Förslag till avgörande av generaladvokat
I — Inledning
1. I detta överklagande har Republiken Frankrike — som i första instans i egenskap av intervenient stödde svarandeparten kommissionen — yrkat att förstainstansrättens dom av den 22 april 1999 i mål T-l 12/97, Monsanto Company mot Europeiska gemenskapernas kommission, skall upphävas. Förstainstansrätten ogiltigförklarade i denna dom kommissionens beslut att avslå sökanden i förstainstansrättens ansökan om att sometribove, ett bovint somatotropin (tillväxthormon) avsett att främja mjölkproduktionen, skulle upptas i bilaga 2 till rådets förordning (EEG) nr 2377/90 (se nedan punkt 8), som uppräknar de substanser för vilka det av hälsoskäl inte är nödvändigt att fastställa gränsvärden för högsta tillåtna restmängder av veterinärmedicinska läkemedel i livsmedel med animaliskt ursprung. Ansökan avslogs av kommissionen eftersom rådet under tiden hade beslutat om ett tillfälligt förbud att släppa ut bovint somatotropin på marknaden.
2. Som grund för detta överklagande har Republiken Frankrike å ena sidan anfört att förfarandereglerna har åsidosatts, särskilt genom beslutet att inte förena detta mål med målet T-120/96 (Lilly Industries mot kommissionen), genom att inte inhämta upplysningar och genom att inte medge förlängning av en frist. Å andra sidan har Frankrike till stöd för sin talan anfört att förstainstansrätten som skäl för sin dom har angett att målet Monsanto skall avgöras på precis samma sätt som målet Lilly.
3. Kommissionen har som intervenient gjort gällande att förstainstansrättens dom har avgjorts på oriktiga rättsliga grunder. Enligt förordning nr 2377/90 har Monsanto överhuvudtaget inte varit behörig att ansöka om upptagande av sometribove i någon bilaga till nämnda förordning. Dessutom ger denna förordning kommissionen ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, varför den har haft rätt att avvisa ansökan.
II — Tillämpliga bestämmelser
A — Tillämpliga bestämmelser för kommissionens omtvistade beslut
4. Först skall anmärkas att man måste skilja mellan att släppa ut en produkt på marknaden — det vill säga saluföring (i Monsantos ursprungliga ansökan av dess produkt somatech) och upptagande (vilket i detta fall skedde först efter ingivandet av ansökan) av en i veterinärmedicinska läkemedel farmakologisk substans (i detta fall somatotropin; se Monsantos ansökan som i samförstånd med kommissionen har omformulerats respektive utvidgats) i den bilaga till förordning nr 2377/90 vari fastställs högsta tillåtna restmängder.
1) Saluföring av en produkt
a) Rådets direktiv 81/851/EEG av den 28 september 1981 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om veterinärmedicinska läkemedel.
5. I detta mål är följande bestämmelser relevanta:
b) Rådets förordning (EEG) nr 2309/93 av den 22 juli 1993 om gemenskapsförfaranden för godkännande för försäljning och tillsyn över humanläkemedel och veterinärmedicinska läkemedel samt om inrättande av en europeisk läkemedelsmyndighet.
6. Även denna förordning innehåller en bestämmelse som motsvarar det undantag som anges i artikel 11.3 i direktiv 81/851:
2) Rådets förordning (EEG) nr 2377/90 av den 26 juni 1990 om inrättandet av ett gemenskapsförfarande för att fastställa gränsvärden för högsta tillåtna restmängder av veterinärmedicinska läkemedel i livsmedel med animaliskt ursprung.
7. I förordning nr 2377/90 fastställs gränsvärden för högsta tillåtna restmängder av de substanser som förtecknas i bilagorna till förordningen.
8. Även om detta mål endast berör bilaga 2, skall jag för att ge en bättre förståelse kort redogöra för skillnaderna mellan de olika bilagorna.
9. Vad gäller den omtvistade bilaga 2 stadgas i artikel 3 i förordningen följande:
10. Enligt artikel 8 måste kommissionen innan den fattar beslut om att uppta ett veterinärmedicinskt läkemedel i någon av bilagorna till förordning nr 2377/90 hänskjuta ärendet till Kommittén för anpassning till tekniska framsteg av direktiven för veterinärmedicinska läkemedel. Denna kommitté består av en ordförande som har utsetts av kommissionen och av representanter för medlemsstaterna.
11. Innan ärendet hänskjuts till nämnda kommitté skall, i enlighet med artikel 6 i förordning nr 2377/90, ansökan om att uppta en substans i någon bilaga granskas av en vetenskaplig kommitté, Kommittén för veterinärmedicinska läkemedel, vilken har inrättats enligt artikel 16 i direktiv 81/851. I enlighet med artikel 52 i förordning nr 2309/93 består kommittén av vetenskapsmän som skall lämna ett oavhängigt vetenskapligt yttrande över ansökan.
12. I artikel 6 i förordning nr 2377/90 stadgas följande:
13. Under tiden — det vill säga efter att förstainstansrättens dom meddelades — ändrades denna bestämmelse genom förordning (EG) nr 1308/99. I den nya lydelsen av förordning nr 2377/90 uppställs inte längre något krav på en ansökan om fastställande av ett gränsvärde för högsta tillåtna restmängd av en farmakologiskt aktiv substans som är avsedd att användas i veterinärmedicinska läkemedel för att tillföras livsmedelsproducerande djur.
3) Tillfälligt förbud avseende somatotropin
14. Genom rådets beslut 90/218/EEG meddelades ett tillfälligt förbud, till att börja med på ett år, mot att släppa ut rekombinant bovint somatotropin (nedan kallat BST) på marknaden. Detta tillfälliga förbud har flera gånger förlängts under olika perioder och senast under en period om fem år, till och med den 31 december 1999.
15. Enligt artikel 1.1 i beslut 90/218 i dess lydelse enligt beslut 94/936, skall medlemsstaterna säkerställa att det före den 31 december 1999 inte meddelas tillstånd att inom deras territorier släppa ut BST på marknaden för att saluföra det eller på något sätt tillföra mjölkkor BST.
16. Genom rådets beslut 1999/879/EG av den 17 december 1999 om utsläppande på marknaden och om tillförsel av bovint somatotropin (BST) och om att upphäva beslut 90/218/EEG — vilket således antogs efter att förstainstansrättens dom meddelades den 22 april 1999 — ersattes det tillfälliga förbudet av ett permanent förbud att från och med den 1 januari 2000 använda BST. Av övervägandena framgår att detta beslut syftar till att skydda djurhälsan. Övervägandena grundar sig särskilt på en rapport som den 10 mars 1999 antogs av den vetenskapliga kommittén Djurs hälsa och välfärd i vilken framhålls de olika risker för mjölkkornas hälsa som är förenade med tillförseln av BST.
B — Förstainstansrättens rättegångsregler
17. Tillämpliga rättegångsregler för förstainstansrätten har följande lydelse.
18. Artikel 49:
19. Artikel 50:
20. Artikel 64:
21. Artikel 103.1:
III — Bakgrund
22. Sökanden Monsanto Company (nedan kallad Monsanto) — numera bär företaget namnet Pharmacia Corporation — uppfann och utvecklade ett veterinärmedicinskt läkemedel kallat somatech. Den farmakologiskt aktiva substansen i denna produkt utgörs av sometribove, ett BST som är avsett att tillföras mjölkkor för att främja mjölkproduktionen (punkt 16 i den överklagade domen).
23. Redan år 1987 ansökte sökanden i flera medlemsstater — bland dem Frankrike och Förenade kungariket — om tillstånd i enlighet med artikel 4 i direktiv 81/851 (se ovan punkt 5) att släppa ut detta veterinärmedicinska läkemedel på marknaden.
24. Vad gäller bakgrunden i övrigt — i kronologisk ordning — anförde förstainstansrätten följande i punkterna 18—27 i domen.
25. Monsanto väckte den 14 april 1997 talan vid förstainstansrätten om ogiltigförklaring av nämnda beslut. Republiken Frankrike intervenierade i målet till stöd för kommissionen.
IV — Förfarandet i förstainstansrätten
26. I skrivelse av den 17 februari 1998 begärde Monsanto, tillsammans med Lilly Industries Ldt (nedan kallad Lilly) — sökanden i mål T-120/96 — att de båda målen skulle förenas. De faktiska omständigheterna i de båda målen liknar varandra. Även klaganden Lilly hade väckt talan mot kommissionens avslag på en ansökan om att ta upp ett BST innehållande den farmakologiska substansen somidobove i bilaga 2 till förordning nr 2377/90. Ordföranden för förstainstansrättens tredje avdelning beslutade emellertid att inte förena de båda målen.
27. Den 25 juni 1998 meddelade förstainstansrätten dom i målet Lilly. Förstainstansrätten ogiltigförklarade kommissionens avslagsbeslut.
28. Den 26 juni 1998 skickade förstainstansrätten ett exemplar av domen i målet Lilly i engelsk lydelse till en representant för Republiken Frankrike på dess ambassad i Luxemburg. I brevet som bifogades domen anförde förstainstansrättens justitiesekreterare följande:
29. Motsvarande meddelande skickades även till klaganden och till kommissionen. I skrivelse av den 3 juli 1998 medgav kommissionen att de båda målen var mycket likartade men att det i målet Monsanto till skillnad från i målet Lilly var tvistigt huruvida talan skulle tas upp till sakprövning. I skrivelse av den 6 juli 1998 redogjorde Monsanto i detalj för de skäl som talade för att målet Monsanto skulle ges samma utgång som målet Lilly.
30. I skrivelse av den 8 juli 1998 begärde en företrädare för Republiken Frankrike från det franska utrikesministeriet i Paris en förlängning av fristen för yttrande till mitten av september. Som skäl angavs att chefen för rättstjänsten på grund av internationella förhandlingar befann sig utomlands och att den förlängda fristen behövdes för att hinna samordna de olika ministerierna i syfte att analysera domen när den fanns tillgänglig i fransk lydelse.
31. I skrivelse av den 15 juli 1998 skickade förstainstansrätten den franska regeringens yttrande till kommissionen och klaganden. I denna skrivelse meddelade justitiesekreteraren att ordföranden för tredje avdelningen hade beslutat att avslå begäran om förlängd frist.
32. Den 16 december 1998 hölls en muntlig förhandling, vid vilken parterna, enligt förstainstansrätten, utvecklade sin talan och svarade på domstolens frågor.
V — Förstainstansrättens dom
A — Slutsatser i målet Monsanto
33. Genom dom av den 22 april 1999 ogiltigförklarade förstainstansrätten kommissionens beslut. I domen angavs bl.a. följande skäl:
B — Oomen i målet Lilly
34. I den ovannämnda domen i målet Lilly anförde förstainstansrätten följande i punkterna 82—94:
C — Utgången i målet Monsanto
35. Förstainstansrätten fastställde följande domslut i målet Monsanto:
VI — Kommissionens hittillsvarande tilllämpning av domarna i målen Lilly och Monsanto
36. Domen i målet Lilly har inte överklagats.
37. Den 22 december 1999 föreslog kommissionen att BST skulle upptas i bilaga 2 till förordning nr 2377/90.
38. I Kommittén för anpassning till tekniska framsteg av direktiven för veterinärmedicinska läkemedel (regleringskommittén) röstade den 2 februari 2000 10 medlemsstater (73 röster) mot förslaget, 4 medlemsstater (13 röster) för och en medlemsstat (4 röster) avstod från att rösta.
VII — Förfarandet vid Europeiska gemenskapernas domstol
39. Republiken Frankrike har i skrivelse av den 25 juni 1999, vilken inkom till domstolens kansli den 2 juli 1999, väckt talan mot förstainstansrättens dom av den 22 april 1999. Frankrike har gjort gällande att domen är behäftad med rättegångsfel och att förstainstansrätten har åsidosatt gemenskapsrätten. En närmare genomgång av Republiken Frankrikes argumentation — liksom av de andra parternas — kommer att göras inom ramen för min bedömning.
40. Republiken Frankrike har yrkat att EG-domstolen skall
41. Kommissionen har i sitt svaromål anfört att förstainstansrätten har åsidosatt gemenskapsrätten genom domen i målet Lilly eftersom den felaktigt har kommit till slutsatsen att kommissionen är bunden av omröstningen i Kommittén för veterinärmedicinska läkemedel och bortsett från att ett fastställande av en högsta tillåten restmängd förutsätter att aktuell substans får saluföras. Eftersom domen i målet Monsanto grundar sig dessa slutsatser åsidosätts gemenskapsrätten även genom denna.
42. Kommissionen har i enlighet härmed yrkat att EG-domstolen
43. Monsanto har anfört att Republiken Frankrikes talan inte kan vinna bifall på de grunder den angett och att invändningarna mot domen Lilly inte skall tas upp till sakprövning eller, i andra hand, ogillas.
44. Monsanto har i enlighet härmed yrkat att EG-domstolen skall
VIII — Bedömning
A — Rättegångsfel
45. Republiken Frankrike har invänt mot att förstainstansrätten
1) Beslutet att avslå begäran att förena målen Lilly och Monsanto
46. Den franska regeringen har invänt mot att förstainstansrätten i avsnittet om förfarandet i domen — trots en begäran därom från klaganden i de båda målen — inte nämnde sitt beslut att inte förena målen Lilly och Monsanto. Frankrike har anfört att den inte hördes i denna fråga.
47. Enligt artikel 51 i domstolarnas EG-stadga kan ett överklagande endast grundas på rättegångsfel som kränker den överklagandes intressen. Det är svårt att se på vilket sätt Republiken Frankrikes intressen har kränkts av förhållandet att förstainstansrätten i domen inte har nämnt att den avslagit begäran om att förena målen.
48. Vidare skall anmärkas att förstainstansrätten enligt artikel 50 i förstainstansrättens rättegångsregler endast behöver höra parterna när två mål skall förenas. Denna inskränkning i skyldigheten att höra parterna är motiverad eftersom parternas ställning kan påverkas av att två mål förenas. En självständig behandling av ett mål säkerställer däremot parternas processrättsliga ställning, då de endast har rättigheter och skyldigheter i den rättsprocess där de är parter.
49. Under alla förhållanden har enligt artikel 50 i förstainstansrättens rättegångsregler inte någon part rätt att få mål förenade, varför någon kränkning av de franska intressena inte heller har skett i detta avseende.
50. Talan kan följaktligen inte vinna bifall på denna grund.
2) Underlåtenhet att inhämta upplysningar
51. Den franska regeringen har även ifrågasatt förhållandet att förstainstansrätten har inlett den muntliga förhandlingen utan att vidta några processledande åtgärder. Frankrike har anfört att det endast är i målet Lilly som förstainstansrätten har ställt (två) frågor till kommissionen.
52. Det är även i detta avseende svårt att se på vilket sätt detta förfarande har kränkt Republiken Frankrikes intressen. Om Republiken Frankrike hade haft ett särskilt behov av upplysningar så hade den under förfarandets gång, och senast i samband med den muntliga förhandlingen, kunnat ställa egna frågor eller begära att förstainstansrätten skulle ställa frågor till kommissionen. Talan kan således inte heller vinna bifall på denna grund.
3) Beslutet att avslå begäran om förlängd frist
Parternas argument
53. Frankrike utgår ifrån att den begärda förlängningen av fristen för att möjliggöra den önskvärda granskningen av domen Lilly, inte skulle ha fördröjt processen eftersom förstainstansrätten under alla förhållanden skulle ha rättsferier. Kommissionen och Monsanto behandlade endast knapphändigt frågan huruvida de båda målen är jämförbara.
54. Monsanto har anfört att det endast är den franska regeringen som inte höll sig inom den frist som samtliga parter hade att rätta sig efter. Vid den muntliga förhandlingen hade Frankrike möjlighet att ange sin ståndpunkt. Vidare skulle den franska regeringen såsom intervenient inte ha kunnat göra gällande någon annan grund för ogiltighetstalan än de som kommissionen såsom part i målet redan hade anfört. Redan därav framgår att förstainstansrätten skall bortse från den franska regeringens argument.
Bedömning
55. Monsanto försummar att göra skillnad mellan argument och yrkanden när det hävdar att Republiken Frankrike inte skulle kunna göra gällande argument om huruvida målen Lilly och Monsanto är jämförbara, som kommissionen inte redan framfört. Monsantos uppfattning grundar sig säkerligen på artikel 37.3 i domstolarnas EG-stadga enligt vilken en intervenient endast kan ansluta sig till den parts yrkanden som den biträder. Kommissionen hade inte framfört några yrkanden rörande beslutet att avslå begäran om förlängning. Däremot innebär inte förhållandet att parterna har avstått från att framföra vissa argument att intervenienten inte får framföra dessa argument. Det skall således prövas huruvida beslutet att avslå begäran om förlängd frist har utgjort ett rättegångsfel som har kränkt Republiken Frankrikes intressen.
56. I princip ankommer det inte på EG-domstolen att överpröva lämpligheten av förstainstansrättens processledande åtgärder. EG-domstolen kan emellertid inte heller vid tillämpningen av rättegångsregler som ger utrymme för skönsmässig bedömning bortse från uppenbara felaktigheter, när dessa har varit till nackdel för parterna. Om inte ens lagstiftningsmakten kan motivera en uppenbart felaktig bedömning måste även domstolarnas tillämpning av rättegångsreglerna hålla sig inom dessa gränser.
57. Enligt artikel 103.1 i förstainstansrättens rättegångsregler får de frister som har fastställts av förstainstansrätten förlängas. Detta innebär att förstainstansrätten inte i varje enskilt fall måste förlänga dem, utan att den har ett utrymme för skönsmässig bedömning. Enligt artikel 64.1 första meningen i förstainstansrättens rättegångsregler syftar de processledande åtgärderna till att under bästa möjliga förhållanden säkerställa beredningen av mål, rättegångens förlopp och avgörande av tvister. Analogt har även besluten om förlängning av frister samma syfte. Härvidlag är ett skyndsamt förfarande säkerligen en viktig beståndsdel.
58. Denna skönsmässiga bedömning måste emellertid även ske mot bakgrund av rätten till ett försvar. Parterna och intervenienterna måste ges möjlighet att avge yttrande i avgörande frågor.
59. Om en dom meddelas under förfarandets gång i ett mål där intervenierande part visserligen inte är part, men vilken enligt förstainstansrätten har en prejudicerande betydelse för besluten i de båda målen, måste en sådan möjlighet till yttrande ges. I enlighet härmed har förstainstansrätten anmodat parterna att yttra sig.
60. I princip är det även motiverat att fastställa en frist för dessa yttranden för att förfarandet inte skall fördröjas mer än nödvändigt. Förstainstansrätten skulle ha kunnat vara skyldig att förlänga fristen i enlighet med Republiken Frankrikes begäran. Det har ännu inte utvecklats några kriterier för den skönsmässiga bedömningen vid beslut om förlängning av frister. Den rättspraxis som med tillämpning av artikel 42 i domstolarnas EG-stadga har utvecklats för att förhindra rättsförluster i fall av force majeure kan emellertid härvidlag tillämpas analogt.
61. Enligt denna rättspraxis medför emellertid inte de skäl som har anförts till stöd för begäran om en förlängning av fristen att förstainstansrätten måste efterkomma den. Om chefen för rättstjänsten är frånvarande och därför inte kan samordna ministerierna inom fristen, innebär detta i princip att Republiken Frankrike är skyldig att vidta nödvändiga åtgärder för att lösa ett problem av sådant slag. Inte heller avsaknaden av en fransk lydelse av domen i målet Lilly synes ha utgjort något oövervinneligt hinder för ett yttrande, mot bakgrund av att även rättegångsspråket i detta mål var engelska.
62. I detta fall har fristen — svar skulle ha inkommit senast den 10 juli 1998 (se ovan punkt 28) — emellertid fastställts mycket snävt. Enligt Republiken Frankrike hade de franska myndigheterna upplysts härom först i ett fax av den 30 juni 1998. Vidare är i varje fall nödvändigheten av en noggrann granskning av domen Lilly ett rimligt skäl för att förlänga fristen, något som uttryckligen anges i artikel 103.1 i rättegångsreglerna. Vidare skulle denna förlängning med hänsyn till de omedelbart förestående rättsferierna i enlighet med artikel 34.1 i förstainstansrättens rättegångsregler inte ha inneburit någon fördröjning av förfarandet. Det kommande förloppet med en muntlig förhandling den 16 december 1998 visar tvärtom att det funnits tillräckligt med tid att ge Republiken Frankrike en förlängning av fristen. Följaktligen har det inte funnits någon rimlig anledning att avslå begäran om förlängning av fristen.
63. Det har således begåtts ett rättegångsfel. Ett sådant rättegångsfel kan emellertid enligt artikel 51 i domstolarnas EG-stadga endast leda till att domen upphävs om det har kränkt den klagandes intressen. Om rättgångsfelet rör parternas yttrande om ett visst förhållande, innebär detta inte att en parts intressen har kränkts om parten senare ges ett ytterligare tillfälle att inkomma med yttrande.
64. Republiken Frankrike gavs ett sådant tillfälle vid den muntliga förhandlingen den 16 december 1998. Enligt dess egen utsago har den även utnyttjat detta tillfälle.
65. Följaktligen har beslutet att avslå Republiken Frankrikes begäran om förlängning av fristen inte kunnat medföra någon skada. Denna invändning skall därför lämnas utan avseende.
4) Framställningen av parternas argument i förstainstansrättens dom
Parternas argument
66. Republiken Frankrike har vidare invänt att även om kommissionens och Republiken Frankrikes yrkande om ogillande av Monsantos talan visserligen har återgetts på ett riktigt sätt i förstainstansrättens dom, har förstainstansrätten i varje fall vad gäller kommissionen tillskrivit den ett argument som står i strid med dess ståndpunkt, nämligen att kommissionen har medgett att målet är jämförbart med mål T-120/96.
67. Monsanto har medgett att Frankrike vid den muntliga förhandlingen har anfört argument mot att målen Lilly och Monsanto skulle vara jämförbara men anser dessa argument vara utan betydelse för utgången i målet, varför talan inte kan vinna bifall på denna grund.
Bedömning
68. Med denna grund har Republiken Frankrike gjort gällande att förstainstansrätten inte har beaktat dess och kommissionens argument om att målen Monsanto och Lilly inte är jämförbara. Även detta skulle kunna utgöra en överträdelse av principen om rätten till ett försvar. Denna princip innebär att parterna inte endast skall ges tillfälle att yttra sig, utan även att förstainstansrätten skall ta del av och granska dessa yttranden såvitt de har avgörande betydelse i målet.
69. Vad avser kommissionens argument skall det anmärkas att förstainstansrättens konstateranden i detta hänseende förekom redan i förhandlingsrapporten och att kommissionen enligt förhandlingsprotokollet godtog dessa utan att göra några invändningar.
70. Vad gäller Republiken Frankrike så framgår det inte vilka argument denna framförde vid den muntliga förhandlingen. Det går därför inte att avgöra om och på vilket sätt förstainstansrätten borde ha beaktat dessa argument. Under alla förhållanden kan man utgå ifrån att Republiken Frankrikes argument i detta avseende har framkommit genom dess argumentation i målet. Såsom kommer att framgå i det följande är frågan om huruvida målen Lilly och Monsanto är jämförbara utan betydelse för utgången i målet. Härav följer att förstainstansrätten inte har varit skyldig att beakta dessa argument.
B — Överträdelse av gemenskapsrätten
71. Inom ramen för denna grund har Republiken Frankrike invänt att förstainstansrätten borde ha kommit till ett annat slut i målet Monsanto än i målet Lilly, och har för detta ändamål redogjort för skillnaderna mellan de båda målen.
72. Kommissionen däremot har direkt angripit förstainstansrättens argumentation i domen Lilly. Förstainstansrätten har å ena sidan bortsett från sambandet mellan förordning nr 2377/90 och andra veterinärmedicinska bestämmelser, särskilt det tillfälliga förbudet mot användning av BST, då den slog fast att Monsanto hade rätt att inge en ansökan om fastställande av ett gränsvärde för högsta tillåtna restmängd. A andra sidan har förstainstansrätten i allt för hög grad begränsat kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning inom ramen för detta förfarande liksom de faktorer som den därvid skall beakta.
1) Den av Republiken Frankrike anförda grunden — huruvida målen Monsanto och Lilly är jämförbara
Parternas argument
73. Republiken Frankrike räknar upp en rad indicier för att visa att målen Monsanto och Lilly inte är jämförbara:
74. Övriga argument som Frankrike har anfört mot att de båda målen är jämförbara riktar sig i materiellt hänseende mot domen i målet Lilly. Dessa kommer att behandlas nedan.
75. Monsanto betonar att det är upp till förstainstansrätten att besluta om förening av två mål liksom om vidtagandet av processförberedande åtgärder, såsom beslut om att ställa frågor. Att upprepa frågorna som ställdes i målet Lilly skulle vara onödigt redan av det skälet att förstainstansrätten i de ingivna svaren fick nödvändiga upplysningar och att dessa kunde användas även i målet Monsanto.
Bedömning
76. Eftersom domen i målet Lilly endast är direkt rättsligt bindande för parterna i det målet, kan resonemanget om jämförbarheten mellan de båda målen inte ha någon direkt avgörande betydelse. De kan endast ge argument i fråga om huruvida förhållandena i detta mål skall prövas i enlighet med samma bestämmelser som förhållandena i målet Lilly, och om dessa bestämmelser skall tolkas på samma sätt.
77. De uppräknade indicierna kan inte bidra till att lösa detta problem. Huruvida förstainstansrätten eller Monsanto i någon fas av förfarandet i större eller mindre utsträckning var övertygad som att de båda målen var jämförbara, är utan betydelse för bedömningen av sakförhållandena eller för tolkningen av tillämpliga bestämmelser.
78. För övrigt skulle man kunna tolka dessa indicier snarare som resultatet av förstainstansrättens respektive Monsantos lämplighetsresonemang än som indikationer på skillnader mellan de båda målen, och de skall därför inte beaktas.
79. Eftersom resonemang om huruvida de båda målen är jämförbara inte har någon avgörande betydelse för utgången i målet kan inte heller en eventuell underlåtenhet att beakta Republiken Frankrikes argument i denna fråga leda till att domen skall upphävas.
2) Kommissionens grund för sin talan — granskningen av målet Lilly
80. Kommissionen har framfört invändningar som direkt vänder sig mot förstainstansrättens argumentation i målet Lilly. Monsanto har i första hand anfört att dessa invändningar skall avvisas och i andra hand att de skall ogillas.
a) Upptagande till sakprövning
Parternas argument
81. Monsanto anser att denna invändning mot domen i målet Lilly inte skall tas upp till sakprövning. Dessutom har kommissionen själv avsagt sig allt intresse att klaga då den tog upp BST i bilaga 2.
82. Frankrike har anfört att beslutet att ta upp BST i bilaga 2 ännu inte har fattats.
83. Kommissionen har gjort gällande att den med förslaget att ta upp BST i bilaga 2 i förordning nr 2377/90 endast har rättat sig efter domarna i målen Monsanto och Lilly. Pressmeddelandet klargör förhållandena; av övervägandena som ligger till grund för kommissionens förslag framgår det att kommissionen ännu har betänkligheter. Vidare har förslaget ännu inte antagits. I Kommittén för anpassning till tekniska framsteg av direktiven för veterinärmedicinska läkemedel har en övervägande del av medlemsstaterna röstat mot förslaget. Slutligen är det uteslutande förhållandena vid tidpunkten för grundens framställande som är avgörande för om den skall tas upp till sakprövning. Dessutom kan EG-domstolen inom ramen för prövningen av en grund endast avgöra rättsfrågor.
Bedömning
84. Först skall erinras om att domen i målet Lilly endast är bindande för parterna i det målet. Däremot skall i detta mål skälen för domen i målet Lilly undersökas såvitt de stödjer förstainstansrättens dom i målet Monsanto och är föremål för överklagandet av denna.
85. Vad gäller kommissionens förslag att ta upp BST i bilaga 2 till förordning nr 2377/90, skulle man därav kunna dra slutsatsen att det inte längre finns något föremål för denna talan. Enligt artikel 92.2 i rättegångsreglerna kan EG-domstolen när som helst vid sin prövning fastställa att det inte längre finns något föremål för talan.
86. En parts intresse av att fullfölja en ogiltighetstalan förfaller visserligen när den andra parten har godtagit det under tiden förändrade rättsläget, men för att ett sådant godtagande skall vara för handen är det inte tillräckligt att den andra parten endast tillfälligt — i avvaktan på ett slutligt beslut — följer ett beslut som ännu inte har vunnit laga kraft.
87. Härav följer att föremålet för denna talan ännu inte slutligt har avgjorts.
88. Vid en isolerad betraktelse av de grunder Republiken Frankrike har anfört kan man emellertid av andra skäl betvivla om invändningar mot argumentationen i förstainstansrättens dom i målet Lilly skall prövas i sak. Enligt fast rättspraxis skall överklagandet, i enlighet med artikel 112.1 c i rättegångsreglerna, specificera de grunder och rättsliga argument som åberopas till stöd för begäran. Republiken Frankrike har inte vänt sig mot någon särskild del av domen i målet Lilly, utan har uttryckligen motsatt sig all granskning av denna dom. Om kommissionen endast tillåts understödja den av Republiken Frankrike framförda grunden, skulle eventuellt dessa invändningar mot domen i målet Lilly inte tas upp till sakprövning.
89. Kommissionen är emellertid i detta förfarande inte endast intervenient, utan, på grund av sin delaktighet i domstolsförfarandet, en annan part i förfarandet. EG-domstolen har till och med när det gäller intervenienter i domstolsförfarandet slagit fast att dessa i sina svarsinlagor får framföra självständiga grunder angående varje rättsfråga som den överklagade domen är grundad på. Om detta gäller intervenierande parter i förfarandet i förstainstansrätten, borde det i än högre grad gälla svarandeparten i domstolsförfarandet.
b) Monsantos behörighet att inge en ansökan
90. Parterna tvistar om kopplingen mellan fastställandet av ett gränsvärde för högsta tillåtna restmängder och tillståndet att släppa ut en substans på marknaden (nedan kallat tillstånd att släppa ut på marknaden). Den gemensamma utgångspunkten är artikel 6.1 första stycket i förordning nr 2377/90. Enligt denna fastställs ett gränsvärde för högsta tillåtna restmängder efter ansökan från den som ansvarar för utsläppandet på marknaden, när substansen är — avsedd att användas i veterinärmedicinska läkemedel för att tillföras livsmedelsproducerande djur och — avsedd att släppas ut på marknaden i en eller flera medlemsstater som inte tidigare godkänt användning av den berörda substansen för livsmedelsproducerande djur... .
Parternas argument
91. Enligt kommissionens uppfattning utgör bestämmelserna om fastställande av ett gränsvärde för högsta tillåtna restmängder enligt förordning nr 2377/90 och om tillstånd att släppa ut på marknaden i enlighet med direktiv 81/851 och förordning nr 2309/93 ett enhetligt system. Båda aspekterna förutsätter en vetenskaplig bedömning och de avser båda att skydda folkhälsan. Ett tidsintervall mellan fastställandet av ett gränsvärde och ett tillstånd att släppa ut på marknaden skulle kunna kräva en dubbel vetenskaplig prövning. Fastställandet av ett gränsvärde för högsta tillåta restmängder skulle dessutom erfordra ett tillstånd att släppa ut på marknaden och inte ske oberoende av ett sådant tillstånd. Därmed skulle det vara vetenskapligt och rättsligt koherent att använda de båda regelverken på ett enhetligt sätt. Ett tillstånd att släppa ut på marknaden skulle emellertid vara uteslutet om detta skulle vara förbjudet enligt vissa bestämmelser — såsom det tillfälliga förbudet. Följaktligen skulle inte heller förutsättningarna enligt artikel 6.1 första stycket i förordning nr 2377/90 vara uppfyllda om det på grund av bestämmelser såsom det tillfälliga förbudet skulle vara rättsligt omöjligt att släppa ut substansen på marknaden.
92. Enligt den franska regeringens uppfattning måste förordning nr 2377/90 tilllämpas mot bakgrund av de samlade bestämmelserna om veterinärmedicinska läkemedel. Därvid skall särskilt den av EG-domstolen erkända försiktighetsprincipen beaktas.
93. Monsanto har gjort gällande att gemenskapen vidare har rätt att till skydd för folkhälsan förbjuda saluföring av substanser. Det tillfälliga förbudet utgör det bästa exemplet på detta. Under alla förhållanden
94. På EG-domstolens begäran har parterna yttrat sig över frågan huruvida fastställandet av ett gränsvärde för högsta tilllåtna restmängder har betydelse för importen av mjölk och mjölkprodukter.
95. Kommissionen har gjort gällande att det inte förekommer några kontroller av restmängder av BST i mjölk och mjölkprodukter och att fastställandet av ett gränsvärde för högsta tillåtna restmängder följaktligen är utan betydelse för importen av dessa produkter.
96. Frankrike har på ett utförligt sätt redogjort för de gemenskapsrättsliga bestämmelserna om riktlinjer och kontroller av mjölk och mjölkprodukter från tredje land. Med hänvisning till rådets beslut 1999/879/EG om tillstånd att släppa ut BST på marknaden har Frankrike dragit slutsatsen att fastställandet av ett gränsvärde för högsta tillåtna restmängder är utan betydelse för importen när det, som i detta fall, är fråga om en begäran om upptagande i bilaga 2 till förordning nr 2377/90, vilken inte hänvisar till bestämmelser om import av mjölk och mjölkprodukter.
97. Monsanto fruktar att vissa medlemsstater, förutsatt att BST inte tas upp i bilaga 2 till förordning nr 2377/90, skulle vara frestade att vidta ensidiga skyddsåtgärder. Dessa skulle begränsa den fria rörligheten för varor och leda till ett åsidosättande av WTO-avtalet om tilllämpningen av sanitära och fytosanitära åtgärder.
Bedömning
98. Förstainstansrätten fastslog i domen i målet Lilly å ena sidan att avsikten att släppa ut en substans på marknaden är tillräcklig för att det skall finnas en behörighet att inge en ansökan i enlighet med artikel 6.1 första stycket i förordning nr 2377/90 och, å andra sidan att fastställandet av ett gränsvärde för högsta tillåtna restmängder är helt oberoende av förfarandet att ge tillstånd att släppa ut på marknaden. Endast avseende detta senare förfarande har stadgats att tillstånd att släppa ut på marknaden inte skall lämnas på grund av en bestämmelse såsom den om det tillfälliga förbudet.
99. Förstainstansrätten har i målet Boehringer kompletterat sin argumentation om förhållandet mellan förordning nr 2377/90 och bestämmelserna om utsläppande på marknaden genom att hänvisa till artikel 15 i förordning nr 2377/90, i vilken föreskrivs att denna förordning inte i något avseende [skall] beröra tillämpningen av den gemenskapslagstiftning som förbjuder användningen inom djurhållning av vissa substanser med hormonella verkningar... [eller] de åtgärder som vidtagits av medlemsstaterna för att förhindra obehörig användning av veterinärmedicinska läkemedel. Därmed har det säkerställts att de båda förfarandena är oberoende av varandra.
100. EG-domstolen har upprepade gånger slagit fast att en omtvistad rättakts lagenlighet skall bedömas i förhållande till de faktiska och rättsliga omständigheter som rådde när rättsakten antogs. Varken tillsvidarebeslutet om förbud mot BST eller ändringen i förordning nr 2377/90 genom förordning nr 1308/99 — båda dessa rättsakter antogs efter förstainstansrättens dom — kan följaktligen beaktas vid bedömningen av Monsantos behörighet att inge en ansökan vid tiden för kommissionens beslut. Det skall emellertid prövas huruvida rådets beslut om ett tillfälligt förbud, vilket antogs före kommissionens beslut, utesluter behörighet att inge en ansökan.
i) Tolkningen av artikel 6.1 första stycket i förordning nr 2377/90
101. Artikel 6.1 första stycket i förordning nr 2377/90 synliggör en nära koppling mellan utsläppandet av en substans på marknaden och fastställandet av ett gränsvärde för högsta tillåtna restmängder. Behörig att ansöka är endast den som ansvarar för utsläppandet på marknaden, varför det utan saluföring i princip inte föreligger någon behörighet att ansöka. Dessutom krävs enligt artikel 6.1 första stycket andra strecksatsen att substansen skall vara avsedd att släppas ut på marknaden i gemenskapen.
102. Veterinärmedicinska läkemedel får emellertid enligt direktiv 81/851 och förordning nr 2309/93 endast släppas ut på marknaden med tillstånd. Följaktligen kan man svårligen föreställa sig en substans som är avsedd att släppas ut på marknaden utan att det föreligger ett sådant tillstånd. Det är just vid avslag på en ansökan om tillstånd att släppa ut på marknaden som det tillfälliga förbudet mot BST är verkningsfullt.
103. För en sådan begränsning i behörigheten att inge en ansökan i enlighet med förordning nr 2377/90 och möjligheten att få tillstånd att släppa ut på marknaden talar inte endast ordalydelsen i artikel 6.1 första stycket i förordning nr 2377/90, utan även omständigheten att fastställandet av ett gränsvärde för högsta tillåtna restmängder är en förutsättning för att tillstånd att släppa ut på marknaden skall meddelas.
104. Däremot är den slutsats som förstainstansrätten i domen i målet Boehringer har dragit av artikel 15 i förordning nr 2377/90 inte tvingande. Bestämmelsen anger endast att förordningen inte berör vissa av gemenskapens och medlemsstaternas åtgärder, inte att dessa åtgärder inte påverkar tillämpningen av förordningen.
105. Även bakgrunden till artikel 6.1 första stycket i förordning nr 2377/90 talar för att det inte är möjligt att ansöka när tillstånd inte får ges till att släppa ut substansen på marknaden. I artikel 7.1 i kommissionens förslag, vilken svarar mot nämnda bestämmelse, stadgas endast att den som ansvarar för utsläppandet på marknaden skall ansöka om fastställande av ett gränsvärde. Varken parlamentet eller Ekonomiska och sociala kommittén har berört denna del av förslaget. Även de publicerade ändringarna i kommissionens förslag tiger på denna punkt. Först vid den avslutande beredningen tillades villkoret för ansökan att substansen skulle vara avsedd att släppas ut på marknaden i en eller flera medlemsstater. Denna begränsning i behörigheten infördes således medvetet.
106. Endast målsättningen med förordning nr 2377/90 synes tala mot en sådan begränsning i behörigheten att ansöka. I övervägandena anges att gränsvärden måste fastställas för att främja folkhälsan, försäljningen av livsmedel med animaliskt ursprung och den gränsöverskridande handeln med dessa livsmedel. Inget av dessa mål kräver nödvändigtvis att en sådan substans släpps ut på den gemensamma marknaden. Motsvarande restmängder kan även finnas i importerade livsmedel. För att få ett enhetligt hälsoskydd inom den gemensamma marknaden synes det därför följdenligt att även de som vill släppa ut veterinärmedicinska läkemedel i de länder från vilka livsmedel importeras till gemenskapen, ges behörighet att ansöka.
107. Redan nämnda artikel 15 i förordning nr 2377/90 anger emellertid att i varje fall det här aktuella upptagandet av substanser i bilaga 2 till förordning nr 2377/90 endast har begränsade återverkningar på rättssäkerheten eftersom förordningen inte fullständigt utesluter att medlemsstaterna vidtar åtgärder.
108. Denna bedömning vinner stöd vid beaktande av tillämpliga regler om saluföring av importerad mjölk och mjölkprodukter. Enligt direktiv 92/46/EEG skall i princip samma gränsvärden gälla för importerad mjölk som för den som har producerats inom gemenskapen. Detta direktiv hänvisar flera gånger till gränsvärdena i bilagorna 1 och 3 till förordning nr 2377/90. Vidare anges i direktiv 96/23/EG att bilaga 4 till förordning nr 2377/90 skall beaktas. Däremot har bilaga 2 till förordning nr 2377/90 inte nämnts, vilket också ligger nära till hands eftersom denna inte direkt stadgar om några gränsvärden.
109. Således föreligger det enligt artikel 6.1 första stycket i förordning nr 2377/90 inte någon behörighet att ansöka när det av rättsliga skäl är omöjligt att inom gemenskapen saluföra aktuell substans.
ii) Det tillfälliga förbudet
110. Tolkningen av artikel 6.1 första stycket i förordning nr 2377/90 vinner, framför allt när det gäller substanser baserade på BST, stöd i bakgrunden till det tillfälliga förbudet.
111. Den första lydelsen av det tillfälliga förbudet hade ännu inte till syfte att begränsa behörigheten att ansöka enligt förordning nr 2377/90. Artikel 1 i beslut 90/218 stadgade om ett förbud mot all användning av BST trots att ansökningarna skall prövas vetenskapligt och tekniskt enligt fastställda gemenskapsregler.
112. Denna formulering övergavs emellertid i och med rådets beslut av den 10 februari 1992. Härefter har det inte längre hänvisats till någon fortlöpande prövning av ansökningar. Redan denna ändrade lydelse leder till slutsatsen att lagstiftaren har sagt nej till ytterligare prövningar av ansökningar rörande BST.
113. Särskild vikt skall läggas vid beslut 94/936. I och med detta förlängdes det tillfälliga förbudet med mer än fem år, medan samtliga föregående beslut endast hade inneburit månadsvisa förlängningar, eller maximalt med två år. Medan man vid införandet av det tillfälliga förbudet kunde utgå ifrån att det endast utgjorde ett övergående hinder för utsläppande på marknaden kunde man efter de flertaliga förlängningarna och särskilt den senaste förlängningen år 1994 inte längre vänta sig ett nära förestående tillstånd att släppa ut på marknaden.
iii) Tidsvinst
114. Det enda återstående argumentet för att ett gränsvärde för högsta tillåtna restmängder skall kunna fastställas utan att ett utsläppande på marknaden är möjligt, är att vinna tid vid beredningen av ett tillstånd att släppa ut på marknaden när det tillfälliga förbudet har upphört. Eftersom fastställandet av ett gränsvärde för högsta tillåtna restmängder är en förutsättning för ett tillstånd att släppa ut på marknaden, skulle man kunna anta att meddelandet av ett sådant tillstånd skulle gå fortare om man redan hade fastställt ett gränsvärde för högsta tillåtna restmängder. Båda förfarandena går emellertid i praktiken i varandra eftersom fastställandet av ett gränsvärde för högsta tillåtna restmängder endast är ett steg i förfarandet att meddela tillstånd att släppa ut på marknaden. Även om ett gränsvärde för högsta tillåtna restmängder redan hade fastställts kan man utgå ifrån att man, vid prövningen av om ett tillstånd att släppa ut på marknaden kan meddelas, utifrån de senaste vetenskapliga rönen på nytt måste pröva det fastställda värdet. Följaktligen är den möjliga tidsvinsten vid meddelande av tillstånd att släppa ut på marknaden genom ett föregående fastställande av ett gränsvärde för högsta tillåtna restmängder försumbart.
iv) Slutsats
115. Således har kommissionen kunnat avvisa Monsantos ansökan på grund av bristande behörighet. I detta avseende har förstainstansrätten felaktigt tillämpat gemenskapsrätten. Förstainstansrättens dom skall därför upphävas.
c) Huruvida kommissionen är bunden av yttrandet från Kommittén för veterinärmedicinska läkemedel
116. Det är endast i andra hand som jag här måste ta ställning till huruvida kommissionen är bunden av yttrandet från Kommittén för veterinärmedicinska läkemedel. Resonemanget blir endast aktuellt om man, tvärtemot vad jag har kommit fram till, skulle komma till slutsatsen att Monsanto är behörig att inge en ansökan.
Parternas argument
117. Kommissionen har invänt mot att förstainstansrätten har fastslagit att kommissionen är bunden av yttrandet från Kommittén för veterinärmedicinska läkemedel, trots att artikel 6.3 i förordning nr 2377/90 endast kräver att kommissionen, med beaktande av kommentarerna från kommitténs medlemmar, utarbetar ett utkast till de åtgärder som skall vidtas. Åtgärdernas innehåll lämnas öppet i förordningen och den vardagliga betydelsen av begreppet med beaktande av kan inte jämställas med en skyldighet att anta ett visst synsätt. Vidare lämnar bestämmelsen entydigt kommissionen ett utrymme för skönsmässig bedömning, om åsikterna skiljer sig åt mellan kommitténs medlemmar.
118. Artikel 6.3 i förordning nr 2377/90 kräver endast att kommissionen utarbetar ett utkast men reglerar inte vilket innehåll detta skall ha. Förfarandet enligt denna förordning är endast reglerat vad avser tidsfristerna men inte vad gäller det beslut som kommissionen skall fatta.
119. Denna tolkning motsvaras av synsättet att gemenskapsrätten i princip antas gentemot de vetenskapliga kommittéerna, det vill säga att de endast är rådgivande organ. På samma sätt förhåller det sig på den internationella arenan och i andra stater.
120. Det politiska ansvaret för en bibehållen hög nivå på hälsoskyddet inom gemenskapen och i medlemsstaterna kräver att den vetenskapliga bedömningen vägs mot övriga faktorer, såsom den vetenskapliga osäkerheten, konsumentskyddet, etiska överväganden och försiktighetsprincipen. EG-domstolen har slagit fast dessa faktorer.
121. Frankrike har anfört att beslut 1999/879 har fattats till skydd för människors och djurs hälsa. Parlamentets rapport rörande dessa åtgärder betonar uttryckligen hälso- och konsumentskyddet.
122. Det framgår av domen i målet Pharos att kommissionen vid sina förslag inom ramen för kommittologiförfarandet har ett utrymme för skönsmässig bedömning.
123. Monsanto betonar att ordalydelsen i artiklarna 6.3— 6.5 i förordning nr 2377/90 entydigt kräver att kommissionen skall utarbeta ett förslag utifrån yttrandet från Kommittén för veterinärmedicinska läkemedel och att detta sedan skall underställas Kommittén för anpassning till tekniska framsteg av direktiven för avskaffande av tekniska handelshinder inom sektorn för veterinärmedicinska läkemedel. Dessutom måste förfarandet enligt förordning nr 2377/90 om fastställande av gränsvärden ske med ledning av en enda vetenskaplig värdering av högsta möjliga kvalitet.
124. Monsanto menar att endast vetenskapliga överväganden skall beaktas, varför kommissionen inte på grund av andra överväganden får frångå den vetenskapliga kommitténs yttrande.
125. Monsanto har särskilt åberopat generaladvokaten Mischos förslag till avgörande i målet Pharos till vilket förstainstansrätten uttryckligen har hänvisat i målet Lilly.
126. Först i den andra fasen i tillståndsförfarandet enligt förordning nr 2377/90 — efter ett eventuellt avstyrkande yttrande från Kommittén för anpassning till tekniska framsteg av direktiven för avskaffande av tekniska handelshinder inom sektorn för veterinärmedicinska läkemedel skulle kommissionen enligt domen i målet Pharos ha ett utrymme för skönsmässig bedömning.
127. Förstainstansrätten har även i domen i målet Boehringer uttryckligen befäst domen i målet Lilly och slagit fast att institutionerna inte med hänvisning till att de har vägrat fastställa gränsvärden enligt förordning nr 2377/90 kan förbjuda att vissa substanser släpps ut på marknaden.
128. Övriga av kommissionen uppräknade rättsakter står inte i strid med denna åsikt. Även dessa föreskriver om reglerade förfaranden, vars bedömning kommissionen är bunden av.
129. Däremot står ett ensidigt avslag på en ansökan i strid med förordning nr 2377/90.
130. Dessutom försöker kommissionen felaktigt att ge intryck av att BST äventyrar människors hälsa, trots att Kommittén för veterinärmedicinska läkemedel i juli 1999 på nytt konstaterade att BST inte är förknippat med några risker för människan och att även kommissionen i ett pressmeddelande av den 8 december 1999 medgav att BST inte utgör någon risk för konsumenternas hälsa.
Bedömning
131. Det skall prövas huruvida kommissionen efter att Kommittén för veterinärmedicinska läkemedel har yttrat sig fortfarande har ett utrymme för skönsmässig bedömning, som tillåter den att avvika från yttrandet. I detta fall skall även prövas vad kommissionen skulle kunna grunda ett sådant beslut på.
132. I artikel 6 i förordning nr 2377/90 i dess — här tillämpliga — fram till år 1999 gällande lydelse stadgades det om en snäv tidsram för förfarandet om upptagande av nya farmakologiskt verksamma substanser i bilagorna 1, 2 eller 3 till nämnda förordning. Kommissionen var tvungen att inom 30 dagar efter en endast formell prövning av ansökan överlämna den till Kommittén för veterinärmedicinska läkemedel, att inom 120 dagar överlämna utkastet till åtgärder till denna kommitté eller inhämta kompletterande upplysningar och sedan inom en ytterligare frist om 90 dagar överlämna nämnda utkast. Sökanden hade ytterligare 60 dagar på sig att inkomma med förklaringar till kommittén, innan ytterligare en frist om 60 dagar tog vid inom vilken kommissionen å sin sida var tvungen att överlämna ett utkast till Kommittén för anpassning till tekniska framsteg av direktiven för avskaffande av tekniska handelshinder inom sektorn veterinärmedicinska läkemedel.
133. I motsats till denna precisa reglering av tidsramarna, vilken EG-domstolen har luckrat upp i domen i målet Pharos när det gäller den prövning som skall ske av Kommittén för anpassning till tekniska framsteg av direktiven för veterinärmedicinska läkemedel, innehöll artiklarna 6 och 8 i förordning nr 2377/90 i här tilllämplig lydelse knappt några uppgifter om innehållet i de föreslagna åtgärderna. Endast artikel 6.3 första meningen slog fast att utkastet skulle utarbetas med beaktande av de kommentarer som gjorts av kommitténs medlemmar. Med beaktande av kan knappast ses som att kommittens omröstningsresultat är tvingande. Formuleringen innebär emellertid att kommissionen inte kan frångå ett sådant omröstningsresultat, utan att motivera avvikelsen.
134. En på detta sätt uppluckrad bundenhet för kommissionen till vetenskapliga kommittéers yttranden framgår även av principiella överväganden om kommissionens och de vetenskapliga utskottens demokratiska legitimitet. Medan kommissionen utövar offentlig makt med stöd av artikel 155 i EG-fördraget (nu artikel 211 EG) och får sin legitimitet genom Europaparlamentets politiska kontroll, kan medlemmar i Kommittén för veterinärmedicinska läkemedel endast åberopa sin vetenskapliga legitimitet. Denna är inte tillräcklig för att motivera utövandet av offentlig makt.
135. Härav följer emellertid inte att kommissionen vid dess beslut om utkast till åtgärder som skall vidtas enligt artiklarna 6.4 och 6.5 i förordning nr 2377/90 skulle ha ett stort utrymme för skönsmässig bedömning. Av övervägandena till förordningen går att utläsa på vilka grunder kommissionen kan stödja sitt beslut och vad den därvid har att hålla sig till. För att skydda folkhälsan måste enligt tredje övervägandet gränsvärden fastställas i enlighet med allmänt erkända principer för säkerhetsvärdering. Enligt sjätte övervägandet är det nödvändigt att fastställa ett förfarande för att inom gemenskapen fastställa gränsvärden för restkoncentrationer av veterinärmedicinska läkemedel med ledning av en enda vetenskaplig värdering av högsta möjliga kvalitet.
136. Målet med fastställandet av gränsvärden är enligt denna bestämmelse uteslutande skyddet för folkhälsan. Följaktligen kan kommissionen vid ett beslut som frångår resultatet av omröstningen i Kommittén för veterinärmedicinska läkemedel inte stödja sig på vilken målsättning som helst, utan endast på skyddet för folkhälsan.
137. För att kunna fastställa kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning skall det vidare beaktas att övervägandena även konkretiserar den metod enligt vilken man finner den nivå som skall fastställas. Det skall genomföras en säkerhetsbedömning enligt allmänt erkända principer, men den skall också vara enhetlig och av högsta möjliga kvalitet. Därmed kan kommissionen inte godtyckligt avvika från den säkerhetsbedömning som Kommittén för veterinärmedicinska läkemedel har gjort, utan måste i princip framföra eventuella tvivel inom ramen för detta förfarande så att kommittén å sin sida kan beakta dessa i sitt yttrande. Endast när kommittén inte vederlägger kommissionens tvivel avseende skyddet för folkhälsan, men ändå kommer till ett annat resultat, kan kommissionen frångå kommitténs yttrande.
138. I detta fall har kommissionen inte underställt Kommittén för veterinärmedicinska livsmedel sina tvivel. Inte heller har i det omtvistade beslutet angetts att skälet för kommissionens beslut skulle vara skyddet för folkhälsan och att kommittén inte tillräckligt beaktat detta.
139. Följaktligen lider kommissionens beslut inte bara av bristande motivering, utan också av ett allvarligt rättegångsfel. Båda bristerna medför att beslutet skall upphävas.
140. Om EG-domstolen i strid med den här företrädda uppfattningen skulle komma till slutsatsen att Monsanto var behörig att ansöka i förfarandet enligt artikel 6 i förordning nr 2377/90, skall förstainstansrättens dom som nu är i fråga inte upphävas.
C — Överklagandet
141. Enligt den här företrädda lösningen skall förstainstansrättens dom under alla förhållanden upphävas.
142. En återförvisning av målet till förstainstansrätten är inte nödvändig. Monsantos talan kan inte vinna bifall på någon av de i första instans framförda grunderna för överklagandet, eftersom Monsanto — enligt den här företrädda uppfattningen — inte var behörigt att inge en ansökan om fastställande av ett gränsvärde för högsta tillåtna restmängder. Monsantos överklagande skall därför avvisas.
IX — Kostnader
143. Enligt artikel 122 i EG-domstolens rättegångregler beslutar denna över kostnaderna om överklagandet avvisas eller slutlig dom avkunnas.
144. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, vilka enligt artikel 118 skall tillämpas i mål om överklagande, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna — vilka omfattar kostnaderna för den ursprungliga talan och för överklagandet — om detta har yrkats. Kommissionen och Republiken Frankrike har framställt kostnadsyrkanden. Monsanto skall därmed — såsom tappande part — förutom de egna kostnaderna förpliktas att ersätta kommissionens kostnader och de kostnader Republiken Frankrike har haft som part i detta förfarande.
145. Enligt artikel 69.4 första stycket i rättegångsreglerna skall emellertid medlemsstater och institutioner som har intervenierat bära sina egna kostnader. Republiken Frankrike skall därför bära sina egna kostnader i förfarandet i förstainstansrätten.
X — Förslag till avgörande
146. Jag föreslår således att EG-domstolen beslutar följande:
1 Originalspråk: tyska.
2 EGT L 317, s. 1, i detta fall tillämplig i sin lydelse enligt rådets direktiv 93/40/EEG av den 14 juni 1993 om ändring av direktiv 81/851/EEG och 81/852/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om veterinärmedicinska läkemedel (EGT L 214, s. 31; svensk specialutgåva, område 13, volym 24, s. 187).
3 EGT L 214, s. 1; svensk specialutgåva, område 13, volym 24, s. 158.
4 EGT L 224, s. 1, svensk specialutgåva, område 3, volym 33, s. 117, senare ändringar är inte tillämpliga i detta mål.
5 Rådets förordning (EG) nr 1308/99 av den 15 juni 1999 om att ändra förordning (EEG) nr 2377/90 om inrättandet av ett gemenskapsförfarande för att fastställa gränsvärden för högsta tillåtna restmängder av veterinärmedicinska läkemedel i livsmedel med animaliskt ursprung (EGT L 156, s. 1).
6 Rådets beslut 90/218/EEG av den 25 april 1990 om tillförsel av bovint somatotropin (BST) (EGT L 116, s. 27; svensk specialutgåva, område 3, volym 32, s. 153), som förlängts genom beslut 94/936/EG av den 20 december 1994 (EGT L 336, s. 19; svensk specialutgåva, område 3, volym 65, s. 240).
7 EGT L 331, s. 71.
8 I enlighet med artikel 1.2 första strecksatsen i direktiv 81/851, tillsammans med artikel 1 andra punkten i rådets direktiv 65/65/EEG av den 26 januari 1965 om tillnärmning av bestämmelser som fastställs genom lagar eller andra författningar och som gäller farmaceutiska specialiteter (EGT L 22, s. 369; svensk specialutgåva, område 13, volym 1, s. 67), senast ändrad genom rådets direktiv 93/39/EEG av den 14 juni 1993 om ändring av direktiv 65/65/EEG, 75/318/EEG och 75/319/EEG avseende läkemedel (EGT L 214, s. 22; svensk specialutgåva, område 13, volym 24, s. 178) definieras veterinärmedicinska läkemedel som varje substans [...] som är avsedd att tillföras [...] djur i syfte att ställa diagnos eller att återställa, korrigera eller modifiera fysiologiska funktioner. Denna definition innefattar uppenbarligen också förbättringar av fysiologiska funktioner. Definitionen inskränker sig således inte till att endast omfatta läkemedel som är avsedda att bota sjukdomar och att återställa fysiologiska funktioner, vilket den oinvigde skulle kunna tro om han tolkade direktivets rubrik i enlighet med dess ordalydelse utifrån det krav på klarhet och otvetydigt som annars alltid ställs i politiken.
9 Dom av den 25 juni 1998 i mål T-120/96, Lilly Industries mot kommissionen (REG 1998, s. II-2571).
10 Denna tvist hade sin grund i att endast Monsanto Europe hade deltagit i det administrativa förfarandet vid fastställandet av ett gränsvärde för BST, medan talan hade väckts av moderbolaget Monsanto. Förstainstansrätten slog fast att även Monsanto direkt och personligen berördes av det omtvistade beslutet och därmed hade talerätt.
11 Dom av den 30 april 1996 i mål C-58/94, Nederländerna mot rådet (REG 1996, s. I-2169), punkt 20 f.
12 Jämför beslut av den 27 februari 1991 i mål C-126/90 P, Bocos Viciano mot kommissionen (REG 1991, s. I-781), punkt 6.
13 Jämför härvidlag dom av den 29 oktober 1980 i mål 138/79, Roquette Frères (REG 1980, s. 3333; svensk specialutgåva, volym 5, s. 419), punkt 35, och av den 25 juni 1997 i mal C-285/94, Italien mot kommissionen (REG 1997, s. I-3519), punkt 39.
14 Artikel 42.2 i domstolarnas EG-stadga har följande lydelse: Försutten tid skall inte medföra rättsförlust, om vederbörande styrker förekomsten av oförutsebara omständigheter eller force majeure.
15 Se dom av den 30 maj 1984 i mål 224/83, Ferriera Vittoria mot kommissionen (REG 1984, s. 2349), punkt 14. Förhållandet att begäran om förlängning av fristen i målet Monsanto har utarbetats av två representanter för Frankrike visar att det i varje fall hade varit möjligt att inge ett kortfattat yttrande.
16 Jämför dom av den 4 februari 1987 i mål 276/85, Cladakis mot kommissionen (REG 1987, s. 495), punkt 12.
17 Se punkterna 92 och 121 f.
18 Angående frågor till parterna, se generaladvokat Gervens förslag till avgörande av den 10 november 1992 i mål C-68/91 P, Moritz mot kommissionen (REG 1992, s. I-6849), punkt 6.
19 Dom av den 12 december 1967 i mål 15/67, Bauer mot kommissionen (REG 1967, s. 530), punkt 563 f.
20 Dom av den 19 september 1985 i förenade målen 172/83 och 226/83, Hoogovens Groep mot kommissionen (REG 1985, s. 2831), punkt 18 f.
21 Dom av den 29 maj 1997 i mål C-153/96 P, de Rijk mot kommissionen (REG 1997, s. I-2901), punkt 15 med vidare hänvisningar.
22 Dom av den 11 februari 1999 i mâl C-390/95 P, Antillean Rice Mills m.fl. mot kommissionen (REG 1999, s. I-769), punkt 22.
23 Frankrike har åberopat domarna av den 5 maj 1998 i mål C-157/96, National Farmers' Union m.fl. (REG 1998, s. I-2211) och i mål C-180/96, Förenade kungariket mot kommissionen (REG 1998, s. I-2265), liksom förstainstansrättens dom av den 16 juli 1998 i mål T-199/96, Bergaderm och Goupil mot kommissionen (REG 1998, s. II-2805).
24 Dom av den 1 december 1999 i mål T-125/96, Boehringer mot rådet och kommissionen (REG 1999, s. II-3427), punkt 194.
25 Avtalet om tillämpningen av sanitära och fytosanitära åtgärder (EGT L 336, s. 40; svensk specialutgåva, område 11, volym 38, s. 42).
26 Se ovannämnda dom punkt 5 f och följande punkter.
27 Dom av den 7 februari 1979 i förenade målen 15/76 och 16/76, Frankrike mot kommissionen (REG 1979, s. 321; svensk specialutgåva, volym 4, s. 287), punkt 7 och av den 5 juli 1984 i mål 114/83, Société d'initiatives et de coopération agricoles och Société interprofessionnelle des producteurs et expéditeurs de fruits, légumes, bulbes et fleurs d'Ille-et-Vilaine mot kommissionen (REG 1984, s. 2589), punkt 22. Förstainstansrättens dom av den 28 mars 2000 i mål T-251/97, T. Port (REG 2000, s. II-1775), punkt 38.
28 EGT C 61, 1989, s. 5 och 7.
29 EGT C 131, 1990, s. 14.
30 Rådets direktiv 92/46/EEG av den 16 juni 1992 om fastställande av hygienregler för produktion och utsläppande på marknaden av rå mjölk, värmebehandlad mjölk och mjölkbaserade produkter (EGT L 268, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 45, s. 3).
31 Se härvidlag även dom av den 21 september 1999 i mål C-106/97, DADI och Douane-Agenten (REG 1999, s. I-5983), punkt 30 ff.
32 Rådets direktiv 96/23/EG av den 29 april 1996 om införande av kontrollåtgärder för vissa ämnen och restsubstanser av dessa i levande djur och i produkter framställda därav och om upphävande av direktiv 85/358/EEG och 86/469/EEG samt beslut 89/187/EEG och 91/664/EEG (EGT L 125, s. 10).
33 Rådets beslut av den 10 februari 1992 om ändring av beslut 90/218/EEG om utsläppande på marknaden och tillförsel av bovint somatotropin (BST) (92/98/EEG) (EGT L 39, s. 41; svensk specialutgåva, område 3, volym 40, s. 144).
34 Se ovan fotnot 6.
35 Kommissionen har åberopat beslutet av den 12 juli 1996 i mål C-180/96 R, Förenade kungariket mot kommissionen (REG 1996, s. I-3903) och domarna i mål C-157/96, National Farmers' Union m.fl., och C-180/96, Förenade kungariket mot kommissionen, nämnda i fotnot 23.
36 Se ovan fotnot 7.
37 Dom av den 18 november 1999 i mål C-151/98 P (REG 1999, s. I-8157).
38 Monsanto hänvisar till den engelska lydelsen, vari anges the Commission shall prepare och the Commission shall submit.
39 Den svenska lydelsen av sjätte övervägandet, vilken motsvarar den engelska lydelsen. Den tyska lydelsen är: Daher muss ein Verfahren für die gemeinschaftliche Festsetzung von Höchstmengen für Tierarzneimittelrückstände geschaffen werden, das einheitlich die bestmögliche Unbedenklichkeitsprüfung beinhaltet.
40 Förslag till avgörande av den 20 maj 1999 i mål C-151/98 P (REG 1999, s. I-8157), punkt 69.
41 Ovan fotnot 37, punkt 31 f.
42 Ovan fotnot 24.
43 Se ovan punkt 12. I förordning nr 2377/90 i dess lydelse enligt förordning nr 1308/99 återfinns inte längre de frister som var bindande för kommissionen.
44 Artikel 8.2 andra meningen i förordning nr 2377/90, än så länge oförändrad, ger denna andra kommitté — ett organ bestående av experter från medlemsstaterna, bundna av instruktioner — frihet att själv fastställa den frist inom vilken yttrandet skall avges. Därefter måste kommissionen besluta att vidta åtgärder eller föreslå rådet vilka åtgärder som skall vidtas. Rådet har sedan tre månader på sig att fatta ett beslut innan kommissionen på nytt kan besluta att åtgärderna skall vidtas.
45 Se ovan fotnot 37, se särskilt punkterna 18 ff. och 31 f.
46 Efter ändringar genom förordning nr 1308/99 utarbetar kommissionen enligt artikel 7.6 numera utkast till åtgärder med beaktande av gemenskapsrätten.