Förslag till avgörande av generaladvokat Priit Pikamäe föredraget den 8 oktober 2020

1 Originalspråk: franska.

2 Rådets direktiv av den 15 mars 1976 om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar som har avseende på vissa avgifter, tullar, skatter och andra åtgärder (EGT L 73, 1976, s. 18), i dess lydelse enligt rådets direktiv 2001/44/EG av den 15 juni 2001 (EGT L 175, 2001, s. 17) (nedan kallat direktiv 76/308). Genom rådets direktiv 2008/55/EG av den 26 maj 2008 om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar som har avseende på vissa avgifter, tullar, skatter och andra åtgärder (EUT L 150, 2008, s. 28) kodifierades direktiv 76/308 och tillhörande ändringsrättsakter. Genom rådets direktiv 2010/24/EU av den 16 mars 2010 om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar som avser skatter, avgifter och andra åtgärder (EUT L 84, 2010, s. 1) upphävdes direktiv 2008/55/EG från och med den 1 januari 2012. Med beaktande av datumet för den begäran om bistånd som avses i det nationella målet ska förevarande begäran om förhandsavgörande emellertid behandlas mot bakgrund av bestämmelserna i direktiv 76/308.

3 Rådets direktiv av den 25 februari 1992 (EGT L 76, 1992, s. 1), i dess lydelse enligt rådets direktiv 92/108/EEG av den 14 december 1992 (EGT L 390, 1992, s. 124) (nedan kallat direktiv 92/12). Direktiv 92/12 har från och med den 1 april 2010 upphävts genom rådets direktiv 2008/118/EG av den 16 december 2008 (EUT L 9, 2009, s. 12). Med beaktande av tidpunkten för de faktiska omständigheterna i det nationella målet ska förevarande begäran om förhandsavgörande emellertid behandlas mot bakgrund av bestämmelserna i direktiv 92/12.

4 GURI nr 87 av den 14 april 2003.

5 Betalningskraven nr 5/2000, 15/2000 och 18/2000.

6 Avgöranden av den 12 april respektive den 8 september 2010.

7 Punkterna 8–10 i den italienska regeringens yttranden.

8 Silcompa ansökte om att tvisten skulle avgöras genom ett förenklat förfarande i enlighet med artikel 5 bis i decreto legge n. 193/2016 (lagdekret nr 193/2016). Den italienska regeringen har i sitt svar på frågor som EU-domstolen ställt angett att Silcompa har betalat hela det belopp som angavs i förlikningsavtalet.

9 Se den italienska tullmyndighetens överklagande, vilket ingår i de handlingar som ingavs till den hänskjutande domstolen och som har lämnats in till EU-domstolens kansli, sidan 8.

10 Enligt den italienska tullmyndighetens överklagande rör det sig om dom nr 98424/2001 som meddelades av Förstainstansdomstolen i Aten.

11 Betalningskrav RP 05/14 motsvarande ett belopp om 10280291,66 euro och betalningskrav RP 05/12 motsvarande ett belopp om 64218,25 euro, båda daterade den 1 september 2005. Datumen för dessa betalningskrav framgår av handlingarna i det nationella målet, vilka har lämnats in till EU-domstolen.

12 Enligt den italienska regeringen angavs i betalningskraven att fordringarna härrörde från tullen i Pireus och tullen i Aten.

13 Dom nr 501/41/07 av den 3 december 2007.

14 Dom nr 45/37/10.

15 I det nationella målet har den italienska tullmyndigheten genom sin andra grund kritiserat Regionala skattedomstolen i Rom, för att ha åsidosatt artikel 12 i direktiv 76/308 och artikel 6 i lagstiftningsdekret nr 69/2003. Den italienska tullmyndigheten har härvid gjort gällande att inom området för ömsesidigt bistånd mellan medlemsstaterna ska invändningar som avser fordran och det dokument som medger verkställighet – bland annat påståendet att de grekiska myndigheternas inte i förväg hade delgett handlingar – åberopas vid den nationella myndighet som har begärt indrivning av fordran, det vill säga den behöriga grekiska myndigheten.

16 Genom sin tredje grund har den italienska tullmyndigheten gjort gällande att artikel 3 i legge n. 212 del 2000 (lag nr 212/2000) har åsidosatts i den del Regionala skattedomstolen i Rom, ansåg att motiveringen till betalningskraven var otillräcklig, eftersom det i motiveringen inte hade beaktats att parallella förfaranden inletts i Italien för indrivning av punktskatter avseende samma transaktioner. Den hänskjutande domstolen vill härvid få klarhet i huruvida frågan om en eventuell dubbel skattefordran, grundad på att såväl den sökande medlemsstaten som den anmodade medlemsstaten samtidigt har utfärdat betalningskrav på basen av samma faktiska omständigheter, kan prövas inom ramen för ett bestridande av det verkställighetsförfarande som har inletts inom ramen för ömsesidigt bistånd mellan medlemsstaterna för indrivning av punktskatter.

17 Dom av den 25 juli 2018, Dyson, ( C‑632/16 EU:C:2018:599, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

18 Som kommissionen har påpekat kan de administrativa förfarandena avseende de betalningskrav som är föremål för det nationella målet inte anses vara parallella (punkt 13 i begäran om förhandsavgörande), eftersom dessa betalningskrav delgavs fem år efter de betalningskrav som riktades till Silcompa år 2000 avseende de italienska fordringarna. Dessutom tycks målet avseende de italienska fordringarna vara avslutat, med förbehåll för de formaliteter som ska fullgöras enligt italiensk rätt, eftersom Silcompa har betalat fordringarna i deras helhet i enlighet med förlikningsavtalet (se punkt 24 ovan).

19 Se, bland annat, punkt 5.

20 Se, bland annat, fjärde skälet i direktiv 92/12. Se även dom av den 2 april 1998, EMU Tabac m.fl., ( C‑296/95, EU:C:1998:152, punkt 22), dom av den 5 april 2001, Van de Water, ( C‑325/99, EU:C:2001:201, punkt 39), och dom av den 29 april 2004, kommissionen/Tyskland, ( C‑240/01, EU:C:2004:251, punkt 36).

21 Dom av den 30 maj 2013, Scandic Distilleries ( C‑663/11, EU:C:2013:347, punkterna 22 och 23), dom av den 3 juli 2014, Gross ( C‑165/13, EU:C:2014:2042, punkt 17), och dom av den 5 mars 2015, Prankl ( C‑175/14, EU:C:2015:142, punkt 20). Viljan att undvika dubbelbeskattning framgår dessutom av artikel 8 i direktiv 92/12, enligt vilken enskilda under vissa omständigheter får transportera varor till en annan medlemsstat med tullbefrielse, och av artikel 22 i direktivet, i vilken det föreskrivs om återbetalning från avsändarmedlemsstaten i de fall som avses i artiklarna 7 och 10 i samma direktiv.

22 Vad gäller de principer som ligger till grund för direktiv 92/12, se förslag till avgörande av generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomer i målet Van de Water ( C‑325/99, EU:C:2000:614). Se även, i doktrinen, Berlin, D., Politique fiscale, Commentaire J. Mégret, vol. I, Éditions de l’Université de Bruxelles, 2012.

23 Som kommissionen har betonat ska åtskillnad göras mellan frisläppandet av varor för konsumtion och konsumtionen av dessa varor.

24 Dom av den 5 april 2001, Van de Water ( C‑325/99, EU:C:2001:201, punkt 31).

25 Dom av den 12 december 2002, Cipriani ( C‑395/00, EU:C:2002:751, punkt 42), dom av den 29 april 2010, Dansk Transport og Logistik ( C‑230/08, EU:C:2010:231, punkt 78), och dom av den 28 januari 2016, BP Europa ( C‑64/15, EU:C:2016:62, punkt 22).

26 Se dom av den 2 juni 2016, Kapnoviomichania Karelia ( C‑81/15, EU:C:2016:398, punkterna 31 och 32), beträffande de bestämmelser om ansvar som införts genom direktiv 92/12 för samtliga risker som är förknippade med flyttning av punktskattepliktiga varor som omfattas av sådana uppskovsregler. Lagerhavaren anses således vara skyldiga att betala punktskatt då en oegentlighet eller överträdelse har begåtts i samband med flyttning av sådana varor, vilken medför att skyldighet att betala punktskatten inträder.

27 Se Berlin, D., Jurisclasseur Europe Traité, häfte nr 1650, Fiscalité indirecte, 1 januari 2016, punkt 56.

28 Förslag till avgörande av generaladvokaten Mischo i målet Cipriani ( C‑395/00, EU:C:2002:209, punkt 74).

29 Dom av den 12 december 2002, Cipriani ( C‑395/00, EU:C:2002:751, punkt 43), och dom av den 13 december 2007, BATIG ( C‑374/06, EU:C:2007:788, punkt 44).

30 Denna tolkning styrks av förarbetena till direktiv 2008/118, vilka förklarar den bakomliggande logiken till artikel 20 i direktiv 92/12. Se förslag till rådets direktiv om allmänna regler för punktskatt (KOM/2008/0078 slutlig).

31 Dom av den 12 december 2002, Cipriani ( C‑395/00, EU:C:2002:751, punkt 47).

32 Domstolen har vid upprepade tillfällen slagit fast att enskilda har rätt att erhålla återbetalning av skatter som har tagits ut i en medlemsstat i strid med gemenskapsrättsliga bestämmelser. Denna rätt är en följd av och ett komplement till de rättigheter som enskilda har tillerkänts i dessa bestämmelser, såsom dessa har tolkats av domstolen. Medlemsstaten i fråga ska således i princip återbetala de skatter som har uppburits i strid med gemenskapsrätten (dom av den 2 oktober 2003, Weber’s Wine World m.fl., C‑147/01, EU:C:2003:533, punkt 93 och där angiven rättspraxis).

33 Förslag till avgörande av generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomer i målet Van de Water ( C‑325/99, EU:C:2000:614, punkt 38).

34 I artikel 19 i direktiv 92/12 föreskrivs att ledsagardokumentet ska upprättas i fyra exemplar, det vill säga ett som avsändaren behåller, ett till mottagaren, ett att återsändas till avsändaren för slutavräkning och ett till destinationsmedlemsstatens behöriga myndigheter. Ledsagardokumentet upprättas följaktligen vid den tidpunkt då varorna avsänds.

35 Dom av den 9 november 2006, Chateignier ( C‑346/05, EU:C:2006:711, punkt 22).

36 I de handlingar som har lämnats in till EU-domstolen anges emellertid inte vilken bestämmelse i direktiv 92/12 som tillämpades för att anse att punktskatten skulle tas ut i Italien. Eftersom artikel 20.1 första stycket i direktiv 92/12 ålägger den godkända lagerhavaren att betala punktskatt i det fallet att en överträdelse eller oegentlighet har begåtts i samband med flyttning av varor under punktskatteuppskov, måste det antas att denna bestämmelse har tillämpats i förevarande fall.

37 Begäran om förhandsavgörande är inte särskilt precis vad gäller de bestämmelser i direktiv 92/12 som de grekiska myndigheterna har tillämpat. Denna omständighet måste därför kontrolleras av den hänskjutande domstolen.

38 Berlin, D., Synthèse - Droit fiscal de l’Union européenne, JurisClasseur Europe Traité, 1 maj 2019, punkt 49.

39 Se Michel, V., Juridiction compétente pour le contrôle des mesures de recouvrement, Revue Europe, nr 3, mars 2010, kommentar nr 109, och Maîtrot de la Motte, A., Droit fiscal de l’Union européenne, Bruylant, 2016, punkterna 479 och följande punkter.

40 Se dom av den 26 april 2018, Donnellan ( C‑34/17, EU:C:2018:282, punkterna 40 och 41).

41 Enligt artikel 4 i direktiv 76/308. Beträffande informationsutbytet, se Fernández Marín, F., The Right of Defence and the exchange of tax information ruled by EU law, Studi Tributari Europei, vol. 8, 2018, s. II, 25‑95.

42 Enligt artikel 5 i direktiv 76/308.

43 Enligt artikel 6 i direktiv 76/308.

44 Förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet Metirato ( C‑695/17, EU:C:2018:944, punkt 40).

45 Förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet Metirato ( C‑695/17, EU:C:2018:944, punkt 43).

46 Se även tionde skälet i direktiv 76/308, där det anges att den berörde måste inge sitt bestridande till det behöriga organet i den medlemsstat där den sökande myndigheten har sitt säte och den anmodade myndigheten måste uppskjuta alla påbörjade verkställighetsåtgärder tills ett beslut har fattats av detta behöriga organ.

47 Dom av den 14 januari 2010, Kyrian ( C‑233/08, EU:C:2010:11, punkt 40), och dom av den 14 mars 2019, Metirato ( C‑695/17, EU:C:2019:209, punkt 34).

48 I artikel 4.3 i direktiv 76/308 föreskrivs skäl för att motsätta sig en begäran. Denna bestämmelse avser emellertid begäranden om upplysningar, vilket inte avses i förevarande mål.

49 Dom av den 14 januari 2010, Kyrian ( C‑233/08, EU:C:2010:11).

50 Dom av den 14 januari 2010, Kyrian ( C‑233/08, EU:C:2010:11, punkt 42), fastställd genom dom av den 26 april 2018, Donnellan ( C‑34/17, EU:C:2018:282, punkt 47). Min kursivering.

51 Dom av den 14 januari 2010, Kyrian ( C‑233/08, EU:C:2010:11, punkt 43), fastställd genom dom av den 26 april 2018, Donnellan ( C‑34/17, EU:C:2018:282, punkt 48). Min kursivering.

52 Dom av den 26 april 2018, Donnellan ( C‑34/17, EU:C:2018:282).

53 Domstolen fastslog särskilt att artikel 14.1 och 14.2 i direktiv 2010/24 ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en myndighet i en medlemsstat att vägra verkställighet av en begäran om indrivning av en fordran avseende en sanktionsavgift som påförts i en annan medlemsstat, av den anledningen att det beslut varigenom sanktionsavgiften påförts inte vederbörligen hade delgivits den berörda personen innan begäran om indrivning gavs in till nämnda myndighet i enlighet med direktivet (dom av den 26 april 2018, Donnellan, C‑34/17, EU:C:2018:282).

54 Se, vad gäller begränsning av principen om ömsesidigt godkännande, dom av den 21 december 2011, N. S. m.fl. ( C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865), dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198), och dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586).

55 Till skillnad från domen av den 14 januari 2010, Kyrian ( C‑233/08, EU:C:2010:11), och domen av den 26 april 2018, Donnellan ( C‑34/17, EU:C:2018:282), avser förevarande mål inte delgivningssättet, vilket enligt min mening utesluter tillämpning av rättspraxisen avseende allmän ordning.

56 Se, analogt, vad gäller åtskillnaden mellan förekomsten av en tullskuld och uppbörden av den, dom av den 20 oktober 2005, Transport Maatschappij Traffic ( C‑247/04, EU:C:2005:628, punkt 26 och följande punkter).