Förslag till avgörande av generaladvokat Melchior Wathelet föredraget den 11 januari 2018

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 158, 2004, s. 77, och rättelser i EUT L 229, 2004, s. 35, och i EUT L 197, 2005, s. 34.

3 Det tycks röra sig om ett skrivfel i den andra frågans lydelse. Den hänskjutande domstolen hänvisar nämligen däri till artikel 7.1 i direktiv 2004/38. Eftersom Robert Clabourn Hamilton är tredjelandsmedborgare, är dock denna bestämmelse inte tillämplig på hans situation, till skillnad från artikel 7.2 i direktivet. Det är för övrigt den sistnämnda bestämmelsen som åsyftas i den fjärde frågan.

4 Min kursivering.

5 Dom av den 12 mars 2014, C och B ( C‑456/12, EU:C:2014:135, punkt 37). Se, även, dom av den 10 maj 2017, Chavez-Vilchez m.fl. ( C‑133/15, EU:C:2017:354, punkt 53), och dom av den 14 november 2017, Lounes ( C‑165/16, EU:C:2017:862, punkt 33).

6 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 mars 2014, O. och B. ( C‑456/12, EU:C:2014:135, punkterna 50 och 61), dom av den 10 maj 2017, Chavez-Vilchez m.fl. ( C‑133/15, EU:C:2017:354, punkterna 54 och 55), dom av den 14 november 2017, Lounes ( C‑165/16, EU:C:2017:862, punkterna 46 och 61), och, beträffande rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (EGT L 257, 1968, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1 s. 33), dom av den 11 december 2007, Eind ( C‑291/05, EU:C:2007:771, punkt 39).

7 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 december 2007, Eind ( C‑291/05, EU:C:2007:771, punkterna 35, 36 och 45), dom av den 8 november 2012, Iida ( C‑40/11, EU:C:2012:691, punkt 70), och dom av den 12 mars 2014, O. och B. ( C‑456/12, EU:C:2014:135, punkt 46). Redan år 1992 hade domstolen slagit fast att de rättigheter till fri rörlighet och till etablering som unionsmedborgare har i enlighet med fördragen inte [skulle kunna] få full verkan om en sådan medborgare [kunde] avhållas från att utöva dem på grund av hinder i hans eller hennes ursprungsland, för maken vid dennes inresa och uppehåll. Följaktligen skall maken till en [unions]medborgare som har utövat dessa rättigheter, när medborgaren återvänder till sitt ursprungsland, åtminstone ha samma rätt till inresa och uppehåll som vederbörande skulle tillerkännas enligt [unions]rätten om hans eller hennes make väljer att resa in och att uppehålla sig i en annan medlemsstat (dom av den 7 juli 1992, Singh, C‑370/90, EU:C:1992:296, punkt 23). För en tillämpning av denna rättspraxis, se, även, dom av den 11 juli 2002, Carpenter ( C‑60/00, EU:C:2002:434, punkterna 38 och 39).

8 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 mars 2014, O. och B. ( C‑456/12, EU:C:2014:135, punkt 51).

9 Dom av den 12 mars 2014, O. och B. ( C‑456/12, EU:C:2014:135, punkt 54).

10 Enligt domstolens praxis innebär [d]irektiv 2004/38 … att tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till unionsmedborgare har rätt att ansluta sig till unionsmedborgaren i den mottagande medlemsstaten, oavsett om denne bosatte sig där före eller efter att ha bildat familj (dom av den 25 juli 2008, Metock m.fl., C‑127/08, EU:C:2008:449, punkt 90) (min kursivering).

11 Se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 7 november 2013, Vallianatos m.fl. mot Grekland, CE:ECHR:2013:1107JUD002938109, punkt 73, Europadomstolen, 21 juli 2015, Oliari m.fl. mot Italien, CE:ECHR:2015:0721JUD001876611, punkt 169, och Europadomstolen, 23 februari 2016, Pajić mot Kroatien, CE:ECHR:2016:0223JUD006845313, punkt 65. Den omständigheten att Relu Adrian Coman och Robert Clabourn Hamilton faktiskt levde tillsammans som ett par innan förhållandet befästes i en medlemsstat i unionen gör det möjligt att skilja deras situation från den som låg till grund för domen av den 12 mars 2014, O. och B. ( C‑456/12, EU:C:2014:135).

12 Se, bland många exempel, dom av den 18 oktober 2016, Nikiforidis ( C‑135/15, EU:C:2016:774, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

13 Se, för en tillämpning nyligen, dom av den 18 maj 2017, Hummel Holding ( C‑617/15, EU:C:2017:390, punkt 22), och dom av den 27 september 2017, Nintendo ( C‑24/16 och C‑25/16, EU:C:2017:724, punkt 70).

14 Se, beträffande uttrycket har uppehållit sig lagligt som används i artikel 16.1 första meningen i direktiv 2004/38, dom av den 21 december 2011, Ziolkowski och Szeja ( C‑424/10 och C‑425/10, EU:C:2011:866, punkterna 31–34). Se, även, förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet Rahman m.fl. ( C‑83/11, EU:C:2012:174, punkt 39), och förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Reyes ( C‑423/12, EU:C:2013:719, punkt 29).

15 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 maj 2011, Römer ( C‑147/08, EU:C:2011:286, punkt 38), dom av den 12 december 2013, Hay ( C‑267/12, EU:C:2013:823, punkt 26), dom av den 1 april 2008, Maruko ( C‑267/06, EU:C:2008:179, punkt 59), och dom av den 24 november 2016, Parris ( C‑443/15, EU:C:2016:897, punkt 58).

16 Se, vad beträffar medborgarskap, angående personnamn, dom av den 2 oktober 2003, Garcia Avello ( C‑148/02, EU:C:2003:539, punkt 25), vad beträffar direkta skatter, dom av den 14 februari 1995, Schumacker ( C‑279/93, EU:C:1995:31, punkt 21), och, vad gäller straffrätt, dom av den 19 januari 1999, Calfa ( C‑348/96, EU:C:1999:6, punkt 17).

17 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 april 2008, Maruko ( C‑267/06, EU:C:2008:179, punkt 59), och dom av den 24 november 2016, Parris ( C‑443/15, EU:C:2016:897, punkt 58).

18 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 november 2016, Parris ( C‑443/15, EU:C:2016:897, punkt 59).

19 Dom av den 8 november 2012, Iida ( C‑40/11, EU:C:2012:691, punkt 72). Det var i det fallet fråga om bestämmelser om tredjelandsmedborgares rätt till inresa och uppehåll utanför tillämpningsområdet för rådets direktiv 2003/109/EG av den 25 november 2003 om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning (EUT L 16, 2004, s. 44) eller direktiv 2004/38.

20 Det rör sig om Republiken Bulgarien, Republiken Lettland, Republiken Litauen och Republiken Polen.

21 Det resonemang som Silvia Pfeiff formulerade i samband med en ingående undersökning av den personliga ställningens flyttbarhet kan överföras på rättsverkningarna av direktiv 2004/38. Denna författare har uppgett att [d]et främsta argumentet mot att erkänna äktenskap mellan homosexuella rör avsikten att skydda det traditionella äktenskapet. Erkännandet av ett utländskt äktenskap mellan homosexuella påverkar dock inte direkt det traditionella äktenskapet i domstolslandet. Det hindrar inte heterosexuella par från att ingå äktenskap. Det gör det inte heller möjligt för samkönade par att ingå äktenskap i den mottagande staten. Verkan av att erkänna ett utländskt äktenskap mellan homosexuella är följaktligen begränsad till de berörda paren och påverkar inte den överordnade strukturen. (Pfeiff, S., La portabilité du statut personnel dans l’espace européen, Bruylant, Coll. Europe(s), 2017, särskilt nr 636, s. 572) (min kursivering).

22 För att vara exakt kan även samboende skiljas från situationen där ett par har ingått ett civilrättsligt avtal för att reglera sitt förhållande (för ett liknande resonemang, Francq, St., Nouvelles formes de relation de couple, mariage entre personnes de même sexe, partenariat enregistré, pacs, etcetera, i Actualités du contentieux familial international, Larcier, 2005, s. 253–281, särskilt s. 255 och 256). Inom ramen för direktiv 2004/38 tycks dock dessa två fall omfattas av tillämpningsområdet för artikel 3.2 b.

23 Punkt 99 och punkt 2 i domslutet (min kursivering). Se, även, dom av den 17 april 1986, Reed ( 59/85, EU:C:1986:157). I den domen fann domstolen, beträffande tolkningen av begreppet make i den mening som avsågs i den rättsakt som föregick direktiv 2004/38 (det vill säga rådets förordning (EEG) nr 1612/68, att ordet 'make’ i artikel 10 i förordningen uteslutande avs[åg] förhållanden grundade på äktenskap, och inte en person, som har ett fast samboförhållande (punkt 15).

24 Dessa kriterier gör det möjligt att urskilja inte mindre än fem kategorier av registrerade partnerskap inom unionen. För ett liknande resonemang, Goossens, E., Different regulatory regimes for registered partnership and marriage: out-dated or indispensable?, i Confronting the frontiers of family and succession law: liber amicorum Walter Pintens, volym 1, Intersentia, Slp éd., 2012, s. 633–650, särskilt s. 634–638.

25 Jag ställer mig dock frågande till huruvida denna hänvisning till den mottagande medlemsstatens rättsordning numera är giltig, särskilt som den obestridligen är sammankopplad med begränsningen av tillämpningsområdet för artikel 2.2 b i direktiv 2004/38 till att avse registrerade partnerskap som är likvärdiga med äktenskap. Europadomstolen slog nämligen på ett mycket tydligt sätt fast att artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), ålade de stater som är parter i Europakonventionen skyldigheten att ge homosexuella par möjlighet att få ett juridiskt erkännande av deras parförhållande och ett rättsligt skydd för detta. Det betyder konkret att en stat som begränsar äktenskapet till att gälla heterosexuella par utan att införa ett registrerat partnerskap som är tillgängligt för homosexuella par kränker artikel 8 i Europakonventionen och följaktligen artikel 7 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 21 juli 2015, Oliari m.fl. mot Italien, CE:ECHR:2015:0721JUD001876611). Enligt artikel 52.3 i stadgan ska nämligen rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av Europakonventionen ha samma innebörd och räckvidd som i Europakonventionen. Med avseende på förklaringarna till stadgan – vilka ska vederbörligen beaktas av unionens … domstolar enligt artikel 52.7 i stadgan – anges dock att de rättigheter som garanteras i artikel 7 i stadgan motsvarar dem i artikel 8 i Europakonventionen. De förstnämnda har således samma innebörd och räckvidd som de sistnämnda.

26 Se artikel 2.2 a i förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier (COM(2001) 257 slutlig, EGT C 270 E, 2001, s. 150).

27 Se Europaparlamentets betänkande av den 23 januari 2003 om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier (A5–009/2003).

28 Se gemensam ståndpunkt (EG) nr 6/2004 antagen av rådet den 5 december 2003 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/…/EG av den … om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT C 54 E, 2004, s. 28). Även om rådet inte har preciserat vilken rättspraxis som det åsyftar, har kommissionen, i sitt ändrade förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier (KOM(2003) 199 slutlig), hänvisat till dom av den 31 maj 2001, D och Sverige/rådet ( C‑122/99 P och C‑125/99 P, EU:C:2001:304, punkt 34).

29 Se ändrat förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier (KOM(2003) 199 slutlig, s. 11). Min kursivering.

30 Denna risk och den mer allmänna svårigheten att fastställa lagstiftarens avsikt leder för övrigt till att den historiska tolkningen är av underordnad betydelse. Se, för ett liknande resonemang, Titshaw, Sc., Same-sex Spouses Lost in Translation? How to Interpret Spouse in the E.U. Family Migration Directives, Bodson University International Law Journal, 2016, vol. 34:45, s. 45–112, särskilt s. 76–78.

31 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Wahl i målet Haralambidis ( C‑270/13, EU:C:2014:1358, punkt 52).

32 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet McCarthy m.fl. ( C‑202/13, EU:C:2014:345, punkt 63).

33 Förslag till avgörande av generaladvokaten Tesauro i målet P./S. ( C‑13/94, EU:C:1995:444, punkt 9).

34 Förslag till avgörande av generaladvokaten Geelhoed i målet Baumbast och R ( C‑413/99, EU:C:2001:385, punkt 20).

35 Se dom av den 6 oktober 1982, Cilfit m.fl. ( 283/81, EU:C:1982:335, punkt 20).

36 Punkt 34 (min kursivering).

37 Genom dom av den 4 december 2017 (G 258–259/2017–9), ogiltigförklarade nämligen den österrikiska författningsdomstolen de bestämmelser i civillagen som begränsar rätten att gifta sig till att gälla endast heterosexuella par. Samma domstol slog även fast att såvida inte lagstiftaren ingriper kommer samkönade äktenskap att vara möjliga från och med den 1 januari 2019. De medlemsstater som redan har ändrat sin lagstiftning är i kronologisk ordning, följande: Konungariket Nederländerna, Konungariket Belgien, Konungariket Spanien, Konungariket Sverige, Republiken Portugal, Konungariket Danmark, Republiken Frankrike, Förenade kungariket Storbritannien (med undantag av Nordirland), Storhertigdömet Luxemburg, Irland, Republiken Finland, Förbundsrepubliken Tyskland och Republiken Malta.

38 44 procent av den tillfrågade befolkningen i medlemsstaterna var positiva till samkönade äktenskap år 2006 (se Standard Eurobarometer 66, hösten 2006, s. 43), medan denna siffra steg till 61 procent mindre än tio år senare (se Special Eurobarometer 437, Discrimination in the EU in 2015, s. 12).

39 Frågan huruvida konstitutionen skulle ändras för att däri föreskriva att äktenskap enligt lag kunde ingås mellan två personer utan åtskillnad på grund av kön, ställdes till irländarna i samband med en folkomröstning den 22 maj 2015. Av de 1935907 personer som röstade, röstade 1201607 för förslaget, det vill säga 62,07 procent (se de resultat som publicerades i Iris Oifigiúil av den 26 maj 2015, nr 42, s. 1067–1069: www.irisoifigiuil.ie/archive/2015/may/Ir260515.PDF).

40 Till skillnad från Irland, har samkönade äktenskap till exempel röstats ned genom folkomröstning i Kroatien den 1 december 2013.

41 Om jag inte misstar mig så har samkönade äktenskap till dags dato i vart fall tillåtits genom lagstiftning i Kanada (Civil Marriage Act, S.C. 2005, c. 33), i Nya Zeeland (Marriage (Definition of Marriage) Amendment Act 2013, 2013 No 20), i Sydafrika (Civil Union Act, 2006, Act No 17 of 2006), i Argentina (Ley 26.618 (Ley de Matrimonio Igualitario)), i Uruguay (Ley No 19.075, Matrimonio Igualitario), och i Brasilien (Resolução no 175, de 14 de maio de 2013 do Conselho Nacional de Justiça) och, genom rättspraxis, i Mexiko (Högsta domstolens dom nr 155/2015 av den 3 juni 2015), i Förenta staterna (Högsta domstolens dom av den 26 juni 2015, Obergefell et al. v. Hodges, Director, Ohio Department of Health, et al, 576 U.S. (2015)), i Colombia (Författningsdomstolens dom SU-214/16 av den 28 april 2016, mål T 4167863 AC) och i Taïwan (dom meddelad av Författningsdomstolen i Republiken Kina (Taiwan) den 24 maj 2017, J.Y. Interpretation No 748, angående de konsoliderade ansökningarna från Huei-Tai-12674 och Huei-Tai-12771).

42 Förutom de tretton medlemsstater som har legaliserat äktenskap mellan homosexuella, finns det i nio andra medlemsstater ett registrerat partnerskap för samkönade par. Det rör sig om Republiken Tjeckien, Republiken Estland, Republiken Grekland, Republiken Kroatien, Republiken Italien, Republiken Cypern, Ungern, Republiken Österrike (såsom angetts tidigare kommer samkönade äktenskap att tillåtas där senast den 1 januari 2019) och Republiken Slovenien. Trots den positiva förpliktelse som följer av artikel 8 i Europakonventionen – och således av artikel 7 i stadgan – att ge homosexuella par möjlighet att få ett juridiskt erkännande av sitt parförhållande och ett rättsligt skydd för detta (se Europadomstolen, 21 juli 2015, Oliari m.fl. mot Italien, CE:ECHR:2015:0721JUD001876611, punkt 185), har sex medlemsstater inte någon form av officiellt och juridiskt erkännande av samkönade par (Republiken Bulgarien, Republiken Lettland, Republiken Litauen, Republiken Polen, Rumänien och Republiken Slovakien).

43 I skäl 31 i direktiv 2004/38 erinras det uttryckligen om att direktivet står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och friheter som erkänns särskilt i stadgan. Den hänskjutande domstolen har även åberopat artiklarna 9 (Rätt att ingå äktenskap och att bilda familj), 21 (Icke-diskriminering) och 45 (Rörelse- och uppehållsfrihet) i stadgan. Jag anser att artikel 9 i stadgan inte är relevant. I förklaringarna avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 17) anges nämligen i den redogörelse som rör denna artikel att [f]ormuleringen av denna … har moderniserats [jämfört med artikel 12 i Europakonventionen] så att den omfattar de fall där andra möjligheter till familjebildning än äktenskapet erkänns enligt nationell lagstiftning [men i] denna artikel varken förbjuds eller föreskrivs att partnerskap mellan personer av samma kön ges äktenskaplig status (min kursivering). Medlemsstaternas frihet bekräftas i det avseendet av praxis från EU-domstolen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 november 2016, C‑443/15, EU:C:2016:897, punkt 59) och från Europadomstolen (se, bland annat, Europadomstolen, 9 juni 2016, Chapin och Charpentier mot Frankrike, CE:ECHR:2016:0609JUD004018307, punkterna 38 och 39). Vidare har Relu Adrian Coman och Robert Clabourn Hamilton i förevarande fall kunnat utöva denna rätt i Belgien. Den rörelsefrihet som föreskrivs i artikel 45 i stadgan preciseras i direktiv 2004/38. Jag kommer att undersöka hur denna rätt påverkar tolkningen av begreppet make eller maka i samband med prövningen av det mål som eftersträvas med direktiv 2004/38.

44 Artikel 52.7 i stadgan.

45 Se, för ett liknande resonemang, förklaringar avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna, Förklaring till artikel 7 – Respekt för privatlivet och familjelivet (EUT C 303, 2007, s. 20).

46 Se, för ett liknande resonemang och för en aktuell bekräftelse av och en påminnelse om tidigare rättspraxis, Europadomstolen, 9 juni 2016, Chapin och Charpentier mot Frankrike, CE:ECHR:2016:0609JUD004018307, punkterna 38 och 39 (såvitt gäller artikel 12 i Europakonventionen) och punkt 48 (såvitt gäller artikel 8 jämförd med artikel 14 i Europakonventionen, vilken förbjuder diskriminering).

47 Europadomstolen, 24 juni 2010, Schalk och Kopf mot Österrike, CE:ECHR:2010:0624JUD003014104, punkt 94.

48 Se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 7 november 2013, Vallianatos m.fl. mot Grekland, CE:ECHR:2013:1107JUD002938109, punkt 73, Europadomstolen, 23 februari 2016, Pajić mot Kroatien, CE:ECHR:2016:0223JUD006845313, punkt 64, Europadomstolen, 14 juni 2016, Aldeguer Tomás mot Spanien, CE:ECHR:2016:0614JUD003521409, punkt 75, och Europadomstolen, 30 juni 2016, Taddeucci och McCall mot Italien, CE:ECHR:2016:0630JUD005136209, punkt 58.

49 Se Europadomstolen, 21 juli 2015, Oliari m.fl. mot Italien, CE:ECHR:2015:0721JUD001876611, punkt 185.

50 Se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 30 juni 2016, Taddeucci och McCall mot Italien, CE:ECHR:2016:0630JUD005136209, punkt 56.

51 Se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 30 juni 2016, Taddeucci och McCall mot Italien, CE:ECHR:2016:0630JUD005136209, punkt 56.

52 Europadomstolen, 30 juni 2016, Taddeucci och McCall mot Italien, CE:ECHR:2016:0630JUD005136209, punkt 93. Beträffande avsaknaden av ett starkt och övertygande skäl, inklusive skyddet för familjen i ordets traditionella betydelse, för att motivera en skillnad i behandling på grund av sexuell läggning, se även Europadomstolen, 7 november 2013, Vallianatos m.fl. mot Grekland, CE:ECHR:2013:1107JUD002938109. I det sistnämnda fallet var det fråga om att samkönade par var undantagna från lagen om registrerat partnerskap, och detta då Republiken Grekland inte erbjöd sådana par något annat officiellt och juridiskt erkännande, till skillnad från heterosexuella par.

53 Se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 23 februari 2016, Pajić mot Kroatien, CE:ECHR:2016:0223JUD006845313, punkterna 59 och 84, och Europadomstolen, 30 juni 2016, Taddeucci och McCall mot Italien, CE:ECHR:2016:0630JUD005136209, punkt 89.

54 Förslag till avgörande av generaladvokaten Jääskinen i målet Römer ( C‑147/08, EU:C:2010:425, punkt 175).

55 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juli 2008, Metock m.fl. ( C‑127/08, EU:C:2008:449, punkt 82), dom av den 12 mars 2014, O. och B. ( C‑456/12, EU:C:2014:135, punkt 35), dom av den 18 december 2014, McCarthy m.fl. ( C‑202/13, EU:C:2014:2450, punkt 31), och dom av den 14 november 2017, Lounes ( C‑165/16, EU:C:2017:862, punkt 31).

56 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 december 2014, McCarthy m.fl. ( C‑202/13, EU:C:2014:2450, punkt 33), och dom av den 14 november 2017, Lounes ( C‑165/16, EU:C:2017:862, punkt 31).

57 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juli 2008, Metock m.fl. ( C‑127/08, EU:C:2008:449, punkt 62), och, före direktiv 2004/38, dom av den 11 juli 2002, Carpenter ( C‑60/00, EU:C:2002:434, punkterna 38 och 39).

58 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 juli 1992, Singh ( C‑370/90, EU:C:1992:296, punkterna 19, 20 och 23), dom av den 11 juli 2002, Carpenter ( C‑60/00, EU:C:2002:434, punkt 38), dom av den 11 december 2007, Eind ( C‑291/05, EU:C:2007:771, punkterna 35 och 36), dom av den 25 juli 2008, Metock m.fl. ( C‑127/08, EU:C:2008:449, punkt 64), dom av den 8 november 2012, Iida ( C‑40/11, EU:C:2012:691, punkt 70), och dom av den 12 mars 2014, O. och B. ( C‑456/12, EU:C:2014:135, punkt 46).

59 Se dom av den 25 juli 2008, Metock m.fl. ( C‑127/08, EU:C:2008:449, punkt 84), och dom av den 18 december 2014, McCarthy m.fl. ( C‑202/13, EU:C:2014:2450, punkt 32).

60 Dom av den 16 januari 2014, ( C‑423/12, EU:C:2014:16, punkt 23). För tillämpningar av denna princip på rättsakter som föregick direktiv 2004/38, se dom av den 17 september 2002, baumbast och R ( C‑413/99, EU:C:2002:493, punkt 74), och dom av den 11 december 2007, Eind ( C‑291/05, EU:C:2007:771, punkt 43).

61 Se, för ett liknande resonemang, Titshaw, Sc., Same-sex Spouses Lost in Translation? How to Interpet Spouse in the E.U. Family Migration Directives, Bodson University International Law Journal, 2016, volym 34:45, s. 45–112, särskilt s. 106.

62 För ett exempel på beaktandet av rättssäkerhet och insyn vid tolkningen av en bestämmelse i direktiv 2004/38, se dom av den 15 september 2015, Alimanovic ( C‑67/14, EU:C:2015:597, punkt 61), och dom av den 25 februari 2016, Garcia-Nieto m.fl. ( C‑299/14, EU:C:2016:114, punkt 49).

63 Se, för ett liknande resonemang, Titshaw, Sc., Same-sex Spouses Lost in Translation? How to Interpet Spouse in the E.U. Family Migration Directives, Bodson University International Law Journal, 2016, volym 34:45, s. 45–112, särskilt s. 83 och 111.

64 Den inverkan som den fria rörligheten, rätten till respekt för familjelivet och diskrimineringsförbudet har på begreppet make eller maka i artikel 2.2 a i direktiv 2004/38 är i allmänhet avgörande för bedömningen i doktrinen. Den slutsats som de författare som jag har läst kommer fram till liknar min egen. Se, bland annat, Tryfonidou, A., EU Free Movement Law and the Legal Recognition of Same-Sex Relationships: the Case for Mutual Recognition, Columbia Journal of European Law, 2015, volym 21, s. 195–248; Bell, Chl. och Bačić Selanec, N., Who is a spouse under the Citizens’ Rights Directive? The prospect of mutual recognition of same-sex marriages in the EU, European Law Review, 2016, volym 41, nr 5, s. 655–686; Borg-Barthet, J., The Principled Imperative to Recognise Same-Sex Unions in the EU, Journal of Private International Law, 2012, volym 8, nr 2, s. 359–388; Bonini Baraldi, M., EU Family Policies Between Domestic Good Old Values and Fundamental Rights: The Case of Same-Sex Families, Maastricht Journal of European and Comparative Law, 2008, volym 15, nr 4, s. 517–551.

65 Dom av den 5 september 2012, ( C‑83/11, EU:C:2012:519, punkt 19).

66 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 mars 2014, O. och B. ( C‑456/12, EU:C:2014:135, punkt 37). Se, även, dom av den 10 maj 2017, Chavez-Vilchez m.fl. ( C‑133/15, EU:C:2017:354, punkt 53), och dom av den 14 november 2017, ( C‑165/16, EU:C:2017:862, punkt 33).

67 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 mars 2014, O. och B. ( C‑456/12, EU:C:2014:135, punkterna 50 och 61), dom av den 10 maj 2017, Chavez-Vilchez m.fl. ( C‑133/15, EU:C:2017:354, punkterna 54 och 55), och dom av den 14 november 2017, Lounes ( C‑165/16, EU:C:2017:862, punkterna 46 och 61). Se även redogörelsen under rubriken V. under A, Huruvida direktiv 2004/38 är tillämpligt, i förevarande förslag till avgörande.

68 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 mars 2014, O. och B. ( C‑456/12, EU:C:2014:135, punkt 61).

69 Se redogörelsen under rubriken V, under B, punkt 2 b, De grundläggande rättigheter som har samband med begreppet 'make eller maka’, i förevarande förslag till avgörande.

70 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 september 2012, ( C‑83/11, EU:C:2012:519, punkt 21)

71 Dom av den 5 september 2012, Rahman m.fl. ( C‑83/11, EU:C:2012:519, punkterna 22 och 26).

72 Dom av den 5 september 2012, ( C‑83/11, EU:C:2012:519, punkterna 24 och 26).

73 Se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 23 februari 2016, Pajić mot Kroatien, CE:ECHR:2016:0223JUD006845313, punkterna 59 och 84, och Europadomstolen, 30 juni 2016, Taddeucci och McCall mot Italien, CE:ECHR:2016:0630JUD005136209, punkt 89.

74 Europadomstolen, 30 juni 2016, Taddeucci och McCall mot Italien, CE:ECHR:2016:0630JUD005136209, punkt 93; min kursivering.

75 Se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 21 juli 2015, Oliari m.fl. mot Italien, CE:ECHR:2015:0721JUD001876611, punkt 185.