Förslag till avgörande av generaladvokat Henrik Saugmandsgaard Øe föredraget den 5 juni 2018

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 239, 2000, s. 19.

3 Domstolen använde detta uttryck i yttrande 2/13 (unionens anslutning till Europakonventionen) av den 18 december 2014 ( EU:C:2014:2454, punkterna 158 och 177).

4 EUT L 239, 2000, s. 13.

5 Se, bland annat, dom av den 16 mars 2006, Kapferer ( C‑234/04, EU:C:2006:178, punkterna 21 och 22), dom av den 26 oktober 2006, Mostaza Claro ( C‑168/05, EU:C:2006:675, punkt 24), dom av den 3 september 2009, Fallimento Olimpiclub ( C‑2/08, EU:C:2009:506, punkt 24), dom av den 6 oktober 2015 Târşia ( C‑69/14, EU:C:2015:662, punkt 27), och dom av den 18 februari 2016, Finanmadrid EFC ( C‑49/14, EU:C:2016:98, punkt 40).

6 Se bland annat dom av den 7 december 2017, López Pastuzano ( C‑636/16, EU:C:2017:949, punkt 19), och dom av den 23 januari 2018, F. Hoffmann-La Roche m.fl. ( C‑179/16, EU:C:2018:25, punkt 45).

7 Se protokoll nr 19 om Schengenregelverket införlivat inom Europeiska unionens ramar, som är fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget.

8 Förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i mål E ( C‑240/17, EU:C:2017:963, punkt 82).

9 Dom av den 5 juni 2014 ( C‑398/12, EU:C:2014:1057, punkt 35). Se även dom av den 29 juni 2016, Kossowski ( C‑486/14, EU:C:2016:483, punkt 31).

10 Dom av den 27 maj 2014 ( C‑129/14 PPU, EU:C:2014:586, punkterna 51–74).

11 EUT C 303, 2007, s. 17.

12 Ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat. Se, senast, Europadomstolens dom av den 20 februari 2018 i målet Krombach mot Frankrike (ECLI:CE:ECHR:2018:0220DEC006752114, § 34–41).

13 Ingen får lagföras eller straffas på nytt för en lagöverträdelse för vilken han eller hon redan har blivit frikänd eller dömd i unionen genom en lagakraftvunnen brottmålsdom i enlighet med lagen.

14 Se, bland annat, dom av den 3 september 2009, Fallimento Olimpiclub ( C‑2/08, EU:C:2009:506, punkt 27), dom av den 6 oktober 2009, Asturcom Telecomunicaciones ( C‑40/08, EU:C:2009:615, punkt 39), dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito ( C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 49), dom av den 6 oktober 2015, Târşia ( C‑69/14, EU:C:2015:662, punkt 36), dom av den 11 november 2015, Klausner Holz Niedersachsen ( C‑505/14, EU:C:2015:742, punkt 41), och dom av den 18 februari 2016, Finanmadrid EFC ( C‑49/14, EU:C:2016:98, punkt 43).

15 Se bland annat dom av den 30 september 2003, Köbler ( C‑224/01, EU:C:2003:513, punkt 38), dom av den 16 mars 2006, Kapferer ( C‑234/04, EU:C:2006:178, punkt 20), dom av den 3 september 2009, Fallimento Olimpiclub ( C‑2/08, EU:C:2009:506, punkt 22), dom av den 6 oktober 2009, Asturcom Telecomunicaciones ( C‑40/08, EU:C:2009:615, punkterna 35 och 36), dom av den 10 juli 2014, Impresa Pizzarotti ( C‑213/13, EU:C:2014:2067, punkt 58), dom av den 6 oktober 2015, Târşia ( C‑69/14, EU:C:2015:662, punkt 28), och dom av den 11 november 2015, Klausner Holz Niedersachsen ( C‑505/14, EU:C:2015:742, punkt 38).

16 Se bland annat dom av den 1 juni 1999 i målet Eco Swiss ( C‑126/97, EU:C:1999:269, punkt 47), dom av den 16 mars 2006, Kapferer ( C‑234/04, EU:C:2006:178, punkt 21), dom av den 3 september 2009, Fallimento Olimpiclub, C‑2/08, EU:C:2009:506, punkt 23), dom av den 6 oktober 2009, Asturcom Telecomunicaciones, C‑40/08, EU:C:2009:615, punkt 37), dom av den 10 juli 2014, Impresa Pizzarotti, C‑213/13, EU:C:2014:2067, punkt 59), dom av den 6 oktober 2015, Târşia ( C‑69/14, EU:C:2015:662, punkt 29) och dom av den 11 november 2015, Klausner Holz Niedersachsen ( C‑505/14, EU:C:2015:742, punkt 39).

17 Dom av den 1 juni 1999, Eco Swiss ( C‑126/97, EU:C:1999:269, punkterna 43–48).

18 Dom av den 6 oktober 2009, Asturcom Telecomunicaciones ( C‑40/08, EU:C:2009:615, punkterna 39–48).

19 Dom av den 16 mars 2006, Kapferer ( C‑234/04, EU:C:2006:178, punkterna 19–24).

20 Domstolens dom av den 10 juli 2014, Impresa Pizzarotti ( C‑213/13, EU:C:2014:2067, punkterna 58–61).

21 Dom av den 6 oktober 2015, Târşia ( C‑69/14, EU:C:2015:662, punkterna 36–41).

22 Se bland annat yttrande 2/13 (Europeiska unionens anslutning till Europakonventionen) av den 18 december 2014 ( EU:C:2014:2454, punkt 166), där följande anges: Såsom domstolen har angett vid upprepade tillfällen kännetecknas unionsrätten av att den härrör från en autonom källa, nämligen fördragen, har företräde framför medlemsstaternas rättsordningar … och av att en hel rad bestämmelser som tillämpas såväl på medlemsstaternas medborgare som på medlemsstaterna själva har direkt effekt …. Se även, dom av den 6 mars 2018, Achmea ( C‑284/16, EU:C:2018:158, punkt 33).

23 En förordning kan följaktligen, på grund av sin rättsliga karaktär och sin funktion i det unionsrättsliga systemet av rättskällor, ge upphov till rättigheter för enskilda som de nationella domstolarna är skyldiga att skydda (se bland annat dom av den 14 december 1971, Politi, ( 43/71, EU:C:1971:122, punkt 9), och dom av den 17 september 2002, Muñoz och Superior Fruiticola, ( C‑253/00, EU:C:2002:497, punkt 27). Bestämmelser i primärrätten som föreskriver precisa och ovillkorliga skyldigheter, och vars tillämpning inte kräver något ytterligare ingripande från unionsmyndigheter eller nationella myndigheter, ger direkt upphov till rättigheter för enskilda (se bland annat dom av den 5 februari 1963, van Gend & Loos,( 26/62, EU:C:1963:1, s. 24 och 25), och dom av den 20 mars 2018, Garlsson Real Estate m.fl., ( C‑537/16, EU:C:2018:193, punkt 65). I alla de fall då bestämmelserna i ett direktiv med avseende på innehållet framstår som ovillkorliga och tillräckligt precisa, har enskilda rätt att åberopa dem inför nationell domstol gentemot staten dels när direktivet inte har införlivats med den nationella rätten inom tidsfristen, dels när det inte har införlivats på ett korrekt sätt (se bland annat dom av den 4 december 1974, van Duyn, ( 41/74, EU:C:1974:133, punkterna 11–15), och dom av den 15 januari 2014, Association de médiation sociale, ( C‑176/12, EU:C:2014:2, punkt 31).

24 Dom av den 20 mars 2018 ( C‑537/16, EU:C:2018:193, punkterna 64–68).

25 Se bland annat dom av den 15 juli 1964, Costa ( 6/64, EU:C:1964:66, s. 1158–1160), dom av den 9 mars 1978, Simmenthal ( 106/77, EU:C:1978:49, punkterna 21 och 24), dom av den 22 oktober 1998, IN. CO. GE.’90 m.fl. ( C‑10/97–C‑22/97, EU:C:1998:498, punkterna 20 och 21), dom av den 11 september 2014, A ( C‑112/13, EU:C:2014:2195, punkterna 36 och 37), och dom av den 6 mars 2018, SEGRO och Horváth ( C‑52/16 och C‑113/16, EU:C:2018:157, punkt 46).

26 Se ovan punkterna 12–16. Det finns ingenting i handlingarna i målet som ger skäl att misstänka att den grundläggande rätten till ett effektivt domstolsskydd, som garanteras genom artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan, har åsidosatts (se dom av den 27 februari 2018, Associação Sindical dos Juízes Portugueses, C‑64/16, EU:C:2018:117, punkterna 34–36). Den hänskjutande domstolen har inte heller ställt någon fråga till domstolen i detta avseende. Jag vill för säkerhets skull understryka att domstolen, bland annat i det flertal domar som anges i detta avsnitt, aldrig har tolkat räckvidden av denna grundläggande rättighet så, att den gör det möjligt att ifrågasätta rättskraften hos ett nationellt beslut till följd av att unionsrätten har åsidosatts.

27 Se bland annat dom av den 11 september 2014, A ( C‑112/13, EU:C:2014:2195, punkt 35) och dom av den 5 april 2016, PFE ( C‑689/13, EU:C:2016:199, punkterna 31–36).

28 Se bland annat dom av den 6 oktober 1982, Cilfit m.fl. ( 283/81, EU:C:1982:335, punkterna 16–21) och dom av den 28 juli 2016, Association France Nature Environnement ( C‑379/15, EU:C:2016:603, punkterna 47–53).

29 Underlåtenhet att fullgöra denna skyldighet kan, i förekommande fall, bli föremål för en talan om fördragsbrott. Se kommissionens talan i målet kommissionen/Frankrike (C‑416/17).

30 Se bland annat dom av den 30 september 2003, Köbler ( C‑224/01, EU:C:2003:513, punkterna 34–36), och dom av den 6 oktober 2015, Târşia ( C‑69/14, EU:C:2015:662, punkt 40).

31 Dom av den 30 september 2003, Köbler ( C‑224/01, EU:C:2003:513, punkt 40).

32 Dom av den 3 september 2009, Fallimento Olimpiclub ( C‑2/08, EU:C:2009:506, punkterna 26–32).

33 Dom av den 11 november 2015, Klausner Holz Niedersachsen ( C‑505/14, EU:C:2015:742, punkterna 42–46).

34 I domen av den 6 oktober 2009, Asturcom Telecomunicaciones, ( C‑40/08, EU:C:2009:615, punkterna 47 och 48), som avsåg en ansökan om verkställighet av en skiljedom som vunnit laga kraft, slog domstolen fast att effektivitetsprincipen inte kräver att den domstol vid vilken talan väckts ex officio prövar huruvida en skiljeklausul är oskälig om konsumenten inte har väckt talan om ogiltigförklaring av skiljedomen. Däremot får en nationell domstol som har att pröva ett yrkande om upphävande av en skiljedom pröva huruvida skiljeavtalet är ogiltigt och upphäva denna skiljedom om nämnda avtal innehåller ett oskäligt avtalsvillkor, trots att konsumenten inte har åberopat skiljeavtalets ogiltighet under skiljeförfarandet utan endast inom ramen för en klandertalan (dom av den 26 oktober 2006, Mostaza Claro, ( C‑168/05, EU:C:2006:675, punkterna 30–39). Effektivitetsprincipen kräver också att den domstol som ska pröva verkställigheten av ett betalningsföreläggande ex officio ska pröva huruvida ett villkor i ett avtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument är oskäligt, när den myndighet vid vilken ansökan om betalningsföreläggande gjorts inte är behörig att pröva detta (dom av den 18 februari 2016, Finanmadrid EFC, C‑49/14, EU:C:2016:98, punkterna 50–55).

35 Se ovan punkt 53.

36 Den hänskjutande domstolen har angett att Europakonventionen har konstitutionell status i Österrike. Se ovan punkt 18.

37 Dom av den 6 oktober 2015 ( C‑69/14, EU:C:2015:662, punkt 34).

38 Dom av den 6 oktober 2015, Târşia ( C‑69/14, EU:C:2015:662, punkterna 27 och 32).

39 Se bland annat dom av den 29 oktober 2009, Pontin ( C‑63/08, EU:C:2009:666, punkt 45), dom av den 26 januari 2010, Transportes Urbanos y Servicios Generales ( C‑118/08, EU:C:2010:39, punkt 34), dom av den 8 juli 2010, Bulicke ( C‑246/09, EU:C:2010:418, punkt 27), och dom av den 19 juli 2012, Littlewoods Retail m.fl. ( C‑591/10, EU:C:2012:478, punkt 31).

40 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 september 1998, Edis ( C‑231/96, EU:C:1998:401, punkterna 36 och 37), dom av den 15 september 1998, Spac ( C‑260/96, EU:C:1998:402, punkterna 20 och 21), dom av den 17 november 1998, Aprile ( C‑228/96, EU:C:1998:544, punkterna 20 och 21), och dom av den 9 februari 1999, Dilexport ( C‑343/96, EU:C:1999:59, punkterna 27 och 28).

41 Dom av den 29 oktober 2009, Pontin ( C‑63/08, EU:C:2009:666, punkterna 45 och 46), och dom av den 19 juli 2012, Littlewoods Retail m.fl. ( C‑591/10, EU:C:2012:478, punkt 31).

42 Se ovan punkterna 49–55.

43 Yttrande 2/13 (Europeiska unionens anslutning till Europakonventionen) av den 18 december 2014, EU:C:2014:2454, punkt 176) samt dom av den 6 mars 2018, Achmes ( C‑284/16, EU:C:2018:158, punkt 37).

44 Se Europadomstolens pressmeddelande 143 (2018) av den 12 april 2018, Frankrike ratificerar [protokoll nr 16] som därmed träder i kraft, på http://hudoc.echr.coe.int/eng-press?i=003-6057606-7791962

45 Vilka stater som har undertecknat och ratificerat protokoll nr 16 framgår av förteckningen på https://www.coe.int/fr/web/conventions/full-list/-/conventions/treaty/214/signatures?p_auth=JHVZ7Jke

46 Se ovan punkterna 19 och 20.

47 Se ovan punkt 29.