Förslag till avgörande av generaladvokat Eleanor Sharpston föredraget den 26 oktober 2017

1 Originalspråk: engelska.

2 EUT C 83, 2010, s. 389 (nedan kallad stadgan).

3 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 348, 2008, s. 98) (nedan kallat återvändandedirektivet). Jag har använt uttrycket medlemsstaternas territorium, eftersom detta uttryck används i återvändandedirektivet för att definiera dess territoriella tillämpningsområde. Direktivet är inte tillämpligt på Irland och Förenade kungariket. Däremot är det tillämpligt på Danmark samt Liechtenstein, Island, Norge och Schweiz. Hänvisningar till medlemsstaternas territorium inom ramen för återvändandedirektivet ska ha samma innebörd som i direktivet.

4 Artikel 7 i stadgan motsvaras av artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen).

5 I artikel 52.7 i stadgan anges att de förklaringar som utarbetats för att ge vägledning vid tolkningen av denna stadga vederbörligen ska beaktas av unionens och medlemsstaternas domstolar (Förklaringar avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna) (EUT C 303, 2007, s. 17).

6 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s. 77).

7 Se artikel 1. Såsom anges i artikel 3.1 i direktiv 2004/38 är sådana personer förmånstagare inom ramen för detta direktiv.

8 Skäl 5.

9 Skäl 6.

10 Skäl 22.

11 Skäl 24.

12 Enligt artikel 2.5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (EUT L 105, 2006, s. 1) (kodex om Schengengränserna) är återvändandedirektivet inte tillämpligt på tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till en unionsmedborgare som har utövat sin rätt till fri rörlighet (se vidare punkt 6 ovan) eller de tredjelandsmedborgare (och deras familjemedlemmar) som åtnjuter samma rätt till fri rörlighet som unionsmedborgare enligt överenskommelser med unionen och dess medlemsstater. Förordningen upphävdes och ersattes med verkan från den 11 april 2016 av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 av den 9 mars 2016 om en unionskodex om gränspassage för personer (EUT L 77, 2016, s. 1). Artikel 2.5 i denna förordning har samma innehåll som i dess föregångare.

13 Inresevillkoren för tredjelandsmedborgare som avser att stanna på unionens territorium i högst 90 dagar under en period på 180 dagar föreskrivs i artikel 5 i kodexen om Schengengränserna (nu artikel 6 i förordning (EU) 2016/399). I princip är villkoren att dessa personer innehar giltiga resehandlingar och visering, att de kan styrka syftet med och villkoren för den avsedda vistelsen, att de inte finns registrerade i SIS och att de inte anses utgöra en risk för någon av medlemsstaternas allmänna ordning, inre säkerhet, folkhälsa eller internationella förbindelser.

14 För detta krav gäller följande undantag. Medlemsstaterna får avstå från att utfärda återvändandebeslut när tredjelandsmedborgaren innehar ett giltigt uppehållstillstånd utfärdat av en annan medlemsstat (artikel 6.2), när denne återtas enligt bilaterala överenskommelser eller andra arrangemang som gäller den dag direktivet träder i kraft (artikel 6.3), beviljas uppehållstillstånd av humanitära skäl (artikel 6.4) eller är föremål för ett förfarande för förlängning av hans eller hennes uppehållstillstånd eller något annat tillstånd som ger rätt att stanna i landet (artikel 6.5).

15 Jag ska göra tre språkliga anmärkningar angående formuleringarna i detta förslag. För det första använder jag uttrycket familjeåterförening för att omfatta de ansökningar som de sju tredjelandsmedborgarna har framställt i målet vid den nationella domstolen. För det andra har den hänskjutande domstolen använt uttrycket statisk unionsmedborgare för att beskriva den ställning som de familjemedlemmar som är belgiska medborgare har i de berörda målen. För det tredje beviljade de behöriga myndigheterna i vissa av de beslut som är föremål för prövning vid den nationella domstolen inte en tidsfrist för frivillig avresa, bland annat på den grunden att den berörda personen utgjorde en risk för den allmänna ordningen (artikel 7.4 i återvändandedirektivet). Jag har tidigare angett att begreppet public policy skulle bättre beskrivas som public order. Den franska språkversionen av direktivet och andra språkversioner använder begreppet ordre public. Se mitt förslag till avgörande i målet Ouhrami, C‑225/16, EU:C:2017:398, punkt 69 och fotnot 59.

16 Enligt den hänskjutande domstolens förklaringar i beslutet om hänskjutande, betraktas samtliga sju klagande som familjemedlemmar till unionsmedborgare inom ramen för nationell rätt. Se ovan punkt 16.

17 Föreläggandet att lämna landet och inreseförbudet avseende en period på fem år utfärdades, eftersom R.I. bedrägligt hade uppgett en falsk ålder och angett att han var ett ensamkommande barn, när han i själva verket var vuxen vid den tidpunkt då han lämnade in en tidigare ansökan om inresetillstånd till Belgien.

18 Föreläggandet att lämna landet fastställde inte någon tidsfrist för frivillig avresa. Ett därtill kopplat inreseförbud avseende en period på tre år utfärdades också. Grunderna för dessa beslut var att M.J. tidigare inte hade uppfyllt ett föreläggande att lämna Belgien, att en officiell rapport hade utfärdats mot henne för olaga hot och misshandel och att det var risk för att hon skulle avvika. M.J. ansågs därför utgöra ett hot mot allmän ordning.

19 Föreläggandet att lämna landet och ett inreseförbud avseende en period på tre år utfärdades på den grunden att N.N.N. inte hade uppfyllt ett tidigare föreläggande att lämna Belgien.

20 I föreläggandet att lämna Belgien fastställdes inte någon tidsfrist för frivillig avresa. Föreläggandet åtföljdes av ett inreseförbud avseende en period på åtta år. Grunderna för dessa beslut var att O.I.O. inte hade uppfyllt tidigare förelägganden att lämna Belgien. Han ansågs utgöra ett allvarligt hot mot allmän ordning eller nationell säkerhet mot bakgrund av det faktum att han hade dömts för allvarliga brott, vilket framgick av fällande domar mot honom avseende familjevåld för vilka han hade dömts till fängelse.

21 I föreläggandet att lämna territoriet fastställdes inte någon tidsfrist för frivillig avresa. Föreläggandet åtföljdes av ett inreseförbud avseende en period på tre år. Grunderna för dessa beslut var att K.A. inte hade uppfyllt ett tidigare föreläggande att lämna territoriet och att hon ansågs utgöra ett hot mot allmän ordning, då hon gripits för snatteri. Hennes söner har också namngetts i föreläggandet att lämna Belgien och det därmed förknippade inreseförbudet.

22 I föreläggandet att lämna territoriet fastställdes inte någon tidsfrist för frivillig avresa. Föreläggandet åtföljdes av ett inreseförbud avseende en period på tre år. Grunderna för dessa beslut var att M.Z. inte hade uppfyllt ett tidigare föreläggande att lämna territoriet och att han ansågs utgöra ett hot mot allmän ordning, eftersom en officiell rapport hade utfärdats mot honom angående stöld och inbrott i garage.

23 B.A. och hans sambo har formaliserat sitt förhållande genom att ingå partnerskap inför en notarie. Föreläggandet att lämna territoriet och ett inreseförbud avseende en period på tre år utfärdades på den grunden att B.A. hade underlåtit att hörsamma ett tidigare föreläggande att lämna territoriet.

24 I samtliga sju fall inkom ansökningarna om uppehållstillstånd inom ramen för familjeåterförening dagen efter utvisningsbeslutet.

25 Se punkterna 18–20 ovan.

26 I artikel 11.3 i återvändandedirektivet används uttrycket upphäva ett inreseförbud, eller besluta att det tills vidare inte ska gälla. Jag tolkar begreppet att upphäva ett inreseförbud i den nationella lagstiftningen så, att det avser ett beslut att upphäva ett inreseförbud, eller besluta att det tills vidare inte ska gälla, i den mening som avses i artikel 11.3 i återvändandedirektivet.

27 Dom av den 8 mars 2011, C‑34/09, EU:C:2011:124.

28 Den hänskjutande domstolen har angett att det finns två undantag till denna allmänna regel. Den första är medicinska grunder och den andra rör ansökningar om internationellt skydd.

29 Dom av den 10 juli 2014, C‑244/13, EU:C:2014:2068, punkterna 38 och 39.

30 Dom av den 16 juli 2015, C‑218/14, EU:C:2015:476, punkt 54.

31 Dom av den 6 december 2012, C‑356/11 och C‑357/11, EU:C:2012:776, punkt 56.

32 Dom av den 10 maj 2017, C‑133/15, EU:C:2017:354. Detta mål hade ännu inte avgjorts när den hänskjutande domstolen fattade beslut om hänskjutande.

33 Dom av den 13 september 2016, C‑165/14, EU:C:2016:675, och C‑304/14, EU:C:2016:674. Dessa mål hade ännu inte avgjorts när den hänskjutande domstolen fattade beslut om hänskjutande.

34 Se ovan punkt 6. Se även dom av den 15 november 2011, Dereci m.fl. C‑256/11, EU:C:2011:734, punkterna 50, och 52–54.

35 Rådets direktiv av den 22 september 2003 (EUT L 251, 2003, s. 12). Direktivet gäller referenspersoner, det vill säga tredjelandsmedborgare som lagligen vistas på medlemsstaternas territorium och ansöker om familjeåterförening, eller vars familjemedlemmar ansöker om familjeåterförening för att förenas med honom/henne. Familjemedlemmar till unionsmedborgare har uttryckligen undantagits från tillämpningsområdet för detta direktiv (artikel 3.3). Artikel 5 reglerar inlämnande och prövning av ansökningar som omfattas av direktiv 2003/86, se nedan punkt 56.

36 Dom av den 8 mars 2011, C‑34/09, EU:C:2011:124, punkterna 41–43.

37 Dom av den 15 november 2011, C‑256/11, EU:C:2011:734, punkt 66. Hänvisningen till hela unionen inom ramen för artikel 20 FEUF gäller alla 28 medlemsstater (se fotnot 3 ovan).

38 Dom av den 10 maj 2017, C‑133/15, EU:C:2017:354, punkt 60–65.

39 Dom av den 10 oktober 2013, Alokpa et Moudoulou, C‑86/12, EU:C:2013:645, punkt 32 och där angiven rättspraxis.

40 Se, för ett mer aktuellt exempel, dom av en 13 september 2016, Rendón Marín, C‑165/14, EU:C:2016:675, punkt 74, och dom CS, C‑304/14, EU:C:2016:674, punkt 29.

41 Dom av den 26 juli 2017, Ouhrami, C‑225/16, EU:C:2017:590, punkt 47.

42 Se punkterna 10, 12 och 14 ovan. Beslut om återvändande åtföljs inte alltid av ett inreseförbud. Enligt artikel 6.6 kan medlemsstaterna anta beslut om återvändande och inreseförbud samtidigt, men det följer tydligt av direktivets allmänna upplägg att dessa två beslut är skilda från varandra. Ett beslut om återvändande är en konsekvens av att den ursprungliga vistelsen är olaglig, medan ett inreseförbud gäller eventuella efterföljande vistelser och gör dem olagliga. Se artikel 11.1 i återvändandedirektivet och vidare dom av den 26 juli 2017, Ouhrami, C‑225/16, EU:C:2017:590, punkt 50.

43 Dom av den 10 maj 2017, Chavez-Vilchez m.fl., C‑133/15, EU:C:2017:354, punkt 63.

44 Se nedan punkt 60.

45 Se punkterna 40 och 41 ovan.

46 Artikel 51.1 i stadgan. Se vidare dom av den 8 november 2012, Iida, C‑40/11, EU:C:2012:691, punkt 78.

47 Se punkterna 2 och 3 ovan.

48 Se, analogt, dom av den 29 april 2004, Orfanopoulos och Oliveri, C‑482/01 och C‑493/01, EU:C:2004:262, punkt 80.

49 Se vidare ovan punkt 33.

50 I enlighet med artikel 5.3 är den allmänna regeln att sådana ansökningar ska lämnas in och behandlas när familjemedlemmarna vistas utanför den medlemsstat på vars territorium referenspersonen vistas. Emellertid får en medlemsstat med avvikelse från denna bestämmelse … i lämpliga fall godta en ansökan som lämnas in när familjemedlemmarna redan befinner sig på dess territorium.

51 Samtliga medlemsstater är parter i Europakonventionen, vilken i artikel 8 reglerar rätten till skydd för privat- och familjeliv. Denna bestämmelse är relevant för alla omständigheter i de sju målen som anses falla utanför unionsrättens tillämpningsområde. Se dom av den 25 juli 2008, Metock m.fl., C‑127/08, EU:C:2008:449, punkt 79.

52 Se, exempelvis, Europadomstolen, 3 november 2011, Arvelo Aponte mot Nederländerna, CE:ECHR:2011:1103JUD002877005, 57 § och 58 §.

53 Se, analogt, dom av den 29 april 2004, Orfanopoulos och Oliveri, C‑482/01 och C‑493/01, EU:C:2004:262, punkt 99.

54 Se ovan punkt 45.

55 I förklaringen till artikel 7 i stadgan anges att rättigheterna som garanteras i denna artikel har samma innebörd och räckvidd som i artikel 8 i Europakonventionen, vari anges att var och en har rätt till skydd för, bland annat, sitt privat- och familjeliv (artikel 8.1). Offentliga myndigheter får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.

56 Europadomstolen, 3 oktober 2014, Jeunesse mot Nederländerna [GC], CE:ECHR:2014:1003JUD001273810, 106–109 §.

57 Europadomstolen, 3 oktober 2014, Jeunesse mot Nederländerna [GC], CE:ECHR:2014:1003JUD001273810, 115–121 §.

58 Dom av den 15 november 2011, Dereci m.fl., C‑256/11, EU:C:2011:734, punkt 68.

59 Dom av den 10 maj 2017, Chavez-Vilchez m.fl., C‑133/15, EU:C:2017:354, punkterna 68–70.

60 I dom av den 10 juli 2014, Ogieriakhi, C‑244/13, EU:C:2014:2068, hänvisade domstolen särskilt till artiklarna 7.2 och 16.1 i direktiv 2004/38. Den sistnämnda bestämmelsen ger unionsmedborgare som är bosatta i värdmedlemsstaten i mer än fem år i följd och som har en permanent uppehållsrätt där en rätt till permanent uppehållsrätt. Enligt artikel 16.2 i samma direktiv kan unionsmedborgares familjemedlemmar som lagligt har bott med denna unionsmedborgare i värdstaten under samma period också kräva rätt till permanent uppehållsrätt. Se även dom av den 16 juli 2015, Singh m.fl., C‑218/14, EU:C:2015:476, punkterna 56–59 och punkt 6 ovan.

61 Dom av den 12 mars 2014, O. och B., C‑456/12, EU:C:2014:135, punkt 58 och där angiven rättspraxis.

62 Se ovan punkt 61.

63 Se, exempelvis, Europadomstolen, 3 november 2011, Arvelo Aponte mot Nederländerna, CE:ECHR:2011:1103JUD002877005, 60 §.

64 Se ovan punkt 40.

65 Se artikel 11.1 i återvändandedirektivet och ovan punkt 44 jämte fotnot 42.

66 Ett inreseförbud kan avse en längre tid än fem år, om tredjelandsmedborgaren utgör ett allvarligt hot, bland annat, mot den allmänna ordningen (artikel 11.2).

67 Dom av den 15 november 2011, Dereci m.fl., C‑256/11, EU:C:2011:734, punkterna 72 och 73, och dom av den 8 maj 2013, Ymeraga m.fl., C‑87/12, EU:C:2013:291, punkt 44.

68 Se skälen 5 och 6 i återvändandedirektivet.

69 Se skäl 22 i återvändandedirektivet.

70 Se artikel 3.9 i återvändandedirektivet. Se även artikel 5 i återvändandedirektivet och dom av den 11 december 2014, Boudjlida, C‑249/13, EU:C:2014:2431, punkterna 49 och 50.

71 Se artikel 10 och skäl 6 i återvändandedirektivet. Se även dom av den 5 november 2014, Mukarubega, C‑166/13, EU:C:2014:2336, punkt 62.

72 Detta bekräftas genom bestämmelserna rörande undantaget till den allmänna regeln att medlemsstaterna ska utfärda återvändandebeslut till tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet, såsom i artikel 6.4. Se, även, bestämmelserna om frivillig avresa i artikel 7.2 och rättssäkerhetsgarantierna i kapitel III i återvändandedirektivet.

73 Se ovan punkterna 61–63.

74 Självfallet tas i återvändandedirektivet hänsyn till de grundläggande rättigheterna, se skäl 24.

75 Se, analogt, dom av den 10 maj 2017, Chavez-Vilchez m.fl., C‑133/15, EU:C:2017:354, punkt 70.

76 Det faktum att tredjelandsmedborgaren är förälder till ett barn som är unionsmedborgare är inte tillräckligt i sig. Se dom av den 6 december 2012, O m.fl., C‑356/11 och C‑357/11, EU:C:2012:776, punkterna 50–52. Se även dom av den 10 maj 2017, Chavez-Vilchez m.fl., C‑133/15, EU:C:2017:354, punkt 71.

77 Dom av den 8 maj 2013, Ymeraga m.fl., C‑87/12, EU:C:2013:291, punkt 39.

78 Dom av den 10 maj 2017, Chavez-Vilchez m.fl., C‑133/15, EU:C:2017:354, punkt 69.

79 Dom av den 6 december 2012, O m.fl., C‑356/11 och C‑357/11, EU:C:2012:776, punkt 55.

80 Se ovan punkt 14.

81 Se ovan punkterna 18 och 19.

82 Dom av den 26 juli 2017, Ouhrami, C‑225/16, EU:C:2017:590, punkterna 45 och 51.

83 Dom av den 26 juli 2017, Ouhrami, C‑225/16, EU:C:2017:590, punkt 53.

84 Det behöver inte nödvändigtvis vara så att de myndigheter som är behöriga att pröva ansökningar om familjeåterförening är desamma som de myndigheter som ansvarar för immigrationsbestämmelserna. Det är inte heller alltid så att en beviljad ansökan om familjeåterförening automatiskt innebär att ett tidigare återvändandebeslut blir ogiltigt eller upphävs. Den berörda personens immigrationsstatus kanske måste regleras genom ett särskilt administrativt förfarande, i enlighet med relevanta nationella bestämmelser.