Förslag till avgörande av generaladvokat Henrik Saugmandsgaard Øe föredraget den 10 september 2020

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets förordning av den 12 december 2012 (EUT L 351, 2012, s.1).

3 Jag använder genomgående begreppet skadestånd utanför avtalsförhållanden i förevarande förslag till avgörande.

4 Jag erinrar om att Bryssel Ia-förordningen har ersatt rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1) (nedan kallad Bryssel I-förordningen), som i sin tur ersatte konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, undertecknad i Bryssel den 27 september 1968 (EGT L 299, 1972, s. 32) (nedan kallad Brysselkonventionen). Enligt EU-domstolens fasta praxis kan domstolens tolkning av bestämmelserna i Brysselkonventionen och Bryssel I-förordningen överföras på motsvarande bestämmelser i Bryssel Ia-förordningen. I synnerhet gäller domstolens tolkning av artikel 5.1 i Brysselkonventionen och Bryssel I-förordningen även för artikel 7.1 i Bryssel Ia-förordningen (se, bland annat, dom av den 15 juni 2017, Kareda ( C‑249/16, EU:C:2017:472, punkt 27)). På samma sätt är rättspraxis angående artikel 5.3 i de två första instrumenten analogt tillämplig på artikel 7.2 i det tredje instrumentet (se, bland annat, dom av den 17 oktober 2017, Bolagsupplysningen och Ilsjan ( C‑194/16, EU:C:2017:766, punkt 24 och där angiven rättspraxis)). För enkelhetens skull kommer jag därför i detta förslag till avgörande endast att hänvisa till den sistnämnda förordningen, samtidigt som jag utan åtskillnad hänvisar till de domar och förslag till avgörande som avser de instrument som föregick den.

5 Dom av den 27 september 1988 ( 189/87, EU:C:1988:459) (nedan kallad domen Kalfelis).

6 Dom av den 17 juni 1992 ( C‑26/91, EU:C:1992:268) (nedan kallad domen Handte).

7 Dom av den 13 mars 2014 ( C‑548/12, EU:C:2014:148) (nedan kallad domen Brogsitter).

8 Se, nyligen, de frågor som ställts av Supreme court of the United Kingdom (Högsta domstolen, Förenade kungariket) i det mål som avgjordes genom dom av den 11 april 2019, Bosworth och Hurley ( C‑603/17, EU:C:2019:310), som EU-domstolen ännu inte har haft tillfälle att slutgiltigt uttala sig om.

9 Europaparlamentets och rådets förordning av den 17 juni 2008 (EUT L 177, 2008, s. 6).

10 Europaparlamentets och rådets förordning av den 11 juli 2007 (EUT L 199, 2007, s. 40).

11 Se skäl 7 i Rom I-förordningen och Rom II-förordningen.

12 Jag erinrar om att Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/104/EU av den 26 november 2014 om vissa regler som styr skadeståndstalan enligt nationell rätt för överträdelser av medlemsstaternas och Europeiska unionens konkurrensrättsliga bestämmelser (EUT L 349, 2014, s. 1) inte reglerar frågor om behörighet och tillämplig lag.

13 Wikingerhof grundade närmare bestämt sin talan på 33 § i Gesetz gegen Wettbewerbsbeschränkungen (lagen om konkurrensbegränsningar) (nedan kallad GWB), jämförd med artikel 102 FEUF och 18 § och 19 § första stycket och andra stycket punkt 2 GWB samt, i andra hand, på 20 § första stycket GWB.

14 Denna ort är nämligen Booking.coms säte, i Amsterdam, som utgör centrum för bolagets affärsbeslut.

15 Enligt den hänskjutande domstolen ska denna fråga under alla omständigheter besvaras nekande, eftersom denna klausul inte uppfyller villkoren i artikel 25.1 och 25.2 i Bryssel Ia-förordningen.

16 Se, i unionsrätten, artikel 102 andra stycket a FEUF.

17 Se, bland annat, dom av den 23 oktober 2014, flyLAL-Lithuanian Airlines ( C‑302/13, EU:C:2014:2319), punkterna 23–38), och dom av den 29 juli 2019, Tibor-Trans ( C‑451/18, EU:C:2019:635, punkt 24). Även om dessa domar avser åsidosättande av unionens konkurrensrätt, gäller de lösningar som presenteras även för en talan som grundar sig på åsidosättande av nationella bestämmelser på området. Reglernas ursprung saknar nämligen betydelse i sammanhanget.

18 Se artikel 63 i Bryssel Ia-förordningen.

19 Se artikel 5.1 i Bryssel Ia-förordningen.

20 Jag understryker att EU-domstolen inte har ombetts att tolka det behörighetskriterium som föreskrivs i artikel 7.2 i Bryssel Ia-förordningen. Jag nöjer mig med att erinra om att enligt domstolens fasta praxis avser uttrycket den ort där skadan inträffade eller kan inträffa både den ort där skadan uppkom och den ort där den skadevållande händelsen inträffade. Om dessa två orter inte sammanfaller kan käranden således väcka talan mot svaranden vid domstolen på den ena eller den andra av dessa orter (se, bland annat, dom av den 30 november 1976, Bier ( 21/76, EU:C:1976:166, punkterna 24 och 25), och dom av den 29 juli 2019, Tibor-Trans ( C‑451/18, EU:C:2019:635, punkt 25 och där angiven rättspraxis)). Vid en skadeståndstalan grundad på åsidosättande av konkurrensrätten är den ort där den skadevållande händelsen inträffade, i fråga om en konkurrensbegränsande samverkan, den plats där avtalet om konkurrensbegränsande samverkan slutgiltigt har slutits (se dom av den 21 maj 2015, CDC Hydrogen Peroxide ( C‑352/13, EU:C:2015:335, punkterna 43–50)), och vid missbruk av dominerande ställning är orten i fråga den där missbruket äger rum (se dom av den 5 juli 2018, flyLAL-Lithuanian Airlines ( C‑27/17, EU:C:2018:533, punkt 52)). Med den ort där skadan uppkom avses enligt domstolens praxis den ort där den marknad som påverkas av det konkurrensbegränsande beteendet är belägen, på vilken den skadelidande påstår sig ha lidit skada (se dom av den 5 juli 2018, flyLAL-Lithuanian Airlines ( C‑27/17, EU:C:2018:533, punkterna 37–43), och dom av den 29 juli 2019, Tibor-Trans ( C‑451/18, EU:C:2019:635, punkterna 27–37)).

21 EU-domstolen har inte heller ombetts att tolka detta kriterium. Jag erinrar endast om att enligt domstolens fasta praxis är det, för att fastställa uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser, i den mening som avses i artikel 7.1 a i Bryssel Ia-förordningen, nödvändigt att fastställa den förpliktelse som motsvarar den avtalsrätt som kärandens talan grundar sig på och fastställa den ort där förpliktelsen har uppfyllts eller ska uppfyllas i enlighet med den lag som är tillämplig på denna förpliktelse (se, bland annat domarna av den 6 oktober 1976, Industrie Tessili Italiana Como ( 12/76, EU:C:1976:133, punkt 13), och De Bloos ( 14/76, EU:C:1976:134, punkt 13)). Ett självständigt kriterium för denna uppfyllelseort föreskrivs emellertid i artikel 7.1 b i förordningen för avtal om försäljning av varor och avtal om utförande av tjänster. I det sammanhanget har EU-domstolen fastställt en självständig och faktisk definition av uppfyllelseorten för alla förpliktelser i avtalet, genom att ge bestämmelserna i avtalet en avgörande betydelse (se, bland annat, dom av den 3 maj 2007, Color Drack ( C‑386/05, EU:C:2007:262), dom av den 23 april 2009, Falco Privatstiftung och Rabitsch ( C‑533/07, EU:C:2009:257), och dom av den 25 februari 2010, Car Trim ( C‑381/08, EU:C:2010:90)).

22 Se, bland annat, dom av den 23 oktober 2014, flyLAL-Lithuanian Airlines ( C‑302/13, EU:C:2014:2319, punkt 28), dom av den 21 maj 2015, CDC Hydrogen Peroxide ( C‑352/13, EU:C:2015:335, punkt 43), och dom av den 5 juli 2018, flyLAL-Lithuanian Airlines ( C‑27/17, EU:C:2018:533, punkt 51).

23 Wikingerhof och Booking.com är oense på denna punkt. Jag återkommer till denna aspekt i avsnitt C i förevarande förslag till avgörande.

24 C‑603/17, EU:C:2019:65 (nedan kallat mitt förslag till avgörande i målet Bosworth och Hurley).

25 Uttrycket matière contractuelle (avtal) som används i den franska språkversionen av Bryssel Ia-förordningen, och som bland annat motsvaras av de uttryck som används i den spanska, den italienska, den portugisiska, den rumänska, den finska och den danska språkversionen av förordningen, är relativt brett. Ordalydelsen i den engelska språkversionen (in matters relating to a contract), som bland annat har inspirerat den bulgariska, den kroatiska, den nederländska och den svenska språkversionen, innebär däremot ett krav på att det ska föreligga ett avtal. Samtidigt nöjer man sig med att den finns en anknytning mellan avtalet och talan. I den tyska språkversionen används i sin tur klart mer precisa och uppfordrande formuleringar än de övriga språkversionerna (wenn ein Vertrag oder Ansprüche aus einem Vertrag den Gegenstand des Verfahrens bilden).

26 Framför allt motsvarar den tyska, den spanska, den italienska, den kroatiska och den rumänska språkversionen den franska språkversionen. Den engelska språkversionen (in matters relating to tort, delict or quasi-delict) ligger nära. I den nederländska språkversionen (ten aanzien van verbintenissen uit onrechtmatige daad) hänvisas uttryckligen till begreppet förpliktelser utanför avtalsförhållanden. Den portugisiska versionen (Em matéria extracontratual) skulle kunna betraktas som ännu mer omfattande, eftersom den hänvisar till samtliga utomobligatoriska förpliktelser. Slutligen speglar den danska språkversionen (i sager om erstatning uden for kontrakt), den finska språkversionen (sopimukseen perustumatonta vahingonkorvausta koskevassa asiassa sen paikkakunnan) och den svenska språkversionen (om talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden) tanken på en skadeståndstalan då det inte finns ett avtal.

27 Se vad gäller begreppet avtal, bland annat, dom av den 22 mars 1983, Peters Bauunternehmung ( 34/82, EU:C:1983:87, punkterna 9 och 10), och dom av den 4 oktober 2018, Feniks ( C‑337/17, EU:C:2018:805, punkt 38 och där angiven rättspraxis). Se vad gäller begreppet skadestånd utanför avtalsförhållanden, bland annat domen Kalfelis (punkterna 15 och 16) och dom av den 17 oktober 2017, Bolagsupplysningen och Ilsjan ( C‑194/16, EU:C:2017:766, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

28 Se, bland annat, domen Kalfelis (punkt 19), dom av den 27 oktober 1998, Réunion européenne m.fl. ( C‑51/97, EU:C:1998:509, punkt 16), och dom av den 4 oktober 2018, Feniks ( C‑337/17, EU:C:2018:805, punkt 37).

29 Se, bland annat, dom av den 19 februari 2002, Besix ( C‑256/00, EU:C:2002:99, punkt 26), och dom av den 10 april 2003, Pugliese ( C‑437/00, EU:C:2003:219, punkt 16).

30 Se skäl 16 i Bryssel Ia-förordningen. Se även, bland annat, dom av den 6 oktober 1976, Industrie Tessili Italiana Como ( 12/76, EU:C:1976:133, punkt 13), dom av den 20 februari 1997, MSG ( C‑106/95, EU:C:1997:70, punkt 29), och dom av den 17 oktober 2017, Bolagsupplysningen och Ilsjan ( C‑194/16, EU:C:2017:766, punkt 26).

31 Se, vad gäller artikel 7.1 i Bryssel Ia-förordningen, dom av den 19 februari 2002, Besix ( C‑256/00, EU:C:2002:99, punkt 31 och där angiven rättspraxis), och, vad gäller artikel 7.2 i Bryssel Ia-förordningen, dom av den 17 oktober 2017, Bolagsupplysningen och Ilsjan ( C‑194/16, EU:C:2017:766, punkterna 26 och 27 och där angiven rättspraxis).

32 Domen Handte, punkt 15.

33 Dom av den 20 januari 2005 ( C‑27/02, EU:C:2005:33).

34 Dom av den 20 januari 2005, Engler ( C‑27/02, EU:C:2005:33, punkterna 45 och 51).

35 Se, bland annat, dom av den 28 januari 2015, Kolassa ( C‑375/13, EU:C:2015:37, punkt 39), och dom av den 5 december 2019, Ordre des avocats du barreau de Dinant ( C‑421/18, EU:C:2019:1053, punkterna 25 och 26).

36 EU-domstolen har införlivat detta begrepp från Rom I-förordningen i enlighet med målet om en enhetlig tillämpning av Bryssel Ia-förordningen, Rom I-förordningen och Rom II-förordningen (se punkt 5 i förevarande förslag till avgörande). Enligt EU-domstolens praxis anses begreppet avtalsförpliktelse i den mening som avses i artikel 1 i Rom I-förordningen avse en rättslig förpliktelse som en person frivilligt har åtagit sig gentemot en annan person. Se dom av den 21 januari 2016, ERGO Insurance och Gjensidige Baltic ( C‑359/14 och C‑475/14, EU:C:2016:40, punkt 44).

37 Jag anser att EU-domstolen genom denna formulering avsåg de förpliktelser som följer av ett avtal. Avtalsförpliktelserna utgörs nämligen både sådana förpliktelser som parterna har avtalat i avtalet och sådana, kompletterande eller tvingande, förpliktelser som föreskrivs i lag för denna typ av avtal. I vilket fall som helst har samtliga avtalsförpliktelser i första hand sitt ursprung i lagen, eftersom de endast är bindande för parterna i den mån detta föreskrivs i lag (se mitt förslag till avgörande i målet Bosworth och Hurley (fotnot 50)).

38 Se, bland annat, dom av den 6 oktober 1976, De Bloos ( 14/76, EU:C:1976:134, punkterna 14 och 16), dom av den 15 juni 2017, Kareda ( C‑249/16, EU:C:2017:472, punkt 30), och dom av den 7 mars 2018, flightright m.fl. ( C‑274/16, C‑447/16 och C‑448/16, EU:C:2018:160, punkt 59). Alla förpliktelser som följer av ett avtal ska anses som förpliktelser som en part frivilligt åtagit sig, utan att gäldenären behöver ha gett ett separat samtycke för var och en av dem. Genom att ingå avtalet godtar parterna samtliga ömsesidiga förpliktelser som följer av deras åtagande.

39 Se, bland annat, dom av den 11 juli 2002, Gabriel ( C‑96/00, EU:C:2002:436, punkt 49). Nyligen har EU-domstolen likställt ett tyst avtalsförhållande med ett avtal. (se dom av den 14 juli 2016, Granarolo ( C‑196/15, EU:C:2016:559, punkterna 24–27)).

40 Se dom av den 22 mars 1983, Peters Bauunternehmung ( 34/82, EU:C:1983:87, punkt 13).

41 Se dom av den 10 mars 1992, Powell Duffryn ( C‑214/89, EU:C:1992:115, punkt 16).

42 Se dom av den 10 september 2015, Holterman Ferho Exploitatie m.fl. ( C‑47/14, EU:C:2015:574, punkterna 53 och 54).

43 Se dom av den 8 maj 2019, Kerr ( C‑25/18, EU:C:2019:376, punkterna 27–29).

44 Se, bland annat, dom av den 17 september 2002, Tacconi ( C‑334/00, EU:C:2002:499, punkt 22), och dom av den 8 maj 2019, Kerr ( C‑25/18, EU:C:2019:376, punkt 23).

45 Se dom av den 20 januari 2005, Engler ( C‑27/02, EU:C:2005:33, punkt 53).

46 Se dom av den 14 mars 2013, Česká spořitelna ( C‑419/11, EU:C:2013:165, punkterna 48 och 49).

47 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 januari 2005, Engler ( C‑27/02, EU:C:2005:33, punkt 48).

48 Se, analogt, dom av den 14 december 1977, Sanders ( 73/77, EU:C:1977:208, punkterna 17 och 18), och dom av den 26 mars 1992, Reichert och Kockler ( C‑261/90, EU:C:1992:149, punkt 25). Se, även, förslag till avgörande av generaladvokat Jacobs i målet Gabriel ( C‑96/00, EU:C:2001:690, punkterna 44–46).

49 Se, för ett liknande resonemang, Minois, M., Recherche sur la qualification en droit international privé des obligations, LGDJ, Paris, 2020, s. 174–180.

50 Dom av den 7 mars 2018, flightright m.fl. ( C‑274/16, C‑447/16 och C‑448/16, EU:C:2018:160, punkt 61), dom av den 4 oktober 2018, Feniks ( C‑337/17, EU:C:2018:805, punkt 48), och dom av den 26 mars 2020, Primera Air Scandinavia ( C‑215/18, EU:C:2020:235, punkt 44).

51 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 mars 1988, Arcado ( 9/87, EU:C:1988:127, punkterna 12 och 13). Denna uppfattning uttrycks på olika sätt i domen av den 6 oktober 1976, De Bloos ( 14/76, EU:C:1976:134): den avtalsenliga förpliktelse som ligger till grund för talan (punkt 11), den förpliktelse … som svarar mot den avtalsrättighet som sökanden åberopar som grund för sin talan (punkt 13) och [den] förpliktelse som svarar mot den avtalsrättighet som åberopas som grund för … talan (punkt 15 och domslutet). Se även förslag till avgörande av generaladvokat Bobek i målet flightright m.fl. ( C‑274/16, C‑447/16 och C‑448/16, EU:C:2017:787, punkt 54).

52 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokat Mayra i målet Industrie Tessili Italiana Como ( 12/76, ej publicerat, EU:C:1976:119, s. 1489) och förslag till avgörande av generaladvokat Jacobs i målet Engler ( C‑27/02, EU:C:2004:414, punkt 44). Eftersom artikel 7.1 i Bryssel Ia-förordningen inte enbart är tillämplig på avtal, avser jag här alla rättsregler som medför skyldigheter på grund av en persons frivilliga åtagande gentemot en annan person.

53 Artikel 12 i Rom I-förordningen innehåller för övrigt en icke uttömmande uppräkning av de frågor som omfattas av avtalsrätten (lex contractus), vilken enligt min mening är relevant för att fastställa huruvida en talan avser avtal i den mening som avses i artikel 7.1 i Bryssel Ia-förordningen. Se, analogt, dom av den 8 mars 1988, Arcado ( 9/87, EU:C:1988:127, punkt 15).

54 Detta innebär inte att den domstol som ska pröva avtalet måste tillämpa sin egen lagstiftning. Den domstol som är behörig enligt artikel 7.1 i Bryssel Ia-förordningen sammanfaller nämligen inte nödvändigtvis med den lag som anvisas med stöd av bestämmelserna i Rom I-förordningen. Det betyder inte heller att den domstol som ska pröva ett avtal måste tillämpa avtalsrätten för att avgöra de sakfrågor som väckts vid den. En fråga som betraktas som avtalsenlig, i den mening som avses i unionens instrument för internationell privaträtt, skulle enligt den tillämpliga materiella rätten nämligen kunna anses avse skadestånd utanför avtalsförhållanden och så vidare.

55 Se, för ett liknande resonemang, Minois, M., a.a.s. 174 och 180–186. Även om det materiella tillämpningsområdet för artikel 7.1 i Bryssel Ia-förordningen således i princip motsvarar tillämpningsområdet för Rom I-förordningen, är överensstämmelsen inte perfekt. Medan nämnda artikel 7.1 är tillämplig på en talan som avser bolagsrätten (se den rättspraxis som anges i fotnoterna 41 och 42 i förevarande förslag till avgörande) utesluts till exempel i artikel 1.2 f i Rom I-förordningen sådana frågor som omfattas av det rättsområdet från förordningens tillämpningsområde.

56 Se, bland annat, den typ av talan som var i fråga i de mål som avgjordes genom dom av den 15 januari 1987, Shenavai ( 266/85, EU:C:1987:11, punkterna 2 och 18), dom av den 8 mars 1988, Arcado ( 9/87, EU:C:1988:127, punkt 12), och dom av den 29 juni 1994, Custom Made Commercial ( C‑288/92, EU:C:1994:268, punkterna 2 och 11).

57 Se, bland annat, den typ av talan som var i fråga i de mål som avgjordes genom dom av den 6 oktober 1976, De Bloos ( 14/76, EU:C:1976:134, punkterna 3 och 14), och dom av den 8 mars 1988, Arcado ( 9/87, EU:C:1988:127, punkt 13).

58 Se artikel 12.1 a–c i Rom I-förordningen.

59 Se dom av den 20 april 2016, Profit Investment SIM ( C‑366/13, EU:C:2016:282, punkterna 54 och 58). Det framgår av artikel 10.1 i Rom I-förordningen att frågan om förekomsten och giltigheten av ett avtal eller en bestämmelse omfattas av avtalsrätten (lex contractus).

60 Se, bland annat, Gaudemet-Tallon, H., Compétence et exécution des jugements en Europe, LGDJ, Paris, 4:e utgåvan, 2010, s. 165–177, Briggs, A., Civil Jurisdiction and Judgments, Informa Law, Oxon, 2015, 6:e utgåvan, s. 209–220, Niboyet, M.-L. och Geouffre de la Pradelle, G., Droit international privé, LGDJ, Issy-les-Moulineaux, 5:e utgåvan, 2015, s. 346 och 347, Calster, G. van, European Private International Law, Bloomsbury, 2016, s. 136–139, Magnus, U. och Mankowski, P., Brussels Ibis Regulation – Commentary, ottoschmidt, Köln, 2016, s. 162–189, Hartley, T., Civil Jurisdiction and Judgments in Europe – The Brussels I Regulation, the Lugano Convention, and the Hague Choice of Court Convention, Oxford University Press, Oxford, 2017, s. 107–114, och Minois, M., a.a.

61 Se, bland annat, domen Kalfelis (punkt 18), dom av den 1 oktober 2002, Henkel ( C‑167/00, EU:C:2002:555, punkt 36), och dom av den 12 september 2018, Löber ( C‑304/17, EU:C:2018:701, punkt 19).

62 Se, bland annat, dom av den 26 mars 1992, Reichert och Kockler ( C‑261/90, EU:C:1992:149, punkterna 19 och 20), dom av den 1 oktober 2002, Henkel ( C‑167/00, EU:C:2002:555, punkt 41), och dom av den 12 september 2018, Löber ( C‑304/17, EU:C:2018:701, punkt 21).

63 Se dom av den 5 februari 2004, DFDS Torline ( C‑18/02, EU:C:2004:74, punkterna 19–28), respektive dom av den 25 oktober 2012, Folien Fischer och Fofitec ( C‑133/11, EU:C:2012:664, punkterna 41–54).

64 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 september 2002, Tacconi ( C‑334/00, EU:C:2002:499, punkterna 25 och 27), dom av den 18 juli 2013, ÖFAB ( C‑147/12, EU:C:2013:490, punkterna 35–38), och dom av den 21 april 2016, Austro-Mechana ( C‑572/14, EU:C:2016:286, punkterna 37 och 50). Se, även, förslag till avgörande av generaladvokat Jacobs i målet Engler ( C‑27/02, EU:C:2004:414, punkt 59).

65 Enligt EU-domstolens praxis är en utomobligatorisk förpliktelse, i den mening som avses i Rom II-förordningen, en förpliktelse som härrör från en skadeståndsgrundande händelse, obehörig vinst, tjänst utan uppdrag (negotiorum gestio) eller oaktsamhet vid ingående av avtal (culpa in contrahendo) (se dom av den 21 januari 2016, ERGO Insurance och Gjensidige Baltic ( C‑359/14 och C‑475/14, EU:C:2016:40, punkterna 45 och 46)). Jag understryker emellertid att även om de utomobligatoriska förpliktelser som omfattas av artikel 7.2 i Bryssel I-förordningen utgör kärnan i Rom II-förordningen har den sistnämnda förordningen emellertid ett vidare tillämpningsområde, eftersom den inte endast omfattar utomobligatoriska förpliktelser som har sin grund i en skadevållande händelse, utan även sådana som följer av avtalsliknande åtaganden som obehörig vinst eller tjänst utan uppdrag (se artikel 2.1 i Rom II-förordningen).

66 Se förslag till avgörande av generaladvokat Gulmann i målet Reichert och Kockler ( C‑261/90, ej publicerat, EU:C:1992:78, s. 2169), förslag till avgörande av generaladvokat Jacobs i målet Engler ( C‑27/02, EU:C:2004:414, punkterna 55 och 57), och förslag till avgörande av generaladvokat Bobek i målet Feniks ( C‑337/17, EU:C:2018:487, punkt 98). I likhet med Wikingerhof anser jag att så är fallet med en talan om återbetalning på grund av obehörig vinst, när denna inte följer av att ett avtal är ogiltigt (se dom av den 20 april 2016, Profit Investment SIM, C‑366/13, EU:C:2016:282, punkt 55), eftersom en sådan talan grundar sig på en förpliktelse som inte följer av en skadevållande händelse (se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Wahl i målet Siemens Aktiengesellschaft Österreich ( C‑102/15, EU:C:2016:225, punkterna 54–75)).

67 Dom av den 30 november 1976, Bier ( 21/76, EU:C:1976:166, punkt 18).

68 Se, bland annat, dom av den 21 december 2016, Concurrence ( C‑618/15, EU:C:2016:976), och artikel 6.1 i Rom II-förordningen.

69 Se bland annat, på det upphovsrättsliga området, dom av den 22 januari 2015, Hejduk ( C‑441/13, EU:C:2015:28), och dom av den 3 april 2014, Hi Hotel HCF ( C‑387/12, EU:C:2014:215), och artikel 8 i Rom II-förordningen.

70 Se, bland annat, dom av den 16 juli 2009, Zuid-Chemie ( C‑189/08, EU:C:2009:475), och artikel 5 i Rom II-förordningen.

71 Se, bland annat, Gaudemet-Tallon, H., a.a.s. 217–219, Briggs, A., a.a.s. 238–250, van Calster, G., a.a.s. 144–147, Magnus, U. och Mankowski, P., a.a.s. 262–276, och Hartley, T., a.a.s. 125–126.

72 Se förslag till avgörande av generaladvokat Jacobs i målet Handte ( C‑26/91, ej publicerat, EU:C:1992:176, punkt 16), och mitt förslag till avgörande i målet Bosworth och Hurley (punkt 67).

73 Se, för ett liknande resonemang, domen Brogsitter, punkt 23.

74 Exempelvis om en bankir och dennes kund är bosatta i samma fastighet och den förstnämnde väcker talan i domstol mot den sistnämnde för onormalt störande grannbeteende.

75 Se mitt förslag till avgörande i målet Bosworth och Hurley (punkt 68).

76 Tillämpningsområdet för avtalsrättsligt ansvar och utomobligatoriskt skadeståndsansvar är nämligen inte detsamma i alla nationella system, vilket innebär att överlappningen mellan dessa två ansvarsområden sker olika ofta. De potentiella överlappningarna är till exempel särskilt talrika i fransk rätt. För det första har avtalsrättsligt ansvar en stor räckvidd där, bland annat eftersom praxis från Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike) syftar till att i ett avtal inkludera skyldigheter avseende säkerhet och information, vilka är ett uttryck för allmänna skyldigheter enligt lag, samt skyldigheter som följer av kravet på att avtal ska fullgöras i enlighet med tro och heder. För det andra har även utomobligatoriskt skadeståndsansvar en öppen karaktär, eftersom reglerna på detta område är avsedda att omfatta samtliga skadevållande händelser som kan inträffa i samhället. Se, vad gäller denna fråga, Ancel, P., Le concours de la responsabilité délictuelle et de la responsabilité contractuelle, Responsabilité civile et assurances, nr 2, februari 2012, häfte 8, punkterna 2–11.

77 Se det mål som avgjordes genom dom av den 24 oktober 2018, Apple Sales International m.fl. ( C‑595/17, EU:C:2018:854).

78 Se de mål som avgjordes genom dom av den 18 april 2013, kommissionen/Systran och Systran Luxembourg ( C‑103/11 P, EU:C:2013:245), dom av den 3 april 2014, Hi Hotel HCF ( C‑387/12, EU:C:2014:215), och dom av den 18 december 2019, IT Development ( C‑666/18, EU:C:2019:1099).

79 I medlemsstaternas materiella rätt kan avtalsrättsligt ansvar och utomobligatoriskt skadeståndsansvar omfattas av olika regelverk vad gäller bevisbörda, villkor för gottgörelse, preskription och så vidare. Det kan således ligga i en kärandens intresse att välja den ena eller det andra alternativet. Se, bland annat, mitt förslag till avgörande i målet Bosworth och Hurley (fotnot 51).

80 Se, vad gäller engelsk rätt, Fentiman, R., International Commercial Litigation, Oxford University Press, Oxford, 2:a utgåvan, 2015, s. 177, 178 och 279. En sådan kumulering ger inte rätt till dubbel ersättning för en och samma skada. Däremot ökar kärandens chanser att erhålla den begärda ersättningen.

81 Se dom av den 18 december 2019, IT Development ( C‑666/18, EU:C:2019:1099, punkt 23), och Gout, O., Le cumul des responsabilité contractuelle et extracontractuelle en droit belge et en droit français: de la genèse des règles aux perspectives d’évolution, i Van den Haute, E., Le droit des obligations dans les jurisprudences française et belge, Bruylant, Bryssel, 2013, s. 123–146.

82 Samma fråga uppkommer inom ramen för fastställandet av tillämplig lag i Rom I-förordningen och Rom II-förordningen, eftersom det i dessa förordningar föreskrivs olika anknytningskriterier beroende på om en förpliktelse är avtalsrättslig, i den mening som avses i den förstnämnda förordningen, eller utomobligatorisk, i den mening som avses i den sistnämnda förordningen.

83 Se förslag till avgörande av generaladvokat Darmon i målet Kalfelis ( 189/87, ej publicerat, EU:C:1988:312, punkterna 25–30).

84 Domen Kalfelis (punkt 19). Av EU-domstolens resonemang framgår det enligt min mening otvivelaktigt att även det motsatta gäller, nämligen att den domstol som enligt artikel 7.1 i Bryssel Ia-förordningen är behörig att pröva avtalsrättsliga anspråk inte är behörig att pröva accessoriska anspråk som grundar sig på icke-avtalsrättsliga grunder.

85 Se mitt förslag till avgörande i målet Bosworth och Hurley (punkt 74), Hess, B., Pfeiffer, T., Schlosser, P, Report on the Application of Regulation Brussels I in the Member States, JLS/C4/2005/03, 2007, punkt 192, och Zogg, S., Accumulation of Contractual and Tortious Causes of Action Under the Judgments Regulation, Journal of Private International Law, 2013, vol. 9, nr 1, s. 39–76, särskilt s. 42–43.

86 Jag återkommer till frågan om accessorisk behörighet i punkt 112 och följande punkter i förevarande förslag till avgörande.

87 En förpliktelse existerar nämligen inte i ett rättsligt tomrum. Denna förpliktelse följer av en faktisk situation som medför vissa rättsliga konsekvenser med stöd av en eller flera rättigheter. Den aktuella faktiska situationen och de rättsliga följderna av denna kan svårligen förstås oberoende av berörda rättsregler, och en undersökning av dessa regler gör det möjligt att fastställa arten av den aktuella förpliktelsen. Se House of Lords (Högsta domstolen, Förenade kungariket) (Lord Millet), Agnew mot Länsförsäkringsbolagens AB, [2001] 1 AC 223, § 264, Bollée, S., La responsabilité extracontractuelle du cocontractant en droit international privé , i d’Avout, L., Bureau, D., Muir-Watt, H., Mélanges en l’honneur du professeur Bernard Audit – Les relations privées internationales, LGDJ, Issy-les-Moulineaux, 2014, s. 119–135, särskilt s. 132–133, Scott, A., The Scope of Non-Contractual Obligations, i Ahern, J, Binchy, W., The Rome II Regulation on the Law Applicable to Non-Contractual Obligations, Martinus Nijhoff Publishers, 2009, s. 57–83, särskilt s. 58–62, och Minois, M., a.a.s. 129–130. EU-domstolen tillämpar ofta en sådan metod, för att utifrån de materiella bestämmelser som åberopats fastställa vad som är utmärkande för den skyldighet som ska kvalificeras. Se, bland annat, dom av den 26 mars 1992, Reichert och Kockler ( C‑261/90, EU:C:1992:149, punkterna 17–19), dom av den 18 juli 2013, ÖFAB ( C‑147/12, EU:C:2013:490, punkterna 35 och 36), och dom av den 21 april 2016, Austro-Mechana ( C‑572/14, EU:C:2016:286, punkterna 27 och 37).

88 På liknande sätt kan en skadevållande händelse på lagvalsområdet förstås som två separata skyldigheter, en avtalsrättslig, i den mening som avses i Rom I-förordningen, och en utomobligatorisk, i den mening som avses i Rom II-förordningen.

89 Dom av den 16 maj 2013 ( C‑228/11, EU:C:2013:305).

90 Dom av den 16 maj 2013, Melzer ( C‑228/11, EU:C:2013:305, punkt 21). Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 3 april 2014, Hi Hotel HCF ( C‑387/12, EU:C:2014:215, punkterna 16–21), och dom av den 21 maj 2015, CDC Hydrogen Peroxide ( C‑352/13, EU:C:2015:335, punkt 43). Se även, på nationell nivå, Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland), 27 maj 2008, [2009] IPRax, s. 150–151, och Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike), första tvistemålsavdelningen, 26 oktober 2011, nr 10–17.026.

91 Domen Brogsitter (punkterna 20 och 21).

92 Domen Brogsitter, punkterna 24, 25 respektive 26.

93 Se mitt förslag till avgörande i målet Bosworth och Hurley (punkt 80). Se, mot bakgrund av denna tolkning av domen Brogsitter, bland annat Briggs, A., a.a.s. 217–219, 239, och 247–250, och Haftel, B., Absorption du délictuel par le contractuel, application du Règlement (CE) no 44/2001 à une action en responsabilité délictuelle, Revue critique de droit international privé, 2014, nr 4, s. 863.

94 Se mitt förslag till avgörande i målet Bosworth och Hurley (punkt 88). Se även, efter denna tolkning av domen Brogsitter, förslag till avgörande av generaladvokat Cruz Villalón i målet Holterman Ferho Exploitatie m.fl. ( C‑47/14, EU:C:2015:309, punkt 48), förslag till avgörande av generaladvokat Kokott i målet Granarolo ( C‑196/15, EU:C:2015:851, punkterna 14 och 18), Court of Appeal (Appellationsdomstolen, Förenade kungariket), 19 augusti 2016, Peter Miles Bosworth, Colin Hurley v Arcadia Petroleum Ltd & Others, [2016] EWCA Civ 818, punkt 66, Weller, M., EuGH: Vertragsrechtliche Qualifikation vertragsakzessorischer Ansprüche LMK 2014, 359127, och Hartley, T., a.a.s. 108 och 109.

95 Se dom av den 10 september 2015, Holterman Ferho Exploitatie m.fl. ( C‑47/14, EU:C:2015:574, punkterna 32 och 71), och dom av den 14 juli 2016, Granarolo ( C‑196/15, EU:C:2016:559, punkt 21).

96 I materiell rätt speglar de skillnader som finns i medlemsstaternas nationella system i fråga om behandlingen av konkurrerande skadeståndsansvar bland annat frågan huruvida det kan rättfärdigas att en kärande kan välja det ansvarssystem som är mest fördelaktigt för hans eller hennes intressen. I fransk och belgisk rätt syftar regeln om icke-kumulering till att säkerställa att avtalsbestämmelserna om skadeståndsansvar blir så effektiva som möjligt. Även om det i dessa rättsordningar inte är möjligt att i förväg anpassa reglerna om utomobligatoriskt skadeståndsansvar, vilka utgör tvingande rätt, kan avtalsbestämmelserna om skadeståndsansvar däremot ändras, eftersom parterna bland annat kan omdefiniera villkoren för rätten till skadestånd och på så sätt mildra eller skärpa det avtalsrättsliga ansvaret. Se, bland annat, Gout, O., a.a.

97 Se mitt förslag till avgörande i målet Bosworth och Hurley (punkt 83).

98 Se, bland annat, dom av den 22 mars 1983, Peters Bauunternehmung ( 34/82, EU:C:1983:87, punkt 17), dom av den 3 juli 1997, Benincasa ( C‑269/95, EU:C:1997:337, punkt 27), och dom av den 28 januari 2015, Kolassa ( C‑375/13, EU:C:2015:37, punkt 61).

99 Se, för ett liknande resonemang, Magnus, U. och Mankowski, P., a.a.s. 167, van Calster, G., a.a.s. 164, och Haftel, B., a.a.

100 Så var fallet i det mål som avgjordes genom dom av den 11 april 2019, Bosworth och Hurley ( C‑603/17, EU:C:2019:310), där det var ostridigt mellan parterna att även de kritiserade handlingarna på det straffrättsliga området kunde utgöra ett avtalsbrott.

101 Om till exempel en hotellgäst ramlar på hotellanläggningens parkeringsplats och kräver skadestånd från den som driver hotellet kan en sådan talan i vissa rättssystem endast grundas på ett åsidosättande av en allmän säkerhetsskyldighet, och omfattas således endast av utomobligatoriskt skadeståndsansvar. I fransk rätt ingår däremot en säkerhetsförpliktelse i logiavtalet. Detsamma gäller i många liknande situationer (en person som halkar på perrongen på en järnvägsstation i väntan på sitt tåg, i en frisörsalong och så vidare). Se Minois, M., a.a.s. 92 och 93.

102 Även om EU-domstolen i punkt 24 i domen Brogsitter angav att avtalsförpliktelserna ska kunna bestämmas på ett rimligt sätt med hänsyn till avtalets syfte, medger jag att det är svårt att göra en sådan bedömning. Bortsett från frågan vad domstolen avsåg med detta syfte, och om detta ska ges en självständig innebörd, är innehållet i alla avtal inte självklart. Även om det är möjligt att få reda på de viktigaste förpliktelserna i vissa löpande avtal utan att behöva hänföra sig till lex contractus, gäller detta inte nödvändigtvis för de övriga förpliktelser som följer av avtalen. Jag erinrar dessutom om att artikel 7.1 i Bryssel Ia-förordningen kan tillämpas på ett stort antal olika avtal (se dom av den 15 januari 1987, Shenavai ( 266/85, EU:C:1987:11, punkt 17)).

103 Se mitt förslag till avgörande i målet Bosworth och Hurley (punkt 88), och Haftel, B., a.a. Rent allmänt bör fastställandet av behörighet enligt Bryssel Ia-förordningen inte vara beroende av tillämplig lag (se dom av den 5 juli 2018, flyLAL-Lithuanian Airlines ( C‑27/17, EU:C:2018:533, punkt 55)). Den rättspraxis som följer av domen av den 6 oktober 1976, Industrie Tessili Italiana Como ( 12/76, EU:C:1976:133), och som redovisats i fotnot 21 i förevarande förslag till avgörande, är, och bör enligt min mening fortsätta att vara, ett undantag i detta avseende.

104 Se, bland annat, dom av den 1 mars 2005, Owusu ( C‑281/02, EU:C:2005:120, punkt 39).

105 Reglerna om exklusiv behörighet i artikel 24 i Bryssel Ia-förordningen har till exempel företräde framför andra behörighetsregler i den förordningen.

106 Så är särskilt fallet i artikel 4.3 i Rom II-förordningen. I denna föreskrivs att om det framgår av alla omständigheter i fallet att avtalet uppenbart har en närmare anknytning till ett annat land än det som anges i artikel 4.1 eller 4.2, ska lagen i det andra landet tillämpas. En uppenbart närmare anknytning till ett annat land kan särskilt grundas på att det redan finns ett rättsförhållande mellan parterna, såsom ett avtal som har nära anknytning till den skadeståndsgrundande händelsen i fråga. Det framgår av förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (KOM(2003)427 slutlig, s. 13) att den lösningen hade förutsetts vid eventuella konkurrerande ansvarsförpliktelser. I sådana konkurrenssituationer finns det således både en avtalsförpliktelse, i den mening som avses i Rom I-förordningen, och en utomobligatorisk förpliktelse, i den mening som avses i Rom II-förordningen. Trots det gör nämnda artikel 4.3 det möjligt att under vissa omständigheter tillämpa samma lag på den sistnämnda förpliktelsen som på den förstnämnda förpliktelsen. Den lösningen kan emellertid inte alltid tillämpas (se fotnot 107 i förevarande förslag till avgörande).

107 Jag erinrar om att enligt artikel 14 i Rom II-förordningen får parterna enas om att en utomobligatorisk förpliktelse ska regleras av en lag som de själva väljer. Artikel 4.3 i den förordningen är enligt min mening inte tillämplig i ett sådant fall.

108 Se artikel 3 i Rom I-förordningen.

109 Se, för ett liknande resonemang, Dickinson, A., Towards an agreement on the concept of contract in EU Private International Law?, Lloyd’s Maritime and Commercial Law Quarterly, 2014, s. 466–474, särskilt s. 473.

110 Ser mitt förslag till avgörande i målet Bosworth och Hurley (punkt 90).

111 Se, bland annat, Briggs, A., a.a.

112 Det kommer dock att finnas tillfällen då det forum som anges i artikel 7.1 i Bryssel Ia-förordningen och åtminstone ett av de forum som anges i artikel 7.2 i förordningen sammanfaller. Se, bland annat, dom av den 27 oktober 1998, Réunion européenne m.fl. ( C‑51/97, EU:C:1998:509, punkt 35), där EU-domstolen slog fast att den ort där skadan uppkom vid internationell sjötransport av gods motsvarade den ort där transportören skulle leverera varorna.

113 Se domen Kalfelis (punkt 20), och mitt förslag till avgörande i målet Bosworth och Hurley (punkt 85).

114 I synnerhet förutsätter skadeståndsanspråk som omfattas av privat verkställighet ofta en kärande som väcker talan mot flera svarande – till exempel de olika företag som deltar i en konkurrensbegränsande samverkan – och det förefaller lämpligt att käranden ska kunna väcka talan mot svarandena tillsammans vid den domstol som är behörig att pröva det utomobligatoriska skadeståndsansvaret. Denna möjlighet bör inte hindras av att ett av dessa företag är kärandens avtalspart.

115 Se fotnot 20 ovan.

116 Se mitt förslag till avgörande i målet Bosworth och Hurley (punkt 84), och Haftel, B., a.a. Att tillåta en kärande att åberopa en avtalsförpliktelse, i den mening som avses i Rom I-förordningen, och/eller en utomobligatorisk förpliktelse, i den mening som avses i Rom II-förordningen, för en och samma skadevållande händelse ger käranden möjlighet till viss law shopping.

117 Se mitt förslag till avgörande i målet Bosworth och Hurley (punkt 85) samt Fentiman, R., a.a.s. 278.

118 Ett sådant missbruk föreligger enligt min mening när käranden missbrukar sin rätt att välja domstol enbart i syfte att skada svaranden, eller när käranden väcker talan vid en domstol som han eller hon vet saknar behörighet enbart för att förhala förfarandet, eller använder sig av andra processuella metoder för att trakassera svaranden. Se, bland annat, Usunier, L., Le règlement Bruxelles I bis et la théorie de l’abus de droit, dans Guinchard, E., Le nouveau règlement Bruxelles I bis, Bruylant, Bruxelles, 2014, s. 449–480.

119 Mer specifikt är frågan huruvida lex causae i sak förbjuder kumulering. grundar sig på två olika förpliktelser kan två lex causae undersökas. Frågan är då huruvida de processuella reglerna för den domstol vid vilken talan väckts, som omfattas av domstolslandets lag (lex fori), tillåter att parallella yrkanden framställs med avseende på en och samma skadeståndsgrundande händelse. Se, för närmare detaljer, Plender, R., och Wilderspin, M., The European Private International Law of Obligations, Sweet & Laxwell, London, 4:e utgåvan, 2015, s. 67–71.

120 Se punkt 140 i förevarande förslag till avgörande.

121 I synnerhet anser jag att påståendet i punkt 26 i domen Brogsitter, enligt vilket det ankommer på den nationella domstolen att avgöra huruvida … [de] yrkanden [som har framställts] i det nationella målet i syfte att utverka ersättning för något som rimligen skulle kunna betraktas som ett åsidosättande av rättigheter och skyldigheter i avtalet mellan parterna, ska förstås på samma sätt.

122 Se domen Brogsitter (punkterna 25 och 26). EU-domstolen tycks i sistnämnda dom ha inspirerats av sin rättspraxis avseende skadeståndstalan mot unionen. Jag erinrar om att det i EUF-fördraget, vad gäller detta område, föreskrivs en fördelning av behörighet mellan unionsdomstolarna och de nationella domstolarna: medan tvister om unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar omfattas av de förstnämnda domstolarnas exklusiva behörighet (se artiklarna 256.1, 268 och 340 andra stycket FEUF), omfattas frågor om avtalsrättsligt ansvar av de sistnämnda domstolarnas behörighet, om inte annat följer av skiljedomsklausuler (se artiklarna 272 och 274 FEUF). Enligt denna rättspraxis kan unionsdomstolarna, för att avgöra huruvida en skadeståndstalan som väckts mot unionen omfattas av deras behörighet, inte grunda sig enbart på de rättsregler som sökanden har åberopat. De måste kontrollera huruvida skadeståndstalan avser skadestånd som objektivt och vid en helhetsbedömning har sin grund i ett avtalsförhållande eller huruvida den vilar på utomobligatorisk grund. Unionsdomstolarna ska härvidlag, mot bakgrund av en analys av de olika uppgifterna i målet – såsom den rättsregel som påstås ha blivit åsidosatt, vilken typ av skada det är fråga om, det handlande som läggs institutionen till last samt de rättsliga relationerna mellan parterna – kontrollera huruvida det föreligger ett avtalsförhållande mellan parterna som har samband med föremålet för tvisten och som kräver en fördjupad prövning för att tvisten ska kunna lösas. I detta sammanhang ska talan anses grundad på unionens avtalsrättsliga ansvar om det av en inledande analys av dessa uppgifter framgår att det är nödvändigt att tolka innehållet i ett eller flera avtal mellan parterna för att kunna avgöra huruvida sökandens talan kan bifallas (se, bland annat, dom av den 18 april 2013, kommissionen/Systran och Systran Luxembourg ( C‑103/11 P, EU:C:2013:245, punkterna 61–67), och dom av den 10 juli 2019, VG/kommissionen ( C‑19/18 P, EU:C:2019:578, punkterna 28–30)).

123 För att avgöra huruvida en talan är undantagen från tillämpningsområdet för Bryssel Ia-förordningen med stöd av artikel 1.2 b i denna förordning, som avser konkurs, ackord och liknande förfaranden, ska det särskilt kontrolleras huruvida talan grundar sig på konkurslagstiftningen (se, bland annat, dom av den 22 februari 1979, Gourdain ( 133/78, EU:C:1979:49, punkt 4), och, analogt, dom av den 4 december 2019, Tiger m.fl. ( C‑493/18, EU:C:2019:1046, punkt 27)). För att avgöra om en talan avser sakrätt i fast egendom, i den mening som avses i artikel 24.1 i Bryssel Ia-förordningen, ska det på samma sätt prövas huruvida talan grundar sig på en sakrätt. (se, bland annat, dom av den 10 juli 2019, Reitbauer m.fl. ( C‑722/17, EU:C:2019:577, punkt 45)). För att avgöra om en talan avser giltighet av [bolagsorgans] beslut, i den mening som avses i artikel 24.2 i denna förordning, ska det prövas huruvida sökanden bestrider giltigheten av ett beslut som fattats av ett bolagsorgan med åberopande av tillämplig bolagsrätt eller bestämmelser i bolagsordningen angående bolagsorganens verksamhet (se, bland annat, dom av den 23 oktober 2014, flyLAL-Lithuanian Airlines ( C‑302/13, EU:C:2014:2319, punkt 40)).

124 Se, exempelvis, Court of Appeal (Appellationsdomstolen, Förenade kungariket), 9 augusti 2018, Cristiano Committeri mot Club Méditerranée SA m.fl., [2018] EWCA Civ 1889.

125 Vissa nationella rättsordningar, däribland den engelska, innehåller nämligen regler om strict pleading, som innebär att en kärande i sin ansökan måste ange såväl de faktiska omständigheterna och föremålet för talan som de rättsliga grunderna för sin talan. Samtidigt finns det andra rättsordningar, bland annat fransk rätt, som inte ställer några sådana krav på kärandena. Se mitt förslag till avgörande i målet Bosworth och Hurley (punkt 86).

126 Se, för ett liknande resonemang, Weller, M., a.a. Vid konkurrerande ansvar är avtalsförpliktelserna och de utomobligatoriska förpliktelserna rörande samma faktiska omständigheter i princip oberoende av varandra. Exempelvis kan rätten, vid en produktskada, såsom nämns i punkt 54 ovan, uttala sig om huruvida en rättslig skyldighet på produktsäkerhetsområdet har åsidosatts, oberoende av köpeavtalet. Den skyldigheten föreligger oberoende av avtalet i fråga, och det är därför på intet sätt nödvändigt att fästa avseende vid eller tolka avtalet för att fastställa att det är rättsstridigt att tillverka en produkt behäftad med en säkerhetsbrist eller vad som utgör en sådan brist.

127 Domen Brogsitter kan förstås så, att åsidosättande av det exklusivitetskrav som påstods åligga parterna enligt domstolen i sig utgjorde den åberopade skadevållande händelsen. De yrkanden som var utomobligatoriskt och de som var avtalsrättsligt grundade vilade enligt domstolen således på en och samma förpliktelse, det vill säga avtalsförpliktelsen exklusivitet.

128 Se mitt förslag till avgörande i målet Bosworth och Hurley (punkterna 79 och 83).

129 Låt oss ta ett annat exempel, i vilket X har ett avtal med Y, och Z förmått Y att bryta mot avtalet. Om X väcker talan mot Z med åberopande av utomobligatoriskt skadeståndsansvar för att medvetet ha förmått Y att bryta mot avtalet, måste det fastställas att Y verkligen har brutit mot avtalet, vilket innebär att rätten måste tolka avtalet. Det är en preliminärfråga för att utreda en faktisk omständighet av betydelse för en prövning som i övrigt rör utomobligatoriskt ansvar (se Hartley, T., a.a.s. 109).

130 Se, före ett liknande resonemang, dom av den 25 juli 1991, Rich ( C‑190/89, EU:C:1991:319, punkterna 26–28), dom av den 14 november 2002, Baten ( C‑271/00, EU:C:2002:656, punkterna 46 och 47), och dom av den 16 november 2016, Schmidt ( C‑417/15, EU:C:2016:881, punkt 25). På lagvalsområdet ska däremot var och en av de rättsfrågor som anges i ett käromål i princip kvalificeras separat. Se dom av den 21 januari 2016, ERGO Insurance och Gjensidige Baltic ( C‑359/14 och C‑475/14, EU:C:2016:40, punkterna 50–62), dom av den 7 april 2016, KA Finanz ( C‑483/14, EU:C:2016:205, punkterna 52–58), och dom av den 28 juli 2016, Verein für Konsumenteninformation ( C‑191/15, EU:C:2016:612, punkterna 35–60). Se även mitt förslag till avgörande i målet Verein für Konsumenteninformation ( C‑272/18, EU:C:2019:679, punkt 51).

131 Se, analogt, dom av den 12 maj 2011, BVG ( C‑144/10, EU:C:2011:300, punkt 39).

132 Se, bland annat, dom av den 14 november 2019, Spedidam ( C‑484/18, EU:C:2019:970, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

133 Se, bland annat, dom av den 25 oktober 2012, Folien Fischer och Fofitec ( C‑133/11, EU:C:2012:664, punkt 50), och dom av den 28 januari 2015, Kolassa ( C‑375/13, EU:C:2015:37, punkt 62).

134 Se, bland annat, dom av den 29 juni 1994, Custom Made Commercial ( C‑288/92, EU:C:1994:268, punkt 19), där EU-domstolen underströk att den domstol vid vilken talan väckts inte bör vara tvungen att, för att pröva sin behörighet att ta hänsyn till … de av svaranden resta invändningarna. På denna punkt finns det enligt min mening ingen motsägelse mellan detta påstående och domstolens senare praxis, enligt vilken den domstol vid vilken talan väckts, vid prövningen av sin behörighet, ska grunda sin bedömning på samtliga uppgifter som den har tillgång till, i förekommande fall inbegripet vad svaranden har anfört till bestridande av kärandens påståenden (dom av den 16 juni 2016, Universal Music International Holding ( C‑12/15, EU:C:2016:449, punkt 46)). Denna rättspraxis ska nämligen förstås så, att den domstol vid vilken talan väckts i detta skede inte ska ta hänsyn till de grunder som svaranden har åberopat till sitt försvar i sak, utan till dennes eventuella argument vad beträffar behörigheten – till exempel vad gäller den ort där skadan uppkom, i den mening som avses i artikel 7.2 i Bryssel Ia-förordningen och så vidare (se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet Kolassa ( C‑375/13, EU:C:2014:2135, punkt 77)).

135 Se, bland annat, dom av den 4 mars 1982, Effer ( 38/81, EU:C:1982:79, punkterna 7 och 8).

136 Se, för ett liknande resonemang, Dickinson, A., a.a., särskilt s. 471.

137 Se, analogt, dom av den 25 juli 1991, Rich ( C‑190/89, EU:C:1991:319, punkt 27), dom av den 8 maj 2003, Gantner Electronic ( C‑111/01, EU:C:2003:257, punkterna 24–32), och dom av den 12 maj 2011, BVG ( C‑144/10, EU:C:2011:300, punkt 35). Se även, för ett liknande resonemang, Zogg, S., a.a., s. 50 och 51.

138 Se, analogt, dom av den 4 mars 1982, Effer ( 38/81, EU:C:1982:79, punkt 8), och dom av den 12 maj 2011, BVG ( C‑144/10, EU:C:2011:300, punkterna 34 och 35). Se även mitt förslag till avgörande i målet Bosworth och Hurley (punkt 89), Brosch, M., Die Brogsitter-Defence: Neues zur Annexzuständigkeit am Vertragsgerichtsstand für deliktische Ansprüche in der EuGVVO, zugl Anmerkung zu EuGH 13. 3. 2014, C‑548/12, Marc Brogsitter/Fabrication de Montres Normandes EURL und Karsten Fräßdorf, ÖJZ 2015, s. 958–960, och Magnus, U. och Mankowski, P., a.a.s. 168.

139 Dom av den 3 april 2014 ( C‑387/12, EU:C:2014:215).

140 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 april 2014, Hi Hotel HCF ( C‑387/12, EU:C:2014:215, punkterna 16–22).

141 EU-domstolen har vid upprepade tillfällen slagit fast att artikel 7.2 i Bryssel Ia-förordningen inte syftar till att skydda en av parterna i målet. Se, bland annat, dom av den 17 oktober 2017, Bolagsupplysningen och Ilsjan ( C‑194/16, EU:C:2017:766, punkterna 38 och 39). Samma bedömning ska enligt min mening göras beträffande artikel 7.1 i förordningen.

142 Se skäl 18 i Bryssel Ia-förordningen.

143 Se, vad gäller avsnitt 4 i kapitel II i Bryssel Ia-förordningen, dom av den 11 juli 2002, Gabriel ( C‑96/00, EU:C:2002:436, punkterna 54–58), dom av den 2 april 2020, Reliantco Investments och Reliantco Investments Limassol Sucursala Bucureşti ( C‑500/18, EU:C:2020:264, punkterna 58–73), och, vad gäller avsnitt 5 i samma kapitel, mitt förslag till avgörande i målet Bosworth och Hurley (punkterna 91–103). EU-domstolen har ännu inte haft tillfälle att uttala sig om denna fråga inom ramen för avsnitt 3 i nämnda kapitel. Se dock, för ett liknande synsätt vad gäller avsnitt 3, Supreme Court of the United Kingdom (Högsta domstolen, Förenade kungariket), 1 april 2020, Aspen Underwriting Ltd m.fl. mot Credit Europe Bank NV, [2020] UKSC 11, punkterna 34–41.

144 Se bland annat, Briggs, A., a.a.s. 237, och Weller, M., a.a.

145 Se, bland annat, dom av den 15 januari 1987, Shenavai ( 266/85, EU:C:1987:11, punkt 19).

146 Se, för ett liknande resonemang, Zogg, S., a.a.s. 57–62, och Minois, M., a.a.s. 250.

147 För närvarande utgör artikel 30 i Bryssel Ia-förordningen ett undantag som, när käromål som har samband med varandra är anhängiga vid domstolar i olika medlemsstater, gör det möjligt för de domstolar vid vilka talan inte först väcktes att låta handläggningen av målet vila. Se, vad gäller argument till stöd för att utvidga regeln om käromål som har samband med varandra, Gaudemet-Tallon, a.a.s. 175.

148 Vid förhandlingen uppgav Wikingerhof, som svar på en fråga från EU-domstolen, att bolaget hypotetiskt hade kunnat väcka sin talan med stöd av de tyska bestämmelserna om avtalsrättsligt ansvar, närmare bestämt genom att hävda ett åsidosättande av skyldigheten att iaktta överenskommelser i god tro.

149 Vilket dock säkerligen blir fallet vad gäller artikel 6.3 i Rom II-förordningen.

150 Se, analogt, dom av den 23 oktober 2014, flyLAL-Lithuanian Airlines ( C‑302/13, EU:C:2014:2319, punkt 28), dom av den 21 maj 2015, CDC Hydrogen Peroxide ( C‑352/13, EU:C:2015:335, punkterna 34–56), dom av den 5 juli 2018, flyLAL-Lithuanian Airlines ( C‑27/17, EU:C:2018:533, punkt 51), och dom av den 29 juli 2019, Tibor-Trans ( C‑451/18, EU:C:2019:635, punkterna 22–37). Se, för ett liknande resonemang Behar-Touchais, M., Abus de puissance économique en droit international privé, Revue internationale de droit économique, 2010, vol. 1, s. 37–59, särskilt s. 41–42.

151 Dom av den 21 maj 2015, CDC Hydrogen Peroxide ( C‑352/13, EU:C:2015:335).

152 De företag som lidit skada av samverkan hade visserligen överlåtit sina fordringar till kärandebolaget i det nationella målet, vilket inte själv hade ingått något avtal med svarandebolagen. Genom överlåtelsen av fordran hade kärandebolaget emellertid de övertagit rättigheter som de skadelidande hade gentemot svarandebolagen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 maj 2015, CDC Hydrogen Peroxide ( C‑352/13, EU:C:2015:335, punkt 35)).

153 Dom av den 21 maj 2015, CDC Hydrogen Peroxide ( C‑352/13, EU:C:2015:335, punkt 43).

154 Se, analogt, Oberlandesgericht München (Högre regionala domstolen i München, Tyskland), 23 november 2017, WRP 2018, 629, punkterna 22 och 23.

155 Vilka sammanfattas i punkt 12 i förevarande förslag till avgörande.

156 Se fotnot 23 i förevarande förslag till avgörande.

157 Analogt, inom ramen för en talan om skadeståndsansvar för missbruk av dominerande ställning i vilken en köpare klandrar sin leverantör för oskäliga försäljningspriser (se artikel 102 andra stycket a FEUF) kan det vara nödvändigt att fastställa vad som sägs i avtalet för att fastställa om det kritiserade agerandet verkligen har förekommit. Om parterna är oense om de exakta priser som anges i avtalet – till exempel på grund av att dessa grundas sig på en komplicerad beräkningsmetod, tar hänsyn till olika variabler och så vidare – ska de avtalsbestämmelser som avser priset eventuellt tolkas av domstolen. Även här rör det sig dock om en enkel prejudiciell fråga som gör det möjligt att fastställa huruvida det kritiserade agerandet verkligen har förekommit, så att domstolen kan avgöra huvudfrågan om huruvida agerandet var rättsenligt i konkurrensrättsligt hänseende.

158 I alla händelser är, som jag påpekat i punkt 107 ovan, förekomsten av en sådan grund för försvaret inte relevant för kvalificeringen av yrkandet.

159 Se, analogt, dom av den 29 juli 2019, Tibor-Trans ( C‑451/18, EU:C:2019:635, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

160 Se punkt 41 i förevarande förslag till avgörande.

161 Se, analogt, dom av den 23 oktober 2014, flyLAL-Lithuanian Airlines ( C‑302/13, EU:C:2014:2319, punkt 36).

162 Se, för ett liknande resonemang, Vilà Costa, B., How to Apply Articles 5(1) and 5(3) Brussels I Regulation to Private Enforcement of Competition Law: a Coherent Approach, i Basedow, J., Francq, S. och Idot, L. (eds.), International antitrust litigation: Conflict of laws and coordination, Hart Publishing, Oxford, 2012, särskilt s. 24.

163 Dom av den 24 oktober 2018 ( C‑595/17, EU:C:2018:854).

164 Dom av den 24 oktober 2018, Apple Sales International m.fl. ( C‑595/17, EU:C:2018:854, punkterna 28–30).

165 Se, bland annat, dom av den 24 oktober 2018, Apple Sales International m.fl. ( C‑595/17, EU:C:2018:854, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

166 Se förslag till avgörande av generaladvokat Wahl i målet Apple Sales International m.fl. ( C‑595/17, EU:C:2018:541, punkterna 34, 35 och 71).

167 Dom av den 24 oktober 2018 ( C‑595/17, EU:C:2018:854).