Förslag till avgörande av generaladvokat Yves Bot föredraget den 24 april 2007

1 Originalspråk: franska.

2 Dom av den 13 januari 2004 i mål C-453/00, Kühne & Heitz (REG 2004, s. I-837).

3 EGT L 351, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 24, s. 216. Denna förordning har upphävts och ersatts av kommissionens förordning (EG) nr 800/1999 av den 15 april 1999 om gemensamma tillämpningsföreskrifter för systemet med exportbidrag för jordbruksprodukter (EGT L 102, s. 11).

4 EGT L 317, s. 1. Förordningen i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EEG) nr 568/85 av den 4 mars 1985 (EGT L 65, s. 5, nedan kallad förordning nr 2730/79).

5 Dom av den 14 december 2000 i mål C-110/99, Emsland-Stärke (REG 2000, s. I-11569).

6 Punkt 48. Detsamma gäller analogt även i fråga om fjärde skälet i förordning nr 3665/87, vilket skall jämföras med artikel 5.1 i samma förordning.

7 BGBl. 1976 I, s. 1253.

8 Den hänskjutande domstolen avser här endast de fyra strecksatserna i domslutet och inte vad som skulle kunna betraktas som det första villkoret, nämligen att en begäran om omprövning har ställts till förvaltningsorganet.

9 För den hänskjutande domstolen har det föga betydelse att Bundesfinanzhofs avgörande är ett beslut och inte en dom. Formen för det rättsliga avgörandet saknar betydelse såvida klaganden har uttömt alla rättsmedel som han förfogar över enligt nationell rätt.

10 Den tyska termen är unmittelbar som betyder omedelbart eller direkt. [I den svenska versionen används termen så snart. Översättarens anmärkning.]

11 Se dom av den 22 mars 1961 i de förenade målen 42/59 och 49/59, Snupat mot Höga myndigheten (REG 1961, s. 99; svensk specialutgåva s. 95), och av den 6 april 1962 i mål 13/61, Bosch och van Rijn (REG 1962, s. 89; svensk specialutgåva, volym 1, s. 121).

12 Mehdi, R., Variations sur le principe de sécurité juridique, Liber Amicorum Jean Raux, Apogée, Rennes, 2006, s. 177 och 178.

13 Dom av den 30 september 2003 i mål C-224/01, Köbler (REG 2003, s. I-10239).

14 Punkt 38.

15 Punkt 39.

16 Dom av den 16 mars 2006 i mål C-234/04, Kapferer (REG 2006, s. I-2585).

17 Punkt 20.

18 Dom av 21 juni 1999 i mål C-126/97, Eco Swiss (REG 1999, s. I-3055), punkterna 46 och 47.

19 Domen i det ovannämnda målet Kapferer (punkt 21). Den räckvidd som bör tillmätas principen om rättskraft var central även i målet C-119/05, Lucchini Siderurgica, anhängigt vid domstolen, i vilket generaladvokaten Geelhoed föredrog sitt förslag till avgörande den 14 september 2006.

20 Domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz (punkt 24).

21 Ibidem (punkt 27).

22 Se kommissionens yttrande, punkt 40.

23 Dom av den 5 oktober 1994 i mål C-151/93, Voogd Vleesimport en export (REG 1994, s. I-4915).

24 Punkt 20.

25 Punkterna 27 och 28.

26 Punkt 23.

27 Dom av den 19 september 2006 i de förenade målen C-392/04 och C-422/04, i-21 Germany och Arcor (REG 2006, s. I-8559).

28 Punkt 52 (min kursivering).

29 Såsom kommissionen har understrukit i punkt 21 i sitt yttrande kan det således anses att domstolen med sin dom i det ovannämnda målet Kühne och Heitz, för medborgarens skull, har infört förutom en rätt till ersättning av staten när en nationell domstol som avgjort saken i sista instans har åsidosatt gemenskapsrätten (vilket följer av domen i det ovannämnda målet Köbler), ett annat rättsmedel i syfte att göra det möjligt för honom att göra gällande en rättighet som han är garanterad genom gemenskapsrätten, trots att tillämpliga bestämmelser har tolkats på ett sätt som strider mot gemenskapsrätten och skyldigheten att begära förhandsavgörande har åsidosatts.

30 Jag nämner även att den andra fråga som Finanzgericht Hamburg ställde inom ramen för en begäran om förhandsavgörande som utmynnade i domen av den 6 april 2006 i mål C-274/04, ED & F Man Sugar (REG 2006, s. I-3269), hade kunnat föranleda domstolen att ta ställning till domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz. Med hänsyn emellertid till det svar som domstolen hade gett på den första frågan ansåg den inte att det fanns anledning att besvara den andra frågan.

31 Denna försiktighet kommer till uttryck i följande avsnitt i domen: Även om de principer som slogs fast i [domen i målet Kühne & Heitz] skulle kunna överföras på en situation som, i likhet med den i förevarande mål, rör ett lagakraftvunnet domstolsavgörande (punkt 23).

32 EGT L 117, s. 15.

33 Jag erinrar om att förvaltningsmyndigheten enligt tysk rättspraxis i princip har skönsmässig befogenhet att i enlighet med 48 § första stycket VwVfG återkalla ett rättsstridigt förvaltningsbeslut som vunnit laga kraft. Detta utrymme för skönsmässig bedömning kan emellertid upphöra då det med hänsyn till grunderna för rättsordningen, tro och heder och skälighet, samt likabehandlingsprincipen och principen om uppenbar rättsstridighet skulle vara helt oacceptabelt att stå fast vid beslutet.

34 Bundesverwaltungsgericht angav härvidlag att överklagandena inte kunde bli många med tillämpning enbart av nationell rätt. Enligt denna domstol rörde det sig inte om fall där det skulle ha varit helt oacceptabelt att upprätthålla avgiftsbesluten och där myndighetens utrymme för skönsmässig bedömning skulle ha inskränkts så till den grad att den inte kunde göra annat än återkalla besluten.

35 Domen i det ovannämnda målet i-21 Germany et Arcor (punkt 62).

36 Ibidem (punkt 63).

37 Ibidem (punkt 69).

38 Ibidem (punkt 70).

39 Ibidem (punkt 71).

40 Ibidem (punkt 72).

41 Den finska regeringens yttrande, punkt 15.

42 Domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz (punkt 28, min kursivering).

43 Enbart den omständigheten att klagandebolaget i det ovannämnda målet Kühne & Heitz verkar ha åberopat gemenskapsrätten inför den nationella domstol som avgjorde målet i sista instans förefaller mig inte kunna visa att domstolen när den formulerade detta tredje villkor underförstått skulle ha krävt att gemenskapsrätten åberopades inför den nationella domstol som avgjorde målet i sista instans. Se, i detta avseende, Kühne & Heitz yttrande i målet, punkt 22. Bolaget uppgav närmare bestämt att under loppet av det rättegångsförfarande som avgjordes genom dom av den 22 november 1991 i målet College van Beroep voor het bedrijfsleven, åberopade Kühne & Heitz domstolens dom av den 18 januari 1984 i mål 327/82, Ekro (REG 1984, s. 107).

44 Se beslutet om hänskjutande i dess franska version, punkt 8 b och Kempters yttrande, punkterna 1 och 2.

45 Se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 15 september 2005 i mål C-495/03, Intermodal Transports (REG 2005, s. I-8151), punkt 29 och där nämnd rättspraxis.

46 Dom av den 6 oktober 1982 i mål 283/81, Cilfit m.fl. (REG 1982, s. 3415; svensk specialutgåva, s. 513).

47 Domen i det ovannämnda målet Intermodal Transports (punkt 33).

48 Beslut av den 28 april 1998 i mål C-116/96 REV, Reisebüro Binder (REG 1998, s. I-1889), punkt 7.

49 Ibidem (punkt 8).

50 Domen i det ovannämnda målet Cilfit m.fl. (punkt 9).

51 Dom av den 16 juni 1981 i mål 126/80, Salonia (REG 1981, s. 1563; svensk specialutgåva, s. 129), punkt 7. Jag nämner att domstolen i domen i det ovannämnda målet Cilfit m.fl. preciserade att det framgår … av förhållandet mellan andra och tredje stycket i artikel [234 EG] att de domstolar som avses i tredje stycket har samma utrymme för skönsmässig bedömning som alla andra nationella domstolar när det gäller att avgöra om ett beslut i en gemenskapsrättslig fråga är nödvändigt för att göra det möjligt för dem att döma i saken (punkt 10).

52 Se beslutet om hänskjutande i dess franska version, s. 9 och 10.

53 Ett annat svar skulle kunna uppmuntra medborgarna att åberopa gemenskapsrätten enbart i förebyggande syfte, för det fall att beslutet från den nationella domstol som avgör målet i sista instans senare i en obestämd framtid skulle komma att motsägas av en dom från EG-domstolen. Gemenskapsrättens direkta effekt förefaller mig inte i första hand vara avsedd för detta ändamål.

54 Se punkterna 31–35 i detta förslag till avgörande.

55 Kempter baserar denna argumentering på domen av den 25 juli 1991 i mål C-208/90, Emmott (REG 1991, s. I-4269; svensk specialutgåva s. 393), i vilken domstolen fann att [g]emenskapsrätten utgör hinder mot att behöriga myndigheter i en medlemsstat åberopar nationella rättegångsregler om frister för väckande av talan inom ramen för en talan som vid en nationell domstol inletts mot dem av en enskild i syfte att tillvarata de rättigheter som direkt tillerkänns denne genom artikel 4.1 i rådets direktiv 79/7/EEG av den 19 december 1978 om successivt genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet, så länge som medlemsstaten inte korrekt genomfört direktivet i sin nationella rättsordning.

56 Domen i det ovannämnda målet Kühne & Heitz (punkt 17).

57 Se, bland annat, domarna av den 16 december 1976 i mål 33/76, Rewe (REG 1976, s. 1989; svensk specialutgåva, s. 2043), punkt 5, och i mål 45/76, Comet (REG 1976, s. 2043), punkterna 13 och 16, dom av den 17 juli 1997 i mål C-90/94, Haahr Petroleum (REG 1997, s. I-4085), punkt 46, av den 15 september 1998 i mål C-231/96, Edis (REG 1998, s. I-4951), punkterna 19 och 34, samt av den 17 juni 2004 i mål C-30/02, Recheio – Cash & Carry (REG 2004, s. I-6051), punkt 17.

58 Domarna i de ovannämnda målen Rewe (punkt 5) och Comet (punkt 18). Se även, för ett liknande resonemang, domarna i de ovannämnda målen Haahr Petroleum (punkt 48), Edis (punkt 20), och Recheio – Cash & Carry (punkt 18).

59 Domen i det ovannämnda målet Edis (punkt 35).

60 Se även domarna i de ovannämnda målen Rewe (punkt 7), och Edis (punkt 20). Domstolen fann således i den sistnämna domen att den omständigheten att EG-domstolen har meddelat ett förhandsavgörande avseende tolkningen av en gemenskapsrättslig bestämmelse utan att begränsa domens rättsverkningar i tiden inte påverkar en medlemsstats rätt att mot talan om återbetalning av avgifter som har tagits ut i strid med denna bestämmelse åberopa en nationell preskriptionstid (punkt 26).

61 Av domstolens rättspraxis följer att det måste finnas tre förutsättningar, nämligen att den rättsregel som har överträtts har till syfte att ge enskilda rättigheter, att det är en tillräckligt klar överträdelse och att det finns ett direkt orsakssamband mellan åsidosättandet av medlemsstatens skyldighet och den skada som de drabbade personerna har lidit (se, bland annat, domen i det ovannämnda målet Köbler, punkt 51). Domstolen har även preciserat att dessa förutsättningar är nödvändiga och tillräckliga för att ge upphov till en rätt till skadestånd för enskilda utan att därför utesluta att statens ansvar på grundval av den nationella rätten kan göras gällande under mindre restriktiva förutsättningar (domen i det ovannämnda målet Köbler, punkt 57).

62 Se, bland annat, dom av den 19 november 1991 i de förenade målen C-6/90 och C-9/90, Francovich m.fl. (REG 1991, s. I-5357; svensk specialutgåva, s. 462), punkterna 41–43, av den 10 juli 1997 i mål C-261/95, Palmisani (REG 1997, s. I-4025), punkt 27, och Köbler (punkt 58).

63 Domen i det ovannämnda målet Palmisani (punkt 28).