomobligatoriska ansvar.

87 Se domen i målet Marshall (nämnd i punkt 47 ovan), punkt 30.