Förslag till avgörande av generaladvokat Giovanni Pitruzzella föredraget den 3 september 2020

1 Originalspråk: italienska.

2 Rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget (EGT L 1, 4.1.2003, s. 1).

3 Min kursivering. I den nu gällande bestämmelsen, i dess ändrade lydelse, stadgas däremot för en preliminär undersökning eller lagföring av en lagöverträdelse.

4 I den nu gällande bestämmelsen, i dess ändrade lydelse, anges däremot: a) skriftliga framställningar om upplysningar, b) beslut av konkurrensmyndighetens ordförande att inleda en utredning, c) genomförande av inspektioner, d) delgivning av utredningsrapporten.

5 Se kommissionens skriftliga yttrande, punkt 19.

6 Se dom av den 21 september 1983, Deutsche Milchkontor m.fl. ( 205/82–215/82, EU:C:1983:233, punkt 17).

7 Regeringens nöddekret nr 31/2015. Det framgår av redogörelsen i beslutet att begära förhandsavgörande att ändringarna i artiklarna 61 och 62 i lagen syftar till att förhindra att preskriptionen av konkurrensmyndighetens befogenhet att vidta åtgärder förväxlas med preskriptionen av konkurrensmyndighetens befogenhet att ålägga sanktioner (se fotnot 7, s. 23, i beslutet att begära förhandsavgörande).

8 Däribland genomförande av inspektioner och delgivning av utredningsrapporten (se den nya artikeln 64 i den rumänska konkurrenslagen).

9 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1 av den 11 december 2018 om att ge medlemsstaternas konkurrensmyndigheter befogenhet att mer effektivt kontrollera efterlevnaden av konkurrensreglerna och om att säkerställa en väl fungerande inre marknad (det så kallade ECN+ direktivet), som ska införlivas senast den 4 februari 2021.

10 De nya bestämmelserna rör enbart skyldigheten att låta preskriptionsfristerna tillfälligt upphöra att löpa eller avbrytas så länge som förfaranden för efterlevnadskontroll pågår vid nationella konkurrensmyndigheter i andra medlemsstater eller vid kommissionen och skyldigheten att låta dessa tillfälligt upphöra att löpa eller avbrytas så länge som den nationella konkurrensmyndighetens beslut är föremål för ett förfarande vid en överprövningsdomstol.

11 Se dom av den 7 december 2010, VEBIC ( C‑439/08, EU:C:2010:739, punkt 56).

12 Se dom av den 14 september 2010, Akzo Nobel Chemicals och Akcros Chemicals/kommissionen ( C‑550/07 P, EU:C:2010:512, punkt 113 och där angiven rättspraxis).

13 Se dom av den 21 september 1983, Deutsche Milchkontor m.fl. ( 205/82–215/82, EU:C:1983:233, punkt 17).

14 Se ovan fotnot 13.

15 Se dom av den 14 juni 2011, Pfleiderer ( C‑360/09, EU:C:2011:389), där det i punkt 24 påpekas att [i]nförandet och tillämpningen av dessa bestämmelser [visserligen omfattas av] medlemsstaternas behörighet, men ska ske med iakttagande av unionsrätten. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 november 2009, kommissionen/Spanien ( C‑154/08, ej publicerad, EU:C:2009:695, punkt 121 och där angiven rättspraxis).

16 Se dom av den 14 juni 2011, Pfleiderer ( C‑360/09, EU:C:2011:389, punkt 24), och dom av den 16 juli 1998, Oelmühle och Schmidt Söhne ( C‑298/96, EU:C:1998:372, punkterna 23 och 24 samt där angiven rättspraxis). Se, för ett liknande resonemang, även dom av den 4 juli 2006, Adeneler m.fl. ( C‑212/04, EU:C:2006:443, punkt 95), och dom av den 18 september 2003, Pflücke ( C‑125/01, EU:C:2003:477, punkterna 33 och 34).

17 Se dom av den 14 juni 2011, Pfleiderer ( C‑360/09, EU:C:2011:389, punkt 24).

18 Se dom av den 7 december 2010, VEBIC ( C‑439/08, EU:C:2010:739, punkt 57).

19 Se dom av den 28 mars 2019, Cogeco Communications ( C‑637/17, EU:C:2019:263, punkt 55).

20 Se dom av den 28 mars 2019, Cogeco Communications ( C‑637/17, EU:C:2019:263, punkt 47).

21 Se dom av den 28 mars 2019, Cogeco Communications ( C‑637/17, EU:C:2019:263, punkt 46).

22 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Otis Gesellschaft m.fl. ( C‑435/18, EU:C:2019:651, punkt 40).

23 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Cogeco Communications ( C‑637/17, EU:C:2019:32, punkt 1). Se, i detta ämne, även dom av den 20 september 2001, Courage och Crehan ( C‑453/99, EU:C:2001:465), dom av den 13 juli 2006, Manfredi m.fl. ( C‑295/04–C‑298/04, EU:C:2006:461), dom av den 5 juni 2014, Kone m.fl. ( C‑557/12, EU:C:2014:1317, punkt 25), och, senast, dom av den 12 december 2019, Otis m.fl. ( C‑435/18, EU:C:2019:1069, särskilt punkt 24).

24 Se dom av den 14 mars 2019, Skanska Industrial Solutions m.fl. ( C‑724/17, EU:C:2019:204, punkt 45).

25 I skäl 7 anförs följande: Nationella domstolar fyller en mycket viktig funktion vid tillämpningen av gemenskapens konkurrensregler. De skyddar medborgarnas rättigheter enligt gemenskapsrätten genom att avgöra tvister mellan enskilda, till exempel genom att utdöma skadestånd till dem som utsatts för överträdelser. De nationella domstolarna kompletterar i detta hänseende medlemsstaternas konkurrensmyndigheter. De bör därför kunna tillämpa artiklarna 81 och 82 i fördraget fullt ut.

26 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/104/EU av den 26 november 2014 om vissa regler som styr skadeståndstalan enligt nationell rätt för överträdelser av medlemsstaternas och Europeiska unionens konkurrensrättsliga bestämmelser (EUT L 349, 2014, s. 1) och det så kallade ECN+ direktivet, nämnt ovan i fotnot 9.

27 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Wahl i målet Skanska Industrial Solutions m.fl. ( C‑724/17, EU:C:2019:100, punkt 76), där det påpekas att offentligrättslig och privat tillämpning av konkurrensrätten tillsammans skapar ett komplett system för genomförande som, även om det består av två delar, ska ses som en helhet.

28 R. Chieppa, Coordination between Private and Public Antitrust Enforcement in Italy and in the EU. Due modalità di un sistema bilanciato di enforcement i Il private antitrust enforcement in Italia e nell’Unione europea: scenari applicativi e le prospettive del mercato. Atti del VII Convegno Antitrust di Trento, 11–13 april 2019, Gian Antonio Benacchio och Michele Carpagnano (red.) (2019).

29 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Wahl i målet Skanska Industrial Solutions m.fl. ( C‑724/17, EU:C:2019:100, punkt 47), där det anförs att privat tillämpning i form av skadeståndstalan [har] en kompletterande verkan genom att avskräcka från konkurrensbegränsande beteende, som myndigheternas tillämpning av bestämmelserna i sig inte kan uppnå.

30 Se dom av den 28 mars 2019, Cogeco Communications ( C‑637/17, EU:C:2019:263, punkt 41). Vad gäller särskilt artikel 101 FEUF klargjorde domstolen ännu tydligare i dom av den 14 mars 2019, Skanska Industrial Solutions m.fl. ( C‑724/17, EU:C:2019:204, punkt 43), att rätten för var och en att begära ersättning för en skada som har orsakats genom en kartell eller ett förfarande som är förbjudet enligt artikel 101 FEUF [säkerställer] den fulla verkan av denna artikel, i synnerhet, den ändamålsenliga verkan av förbudet i punkt 1 i artikeln (min kursivering).

31 [D]en offentligrättsliga och privata tillämpningen kompletterar varandra och utgör delar av samma helhet, se förslag till avgörande av generaladvokaten Wahl i målet Skanska Industrial Solutions m.fl. ( C‑724/17, EU:C:2019:100, punkt 80).

32 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Cogeco Communications ( C‑637/17, EU:C:2019:32, punkt 77) och, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juli 2006, Manfredi m.fl. ( C‑295/04–C‑298/04, EU:C:2006:461, punkt 62), dom av den 6 juni 2013, Donau Chemie m.fl. ( C‑536/11, EU:C:2013:366, punkt 27), och dom av den 5 juni 2014, Kone m.fl. ( C‑557/12, EU:C:2014:1317, punkt 25).

33 Se dom av den 28 mars 2019, Cogeco Communications ( C‑637/17, EU:C:2019:263, punkt 44).

34 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Cogeco Communications ( C‑637/17, EU:C:2019:32, punkt 85).

35 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 mars 2019, Cogeco Communications ( C‑637/17, EU:C:2019:263, punkt 45).

36 Se kommissionens skriftliga yttrande, punkt 34.

37 Se dom av den 8 september 2015, Taricco m.fl. ( C‑105/14, EU:C:2015:555, punkt 47), där domstolen förespråkade att den nationella domstolen skulle pröva huruvida tillämpningen av nationella bestämmelser om preskriptionsavbrott i ett betydande antal fall medför att grovt bedrägeri inte beivras straffrättsligt, såtillvida som preskription har inträtt innan den straffrättsliga påföljd som föreskrivs i lag påförts genom ett slutligt rättsligt avgörande. Om så är fallet ska det konstateras att de åtgärder som föreskrivs i nationell rätt för att bekämpa bedrägeri och all annan brottslig verksamhet som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen inte kan anses vara effektiva och avskräckande, vilket strider mot artikel 325.1 FEUF, artikel 2.1 i [Konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen] samt mot direktiv 2006/112, jämfört med artikel 4.3 FEU.

38 Se dom av den 5 juni 2018, Kolev m.fl. ( C‑612/15, EU:C:2018:392, punkt 65), och dom av den 17 januari 2019, Dzivev ( C‑310/16, EU:C:2019:30, punkt 31).

39 Se punkt 62 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

40 Se, bland många andra, dom av den 6 november 2018, Max-Planck-Gesellschaft zur Förderung der Wissenschaften ( C‑684/16, EU:C:2018:874, punkt 59). Domstolen klargjorde i punkt 60 att kravet på konform tolkning innefattar en skyldighet för de nationella domstolarna att, i förekommande fall, ändra fast rättspraxis om denna grundas på en tolkning av nationell rätt som är oförenlig med ett direktivs syfte. En nationell domstol kan därför inte slå fast att den inte kan tolka en nationell bestämmelse i överensstämmelse med unionsrätten enbart av den anledningen att den bestämmelsen i fast rättspraxis har tolkats på ett sätt som inte är förenligt med unionsrätten.

41 Se kommissionens skriftliga yttrande, punkt 39.

42 Se dom av den 5 december 2017, M.A.S. och M.B. ( C‑42/17, EU:C:2017:936, punkterna 61 och 62).

43 Se kommissionens skriftliga yttrande, punkt 41.

44 Se dom av den 8 september 2015, Taricco m.fl. ( C‑105/14, EU:C:2015:555).

45 Se dom av den 5 december 2017, M.A.S. och M.B. ( C‑42/17, EU:C:2017:936).

46 Se förslag till avgörande av generaladvokat Bot i målet ThyssenKrupp Nirosta/kommissionen ( C‑352/09 P, EU:C:2010:635, punkterna 88 och 89), där det påpekas att [h]andläggningsregler ska anses tillämpliga på alla tvister som pågår vid tidpunkten då de träder i kraft … Detta gäller däremot inte materiella bestämmelser. Dessa har inte retroaktiv verkan, såvida inte unionslagstiftaren har angett något annat. Se, för ett liknande resonemang (som anförts i kommissionens skriftliga yttrande, nämnda ovan i fotnot 19), beslut nr 297/2018, offentliggjort den 25 juni 2018, varigenom Curtea Constituțională a României (Författningsdomstolen, Rumänien) förklarade artikel 225.1 i den rumänska strafflagen vara författningsstridig.

47 Dom av den 5 december 2017, M.A.S. och M.B. ( C‑42/17, EU:C:2017:936).

48 Europadomstolen har angett tre kriterier för att fastställa huruvida en anklagelse hör till det straffrättsliga området, nämligen den rättsliga kvalificeringen av överträdelsen i det nationella rättssystemet, påföljdens repressiva och avskräckande karaktär och hur allvarlig påföljd som den berörda personen a priori riskerar att ådömas (Europadomstolens dom av den 8 juni 1976 i målet Engel m.fl./Nederländerna, serie A nr 22, § 82. För en redogörelse för Europadomstolens praxis vad beträffar tillämpningen av dessa kriterier, se Europadomstolens dom av den 23 november 2006 i målet Jussila/Finland, §§ 29–39). Europadomstolen har tillämpat detta resonemang på ett flertal administrativa sanktioner, däribland sanktioner som de nationella konkurrensmyndigheterna påför (se Europadomstolens dom av den 9 februari 1990 i målet Melchers and Co./Tyskland, dom av den 30 maj 1991 i målet Société Stenuit/Frankrike och dom av den 3 december 2002 i målet Lilly/Frankrike. Se även Europadomstolens dom av den 23 november 2006 i målet Jussila/Finland, § 43, dom av den 11 juni 2009 i målet Dubus SA/Frankrike, § 35, och, för en isolerad tolkning, Europadomstolens dom av den 3 juni 2004 i målet OOO Neste m.fl./Ryssland). Se, vad gäller samtliga dessa hänvisningar, förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet ThyssenKrupp Nirosta/kommissionen ( C‑352/09 P, EU:C:2010:635, punkterna 48–52 och där angiven rättspraxis).

49 Se Europadomstolens dom av den 3 december 2002 i målet Lilly/Frankrike (ansökan nr 53892/00), dom av den 11 juni 2009 i målet Dubus SA/Frankrike (ansökan nr 5242/04), §§ 37–38, dom av den 27 september 2011 i målet Menarini Diagnostics S.r.l./Italien (ansökan nr 43509/08), §§ 38–44, och dom av den 23 oktober 2018 i målet Produkcija Plus Storitveno podjetje d.o.o./Slovenien (ansökan nr 47072/15), §§ 45–46.

50 Se dom av den 8 juli 1999, kommissionen/Anic Partecipazioni ( C‑49/92 P, EU:C:1999:356, punkt 78). Denna praxis fastställdes i dom av den 10 september 2009, Akzo Nobel m.fl./kommissionen ( C‑97/08 P, EU:C:2009:536, punkt 77).

51 Se dom av den 8 juli 1999, Hüls/kommissionen ( C‑199/92 P, EU:C:1999:358). Med hänsyn till arten av de ifrågavarande överträdelserna och svårighetsgraden av de därtill knutna sanktionerna ansåg domstolen att principen om presumtionen för den anklagades oskuld ska tillämpas i förfaranden rörande åsidosättanden av konkurrensregler som gäller företag och som kan leda till ålägganden av böter eller viten.

52 Teoretiskt sett därför även de som påförs av de enskilda nationella konkurrensmyndigheterna när de utövar de befogenheter som de har tilldelats genom förordning nr 1/2003.

53 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet ThyssenKrupp Nirosta/kommissionen ( C‑352/09 P, EU:C:2010:635, punkt 49).

54 Se punkt 36 i beslutet att begära förhandsavgörande.

55 Se punkt 70 i beslutet att begära förhandsavgörande.

56 Se konkurrensmyndighetens skriftliga yttrande, fotnot 37, där följande specificeras: (a) Enligt vissa domstolar utgör beslutet att inleda ett förfarande myndighetens sista åtgärd som avbryter preskriptionstiden. Efterföljande åtgärder som konkurrensmyndigheten vidtar i samband med utredningen angående överträdelsen avbryter inte preskriptionsfristen. Konkurrensmyndigheten ska avsluta sin utredning senast fem år från och med den dag då utredningen inleds. Först genom ändringarna genom nöddekret nr 31/2015 har konkurrenslagen anpassats till bestämmelserna i förordning nr 1/2003 på så sätt att preskriptionsfristen kan avbrytas av alla åtgärder som myndigheten vidtar för att fastställa överträdelsen. (b) Andra domstolar har däremot antagit ett annat synsätt. Beslutet att inleda ett förfarande utgör inte myndighetens sista åtgärd som avbryter preskriptionstiden. Alla åtgärder som myndigheten vidtar i samband med utredningen av överträdelsen avbryter preskriptionsfristen. Sanktionen får åläggas senast tio år efter det datum då den senaste konkurrensbegränsande omständigheten ägde rum (speciell preskriptionsfrist), vilket således är utredningsperiodens längsta varaktighet. Ändringarna genom nöddekret nr 31/2015 har enbart formell karaktär, eftersom konkurrenslagen har anpassats till bestämmelserna i förordning nr 1/2003 genom nöddekret nr 121/2003, enligt vilken preskriptionsavbrytande åtgärder utgörs av de åtgärder som vidtas i samband med utredningen angående överträdelsen, däribland framställningar om upplysningar och meddelanden om invändningar, i egenskap av förfarandeåtgärder som följer av beslutet att inleda förfarandet.