Förslag till avgörande av generaladvokat Laila Medina föredraget den 10 april 2025

1 Originalspråk: engelska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 26 juni 2013 (EUT L 180, 2013, s. 96).

3 Dom av den 19 november 1991 ( C‑6/90 och C‑9/90, EU:C:1991:428, punkt 35).

4 Dom av den 5 mars 1996 ( C‑46/93 och C‑48/93, EU:C:1996:79, punkt 31).

5 Dom av den 19 december 2019, Deutsche Umwelthilfe ( C‑752/18, EU:C:2019:1114, punkt 54).

6 Se även dom av den 28 juli 2016, Tomášová ( C‑168/15, EU:C:2016:602, punkt 22), dom av den 18 januari 2022, Thelen Technopark Berlin ( C‑261/20, EU:C:2022:33, punkt 44), och dom av den 28 juni 2022, kommissionen/Spanien (Åsidosättande av unionsrätten från lagstiftarens sida) ( C‑278/20, EU:C:2022:503, punkt 31). Den principen gäller i samtliga fall då en medlemsstat överträder unionsrätten, oavsett vilken myndighet som är orsak till överträdelsen (dom av den 19 december 2019, Deutsche Umwelthilfe ( C‑752/18, EU:C:2019:1114, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

7 Dom av den 13 mars 2007, Test Claimants in the Thin Cap Group Litigation ( C‑524/04, EU:C:2007:161, punkt 116).

8 S.I. nr 230/2018.

9 [2023] IEHC 187.

10 C‑407/21, domen i målet UFC – Que choisir och CLVC, EU:C:2023:449 (punkterna 51, 60 och 62).

11 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2302 av den 25 november 2015 om paketresor och sammanlänkade researrangemang, om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU samt om upphävande av rådets direktiv 90/314/EEG (EUT L 326, 2015, s. 1).

12 Ibidem, punkt 54. Se även mitt förslag till avgörande i målet UFC - Que choisir och CLCV ( C‑407/21, EU:C:2022:690, punkt 55).

13 C‑509/11, EU:C:2013:613 (punkterna 49 och 50). EU-domstolen slog fast att ett järnvägsföretag inte hade rätt att i sina allmänna transportvillkor införa en bestämmelse enligt vilken företaget undantogs från skyldigheten att utge ersättning på grund av försening, när förseningen berodde på force majeure (punkt 52).

14 Se, bland annat, dom av den 30 september 2021, Revisionsrätten/Pinxten ( C‑130/19, EU:C:2021:782, punkt 781 och där angiven rättspraxis). Doktrinen om force majeure har tillämpats på olika områden av unionsrätten, såsom konkurrensrätt, tullagstiftning och lagstiftning om offentlig upphandling.

15 Dom av den 25 januari 2017, Vilkas ( C‑640/15, EU:C:2017:39, punkt 54) (nedan kallad domen i målet Vilkas), och domen i målet UFC - Que choisir och CLCV (punkt 53).

16 Dom av den 25 januari 2024, kommissionen/Irland (Trihalometaner i dricksvattnet) ( C‑481/22, EU:C:2024:85). Angående begränsningen i tiden, inom ramen för en begäran om förhandsavgörande, se domen i målet UFC - Que choisir och CLCV (punkterna 67 och 75). Se även mitt förslag till avgörande i sistnämnda mål (C‑407/21, EU:C:2022:690, punkt 80), där jag anförde att den nationella lagstiftning som var i fråga i det målet uppenbart inte var utformad på ett sådant sätt att dess verkningar endast fick omfatta den tidsrymd som var nödvändig för att avhjälpa de svårigheter som orsakats av den händelse som kunde anses utgöra force majeure.

17 Dom av den 8 juni 2023, kommissionen/Slovakien (Rätt att säga upp avtal utan uppsägningsavgift) ( C‑540/21, EU:C:2023:450, punkterna 81–88). Mer allmänt följer det av fast rättspraxis att undantag som tillåter medlemsstaterna att avvika från sina skyldigheter enligt unionsrätten ska tolkas restriktivt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 december 2020, kommissionen/Ungern (Mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd), C‑808/18, EU:C:2020:1029, punkt 215).

18 Domen i målet Vilkas (punkt 53).

19 Ibidem (punkt 56).

20 Domen i målet UFC - Que choisir och CLCV (punkt 54). Striktare krav tillämpades i domen av den 17 oktober 2013, Billerud Karlsborg och Billerud Skärblacka ( C‑203/12, EU:C:2013:664, punkt 31), i samband med ett direktiv om utsläpp av växthusgaser, i vilken EU-domstolen, med hänvisning till domen i de förenade målen Ferriera Valsabbia m.fl./kommissionen ( 154/78, 205/78, 206/78, 226/78–228/78, 263/78, 264/78, 31/79, 39/79, 83/79 och 85/79, EU:C:1980:81, punkt 140), hänvisade till yttre orsaker som ledde till följder som var så till den grad ofrånkomliga och oundvikliga att det blev objektivt sett omöjligt för de berörda personerna att uppfylla sina skyldigheter.

21 Se dom av den 19 december 2012, kommissionen/Italien ( C‑68/11, EU:C:2012:815, punkt 64).

22 Domen i målet UFC - Que choisir och CLCV (punkt 72).

23 Dom av den 4 juli 2000, Haim ( C‑424/97, EU:C:2000:357, punkt 28).

24 Se dom av den 8 juni 2023, kommissionen/Slovakien (Rätt att säga upp avtal utan uppsägningsavgift) ( C‑540/21, EU:C:2023:450). Målet rörde Slovakiens antagande av en lag, genom vilken befintlig lagstiftning ändrades så, att resebyråer kunde erbjuda kunder en ändring av deras gällande paketreseavtal eller en alternativ paketresa, i stället för att erbjuda återbetalning inom 14 dagar såsom föreskrivs i artikel 12 i paketresedirektivet.

25 Ibidem. EU-domstolen konstaterade att den slovakiska lagstiftningen, som befriade alla paketresearrangörer från återbetalningsskyldighet på grund av pandemin, inte uppfyllde villkoren för ett åberopande av force majeure. EU-domstolen konstaterade att denna lagstiftning inte var begränsad till de fall där finansiella begränsningar faktiskt hade uppstått, utan omfattade samtliga avtal som hade att göra med pandemin, utan att arrangörernas konkreta ekonomiska situation beaktades.

26 Skäl 1 i direktiv 2013/33.

27 Såsom framgår av definitionerna i artikel 2 f och g i direktiv 2013/33 avser uttrycket materiella mottagningsvillkor samtliga åtgärder som medlemsstaterna vidtar till förmån för de sökande i enlighet med detta direktiv och omfattar inkvartering, mat och kläder och som tillhandahålls in natura, i form av ekonomiskt bidrag, kuponger eller en kombination av dessa tre, samt dagersättning.

28 Se, analogt, dom av den 8 juli 1987, kommissionen/Belgien ( 247/85, EU:C:1987:339, punkt 7), dom av den 7 mars 1996, Associazione Italiana per il WWF m.fl. ( C‑118/94, EU:C:1996:86, punkt 21), och dom av den 11 november 2010, kommissionen/Italien ( C‑164/09, EU:C:2010:672, punkt 28).

29 Se, analogt, dom av den 8 juni 2006, WWF Italia m.fl. ( C‑60/05, EU:C:2006:378, punkt 34), och dom av den 23 april 2020, kommissionen/Finland (Vårjakt av ejderhanar) ( C‑217/19, EU:C:2020:291, punkt 66).

30 Detta ligger i linje med rådets direktiv 2001/55/EG av den 20 juli 2001 om miniminormer för att ge tillfälligt skydd vid massiv tillströmning av fördrivna personer och om åtgärder för att främja en balans mellan medlemsstaternas insatser för att ta emot dessa personer och bära följderna av detta (EGT L 212, 2001, s. 12), där det uttryckligen föreskrivs mekanismer för att hantera massiv tillströmning. Om krisen är extrem kan Europeiska unionen utlösa det direktivet, som föreskriver en kollektiv mekanism för att fördela bördorna. I artikel 1 i nämnda direktiv anges att syftet med detta direktiv är att fastställa miniminormer för att ge tillfälligt skydd vid massiv tillströmning av fördrivna personer från tredjeland vilka inte kan återvända till sitt ursprungsland och att främja en balans mellan medlemsstaternas insatser för att ta emot dessa personer och bära följderna av detta. I artikel 2 a i detta direktiv föreskrivs att genomförandet av detta skydd särskilt syftar till att förhindra att det system som används för att bevilja internationellt skydd översvämmas av massansökningar om flyktingstatus som ges in samtidigt, i de fördrivna personernas och övriga skyddssökandes intresse.

31 Dom av den 17 december 2020 ( C‑808/18, EU:C:2020:1029).

32 Se punkterna 222 och 223 i den domen. Denna slutsats stöds av de många hänvisningarna till särskilda undantagsfall, inbegripet plötslig massiv tillströmning av asylsökande i motiveringen till rådets direktiv 2003/9/EG av den 27 januari 2003 om miniminormer för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna (EUT L 31, 2003, s. 18), se motiveringen [52001PC0181] i förslag till rådets direktiv om miniminormer för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna, KOM(2001) 181 slutlig (EGT C 213 E, 2001, s. 286). Det omtvistade undantaget har sitt ursprung i artikel 14.8 i nämnda direktiv. Hypotesen att inkvarteringsmöjligheterna kunde vara uttömda utvecklades under det efterföljande lagstiftningsförfarandet, varför motiveringen inte innehåller någon hänvisning till detta antagande.

33 Se punkt 37 ovan.

34 Se, exempelvis, beträffande unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar, dom av den 4 april 2017, ombudsmannen/Staelen ( C‑337/15 P, EU:C:2017:256, punkt 37). När det gäller medlemsstater krävs det för att det ska föreligga en tillräckligt klar överträdelse av unionsrätten att medlemsstaten uppenbart och allvarligt har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Se, exempelvis, dom av den 4 oktober 2018, Kantarev ( C‑571/16, EU:C:2018:807, punkt 105).

35 Se förslag till avgörande av generaladvokat Bobek i målet kommissionen/Nederländerna ( C‑395/17, EU:C:2019:98, punkt 59).

36 Se även dom av den 26 januari 2010, Transportes Urbanos y Servicios Generales ( C‑118/08, EU:C:2010:39, punkt 30), och dom av den 25 mars 2021, Balgarska Narodna Banka ( C‑501/18, EU:C:2021:249, punkt 113). Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Capeta i målet Dyson m.fl. mot kommissionen ( C‑122/22 P, EU:C:2023:552, punkt 70).

37 Se även dom av den 4 december 2003, Evans ( C‑63/01, EU:C:2003:650, punkt 86 och där angiven rättspraxis).

38 Dom av den 13 mars 2007, Test Claimants in the Thin Cap Group Litigation ( C‑524/04, EU:C:2007:161, punkt 119 och där angiven rättspraxis).

39 Ibidem (punkt 120).

40 Se dom av den 23 maj 1996, Hedley Lomas ( C‑5/94, EU:C:1996:205, punkt 28), och dom av den 25 januari 2007, Robins m.fl. ( C‑278/05, EU:C:2007:56, punkt 71).

41 Dom av den 12 november 2019, Haqbin ( C‑233/18, EU:C:2019:956), dom av den 27 februari 2014, Saciri m.fl. ( C‑79/13, EU:C:2014:103) (nedan kallad domen i målet Saciri), och dom av den 27 september 2012, Cimade och GISTI ( C‑179/11, EU:C:2012:594). I domen i målet Saciri slog EU-domstolen exempelvis fast att medlemsstaterna måste ge asylsökande möjlighet att även skaffa bostad åt familjen på den privata hyresmarknaden.

42 Se domen i målet Saciri (punkterna 35–40 och 46–49).

43 Artiklarna 1 och 4 i stadgan har knutits nära samman i mål om minimivillkor för mottagande, se dom av den 19 mars 2019, Jawo ( C‑163/17, EU:C:2019:218, punkt 92) (nedan kallad domen i målet Jawo). Denna koppling gjordes även i dom av den 19 mars 2019, Ibrahim m.fl. ( C‑297/17, C‑318/17, C‑319/17 och C‑438/17, EU:C:2019:219) (nedan kallad domen i målet Ibrahim m.fl.), och i dom av den 24 april 2018, MP (Alternativt skydd för den som tidigare varit offer för tortyr) ( C‑353/16, EU:C:2018:276, punkt 36). EU-domstolen har påpekat att de rättigheter som stadfästs i artikel 4 i stadgan, vilka är nära förknippade med respekten för människans värdighet, är av absolut karaktär. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 85), och dom av den 6 september 2016, Petruhhin ( C‑182/15, EU:C:2016:630, punkt 56). Se, beträffande den absoluta eller oinskränkbara karaktären hos den rättighet som stadfästs i artikel 1 i stadgan, se Dupré, C., Article 1 – Human dignity, i Peers, S., Hervey, T., Kenner, J., och Ward, A., (red.), The EU Charter of Fundamental Rights: A Commentary, Hart Publishing, Oxford, 2021, s. 14–15, Jones, J., Human Dignity in the EU Charter of Fundamental Rights and its Interpretation Before the European Court of Justice, Liverpool Law Review, vol. 33, 2012, s. 287.

44 Se dom av den 16 februari 2017, CK m.fl. ( C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127, punkt 59) och dom av den 24 april 2018, MP (Alternativt skydd för den som tidigare varit offer för tortyr) ( C‑353/16, EU:C:2018:276, punkt 36). Se även Dupré, C., Article 1 – Human dignity, i Peers, S., Hervey, T., Kenner, J., och Ward, A., (red.), The EU Charter of Fundamental Rights – A Commentary, Hart Publishing, Oxford, 2021, s. 20. Även om människans värdighet inte uttryckligen anges bland rättigheterna i den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna (Europakonventionen), tyder dess grundläggande natur på att den är oinskränkbar. Även om denna konvention inte innehåller någon uttrycklig och separat artikel som enbart avser människans värdighet, är detta begrepp en naturlig del av konventionen och ligger till grund för många av dess bestämmelser, särskilt artikel 3 däri, som förbjuder tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. När det gäller avvikelser från Europakonventionsförpliktelser anges det i artikel 15.2 i Europakonventionen att inga inskränkningar, inte ens vid nödläge, får göras i vissa rättigheter, såsom rätten till liv (artikel 2), och förbudet mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (artikel 3).

45 Dom av den 1 augusti 2022, Ministero dell’Interno (Indragning av materiella mottagningsvillkor) ( C‑422/21, EU:C:2022:616, punkt 39), domen i målet Saciri (punkt 35), och dom av den 27 september 2012, Cimade och GISTI ( C‑179/11, EU:C:2012:594, punkt 56).

46 Se även skäl 35 i direktiv 2013/33.

47 Domen i målet Saciri (punkt 48).

48 I domen i målet Saciri (punkt 42) slog EU-domstolen särskilt fast att ekonomiska bidrag måste vara tillräckliga för att täcka privat inkvartering eller erbjudas som socialt stöd om de offentliga mottagningsförläggningarna för asylsökande är överbelastade.

49 Domen i målet Saciri (punkt 50).

50 Dom av den 12 november 2019, Haqbin ( C‑233/18, EU:C:2019:956, punkt 46), som hänvisar till domen i målet Jawo (punkt 92 och där angiven rättspraxis).

51 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Jawo (punkt 92) och domen av den 16 juli 2020, Addis ( C‑517/17, EU:C:2020:579, punkt 51).

52 Se dom av den 12 november 2019, Haqbin ( C‑233/18, EU:C:2019:956, punkt 47). I synnerhet förklarade EU-domstolen i punkterna 47 och 48 i den domen att en sanktion som består i att, om än tillfälligt, dra in samtliga materiella mottagningsvillkor eller materiella mottagningsvillkor i form av inkvartering, mat eller kläder vore oförenlig med skyldigheten att säkerställa värdiga levnadsvillkor för sökanden eftersom det skulle frånta sökanden möjligheten att tillgodose sina mest grundläggande behov, och det skulle även innebära ett åsidosättande av proportionalitetskravet, eftersom inte ens de allvarligaste påföljderna får medföra att sökanden fråntas möjligheten att tillgodose sina mest grundläggande behov.

53 Se punkt 56 ovan.

54 I artikel 18.9 i direktiv 2013/33, in fine, föreskrivs att [s]ådana avvikande villkor ska under alla förhållanden täcka grundläggande behov, vilket begränsar utrymmet för att avvika från skyldigheten att säkerställa materiella mottagningsvillkor enligt denna bestämmelse under exceptionella omständigheter.

55 Se punkt 62 ovan.

56 Se Dupré, C., Article 1 – Human dignity, i Peers, S., Hervey, T., Kenner, J., och Ward, A., (red.), The EU Charter of Fundamental Rights – A Commentary, Hart Publishing, Oxford, 2021, s. 20.

57 CE:ECHR:2020:0702JUD002882013.

58 Detta inbegrep omständigheter såsom hemlöshet, brist på tillgång till grundläggande förnödenheter (mat, tak över huvudet, möjlighet att sköta sin hygien) och exponering för svåra väderförhållanden.

59 Europadomstolen fann att dessa positiva skyldigheter förelåg i kraft av unionsrätten. Se, exempelvis, § 116 i nämnda dom.

60 På grundval av dessa omständigheter drog Europadomstolen slutsatsen att N.H., K.T. och A.J. hade behandlats på ett sätt som stred mot artikel 3 i Europakonventionen till följd av extremt materiellt armod och otillräckligt statligt bistånd. När det gällde S.G. fann Europadomstolen emellertid att det inte hade skett någon kränkning. Skillnaden mellan dessa mål föreföll ligga i hur länge sökandena hade lidit skada.

61 Se domen i målet Ibrahim m.fl. (punkt 90).

62 Se Dupré, C., Article 1 – Human dignity, i Peers, S., Hervey, T., Kenner, J. and Ward, A. (red), The EU Charter of Fundamental Rights – A Commentary, Hart Publishing, Oxford, 2021, s. 19.