Förslag till avgörande av generaladvokat Verica Trstenjak föredraget den 8 september 2011
1 Originalspråk: tyska; rättegångsspråk: tjeckiska
2 EGT L 12, 2001, s. 1.
3 EGT C 346, s. 23.
4 EGT L 95, s. 29.
5 I enlighet med de benämningar som används i FEU och FEUF används begreppet unionsrätt som ett sammanfattande begrepp för gemenskapsrätten och unionsrätten. Om det i det följande rör sig om enskilda primärrättsliga bestämmelser anförs de av tidsmässiga skäl (ratione temporis) gällande föreskrifterna.
6 I det följande återges de tidsmässigt tillämpliga bestämmelserna i förordning nr 44/2001.
7 Domstolens dom av den 5 februari 2004 i mål C-18/02, DFDS Torline (REG 2004, s. I-1417), punkt 23. Se, beträffande Brysselkonventionen, domstolens dom av den 15 maj 1990 i mål C-365/88, Hagen (REG 1990, s. I-1845), punkt 17, och av den 7 mars 1995 i mål C-68/93, Shevill m.fl. (REG 1995, I-415), punkt 35.
8 Se domstolens dom av den 11 juni 1985 i mål 49/84, Debaecker och Plouvier (REG 1985, s. 1-779), punkt 10 och följande punkter, i vilken domstolen fastslog att sådana regler finns och att de i princip inte är oförenliga med systematiken i Brysselkonventionen.
9 Domen i målet Hagen (ovan fotnot 7), punkt 20, och domen i målet Shevill (ovan fotnot 7), punkt 36.
10 Domstolens dom av den 1 mars 2005 i mål C-281/02, Owusu (REG 2005, s. I-1383), punkt 25 och 26.
11 Se, beträffande frågan huruvida denna rättspraxis i princip är tillämplig, domstolens dom av den 16 juli 2009 i mål C-189/08, Zuid-Chemie (REG 2009, s. I-6917), punkt 18, och av den 14 maj 2009 i mål C-180/06, Ilsinger (REG 2009, s. I-3961), punkt 41.
12 Domen i målet Owusu (ovan fotnot 10), punkt 25.
13 Domen i målet Owusu (ovan fotnot 10), punkt 26.
14 Redogörelserna på s. 8 i Jenards rapport (EGT C 59, 1979, s. 1) ska enligt min mening också förstås så, att ett ärende har internationell karaktär i den mening som avses i Bryssel-I-konventionen, om svaranden är utlänning.
15 Domstolens dom av den 20 maj 2010 i mål C-111/09, ČPP Vienna Insurance Group (REU 2010, s. I-4545), punkterna 19–33.
16 Ibidem, punkt 21.
17 Ibidem, punkterna 23–26.
18 Geimer, R., i: Geimer, R., Schütze, R., Europäisches Zivilverfahrensrecht, Beck, andra upplagan 2004, artikel 24, punkt 36, är av samma uppfattning, liksom Staudinger, A., i: Rauscher, T., Europäisches Zivilprozess- und Kollisionsrecht, Sellier 2011, artikel 24, punkt 11. Se, för en översikt över den rådande uppfattningen där de flesta har samma åsikt, Mankowski, P., Besteht der Europäische Gerichtsstand der rügelosen Einlassung auch gegen von Schutzregimes besonders geschützte Personen?, Recht der Internationalen Wirtschaft 2010, s. 667 och följande sidor, som dock själv kritiserar att inte tillräcklig hänsyn tas till det avsedda skyddet av konsumenten som svagare part.
19 Dom av den 28 februari 1984 i mål 294/82, Einberger (REG 1984, s. 1177; svensk specialutgåva, s. 541), punkt 6, och av den 16 juli 1992 i mål C 187/91, Belovo (REG 1992, s. I-4937), punkt 13.
20 Dom av den 16 juli 2009 i mål C-189/08, Zuid-Chemie (REG 2009, s. I-6917), punkt 17, av den 2 oktober 2008 i mål C-372/07, Hassett och Doherty (REG 2008, s. I-7403), punkt 17, och av den 23 april 2009 i mål C-167/08, Draka NK Cables m.fl. (REG 2009, s. I-3477), punkt 19.
21 Domstolens dom av den 24 juni 1981 i mål 150/80, Elefanten Schuh (REG 1981, s. 1671), punkt 16. Se, för ett liknande resonemang, Geimer, R. (ovan fotnot 18), artikel 24, punkt 30.
22 Calvo Caravaca, A. L., Carrascosa Gonzalez, J., i: Mangus, U., Mankowski, P., Brussels I Regulation, Sellier 2007, artikel 24, punkt 10; Kropholler, J., Europäisches Zivilprozessrecht, Verlag Recht und Wirtschaft, åttonde upplagan 2005, artikel 24, punkt 7. Mot detta talar enligt min mening inte heller redogörelserna på s. 38 i Jenards rapport (ovan fotnot 14). Där förklaras det att frågan hur begreppet svaromål ska tolkas ska avgöras av den nationella rätten. Detta kan nämligen som jag ser det inte förstås så, att frågan huruvida ett svaromål föreligger enbart ska avgöras av den nationella rätten. Detta bör i stället förstås så, att det finns bestämmelser i unionsrätten avseende begreppet svaromål som emellertid kan kompletteras av motsvarande nationella rättegångsregler.
23 Domstolens dom av den 10 oktober 1996 i mål C-78/95, Hendrikman och Feyen (REG 1996, s. I-4943).
24 Ibidem, punkt 18. I detta sammanhang bör också domen i målet ČPP Vienna Insurance Group nämnas (ovan fotnot 15), punkt 33. Enligt denna behöver en nationell domstol visserligen inte ex officio undersöka huruvida en svarande som anses vara den svagare parten i den mening som avses i avsnitten 3–5 i kapitel II i förordning nr 44/2001 i full utsträckning kan bedöma effekterna av sitt försvar i målet. Det står emellertid den nationella domstolen fritt att, med hänsyn tagen till det syfte som kommer till uttryck i dessa bestämmelser, nämligen att säkerställa ett bättre skydd för den som anses vara den svagare parten, försäkra sig om att svaranden under dessa omständigheter har omfattande kunskap om följderna av sitt svaromål.
25 Domen i målet Hendrikman (ovan fotnot 23), punkt 18.
26 För det aktuella fallet kommer det inte heller an på om artikel 24 i förordningen över huvud taget kan tillämpas, om svaranden inte har hemvist i en medlemsstat. Se, beträffande denna fråga, Geimer, R., (ovan fotnot 18), artikel 24, punkterna 22–25; Calvo Caravaca, A.L., Carrascosa Gonzalez, J. (ovan fotnot 22), artikel 24, punkt 28 och följande punkter.
27 Se, för ett liknande resonemang, Geimer, R. (ovan fotnot 18), artikel 17, punkt 10.
28 Se s. 33 i Jenards rapport (ovan fotnot 14); Geimer, R. (ovan fotnot 18), artikel 17, punkt 7.
29 Artikel 4 i förordningen, enligt vilken domstolarnas behörighet i varje medlemsstat bestäms i enlighet med den medlemsstatens lag, om svaranden inte har hemvist i en medlemsstat, ska följaktligen tolkas så, att den bara ska tillämpas under förutsättning att det finns ett avtal i den mening som avses i artikel 17.3.
30 Se s. 33 i Jenards rapport (ovan fotnot 14).
31 Av samma uppfattning: Heinig, J., Grenzen von Gerichtsstandsvereinbarungen im Europäischen Zivilprozessrecht, Jenaer Wissenschaftliche Verlagsgesellschaft 2010, s. 337 och följande sidor; Staudinger, A., i: Rauscher, T. (ovan fotnot 18), artikel 17, punkterna 3 och 6; Nielsen, P.A., i: Magnus, U., Mankowsky, P. (ovan fotnot 22), artikel 17, punkt 4. Av annan uppfattning: Geimer, R. (ovan fotnot 18), artikel 17, punkt 3, med hänvisning till principen om nyare lag (lex-posterior). Denna princip kan dock inte motivera att direktiv 93/13 helt och hållet ersätts av förordning nr 44/2001, eftersom det i artikel 17.3 i förordning uttryckligen anges ett förbehåll för tillåtlighet enligt nationell rätt.
32 Jag hänvisar i detta sammanhang till de skäl som nämns i punkt 94 i detta förslag till avgörande.
33 Se, för ytterligare information, Heinig, Jens (ovan fotnot 31), s. 62 och 69.
34 Om den hänskjutande domstolen däremot skulle komma fram till att avtalsvillkoren om internationell respektive territoriell behörighet är ett enda avtalsvillkor, skulle avtalsvillkoret enligt artikel 6 första meningen i direktiv 93/13 i princip inte vara bindande. I detta fall uppkommer frågan huruvida det enhetliga avtalsvillkoret kan reduceras så att dess giltighet inte ifrågasätts och den internationella komponenten fortfarande gäller. Något som i princip talar emot att en reducering som medför att giltigheten inte ifrågasätts skulle vara förenlig med artikel 6 i direktivet är att näringsidkare då inte i tillräcklig utsträckning skulle avskräckas från att använda oskäliga villkor.
35 Domstolens dom av den 1 april 2004 i mål C-237/02, Freiburger Kommunalbauten (REG 2004, s. I-3403), punkt 19.
36 Ibidem, punkt 20.
37 Ibidem, punkt 21.
38 Se domstolens dom av den 4 juni 2009 i mål C-243/08, Pannon (REG 2009, s. I-4713), punkterna 42 och 43, och av den 9 november 2010 i mål C-137/08, VB Pénzügyi Lízing (REU 2010, s. I-10847), punkterna 42 och 43. I dessa domar avvek domstolen från sin ståndpunkt i domen av den 27 juni 2000 i de förenade målen C-240/98-C-244/98, Océano Grupo Editorial och Salvat Editores (REG 2000, s. I-4941), punkt 21 och följande punkter, enligt vilken EU-domstolen själv ska kunna göra en slutgiltig bedömning av ett avtalsvillkor, om det är fråga om ett villkor som enbart är fördelaktigt för näringsidkaren, utan motprestation till fördel för konsumenten, eftersom giltigheten av domstolsskyddet för de rättigheter som konsumenten ges i direktiv 93/13 ifrågasattes oberoende av typen av avtal.
39 Domen i målet Océano Grupo (ovan fotnot 38), punkt 22; domen i målet Pannon (ovan fotnot 38), punkt 41, och domen i målet Pénzügyi Lízing (ovan fotnot 38), punkt 54.
40 Domen i målet Océano Grupo Editorial och Salvat Editores (ovan fotnot 38), punkt 23, och domen i målet Pénzügyi Lízing (ovan fotnot 38), punkt 55.
41 Queirolo, I., i: Mangus, U., Mankowsky, P. (ovan fotnot 22); Mankowsky, P., i: Rauscher, T. (ovan fotnot 18), artikel 26, punkt 5.
42 Mankowsky, P., i: Rauscher, T. (ovan fotnot 18), artikel 26, punkt 6.
43 Se, beträffande möjliga tillvägagångssätt, Staudinger, A., i: Rauscher, T. (ovan fotnot 18), artikel 59, punkt 8; Kropholler, J. (ovan fotnot 18), artikel 59, punkt 9.
44 Se punkt 118 i detta förslag till avgörande.
45 Enligt Jenards rapport (ovan fotnot 14), s. 40, ska ett villkor vara att svaranden har tagit emot stämningsansökan personligen eller på sin adress. Det är däremot inte nödvändigt att svaranden också faktiskt har fått kännedom om stämningsansökan i god tid.
46 Se punkt 81 i detta förslag till avgörande.
47 Se s. 40 i Jenards rapport (ovan fotnot 14).
48 Se, beträffande villkoren för att en sådan inskränkning ska vara motiverad, artikel 52.1 i stadgan och domstolens dom av den 2 april 2009 i mål C-394/07, Gambazzi (REG 2009, s. I-2563), punkt 28 och följande punkter.
49 Queirolo, I., i: Magnus, U., Mankowski, P. (ovan fotnot 22), artikel 26, punkt 20.
50 I ett fall som det förevarande där en medborgare från en annan medlemsstat utnyttjar sin garanterade rätt till fri rörlighet torde unionens grundläggande rättigheter gälla. Artikel 51.1 i stadgan, enligt vilken de grundläggande rättigheterna endast är bindande för EU:s organ och för medlemsstaterna, torde inte heller utgöra hinder för tillämpning av artikel 47 andra stycket i stadgan. I det aktuella fallet är det nämligen fråga om rätten till prövning i domstol och således om förhållandet mellan en medborgare och en medlemsstats domstolar.