Förslag till avgörande av generaladvokat Manuel Campos Sánchez-Bordona föredraget den 12 september 2017

1 Originalspråk: spanska.

2 Mål C‑617/10 (nedan kallad dom Åkerberg Fransson), EU:C:2013:105.

3 CE:ECHR:2016:1115JUD002413011 (nedan kallad dom A och B mot Norge).

4 Decreto Legislativo 18 dicembre 1997, n. 471, Riforma delle sanzioni tributarie non penali in materia di imposte dirette, di imposta sul valore aggiunto e di riscossione dei tributi, a norma dell’articolo 3, comma 133, lettera q), della legge 23 dicembre 1996, n. 662 (GURI nr 5 av den 8 januari 1998 – Ordinarie supplement nr 4).

5 Decreto Legislativo 18 dicembre 1997, n. 472, Disposizioni generali in materia di sanzioni amministrative per le violazioni di norme tributarie, a norma dell’articolo 3, comma 133, della legge 23 dicembre 1996, n. 662 (GURI nr 5 av den 8 januari 1998 – Ordinarie tillägg nr 4), i vilket det i artikel 13 föreskrivs en möjlighet att sätta ned sanktionsavgifterna vid underlåtenhet att betala skatt.

6 Decreto Legislativo 10 marzo 2000, n.o 74, Nuova disciplina dei reati in materia di imposte sui redditi e sul valore aggiunto, a norma dell’art. 9 della legge 25 giugno 1999, n. 205 (GURI nr 76 av den 31 mars 2000).

7 Decreto Legislativo 24 settembre 2015, n. 158, Revisione del sistema sanzionatorio, in attuazione dell’articolo 8, comma 1, della legge 11 marzo 2014, n. 23 (GURI nr 233 av den 7 oktober 2015 – Ordinarie tillägg nr 55).

8 Domen i dessa båda mål meddelades den 5 april 2017, Orsi och Baldetti ( C‑217/15 och C‑350/15, EU:C:2017:264).

9 Dessa tre mål rör också tillämpningen av principen ne bis in idem vid kombination av straffrättsliga och administrativa sanktioner, men inom området marknadsmissbruk.

10 Förenade målen C‑217/15 och C‑350/15, EU:C:2017:264.

11 I den förklarande noten till denna bestämmelse anges det att [p]unkt 3 syftar till att trygga det nödvändiga sammanhanget mellan stadgan och Europakonventionen genom att fastställa regeln att rättigheterna i denna stadga, i den mån de svarar mot rättigheter som garanteras även i Europakonventionen, ska ha samma innebörd och räckvidd, även i fråga om tillåtna begränsningar, som i Europakonventionen.

12 Jag hänvisar till Van Bockel, B., The ne bis in idem principle in EU Law, Kluwer, 2010, och Van Bockel, B. (red.), Ne Bis in Idem in EU Law, Cambridge University Press, 2016. Se även Oliver, P. och Bombois, T., Ne bis in idem en droit européen: un principe à plusieurs variantes, Journal de droit européen, 2012, s. 266–272, och Tomkin, J., Article 50, Right not to be tried or punished twice in criminal proceedings for the same criminal offence, i Peers, S., Hervey, T., Kenner, J. och Ward, A., The EU Charter of Fundamental Rights: a Commentary, Hart Publishing, Oxford, 2014, s. 1373–1412.

13 Se generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande av den 15 december 2011 i målet Bonda ( C‑489/10, EU:C:2011:845), punkt 33, och andra förslag till avgörande som det hänvisas till där.

14 Det problem som behandlades där är nästan identiskt med det i förevarande mål: Åkerberg Fransson hade ålagts en administrativ sanktion på grund av att han hade underlåtit att betala betydande belopp i mervärdesskatt, och när det förfarandet hade avslutats hade ett nytt förfarande inletts mot honom, den här gången av straffrättslig karaktär, på grund av samma gärning.

15 Domstolen förklarade sig vara behörig, eftersom artiklarna 2, 250.1 och 273 i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (EUT L 347, 2006, s. 1) och artikel 325 FEUF var tillämpliga och det rörde sig om ett fall där unionsrätten är tillämplig, i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan. Sedan dess råder det inget tvivel om att stadgan är tillämplig på dessa mål. Skattetillägg och straffrättsliga sanktioner som beslutats i Italien på grund av underlåtenhet att betala mervärdesskatt utgör däremot inte någon tillämpning av unionsrätten, i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan, och domstolen förklarade därför i sitt beslut av den 15 april 2015, Burzio ( C‑497/14, EU:C:2015:251) att det var uppenbart att den saknade behörighet att besvara en tolkningsfråga.

16 Dom Åkerberg Fransson, punkt 37.

17 Ibidem, punkt 34.

18 Artikel 6 i rådets förordning (EG, Euratom) nr 2988/95 av den 18 december 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen (EGT L 312, 1995, s. 1), innehåller bestämmelser som syftar till att säkerställa att principen ne bis in idem iakttas och förhindra att unionens administrativa sanktioner kombineras med straffrättsliga sanktioner i medlemsstaterna.

19 Dom av den 5 juni 2012, Åkerberg Fransson, punkt 35, och dom Bonda ( C‑489/10, EU:C:2012:319), punkt 37. Det sistnämnda målet handlade om en kombination av ett straffrättsligt förfarande i Polen och administrativa sanktioner i Europeiska unionen som tillämpas mot dem som uppbär jordbruksstöd.

20 Någon författare har anmärkt på att domstolen tillämpade olika synsätt i domen Bonda (dom av den 5 juni 2012, C‑489/10, EU:C:2012:319) och i domen Åkerberg Fransson. I den förstnämnda domen tillämpade domstolen själv Engel-kriterierna, då den godtog att den administrativa sanktion som ålagts jordbrukare som uppburit rättsstridigt stöd var av straffrättslig karaktär. I den sistnämnda domen däremot överlät domstolen på den svenska domstolen att tillämpa dessa kriterier. Se Vervaele, J.A.E., Ne bis in idem: ¿un principio transnacional de rango constitucional en la Unión Europea?, Indret: Revista para el Análisis del Derecho, 2014, nr 1, s. 28.

21 Domen Åkerberg Fransson, punkt 36. Till följd av denna dom ändrade Högsta domstolen i Sverige sin praxis, och i två avgöranden som den meddelade i juni och juli 2013 slog den fast att den svenska lagstiftning som medgav en kombination av skatterättsliga och straffrättsliga sanktioner åsidosatte principen ne bis in idem.

22 Dom av den 8 september 2015 ( C‑105/14, EU:C:2015:555), punkt 39.

23 Dom av den 8 september 2015, Taricco m.fl. ( C‑105/14, EU:C:2015:555), punkt 37 och dom Åkerberg Fransson, punkt 26 och där angiven rättspraxis. Samma skyldighet föreskrivs i artikel 2 i konventionen som utarbetats på grundval av artikel K.3 i fördraget om Europeiska unionen, om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen, som undertecknades i Luxemburg den 26 juli 1995 (EGT C 316, 1995, s. 48). Efter Lissabonfördragets ikraftträdande behöver dess innehåll föras upp på gemenskapsnivå och ett förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om bekämpning genom straffrättsliga bestämmelser av bedrägerier som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen, COM(2012) 363 final, av den 11 juli 2012 förväntas antas. Efter den politiska överenskommelsen i rådet av den 7 februari 2017, tycks det som att det kommer att gå snabbt att anta detta viktiga förslag.

24 Dom av den 5 juni 2012, C‑489/10, EU:C:2012:319.

25 Lenaerts, K. och Gutiérrez Fons. J.A., The place of the Charter in the EU institutional edifice, i Peers, S., Hervey, T., Kenner, J. och Ward, A., The EU Charter of Fundamental Rights: a commentary, Hart Publishing, Oxford, 2014, s. 1600.

26 Dessförinnan var inverkan av EU-domstolens praxis rörande artikel 54 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet påtaglig i Europadomstolens praxis, bland annat i domen av den 10 februari 2009, Zolotoukhin mot Ryssland (CE:ECHR:2009:0210JUD001493903), som jag ska återkomma till.

27 Europadomstolen, som uttryckligen hänvisade till domen Åkerberg Fransson, angav även att de båda europeiska domstolarna gjorde samma bedömning av om ett skatterättsligt förfarande hade straffrättslig karaktär och, a fortiori, av hur principen ne bis in idem ska tillämpas inom det skatterättsliga och det straffrättsliga området. Se dess dom av den 30 april 2015, Kapetanios m.fl. mot Grekland (CE:ECHR:2015:0430JUD000345312), § 73.

28 Garin, A., Non bis in idem et Convention européenne des droits de l’homme. Du nébuleux au clair-obscur: état des lieux d’un principe ambivalent, Revue trimestrielle de droits de l’homme, 2016, s. 402–410.

29 Europadomstolen, beslut av den 26 april 2005, Põder m.fl. mot Estland (CE:ECHR:2005:0426DEC006772301), vilket bekräftades genom beslut av den 2 november 2010, Liepājnieks mot Lettland (CE:ECHR:2010:1102DEC003758606), § 45.

30 Europadomstolen, dom av den 4 mars 2014, CE:ECHR:2014:0304JUD001864010, §§ 204–211. Dessförinnan hade Europadomstolen i sin dom av den 23 oktober 1995, Gradinger mot Österrike, CE:ECHR:1995:1023JUD001596390, slagit fast att den österrikiska reservationen var ogiltig.

31 Europadomstolen, beslut av den 14 september 1999, Ponsetti och Chesnel mot Frankrike, CE:ECHR:1999:0914DEC003685597.

32 Konvention om tillämpning av Schengenavtalet, undertecknad i Schengen den 19 juni 1990 (EGT L 239, 2000, s. 19). Se bland annat dom av den 11 februari 2003, Gözütok och Brügge ( C‑187/01 och C‑385/01, EU:C:2003:87), dom av den 10 mars 2005, Miraglia ( C‑469/03, EU:C:2006:156), dom av den 9 mars 2006, Van Esbroeck ( C‑436/04, EU:C:2006:165), dom av den 28 september 2006, Van Straaten ( C‑150/05, EU:C:2006:614), och dom av den 27 maj 2014, Spasic ( C‑129/14 PPU, EU:C:2014:586).

33 Europadomstolen, dom av den 10 februari 2009, CE:ECHR:2009:0210JUD001493903.

34 Europadomstolen, dom av den 10 februari 2009, Zolotukhin mot Ryssland (CE:ECHR:2009:0210JUD001493903), §§ 82 och 84.

35 Europadomstolen, dom av den 4 mars 2014, Grande Stevens m.fl. mot Italien (CE:ECHR:2014:0304JUD001864010), §§ 219–228, av den 20 maj 2014, Nykänen mot Finland (CE:ECHR:2014:0520JUD001182811), § 42, av den 27 januari 2015, Rinas mot Finland (CE:ECHR:2015:0127JUD001703913), §§ 44 och 45, och av den 30 april 2015, Kapetanios m.fl. mot Grekland (CE:ECHR:2015:0430JUD000345312), §§ 62–64.

36 § 108.

37 I vissa delar av doktrinen används uttrycket criministrative law. Se exempelvis Bailleux, A., The Fiftieth Shade of Grey. Competition Law, 'criministrative law’ and 'Fairly Fair Trials’, i Galli, F.; Weyembergh, A. (red.), Do labels still matter? Blurring boundaries between administrative and criminal law – The influence of the EU, editions de l’ULB, Bryssel, 2014, s. 137.

38 Europadomstolen, dom av den 8 juni 1976, CE:ECHR:1976:0608JUD000510071, § 82.

39 Europadomstolen, dom av den 10 februari 2015, Kiiveri mot Finland (CE:ECHR:2015:0210JUD005375312), § 30 och där angiven rättspraxis.

40 Se, bland annat, Europadomstolen, dom av den 9 juni 2016, Sismanidis och Sitaridis mot Grekland (CE:ECHR:2016:0609JUD006660209), § 31, och av den 23 november 2006, Jussila mot Finland (CE:ECHR:2006:1123JUD007305301), §§ 30 och 31.

41 Dom A och B mot Norge, §§ 105–107.

42 Europadomstolen, dom av den 2 september 1998, Lauko mot Slovakien (CE:ECHR:1998:0902JUD002613895), § 58.

43 Europadomstolen, dom av den 23 november 2006, Jussila mot Finland (CE:ECHR:2006:1123JUD007305301), § 38.

44 Europadomstolen, dom av den 10 februari 2009, Zolotukhin mot Ryssland (CE:ECHR:2009:0210JUD001493903), § 55, och av den 25 juni 2009 Maresti mot Kroatien (CE:ECHR:2009:0625JUD005575907), § 59.

45 Europadomstolen, dom av den 10 februari 2009, Zolotukhin mot Ryssland (CE:ECHR:2009:0210JUD001493903), § 55, och av den 25 juni 2009 Maresti mot Kroatien (CE:ECHR:2009:0625JUD005575907), § 59.

46 Europadomstolen, dom av den 8 juni 1976, Engel m.fl. mot Nederländerna, (CE:ECHR:1976:1123JUD000510071), § 82.

47 Europadomstolen, dom av den 31 maj 2011, Žugić mot Kroatien (CE:ECHR:2011:0531JUD000369908), § 68.

48 Se, bland annat, Europadomstolen, dom av den 20 maj 2014, Nykänen mot Finland (CE:ECHR:2014:0520JUD001182811), av den 20 maj 2014, Häkkä mot Finland (CE:ECHR:2014:0520JUD000075811), av den 10 februari 2015, Kiiveri mot Finland (CE:ECHR:2015:0210JUD005375312), och av den 30 april 2015, Kapetanios m.fl. mot Grekland (CE:ECHR:2015:0430JUD000345312).

49 Europadomstolen, dom av den 23 november 2006, Jussila mot Finland (CE:ECHR:2006:1123JUD007305301), §§ 37 och 38, av den 20 maj 2014, Nykänen mot Finland (CE:ECHR:2014:0520JUD001182811), § 40, och av den 10 februari 2015, Kiiveri mot Finland (CE:ECHR:2015:0210JUD005375312), § 31.

50 Europadomstolen, dom av den 4 mars 2014, Grande Stevens m.fl. mot Italien (CE:ECHR:2014:0304JUD001864010), § 98, av den 11 september 2009, Dubus SA mot Frankrike (CE:ECHR:2009:0611JUD000524204), § 37, och av den 30 april 2015, Kapetanios m.fl. mot Grekland (CE:ECHR:2015:0430JUD000345312), § 55.

51 Europadomstolen, dom av den 18 oktober 2011, Tomasovic mot Kroatien (CE:ECHR:2011:1018JUD005378509), § 23.

52 Europadomstolen, dom av den 18 oktober 2001, Finkelberg mot Lettland (CE:ECHR:2001:1018DEC005509100).

53 Europadomstolen fann att principen ne bis in idem hade åsidosatts, eftersom skattemyndigheterna hade påfört böter eller skattetillägg trots att brottmålsdomstolarna hade frikänt de tilltalade i parallella eller efterföljande förfaranden (dom av den 30 april 2015, Kapetanios m.fl. mot Grekland, CE:ECHR:2015:0430JUD000345312, och av den 9 juni 2016, Sismanidis och Sitaridis mot Grekland, CE:ECHR:2016:0609JUD006660209).

54 § 119.

55 § 130.

56 Dom A och B mot Norge, §§ 132. Les éléments pertinents (…) sont notamment les suivants (min kursivering). Uppräkningen av kriterierna är således inte uttömmande, vilket den tjeckiska regeringen har påpekat i sitt svar på EU-domstolens skriftliga frågor.

57 Dom A och B mot Norge, §§ 133.

58 Dom A och B mot Norge, § 134.

59 CE:ECHR:2017: 0518JUD002200711.

60 Som jag tidigare nämnt har Europadomstolen i sin praxis till stor del neutraliserat verkningarna av vissa staters (däribland Italien) reservationer eller förklaringar rörande artikel 4 i protokoll nr 7.

61 Jag vill erinra om att generaladvokaten Cruz Villalón i punkt 85 i sitt förslag till avgörande i målet Åkerberg Fransson ( C‑617/10, EU:C:2012:340) hade förespråkat en delvis självständig tolkning av artikel 50 i stadgan, efter att han påpekat att påbudet att tolka stadgan mot bakgrund av Europakonventionen bör nyanseras när den ifrågavarande grundläggande rättigheten, eller en aspekt av denna (såsom i fråga om tillämpningen av artikel 4 i protokoll nr 7 till Europakonventionen på dubbla administrativa och straffrättsliga sanktioner), inte har införlivats fullständigt av medlemsstaterna. Se i detta sammanhang Bas van Bockel, Peter Wattel, New wine into old wineskins: the scope of the Charter of Fundamental Rights of the EU after Åkerberg Fransson, European Law Review, 2013, s. 880.

62 En medlemsstat kan visserligen tvingas att på detta sätt följa bestämmelserna i ett protokoll (och den praxis vid Europadomstolen där det tolkas), men bara i den mån de införlivas i den rättighet som skyddas av stadgan, inom områden som omfattas av artikel 51 i denna. Vad en medlemsstat naturligtvis inte kan åberopa är avsaknaden av ratificering av eller reservationer mot ett protokoll i Europakonventionen som grund för att inte tillämpa en rättighet som regleras i stadgan, vars innehåll liknar motsvarande rättighet som skyddas i protokollet.

63 Detta synsätt förespråkades även av generaladvokaten Jääskinen i hans förslag till avgörande i målet Spasic ( C‑129/14 PPU, EU:C:2014:739), punkt 63.

64 I domen A och B mot Norge, vilken antogs med stor majoritet av domarna i stora avdelningen (16 av 17), anförde domaren Pinto de Alburquerque skiljaktig mening och kritiserade domen hårt.

65 Vilket förklarar de reservationer som framställts avseende artikel 4 i protokoll nr 7.

66 I den förklarande noten till artikel 52 anges det att enligt tolkningsregeln i punkt 4 bör de berörda rättigheterna enligt stadgan, hellre än enligt en rigorös 'minsta gemensamma nämnare’, tolkas så att de erbjuder en högre skyddsnivå som är adekvat för unionsrätten och i harmoni med de gemensamma konstitutionella traditionerna.

67 Europadomstolen hänvisade i domen A och B mot Norge till vissa precedensfall (bland annat till målet Nilsson mot Sverige, dom av den 13 december 2015, CE:ECHR:2005:1213DEC007366101) i vilka det hade hänvisats till det materiella och tidsmässiga sambandet mellan olika sanktionsförfaranden. Jag anser emellertid att det var först i domen A och B mot Norge som den viktiga ändringen av rättspraxis i själva verket skedde.

68 Dom A och B mot Norge, § 130.

69 Dom A och B mot Norge, §§ 119–124. Med hänsyn till staternas rätt att självständigt organisera sitt rättssystem, har Europadomstolen slagit fast att de bör ha frihet att i rättsligt hänseende ge kompletterande svar på en och samma gärning, med olika förfaranden som handhas av olika myndigheter, under förutsättning av att de utgör en sammanhängande helhet och inte medför en orimlig belastning för den enskilde. Europadomstolen har således slagit fast att artikel 4 i protokoll nr 7 inte bör hindra staterna från att reagera på skatteöverträdelser genom ett administrativt sanktionsförfarande och ett straffrättsligt förfarande vid skattebedrägeri om genomförandet av dem och de sanktioner som påförs där är tillräckligt integrerade.

70 I detta avseende stödjer Europadomstolen sitt resonemang på generaladvokaten Cruz Villalóns förslag till avgörande i målet Åkerberg Fransson ( C‑617/10, EU:C:2012:340), punkt 70, i vilket han tog upp skillnaderna mellan olika nationella lagstiftningar och nämnde att dubbla administrativa och straffrättsliga sanktioner är en mycket utbredd företeelse i medlemsstaterna.

71 Dom Åkerberg Fransson, punkt 44, dom av den 15 februari 2016, N. ( C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84), punkt 45, dom av den 28 juli 2016, Ordre des barreaux francophones et germanophone m.fl. ( C‑543/14, EU:C:2016:605), punkt 23, dom av den 6 oktober 2016, Paoletti m.fl. ( C‑218/15, EU:C:2016:748), punkt 21, och dom av den 5 april 2017, Orsi och Baldetti ( C‑217/15 och C‑350/15, EU:C:2017:264), punkt 15.

72 I förklaringarna avseende artikel 52 i stadgan anges det att punkt 3 i denna artikel syftar till att trygga det nödvändiga sammanhanget mellan stadgan och Europakonventionen utan att detta inkräktar på unionsrättens och Europeiska unionens domstols autonomi (dom av den 15 februari 2016, N, C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 47). Såsom anges i artikel 52.3 andra meningen i stadgan, hindrar inte första meningen i den bestämmelsen ett mer långtgående skydd tillförsäkras i unionsrätten än i Europakonventionen (dom av den 21 december 2016, Tele2 Sverige och Watson m.fl., C‑203/15 och C‑689/15, EU:C:2016:970, punkt 129).

73 Dom av den 5 april 2017, Orsi och Baldetti ( C‑217/15 och C‑350/15, EU:C:2017:264), punkt 24, och, analogt, dom av den 15 februari 2016, N. ( C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84), punkt 77.

74 Artikel 4 i protokoll nr 7 får inte ens upphävas genom tillämpning av generalklausulen om nödlägen i artikel 15 i Europakonventionen, vilken avser krig eller annat allmänt nödläge som hotar nationens existens.

75 Dom av den 27 maj 2014, Spasic ( C‑129/14 PPU, EU:C:2014:586), punkt 55.

76 Dom av den 27 maj 2014, Spasic ( C‑129/14 PPU, EU:C:2014:586), punkt 56.

77 Mål C‑105/14, EU:C:2015:555, punkt 40.

78 I sådana fall brukar det föreskrivas att skattemyndigheten ska överlämna ärendet till åklagarmyndigheten så att den kan inleda det straffrättsliga förfarandet. Det administrativa sanktionsförfarandet avslutas då utan att några skatterättsliga sanktioner åläggs.

79 Kriterierna för att avgöra vilken bestämmelse som ska tillämpas är beroende av de aktuella strafflagarna eller de nationella lagar som likställs med dessa. Bland dessa kriterier återfinns specialitetsprincipen (specialbestämmelser har företräde framför allmänna bestämmelser), subsidiaritetsprincipen (subsidiära bestämmelser tillämpas när huvudbestämmelserna inte kan tillämpas) och konsumtions- eller absorptionsprincipen (den mest omfattande bestämmelsen absorberar de bestämmelser genom vilka de lagöverträdelser som konsumerats i den bestraffas).

80 Det behöver knappast nämnas att bestraffningen – eller frikännandet av den tilltalade – inte påverkar skattemyndigheternas befogenheter att fastställa skatteskulden och eventuella dröjsmålsavgifter och andra tillägg som i materiellt hänseende inte är av straffrättslig karaktär.

81 Denna situation tas bland annat upp i Dova, M., Ne bis in idem e reati tributari: a che punto siamo?, Diritto penale contemporaneo, 9 februari 2016, Viganò, F., Omesso versamento di IVA e diretta applicazione delle norme europee in materia di ne bis in idem?, Diritto penale contemporaneo, 11 juli 2016.

82 Dom av den 27 maj 2014, C‑129/14 PPU, EU:C:2014:586.

83 Europadomstolen, dom av den 10 februari 2009, CE:ECHR:2009:0210JUD001493903.

84 Principen ne bis in idem ska iakttas på konkurrensrättens område, och den förbjuder att ett företag på nytt hålls ansvarigt eller att ett förfarande enligt konkurrensreglerna på nytt inleds mot företaget avseende ett konkurrensbegränsande beteende som företaget redan har bötfällts för eller som företaget har frikänts från ansvar för genom ett tidigare beslut som inte längre kan överklagas (dom av den 15 oktober 2002, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl./kommissionen, C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P–C‑252/99 P och C‑254/99 P, EU:C:2002:582, punkt 59).

85 Dom av den 7 januari 2004, Aalborg Portland m.fl./kommissionen( C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, EU:C:2004:6), punkt 338, och dom av den 14 februari 2012, Toshiba Corporation m.fl. ( C‑17/10, EU:C:2012:72), punkt 97.

86 Kommissionen gjorde vid förhandlingen gällande att domstolen inte bör uttala sig om kravet på idem och att den ska slå fast att idem factum ska beaktas generellt inom alla unionsrättens områden. Kommissionen anser att inom områden som det konkurrensrättsliga, där det samtidigt kan finnas ett nationellt administrativt sanktionsförfarande och ett förfarande som inletts av kommissionen, bör idem crimen godtas för att pröva om de faktiska omständigheterna är identiska, vid tillämpning av principen ne bis in idem. Att det är samma rättsliga intresse som skyddas är således av betydelse och kommissionen yrkade att domstolen i förevarande mål skulle avstå från att ändra den praxis som beskrivs i föregående fotnot, i avvaktan på andra mål som är lämpligare för att pröva denna fråga.

87 Europadomstolen, dom av den 10 februari 2009, CE:ECHR:2009:0210JUD001493903.

88 Brottmål, plenum, nr 37424, av den 12 september 2013. Corte di cassaziones resonemang innebär att vid en sådan administrativ överträdelse som avses i artikel 13.1 i lagstiftningsdekret nr 471 av den 18 december 1997, utgörs premissen av att skattepliktiga transaktioner genomförs som medför skyldighet att periodiskt betala in mervärdesskatt …, underlåtenheten tar sig uttryck i avsaknaden av periodisk inbetalning av mervärdesskatt och fristen för att fullgöra denna skyldighet fastställs den 16 i månaden (eller kvartalet) efter det att skattskyldigheten uppkom …. Vid skattebrott enligt artikel 10 ter i lagstiftningsdekret nr 74 av den 10 mars 2000, utgörs premissen antingen av att skattepliktiga transaktioner genomförs som medför skyldighet att periodiskt betala in mervärdesskatt …, eller av att den årliga mervärdesskattedeklarationen för det föregående året ges in … underlåtenheten tar sig uttryck i utebliven betalning, med ett belopp som överstiger 50000 euro, av den mervärdesskatt som ska betalas enligt den årliga deklarationen och fristen för fullgörelse är den som föreskrivs för förskottsbetalning av mervärdesskatt för den efterföljande beskattningsperioden.

89 Enligt Corte suprema di cassazione sammanfaller en del av premisserna (genomförandet av skattepliktiga transaktioner som ger upphov till skyldigheten att periodiskt betala in mervärdesskatt) och en del av handlandet (underlåtenhet ett erlägga en eller flera periodiska betalningar), men de delar som ingår i de två typerna av överträdelser skiljer sig åt i andra avseenden, som Corte suprema di cassazione anser är väsentliga (ingivandet av en årlig mervärdesskattedeklaration och en lägsta nivå för underlåtenheten, vilka bara utgör krav vid skattebrott, samt en tidsperiod som det hänvisas till). Corte suprema di cassazione anser därför att förhållandet mellan de två typerna av överträdelser bygger på att det rättsstridiga handlandet fortskrider, vilket innebär att den straffrättsliga överträdelsen i allt väsentligt är mycket allvarligare än den administrativa, och även om den måste innefatta denna (om den periodiska fristen inte har åsidosatts saknas ett av rekvisiten för brottet), kompletteras den med väsentliga faktorer som en lägsta nivå och en förlängning av fristen, vilka inte helt passar in i specialitetskategorin (om den tillämpades skulle endast den straffrättsliga överträdelsen beaktas).

90 Se punkterna 39–42 i detta förslag till avgörande.

91 I den tvist som har gett upphov till förevarande tolkningsfråga förefaller det inte råda något tvivel om att de sanktioner som de italienska myndigheterna har ålagt är av slutgiltig karaktär. Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida den italienska skattemyndighetens beslut är slutgiltiga enligt den nationella rätten och om det innebär att ärendet har avgjorts i sak.

92 Dom Åkerberg Fransson, punkt 34.

93 Olika domstolar i en och samma medlemsstat kan komma fram till olika, och till och med motstridiga, lösningar. Som jag tidigare har erinrat om har Corte suprema di cassazione i Italien slagit fast att det dubbelspåriga systemet med dubbla sanktioner (administrativa och straffrättsliga) vid lagöverträdelser i form av underlåtenhet att betala mervärdesskatt, är förenligt med domen Åkerberg Fransson och med Engel-kriterierna, medan den hänskjutande domstolen tycks vara av motsatt uppfattning.

94 Se punkt 46 i detta förslag till avgörande.

95 Se punkt 47 i detta förslag till avgörande.

96 Se Europadomstolens domar som nämns i fotnoterna 43 och 44.

97 Mål C‑489/10, EU:C:2012:319, punkterna 39–42.

98 Se bland annat Europadomstolen, dom av den 20 maj 2014, Nykänen mot Finland (CE:ECHR:2014:0520JUD001182811), §§ 39 och 40, av den 10 februari 2015, Häkkä mot Finland (CE:ECHR:2014:0520JUD000075811), §§ 38 och 39, av den 10 februari 2015, Kiiveri mot Finland (CE:ECHR:2015:0210JUD005375312), och av den 30 april 2015, Kapetanios m.fl. mot Grekland (CE:ECHR:2015:0430JUD000345312). I doktrinen betecknas dessa åtgärder som punitive administrative sanctions, och det påpekas att de liksom de straffrättsliga sanktionerna har ett bestraffande syfte, i vid mening, och att de även har ett gemensamt innehåll, i form av betalning av ett penningbelopp eller förlust av rättigheter som rätten att utöva ett yrke eller att delta i offentliga upphandlingar. (Weyembergh, A. y Joncheray, N., Punitive Administrative Sanctions and Procedural Safeguards, New Journal of European Criminal Law, 2016, nr 2, s. 194–199; Caeiro, P., The influence of the EU on the blurring between administrative and criminal law, i Galli, F. och Weyembergh, A. (red.), Do labels still matter? Blurring boundaries between administrative and criminal law – The influence of the EU, editions de l’ULB, Bryssel, 2014, s. 174).

99 Den akademiska (ibland filosofiska) debatten om straffens grunder, rättfärdigande, syfte eller syften har pågått i hundratals år, med olika teorier, av vilka vissa betonar ersättningsaspekterna och andra deras förebyggande (allmänprevention eller individualprevention) eller avskräckande verkan. En liknande debatt, som är av senare datum men som fortfarande pågår, rör frågan huruvida det finns kvalitativa kriterier för att skilja de straffrättsliga överträdelserna från de rent administrativa, och inte heller kring denna fråga råder det enighet. Det är i själva verket svårt att föreställa sig vilka dessa kvalitativa kriterier skulle vara med tanke på att underlåtenhet att betala mervärdesskatt som överstiger 250000 euro betraktas som brott medan underlåtenhet att betala 249000 euro inte gör det, vid skatteöverträdelser och skattebrott som dem i förevarande mål.

100 Den italienska regeringen medgav detta vid förhandlingen. Enligt italiensk rätt får åklagare i vissa fall och på vissa villkor (helt eller delvis) avstå från att väcka åtal och i stället fatta beslut om förlikning mellan åklagaren och den tilltalade, vilket innebär att ingen rättegång behöver hållas. Det finns i vissa medlemsstater mekanismer för att sätta ned straffet för tilltalade som efter att den straffrättsliga processen inletts betalar skatteskulden och medverkar i domstolens utredning.

101 Se de domar från Europadomstolen som nämns i fotnot 45 i detta förslag till avgörande.

102 Mål C‑105/14, EU:C:2015:555, punkt 40.

103 Om en slutgiltig skatterättslig sanktion åläggs vid bedrägerier går det därefter inte att besluta om en straffrättslig sanktion, vilket innebär att de skattskyldiga med stor ekonomisk makt kan frestas att undvika att betala mervärdesskatt, eftersom de vet att de bara riskerar att behöva betala en sanktionsavgift, men inte några straffrättsliga sanktioner, om skattemyndigheten uppdagar deras rättsstridiga handlande.

104 Europadomstolen, dom av den 23 november 2006, Jussila mot Finland (CE:ECHR:2006:1123JUD007305301), §§ 37–38, av den 20 maj 2014, Nykänen mot Finland (CE:ECHR:2014:0520JUD001182811), § 40, och av den 10 februari 2015, Kiiveri mot Finland (CE:ECHR:2015:0210JUD005375312), § 31.

105 Jag har dessutom tidigare erinrat om att sanktionens art och stränghet ska bedömas mot bakgrund av möjligheterna att tillämpa den fullt ut, utan att beakta det slutliga belopp som i ett enskilt fall blir följden av att skattemyndigheten beslutar att sätta ned sanktionsavgiften. Se Europadomstolen, dom av den 4 mars 2014, Grande Stevens m.fl. mot Italien (CE:ECHR:2014:0304JUD001864010), § 98, av den 11 september 2009, Dubus SA mot Frankrike (CE:ECHR:2009:0611JUD000524204), § 37, och av den 30 april 2015, Kapetanios m.fl. mot Grekland (CE:ECHR:2015:0430JUD000345312), § 55.

106 Dom av den 27 maj 2014, C‑129/14 PPU, EU:C:2014:586.