Förslag till avgörande av generaladvokat Manuel Campos Sánchez-Bordona föredraget den 21 juni 2018

1 Originalspråk: spanska.

2 Till och med romersk-katolska kyrkan, som fortfarande föredrar att begrava kroppen, saknar i sin lära skäl att inte använda kremering. Se Instrucción Ad resurgendum cum Christo, Instrucción Ad resurgendum cum Christo, acerca de la sepultura de los difuntos y la conservación de las cenizas en caso de cremación, den 15 augusti 2016.

3 I förslaget till avgörande i målet Adolf Truley ( C‑373/00, EU:C:2002:207), punkt 52, som behandlade tilldelning av ett kontrakt om leverans av utrustning för kistor till ett kommunalt företag, delade generaladvokat Alber den österrikiska regeringens uppfattning om att åtskillnad skall göras mellan intressen i snävare mening (kyrkogårdsförvaltning, öppnande och slutande av gravar, gravsättning av stoft eller aska efter en avliden person, genomförande av uppgrävningar) som staden Wien tillgodoser, och sådana i vidare mening (framvisning av den avlidne, begravningar, överföringar, tvättning, påklädning och placering av den avlidne i kistan, ordnande med gravplatser, framtagande av dödsbevis, annonsering i tidningar) som Wiens begravningsbyrå tillgodoser. Endast intressen i snävare mening är allmänna intressen.

4 I domen av den 27 februari 2003, Adolf Truley ( C‑373/00, EU:C:2003:110), punkterna 51–56, godtog EU-domstolen skillnaden mellan de båda tjänstsorterna, även om den i detta mål saknade betydelse för utfallet.

5 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (EUT L 376, 2006, s. 36).

6 Legge 24 dicembre 2012, n.o 234, Norme generali sulla partecipazione dell’Italia alla formazione e all’attuazione della normativa e delle politiche dell’Unione europea (GURI nr 3 av den 4 januari 2013, nedan kallad lag nr 234/2012).

7 Legge 30 marzo 2001, n.o 130, Disposizioni in materia di cremazione e dispersione delle ceneri (lag nr 130/2001 av den 30 mars 2001 om kremering och spridning av aska, GURI nr 91 av den 19 april 2001, nedan kallad lag nr 130/2001).

8 Regio Decreto 27 luglio 1934, n. 1265, Approvazione del testo único delle leggi sanitarie (kungligt dekret om godkännande av en enda text för hälso- och sjukvårdslagarna, GURI nr 186 av den 9 augusti 1934, nedan kallat kungligt dekret från 1934).

9 Decreto del Presidente della Repubblica 10 settembre 1990, n. 285, approvazione del regolamento di polizia mortuaria (förordningen om begravningsföreskrifter, GURI nr 239, av den 12 oktober 1990).

10 Legge Regionale n.18 del 4 marzo 2010, Norme in materia funeraria, della Regione del Veneto (regionen Venetos lag om begravningar, BUR nr 21 av den 9 mars 2010).

11 Delibera del Consiglio Comunale di Padova n. 2015/0084 del 30/11/2015 (Albo Pretorio mellan den 4 december 2015 och den 18 december 2015).

12 Se punkt 17 i förevarande förslag till avgörande.

13 Domarna av den 30 januari 2018, X och Visser ( C‑360/15 och C‑31/16, EU:C:2018:44), punkt 55; och av den 14 november 2017, Lounes ( C‑165/16, EU:C:2017:862), punkt 28 och där angiven rättspraxis.

14 Domarna av den 30 januari 2018, X och Visser ( C‑360/15 och C‑31/16, EU:C:2018:44), punkt 56; och av den 1 oktober 2015, Trijber och Harmsen ( C‑340/14 och C‑341/14, EU:C:2015:641), punkt 55 och där angiven rättspraxis.

15 Den italienska regeringen förefaller dessutom mena att tolkningsfrågan inte kan tas upp till prövning på grund av att den är förhastad. Det räcker med att konstatera att enligt fast rättspraxis från EU-domstolen åligger det den nationella domstolen att avgöra vid vilken tidpunkt under förfarandet som tolkningsfrågan ska ställas (domarna av den 21 september 2017, Malta Dental Technologists Association och Reynaud, C‑125/16, EU:C:2017:707, punkt 29; och av den 17 april 2007, AG-COS.MET, C‑470/03, EU:C:2007:213, punkt 45). Enligt Comune di Padova kan tolkningsfrågan inte tas upp till prövning på grund av att svaret från EU-domstolen skulle vara verkningslöst, eftersom principerna om rättssäkerhet och berättigade förväntningar skulle hindra ifrågasättandet av ställningen för en persons individuella rätt, såsom förvaringen av dennes aska. Bestämmelserna i EUF-fördraget som reglerar etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster har emellertid en direkt och vertikal effekt, och principerna om rättssäkerhet och berättigade förväntningar kan inte utgöra förevändningar för en nationell domstol att tillämpa nationella bestämmelser som strider mot bestämmelserna i fördraget (dom av den 19 april 2016, DI, C‑441/14, EU:C:2016:278, punkt 42).

16 Den italienska regeringen åberopar domen av den 13 februari 2014, Airport Shuttle Express m.fl. ( C‑162/12 och C‑163/12, EU:C:2014:74), punkterna 42 och 43, till stöd för sin ståndpunkt.

17 Dom av den 15 november 2016 ( C‑268/15, EU:C:2016:874, nedan kallad domen Ullens de Schooten).

18 Se, för ett liknande resonemang, domarna av den 15 november 2016, Ullens de Schooten C‑268/15, EU:C:2016:874, punkt 47; av den 30 juni 2016, Admiral Casinos & Entertainment ( C‑464/15, EU:C:2016:500), punkt 21; och av den 20 mars 2014, Caixa d’Estalvis i Pensions de Barcelona ( C‑139/12, EU:C:2014:174), punkt 42.

19 Se, för ett liknande resonemang, domarna av den 15 november 2016, Ullens de Schooten, ( C‑268/15, EU:C:2016:874), punkt 52; av den 5 december 2000, Guimont ( C‑448/98, EU:C:2000:663), punkt 23; och av den 21 juni 2012, Susisalo m.fl. ( C‑84/11, EU:C:2012:374), punkt 20.

20 Dom av den 21 februari 2013, Ordine degli Ingegneri di Verona e Provincia m.fl. ( C‑111/12, EU:C:2013:100), punkt 35.

21 Domarna av den 15 november 2016, Ullens de Schooten, ( C‑268/15, EU:C:2016:874), punkt 51; och av den 8 maj 2013, Libert m.fl. ( C‑197/11 och C‑203/11, EU:C:2013:288), punkt 35.

22 Domen Ullens de Schooten, punkt 54.

23 När det gäller om tolkningsfrågan kan tas upp till prövning räcker det med att det finns tveksamheter kring tillämpningen av direktiv 2006/123, även om en mer djupgående analys till slut avvisar ett sådant alternativ.

24 Dom av den 30 januari 2018, X och Visser ( C‑360/15 och C‑31/16, EU:C:2018:44), punkt 110.

25 Dom av den 30 januari 2018, X och Visser ( C‑360/15 och C‑31/16, EU:C:2018:44), punkterna 99–108.

26 EU-domstolen har upprepade gånger konstaterat att vid frågor om tolkning av unionsrätten antas dessa vara relevanta och det är den nationella domstolen som ansvarar för att beskriva omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning, vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. EU-domstolen får avvisa en begäran om förhandsavgörande från en nationell domstol endast när EU-domstolen exempelvis inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den. Se, bland annat, domarna av den 21 september 2017, Malta Dental Technologists Association och Reynaud ( C‑125/16, EU:C:2017:707), punkt 28; och av den 6 september 2016, Petruhhin ( C‑182/15, EU:C:2016:630), punkt 20 och där angiven rättspraxis.

27 Domarna av den 23 februari 2016, kommissionen/Ungern ( C‑179/14, EU:C:2016:108), punkt 148; och av den 12 september 2006, Cadbury Schweppes och Cadbury Schweppes Overseas ( C‑196/04, EU:C:2006:544), punkterna 53 och 54 och där angiven rättspraxis.

28 Domarna av den 23 februari 2016, kommissionen/Ungern ( C‑179/14, EU:C:2016:108), punkt 150; av den 30 november 1995, Gebhard ( C‑55/94, EU:C:1995:411), punkt 22; och av den 29 april 2004, kommissionen/Portugal ( C‑171/02, EU:C:2004:270), punkt 25.

29 Denna verksamhet är en underkategori inom området begravningstjänster och har behandlats av EU-domstolen vid ett flertal tillfällen, mot bakgrund av bestämmelserna om offentlig upphandling och mervärdesskatt. Se domarna av den 27 februari 2003, Adolf Truley ( C‑373/00, EU:C:2003:110); och av den 6 maj 2010, kommissionen/Frankrike ( C‑94/09, EU:C:2010:253).

30 Dom av den 16 juni 2015, Rina Services m.fl. ( C‑593/13, EU:C:2015:399), punkt 38: En sådan tolkning skulle nämligen strida mot unionslagstiftarens slutsats i skäl 6 i direktiv 2006/123, att det inte är möjligt att undanröja hinder för etableringsfriheten endast genom en direkt tillämpning av artikel 49 FEUF, bland annat eftersom det skulle vara synnerligen komplicerat att behandla hinder mot denna frihet från fall till fall. Om det antas att krav som enligt artikel 14 i direktivet är otillåtna ändå kan rättfärdigas med hänvisning till primärrätten, leder detta just till att en sådan bedömning från fall till fall – med stöd av EUF-fördraget ‐ återinförs vad avser samtliga inskränkningar av etableringsfriheten. Se även dom av den 30 januari 2018, X och Visser ( C‑360/15 och C‑31/16, EU:C:2018:44), punkt 96.

31 Denna slutsats har även stöd i skäl 33 i direktiv 2006/123, i kraft av att begreppet tjänst inbegriper ett stort antal olika verksamheter som ständigt utvecklas. Det anges uttryckligen att bland dessa verksamheter återfinns tjänster som är avsedda för såväl företag som konsumenter.

32 Enligt artikel 4.1 i direktiv 2006/123 ska med tjänst förstås all förvärvsverksamhet som egenföretagare utövar, i regel mot ekonomisk ersättning, enligt artikel 57 FEUF.

33 Se generaladvokaten Bots förslag till avgörande i målet kommissionen/Ungern ( C‑179/14, EU:C:2015:619), punkterna 184–190. I punkt 188 gör han gällande att [e]n verksamhet som inte är konkurrensutsatt, till exempel på grund av att den bedrivs av ett existerande statligt monopol, faller… utanför tillämpningsområdet för direktiv 2006/123. Så är också fallet, enligt min uppfattning, när ett monopol för tillhandahållande av tjänster inrättas efter ikraftträdandet av direktiv 2006/123.

34 Michel, V., Le champ d’application de la directive services: entre cohérence et régression?, La directive services en principe(s) et en pratique, Bruylant, 2011, s. 49.

35 Domarna av den 23 februari 2016, kommissionen/Ungern ( C‑179/14, EU:C:2016:108), punkt 164; och av den 21 september 1999, Läärä m.fl. ( C‑124/97, EU:C:1999:435), punkt 29.

36 Enligt EU-domstolens rättspraxis, med avseende på dels placeringen av artikel 37 i det kapitel i fördraget som handlar om förbud mot kvantitativa restriktioner, och dels den terminologi som används av vilken det framgår att artikeln avser handel med varor, omfattas inte monopol för tillhandahållande av tjänster (dom av den 4 maj 1988, Bodson, 30/87, EU:C:1988:225, punkt 10).

37 Den italienska regeringen bekräftade under förhandlingen att det kommunala regelverket från Comune di Padova var i linje med den nationella lagstiftningen, i den mening att båda förbjuder överlämnande av askurnor inom ramen för vinstdrivande verksamheter. Memoria Srl gör däremot gällande att det förbud som införts av kommunen saknar stöd i nationell lagstiftning.

38 I domen av den 27 februari 2003, Adolf Truley ( C‑373/00, EU:C:2003:110) godtog EU-domstolen att det står klart att begravningsverksamhet kan anses tillgodose ett allmänt intresse. Den tillade att [f]örekomsten av en utvecklad konkurrens gör det inte i sig möjligt att slå fast att det inte föreligger allmänna intressen som inte har industriell eller kommersiell karaktär (punkt 66, min kursivering).

39 Artikel 1 i protokoll (nr 26) om tjänster av allmänt intresse, fogat till Lissabonfördraget.

40 Min kursivering.

41 Ett liknande resonemang förs i domen av den 27 februari 2003, Adolf Truley ( C‑373/00, EU:C:2003:110) där det fastslås att [d]et ankommer på den nationella domstolen att avgöra huruvida dylika allmänna intressen är för handen genom att ta hänsyn till samtliga relevanta faktiska och rättsliga omständigheter, såsom de omständigheter som var aktuella vid bildandet av det berörda organet och på vilka villkor som organet utövar verksamheten.

42 Se dom av den 23 december 2015, Scotch Whisky Association m.fl. ( C‑333/14, EU:C:2015:845), punkterna 53 och 54 och där angiven rättspraxis om undantag med hänvisning till folkhälsan på området för fri rörlighet för varor, vars åberopande är direkt tillämpligt inom ramen för artikel 52 FEUF. För ett liknande resonemang, se dom av den 13 november 2003, Lindman ( C‑42/02, EU:C:2003:613), punkt 25.

43 Enligt uppgifter i pressen erbjuds i några medlemsstater privat förvaring av urnor till och med av idrottsföreningar, vilka har iordningställt, eller har för avsikt att iordningställa, gravurnekammare i sina anläggningar för att förvara de kremerade jordiska kvarlevorna av sina anhängare. Detta skulle vara fallet i Spanien (Atlético de Madrid, Real Club Betis Balompié, Espanyol de Barcelona och Barcelona Fútbol Club), i Tyskland (Hamburger SV) och i Förenade kungariket (Everton Football Club).

44 Under förhandlingen diskuterades om skyddet för människans värdighet (artikel 2 FEU och artikel 1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna) kan utökas till att omfatta avlidna personer. Jag anser inte att det för att lösa denna tvist är nödvändigt att lämna ett kategoriskt svar på den frågan, vilken går utanför det nu aktuella målet. Att avlidna personer inte längre är innehavare av rättigheter innebär enligt min uppfattning inte att deras värdighet, från när de var i livet, inte kan ha en lämplig, juridiskt skyddad innebörd också efter döden. Detta är faktiskt den sista grundsatsen i ett juridiskt svar, civil- eller straffrättsligt, på vissa beteenden (till exempel förnekande av särskilt grymma brott) som innebär ringaktning av dödsoffer.

45 Kommissionen bekräftade under förhandlingen att det skulle kunna vara en giltig grund, även om den ansåg det vara oproportionerligt med ett förbud.

46 Se punkt 20 i detta förslag till avgörande för de åtgärder som Memoria Srl hade vidtagit för att bevara dekorum och värdighet i lokalerna.

47 Se fotnot 37 i detta förslag till avgörande.

48 Dom av den 14 oktober 2004, Omega ( C‑36/02, EU:C:2004:614): Det är… inte absolut nödvändigt att den begränsande åtgärd som vidtagits av myndigheterna i en medlemsstat motsvaras av en uppfattning som delas av samtliga medlemsstater beträffande sättet att skydda den grundläggande rättigheten eller det aktuella legitima intresset. (Punkt 37, min kursivering.)

49 Dom av den 24 mars 1994, Schindler ( C‑275/92, EU:C:1994:119), punkt 60.

50 Dom av den 14 oktober 2004, Omega ( C‑36/02, EU:C:2004:614), punkt 31.