Förslag till avgörande av generaladvokat Eleanor Sharpston föredraget den 29 september 2016

1 Originalspråk: engelska.

2 Dom av den 30 januari 2014, Diakité, C‑285/12, EU:C:2014:39, punkt 23.

3 Genèvekonventionen av den 12 augusti 1949 angående förbättrande av sårades och sjukas behandling vid stridskrafterna i fält, United Nations Treaties Series (nedan kallad U.N.T.S), vol. 75, s. 31 (nedan kallad den första Genèvekonventionen), Genèvekonventionen av den 12 augusti 1949 angående förbättrande av behandlingen av sårade, sjuka och skeppsbrutna tillhörande stridskrafterna till sjöss, U.N.T.S., vol. 75, s. 85 (nedan kallad den andra Genèvekonventionen), Genèvekonventionen av den 12 augusti 1949 angående krigsfångars behandling, U.N.T.S., vol. 75, s. 135 (nedan kallad den tredje Genèvekonventionen), och Genèvekonventionen av den 12 augusti 1949 angående skydd för civilpersoner under krigstid, U.N.T.S., vol. 75, s. 287 (nedan kallad den fjärde Genèvekonventionen).

4 Tilläggsprotokoll av den 8 juni 1977 till Genèvekonventionerna den 12 augusti 1949 rörande skydd för offren i internationella väpnade konflikter, U.N.T.S., vol. 1125, s. 3 (nedan kallat protokoll I), tilläggsprotokoll av den 8 juni 1977 till Genèvekonventionerna den 12 augusti 1949 rörande skydd för offren i icke-internationella väpnade konflikter, U.N.T.S., vol. 1125, s. 609 (nedan kallat protokoll II), och tilläggsprotokoll av den 8 december 2005 till Genèvekonventionerna den 12 augusti 1949 rörande antagande av ytterligare ett kännetecken, U.N.T.S., vol. 2404, s. 261 (nedan kallat protokoll III).

5 Se, exempelvis, Internationella domstolens dom i målet Military and Paramilitary Activities in and against Nicaragua (Nicaragua mot Amerikas förenta stater), Merits, Judgment, I.C.J. Reports 1986, s. 14 (nedan kallad internationella domstolens dom i målet Military and Paramilitary Activities in and against Nicaragua), punkterna 218 och 219, Internationella rödakorskommitténs uppdaterade kommentar till den första Genèvekonventionen (2016)), tillgänglig på https://www.icrc.org (nedan kallad 2016 års kommentar från internationella rödakorskommittén), gemensam artikel 3, punkt 155, och Internationella domstolens rådgivande yttrande Legality of the Threat of Use of Nuclear Weapons, I.C.J. Reports 1996, s. 226 (nedan kallat internationella domstolens rådgivande yttrande i målet Nuclear Weapons), punkterna 78 och 79.

6 Internationella domstolen har funnit att när bestämmelserna i protokoll I antogs gav dessa enbart uttryck för redan befintlig sedvanerätt: Internationella domstolens dom i målet Nuclear Weapons, punkt 84.

7 Artkel 4.1 jämförd med artikel 4.2 c och 4.2 d i protokoll II.

8 Artikel 6.5 i protokoll II.

9 Se dom i överklagandekammaren i Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien, åklagaren mot Stanislav Galić, mål nr IT-98/29-A (30 november 2006), punkterna 86, 90 och 98 (domstolen kom fram till samma slutsats beträffande artikel 51.2 i protokoll I), dom i den andra rättegångskammaren i den särskilda domstolen för Sierra Leone, åklagaren mot Brima m.fl., mål nr SCSL-04-16-T (20 juni 2007), punkterna 662–666. Se även 2016 års kommentar från Internationella rödakorskommittén om den gemensamma artikel 3, punkt 525.

10 S/RES/1373 (2001).

11 Se punkt 20 nedan.

12 I den tillfälliga kommitté som inrättades genom generalförsamlingens resolution 51/210 av den 17 december 1996 pågår förhandlingar för att ta fram ett utkast till heltäckande konvention om internationell terrorism. Arbetet går dock långsamt, delvis på grund av svårigheterna att enas om en definition av terrorism och huruvida denna bör omfatta väpnade styrkors verksamhet under en väpnad konflikt som regleras av internationell humanitär rätt och nationella frihetsrörelsers verksamhet. Se särskilt de sammanfattande sammanträdesprotokollen från det sjunde mötet i FN:s generalförsamlings sjätte kommitté, A/C.6/70/SR.1, 2, 3, 4, 5, 27 och 29.

13 U.N.T.S., vol. 2149, s. 256.

14 U.N.T.S., vol. 2178, s. 197.

15 I den företeckningen ingår bland annat den internationella konventionen mot gisslantagande (se vidare punkt 25 nedan) (punkt 4) och den internationella konventionen om bekämpande av bombattentat av terrorister (punkt 9).

16 U.N.T.S., vol. 2445, p. 89.

17 Belgien, Cypern, Danmark, Finland, Frankrike, Förenade kungariket, Kroatien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike.

18 CETS No. 196.

19 Följande 22 medlemsstater är parter i konventionen: Belgien, Cypern, Danmark, Finland, Frankrike, Kroatien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike.

20 United Nations Treaties Series, vol. 1316, s. 205.

21 EUT C 326, 2012, s. 391.

22 Rådets gemensamma ståndpunkt 2001/931/GUSP av den 27 december 2001 om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism (EGT L 344, 2001, s. 93), i dess ändrade lydelse.

23 Rådets förordning (EG) nr 2580/2001 av den 27 december 2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism (EGT L 344, 2001, s. 70), i dess senaste lydelse.

24 Se punkt 38 nedan.

25 Se punkt 32 ovan.

26 Artikel 5 och 6 rör påförandet av ränta på frysta konton, särskilda tillstånd för att använda och göra betalningar med medel från frysta konton, och särskilda tillstånd för att frigöra penningmedel, andra finansiella tillgångar eller ekonomiska resurser, göra sådana tillgångar och resurser tillgängliga och tillhandahålla finansiella tjänster.

27 Se även skäl 12.

28 Rådets rambeslut 2002/475/RIF av den 13 juni 2002 om bekämpande av terrorism (EGT L 164, 2002, s. 3), i dess ändrade lydelse.

29 Det var Europaparlamentet som rekommenderade att det skulle läggas till ett skäl där det görs åtskillnad mellan terroristgrupper och grupper i Europeiska unionen som kämpar mot totalitära regimer och förtryck i tredjeländer eller stöder en sådan motståndskamp. Målet var att säkerställa att de sistnämna grupperna inte definierades som terrorister men samtidigt göra det möjligt att åtala och bestraffa dem för brott mot nationell straffrättslagstiftning: se Europaparlamentets betänkande om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om bekämpande av terrorism (KOM(2001) 521).

30 Se punkt 32 ovan.

31 Rådets gemensamma ståndpunkt 2006/380/Gusp av den 29 maj 2006 om uppdatering av gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2006/231/Gusp (EUT L 144, 2006, s. 25).

32 Rådets beslut 2006/379/EG av den 29 maj 2006 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av beslut 2005/930/EG (EUT, L 144, 2006, s. 21).

33 Rådets genomförandeförordning (EU) nr 610/2010 av den 12 juli 2010 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av genomförandeförordning (EU) nr 1285/2009 (EUT L 178, 2010, s. 1). Se artikel 1 och punkt 2.17 i den förteckning som anges i bilagan.

34 Rådets genomförandeförordning (EU) 2015/2425 av den 21 december 2015 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av genomförandeförordning (EU) 2015/1325 (EUT L 334, 2015, s. 1).

35 Se punkt 10 ovan.

36 Dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet, T‑208/11 och T‑508/11, EU:T:2014:885, punkt 83. LTTE ingav sina ansökningar till tribunalen (den 11 april respektive den 28 september 2011) efter såväl instruktionsbesluten (den 8 juni 2010) som de omtvistade besluten (den 25 november 2010, den 8 december 2010 och den 10 januari 2011).

37 Målet rådet/LTTE, C‑599/14 P (som ännu inte avgjorts av domstolen), i vilket jag föredrog mitt förslag till avgörande den 22 september 2016.

38 Se, senast, dom av den 8 juni 2016, Hünnebeck, C‑479/14, EU:C:2016:412, punkt 30 och där angiven rättspraxis.

39 I annat fall skulle den frågan vara hypotetisk.

40 Se dom av den 17 februari 2011, Bolton Alimentari, C‑494/09, EU:C:2011:87, punkt 21.

41 Dom av den 27 november 2012, Pringle, C‑370/12, EU:C:2012:756 (nedan kallad domen Pringle), punkt 39 och där angiven rättspraxis.

42 Dom av den 22 oktober 1987, Foto-Frost, 314/85, EU:C:1987:452, punkterna 14 och 15. Se även dom av den 10 januari 2006, IATA och ELFAA, C‑344/04, EU:C:2006:10, punkterna 27 och 30, och dom av den 3 oktober 2013, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet, C‑583/11 P, EU:C:2013:625 (nedan kallad domen Inuit I), punkt 95.

43 Se dom av den 9 mars 1994, TWD Textilwerke Deggendorf, C‑188/92, EU:C:1994:90 (nedan kallad domen TWD), punkterna 17 och 18. Det målet rörde ett kommissionsbeslut som riktade sig till en medlemsstat och i vilket det uttryckligen hänvisades till mottagaren av det individuella stödet (TWD). Medlemsstaten hade underättat stödmottagaren om beslutet.

44 Se dom av den 27 november 2012, Pringle, C‑370/12, EU:C:2012:756, punkt 41 och där angiven rättspraxis.

45 Se dom av den 15 februari 2001, Nachi Europe, C‑239/99, EU:C:2001:101, punkt 29 och där angiven rättspraxis.

46 Se dom av den 9 mars 1994, TWD Textilwerke Deggendorf, C‑188/92, EU:C:1994:90, punkt 16.

47 Dom av den 29 juni 2010, E och F, C‑550/09, EU:C:2010:382 (nedan kallad domen E och F).

48 Dom E och F, punkterna 49–52 och där angiven rättspraxis.

49 Dom av den 3 oktober 2013, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet, C‑583/11 P, EU:C:2013:625, punkterna 70 och 71.

50 Se, bland annat, dom av den 5 maj 1998, Glencore Grain/kommissionen, C‑404/96 P, EU:C:1998:196, punkt 41, dom av den 29 juni 2004, Front national/parlamentet, C‑486/01 P, EU:C:2004:394, punkt 34, dom av den 10 september 2009, kommissionen/Ente per le Ville vesuviane och Ente per le Ville vesuviane/kommissionen, C‑445/07 P och C‑455/07 P, EU:C:2009:529, punkt 45 och där angiven rättspraxis, och dom av den 17 september 2015, Confederazione Cooperative Italiane m.fl./Anicav m.fl., C‑455/13 P, C‑457/13 P och C‑460/13 P, EU:C:2015:616, punkt 46 och där angiven rättspraxis.

51 Dom av den 28 april 2015, T & L Sugars och Sidul Açúcares/kommissionen, C‑456/13 P, EU:C:2015:284 (nedan kallad domen T & L Sugars), punkt 63 och där angiven rättspraxis.

52 Dom av den 3 oktober 2013, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet, C‑583/11 P, EU:C:2013:625, punkterna 55–57. Se även punkterna 70 och 71.

53 Dom av den 28 april 2015, T & L Sugars och Sidul Açúcares/kommissionen, C‑456/13 P, EU:C:2015:284, punkt 29 och där angiven rättspraxis, och dom av den 19 december 2013, Telefónica/kommissionen, C‑274/12 P, EU:C:2013:852 (nedan kallas domen Telefónica), punkt 27. Se även slutrapport från arbetsgruppen om domstolens arbetssätt av den 25 mars 2003 (dokument CONV 636/03, punkt 21).

54 Dom den 27 november 2012, Pringle, C‑370/12, EU:C:2012:756 punkt 41 och där angiven rättspraxis. Se även dom av den 28 april 2016, Borealis Polyolefine m.fl., C‑191/14, C‑192/14, C‑295/14, C‑389/14 och C‑391/14–C‑393/14, EU:C:2016:311, punkterna 46–49 (resonemanget i den domen tyder på att domstolen implicit godtog att TWD-undantaget tillämpades på det tredje fallet).

55 Dom den 27 november 2012, Pringle, C‑370/12, EU:C:2012:756 punkt 42. Frågan var huruvida det beslutet hade eller borde ha antagits i enlighet med det förenklade ändringsförfarandet i artikel 48.6 FEU.

56 Dom av den 3 oktober 2013, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet, C‑583/11 P, EU:C:2013:625, punkterna 75 och 76.

57 Exempelvis de personer och enheter som nämns i artikel 2.3-förteckningen.

58 Dom av den 3 oktober 2013, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet, C‑583/11 P, EU:C:2013:625, punkt 60.

59 Artikel 289.3 FEUF.

60 Se, exempelvis, dom av den 15 juni 1993, Abertal m.fl./kommissionen, C‑213/91, EU:C:1993:238, punkt 19.

61 Se punkterna 36 och 37 ovan. Se även dom av den 29 juni 2010, E och F, C‑550/09, EU:C:2010:382, punkt 51 och där angiven rättspraxis.

62 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 september 2008, Kadi och Al Barakaat International Foundation/rådet och kommissionen, C‑402/05 P och C‑415/05 P, EU:C:2008:461, punkterna 241–244, och dom av den 23 april 2013, Gbagbo m.fl./rådet, C‑478/11 P–C‑482/11 P, EU:C:2013:258, punkt 56.

63 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 1984, Commune de Differdange m.fl./kommissionen, 222/83, EU:C:1984:266, punkterna 10–12.

64 Dom av den 23 april 1986, Les Verts/mot parlamentet, 294/83, EU:C:1986:166, punkt 31.

65 Se dom av den 19 december 2013, Telefónica/kommissionen, C‑274/12 P, EU:C:2013:852, punkterna 27–29.

66 Se dom av den 28 april 2015, T & L Sugars och Sidul Açúcares/kommissionen, C‑456/13 P, EU:C:2015:284, punkterna 40–42. Den aktuella mekanismen anges i punkt 3 i domen, som återger punkterna 39–45 i tribunalens överklagade dom. T & L hade gjort gällande att den enda funktion som lämnats åt medlemsstaterna var den som brevlåda (punkt 18). Kommissionen vidhöll att de nationella åtgärderna var betydelsefulla och nödvändiga (punkt 24).

67 Se dom av den 19 december 2013, Telefónica/kommissionen, C‑274/12 P, EU:C:2013:852, punkterna 30 och 31.

68 Det bör noteras att domstolen i domen T & L Sugars konstaterade att eftersom sökandena inte specifikt hade upptagits i den krets som den omtvistade lagstiftningen var tillämplig på (sökandena var sockerrörsraffinaderier och lagstiftningen avsåg sockerproducenter) påverkades deras rättsliga ställning inte direkt av lagstiftningen och berördes de inte direkt av den (se punkt 37).

69 Se punkt 45 ovan.

70 Den bestämmelsen, som rör förhållandet mellan Gusp och unionens andra behörighetsområden, saknar relevans för förevarande mål.

71 Se punkt 42 i förevarande förslag till avgörande.

72 Generaladvokaten Wathelets förslag till avgörande i målet i Rosneft, C‑72/15, EU:C:2016:381, punkterna 38 och 62–66.

73 Artikel 21.1 FEU.

74 Generaladvokaten Wathelets förslag till avgörande i målet Rosneft, C‑72/15, EU:C:2016:381, punkterna 73–76.

75 Se dom av den 3 oktober 2013, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet, C‑583/11 P, EU:C:2013:625, punkt 50, och domen Pringle, punkt 135.

76 Artikel 1.4 i förordning nr 2580/2001.

77 Se dom av den 15 november 2012, Al-Aqsa/rådet och Nederländerna/Al-Aqsa, C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711 (nedan kallad domen Al-Aqsa), punkt 67 och där angiven rättspraxis.

78 Se punkt 40 ovan.

79 Skäl 6 i rambeslut 2002/475. Se även artikel 1.1.

80 Se dom av den 15 november 2012, Al-Aqsa/rådet och Nederländerna/Al-Aqsa, C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711, punkt 67 och där angiven rättspraxis.

81 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet, T‑208/11 och T‑508/11, EU:T:2014:885, punkt 73. Jag erinrar om att rådets överklagande inte avser den punkten (se punkt 51 ovan).

82 Se, exempelvis, dom av den 11 april 2013, Della Rocca, C‑290/12, EU:C:2013:235, punkt 38 och där angiven rättspraxis.

83 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2011, Air Transport Association of America m.fl., C‑366/10, EU:C:2011:864, punkt 101 och där angiven rättspraxis.

84 Se, exempelvis, dom av den 15 mars 2012, SCF Consorzio Fonografici, C‑135/10, EU:C:2012:140, punkt 51 och där angiven rättspraxis. Se även generaladvokaten Mengozzis förslag till avgörande i målet Diakité, C‑285/12, EU:C:2013:500, punkterna 23 och 24.

85 Se, exempelvis, dom av den 10 september 1996, kommissionen/Tyskland C‑61/94, EU:C:1996:313, punkterna 52–58, och dom av den 1 april 2004, Bellio F.lli, C‑286/02, EU:C:2004:212, punkt 33.

86 Dom av den 24 november 1992, Poulsen och Diva Navigation, C‑286/90, EU:C:1992:453, punkt 9. Se även, exempelvis, dom av den 15 januari 2015, Evans, C‑179/13, EU:C:2015:12, punkt 35.

87 Dom av den 3 juni 2008, The International Association of Independent Tanker Owners m.fl., C‑308/06, EU:C:2008:312.

88 Dom av den 3 juni 2008, The International Association of Independent Tanker Owners m.fl., C‑308/06, EU:C:2008:312, punkt 52.

89 Det är fortfarande bara i undantagsfall det prövas om sekundärrättsliga bestämmelser är giltiga ur ett folkrättsperspektiv (grundat på antingen internationella avtal eller internationell sedvanerätt), eftersom en sådan prövning är underställd mycket strikta villkor. Vad gäller internationella avtal se, senast, dom av den 4 februari 2016, C & J Clark International, C‑659/13 och C‑34/14, EU:C:2016:74, punkt 84. Vad gäller internationell sedvanerätt, se dom av den 21 december 2011,Air Transport Association of America m.fl., C‑366/10, EU:C:2011:864, punkterna 101, 102 och 107.

90 Se punkt 4 ovan.

91 Se punkt 100 ovan och där angiven rättspraxis.

92 Gemensam artikel 3.1 a och 3.1 b. I sin dom av den 27 juni 1986 i målet Nicaragua mot Förenta staterna gjorde Internationella domstolen bedömningen att bestämmelserna i den gemensamma artikel 3 utgör en minimimåttstock, som kompletterar de utförligare regler som också ska tillämpas på internationella konflikter och som speglar grundläggande humanitära överväganden (ICJ Reports, 1984, s. 392, punkt 218).

93 Se, Gasser, H.-P., Acts of terror, 'terrorism’ and international humanitarian law, International Review of the Red Cross, 2002, s. 560.

94 Vad gäller internationella väpnade konflikter, se artikel 51.2 i protokoll I och artikel 33.1 i den fjärde Genèvekonventionen.

95 Se artikel 1.3, som hänvisar till den gemensamma artikel 2 i Genèvekonventionerna.

96 Så vore fallet om konflikten utgjorde en väpnad konflikt i vilken folk [kämpade] mot kolonialt förtryck och främmande ockupation samt mot rasistiska regimer under utövandet av sin rätt till självbestämmande (artikel 1.4 i protokoll I).

97 Artikel 51.2 i protokoll I.

98 Pfanner, T., Scope of Application, Perpetrators of Terror, and International Humanitarian Law, i Fernández-Sánchez (red.), International Legal Dimensions of Terrorism (Martinus Nijhoff Publishers, 2009), s. 289.

99 Vad alla makthavande myndigheter är skyldiga att göra är att bemöda sig om att i största möjliga utsträckning bevilja dessa deltagare amnesti när fientligheterna upphör (artikel 6.5 i protokoll II). I icke-internationella väpnade konflikter tillerkänns inte kombattantstatus eller krigsfångestatus, eftersom stater är ovilliga att i enlighet med nationell rätt bevilja medlemmar av väpnade oppositionsgrupper åtalsimmunitet för att ha tagit till vapen (Internationella rödakorskommittén, The relevance of IHL in the context of terrorism, www.icrc.org/eng/resources/documents/faq/terrorism-ihl-210705.htm, hämtad den 4 juli 2016).

100 I artikel 3.1 i protokoll II anges att inget i [det protokollet] skall åberopas i syfte att påverka en stats suveränitet; ej heller i syfte att påverka regeringens ansvar eller med alla lagliga medel bevara eller återupprätta lag och ordning i staten eller att försvara statens nationella enhet och territoriella integritet.

101 Dessa åtgärder kan riktas mot sådana handlingar som staten betraktar som terrorism, men inte enbart sådana handlingar (åtgärderna kan exempelvis även riktas mot högförräderi och spionage).

102 Se även 2016 års kommentar från Internationella rödakorskommittén om den gemensamma artikel 3, punkt 514, och punkterna 111–121 nedan.

103 Se, bland annat, Pejic, J., Terrorist Acts and Groups: A Role for International Law?, British Yearbook of International Law, 2004, s. 75 och 76, och Sassóli, M., Terrorism and War, Journal of International Criminal Justice, 2006, s. 970. Sassóli konstaterar att om varje handling som begås mot statliga styrkor ska betraktas som en terroristhandling, vilket vissa hävdar, försvagar detta [internationell humanitär rätt] och väpnade styrkors vilja att respektera internationell humanitär rätt. Se Sassóli, M., The Role of Human Rights and International Humanitarian Law in New Types of Armed Conflicts, i Ben-Naftali, O. (red.), International Humanitarian law and International Human Rights Law (Oxford, OUP 2011, s. 37).

104 Med det uttrycket avser jag att bestämmelsen bara fastställer mål och därför inte har till syfte att ge enskilda rättigheter eller skyldigheter.

105 Den diplomatkonferens som antog protokoll II avvisade Internationella rödakorskommitténs förslag om att göra domstolar skyldiga att vid åtal mot deltagare i en icke-internationell väpnad konflikt så långt möjligt beakta den omständigheten att den tilltalade respekterat bestämmelserna i protokoll II. Se Internationella rödakorskommitténs kommentar till tilläggsprotokollen till Genèvekonventionerna av den 12 augusti 1949, Genève, 1973, s. 141 (artikel 10.5).

106 Se punkt 107.

107 Däremot skulle de (rent teoretiskt) kunna betraktas som krigsbrott. Klagandena i det nationella målet uttryckte även tvivel beträffande huruvida LTTE verkligen bar ansvaret för dessa attacker och kidnappningar. De anför dock inte några konkreta uppgifter som gör det möjligt att ifrågasätta rådets ståndpunkt.

108 Se punkt 34 ovan.

109 Dom av den 3 september 2008, Kadi och Al Barakaat International Foundation/rådet och kommissionen, C‑402/05 P och C‑415/05 P, EU:C:2008:461, punkt 294.

110 Se punkt 48 ovan.

111 Se punkt 100 och där angiven rättspraxis

112 Artikel 19.2.

113 LTTE har upptagits i unionsförteckningen till följd av bland annat var rådet har kallat kidnappningar under perioden 2005–2009. Se punkt 48 ovan. I förevarande analys ser jag inte någon meningsfull skillnad mellan detta begrepp och begreppet gisslantagande i den mening det används i konventionen om tagande av gisslan.

114 Se gemensam artikel 3.1 b i Genèvekonventionerna och artikel 4.2 c i protokoll II.

115 Dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet, T‑208/11 och T‑508/11, EU:T:2014:885, punkt 64.

116 Se särskilt punkt 110 i förevarande förslag till avgörande.