Förslag till avgörande av generaladvokat Niilo Jääskinen föredraget den 30 januari 2014

1 Originalspråk: franska.

2 EGT L 12, 2001, s. 1.

3 Det föreskrivs i bestämmelsen att: [f]öljande domstolar skall, oberoende av parternas hemvist, ha exklusiv behörighet ... [o]m talan avser sakrätt i fast egendom …, domstolarna i den medlemsstat där egendomen är belägen.

4 Det framgår av artikel 27.1 i förordning nr 44/2001 att [o]m talan väcks vid domstolar i olika medlemsstater rörande samma sak och målen gäller samma parter, skall den domstol där den andra talan väcktes självmant låta handläggningen av målet vila till dess att det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig. De ord som jag har kursiverat är de båda uttryck vilkas tolkning specifikt har begärts i förevarande mål.

5 Det föreskrivs i artikel 28.1 i förordning nr 44/2001 att [o]m käromål som har samband med varandra prövas vid domstolar i olika medlemsstater, får den domstol där den andra talan väcktes låta handläggningen av målet vila. Det preciseras i artikel 28.3 att [v]id tillämpningen av denna artikel skall käromål anses ha samband med varandra om de är så förenade att en gemensam handläggning och dom är påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar.

6 Se tredje tolkningsfrågan.

7 Se fjärde tolkningsfrågan.

8 Kapitel III avsnitt 1 i förordning nr 44/2001 behandlar Erkännande av domar som meddelats i en annan medlemsstat. I avsnitt 1 artikel 34.3 föreskrivs att en dom inte ska erkännas om den är oförenlig med en dom som har meddelats i en tvist mellan samma parter i den medlemsstat där domen görs gällande. I artikel 35.1 tilläggs att detsamma gäller om den strider mot bestämmelserna i avsnitten 3, 4 och 6 i kapitel II …, vilket inbegriper exklusiv behörighet på området för sakrätt i fast egendom.

9 Se första och andra tolkningsfrågorna.

10 Se femte tolkningsfrågan och första delen av åttonde tolkningsfrågan.

11 Se sjätte tolkningsfrågan.

12 Se sjunde tolkningsfrågan och andra delen av åttonde tolkningsfrågan.

13 Det anges i denna bestämmelse att [e]n fastighet kan belastas på så sätt att den person till förmån för vilken belastningen sker, har förköpsrätt framför ägaren.

14 I 463 § BGB föreskrivs att [d]en som har förköpsrätt till en egendom får utöva denna rätt så snart som den som är bunden av förköpsförbehållet har slutit ett köpeavtal avseende egendomen med tredje man. Det anges följande i 464 § BGB: (1) Förköpsrätten utövas genom en förklaring gentemot den som är bunden av förköpsförbehållet. Förklaringen måste inte ha formen av ett köpeavtal. (2) I samband med utövandet av förköpsrätten ska köpet mellan den förköpsberättigade och den som är bunden av förköpsförbehållet genomföras enligt de bestämmelser som avtalats mellan den som är bunden av förköpsförbehållet och tredje man.

15 Enligt 873 § första stycket BGB gäller följande: Såvida inte annat föreskrivs krävs för överlåtelse av egendom … att den berättigade parten och den andra parten godkänner rättsändringen och skriver in denna i fastighetsregistret.

16 Det föreskrivs här att [i]nskrivning sker efter godkännande av den person vars rätt berörs härav.

17 Till stöd för sin talan gjorde Irmengard Weber gällande att den hävningsrätt som avtalats mellan Mechthilde Weber och Z. GbR inte rörde henne och inte omfattades av de avtalsklausuler som på grund av utövandet av förköpsrätten också skulle gälla henne.

18 EGT L 299, 1972, s. 32, i ändrad version enligt successiva konventioner om nya medlemsstaters anslutning till denna konvention (nedan kallad Brysselkonventionen).

19 Bland annat dom av den 14 november 2013 i mål C‑478/12, Maletic och Maletic, punkt 27 och där angiven rättspraxis.

20 Det vill säga artiklarna 16.1 a, 21.1 och 22.1 i Brysselkonventionen.

21 Se dom av den 25 oktober 2012 i mål C–133/11, Folien Fischer och Fofitec, punkterna 31 och 32, samt av den 3 oktober 2013 i mål C–386/12, Schneider, punkt 21, angående artikel 27 respektive artikel 22 i förordning nr 44/2001.

22 Det vill säga att målen rör samma parter och samma sak.

23 Mechthilde Weber har till stöd för sina påståenden anfört att den talan som väckts i Italien inte har någon sakrättslig grund utan rör de förpliktelser som finns mellan bolaget Z. GbR och henne själv enligt det avtal som ingicks den 28 oktober 2009. Hon har tillagt att den prejudiciella fråga som ställts inom ramen för samma mål, nämligen huruvida Irmengard Weber utövade sin förköpsrätt på ett giltigt sätt, inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 22.1 i förordning nr 44/2001, då denna förköpsrätt och de förmåner som följer av den inte har bestritts.

24 Se, bland annat, dom av den 21 februari 2013 i mål C‑332/11, ProRail, punkt 31.

25 Det anges i begäran om förhandsavgörande att bolaget Z. GbR först yrkade att tvistemålsdomstolen [i Milano] skulle fastställa och förklara att [Irmengard Webers] utövande av sin förköpsrätt var ogiltig och utan verkan, eftersom hon aldrig till fullo godtagit de avtalsvillkor som avtalats mellan bolaget Z. GbR och [Mechthilde Weber] och i synnerhet dem avseende säljarens hävningsrätt.

26 Se beslut av den 5 april 2001 i mål C-518/99, Gaillard (REG 2001, s. I-2771), punkt 13, där det förtydligas att innebörden av uttrycket ska fastställas självständigt för att i största möjliga mån säkerställa att de rättigheter och skyldigheter som konventionsstaterna och de berörda personerna har enligt Brysselkonventionen tillämpas jämlikt och enhetligt. Se även dom av den 18 maj 2006 i mål C-343/04, ČEZ (REG 2006, s. I-4557), punkt 25, och där angiven rättspraxis.

27 Se, analogt, angående begreppet privaträttens område i den mening som avses i förordning nr 44/2001, domen i det ovannämnda målet Schneider, punkt 18.

28 Jag vill understryka att det inte endast är den domstol inom vars domkrets fastigheten är belägen som har exklusiv behörighet enligt lydelsen i artikel 22 i förordning nr 44/2001, utan samtliga domstolar i den angivna medlemsstaten.

29 Paul Jenard framhöll i sin rapport angående Brysselkonventionen (EGT, C 59, 1979, s. 1, särskilt s. 35, nedan kallad Jenardrapporten), att dessa konstateranden leder nämligen ofta till kontroller, utredningar och expertutlåtanden som måste göras på plats. Saken regleras vidare ofta delvis av sedvänja som i allmänhet endast känns till av domstolarna på den ort, möjligtvis i det land, där den fasta egendomen är belägen. Jag vill tillägga att sakrätt i fast egendom i flera medlemsstater, för att kunna göras gällande mot tredje man, måste inskrivas i fastighetsregistret eller ett annat offentligt register som presumeras vara trovärdigt och som ibland domstolarna i den ort där fastigheten är belägen anförtros att föra, och att i vart fall de domar som meddelas av dessa som rör rättigheter som således registrerats måste delges ex officio för att anses inskrivna.

30 Se, bland annat, domen i det ovannämnda målet ČEZ, punkterna 28 och 29, samt där angiven rättspraxis.

31 Se beslutet i det ovannämnda målet Gaillard, punkt 14, dom av den 13 oktober 2005 i mål C-73/04, Klein (REG 2005, s. I-8667), punkt 15, och domen i det ovannämnda målet ČEZ, punkt 26, och där angiven rättspraxis.

32 Det anges i artikel 23.5 i förordningen att [a]vtal om domstols behörighet … har ingen verkan … om de domstolar vilkas behörighet de utesluter har exklusiv behörighet enligt artikel 22.

33 Domen i det ovannämnda målet Schneider, punkt 21, och där angiven rättspraxis angående Brysselkonventionen.

34 Se, bland annat, dom av den 17 maj 1994 i mål C-294/92, Webb (REG 1994, s. I-1717), punkt 14, och beslutet i det ovannämnda målet Gaillard, punkterna 16 och 17, och där angiven rättspraxis.

35 Förutom vad gäller talan om nyttjanderätt till fast egendom enligt artikel 22.1.

36 Jag noterar att Peter Schlosser i sin rapport angående konventionen om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands tillträde till [Bryssel]konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område och till protokollet om domstolens tolkning av konventionen (EGT C 59, 1979, sidorna 71 och 120, nedan kallad Schlosserrapporten), bland sakrätter som existerar i de ursprungliga medlemstaterna, i Tyskland nämner en rättighet som ger företräde (se punkt 166).

37 Genom konventionen av den 26 maj 1989 om Konungariket Spaniens och Republiken Portugals tillträde.

38 Se, för ett liknade resonemang, Gaudemet-Tallon, H., Compétence et exécution des jugements en Europe, LGDJ, Paris, 4:e upplagan, 2010, punkt 338-1, Magnus, U., och Mankowski, P. (red.), European Commentaries on Private International Law, Brussels I Regulation, Sellier, München, 2:a uppl., 2012, sidan 478 och följande sidor, punkterna 5 och 10, samt sidan 496, punkt 55.

39 Dom av den 27 juni 1991 i mål C-351/89, Overseas Union m.fl. (REG 1989, s. I-3317), vars punkt 26 anger att med förbehåll för den situation där den domstol där den andra talan väcktes skulle haft den exklusiva behörighet som föreskrivs i konventionen, särskilt i artikel 16 … kan den domstol där den andra talan väcktes endast låta handläggningen av målet vila (min kursivering). Trots att det inte hade gjorts anspråk på någon exklusiv behörighet för den domstol vid vilken talan sist väckts i målet vid den nationella domstolen (se punkt 21 i domen) tog domstolen ändå upp denna aspekt, i likhet med generaladvokaten Van Gerven (se punkt 9 i hans förslag till avgörande i det målet).

40 Ibidem, punkterna 21, 25 och 26 i nämnda dom, samt punkt 13 i nämnda förslag till avgörande.

41 Dom av den 9 december 2003 i mål C-116/02, Gasser (REG 2003, s. I-14693), punkt 47.

42 Se punkterna 41–54 i nämnda dom. Det ska preciseras att generaladvokaten Léger hade en motsatt åsikt (se punkt 57 och följande punkter i hans förslag till avgörande i detta mål).

43 Punkterna 49–51 i nämnda dom.

44 Artikel 29 i förordning nr 44/2001 som gäller såväl vid litispendens som vid processgemenskap föreskriver däremot att [o]m flera domstolar är exklusivt behöriga, skall den domstol där den andra talan väcktes förklara sig obehörig till förmån för den domstolen (min kursivering).

45 Artikel 25 har följande lydelse: Om talan som väcks vid en domstol i en medlemsstat gäller en tvist som huvudsakligen rör en fråga som en domstol i en annan medlemsstat är exklusivt behörig att pröva enligt artikel 22, skall domstolen självmant förklara sig obehörig.

46 Syfte som anges i skäl 15 i förordningen.

47 Det vill säga de första, andra, femte och åttonde tolkningsfrågorna.

48 I överensstämmelse med rättspraxis angående tolkningen av artikel 21 i Brysselkonventionen, som motsvarar artikel 27 i förordning nr 44/2001, se, bland annat, dom av den 8 december 1987 i mål 144/86, Gubisch Maschinenfabrik (REG 1987, s. 4861; svensk specialutgåva, s. 271), punkt 11, och av den 19 maj 1998 i mål C-351/96, Drouot assurances (REG 1998, s. I-3075), punkt 16.

49 Dom av den 6 december 1994 i mål C-406/92, Tatry (REG 1994, s. I-5439), punkt 53.

50 I likhet med den schweiziska regeringen anser jag nämligen att reglerna om litispendens syftar till att förebygga risken för formellt motstridiga avgöranden som således är fullständigt oförenliga sinsemellan på stadiet för verkställigheten.

51 Domen i det ovannämnda målet Tatry, punkt 31, samt förslag till avgörande av generaladvokat Tesauro i detta mål, punkterna 14 och 20.

52 Domen i det ovannämnda målet Tatry, punkterna 29 och 34. I detta fall har den domstol där den andra talan väcktes en skyldighet att avvisa talan endast såvitt parterna i det mål som är anhängigt vid den likaledes är parter i det förfarande som tidigare inletts och detta förfarande kan fortsätta mellan de övriga parterna.

53 Domen i det ovannämnda målet Drouot assurances, punkterna 19 och 23.

54 Exempelvis kan de intressen som ett bolag och dess filial har, om hela aktiekapitalet innehålls av detta bolag, vara oskiljaktiga och identiska i vissa fall, men detta leder inte med nödvändighet till att en dom som meddelats mot bolaget i en annan medlemsstat ska vara verkställbar gentemot filialen i den medlemsstat där den sistnämnda är etablerad.

55 Nedan kallad Europakonventionen. I artikel 6 föreskrivs Rätt till en rättvis rättegång vilket inbegriper tillgång inom skälig tid till en domstol, ett opartiskt förfarande bland annat vad gäller bevisningen, rätt till ett kontradiktoriskt förfarande (punkt 1) samt en oskuldspresumtion (punkt 2) och rätt till försvar (punkt 3). Artikel 13 skyddar rätten till ett effektivt rättsmedel.

56 EGT C 364, 2000, s. 1, nedan kallad stadgan. Artikel 47 första och andra styckena gäller rätten till ett effektivt rättsmedel och tillgång till en opartisk domstol, medan tredje stycket angår rätten till rättshjälp. Angående denna artikels ursprung och innehåll, se förklaringar avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 17) samt bland annat, dom av den 13 mars 2007 i mål C-432/05, Unibet (REG 2007, s. I-2271), punkt 37, och av den 18 mars 2010 i de förenade målen C‑317/08–C‑320/08, Alassini m.fl. (REU 2010, s. I‑2213), punkt 61.

57 Detta är sant med avseende på den franska versionen av denna bestämmelse, som kräver att målen rör samma parter (entre les mêmes parties), men också såsom den tyska regeringen har betonat vad angår andra språkversioner, bland annat den tyska (zwischen denselben Parteien), den engelska (between the same parties), den spanska (entre las mismas partes), den finska (samojen asianosaisten välillä), den italienska (tra le stesse parti), den nederländska (tussen dezelfde partijen) och den portugisiska versionen (entre as mesmas partes) (min kursivering).

58 Se, bland annat, skälen 10 och 15 i förordningen och domen i det ovannämnda målet Drouot assurances, punkt 17.

59 Jag vill precisera att Mechthilde Weber har hävdat att den första tolkningsfrågan inte har någon som helst relevans för tillämpningen av artikel 27 i förordning nr 44/2001 i det konkreta fallet.

60 Det skulle med andra ord vara orimligt när artikel 27 i förordningen ska tillämpas för att fråga sig om käranden A:s talan mot svaranden B rör samma sak som käranden C:s talan mot svaranden D.

61 Se punkt 14 i nämnda dom.

62 I motsats till den franska versionen som uttryckligen skiljer mellan grunden och föremålet för talan, har den tyska versionen formulerats på följande sätt: Klagen wegen desselben Anspruchs, som kan översättas med talan grundad på samma yrkanden. Jag vill precisera att det inte är ett isolerat fall, i och med att den engelska versionen också innehåller en formulering som inte gör denna distinktion (proceedings involving the same cause of action). I detta ämne, se Magnus, U., och Mankowski, P., op. cit., sidan 502 och följande sidor.

63 Domen i det ovannämnda målet Tatry, punkterna 39 och 41, och dom av den 14 oktober 2004 i mål C-39/02, Mærsk Olie & Gas (REG 2004, s. I-9657), punkterna 35 och 38.

64 Gubisch Maschinenfabrik, punkt 15 och följande punkter. Domstolen fann att det är tydligt att en talan om fullgörelse av ett avtal som väckts i en medlemsstat syftar till att detta ska få verkan, och talan om ogiltigförklaring eller hävning av samma avtal som väckts i en annan medlemsstat syftar till att det ska bli verkningslöst. Kärnan i båda tvisterna är således om avtalet är bindande. Om yrkandet om ogiltigförklaring eller hävning kommer sist kan detta till och med anses som enbart en invändning mot det första yrkandet.

65 Dom av den 8 maj 2003 i mål C-111/01, Gantner Electronic (REG 2003, s. I-4207), punkt 32.

66 Exempelvis skulle samma prejudiciella fråga angående en fullmaktsinnehavares befogenhet att företräda sin huvudman kunna ställas i tvister som avser olika försäljningsavtal.

67 Se fotnot 64 i detta förslag till avgörande.

68 Den dom som Tribunale Ordinario di Milano meddelade den 23 maj 2013, vilken förts till handlingarna i förevarande mål, preciserar inte heller den rättsliga grunden för den talan som väckts vid den.

69 Bestämmelse som citeras i fotnot 14 i detta förslag till avgörande.

70 Domen i det ovannämnda målet Tatry, punkt 39. Domstolen medgav särskilt i domen i det ovannämnda målet Gubisch Maschinenfabrik, att två samtidiga mål hade samma grund eftersom de avsåg samma avtalsförhållande (se punkt 15).

71 Se, redan angående förhållandet mellan artiklarna 21 och 22 i Brysselkonventionen, Boularbah, H., La notion de mêmes parties, condition de litispendens communautaire, Journal des tribunaux, 1998, nr 37, sidan 774 och följande sidor, särskilt sidan 776.

72 Se, bland annat, dom av den 24 april 2012 i mål C‑571/10, Kamberaj, punkt 41 och där angiven rättspraxis.

73 Jag vill understryka att den schweiziska regeringen också har nämnt att det inte går att utläsa ur begäran om förhandsavgörande om, och i så fall i vilken utsträckning, det har begåtts rättsmissbruk i förevarande mål.

74 Till stöd för ståndpunkten att det skulle kunna göras avsteg från regeln om vilandeförklaring i artikel 27 i förordning nr 44/2001 när de faktiska omständigheterna visar att den ena parten har gjort sig skyldig till rättsmissbruk, har den schweiziska regeringen gjort gällande att schweiziska Bundesgericht redan har meddelat en dom med detta innehåll (dom av den 6 juli 2007, 4A_143/2007, E), angående motsvarande bestämmelse i konventionen om domstols behörighet och verkställighet av domar på det privaträttsliga området, undertecknad i Lugano den 16 september 1988 (EGT L 319, s. 9).

75 Angående risken för sådan rättegångstaktik, se Magnus, U., och Mankowski, P., op. cit., sidan 483 och följande sidor, punkterna 17 och 18.

76 Irmengard Weber har gjort gällande att bolaget väckte talan i Italien på grund av att förfarandena är utdragna i denna medlemsstat, i syfte att låta dess lagenliga förvärv av Mechthilde Webers andel av fastigheten i Tyskland hinna bli giltigt, samt för att avskräcka henne från att försvara sig, bland annat med tanke på hennes höga ålder. Hon har hävdat att Mechthilde Weber, som i likhet med henne själv är svarande i det italienska förfarandet, kort tid innan talan väcktes i Italien, flyttade till Milano. Hennes son, som ingår i bolaget Z GbR:s ledning, har sitt advokatkontor i samma stad.

77 Domen i det ovannämnda målet Gasser, punkterna 70 och 73.

78 Ibidem, punkt 71.

79 Ibidem, punkt 72.

80 Vilket utgör det främsta syftet med denna artikel (se punkt 42 i detta förslag till avgörande).

81 Det sistnämnda uttrycket återfinns i skälen i begäran om förhandsavgörande angående nämnda fråga.

82 Se punkt 15 i detta förslag till avgörande.

83 Se, bland annat, skäl 16 i förordningen.

84 Den hänskjutande domstolen har förtydligat att denna princip är vedertagen, även om det i verkligheten – vilket var känt redan i samband med antagandet av förordningen och är så än idag – finns stora skillnader medlemsstaterna emellan.

85 Den hänskjutande domstolen har nämnt extrema situationer där rättskipningen vid den domstol vid vilken talan först väcktes har upphört på grund av till exempel krig eller naturkatastrofer som har varaktiga följder som förhindrar fortsatt rättskipning.

86 Se, angående detta begrepp, bland annat Prechal, S., och Widdershoven, R., Redefining the Relationship between Rewe-effectiveness and Effective Judicial Protection, Review of European Administrative Law, 2001, vol. 4, nr 2, s 31.

87 Se punkt 55 i detta förslag till avgörande. Två aspekter av nämnda rättighet verkar vara särskilt aktuella här. Litispendens skulle kunna skapa ett hinder för tillgången till domstolsprövning för den kärande som väckt den andra talan, och en utdragen handläggning av det första målet skulle kunna medföra att rätten till en rättvis rättegång åsidosätts.

88 Se, angående iakttagandet av rätten till försvar, dom av den 15 mars 2012, i mål C‑292/10, G, punkt 47 och följande punkter. Se även, analogt, dom av den 22 december 2010 i mål C‑491/10 PPU, Aguirre Zarraga (REU 2010, s. I‑14247), punkt 59 och följande punkter, angående rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, s. 1). Domstolen framhöll att systemet för erkännande och verkställighet av domar som meddelats i en medlemsstat grundas på principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna vad gäller förmågan för de nationella rättsordningarna att säkerställa ett likvärdigt och verksamt skydd för de grundläggande rättigheter som erkänns i unionsrätten och särskilt i stadgan om de grundläggande rättigheterna.

89 Artikel 27 i förordning nr 44/2001 inskränker sig nämligen till att fördela behörigheten mellan de domstolar i medlemsstaterna vid vilka talan väckts samtidigt i mål som rör samma sak. Se, analogt, domen i det ovannämnda målet Gasser, där domstolen var ombedd att tolka artikel 21 i Brysselkonventionen (som motsvarar artikel 27 i förordningen), särskilt med hänsyn till artikel 6 i Europakonventionen (punkt 59 och följande punkter). Domstolen inriktade sig i sitt svar på strukturen och syftet med denna konvention och på det ömsesidiga förtroende som konventionsstaterna har för varandras rättssystem och rättsliga institutioner (punkt 70 och följande punkter). Se också Magnus, U. och Mankowski, P., op. cit., sidan 487 och följande sidor.

90 Nämligen de sjätte, sjunde och åttonde tolkningsfrågorna.

91 Irmengard Weber har framfört att frågan uppkommit därför att Landgericht München I vid två tillfällen beslutade att låta handläggnigen av målet vila, först med stöd av artikel 27.1 och därefter med stöd av artikel 28.1 och 28.3, och hon har preciserat att rättelsen härrör från Oberlandesgericht München.

92 Irmengard Weber och den tyska regeringen har angett att ett liknande resonemang förs i den tyska doktrinens analys av nämnda artikel 28 (Rauscher, T., och Leible, S., Europäisches Zivilprozeß- und Kollisionsrecht EuZPR/EuIPR, Kommentar, Brüssel I-VO, LugÜbk 2007, Sellier, München, 2011; Hüßtege, R., i Thomas, H., och Putzo, H. (red.), Zivilprozessordnung, Kommentar, Verlag C.H. Beck, München, 32:a uppl., 2011) och i den schweiziska doktrinens analys (Bucher, A., Loi sur le droit international privé. Convention de Lugano, Helbing Lichtenhahn Verlag, Basel, 2011; Mabillard, R., i Oetiker, C., och Weibel, T. (red.), Lugano Übereinkommen, Helbing & Lichtenhahn, Basel, 2011).

93 Se Jenardrapporten, op. cit., s. 13, angående motsvarande bestämmelser i Brysselkonventionen, samt skäl 15 i förordning nr 44/2001.

94 I domen i det ovannämnda målet Tatry, punkt 53, angående artikel 22 i Brysselkonventionen fann domstolen att [t]olkningen [av begreppet processgemenskap] måste vara vid och inbegripa alla fall där det föreligger en risk för att motstridiga avgöranden meddelas även om avgörandena kan verkställas separat och om deras rättsföljder inte utesluter varandra. Se även dom av den 13 juli 2006, i mål C-539/03, Roche Nederland m.fl. (REG 2006, s. I-6535), punkt 22.

95 Domen i det ovannämnda målet Tatry, punkt 55, och förslaget till avgörande av generaladvokat Tesauro i samma mål, punkt 28.

96 Bestämmelse som citeras i fotnot 5 i detta förslag till avgörande.

97 Jag erinrar om att föremålet för ifrågavarande tolkningsfråga inte inbegriper punkt 2 i nämnda artiklar, som angår den skyldighet som åligger den domstol där den andra talan väcktes att avvisa talan.

98 Angående denna punkt, se svaret på den sjunde tolkningsfrågan ovan.

99 Domen i det ovannämnda målet Tatry, punkterna 49 och 50. Min kursivering.

100 Enligt Cadiet, L., Jeuland, E. och Amrani-Mekki, S. (red.), Droit processuel civil de l’Union européenne, LexisNexis, Paris, 2011, punkt 129, är processgemenskap ett slags ofullkomlig litispendens i och med att villkoren för att processgemenskap ska kunna fastställas är mindre stränga än de som gäller litispendens. Härav följer att detsamma gäller verkningarna.

101 Den hänskjutande domstolen har anfört att det är nödvändigt att den domstol där den andra talan väcktes har fattat beslut.

102 Det måste göras en åtskillnad mellan detta utrymme för skönsmässig bedömning och avgörandet om det föreligger processgemenskap mot bakgrund av de kriterier om närhet mellan samtidiga förfaranden som anges i artikel 28.3.

103 Se domarna i de ovannämnda målen Tatry, punkt 55, och Overseas Union m.fl., punkt 16, angående syftet med artikel 22 i Brysselkonventionen, som är en bestämmelse som motsvarar artikel 28 i förordning nr 44/2001, samt skäl 15 i denna förordning.

104 Se punkt 75 i förslag till avgörande av generaladvokat Lenz inför dom av den 20 januari 1994 i mål C-129/92, Owens Bank (REG 1994, s. I-117), angående artikel 22 i Brysselkonventionen.

105 Irmengard Weber har nämnt parternas intressen, beteenden och motiveringar, hur starkt sambandet är, förfarandets stadium och varaktighet i förevarande fall, utsikterna för talans bifall, principen om processekonomi uttryckt i arbetsinsatser, kostnader, och närhet till bevisning, huruvida den domstol vid vilken talan först väckts är behörig samt utsikterna för att domen kan komma att erkännas.

106 Nämligen hur nära samband målen har och risken för oförenliga domar, i vilket skede handläggningen av de samtidiga målen befinner sig, och närheten till de domstolar vid vilka talan väckts i förhållande till de faktiska omständigheterna (se förslaget till avgörande i det ovannämnda målet Owens Bank, punkt 76). Dessa kriterier liknar dem som lagstiftaren godtagit inom ramen för omarbetandet av förordning nr 44/2001, men endast vad beträffar mål som är anhängiga samtidigt i en medlemsstat och i en tredje stat. Se skälen 23 och 24, samt artikel 33 (om litispendens) och artikel 34 (om processgemenskap) i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 51, s. 1), i huvudsak tillämplig från och med den 10 januari 2015.

107 I domen i det ovannämnda målet Gasser, punkt 70 och följande punkter, förde domstolen ett liknande resonemang, som dock gällde den bestämmelse i Brysselkonventionen som motsvaras av artikel 27 i förordning nr 44/2001, således på området för litispendens och inte för processgemenskap.

108 Dom av den 9 november 2010 i mål C‑296/10, Purrucker (REU 2010, s. I‑11163), punkterna 82 och 83.

109 Se, analogt, angående vägran att tillämpa teorin om olämpligt forum (forum non conveniens) vid fall av litispendens som omfattas av Brysselkonventionen, Schlosserrapporten, op. cit., punkterna 78 och 181.

110 Med förbehåll för bland annat fallet med talan angående en upphovsmans ideella rätt till sitt verk.

111 Artikel 28.2 rör nämligen möjligheten att avvisa målet på begäran av en av parterna under förutsättning att det redan har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig att pröva de käromål som har samband med varandra och att dess lag tillåter förening av dem.

112 Se även punkt 87 i detta förslag till avgörande.