Förslag till avgörande av generaladvokat Juliane Kokott föredraget den 7 november 2019

1 Originalspråk: tyska.

2 Se i fråga om denna tidsangivelse punkt 68 nedan i förevarande förslag till avgörande.

3 Tribunalens dom av den 20 juli 2017, ADR Center/kommissionen ( T-644/14, EU:T:2017:533), nedan kallad den överklagade domen.

4 Se målen T‑364/15, ADR Center/kommissionen och T-191/16, Lito Maieftiko Gynaikologiko kai Cheirourgiko Kentro/kommissionen. Dessutom är för närvarande också mål C‑378/16 P, Inclusion Alliance for Europe/kommissionen anhängiggjort vid tribunalen, i vilket samma frågor tas upp som förevarande överklagande, liksom målet C‑730/18 P, SC/Eulex Kosovo, i vilket närliggande frågeställningar tas upp.

5 Ursprungligen artikel 72.2 i Rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 av den 25 juni 2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (EGT L 248, 2002, s. 1), numera artikel 100.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2018/1046 av den 18 juli 2018 om finansiella regler för unionens allmänna budget, om ändring av förordningarna (EU) nr 1296/2013, (EU) nr 1301/2013, (EU) nr 1303/2013, (EU) nr 1304/2013, (EU) nr 1309/2013, (EU) nr 1316/2013, (EU) nr 223/2014, (EU) nr 283/2014 och beslut nr 541/2014/EU samt om upphävande av förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 (EUT L 193, 2018, s. 1).

6 EUT L 298, 2012, s 1. De i förevarande överklagande berörda bidragsavtalen ingicks i december 2008 och därmed fortfarande under giltighetstiden för förordning nr 1605/2002 (se nedan punkt 9 i förevarande förslag till avgörande), varvid hänvisningen till tillämplig unionsrätt i bidragsavtalen förefaller ha varit dynamisk (se punkt 11 i förevarande förslag till avgörande), så att vid ikraftträdandet av budgetförordning nr 966/2012 även denna blev tillämplig. Det angripna kommissionsbeslutet antogs dock den 27 juni 2014 och därmed redan under giltighetstiden för budgetförordning nr 966/2012 (se punkt 18 nedan i förevarande förslag till avgörande), varför denna därmed är gällande. Detta överensstämmer med att den bestämmelse som utgör den rättsliga grunden för en rättsakt och som bemyndigar unionsinstitutionen att anta rättsakten i fråga måste vara i kraft när rättsakten antas; se dom av den 14 juni 2016, kommissionen/McBride m.fl. ( C‑361/14 P, EU:C:2016:434, punkt 40).

7 Punkterna 2, 3, 6 och 9 i den överklagade domen.

8 Punkt 12 i den överklagade domen.

9 Punkterna 5, 8 och 11 i den överklagade domen.

10 Punkt 14 i den överklagade domen.

11 Punkt 15 i den överklagade domen.

12 Punkt 17 i den överklagade domen.

13 Punkt 18 i den överklagade domen.

14 Punkterna 19- 21 i den överklagade domen.

15 Punkterna 22- 31 i den överklagade domen.

16 Punkterna 32–36 i den överklagade domen.

17 Punkterna 37–40 i den överklagade domen.

18 Punkterna 41 och 42 i den överklagade domen, bilaga 33 till sökandens ansökan i första instans.

19 Se beslut av tribunalens ordförande av den 7 april 2016, ADR Center/kommissionen ( T-644/14 R, ej publicerat, EU:T:2016:201, punkterna 10–12).

20 Beslut av tribunalens ordförande av den 7 april 2016, ADR Center/kommissionen ( T-644/14 R, ej publicerat, EU:T:2016:201, punkt 26 och följande punkter).

21 Punkterna 53–62 i den överklagade domen.

22 Punkterna 63–67 i den överklagade domen.

23 Att ADR först i sitt svaromål har bestritt kommissionens behörighet att anta det omtvistade beslutet har tribunalen med rätta inte lagt bolaget till last. Frågan om behörighet för den som har utfärdat en rättsakt ska nämligen ändå prövas ex officio av unionsdomstolen och kan därför tas upp inom varje skede av förfarandet: se dom av den 14 december 2016, SV Capital/EBA ( C‑577/15 P, EU:C:2016:947, punkterna 31 och 32 och där angiven rättspraxis).

24 Liknande förklaringar, dock utan ytterligare prövning, återfinns i tribunalens tidigare domar. Se dom av den 13 juni 2012, Insula/kommissionen ( T-246/09, ej publicerad, EU:T:2012:287, punkterna 94 och 95), dom av den av den 27 september 2012, Applied Microengineering/kommissionen ( T-387/09, EU:T:2012:501, punkt 39), och dom av den 4 juli 2017, Systema Teknolotzis/kommissionen ( T-234/15, EU:T:2017:461, punkt 91); se även dom av den 13 juni 2019, Synergy Hellas/kommissionen ( T-244/18, ej publicerad, EU:T:2019:409, punkt 40).

25 Artikel 272 FEUF avser Europeiska unionens domstol i dess egenskap av övergripande institution. Enligt artikel 256.1 FEUF jämförd med artikel 51 i domstolens stadga ska tribunalen vara behörig för avgöranden i första instans av talan enligt artikel 272.

26 Vad man kan se har tribunalen i sina avgöranden av den 19 oktober 2010, Nencini/parlamentet ( T-431/10 R, ej publicerat, EU:T:2010:441, punkt 19), den 19 maj 2015, Costa/parlamentet ( T-197/15 R, ej publicerat, EU:T:2015:294, punkt 26) och den 16 februari 2017, Gollnisch/parlamentet ( T-624/16 R, ej publicerat, EU:T:2017:94, punkterna 51 och 52) bara fastslagit att parlamentet, till skillnad från rådet, kommissionen och ECB, inte har behörighet att anta verkställbara beslut enligt artikel 299 FEUF. Frågan om en eventuell grund för behörighet i artikel 79.2 i budgetförordning nr 966/2012 eller i den föregående bestämmelsen i förordning nr 1605/2002 (fotnot 5 ovan i förevarande förslag till avgörande) har tribunalen emellertid inte tagit upp (se punkt 41 i förevarande förslag till avgörande). I sitt beslut gällande överklagandet i sistnämnda mål T‑624/16 R valde domstolen att inte besvara ett argument, på grund av att det inte kunde upptas till sakprövning, som gällde frågan om behörighet för parlamentet att anta verkställbara beslut; se beslut av domstolens vice ordförande av den 6 juli 2017, Gollnisch/parlamentet [ C‑189/17 P(R), ej publicerat, EU:C:2017:528, punkterna 46 och 47]. Av artikel 68 i presidiets beslut av den 19 maj och av den 9 juli 2008 med om tillämpningsföreskrifter för Europaparlamentets ledamotsstadga (EUT C 159, 2009, s. 1) framgår endast att generalsekreteraren ska ge instruktioner om att felaktiga utbetalningar till ledamöter ska återkrävas, men det framgår inte om verkställbara beslut ska eller kan antas. Domstolen har enligt vad man hittills kunnat se också endast behandlat mål i vilka parlamentet bedömt att penningbelopp utbetalats felaktigt och på grundval av detta skickat debetnotor till berörda ledamöter, men inte antagit verkställbara beslut; se exempelvis beslut av domstolens ordförande av den 11 november 2011, Nencini/parlamentet [ C‑530/10 P(R), ej publicerat, EU:C:2011:729, punkterna 3 och 4], dom av den 14 juni 2016, Marchiani/parlamentet ( C‑566/14 P, EU:C:2016:437, punkterna 16, 17, 22 och 23), samt beslut av den 21 maj 2019, Le Pen/parlamentet ( C‑525/18 P, ej publicerat, EU:C:2019:435, punkterna 13 och 14).

27 I enlighet med artikel 2 b i budgetförordning nr 966/2012 avses med institution i denna förordning Europaparlamentet, Europeiska rådet, rådet, Europeiska kommissionen, Europeiska unionens domstol, Europeiska revisionsrätten, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, Regionkommittén, Europeiska ombudsmannen, Europeiska datatillsynsmannen och Europeiska avdelningen för yttre åtgärder (utrikestjänsten), men inte ECB. Se även artikel 2.67 i den efterföljande förordningen 2018/1046 samt artikel 1 andra stycket i den föregående förordningen nr 1605/2002 i deras genom förordning (EU, Euratom) nr 1081/2010 (EUT L 311, 2010, s. 9) ändrade lydelse; i den ursprungliga versionen av förordning nr 1605/2002 saknades däremot det först genom Lissabonfördraget som unionsinstitution fastställda Europeiska rådet samt den först 2010 inrättade Europeiska utrikestjänsten.

28 Artikel 79.2 i budgetförordning nr 966/2012 är, liksom sin efterföljande bestämmelse i artikel 100–2 i förordning 2018/1046 (fotnot 5 ovan i förevarande förslag till avgörande), otydlig i så måtto att det i dess första stycke utan någon som helst begränsning anges att institutionen formellt får fastställa en fordran från andra personer än medlemsstater genom ett beslut som ska räknas som verkställbart i den mening som avses i artikel 299 i EUF-fördraget, medan det i dess andra stycke fastställs att kommissionen också under exceptionella omständigheter får anta ett sådant verkställbart beslut på en annan institutions vägnar och begäran avseende fordringar som uppkommer i samband med personal för vilka tjänsteföreskrifterna gäller. I artikel 85.2 i delegerad förordning (EU) nr 1268/2012 om tillämpningsföreskrifter för Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 om finansiella regler för unionens allmänna budget (EUT L 362, 2012, s. 1) förtydligas det till och med att institutionerna, förutom de som anges i artikel 299 i EUF-fördraget, under exceptionella omständigheter får begära att kommissionen antar ett verkställbart beslut. Det går åtminstone inte att vid ett första ögonkast se varför denna bestämmelse behövs när ändå, i artikel 79.2 första stycket i budgetförordning nr 966/2012, samtliga institutioner i den mening som avses i denna förordning (se ovan fotnot 27 i förevarande förslag till avgörande) ges behörighet att själva anta verkställbara beslut. Den bestämmelse i artikel 72.2 i förordning nr 1605/2002 som föregick artikel 79.2 i budgetförordning nr 966/2012 (fotnot 5 ovan i förevarande förslag till avgörande) innehöll dock ingen bestämmelse som motsvarade den i artikel 79.2 andra stycket i budgetförordning nr 966/2012 och i genomförandebestämmelserna till förordning nr 1605/2002 i förordning nr 2342/2002 (EUT L 357, 2002, s. 1) fanns heller inte någon motsvarighet.

29 I artikel 62.2 i kommissionens delegerade förordning (EU) nr 1271/2013 av den 30 september 2013 med rambudgetförordning för de organ som avses i artikel 208 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 (EUT L 328, 2013, s. 42) samt numera artikel 68 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2019/715 av den 18 december 2018 med rambudgetförordning för de organ som inrättats enligt EUF-fördraget och Euratomfördraget och som avses i artikel 70 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2018/1046 (EUT L 122, 2019, s. 1) anges en möjlighet till indrivning av fordringar, men det förblir oklart om de decentraliserade byråerna i detta syfte själva får anta verkställbara beslut. Kommissionens genomförandeorgan torde däremot knappast få anta sådana beslut, eftersom detta är förbehållet kommissionen; i fråga om Genomförandeorganet för forskning, se beslut av den 12 september 2018, Holistic Innovation Institute/REA ( C‑241/17 P, ej publicerat, EU:C:2018:704, punkt 4).

30 Samtidigt som ECB inrättandes genom Maastrichtfördraget infördes t.ex. i artikel 108 a andra stycket (senare artikel 110.2) i EG-fördraget en uttrycklig angivelse, enligt vilken artikel 192 (senare artikel 256) i EG-fördraget, det vill säga den bestämmelse som föregick artikel 299 FEUF, även gällde för ECB:s förordningar och beslut; det senare införandet av ECB i artikel 299 FEUF genom Lissabonfördraget var däremot av rent redaktionell karaktär.

31 Artikel 92 EGKS-fördraget, artikel 192 i EG-fördraget (1957) samt artikel 164 Euratom.

32 Se ovan punkt 36 i förevarande förslag till avgörande.

33 Se nedan punkterna 82 och 84 i förevarande förslag till avgörande.

34 Se, för ett liknande resonemang, även dom av den 28 februari 2019, Alfamicro/kommissionen ( C‑14/18 P, EU:C:2019:159, punkt 65).

35 Se artikel 161.1 jämförd med artikel 156.1 och 156.2 i rättegångsreglerna för tribunalen samt artikel 165.1 jämförd med artikel 160.1 och 160.2 i rättegångsreglerna för domstolen.

36 Tribunalen har inte tagit upp huruvida den på artikel 263 FEUF grundade ogiltighetstalan mot det omtvistade beslutet kunde tas upp till prövning i den överklagande domen men har implicit utgått från att denna talan kan tas upp till prövning; se punkterna 61 och 68 i den överklagade domen.

37 Se bland annat tribunalens dom av den 13 juni 2012, Insula/kommissionen ( T-246/09, ej publicerad, EU:T:2012:287, punkt 93), tribunalens dom av den 27 september 2012, Applied Microengineering/kommissionen ( T-387/09, EU:T:2012:501, punkt 38), tribunalens dom av den 9 november 2016, Trivisio Prototyping/kommissionen ( T-184/15, ej publicerad, EU:T:2016:652, punkt 45), tribunalens dom av den 4 juli 2017, Systema Teknolotzis/kommissionen ( T-234/15, EU:T:2017:461, punkt 90), och tribunalens dom av den 13 juni 2019, Synergy Hellas/kommissionen ( T-244/18, ej publicerad, EU:T:2019:409, punkt 40).

38 Se avseende denna fråga punkterna 95–105 nedan i förevarande förslag till avgörande.

39 Utan hinder av de ovan i punkt 49 i förevarande förslag till avgörande anförda skälen bör detta gälla även om man i enlighet med tribunalens åsikt i den överklagade domen och i motsats till den i detta förslag till avgörande (se nedan punkterna 113–136) framförda åsikten skulle utgå från att prövningen av lagenligheten av ett för återkrav av en avtalsenlig fordran antaget beslut om fastställande vid en prövning av den formella lagenligheten av detta beslut skulle uppdelas på dels den domstol som behandlar ogiltighetstalan, dels en prövning av den materiella lagenligheten av detta beslut av den domstol som behandlar avtalet. Om det i det sistnämnda fallet i avsaknad av en skiljedomsklausul rör sig om den nationella domstolen skulle nämligen en uppdelning av domstolsbehörigheten mellan den för prövningen av den formella lagenligheten av det angripna beslutet behöriga domstolen och den för prövningen av de avtalsenliga krav som ligger till grund för detta beslut behöriga nationella domstolen inte vara förenlig med kraven i fråga om ett effektivt rättsligt skydd, eftersom det i alltför hög grad skulle försvåra för klaganden att hävda sina rättigheter. Detta har tribunalen – om än implicit –på korrekt sätt fastställt i punkterna 209–214 i den överklagade domen.

40 Se ovan punkterna 36 och 44 i förevarande förslag till avgörande.

41 Det bör separat klarläggas om unionsinstitutionerna för att återkräva avtalsenliga fordringar får anta beslut om avräkning, vilka i enlighet med hittillsvarande praxis sannolikt också ska angripas med ogiltighetstalan enligt artikel 263 FEUF (se dom av den 10 juli 2003, kommissionen/CCRE ( C‑87/01 P, EU:C:2003:400, punkterna 42 och 45 samt domslutet), samt tribunalens dom av den 8 oktober 2008, Helkon Media/kommissionen [ T-122/06, ej publicerad, EU:T:2008:418, punkterna 46–52], tribunalens dom av den 6 oktober 2015, Technion och Technion Research & Development Foundation/kommissionen ( T-216/12, EU:T:2015:746, punkt 53), och tribunalens dom av den 14 november 2017, Alfamicro/kommissionen ( T-831/14, ej publicerad, EU:T:2017:804, punkterna 191–193)), om det berörda avtalet inte innehåller en skiljedomsklausul till förmån för unionsdomstolarna. Så tycks det å ena sidan med hänsyn till skyddet för unionens finansiella intressen vara svårt att vid avsaknad av en skiljedomsklausul vägra unionsinstitutionerna möjlighet till avräkning och därmed tvinga dem att utbetala ytterligare medel ur unionens budget till försumliga eller insolventa gäldenärer. Å andra sidan förefaller det med hänsyn till behörighetsfördelningen mellan unionsdomstolarna och de nationella domstolarna samt med hänsyn till rätten till ett effektivt rättsmedel diskutabelt att grunda unionsdomstolarnas behörighet på ett beslut om avräkning när en nationell domstol är ansvarig för prövningen i sak av berörd fordran. I alla händelser måste man under sådana omständigheter utgå från att avräkningen endast har en praktisk men ingen rättslig verkan, varvid detta torde innebära att en eventuell rättskraft för beslutet om avräkning inte får vara prejudicerande vad gäller frågan om sakförhållandena eller förekomsten av parternas fordringar vilka ligger till grund för nämnda beslut.

42 Dom av den 11 juli 1985, Maag/kommissionen ( 43/84, EU:C:1985:328, punkt 26), dom av den 9 september 2015, Lito Maieftiko Gynaikologiko kai Cheirourgiko Kentro/kommissionen ( C‑506/13 P, EU:C:2015:562, punkt 19), och dom av den 28 februari 2019, Alfamicro/kommissionen ( C‑14/18 P, EU:C:2019:159, punkt 49).

43 Dom av den 11 juli 1985, Maag/kommissionen ( 43/84, EU:C:1985:328, punkt 26).

44 Se punkt 11 ovan i förevarande förslag till avgörande. Enligt vad kommissionen i förevarande förfarande anförde vid den muntliga förhandlingen är dess interna praxis att endast anta verkställbara beslut för att återkräva avtalsenliga fordringar i fall där de berörda avtalen innehåller en skiljedomsklausul till förmån för unionsdomstolarna.

45 Se tribunalens beslut av den 27 oktober 2014, Diktyo Amyntikon Viomichanion Net/kommissionen ( T-703/14 R, ej publicerat, EU:T:2014:914, punkt 19).

46 Se punkt 18 ovan i förevarande förslag till avgörande samt punkterna 41 och 192 i den överklagade domen och de ovan nämnda rättsliga grunderna i det omtvistade beslutet (bilaga 33 till ansökan i första instans).

47 Begreppet grundläggande rättsakt betecknar enligt artikel 2 d i budgetförordning nr 966/2012 en förordning, ett direktiv eller ett beslut i den mening som avses i artikel 288 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), när det gäller genomförandet av EUF-fördraget och fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen (Euratomfördraget) och enligt artikel 2 d ii rådets rättsakter när det gäller genomförandet av avdelning V i EU-fördraget (gemensamma bestämmelser om unionens yttre åtgärder och särskilda bestämmelser om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken).

48 I fråga om hänvisning till en bestämmelses tillblivelse såsom faktor vid tolkningen, se dom av den 22 oktober 2009, Zurita García och Choque Cabrera ( C‑261/08 och C‑348/08, EU:C:2009:648, punkt 57), och dom av den 3 oktober 2013, Confédération paysanne ( C‑298/12, EU:C:2013:630, punkt 27), samt mitt förslag till avgörande i målet kommissionen/Spanien (Avfallsplaner) ( C‑642/18, EU:C:2019:682, punkt 38 och följande punkter).

49 Fotnot 5 ovan i förevarande förslag till avgörande.

50 Se s. 20 i kommissionens meddelande av den 3 december 2002 Att förbättra inkasseringen av gemenskapens fordringar i samband med direkt och delad förvaltning av gemenskapens utgifter, KOM(2002) 671 slutlig, tillgänglig på http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=COM:2002:0671:FIN:DE:PDF; se i detta sammanhang E. Beysen, Theorie und Praxis der Rückforderung vertraglicher Finanzhilfen durch die Europäische Kommission, Europäisches Wirtschafts- und Steuerrecht (EWS) 4/2008, s. 120 och följande sidor.

51 Se dom av den 6 maj 1982, BayWa m.fl. ( 146/81, 192/81 och 193/81, EU:C:1982:146, punkt 10).

52 Konventionen av den 26 juli 1995, som utarbetats på grundval av artikel K 3 i fördraget om Europeiska unionen, om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen (EGT C 316, 1995, s. 48).

53 EUT L 198, 2017, s. 29.

54 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 mars 2012, Belvedere Costruzioni ( C‑500/10, EU:C:2012:186, punkt 23), och dom av den 5 december 2017, M.A.S. och M.B. ( C‑42/17, EU:C:2017:936, Taricco II, punkt 52).

55 Dom av den 9 september 2015, Lito Maieftiko Gynaikologiko kai Cheirourgiko Kentro/kommissionen ( C‑506/13 P, EU:C:2015:562, punkt 21).

56 Dom av den 17 mars 2005, kommissionen/AMI Semiconductor Belgium m.fl. ( C‑294/02, EU:C:2005:172, punkt 95), samt mitt förslag till avgörande i målet kommissionen/AMI Semiconductor Belgium m.fl. ( C‑294/02, EU:C:2004:549, punkterna 167–171).

57 Dom av den 9 september 2015, Lito Maieftiko Gynaikologiko kai Cheirourgiko Kentro/kommissionen ( C‑506/13 P, EU:C:2015:562, punkt 21).

58 Tribunalens dom av den 17 juni 2010, CEVA/kommissionen ( T-428/07 och T-455/07, EU:T:2010:240, punkt 68).

59 I den tyska versionen av unionsdomstolarnas domar används alltjämt termen Belastungsanzeige i enlighet med artikel 71.2 i förordning nr 1605/2002. Från och med budgetförordning nr 966/2012 används däremot i den tyska versionen termen Zahlungsaufforderung. I den franska och den engelska versionen av dessa förordningar används begreppen note de débit respektive debit note.

60 Se dom av den 9 september 2015, Lito Maieftiko Gynaikologiko kai Cheirourgiko Kentro/kommissionen ( C‑506/13 P, EU:C:2015:562, punkterna 15, 23 och 24), samt tribunalens dom av den 17 juni 2010, CEVA/kommissionen ( T-428/07 och T-455/07, EU:T:2010:240, punkterna 66–69).

61 Se dom av den 17 mars 2005, kommissionen/AMI Semiconductor Belgium m.fl. ( C‑294/02, EU:C:2005:172, punkt. 95), samt mitt förslag till avgörande i målet kommissionen/AMI Semiconductor Belgium m.fl. ( C‑294/02, EU:C:2004:549, punkterna 167–171).

62 Vad gäller de olika förvaltningsmodellerna i unionens medlemsstater, se landrapporterna i R. Noguellou och U. Stelkens, Droit comparé des contrats publics/Comparative law on public contracts, Bruylant, Bryssel, 2010.

63 Se artikel L.252 A i Livre des procédures fiscales, artikel 112 och följande artiklar i Dekrets Nr. 2012–1246, av den 7 november 2012, relatif à la gestion budgétaire et comptable publique samt artiklarna R.2342–4, R.3342–8-1 och R.4341–4 i Code général des collectivités territoriales. Se i sammanhanget D. Galati, Les actes émis par l’administration en vue du recouvrement de ses créances non fiscales et non domaniales – Éléments de contentieux administratif et financier, Univ.-Diss., Lilles universitet 2, 2001, R. Chapus, Droit administratif général, Montchrestien, Paris, 15 upplagan 2001, s. 470 och följande sidor, nr 641, samt Y. Gaudemet, Exécution forcée et puissance publique: les prérogatives de la puissance publique pour requérir l’exécution, Revue des contrats 1/2005, s. 133 och följande sidor.

64 Se ovan punkt 68 i förevarande förslag till avgörande.

65 Se i sammanhanget ReNEUAL Model Rules on EU Administrative Procedure, Book IV – Contracts, s. 143 och följande sidor, i synnerhet punkterna 2, 3 och 8, tillgänglig på http://www.reneual.eu/index.php/projects-and-publications/reneual-1–0.

66 Se i sammanhanget punkt 154 nedan i förevarande förslag till avgörande.

67 Enligt artikel 201.2 j i förordning 2018/1046 (tidigare artikel 138.4 d) och punkt 16.4 d i bilaga I till denna samt artikel 180.1 andra stycket ii i förordning nr 1268/2012) ska bidragsavtalen och utkasten till unionsinstitutionernas offentliga kontrakt innehålla uppgift om vilken domstol som har behörighet att avgöra tvister.

68 Se för denna uppfattning även tribunalens dom av den 9 november 2016, Trivisio Prototyping/kommissionen ( T-184/15, ej publicerad, EU:T:2016:652, punkterna 57–59). Även i litteraturen framförs på ett övertygande sätt åsikten att det mot bakgrund av de olika traditionerna i medlemsstaterna i fråga om av förvaltningar ingångna avtal samt av unionsdomstolarnas praxis är påkallat att före ingåendet av ett avtal informera avtalspartnern om att kommissionen har möjlighet att anta beslut om fastställande. Se härvid E. Beysen, Theorie und Praxis der Rückforderung vertraglicher Finanzhilfen durch die Europäische Kommission, Europäisches Wirtschafts- und Steuerrecht (EWS) 4/2008, s. 120 (128 och 129), samt J.-C. Puffer-Mariette och S. Seyr,Die Verträge der europäischen Verwaltung vor dem Unionsrichter, in Hess, B., Jayme, E. und Mansel, H.-P., Europa als Rechts- und Lebensraum, Liber amicorum für Christian Kohler, Gieseking, Bielefeld, 2018, s. 441 (455 och 456).

69 Förslag till avgörande av generaladvokaten Cosmas i målet Duff m.fl. ( C‑63/93, EU:C:1995:170, punkt 25).

70 Se ovan punkt 12 i förevarande förslag till avgörande.

71 Se ovan punkt 52 i förevarande förslag till avgörande.

72 Se ovan punkt 50 i förevarande förslag till avgörande.

73 Se ovan punkterna 48–56 i förevarande förslag till avgörande.

74 Dom av den 9 september 2015, Lito Maieftiko Gynaikologiko kai Cheirourgiko Kentro/kommissionen ( C‑506/13 P, EU:C:2015:562, Punkt 20), beslut av den 29 september 2016, Investigación y Desarrollo en Soluciones y Servicios IT/kommissionen ( C‑102/14 P, ej publicerat, EU:C:2016:737, punkt 55), och dom av den 28 februari 2019, Alfamicro/kommissionen ( C‑14/18 P, EU:C:2019:159, punkt 50).

75 Se exempelvis tribunalens dom av den 10 april 2013, GRP Security/revisionsrätten ( T-87/11, ej publicerad, EU:T:2013:161, punkt 18 samt punkt 40 och följande punkter), och tribunalens dom av den 8 mars 2018, Rose Vision/kommissionen ( T-45/13 RENV och T-587/15, ej publicerad, EU:T:2018:124, punkt 16 och följande punkter samt punkt 201 och följande punkter (här i samband med artikel 340 andra stycket FEUF). Se även tribunalens beslut av den 19 september 2018, SC/Eulex Kosovo ( T-242/17, EU:T:2018:586, punkt 12 samt punkt 38 och följande punkter, överklagat genom mål C‑730/18 P).

76 Se ovan i fotnot 41 i förevarande förslag till avgörande angiven rättspraxis.

77 Se ovan punkt 50 i förevarande förslag till avgörande samt den rättspraxis som där anges i fotnot 37.

78 Se ovan punkt 97 i förevarande förslag till avgörande.

79 Se för denna uppfattning även tribunalens dom av den 4 juli 2017, Systema Teknolotzis/kommissionen ( T-234/15, EU:T:2017:461, punkt 91).

80 Se punkt 49 ovan i förevarande förslag till avgörande.

81 Se ovan punkterna 21 och 22 i förevarande förslag till avgörande.

82 Se, för ett liknande resonemang, Beslut av domstolens ordförande av den 3 maj 1996, Tyskland/kommissionen ( C‑399/95 R, EU:C:1996:193, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

83 Se ovan punkt 93 i förevarande förslag till avgörande.

84 Detta framgår särskilt av punkterna 70, 71, 77, 78, 80 och 188 i den överklagade domen. Se även tribunalens dom av den 27 september 2012, Applied Microengineering/kommissionen ( T-387/09, EU:T:2012:501, punkt 40 och följande punkter), och tribunalens dom av den 16 mars 2016, Hydrex/kommissionen ( T-45/15, ej publicerad, EU:T:2016:151, punkterna 24, 25, 49 och 50), samt tribunalens beslut av den 21 april 2016, Inclusion Alliance for Europe/kommissionen ( T-539/13, ej publicerat, EU:T:2016:235, punkt 90 och följande punkter, överklagat genom mål C‑378/16 P), och tribunalens dom av den 9 november 2016, Trivisio Prototyping/kommissionen ( T-184/15, ej publicerad, EU:T:2016:652, punkt 40 och följande punkter).

85 Se punkt 57 och följande punkter i den överklagade domen samt tribunalens dom av den 6 oktober 2015, Technion och Technion Research & Development Foundation/kommissionen ( T-216/12, EU:T:2015:746, punkt 52 och följande punkter), och tribunalens dom av den 9 november 2016, Trivisio Prototyping/kommissionen ( T-184/15, ej publicerad, EU:T:2016:652, punkt 60 och följande punkter). Se även tribunalens dom av den 19 september 2001, Lecureur/kommissionen ( T-26/00, EU:T:2001:222, punkt 37 och följande punkter), tribunalens dom av den 17 juni 2010, CEVA/kommissionen ( T-428/07 och T-455/07, EU:T:2010:240, punkt 57 och följande punkter), och tribunalens dom av den 24 oktober 2014, Technische Universität Dresden/kommissionen ( T-29/11, EU:T:2014:912, p och där angiven rättspraxis punkt 40 och följande punkter).

86 Se tribunalens beslut av den 10 april 2008, Imelios/kommissionen ( T-97/07, ej publicerat, EU:T:2008:105, punkt 33), tribunalens beslut av den 12 oktober 2011, Lito Maieftiko Gynaikologiko kai Cheirourgiko Kentro/kommissionen ( T-353/10, EU:T:2011:589, punkt 36 och följande punkter), och tribunalens beslut av den 13 januari 2014, Investigación y Desarrollo en Soluciones y Servicios IT/kommissionen ( T-134/12, ej publicerat, EU:T:2014:31, punkt 50), samt tribunalens dom av den 24 oktober 2014, Technische Universität Dresden/kommissionen ( T-29/11, EU:T:2014:912, Punkt 47), tribunalens dom av den 9 november 2016, Trivisio Prototyping/kommissionen ( T-184/15, ej publicerad, EU:T:2016:652, punkt 119), och tribunalens dom av den 20 maj 2019, Fundación Tecnalia Research & Innovation/REA ( T-104/18, ej publicerad, EU:T:2019:345, punkt 46 och följande punkter och punkt 66 och följande punkter). En sådan åtskillnad mellan avtalsenliga grunder för talan och grunder för ogiltighetstalan påminner om den åtskillnad som görs i fransk förvaltningsprocessrättslig lagstiftning mellan contentieux subjectif inom ramen för avtalsrättslig talan och contentieux objectif eller contentieux de la légalité inom ramen för ogiltighetstalan (recours pour excès de pouvoir). I fransk förvaltningsprocessrättslig lagstiftning hindrar denna åtskillnad emellertid inte domstolen från att, inom ramen för en avtalsrättslig talan, fullt ut pröva lagenligheten av förvaltningsbeslut, vilka är av avtalsrättslig natur och därmed inte särskilt ska överklagas med ogiltighetstalan, se Chapus, R., Droit du contentieux administratif, Montchrestien, Paris, upplaga 13, 2008, s. 210 och 211, nr. 229, s. 237, nr. 263, s. 732 och 733, nr. 827, och Folliot, L., Pouvoirs des juges administratifs et distinction des contentieux en matière contractuelle, Univ. Diss., Universität Paris II, 1994, s. 605 och följande sidor och s. 610. Detta gäller i dag i ännu högre utsträckning eftersom contentieux objectif och contentieux subjectif i fransk förvaltningsprocessrättslig lagstiftning under de senaste åren allt mer har närmat sig varandra, se till exempel Glaser, E., Les habits neufs du juge du contrat, AJDA 6/2011, s. 310 och följande sidor. Tvärtemot kan domstolen i fransk förvaltningsprocessrättslig lagstiftning inom ramen för en talan mot ett verkställbart beslut, vilket förvaltningen har antagit för att drivna in en avtalsenlig fordran (jämför fotnot 63 ovan), pröva såväl det verkställbara beslutets formella riktighet som förekomsten av den omtvistade fordran (se artikel 117 i Dekret nr. 2012–1246 av den 7 november 2012 relatif à la gestion budgétaire et comptable publique och artikel L.1617 5 1° i Code général des collectivités territoriales. Se även Chapus, R., Droit administratif général, Montchrestien, Paris, upplaga 15, 2001, s. 470 och följande sidor, nr. 641, och Cheynel, B., The contestation of the orders to pay issued for the recovery of illegal State aids declared incompatible by the Commission, Concurrences 4/2018, artikel No 88144, s. 236 och följande sidor).

87 T-387/09, EU:T:2012:501, punkterna 40 och 41.

88 11/70, EU:C:1970:114, punkt 3.

89 Se dom av den 17 december 1970, Internationale Handelsgesellschaft ( 11/70, EU:C:1970:114, punkt 1–3).

90 Min kursivering.

91 Ett beslut om fastställande är för övrigt inte det enda exemplet på en unionsakt, vars lagenlighet inom ramen för en ogiltighetstalan ska prövas även utifrån fördragsbestämmelser. I fråga om ett beslut om tillfällig avstängning av en avtalspartner som brutit mot ett avtal från fortsatta uppdrag och bidrag från unionen, se tribunalens dom av den 10 april 2013, GRP Security/revisionsrätten ( T-87/11, ej publicerad, EU:T:2013:161, punkt 18 och punkt 55 och följande punkter, i synnerhet punkterna 62–66).

92 För ett tillämpningsfall, se exempelvis tribunalens dom av den 20 maj 2019, Fundación Tecnalia Research & Innovation/REA ( T-104/18, ej publicerad, EU:T:2019:345, punkt 55).

93 Se artikel 138.4 c samt artikel 180.1 andra stycket i förordning nr 1268/2012 (numera artikel 201.2 i förordning 2018/1046 samt punkt 16.4. c i bilaga I till denna). Undantag gäller endast för bidragsavtal med internationella organisationer samt viss upphandling av fast egendom.

94 Dessa följder befarar domstolen för den händelse att, utöver beslut om fastställande; även andra avtalsrättsliga unionsakter skulle kunna bli föremål för ogiltighetstalan; se härför dom av den 9 september 2015, Lito Maieftiko Gynaikologiko kai Cheirourgiko Kentro/kommissionen ( C‑506/13 P, EU:C:2015:562, punkt 19).

95 Se ovan punkterna 48–56 samt punkt 96 i förevarande förslag till avgörande.

96 Se punkterna 56 och 62 i den överklagade domen och där angiven rättspraxis samt dom av den 26 februari 2015, Planet/kommissionen ( C‑564/13 P, EU:C:2015:124, punkt 23), liksom mitt förslag till avgörande i målet Planet/kommissionen ( C‑564/13 P, EU:C:2014:2352, punkt 19 och följande punkter).

97 Se tribunalens dom av den 21 september 2011, Berliner Institut für Vergleichende Sozialforschung/kommissionen ( T-34/08, ej publicerad, EU:T:2011:504), tribunalens dom av den 28 mars 2012, Berliner Institut für Vergleichende Sozialforschung/kommissionen ( T-296/08, ej publicerad, EU:T:2012:162), tribunalens dom av den 13 september 2013, Berliner Institut für Vergleichende Sozialforschung/kommissionen ( T-73/08, ej publicerad, EU:T:2013:433), och tribunalens dom av den 12 december 2013, Berliner Institut für Vergleichende Sozialforschung/kommissionen ( T-171/08, ej publicerad, EU:T:2013:639). De i dessa mål angripna akterna är visserligen inte beslut om fastställande utan kommissionens beslut att inte godta en del av dess avtalspartners kostnader. Detta fall är dock jämförbart med antagandet av ett beslut om fastställande i syfte att hävda avtalsenliga fordringar.

98 Se i fråga om dessa ingående delar i rätten till effektivt rättsmedel i denna bemärkelse dom av den 6 maj 2010, Club Hotel Loutraki m.fl. ( C‑145/08 och C‑149/08, EU:C:2010:247, punkterna 72–74 samt punkt 80).

99 Se med avseende på sådana fall exempelvis tribunalens dom av den 27 september 2012, Applied Microengineering/kommissionen ( T-387/09, EU:T:2012:501, punkt 40 och följande punkter.), och tribunalens dom av den 16 mars 2016, Hydrex/kommissionen ( T-45/15, ej publicerad, EU:T:2016:151, punkt 24 och följande punkter) samt tribunalens beslut av den 21 april 2016, Inclusion Alliance for Europe/kommissionen ( T-539/13, ej publicerat, EU:T:2016:235, punkt 90 och följande punkter, överklagat genom mål C‑378/16 P).

100 Dom av den 6 november 2012, Otis m.fl. ( C‑199/11, EU:C:2012:684, punkt 49).

101 Se ovan punkt 118 i förevarande förslag till avgörande.

102 Se ovan punkterna 126–128 i förevarande förslag till avgörande.

103 Se tribunalens dom av den 3 juni 2009, kommissionen/Burie Onderzoek en Advies ( T-179/06, ej publicerad, EU:T:2009:171, punkt 118), tribunalens beslut av den 8 februari 2010, Alisei/kommissionen ( T-481/08, EU:T:2010:32, punkt 95), samt tribunalens dom av den 11 december 2013, EMA/kommissionen ( T-116/11, EU:T:2013:634, punkt 245), tribunalens dom av den 24 oktober 2014, Technische Universität Dresden/kommissionen ( T-29/11, EU:T:2014:912, punkt 120), tribunalens dom av den 22 januari 2019, EKETA/kommissionen ( T-166/17, ej publicerad, EU:T:2019:26, punkt 51, överklagad genom mål C‑273/19 P), och tribunalens dom av den 20 maj 2019, Fundación Tecnalia Research & Innovation/REA ( T‑104/18, ej publicerad, EU:T:2019:345, punkterna 66–74).

104 Se i detta sammanhang mitt förslag till avgörande i målet Commune de Millau och SEMEA/kommissionen ( C‑531/12 P, EU:C:2014:1946, punkt 88).

105 Se dom av den 19 juni 2014, Commune de Millau och SEMEA/kommissionen ( C-531/12 P, EU:C:2014:2008, punkterna 95-109). Även om detta klagomål formellt gällde utomobligatoriskt ansvar handlade det här i själva verket om avtalsrättsliga rättigheter; se punkterna 85 och 86 i mitt förslag till avgörande i målet Commune de Millau och SEMEA/kommissionen, C-531/12 P, EU:C:2014:1946) samt dom av den 11 juni 2015, EMA/kommissionen ( C-100/14 P, ej publicerad, EU:C:2015:382, punkt 123), genom vilket punkt 45 i tribunalens dom av den 11 december 2013, EMA/kommissionen ( T-116/11, EU:T:2013:634), vederlades.

106 Se punkterna 170–178 i den överklagade domen samt tribunalens dom av den 18 november 2015, Synergy Hellas/kommissionen ( T-106/13, EU:T:2015:860, punkterna 65–72), tribunalens dom av den 5 oktober 2016, European Children’s Fashion Association och Instituto de Economía Pública/EACEA ( T-724/14, ej publicerad, EU:T:2016:600, punkterna 84–85), tribunalens dom av den 4 maj 2017, Meta Group/kommissionen ( T-744/14, ej publicerad, EU:T:2017:304, punkt 187–193 samt punkterna 205–210), tribunalens dom av den 14 november 2017, Alfamicro/kommissionen ( T-831/14, ej publicerad, EU:T:2017:804, punkterna 166–168 samt 175–179), tribunalens dom av den 22 januari 2019, EKETA/kommissionen ( T-166/17, ej publicerad, EU:T:2019:26, punkt 51, överklagad genom mål. C‑273/19 P), och tribunalens dom av den 28 februari 2019, Ateknea Solutions Catalonia/kommissionen ( T-69/16, ej publicerad, EU:T:2019:121, punkterna 98, 125 och 126).

107 Se ovan i fotnot 103 i förevarande förslag till avgörande angiven rättspraxis.

108 Så anges uttryckligen i tribunalens dom av den 24 oktober 2014, Technische Universität Dresden/kommissionen ( T-29/11, EU:T:2014:912, punkt 122), och på liknande sätt i tribunalens beslut av den 10 maj 2004, Musée Grévin/kommissionen ( T-314/03 und T-378/03, EU:T:2004:139, punkt 83).

109 Se tribunalens dom av den 17 juni 2010, CEVA/kommissionen ( T-428/07 och T-455/07, EU:T:2010:240, punkt 73 och punkt 79 och följande punkter).

110 Se tribunalens dom av den 25 maj 2004, Distilleria Palma/kommissionen ( T-154/01, EU:T:2004:154, punkt 46), tribunalens dom av den 11 december 2013, EMA/kommissionen ( T-116/11, EU:T:2013:634, punkt 275), och tribunalens dom av den 24 oktober 2014, Technische Universität Dresden/kommissionen ( T-29/11, EU:T:2014:912, punkt 120), samt tribunalens beslut av den 15 februari 2016, InAccess Networks Integrated Systems/kommissionen ( T-82/15, ej publicerat, EU:T:2016:90, punkt 60), och tribunalens dom av den 5 oktober 2016, European Children’s Fashion Association och Instituto de Economía Pública/EACEA ( T-724/14, ej publicerad, EU:T:2016:600, punkt 89).

111 Se hänvisningen till domstolens dom av den 20 maj 2009, Guigard/kommissionen ( C‑214/08 P, ej publicerad, EU:C:2009:330, punkt 43) i tribunalens beslut av den 8 februari 2010, Alisei/kommissionen ( T-481/08, EU:T:2010:32, punkt 94), vilket i sin tur åberopas i tribunalens för hela den i förevarande mål berörda linje i fråga om rättspraxis grundläggande dom av den 27 september 2012, Applied Microengineering/kommissionen ( T-387/09, EU:T:2012:501, punkt 40).

112 Se till grund härför tribunalens dom av den 3 juni 2009, kommissionen/Burie Onderzoek en Advies ( T-179/06, ej publicerad, EU:T:2009:171, punkterna 116–118), samt tribunalens därpå grundande beslut av den 8 februari 2010, Alisei/kommissionen ( T-481/08, EU:T:2010:32, punkt 95), och tribunalens dom av den 17 juni 2010, CEVA/kommissionen ( T-428/07 och T-455/07, EU:T:2010:240, punkt 90), tribunalens dom av den 13 juni 2012, Insula/kommissionen ( T-246/09, ej publicerad, EU:T:2012:287, punkt 274), tribunalens dom av den 11 december 2013, EMA/kommissionen ( T-116/11, EU:T:2013:634, punkterna 245, 252 och 253), tribunalens dom av den 12 juli 2016, kommissionen/Thales développement et coopération ( T-326/13, ej publicerad, EU:T:2016:403, punkterna 73 och 74), tribunalens dom av den 22 januari 2019, EKETA/kommissionen ( T-166/17, ej publicerad, EU:T:2019:26, punkt 51, överklagad genom mål C‑273/19 P), samt tribunalens dom av den 20 maj 2019, Fundación Tecnalia Research & Innovation/REA ( T-104/18, ej publicerad, EU:T:2019:345, punkterna 66–74). Att domstolen själv enligt vad man kan se i två fall också använt en liknande argumentering (dom av den 9 september 2015, Lito Maieftiko Gynaikologiko kai Cheirourgiko Kentro/kommissionen [ C‑506/13 P, EU:C:2015:562, punkt 104] och dom av den 28 februari 2019, Alfamicro/kommissionen [ C‑14/18 P, EU:C:2019:159, punkt 76]) bör inte avhålla denna från att nu ta avstånd härifrån.

113 Se dom av den 19 juni 2014, Commune de Millau och SEMEA/kommissionen ( C‑531/12 P, EU:C:2014:2008, punkterna 95–109), samt mitt förslag till avgörande i målet Commune de Millau och SEMEA/kommissionen ( C‑531/12 P, EU:C:2014:1946, punkterna 84–91) (även om detta formellt prövades inom en talan linje i fråga om rättspraxis avseende utomobligatoriskt ansvar gällde det här dock ytterst avtalsrättsliga anspråk); ett liknande förhållande föreligger även i tribunalens dom av den 17 juni 2010, CEVA/kommissionen ( T-428/07 och T-455/07, EU:T:2010:240, punkt 91).

114 Se dom av den 14 juni 2018, Makhlouf/rådet ( C‑458/17 P, ej publicerad, EU:C:2018:441, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

115 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 maj 2013, Abdulrahim/rådet och kommissionen ( C‑239/12 P, EU:C:2013:331, punkterna 67–73), dom av den 6 mars 1979, Simmenthal/kommissionen ( 92/78, EU:C:1979:53, punkt 32), samt tribunalens dom av den 23 maj 2014, European Dynamics Luxembourg/ECB ( T-553/11, ej publicerad, EU:T:2014:275, punkt 95).

116 Se dom av den 9 september 2015, Lito Maieftiko Gynaikologiko kai Cheirourgiko Kentro/kommissionen ( C‑506/13 P, EU:C:2015:562, punkt 19).

117 Se punkterna 97 och 98 ovan i förevarande förslag till avgörande.

118 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Cruz Villalón i målet Lito Maieftiko Gynaikologiko kai Cheirourgiko Kentro/kommissionen ( C‑506/13 P, EU:C:2015:110, punkterna 46–60) jämfört med dom av den 9 september 2015, Lito Maieftiko Gynaikologiko kai Cheirourgiko Kentro/kommissionen ( C‑506/13 P, EU:C:2015:562, punkt 20).

119 Se dom av den 9 september 2015, Lito Maieftiko Gynaikologiko kai Cheirourgiko Kentro/kommissionen ( C‑506/13 P, EU:C:2015:562, punkterna 23- 25), beslut av den 29 september 2016, Investigación y Desarrollo en Soluciones y Servicios IT/kommissionen ( C‑102/14 P, ej publicerat, EU:C:2016:737, punkterna 56–61) och dom av den 28 februari 2019, Alfamicro/kommissionen ( C‑14/18 P, EU:C:2019:159, punkterna 50–52 samt punkt 58).

120 Se tribunalens beslut av den 8 februari 2010, Alisei/kommissionen ( T-481/08, EU:T:2010:32, punkterna 51–55), tribunalens beslut av den 14 juni 2012, Technion och Technion Research & Development Foundation/kommissionen ( T-546/11, ej publicerat, EU:T:2012:303, punkterna 49 och 50), och tribunalens beslut av den 15 februari 2016, InAccess Networks Integrated Systems/kommissionen ( T-82/15, ej publicerat, EU:T:2016:90, punkterna 41–46).

121 Se tribunalens dom av den 10 april 2013, GRP Security/revisionsrätten ( T-87/11, ej publicerad, EU:T:2013:161, punkt 30).

122 I ett utomobligatoriskt sammanhang klassificeras däremot exempelvis debetnotor utan vidare som möjliga att angripa i enlighet med artikel 263 FEUF. Se den rättspraxis som det hänvisas till i fotnot 26 i förevarande förslag till avgörande samt tribunalens dom av den 18 oktober 2018, Terna/kommissionen ( T-387/16, EU:T:2018:699, punkterna 28–36, överklagad genom C‑812/18 P); se för ett liknande fall i fråga om en faktura tribunalens beslut av den 8 mars 2012, Octapharma Pharmazeutika/EMA ( T-573/10, ej publicerat, EU:T:2012:114, punkterna 36 och 37).

123 Se i fråga om begreppet invändning om rättegångshinder till följd av att ett annat mål redan är anhängigt förslag till avgörande av generaladvokaten Cruz Villalón i målet Lito Maieftiko Gynaikologiko kai Cheirourgiko Kentro/kommissionen ( C‑506/13 P, EU:C:2015:110, punkt 4 samt fotnoterna 4 och 48).

124 Se i fråga om detta krav punkt 137 ovan i förevarande förslag till avgörande.

125 Se punkt 149 ovan i förevarande förslag till avgörande.

126 Att den domstol som är behörig i fråga om avtal kan vara en nationell domstol hindrar inte att de nationella domstolarna självfallet beslutar om tolkningen av unionsrätten och i enlighet med artikel 267 FEUF kan ställa frågor angående denna till unionsdomstolarna.

127 Se i detta sammanhang vad som åberopats av sökandena i tribunalens dom av den 11 december 2013, EMA/kommissionen ( T-116/11, EU:T:2013:634, punkterna 246–249), och tribunalens dom av den 28 februari 2019, Ateknea Solutions Catalonia/kommissionen ( T-69/16, ej publicerad, EU:T:2019:121, punkt 124), samt de ovan i punkt 13 i förevarande förslag till avgörande återgivna bestämmelserna i de här berörda bidragsavtalen.

128 Se ovan punkt 118 i förevarande förslag till avgörande.

129 Exempelvis i tribunalens beslut av den 31 augusti 2011, IEM/kommissionen ( T-435/10, ej publicerat, EU:T:2011:410, punkterna 37–46), och tribunalens beslut av den 15 februari 2016, InAccess Networks Integrated Systems/kommissionen ( T-82/15, ej publicerat, EU:T:2016:90, punkterna 51–63).

130 Se i fråga om denna princip dom av den 19 januari 2006, Comunità montana della Valnerina/kommissionen ( C‑240/03 P, EU:C:2006:44, punkterna 69, 76, 78, 86 och 97), dom av den 28 februari 2013, Portugal/kommissionen ( C‑246/11 P, ej publicerad, EU:C:2013:118, punkt 102), och dom av den 28 februari 2019, Alfamicro/kommissionen ( C‑14/18 P, EU:C:2019:159, punkterna 65–68). Se utöver punkt 93 i den överklagade domen även tribunalens dom av den 22 maj 2007, kommissionen/IIC ( T-500/04, EU:T:2007:146, punkt 94), och tribunalens dom av den 24 oktober 2014, Technische Universität Dresden/kommissionen ( T-29/11, EU:T:2014:912, punkt 71).

131 Se beslut av den 30 januari 2019, Verein Deutsche Sprache/kommissionen ( C‑440/18 P, ej publicerat, EU:C:2019:77, punkt 9 och där angiven rättspraxis).

132 Dom av den 19 januari 2006, Comunità montana della Valnerina/kommissionen ( C‑240/03 P, EU:C:2006:44, punkt 78), och dom av den 28 februari 2019, Alfamicro/kommissionen ( C‑14/18 P, EU:C:2019:159, punkt 68).

133 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 februari 2019, Alfamicro/kommissionen ( C‑14/18 P, EU:C:2019:159, punkterna 65–70).

134 Se punkterna 97–115 i den överklagade domen i fråga om den tredje grunden i målet i första instans.

135 Se punkterna 117–155 i den överklagade domen i fråga om den fjärde grunden i målet i första instans.

136 Punkterna 107, 108 och 111 samt punkterna 156–157 i den överklagade domen.

137 Fotnot 5 ovan i förevarande förslag till avgörande.

138 Se kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om finansiella regler för unionens allmänna budget av den 14 september 2016, COM(2016) 605 final, förfarande 2016/0282 (COD), särskilt s. 3, 4 och 31 (här skäl 57), samt betänkandet från parlamentets budgetutskott och budgetkontrollutskott av den 8 juni 2017, förfarande 2016/0282A (COD), tillgänglig på https://oeil.secure.europarl.europa.eu/oeil/popups/summary.do?id=1492977&l=fr&t=E.

139 Se i synnerhet skäl 56 samt artiklarna 33, 125 och 181 i förordning 2018/1046.

140 Se dom av den 2 april 1998, kommissionen/Sytraval och Brink’s France ( C‑367/95 P, EU:C:1998:154, punkterna 47–49), dom av den 29 mars 2011, ThyssenKrupp Nirosta/kommissionen ( C‑352/09 P, EU:C:2011:191, punkt 136), och dom av den 7 juni 2018, Ori Martin/Europeiska unionens domstol ( C‑463/17 P, EU:C:2018:411, punkt 24).

141 Se ovan punkt 159 i förevarande förslag till avgörande.

142 Se i fråga om tidsschemat punkt 16 ovan i förevarande förslag till avgörande.

143 Se ovan punkt 171 i förevarande förslag till avgörande.

144 Se ovan punkt 159 i förevarande förslag till avgörande.