Förslag till avgörande av generaladvokat Yves Bot föredraget den 19 april 2018

1 Originalspråk: franska.

2 Fotnot utan relevans för den svenska översättningen.

3 EUT L 376, s. 36; nedan kallat tjänstedirektivet.

4 EUT L 154, 2007, s. 1.

5 EGT L 10, 1997, s. 13.

6 EUT L 178, 2013, s. 27.

7 Belgisch Staatsblad, 9 juni 1956, s. 3990.

8 Belgisch Staatsblad, 22 december 1958, s. 9075 (nedan kallat ARS).

9 Direktiv 2013/29 antogs den 12 juni 2013 och trädde, enligt vad som anges i artikel 49 i direktivet, i kraft dagen efter offentliggörandet i Europeiska unionens officiella tidning. Enligt artikel 48 i direktiv 2013/29 upphävdes direktiv 2007/23 med verkan från och med den 1 juli 2015.

10 På tal om att de sanktioner som medlemsstaterna enligt unionsrätten är skyldiga att fastställa ska vara effektiva, proportionerliga och avskräckande, se Hagueneau-Moizard, C., Sanction nationale du droit communautaire: Sanctions effectives, proportionnées et dissuasives , L’exécution du droit de l’Union, entre mécanismes communautaires et droits nationaux, Bruylant, Bryssel, 2009, s. 205–223.

11 Se den till slutakten till Amsterdamfördraget fogade förklaring nr 43, där det anges att det administrativa genomförandet av [unions]rätten principiellt åligger medlemsstaterna enligt deras konstitutionella bestämmelser (EGT C 340, 1997, s. 140). Som Jean-Paul Jacqué har framhållit, har [m]edlemsstaternas genomförande av [unions]rätten … central betydelse. [Unionen] saknar nämligen nödvändiga befogenheter för ett direkt genomförande av [unions]rätten i medlemsstaterna (Jacqué, J.‑P., Droit institutionnel de l’Union européenne, 5 uppl., Dalloz, Paris, 2009, s. 601).

12 Enligt Catherine Hagueneau-Moizard beror [unions]rättens reella verkan … på medlemsstaternas tillämpning av den (Hagueneau-Moizard, C., Sanction nationale du droit communautaire: Sanctions effectives, proportionnées et dissuasives , L’exécution du droit de l’Union, entre mécanismes communautaires et droits nationaux, Bruylant, Bryssel, 2009, s. 205–223, särskilt s. 207). Denna skyldighet för medlemsstaterna förstärks dessutom av principen om lojalt samarbete, som kräver att medlemsstaterna vidtar alla lämpliga åtgärder för att säkerställa unionsrättens tillämplighet och verkan (se dom av den 21 september 1989, kommissionen/Grekland ( 68/88, EU:C:1989:339, punkterna 23 och 24)).

13 Ett annat exempel är artikel 15 i rådets direktiv 2000/43/EG av den 29 juni 2000 om genomförandet av principen om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung (EGT L 180, 2000, s. 22).

14 Därför använder Catherine Hagueneau-Moizard också benämningen standardbestämmelse om en bestämmelse i ett direktiv där det föreskrivs att sanktioner ska vara effektiva, proportionerliga och avskräckande (Hagueneau-Moizard, C., Sanction nationale du droit communautaire: Sanctions effectives, proportionnées et dissuasives , L’exécution du droit de l’Union, entre mécanismes communautaires et droits nationaux, Bruylant, Bryssel, 2009, s. 205–223, särskilt s. 210).

15 Ordet sanktion används här i synnerligen vid bemärkelse och innefattar sanktioner av alla slag.

16 Se, bland annat, Europaparlamentets och rådets direktiv nr 2014/57/EU av den 16 april 2014 om straffrättsliga påföljder för marknadsmissbruk (EUT L 173, 2014, s. 179), vars artikel 1.1 har följande lydelse: I detta direktiv fastställs minimiregler för straffrättsliga påföljder för insiderhandel, olagligt röjande av insiderinformation och marknadsmanipulation för att säkerställa de finansiella marknadernas integritet i unionen och förbättra investerares skydd på och förtroende för de marknaderna.

17 Se, analogt, dom av den 10 juli 2008, Feryn ( C‑54/07, EU:C:2008:397, punkt 37).

18 I detta sammanhang ska noteras att det första uttryckliga erkännandet av en möjlighet för medlemsstaterna att föreskriva straffrättsliga påföljder vid allvarliga överträdelser återfinns i artikel 41 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93 (EUT L 218, 2008, s. 30) och att bestämmelser med en lydelse som är analog med lydelsen av artikel 45 i direktiv 2013/29 sedan dess har införts i ett mycket stort antal direktiv som tillämpar den nya metoden för teknisk harmonisering och standarder, bland annat i artikel 42 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/31/EU av den 26 februari 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av icke-automatiska vågar (EUT L 96, 2014, s. 107), artikel 46 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/53/EU av den 16 april 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av radioutrustning och om upphävande av direktiv 1999/5/EG (EUT L 153, 2014, s. 62) och artikel 47 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/68/EU av den 15 maj 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av tryckbärande anordningar (EUT L 189, 2014, s. 164).

19 Se mitt förslag till avgörande i målet Essent Energie Productie ( C‑91/13, EU:C:2014:312, punkt 35).

20 Skäl 7 i direktiv 2013/29 är ännu tydligare i detta avseende. Där anges att [s]äkerheten under förvaring regleras av rådets direktiv 96/82 …, där det fastställs säkerhetskrav för anläggningar där det finns explosivämnen, bland annat pyrotekniska satser.

21 Dom av den 30 januari 2018, X och Visser ( C‑360/15 och C‑31/16, EU:C:2018:44, punkterna 84–97).

22 Här ska det framhållas att den aktuella nationella lagstiftningen, som innebär krav på tillstånd för förvaring, omfattas av den bestämmelsen och inte utgör något sådant krav som avses i skäl 9 i tjänstedirektivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 2018, X och Visser ( C‑360/15 och C‑31/16, EU:C:2018:44, punkterna 113–123)). Vidare är det möjligt att göra gällande att situationen i det nationella målet i alla relevanta avseenden är begränsad till en och samma medlemsstat, men domstolen har funnit att en sådan omständighet inte hindrar att kapitel III i tjänstedirektivet är tillämpligt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 2018, X och Visser ( C‑360/15 och C‑31/16, EU:C:2018:44, punkt 110)).

23 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (EGT L 204, 1998, s. 37) i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/48/EG av den 20 juli 1998 (EGT L 217, 1998, s. 18) (nedan kallat direktiv 98/34).

24 Dom av den 8 november 2007, Schwibbert ( C‑20/05, EU:C:2007:652, punkterna 38–42). Se även dom av den 10 juli 2014, Ivansson m.fl. ( C‑307/13, EU:C:2014:2058, punkt 48).

25 Dom av den 15 april 2010, Sandström ( C‑433/05, EU:C:2010:184, punkt 47).

26 Dom av den 1 februari 2017, Município de Palmela ( C‑144/16, EU:C:2017:76, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

27 Dom av den 10 juli 2014, Ivansson m.fl. ( C‑307/13, EU:C:2014:2058, punkt 19 och där angiven rättspraxis).

28 Dom av den 27 oktober 2016, James Elliott Construction ( C‑613/14, EU:C:2016:821, punkt 69 och där angiven rättspraxis).

29 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 april 2005, Lindberg ( C‑267/03, EU:C:2005:246, punkt 87), och dom av den 13 oktober 2016, M. och S. ( C‑303/15, EU:C:2016:771, punkterna 29 och 30).

30 Dom av den 21 april 2005, Lindberg ( C‑267/03, EU:C:2005:246, punkterna 76 och 77), och dom av den 19 juli 2012, Fortuna m.fl. ( C‑213/11, C‑214/11 och C‑217/11, EU:C:2012:495, punkterna 31 och 32).

31 Detta följer, som jag ser saken, av dom av den 27 oktober 2016, kommissionen/Tyskland ( C‑220/15, EU:C:2016:815, punkterna 35–47), särskilt av den tolkning som domstolen där gjorde av räckvidden för artikel 2 led 2 och artikel 6 i direktiv 2007/23. Jag vill också framhålla att domstolen därvid underkände Tysklands argument med innebörden att medlemsstaterna … har befogenhet att lagstifta om efterföljande led i distributionskedjan [för pyrotekniska artiklar] fram till försäljningen till slutkonsument.

32 Dom av den 10 september 2014, Vilniaus energija ( C‑423/13, EU:C:2014:2186, punkt 39).

33 Fotnot utan relevans för den svenska översättningen.

34 Trots att det inte i egentlig mening anges något proportionalitetskrav i artikel 6 i direktiv 2007/23, ska det enligt min uppfattning kontrolleras att den nationella åtgärden är ägnad att säkerställa förverkligandet av det mål som eftersträvas och att den inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål. Med tanke på att proportionalitetsprincipen i egenskap av allmän rättsprincip ska genomsyra unionsrätten i dess helhet och med tanke på att proportionalitetsprövning ska göras av åtgärder från medlemsstaternas sida som begränsar de genom fördragen garanterade rättigheterna i fråga om fri rörlighet, anser jag nämligen att åtgärder som vidtas med stöd av artikel 6.2 i direktiv 2007/23, eftersom det är fråga om åtgärder av undantagskaraktär, ska bli föremål för sådan prövning.

35 Se mitt förslag till avgörande i målet Josemans ( C‑137/09, EU:C:2010:433, punkt 116 och fotnot 61).

36 De överväganden som generaladvokaten Mayras redogjorde för i sitt förslag till avgörande i målet van Duyn ( 41/74, ej publicerat, EU:C:1974:123, s. 1358), där han uttalade att det är medlemsstaterna ensamma som, med de specifika förbehåll som anges i vissa [unions]bestämmelser, har befogenhet att vidta de åtgärder som krävs för att skydda den allmänna säkerheten på deras territorium och att bedöma hur denna säkerhet skulle kunna riskera att äventyras, vilket betyder att allmän säkerhet åtminstone för närvarande är en nationell fråga, något som stämmer väl överens med hur verkligheten ser ut i så måtto att de krav som den allmänna säkerheten ställer varierar tidsmässigt och geografiskt, från en stat till en annan, är enligt min åsikt lika aktuella i dag.

37 Se, analogt, dom av den 31 januari 2006, kommissionen/Spanien ( C‑503/03, EU:C:2006:74, punkt 45).

38 Se, analogt, dom av den 4 december 1974, van Duyn ( 41/74, EU:C:1974:133, punkt 18).

39 Se, analogt, dom av den 29 oktober 1998, kommissionen/Spanien ( C‑114/97, EU:C:1998:519, punkt 46).

40 Förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet kommissionen/Tyskland ( C‑220/15, EU:C:2016:534, punkt 50).

41 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 oktober 2003, Schönheit och Becker ( C‑4/02 och C‑5/02, EU:C:2003:583, punkt 82).

42 Se dom av den 13 april 2010, Bressol m.fl. ( C‑73/08, EU:C:2010:181, punkt 65 och där angiven rättspraxis).