Förslag till avgörande av generaladvokat Verica Trstenjak den 28 mars 2007

1 Originalspråk: tyska.

2 Förstainstansrättens beslut av den 11 juli 2005 i mål T-294/04, Internationaler Hilfsfonds mot kommissionen (REG 2005, s. II-2719).

3 EGT L 113, s. 15; svensk specialutgåva, område 1, volym 3, s. 133.

4 År 2000 utfärdades en ny version av de allmänna villkoren. De allmänna villkoren har inte offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning, men de kan beställas från kommissionen.

5 Förstainstansrättens dom av den 18 september 2003 i mål T-321/01, Internationaler Hilfsfonds mot kommissionen (REG 2003, s. II-3225).

6 Domstolens dom av den 9 mars 1978 i mål 54/77, Herpels mot kommissionen (REG 1978, s. 585), punkterna 45-50.

7 Se ovan fotnot 6.

8 Förstainstansrättens dom av den 17 mars 2005 i mål T-160/03, AFCon Management Consultants m.fl. mot kommissionen (REG 2005, s. II-981).

9 Domstolens beslut av den 6 januari 2004 i mål C-104/89 DEP, J.M. Mulder m.fl. mot rådet och kommissionen (REG 2004, s. I-1), punkt 45, av den 15 mars 1994 i mål C-107/91, Empresa Nacional de Urânio SA mot kommissionen (ej publicerat i rättsfallssamlingen), punkt 21, och av den 30 november 1994 i mål C-294/90, British Aerospace mot kommissionen (REG 1994, s. I-5423), punkt 12.

10 Som ersättningsgilla kostnader gäller inte heller utgifter för kontakter med kommissionen till följd av antagandet av det beslut som har ifrågasatts i målet rörande huvudsaken och för kontakter innan talan väcktes (se förstainstansrättens beslut av den 7 december 2004 i mål T-251/00 DEP, Lagardère SCA och Canal+ SA mot kommissionen (REG 2004, s. II-4217), punkt 22. Detsamma gäller för sammanträden med respektive myndigheter, oberoende av om sammanträdet i fråga har varit avsett att förhindra ett förfarande vid förstainstansrätten (se förstainstansrättens beslut av den 7 december 2004 i mål T-251/00 DEP, Lagardère SCA och Canal+ SA mot kommissionen (REG 2004, s. II-4217), punkt 22. För förstainstansrätten gäller också att klaganden inte har rätt till ersättning av kostnader som har uppkommit i ett administrativt förfarande eller i ett förfarande före den egentliga rättsprocessen (se förstainstansrättens dom av den 15 mars 2000 i mål T-25/95 m.fl., Cimenteries CBR m.fl. mot kommissionen (REG 2000, s. II-491), punkterna 5133 och 5134.

11 Förstainstansrättens beslut av den 25 juni 1998 i de förenade målen T-177/94, T-377/94 och T-99/95, Altmann m.fl. mot kommissionen (REGP 1998, s. 1A-299, s. II-883), punkt 21.

12 Förstainstansrättens beslut av den 23 oktober 1998 i mål T-25/96, Arbeitsgemeinschaft Deutscher Luftfahrt-Unternehmen och Hapag-Lloyd Fluggesellschaft mot kommissionen (ej publicerat i rättsfallssamlingen), punkt 34.

13 Generaladvokaten Geelhoeds förslag till avgörande av den 3 juli 2003 i mål C-234/02 P, Lamberts, där domstolen meddelade dom den 23 mars 2004 (REG 2004, s. I-2803), punkt 55.

14 Ibidem, punkt 56.

15 Europaparlamentets beslut om föreskrifter och allmänna villkor för ombudsmannens ämbetsutövning, antagna den 9 mars 1994 (EGT L 113; svensk specialutgåva, område 1, volym 3, s. 133) och ändrade genom beslut av den 14 mars 2002 genom vilket artiklarna 12 och 16 utgår (EGT L 92, s. 13).

16 Europeiska ombudsmannens beslut om antagande av genomförandebestämmelser, antagna den 8 juli 2002 och ändrade genom ombudsmannens beslut av den 5 april 2004 (tillgängligt på http://www.ombudsman.europa.eu/lbasis/se/provis.htm).

17 Se även generaladvokaten Geelhoeds förslag till avgörande i målet Lamberts (ovan fotnot 13), punkt 63.

18 Borowski, M., Die Nichtigkeitsklage gem. Art. 230 Abs. 4 EGV, Europarecht, nummer 6, 2004, s. 893. Generaladvokaten Lagranges förslag till avgörande av den 20 november 1962 i de förenade målen 16/62 och 17/62, Confédération nationale des producteurs de fruits et légumes, där domstolen meddelade dom den 14 december 1962 (REG 1962, s. 608; svensk specialutgåva, volyml, s.145).

19 Cadeddu, S., The proceedings of the European Ombudsman, Law and contemporary problems, band 68 (2004), nummer 1, s. 165, s. 166; Karkowska, U., Concept, Function and Effectiveness of the European Ombudsman (del 1), Human Rights within the European Union, Berlin, 2004, s. 192; Rzeznik, J., Concept, Function and Effectiveness of the European Ombudsman (del 2), Human Rights within the European Union, Berlin, 2004, s. 199, och Chiti, M.P., Il mediatore europeo e la buona ammistrazione communitaria, Rivista italiana di diritto pubblico comunitario, årgång 10 (2000), nummer 2, s. 323, jämför förfarandet inför ombudsmannen med allmän talerätt (actio popularis).

20 Domstolens dom av den 23 mars 2004 i mål C-234/02 P, Lamberts (REG 2004, s. I-2803), punkt 50.

21 Rzeznik, J., Concept, Function and Effectiveness of the European Ombudsman (del 2 ), Human Rights within the European Union, Berlin, 2004, s. 215.

22 Se Cadeddu, S. (ovan fotnot 19), s. 169. Rätten att få sin sak prövad i domstol hör till de allmänt erkända grundläggande rättigheterna. Detsamma gäller för det folkrättsligt erkända förbudet mot vägran av rättsligt skydd (denial of trial eller déni de justice). Enligt domen som avkunnades av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna den 21 februari 1975 i målet Golder mot Förenade kungariket, Application nummer 4451/70, Series A, nummer 18, punkt 35, skall artikel 6.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna tolkas mot bakgrund av dessa principer. Europeiska gemenskapen har gjort dem till en viktig allmän rättsprincip i sin rättsordning i form av rätten till ett effektivt rättsligt skydd. Se generaladvokaten Stix-Hackls förslag till avgörande av den 14 januari 2003 i mål C-467/01, Ministero delle Finanze mot Eribrand SpA, där domstolen meddelade dom den 19 juni 2003 (REG 2003, s. I-6471), punkt 52, och generaladvokaten Légers förslag till avgörande av den 8 april 2003 i mål C-224/01, Köbler mot Österrike, där domstolen meddelade dom den 30 september 2003 (REG 2003, s. I-10239), punkt 67.

23 Garzon Clariana, G., Holding the administration accountable in respect of its discretionary powers: the roles and approaches of the Court, the Parliament and the European Ombudsman, The European Ombudsman — Origins, establishment, evolution. Commemorative volume published on the occasion of the 10th anniversary of the institution, kapitel 12, s. 209.

24 Söderman, J., The Citizen, the Administration and Community Law — General report prepared by The European Ombudsman for the 1998 FIDE congress in Stockholm, Sweden, den 3 juni 1998: Access to the Ombudsman is normally easy to obtain, direct and free of costs (s. 28), It should be obvious that the judiciary is the basic upholder of Community law at the national as well as at the Community level. Court proceedings are normally the first choice when a company or business wants to obtain its rights under Community law. The situation for a citizen who has a problem with the national administration in a Community law issue is different. Court proceedings can be time consuming and costly and are not a practical possibility in many cases (s. 35); Garzon Clariana, G., ovan fotnot 23, s. 209. Klaganden har i den muntliga förhandlingen hävdat att ett av de avgörande skälen till att den vände sig till Europeiska ombudsmannen och inte till gemenskapsdomstolarna var att förfarandet rörande klagomål inför ombudsmannen är ekonomiskt fördelaktigt.

25 Se generaladvokaten Stix-Hackls förslag till avgörande av den 11 maj 2006 i mål C-193/05, kommissionen mot Luxemburg, där domstolen meddelade dom den 19 september 2006 (REG 2006, s. I-8673), punkt 64. Enligt 3 § förbundslagstiftningen om advokatyrket (Bundesrechtsanwaltsordnung) (BGBl I 1959, s. 565, senast ändrad genom artikel 42 G av den 19 april 2006 I 866) är advokaten den utvalda oberoende rådgivaren och företrädaren i alla rättsliga ärenden. Enligt Europeiska unionens advokaters yrkesregler (som ursprungligen antogs vid sammanträde i plenum med Europeiska gemenskapens advokaters råd den 28 oktober 1988, ändrade genom sammanträden i plenum den 28 november 1998 och den 6 december 2002) är advokaten i en rättsstat oumbärlig både för rättsväsendet och för den rättssökande, vars fri- och rättigheter han skall skydda.

26 Ovan fotnot 13, punkterna 57-61.

27 Chiti, M.P. (ovan fotnot 19), s. 314, drar av detta slutsatsen att Europeiska ombudsmannens behörighet omfattar både rättsstridiga förvaltningsbeslut och sådana beslut som har fattats av gemenskapens organ och institutioner som visserligen är rättsenliga, men ändå kan betecknas som oskäliga förvaltningsbeslut på grund av sin natur.

28 Eeckhout, J.-C./Godts, P., The European Commission's Internal Procedure for Dealing with the European Ombudsman's Inquiries, The European Ombudsman — Origins, establishment, evolution, Commemorative volume published on the occasion of the 10 th anniversary of the institution, kapitel 10, s. 176.

29 v. Bogdandy, A., Die außervertragliche Haftung der Europäischen Gemeinschaften, Juristische Schulung, 1990, nummer 1, s. 872; densamme i: Grabitz/Hilf, Das Recht der Europäischen Union, artikel 288 EG, punkt 14 (tilläggsdel januari 2001); Borchardt, Handbuch des EUWirtschaftsrechts /Manfred Dauses (utg.), P I. punkt 221; Ruffert, M., Kommentar zum EUV/EGV, 1 uppl. (1999), artikel 288, punkt 1. Domstolens dom av den 5 mars 1996 i de förenade målen C-46/93 och C-48/93, Brasserie du Pêcheur och Factortame (REG 1996, s. I-1029, punkterna 29 och 30.

30 I några medlemsstater i Europeiska unionen är statens ansvar för fel som begås av dess institutioner och tjänstemän inskrivet i författningen, till exempel i artikel 26 i den slovenska författningen, artikel 34 i den tyska grundlagen, artikel 9.3 i den spanska författningen och artikel 7 i den bulgariska författningen. Enligt artikel 23.1 i den österrikiska författningslagen (Bundesverfassungsgesetz) ansvarar staten, delstaterna, kommunerna och de övriga offentliga korporationerna och organen för sådan skada som personer, som handlar i egenskap av deras organ, av egen förskyllan genom rättsstridigt agerande har tillfogat någon vid tillämpning av lagarna. Denna författningsrättsliga bestämmelse genomförs genom lagbestämmelser i form av lagen om tjänsteansvar (Amtshaftungsgesetz) (1 § första stycket) och lagen om offentliga organs skadeståndsansvar (Organhaftpflichtgesetz) (1 § första stycket) (se, beträffande lagstiftningen om tjänsteansvar i vissa medlemsstater, Ossenbühl, F., Staatshaftungsrecht, 5 uppl., München 1998, s. 10; García de Enterria, E., La responsabilidad patrimonial del Estado legislador en el Derecho español, Cizur Menor 2005, s. 71; Schrameyer, K., Die Amtshaftung des bulgarischen Staates, Osteuropa-Recht, årgång 51 (2005), nummer 2, s. 167; Schwarzenegger, P., Staatshaftung — Gemeinschaftsrechtliche Vorgaben und ihre Auswirkungen auf nationales Recht, Wien 2001, s. 245 och följande sidor). I en del andra medlemsstater som hör till common law-länderna tillämpas bestämmelserna i den allmänna skadeståndsrätten, exempelvis i Förenade kungariket (Fairgrieve, D., State liability in tort — A comparative law study, Oxford 2003, s. 16; Gromitsaris A., Die methodologische Herausforderung des Europarechts: Zum Verhältnis von Rechtsdogmatik, Rechtsgeschichte, Rechtsvergleichung und Rechtstheorie am Beispiel des Staatshaftungsrechts, Theorie des Rechts und der Gesellschaft: Festschrift für Werner Krawietz zum 70. Geburtstag. 2003, s. 20). I vissa andra rättsordningar, som till exempel den franska, tillämpas principer som har utvecklats genom rättspraxis och speciella lagar genom vilka statens ansvar fastställs (Braibant, G./Stirn, B., Le droit administratif français, sjätte upplagan, Paris 2002, sidorna 315-363).

31 Lenaerts, K./Arts, D./Maselis, L, Procedural Law of the European Union, andra upplagan, London 2006, punkt II-001, påpekar att domstolen endast betraktar dessa allmänna rättsprinciper som en inspirationskälla och har som mål att utveckla en självständig gemenskapslagstiftning för tjänsteansvar; Schockweiler, F./Wivenes, G./Godart, J.M., Le regime de la responsabilité extra-contractuelle du fait d'actes juridiques dans la Communauté européenne, Revue trimestrielle de droit européenne, januari-mars 1990, s. 74; Gellermann, M., EUV/EGV /Rudolf Streinz (utg.), München 2003, s. 2397, punkterna 1 och 8; Baratta, R., Trattati dell'Unione Europea e della Comunità Europea, Antonio Tizzano (utg.), Milano 2004, s. 1291.

32 Lenaerts, K./Arts, D./Maselis, I. (ovan fotnot 31), punkt II-024; Schütz, H.J./Bruha, T./König, D., Casebook Europarecht, München 2004, s. 377. Se generaladvokaten M. Poiares Maduros förslag till avgörande av den 7 september 2006 i mål C-243/05 P, Agraz m.fl. mot kommissionen, där domstolen meddelade dom den 9 november 2006 (REG 2006, s. I-10833), punkt 1.

33 Domstolens dom av den 8 april 1992 i mål C-55/90, Cato mot kommissionen (REG 1992, s. I-2533), punkt 18, av den 5 mars 1996, Brasserie du pêcheur och Factortame (ovan fotnot 29), av den 4 juli 2000 i mål C-352/98 P, Bergaderm och Goupil mot kommissionen (REG 2000, s. I-5291), punkterna 41 och 42, av den 10 december 2002 i mål C-312/00 P, kommissionen mot Camar och Tico (REG 2002, s. I-11355), punkt 53, av den 10 juli 2003 i mål C-472/00 P, kommissionen mot Fresh Marine Company (REG 2003, s. I-7541), punkt 25, av den 23 mars 2004 i mål C-234/02 P, Lamberts (REG 2004, s. I-2803), punkt 49, och av den 9 november 2006 i mål C-243/05 P, Agraz m.fl. mot kommissionen, förutnämnd, punkt 26. Lenaerts, K./Arts, D./Maselis, I. (ovan fotnot 31), punkt II-024, och Schwarzenegger, P., Staatshaftung — Gemeinschaftsrechtliche Vorgaben und ihre Auswirkungen auf nationales Recht, Wien 2001, s. 90 och följande sidor, beskriver den utveckling i rättspraxis som har lett till en utveckling av det grundläggande skadeståndsansvaret.

34 Den åsidosatta primära eller sekundära gemenskapsrättsliga bestämmelsen inom ramen för ansvar på grund av administrativa orättvisor syftar inte uteslutande till att skydda allmänheten, utan den skall åtminstone även tjäna den klagandes intressen. Se domen i målet Bergaderm och Goupil mot kommissionen (ovan fotnot 33), punkt 42. Koenig, C/Pechstein, M./Sander, C, EU-/EG-Prozessrecht, andra upplagan, Tübingen 2002, punkt 727, hänvisar till detta kravs ansvarsbegränsande funktion; Lenaerts, K./Arts, D./Maselis, I. (ovan fotnot 31), punkt II-037, ser i detta kriterium ett uttryck för den Schutznormtheorie, som har utvecklats i det tyska rättssystemet och i dag också återfinns i rättsordningarna i åtskilliga andra medlemsstater i Europeiska unionen, som i Danmark, Grekland, Italien, Portugal och Nederländerna (punkt II-037). Beträffande kriteriet särskilt kvalificerad överträdelse (sufficiently serious breach) föreligger ett sådant åsidosättande när ifrågavarande gemenskapsinstitution uppenbart och i hög grad har överskridit sina gränser för skönsmässig bedömning (punkt II-039).

35 Domstolens dom av den 14 oktober 1999 i mål C-104/97 P, Atlanta mot Europeiska gemenskapen (REG 1999, s. I-6983), punkt 65.

36 Generaladvokaten Capotortis förslag till avgörande av den 12 september 1979 i mål 238/78, Ireks-Arkady mot rådet och kommissionen, där domstolen meddelade dom den 4 oktober 1979 (REG 1979, s. 2998 och 2999; svensk specialutgåva, s. 567).

37 Enligt 91 § den tyska civilprocesslagen (Zivilprozessordnung) (ZPO enligt lydelsen i kungörelsen av den 5 december 2005 (BGBl. I, s. 3202), senast ändrad genom lag av den 22 december 2006 (BGBl. I, s. 3416) skall den tappande parten ersätta motpartens kostnader, om dessa har varit nödvändiga för att väcka talan eller på vederbörligt sätt försvara sig rättsligt. Den vinnande partens advokats lagstadgade avgifter och utlägg skall ersättas i alla processer. Reskostnader för en advokat som inte är behörig vid domstolen och inte heller är bosatt på platsen där domstolen är belägen skall bara ersättas i den mån de har varit nödvändiga för att väcka talan eller på vederbörligt sätt försvara sig rättsligt. Liksom i gemenskapens processrätt ersätts advokatkostnader om de är nödvändiga. Förprocessuella åtgärder är i princip undantagna från ersättningsskyldigheten, vilket tydliggörs genom begreppet rättstvist, vilket omfattar hela förfarandet från det att talan väcks eller ansökan inges tills domen eller ett annat avgörande som avslutar prövningen av målet delges. Enligt Bundesgerichtshofs fasta rättspraxis finns vid sidan om detta processrättsliga kostnadsersättningskrav ett självständigt materialrättsligt krav som sammanfaller med det förra eller kan sträcka sig längre än detta i det avseendet att det också undantagsvis omfattar kostnader som har uppkommit före processen, däribland också advokatkostnader. De senare kan göras gällande om det på grund av ärendets karaktär har varit nödvändigt att anlita advokat. Bakgrunden till denna rättspraxis är en allmän rättsuppfattning, enligt vilken den skadevållande inte rätt och slätt måste ersätta alla rättegångskostnader som har uppkommit för den skadelidande genom skadehändelsen, utan bara sådana kostnader som ur den skadelidandes synvinkel har varit nödvändiga och lämpliga för att tillvarata hans rättigheter och i synnerhet för att undanröja skadan (Sammlung zivilrechtlicher Entscheidungen des Bundesgerichtshofs, band 127, s. 350). Som måttstock för den skadelidandes synsätt utgår man från en förnuftig, ekonomiskt tänkande persons perspektiv (Sammlung zivilrechtlicher Entscheidungen des Bundesgerichtshofs (BGHZ), band 111, s. 178). Bundesgerichtshofs värderande syn stöder sig på en allmän uppfattning, enligt vilken detta så kallade bemödande, när rättigheter tillvaratas på ett stadium utanför domstol, principiellt hör till en parts egna skyldigheter (BGHZ, band 66, s. 114). Enligt detta kan det inte anses vara nödvändigt att anlita advokat i enkla mål, och följaktligen kan utgifterna i samband med detta anses vara icke ersättningsgilla. Om en part är oerfaren i affärer eller sjuk kan bedömningen dock bli en annan.

38 Ovan fotnot 6.

39 Förstainstansrättens dom av den 17 mars 2005 i mål T-160/03, AFCon Management Consultants m.fl. mot kommissionen (REG 2005, S.-II-981). Förstainstansrätten gav klagandena rätt till ersättning av den skada som de hade åsamkats i samband med en upphandling på grund av kommissionens rättsstridiga beslut. Klagandena hade yrkat ersättning av den skada som de hade åsamkats genom att delta i upphandlingen. Det rörde sig om de kostnader som AFCon hade haft till ingen nytta för att lämna in anbudet och de kostnader som hade varit förknippade med de klagomål som hade ingetts till kommissionen och ombudsmannen. Förstainstansrätten ansåg att advokatkostnaderna i förfarandet rörande klagomål var en del av kostnaderna för att bestrida upphandlingens rättsenlighet.

40 Rengeling, H.-W./Middeke, A./Gellermann, M., Handbuch des Rechtsschutzes in der Europäischen Union, München 2003, punkt. 4, s. 38.

41 Se Arnull, A., Interpretation and Precedent in European Community Law, European Community Law in the English Courts (utg. Andenas, M./Jacobs, F.), Oxford 1998, s. 130.

42 Arnull, A. (ovan fotnot 41), s. 126; densamme, Owning up to fallibility: precedent and the Court of Justice, Common Market Law Review, band 30, 1993, s. 248.

43 Stone Sweet, A./McCown, M., Discretion and Precedent in European Law, Judicial Discretion in European Perspective (utg. Ola Wiklund), Stockholm 2003, s. 109.

44 Rådets beslut 88/591/EKSG, EEG, Euratom av den 24 oktober 1988 om upprättandet av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt (EGT L 319, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 2, s. 89, och L 241, s. 4). Genom Nicefördraget fick förstainstansrätten en ny primärrättsligt förankrad ställning med den nya lydelsen av artiklarna 220, 224, 225 och 225a EG.

45 Colneric, N., Auslegung des Gemeinschaftsrechts und gemeinschaftsrechtskonforme Auslegung, Zeitschrift für europäisches Privatrecht, årgång 13 (2005), nummer 2, s. 229, hänvisar till domstolens praxis att citera sin tidigare rättspraxis i rättssäkerhetens intresse och för lika tillämpning av lagen. Enligt denna kan det emellertid inte undvikas att domstolen ibland måste korrigera sin egen rättspraxis. Det är ett steg som dock bara tas om det finns tungt vägande skäl. Domstolen redovisar nuförtiden öppet ändringar i rättspraxis. Arnull, A. (ovan fotnot 41), s. 126; densamme, Owning up to fallibility: precedent and the Court of Justice (ovan fotnot 43), s. 248. Barceló, J., Precedent in European Community Law, Interpreting precedents — A comparative study (utg. Mac Cormick, N./Summers, R.), Vermont 1997, s. 420, påpekar att det råder bred samstämmighet i doktrinen om att domstolen inte är bunden av sina egna avgöranden. Domstolen nämner visserligen ofta sina tidigare avgöranden, men detta görs inte på grund av att det skulle vara en rättslig skyldighet.

46 Enligt Arnull, A., Owning up to fallibility: precedent and the Court of Justice (ovan fotnot 45), s. 262, kan det inte råda något tvivel om att förstainstansrätten inte är bunden av sina tidigare avgöranden. Detta uppges gälla även för de avgöranden som bekräftas av domstolen. Det finns ingen skriven regel genom vilken en sådan skyldighet fastslås, och det skulle vara förvånande om en domstol vars ledamöter huvudsakligen kommer från civil law-länderna skulle se sig skyldig att följa beslut som den inte tror kommer att leda till rätt resultat i det konkreta fallet.

47 Dom av den 17 december 1981 i de förenade målen 197/80-200/80, 243/80, 245/80 och 247/80, Ludwigshafener Walzmühle m.fl. mot rådet och kommissionen (REG 1981, s. 3211), punkterna 51-56, av den 15 mars 1984 i mål 310/81, Ente Italiano di Servizio Sociale mot kommissionen (REG 1984, s. 1341), punkterna 16 och 17, förstainstansrättens beslut av den 17 december 2003 i mål T-346/03, Krikorian m.fl. mot Europaparlamentet, rådet och kommissionen (REG 2003, s. II-6037), punkt 23.

48 Förstainstansrättens dom av den 18 september 2003 i mål T-321/01, Internationaler Hilfsfonds mot kommissionen (REG 2003, s. II-3225), punkt 61.

49 Förstainstansrättens dom av den 18 september 2003 i mål T-321/01, Internationaler Hilfsfonds mot kommissionen (REG 2003, s. II-3225), punkt 13.

50 Förstainstansrättens beslut av den 15 juni 2000 i mål T-614/97, Aduanas Pujol Rubio m.fl. mot rådet och kommissionen (REG 2000, s. II-2387), punkt 19, av den 16 juni 2000 i de förenade målen T-611/97, T-619/97 och T-627/97, Transfluvia m.fl. mot rådet och kommissionen (REG 2000, s. II-2405), punkt 17, och av den 12 december 2000 i mål T-201/99, Royal Olympic Cruises m.fl. mot rådet och kommissionen (REG 2000, s. II-4005), punkt 26, som efter överklagande faställts genom domstolens beslut av den 15 januari 2002 i mål C-49/01 P, Royal Olympic Cruises m.fl. mot rådet och kommissionen (ej publicerat i rättsfallssamlingen). Ruffert, M., Kommentar zum EUV/EGV, första upplagan (1999), artikel 288, punkt 20.

51 Domstolens dom av den 4 oktober 1979 i de förenade målen 64/76, 113/76, 167/78 och 239/78, 27/79, 28/79 och 45/79, Dumortier frères m.fl. mot rådet (REG 1979, s. 3091), punkt 19 och följande punkter, av den 8 oktober 1986 i de förenade målen 169/83 och 136/84, Leussink-Brummelhuis mot kommissionen (REG 1986, s. 2801) punkt 22, och av den 16 september 1997 i mål C-362/95 P, Blackspur DIY Ltd m.fl. mot rådet och kommissionen (REG 1997, s. I-4775), punkt 43.

52 Förstainstansrättens dom av den 21 april 2005 i mål T-28/03, Holcim mot kommissionen (REG 2005, s. II-1357), punkt 123. Domstolens dom av den 29 september 1982 i mål 26/81, S.A. Oleifìci Mediterranei mot Europeiska ekonomiska gemenskapen (REG 1982, s. 3057), punkt 24, och av den 4 februari 1975 i mål 169/73, Compagnie Continentale (REG 1975, s. 117), punkt 22 och följande punkter. Flera författare påpekar att orsakssambandet mellan gemenskapsinstitutionens rättsstridiga handling och den uppkomna skadan helt eller delvis kan upphävas genom den skadelidandes egna vållande. Något orsakssamband föreligger framför allt inte i sådana fall då skadan i vart fall även har orsakats av bristande insikt och, med tanke på tillgänglig information på grund av bristande förutseende, av felkalkyleringar eller av allmän oförsiktighet och bristfällig förvaltning från marknadsaktörens sida. Skälet för denna slutsats är att ett medvetet ekonomiskt risktagande inte utan vidare kan vältras över på gemenskapen vid ett misslyckande (se Toth, A.G., The concepts of damage and causality as elements of non-contractual liability, The Action for Damages in Community Law, Haag 1997, s. 193. Arnull, A./Dashwood, A./Dougan, M./Ross, M./Spaventa, E./Wyatt, D., Wyatt and Dashwood's European Union law, fjärde upplagan, London 2000, s. 496; Craig, P./De Búrea, G., EU law: text, cases, and materials, tredje upplagan, s. 569; Gellermann, M., EUV/EGV I Rudolf Streinz (utg.), München 2003, s. 2397, punkt 27; Berg W., EU-Kommentar I Jürgen Schwarze (utg.), Baden-Baden 2000, s. 2299, punkt 64; Gilsdorf, P./Niejahr, Kommentar zum Vertrag über die Europäische Union und zur Gründung der Europäischen Gemeinschaft, Baden-Baden 2004, artikel 288 EG, punkterna 76 och 81; Bieber, R./Epiney, A./Haag, M., Die Europäische Union — Europarecht und Politik, sjätte upplagan, Baden-Baden 2004, punkterna 119 och 120, Lenaerts, K./Arts D./Maselis, I. (ovan fotnot 31), punkt II-059; Baratta, R., Trattati dell'Unione Europea e della Comunità Europea, Antonio Tizzano (utg.), Milano 2004, s. 1293; Borchardt, Handbuch des EUWirtschaftsrechts / Manfred Dauses (utg.), P. I. punkt 255).

53 Domstolens dom av den 16 december 1963 i mål 36/62, Société des Aciéries du Temple mot Höga myndigheten (REG 1963, s. 289), punkt 296.

54 Domstolens dom av den 13 juli 1961 i de förenade målen 14/60, 16/60, 17/60, 20/60, 24/60, 26/60, 27/60 och 1/61, Meroni m.fl. mot Höga myndigheten (REG 1961, s. 347), av den 12 december 1967 i mål 4/67, Muller mot kommissionen (REG 1967, s. 499), och av den 4 februari 1975 i mål 169/73, Compagnie Continentale mot rådet (REG 1975, s. 117), punkterna 22 och 23 samt förstainstansrättens dom av den 6 juli 1993 i mål T-572/93, Odigitria mot rådet och kommissionen (REG 1993, s. II-2025), och av den 15 mars 1995 i mål T-514/93, Cobrecaf mot kommissionen (REG 1995, s. II-621). Jämför Toth, A.G., The concepts of damage and causality as elements of non-contractual liability, The Action for Damages in Community Law, Haag 1997, s. 195.

55 Domen i målet Herpels (ovan fotnot 6), punkterna 45-49.

56 Lennarz, T., Die Rechtsprechung des Europäischen Gerichtshofs und des Gerichts erster Instanz zu prozessualen Fragen des Verfügungsgrundsatzes und der Fristen, Frankfurt am Main 2004, s. 21.

57 Diamandouros, N., Reflections on the Future Role of the Ombudsman in a Changing Europe, The European Ombudsman — Origins, establishment, evolution, Commemorative volume published on the occasion of the 10th anniversary of the institution, kapitel 14: The right to seek a judicial remedy is fundamental and wherever the rule of law exists, the courts are its most essential guarantors. Where ombudsmen also exist, citizens can choose the non-judicial ombudsman remedy as an alternative to going to court. It is important to underline that this does not involve duplication of roles, nor the possibility of inconsistent interpretation and application of the law, primarily because the decisions and recommendations of ombudsmen are not legally binding (s. 236).

58 Generaladvokaten Geelhoeds förslag till avgörande i målet Lamberts (ovan fotnot 13), punkt 65.