Förslag till avgörande av generaladvokat Henrik Saugmandsgaard Øe föredraget den 26 januari 2017

1 Originalspråk: franska.

2 EGT L 12, 2001, s. 1.

3 Förordning nr 44/2001 ersatte konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, som undertecknades i Bryssel den 27 september 1968 (EGT L 299, 1972, s. 32), i dess lydelse enligt de efterföljande konventionerna om nya medlemsstaters anslutning till denna konvention (nedan kallad Brysselkonventionen). Denna konvention innehöll i artikel 21 en analog bestämmelse till artikel 27 i förordningen, men däremot innehöll den ingen bestämmelse som liknade artikel 30 i förordningen. Domstolens praxis om tolkningen av Brysselkonvention kan överföras på tolkningen av förordning nr 44/2001, såvitt bestämmelserna är materiellt likvärdiga (se bland annat dom av den 25 oktober 2011, eDate Advertising m.fl., C‑509/09 och C‑161/10, EU:C:2011:685, punkt 39).

4 Så betecknas bevisupptagning som förordnas utom rättsprocessen, i synnerhet av Cour de cassation (Frankrikes kassationsdomstol) (se, bland annat dom av andra avdelningen för civilmål av den 23 juni 2016, nr 15‑19.671, och dom av avdelningen för handelsmål av den 16 februari 2016, nr 14‑25.340, vilka finns tillgängliga på följande webbadress: https://www.legifrance.gouv.fr), till skillnad från bevisupptagning som förordnas under pågående förfarande (se, bland annat, Combes, G., och Ménétrey, S., Incidents de procédure, Mesures d’instruction, Dispositions générales, JurisClasseur Procédure civile, fascicule 634, 2016, punkterna 12 och 49 m.fl.).

5 Begreppet talan i huvudsaken ska härvid förstås som varje talan i syfte att erhålla ett slutgiltigt beslut om rättigheter och förpliktelser i det aktuella fallet, oavsett om det rör sig om ett positivt beslut (exempelvis att skadestånd ska betalas) eller negativt (exempelvis att skadeståndsansvar inte föreligger), i motsats till yrkanden om provisoriska beslut eller beslut som enbart avser process- eller behörighetsregler.

6 Förordning nr 44/2001 har visserligen upphävts genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1). Den förstnämnda förordningen är emellertid fortfarande tillämplig i det nu aktuella målet, i och med att talan väcktes vid den hänskjutande domstolen före den 10 januari 2015, då den andra förordningen trädde i kraft (se artiklarna 66 och 81 i förordning nr 1215/2012). Se även Beraudo, J.‑P., och Beraudo, M.‑J., Convention de Bruxelles, conventions de Lugano et règlements (CE) no 44/2001 et (UE) no 1215/2012 – Compétence – Règles de procédure ayant une incidence sur la compétence, JurisClasseur Europe, fascicule 3030, 2015, punkt 62, där det anges att förordning nr 44/2001 ska tillämpas när talan i minst en av de processer som kan ge upphov till litispendens väckts före detta datum.

7 Med hänvisning till dom av den 3 april 2014, Weber ( C‑438/12, EU:C:2014:212, punkterna 49 m.fl.) anser den hänskjutande domstolen att erkännande av ett beslut i huvudsaken som meddelas av denna franska domstol inte skulle nekas i de andra medlemsstaterna. Den hänskjutande domstolen har angett att tyska domstolar inte har någon exklusiv behörighet som kan hindra detta och att det inte finns någon klausul om val av behörig domstol som binder käranden i det nationella målet (HanseYachts) och käranden i det franska förfarandet (SMCA). Den hänskjutande domstolen menar att de franska domstolarna kan vara behöriga enligt artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001, eftersom den skadevållande händelsen inträffade i Frankrike.

8 Denna domstol anser att den är internationellt behörig på grundval av artikel 5.1 i förordning nr 44/2001, vilken är tillämplig vid avtalsförpliktelser.

9 Se ovan fotnoterna 7 och 8.

10 Kommissionen betvivlar att klausulen i 2011 års distributionsavtal mellan HanseYachts och Port d’Hiver Yachting, enligt vilken Greifswalds domstolar är behöriga, kan ha retroaktiv verkan, med avseende på det köpekontrakt som de undertecknade år 2010, och att denna klausul kan anföras mot SMCA, den andra svaranden, som inte har något avtalsförhållande med käranden i det nationella målet. Sådana omständigheter, som hänför sig till bakgrunden till tvisten i det nationella målet, ska emellertid inte bedömas av domstolen utan av den hänskjutande domstolen, inom ramen för det förfarande som inrättats genom artikel 267 FEUF (se bland annat dom av den 25 oktober 2012, Folien Fischer och Fofitec, C‑133/11, EU:C:2012:664, punkt 24, och dom av den 25 april 2013, Asociația Accept, C‑81/12, EU:C:2013:275, punkt 41).

11 I synnerhet följer det av fast rättspraxis att i händelse av litispendens ska bedömningen av huruvida den domstol vid vilken talan väckts först är behörig i princip göras av den domstolen, och inte av den domstol vid vilken talan väckts senare (se, bland annat, dom av den 27 juni 1991, Overseas Union Insurance m.fl., C‑351/89, EU:C:1991:279, punkt 25 och 26).

12 Se, bland annat, dom av den 22 oktober 2015, Aannemingsbedrijf Aertssen och Aertssen Terrassements ( C‑523/14, EU:C:2015:722, punkt 48).

13 Se, bland annat, dom av den 27 februari 2014, Cartier parfums‑lunettes och Axa Corporate Solutions assurances ( C‑1/13, EU:C:2014:109, punkterna 24 m.fl.), och dom av den 3 april 2014, Weber ( C‑438/12, EU:C:2014:212, punkterna 33 m.fl.).

14 Se ovan punkterna 15 och 16.

15 Domstolen underlåter endast att besvara en tolkningsfråga då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten är hypotetisk och den inte är användbar för att lösa tvisten i det nationella målet (se, bland annat, dom av den 22 maj 2014, Érsekcsanádi Mezőgazdasági, C‑56/13, EU:C:2014:352, punkterna 36–38, och dom av den 6 november 2014, Cartiera dell’Adda, C‑42/13, EU:C:2014:2345, punkt 29).

16 Den uppgiften ankommer uteslutande på de nationella domstolarna (se, bland annat, dom av den 15 januari 2013, Križan m.fl., C‑416/10, EU:C:2013:8, punkt 58, och dom av den 11 september 2014, Essent Belgium, C‑204/12–C‑208/12, EU:C:2014:2192, punkt 52). I det nu aktuella målet är den hänskjutande domstolen tysk, medan de processregler vars innebörd parterna tvistar om inte finns i den tyska lagstiftningen utan i den franska lagstiftningen, vars innehåll och räckvidd den hänskjutande domstolen inte nödvändigtvis behärskar. Domstolen kan emellertid inte avgöra om den hänskjutande domstolens tolkning av dessa regler är korrekt (dom av den 13 december 2012, Caves Krier Frères, C‑379/11, EU:C:2012:798, punkt 36).

17 Se bland annat dom av den 22 maj 2014, Érsekcsanádi Mezőgazdasági ( C‑56/13, EU:C:2014:352, punkt 53).

18 Se, bland annat, dom av den 24 februari 2015, Grünewald ( C‑559/13, EU:C:2015:109, punkt 32), och dom av den 13 juli 2016, Pöpperl ( C‑187/15, EU:C:2016:550, punkt 35).

19 Se bland annat dom av den 17 januari 2013, Zakaria ( C‑23/12, EU:C:2013:24, punkt 30).

20 Domstolen intog detta synsätt om en självständig tolkning för länge sedan (se bland annat dom av den 8 december 1987, Gubisch Maschinenfabrik, 144/86, EU:C:1987:528, punkterna 6 och 11, om begreppet litispendens i den mening som avses i artikel 21 i Brysselkonventionen, vilken i sak motsvaras av artikel 27 i förordning nr 44/2001), och den har sedan dess regelbundet bekräftat sin ståndpunkt (se bland annat dom av den 28 juli 2016, Siemens Aktiengesellschaft Österreich, C‑102/15, EU:C:2016:607, punkt 30, om tolkningen av bestämmelserna i förordning nr 44/2001).

21 I det nu aktuella målet har flera argument av nationell karaktär förts fram av de parter som yttrat sig till domstolen.

22 I ställningstagandet i mål Purrucker ( C‑296/10, EU:C:2010:578, punkt 89), som även det avsåg tolkningen av behörighetsreglerna i unionsrätten, underströk generaladvokat Jääskinen mycket riktigt att domstolens förhållningssätt måste vara neutralt, objektivt och frikopplat från de faktiska, processuella och juridiska omständigheterna i tvisten vid den nationella domstolen. [O]mständigheterna i fallet... får... inte på något avgörande sätt vara vägledande för tvistens lösning.

23 Den franska regeringen har inte tagit ställning i detta avseende, eftersom den inte inkommit med något skriftligt yttrande i detta mål utan har svarat på frågor som domstolen ställt om innebörden av den franska lagstiftningen, närmare bestämt om den bevisupptagning som föreskrivs i artikel 145 i civilprocesslagen.

24 Se bland annat dom av den 4 juni 2015, Brasserie Bouquet ( C‑285/14, EU:C:2015:353, punkt 15), och dom av den 20 oktober 2016, Danqua ( C‑429/15, EU:C:2016:789, punkt 36).

25 Se bland annat dom av den 13 februari 2014, Airport Shuttle Express m.fl. ( C‑162/12 och C‑163/12, EU:C:2014:74, punkterna 30 och 31), och dom av den 3 juli 2014, Gross ( C‑165/13, EU:C:2014:2042, punkt 20).

26 Se, beträffande denna accessoriska fråga, punkterna 77 och följande i detta förslag till avgörande.

27 I skäl 15 anges att [f]ör att rättskipningen skall fungera väl, måste man minimera risken för sådana samtidiga förfaranden och att det just är i detta syfte som enhetliga regler har antagits för att på enklaste sätt lösa problem med litispendens. Se även dom av den 27 juni 1991, Overseas Union Insurance m.fl. ( C‑351/89, EU:C:1991:279, punkt 16), om Brysselkonventionen.

28 Som kommissionen har framhållit har det ingen betydelse att det inte görs någon uttrycklig åtskillnad mellan de två sistnämnda kriterierna i den tyska versionen av artikel 27 i förordning nr 44/2001, så som i andra språkversioner (se dom av den 8 december 1987, Gubisch Maschinenfabrik, 144/86, EU:C:1987:528, punkt 14, beträffande den tyska versionen av artikel 21 i Brysselkonventionen, vilken motsvaras av nämnda artikel 27).

29 Se bland annat dom av den 22 oktober 2015, Aannemingsbedrijf Aertssen och Aertssen Terrassements ( C‑523/14, EU:C:2015:722, punkt 38).

30 Se bland annat dom av den 8 december 1987, Gubisch Maschinenfabrik ( 144/86, EU:C:1987:528, punkt 13), och dom av den 22 oktober 2015, Aannemingsbedrijf Aertssen och Aertssen Terrassements ( C‑523/14, EU:C:2015:722, punkt 41).

31 Omkastade processuella roller är för övrigt typiskt vid en talan om negativ fastställelse som väckts vid den hänskjutande domstolen av HanseYachts, i syfte att befrias från det ansvar som diskuteras vid Toulons handelsdomstol. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 oktober 2012, Folien Fischer och Fofitec ( C‑133/11, EU:C:2012:664, punkt 43).

32 Se dom av den 6 december 1994, Tatry ( C‑406/92, EU:C:1994:400, punkterna 34 m.fl.). I det nu aktuella målet har den hänskjutande domstolen angett att den, om den på grund av litispendens var skyldig att vilandeförklara målet mellan HanseYachts och SMCA, i enlighet med artikel 27.1 i förordning nr 44/2001, skulle den använda sig av sin rätt enligt artikel 28.1 i samma förordning att vilandeförklara målet mellan HanseYachts och övriga svarande, denna gång på grund av att målen har ett samband med varandra.

33 Se bland annat dom av den 8 december 1987, Gubisch Maschinenfabrik ( 144/86, EU:C:1987:528, punkt 15), i vilken domstolen ansåg att de konkurrerande målen hade samma grund i och med att de vilade på samma avtalsförhållande, och dom av den 14 oktober 2004, Mærsk Olie & Gas ( C‑39/02, EU:C:2004:615, punkt 38), i vilken domstolen tvärtom fann att det inte [var] samma rättsregler som åberopa[de]s till stöd för talan.

34 Se bland annat dom av den 6 december 1994, Tatry ( C‑406/92, EU:C:1994:400, punkterna 41 m.fl.). I dom av den 8 maj 2003, Gantner Electronic ( C‑111/01, EU:C:2003:257, punkt 31), angav domstolen att det vid bedömningen av om föremålet är detsamma endast kan tas hänsyn till de olika kärandenas respektive yrkanden, inte till svarandens grunder för bestridande av talan.

35 Se bland annat dom av den 8 december 1987, Gubisch Maschinenfabrik ( 144/86, EU:C:1987:528, punkt 17).

36 Se bland annat dom av den 25 oktober 2012, Folien Fischer och Fofitec ( C‑133/11, EU:C:2012:664, punkt 49), avseende en talan om negativ fastställelse. I andra domar har domstolen gjort en tydlig åtskillnad mellan dessa båda kriterier (bland annat dom av den 22 oktober 2015, Aannemingsbedrijf Aertssen och Aertssen Terrassements, C‑523/14, EU:C:2015:722, punkterna 43–46).

37 Se dom av den 19 december 2013, NIPPONKOA Insurance ( C‑452/12, EU:C:2013:858, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

38 Se punkterna 62 m.fl. i detta förslag till förhandsavgörande.

39 När talan väcks vid en domstol inte genom en ansökan utan till följd av en stämning om interimistiskt förfarande, som var fallet vid Marseilles handelsdomstol.

40 Dom av den 22 oktober 2015, Aannemingsbedrijf Aertssen och Aertssen Terrassements ( C‑523/14, EU:C:2015:722, punkterna 56 och 57), om fastställandet av den tidpunkt vid vilken talan ska anses ha väckts vid en domstol, i den mening som avses i nämnda artiklar, om någon väcker talan med framställande om enskilt anspråk vid en undersökningsdomstol.

41 Rådets förordning av den 29 maj 2000 om delgivning i medlemsstaterna av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (EGT L 160, 2000, s. 37). Nämnda artikel 19, som handlar om sådana fall då svaranden uteblir, togs med i den rättsakt som ersatte förordning nr 1348/2000, det vill säga Europaparlamentets och rådets förordning nr 1393/2007 av den 13 november 2007 (EUT L 324, 2007, s. 79).

42 I förslaget till rådets direktiv, som lades fram av kommissionen den 26 maj 1999 och utmynnade i antagandet av förordning nr 1348/2000 [KOM (1999) 219 slutlig] angavs att artikel 19 har samma innehåll som artiklarna 15 och 16 i Haagkonventionen av den 15 november 1965 om delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (se punkt 4.4 i motiveringen och kommentar till artikel 19 i nämnda förslag).

43 I Manuel pratique sur le fonctionnement de la Convention Notification de La Haye (Wilson & Lafleur, Montréal, 2006, punkterna 66 och 276), gör det ständiga presidiet vid Haagkonferensen om internationell privaträtt skillnad mellan stämningsansökningar och handlingar som hänför sig till ett bevisupptagningsförfarande och preciserar att [u]ttrycket motsvarande handling omfattar handlingar som har samma verkan som en stämningsansökan, som en kallelse till appellation [eller] en talan om intervenering.

44 Enligt dom av den 14 oktober 2004, Mærsk Olie & Gas ( C‑39/02, EU:C:2004:615, punkt 59), fastställer rätten först en provisorisk ansvarsgräns i ett förfarande utan kontradiktoriska inslag, vilket beslut därefter kan bli föremål för ett kontradiktoriskt förfarande … Ett sådant beslut skall likställas med en stämningsansökan i den mening som avses i artikel 27.2 i Brysselkonventionen. En stämningsansökan avseende en utredningsåtgärd för framtida behov kan enligt min mening inte jämställas med ett sådant beslut.

45 Min kursivering.

46 Så är bland annat fallet i artikel 2.1, artikel 5.6, artikel 12.1, artikel 16.2 och artikel 22.4 i denna förordning. Dessa bestämmelser står i kontrast till de internationella behörighetsregler som kallas särskilda, eftersom de direkt pekar ut en behörig domstol utan att [behöva] hänföra sig till gällande behörighetsregler i den stat där en sådan domstol skulle kunna finnas för att fastställa vilken av alla domstolar i den staten som ska pröva tvisten, som P. Jenard anger i sin rapport om Brysselkonventionen (EGT C 59, 1979, s. 22).

47 Den hänskjutande domstolen har gjort gällande att om en utredningsåtgärd vidtas i en medlemsstat, får svaranden i detta bevisupptagningsförfarande kännedom om att talan snart kommer att väckas vid domstol mot vederbörande. Svaranden tar då som HanseYachts i det nu aktuella målet sannolikt initiativet att väcka talan i huvudsaken vid en domstol i en annan medlemsstat vilket kan vara gynnsammare för svaranden.

48 Se kommissionens rapport till Europaparlamentet, rådet och Ekonomiska och sociala kommittén om tillämpningen av förordning nr 44/2001 [KOM (2009) 174 slutlig, punkterna 3.4 och 3.5].

49 Skäl 15 har följande lydelse: Det måste finnas klara och effektiva regler för att avgöra frågor om litispendens och mål som har samband med varandra och för att undanröja problem som härrör från nationella skillnader när det gäller att fastställa vid vilken tidpunkt talan väckts. Den tidpunkten bör ges en autonom definition i denna förordning.

50 I motiveringen till kommissionens förslag, vilket utmynnade i antagandet av förordning nr 44/2001, av den 14 juli 1997 [KOM (1999) 348 slutlig], angavs att syftet med en egen definition... för att fastställa den tidpunkt när talan väckts i den mening som avses i artiklarna 27 och 28 framför allt är att rätta till ett förbiseende i Brysselkonventionen och att avsikten var att göra de två processystemen förenliga, samtidigt som den gör parterna jämlika och skyddar mot missbruk (se s. 7, 20 och 21).

51 Denna mångfald av nationella regler underströks av domstolen i dom av den 7 juni 1984, Zelger ( 129/83, EU:C:1984:215, punkterna 10 m.fl.), om Brysselkonventionen.

52 I artikel 30 föreskrivs att tidpunkten vid vilken talan har väckts vid en domstol är antingen den dag då stämningsansökan eller motsvarande handling inges till en domstol i den del det gäller medlemsstater i vilka denna handling sedan ska delges (punkt 1), eller den dag då handlingen inkommer till den myndighet som har till uppgift att delge handlingen när det gäller medlemsstater i vilka denna handling måste delges innan den inges till domstolen (punkt 2). Se även dom av den 22 oktober 2015, Aannemingsbedrijf Aertssen och Aertssen Terrassements ( C‑523/14, EU:C:2015:722, punkt 57), och, analogt, beslut av den 16 juli 2015, P ( C‑507/14, ej publicerat, EU:C:2015:512, punkterna 30 m.fl.), och beslut av den 22 juni 2016, M.H. ( C‑173/16, EU:C:2016:542, punkterna 24–28).

53 I kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet av den 26 november 1997, med rubriken Effektivisering av hur domar meddelas och verkställs inom Europeiska unionen [KOM (97) 609 slutlig], angavs uttryckligen att införandet av en sådan enhetlig definition gjorde det möjligt att stärka rättssäkerheten och effektiviteten i de mekanismer som var tillämpliga i fråga om litispendens (se s. 11, punkt 15, och s. 35).

54 Se punkterna 57 m.fl. i detta förslag till avgörande.

55 Den franska regeringen har hänvisat till fast rättspraxis från Cour de cassation (Frankrikes kassationsdomstol; se bland annat dom av den andra kammaren för civilmål av den 5 februari 2009, nr 07‑21.572, tillgänglig på följande webbadress: https://www.legifrance.gouv.fr), av vilken följer att en utredningsåtgärd för framtida behov som yrkas när en talan i huvudsaken redan har väckts inte kan tas upp till prövning.

56 Den franska regeringen har, beträffande ett förfarande för bevisupptagning med beslut om ett sakkunnigutlåtande, som i det nu aktuella fallet, angett att den domstol som beslutat om detta med stöd av artikel 145 i civilprocesslagen inte längre kan vare sig besluta om ett nytt sakkunnigutlåtande eller uttala sig om det sakkunnigutlåtande som avgetts inom ramen för det mål som väckts vid den domstolen, eftersom det då endast ankommer på den domstol som ska pröva huvudsaken att i förekommande fall bedöma det således beslutade sakkunnigutlåtandet.

57 Det framgår inte av beslutet om hänskjutande varför talan väcktes vid olika domstolar.

58 I den artikeln, som finns i tredje boken med rubriken Olika sätt att förvärva egendom, avdelning XX, med rubriken Preskription, i Code civil (civillagen), anges att preskriptionstiden även upphör att löpa om en domstol beviljar en begäran om utredningsåtgärd före en eventuell rättsprocess och att Preskriptionstiden börjar åter löpa, för en period som inte får understiga sex månader, den dag då åtgärden har verkställts.

59 Nämnda artikel 2239 syftar till att ge parterna en betänketid, för att ta ställning till om det är lämpligt att väcka talan i huvudsaken efter resultatet av en utredningsåtgärd, i stället för att detta sker automatiskt (se Marchand, X., Savatic, P., och Audouy, J., Mesures d’instruction exécutées par un technicien, JurisClasseur Procédure civile, fascicule 660, 2011, punkterna 24 och 238 m.fl.).

60 Cour de cassation (Frankrikes kassationsdomstol) har uttalat sig i den meningen genom att slå fast att en utredningsåtgärd enligt artikel 145 i civilprocesslagen som vid en tvist av internationell karaktär, ska genomföras på franskt territorium är underställd fransk lag, oberoende av vilken lagstiftning som kan tillämpas på en eventuell talan i huvudsaken till följd av denna åtgärd (dom av den första avdelningen för civilmål av den 3 november 2016, nr 15‑20.495, tillgänglig på följande webbadress: https://www.legifrance.gouv.fr). Det är möjligt att skilja förfarandet vid en utredningsåtgärd för framtida behov från en eventuell talan i huvudsaken och att således underställa dem olika rättsregler, i och med att den sistnämnda inte är fortsättningen på den första, enligt Théry, P., Le référé probatoire et l’application dans le temps de la loi du 17 juin 2008, RDI, 2009, s. 481.

61 Se ovan punkt 45.

62 Dom av den 28 april 2005 ( C‑104/03, EU:C:2005:255). Den hänskjutande domstolen har särskilt hänvisat till punkterna 19 m.fl.

63 Det vill säga en åtgärd som avser förordnande om vittnesförhör i syfte att den som framställt begäran ska kunna bedöma huruvida det är lämpligt att väcka en eventuell talan, fastställa på vilken grund det i så fall ska ske och bedöma relevansen av de omständigheter som kan åberopas i sammanhanget.

64 Den franska regeringen anser att en utredningsåtgärd för framtida behov, så som den som det beslutades om i det aktuella fallet i enlighet med artikel 145 i civilprocesslagen, skulle kunna betecknas som en provisorisk åtgärd, däribland en säkerhetsåtgärd i den mening som avses i artikel 31 i förordning nr 44/2001, och har åberopat en dom av Cour de cassation (Frankrikes kassationsdomstol) i den meningen (dom av första avdelningen för civilmål av den 11 december 2001, nr 00‑18.547, tillgänglig på följande webbadress: https://www.legifrance.gouv.fr), medan domstolen har anfört ett omvänt resonemang.

65 Se bland annat Beraudo, J.‑P., och Beraudo, M.‑J., Convention de Bruxelles du 27 septembre 1698, convention de Lugano du 16 septembre 1988 et règlement (CE) no 44/2001 du Conseil du 2 décembre 2000 – Compétence – Règles de compétence dérogatoires, JurisClasseur Europe, fascicule 3031, 2012, punkt 39; Gaudemet‑Tallon, H., Compétence et exécution des jugements en Europe, LGDJ‑Lextenso, Issy‑les‑Moulineaux, 5e utgåvan, 2015, punkt 308‑1 och där citerad doktrin.

66 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 april 1999, Mietz ( C‑99/96, EU:C:1999:202, punkterna 46 och 47), beträffande den motsvarande bestämmelsen i artikel 24 i Brysselkonventionen.

67 Dom av den 28 april 2005 ( C‑104/03, EU:C:2005:255).

68 Se ovan punkt 76.