Förslag till avgörande av generaladvokat Georges Cosmas föredraget den 4 februari 1999

1 Originalspråk: grekiska.

2 En regeringsföreskrift från den 3 februari 1993 angående tilllämpningen av ovannämnda lag föreskrev övergångsbestämmelser för de avtalsförhållanden som existerade före den 1 januari 1993. Enligt denna föreskrift skulle avgiften inte tas ut på de leveranser av privatradiosändare som utfördes före den 31 mars 1993, på grundval av de transaktioner för vilka priset hade fastställts skriftligen före den 7 januari 1993.

3 Enligt vad som har framkommit av handlingarna i målet och de yttranden som ingivits till domstolen, har avgiftssystemet för de radiosändare och radiomottagare som går under benämningen privatradiosändare utvecklats enligt följande: Inledningsvis, och fram till den 31 december 1991, reglerades detta system genom artikel 45. II sjätte stycket i finanslagen nr 86-1317 av den 30 december 1986. För att kunna använda privatradiosändare krävdes ett tillstånd vilket utfärdades av handclsavdclningcn vid France Télécom eller av Posten och vilket kunde förnyas vart femte år. Tillståndet beviljades mot betalning av en scnablonavgift om 190 FF, vilken betalades av användarna genom ett skattemärke. Denna avgift uppbars inledningsvis av revisorerna vid post- och telekommunikationsverket, och därefter av statskassans revisorer för den allmänna statsbudgetens räkning. Detta avgiftssystem ändrades därefter genom artikel 40 i lagen om ändring av finanslagen från 1991 (lag nr 91/1323 av den 30 december 1991). Till följd av denna ändring föreskrev artikel 45. III i den ovannämnda lagen nr 86-1317 att det första förvärvet av privatradiosändare gav upphov till ett avgiftsuttag om 250 FF. Privatradiosändarc som hade maximalt 40 kanaler och som enbart fungerade med vinkelmodulering med en maximal moduleringseffekt pä fyra watt var emellertid inte avgiftspliktiga. På grund av denna ändring höjdes avgiften. Avgiften påfördes fortfarande användarna, men behövde inte förnyas vart femte år. Enligt vad som framgår av de icke motsagda skriftliga yttrandena från den franska regeringen och kommissionen, var detta en följd av att det förhandstillstånd som tidigare krävdes för användningen av privatradiosändare hade avskaffats till följd av de anvisningar som givits av den Europeiska post- och telesammanslutningen avseende den fria rörligheten för post i enlighet med föreskrifterna i den europeiska normen ETS 300/135. Detta system ändrades sedan genom ovannämnda artikel 83. I och 83. IV i lag nr 92-1476 av den 31 december 1992, vilken kodifierades genom artikel 302a X i den allmänna skattelagen. Efter denna ändring var det den första leveransen, inte det första förvärvet, av privatradiosändare som utlöste avgiftsskyldigheten. Avgiften påfördes därefter inte användarna utan i stället tillverkarna, importörerna eller de personer som genomför inköp inom gemenskapen. Det huvudsakliga syftet med denna ändring, som inte påverkade avgiftens storlek, var för övrigt att förenkla formerna för avgiftsinbetalningen genom att anpassa detta system till mervärdesskattesystemet. Det ovannämnda systemet ändrades slutligen genom artikel 27. I och 27. II i lag nr 93-1353 av den 30 december 1993. Denna ändring avsåg två saker. För det första fastställdes avgiften till 30 procent av försäljningspriset, exklusive mervärdesskatt, på privatradiosändare. Avgiften får dock inte understiga 150 FF eller överstiga 350 FF per radiosändare. För det andra förfaller avgiften numera till betalning månaden efter leveransen av privatradiosändarna. Till följd av denna ändring har artikel 302a X i den allmänna skattelagen utformats på följande sätt: I — Leveranser i Frankrike av radiosändare och radiomottagare för användning på de gemensamma frekvenserna, så kallade privatradiosändare, är avgiftspliktiga. Undantagna från avgift är sådana privatradiosändare som har maximalt 40 kanaler och enbart fungerar med vinkelmodulering med en maximal moduleringseffekt på fyra watt. II — Avgiftsskyldiga är tillverkare, importörer eller personer som genomför inköp inom gemenskapen i den mening som avses i tredje punkten under I i artikel 256a med anledning av sådana transaktioner som avses under I och som de genomför. Avgiftssatsen fastställs till 30 procent av försäljningspriset på privatradiosändarna exklusive mervärdesskatt, med en lägsta avgift på 150 FF och en högsta på 350 FF per apparat. Avgiften förfaller till betalning månaden efter leveransen av privatradiosändarna. III — Fastställande, uppbörd och kontroll av avgiften sker enligt samma förfaranden och med samma sanktioner, säkerheter och privilegier som gäller för mervärdesskatt. Klagomål anförs, handläggs och avgörs på samma sätt som för den skatten.

4 Med hänsyn till tolkningsfrågans formulering är det lämpligt att här erinra om att domstolen, inom ramen för artikel 177 i fördraget, inte uttalar sig om tolkningen eller giltigheten av nationella bestämmelser och inte heller beträffande frågan i vilken utsträckning sådana bestämmelser är förenliga med gemenskapsrätten. Domstolen förser endast den hänskjutande domstolen med alla upplysningar om hur gemenskapsrätten skall tolkas som är nödvändiga för att kunna bedöma huruvida en nationell bestämmelse är förenlig med gemenskapsrättsliga regler. För att understryka att domstolen tolkar gemenskapsrätten och inte den nationella rätten, brukar domstolen själv ofta omformulera tolkningsfrågan på denna punkt. Denna omformulering framgår av bruket av uttryck som exempelvis den nationella domstolens tolkningsfråga måste därför anses avse huruvida ... eller följaktligen skall det anses att den nationella domstolen har ställt frågan för att få klarhet i huruvida .... Se upplysningsvis dom av den 22 oktober 1974 i mål 27/74, Demag (REG 1974, s. 1037), av den 6 maj 1980 i mål 152/79, Kevin Lee (REG 1980, s. 1495), punkt 11, av den 29 oktober 1980 i mål 22/80, Boussac/Gcrstcnmcicr(REG 1980, s. 3427; svensk specialutgåva, volym 5, s. 419), punkt 5, av den 7 mars 1990 i mål C-69/88, Krantz (REG 1990, s. I-583), punkt 7, och av den 28 januari 1992 i mål C-204/90, Bachmann (REG 1992, s. I-249; svensk specialutgåva, volym 12), punkt 6. På grundval härav skall det således anses att Tribunal administratif de Dijon har ställt sin tolkningsfråga för att få klarhet i huruvida artiklarna 9, 12 och 95 i fördraget skall tolkas så att de utgör hinder för sådana nationella bestämmelser som, i likhet med den i målet aktuella franska bestämmelsen, påför tillverkare och importörer samt personer som i Frankrike levererar radiosändare och radiomottagare för användning på de gemensamma frekvenserna en avgift som fastställs genom artikel 302a X i den allmänna skattelagen.

5 Se upplysningsvis dom av den 16 juli 1992 i mål C-83/91, Meilicke (REG 1992, s. I-4871; svensk specialutgåva, volym 13), punkt 26, och av den 26 januari 1993 i de förenade målen C-320/90 — C-322/90, Telemarsicabruzzo m. fl. (REG 1993, s. I-393; svensk specialutgåva, volym 14), punkterna 6 och 7, samt beslut av den 19 mars 1993 i mål C- 157/92, Banchcro (REG 1993, s. I-1085), punkt 4, och av den 26 april 1993 i mål C-386/92, Monin Automobiles (REG 1993, s. I-2049), punkt 6.

6 Se bland annat dom av den 3 mars 1994 i mål C-316/93, Vaneetveld (REG 1994, s. I-763), punkt 14, och av den 5 oktober 1995 i mål C-125/94, Aprile (REG 1995, s. I-2919), punkterna 18—21.

7 Se upplysningsvis dom av den 16 juni 1966 i mil 57/65, Lüttickc (REG 1966, s. 293; svensk specialutgåva, volym 1), särskilt sidan 299, av den 10 oktober 1978 i mål 148/77, Hansen (REG 1978, s. 1787; svensk specialutgåva, volym 4), punkt 22, av den 17 juli 1997 i mål C-90/94, Haahr Petroleum (REG 1997, s. I-4085), punkt 19, av den 17 september 1997 i mål C-347/95, UCAL (REG 1997, s. I-4911), punkt 19, av den 17 september 1997 i mål C-28/96, Fricarncs (REG 1997, s. I-4939), punkt 19, och av den 2 april 1998 i mål C-213/96, Outokumpu (REG 1998, s. I-1777), punkt 19.

8 Se bland annat dom av den 1 juli 1969 i mål 24/68, kommissionen mot Italien (REG 1969, s. 193; svensk specialutgåva, volym 1, s 389), punkt 9, av den 1 juli 1969 i mål 2/69 och 3/69, Diamantarbeiders (REG 1969, s. 211; svensk specialutgåva, volym 1, s. 399), punkt 18, av den 19 juni 1973 i mål 77/72, Capolongo (REG 1973, s. 611; svensk specialutgåva, volym 2, s. 109), punkt 12, av den 9 november 1983 i mål 158/82, kommissionen mot Danmark (REG 1983, s. 3573), punkt 18, och de ovannämnda domarna i målet UCAL, punkt 18, i målet Fricarncs, punkt 20, i målet Haahr Petrocum, punkt 20, och i målet Outokumpu, punkt 20. Vad beträffar utvecklingen av denna definition, se generaladvokaten Jacobs analys av definitionens särdrag i det ovannämnda målet Haahr Petroleum (punkterna 41 och 42).

9 Se exempelvis dom av den 22 mars 1977 i mål 78/76, Steinike und Weinlig (REG 1977, s. 595; svensk specialutgåva, volym 3, s. 329), punkt 28, av den 28 januari 1981 i mål 32/80, Kortmann (REG 1981, s. 251), punkt 18, av den 3 februari 1981 i mål 90/79, kommissionen mot Frankrike (REG 1981, s. 283), punkt 13, och av den 7 maj 1987 i mål 193/85, Co-Frutta (REG 1987, s. 2085; svensk specialutgåva, volym 9), punkt 9.

10 Se bland annat domen i målet Capolongo (ovan fotnot 7), punkt 12 och i målet kommissionen mot Danmark (ovan fotnot 7), punkt 19, samt dom av den 9 juni 1992 i de förenade målen C-228/90— C-234/90, C-339/90 och C-353/90, Simba m. fl. (REG 1992, s. I-3713), punkt 7, av den 13 juli 1994 i mål C-130/92, OTO (REG 1994, s. I-3281), punktil, av den 2 augusti 1993 i mål C-266/91, Celbi (REG 1993, s. I-4337), punkt 11, av den 9 mars 1995 i mål C-345/93, Nunes Tadeu (REG 1995, s. I-479), punkterna 6 och 7, domen i målet UCAL, (ovan fotnot 6), punkt 19, i målet Fricarnes (ovan fotnot 6), punkt 21, i målet Haahr Petroleum (ovan fotnot 6), punkt 20, och i målet Outokumpu (ovan fotnot 6), punkt 20, samt dom av den 17 juni 1998 i mål C-68/96, Grundig Italiana (REG 1998, s. I-3775), punkt 10.

11 Sc domen i målet kommissionen mot Frankrike (ovan fotnot 8), punkt 14. Se även domen i målet Steinike (ovan fotnot 8), punkt 30, och i målet Co-Frutta (ovan fotnot 8), punkterna 10 och 11, samt dom av den 16 juli 1992 i mål C-343/90, Lourenço Dias (REG 1992, s. I-4673, svensk specialutgåva, volym 13), punkt 53. Det är i detta sammanhang lämpligt att understryka att i domen av den 11 december 1990 i mål C-47/88, kommissionen mot Danmark (REG 1990, s. I-4509) framhöll domstolen att enligt domstolens fasta rättspraxis ... har artikel 95 i sin helhet syftet att garantera fri rörlighet för varor mellan medlemsstaterna enhet normala konkurrensförhållandcn genom att undanröja alla former av protektionism ... och att denna text skall således garantera absolut beskattningsncutralitet i förhållande till konkurrensen mellan inhemska produkter och importerade produkter. Därefter slog domstolen fast att artikel 95 inte kan åberopas gentemot interna skatter eller avgifter som tas ut på importerade produkter när det inte finns någon liknande eller konkurrerande inhemsk produktion. Denna dom betyder inte att avsaknaden av en liknande eller konkurrerande inhemsk produktion — vilket tydligen utesluter att den ovannämnda avgiften är oförenlig medartikel 95 i den mån som denna oförenlighet förutsätter att man jämför de importerade och de inhemska produkterna med varandra — hindrar en intern skatt eller avgift från att omfattas av artikel 95 i fördraget. I det ovannämnda målet, vilket rörde en registrcringsavgiftsom hade införts i Danmark på nya motorfordon, var det för övrigt ingen tvekan om att avgiften utgjorde en intern avgift i enlighet med artikel 95 (se domen av den 11 december 1980 i det ovannämnda målet kommissionen mot Danmark, punkt 6). I enlighet med vad domstolen i övrigt har slagit fast, förbjuder inte bestämmelserna i artikel 95 ι fördraget att medlemsstaterna påför skatter eller avgifter på varor som är importerade från andra medlemsstater när det inte finns någon liknande inhemsk produkt eller annan inhemsk produktion som kan tänkas bli skyddad (se dom av den 4 april 1968 i mål 31/67, Stier, REG 1968, s. 347. Se även dom av den 4 april 1968 i mål 27/67, Fink-Frucht, REG 1968, s. 327, punkt 1, och i målet kommissionen mot Frankrike (ovan fotnot 8), punkt 15. Det kan i detta avseende anmärkas att, genom att klargöra att avsaknaden av en inhemsk produktion inte nödvändigtvis leder till den slutsatsen att det rör sig om en avgift med motsvarande verkan, särskilt då skatten eller avgiften ingår i ett allmänt system för interna skatter eller avgifter, förnekade domstolen i den sistnämnda domen att det finns en allmän princip som innebär att det rör sie om en avgift med motsvarande verkan som en importtull i de fall där det saknas en inhemsk produktion). Så som kommer att framgå nedan måste slutligen en skatt eller avgift, för att den skall omfattas av artikel 95 i fördraget, ingå i ett allmänt system för interna skatter eller avgifter, vilket inte nödvändigtvis innebär att det måste finnas identiska eller liknande inhemska produkter som de avgiftsbelagda importerade produkterna.

12 Se upplysningsvis domen i målet UCAL (ovan fotnot 6), punkterna 21 och 22, och i målet Fricarncs (ovan fotnot 6), punkterna 23 och 24, samt de domar det hänvisas till i dessa.

13 Se ovan punkt 18 d i detta förslag till avgörande.

14 Se upplysningsvis domen i målet UCAL (ovan fotnot 6), punkt 24, och i målet Fricarncs ovan fotnot 6), punkt 26, samt generaladvokaten Tesauros förslag till avgörande i målet UCAL: För att kunna kontrollera om det föreligger en kompensation av den påförda pålagan är det självfallet nödvändigt att intäkten åtminstone delvis ånyo kommer den avgiftsbelagda nationella produkten till del och inte uteslutande gynnar andra produkter (punkt 11).

15 Se ovan punkt 18 b och 18 c i detta förslag till avgörande.

16 Se upplysningsvis domen i målet Co-Frutta (ovan fotnot 8), punkterna 12 och 13, i målet Simba m. fl. (ovan fotnot 9), punkt 8, och i målet OTO (ovan fotnot 9), punkterna 11 och 12.

17 Vad beträffar denna integrering i ett offentligrättsligt system, se även domen i målet kommissionen mot Frankrike (ovan fotnot 8), punkt 16.

18 Se även i detta hänseende domen i målet Lourenço Dias (ovan fotnot 10), punkterna 53 och 54.

19 Se också i detta sammanhang domen i målet Kortmann (ovan fotnot 8), punkt 17. Se även domen i målet Outokumpu (ovan fotnot 6), där domstolen påpekade att såväl importerad som inhemsk elström omfattas av samma skattesystem och att accisen uppbärs av samma myndighet, utan hänsyn till elströmmens ursprung, samt i enlighet med de förfaranden som regleras i den allmänna lagstiftningen om påförande av accis (punkt 22).

20 Se bland annat dom av den 31 maj 1979 i mål 132/78, Denkavit Loire (REG 1979, s. 1923), punkt 8. Se även domen i målet Outokumpu (ovan fotnot 6), punkt 24.

21 Se generaladvokaten Mancinis förslag till avgörande i målet kommissionen mot Danmark (ovan fotnot 7), punkterna 3 och 4.

22 Se domen i målet Steinike und Weinlig (ovan fotnot 8), punkt 30.

23 Se domen i målet kommissionen mot Danmark (ovan fotnot 7), punkt 24, som rörde en skatt som införts i Danmark avseende utförandet av en sanitetskontroll vid import av jordnötter och jordnötsprodukter.

24 Se domen i målet kommissionen mot Frankrike (ovan fotnot 8), punkt 17, som rörde en avgift som påfördes repro-

25 Se domen i målet Steinike und Weinlig (ovan fotnot 8), punkt 30.

26 Se ovan fotnot 10 i detta förslag till avgörande.

27 Se även domen i målet Outokumpu (ovan fotnot 6), där domstolen fann att den skatt som det handlade om i detta mål ingick i ett allmänt system för skatter och avgifter som inte bara påförs elektrisk energi som sådan utan även flera primära energikällor, såsom stcnkolsproduktcr, bränntorv, naturgas och tallolja (punkt 21).

28 Se domen i målet kommissionen mot Frankrike (ovan fotnot 8), punkt 16.

29 Kommissionen har även påpekat att det under åren 1993 och 1994 inkom klagomål till kommissionen avseende den aktuella avgiften, men att dessa klagomål har avskrivits. Kommissionen har också anfört beträffande dessa klagomål, utan att gå in på några detaljer, att man kommit till den slutsatsen att den aktuella avgiften utgör en intern skatt i enlighet med artikel 95 i fördraget. I övrigt har kommissionen påpekat att den deltar i en arbetsgrupp som bildats i syfte att studera de avgifter som medlemsstaterna inför beträffande regleringen av frekvenser på telenät.

30 Se ovan fotnot 8.

31 Även om parterna i målet inte berör detta faktum och därmed inte heller tycks bestrida det, är det uppenbart att frågan huruvida den omtvistade avgiften ingår i ett allmänt system för interna avgifter måste behandlas jämsides med en jämförelse mellan beskattningen av privatradiosändarc och beskattningen av andra apparater, i den mån som privatradiosändarna själva inte kan utgöra en hel kategori av produkter i enlighet med domstolens praxis (se punkt 24 i detta förslag till avgörande).

32 Se det i målet kommissionen mot Frankrike (ovan fotnot 8) angivna kriteriet.

33 Vad beträffar bevisbördan för att en skatt eller avgift ingår i ett allmänt system för interna skatter eller avgifter samt bevisbördan för att en skatt eller avgift inte är oförenlig med fördraget, se nedan punkt 47 i detta förslag till avgörande.

34 Se ovan punkt 14 i detta förslag till avgörande.

35 Se bland annat domen i målet kommissionen mot Frankrike (ovan fotnot 7), punkt 19.

36 Se bland annat dom av den 7 juli 1994 i mål C-130/93, Lamaire (REG 1994, s. I-3215), punkt 14.

37 Se ovan fotnot 10 i detta förslag till avgörande.

38 Med tanke på att det i de ovannämnda fallen (fotnot 34 och 35) inte var fråga om något undantag från förbudet mot avgifter med motsvarande verkan som importtullar utan i stället en avsaknad av sådana avgifter, kan man dra den slutsatsen att förbudet mot avgifter med motsvarande verkan som importtullar enligt artiklarna 9 och 12 i fördraget är ett absolut förbud.

39 Se ovan punkt 18 i detta förslag till avgörande.

40 Se bland annat dom av den 7 november 1996 i mil C-126/94, Cadi Surgelés m. fl. (REG 1996, s. I-5647), punkterna 13— 19.

41 Se dom av den 28 juni 1978 i mål 70/77, Simmenthal (REG 1978, s. 1453), punkterna 26 och 27.

42 Se domen i målet Aprile (ovan fotnot 5), punkt 42.

43 Se även punkt 19 i detta förslag till avgörande.

44 I sitt skriftliga yttrande medger den franska regeringen att de flesta privatradiosändarc importeras till Frankrike från Fjärran Östern, utan att för den skull förneka existensen av gemenskapsförvärv från andra medlemsstater.

45 Även om det inte klart framgår av handlingarna i målet att det inte finns någon produktion av privatradiosändarc inom gemenskapen, måste det emellertid anmärkas att det inte skulle vara någon tvekan om tillämpligheten av förbuden i artiklarna 9 och 12 i fördraget om det konstaterades att privatradiosändarc importeras till Frankrike från andra medlemsstater.

46 Se ovan punkt 18 i detta förslag till avgörande.

47 Se ovan punkt 16 i detta förslag till avgörande.

48 Se ovan punkt 39 i detta förslag till avgörande.

49 Beträffande möjligheten för domstolen att tolka gemenskapsbestämmelser som inte har angivits i den nationella domstolens beslut om hänskjutandc, se nedan fotnot 74 i detta förslag till avgörande.

50 Se upplysningsvis domen i målet Grundig Italiana (ovan fotnot 9), punkt 11.

51 Sc bland annat dom av den 26 juni 1991 i mål C-152/89, kommissionen mot Luxemburg (REG 1991, s. I-3141, svensk specialutgåva, volym 11), punkt 21, och domen i målet Grundig Italiana (ovan fotnot 9), punkt 12.

52 Se dom av den 27 februari 1980 i mål 55/79, kommissionen mot Irland (REG 1980, s. 481), punkt 8.

53 Se domen i målet Grundig Italiana (ovan fotnot 9), punkt 13.

54 Se bland annat dom av den 7 april 1987 i mål 196/85, kommissionen mot Frankrike (REG 1987, s. 1597), punkt 6, och domarna i målen Haahr Petroleum (ovan fotnot 6), punkt 29, och Outokumpu (ovan fotnot 6), punkt 30.

55 Se dom av den 15 mars 1983 i mål 319/81, kommissionen mot Italien (REG 1983, s. 601), punkt 17.

56 Se dom av den 4 mars 1986 i mål 106/84, kommissionen mot Danmark (REG 1986, s. 833; svensk specialutgåva, volym 8), punkt 21, och domen i målet Haahr Petroleum (ovan fotnot 6), punkt 30.

57 Se dom av den 21 maj 1980 i mål 73/79, kommissionen mot Italien (REG 1980, s. 1533), punkterna 15 och 16.

58 Se dom av den 18 december 1997 i mål C-284/96, Tabouillot (REG 1997, s. I-7471), punkt 23, av den 17 juli 1997 i de förenade målen C-114/95 och C-115/95, Texaco (REG 1997, s. 4263), punkt 35, och i målen OTO (ovan fotnot 9), punkt 18, och Haahr Petroleum (ovan fotnot 6), punkt 26.

59 Se domen i målet OTO (ovan fotnot 9), punkt 20.

60 Se ovan punkt 40 i detta förslag till avgörande.

61 Se domen i målet Simba m. fl. (ovan fotnot 9), punkt 22.

62 Se domen av den 11 december 1990 i målet kommissionen mot Danmark (ovan fotnot 10), punkt 10.

63 Sc upplysningsvis dom av den 4 mars 1986 i mål 243/84, John Walker (REG 1986, s. 875), punkt 11, och av den 11 augusti 1995 i de förenade milen C-367/93—C-377/93, Roders m. fl. (REG 1995, s. I-2229), punkt 27.

64 Se upplysningsvis dom av den 18 april 1991 i mål C-230/89, kommissionen mot Grekland (REG 1991, s. I-1909), punkt 8, samt de domar som där omnämns, och domen i målet Roders m. fl. (ovan fotnot 62), punkt 38.

65 Se domen i målet Roders m. fl. (ovan fotnot 62), punkt 39.

66 Se dom av den 27 februari 1980 i mål 168/78, kommissionen mot Frankrike (REG 1980, s. 347; svensk specialutgåva, volym 5, s. 1), punkt 7.

67 Det kan i detta sammanhang framhållas att min ståndpunkt inte strider mot vad som redan har konstaterats, nämligen att införandet av en skatt eller avgift i ett allmänt system för interna skatter eller avgifter, vilket leder till en tillämpning av artikel 95 i fördraget, inte nödvändigtvis betyder att det finns identiska eller liknande inhemska produkter (se ovan fotnot 10 och punkt 25 i detta förslag till avgörande). Detta innebär endast att, från det ögonblick då det konstateras att skatten eller avgiften ingår i det allmänna systemet och därmed omfattas av artikel 95 i fördraget, den nationella domstolen skall undersöka om det inom ramen för detta system finns liknande eller konkurrerande produkter i enlighet med bestämmelserna i artikel 95.

68 Enligt den franska regeringen är det, vad beträffar avgiftsbeläggningen av privatradiosändare, tillräckligt att konstatera att det inte föreligger någon diskriminering ι de fall då vissa av dem härrör från andra medlemsstater. Enligt vad den franska regeringen oemotsagd har hävdat föreligger del faktiskt inte någon sådan diskriminering. Inom ramen för avgiftsbeläggningen av privatradiosändarc föreligger det enbart diskriminering i det avseendet att de privatradiosändarc som överensstämmer med den europeiska normen ETS 300/135 undantas från avgiftsbeläggning. Enligt vad den franska regeringen i detta avseende med rätta har hävdat, utan att ha blivit motsagd, är denna diskriminering emellertid grundad på ett objektivt kriterium (apparater med liten effekt som enligt den europeiska normen på det hela taget inte bidrar till några allvarliga störningar) vilket inte är hänförligt till de ifrågavarande apparaternas ursprung.

69 Det följer av handlingarna i målet att parterna i det huvudsakliga förfarandet talar om kommunikationsradio- och telckommunikationsinstallationcr, såsom GSM-nät eller privata nät för taxibilar eller ambulanser, mobiltelefoner, trådlösa telefoner och walkie-talkies och även medicinska, industriella och vetenskapliga apparater, dock utan att det, återigen, klart framgår att det enbart och uteslutande rör sig om dessa apparater (se ovan punkterna 27 och 28 i detta förslag till avgörande).

70 Vid sammanträdet förklarade CRT kortfattat, utan att bli motsagt, att privatradiosändare är radiosändare och radiomottagare med liten effekt som fungerar på 40 kanaler, vilka är fastställda i enlighet med tillämpliga regler. Privatradiosändarc möjliggör framför allt kommunikation mellan personer som befinner sig på kort avstånd från varandra. Enligt CRT används dessa apparater framför allt av långtradarchaufförer som önskar kommunicera med varandra på ett informellt sätt, det vill säga utan att försöka komma i kontakt med en viss person, vilket är fallet beträffande telefoner, utan för att söka efter vem som helst som eventuellt befinner sig i närheten. Enligt CRT har dessa apparater dåligt rykte inom den franska förvaltningen eftersom man tror att de används antingen av långtradarchaufförer, i syfte att undkomma kontroller eller radar, eller av demonstranter.

71 Se ovan punkt 44 i detta förslag till avgörande.

72 Se bland annat dom av den 12 maj 1992 i mål C-327/90, kommissionen mot Grekland (REG 1992, s. I-3033), punkt 20.

73 Se domen i målet Stier (ovan fotnot 10), särskilt REG 1968, s. 357, och i målet kommissionen mot Danmark (ovan fotnot 10), punkterna 12 och 13.

74 Se domen av den 11 december 1990 i målet kommissionen mot Danmark (ovan fotnot 10), punkt 13.

75 Mot bakgrund av sin strävan att bidra till rättstillämpningen i medlemsstaterna samt att förse den nationella domstolen med ett användbart svar, har domstolen slagit fast att den tolkar alla bestämmelser i gemenskapsrätten som de nationella domstolarna behöver för att avgöra tvister som har hänskjutits till dem, även om dessa bestämmelser inte uttryckligen anges i de frågor som dessa domstolar har ställt. Se upplysningsvis dom av den 18 mars 1993 i mål C-280/91, Vicssmann (REG 1993, s. I-971), punkt 17, av den 16 december 1992 i mål C-114/91, Claeys (REG 1992, s. I-6559), punkterna 10 och 11, och av den 20 mars 1986 i mål 35/85, Tissier (REG 1986, s. 1207), punkt 9. Det kan vidare anmärkas att det inte framgår av handlingarna i målet att det föreligger omständigheter från vilka man kan dra den slutsatsen att den nationella domstolen endast avsåg att fråga domstolen om tolkningen av artiklarna 9, 12 och 95 i fördraget. För ett motsatt fall, se dom av den 5 oktober 1988 i mål 247/86, Alsatel (REG 1988, s. 5987), punkt 8, där domstolen medgav att den nationella domstolen underförstått hade avstått från att fråga domstolen om tolkningen av en bestämmelse som inte hade omnämnts i beslutet om hänskjutande.

76 Se dom av den 26 oktober 1989 i mål 212/88, Levy (REG 1989, s. 3511), punkt 17, och av den 13 juli 1994 i mål C-131/93, kommissionen mot Tyskland (REG 1994, s. I-3303), punkt 10.

77 Se dom av den 15 december 1971 i de förenade målen 51/71—54/71, International Fruit Company m. fl. (REG 1971, s. 1107), punkt 10.

78 Se ovan punkt 40 i detta förslag till avgörande.

79 Dom av den 11 juli 1974 i mål 8/74, Dassonville (REG 1974, s. 837; svensk specialutgåva, volym 2, s. 343).

80 På grundval av vad domstolen uttalade i domen av den 11 december 1990 i målet kommissionen mot Danmark (ovan punkt 48), anser jag att det endast är frågan om begränsningen av den fria rörligheten på grund av avgiftens storlek som skall behandlas i detta sammanhang. Därmed utesluts andra frågor, såsom exempelvis frågan huruvida det föreligger diskriminering av gemenskapsprodukter i förhållande till inhemska produkter, vilka förutsätter att det finns en inhemsk produktion. Sådana frågor bör, i de fall då en inhemsk produktion existerar, behandlas mot bakgrund av bestämmelserna i artikel 95 i fördraget.

81 Se ovan punkt 41 i detta förslag till avgörande.

82 Se domen i målet Stier (ovan, fotnot 10), särskilt REG 1968, s. 357.

83 Se ovan punkterna 21 och följande i detta förslag till avgörande. Det är emellertid lämpligt att i detta sammanhang påpeka hur svårt det kommer att bli att i det föreliggande fallet jämföra storleken på avgiften i fråga med storleken på de avgifter som påförs bruket av andra apparater som används på telenäten, t den mån som avgiften i fråga är förenad med värdet på apparaten, medan de andra avgifterna tycks vara förenade med skalan på de erhållna frekvenserna. Denna svårighet är inte utan betydelse för den hänskjutna frågan huruvida avgiften i fråga slutligen ingår i det allmänna systemet för interna avgifter. I gengäld blir det särskilt uppenbart hur svårt det är att godkänna ett sådant resonemang (se ovan punkterna 29 och 32 i detta förslag till avgörande).