Förslag till avgörande av generaladvokat Verica Trstenjak föredraget den 30 juni 2009

1 Originalspråk: tyska.

2 Rådets andra direktiv 77/91/EEG av den 13 december 1976 om samordning av de skyddsåtgärder som krävs i medlemsstaterna av de i artikel 58 andra stycket i fördraget avsedda bolagen i bolagsmännens och tredje mans intressen när det gäller att bilda ett aktiebolag samt att bevara och ändra dettas kapital, i syfte att göra skyddsåtgärderna likvärdiga (EGT L 26, s. 1; svensk specialutgåva, område 17, volym 1, s. 7).

3 Kommissionens rekommendation 77/534/EEG av den 25 juli 1977 om europeiska etiska regler för handel med värdepapper (EGT L 212, 1977, s. 37).

4 Rådets direktiv 79/279/EEG av den 5 mars 1979 om samordning av villkoren för upptagande av värdepapper till officiell notering vid fondbörs (EGT L 66, s. 21, område 6, volym 2, s. 34).

5 Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/34/EG av den 28 maj 2001 om upptagande av värdepapper till officiell notering och om uppgifter som skall offentliggöras beträffande sådana värdepapper (EGT L 184, s. 1).

6 Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/109/EG av den 15 december 2004 om harmonisering av insynskraven angående upplysningar om emittenter vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad och om ändring av direktiv 2001/34/EG (EUT L 390, s. 38).

7 Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/25/EG av den 21 april 2004 om uppköpserbjudanden (EUT L 142, s. 12).

8 Dom av den 22 november 2005 i mål C-144/04, Mangold (REG 2005, s. I-9981).

9 Dom av den 12 juli 2001 i mål C-189/01, Jippes m.fl. (REG 2001, s. I-5689).

10 Dom av den 23 november 1999 i mål C-149/96, Portugal mot rådet (REG 1999, s. I-8395).

11 Se bland annat dom av den 26 januari 1993 i de förenade målen C-320/90–C-322/90, Telemarsicabruzzo m.fl. (REG 1993, s. I-393; svensk specialutgåva, volym 14, s. I-1), punkterna 6 och 7, av den 14 juli 1998 i mål C-284/95, Safety Hi-Tech (REG 1998, s. I-4301), punkterna 69 och 70, och C-341/95, Bettati (REG 1998, s. I-4355), punkterna 67 och 68, av den 21 september 1999 i de förenade målen C-115/97–C-117/97, Brentjens’ (REG 1999, s. I-6025), punkt 37, av den 11 september 2003 i mål C-207/01, Altair Chimica (REG 2003, s. I-8875), punkt 24, av den 9 september 2004 i mål C-72/03, Carbonati Apuani (REG 2004, s. I-8027), punkt 10, och av den 23 mars 2006 i mål C-237/04, Enirisorse (REG 2006, s. I-2843), punkt 17.

12 Se bland annat beslut av den 30 april 1998 i de förenade målen C-128/97 och C-137/97, Testa och Modesti (REG 1998, s. I-2181), punkt 6, och av den 11 maj 1999 i mål C-325/98, Anssens (REG 1999, s. I-2969), punkt 8, samt domen i målet Altair Chimica (ovan fotnot 11), punkt 25, och domen i målet Enirisorse (ovan fotnot 11), punkt 18.

13 Se avseende domstolens processuella befogenhet inom ramen för ett förfarande om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG att precisera eller omformulera tolkningsfrågor, dom av den 29 november 1978 i mål 83/78, Redmond (REG 1978, s. 2347; svensk specialutgåva, volym 4, s. 243), punkt 26.

14 Middeke, A., har i Handbuch des Rechtsschutzes der Europäischen Union, andra upplagan., München, 2003, 10 §, punkt 38, s. 225, uttryckt åsikten att svaret på tolkningsfrågan inte får vara så abstrakt att det inte är till nytta för den nationella domstolen vid avgörandet av tvisten i det nationella målet. Med hänsyn till behovet av att upprätthålla den nationella domstolens behörighet får svaret på frågan emellertid inte vara så konkret att det föregriper tillämpningen av gemenskapsrätten.

15 Se Schwarze, J., European Administrative Law, Luxemburg, 2006, s. 65, och Sariyiannidou, E., Institutional balance and democratic legitimacy in the decision-making process of the EU, Bristol, 2006, s. 145.

16 Dom av den 16 juli 1956 i mål 8/55, Fédération Charbonnière de Belgique mot höga myndigheten (REG 1956, sidorna 199 och 311; svensk specialutgåva, volym 1, s. 1).

17 Dom av den 21 juni 1958 i mål 13/57, Wirtschaftsvereinigung Eisen- und Stahlindustrie mot höga myndigheten (REG 1958, sidorna 273 och 304).

18 Dom av den 22 mars 1961 i de förenade målen 42/59 och 49/59, Snupat mot höga myndigheten (REG 1961, sidorna 111 och 169; svensk specialutgåva, volym 1, s. 95).

19 Dom av den 13 februari 1979 i mål 85/76, Hoffmann-La Roche mot kommissionen (REG 1979, sidorna 461 och 511; svensk specialutgåva, volym 4, s. 315).

20 Dom av den 15 juli 1960 i mål 43/59, Von Lachmüller m.fl. mot kommissionen (REG 1960, sidorna 967 och 989).

21 Dom av den 12 juli 1962 i mål 14/61, Hoogovens mot höga myndigheten (REG 1962, sidorna 513 och 549).

22 Dom av den 19 oktober 1977 i de förenade målen 117/76 och 16/77, Ruckdeschel m.fl. (REG 1977, sidorna 1753 och 1769).

23 I Tridimas, T., The General Principles of EU Law, andra upplagan., London, 2006, sidan 17 och följande sida och sidan 29 och följande sida, hänvisas för det första till de allmänna gemenskapsrättsliga principernas funktion att fylla ut luckor, vilket följer av att gemenskapens rättsordning är en ny och ung rättsordning som måste vidareutvecklas. Dessutom utgör EG-fördraget ett ramfördrag med en mångfald allmänt formulerade bestämmelser och obestämda rättsliga begrepp som ger domstolen en långtgående befogenhet att utveckla lagstiftningen. Författaren har för det andra hänvisat till funktionen som hjälpmedel vid tolkningen av sekundärrätten. I Lenaerts, K., och Van Nuffel, P., Constitutional Law of the European Union, andra upplagan, London, 2005, punkt 17-066, s. 711, påpekas att förvaltningen vid tolkningen av gemenskapsrätten i allmänhet tillämpar allmänna principer, framför allt vid oklarheter vad gäller den lagstiftning som ska tolkas eller vid luckor i reglerna.

24 Se, för ett liknande resonemang, Schwarze, J. (ovan fotnot 15), s. 65.

25 Se Schweitzer, M., Hummer, W., och Obwexer, W., Europarecht, s. 65, punkt 240 och följande punkt.

26 Se, för ett liknande resonemang, Lengauer, A.-M., Kommentar zu EU- und EG-Vertrag (utgiven av Heinz Mayer), Wien 2004, artikel 220, punkt 27, s. 65.

27 Se, för ett liknande resonemang, Schweitzer, M., Hummer, W., och Obwexer, W. (ovan fotnot 25), punkt 244, s. 66, Oppermann, T., Europarecht, tredje upplagan, München, 2005, punkt 21, s. 144.

28 Det är allmänt vedertaget att de allmänna principerna har högre rang än primärrätten (se Schroeder, W., EUV/EGV – Kommentar (utgiven av Rudolf Streinz), artikel 249, s. 2159, punkt 15). Domstolen har vid upprepade tillfällen fastslagit att institutionernas rättsakter ska bedömas enligt de allmänna principerna. Se dom av den 12 november 1969 i mål 29/69, Stauder (REG 1969, s. 419; svensk specialutgåva, volym 1, s. 421), punkt 7, och av den 13 december 1979 i mål 44/79, Hauer (REG 1979, s. 3727; svensk specialutgåva, volym 4, s. 621), punkt 14 och följande punkt.

29 Se även Wegener, B., i Calliess/Ruffert (utgivare), Kommentar zu EUV/EGV, tredje upplagan, München, 2007, artikel 220, punkt 37, s. 1956, och Tridimas, T., (ovan fotnot 23), sidan 2 och följande sida.

30 Se dom av den 9 augusti 1994 i mål C-359/92, Tyskland mot rådet (REG 1994, s. I-3681). Redan innan denna princip fastställdes i artikel 5.3 EG var det såväl i rättspraxis som i doktrinen ostridigt att proportionalitetsprincipen ska tillämpas när gemenskapen utövar sina befogenheter (se Lienbacher, G, EU-Kommentar (utgiven av Jürgen Schwarze), första upplagan, Baden-Baden, 2000, artikel 5 EG, punkt 36, s. 270).

31 Se dom av den 10 juni 1980 i mål 32/79, kommissionen mot Förenade kungariket (REG 1980, s. 2403; svensk specialutgåva, volym 5, s. 277).

32 Se domstolens dom av den 6 mars 2001 i mål T-192/99, Dunnett m.fl. mot EIB (REG 2001, s. II-813).

33 Se dom av den 6 juli 2000 i mål C-402/98, ATB m.fl. (REG 2000, s. I-5501).

34 Se dom av den 13 februari 1969 i mål 14/68, Wilhelm m.fl. (REG 1969, s. 1; svensk specialutgåva, volym 1, s. 379).

35 Se dom av den 4 juli 1963 i mål 32/62, Alvis mot rådet (REG 1963, s. 109).

36 Se dom av den 14 juli 1972 i mål 55/69, Cassella Farbwerke Mainkur mot kommissionen (REG 1972, s. 887), av den 28 maj 1980 i de förenade målen 33/79 och 75/79, Kuhner mot kommissionen (REG 1980, s. 1677), av den 29 juni 1994 i mål C-135/92, Fiskano mot kommissionen (REG 1994, s. I-2885), av den 24 oktober 1996 i mål C-32/95 P, kommissionen mot Lisrestal m.fl. (REG 1996, s. I-5373), punkt 21, av den 21 september 2000 i mål C-462/98 P, Mediocurso mot kommissionen (REG 2000, s. I-7183), punkt 36, av den 12 december 2002 i mål C-395/00, Cipriani (REG 2002, s. I-11877), punkt 51, av den 13 september 2007 i de förenade målen C-439/05 P och C-454/05 P, Land Oberösterreich och Österrike mot kommissionen (REG 2007, s. I-7141), och av den 18 december 2008 i mål C-349/07, Sopropré (REG 2008, s. I-10369), punkterna 36 och 37.

37 Se dom av den 25 oktober 1978 i mål 125/77, Koninklijke Scholten-Honig (REG 1978, s. 1991).

38 Se dom av den 21 november 1991 i mål C-269/90, Technische Universität München (REG 1991, s. I-5469; svensk specialutgåva, volym 11, s. I-453).

39 Se dom av den 14 februari 1978 i mål 68/77, IFG mot kommissionen (REG 1978, s. 353).

40 Se domstolens dom av den 25 maj 2004 i mål T-154/01, Distilleria Palma mot kommissionen (REG 2004, s. II-1493), punkt 45.

41 Se domstolens dom av den 21 september 2005 i mål T-306/01, Yusuf och Al Barakaat International Foundation mot rådet (REG 2005, s. II-3533), punkt 277.

42 Se dom av den 18 mars 1980 i de förenade målen 154/78, 205/78, 206/78, 226/78–228/78, 263/78 och 264/78 samt 39/79, 31/79, 83/79 och 85/79, Ferriera Valsabbia mot kommissionen (REG 1980, s. 907; svensk specialutgåva, volym 5, s. 99).

43 Domen i målet Kuhner (ovan fotnot 36).

44 Se dom av den 5 maj 1981 i mål 804/79, kommissionen mot Förenade kungariket (REG 1981, s. 1045; svensk specialutgåva, volym 6, s. 79).

45 Se dom av den 30 mars 1995 i mål C-65/93, parlamentet mot rådet (REG 1995, s. I-643), punkt 21.

46 Se dom av den 17 januari 1984 i de förenade målen 43/82 och 63/82, VBVB och VBBB mot kommissionen (REG 1984, s. 19; svensk specialutgåva, volym 7, s. 437).

47 Se dom av den 15 december 1995 i mål C-415/93, Bosman (REG 1995, s. I-4921).

48 Se dom av den 12 juli 1984 i mål 237/83, Prodest (REG 1984, s. 3153).

49 Se dom av den 15 juni 1978 i mål 149/77, Defrenne (REG 1978, s. 1365; svensk specialutgåva, volym 4, s. 127).

50 Se dom av den 3 oktober 2006 i mål C-17/05, Cadman (REG 2006, s. I-9583), punkt 28, av den 26 juni 2001 i mål C-381/99, Brunnhofer (REG 2001, s. I-4961), punkt 28, av den 17 september 2002 i mål C-320/00, Lawrence m.fl. (REG 2002, s. I-7325), punkt 12. Denna mening förekommer med små avvikelser i domstolens rättspraxis och förekommer uppenbarligen för första gången i domen i målet Ruckdeschel m.fl. (ovan fotnot 22), punkt 7.

51 Se, för ett liknande resonemang, Basedow, J., Der Grundsatz der Nichtdiskriminierung im europäischen Privatrecht, Zeitschrift für Europäisches Privatrecht, 2008, sidorna 230 och 244. Han anser att det allmänna diskrimineringsförbudet (eller den allmänna likabehandlingsprincipen) inte kan ha någon självständig betydelse inom den europeiska privaträtten. Den har samma betydelse som en tolkningsprincip som underlättar tolkningen av positiva rättsregler, eftersom den gör det möjligt för oss att se enskilda rättsakter i deras sammanhang och pröva deras överensstämmelse i systematiskt hänseende. Enligt författaren har den inget eget normativt innehåll. Mazière, P., Le principe d’égalité en droit privé, Aix-en-Provence, 2003, sidan 429 och följande sida, anser att det inte finns någon allmän likabehandlingsprincip inom privaträtten. Författaren förhåller sig mycket kritisk till att införa likabehandlingsprincipen i privaträtten.

52 OECD – Principer för bolagsstyrning – ny version 2004, Paris, 2004, s. 23.

53 Ibidem.

54 Ibidem, s. 47.

55 Något motsvarande framgår inte av rådets förordning (EG) nr 2157/2001 av den 8 oktober 2001 om stadga för europabolag (SE) (EGT L 294, s. 1) som trädde i kraft den 8 oktober 2004. I förordningen föreskrivs visserligen inte uttryckligen likabehandling för aktieägare, medlemsstaterna ges emellertid möjlighet att anta bestämmelser till skydd för minoritetsaktieägare.

56 Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/36/EG av den 11 juli 2007 om utnyttjande av vissa av aktieägares rättigheter i börsnoterade företag (EUT L 184, s. 17).

57 Den omständigheten att rekommendationer och yttranden inte är bindande innebär emellertid inte att de saknar rättslig betydelse (se för ett liknande resonemang Ruffert, M., i Calliess/Ruffert (utgivare) (ovan fotnot 29), punkt 126, s. 2165). Enligt domstolens rättspraxis är de nationella domstolarna, oberoende av att rekommendationer inte är bindande och den omständigheten att de inte kan skapa rättigheter för enskilda som dessa kan åberopa vid de nationella domstolarna vid lösande av tvister, skyldiga att ta hänsyn till dessa. Detta gäller bland annat vid tolkningen av nationella bestämmelser som antagits för att genomföra gemenskapsrättsliga bestämmelser eller för att komplettera bindande gemenskapsrättsliga bestämmelser (se dom av den 15 juni 1976 i mål 113/75, Frecassetti, REG 1976, s. 983, av den 9 juni 1977 i mål 90/76, Ufficio von Ameyde, REG 1977, s. 1091, av den 13 december 1989 i mål C-322/88, Grimaldi, REG 1989, s. 4407, svensk specialutgåva, volym 10, s. 287, punkt 9, och av den 21 januari 1993 i mål C-188/91, Deutsche Shell, REG 1993, s. I-363, punkt 18).

58 Tridimas, T. (ovan fotnot 23), s. 1, har diskuterat hur en allmän princip kan skiljas från en särskild regel. Avgörande enligt hans uppfattning är dels om denna princip har allmän giltighet, varvid allmän ska tolkas så, att principen i viss grad måste vara abstrakt, dels principens relevans inom denna rättsordning.

59 Se, för ett liknande resonemang, även Verse, D., i Der Gleichbehandlungsgrundsatz im Recht der Kapitalgesellschaften, Tübingen, 2006, s. 2, som talar om en central princip inom bolagsrätten.

60 Se, för ett liknande resonemang, Verse, D. (ovan fotnot 59), s. 557. Mehringer, C., utgår i Der allgemeine kapitalmarktrechtliche Gleichbehandlungsgrundsatz, Baden-Baden, 2007, s. 239, också från att det finns en allmän likabehandlingsprincip inom lagstiftningen avseende kapitalmarknader till förmån för investerare.

61 Grundmann, S., Europäisches Gesellschaftsrecht, Heidelberg, 2004, s. 145.

62 De Cordt, Y., L’égalité entre actionnaires, Bryssel, 2004, s. 937.

63 Se Hütte, A., Der Gleichbehandlungsgrundsatz im deutschen und französischen Recht der Personengesellschaften, Aachen, 2003, s. 180. Enligt Mehringer, C., (ovan fotnot 60), s. 241, har den kapitalmarknadsrättsliga likabehandlingsprincipen sin rättsliga grund i idén om rättvisa.

64 De Cordt, Y. (ovan fotnot 62), s. 937.

65 Se, för ett liknande resonemang, De Cordt, Y. (ovan fotnot 62), s. 937. Mehringer, C. (ovan fotnot 60), s. 18, har påpekat att principer inte är regler och därför i princip inte är direkt tillämpliga. Som anknytningspunkt måste alltid en lagbestämmelse som kan bli föremål för tolkning eller ett begrepp tillämpas. Verse, D. (ovan fotnot 59), s. 96, förväntar sig att domstolen i framtiden utvecklar allmänna riktlinjer som sträcker sig utöver det enskilda fallet för att konkretisera likabehandlingsprincipen.

66 Tillgänglig på webbplatsen för Europeiska kommissionen – Generaldirektoratet för den inre marknaden, Internet: http://ec.europa.eu/internal_market/company/modern/index_de.htm.

67 Se Winter I-rapporten, kapitel I (Jämbördiga spelregler för uppköpserbjudanden), sidorna 20 och 21.

68 Se Winter I-rapporten, kapitel II (Skäligt pris inom ramen för ett obligatoriskt erbjudande), s. 55.

69 Se sidan 33 och följande sidor i Audiolux inlaga.

70 Se punkt 87 i detta förslag till avgörande.

71 Av artikel 22 i direktiv 2004/25 framgår nämligen att detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning, det vill säga den 22 maj 2004. I artikel 21.1 föreskrivs vidare att medlemsstaterna ska sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 20 maj 2006.

72 Maktdelning är en organisatorisk princip som finns i de flesta moderna demokratiska konstitutioner som grundar sig på Thomas Lockes (1632–1704), Charles de Montesquieus (1689–1755) och Immanuel Kants (1724–1804) läror och är utmärkande för en rättsstat. Den politiska makten i en stat uppdelas genom maktdelning i funktionsområden. Genom ömsesidig kontroll av de makthavande organen ska statens makt reduceras. Till dessa hör normalt sett den lagstiftande, den verkställande och den dömande makten. Montesquieu fastställde följande i sin bok De l’esprit des lois (Om lagarnas anda) som publicerades år 1748: När den lagstiftande makten förenas med den verkställande makten hos en och samma person eller i samma ämbetsmannakår finns det ingen frihet, därför att man kan frukta att samme monark eller samma kammare stiftar tyranniska lagar för att verkställa dem på ett tyranniskt sätt. Likaså saknas frihet om den dömande makten inte är skild från den lagstiftande och den verkställande makten. Om den var knuten till den lagstiftande makten, skulle förfogandet över medborgarnas liv och frihet vara godtyckligt; ty domaren skulle vara lagstiftare. Vore den knuten till den verkställande makten, skulle domaren kunna ha en förtryckares kraft. Allt vore förlorat om samma människa, eller samma församling av antingen adelns eller folkets förnämsta, skulle utöva dessa tre befogenheter: den lagstiftande makten, makten att verkställa allmänna beslut, och den dömande makten över enskildas brott eller tvister.

73 Se, för ett liknande resonemang, Schweitzer, M., Hummer, W., och Obwexer, W. (ovan fotnot 25), s. 178, punkt 653, Sariyiannidou, E. (ovan fotnot 15), s. 122, talar också om en funktionsdelning. Enligt Oppermann, T. (ovan fotnot 27), 5 §, punkt 5, s. 80, omvandlades den statliga maktfördelningen mellan den lagstiftande, verkställande och dömande makten till en särskild institutionell jämvikt mellan gemenskapens institutioner. Särskilt mellan parlamentet, rådet och kommissionen är uppgifterna fördelade annorlunda än på statlig nivå. Även inom Europeiska gemenskapen finns ömsesidig kontroll och maktbalans (checks and balances). Den institutionella jämvikten återspeglar en grundläggande rättsstatsprincip. Enligt denna ska varje institution utöva sina befogenheter med beaktande av andras befogenheter och säkerställa att åsidosättanden häremot kan beivras genom domstolens kontroll.

74 Domarna av den 13 juni 1958 i mål 9/56, Meroni (REG 1958, s. 11; svensk specialutgåva, volym 1, s. 21), och i mål 10/56, Meroni (REG 1958, s. 53).

75 Dom av den 17 december 1970 i mål 25/70, Köster, Berodt & Co. (REG 1970, s. 1161; svensk specialutgåva, volym 1, s. 515), punkt 9, och domen i målet parlamentet mot rådet (ovan fotnot 45), punkt 21.

76 Dom av den 22 maj 1990 i mål 70/88, parlamentet mot rådet (REG 1990, s. I-2041; svensk specialutgåva, volym 10, s. 425), punkterna 21 och 22.

77 Domen i målet parlamentet mot rådet (ovan fotnot 76), punkt 23.

78 Sariyiannidou, E. (ovan fotnot 15), s. 137, anser att artikel 220 EG endast ger domstolen behörighet att avgöra vad som är rätt, även om det inte finns några klara kompetensbegränsningar i detta avseende. Domstolen har vid utvecklingen av allmänna rättsprinciper i omfattande utsträckning använt sig av sin behörighet till rättsskapande. Författaren befarar att detta skulle kunna sudda ut gränserna mellan domstolsverksamhet och politisk verksamhet.

79 Se, för ett liknande resonemang, Louis, J.-V., L’ordre juridique communautaire, sjätte upplagan, Bryssel/Luxemburg, 1993, sidan 119 och följande sida. Författaren anser att domstolen får använda sig av luckor i lagstiftningen för att lagstifta i gemenskapslagstiftarens ställe. Den måste tvärtemot vara återhållsam (judicial self-restraint).

80 Se domstolens dom av den 6 oktober 2005 i de förenade målen T-22/02 och T-23/02, Sumitomo Chemical och Sumika Fine Chemicals mot kommissionen (REG 2005, s. II-4065), punkt 82 och följande punkt. I denna dom erkände domstolen gemenskapslagstiftares behörighet att fastställa preskriptionstider. Domstolen anser att svaret på frågan i vilken utsträckning preskriptionen utnyttjas är resultatet av en avvägning mellan de krav som rättssäkerheten ställer och de krav som lagenlighet ställer med hänsyn till de historiska och sociala förhållanden som råder i samhället vid en bestämd tidpunkt. Preskriptionen grundas därför uteslutande på lagstiftarens val. Se domstolens dom av den 31 maj 2001 i de förenade målen C-122/99 och C-125/99 P, D och Sverige (REG 2001, s. I-4319), punkt 37 och följande punkt. I denna dom fastställde domstolen att det inte är möjligt för gemenskapsdomstolarna att tolka tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna så, att en rättslig situation, såsom registrerat partnerskap, som skiljer sig från äktenskap ska likställas härmed. Det tillkommer enbart lagstiftaren att, i förekommande fall, vidta åtgärder som kan påverka detta rättsläge till exempel genom att ändra tjänsteföreskrifternas lydelse. Se dessutom domstolens dom av den 7 januari 2004 i mål C-117/01, K.B. (REG 2004, s. I-541), punkt 28, av den 2 oktober 2003 i de förenade målen C-172/01 P, C-175/01 P, C-176/01 P och C-180/01 P, International Power (tidigare National Power) m.fl. mot kommissionen (REG 2003, s. I-11421), punkt 106, och av den 24 september 2001 i de förenade målen C-74/00 P och C-75/00 P, Falck och Acciaierie di Bolzano mot kommissionen (REG 2001, s. I-7869), punkt 139.

81 Se punkterna 39–45 i den irländska regeringens inlaga.

82 Se punkt 68 i detta förslag till avgörande.

83 Dom av den 26 april 2005 i mål C-376/02, Stichting Goed Wonen (REG 2005, s. I-3445), punkt 32.

84 Domstolens dom av den 15 februari 1996 i mål C-63/93, Duff m.fl. (REG 1996, s. I-569), punkt 20, och förstainstansrättens dom av den 31 januari 2002 i mål T-206/00, Hult mot kommissionen (REG 2002, s. I-A-19 och s. II-81), punkt 38.

85 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 1991 i mål C-368/89, Crispoltoni (REG 1991, s. I-3695), punkt 17, av den 29 april 2004, dom i de förenade målen C-487/01 och C-7/02, Gemeente Leusden och Holin Groep (REG 2004, s. I-5337), punkt 59, och domen i målet Stichting Goed Wonen (ovan fotnot 83), punkt 33. Se även Europadomstolens dom av den 23 oktober 1997, National & Provincial Building Society mot Förenade kungariket, Recueil des arrêts et décisions, 1997-VII, 80 §.

86 Domen i målet Mangold (ovan fotnot 8), punkterna 74 och 75.

87 Redan i mitt förslag till avgörande av den 4 september 2008 i mål C-338/06, kommissionen mot Spanien (REG 2008, s. I-10139), punkt 60, hänvisade jag till det obestämda innehållet i artikel 42 i direktiv 77/91. Dom har meddelats den 18 december 2008.

88 Hütte, A. (ovan fotnot 63), sidorna 71 och 82, De Cordt, Y. (ovan fotnot 62), sidorna 255 och 259, Verse, D. (ovan fotnot 59), s. 562. Hüffer, U., Kommentar zum Aktiengesetz, femte upplagan, München, 2002, 53a §, punkt 4, s. 250.

89 Hütte, A. (ovan fotnot 63), s. 72.

90 Se, för ett liknande resonemang, Tridimas, T. (ovan fotnot 23), sidorna 36 och 44.

91 Ibidem, s. 47.

92 Se bland annat rådets direktiv 2000/43/EG av den 29 juni 2000 om genomförandet av principen om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung (EGT L 180, s. 22), rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling (EGT L 303, s. 16) och Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (EUT L 281, s. 31).

93 Domstolen har i fast rättspraxis slagit fast att rättssäkerhetsprincipen utgör hinder för att direktiven ska kunna medföra skyldigheter för enskilda. Det är således inte möjligt för enskilda att åberopa ett direktiv (se dom av den 26 februari 1986 i mål 152/84, Marshall, REG 1986, s. 723, svensk specialutgåva, volym 8, s. 457, punkt 48, av den 14 juli 1994 i mål C-91/92, Faccini Dori, REG 1994, s. I-3325, svensk specialutgåva, volym 16, s. I-1, punkt 20, och av den 7 januari 2004 i mål C-201/02, Wells, REG 2004, s. I-6325, punkt 56).

94 Till exempel artikel 141 EG avseende principen om lika lön för kvinnor och män för lika arbete eller likvärdigt arbete. Domstolen har i sin rättspraxis klargjort att förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet i artiklarna 12, 39 och 49 EG även gäller i förhållandet mellan enskilda (se dom av den 12 december 1974 i mål 36/74, Walrave och Koch, REG 1974, s. 1405, svensk specialutgåva, volym 2, s. 409, av den 8 april 1976 i mål 43/75, Defrenne, REG 1976, s. 455, Bosman (ovan fotnot 47), och av den 6 juni 2000 i mål C-281/98, Angonese, REG 2000, s. I-4139, punkt 36).

95 Se, för ett liknande resonemang, Preis, U., Verbot der Altersdiskriminierung als Gemeinschaftsgrundrecht, Neue Zeitschrift für Arbeitsrecht, nr 8, 2006, s. 402.

96 Se punkterna 87 och 88 i detta förslag till avgörande.

97 Se punkterna 89–93 i detta förslag till avgörande.

98 Se punkt 94 i detta förslag till avgörande.

99 Se punkt 98 i detta förslag till avgörande.

100 Se punkterna 103–109 i detta förslag till avgörande.

101 Se punkterna 111–112 i detta förslag till avgörande.

102 Se punkterna 117–123 i detta förslag till avgörande.