Förslag till avgörande av generaladvokat Jääskinen föredraget den 14 mars 2013

1 Originalspråk: engelska.

2 EUT L 315, s. 14.

3 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 av den 11 februari 2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar och om upphävande av förordning (EEG) nr 295/91 (Text av betydelse för EES) – Uttalande från kommissionen (EGT L 46, s. 1). (I denna förordning inkluderas märkligt nog, efter dess bestämmelser, det kommissionsuttalande som nämns i dess titel.)

4 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1177/2010 av den 24 november 2010 om passagerares rättigheter vid resor till sjöss och på inre vattenvägar och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 (EUT L 334, s. 1).

5 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 181/2011 av den 16 februari 2011 om passagerares rättigheter vid busstransport och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 (EUT L 55, s. 1).

6 Artikel 44 i bilagan rör ersättning och förseningar vid lastning av fordon.

7 Huvudkontorets rapport om revisionen av fördraget om internationell järnvägstrafik (COTIF) av den 9 maj 1980 och de förklarande rapporterna om de texter som antagits av den femte generalförsamlingen den 1 januari 2011.

8 Dom av den 7 december 1993 i mål C-12/92, Huygen (REG 1993, s. I-381), punkt 31.

9 Se till exempel dom av den 15 december 1994 i mål C-195/91 P, Bayer mot kommissionen (REG 1994, s. I-5619).

10 Se till exempel dom av den 10 april 2003 i mål C-167/99, Europaparlamentet mot SERS (REG 2003, s. I-3269).

11 Se till exempel dom av den 14 juni 2012 i mål C‑533/10, CIVAD, punkt 26 och där angiven rättspraxis.

12 Se till exempel, för ett motsvarande synsätt, dom av den 19 november 2012 i de förenade målen C-402/07 och C-432/07, Sturgeon (REG 2009, s. I-10923), punkterna 43–45, av den 22 december 2008 i mål C-549/07, Wallentin-Hermann (REG 2008, s. I-11061), punkt 20, av den 31 januari 2013 i mål C‑12/11, McDonagh, punkterna 31 och 32, samt av den 4 oktober 2012 i mål C‑22/11, Finnair, punkt 38.

13 Se, för ett motsvarande synsätt, dom av den 4 mars 2010 i mål C-297/08, kommissionen mot Italien (REG 2010, s. I-1749), punkt 86, och svaret från en omsorgsfull myndighet angående den möjliga förekomsten av omständigheter som påstods utgöra force majeure, samt domen i det ovannämnda målet Europaparlamentet mot SERS, punkt 118, angående förutsebarheten för huvudentreprenören att företag som utförde arbetet skulle begå ett antal fel.

14 Punkt 54 i domen.

15 Punkt 56 och där angiven rättspraxis.

16 Se punkterna 40–45 i generaladvokaten Bots förslag till avgörande i mål C‑12/11, McDonagh, avseende riskfördelningen mellan transportören och passageraren vid force majeure. Såsom bekräftades i domen bedömdes transportörens omsorgsplikt på ett annat sätt än skyldigheten att ersätta skada.

17 REG 2010, s. I‑10 761.

18 EGT L 312, s. 1, rättelse EGT L 36, 1998, s. 16. [Övers.anm.: Denna rättelse gäller inte den svenska versionen.]

19 Punkt 36 i domen. När det gäller rättsverkningarna av förordningar som medför krav på tillämpningsföreskrifter, se punkterna 32 och 33 i samma dom, samt där angiven rättspraxis.

20 Punkt 39 i domen.

21 Punkt 61 och där angiven rättspraxis. Såsom påpekades i generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande, punkt 36, ger denna förutsättning särskilt uttryck för den allmänna rättssäkerhetsprincipen som är en grundläggande princip i gemenskapsrätten som bland annat fordrar att bestämmelser ska vara klara och precisa, så att enskilda på ett otvetydigt sätt kan få kännedom om sina rättigheter och skyldigheter och vidta åtgärder i enlighet därmed.

22 Se till exempel dom av den 22 december 2010 i de förenade målen C-444/09 och C-456/09, Gavieiro (REG 2010, s. I-14031), punkt 73 och där angiven rättspraxis. Se, för ett liknande resonemang, den senare domen av den 24 maj 2012 i mål C‑97/11, Amia SpA, punkt 38. Costanzodoktrinen har kritiserats för att inte upprätthålla maktdelningen enligt medlemsstaternas lagstiftningar, genom att den förefaller förutsätta att förvaltningsmyndigheter ska gå bortom gränserna för deras behörighet enligt nationell rätt, inklusive primära lagstiftningsåtgärder. Se till exempel de Witte, B., Direct Effect, Primacy, and the Nature of the EU Legal Order, i Craig, P., och de Búrca, G., The Evolution of EU Law (Oxford, 2011) s. 323, på s. 333. För en mer detaljerad studie, se Verhoeven, M., The Costanzo Obligation: the obligations of national administrative authorities in the case of incompatibility between national law and European law (Intersentian, 2011).

23 Dom av den 22 november 2012 i mål C‑136/11, Westbahn Management.

24 I detta sammanhang gör jag en analogi till domstolens dom av den 7 december 2010 i mål C‑439/08, Vebic (REU 2010, s. I‑12471), där det fastslogs att en nationell konkurrensmyndighet, till följd av kraven på effektiv tillämpning av artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF, måste ha rätt att uppträda som svarande eller intervenera i tvister rörande dess egna beslut. Schienen‑Control Kommission har samma rätt. Den skulle emellertid med nödvändighet vara förhindrad att utöva denna rätt om den själv var en domstol.

25 Domen i de ovannämnda förenade målen Gavierio, punkt 73.

26 SGS Belgium and Others.

27 Dom av den 17 september 2002 i mål C-253/00, Antonio Muñoz y Cia SA (REG 2002, s. I-7289).

28 Jämför, för ett motsvarande synsätt, domen av den 22 december 2010 i mål C-279/09, DEB (REG 2010, s. I-13849). Se även möjligheterna för uppgörelser för konsumenterna enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/52/EG av den 21 maj 2008 om vissa aspekter på medling på privaträttens område (EUT L 136, s. 3).

29 Dom av den 15 april 2008 i mål C-268/06, Impact (REG 2008, s. I-2483), punkt 44 och där angiven rättspraxis.

30 Domen i det ovannämnda målet Impact, punkt 42.

31 Dom av den 16 december 1976 i mål C-45/76, Comet (REG 1976, s. 2043), och av den 7 juli 1981 i mål 158/80, Rewe (REG 1981, s. 1805; svensk specialutgåva, volym 6, s. 153), punkt 44.

32 Dom av den 13 mars 2007 i mål C-432/05, Unibet (REG 2007, s. I-2271).

33 Dom av den 19 juni 1990 i mål C-213/89, Factortame (REG 1990, s. I-2433; svensk specialutgåva, volym 10, s. 435).

34 För en diskussion angående skillnaden mellan nationell processuell autonomi och nationell autonomi beträffande rättsmedel och sanktioner, vilken har gett upphov till ett alltmer komplext förhållande mellan effektivitetsprincipen såsom den anges i domen i målet Rewe och den grundläggande principen om ett effektivt domstolsskydd såsom det som övervägts inom ramen för mål såsom Unibet och Impact, se Prechal, S., och Widdershoven, R., Redefining the Relationship between Rewe‑effectiveness and Effective Judicial Protection, i Review of European Adminstrative Law (4/2011), s. 31, på s. 33.

35 Rätten till effektiva rättsmedel såsom den skyddas i artikel 47 i stadgan prövades nyligen av domstolen i dom av den 28 juli 2011 i mål C-69/10, Diouf (REG 2011, s. I-7151).

36 Vad gäller det sistnämnda kan, enligt § 167 EisbG, den som inte offentliggör ersättningsvillkor enligt § 22a första stycket EisbG bestraffas av den regionala förvaltningsmyndigheten, och inte av Schienen-Control Kommission, genom böter på upp till 2 180 euro.

37 För en detaljerad studie av hur känslig förvaltningsdomstolars behörighet att besluta om sanktioner är, i förhållande till upprätthållandet av maktfördelningen, se General Report of the International Association of Supreme Administrative Jurisdictions, VIIIth Congress, Madrid, 2004.

38 Domen i det ovannämnda målet Factortame.

39 Domen i det ovannämnda målet Unibet, punkt 55.

40 Jämför domen i de ovannämnda förenade målen Gavierio, punkterna 95 och 96. Se även domen i det ovannämnda målet Impact, punkt 44 och där angiven rättspraxis. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 mars 2011 i mål C-240/09, Lesoochranárske zoskupenie VLK (REG 2011, s. I-1255), punkt 51.

41 Impact, punkt 54. Se Gavieiro, punkterna 95 och 96. Se, för ett liknande resonemang, domen i målet C‑240/09 Lesoochranárske zoskupenie (REU 2011, s. I‑1255), punkt 51.

42 I Lissabonfördraget upprätthålls den traditionella begränsningen av de rättsmedel som domstolen förfogar över, nämligen rätten att fatta interimistiska och suspenderande beslut (artiklarna 278 och 279 FEUF), rätten att ogiltigförklara unionsåtgärder (artiklarna 264 och 266 FEUF), och rätten att döma ut skadestånd (artiklarna 268 och 340, andra och tredje styckena, FEUF). Detta innebär att varje begäran om ett specifikt föreläggande för den relevanta institutionen att vidta specifika åtgärder för att komma till rätta med det fel som påstås föreligga kommer att avvisas. Se till exempel dom av den 15 september 1998 i de förenade målen T-374/94, T-375/94, T-384/94 och T-388/94, ENS m.fl. mot kommissionen (REG 1998, s. II-3141), punkt 53.

43 Jag konstaterar analogiskt att det föreligger en viss överlappning när det gäller skadestånd för det offentliga när det gäller regler som kan hänföras till medlemsstater och EU:s institutioner, se dom av den 4 juli 2000 i mål C-352/98 P, Bergaderm (REG 2000, s. I-5291).