Förslag till avgörande av generaladvokat Henrik Saugmandsgaard Øe föredraget den 28 februari 2019

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 13 oktober 2003 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG (EUT L 275, 2003, s. 32), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/29/EG av den 23 april 2009 (EUT L 140, 2009, s. 63).

3 Kommissionens beslut av den 27 april 2011 om fastställande av unionstäckande övergångsbestämmelser för harmoniserad gratis tilldelning av utsläppsrätter enligt artikel 10a i … direktiv [2003/87] (EUT L 130, 2011, s. 1).

4 Vissa bestämmelser i artikel 10a i direktiv 2003/87 har sedermera ändrats genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/410 av den 14 mars 2018 om ändring av direktiv [2003/87] för att främja kostnadseffektiva utsläppsminskningar och koldioxidsnåla investeringar, och [om ändring av] beslut (EU) 2015/1814 (EUT L 76, 2018, s. 3).

5 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 11 februari 2004 om främjande av kraftvärme på grundval av efterfrågan på nyttiggjord värme på den inre marknaden för energi och om ändring av direktiv 92/42/EEG (EUT L 52, 2004, s. 50).

6 Dom av den 8 september 2016 ( C‑180/15, EU:C:2016:647).

7 Se punkt 59 och punkterna 62–64 i detta förslag till avgörande.

8 Den hänskjutande domstolen har redogjort för såväl ExxonMobils som DEHSt:s förklaringar avseende Clausförfarandets förlopp (se punkterna 15–20 i detta förslag till avgörande) utan att själv formellt slå fast hur varje enskild aspekt av detta förfarande ser ut. Med tanke på att förklaringarna till stor del sammanfaller kommer jag att basera min bedömning på denna redogörelse för de faktiska omständigheterna. Detta gör jag emellertid med förbehåll för att det ankommer på den hänskjutande domstolen, som är ensam behörig att bedöma de relevanta faktiska omständigheterna, att i förekommande fall kontrollera att nämnda redogörelse är riktig i sak (se, bland annat, dom av den 6 mars 2018, SEGRO och Horváth ( C‑52/16 och C‑113/16, EU:C:2018:157, punkt 98 och där angiven rättspraxis)).

9 Den sura gas som tillfördes Clausanordningarna innehöll närmare bestämt det svavelväte och den koldioxid som med hjälp av ett föregående avsvavlingsförfarande hade avlägsnats från den ur fyndigheter utvunna naturgasen i syfte att göra det möjligt att mata in naturgasen i gasnätet. Clausförfarandet gjorde det således möjligt både att bli kvitt detta svavelväte – en frätande och giftig gas – och att framställa en produkt (elementärt svavel) med ett kommersiellt värde.

10 Enligt uppgifterna i de handlingar som den hänskjutande domstolen har överlämnat till EU-domstolen, enligt ExxonMobils muntliga yttrande och enligt den tyska regeringens skriftliga yttrande, användes en del av den värme som Clausförfarandet alstrade till att producera denna el.

11 Dessutom tilldelades anläggningen gratis utsläppsrätter avseende en delanläggning med bränsleriktmärke i den mening som avses i artikel 3 d i beslut 2011/278 för den icke-mätbara värme som alstrades inom ramen för andra verksamheter än svavelutvinning med hjälp av Clausförfarandet.

12 Enligt artikel 12.3 i direktiv 2003/87 ska verksamhetsutövaren för en utsläppshandelspliktig anläggning varje år överlämna det antal utsläppsrätter som motsvarar de sammanlagda utsläppen från anläggningen under det föregående kalenderåret.

13 Det är fastställt att kapaciteten i det aktuella fallet översteg det gränsvärde som anges i den bestämmelsen.

14 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 23 april 2009 om ändring av direktiv [2003/87] i avsikt att förbättra och utvidga gemenskapssystemet för handel med utsläppsrätter för växthusgaser (EUT L 140, 2009, s. 63).

15 Se Commission staff working document, accompanying document to the proposal for a directive of the European Parliament and of the Council amending Directive 2003/87/EC so as to improve and extend the EU greenhouse gas emission allowance trading system, Impact assessment, 23 januari 2008, SEC(2007) 52 (nedan kallat konsekvensbedömningen), s. 17–23 samt s. 160 och 161. Se även kommissionens förslag av den 23 januari 2008 till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv [2003/87] i avsikt att förbättra och utvidga gemenskapssystemet för handel med utsläppsrätter för växthusgaser (KOM(2008) 16 slutlig) (nedan kallat kommissionens förslag), s. 4. Syftet med att ta med definitionen av begreppet förbränning var att formalisera en tolkning som kommissionen redan hade förespråkat i sitt meddelande av den 22 december 2005, Kompletterande riktlinjer för fördelningsplaner för EU:s system för handel med utsläppsrätter – perioden 2008–2012, KOM(2005) 703 slutlig, punkterna 34–36 och bilaga 8. Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 28 juli 2016, Vattenfall Europe Generation ( C‑457/15, EU:C:2016:613, punkt 37).

16 Se kommissionens dokument Guidance on interpretation of Annex I of the EU ETS Directive (excl. aviation activities), 18 mars 2010, tillgängligt på följande adress: https://ec.europa.eu/clima/sites/clima/files/ets/docs/guidance_interpretation_en.pdf, s. 8 och 9.

17 Här ska det erinras om att den värme som frigjordes under Clausförfarandet alstrades av en kemisk reaktion genom vilken det inte bildades någon koldioxid. Endast den koldioxid som redan ingick i den sura gasens sammansättning släpptes ut efter nämnda förfarande. Om dessa utsläpp föll utanför tillämpningsområdet för direktiv 2003/87 av det skälet att den utsläppta koldioxiden förekom naturligt i den sura gasen, skulle de ha varit uteslutna från direktivets tillämpningsområde även om förfarandet hade alstrat värme som hade använts vid anläggningen.

18 Vissa språkversioner av artikel 2.1 i direktiv 2003/87, bland annat den franska och den spanska, använder uttryck med innebörden som är ett resultat av verksamheterna eller jämförbara formuleringar medan andra språkversioner, bland annat den danska, den engelska, den italienska och den nederländska, använder uttryck med innebörden som härrör från verksamheterna. Tolkningen att direktiv 2003/87 är tillämpligt på utsläpp av i ett gasformigt bränsle naturligt förekommande koldioxid som äger rum efter en förbränningsverksamhet är emellertid inte endast förenlig med samtliga dessa språkversioner utan får dessutom stöd av direktivets syfte. Enligt artikel 1 i direktivet är dess syfte nämligen att på ett kostnadseffektivt och ekonomiskt effektivt sätt minska utsläppen av växthusgaser. I skäl 8 i direktivet framhålls vidare att hänsyn behöver tas till potentialen för utsläppsminskningar i industriprocesser. Som den tyska regeringen har påpekat, bör användning av bränslen med låg koldioxidhalt uppmuntras, eftersom detta bidrar till att minska koldioxidutsläppen. ExxonMobil hävdade vid den muntliga förhandlingen att det inte alltid är möjligt att redan vid utvinningstillfället få kännedom om sammansättningen av sur gas, som i det aktuella fallet användes som bränsle, men den omständigheten kan inte med framgång anföras som argument mot den ovannämnda principen.

19 Förordning av den 21 juni 2012 (EUT L 181, 2012, s. 30). Se, såvitt avser metoden för övervakning av utsläpp från förbränningsprocesser i gasbehandlingsanläggningar, punkt 1 B tredje stycket i bilaga IV till förordning nr 601/2012.

20 Detta dokument finns, i sin version av den 16 december 2013, tillgängligt på följande adress: https://ec.europa.eu/clima/sites/clima/files/ets/monitoring/docs/faq_mmr_en.pdf (se s. 14).

21 Kommissionen gör följande förtydligande: [T]he H2S enriched gas flow may still contain a significant concentration of CO2. If this gas flow is also fed into a combustion unit (e.g. CLAUS unit), this CO2 needs to be monitored and reported as well.

22 Se, analogt, dom av den 18 januari 2018, INEOS ( C‑58/17, EU:C:2018:19, punkt 41).

23 Se, såvitt avser de faktorer som ska beaktas vid tolkning av unionsrätten, bland annat dom av den 10 december 2018, Wightman m.fl. ( C‑621/18, EU:C:2018:999, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

24 Detta dokument, daterat den 18 mars 2010, finns tillgängligt på följande adress: https://ec.europa.eu/clima/sites/clima/files/ets/docs/guidance_electricity_generators_en.pdf (se s. 4, punkterna 8 och 9).

25 Se, analogt, dom av den 18 januari 2018, INEOS ( C‑58/17, EU:C:2018:19, punkt 41). Såvitt avser ställningen för riktlinjerna för identifiering av elproducenter och för andra riktlinjer som rör handelsperioden 2013–2020, se bland annat kommissionens Guidance document no 1 on the harmonized free allocation methodology for the EU-ETS post 2012, 14 april 2011, tillgängligt på följande adress: https://ec.europa.eu/clima/sites/clima/files/ets/allowances/docs/gd1_general_guidance_en.pdf, s. 3 och 4.

26 Riktlinjerna för identifiering av elproducenter, s. 4, punkt 10.

27 Se skäl 19 i direktiv 2009/29.

28 Se punkterna 88–98 i detta förslag till avgörande. Dessutom beräknas den slutliga årliga kvantitet gratis utsläppsrätter som tilldelas elproducenter på annat sätt än den motsvarande kvantitet som tilldelas övriga anläggningar (se artikel 10.9 i beslut 2011/278). Se, i detta avseende, dom av den 28 april 2016, Borealis Polyolefine m.fl. ( C‑191/14, C‑192/14, C‑295/14, C‑389/14 och C‑391/14–C‑393/14, EU:C:2016:311, punkt 71).

29 Se kommissionens förslag, s. 9. Se även dom av den 17 oktober 2013, Iberdrola m.fl. ( C‑566/11, C‑567/11, C‑580/11, C‑591/11, C‑620/11 och C‑640/11, EU:C:2013:660, punkterna 33–36 och 40).

30 Den hänskjutande domstolen har hänvisat till skäl 31 i beslut 2011/278, där det talas om elsektorns möjligheter att överföra den högre koldioxidkostnaden.

31 Den hänskjutande domstolen har påtalat att denna tolkning ligger till grund för lydelsen av den bestämmelse i tysk lagstiftning varigenom artikel 3 u i direktiv 2003/87 har införlivats med den tyska rättsordningen (se punkt 9 i detta förslag till avgörande).

32 Vad som sker av tekniska skäl i en sådan situation som den som är i fråga i det nationella målet är naturligtvis inte leverans av el mot vederlag, utan anslutning till det allmänna elnätet. Det fanns inga tekniska skäl som hindrade att anläggningen kostnadsfritt levererade de minimala elkvantiteter som det rörde sig om till nätet. Klassificeringen av anläggningar som elproducenter sker emellertid på grundval av huruvida de har producerat el för försäljning till tredje part den 1 januari 2005 eller senare. Startdatumet för den aktuella perioden ligger således flera år före det datum då direktiv 2009/29 antogs. De berörda anläggningarna kunde alltså inte gärna föregripa antagandet av det direktivet genom att – om de bedömde att detta skulle vara till deras fördel – avstå från att ta betalt för den el som de levererade till tredje part, så att de skulle kunna erhålla en större kvantitet gratis utsläppsrätter.

33 Se artikel 10.1 i direktiv 2003/87.

34 Se skäl 15 i direktiv 2009/29.

35 Se dom av den 12 april 2018, PPC Power ( C‑302/17, EU:C:2018:245, punkt 20 och där angiven rättspraxis).

36 Artikel 10a.11 i direktiv 2003/87. Principen om upphävande av all tilldelning av gratis utsläppsrätter fram till år 2027 har emellertid ifrågasatts genom de ändringar som gjorts i artiklarna 10a och 10b i direktiv 2003/87 genom artikel 1 led 14 k och led 15 i direktiv 2018/410.

37 Se dom av den 28 april 2016, Borealis Polyolefine m.fl. ( C‑191/14, C‑192/14, C‑295/14, C‑389/14 och C‑391/14–C‑393/14, EU:C:2016:311, punkt 70).

38 Se artikel 10a.5 i direktiv 2003/87 och artikel 10.9 första stycket i beslut 2011/278. Enligt artikel 15.3 i nämnda beslut fastställs den enhetliga sektorsövergripande korrigeringsfaktorn genom en jämförelse av den sammanlagda kvantitet preliminära utsläppsrätter som har tilldelats industrianläggningar i hela unionen med den högsta årliga kvantitet gratis utsläppsrätter som är tillgängliga för sådana anläggningar, vilken beräknas i enlighet med artikel 10a.5 i direktiv 2003/87. Denna mekanism har beskrivits i dom av den 28 april 2016, Borealis Polyolefine m.fl. ( C‑191/14, C‑192/14, C‑295/14, C‑389/14 och C‑391/14–C‑393/14, EU:C:2016:311, punkt 60 och följande punkter).

39 Denna slutsats kan inte med framgång ifrågasättas genom hänvisning till den i riktlinjerna för identifiering av elproducenter (s. 5, punkt 11) angivna principen att en medlemsstat, för att undvika alltför kostsamma och komplicerade utredningar, bör anta att det inte har skett någon elförsäljning om den berörda anläggningens sammanlagda elförbrukning överstiger dess sammanlagda elproduktion på årsbasis. Syftet med denna princip, som till yttermera visso inte är rättsligt bindande, är på sin höjd att skapa en enkel presumtion som kan brytas genom att det styrks att anläggningen har sålt el till tredje part.

40 Enligt fast rättspraxis ska unionsrättsakter så långt det är möjligt tolkas på ett sätt som inte påverkar deras giltighet och i överensstämmelse med primärrätten i dess helhet. Se, bland annat, dom av den 10 september 1996, kommissionen/Tyskland ( C‑61/94, EU:C:1996:313, punkt 52), dom av den 16 september 2010, Chatzi ( C‑149/10, EU:C:2010:534, punkt 43), och dom av den 15 februari 2016, N. ( C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 48).

41 Se kommissionens förslag, s. 4, och konsekvensbedömningen, s. 18–23 samt s. 160 och 161. Se även kommissionens dokument Guidance on interpretation of Annex I of the EU ETS Directive (excl. aviation activities), 18 mars 2010, tillgängligt på följande adress: https://ec.europa.eu/clima/sites/clima/files/ets/docs/guidance_interpretation_en.pdf, s. 11.

42 Se konsekvensbedömningen, s. 21 samt s. 35 och 36. Lagstiftaren fann det inte nödvändigt att definiera begreppet processutsläpp i direktiv 2003/87 med tanke på att det direktivet är tillämpligt på alla koldioxidutsläpp från de specifika verksamheter som räknas upp i bilaga I till direktivet, oavsett om dessa utsläpp kommer från förbränningsprocesser eller från andra industriprocesser. Däremot definieras motsvarande begrepp i artikel 3 led 30 i förordning nr 601/2012 som andra växthusgasutsläpp än förbränningsutsläpp, som inträffar på grund av avsiktliga och oavsiktliga reaktioner mellan ämnen eller omvandling av ämnen …. För att undvika förvirring i detta sammanhang vill jag framhålla att begreppet processutsläpp i den mening som avses i artikel 3 led 30 i förordning nr 601/2012 och begreppet delanläggning med processutsläpp i den mening som avses i artikel 3 h i beslut 2011/278 endast delvis överlappar varandra. Till stor del omfattas processutsläppen av produktriktmärkena i bilaga I till det beslutet, vilka är tillämpliga på sådana delanläggningar med produktriktmärke som definieras i artikel 3 b i beslutet.

43 Min bedömning föregriper således inte svaret på frågan huruvida sådana utsläpp av ingående koldioxid från en förbränningsverksamhet som är i fråga i det nationella målet kan utgöra processutsläpp i den mening som avses i artikel 3 led 30 i förordning nr 601/2012 och tillskrivas en delanläggning med processutsläpp i den mening som avses i artikel 3 h i beslut 2011/278. Den problematiken är ämnet för den tredje och den fjärde tolkningsfrågan, vilka detta förslag till avgörande inte tar sikte på.

44 Dom av den 16 december 2008, Arcelor Atlantique och Lorraine m.fl. ( C‑127/07, EU:C:2008:728, punkterna 57, 60 och 61), och dom av den 21 juni 2018, Polen/parlamentet och rådet ( C‑5/16, EU:C:2018:483, punkterna 112 och 125).

45 Dom av den 16 december 2008 ( C‑127/07, EU:C:2008:728, punkterna 58, 59 och 63).

46 Se punkt 70 i detta förslag till avgörande.

47 Se punkt 66 i detta förslag till avgörande.

48 Se punkterna 88–98 i detta förslag till avgörande.

49 Med risk för koldioxidläckage avses risken för att verksamheter som ger upphov till stora växthusgasutsläpp ska utlokaliseras till tredjeländer där det inte ställs krav som förorsakar lika höga kostnader som tillämpningen av systemet för utsläppshandel, vilket skulle öka de globala utsläppen. Se skälen 24 och 25 i direktiv 2009/29.

50 Kommissionens beslut 2010/2/EU av den 24 december 2009 om fastställande, enligt … direktiv [2003/87], av en förteckning över sektorer och delsektorer som anses löpa avsevärd risk för koldioxidläckage (EUT L 1, 2010, s. 10). Punkt 1.4 i bilagan till detta beslut, vilken var tillämplig under den aktuella perioden, nämns bland de sektorer som löper avsevärd risk för koldioxidläckage bland annat utvinning av naturgas, på grundval av en NACE‑4-kod (fyrsiffrig kod). Beslut 2010/2 upphävdes genom kommissionens beslut 2014/746/EU av den 27 oktober 2014 om fastställande, enligt … direktiv [2003/87], av en förteckning över sektorer och delsektorer som anses löpa avsevärd risk för koldioxidläckage, för perioden 2015–2019 (EUT L 308, 2014, s. 114); i punkt 1.1 i bilagan till det beslutet nämns också sektorn för utvinning av naturgas. Som ExxonMobil gjorde gällande vid den muntliga förhandlingen, inbegriper den NACE‑4-kod som motsvarar utvinning av naturgas (1110 vid tiden för de relevanta omständigheterna men numera 0620) även avsvavling av gasen. Se Eurostats webbplats http://ec.europa.eu/eurostat/ramon/nomenclatures/index.cfm?TargetUrl=LST_NOM_DTL&StrNom=NACE_REV2&StrLanguageCode=EN&IntPcKey=18495674&StrLayoutCode= och https://ec.europa.eu/eurostat/documents/1965800/1978760/CORRESPONDENCETABLENACEREV.1.1-NACEREV.2.pdf/e8200936-c2f0–4202–8bda-99fbbfc422b4.

51 Enligt artikel 10a.14 i direktiv 2003/87 ska kommissionen, för att fastställa vilka sektorer eller delsektorer som löper betydande risk för koldioxidläckage, på [union]snivå bedöma i vilken utsträckning det är möjligt för den berörda sektorn eller delsektorn … att till priserna för produkter överföra de direkta kostnaderna för de utsläppsrätter som behövs och de indirekta kostnaderna från höjda elpriser till följd av genomförandet av detta direktiv, utan att förlora väsentliga marknadsandelar till mindre koldioxideffektiva anläggningar utanför [unionen].

52 Se punkterna 88–98 i detta förslag till avgörande.

53 Denna faktor tillämpas när medlemsstaterna beräknar den årliga kvantitet gratis utsläppsrätter som preliminärt tilldelas varje anläggning inom deras territorium (den slutliga tilldelningen fastställs av kommissionen på ett senare stadium). Vid denna beräkning multipliceras först den historiska verksamhetsnivån för varje delanläggning inom den berörda anläggningen antingen med det produkt-, värme- eller bränsleriktmärke som är tillämpligt eller med en faktor 0,97 om det rör sig om en delanläggning med processutsläpp (se artikel 10.2 i beslut 2011/278). Därefter multipliceras det sålunda erhållna värdet antingen med en faktor som år 2013 uppgick till 0,8 och som sedan minskar varje år för att bli 0,3 år 2020 eller med en faktor 1 när den berörda delanläggningens verksamhet tillhör en sektor där det föreligger betydande risk för koldioxidläckage (se artikel 10a.11 och 10a.12 i direktiv 2003/87). Summan av de resultat som har erhållits för de enskilda delanläggningarna utgör slutligen den sammanlagda årliga kvantitet gratis utsläppsrätter som anläggningen preliminärt tilldelas (se artikel 10.7 i beslut 2011/278).

54 Enligt artikel 9.4 och 9.5 i beslut 2011/278 ska det vid fastställandet av den historiska verksamhetsnivån för delanläggningar med värme- eller bränsleriktmärke inte tas någon hänsyn till den mätbara värme eller det bränsle som används för elproduktion.

55 Se punkterna 88–98 i detta förslag till avgörande.

56 Yttrande från utskottet för industrifrågor, forskning och energi, ändringsförslag 22, fogat till betänkandet av den 15 oktober 2008 från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, parlamentsdokument A6‑0406/2008, s. 105. Ändringsförslaget motiverades enligt följande: … Annan industri än elproducenter som levererar till allmänheten måste ha kvar möjligheten att driva egna energianläggningar som de redan investerat i. … Egenproducenter enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets direktiv 96/92/EG av den 19 december 1996 om gemensamma regler för den inre marknaden för el (en fysisk eller juridisk person som framställer el huvudsakligen för eget bruk) bör inte undantas från gratistilldelning.

57 Enligt artikel 10a.1 tredje stycket och artikel 10a.3 i direktiv 2003/87 är det också tillåtet att tilldela gratis utsläppsrätter i de fall som anges i artikel 10c i direktivet. Den bestämmelsen innebär att medlemsstaterna i vissa situationer får tilldela gratis utsläppsrätter för projekt som avser modernisering av elproduktionen. Som kommissionen har framhållit, ingår Tyskland inte bland de medlemsstater som kan få utnyttja detta undantag. Se rapport från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om den europeiska koldioxidmarknadens funktion, 1 februari 2017, COM(2017) 48 final, s. 17.

58 Artikel 10a.8 i direktiv 2003/87 rör stimulering av vissa projekt för avskiljning och geologisk lagring av koldioxid samt demonstrationsprojekt för innovativa tekniker för förnybar energi.

59 Dom av den 28 april 2016, Borealis Polyolefine m.fl. ( C‑191/14, C‑192/14, C‑295/14, C‑389/14 och C‑391/14–C‑393/14, EU:C:2016:311, punkt 66).

60 Se punkt 69 i detta förslag till avgörande.

61 Se punkt 76 i detta förslag till avgörande.

62 I skäl 19 i direktiv 2009/29 anges följande: För att undvika snedvridning av konkurrensen bör elproducenter kunna få gratis utsläppsrätter för fjärrvärme och fjärrkyla och för värme och kyla som produceras genom högeffektiv kraftvärme …, när denna typ av värme som produceras av anläggningar inom andra sektorer skulle få gratis tilldelning.

63 Se kommissionens förslag, s. 9 och 27. Se även artikel 1 och skälen 1 och 5 i direktiv 2004/8.

64 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 februari 2018, Trinseo Deutschland ( C‑577/16, EU:C:2018:127, punkt 68), och dom av den 17 maj 2018, Evonik Degussa ( C‑229/17, EU:C:2018:323, punkt 29).

65 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 juni 1993, Dr Tretter ( C‑90/92, EU:C:1993:264, punkt 11), dom av den 26 februari 2002, kommissionen/Boehringer ( C‑32/00 P, EU:C:2002:119, punkt 53), och dom av den 19 juli 2012, Pie Optiek ( C‑376/11, EU:C:2012:502, punkt 34).

66 Med förbehåll för artikel 10c i direktiv 2003/87 (se fotnot 57 i detta förslag till avgörande).

67 Se, bland annat, dom av den 19 oktober 2017, Paper Consult ( C‑101/16, EU:C:2017:775, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

68 Se, bland annat, dom av den 20 september 2001, Grzelczyk ( C‑184/99, EU:C:2001:458, punkt 53), och dom av den 19 oktober 2017, Paper Consult ( C‑101/16, EU:C:2017:775, punkt 66 och där angiven rättspraxis).