('med förslag till lag om polisregister m. m.',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965 1

Nr 18

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om polisregister m. m.; given Stockholms slott den 15 ja­ nuari 1965.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om polisregister m. m., dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av It § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar och till förordning om ändrad lydelse av 40 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen den 26 maj 1954 (nr 521), dels ock inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till för­ ordning om ändrad lydelse av § 9 förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet.

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

Polisens registrering av brott och vandelsuppgifter i övrigt är f. n. inte lagreglerad. I propositionen föreslås en lag om polisregister m. m. Lagens syfte är att tillgodose dels det allmänna rättssäkerhetskravet att polisregistren får ett innehåll som gör dem till effektiva instrument framför allt för brottsbekämpningen och dels den enskildes rättsskyddsintresse att sam­ lade uppgifter om hans vandel inte skall finnas tillgängliga i större om­ fattning än som krävs av allmänna skäl. Enligt lagen skall registreringen i polisregister, som förs centralt och lokalt, begränsas till uppgifter som poli­ sen behöver för att kunna fullgöra sin verksamhet. Regler ges om i vilken utsträckning och till vem uppgifter får lämnas ut från polisregister. Dessa regler avser även tidningen Polisunderrättelscr. Bruket av vandelsintyg av olika slag inskränks väsentligt. Lagen och vissa följdändringar till denna föreslås träda i kraft den 1 juli 1965. 1 — Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 sand. Nr 18

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 18 ur 1065

Förslag

till

Lag

om polisregister ni.m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Med polisregister förstås i denna lag register som föres hos rikspolissty­ relsen eller annan polismyndighet för att tjäna till upplysning om brott, för vilka någon misstänkts, åtalats eller dömts, eller om någons vandel i övrigt.

2 §•

Innehållet i polisregister skall begränsas till uppgifter som polisen be­ höver för att kunna förebygga och uppdaga brott samt fullgöra sin verk­ samhet i övrigt. Närmare föreskrifter om innehållet i polisregister och om uppgifter till sådant register meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av rikspolisstyrelsen.

3 §• Utdrag av eller upplysning om innehållet i polisregister skall meddelas, när framställning därom göres av 1. justitiekanslern, riksdagens ombudsmän, rikspolisstyrelsen, statens utlänningskommission, länsstyrelse, polischef eller allmän åklagare; 2. annan myndighet, om och i den mån Konungen för visst slag av ären­ den eller för särskilt fall ger tillstånd därtill; 3. enskild, om Konungen medger att utdrag meddelas för visst ändamål och den enskilde styrker att utdraget avses för sådant ändamål eller om i an­ nat fall, där den enskilde styrker att hans rätt är beroende av upplysning ur registret, Konungen medger att upplysningen meddelas.

4 §. På framställning av polis- eller åklagarmyndighet i Danmark, Finland, Island, Norge eller stat ansluten till internationella kriminalpolisorganisa­ tionen eller av denna organisation må rikspolisstyrelsen förordna, att upp­ gift från polisregister skall meddelas när det fordras för utredning i brott­

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 är 1965 3

mål eller utlänningsärende. Efter Konungens bemyndigande äger rikspolis­ styrelsen för sådant ändamål meddela uppgift från polisregister till poliseller åklagarmyndighet i annan stat. I övrigt må, enligt föreskrifter som Konungen utfärdar, från polisregis­ ter meddelas uppgift till myndighet i främmande stat om medborgare i den staten eller den som har hemvist där eller den som uppenbarligen är att anse som internationell förbrytare. På framställning av utländsk myndighet må i annat fall än förut sagts meddelas uppgift från polisregister, om Konungen ger tillstånd därtill.

5 §• Rikspolisstyrelsen må, enligt föreskrifter som Konungen utfärdar, i tryck eller på annat lämpligt sätt mångfaldiga och till länspolischeferna, polische­ ferna, statens utlänningskommission samt poliscentralema i Danmark, Fin­ land och Norge sända sammanställningar av uppgifter från polisregister om domar, beslut, anstaltsvistelser, avlägsnanden ur riket och andra förhål­ landen av betydelse för brottsbekämpandet i fråga om personer som gjört sig skyldiga till svår eller vanemässig brottslighet eller asocialitet.

6 §• I uppgift från polisregister till enskild eller i sammanställning enligt 5 § må anteckning om misstanke för brott medtagas endast om åtal väckts för brottet. Har någon frikänts för åtalad gärning genom dom eller beslut, som vun­ nit laga kraft, må uppgift om gärningen ej meddelas annan än justitiekanslern, riksdagens ombudsmän, rikspolisstyrelsen, länspolischef, polischef el­ ler allmän åklagare.

7 §• I uppgift från polisregister till enskild eller i sammanställning enligt 5 § må ej medtagas anteckning om 1. böter, villkorlig dom, skyddstillsyn, överlämnande till särskild vård, dom varigenom någon enligt 33 kap. 2 § brottsbalken förklarats fri från på­ följd, dom vari förordnats om villkorligt anstånd med intagning i arbetsanstalt, beslut av åklagare att icke tala å brott eller beslut om förpassning eller utvisning, sedan tio år förflutit från dom eller beslut; 2. fängelse, ungdomsfängelse, internering eller intagning i arbetsanstalt, sedan tio år förflutit från frigivningen eller övergången till vård utom an­ stalt; 3. vandel i övrigt, sedan tio år förflutit från den händelse som föranlett anteckningen. Anteckning om förvisning medtages under tid, som är föreskriven för brottspåföljd vilken ådömts jämte förvisningen.

4 Kunql. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

Har före utgången av tid soin nu sagts beträffande samma person ånyo meddelats dom eller beslut eller förekommit händelse, som antecknats i re­ gistret och icke avser endast förändring av påföljd eller verkställighet av tidigare dom eller beslut, må båda anteckningarna medtagas så länge någon­ dera må medtagas enligt första eller andra stycket. Förekomma flera an­ teckningar, äger vad nu sagts motsvarande tillämpning.

8 §. Intyg eller utlåtande om någons vandel, redbarhet eller lämplighet för viss verksamhet eller om annan liknande omständighet må polischef utfärda till 1. myndighet som sägs i 3 § 1; 2. annan myndighet, när skyldighet därtill föreligger enligt lag eller för­ fattning; 3. enskild i de fall och den ordning lag eller författning särskilt anger; 4. myndighet eller enskild i annat fall, om Konungen ger tillstånd därtill. När intyg eller utlåtande lämnas till annan än myndighet som avses i 3 § 1, må hänsyn icke tagas till sådant förhållande varom anteckning i polis­ register enligt 6 eller 7 § ej må medtagas i uppgift från registret.

9 §• Till den officiella statistiken skola meddelas erforderliga uppgifter från polisregister. Upplysning må dock icke lämnas om namnen på dem uppgif­ terna avse. För vetenskapligt ändamål må uppgifter och anteckningar, som tillförts polisregister, utlämnas i de fall och den ordning Konungen bestämmer.

10 §.

Ytterligare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Ko­ nungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1965. Vad som föreskrives i 7 § första stycket 1 gäller även anteckning om vill­ korlig dom som meddelats före den 1 januari 1965, överlämnande till vård enligt lagen den 30 december 1952 (nr 789) med vissa bestämmelser om på­ följd för brott av underårig, tillämpning av 5 kap. 5 § strafflagen eller beslut om åtalseftergift. Vad som föreskrives i 7 § första stycket 2 gäller även an­ teckning om straffarbete, förvaring eller internering i säkerhetsanstalt eller tvångsarbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965 5

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Föreslagen lydelse) (Nuvarande lydelse) 11 §• Uppgifter och anteckningar, vilka Uppgifter och anteckningar som tillförts det allmänna kriminalregist­ tillförts register som avses i lagen om allmänt kriminalregister och la­ ret må ej utlämnas i annat fall eller annan ordning än i lagen om allmänt gen om polisregister m. in., må ej ut­ kriminalregister sägs. lämnas i annat fall eller annan ord­ ning än som sägs i nämnda lagar.

Utslag eller------- ----------------- Konungen bestämmer. Vad i------------------------- underlydande personal.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1965.

1 Senaste lydelse av 11 § se SFS 1963:204.

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 40 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen den 26 maj 1954 (nr 521)

Härigenom förordnas, att 40 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen den 26 maj 1954 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 mom. Rätt till utskänkning 1 m o m. Rätt till utskänkning må av detaljhandelsbolaget överlåtas må av detaljhandelsbolaget överlåtas endast till den som gjort sig känd endast till den som gjort sig känd för ordentlighet och finnes med hän­ för ordentlighet och finnes med hän­ syn till personliga egenskaper i öv­ syn till personliga egenskaper i öv­ rigt och andra förhållanden lämpli­ rigt och andra förhållanden lämpli­ gen böra utöva rörelsen. gen böra utöva rörelsen. Till styr­ kande härav skall, när detaljhan­ delsbolaget så påfordrar, företes in­ tyg av polismyndighet.

Utskänkning må------- -----------------tillsyn däröver. Den som------------------------- sådant företag.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1965.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965 7

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av § 9 förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet

v t •- ;•;:••• ' • ... ' Mi. ' Härigenom förordnas, att till § 9 förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet skall fogas ett nytt moment, betecknat Mom. 7, av nedan angiven lydelse. § 9. Mom. 7. Sådant betyg om redbarhet och ordentlighet som avses i denna paragraf utfärdas av polismyndighet.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1965.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i stats­ rådet å Stockholms slott den 9 oktober 196b.

Närvarande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena N ilsson , statsråden S träng , A ndersson , L indström , L ange , L indholm , K ling , E denman , J ohansson , H ermansson , H olmqvist , A spling , S ven -E ric N ilsson .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­ fen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om lagstiftning rörande polisregister m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning

Vid 1948 års riksdag avgavs två likalydande motioner (I: 3 och II: 13), i vilka yrkades, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om en allsidig utredning om erforderliga lagändringar till individens skydd mot ett överdrivet registreringsväsende rörande brott och förseelser. Motio­ nerna hänsköts till första lagutskottet, som fann (uti. 1948:44) den kri­ tik, som i ärendet framkommit mot registreringsväsendet, i många hän­ seenden välgrundad och hemställde att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om en översyn av gällande bestämmelser angående registre­ ring av brott och förseelser. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hem­ ställan. Kungl. Maj :t uppdrog 1949 åt strafflagberedningen att verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Beredningen behandlade i sitt betänkande Enhetligt frihetsstraff m. m. (SOU 1953: 17) den registrering, som skedde i det hos fångvårdsstyrelsen förda s. k. allmänna straffregistret. Beträffande den registrering, som då skedde hos statens kriminaltekniska anstalt och numera sedan den 1 juli 1964 sker hos rikspolisstyrelsen för att betjäna den polisiära verksamheten, lämnade beredningen endast en summarisk orientering utan att framlägga några reformförslag. Beredningen hänvisade därvid till att denna registrering behandlades av särskilda sakkunniga, som den 19 maj 1950 tillkallats av chefen för inrikesdepartementet. Nämnda sakkunniga — de s. k. PU-sakkunniga — framlade betänkanden (stencilerade) den 10 september 1952 med allmän motivering och den 13

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965 9

april 1954 med förslag till författningsbestämmelser. De sakkunniga för­ ordade bl. a. överflyttning av det allmänna straffregistret till det vid kri­ minaltekniska anstalten inrättade centrala polisregistret, utbyggnad av sist­ nämnda register samt avskaffande av den av anstalten utgivna publikatio­ nen Polisunderrättelser. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 mars 1956 tillkallades inom justitiedepartementet en särskild utredningsman, numera hovrätts­ presidenten Maths Heuman, för att överse brottsregistreringen. Enligt direk­ tiven skulle utredningsmannen behandla både den allmänna brottsregistre­ ringen i fångvårdsstyrelsens straffregister och den speciella brottsregistrering, som förekommer i vissa andra register. Utredningsuppdraget skulle därjämte avse såväl den centrala som den lokala polisregistreringen. Utredningsmannen har den 31 december 1960 avgivit betänkande rörande den allmänna brottsregistreringen (SOU 1961: 11). Vid betänkandet är fogat ett särskilt yttrande av överdirektören Gerhard von Sydow, vilken jämte andra biträtt utredningsmannen såsom expert. Betänkandet innehåller bl. a. förslag till lagar om lokala polisregister m. m., om centralt polisregister och om straffregister. Förslagen till polisregisterlagar torde få fogas till detta protokoll som Bilaga A. Efter remiss har utlåtanden över utredningsmannens betänkande avgivits av riksåklagarämbetet, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, statens kriminaltek­ niska anstalt, statspolisintendenten, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Jönköpings, Gotlands, Hallands, Skaraborgs, Koppar­ bergs och Jämtlands län, riksarkivet, skolöverstyrelsen, Stockholms och Göteborgs rådhusrätter, poliskamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg och Malmö, polisväsendets organisationsnämnd, 1956 års eflervårdsutredning och offentlighetskommit­ tén. Dessutom har utlåtanden avgivits över betänkandet, såvitt det avser av polismyndighet utfärdade vandelsintyg, av försvarsstaben, arbetsmarknads­ styrelsen, luft fartsstyrelsen, medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen och järnvägsstyrelsen. Riksåklagarämbetet har vid sitt utlåtande fogat yttranden, dels av statsåklagaren i Stockholm, vilken överlämnat yttranden från stadsfiskalerna Asplund, Mattsson, Meijer och Tisell samt t. f. stadsfiskalen Frcijd, dels av statsåklagarna i Göteborg och Malmö, dels ock av Föreningen Sveriges stadsfiskaler. Länsstyrelserna har överlämnat, länsstyrelsen i Stockholms län yttranden från landsfogden i länet och Stockholms läns avdelning av Föreningen Sveriges landsfiskaler, länsstyrelsen i Uppsala län yttranden från landsfogden i länet, poliskammaren i Uppsala samt Föreningen Upp­ sala läns landsfiskaler, länsstyrelsen i Hallands län yttranden från lands­ fogden i länet, poliskammaren i Halmstad, Hallands läns avdelning av För­ eningen Sveriges landsfiskaler samt drätselkammaren i Halmstad, vilken

1 (* Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

i sin tur bifogat yttranden av stadens barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd, länsstyrelsen i Skaraborgs län yttranden från statens socialvårdskonsulent i nionde distriktet, Föreningen Skaraborgs läns landsfiskaler, Skaraborgs läns polisförening, stadsfiskalerna i Lidköping och Skövde samt Västergötlands köpmannaförbund, länsstyrelsen i Kopparbergs län yttran­ den från landsfogden i länet, polischefen-åklagaren i Borlänge distrikt samt landsfiskalerna i Avesta, Ludvika och Stora Kopparbergs distrikt samt slutligen länsstyrelsen i Jämtlands län yttranden från stadsfiskalen i Öster­ sund och landsfiskalen i Ströms distrikt. Tillfälle att avgiva utlåtande över betänkandet har beretts föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sve­ riges landsfiskaler och Sveriges polismästare, Sveriges advokatsamfund och Svenska socialvårdsförbundet samt —- såvitt betänkandet avser av polismyndighet utfärdade vandelsintyg —- Aktiebolaget Stockholms spårvägar, Nya systemaktiebolaget, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Stock­ holms frihamnsaktiebolag, Räddningskåren aktiebolag, Sveriges köpmanna­ förbund, Stadsbudsföreningen i Stockholm u. p. a. i likvidation, Svenska droskbilägareförbundet och Tjänstemännens centralorganisation. Yttranden har inkommit från samtliga utom sistnämnda organisation.

I prop. 1963: 39 framlade Kungl. Maj :t för riksdagen förslag till lagstift­ ning om den i betänkandet behandlade allmänna straffregistreringen. För­ slaget antogs av riksdagen. Lagen den 22 maj 1963 (nr 197) om allmänt kriminalregister trädde i kraft den 1 juli 1963. Av brottsbalken föranledda ändringar i lagen har efter förslag i prop. 1964:90 gjorts genom lag den 29 juni 1964 (nr 549), vilken träder i kraft den 1 januari 1965. Prop. 1963: 39 innehöll inte något förslag om den polisiära registreringen. Föredragande departementschefen uttalade, att ställningstagandet till ut­ redningsmannens förslag i denna del borde anstå, till dess polisväsendets framtida utformning och därmed behovet av sådan registrering kunde över­ blickas närmare. Sedan beslut numera fattats om polis- och åklagarväsen­ dets förstatligande och framtida organisation, är det möjligt att ta ställning till de principiella frågorna rörande polisregistren. Jag anhåller därför att nu få ta upp dessa frågor till närmare behandling.

II. Den nuvarande centrala registreringen

Olika delregister

Vid statens kriminaltekniska anstalt, som före rikspolisstyrelsens till­ komst ombesörjde den centrala registreringen, fanns en registraturavdelning. I instruktionen för anstalten den 21 augusti 1939 (nr 631) angavs så­

Kungl. Ma j. ts proposition nr 18 år 1965 11

som huvudsakliga uppgifter för registraturavdelningen att registrera finger­ avtryck, föra sådana centrala register, vilka hade betydelse för polismyn­ digheternas spaningsverksamhet, och utge publikationen Polisunderrättel­ ser. Genom kungörelse den 31 maj 1940 (nr 472) om ändrad lydelse av 1 § instruktionen tillkom uppgiften att föra centralt passregister. På grund av ett särskilt förordnande av Kungl. Maj :t skulle avdelningen därjämte för­ medla utbyte med vederbörande centrala organ i utlandet av meddelanden rörande brottslighet av internationell karaktär, samla inkommande upp­ gifter angående internationella förbrytare samt lämna polismyndigheterna i riket biträde med förmedling av meddelanden till och från utlandet angå­ ende begångna brott. Enligt en av anstaltens styrelse fastställd arbetsord­ ning för anstalten skulle vid registraturavdelningen finnas bl. a. personregistratur med därtill hörande passregistratur, fingeravtrycksregistratur, spaningsregistratur och godsregistratur. Rikspolisstyrelsen skall enligt sin instruktion den 4 juni 1964 (nr 403) föra centrala polisregister och centralt passregister samt i enlighet med givna bestämmelser utgiva publikationen »Polisunderrättelser» och i övrigt lämna uppgifter ur registren. Enligt övergångsbestämmelser till instruktio­ nen skall vad enligt lag, författning eller särskild föreskrift ankommer på statens kriminaltekniska anstalt i stället ankomma på rikspolisstyrelsen. De bestämmelser om registrering som funnits i arbetsordningen för kriminal­ tekniska anstalten skall enligt beslut av rikspolisstyrelsen tillämpas vid dess handhavande av registreringen. Ändamålet med den centrala registreringen är i första hand att tillgodose polis- och åklagarmyndigheternas behov av upplysningar för den brottsbekämpande verksamheten. Därjämte sker registrering för att samordna och effektivera efterforskningen av personer, som efterspanas för olika rättsliga åtgärder.

Personregistraturen Vid personregistraturen är upplagt ett alfabetiskt namnregister i form av ett kartotek över personer, som varit föremål för inrapporterade åt­ gärder inom rätts- eller socialvård. Parallellt härmed förs ett kortregister det s. k. f ö d e 1 s e d a g s r e g i s t r e t — där alla i namnregistret före­ kommande personer är registrerade enbart efter födelsedatum. Slutligen finns vissa specialregister. Meddelanden om registrerade personer samlas i akter. Vilka register av betydelse för polismyndigheternas verksamhet som skall föras, innehållet i sådana register och hur registren skall förses med sitt material framgår av olika i administrativ väg meddelade beslut och utbildad praxis. Enligt ett av Kungl. Maj:t den 1 juni 1877 utfärdat cirkulär till länssty­ relserna angående utgivande i huvudstaden av tryckta polisunderrättelser

1- Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1965 åligger det polismyndigheterna att till Polisunderrättelser lämna uppgifter avseende 1. efterlysningar å förbrytare, kända eller okända, då de äro misstänkta för brott, vilkas beivrande synes vara av synnerlig vikt, vare sig till följd av deras grova beskaffenhet, värdet av den därigenom åtkomna egendom, san­ nolikheten av deras samband med andra förbrytelser eller av andra särskilda orsaker, för allmänna säkerheten vådliga personer, då sådana av annan anledning än nyss nämnts böra i häkte inmanas, personer, vilka ådömts urbota straff, samt rymmare ur krigstjänst; 2. underrättelser, när personer, som kunna anses vådliga för allmänna säkprhcten, häktas för brott mot person eller egendom, för försvarslöshet eller för lösdriveri ävensom när för allmänna säkerheten vådliga personer avvi­ ka från sin hemort, anträffas å främmande ort eller avlida; 3. meddelanden om att efterlysta personer anhållits eller häktats.

Fångvårdsmyndigheterna skall enligt cirkuläret lämna meddelanden till Polisunderrättelser om personer, vilka under den närmaste framtiden kom­ mer att friges eller vilka rymt från eller avlidit i fängelse eller allmän arbetsanstalt, under förutsättning att de gjort sig kända såsom vådliga för allmänna säkerheten. Genom tillägg till 1877 års cirkulär har uppgiftsskyldighet i vissa hän­ seenden ålagts också militära myndigheter och indrivningsmyndigheter samt — beträffande beslut och domar om kvarstad och konfiskation å tryckta skrifter — justitiedepartementet och åklagare. Enligt ett annat tilllägg har vissa socialvårdsorgan fått möjlighet att begära efterlysning i Polis­ underrättelser av avvikna försörjningspliktiga och vårdtagare i vissa fall. Enligt 1885 års lag angående lösdrivares behandling, som upphör att gälla med utgången av 1964, skall länsstyrelse eller poliskammare lämna uppgift om varning och ådömt tvångsarbete till rikets polismyndigheter. Sådan upp­ gift skall även lämnas om frigivning från tvångsarbetsanstalt. Dessa uppgif­ ter införs enligt cirkulär den 12 juni 1885 i Polisunderrättelser. Utlänningskungörelsen den 4 juni 1954 (nr 457) stadgar skyldighet för vederbörande myndigheter att lämna uppgift rörande sådant beslut om utlännings avlägs­ nande ur riket, vilket innefattar förbud för utlänningen att återvända hit. I ett Kungl. Maj :ts cirkulär den 21 september 1956 till länsstyrelserna angå­ ende viss uppgiftsskyldighet till statens kriminaltekniska anstalt åläggs po­ lismyndigheterna att till anstalten inrapportera vissa ouppklarade brott. 1 samband härmed skall även lämnas vissa personuppgifter, hl. a. uppgift om skäligen misstänkta personer. Jämlikt kungörelsen den 12 juni 1942 (nr 421) om efterlysning av vissa underhållsskyldiga skall kriminaltekniska an­ stalten efter beslut av socialstyrelsen efterlysa personer, som underlåtit att fullgöra lagstadgad underhållsskyldighet. I två kungörelser den 9 oktober 1942 (nr 840 och 841) har militära myndigheter medgivits rätt att genom kriminaltekniska anstalten efterspana värnpliktiga m. fl. i vissa fall. 1877 års cirkulär innehåller utöver vad som förut angivits ett allmänt

Kungl. Maj.ts proposition nr i8 år 1965 13

stadgande, att i Polisunderrättelser skall intas tillkännagivanden angående övriga förhållanden, om vilka kunskap synes böra spridas bland rikets polismyndigheter, dock med rätt för redaktionen att bestämma, huruvida ett sådant tillkännagivande med hänsyn å ena sidan till vikten eller beskaf­ fenheten därav och å andra sidan till utrymmet må införas eller icke. Nå­ gon mot denna publiceringsregel svarande föreskrift eller rekommendation om uppgiftslämnande meddelas inte i cirkuläret. I praxis har emellertid varjehanda meddelanden insänts till kriminaltekniska anstalten. Ett visst stöd för begäran om uppgifter har ansetts kunna hämtas ur 16 § i an­ staltens instruktion, enligt vilken anstalten ägde att av vederbörande myn­ digheter erhålla de upplysningar, det biträde och den handräckning, som erfordrades för anstaltens verksamhet och låg inom området för myndig­ hetens befogenhet. De underrättelser, som sålunda inkommer, avser framför allt domar, som inte omfattas av 1877 års cirkulär, samt frigivningar och utskrivningar från fångvårdsanstalter och mentalsjukhus jämte efterspaningar av olika art. Uppgifter lämnas om domar avseende straffriförklaring, förvandling av böter till fängelse, villkorlig dom utan utsatt straff, vissa bötesdomar och förordnande om omhändertagande för samhällsvard enligt barna\årdslagen. Kriminaltekniska anstalten har i ett cirkulär till polismyndigheterna angivit vilka slag av bötesdomar som bör rapporteras. Hit hör bl. a. böter för de flesta brott mot strafflagen. Cirkuläret anger inte någon begränsning med hänsyn till bötesstraffets storlek. Polis- och åklagarmyndigheterna har själva i allmänhet begränsat sitt uppgiftslämnande till domar avseende högre bötesstraff. Gränsen dras härvid ofta vid 40 å 60 dagsböter, men även andra gränser förekommer. Enligt ett av medicinalstyrelsen den 16 juni 1942 utfärdat cirkulär sänder mentalsjukhusens läkare meddelanden till kriminaltekniska anstalten om intagning, försöksutskrivning och slutlig ut­ skrivning av straffriförklarade. I övrigt lämnas i stor omfattning uppgifter om rymmare in. fl. och om personer, som eftersöks av myndigheterna för delgivningar och inställelser av olika slag. De meddelanden och framställningar till den centrala registreringsmyndigheten, vilka nu nämnts, antecknas i namnregistret. De kan sammanföras under följande huvudgrupper, omfattande i huvudsak följande registre­ ringar, nämligen 1) framställningar om efterlysning i Polisunderrättelser, t. ex. av perso­ ner som på grund av häktnings- eller anhållningsbeslut skall" gripas för brott, som på begäran av undersökningsledare skall hämtas till förhör utan föregående kallelse eller som på begäran av undersökningsledare skall un­ derkastas förhör, personer som enligt rättens beslut omedelbart skall instäl­ las inför domstol, personer som skall införpassas i fångvårdsanstalt eller tas i förvar enligt beslut av internerings- eller ungdomsfängelsenämnden eller

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

enligt utlänningslagen, personer som rymt från fångvårdsanstalt, vårdanstalt för alkoholmissbrukare, mentalsjukhus, arbetshem, ungdomsvårdsskola el­ ler liknande anstalt och skall återföras, personer vilka begärts efterlysta av internationella kriminalpolisorganisationen eller polismyndighet i annat land samt försvunna personer; 2) framställningar om efterlysning i andra fall, t. ex. för delgivning av stämning, införpassning till vissa anstalter, be­ handling såsom s. k. kringflackande alkoholist; 3) framställningar om åter­ kallelse av tidigare begärd efterlysnings- eller efterspaningsåtgärd; 4) med­ delanden om personer vilka blivit föremål för rättsvårdande åtgärd, som skall publiceras av anstalten, nämligen dom på urbota straff, straffriförklaring, beslut om tvångsarbete eller annan åtgärd i anledning av lösdriveri, fri­ givning efter avtjänande av straff eller tvångsarbete, beslut om avvisning, forpassning, utvisning eller förvisning av utlänning och beslut om avflyttningsförbud för underhållsskyldig; 5) andra till anstalten inrapporterade lättsvårdande åtgärder, som i regel inte publiceras, nämligen vissa bötesdomar, beslut om häktning, anhållande eller reseförbud, meddelande att till anstalten såsom misstänkt för brott rapporterad person befunnits klart oskyldig och att till anstaltens register över ouppklarade brott inrapporterat brott klarlagts genom att viss person bundits vid brottet, försöksutskrivning, återintagning och slutlig utskrivning av straffriförklarad från mentalsjuk­ hus, meddelanden från polismyndigheter i utlandet om brott begångna av svenska medborgare samt meddelanden från internationella kriminalpolis­ organisationen om internationella brottslingar. Varje kort i namnregistret förses med uppgift om den registrerades full­ ständiga namn, födelsetid, födelseort, yrke och senast kända hemort. An­ teckningarna på namnregisterkort utgör endast en sammanfattning av vad som är känt om den registrerade. Fullständigare upplysningar erhålls ur personakten. För varje registrerad skall i princip finnas en akt, nämligen provisorisk akt eller generalakt. Generalakt uppläggs, när den registrerade gjort sig skyldig till vissa svårare brott eller till upprepade förbrytelser avviss art. Generalakt förvaras vid spaningsregistraturen. I övrigt används provisorisk akt. I provisorisk akt samlas efter hand alla meddelanden, som inkommer beträffande den registrerade. Om generalakt uppläggs, överförs till denna den provisoriska aktens material. Generalakt innehåller därutöver fingeravtryck, fotografi, uppgifter om levnadsomständigheter, signalement, bekantskapskrets, medbrottslingar, beskrivning över tillvägagångssätt vid brotts begående m. m. Vid utgången av 1962 var omkring 322 000 personer upptagna i namn­ registret. Generalakt fanns vid samma tidpunkt för mer än 14 000 per­ soner. Registerkort utgallras egentligen endast då tillförlitlig kännedom vunnits om att registrerad person avlidit. Födelsedagsregistret ger endast uppgift om registrerads namn och födelse­ tid. Det tjänstgör i första hand som kontrollregister till namnregistret. Om

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965 15

en person med mycket vanligt efternamn och flera vanliga förnamn endast uppger ett förnamn eller förnamnen i annan ordning än den registerkortet utvisar, är det ofta svårt att finna honom i namnregistret. En slagning i födelsedagsregistret kan i sådana fall leda till att fullständiga namnuppgif­ ter erhålls. Dessutom kan födelsedagsregistret tjänstgöra såsom ett enkelt spaningsregister beträffande personer, som uppgivit falskt namn men lätt födelsedag. Enligt bestämmelser i vägtrafikkungörelsen den 7 december 1951 (nr 743) och förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. skall beslut om återkallelse av körkort eller trafikkort ävensom beslut, varigenom återkallelse efter anförda besvär upphävts eller ändrats, av länsstyrelsen delges kriminaltekniska anstalten, som bar att kungöra sådant beslut för polismyndigheterna. Personer, vilkas körkort el­ ler trafikkort återkallats, registreras inte i namnregistret. Däremot har för dem upplagts ett särskilt register, vilket närmast är avsett att vara ett hjälp­ medel vid upprättandet av den förteckning över återkallelsebeslut, som registraturavdelningen utger tolv gånger om året. Straffriförklarade, om vilka mentalsjukhusen insänder besked, registreras i namnregistret, över utskrivna straffriförklarade förs ett särskilt register. Det används huvudsakligen för spaningsändamål. Kopior av inkomna utskrivningsbesked tillställs landsfogdarna eller i de största städerna polis­ mästarna.

Passregistraturen Enligt passkungörelsen den 31 maj 1940 (nr 471) skall kriminaltekniska anstalten föra ett centralt passregister. Detta register har tillkommit såsom ett led i kontrollen över passutgivningen. Då registret innehåller uppgifter kompletterade med fotografi och signalement på alla personer, som erhållit eller ansökt om svenskt pass, kan det vara av betydelse även för polisens spaningsverksamhet.

Fingeravt rycks regis t raturen Enligt 28 kap. 14 § rättegångsbalken får fingeravtryck och fotografi tas i vissa fall. I 6 § kungörelsen den 19 december 1947 (nr 950) om fingerav­ tryck in. m. föreskrivs att sådana fingeravtryck och fotografier skall regi­ streras hos kriminaltekniska anstalten. Registreringen sker alfabetiskt och efter fingeravtryck. Det alfabetiska registret utgörs av namnkort på perso­ ner, som förekommer i fingeravtrycksregistren. På namnkort skall finnas monterat fotografi av den registrerade. Kortregistret tjänar därför samtidigt som fotografisamling.

16 Kangl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

Spaningsregistraturen Enligt arbetsordningen för kriminaltekniska anstalten ankom det på spaningsregistraturen bl. a. att registrera ouppklarade brott och vaneförbrytare, att föra diverse andra specialregister för spaningsändamål, att söka genom spaning i registren sammanställa brott och gärningsmän samt att besvara förfrågningar från polis- och åklagarmyndigheter rörande brott. Spaningsregistraturens register kan uppdelas i följande huvudgrupper: re­ gister över brott, register över vaneförbrytare samt diverse speciella spaningsregister. I brottsregistret intas beträffande inrapporterade brott uppgif­ ter om brottsart, tidpunkt och plats för brottet, tillvägagångssättet, gods som tillgripits eller förstörts i samband med gärningen och eventuell miss­ tanke mot viss person. Enligt det förut nämnda cirkuläret den 21 september 1956 skall polismyndighet obligatoriskt lämna kriminaltekniska anstalten uppgift om vissa förfalskningsbrott, vissa våldsbrott, fosterfördrivning, som ej utförts av kvinnan själv, vissa sedlighetsbrott, mordbrand och sabotage (ej politiskt), stöld av vissa typer, rån och utpressning. Därjämte anges vissa brott, som polismyndighet har att inrapportera efter bedömande i varje särskilt fall. Inrapportering skall ske, därest brottet kan antas ingå så­ som led i en serie av likartade brott eller i en vanemässigt bedriven brottslig verksamhet eller om det eljest med hänsyn till brottets beskaffenhet och omständigheterna vid dess begående kan anses påkallat. Uppgift skall in­ sändas skyndsamt efter inledd förundersökning. Leder förundersökningen till att viss person skäligen kan misstänkas för brottet skall polismyndig­ heten lämna uppgift om dennes namn. Han antecknas då i namnregistret. Uppgift skall vidare lämnas dels när det blivit klarlagt vem som begått brottet, dels om viss person, angående vilken uppgift tidigare lämnats, inte längre skäligen kan misstänkas för brottet och dels om utredningen ger vid handen att brottsligt förfarande inte förelegat. I de båda senare fallen stryks anteckningen om misstanke på registerkortet. Innehåller kortet endast denna anteckning makuleras kortet. Brottsregistrets väsentliga ändamål är att möjliggöra sammankoppling av ouppklarade brott, som kan tänkas ha samband med varandra, och att binda en misstänkt gärningsman vid ouppklarat brott. Brottsregistret omfattade vid utgången av 1962 cirka 52 000 ouppkla­ rade brott. Såsom komplement till brottsregistret finns ett brandregister. I detta införs uppklarade bränder, vilka utgör brott, på gärningsmannens namn. De ouppklarade ordnas efter tidpunkten för branden. Är någon even­ tuellt misstänkt för eldsåsättande antecknas hans namn och anledningen till misstanken. Vidare anges person som utan att vara direkt misstänkt kan ha haft särskilt intresse av branden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965 17

Det för spaningsarbete! kanske viktigaste av registren över vaneförbrytare är modus operandiregistret med kort insorterade under vissa brottsrubriker. Huvudrubriker är våldsverkare, sexualförbrytare, be­ dragare, kassaskåpstjuvar, tjuvar med säregen metod och pyromaner. Un­ derrubrikerna uppgår till närmare ett fyrtiotal. Registret omfattade vid 1962 års utgång närmare 3 400 personer. Till registret hör en lotografisamling över personer, som förövat eller varit delaktiga i kassaskåpsinbrott. Vidare finns ett öknamnsregister (15 000 personer), ett register över vaneförbrytares lyten, ärr, tatueringar och andra typiska kännetecken —- sammanlagt ett trettiotal igenkänningstecken — det s. k. känneteckensregistret (14 000 personer), register över personer som uppträtt under falskt namn eller angi­ vit falskt yrke samt register över personer misstänkta för att ha utprånglat falska sedlar eller mynt eller sysslat med narkotikahantering. Mentalsjuka, som är straffriförklarade och förövat mordbrand, sexualbrott eller vålds­ brott, är upptagna i ett särskilt register. I de speciella spaningsregistren upptas inte brottslingar, brott eller straff. Däremot registreras konfiskerade skrifter, svenska urma­ kares ristmärken, tvättinrättningars tvättmärken och omslagspapper till dynamitladdningar.

Godsregistraturen Godsregistraturen handhar registreringen av försvunna och tillvaratagna föremål. Registreringen sker dels i ett godsregister, uppdelat i ett tiotal hu­ vudavdelningar, dels i ett cykelregister.

Uppgiftslämnandet från registret

Uppgifter ur registren hos kriminaltekniska anstalten har i huvudsak lämnats dels genom tryckta publikationer och cirkulärmeddelanden, dels genom meddelanden skriftligen, muntligen eller per telex i anledning av di­ rekta förfrågningar hos anstalten eller eljest i särskilda fall.

Publikationer Följande publikationer utges: Polisunderrättelser, månads-, års- och femårsregister till Polisunderrättelser, spaningsbok till Polisunderrättelser, spärrlista, förteckning över beslut om avflyttningsförbud, förteckning över återkallade körkort och trafikkort, förteckning över förkomna och åter­ kallade pass samt godsmeddelanden (godsbilagor och godsregister). I enlighet med 1877 års cirkulär och vissa andra i det föregående angiv­ na bestämmelser skall vissa uppgifter inrapporteras till P o 1 i s under­ rättelser. Dessa uppgifter skall alltså intas i publikationen. Vidare med­ ger 1877 års cirkulär publicering av tillkännagivanden angående övriga för­ hållanden, om vilka kunskap bör spridas bland rikets polismyndigheter. 2 — Bilmng till riksdagens protokoll 1965. 1 sand. .Yr 18

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

Polisunderrättelser är numera uppdelad i två serier, I och II. I Polisunderrättelser I intas 1) A-notiser, avseende efterlysningar av till namnet kända personer i och för omhändertagande, gripande eller liknande åtgärd, i första hand personer som efterlyses såsom misstänkta för brott vare sig omedelbart gripande skall ske eller ej, personer som på undersökningsledares begäran skall hämtas till förhör utan föregående kallelse, personer som skall införpassas eller återföras till fångvårdsanstalt, alkoholistanstalt, mentalsjukhus eller ungdomsvårdsskola, personer med okänd vistelseort vilka enligt domstols beslut skall inställas inför domstol, utlänningar som enligt myndighets förordnande skall tas i förvar enligt utlänningslagen, personer vilka skall tas i förvar enligt beslut av internerings- eller ung­ domsfängelsenämnden, försvunna personer samt personer vilka begärts efterlysta för brott av internationella kriminalpolisorganisationen eller ut­ ländsk polismyndighet, 2) B-notiser, avseende återkallande av efterlysning 1 A-notis, 3) D-notiser, avseende meddelanden om brott, i regel av grövre art, där gärningsmannen är okänd eller ej nöjaktigt identifierad ävensom meddelanden om anträffade okända döda och om klarlagda brott, samt 4 ) G-notiser, avseende meddelanden om kvarstad på och konfiskation av tryck­ ta skrifter, redaktionella meddelanden m. m. Antalet A-notiser utgjorde år 1953 cirka 3 500, år 1959 cirka 4 200 och år 1962 4 800. D-notiserna uppgick år 1959 till något över 1 000 och år 1962 till omkring 1 700. Polisunderrättelser I utkommer varje helgfri dag i eu medel upplaga på 2 500 exemplar och distribueras till 1 735 mottagare: polis- och åklagarmyndigheterna, vissa polismän och poliskontor i gränsområdena, utrikesdepaitementet, justitiekanslern, justitieombudsmannen, socialstyrelsen, sta­ tens utlänningskommission, sjöfartsstyrelsen (sjöåklagaren), försvarssta­ ben (mrikesavdelningen), marinledningen, marinstaben (inrikesdetaljen), statens polisskola, Stockholms rådhusrätt, länsstyrelserna, vissa fångvårdsoch ungdomsanstalter, riksdagsbiblioteket, marinpolisens avdelningar i Stockholm, Göteborg och Karlskrona samt tredje stadsfogden i Göteborg ävensom svenska konsulaten i Bremen och Frankfurt am Main samt vissa polismyndigheter i Danmark, Finland, Norge, Holland och Turkiet. I Polisunderrättelser II publiceras s. k. C-notiser, avseende 1) personer som av domstol i riket dömts till straffarbete eller fängelse, även förvandlingsfängelse, erhållit villkorlig dom, dömts till ungdomsfängelse el­ ler till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt eller ock straffriförklarats, 2) personer som varnats för lösdriveri, dömts till tvångsarbete eller frigivits från tvångsarbetsanstalt, 3) samtliga personer som frigivits från fångvårdsanstalt efter att ha avtjänat straff, 4) beslut eller domar om forpassnmg, utvisning eller förvisning av utlänning, innefattande förbud för utlänningen att återvända till riket, samt 5) undantagsvis uppgift om häktning. Antalet C-notiser utgjorde år 1959 omkring 33 600. Av dessa av­ såg cirka 21 400 domar i brottmål, 11 100 frigivningar, 100 lösdrivaråtgär-

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965 19

der, 700 åtgärder mot utlänningar och 300 diverse andra upplysningar. 1962 var antalet C-notiser omkring 9 400. Polisunderrättelser II utgår i en upplaga av 600 exemplar och distribue­ ras till 481 mottagare: polis- och åklagarmyndigheterna, försvarsstaben, utlänningskommissionen, länsstyrelserna samt vissa centrala polisorgan i Danmark och Norge. Under år 1959 utgavs 243 nummer. I registren till Polisunderrättelser upptas i alfabetisk ordning de personer, som förekommit i A-, B- och C-notiserna. För \arje person anges fullständigt namn, födelsetid, det eller de nummer av Polis­ underrättelser, där vederbörande förekommit, och notisens art (A-, B- ellei C-notis). Nytt månadsregister ersätter de föregående månadsregistren. Re­ gistren distribueras till alla myndigheter, som erhållit Polisunderrättelser I eller II, samt till statspolisavdelningar. Spaningsbok till Polis underrättelser utges en gång i må­ naden. Den innefattar en alfabetisk förteckning över aktuella, i Polisunder­ rättelser I under rubriken A intagna efterlysningar. Spaningsboken tillställs samtliga mottagare av Polisunderrättelser I. Varje ny spaningsbok ersätter den föregående. För komplettering av spaningsboken, intill dess ny sådan utkommer, fogas till varje nummer av Polisunderrättelser I tillägg till spa­ ningsboken. Tillägg innehåller nya efterlysningar och återkallade efterlys­ ningar. Spärrlista utkommer varannan månad. Den är en alfabetiskt ord­ nad förteckning över personer, som begärts eftersökta av myndigheter i andra fall än sådana, som redovisas i Polisunderrättelser I under A-notiserna och spaningsboken. Listan utsänds i en medelupplaga på 3 200 exemplar till omkring 2 200 mottagare, nämligen dels de myndigheter i riket, som erhåller Polisunderrättelser I, dels därutöver arbetsmarknadsstyrelsen, vis­ sa militär- och tullmyndigheter, länsnykterhetsnämnderna, arbetsförmed­ lingen i Skövde, skatteverket i Stockholm, exekutionsverket i Kristinehamn, skyddsvärnet och stadsmissionen samt vissa polisorgan i Danmark och Norge. I förteckning över beslut om avflyttningsförbud publiceras indrivningsmyndigheternas beslut om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket. Förteckningen trycks i ett såsom bilaga till Polisunderrättelser betecknat häfte samt utsänds till passmyndigheter och passkontroller. Förteckning över återkallade körkort och trafik­ kor t utges varje månad och tillställs polismyndigheterna. Ny månadsförteckning upphäver den föregående, som -— enligt anvisning i förteckningen — skall tas ur bruk (brännas). Förteckning över stulna, förkomna och återkallade p a s s distribueras i 2 500 exemplar per månad till skilda myndigheter. De

20 Kungi. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

återkallade pass, som noteras i förteckningen, är sådana, som inte inkom­ mit till vederbörande passmyndighet för makulering. Godsmeddelanden utgår huvudsakligen till polismyndigheter. De utgör sammanställningar av efterlyst gods, som är identifierbart.

Cirkulärmeddelanden och telexmeddelanden i vissa fall I brådskande fall förekommer att särskilt efterlysningar sprids genom tryckta cirkulärmeddelanden eller genom telex, telefon eller telegraf. Sådant förfarande används endast för viktigare meddelanden till polismyndighe­ terna om mycket grova brott och om personer, som antingen efterlyses så­ som misstänkta för sådana brott eller efterspanas i anledning av rymning från anstalt.

övrigt uppgiftslämnande Enligt arbetsordningen för kriminaltekniska anstalten — vars bestäm­ melser som förut nämnts tillämpas på rikspolisstyrelsens handhavande av registreringen — fick upplysningar ur registren — utöver vad som medde­ las genom Polisunderrättelser och dess bilagor — endast lämnas till dom­ stolar, polis- och åklagarmyndigheter samt till polismän, vilka för sin tjänst behöver uppgifterna. Polis- och åklagarmyndigheter erhåller upplysningar ur registren utan någon begränsning. I praxis förekommer att även några andra myndigheter än de nyss nämnda kan få upplysningar, t. ex. utlänningskommissionen, fångvårdsstyrelsen, utrikesdepartementet, svenska be­ skickningar och konsulat samt länsstyrelser. Adressuppgifter får utlämnas till myndigheter i den omfattning rikspolisstyrelsen beslutar. Medlemmarna av internationella kriminalpolisorganisationen, till vilken Sverige är anslutet, har förbundit sig att söka befordra största möjliga öm­ sesidiga bistånd mellan polismyndigheterna inom gränserna för respektive lands lagar. I anledning härav har Kungl. Maj :t genom brev till kriminal­ tekniska anstalten den 18 januari 1957 ålagt anstalten att förmedla uppgiftsutbytet med utländska polisorgan. Beträffande brottslighet av internationell karaktär och internationella förbrytare äger ett ganska fritt utbyte av re­ gister upplysningar rum. I övrigt prövas från fall till fall, om upplysning bör lämnas. Utländsk polismyndighet kan inte erhålla upplysning för exem­ pelvis vandel sundersökning i tillstånds- eller behörighetsärenden. De nor­ diska staterna emellan är dock uppgiftslämnandet betydligt friare. Fotografier och uppgifter ur registren i aktuella brottsfall får tillhanda­ hållas pressen endast efter medgivande från eller begäran av vederbörande undersökningsledare. Passansökningar äger den, som önskar, taga del av såframt inte av handlingen framgår att vederbörande passökande gjort sig skyldig till eller misstänks för brott eller vanärande handling. I övrigt får upplysning inte utlämnas till enskild.

Kiwgl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

Utlandet

I de flesta länder finns numera centrala polisregister. De har tillkommit för att tillgodose polis- och åklagarmyndigheternas behov av upplysningar om brott och brottslingar i samband med brottsspaning och brottsutredning. De centrala polisregistren i utlandet överensstämmer i fråga om allmän karaktär och i många länder även i fråga om teknisk uppläggning nara med det i Sverige förda centralregistret. I flera länder är den centrala polisregistraturen samordnad med det centrala straffregistret. Exempel finns ock­ så på länder, där särskild central straffregistrering inte förekommer, darfor att den för polisiära ändamål upplagda centrala kriminalitetsregistreringen ansetts kunna tjäna jämväl sådana ändamål, som åsyftas med central straffregistrering. Centrala polisregister förs regelmässigt av den centrala polis­ instansen i landet. . Regleringen av registreringen i centrala polisregister har i utlandet i all­ mänhet inte skett genom lagstiftning. Vanligt är emellertid, att registre­ ringen är reglerad genom förordnanden av vederbörande justitie- eller in­ rikesministerium. I allmänhet synes de registerförande myndigheterna ha givits ganska fria händer vid bestämmandet av registrens innehåll och om­ fattning. Från registren lämnas i allmänhet upplysningar endast till polis- och åk agarmyndigheter. I flera länder förekommer dock att uppgifter lamnas aven till åtskilliga andra samhällsorgan, för vilka ett berättigat behov av registerupplysningar ansetts föreligga. Uppgifter från registren lämnas främst genom svar på förfrågningai, som i varje särskilt fall riktas till registermyndigheten. Upplysningar lam­ nas härvid skriftligen eller per telefon, telegraf eller telex. Även genom cirkulärmeddelanden och tryckta publikationer lämnas upp­ lysningar från registren. Detta uppgiftslämnande, som i regel är begränsat till polis- och åklagarmyndigheter, avser främst upplysningar om grova, ouppklarade brott, efterlysningar av brottslingar och upplysningar om för­ övare av grova brott.’ Ett kontinuerligt uppgiftslämnande genom tryckta meddelanden om personer, vilka ådömts straff eller annan påföljd för brott, om utskrivning från anstalter in. m. — motsvarande i huvudsak in­ nehållet i den svenska publikationen Polisunderrättelser II — synes nu­ mera vara sällsynt i utlandet. Polis- och åklagarmyndigheter har i stället givits möjligheter att på annat sätt erhålla för sina arbetsuppgifter erforder­ liga upplysningar från centralregistret. Detta har åstadkommits genom upp­ rustning av de polisiära förbindelsetekniska resurserna, främst telexnätet. Publiceringsmet oden har sålunda ersatts av en frågemetod. Erfarenheterna härav uppges vara goda.

Kungl. Maj:Is proposition nr 18 år 1965

III. De nuvarande lokala registren

Olika slag av register

Polis- och åklagarmyndigheter för diarier över handlagda ärenden i den ordning arendena inkommer. Diarium redovisar i korthet ärendets art, per­ soner som berörs av ärendet och myndighetens åtgärd. I åklagarmyndighe­ ternas diarier anges därjämte i ärenden, som föranlett åtal, domstols dom eller beslut. Ett brottmålsdiarium omfattar i de flesta distrikt ett betydan­ de antal ärenden. Med hänsyn härtill är det i regel nödvändigt att förse diarierna med register. Författningsföreskrifter har inte utfärdats om inrättande eller användan­ de av register vid polis- och åklagarmyndigheter. Registren är därför myc­ ket olika. Följande huvudtyper av register förekommer, nämligen 1) hjälpregister till diarium, 2) register för redovisning av brott, straff och andra belastningar samt 3) register för särskilda ändamål. Hjälpregister till diarium kan bestå av en till årsdiariet ansluten alfabe­ tisk förteckning över personer, som berörs av diarieförda ärenden, och ären­ denas diarienummer. För att man skall kunna överblicka ärenden från mer än ett verksamhetsår uppläggs ofta alfabetiska ledkortsregister eller karto­ tek, där varje person har sitt särskilda kort. På kortet samlas hänvisningar till de skilda ärenden, av vilka personen berörs. På många håll infogas på kortet efter hänvisningen till diarienummer en kortfattad notis om ären­ dets art. Av hjälpregisterkort får man ingen upplysning om huruvida ve­ derbörande blivit åtalad eller dömd för brott. \id den andra av förutnämnda registertyper förses registerkortet med uppgifter från diariet om användning av tvångsmedel, misstankar om brott, beslut i åtalsfrågor, straff och andra påföljder; inte sällan förekommer an­ teckningar om binamn, signalement, innehav av körkort, trafikkort eller särskilda tillstånd och behörigheter. Polisens register tillförs i regel tillför­ litliga uppgifter även från andra källor än egna diarier, t. ex. från Polisun­ derrättelser och från akter i remissärenden. Vanligt är att polismyndighet, S°n!.erhålIer kännedom om att registrerad person begått brott och dömts härför på annan ort, påför kortet anteckning om brotten, domen, straffet eller påföljden. Ibland upptas även åtgärder av socialvårdsorgan, länssty­ relser och fångvårdsmyndigheter. I några större polisdistrikt har kriminalblads- eller personaktsamlingar inrättats i anslutning till registerkorten, vilka i sådant fall inte förses med detalj uppgifter. På ett kriminalblad kan lämnas en betydligt fylligare redogörelse för en persons antecedentia än på ett registerkort. I personakt eller generalakt finns ett personblad med upp­ lägg för biografiska uppgifter, anteckningar av intresse för spaningsarbetet (binamn, falska namn, signalement m. m.), kriminalblad och levnadsberät-

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965 telse. Akten innehåller samtliga undersökningsprotokoll, beslut, domar och andra meddelanden. Vid brottsundersökning, där gärningsmannen är okänd, behöver polisen upplysningar om personer, som tidigare hörts om eller misstänkts, åtalats eller dömts för brott av den aktuella arten. Om polismyndighetens person­ register inte är av liten omfattning, uppläggs i regel särskilda register för dessa ändamål. Ett sådant är sakregistret, vilket är indelat i olika avdelning­ ar, en för varje brottsart, med i alfabetisk ordning inplacerade kort för alla personer som dömts för ifrågavarande slag av brott. For mer detaljerade uppgifter anlitas oftast det centrala spaningsregistret. I större distrikt har polisen dock upplagt egna register, vilka ofta kan innehålla relativt full­ ständiga uppgifter om belastningar i form av brott, straff m. in., som en per son ådragit sig inte bara inom distriktet utan även i riket i övrigt. För andra speciella ändamål förekommer inom polisen t. ex. register över utlänningar i distriktet samt, vid större kriminalpolisavdelningar, register över lösdrivare, psykiskt sjuka, homosexuella in. fl. En del polis- och åkla­ garmyndigheter har lagt upp bötesregister över personer, som dömts för ordnings- och trafikförseelser. I några städer har man ett centralregister, som är gemensamt for samt­ liga polisavdelningar inom distriktet och åklagarmyndigheten. En viss enhetlighet i fråga om registreringen i de lokala registren har nåtts genom att statens reproduktionsanstalt sedan åtskilliga år tillbaka tillhandahållit en särskild registerblankett, vilken kommit till användning i ett stort antal distrikt, särskilt landsfiskalsdistrikt. Blanketten avser hu­ vudsakligen att vara ett hjälpregisterkort till diariet och upptar således inte något utrymme för anteckning om påföljd för brott. De lokala polisregistren är i några städer, särskilt de större, av tämligen gammalt datum. Exempel finns sålunda på register, som fortlöpande förts alltsedan 1870-talet. I de flesta distrikt har registren tillkommit först under 1930- och 1940-talen. I många landsfiskalsdistrikt upplades register 1941 1942 i samband med landsfiskalsreformen. Strafflagberedningen har på grundval av en år 1950 utförd undersökning, vilken avsåg tre län, beräknat, att landsfiskalernas register i dessa län i de fall då de förts omkring 20 år upptar 12—15 procent av den totala befolk­ ningen. Enligt vad utredningen inhämtat uppläggs årligen i det centrala registret hos kriminalpolisen i Stockholm cirka 100 000 registerkort för målsägande (angivare) och misstänkta (anmälda) samt 10 000 personakter. I Göteborgs centrala polisregister registrerades år 1956 omkring 13 000 misstänkta (anmälda) personer, varav närmare 11 000 i bötesregistret för trafik- och ordningsförseelser; omkring 800 generalakter upplades iöiande personer, som gjort sig skyldiga till allvarligare brott. I allmänhet avförs inte något registrerat material från polisregistren. I några distrikt horttas och arkiveras registerkort, på vilket anteckning inte

“4 A nngl. Maj. ts proposition nr 18 år 1965

skett under visst antal år. I vissa distrikt utgallras kort, som upptar enbart bagatellforseelser, sedan två år förflutit från registreringen, under förut­ sättning att aterfall inte förekommit.

Registrens ändamål

Brotts bekämpandet

Registrens andamål är främst att utgöra hjälpmedel för brottsbekämpanet. For polisen kommer härvid i fråga förebyggande verksamhet och brottsspaning. Polisens brottsförebyggande verksamhet avser inte endast att i aktuella fall hindra utförande av brott utan även att vidta åtgärder för att undan­ röja missförhållanden, som erfarenhetsmässigt ger upphov till brott och annan asociahtet. Sådan förebyggande verksamhet utövas framför allt ge­ nom övervakning av kanda brottslingar, lösdrivare och annat asocialt klien­ tek genom bevakning och observation av sådana lokaler och platser, som plagar utgöra tillhåll för lösdrivare och brottslingar, samt genom ingripan­ den, ofta i samarbete med barnavårdande organ, på gator och andra all­ männa platser, i hamnar, vid offentliga tillställningar o. d. mot ligabildning bland ungdom. Genom efterforskning i polisiära register kan polismannen få viktiga upplysningar om personer, som bör kontrolleras närmare. Av register kan framgå, att vederbörande är efterlyst för brott eller eljest eftersökt av poliseller socialvårdsmyndighet. Från register kan också besked erhållas om uppmärksammade personer är villkorligt dömda eller villkorligt frigivna och står under övervakning eller tillsyn. Polisens iakttagelser kan motivera, alt skyddskonsulent, övervakare eller tillsynsman varskos. För undersök­ ning i sådana fall anlitas i första hand lokalt polisregister. Sådant register kan innehålla upplysningar, som inte redovisas centralt. Vid brottsspaning i sådana fall, där brottsplatsundersökningen inte gett någon ledtråd till gärningsmannen, är det av vikt att få fram namn på per­ soner, som vane- eller yrkesmässigt brukar begå brott av det slag som är i fråga. Härvid ar sakregister till hjälp. Genom att registerkorten oftast hän­ visar till brottmålsakter m. in. är det möjligt att relativt snabbt få en bild av dem som tidigare begått liknande brott, deras brottsmetod, medbrottslingar m. m. Vidare är — med beaktande av arten av det aktuella brottet — av intresse att veta, vilka vane- och yrkesförbrytare som befinner sig på fri fot efter rymning eller permission från fängelser eller andra anstalter vilka personer som nyligen villkorligt frigivits, utskrivits eller permitterats från anstalter, vilka straffriförklarade personer som kan böra uppmärk­ sammas samt huruvida det aktuella brottet kan ingå i en seriebrottslighet,

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965 25

lokaliserad till det egna polisdistriktet eller utanför detta. I angivna fall fordras undersökning i lokalt polisregister, kommunikation med andra po­ lisdistrikt och upplysningar ur centrala register. Registerundersökningarna är värdefulla inte bara i bevisningshänseende. Vad som framkommer kan utgöra anledning för polisen att oavsett utgång­ en av brottsutredningen ta erforderlig kontakt med läkare, nykterhetsvårdande myndighet eller annat socialvårdande organ. Under förundersökning i brottmål uppkommer ofta frågor om använd­ ning av tvångsmedel (hämtning till förhör, anhållande, beslag, husrann­ sakan, kroppsvisitation, kroppsbesiktning m. m.). Det är ofta svårt att av­ göra, om misstanken mot en person är så stark som fordras enligt rätte­ gångsbalken. Det allmänna kriminalregistret innehåller huvudsakligen en­ dast uppgifter om ådömda frihetsstraff. Bötesstraff, åtalseftergifter och av­ skrivna ärenden redovisas inte. Även om kriminalregisterutdrag är tillgäng­ ligt för åklagaren, har denne därför ofta anledning att ta del av de lokala polisiära registren. Med ledning av sådana register kan även domstolsakter och protokoll införskaffas. Registeranteckningarna och det bakom dem be­ fintliga utredningsmaterialet kan ofta också ha betydelse för åtalsfrågans avgörande.

Social vår dsutr e dningar

I inte ringa omfattning har polisen att ta befattning med ärenden enligt lagstiftningen om barnavård, nykterhetsvård, mentalsjukvård och lösdrivarbehandling. För åtgärder enligt denna lagstiftning krävs i de flesta fall ingående kännedom om vederbörandes personliga förhållanden, vandel och eventuella kriminalitet. Central registrering eller publicering av åtgärder enligt ifrågavarande lagstiftning förekommer endast beträffande utslag om tvångsarbete och varningar enligt lösdrivarlagen, varjämte den centrala registreringsmyndigheten på begäran av nykterhetsnämnd publicerar upp­ gifter om kringflackande alkoholmissbrukare. De lokala polisregistren an­ vänds därför som hjälpmedel i berörda ärenden. Socialvårdsorganen behöver inom åtskilliga områden fullständiga upp­ gifter om klientelets personliga förhållanden. När det gäller att få upplys­ ningar om kriminalitet försöker socialvårdsorganen i allmänhet undvika hänvändelse till polismyndighet och gör i stället förfrågningar hos andra myndigheter, kommunala förtroendemän och enskilda. I de av kommuner­ na förda socialregistren intas i begränsad omfattning upplysningar om brottsliga gärningar och deras påföljder. Polismyndigheterna anser sig i allmänhet förhindrade att ge upplysningar om kriminalitet och vandel. I polisdistrikt, där upplysningar lämnas, prövas i regel i varje särskilt fall, om uppgift bör utlämnas eller inte. I allmänhet lämnar polisen endast munt­ ligt besked.

26 Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

Vandelsutredningar

Utredningar på grund av författningsbestämmelser om allmän ordning och säkerhet I lagar, författningar och med stöd därav utfärdade bestämmelser före­ skrivs ofta, att anställda och yrkesutövare m. fl. skall ha vissa kvalifikatio­ ner. Kraven är i vissa fall noga specificerade; i andra fall anges endast ford­ ran på lämplighet. Föreskrifter med krav på viss karaktär och vandel för erhållande av anställning har meddelats av Kungl. Maj :t i polisreglementet be­ träffande polisman, i den s. k. rekryteringskungörelsen beträffande under­ befäl på aktiv stat vid försvaret m. m. och i hemvärnskungörelsen beträffan­ de hemvärns- och driftvärnsmän. Den blankett som inom krigsmakten an­ vänds för anställningsansökan innehåller formulär till intyg, att sökan­ den »visat laglydnad». Intyget är avsett att undertecknas av polismyndighet i sökandens hemort. Inom det frivilliga försvaret förekommer i vissa distrikt, att ansökningshandlingen överlämnas till polismyndighet på vederbörandes hemort med begäran om yttrande. Sådant yttrande avges — efter under­ sökning i lokalt polisregister och Polisunderrättelser — i den formen, att ansökningen tillstyrks eller avstyrks. På grund av bestämmelser om kvalifikationskrav, utfärdade av fång­ vårdsstyrelsen, generalpoststyrelsen och järnvägsstyrelsen, krävs i vissa fall av anställningssökande, att han skall förete intyg av polismyndighet. Sådant intyg innefattar uttalande om huruvida vederbörande varit tilltalad, sakerförklarad eller straffad för brott eller för vissa slag av brott, s. k. strafflöshetsintyg. De belastningar, vilka här är av intresse, är till en del sådana som inte redovisas i centrala register. I reglementen för andra trafikföretag än statens järnvägar är ofta före­ skrivet, att till tjänstgöring, varav trafiksäkerheten är beroende, inte får användas annan än den som är känd för pålitlighet, nykterhet och ordent­ lighet. Praxis är att sökande till sådan tjänst avfordras ett av polismyndig­ het utfärdat strafflöshetsintyg. I vissa författningar föreskrivs såsom villkor för utövande av viss verksamhet, att sökanden efter prövning av myndighet befunnits lämplig härför. Detta gäller bl. a. ordningsvakt, som avses i polislagen, och vaktman vid auktoriserat enskilt vaktföretag. Vandelsprövning sker här­ vid i stort sett i samma ordning som beträffande polisman. Enligt vägtrafikförordningen skall den som söker godkännande som fö­ reståndare, lärare eller instruktör vid körskola styrka sin lämplighet genom intyg av polismyndighet. I hotell- och pensionatstadgan samt i näringsfrihetsförordningen finns bestämmelser om att vandelsintyg skall företes av

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965 27

den som vill utöva eller förestå hotell- eller pensionatrörelse samt av den som vill utöva gårdfarihandel eller anordna s. k. realisation. Lagar och författningar uppställer även i andra fall krav på lämplighet (pålitlighet, ordentlighet, redbarhet, laglydnad m. m.) beträffande vissa yrkesutövare. Detta gäller t. ex. den som vill utskänka rusdrycker, utskänka eller utminutera Öl, idka handel med skjutvapen, tillverka eller bedriva handel med explosiva varor, driva handel med preventivmedel, idka pant­ lånerörelse eller skrothandel, utöva yrkesmässig automobiltrafik, förestå biografrörelse eller få tillstånd till utsträckt affärstid. I fråga om utskänkning eller utminutering av rusdrycker torde vederbörande i flertalet fall anmodas att förete intyg från polismyndighet. I övrigt förebringas utred­ ning i regel genom att tillståndsmyndigheten infordrar yttrande från lokal polismyndighet eller — för det fall att tillståndet meddelas av polismyndig­ het —- genom att denna företar erforderlig undersökning. Av vederbörande myndigheter utfärdade reglementen för stadsbuds- och droskbilsväsende brukar innehålla föreskrifter med fordran på vissa kva­ lifikationer hos yrkesutövarna. Vandelsutredningen sker i regel genom polismyndighet. Arbetsgivaren avfordrar dock ofta sökande strafflöshetsintyg för förhandsprövning. Vid de utredningar, som nu nämnts, används regelmässigt lokalt polis­ register och Polisunderrättelser. I en del författningar föreskrivs som villkor för att erhålla vissa behörigheter eller rättigheter att sökandens lämplighet blivit ådagalagd. För förvärv av svenskt medborgarskap krävs hederlig vandel. Länsstyrelse är ålagd att genom polismyndighet eller på annat sätt utreda sökandes vandel. Till åtiydnad härav remitterar länsstyrelsen ärendet till vederbörliga lokala polismyndigheter. För utredning om hinder föreligger att utfärda pass för svensk medborgare skall i regel passärende remitteras till lokal polismyndighet. Värnpliktig, som vill fullgöra vapenfri tjänst, skall till sin ansökan foga bl. a. vandelsintyg utfärdat av polismästare, stadsfiskal, landsfogde eller landsfiskal. Sådan tjänsteman skall i detta sammanhang även meddela trovärdighetsintyg för personer, vilka den värnpliktige åberopar som intygsgivare. Enligt vägtrafikförordningen skall till ansökan om körkort fogas bl. a. av polismyndighet utfärdat lämplighetsintyg. Polismyndighet skall innan intyg utfärdas kontrollera, om sökanden förekommer i tillgängliga register över personer, som misstänkts eller straffats för brott eller vilkas körkort återkallats, ävensom höra nykterhetsnämnden, polismyndighet i annan ort, där sökanden varit mantalsskriven under de senaste två åren, samt, om det är erforderligt, jämväl annan som äger kännedom i saken. Bestämmelser motsvarande de nu anförda gäller även den som ansöker om trafikkort en­ ligt förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.

28 Kung!. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

Enligt gällande bestämmelser skall polismyndighet verkställa en mycket noggrann lämplighetsprövning i ärenden rörande tillstånd till innehav av skjutvapen och ammunition. I ärende om tillstånd till innehav av explosiv vara, där kännedom krävs om någons personliga egenskaper eller lämplig­ het, skall yttrande inhämtas från lokal polismyndighet. Projektionsapparat för filmförevisning får skötas endast av den som har polismyndighets tillstånd härtill. Vid prövning av dylik tillståndsfråga inhämtas uppgifter ur polisregister. För att få luftfartscertifikat — medförande behörighet att göra tjänst på luftfartyg — fordras författningsenligt, att vederbörande gjort sig känd för nykterhet och ordentlighet samt med hänsyn till sina personliga för­ hållanden i övrigt får anses lämplig. Den som önskar erhålla certifikat skall förete lämplighetsintyg av polismyndighet. Enligt en kungörelse angående mästarbrev för hantverksutövare får Sve­ riges hantverks- och industriorganisation tilldela hantverksutövare mästar­ brev, varvid som villkor gäller bl. a. att vederbörande gjort sig känd för god vandel. Organisationen kräver, att sökande inkommer med vandelsintyg ut­ färdat av person med offentlig tjänsteställning eller av polismyndighet. Vid utredningar enligt nu anförda bestämmelser torde polismyndigheten regelmässigt använda lokalt polisregister och Polisunderrättelser.

Utredningar i andra falt i ärenden om allmän ordning och säkerhet Även när krav på strafflöshet, laglydnad eller lämplighet inte uppställs i lag eller författning eller med stöd därav meddelade bestämmelser kan polismyndighet i åtskilliga fall inte underlåta att vid kontrollen över all­ män ordning och säkerhet utreda olika personers vandel. Så sker bl. a. i samband med ansökan om vissa tillstånd för utlänningar, exempelvis inresa, uppehåll, bosättning och arbete i riket, förvärv av fast egendom, idkande av handels- eller fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering samt anordnan­ de av och medverkan vid offentliga tillställningar. Vandelsutredning äger vidare rum i ärenden om tillstånd till sprängning, fyrverkeri och skjutning med eldvapen, godkännande i vissa fall av anordare av offentliga tillställ­ ningar och av lotteriföreståndare. Också i nu nämnda fall anlitas bl. a. lo­ kala polisregister.

Utredningar för att tillgodose enskilds intressen En del arbetsgivare kräver strafflöshetsintyg av sökande till vis­ sa arbetsanställningar. Detta gäller bl. a. vissa anställda vid Nya systemaktiebolagets butiker, vissa hamnarbetare vid Stockholms frihamnsaktiebolag samt viss städningspersonal vid Allmänna städningsaktiebolaget. En del banker och varuhus ställer samma krav på vaktmästare, varukontrollanter, varubud och försäljningsbiträden m. fl. Utan att någon fast praxis synes ha utbildat sig måste även i andra fall anställningssökande förete

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 ur 1965 29

strafflöshetsintyg, exempelvis föreståndare för bensinstation, brandman, bussförare, vårdare på mentalsjukhus, föreståndare för lekskoleverksamhet, flygvärdinna, resemontör, låssmed, vaktmästare, städerska (i kommu­ nal tjänst), springpojkar i butiker, konduktörer vid enskilda bussföretag, vaktmän vid icke auktoriserade vaktföretag, kontrollanter och tillsynsmän vid enskilda företag samt föreståndare för kafé-, kiosk- och konditorirö­ relse. Stundom avfordras enskilda strafflöshetsintyg för att viss verk­ samhet skall få utövas oaktat föreskrift om vandelsprövning inte finns i lag eller författning eller med stöd därav meddelade bestämmelser. Detta gäller t. ex. vid auktorisation inom radiobranschen och vid utfärdande av köpmansbrev. Det händer också att enskilda vänder sig till polismyndighet för att er­ hålla vandelsintyg för personliga angelägenheter, t. ex. för att erhålla förtjänsttecken, för att godtagas som hyresgäst eller borgensman, för dementering av osann uppgift och för användning i skilsmässoprocess. I betydande utsträckning förekommer, att enskild för att tillgodose olika intressen i utlandet maste kunna prestera utiedning om oför­ vitlig vandel. Främst gäller detta tillstånd till inresa, uppehåll, arbete eller bosättning i annat land. I många fall uppställs krav på styrkande av oföivitlig vandel för att studier eller affärsverksamhet skall få bedrivas. Samma förhållande föreligger inte sällan i fråga om andra speciella tillstånd. Kra­ ven på vandelsutredningen i dessa fall är ganska skiftande i olika länder. Det är dock regel, att utredningen måste presteras i form av en av offentlig myndighet utfärdad vandelsattest. Vanligtvis ställs krav på attest utfärdad av polismyndighet. Ibland anmodas sökanden att införskaffa sadan attest enligt särskilt av den utländska myndigheten fastställt formulär. I regel god­ tas dock av polismyndighet utfärdat strafflöshetsintyg. Vandelsutredning i denna form anses emellertid inte alltid tillfyllest. Ibland krävs komplette­ ring härav genom utdrag av det allmänna kriminalregistret.

Förfarandet vid utfärdande av vandelsintyg och intygens innehåll Ansökningar om vandelsintyg skall enligt praxis i regel göras skriftligen och mottas i allmänhet endast från personer, som är mantalsskrivna eller i vart fall kyrkobokförda inom distriktet. I ansökningshandlingen skall anges det ändamål, för vilket intyget söks, och det slag av vandelsintyg som önskas. Beträffande lämplighctsintyg är det vanligt, att sökanden bereds tillfälle att lämna namn- och adressuppgifter på några personer, till vilka han önskar referera. Andra intyg än strafflöshetsintyg utfärdas i regel en­ dast, då enligt lag eller författning eller med stöd därav meddelade bestäm­ melser eller på grund av fast praxis hos tillståndsorgan krävs speciellt intyg. Strafflöshetsintyg kan för närvarande erhållas för praktiskt taget vil­ ka ändamål som helst.

30 Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1965

Den utredning, som föregår utfärdandet av vandelsintyg, omfattar slag­ ning i det lokala polisregistret och i Polisunderrättelser. Har sökanden inte någon längre tid varit bosatt på ansökningsorten, brukar undersökning be­ gäras remissvägen från polismyndigheten i den eller de orter, där han tidi­ gare haft hemvist. Då uttalanden skall göras om nykterhet, lämplighet o. d., inhämtas oftast yttrande från nykterhetsnämnd. Det förekommer, att polis­ myndighet i intygsärende begär undersökning i det centrala polisregistret och utdrag från det av kontrollstyrelsen förda straffregistret. Avser intyg utländsk medborgare, inhämtas stundom även upplysningar från de av statens utlänningskommission förda registren. Beträffande personer, vilka begär vandelsintyg, som skall innehålla uttalanden om redbarhet, pålitlig­ het, ordentlighet, lämplighet etc., införskaffas vanligen upplysningar från kommunala förtroendemän, arbetsgivare och andra, som kan lämna upp­ gifter om sökandens vandel. Registerundersökningarna begränsas numera ofta till att avse endast visst antal år bakåt i tiden, t. ex. fem, tio, femton eller tjugo år. Beträffande intygens innehåll må nämnas följande ur en av utrednings­ mannen utförd undersökning av praxis. Enstaka bagatellförseelser inom eller utom strafflagens område, vilka föranlett bötesstraff, anses ofta inte ut­ göra hinder för utfärdande av s. k. rent intyg. Vissa myndigheter bortser helt från böter utanför strafflagens område. Det är inte ovanligt, att polis­ myndigheterna generellt bortser från lägre bötesstraff; sålunda tar man på sina håll inte hänsyn till böter under 20 å 30 dagsböter eller 100 kronor i penningböter. I fråga om åtalseftergift bortses regelmässigt från eftergift som avser bötesbrott. En del polismyndigheter underlåter generellt att uttala sig om huruvida vederbörande är tilltalad för brott eller inte. Vid utfärdande av strafflöshetsintyg för användning i utlandet synes polismyndigheterna benägna att bortse från belastningar i större utsträckning än i övriga fall. Det förekommer också, att man t. ex. vid anställning prövar, om förefintlig belastning skall kunna inverka på bedömningen av den, inför vilken intyget skall åberopas, och anpassar intyget härefter. Några polismyndigheter har den praxis, att rent intyg meddelas vid bötesförseelser, som begåtts minst två år före intygsdatum. Även eljest synes man inte tveka om att bortse från bötesförseelser, då en längre tid förflutit från gärningens begående. Allt fler polismyndigheter har på senare tid generellt övergått till att utfärda strafflöshetsintyg avseende endast de senaste tio eller fem åren eller att göra en tidsbegränsning för vissa slag av intyg, t. ex. sådana som är avsedda att användas i utlandet. Laglydnadsintygen — vilka såsom nämnts endast kommer till använd­ ning vid sökande av vissa anställningar vid krigsmakten — omfattar regel­ mässigt tiden från straffmyndighetsålderns inträde till intygsdatum. Sö­ kandena till ifrågavarande anställningar är i regel i åldern 16—21 år. Po­ lismyndigheterna synes vara mindre benägna att bortse från belastningar

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965 31

vid utfärdande av laglydnadsintyg än då strafflöshetsintyg meddelas. Man anser sig i regel endast kunna bortse från enstaka lindrigare förseelser. På­ följdens art saknar normalt betydelse. Det är här i stället fråga om en be­ dömning av den straffbara gärningen såsom sådan. Till följd härav medde­ las inte utan vidare laglydnadsintyg för exempelvis den som erhållit åtals­ eftergift. Beträffande lämplighetsintyg är polismyndigheten i regel hänvisad till att själv bedöma vilka belastningar som skall beaktas. Ofta utfärdas ett kombinerat strafflöshets- och lämplighetsintyg, vari -— efter konstaterande att sökanden inte sakerförklarats eller straffats för brott -—- uttalas, att i övrigt inte till polismyndighetens kännedom kommit, att sökanden gjort sig skyldig till handling, som skulle kunna utvisa att han vore olämplig för den ifrågavarande verksamheten.

Omfattningen av registrens användning

Av utredningen — från poliskammarstäderna och ett landsfiskalsdistrikt i varje län — inhämtade uppgifter har givit vid handen, att registerunder­ sökningar i Polisunderrättelser II regelmässigt kombineras med undersök­ ning i lokala polisregister. Det finns därför skäl anta, att de lokala polis­ registren anlitas i minst samma omfattning som Polisunderrättelser II. Sannolikt är, att registren används i betydligt större utsträckning. Antalet slagningar i den nämnda publikationen har uppskattats till 450 000 årligen. Det kan antas, att registerundersökningar avser till 30 procent brottsbekämpandet, till 10 procent socialvårdsändamål och till 60 procent vandelsutredningar. Antalet årligen utfärdade intyg har skattats till 5000 laglydnads­ intyg, 50 000 strafflöshetsintyg, 230 000 lämplighetsintyg enligt vägtrafik­ förordningen och förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. samt ett tämligen obetydligt antal av övriga slags lämplighetsintyg. Av strafflöshetsintygen anses minst 15 000 vara avsedda att användas utom­ lands.

De nordiska grannländerna

En lokal polisiär registrering liknande den svenska förekommer i Dan­ mark, Finland och Norge. I Danmark har inga bestämmelser givits vare sig i lag eller i administra­ tiv ordning beträffande lokala polisregister. Sådana register förs därför alltefter behov. De nyttjas för i huvudsak samma ändamål som i Sverige. Dock ligger de inte till grund för utfärdandet av vandelsintyg utan härför används utdrag av straffregistret (straffeattester). Straffregister förs i Danmark i polisdistrikten. Registren omfattar per­ soner, vilka är födda inom distriktet. Polismyndigheterna kan för sin verk­

32 Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1965

samhet erhålla utdrag av straffregistret. De förbindelsetekniska resurserna för inhämtande av upplysningar från det centrala polisregistret (rigsregistraturen) är mycket goda. Registreringen i lokala polisregister i Finland har behandlats i vissa för­ ordnanden av ministeriet för inrikesärendena. Några bindande föreskrifter har inte utfärdats. I varje polisdistrikt bör föras register över personer, vilka inom distriktet gjort sig skyldiga till brott eller överträdelser, samt över sådana inom distriktet bosatta personer, vilka är efterlysta av andra myndigheter. Hinder möter inte för polismyndigheterna att föra mer om­ fattande register. Den lokala polisiära registreringen i Finland torde vara ganska begränsad. Det har inte ansetts motiverat att lägga upp mer om­ fattande lokala register på grund av de goda möjligheterna att per radio inhämta erforderliga upplysningar från det centrala polisregistret. De lo­ kala polisregistren nyttjas för i huvudsak samma ändamål som i vårt land. De ligger således till grund för utfärdandet av vandelsintyg. Denna intygsgivning är inte författningsmässigt reglerad. I Norge finns inte heller någon fullständig reglering av den lokala po­ lisiära registreringen. I vissa hänseenden har dock bestämmelser givits. Polischeferna är sålunda ålagda att föra register över personer, vilka bötfällts inom distriktet. Det åligger vidare polischeferna att föra särskild bok över bl. a. personer, vilka frigivits på prov från fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt och vilka antingen är hemmahörande i eller skall bosätta sig i distriktet. Polischeferna skall också föra förteckningar över personer, vilka erhållit villkorlig åtalseftergift. I övrigt får den lokala registreringen i Norge ordnas efter polisdistriktets behov. Registrens användningsområde är i huvudsak detsamma som i vårt land. Polischeferna utfärdar vandelsintyg på grundval av registren. Intygsgivningen är inte författningsreglerad.

IV. Tidigare kritik och förslag

Kritik har i olika sammanhang riktats mot den centrala polisiära registre­ ringen. Kritiken har främst avsett uppgiftslämnandet genom Polisunder­ rättelser. Härvid har anmärkts, att uppgifterna i Polisunderrättelser blivit allt för omfattande och att genom tidningens spridning fara föreligger för att uppgifterna kommer till obehörigas kännedom. Fångvårdsstyrelsen yttrade i sitt betänkande Kriminalvård i frihet (SOU 1949: 6), att Polisunderrättelser genom sin uppställning och genom den an­ vändning publikationen fått i realiteten tjänstgjorde som ett centralt re­ gister över dömda brottslingar med tusentals dupletter. Fn särskild olägen­ het med registreringen i Polisunderrättelser ansågs från resocialiseringssynpunkter vara att publikationen ligger till grund för polismyndigheternas

Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1965 33

praxis att utfärda strafflöshetsintyg. Styrelsen framhöll önskvärdheten av att registreringen allmänt begränsades i fråga om straffade och särskilt de villkorligt dömda. Fångvårdsstyrelsen uttalade vidare, att strafflöshetsintygen kommit att i vissa fall göra särskild skada genom att de möjliggjort, att särskilda diskvalifikationsgrunder använts beträffande straffade personer, inbegripet dem som erhållit villkorlig dom, oberoende av den tid som förflutit efter domens meddelande. De tillämpades inte blott vid tillsättande av befattningar, som innebar en förtroendeställning eller en särskilt ansvarsfull syssla, utan ge­ nerellt beträffande alla slags befattningshavare. PU-sakkunnigas förslag innebar sammanfattningsvis utbyggnad av det centrala polisregistret — bl. a. genom vidgad registrering av beslut i åtals­ frågor och av uppgifter om intagningar i samt frigivningar och utskriv­ ningar från anstalter — sammanslagning av det centrala polisregistret och kontrollstyrelsens straffregister, överflyttning av det allmänna straffregistret till det centrala polisregistret, upprättande av ett nät av teleprinterstationer över hela riket för att underlätta kommunikationen mellan central­ registret och polismyndigheterna och mellan polismyndigheterna, avskaf­ fande av Polisunderrättelser och kungörelseförfarandets ersättande med direkta förfrågningar till polisregistret — dock skulle tryckta cirkulärmed­ delanden obligatoriskt utgå till polismyndigheterna i fråga om efterlysnmgar m. m. och fakultativt i vissa andra fall — samt inskränkning av rätten för myndigheter att erhålla registerupplysningar. I en framställning den 15 december 1954 till chefen för justitiedeparte­ mentet angående omedelbara åtgärder för att förbättra eftervården efter frigivning och utskrivning från fångvårdsanstalt anförde straff lagbered­ ningen, att det enligt beredningens uppfattning var befogat att för åtskilliga statliga tjänster ställa särskilda krav på innehavarens redbarhet, pålitlig­ het och karaktär. Beredningen ville emellertid ifrågasätta lämpligheten av generellt verkande diskvalifikationsbestämmelser, vilka inte medgav hän­ syn till brottets art och tiden för dess begående. Beredningen föreslog, att utredning skulle ske av frågan om att undanröja de i författningar, regle­ menten, instruktioner o. d. föreskrivna hindren för att anställa straffade eller villkorligt dömda. Liknande synpunkter framfördes vid 1955 års riksdag (ABU 1955: 7, rskr 1955:145) i anledning av motioner rörande arbetsmöjligheterna för tidigare straffade personer m. fl. Kritik har slutligen framförts också i 1959 års betänkande om ungdoms­ brottslighet (SOU 1959:37). I betänkandet berördes användningen av vandelsintyg för anställningsprövning. De sakkunniga hade uppmärksammat, att det i allt större utsträckning förekom, att kommunala och enskilda före­ tag för anställning krävde, alt sökande skulle förete laglydnadsintyg, redbarhetsintyg, vandclsintyg eller liknande handling, utfärdad av polismyn- 3 — B ihan g till riksdagens protokoll 1965. 1 saml. År 18

34 Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

dighet. Härigenom utestängdes en straffad person från möjligheten att söka sådana befattningar även om straffet låg långt tillbaka i tiden och han un­ der många år fört ett laglydigt liv. Detta system innebar i realiteten, att den avskaffade brottspåföljden förlust av medborgerligt förtroende i viss mån återinförts på en bakväg. Vandelsintygen var inte på något sätt reglerade i lag eller författning. De sakkunniga fann, att den utveckling, som sålunda skett, var högst betänklig. I ett år 1955 avgivet betänkande angående sekretessen vid förundersök­ ning i brottmål (SOU 1955: 17) har utredningsmannen (överståthållaren Johan Hagander) uttalat, att det av honom framlagda förslaget inte till­ godosåg behovet av en generellt giltig tystnadsplikt gentemot utomstående med avseende på innehållet i sådana lokala register över brott samt för brott åtalade eller misstänkta personer, som fördes av polis- och åklagar­ myndigheter. Enligt utredningsmannens mening borde förekommande sekre­ tessfrågor i samband med registrering av brott och straff bedömas i ett sammanhang inom ramen för en särskild lagstiftning om denna registrering.

V. Behov av polisregister

Utredningen

Betydelsen av ett centralt polisregister för brottsbekämpandet är enligt utredningen uppenbar. Särskilt den s. k. rörliga brottsligheten kan svårligen bekämpas effektivt om inte polisen har tillgång till en central upplysningskälla, där uppgifter om brott och brottslingar metodiskt in­ samlas och registreras. Utredningen anser därför att ett centralt polisregister av i huvudsak samma art som de nuvarande registraturerna måste stå till polis- och åklagarmyndigheternas förfogande för den brottsbekämpande verksamheten. Utredningen har inte funnit anledning föreslå någon änd­ ring beträffande det nuvarande centrala registrets allmänna karaktär och ändamål. Det centrala registrets huvudändamål bör enligt utredningen således vara att tillgodose behovet av upplysningar för den brottsbekämpande verksam­ heten. Men också för den kontroll av allmän ordning och säkerhet, som åvi­ lar länsstyrelserna och de lokala polismyndigheterna, erfordras ofta tillgång till kriminalitetsupplysningar inte bara från lokala polisregister utan ock­ så från det centrala polisregistret. Utredningen avser här främst sådana vandelsundersökningar, som på grund av föreskrift i lag eller författning eller eljest på grund av sakens natur måste företas av dessa myndigheter. Undersökningar fordras dels i ärenden om tillstånd till viss verksamhet och innehav av vissa föremål eller varor o. d. samt om viss behörighet eller rät­ tighet och dels för att efterkontrollera innehavare av sådana tillstånd, be­

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

hörigheter och rättigheter. Upplysningar om kriminalitet in. m. behövs stundom även för polismyndigheterna i ärenden angående barnavård, nykterhetsvård, sinnessjukvård och lösdrivarbehandling. Annan användning av det centrala registret bör däremot förhindras. Utredningen framhåller beträffande de lokala r e g i s t r e n, att av­ sikten med hjälpregistren främst är att göra det möjligt att snabbt åter­ finna äldre ärenden i diarierna. Mot en registrering av de egna ärendena i denna form och i angivet syfte kan uppenbarligen någon erinran inte fram­ ställas. Det måste fastmer konstateras, att något slag av hjälpregistrering är oundgängligen nödvändig. Inte heller finner utredningen något vara att invända mot att man från diarierna till registerkort för över summariska uppgifter om brott, straff och andra belastningar. Registreringen innebär en arbetsbesparing. Vidare framhålls, att den i de stora och medelstora städerna förekomman­ de mera fullständiga redovisningen av personers antecedentia på register­ kort och i aktsamlingar tillkommit framför allt som ett led i kampen mot den grövre brottsligheten. Utredningen har den uppfattningen, att denna mera fullständiga registrering i allmänhet inte kan anses ha drivits utöver det polisiära behovet. Härvid har utredningen särskilt beaktat, att man svårligen kan ingripa mot den grövre brottsligheten på ett planmässigt och effektivt sätt utan tillgång till sådana register. Sammanfattningsvis yttrar utredningen, att någon form av lokal polisiär registrering av diarieförda ärenden är nödvändig. En mer omfattande re­ gistrering behövs också, i varje fall i större distrikt, för att inte viktiga po­ lisiära intressen skall bli åsidosatta.

Yttrandena

Utredningens uppfattning, att ett c e n t r a 11 polisregister behövs, delas av länsstyrelserna i Stockholms och Gotlands lan, poliskamrarna i Stockholm och Göteborg, föreningarna Sveriges landsfiskaler och Sveriges stadsfiskaler, landsfogden i Uppsala län samt landsfiskalerna i Stora Kop­ parbergs och Ströms distrikt. Föreningen Sveriges stadsfiskaler understryker den centrala registrering­ ens betydelse för bekämpandet av särskilt den rörliga brottsligheten. Polis­ kammaren i Stockholm uttalar, att det i det dagliga kriminalpolisarbetet ständigt ges tillfälle att konstatera behovet av ett riksomfattande, aktuellt register. För de mindre polisdistrikten, som själva har kännedom endast om ett mycket begränsat antal huvudsakligen lokala brottslingar, måste detta behov vara än mer framträdande. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att det är självklart alt de offent­ liga organ, som driver brottsbekämpande verksamhet, måste ha tillgång till register över brott och brottslingar samt att det likaledes ar uppenbart, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

samhällslivets nuvarande gestaltning nödvändiggör både lokal och central brottsregistrering i någon form. De remissinstanser, som särskilt gatt in på de lokala registren, nämligen länsstyrelserna i Jönköpings, Skaraborgs och Jämtlands län, för­ eningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare, Sveriges lands­ fiskaler, Uppsala läns landsfiskaler, Skaraborgs läns landsfiskaler och Sve­ riges stadsfiskaler, landsfogden i Uppsala län, stadsfiskalen Tisell och lands­ fiskalen i Borlänge distrikt, har samtliga anslutit sig till utredningens upp­ fattning, att registren tillgodoser viktiga polisiära intressen och bör behållas.

Departementschefen

Grunden till en central polisregistrering i Sverige lades genom Kungl. Maj .ts cirkulär till länsstyrelserna den 1 juni 1877 angående utgivande i huvudstaden av tryckta polisunderrättelser. Allt ifrån början fördes på tid­ ningen Polisunderrättelsers redaktion ett på kort upplagt alfabetiskt re­ gister ö\er personer, som förekom i tidningen. Detta register var avsett att till grund då man upprättade de månads-, års- och femårsregister, som distribuerades till tidningens mottagare. Innehållet i Polisunderrättel­ ser har efter hand utvidgats och omfattar i dag ett stort antal uppgifter an­ gående personer som är dömda, misstänkta eller efterspanade för brott. De centrala polisregistren fördes av statens kriminaltekniska anstalt till den 1 juli 1964, då uppgiften övertogs av rikspolisstyrelsen. År 1940 bör­ jade det s. k. namnregistret läggas upp. Detta register är inte endast såsom det tidigare kortregistret ett ledregister till Polisunderrättelser utan inne­ fattar beträffande varje registrerad person en sammanfattande redogörelse för vad som blivit känt om honom. I namnregistret intas också efterlysningar. Centralt förs vidare ett flertal specialregister. Hit hör fingeravtrycksregistren, där registrering sker dels alfabetiskt på personer, dels efter fingera' tryck. Till tingeravtrycksregistren ansluter sig en fotografisamling. För spaningsändamål förs ett särskilt register över vaneförbrytare med namnkort insorterade under vissa brottsrubriker och angivande bl. a. signale­ ment, brottsmetod och eventuella medhjälpare. Viktigare ouppklarade brott förtecknas i ett särskilt brottsregister indelat i avdelningar efter brottskategorier och med uppgifterna inom varje avdelning ordnade efter dagen för brottet; bland de noterade uppgifterna ingår bl. a. tillvägagångssättet \id brottet. I samband med att polismyndigheterna inrapporterar oupp­ klarade brott skall de meddela om någon skäligen kan misstänkas för brot­ tet. Uppgift härom och om brottets uppklarande antecknas i namnregist­ ret. I ett brandregister upptas dels uppklarade bränder, vilka, om brott konstaterats, registreras på gärningsmannens och eljest på ägarens namn, dels ock ouppklarade bränder, vilka registreras efter tidpunkten för bran­ den och med angivande av personer som kan ha haft intresse av branden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 är 1965

För eldsåsättande misstänkt person antecknas i brandregistret och i namn­ registret. Ytterligare ett viktigt register är godsregistret, avseende försvunna och tillvaratagna föremål. Slutligen förs ett centralt passregister samt regis­ ter över beslut om återkallade körkort och trafikkort in. in. Vid sidan av och delvis före tillkomsten av den centrala registreringen har de lokala polismyndigheterna var för sig fört register over personer som dömts eller misstänkts för brott och vilkas förehavanden utretts av myn­ digheten. I dessa register redovisas också på en del håll för polisen kanda åtgärder av socialvårdsorgan och andra myndigheter. Även åklagarna har lagt upp register. På landsfiskalskontoren och på poliskontoren i landsfiskalsdistrikten används hjälpregister till diarierna; anteckningar om belastningar förekommer i regel inte. I landsfiskalsdistrik­ ten ingående städer med kriminalpolisavdelning har vanligen polisregister. Så är även ofta fallet i Övriga städer. I en del av städerna har upprättats re­ gister, som är gemensamma för polisavdelningarna och åklagarmyndig­ heten. I några städer är personregistreringen ganska omfattande och kompletteras med register för särskilda ändamål, t. ex. spanmgsregister samt register över psykiskt sjuka och lösdrivare. Landsfogdarna har i regel endast hjälpregister, som hänför sig till de egna arendena. I en del län finns register över personer, som erhållit åtalseftergift, och kortregister över personer, som enligt meddelanden från distriktsåklagarna inom länet dömts för brott mot 3 § trafikbrottslagen (olovlig körning). Polisregistren och de av fristående åklagarmyndigheter förda registren har tillkommit för att tjäna brottsbekämpandet. De har härvid betydelse i skilda hänseenden. För att kunna fullgöra sin uppgift att söka förebygga brott måste polisen övervaka vanebrottslingar och annat asocialt klientel samt hålla uppsikt över lokaler och platser, där sådana individer brukar ha sitt tillhåll. Poli­ sen måste därför få kunskap om bl. a. vilka personer i distriktet som domts för brott eller samhällsfarlig asocialitet och om dessa personers förhållanden och vanor m. m. Det är även av värde att upplysningar står till buds om vidtagna socialvårdande åtgärder. Noggrann uppmärksamhet måste ägnas åt ungdom, som visat asocialt beteende och måhända redan förfallit till brott. Av vikt är, att begynnande kriminell utveckling hos ungdomen av­ bryts på ett så tidigt stadium som möjligt. I olika avseenden fordras därför informationer om ungdomen. Polisen bör också få kännedom om nät för brott dömda personer eller på anstalt såsom farliga mentalsjuka eller farliga alkoholister intagna frigivits. Ett klientel, som ar starkt utsatt för frestelse att begå brott, utgörs av dem som rymt från fängelser, ungdomsvårdsskolor eller liknande anstalter. Om sådana rymningar måste polisen få besked. Källor för upplysning i nu angivna fall är — bortsett från den enskilde po­ lismannens person kännedom — register över det ifrågavarande klientelet och meddelanden om efterlysningar m. m.

38 Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

När ett brott blivit begånget och gärningsmannen inte är känd kan om­ ständigheterna vid brottet sammanställda med vad som kan vara känt om andra brott ofta ge ledirådar, som inte kan vinnas från det enstaka brot­ tet. Vid misstanke mot en eller flera personer kan uppgifter om deras antecedentia, eventuellt begångna brott och därvid tillämpade metoder samt kännedom om deras yttre situation vid tiden för brottets inträffande — vistelse i anstalt eller i frihet — bli till vägledning. Också upplysningar om målsägare och angivare är av betydelse; sådana upplysningar kan leda till att misstankarna omkastas och i stället vänder sig mot den som anmält brottet. Vissa spår på en brottsplats, t. ex. fingeravtryck, är i och för sig tillräckliga för identifikation av en person och kan därför vid jämförelse med tidigare registrerade fingeravtryck möjliggöra brottslingens avslöjande. Det är angeläget, att man vid brottsutredningen snabbt kan utmönstra per­ soner, som inte behöver kontrolleras vidare, och inrikta spaningen åt håll, där den kan förväntas ge resultat. Av det anförda torde framgå, att register över brott, brottslingar, identifieringsdata m. m. är nödvändiga hjälpmedel vid all brottsspaning. Däiest en för brott misstänkt kan bindas vid brottet är det av intresse för de åtgärder, som senare bör vidtas, att få den mera fullständiga bild av honom som oftast framträder vid granskning av registeranteckningar. Detta gäller för både polis och åklagare. För åklagaren är registerinforma­ tionen särskilt betydelsefull när han har att överväga om han bör anlita tvångsmedel, anställa eller inte anställa åtal, återkalla tidigare meddelat beslut att icke tala å brott eller meddela strafföreläggande. Vad som fram­ kommit vid registerundersökningen kan, om åtal väcks, ge åklagaren an­ ledning att framställa särskilda yrkanden. Behovet av polisregister som medel för brottsbekämpandet framstår i dag som än mer trängande än tidigare. Jag vill härvid först erinra om att brotts­ ligheten under senare år varit i kraftigt stigande. Vidare bör vid bedömning av polisregistreringen uppmärksamheten fästas vid befolkningsanhopningen i tätorter och det ökade befolkningsutbytet i övrigt mellan olika orter. Här­ igenom försvåras polisens möjligheter till personkännedom. Ett av de mera framträdande dragen i brottsutvecklingen under efterkrigstiden är slutligen den av bilismen möjliggjorda rörligheten i brottslingarnas verksamhet. Lag­ överträdelser begås numera ofta i trakter långt från gärningsmannens hem­ ort. En stor del av brottsligheten har karaktär av seriebrottslighet, där sam­ ma personer förövar brott i skilda delar av landet. Till polisens uppgifter hör även att i övrigt kontrollera allmän ordning och säkerhet. Polisen kan härvid ofta inte underlåta att ingå på vandelsprövning av personer, som vill utöva viss verksamhet eller erhålla viss be­ hörighet. I vissa fall finns författningsföreskrifter som anger bestämda kvalifikationskrav eller ett mera allmänt hållet krav på lämplighet hos tillståndssökande. Vid dylik vandelsprövning är polisregister till värdefull hjälp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

För de syften, som angivits i det föregående, är det allmänna kriminalre­ gistret inte tillräckligt eftersom det endast innehåller sådana uppgifter om ådömda straff och därmed jämförliga åtgärder, som ar nodvandiga för en riktig tillämpning av straffrättens regler om återfall, konkurrens och för­ verkande av anstånd samt för bedömande av om viss brottspåföljd lagligen får tillämpas. Jag anser således i likhet med utredningen och remissinstan­ serna att en polisregistrering behövs. , t .. . .. Lokalt polisregister har sin naturliga ram bestämd av att det narmast a den lokala polismyndighetens egna ärenden som registreras. Särskilt i be­ traktande av vad nyss sagts om den rörliga brottsligheten ar det uppenbart, att effektiv brottsbekämpning inte kan bedrivas enbart med stöd av note­ ringar om lokal brottslighet. De lokala registren kan visserligen byggas ut på grundval av informationer, som publiceras från en central kalla, men det låter sig självfallet inte göra att polisdistrikten — eller åklagardistn ten — lägger upp egna register av riksomfattande art. Den erforderliga polisregistreringen måste alltså till en del anordnas centralt. Jag forordar på grund härav att ett centralt polisregister alltjämt fors. e Om en central registrering kommer att finnas kan man stalla fragan, om de lokala registren behövs. Ett centralt polisregister skulle kunna om­ fatta även mindre allvarliga lagöverträdelser, som för närvarande antecknas endast lokalt. Vissa brott av mindre allvarlig natur registreras redan nu centralt. Jag anser emellertid att lokala register ar betydelsefulla framfor allt därför, att de i lätt tillgänglig form ger fortlöpande underrättelser om det lo­ kala brottslingsklientelet samt håller förvärvade kunskaper harom vid hy De lokala registren behövs också som kunskapskälla for ny personal Ett centralt register som skulle tillgodose syftena med lokala register skulle vi­ dare bli alltför omfattande och svårhanterligt. De lokala polisregistren an därför enligt min mening svårligen undvaras. Däremot bör i framtiden register med sammanställningar av belastnmgsdata inte föras hos åklagarna. Dessa torde under alla förhållanden vara nöd­ sakade att — i den mån centrala upplysningar inte ar tillfyllest — repliera på de register, som förs av de lokala polismyndigheterna.

YL Riktlinjer för en lagstiftning om polisregister

Utredningen

Efter att ha erinrat om att det nuvarande centrala polisregi s tr e t inte är författningsmässigt reglerat och om att uppgiftslamnandet till och från registret i stort sett sker utan ledning av författningsbestämmel­ ser, finner utredningen uppenbart att såväl registrets innehall som uppgiftslämnandet till och från registret bör regleras. Detta bor i likhet med va

Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1965

som gäller för det allmänna kriminalregistret ske genom lag. Utredningen har utarbetat ett förslag till lag om centralt polisregister. Utredningen framhåller, att vid ställningstagandet till frågan om det cenra a registrets innehåll en avvägning måste ske mellan två mot varandra stridande intressen, nämligen å ena sidan samhällets strävan att genom registreringen ge största möjliga effektivitet åt brottsbekämpandet och å andra sidan den enskildes intresse att inte utsättas för skada eller lidande pa grund av registreringen. Utredningen fortsätter. ellereVvan:eSh!il l'r dpen,enskildes synpunkt kan anföras mot registreringen eller i ^arje fall for en begränsning darav, är av olika slag. Redan den inom svårarreknmilnaI?0lltlkJederta§na §rundsatsen, att åtgärder som kan förhln w c1Senn§en b°r undvikas> torde vara ägnad att mana till återserrnku0 i fraSa 01" rcSlstreringen av brott. I den mån registreringen avf / ™SSt,anke. ““brott, förande vilka full bevisning icke förebragts och vil­ ka salunda icke föranlett fällande dom eller måhända ej ens åtal är det vi dare uppenbart att den misstänkte har ett befogat anspråk på att registre­

ringen harav sker med urskillning. För en begränsniAg av registreringen

talar också det förhållandet, att om registret får alltför stor omfattning fek?ht lg§er’ aU rCgiStret bHr svårhanterligt och därmed mindre ef-

Enligt utredningens uppfattning bör registrets innehåll bestämmas enart med hansyn till polis- och åklagarmyndigheternas behov för brottsbekampandet. Den omständigheten, att registret måste få användas även for vissa andra andamål, bör alltså inte leda till att registrering tillåts ut­ över vad som behövs för brottsbekämpandet. Härefter lämnar utredningen en utförlig redogörelse för vilka uppgifter ett centralt polisregister bör innehålla, nämligen angående personer som dömts till vissa brottspåföljder, erhållit åtalseftergift i vissa fall och blivit föremål för beslut och åtgärder enligt utlänningslagen. Personer som miss­ tanks for brott bor enligt utredningen registreras med stor urskillning In­ tresset av registerupplysningar gör sig i dessa fall gällande främst vid polisens spaning och utredning i samband med mycket grova brott och sådan yrkes­ mässig eller vanemässig brottslighet, som inte är lokalt begränsad. Dessa synpunkter ligger till grund för de nuvarande föreskrifterna och utredningen anser att registreringen av misstänkta även i fortsättningen bör begrän­ sas i a är den har särskild betydelse för spaningsverksamheten. Utred­ ningen föreslår att det såsom hittills skall ankomma på Kungl. Maj-t att be­ stamma i vilken omfattning rapportering till registret skall ske. Registrermgsmyndigheten bör emellertid kunna av Kungl. Maj :t bemyndigas att ut­ lärda sadana bestämmelser. K.S0™ rfk!linjer fÖr ^gistreringen anger utredningen bl. a., att det inte or fa forekomma, att personer antecknas som misstänkta, om misstanken mte natt den grad att skälig misstanke i rättegångsbalkens mening före­ ligger. Registrerad uppgift bör avlägsnas ur registret, om brottsutredningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965 41

eller domstolsprövningen visat, att skälig misstanke inte längre kan sägas vara för handen. Underlåter åklagare att anställa åtal och är anledningen härtill, att skälig misstanke inte längre föreligger, bör uppgiften om miss­ tanken således avskiljas från registret. Om däremot brottet klarlagts och den misstänkte befunnits vara gärningsmannen men åtal underlåts — genom åtalseftergift eller lämplighetsprövning eller på grund av att gärningsman­ nen bedömts vara psykiskt abnorm —- bör uppgiften kvarstå och komplet­ teras med uppgift om beslutet i åtalsfrågan. När någon som registreras såsom skäligen misstänkt frikänts efter åtal, kan den frikännande domen ha meddelats ehuru objektivt sett skälig miss­ tanke alltjämt kvarstår mot den tilltalade. Om en person varit åtalad för ett mycket grovt brott, t. ex. mordbrand eller grovt sexualbrott, men frikänts på grund av bristande bevisning, måste det från polisiär synpunkt vara ange­ läget, att uppgift om vad som förekommit får kvarstå i registret. Uppenbar­ ligen måste den frikännande domen alltid antecknas i registret. Utredningen lämnar också förslag om avskiljande av uppgifter ur det centrala registret. Sålunda skall avskiljas uppgifter om straff eller annan påföljd, när överrätt genom avgörande som vunnit laga kraft frikänt den registrerade från åtalade gärningen eller dömt honom endast till påföljd, som inte skall antecknas i registret. Motsvarande föreslås gälla, om den registrerade efter resning i målet frikänts eller dömts till påföljd som inte skall registreras. Utredningen anser att de nuvarande specialregistren för spaningsända­ mål — avseende fingeravtryck, fotografier, signalement, särskilda känne­ tecken, öknamn och tillvägagångssätt vid utförande av brott —- i fortsätt­ ningen bör ingå i det centrala polisregistret. Den reglering, som föreslås för detta register, t. ex. uppgiftslämnande, sekretess m. m., bör gälla även specialregistren. Behovet av specialregistrering kan emellertid växla tid efter annan. Det synes därför inte lämpligt att författningsmässigt reglera specialregistrens innehåll på samma sätt som föreslås beträffande central­ registret i övrigt. Erforderliga föreskrifter om specialregistreringen bör i stället meddelas av Kungl. Maj :t, eller, efter bemyndigande, av registreringsmyndigheten. Utredningen erinrar om att efterspanade och eftersökta personer f. n. antecknas i namnregistret. Denna registrering kan i många fall vara av Arärde för brottsbekämpandet. Emellertid får med nuvarande registreringsmetoder kort eller anteckningar avseende efterspanade personer kvarstå i registret även efter det att efterspaningsuppgiften blivit genomförd. Här­ igenom belastas registret i onödan. Självfallet måste det ingå i registreringsmyndighetens uppgifter att i varje läge kunna lämna upplysningar om vilka personer som efterspanas för rättsliga åtgärder. Detta kan dock upppenbarligen ske utan att personerna registreras i namnregistret. Utred­ ningen föreslår, att för de efterspanade anordnas ett fristående register,

42 Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

som skall innehålla endast de aktuella efterspaningsfallen. Med denna ut­ gångspunkt saknar utredningen anledning att behandla spörsmål i sam­ band med efterlysningsförfarandet. Med lokalt polisregister avser utredningen ett register, som, till ledning för polis- och åklagarmyndighets verksamhet till förekomman­ de och beivrande av brott eller för vandelskontroll, av sådan myndighet förs över personer som misstänkts, åtalats eller dömts för brott eller beträffande vilka ärende eljest förekommit hos myndigheten. Till följd härav hänför utredningen till lokala polisregister inte bara register, där enskildas belast­ ningar redovisas direkt, utan också olika slag av hjälpregister som består av endast hänvisningar till hrottmålsdiarier, journaler o. d. Hjälpregistren innehåller i själva verket en sammanställning av enskildas belastning­ ar, även om man av registerkorten inte kan omedelbart utläsa belastning­ arnas art. Den som tar del av registerkorten har uppenbarligen möjlighet att genom vidare studium av diarier och offentliga utredningshandlingar skaffa sig kännedom om en registrerad persons samtliga kontakter med polis­ myndigheten i orten. Utredningen erinrar om att den nuvarande registreringen upplagts med hänsyn till varje distrikts behov. Registreringen är därför i det stora fler­ talet mindre distrikt ytterst blygsam. I de största distrikten är den där­ emot mycket omfattande. Då egna ärenden under alla förhållanden måste få registreras, är det uteslutet att exempelvis förbjuda registrering av vissa slags brott, andra uppgifter om vandel eller vissa arter av straff. Ett för­ bud mot att i lokala register införa uppgift om straff, som skall vara re­ gistrerat i allmänna kriminalregistret, är därför inte genomförbart. Det är inte heller möjligt att genomgående inskränka den lokala registre­ ringen till myndighetens egna ärenden, d. v. s. den lokala brottsligheten och vissa andra av myndigheten handlagda ärenden. I större polisdistrikt behövs en mer omfattande registrering för att inte viktiga polisiära krav skall bli åsidosatta. Enligt utredningens uppfattning kan det inte göras gällande, att den lo­ kala polisiära registreringen till sin omfattning drivits utöver det polisiära behovet. Skäl saknas redan därför att inskrida med reglerande föreskrifter om de lokala registrens omfattning. Varje åtgärd, som kan vara ägnad att försvåra polisens arbete i kampen mot brottsligheten, bör i dagens läge und­ vikas. Utredningen erinrar om att den kritik, som i olika sammanhang rik­ tats mot de lokala registren, inte avsett registrens omfattning utan den på­ stådda bristfälliga sekretessen och systemet att använda registren för ut­ färdande av vandelsintyg. Ett ytterligare starkt skäl mot att reglera regi­ streringens omfattning utgör det förhållandet, att behovet av registrering är skiftande i de olika distrikten. Något större allmänt intresse av att införa enhetliga principer för regist­ rens anordnande i samtliga distrikt anser utredningen inte heller föreligga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965 43

Det är också svårt att skapa ett registersystem som är lämpligt för distrik­ tens olika behov. Även registreringens tekniska anordnande bör därför över­ lämnas till vederbörande registermyndigheters eget avgörande. Utredningen har också utarbetat förslag till lag om lokala polisregis­ ter. Denna behandlar huvudsakligen uppgiftslämnandet ur sådana register och polismyndigheternas rätt att lämna vandelsintyg.

Yttrandena

Till utredningens uppfattning, att det centrala polis registrets innehåll bör bestämmas enbart med hänsyn till polis- och åklagarmyndig­ heternas behov för den brottsbekämpande verksamheten, ansluter sig hov­ rätten för Nedre Norrland, poliskammaren i Stockholm, föreningen Sveriges häradshövdingar och landsfogden i Stockholms län. Föreningen Sveriges landsfogdar anför om avvägningen mellan olika in­ tressen följande. Den enskildes i detta sammanhang beaktansvärda intresse torde inskrän­ ka sig till att registreringen icke sker till skada för honom. Begreppet skada i förevarande hänseende torde vara begränsat till sådan olägenhet so® den enskilde kan lida i samband med registrets användning. Föreningen hålller nämligen före att man icke kan taga hänsyn till den ideella skada som skulle kunna ligga däri att en person faktiskt förekommer i registret. Om man iakttar den regeln att uppgifter ur registret icke äro avsedda att användas för annat ändamål än för brottsbekämpande verksamhet och rättstillämp­ ning och endast av myndigheter som ha sådan uppgift torde den enskildes intresse icke kunna åberopas som skäl för att i registret icke upptaga ur registreringssynpunkt erforderliga anteckningar rörande begångna brott och ådömda straff. Liknande tankegång kommer till uttryck i det yttrande, som avgivits av föreningen Sveriges polismästare. Statens kriminaltekniska anstalt anser, att utredningen inte tillräckligt beaktat de polisiära synpunkterna, och drar upp följande riktlinjer för registrets innehåll. Ett centralt polisregister bör, för att kunna fungera tillfredsställande, innehålla uppgifter om dömdas och misstänktas personal^, aliasnamn, signalement, vanor, brottsspecialitet, modus operandi vid brottens utföran­ de, rymningar, medbrottslingar och kumpaner, tidigare domar och polis­ ingripanden samt vederbörandes fingeravtryck och fotografier. Uppgifter om intagningar i straffanstalter, sinnessjukhus, säkerhetsanstalter, skolhem m. in. och utskrivningar därifrån samt permissioner böra så vitt möjligt ock­ så ingå i centralregistret. Straffens art och omfattning, som i och för sig i allmänhet äro av mindre betydelse för spaningsarbete^ böra icke vara av­ görande för huruvida eu person skall registreras i polisregistret eller ej, utan i stället brottets art. En mycket stor del av brott som förbli ouppklara­

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

de har säkerligen förövats av tidigare för brott straffade eller ertappade personer. Detta gäller framför allt olika slag av tjuvnads- och bedrägeribrott, men även andra brott. Det är fördenskull självfallet av vikt att för sådana brott dömda personer registreras i centralregistret, oavsett vilken kategori av personer de tillhöra. Ett fullständigt polisregister omfattande uppgifter om för brott dömda, ertappade eller misstänkta personer samt om ouppklarade brott medgiver en registerspaning som många gånger leder till vederbörande brottslings gri­ pande. Härigenom kunna också ibland oskyldiga personer befrias från miss­ tankar och den förut hårt arbetstyngda polisen avlastas. Remissyttrandena innehåller kritik av utredningens förslag om innehållet i ett centralt polisregister. Här redovisas endast yttrandena angående den föreslagna registreringen av dem som misstänks för brott. Statens kriminal­ tekniska anstalt — som inte har något i princip att erinra mot utredningens förslag — påpekar bl. a., att det i stor omfattning förekommer, att för brott skäligen misstänkta personer — även i fall som inte omfattas av den av ut­ redningen föreslagna registreringen — begärs efterlysta. Sålunda efterlysta bör få registreras i det centrala polisregistret. Där bör även upptas personer, som är skäligen misstänkta för eldsåsättande. I fråga om bränder, där brand­ orsaken inte kunnat fastställas med säkerhet, bör föras ett special register angivande personer, som kan tänkas ha haft intresse av branden. Anstalten erinrar, att bakom eldsvådor ofta döljer sig brott (mordbrand, ovarsamhet, försäkringsbedrägeri). Riksåklagarämbetet framhåller, att utredningen inte berört det fallet, att åklagare, ehuru skälig misstanke alltjämt föreligger, beslutar under­ låta åtal, enär han inte finner bevisningen tillräckligt stark för att han skall kunna påräkna en fällande dom. Det synes emellertid uppenbart, att i ett sådant fall uppgiften om misstanke skall kvarstå likaväl som då dom­ stolen frikänner på grund av bristande bevisning. Riksåklagarämbetet fäs­ ter också uppmärksamheten på det fall, att den ursprungligen registrerade misstanken avser ett allvarligare brott än det för vilket den misstänkte sedermera döms —- ehuru fråga är om samma gärning — och domen avser påföljd som i och för sig inte skall registreras. Ett exempel är, att miss­ tanken gäller grov stöld men åklagaren inte förmår styrka de kvalificerande omständigheterna, varför gärningen bedöms som snatteri och gärnings­ mannen erhåller ett lågt dagsbotsstraff. Därest skälig misstanke om det grövre brottet alltjämt kvarstår, bör uppgiften om misstanken behållas i registret. — Riksåklagarämbetet anmärker vidare att, enligt vad utred­ ningen föreslår i annat sammanhang, uppgift om misstanke skall avskiljas, därest den misstänkte av överrätt döms allenast till påföljd, som inte skall antecknas i registret, eller efter resning i målet dömts endast till sådan påföljd, medan utredningen tydligen avser, att vid underrätts dom i mot­ svarande fall uppgiften skall kvarstå. Detta förefaller inte helt konsekvent. Slutligen tar riksåklagarämbetet upp frågan om vem som vid en frikän­

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965 45

nande överrättsdom skall bedöma huruvida skälig misstanke alltjämt kvar­ står. Ett sådant bedömande erfordras för att avgöra, om den ursprungliga registreringen om misstanke skall avskiljas ur registret. Enligt ämbetets mening bör det inte ankomma på domstolen att göra bedömningen. Annan lösning synes då inte finnas än att åklagaren meddelar registreringsmyndigheten sin uppfattning att skälig misstanke kvarstår. Beträffande specialregistren för spaningsändamål har statens kriminal­ tekniska anstalt anfört att registreringen av signalement, särskilda känne­ tecken, öknamn och tillvägagångssätt vid brott måste inskränkas till rörliga vaneförbrytare. Det vore opraktiskt att i förväg binda denna registrering vid detalj föreskrifter. Anstalten har också föreslagit att ett specialregister skall finnas över bränder, vilkas orsak inte kunnat fastställas med säkerhet. Offentlighetskommittén anser det inte framgå klart av utredningsför­ slaget om passregistret skall ingå i centralt polisregister och förordar för sin del att det inte blir fallet. I anledning av utredningens förslag, att ett fristående register skall in­ rättas för efterspaningsfallen, erinrar statens kriminaltekniska anstalt, att fristående register för efterspanade personer redan finns i form av spaningsboken och spärrlistan. Ur båda utgallras efter hand icke längre aktuella fall. Anstalten föreslår att för brott skäligen misstänkt person, vilken efterlyses, skall antecknas i det centrala polisregistret. När personen anträffats, åter­ kallas efterlysningen och hans namn upptas inte i närmast följande spaningsbok eller spärrlista. Befrias personen från den skäliga misstanken, skall uppgiften härom utgå också ur det centrala polisregistret. Genom förfaran­ det kommer uppgifter om efter- och avlysta personer, som inte tidigare varit dömda eller skäligen misstänkta och beträffande vilka inte längre någon skälig misstanke för brott kvarstår, att utgå ur det centrala polisregistret och spaningsboken respektive spärrlistan. Uppgifter beträffande efter- och avlysningar av personer, som i vederbörlig ordning är registrerade i det centrala polisregistret, kommer däremot att kvarstå på sökregistret, vilket kan bli till nytta för registerarbetet vid eventuella framtida efterlysningar. Angående de lokala polisregistren har poliskammaren i Stock­ holm erinrat om att primärmaterialet — brottsanmälningar, förundersök­ ningsprotokoll och domar —- i vissa distrikt förvaras i anslutning till register i form av sökregister, brottsblad eller liknande. Vad som bör förhindras är enligt poliskammaren den överblick över registrerade personers kriminella och asociala förflutna som kan erhållas genom en sammanställning av upp­ gifter. Huruvida uppgifterna hämtas från registeranteckningar eller direkt från primärmaterialet synes därvid vara likgiltigt. Utredningens ståndpunkt att de lokala polisregistrens innehåll inte bör regleras biträds av hovrätten för Nedre Norrland, överståthållarämbetet, poliskammaren i Stockholm, föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sve­ riges landsfiskaler och Sveriges sladsfiskaler, landsfogdarna i Stockholms

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

och Uppsala län samt stadsfiskalerna i Skövde och Östersund. Flera av dessa remissinstanser understryker, att registreringens omfattning och innehåll måste anpassas till de olika polis- och åklagarmyndigheternas skiftande be­ hov samt att svårigheter föreligger att finna enhetliga principer för registrens anordnande i skilda distrikt med helt olika behov. Också länsstyrelserna i Skaraborgs, Kopparbergs och Jämtlands län samt landsfiskalen i Ströms distrikt ansluter sig i princip till utredningens uppfattning. Föreningen Skaraborgs läns landsfiskaler hävdar, att det är realistiskt att även för fram­ tiden räkna med ett skiftande behov i de lokala polisregistren och att en lik­ riktning därför inte är önskvärd och knappast heller möjlig. Landsfiskalen i Borlänge distrikt framhåller, att en omläggning av nu upplagda register efter ett helt nytt system skulle medföra mycket stora olägenheter. Det är säkerligen inte så viktigt efter vilket system ett lokalt register förs; huvud­ saken är att det fyller sitt ändamål. Polisväsendets organisationsnämnd har inte något att invända mot att man för närvarande inte reglerar registrens omfattning och innehåll. Emel­ lertid anser nämnden, att frågan bör tas upp till ny behandling, sedan ställ­ ning tagits till spörsmålet om rikets indelning i polisdistrikt. Länsstyrelserna i Gotlands och Jämtlands län samt landsfiskalen i Ströms distrikt väcker frågan, om i lag eller instruktion bör fastslås, att polis- och åklagarmyndighet skall vara skyldig att upplägga och föra polisregister. Polisväsendets organisationsnämnd anser att föreskrifter om lokala polis­ register inte bör ges. Från utredningens bedömning avvikande uppfattningar i principfrågan uttalas av hovrätten över Skåne och Blekinge, offentlighetskommittén och Stockholms stads barnavårdsnämnd. Hovrätten påpekar, att större likfor­ mighet mellan registren i de olika polisdistrikten av flera skäl synes värd att eftersträva. Av betydelse är inte bara vad som står utan också vad som inte står i ett register. Endast den som är väl förtrogen med registreringsmetoden vid det aktuella registret kan nu bedöma i vad mån slutsatser är möjliga att dra av den omständigheten, att anteckningar av visst slag saknas. Det är inte heller säkert, att de befintliga registren överallt motsvarar föreliggande behov. Vidare har registreringen i åtskilliga hänseenden verkan av en belastning för den enskilde, och det är inte tillfredsställande från skyddssynpunkt, att lokal registreringspraxis härvid blir avgörande. Så länge utdrag ur lokala polisregister inges i brottmål, är det ett domstolsintresse att, på samma sätt som när det gäller straffregisterutdrag, känna omfattningen av registreringsplikten. Hovrätten har fått ett bestämt intryck av att den lokala registre­ ringen inte heller alltid är tillförlitlig. I betänkandet lämnade uppgifter om de största registrens tillväxt visar, att ett behov av gallring efter hand upp­ kommer. Hovrättens uppfattning är alltså, att ett behov av regler rörande den lokala registreringens omfattning och innehåll föreligger. Offentlighetskommittén framhåller, att det för upprätthållande av sekre­

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 är 1965 47

tessen och eljest med hänsyn till medborgarnas trygghet är önskvärt, att brottsregistreringen så långt det är praktiskt möjligt begränsas. Härvidlag är det ett intresse, att i lag anges vad lokalt polisregister får innehålla. Stockholms stads barnavårdsnämnd uttalar, att det hade varit av vikt att få klarlagt, vilken reell betydelse registreringen har i skilda hänseenden med utgångspunkt i de särskilda polisiära behoven. Det kan väl tänkas, att det exempelvis för den inre spaningen inte är till nytta eller i vart fall inte till nämnvärd nytta att tvingas arbeta med alltför omfattande register, inne­ fattande bl. a. bagatellförseelser och mycket inaktuella belastningsuppgifter. Utredningen har dock inte framlagt något undersökningsmaterial härutinnan. Från principiella synpunkter framstår en av lag och förordning obunden och okontrollerad statsverksamhet på ett område av denna ömtåliga natur alltid som betänklig. Det är också från allmän synpunkt otillfreds­ ställande att göra så stora personella och materiella insatser, som här är fråga om, utan någorlunda säker kunskap om vad insatserna ger för utdel­ ning. Frågan om hänsynstagande till den enskildes intresse att inte utan reella och klart redovisade skäl behöva belastas under alltför avsevärd tid­ rymd med besvärande prickning i ett officiellt register torde också böra beaktas.

Departementschefen

I lag finns inga bestämmelser om den centrala registrering, som ägt rum hos kriminaltekniska anstalten och som den 1 juli 1964 övertagits av riks­ polisstyrelsen. Vissa föreskrifter har däremot utfärdats av Kungl. Maj :t och av myndigheter. Föreskrifterna avser i huvudsak rapportering till centrala register och utlämnande av uppgifter från dem. Endast indirekt finns på detta sätt bestämmelser om de centrala registrens innehåll. De lokala polis­ registren är inte till någon del författningsmässigt reglerade. Om sekretessen med avseende på registren finns inga andra föreskrifter än de allmänna be­ stämmelserna om polishandlingar i 10 § sekretesslagen. Utredningen anser det utan närmare motivering uppenbart att ett centi alt polisregisters innehåll bör bestämmas i lag. Någon erinran mot denna upp­ fattning har inte gjorts vid remissbehandlingen. Utredningen lägger också fram förslag om detta innehåll och anger därvid fullständigt vilka uppgifter som får och vilka som inte får registreras samt vilka uppgifter som får läm­ nas ut. Däremot anser utredningen det inte möjligt att i lag reglera innehållet i lokala polisregister. Beträffande dem föreslår utredningen lagbestämmelser endast om uppgiftslämnandet. Flertalet remissinstanser, som yttrat sig i frågan, har biträtt utredningens uppfattning. Några anser dock att lagregler behövs även beträffande de lokala registrens innehåll. När det gäller att bedöma frågan om lagreglering av polisregistrens inne­

48 Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1965

håll måste man ta hänsyn till två motstridande intressen. På ena sidan måste man tillgodose det allmänna rättssäkerhetskravet att registren ges ett innehåll som gör dem till ett så effektivt instrument som möjligt för framför allt polisens brottsbekämpning. På andra sidan är det ett starkt rättssäkerhetsintresse för den enskilde medborgaren att samlade uppgifter om förhål­ landen som utgör belastningar för honom inte skall finnas tillgängliga i större omfattning än som krävs av allmänna skäl. Det allmänna rättssäkerhetskravet talar starkt emot att i lag begränsa registrens innehåll. Vad särskilt beträffar de lokala registren tillkommer att de till stor del utgör en registrering av olika handlingar, som upprättats eller inkommit i polisverksamheten. Det kan inte komma i fråga att förbjuda att dessa handlingar förvaras i bokstavsordning eller på annat sätt registre­ ras så att materialet blir användbart. Ytterligare vill jag framhålla, att de lokala polisregistren inte bara avser uppgifter om kriminella belastningar. De kan också användas för att skaffa fram upplysningar ur utredningar en­ ligt socialvårdslagstiftningen — rörande nykterhetsvård, barnavård m. m. —- sinnessjuklagstiftningen och utlänningslagstiftningen. Polismyndigheter­ nas verksamhet berörs härutöver av en mångfald författningar. Det är enligt min uppiattning svårt att göra en mera bestående reglering av vad som skall registreras inom detta vida område. Det kan också vara tveksamt, om star­ kare behov härav föreligger. På grund av det anlörda och de skäl utredningen i övrigt framlagt finner jag att innehållet i de lokala polisregistren inte bör regleras i lag. Värdet irån rättsskyddssynpunkt av legala begränsningar i ett centralt polisregisters innehåll förringas självfallet av att de lokala registrens inne­ håll kan vara obegränsat. Till innehållet oreglerade lokala register kan byg­ gas ut så att de i praktiken blir nära nog likställda med ett centralt register. Detta resultat skulle visserligen kunna motverkas om de lokala registrens innehåll inskränktes till polismyndighetens egna ärenden. Som utredningen framhållit behövs emellertid en mera omfattande registrering åtminstone i större polisdistrikt. Och vidare måste personer som är bosatta i distriktet kunna registreras där, även om ärende beträffande dem förekommit på an­ nat håll. Den omständigheten att innehållet i de lokala polisregistren inte lagregleras medför därför enligt min mening att det är föga anledning att i lag ge bestämmelser om ett centralt registers innehåll. Den enskildes rättsskyddsintresse träds inte för när i den mån polisregistren endast används internt inom polisen för brottsbekämpandet och uppgifterna däri inte blir tillgäng­ liga för obehöriga. Möjligheter föreligger för närvarande att handlägga den centrala registrei ingen med automatisk databehandling. Det innebär att alla uppgifter intas i ett magnetbandsarkiv. Uppgifterna är då dolda på magnetbanden och kan tas fram endast av befattningshavare som känner till erforderliga koder

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965 49

härför. Härigenom kan den personkrets som har tillgång till registret be­ gränsas samt tillgången till uppgifter av visst slag förbehållas befattnings­ havare som har att handlägga speciella ärenden för vilka uppgifterna be­ hövs. Sekretesskyddet blir på detta sätt utomordentligt gott samtidigt som effektiviteten ökas väsentligt både genom att flera fakta kan tillföras regist­ ret och genom att utdrag ur registret kan erhållas snabbare och säkrare än vid manuellt förfarande. Jag anser det för min del angeläget att denna metod nu prövas. Väsentligast för den enskildes rättsskyddsintresse är således i främsta rummet vilka uppgifter som får lämnas ut för andra ändamål än brottsbekämpandet. Jag vill erinra om att den kritik som riktats mot polisregistre­ ringen inte avsett registrens innehåll utan sekretessen och uppgiftslämnandet. Den enskilde vinner ett väsentligt skydd om användningen av polisregis­ ter utanför brottsbekämpandets område strängt begränsas och registren som sådana undantas från offentligheten. Detta skydd bör tryggas genom lag. Jag förordar därför att i lagstiftningen om polisregister regleras endast uppgiftslämnandet från registren och polismyndigheterna. De intressen, som motiverar begränsad registrering av uppgifter om misstanke för brott samt avskiljande av vissa uppgifter, kan tillgodoses genom att uppgiftslämnandet begränsas. Till denna fråga återkommer jag. Indirekt blir innehållet i ett centralt polisregister ändå reglerat genom att den rapportskyldighet för dom­ stolar och myndigheter, som ligger till grund för registreringen, regleras. Liksom hittills kan detta ske i administrativ ordning. Av ekonomiska och praktiska skäl blir det därvid nödvändigt att inskränka rapportskyldigheten så att inte mindre förseelser blir centralt registrerade. Avgörande för bedömningen av frågan om ett register skall anses före­ ligga måste enligt min mening vara huruvida möjlighet finns att få en sam­ manställning av uppgifter rörande en viss person. En samling i kronologisk ordning förvarade akter är självfallet inte något register. Kort eller blad, pa vilka enskilda personers alla belastningar sammanställts, bildar däremot ett register och samma är förhållandet med hjälp- eller sökregister som in­ nehåller hänvisningar till allt material beträffande viss person. Önskemålet att snabbt kunna få fram allt material om en person kan emellertid tillgodo­ ses även genom att primärmaterialet, akterna, förvaras i bokstavsordning efter namn i stället för kronologiskt. En så anordnad aktsamling måste där­ för också anses som ett register från de synpunkter som här har betydelse. Om en systematisering i register inte görs efter namn utan på grundval av annat som kan behövas för identifiering och brottsspaning — finger­ avtryck, fotografier, signalement, särskilda kännetecken, öknamn och till­ vägagångssätt vid utförande av viss typ av brott — bildas specialregister. Med ledning av dem kan registrerade personer återfinnas. Jag anser i likhet med utredningen att dessa register har stor betydelse för brottsbekämpandet och förordar därför alt de behålls. Eftersom misstänktas och dömdas namn 4 Bihnng till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Xr 18

50 Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1965

alltid antecknas i eller kan återfinnas med ledning av de här behandlade specialregistren, bör dessa som utredningen föreslagit omfattas av samma rättsskyddsgarantier i fråga om uppgiftslämnande och sekretess som ett centralt polisregister. Jag biträder därför utredningens förslag att nämnda specialregister skall ingå i ett sådant centralt register. För spaningsändamål behövs bl. a. register över ouppklarade brott och bränder. Innehåller registren inte anteckningar om misstänkta personer, gör sig rättsskyddssynpunkterna inte gällande och registren bör då inte hän­ föras till sådant polisregister, som är reglerat i fråga om uppgiftslämnandet. Det centrala register som upptar beslut om körkortsåterkallelser in. in., passregistret, vilket inte är upplagt för att tjäna brottsbekämpandet, samt godsregistret, vilket upptar försvunna och tillvaratagna föremål, bör inte omfattas av den här avsedda regleringen. Till polisregister, beträffande vilka uppgiftslämnande och sekretess bör regleras, bör i enlighet med det anförda räknas register inom polisväsendet vilka ger upplysningar om personer. Rättsskyddsintresset kräver vidare inte mer än att utlämnande av uppgifter om kriminella och asociala belastningar lagregleras. Som kriterium på polisregister kan därför anges att uppgift kan erhållas om brott, för vilka någon misstänkts, åtalats eller dömts, eller om någons vandel i övrigt. Vid prövning av fråga om ett visst register ger upp­ lysning om någons vandel bör man inte vara alltför restriktiv. Den allmän­ na uppfattningen om vad som är belastningar, som inte bör ges offentlighet, får därvid beaktas. Till polisregister bör i enlighet härmed hänföras exem­ pelvis polisiära register över personer som genom beslut av socialvårdsorgan tilldelats varning, ställts under övervakning eller blivit föremål för andra ingripanden samt register över samhällsfärligt asociala, psykiskt sjuka och homosexuella. Detsamma gäller register över utlänningar om det innehåller anteckningar om vandel. Rörande efterlysningsförfarandet har utredningen inte framlagt något förslag. En särskild utredning härom bör enligt min mening komma till stånd. I avbidan på resultatet av en sådan bör efterspaningar, i enlighet med utredningens förslag, tills vidare regleras i register utanför dem som nu är föremål för övervägande.

VII. Uppgiftslämnandet

Polisunderrättelser II

Utredningen

För att kunna ta ställning till frågan om PU II skall behål­ las eller ersättas med ett frågesystem, där begärda upplysningar i varje särskilt fall lämnas per telefon, telex eller brev, bör man enligt utredningens

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

mening beakta de principiella synpunkterna, möjligheterna att praktiskt genomföra ett frågesystem och kostnaderna. Mot det nuvarande systemet har, anför utredningen, till en början åbero­ pats det stötande och motsägelsefulla i att medan stränga sekretessreglei gäller för straffregistret, PU II sprids i stor upplaga till polismyndigheterna och där bildar ett register, vilket är tillgängligt för åtskilliga befattnings­ havare. Det har också gjorts gällande, att det kunde befaras att registret missbrukades genom att upplysningar ur det lämnades till obehöriga. Mot vad sålunda anförts kan enligt utredningens mening invändas, att olägen­ heterna med det nuvarande systemet torde vara mer principiella än fak­ tiska. Även om det kan anses diskutabelt om och i vilken utsträckning PU II nu är underkastad sekretesskydd, behandlas publikationen dock, enligt vad utredningen inhämtat, allmänt sasom en hemlig handling. Mot förvaringen av publikationen och dess register torde numera inte kunna riktas anmärkning. Något fall av missbruk av registret har inte kommit till utredningens kännedom. PU II används av polismyndigheterna i huvudsak för att komplettera de upplysningar, som inhämtas från myndighetens eget lokala register. Det synes utredningen som om de nämnda olägenheterna med avseende på PU II också kan åberopas med ännu större rätt mot den lokala kriminalitetsregistreringen. Men denna registrering kan, såsom utredningen tidigare framhållit, inte avskaffas. En väsentlig del av kritiken mot PU II torde för övrigt bero på att vandelsintyg, som utfärdas till enskilda, grundas på upp­ gifter från lokala polisregister och PU II. Enligt utredningens förslag kom­ mer emellertid användningen av vandelsintyg i huvudsak att upphöra. Slut­ ligen har utredningen, i avsikt att förebygga riskerna för att uppgifter från lokala polisregister och PU II skall komma till obehörigas kännedom, före­ slagit särskilda sekretessföreskrifter. Det anförda kan enligt utredningens uppfattning anses visa, att det vis­ serligen är önskvärt att avskaffa PU II men att en sådan åtgärd av prin­ cipiella skäl knappast ter sig oundgängligen påkallad. Vad angår de praktiska möjligheterna att avskaffa PU II framhålls att, om PU II skulle upphöra, polis- och åklagarmyndigheterna vid varje till­ fälle, då upplysningar erfordrades från det centrala registret, måste rikta en förfrågan dit. Oftast torde härvid fordras omgående besked via telefon eller telex. Då huvudparten av landets polischefsdistrikt saknar telex, måste ett mycket stort antal förfrågningar ske per telefon. Av statens organisationsnämnd företagna undersökningar har visat, att svårigheter inte före­ ligger för personalen vid ett centralt register att snabbt lämna svai pa förfrågningar per telefon eller telex. Organisationsnämnden har härvid utgått från en frågefrekvens av maximalt 1 500 förfrågningar per dygn, motsvarande omkring 450 000 per år. Även om det således är tekniskt möjligt att övergå till ett frågesystem, kan det dock enligt utredningens

52 Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1965

mening svårligen bestridas, att det innebär en viss omgång för polisen att behöva göra förfrågningar i varje särskilt fall till ett centralt register i Stockholm i stället för att på arbetsplatsen slå i PU II och dess register. Särskilt framträdande anses olägenheterna vara för socialpolisverksamheten, där snabha informationer är nödvändiga. Vid sin prövning av de ekonomiska konsekvenserna av att slopa PU II förutsätter utredningen vissa begränsningar i registeranvändningen. Så­ lunda bör man avskaffa den nu i passärenden förekommande kontrollen av om sökanden är villkorligt dömd eller villkorligt frigiven och står under tillsyn. Härigenom skulle årligen 170 000 undersökningar i PU II eller, vid frågesystem, lika många förfrågningar till det centrala registret bortfalla. Omkring 25 000 registerundersökningar bortfaller därjämte, om, såsom utredningen föreslår i annat sammanhang, strafflöshets- och laglydnadsintygen avskaffas. Å andra sidan kan behovet av registerupplysningar komma att öka till följd av den stigande kriminaliteten och befolknings­ ökningen. Utredningen finner det därför vanskligt att räkna med mindre antal förfrågningar än 1 500 per dygn och beräknar med nyssnämnda utgångspunkter, att övergång till frågesvstemet skulle medföra en årlig mer­ kostnad av 79 000 kronor. Sammanfattningsvis yttrar utredningen att, även om vissa principiella skäl kan anses tala för att PU II bör slopas, effektivitets- och kostnads­ synpunkter talar i motsatt riktning. Vid övervägande av skälen för och emot att ersätta publiceringen med ett frågesystem är utredningen närmast be­ nägen att åtminstone i nuvarande läge förorda att gällande system behålls. I ett särskilt yttrande uttalar sig utredningens expert överdirektören von Sydow till förmån för frågesvstemet. Han anför i huvudsak följande. Metoden med tryckta meddelanden om straffdomar och straffverkstäl­ lighet in. in. bär i utlandet alltmer övergivits, i första hand därför att med­ delandena inte lämnar lika fullständiga uppgifter som svaren på direkt­ förfrågningar hos centralregistret. Myndigheterna har därför trots kun­ görandet av tryckta meddelanden jämväl gjort förfrågningar hos central­ registret. I Danmark, där kungörandet slopades med 1959 års utgång, var år 1960 antalet telefonförfrågningar i stort sett oförändrat; däremot ökade expeditionerna via telex med cirka 7 700. PU II är endast ett komplement till de lokala polisregistren. Dessa regis­ ter ger i det stora flertalet ärenden tillräckliga upplysningar. Detta gäller särskilt socialvårdsärenden och frågor om allmän ordning och säkerhet. Även i flertalet brottsfall är det tillräckligt att slå i lokala register, särskilt som åklagaren i samband med sitt beslut i åtalsfrågan rekvirerar utdrag ur straftregistret. Uppgifter från det centrala polisregistret behövs främst i brottsspaningssammanhang, för kontroll av tidigare belastningar, då fråga är om viss speciell art av brott och stundom för bedömning av fråga om frihetsberövande eller åtal. Vissa i dessa sammanhang erforderliga upp­ gifter återfinns inte i PU II, varför polismyndigheter många gånger jäm­ väl måste rikta förfrågan till det centrala registret. Det redan nu planerade utgivandet av särskilda uppgifter om vissa vaneförbrytare in. in., avsedda

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965 53

att distribueras till samtliga polismyndigheter, kommer att ge de lokala registren ett väsentligt fylligare innehåll. Skall PU II behållas och bli till avsedd nytta måste den få en mycket stor spridning och finnas även på polisvaktkontoren. Det kan inte ■vits­ ordas, att PU II allmänt behandlas som en hemlig handling. Årligen rekvi­ reras ett inte obetydligt antal extra exemplar under uppgift, att förut er­ hållna exemplar förkommit. Sekretesskäl talar därför starkt för att PU II slopas. För att komma till avsedd nytta måste PU II vara aktuell. Straffdomar m. m. bör publiceras dagligen. Härav orsakas en avsevärd kostnadsfördyring. Om utredningens förslag att ändra passkungörelsen och avskaffa strafflöshets- och laglydnadsintygen skulle genomföras, kommer antalet förfrågningar till det centrala registret sannolikt att minska med 40 50 procent. Därest man — med hänsyn till stigande kriminalitet och befolk­ ningsökning -— likväl utgår från en frågefrekvens av 1 000 per dygn, måste i allt fall frågemetoden ställa sig ekonomiskt fördelaktigare än publiceringsmetoden. Publiceringskostnaderna har i utredningens kalkyl upptagits med för lågt belopp. Om det nuvarande systemet med publicering av tryckta meddelanden behålls, är det enligt utredningens mening nödvändigt att bestämma vilka myndigheter som skall erhålla PU II och vilka uppgifter som skall spridas pa detta sätt. Det är enligt utredningen angeläget, att kretsen av de myndigheter, som skall erhålla meddelandena, i möjligaste mån inskränks. Utredningen före­ slår att meddelandena tillställs polismyndigheterna i riket, statspolisintendenten, föreståndare för statspolisavdelningar, statens utlänningskommission samt poliscentralerna i Danmark, Finland och Norge. Länsstyrelserna och åklagarmyndigheterna i städer, där polisväsendet är skilt från åklagar­ väsendet, behöver uppenbarligen upplysningar men inte egna exemplar av meddelandena, eftersom erforderliga registerundersökningar brukar verk­ ställas genom polisens försorg. Försvarsstaben anses inte heller behova PU II. Utredningen framhåller, att behovet av registerupplysningar för brottsbekämpandet kan variera tid efter annan. Det bör därför finnas möjlighet att utöka eller inskränka uppgiftslämnandet efter behov. Utredningen fin­ ner det lämpligast, att det överlämnas åt Kungl. Maj:t att bestämma härom. Registeranteckningar om personer, vilka registrerats såsom skäligen miss­ tänkta för brott, bör dock inte få medtas i tryckta meddelanden. Uppgifter bör publiceras om dem som dömts till fängelse, erhållit vill­ korlig dom eller dömts till ungdomsfängelse eller till förvaring eller inter­ nering i säkerhetsanstalt. Publicering av bötesdomar finner utredningen inte nödvändig, möjligen med undantag för bötesdomar lör tukt och sedlig­ het sårande handlingar. Kriminaltekniska anstalten bör lå träffa avgörande från fall till fall om publicering av utländska domar. Publiceringen bör ytterligare omfatta lagöverträdare som straffriförklarats eller på grund av

54 Kungl. Maj.ts proposition nr 18 ur 1965

psykisk abnormitet inte ställts under åtal, lösdrivare och utländska med­ borgare som inte har rätt att vistas i riket. Publicering av samtliga registrerade uppgifter om intagningar i och ut­ skrivningar från vissa anstalter skulle uppenbarligen bli mycket arbetskrävande. Enligt utredningens mening är intresset av denna publicering i första hand knutet till de grova brottslingarna och den bör därför främst avse dem. Publicering bör också ske i fråga om sådana lagöverträdare, som intas på mentalsjukhus eller sinnessjukavdelning vid fångvården. Enligt utredningens mening behöver polisen härutöver, för den förebyg­ gande verksamheten och särskilt socialpolisverksamheten, tillgång till upp­ gifter om villkorlig frigivning av dem som undergått fängelse samt om utskrivning på prov av dem som undergått ungdomsfängelse, förvaring eller internering. Uppgift om återintagning i anstalt av nyssnämnda personer bör också medtas, liksom intagning i och utskrivning från tvångsarbetsanstalt. I övrigt anser utredningen uppgifter om anstaltsvistelser inte behöva publiceras.

Yttrandena

Till utredningens uppfattning, att åtminstone i nuvarande läge P U II bör behållas, har anslutit sig riksåklagarämbetet, socialstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Gotlands, Ska­ raborgs, Kopparbergs och Jämtlands län, poliskamrarna i Stockholm och Uppsala, föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges landsfiskaler, Sveriges polismästare och Skaraborgs läns landsfiskaler, Skaraborgs läns polisför­ ening, statsåklagarna i Stockholm och Göteborg, landsfogdarna i Stock­ holms och Kopparbergs län, stadsfiskalen Tisell och landsfiskalen i Stora Kopparbergs distrikt. Jämväl en reservant i statens kriminaltekniska an­ stalt, polismästaren Luning, delar utredningens uppfattning. Av nu nämnda remissorgan har endast riksåklagarämbetet, länsstyrel­ serna i Stockholms, Jönköpings, Gotlands och Skaraborgs län, föreningen Sveriges polismästare samt landsfogden i Stockholms län oreserverat och utan några jämförelser mellan de båda systemens för- och nackdelar ut­ talat sig för den av utredningen intagna ståndpunkten. Några av dem har dessutom understrukit vikten av att PU II behålls. Sålunda framhåller länsstyrelsen i Jönköpings län att PU II enligt vad erfarenheten visat ofta haft stor betydelse vid besvärliga identifieringsfrågor. Enligt föreningen Sveriges polismästare och poliskammaren i Uppsala skulle en indragning av PU II innebära att rådande arbetsbetingelser för polisen försämrades. I övrigt har de remissorgan, som anslutit sig till utredningens uppfatt­ ning, tagit ställning först efter särskilda överväganden. Några har därvid förklarat sig dela utredningens principiella betänkligheter mot att behålla PU II. Sålunda yttrar socialstyrelsen att de skäl, som kan anföras för att

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965 o o upprätthålla en sträng sekretess beträffande det allmänna kriminalregistret, även kan åberopas i fråga om ett centralt polisregister. Eftersom risken av att låta de lokala polismyndigheterna ha tillgång till PU II inte kan vara större än risken att låta dem ha lokala kriminalregister, vilka inte torde kunna slopas, samt då ett avskaffande av PU II i nuvarande läge synes medföra vissa nackdelar för polisverksamheten, vill emellertid socialsty­ relsen inte motsätta sig att publikationen behålls tills vidare. Styrelsen förutsätter härvid, att av utredningen föreslagna sekretessbestämmelser godtas och att efterlevnaden av dessa bestämmelser noga övervakas. Även länsstyrelsen i Kopparbergs län understryker att starka skäl, främst av­ seende sekretessen, talar mot att publikationen behålls. Principiella betänk­ ligheter anmäls jämväl av föreningen Sveriges landsfogdar. För flertalet av dem som biträtt utredningens förslag har det varit av­ görande, om några fördelar är förenade med frågesystemet och om det för närvarande är praktiskt möjligt att genomföra en ändring. Länsstyrelsen i Jämtlands län, poliskammaren i Stockholm, föreningarna Sveriges lands­ fiskaler och Skaraborgs läns landsfiskaler, Skaraborgs läns polisförening, statsåklagaren i Göteborg och landsfiskalen i Stora Kopparbergs distrikt är inte övertygade om att ett frågesystem skulle medföra några praktiska för­ delar framför nuvarande ordning. Härvid framhålls bland annat, att det kan vara av vikt för polismyndigheterna att omedelbart få uppgifter om en person, som kanske sitter anhållen såsom misstänkt för brott, att publiceringsmetoden innebär ett lättillgängligt medel att få uppgifter, att Polis­ underrättelser kommer att få ökad betydelse om utredningens förslag om registrets innehåll genomförs, att polismyndigheterna genom de tryckta meddelandena hålls ä jour med förändringarna inom brottslingsklientelet, att ett frågesystem måste medföra omgång och tidsutdräkt samt för när­ varande, på grund av kommunikationsmedlens otillräcklighet, synes sakna möjlighet att fungera på ett acceptabelt sätt samt att det är osäkert om statens kriminaltekniska anstalt har eller kommer att få en sådan jouitjänst, att polismyndigheterna när som helst, t. ex. på fria lördagar, kan få önskade uppgifter per telefon. överståthållarämbetet samt länsstyrelsen och landsfogden i Kopparbergs län har funnit att frågesystemet är att föredra i och för sig. Endast bristen på de härför erforderliga resurserna har förmått dessa myndigheter att ansluta sig till utredningens ståndpunkt. Jämväl statsåklagaren i Stockholm och stadsfiskalen Tiscll anser att frågan om att slopa PU II bör hållas ak­ tuell vid en fortsatt rationalisering av den centrala registreringen. Till överdirektören von Sydows avvikande mening har anslutit sig hov­ rätten över Skåne och Blekinge, länsstyrelsen i Uppsala lån, offentlighets­ kommittén, poliskammaren i Halmstad, föreningen Uppsala läns lands­ fiskaler, Hallands läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler, Sve­ riges advokatsamfund och landsfogden i Hallands län. Även en reservant

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

i socialstyrelsen och stadsfiskalcn Meijer finner de av von Sydow fram­ förda synpunkterna övertygande. Statspolisintendenten anser i princip över­ vägande skäl tala för att den nuvarande spridningen av uppgifter genom PU II bör ersättas med ett frågeförfarande. \id sitt ställningstagande har ett par av dessa remissorgan kritiserat utredningens avvägning mellan de med nuvarande system förenade prin­ cipiella olägenheterna samt de anlagda effektivitets- och kostnadssynpunk­ terna. Sveriges advokatsamfund anför sålunda härom. Nyssnämnda principiella skäl avser den spridning av för den enskilde diffamerande upplysningar som publiceringen otvivelaktigt innebär. Det torde med aldrig så stränga sekretessregler vara ofrånkomligt att en stor risk föreligger att den enskildes rättmätiga krav på diskretion kan komma att eftersättas genom publiceringen.------------Styrelsen kan ej biträda utred­ ningens mening att olägenheterna med det nuvarande systemet torde vara n?®.r. PrincipieUa än praktiska.-------------Styrelsen anser att de principiella skäl som talar för ett slopande av publiceringen bör anses väga över effek­ tivitets- och kostnadssynpunkterna. Liknande uttalanden gör hovrätten över Skåne och Blekinge, som dess­ utom kommenterar utredningens kostnadsberäkningar och föreslår vissa anordningar för att öka frågesystemets effektivitet. Beträffande kostna­ derna framhåller hovrätten bl. a., att kostnadsdifferensen under inga för­ hållanden synes kunna bli så stor, att den bör vara avgörande för valet av metod. Vad som i stället skulle kunna tala mot frågemetoden är enligt hovrätten, att de största städernas poliskårer har behov av att dygnet om kunna erhålla upplysningar från ett utförligt, riksomfattande brottsregis­ ter. I anledning härav tänker sig hovrätten att det centrala brottsregistret skulle kunna ha parallellexemplar i Göteborg, Malmö och eventuellt någon norrländsk stad. Hovrätten har inhämtat, att polismyndigheten i Malmö med begagnande av PU II för register, som i fråga om lätthanterlighet ar 'säsentligt överlägsna PU. Om de största städernas registraturer utbygg­ des, skulle de möjligen kunna fungera såsom räjongcentraler. Flertalet övriga remissmyndigheter, som förordat frågesystemet, anser detta mer effektivt än publiceringssystemet. Hallands läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler framhåller, att man vid förfrågan får med alla registrerade domar m. m., medan man vid slagning i PU II, som är ganska tidsödande och ofta får överlåtas till orutinerad personal, lätt kan förbise vissa domar. Jämväl föreningen Uppsala läns landsfiskaler hyser den uppfattningen, att fullständiga upplysningar bör kunna erhållas snabbare vid direktförfrågan hos centralregistret. Föreningen framhåller därjämte, att en kontrollslagning i PU II för närvarande inte torde vara fuHt tillförlitlig på grund av eftersläpning — om fyra till fem månader — i fråga om uppgiftslämnande, registrering och publicering. Uttalande i samma riktning gör poliskammaren i Halmstad, som betonar, att man vid direkt hänvändelse till registret kan få de allra senaste och därmed ofta

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1!)65 57

de för ändamålet viktigaste uppgifterna om den person, som avses med förfrågningen. Man är för närvarande trots tillgången till PU II i många fall nödsakad att göra förfrågningar hos statens kriminaltekniska anstalt. En särskild lösning av förevarande problem föreslår statens kriminal­ tekniska anstalt, som med instämmande av stats polisintendent en förordar, att publiceringen i PU II försöksvis begränsas till att omfatta vissa när­ mare angivna uppgifter. Anstalten erinrar till en början om att ledigering och publicering av de från polis- och åklagarmyndigheterna frivilligt in­ sända domarna är mycket svår att hinna med och att sedan oktober 1960 inga domar publicerats. Då antalet domar alltjämt synes vara i stigande, torde, om de skall publiceras, inom en nära framtid krävas betydligt större resurser beträffande både personal och tryckeri än vad som nu star till förfogande. Rörande den antydda begränsningen anför anstalten. En lösning av publiceringsfrågan, som synes överensstämma med andan i kungl. cirkuläret år 1877, vore måhända att inskränka publiceringen till att omfatta personer »kända såsom vådliga för den allmänna säkerheten» och »övriga förhållanden, om vilka kunskap synes böra spridas bland rikets polismyndigheter», det vill med andra ord säga rörliga vaneförbijtare, deras signalement, brottsspecialitet, modus operandi, vanor, domar och dy­ likt. Ett sådant förfarande synes också överensstämma med vad som enligt utredningen (s. 170, sista stycket, i betänkandet) förekommer i andra län­ der. Dessa meddelanden i Polisunderrättelser II skulle fullständigas medelst fotografier tryckta på separata bilagor på sådant sätt, att polismyndig­ heterna, som ha behov därav, kunde klippa ned bildbilagorna och sortera in bilderna i album, allt efter brottskategori och ålder eller på annat satt. Härigenom skulle polismyndigheterna få tillgång till värdefulla bildalbum som vid behov kunde visas för målsägare och vittnen för identifiering av misstänkta. Genom en sådan publicering i Polisunderrättelser II skulle säkerligen förfrågningarna hos registret minska avsevärt samtidigt som spaningsarbetet i landet kunde göras effektivare. Självfallet skulle upp­ gifter och fotografier i män av behov kompletteras och förnyas. Förfaran­ det skulle säkerligen också medföra att mindre kritik riktades mot publice­ randet, enär uppgifter skulle intagas endast om verkliga, mer eller mindre »obotliga» brottslingar. Anstaltens styrelse föreslår, att publiceringen i Polisunderrättelser II försöksvis begränsas till att omfatta vad häi ovan angivits. En ledamot av kriminaltekniska anstaltens styrelse, polismästaren Liining, har emellertid, såsom förut anförts, anmält avvikande mening. Liining tillstyrker utredningens förslag. Han anser att den mera fullstän­ diga publicering, som utredningens förslag innebär, skapar större effek­ tivitet i polisarbetet i det att polismännen på fältet snabbt kan genom radio- eller telefonkontakt med lokalt register, där uppgifterna ur Polis­ underrättelser förutsätts vara tillgängliga, få relativt uttömmande besked om misstänkta personers kriminella eller asociala förflutna. Utredningens uttalande, att kretsen av de myndigheter som skall erhålla PU II i möjligaste mån bör inskränkas, har vunnit

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

länsstyrelsens i Gotlands län och poliskammarens i Uppsala uttryckliga gil­ lande. Statsåklagaren i Göteborg ansluter sig till utredningens uppfattning, att åklagarmyndigheterna i städer, där polisväsendet är skilt från åklagar­ väsendet, inte behöver egna exemplar av PU II. I motsats härtill hävdar föreningen Sveriges landsfiskaler, att åklagarna bör erhålla egna exemplar av publikationen. Eftersom åklagarna i sin verksamhet i betydande omfatt­ ning kommer att ta del av uppgifterna i PU II, är utredningens ståndpunkt ägnad att försvåra åklagarverksamheten. Länsstyrelsen i Hallands lån anser, att utredningen inte anfört bärande skäl för att länsstyrelse inte skall erhålla publikationen. Om denna behålls, bör den alltjämt tillställas länsstyrelserna. Utredningens förslag om de uppgifter som skall publiceras i P U 11 har mött erinran endast från föreningen Sveriges landsfiskaler, som anser att publiceringen skall omfatta även domar avseende överläm­ nande för samhällsvard, åtalseftergifter och beslut enligt barnavårdslagen eller ungdomsfängelselagen om underlåtande av åtal av lämplighetsskäl. En sådan publicering skulle innebära en värdefull hjälp i kampen mot ung­ domsbrottsligheten.

Departementschefen

Utredningen om polisregistreringen var föranledd av en hemställan av 1948 års riksdag om översyn av gällande bestämmelser angående registre­ ring av brott och förseelser. Vid denna tid var tidningen Polisunderrättelser ännu inte uppdelad på två skilda serier. Tidningen utkom i en upplaga av omkring 4 000 exemplar. Uppdelningen på två serier genomfördes 1957, efter det att PU-sakkunniga framlagt sitt förslag. Det huvudsakliga syftet med uppdelningen var att begränsa spridningen av uppgifter om straffdomar och anstaltsutskrivningar m. m. Numera utkommer PU I — som innehåller efterlysningar — i en medelupplaga av 2 500 exemplar och PU II — som innehaller meddelanden om straffdomar m. m. — i en medelupplaga av 600 exemplar. Såvitt gäller den omfattning i vilken sistnämnda slag av meddelanden sprids är sålunda utgångsläget för en bedömning av frågan om lämpligheten av att behålla PU II nu inte detsamma som då frågan väcktes. Med hänsyn till den avsevärda minskningen av antalet polisdistrikt i den nya statliga polisorganisationen är det inte heller uteslutet att ytterligare reducera upplagan. Av betydelse för den nyssnämnda bedömningen är ett förslag av utred­ ningen om att de lokala polismyndigheterna inte längre skall utfärda lag­ lydnads- och strafflöshetsintyg. I min följande framställning kommer jag att i princip biträda detta förslag. Genomförs det, kommer den väsentli­ gaste invändningen mot PU II att bortfalla. Genom den specialreglering av

Kungi. Maj.ts proposition nr 18 år 1965 59

polisregistren i sekretesslagen som jag ämnar föreslå kommer vidare publi­ kationens karaktär av hemlig handling att klargöras. Kostnadsskillnaden mellan publiceringsmetoden och frågesystemet är relativt obetydlig. Om de används jämsides kan möjligen den sammanlagda kostnaden bli större än om endast ett förfaringssätt tillämpas. Kostna­ derna synes dock inte under några förhållanden kunna bli så stora att de bör tillerkännas någon avgörande betydelse för det ställningstagande som nu är i fråga. Fördelarna med publiceringsmetoden ligger främst i att de lokala polis­ myndigheterna fortlöpande hålls underrättade om brott och brottslingar. Metoden ger polismyndigheterna möjlighet att följa brottslingsklientelets förändringar, att erhålla upplysningar om händelser som kan visa sig ha betydelse för bl. a. den brottsförebyggande verksamheten i det egna distrik­ tet samt att få spaningsuppslag som kanske annars inte skulle komma fram. Genom frågesystemet tillhandahålls polismyndigheterna fullständigare upplysningar i det särskilda ärendet. Vidare kan telexmeddelanden utväx­ las snabbt. I samband med polisväsendets förstatligande kommer åtminstone centralorten i varje polisdistrikt att få telexförbindelse med ett centralt po­ lisregister och man torde kunna utgå från att jourtjänst ordnas där. För­ frågningar kan emellertid i stort sett avse endast till namnet kända eller på annat sätt identifierbara personer och kommer regelmässigt till stånd först då något inträffat inom polisdistriktet, t. ex. ett brottsfall. Jag anser därför att intetdera systemet helt kan ersätta det andra. Med hänsyn till det anförda förordar jag, att både publiceringsmetoden och frågesystemet används vid meddelande av upplysningar från ett centralt polisregister. Beträffande publiceringen bör dock övervägas, om och i vad mån en ytterligare begränsning -— med avseende på det publicerade mate­ rialets omfång eller mottagarnas antal eller bådadera — är möjlig. Hur långt en begränsning bör gå och hur den i detalj bör anordnas torde i viss mån vara beroende av brottslighetsutvecklingen. Jag föreslår därför, att möjligheten att mångfaldiga — genom tryck eller annorledes — och utsända sammanställningar av uppgifter, som är intagna i ett centralt polisregister, bevaras och att det överlämnas åt Kungl. Maj :t att utfärda närmare före­ skrifter i ämnet. Med utgångspunkt i att väsentligen blott sådana myndigheter, som är mera omedelbart verksamma för att förebygga brott eller efterspana brotts­ lingar, behöver ha tillgång till uppgiftssammanställningarna, anser jag att kretsen av mottagare bör begränsas till polismyndigheterna i riket och utlänningskommissionen. Därjämte bör poliscentralerna i Danmark, Finland och Norge kunna få del av dem. Kungl. Maj:t bör såsom utredningen föreslagit få bestämma vilka typer av brott och vilka brottslingskategorier som skall omfattas av publice­

60 Kurtgl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

ringen samt i vilka hänseenden uppgifter om dessa skall lämnas. Därvid bör riktpunkten vara, att uppgifter skall publiceras i huvudsak endast om den mer svårartade brottsligheten och om samhällsfarlig asocialitet. De lag­ överträdare som främst kommer i fråga är personer, vilka gjort sig skyl­ diga till enstaka brott av mer svårartad beskaffenhet, och vanebrottslingar. Både domar om överlämnande till vård enligt barnavårdslagen och beslut att icke tala å brott kan således bli publicerade, vid vanebrottslighet även \issa bötesdomar. Uppgifter om utlänningar bör också få publiceras. Upp­ gifterna bör avse saväl domar som anstaltsvistelser, utskrivningar och andia förhallanden av intresse för brottsbekämpandet. Endast personer som övertygats om brott bör få omnämnas i meddelandena, aldrig misstänkta personer. Det må framhållas, att polismyndigheterna även i samband med efterlysningsförfarandet kan få upplysningar av betydelse för brottsbekäm­ pandet.

Vandelsintyg och annat uppgiftslämnande

Utredningen

Laglydnads- och strafflöshetsintyg Angående bruket av laglydnads- och strafflöshetsintvg vid anställningsprövning uttalar utredningen att det får anses principiellt oriktigt, att register som upplagts för brottsbekämpandets eller straffrättskipningens behov används för ändamål för vilka de inte är avsedda. Det nu­ varande fria uppgiftslämnandet genom sådana intyg är emellertid också av andra skäl betänkligt. Utvecklingen kan befaras gå i den riktningen, att på allt fler yrkesområden inom såväl allmän som enskild tjänst före­ teende av officiellt s. k. rent intyg kommer att utgöra villkor för anställ­ ning. En sådan utveckling synes i viss mån innebära en återgång till det förr anlitade men sedermera avskaffade systemet med frejdebetyg. Svårig­ heter att utan rent intyg vinna arbetsanställning finns redan nu inom vissa yrkesområden. Beredandet av arbetsmöjligheter är ett viktigt led i strä­ vandena att återanpassa dömda personer till normalt samhällsliv. Sam­ hället nedlägger betydande arbete och kostnader på resocialisering av lag­ överträdare. En fara ligger också däri att personer, som inte kan förete rent intyg, kan komma att helt utestängas från anställning. Man synes svårligen kunna förvänta att arbetsgivarna, i varje fall i tider då tillgången på arbetskraft är god, skall engagera sig i ett bedömande av frågan om en straffad person återgått till ett laglydigt liv och sålunda återanpassats. Avsaknaden av rent intyg kan sålunda befaras komma att avgöra anställningsfrågan utan att hänsyn tas till sökandens aktuella förhållanden. En särskild olägenhet är att intygen kan missbrukas. Den enskilde är nu oför­ hindrad använda för honom utfärdat intyg för annat ändamål än det för vilket det är avsett.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år WG5 61

Utredningen anser därför att både principiella och humanitära skäl samt resocialiseringssynpunkter starkt talar för att uppgiftslämnandet för anställningsändamål begränsas till fall, där ett klart berättigat behov a'\ registerupplysningar föreligger. De som söker anställning vid krigsmakten enligt rekryteringskungörelsen är i allmänhet i åldern 17—21 år. I regel finns goda möjlig­ heter att genom noggrann granskning av betyg från skolor och arbetsanställningar samt genom förfrågningar hos lärare och arbetsgivare följa deras sysselsättning och bedöma deras uppförande och allmänna vandel. En sådan granskning synes under alla omständigheter behövlig. Också de sökande måste självfallet lämna uppgifter om sina förhållanden. Granskningsförfarandet kan bli tidsödande och kräver uppenbarligen tillgång till personer lämpade för uppgiften. En prövning bör emellertid enligt utred­ ningens mening kunna ske utan tillgång till laglydnadsintyg. Tjänsten inom fångvården ställer särskilda krav på redbarhet och pålitlighet hos befattningshavarna. För närvarande fordras strafflöshetsintvg mycket sällan. Däremot har tidigare PU II — som dock numera inte distribueras till fångvårdsanstalterna — i viss utsträckning använts som hjälpkälla. Enligt utredningens mening föreligger alltså inom fångvården ett berättigat intresse att erhålla officiella vandelsuppgifter om anställningssökande. Detta intresse bör dock tillgodoses på annat sätt än genom straff löshetsintyg. Sökande till brevbärartjänst inom postverket är i allmänhet i åldern 15 __24 år. För de yngre av dem bör enligt utredningens mening anställningsprövningen i regel kunna ske på det sätt som föreslagits för krigs­ makten. När det gäller de äldre av dessa sökande samt tillfällig arbetskraft blir prövningen svårare om man inte har tillgång till officiella vandelsupplysningar. Utredningen har funnit att man svårligen kan avskära postverket från möjligheten att erhålla sådana upplysningar beträffande vissa kate­ gorier av arbetssökande. Behovet bör emellertid inte tillgodoses genom strafflöshetsintyg. Vid statens järnvägar används numera i regel inte strafflös­ hetsintyg. Detta synes inte ha vållat olägenheter. Utredningen är benägen anse, att anställningsprövningen kan äga rum utan tillgång till ofticiella vandelsupplysningar. I fråga om spår vägsföretag erinrar utredningen om att det hit­ tills inte ansetts påkallat att från trafiksäkerhetssynpunkt företa särskild kontroll genom myndighets försorg av personer, som skall sysselsättas i trafiktjänst vid spårvägar och järnvägar. Certifikat eller annan behöiighetshandling utfärdad av myndighet förekommer inte. Så länge så är för­ hållandet, synes det inte finnas anledning alt avfordra anställningssökande strafflöshetsintyg. Enligt utredningens mening bör sålunda spårvägsföretagen ha möjlighet att företa anställningsprövning utan tillgång till offi­ ciell vandel supplysning.

62 Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1965

Vissa befattningshavare i enskild tjänst — t. ex. vaktmän i auk­ toriserade vaktföretag, stadsbud och droskförare — får enligt föreskrifter i lag eller författning eller med stöd därav meddelade bestämmelser inte anställas, förrän de godkänts eller antagits av myndighet. Utredningen framhåller, alt för myndighetens prövning -— fråga är här i regel om polis­ myndighet - inte behövs strafflöshetsintyg, eftersom myndigheten kan direkt använda de polisiära registren. Syftet med att arbetsgivarna fordrar strafflöshetsintyg av de sökande har uppgivits vara, att arbetsgivaren skall kunna göra en förhandsprövning och till antagning föreslå endast de mest lämpliga sökandena. Prövningen på arbetsgivarplanet synes emellertid kunna ske tillfredsställande med ledning av betyg och referensupplysningar. Vad beträffar befattningar i enskild tjänst, där myndighetsprövning av nyssnämnd art inte finns föreskriven, är det enligt utredningens uppfattning ogörligt att rättvist avgöra, vilka företag som kan ha ett större intresse än andra att i sin tjänst få pålitliga arbetstagare. Utredningen har som nämnt intagit en restriktiv ståndpunkt när den bedömt behovet av offi­ ciella vandelsupplysningar för allmän tjänst. För de fall, där vandelsintyg avkrävs sökande till anställningar i enskild tjänst, har utredningen funnit, att åberopade skäl härför inte kan anses bärande. Enligt utredningens mening bör erforderlig prövning av sökandenas pålitlighet kunna ske genom anställningsintervju, betygsgranskning och referenskontroll. Utredningen finner således att tillgång till officiell vandelsupplysning behövs endast vid anställningsprövning i fångvården och postverket samt att dessa upplysningar inte bör lämnas i form av laglydnads- eller straff­ löshetsintyg. Det har därför blivit nödvändigt att undersöka hur offi­ ciella vandelsupplysningar skall tillhandahållas vid anställningsprövning. Utdrag från lokala polisregister kan i huvudsak upplysa endast om den kriminalitet som är känd för registermyndigheten. För att polismyndig­ heten skall kunna besvara frågan om en person varit straffad för brott är den därför nödsakad verkställa undersökningar i kriminaltekniska anstaltens register och i lokala polisregister på orter, där vederbörande haft sitt hemvist eller eljest vistats. Om uppgiftslämnandet skall ske genom den lokala polismyndighetens försorg, är det för att åstadkomma likfor­ mighet och rättvisa nödvändigt att föreskrifter utfärdas om vilka källor som polismyndigheten skall använda och hur långt tillbaka i tiden under­ sökningen skall göras och vilka lagöverträdelser som skall redovisas. Såvitt utredningen kan bedöma kommer ett uppgiftslämnande från lokala regis­ ter att medföra en inte obetydlig administrativ apparat och en viss arbets­ ökning för polismyndigheterna, särskilt i betraktande av att uppgiftslämnaren måste dels använda centrala register och dels i den stora mängden av anteckningar av olika slag gallra bort sådana som inte skall redovisas. I dagens läge är det även angeläget att polismyndigheterna i möjligaste

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965 63

mån befrias från uppgifter, vilka inte är att hänföra till egentligt polis­ arbete. Ett centralt polisregisters innehåll kommer inte att begränsas till upp­ gifter om brottspåföljder. Även uppgifter om misstanke om brott, åtgärder enligt lösdriverilagstiftningen m. m. kommer att ingå i registret. Vidare kan uppgiftslämnandet till detta register allt efter brottsspaningens behov tänkas komma att tid efter annan begränsas. En användning av registret i samband med anställningsprövning kan därför medföra praktiska olägen­ heter. Utredningen anser alltså inte heller det centrala registret lämpligt att användas för ifrågavarande ändamål. Om straffregistret — numera allmänna kriminalregistret — erinrar ut­ redningen, att i detta endast införs påföljder av allvarligare art. Utredningen förordar att all registrering av bötesstraff i registret skall upphöra. I syfte att få till stånd ett slags rehabiliteringssystem föreslår utredningen vidare att, sedan viss tid förflutit, en del anteckningar i registret inte skall tas med i utdrag till enskild. Man erhåller då, om straffregistret används som upplysningskälla, en naturlig beskärning av uppgifterna till att omfatta allvarligare brottslighet. Det kan visserligen från principiella synpunkter sägas vara föga tilltalande, att det för straffrättskipningens behov upplagda allmänna straffregistret ställs till förfogande för ifrågavarande ändamål. Att använda straffregistret är emellertid en praktisk lösning, och använd­ ningen kommer med de inskränkningar utredningen föreslagit att bli ytter­ ligt begränsad. Utredningen föreslår alltså att allmänna straffregistret skall användas i de fall då officiella kriminalitetsupplysningar behövs för anställnings­ prövning. Bedömningen av frågan om sådant behov föreligger bör ankomma på Kungl. Maj :t efter framställning från arbetsgivare. Kungl. Maj:t kan då bemyndiga registermyndigheten att utlämna registerutdrag i den om­ fattning som anges i bemyndigandet. Detta bör inte innefatta rätt för anställningsorganet att rekvirera utdrag utan den enskildes samtycke eller medverkan. Utdrag bör få rekvireras endast av den anställningssökande själv. Utredningen har som förut nämnts funnit behov av registerupplysningar föreligga endast för vissa befattningar i allmän tjänst. Även om, enligt utredningens bedömande, motsvarande behov nu inte finns vid prövning av sökande till enskild tjänst, kan ändrade förhållanden inträda. Särskilt i orostider kan vissa slag av enskild tjänst få sådan betyrdelse att inhäm­ tande av vandelsupplysningar är motiverat från allmän synpunkt. Kungl. Maj:ts rätt att medge utnyttjande av straffregistret för anställningspröv­ ning bör därför omfatta både allmän och enskild tjänst. Utredningen upptar härefter spörsmålet om strafflöshetsintygens användning för andra ändamål än anställ­ ningsprövning. Nu används de bl. a. då någon vill få viss behörighet

64 Kungi. Maj. ts proposition nr 18 år 1965

eller utöva viss verksamhet, t. ex. i fråga om mästarbrev, auktorisation inom radiobranschen och köpmansbrev. Intygsgivningen i nämnda fall stöder sig inte på föreskrift i lag eller författning. Enligt utredningen finns här inte något berättigat behov av officiella kriminalitetsupplysningar. Däremot anser utredningen att ett visst behov av officiella vandelsuppgifter för användning i utlandet alltid kommer att föreligga. I utlandet har man i allmänhet sörjt för ifrågavarande behov genom officiella intyg. Enligt utredningen bör de berättigade behoven av kriminalitetsuppgifter i dessa fall tillgodoses genom straffregisterutdrag. Utdrag bör till sitt innehåll begränsas på samma sätt som föreslagits beträffande utdrag till enskild vid anställningsprövning. Nuvarande intygsgivning för enskilds personliga angelägenheter — för erhållande av förtjänsttecken in. m. — är mycket begränsad. Utredningen anser, att berättigat behov av bevis om oförvitlig vandel uppenbarligen kan uppkomma för den enskilde i särskilda situationer. Enligt utredningens mening är det lämpligast att i sådana fall meddela utdrag av straffregistret. Utdrag bör utlämnas till enskild, då denne styrkt, att hans rätt är beroende av upplysning ur registret, och Kungl. Maj:t givit tillstånd därtill. Utdraget torde inte alltid behöva vara fullständigt. I vissa fall fordras kanske endast upplysning, huruvida sökanden varit dömd för visst slag av brott eller huru­ vida han undergått frihetsstraff. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att i varje särskilt fall avgöra, om fullständigt eller på visst sätt begränsat utdrag skall meddelas.

Lämplighetsintyg Utredningen erinrar, att lämplighetsintyg används då i lag eller författ­ ning eller med stöd därav meddelade bestämmelser såsom villkor för ut­ övande av viss verksamhet eller för erhållande av viss behörighet eller rättighet föreskrivits, att sökanden befunnits uppfylla vissa lämplighets­ krav. Utredningen anser att officiella vandelsupplysningar behövs i alla dessa fall och har övervägt hur detta behov lämpligast bör tillgodoses. Att an\ ända det centrala polisregistret eller allmänna straffregistret är uteslutet redan av den anledningen att de uppgifter man vill inhämta avser även andra förhållanden än kriminalitetsupplysningar. Då uppgifter om dessa andra förhållanden —- sociala belastningar o. d. — finns endast i de lokala polisregistren, måste dessa användas som upplysningskälla. Man har därvid att välja mellan att behålla systemet med lämplighetsintyg utfärdade av polismyndigheterna och att övergå till ett förfarande med remiss av a andelsfrågan från tillståndsorganet till polismyndigheterna. Utredningen anser det angeläget att utlämnandet av polisiära vandelsintyg tdl enskilda i möjligaste mån inskränks. Därest myndighet ålagts verk­ ställa en lämplighets- eller vandelsprövning i tillstånds-, behörighets- eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965 65

lämplighetsärende, synes den normala ordningen böra vara att myndigheten berättigas att remissvägen från polismyndigheten inhämta erforderliga upp­ lysningar. Om remissförfarande skulle användas i samtliga ärenden, där \andelsintyg nu utfärdas, skulle den polisiära intygsgivningen till enskilda helt upphöra. Utredningen har därför övervägt, om man genomgående kan övergå till remissförfarande. Utredningen framhåller därvid, att frågan om de intyg, som används vid ansökan om körkort och trafikkosrt och om godkännande för körskoleverksamhet, prövats senast år 1958 i samband med vissa ändringar i vägtrafikförordningen. Intygsförfarandet är ingående reglerat. Av intyg skall tydligt framgå, för vilket ändamål det skall användas. Användning för andra ändamål behöver inte befaras. Såvitt utredningen kan bedöma är det inte möjligt att utan en fullständig oinreglering av prövningsförfarandet i fråga om körkort och trafikkort avskaffa intygsgivningen och övergå till remissförfarande. Några olägenheter av nuvarande system har inte framkommit. Däremot kan enligt utredningen övervägas att anlita remissvägen i ärende om godkännande för körskoleverksamhet. Denna intygsgivning är emellertid av ringa om­ fattning, och praktiska skäl synes tala för att den nuvarande ordningen behålls. Den som hos luftfartsstyrelsen ämnar ansöka om certifikat för tjänstgöring på luftfartyg måste på grund av gällande före­ skrifter ha tillgång till lämplighetsintyg. Ändamålet med intyget framgår av dess formulering. Obehörig användning av det behöver därför inte be­ faras. Med hänsyn härtill och då ett remissförfarande från luftfartsstyrel­ sen till polismyndighet i varje ärende framstår såsom opraktiskt, föreslår utredningen att intygen behålls. I ärende om tillstånd till utskänkning av rusdrycker avfordrar nya systemaktiebolaget sökande ett av polismyndighet utfärdat vandelsintyg. Utredningen finner att ett remissförfarande i och för sig skulle kunna ersätta detta. Främst av praktiska skäl synes dock intygsgi\ ningen, vilken är av ringa omfattning, böra behållas. De intyg om vandel och trovärdighet m. in., vilka skall föreligga i ärenden om tillstånd till vapenfri militär tjänst, har inte när­ mare reglerats. Intygen formuleras olika av skilda polismyndigheter, och vandelsutredningarna sker här inte heller på enhetligt sätt. Om intygsgiv­ ningen behålls, synes det erforderligt att reglera den. Emellertid har utred­ ningen den uppfattningen, atl remissförfarande är att föredra. Därigenom förhindras att intyg kan användas för ej avsedda ändamål. Likaledes upp­ hör den föga tilltalande ordningen att sökanden erhåller intyg från polisen om andra personers trovärdighet. Remissförfarande anses vidare lämpligen böra ersätta intygsgivningen i samband med ansökningar om tillstand att utöva eller förestå 5 II ihan g till riksdagens protokoll 1965. 1 sand. Nr 18

6(1 Kungl. Ulaj.ts proposition nr 18 år 1965

hotell- eller pensionatrörelse, att utöva går d far ihandel och att anordna realisation. Ltredningens förslag innebär förbud mot all annan intygsgivning av polismyndigheterna än den som grundas på lag eller författning. För att inte remissmetoden skall utnyttjas av myndigheter, vilka vid genomförande av förslaget utestängs från möjligheten att avfordra enskilda personer intyg, fordras enligt utredningen att också remissrätten begränsas. Gene­ rell sådan rätt bör dock tillkomma länsstyrelse, polismyndighet, statspolisintendenten och statens utlänningskommission.. Frågan i vilka slag av ärenden dessa myndigheter skall äga använda remissmetoden anser utred­ ningen inte behöva regleras. Andra myndigheter bör inte erhålla remissrätt i andra fall än då remissförfarande föreskrivs i lag eller författning. Det kan emellertid inte uteslutas att enskilda eller myndigheter, som genom de föreslagna bestämmelserna utestängs från möjlighet att erhålla intyg eller utlåtande, i särskilda fall kan vara starkt beroende av tillgång till sådant. Utredningen föreslår, att uppgifter i dylika fall skall kunna utlämnas efter tillstånd av Kungl. Maj:t.

Annat uppgiftslämnande Uppgiftslämnande från centralt polisregister enligt frågesystemet och från lokalt polisregister i annan form än genom vandelsupplysningar och remissutlåtanden sker genom dels utdrag ur registren och dels upplys­ ningar muntligen eller via telex om registrens innehåll. Generell rätt att få upplysningar ur register på dessa sätt bör enligt utredningen tillkomma endast justitiekanslern, riksdagens ombudsmän, länsstyrelse, allmän åkla­ gare, polismyndighet, statspolisintendenten, föreståndare för statspolisavdelning och statens utlänningskommission. Någon prövning om i det särskilda fallet den önskade upplysningen behövs bör inte förekomma. Utredningen förutsätter att de nämnda myndigheterna begär uppgifter endast när det är påkallat. Utredningen ställer frågan, om socialvårdsorganen bör få tillgång till utdrag och upplysningar för vissa ändamål, men föreslår att i den män berättigade behov av kriminalitetsupplysningar anses föreligga inom social­ vården dessa behov tillgodoses genom utdrag av allmänna straffregistret. Uppgifter från registren bör enligt förslaget undantagsvis få lämnas även i andra fall, både till myndigheter som inte är generellt upplysningsberättigade och till enskilda som för sin rätt är beroende av registerutdrag eller -upplysningar. Tillstånd bör i dessa fall lämnas av Kungl. Maj :t. Vidare bör upplysningar, som erfordras för utredning i brottmål, få läm­ nas från det centrala polisregistret till polis- och åklagarmyndigheter i Danmark, Finland, Island och Norge. Även till polis- och åklagarmyndig­ heter i annan stat och till internationella kriminalpolisorganisationen synes

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

ett visst uppgiftslämnande böra tillåtas. Beträffande detta uppgiftslämnande bör enligt utredningens mening Kungl. Maj :t utfärda bestämmelser. Utredningen anmärker, att utländska myndigheters framställningar regel­ mässigt avser utdrag av straffregistret. Polisregistrets uppgiftslämnande till utländsk myndighet synes kunna begränsas till uppgifter för identifieringsändamål, uppgifter om internationella förbrytare och vad som i övrigt kan följa av Sveriges anslutning till internationella kriminalpolisorganisa­ tionen.

Yttrandena

Laglydnads- och strafflöshetsintyg En i princip positiv ställning till utredningens förslag att laglydnadsoch strafflöshetsintyg inte skall användas för anställningsprövn i n g intar hovrätten över Skåne och Blekinge, fångvårdsstyrelsen, arbets­ marknadsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Gotlands, Hallands, Skara­ borgs och Kopparbergs län, statens kriminaltekniska anstalt, offentlighets­ kommittén, poliskamrarna i Stockholm, Halmstad och Göteborg, förening­ arna Sveriges polismästare och Sveriges landsfiskaler, Stockholms och Hal­ lands länsavdelningar av sistnämnda förening, föreningarna Uppsala och Skaraborgs låns landsfiskaler, landsfogden i Stockholms län, landsfiskalen i Borlänge distrikt, stadsfiskalen Tisell samt barnavårdsnämnderna i Stock­ holm, Malmö och Halmstad. Härvid anför hovrätten över Skåne och Blekinge, att starka skyddsintressen talar för att de ofördelaktiga uppgifter om den enskilde, som kan finnas i polisens register, inte genom polisens medverkan bringas till presumtiva arbetsgivares eller andra enskilda personers kännedom. Det är svårt att dra en gräns mellan befattningar, där vandelsutredning är erforderlig, och de mindre ansvarsfyllda befattningar, där sådan utredning kan under­ låtas. Skillnaden mellan offentlig och enskild tjänst har under senare år blivit allt mindre tydlig. Hovrätten understryker, att kriminell belastning blott utgör en bland de många faktorer, som konstituerar en arbetssökandes större eller mindre lämplighet. Metoderna för personlighetsbedömning har numera utvecklats därhän, att det måste betraktas som klart otillfreds­ ställande att vid prövningen av arbetssökande tillmäta uppgifter om straft självständig betydelse. Barnavårdsnämnden i Malmö anför bl. a., att den ofta uppmärksammat att strafflöshets- och laglydnadsintyg såsom villkor för anställning haft kon­ sekvenser, som varit olyckliga såväl för den enskilde som fian allmän syn­ punkt. Särskilt i fråga om unga personer, som dömts till böter eller vill­ korlig dom, har det framstått såsom orimligt, att brottet — även sedan den dömde under lång tid visat skötsamhet — fortsatt att belasta honom på

08 Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

arbetsmarknaden. \ idare blir verkan av intygen olika allt efter polismyn­ digheternas praxis. Polisväsendets organisationsnämnd finner angeläget, att bruket av ifråga­ varande intyg upphör, då därigenom polis- och åklagarmyndigheterna skulle beredas avsevärd lättnad i arbetsbördan. Svenska socialvårds förbundet ansluter sig till utredningens förslag men linner detta vara förenat med betydande, i betänkandet inte redovisade nackdelar. Sålunda kan ett företag vara starkt beroende av det sätt, på vilket arbetstagaren utför sina skyldigheter, och arbetsgivaren kan jämväl i förhållande till arbetstagarens kamrater ha ett stort ansvar. Inte mindre blir ansvaret, om i arbetstagarens uppgifter skall ingå vård eller utbild­ ning, t. ex. då det gäller personal inom ungdomsorganisationer eller vid ungdomsanstalter. Det kan möjligen göras gällande, att man från denna synpunkt inte borde avskaffa möjligheten att från auktoritativt håll erhålla upplysning huruvida en arbetssökande på grund av kriminell belastning kan anses mindre lämplig för befattningen. Om möjlighet härtill försvin­ ner, kan det måhända befaras, att behovet av upplysningar kommer att stimulera skapandet av privata upplysningsbyråer, vilkas uppgifter inte kan kontrolleras. Kritik mot utredningen har i övrigt framförts främst av vissa polis- och åklagarmyndigheter. Poliskammaren i Malmö, föreningen Sveriges stadsfiskaler, statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, stadsfiskalerna Asplund och Freijd samt stadsfiskalerna i Skövde och Östersund finner utredningens skäl för att slopa laglydnads- och strafflöshetsintygen inte hållbara. Föreningen Sveriges stadsfiskaler och stadsfiskalen Asplund anser utred­ ningens skäl mer emotionella än sakliga. Poliskammaren i Malmö, statsåklagaren i Stockholm, stadsf iskalen Freijd och stadsfiskalen i Skövde påpekar — i likhet med svenska socialvårdsförbundet — att förbud mot officiella vandelsintyg kan stimulera den privata upplysningsverksamheten till skada framför allt för de arbetssökande. Vad särskilt angår de principiella skälen — att det måste anses oriktigt att legister, som upplagts för brottsbekämpandets eller straffrättskipningens behov, används för inte avsedda ändamål — framhåller poliskammaren i Malmö, föreningen Sveriges stadsfiskaler, statsåklagaren i Stockholm och stadsfiskalen Asplund, att utredningens förslag om användande av straffi egistei utdrag inte kan undgå att drabbas av kritik från samma principiella synpunkt, desto mer som straffregistrets begränsning för rättsvårdande uppgifter är ännu mera påtaglig än de lokala polisregistrens. Rörande resocialiserings- och humanitetsskälen invänds bl. a., att resocialiseringsproblemet bör angripas från andra utgångspunkter än som skett i betänkandet och att utredningen inte tillräckligt beaktat, att utlämnande av registerupplysningar vid sökande av anställning till en viss grad kan ha brottsförhindrande verkan. Sålunda yttrar föreningen Sveriges stadsfiskaler.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 11)65 69

Om utredningen avsett att man lagstiftningsvägen skall hjälpa lagförda personer att få arbete genom att förhindra arbetsgivare att genom anskaf­ fande av straff löshet sin tyg erhålla kännedom om anställningssökandes straffrättsliga antecedentia måste detta bestämt avvisas. A' äl kan det tän­ kas att en dömd förskingrare därigenom kan råka i svårigheter att få eu kassörsbefattning, att en‘tjuv förhindras att försörja sig som vaktman i ett varuhus, att eu homosexuell vägras tillträde till ungdomsvården, en våldsverkare till exempelvis mentalsjukvården, men det vore utmanande att förvägra arbetsgivaren möjligheten att med öppna ögon ta den risk det innebär att ge sitt förtroende åt en person, som dock bevisligen icke varit i stånd att bära sådant eller eljest ådagalagt olämplighet.------------- När sådana uppgifter erfordras avgöres bäst av arbetsgivaren, som har ansva­ ret för placeringen av arbetskraften och även, vilket icke är utan betydelse, för det eventuella misslyckandet vid anställandet av personal. — — — Kännedomen om sambandet mellan resocialisering och intygsgivnmg ar begränsad. Föreningen hyser emellertid den uppfattningen, att resocialiseringsproblemet måste angripas på annat sätt än genom mörkläggning. Det är angeläget att den allmänna opinionen påverkas så att ett begånget brott inte diskvalificerar i orimlig omfattning. Hjälpåtgärder åt dem som 'sarit föremål för lagföring måste vidtas i önskvärd utsträckning. Ingenting torde emellertid i så hög grad skada de lagfördas sak som bakslag för arbets­ givare, vilka förlitat sig på erhållna uppgifter om en anställd. Ett under­ tryckande av upplysningskällorna minskar otvivelaktigt förståelsen föi strävandena att bidra till de lagfördas resocialisering. Öppenhet parad med förståelse synes vara den bästa lösningen för såväl arbetsgivare som lag­ förda av här berörda problem. Liknande synpunkter framförs av statsåklagaren i Stockholm och stadsfiskalen Asplund. Poliskammaren i Malmö framhåller, att redan för narvarande ett inte ringa antal återfall i brott torde kunna skyllas på att kriminellt belastade personer tas i anspråk för uppenbart olämpliga upp­ drag. Poliskammaren uttalar även, att vad som må tolkas sasom humanitet mot den anställningssökande i det givna fallet kan innebära en större ellei mindre grad av brist på hänsyn mot andra parten, som må företräda egna intressen eller därjämte ansvara för andras. Synpunkter, som till en del sammanfaller med de av poliskammaren anförda, återfinns också i ytt­ randena från stadsfiskalerna i Skövde och Östersund. Utredningens uppfattning av i vilka fall berättigat behov av vandelsupplysningar föreligger har kritiserats av en del remissinstanser, bland dem även sådana som inte haft något att erinra mot utredningens prin­ cipiella inställning. Sålunda har riksåklagarämbetet, hovrätten för Nedre Norrland, överstäthällarämbetet, länsstyrelsen i Jämtlands län, poliskam­ maren i Malmö, statsåklagarna i Stockholm och Göteborg samt stadsfiskalen i Skövde givit uttryck för uppfattningen, att utredningen intagit en allt för restriktiv ståndpunkt. Riksåklagarämbetet anför härom. I vilken utsträckning vandelsupplysningar skola lämnas till myndigheter och enskilda, måste i viss mån bli beroende på en avvägning mellan brotts-

70 Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

preventionens krav och intresset av att icke lägga hinder i vägen för en resocialisering av den som begått brott. Utredningen anser, att dylika upp­ lysningar skola lämnas endast i mycket begränsad utsträckning. Ämbetet vill ifrågasätta, om icke utredningens ståndpunkt i denna del innebär, att man alltför litet beaktar preventionssynpunkten. Det måste sålunda, för att taga ett exempel, uppenbarligen vara av största vikt att förhindra, att en sedlighetsförbrytare anställes som befattningshavare vid en ungdoms­ vårdsskola eller liknande inrättning. Utredningen synes icke ha tänkt sig, att vandelsintvg skulle få förekomma ens i samband med besättandet av dylika befattningar. Riksåklagarämbetet finner dock, med hänsyn till att den närmare regle­ ringen på området enligt utredningens förslag ankommer på Kungl. Maj :t, ingen anledning att motsätta sig förslaget. En liknande ståndpunkt intar länsstyrelsen i Jämtlands län, som uttryck­ ligen framhåller, att Kungl. Maj :t måste få större möjlighet att lämna till­ stånd för myndigheter och enskilda att erhålla intyg än utredningen förut­ satt. Länsstyrelsen erinrar därvid om de särskilda krav, som måste ställas exempelvis på vissa anställningar vid krigsmakten, fångvården och kommunikationsverken samt även på vissa anställningar i enskild tjänst. Enligt statsåklagaren i Stockholm måste i åtskilliga andra fall än de av utredningen angivna intresset av att förhindra, att opålitliga personer syss­ lar med verksamheter som är särskilt viktiga från samhällets synpunkt, vara så påtagligt, att resocialiseringssträvandena måste stå tillbaka. Såsom exempel nämns vissa befattningar inom militär- och polisväsendet, säker­ hetstjänstpersonal vid allmänna trafikföretag, t. ex. viss markpersonal vid civilflyget, samt personal vid enskilda företag, som utför arbete för statens rökning av ytterligt viktig och hemlig beskaffenhet. Även överståthållarämbetet fäster uppmärksamheten på den sistnämnda personalgruppen. Statsåklagaren i Göteborg hävdar, att varje medborgare bör äga rätt att erhålla ett vandelsintyg om sig själv. Annan person eller myndighet bör däremot inte äga rekvirera intyg beträffande arbetssökande. Bestämmelser kan utfärdas om intygens innehåll och om uteslutande av uppgifter efter viss tid. Liknande synpunkter har stadsfiskalen i Skövde. Beträffande de särskilda fall, i vilka intygsgivning nu förekommer, har utredningens förslag att slopa laglydnadsintygen vid krigsmakten tillstyrkts av offentlighetskommittén, som anser det särskilt olämpligt att volontäranställning vid krigsmakten för närvarande genom kravet på laglydnadsintyg är utesluten för ungdomar, som har en viss kriminell belast­ ning men för vilka just denna tjänstgöring och utbildning kan vara särskilt lämplig. Chefen för försvarsstaben ställer sig däremot kritisk. Han framhål­ ler bl. a., att av utredningen förordad intensiv anställningsprövning är tids­ ödande. Om emellertid tillräckliga resurser ställs till förfogande och andra anordningar vidtas, så att det blir möjligt att göra en ingående prövning i de enskilda fallen, vill chefen för försvarsstaben inte motsätta sig att för­

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

slaget genomförs. Försvarsgrenscheferna avstyrker förslaget. Militärpsyko­ logiska institutet anser, att det med hänsyn till institutets arbete vore önsk­ värt, att förhandsupplysningar kunde erhållas om kriminell belastning, men finner frågan böra lösas på annat sätt än genom laglydnadsintyg. Stadsfiskalen i Östersund understryker laglydnadsintygens betydelse för möjlig­ heten att i tid gallra ut ungdomar, som är olämpliga att utbildas till befäl. Vad angår fångvården och postverket är hovrätten över Skåne och Blekinge samt offentlighetskommittén inte helt övertygade av vad utredningen anfört. Hovrätten yttrar, att nämnda båda grenar av offent­ lig förvaltning inte kan anses inta en sadan särställning, att det för dem finns anledning att behålla en på brottsregisterutdrag grundad anställningsprövning. Vad som fordras synes vara en noggrann bedömning vid antag­ ningen av de sökandes personliga förutsättningar för tjänsteuppgifterna och en med fortsatt personbedömning förenad aspirantutbildning. Offent­ lighetskommittén betonar, att det inte är rimligt, att samhället begär av enskilda arbetsgivare att de skall biträda i resocialiseringsarbetet, medan stat och kommun uppställer rigorösa krav på straffrihet. Kommittén ifråga­ sätter, om vandelsupplysningar är motiverade i förevarande fall. Av motsatt innebörd är den kritik, som poliskammaren i Malmö framför. Poliskammaren — som inte delar utredningens principiella inställning i fråga om vandelsintygen — säger sig inte kunna förstå, varför just anställ­ ning inom fångvården och postverket ansetts speciellt viktig. Särskilda krav måste ställas på befattningshavare inom ett stort antal andra all­ männa verksamhetsområden. Det är här inte endast fråga om fall, där ärlighetskravet gör sig gällande. Än tyngre torde de anspråk väga, som måste ställas i fråga om verksamhet, som innebär anförtroende åt den anställde av omsorgen om andra människors liv och hälsa. Generalpoststyrelsen uttalar, att postverkets behov av vandelsintyg om­ fattar sökande till alla anställningar i verket, där vederbörande kan ta befattning med postmedel eller postförsändelser. Hovrätten för Nedre Norrland och medicinalstyrelsen berör i detta sam­ manhang förhållandena inom mentalsjukvården. Bada myndig­ heterna anser, att det behov av vandelsuppgifter, som utredningen funnit föreligga med avseende på sökande till fångvårdstjänst, med samma fog gör sig gällande vid tillsättande av tjänster inom mentalsjukvården. Hov­ rätten erinrar härvid om mentalsjukhus med kriminellt belastat klientel. Till utredningens uppfattning, att anställningsprövning vid statens järnvägar och vid trafiktjänst inom spårvägs företag kan äga rum utan tillgång till officiella vandelsupplysningar, ansluter sig såväl järnvägsstyrelsen som aktiebolaget Stockholms spårvägar. I motsats härtill menar hovrätten för Nedre Norrland, att behovet av vandelsupplysningar är minst lika stort vid sökande av tjänst vid statens järnvägar och spårvägsföretag som vid ansökan om körkort eller trafik­ kort, för vilka fall utredningen föreslagit att gängse lämplighetsintyg behålls.

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

I samband med anställning i luftfartsverket behövs inte vandelsupplysningar enligt luftfartsstyrelsens mening. Vad angår anställning i enskild tjänst har Stockholms frihamnsaktiebolag och stadsbudsföreningen i Stockholm intet att erinra mot utred­ ningens förslag. Bolaget framhåller, att det funnit att förfarandet med straffregisterutdrag närmast lett till att ostraffade personer starkt reagerat mot metoden och att anställningen av dugligt folk därmed försvårats under tider av brist pa arbetskraft. Nya systemaktiebolaget anser sig kunna accep­ tera, att strafflöshetsintyg ersätts med en av bolaget självt företagen nog­ grann anställningsundersökning. Räddning skår en aktiebolag och Svenska droskbilägareförbundet fram­ håller däremot strafflöshetsintygens stora betydelse för anställningsprövningen. Bolaget redogör för sin verksamhet samt hemställer i anslutning härtill, att, därest strafflöshetsintygen skulle upphöra, bolaget meddelas rätt att inhämta polismyndighetens på orten godkännande av all utryckningspersonal. Förbundet anför, att dess medlemmar utan tillgång till strafflöshetsintyg kommer att få påtagliga svårigheter att avgöra, om en sökande kan anses lämplig att föreslås bli antagen som droskförare. För­ bundet avstyrker därför utredningens förslag att avskaffa strafflöshets­ intygen såvitt gäller anställningsprövning av droskförare. Utredningens förslag, att de officiella vandels upplysning­ arna - i den mån de behövs —- vid anställningsprövning skall tillhandahållas genom straffregisterutdrag tillstyrks av fångvårdsstyrelsen. Styrelsen uttalar bl. a., att ett till inne­ hållet starkt begränsat straffregisterutdrag bör ge bästa möjliga garanti för enhetlighet och tillförlitlighet, och framhåller såsom synnerligen önsk­ värt, att den av utredningen förordade rehabiliteringen kommer till stånd. Jämväl föreningen Sveriges häradshövdingar finner den föreslagna lös­ ningen ändamålsenlig och ägnad att medföra ökad garanti för enhetlighet och tillförlitlighet. Generalpoststyrelsen, länsstyrelsen i Stockholms lön, poliskammaren i Malmo, föreningarna Sveriges landsfogdar och Sveriges landsfiskaler, Stock­ holms läns avdelning av sistnämnda förening, statsåklagaren i Stockholm, landsfogdarna i Stockholms och Uppsala lön samt landsfiskalen i Ströms distrikt ar tveksamma om straffregisterutdragen under de i betänkandet angivna förutsättningarna kan bli av något egentligt värde för tilltänkta arbetsgivare. Utdragen måste i stället av allt att döma i praktiken mången gång bli närmast vilseledande. En särskild fråga har berörts av 1956 års eftervårdsutredning, som anser tveksamt, om straffregisterutdrag, som utfärdas på begäran av enskild, också bör få utlämnas till den enskilde. Med hänsyn till risken för obehö­ rigt utnyttjande av utdragen kan övervägas, att de tillställs arbetsgivaren direkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 dr 1965 73

I frågan om strafflöshetsintygens användning för andra ändamål än anställningsprövning är arbetsmark­ nadsstyrelsen ense med utredningen om att intygen på här avsedda om­ råden kan slopas och i vissa fall ersättas med straffregisterutdrag. Sveriges köpmannaförbund vill inte motsätta sig utredningens förslag. Sveriges hantverks- och industriorganisation anför att, om utredningen anser starka skäl tala för att slopa strafflöshetsintyg som sådant, organisa­ tionen inte vill motsätta sig detta. Organisationen förutsätter dock, att lämplig myndighet får möjlighet att i annan form utfärda intyg, som styr­ ker att sökande av mästarbrev gjort sig känd för god vandel. Statsåklagaren i Göteborg hävdar, att enskild för tillvaratagande av intressen i utlandet i första hand bör söka vandelsintyg hos polischefen. Hos straffregistret bör intyg begäras endast om myndighet i det främmande landet fordrar detta.

Lämplighetsintyg Utredningens förslag angående lämplighetsintygen tillstyrks helt eller lämnas utan erinran av arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelsen i Gotlands län, föreningarna Sveriges polismästare och Sveriges stadsfiskaler, stats­ åklagaren i Göteborg, landsfogden i Uppsala län, stadsfiskalen Asplund och landsfiskalen i Borlänge distrikt. I övrigt har det allmänna omdömet varit delat. Poliskammaren i Malmö har svårt att förstå, varför utredningen med sin allmänt restriktiva inställ­ ning till officiella vandelsupplysningar utan närmare diskussion godtagit, att de författningsbestämmelser, med stöd av vilka sådana upplysningar lämnas, skall äga fortsatt giltighet. Hovrätten över Skåne och Blekinge uttrycker vissa betänkligheter mot ett utvidgat remissförfarande och anför. Utredningen har för flera fall föreslagit, att vandelsintyg skall ersättas av remissutlåtanden av polismyndighet (s. 129). Det måste framhållas, att det ingalunda är givet att ett sådant förfarande innebär storre hansyn till den enskilde. I den mån remissutlåtandena, som väl avsikten ar, får for­ men av icke motiverade av- eller tillstyrkanden, saknar den bedömde löj­ lighet att bemöta ett avstyrkande. Om metoden med remissutlåtanden användes, måste det övervägas huruvida och i så fall på vad salt den sökande skall kunna få del av polismyndighetens skal for ett avstyrkande. Över huvud taget synes metoden att remittera tillståndsansokmngar av de mest skiftande slag till polismyndighet för yttrande angående sökandes lämplighet ha fått alltför stor utbredning. Föreningen Uppsala läns landsfiskaler befarar att ett remissförfarande skulle fördröja ärendenas behandling och förordar därför nuvarande ord­ ning med utfärdande av lämplighetsintyg. En motsatt ståndpunkt intar länsstyrelsen i Stockholms lan samt för­

74 Kungi. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

eningarna Sveriges landsfiskaler och Skaraborgs läns landsfiskaler, vilka anser att lämplighetsintygen bör ersättas med remissförfarande i större utsträckning än utredningen föreslagit. Föreningen Skaraborgs läns lands­ fiskaler ger härvid uttryck för den längst gående uppfattningen, nämligen att det mest rationella vore att helt slopa intygsgivningen och ersätta den med remissförfarande. Frågan härom bör enligt föreningens mening beak­ tas vid en eventuell reformering av den lagstiftning, på grund varav lämplighetsintyg enligt utredningens förslag av praktiska skäl alltjämt skulle utfärdas. Vad som i övrigt och från andra remissinstansers sida anförts redovisas i det följande särskilt för varje slag av ärende, varom här är fråga. Utredningens förslag, att lämplighetsintygen skall behållas i ärenden angående körkort och trafikkort, tillstyrks av svenska droskbilägareförbundet. Beträffande körskoleverksamhet anser läns­ styrelsen i Stockholms län och föreningen Sveriges landsfiskaler att remiss­ förfarande är att föredra. Med avseende på luftfartscertifikat påpekar luf tf artsstyrelsen och medicinalstyrelsen, att av utredningen angivna bestämmelser numera upphävts och ersatts med bestämmelser utfärdade av luftfartsstyrelsen. Lämplighetsintygen bör behållas enligt luftfartsstyrelsen som anser att det vore opraktiskt att använda remissförfarande i varje särskilt fall, i syn­ nerhet som antalet årligen utfärdade lämplighetsintyg numera är större än utredningen angivit och uppgår till omkring ettusen. I motsats härtill anser föreningen Sveriges landsfiskaler och länsstyrelsen i Stockholms län, att remissförfarande är att föredra. Även poliskammaren i Stockholm ger — om ock med viss tvekan — uttryck för samma upp­ fattning. Poliskammaren anför, att det typiska lämplighetsintyget — av­ seende rätt att föra motorfordon — inte binder tillståndsmyndigheten. Om lämplighetsintyg skulle behållas i certifikatärendena, synes det påkallat inte minst för att undvika särskilt besvärsförfarande hos länsstyrelsen vid vägrat intyg — att sakfrågan kan upptas till prövning av luftfartsmyn­ digheten också då intyg vägrats. Luftfartsmyndigheten bör få del av polisens utredning. Utredningens förslag, att lämplighetsintygen skall behållas i ärenden om rätt till utskänkning av rusdrycker, tillstyrks av nya systemaktiebolaget. Poliskammaren i Stockholm anför beträffande dessa ärenden samma synpunkter som i fråga om luftfartscertifikaten. Poliskammaren påpekar vidare, att den kännedom om personer, verksamma inom restaurangbranschen, som intendenten för utskänkningsärenden i all­ mänhet besitter, synes vara minst lika värdefull för lämplighetsbedömningen som uppgifter hos polismyndigheterna. Intendenten bör i sin egen­ skap av offentlig tjänsteman få del av polismyndighetens utredning. Utredningens förslag, att intygsgivningen i ärenden om tillstånd till

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965 75

vapenfri militärtjänst skall ersättas med remissförfarande, läm­ nas utan erinran av chefen för försvarsstaben. Motsvarande förslag beträffande ärenden om tillstånd till gårdfar ihandel och realisation godtas av Västergötlands köpmannaför­ bund. Länsstyrelserna i Uppsala och Hallands län har avvikande uppfatt­ ning i fråga om realisationsärendena. Sistnämnda länsstyrelse anför. I stor utsträckning är det speciella firmor i de större städerna, som utövar denna verksamhet. Den sker ofta i form av turnéer efter en på förhand uppgjord plan och kan beröra en mångfald orter och ett flertal lan. För sökanden bör det vara en fördel att kunna förete ett lämplighetsmtyg, da remisstiden därigenom kan nedbringas. Jämväl polismyndigheten pa sökan­ dens hemort besparas på detta sätt åtskilligt arbete. Länsstyrelsen^ an med anledning härav ej tillstyrka att lämplighetsintygen för nämnda anda­ mål slopas.

Annat uppgiftslämnande Riksåklagarämbetet, statsäklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmo samt stadsfiskalerna Freijd och Meijer anser, att jämväl de särskilda åkla­ garna sjöåklagare och tullåklagare bör ha rätt att få upplysning från registren. Vissa remissmyndigheter vänder sig mot att polismyndighet angivits så­ som upplysningsberättigad, eftersom det innebär att endast polischef och poliskommissarie får rätt till upplysningar. Enligt statsåklagaren i Stock­ holm bör en polisman i befälsställning alltid ha rätt att erhålla register­ upplysningar, som fordras för viss av honom oinhänderhavd utredning. Statsåklagaren i Göteborg framhåller att, om vid förstatligande av polis­ väsendet polisdistrikten görs mycket stora med arbetsgrupper av olika om­ fattning utanför centralorten, det inte kan anses praktiskt, att arbetsgrupp skall vara nödsakad att vända sig till polischefen för att få en upplysning från det lokala registret i ett angränsande polisdistrikt. Utsträcks polis­ mans rätt att erhålla del av sådant register, bör förmånen också gälla det centrala registret. Hallands läns avdelning av föreningen Sveriges lands­ fiskaler anser, att upplysningar bör få lämnas till varje polisman, som behöver upplysning i utredningsarbetet. Skaraborgs läns polisförening vill utsträcka rätten att erhålla upplysningar till all polispersonal, som sysslar med utrednings- eller spaningsarbete. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att uppgift huruvida en person är eller varit misstänkt för brott bör utlämnas endast när uttrycklig fram­ ställning görs om att registerutdraget för spaningsändamål skall omfatta jämväl sådan uppgift. Beträffande länsstyrelses rätt att erhålla upplysning påpekar hovrätten över Skåne och Blekinge, alt sådan rätt föreslagits tillkomma länsstyrelsen i dess egenskap av högsta polismyndighet i länet. För andra ändamål, exem­ pelvis i social vårdsärenden, bör enligt hovrättens mening länsstyrelse inte

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

äga upplysningsrätt, utan i sådant avseende bör gälla samma regler som för andra sociala organ. Med avseende på socialvårdsorganens rätt till upplysningar anför Stock­ holms stads barnavårdsnämnd följande. Uppenbart är också att det i många fall är av värde för en barnavårds­ nämnd att snabbt kunna erhålla upplysningar ur lokalt polisregister. Av största vikt torde detta främst vara i sådana ofta ytterst svårbedömbara nyanmälda fält där krav kan ställas på omedelbart ingripande för att und- \ika faia. Även eljest kan det vara av betydelse för handläggningen av ett ärende inom barnavårdsnämnden att få upplysningar från lokalregister. En fråga av viss betydelse i detta sammanhang — som dock icke direkt berörts av utredningen — är huruvida polismyndighet vid ett genomförande av lagförslaget beträffande lokala polisregister skall anses förhindrad att överhuvud till barnavårdsnämnd meddela i sådant register inhämtad vandelsuppgift, t. ex. att meddela att en underhållsskyldig ej anträffbar barna­ fader, om vars förhållanden polisutredning begärts av nämnden, avtjänar frihetsstraff under viss tid. För barnavårdsnämnderna torde rätt att ut­ nyttja lokalt polisregister — bl. a. med hänsyn till behovet av snabbhet — ha den största betydelsen. Det är dock klart att det i många fall skulle vara av värde att kunna erhålla upplysningar även ur det polisiära central­ registret. Detta gäller t. ex. — för närvarande ofta svåranskaffbara — upp­ gifter rörande personers aktuella adresser och anstaltsvistelser. Det må framhållas, att den negativa inställning i här berörda hänseenden som visats av utredningen svårligen torde kunna accepteras, då den innebär °1ka“e. svårigheter för barnavårdsnämnderna att fullgöra sina lagstadgade skyldigheter. Inställningen rimmar tillika dåligt med önskemålen om ett naia samarbete mellan polis och barnavårdsorgan, eftersom häri måste inneslutas även ett tämligen långtgående ömsesidigt utbvte av informa­ tioner.

Vikten av att barnavårdsnämnderna bereds möjlighet att snabbt och utan särskild omgång — efter angivande av skäl — erhålla upplysningar ur polisregistren för utredningar enligt barnavårdslagen och föräldrabalken understryks också av barnavårdsnämnden i Göteborg, som anför. Barnavardsnamnden bär dagligen behov av upplysningar från polismyn­ digheten. Det gäller skilda slag av ärenden (vårdnadsärenden och ärenden rörande umgängesrätt, ärenden rörande äktenskapsdispens, ärenden rörande fosterhem och adoptioner, ärenden rörande krav mot underhållsskyldiga ärenden rörande ifrågasatt omhändertagande in. fl.). Barnavårdsnämnden bor ha möjlighet att snabbt få upplysningar bl. a. från polisregister, då i f?.nat 6tt a,ltal utredningar skulle bli ofullständiga och otillförhtliga. Den möjlighet till upplysningar från lokalt polisregister________ som enligt utredningens förslag skulle kunna beredas barnavårdsnämnden genom tillstånd av Kungl. Maj:t, torde bli alltför omständlig och tids-

Barnavårdsnämndens utredningar, som är av mycket skiftande art, vilket oi övrigt torde ha framgått av här ovan angivna exempel, inrymmer ofta förslag, som för den enskilda människan, barn som vuxen, innebär mycket allvarliga ingripanden. Det är självfallet då av utomordentlig betydelse att utredningarna bli så fullständiga att de i möjligaste mån dels avspeglar

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965 77

bakgrunden till den enskildes iråkade situation, dels ock kan ligga till grund för ett beslut om lämpligaste åtgärd. Även länsstyrelserna i Stockholms och Kopparbergs län, poliskammaren i Göteborg, föreningen Sveriges landsfiskaler, Skaraborgs läns polisförening och landsfiskalen i Borlänge distrikt finner det mindre lyckligt, om socialvårdsmyndigheterna inte i fortsättningen skulle medges rätt till upplys­ ningar från de lokala polisregistren. Poliskammaren i Göteborg framhåller, att polisen i Göteborg i regel lämnat begärda uppgifter ur det lokala regist­ ret till barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd. En sådan ordning utgör enligt poliskammarens mening en inte oväsentlig förutsättning för ett frukt­ bringande samarbete i brottsförebyggande syfte med de sociala organen. Det är att märka, att det lokala polisregistret innehåller för socialvårdsorganen betydelsefulla uppgifter, som inte kan erhållas från ett centralt straffregister. Poliskammaren påpekar, att de sociala organen i likhet med polispersonalen är bundna av tystnadsplikt. Slutligen anför nykterhetsnåmnden i Halmstad, att det vid varje av en nykterhetsnämnd verkställd utredning rörande en svårt alkoholskadad, för vilken intagning på anstalt kan komma i fråga, är av synnerligen stor vikt, att en riktig bild erhålls av alkoholmissbrukarens levnadsförhållanden, dit givetvis även kriminaliteten hör. Det är därför av betydelse, att nykterhets­ nämnd bereds möjlighet att få utdrag av polis- och straffregister.

Departementschefen

För närvarande utfärdas årligen cirka 55 000 laglydnads- och strafflöshetsintyg. Minst 15 000 av dem är avsedda att användas utomlands. Av återstoden torde de allra flesta begäras för anställningspr övning. Den kritik, som i olika sammanhang riktats mot intygsgivningen, har särskilt gällt anställningsintygen. Utredningen har funnit att officiella vandelsuppgifter för anställningsprövning inte behövs i de flesta fall, där för närvarande laglydnads- eller strafflöshetsintyg förekommer, samt att eventuella behov kan tillgodoses med kriminalregisterutdrag i stället för sådana intyg. Det härpå grundade förslaget att slopa dessa intyg biträds av flertalet remissinstanser, men i många yttranden anses att utredningen varit för restriktiv i sin bedöm­ ning av behovet av vandel supplysningar. Kännedom om en anställningssökandes karaktär är otta av stor vikt föi bedömning av hans lämplighet. Också för den arbetssökande själv är del betydelsefullt att han inte får eu placering som med hänsyn till hans karak­ tär innebär en alltför stark frestelse till brott. Upplysningar om tidigare kriminalitet kan vara av värde vid karaktärsbedömningen. Så torde emel­

78 Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

lertid vara fallet endast om kriminaliteten — därest den inte är mycket all­ varlig eller av speciell art — inte inskränker sig till en enstaka lagöverträ­ delse utan har framträtt på ett sätt, som manifesterar ett bestående karak­ tärsdrag. Lagöverträdelser kan även till sin art vara sådana, att de saknar in­ tresse för arbetsanställningen. Erforderliga kriminalitetsupplysningar torde ofta kunna erhållas utan att officiella vandelsuppgifter behövs. Inom åt­ skilliga yrkesområden förekommer en rekryteringsgång, som möjliggör provning under längre tid av anställdas lämplighet för mer ansvarskrävande befattningar. För den allmänna personlighetsbedömningen värdefulla bidrag erhålls genom testningar enligt moderna psykologiska metoder. Även vanliga anställningsintervjuer jämte referenskontroll kan ge goda upplys­ ningar. Det torde vidare få anses, att officiella upplysningar om kriminalitet och vandel i övrigt endast mera sällan är tillräckliga som underlag för anställningsprövning och att behovet av sådana upplysningar är tämligen begränsat. Många arbetsgivare är ovilliga att anställa arbetssökande, som gjort sig skyldiga till lagöverträdelse, även om med hänsyn till föreliggande omstän­ digheter något hinder för anställandet rimligen inte borde finnas. Ett all­ mänt bruk av officiella kriminalitetsupplysningar kan därför försvåra döm­ das återanpassning i samhällslivet. Flera remissinstanser har anmärkt, att resocialiseringsproblemet bör an­ gripas från andra utgångspunkter än som skett i betänkandet. Självfallet är det alldeles riktigt, att vad som härvid behövs är något mera än att ändra samhällsorganens intygsgivning. Emellertid är det anmärkta förhål­ landet inte något skäl för att i oförminskad omfattning behålla de officiella kriminalitetsintygen. Det väsentliga är, att man söker utrota den föreställ­ ningen att en överträdelse av de sociala samlevnadsregler, vilka funnits böra straffsanktioneras, är en belastning som gör individen mindre önskvärd i skilda sociala situationer. Intygsgivningen gör i många fall skada, och man torde dessutom få anse att en ohämmad officiell intygsgivning markerar föreställningen om kriminalitet som en bestående belastning för individen. Jag vill i detta sammanhang erinra om att Kungl. Maj :t i cirkulär den 28 juni 1963 (nr 430) lämnat vissa föreskrifter angående anställning av straf­ fade personer m. fl. inom statlig och statsunderstödd verksamhet. I cirkulä­ ret understryks angelägenheten av att myndigheterna visar beredvillighet att medverka i arbetet på att till samhällslivet återföra personer, vilka på grund av brott avtjänat straff eller varit föremål för annan åtgärd från sam­ hällets sida. Myndigheterna bör, då anställning söks av sådan person, lik­ som eljest fördomsfritt och sakligt pröva dennes meriter och lämplighet för anställningen. Den omständigheten att sökanden begått brottslig handling bör sålunda i och för sig inte utestänga honom från anställning med mindre brottet med hänsyn till de arbetsuppgifter, om vilka fråga är, prövas utgöra hinder härför.

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 18 är 1965 7!)

De synpunkter jag häi' anfört kan anläggas också på behovet av strafflöshetsintyg för andra ändamål än anställningsprövning. Jag har således i likhet med utredningen den uppfattningen, att officiella vandel suppgifter för anställningsprövning och för vissa andra ändamål, som nu tillgodoses med strafflöshetsintyg, bör lämnas endast i begränsad utsträckning. Utredningens förslag innebär att sådana uppgifter i princip inte får utlämnas men att undantag från principen kan medges för vissa typer av befattningar och då enskild rätt kan vara beroende därav. I allt väsentligt kan jag biträda detta förslag. Emellertid har utredningen enligt min mening varit alltför restriktiv i fråga om behovet av officiella uppgifter för anställningsprövning. Minst lika viktigt som att tillse att en befattning inte tillsätts med någon som kan antas ämna utnyttja sin ställning till att begå förmögenhetsbrott är uppenbarligen att förebygga riskerna för att andra människor utsätts för fara till liv eller hälsa till följd av olämplig rekrytering i vissa yrken. Jag anser därför att även arbetsgivare inom vård­ yrkena bör få tillgång till kriminalitetsupplysningar för sin prövning av anställningssökande. Samma synpunkt kan anläggas på vissa anställningar vid krigsmakten. Vidare bör kriminalitetsupplysningar tillhandahållas arbets­ givare som har att tillsätta befattningar där pålitlighet har särskild betydelse med hänsyn till rikets säkerhet. I övrigt torde man främst böra fästa av­ seende vid om någon för sin rätt är beroende av att få officiella uppgifter om sin vandel. De ändamål, för vilka uppgifter sålunda bör få lämnas, kan emellertid växla, varvid inte endast svenska förhallanden utan även - när det gäller rättighetsförvärv in. m. utomlands — främmande myndigheters krav kan böra beaktas. I överensstämmelse med utredningen, vars förslag härutinnan inte föranlett invändningar från remissinstanserna, förordar jag därför, att Kungl. Maj :t bestämmer för vilka slags anställningar arbetsgivare — offentliga och enskilda — skall kunna få kriminalitetsupplysningar för an­ ställningsprövning och i vilka andra fall sådana upplysningar bör få med­ delas. När så är möjligt bör uppgifterna begränsas med hänsyn till det av­ sedda syftet med dem. Vad härefter angår frågan hur officiella vandelsupplysningar skall tillhandahållas i nu berörda fall vill jag erinra om att möjlighet numera finns att anlita det allmänna kriminalregist­ ret för ändamålet. I 8 och 9 §§ kriminalregisterlagen är nämligen reglerat hur utdrag av registret får lämnas till myndigheter och enskilda. Vid kriminalregisterlagens tillkomst uttalades emellertid (prop. 1963:39 s. 19), att utredningens förslag om att vandelsutredning skulle kunna förebringas genom utdrag av det allmänna kriminalregistret i stället för genom intyg av polismyndighet hade sådant samband med frågan om polisverksamhe­ tens organisation och polisregistrens utformning, att förslaget inte kunde upptas till slutlig behandling i det sammanhang som då förelåg. Den nyss

80 Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

ställda frågan kan och bör därför nu upptas till förutsättningslös prov­ ning. På i huvudsak de skäl som utredningen anfört anser jag, att de lokala polisregistren inte bör läggas till grund för upplysningar om kriminalitet för de ändamål som behandlas här. Innehållet i ett utdrag av allmänna kriminalregistret blir begränsat till följd av de från och med den 1 januari 1965 gällande reglerna om innehållet i detta register: bötesdomar och beslut att icke tala å brott in. m. antecknas inte. De remissinstanser som inte velat biträda utredningens förslag har an­ märkt att sådana registerutdrag blir av begränsat värde eller t. o. in. vilse­ ledande. Enligt min mening är en utförligare redovisning av brottslighet motiverad i de speciella fall då enligt vad jag nyss föreslagit Kungl. Maj:t medger att upplysningar lämnas ut. Detta gäller främst anställningsförhållanden, vid vilka brottsförebyggandet framstår som särskilt betydelsefullt och där även mindre allvarliga lagöverträdelser kan vara varningstecken som bör beaktas. Jag har förut uttalat att arbetsgivare inom vårdyrkena bör kunna få tillgång till kriminalitetsupplysningar för sin prövning av anställningssökande. I ett centralt polisregister antecknas vissa bötesdomar — bl. a. om sed­ lighets- och våldsbrott — vilka i detta sammanhang är av betydelse. Även andra anteckningar i ett centralt polisregister, t. ex. om beslut att icke tala å brott, kan vara värdefulla. Det bör uppmärksammas att — såsom även­ ledes framhållits i några remissyttranden — det mera är brottet än samhäl­ lets reaktion som intresserar i dessa ärenden. Jag anser därför att det centrala polisregistret — med vissa begräns­ ningar som jag behandlar i det följande — bör kunna ligga till grund för den önskvärda utförligare redovisningen. Sammanfattningsvis innebär alltså mina förslag, att de nuvarande lag­ lydnads- och strafflöshetsintygen i princip avskaffas, att som hittills krimi­ nalitetsupplysningar kan lämnas genom utdrag av det allmänna kriminal­ registret samt att Kungl. Maj :t förordnar om i vilka fall utdrag av eller upp­ lysning om innehållet i centralt polisregister får utlämnas. Den myndighet som utfärdar intyg eller utlåtanden angå­ ende lämplighet hos den som ansöker om viss behö­ righet eller rättighet eller tillstånd till viss verk­ samhet måste ha kännedom om både kriminella och sociala belastningar. Också andra förhållanden kan böra beaktas. Det allmänna kriminalregist­ ret kan därför inte användas för utredningen. Inte heller uppgifterna i ett centralt polisregister är tillräckliga. Jag anser på grund härav att de lokala polisregistren bör begagnas i första hand. När det behövs bör de lokala polismyndigheterna kunna vända sig till ett centralt register. De bör själva få bedöma när så skall ske. I valet mellan lämplighetsintyg och remissförfarande i nu berörda ären­

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965 81

den synes man inte kunna ge generellt företräde för vare sig det ena eller det andra alternativet. Intygsgivning kan ibland spara tid. Den är särskilt praktisk i fall när ansökningar skall göras hos flera myndigheter efter varandra, då sökanden vid alla tillfällena kan begagna sig av samma intyg. När — såsom skett exempelvis beträffande intygsgivningen vid ansökan om körkort och trafikkort samt luftfartscertifikat — intygsförfarandet ingående reglerats och olägenhet inte försports vid den praktiska tillämp­ ningen, synes anledning inte föreligga att nu göra någon ändring. Vid remiss får sökanden själv inte något dokument i sin hand och kan därför inte utnyttja vandelsutredningen för främmande ändamål. Härigenom före­ bygger man att arbetsgivare på en omväg skaffar sig upplysningar om anställningssökande ur officiella källor. Med nu angivna utgångspunkter finner jag mig i huvudsak kunna godta utredningens förslag. Dock torde den nuvarande intygsgivningen i ärenden om tillstånd till realisation och gårdfarihandel kunna behållas i avbidan på den nya näringslagstiftning, varom förslag kommer att föreläggas 1965 års riksdag. Så som jag bedömer frågan bör alltså lämplighetsintyg alltjämt utfärdas av lokal polismyndighet i ärenden angående körkort och trafikkort, körskoleverksamhet, luftfartscertifikat, utskänkning av rusdrycker, realisa­ tion och gårdfarihandel, medan intygsgivningen bör ersättas med remiss­ förfarande i ärenden om vapenfri värnpliktstjänst samt hotell- och pensio­ natrörelse. Vid eventuell översyn av de skilda specialförfattningarna bör dock frågan om behovet av vandelsutredning genom polisen och om sättet härför prövas på nytt. För att inte ett förbud att avfordra de enskilda vandelsintyg skall bli verkningslöst är det, som utredningen påpekat, nödvändigt att också be­ stämma vilka myndigheter som skall ha rätt att få uppgifter ur polis­ registren. Såvitt avser de lokala registren är det här fråga om vad utred­ ningen benämnt remissrätten. Jag anser att dennas omfattning bör bedömas i samband med annat uppgiftslämnande från polisregistren. Det är därvid inte tillräckligt att avgöra den av utredningen behandlade frå­ gan om i vilka fall generell rekvisitionsrätt bör föreligga och i vilka fall Kungl. Maj :ts tillstånd bör fordras för att någon skall få uppgifter från registren. Eftersom registrens innehåll och avskiljandet av registerupp­ gifter inte avses bli reglerade, måste i detta sammanhang också bedömas hur den enskildes rättsskyddsintresse kan tillgodoses genom förbud för register­ myndigheterna att lämna uppgifter av viss art. Den mest vidsträckta rätten att få uppgifter ur polisregistren — genom utdrag, annat skriftligt meddelande, muntlig uppgift, telefon eller telex — bör självfallet tillkomma i första hand myndigheter som har att sörja för allmän ordning och säkerhet och för brottsbekämpande och brottsspaning. Sålunda bör de olika myndigheterna inom polisväsendet kunna meddela varandra uppgifter. Nämnda syfte har också uppgiftslämnandct till utländs- 6 — Bihnng till riksdagens protokoll 1965. t sand. Nr 18

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

ka polis- och åklagarmyndigheter och internationella kriminalpolisorganisa­ tionen. Denna samlar uppgifter om brottslingar och lämnar i sin tur vid förfrågan upplysningar till varje ansluten stat. Emellertid begärs och lämnas uppgifter i stor utsträckning direkt mellan de anslutna staterna. Härigenom kan ärendena handläggas snabbare än om uppgifterna skulle gå genom organisationen. Jag anser därför att uppgifter bör få lämnas inte bara till polis- och åklagarmyndigheterna i de övriga nordiska länderna utan även till sådana myndigheter i stat vilken är ansluten till internationella kriminal­ polisorganisationen samt till organisationen själv. För uppgiftslämnande till polis- och åklagarmyndigheter i andra stater bör däremot fordras Kungl. Maj :ts tillstånd. Även de allmänna åklagarna bör ha vidsträckt rätt att få uppgifter från registren. Statens utlänningskommission behöver kriminalitetsupplysningar för utlänningsklientelets del. Justitiekanslern och riksdagens ombudsmän har rätt att utan prövning få utdrag av det allmänna kriminalregistret. Motsvarande rätt bör tillerkännas dem i fråga om polisregistren. Till de nu nämnda myndigheterna bör självfallet få lämnas uppgifter om att någon är misstänkt för sådana brott, beträffande vilka hittills misstanke skolat registreras. Sådan uppgift kan ha stor betydelse för brottsspaning. Uppgift om misstanke som står kvar även efter det att åklagare på grund av bevisningens otillräcklighet beslutat att inte väcka åtal eller att nedlägga åtal bör av samma skäl få lämnas dessa myndigheter. Detsamma gäller efter beslut att icke tala å brott. Åklagaren är i dessa fall oförhindrad alt seder­ mera, före utgången av preskriptionstid, väcka åtal. Principiella skäl kan inte sägas tala mot att uppgift om misstanke får lämnas ut, eftersom dom­ stolsprövning inte ägt rum. Större tveksamhet kan råda om uppgift bör få lämnas angående åtalad gärning för vilken någon frikänts genom lagakraftvunnet domstolsavgörande. Det kan nämligen inte uteslutas att an­ teckning om skälig misstanke för gärningen står kvar i polisregister även efter sådan dom. Kännedom härom kan ha avgörande betydelse för inrikt­ ning av spaning och utredning i anledning av ett förövat brott. En polischef kan inte heller rimligen förbjudas att ur lokalt polisregister lämna allmän åklagare, som leder förundersökning om det nya brottet, uppgift om miss­ tanke för gärning för vilken den misstänkte frikänts. Inte heller bör det förhindras att sådan uppgift lämnas inom polisväsendet som helhet och till andra allmänna åklagare. Får uppgiften lämnas blott till nu nämnda myn­ digheter, samt till justitiekanslern och riksdagens ombudsmän, kan inte med fog göras gällande att den enskildes rättssäkerhet träds för när. I övrigt anser jag att några inskränkningar inte bör stadgas i rätten för de hittills nämnda myndigheterna att få upplysningar. Både de lokala polis­ myndigheterna och länsstyrelserna har arbetsuppgifter på eu mångfald om­ råden, bl. a. socialvårdens, och behöver registerupplysningar i skilda sam­ manhang. Självfallet bör dock upplysning begäras blott när verkligt behov

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965 83

därav föreligger. 1 framställningen till registermyndigheten bör anges vilka upplysningar som önskas. Beträffande övriga statliga myndigheter samt enskilda personer innebär utredningens förslag att uppgifter får lämnas efter tillstånd av Kungl. Maj :t. Jag biträder förslaget härutinnan. Enligt kriminalregisterlagen kan socialvårdsorganen få uppgifter ur all­ männa kriminalregistret om Kungl. Maj :t lämnat tillstånd därtill. Utred­ ningen anser detta tillfyllest. Socialvårdsorganens behov av uppgifter ur polisens register har emellertid kraftigt betonats av barnavårdsnämnderna i Stockholm och Göteborg och deras ståndpunkt delas av flera remissin­ stanser. De beslut som fattas eller de förslag som ges -— angående omhändertagan­ de av unga, vårdnaden om barn, utseende av fosterhem, bedömning av even­ tuella adoptanter m. m. — är ofta av genomgripande betydelse för den enskil­ de. Liksom vid utredningar i anledning av begäran om lämplighetsintyg är de upplysningar, vilka krävs för barnavårdsorganens verksamhet, till stor del sådana som inte antecknas i ett centralt polisregister och än mindre i det allmänna kriminalregistret men som däremot kan vara att finna i lokala polisregister. Ofta behövs snabba besked. På grund av dessa förhållanden bör de lokala polismyndigheterna och de hos dem upplagda registren kunna anlitas av barnavårdsorganen i de olika orterna. Härtill kommer, att enligt av Kungl. Maj :t utfärdade bestämmelser — vilka syftar till att förbättra möjligheterna att komma till rätta med asocialiteten hos ungdom — socialvårdsorgan och polismyndigheter skall samarbeta med varandra. En inte oväsentlig förutsättning för ett fruktbärande samarbete är, att långtgående informationer kan utbytas mellan de samarbetande organen. För närvarande torde sådant utbyte ske i tämligen stor omfattning. Vad jag nu anfört har i det väsentliga motsvarande tillämpning på de nykterhetsvårdande organen och deras samarbete med polisen. Jag anser följaktligen, att de socialvårdande organen bör beredas möjlig­ het att erhålla upplysningar från de polisiära registren. Denna möjlighet bör emellertid inte vara generell utan grundas på tillstånd av Kungl. Maj :t. Tillståndsgivningen bör så långt möjligt inte avse särskilda fall utan innefatta en mer allmän reglering gällande vissa grupper av ärenden. I de fall, då sålunda Kungl. Maj :ts tillstånd fordras för rätt att erhålla registeruppgift, bör självfallet också gälla den förut nämnda inskränk­ ningen att uppgift angående åtalad gärning inte skall lämnas ut eller beak­ tas när den registrerade frikänts. Med hänsyn till den registrerades rättsskydd bör emellertid i dessa fall övervägas ytterligare inskränkningar. Till enskilda personer bör enligt min mening inte i något fall få lämnas uppgift om misstanke för brott, således inte ens innan domstolsprövning ägt rum. Däremot kan sådana myndig­ heter, som enligt det förut anförda måste ha Kungl. Maj :ts tillstånd att

84 Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

få uppgifter, behöva kännedom om ifrågavarande misstankar för brott. En möjlighet härtill bör därför lämnas öppen. Vid Kungl. Maj :ts tillståndsgivning kan inskränkning göras i detta hänseende. Enligt kriminalregisterlagen skall i registerutdrag till myndighet inte medtas anteckningar som är mer än tio år gamla. I utdrag till enskild rö­ rande honom själv medtas i vissa fall endast anteckningar beträffande de fem senaste åren. Vid fastställande av dessa tider har man tagit hänsyn både till kriminalregistrets huvudfunktion att göra det möjligt för åklagare och domstolar att tillämpa vissa straffrättsliga regler och till att kriminal­ registret kan läggas till grund för officiella vandelsintyg. Jag anser att den enskildes intresse av att inte alltför gamla registeranteck­ ningar beaktas bör tillgodoses. För upplysningar till enskilda bör därför sättas en tidsgräns. Jag förordar att anteckningar som är äldre än tio år inte medtas i eller läggs till grund för upplysningar ur polisregistren i nu avsedda fall. De myndigheter, som måste ha Kungl. Maj :ts tillstånd för att få registeruppgifter, kan ibland behöva kännedom om äldre anteckningar. Då Kungl. Maj :t meddelar sådan myndighet tillstånd att få registerutdrag, bör emellertid i regel den begränsningen göras att tioårsregeln skall gälla. Vid intygsgivning och remissutlåtanden bör däremot de i det föregående angivna begränsningarna i fråga om arten av uppgifter och anteckningar gälla inte bara enskilda utan även de myndigheter, som endast efter Kungl. Maj :ts tillstånd kan få registeruppgifter. Frågan vilken befattningshavare inom en myndighet som äger begära registerupplysning är en intern organisationsfråga. Såvitt gäller polismyn­ digheten tillkommer befogenheten den som enligt gällande föreskrifter har att handlägga ärende, för vars avgörande registerupplysningen behövs. Mot­ svarande befogenhet tillkommer inom polismyndigheterna liksom inom andra myndigheter den som har till uppgift att biträda den beslutande med ärendes beredning eller i vilkens tjänsteåliggande det ingår att utreda fråga för vars bedömning upplysningen erfordras.

VIII. Specialmotivering

I enlighet med det anförda har på grundval av utredningens förslag, såvitt det nu är under behandling, inom inrikesdepartementet upprättats förslag till 1) lag om uppgifter från polisregister m.m.; 2) lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar; 3) förordning om ändrad lydelse av § 9 förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet; samt

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

i) förordning om ändrad lydelse av bO § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen den 26 maj 195b (nr 521). Departementsförslagen torde få fogas som Bilaga B till detta protokoll. Innan jag övergår till att behandla de särskilda bestämmelserna i mina för­ slag, vill jag något uppehålla mig vid förhållandet mellan sekretesslagen och den föreslagna lagen om uppgifter från polisregister m. m. Enligt tryckfrihetsförordningen är polisregistren sådana allmänna hand­ lingar, till vilka varje svensk medborgare i princip har fri tillgång. För in­ skränkning i denna rätt fordras enligt tryckfrihetsförordningen särskild lagstiftning. Inskränkningarna återfinns i 1937 års lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar (sekretesslagen). Polisregistren regleras inte, såsom exempelvis allmänna kriminalregist­ ret och kontrollstyrelsens straffregister, särskilt i sekretesslagen. Sekre­ tessfrågor som har samband med polisregistren har därför fått lösas med stöd av 10 och 14 §§ sekretesslagen, vilka paragrafer gäller för bl. a. polishandlingar i allmänhet. Dessa bestämmelser anger undantag från den i tryckfrihetsförordningen upptagna regeln att hos myndigheter förda diarier, journaler, register och andra sådana förteckningar är allmänna handlingar, till vilka envar i princip äger tillgång. Utredningen framhåller att dess förslag till reglering av uppgiftslämnandet från polisregistren inte omfattar sekretessen för registren, dvs. för de uppgifter och anteckningar som tillhör registren. Utredningen anser det nödvändigt att förbjuda även själva registrens tillhandahållande och före­ slår att detta förbud kommer till uttryck genom en bestämmelse i 11 § sek­ retesslagen om att uppgifter och anteckningar som tillhör polisregister inte får utlämnas i annat fall eller annan ordning än som sägs i lagstiftningen om sådana register. Offentlighetskommittén har i sitt remissyttrande anmärkt att upplysning ur polisregister i form av utdrag principiellt är att anse som upprättande av ny handling. Då utredningens förslag innebär att sekretesslagen i frågor om polisregister endast skulle hänvisa till polisregisterlagen, har man en­ ligt kommittén därför inte löst problemet i vad mån utlämnandet av hand­ lingar från polisregister skall vara förbjudet. Jag vill erinra om att sekretesslagen endast reglerar det fallet att någon önskar få läsa eller skriva av en viss handling hos myndigheten eller önskar få en avskrift av handlingen. En förutsättning för medgivande härtill ar att den som begär handlingen kan lämna de uppgifter som behövs för att handlingen skall kunna identifieras. Om däremot någon hos en myndighet begär upplysning om allt som finns i myndighetens akter rörande en viss person, anses myndigheten inte utan vidare skyldig att gå igenom sitt aikiv för att finna akterna om den personen. Har myndigheten ett register med hänvisningar till akter och är registret offentlig handling, kan sökanden med ledning av det identifiera akterna. Består registret av blad eller kort med

°° Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1965

anteckningar om brott m. m., föreligger ingen saklig skillnad mellan avskrift av handling i registret och registerutdrag. Av det anförda följer att för re­ gistret som sådant måste gälla samma sekretessbestämmelser som för uppgiftslämnandet. Jag har tidigare nämnt att en i bokstavsordning efter namn anordnad aktsamling med polismyndighetens primärmaterial måste anses som ett register när det gäller den enskildes intresse av att uppgiftslämnandet begränsas. Detta bör leda till att sekretesslagen skall tillämpas, om någon begär viss akt eller viss handling i en akt, men förevarande lag om någon begär att få del av uppgifter som beträffande viss namngiven per­ son finns hos myndigheten. Jag anser att utredningens förslag, om det ut­ formas på samma sätt som beträffande kriminalregisterlagen skett i 11 § sekretesslagen, medför att sekretessen för de handlingar som utgör polisre­ gister blir reglerad på samma sätt som uppgiftslämnandet. Det innebär att polisregistersekretessen helt behandlas i förevarande lag.

Förslaget till lag om uppgifter från polisregister m. m.

Med polisregister avses i lagen det centrala polisregistret som förs hos rikspolisstyrelsen och de specialregister som enligt vad jag tidigare anfört bor hänföras dit samt sådana register som förs i polisdistrikten. Lagen om­ fattar inte bara utlämnande av utdrag eller upplysning från polisregister utan också intyg och utlåtanden om personer. Intyg och utlåtanden lämnas av lokala polismyndigheter, och de använder därvid regelmässigt polisregist­ ren. Lagens bestämmelser om utfärdande av intyg eller utlåtande är emel­ lertid tillämpliga även om i sådana fall inte register utan exempelvis person­ lig kännedom läggs till grund för omdöme om någons vandel.

1 §• Paragrafen innehåller en definition av de polisregister på vilka lagen är tillämplig. Härom hänvisas till den allmänna motiveringen.

2 och 3 §§. I dessa paragrafer behandlas uppgiftslämnande till svenska myndig­ heter och till enskilda. Utländska myndigheters rätt att få uppgifter regle­ ras i 4 och 5 §§. Av den allmänna motiveringen framgår att de uppgifter, som utlämnas, 1 princip är av två skilda typer. Den ena innebär att besked lämnas om innehållet i ett register. Detta sker vanligen genom registerutdrag beträf­ fande den person det gäller. Det kan emellertid också ske genom upplys­ ning muntligen, t. ex. per telefon, eller via telex. Denna typ av uppgifter kan lämnas från både det centrala och de lokala registren. Härom handlar 2 §. Den andra typen av uppgifter, som regleras i 3 §, avser omdömen om personer. Det är här fråga om intyg eller utlåtanden om någons vandel,

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965 87

redbarhet eller lämplighet för viss verksamhet eller om liknande omstän­ dighet. Sådana intyg och utlåtanden kan självfallet inte utfärdas från ett centralt register utan endast av polischefen i orten. Och sådan myndighet kan utfärda dem även utan att de anses lämnade ur myndighetens registei. 3 § anger uttömmande de fall då polischef äger utfärda intyg eller utlåtan­ de som avses där. Punkterna 1 i de båda paragraferna anger de myndigheter som har rätt att få uppgifter utan tillstånd av Kungl. Maj :t. Polischef äger sålunda få utdrag av det centrala registret och av andra distrikts lokala polisregister både för brottsspaningsändamål och för den utredning som kan fordras i ärende om intyg eller utlåtande enligt 3 §. Länsstyrelse har rätt att få sam­ ma utdrag och därjämte utlåtande, som avses i 3 §, exempelvis i social vårdsoch körkortsärenden. De i punkt 1 nämnda myndigheterna behöver inte ange det ändamål för vilket uppgift önskas. Inte heller tillämpas reglerna i 7 §. Be­ träffande vissa av dessa myndigheter, nämligen statens utlänningskommission och länsstyrelse, gäller däremot begränsningarna i G §. 2 § punkt 2 avser de i den allmänna motiveringen angivna fall då Kungl. Maj :t beviljar annan myndighet rätt att få registerutdrag för anställningsprövning och liknande ändamål. För dessa ändamål är det i allmänhet inte meningen att Kungl. Maj :t skall medge rätt till utdrag av lokala polis­ register. Även socialvårdsärenden avses i denna punkt. Till myndighet räk­ nas här kommunala socialvårdsorgan. Av formuleringen framgår att Kungl. Maj :t i sitt tillstånd för en myndighet att få registeruppgifter kan föreskriva begränsningar med hänsyn till dessas art. De i 7 § för uppgifter till enskilda föreskrivna begränsningarna kan exempelvis göras tillämpliga. 3 § punkt 2 innebär att annan myndighet än de i 2 § punkt 1 angivna inte har rätt att från polischef få remissutlåtande eller intyg om dar an­ givna förhållanden i andra fall än då polismyndigheten enligt lag eller för­ fattning är skyldig att lämna uppgifter. Med lag och författning avses lag­ stiftning som tillkommit genom beslut av riksdagen eller Kungl. Maj :t, där­ emot inte föreskrifter som utfärdats av verk och andra statliga eller kom­ munala organ. Lagen eller författningen måste uttryckligen ange att någon form av vandelsutredning av polismyndighet skall komma till användning vid den andra myndighetens prövning. Det är således inte tillräckligt att lämplighet i en författning angivits som förutsättning för att tillstånd, be­ hörighet eller rättighet skall beviljas. I de flesta fall torde utlåtanden av po­ lismyndighet om någons vandel vara föranledda av remiss från länsstyrelse, varför punkt 2 blott sällan blir tillämplig. Skillnaden har betydelse på grund av bestämmelserna i 7 § om vilka uppgifter som får lämnas. 2 § punkt 3 avser exempelvis utdrag för anställningsprövning hos arbets­ givare som inte är myndigheter och för rättighetsförvärv utomlands. Stad­ gandet bör tillämpas endast om utdrag av det allmänna kriminalregistret av någon anledning inte är tillräckligt för det ifrågavarande ändamålet.

88 Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

3 § punkt 3 åsyftar sådana lämplighetsintyg som enligt den allmänna motiveringen inte skall ersättas med remissförfarande utan alltjämt ut­ färdas till den enskilde sökanden, nämligen intyg i ärenden om körkort, trafikkort, körskoleverksamhet, luftfartscertifikat, utskänkning av rusdryc­ ker samt realisation och gårdfarihandel enligt näringsfrihetsförordningen. Enligt 3 § punkt 4 kan Kungl. Maj :t ge socialvårdsmyndigheter såsom barnavardsnamnd och nykterhetsnämnd rätt att få utlåtande från lokal polismyndighet. Kan enskild styrka ett berättigat behov av intyg i annat fall än som avses i 3 § punkt 3, kan han berättigas få sådant. Kravet på utredning om behov av uppgifter enligt 2 § punkt 3 och 3 § punkt 4 far inte sattas så lågt att utomstående kan förmå enskilda att rekvirera utdrag för andra ändamål än de av Kungl. Maj :t godtagna. Upp­ gift till enskild bor förses med anteckning om det ändamål för vilket upp­ giften är avsedd.

4 §-

Utländska myndigheter torde främst ha intresse av utdrag av eller upp­ lysning om innehållet i det centrala polisregistret vid utredning i brottmål och utlänningsärende. Enligt första stycket kan rikspolisstyrelsen, som or det centrala registret, lämna ut uppgifter för dessa ändamål till polisoch åklagarmyndigheter i de övriga nordiska länderna samt stater vilka lik­ som Sverige är anslutna till internationella kriminalpolisorganisationen I undantagsfall kan uppgift behövas ur lokalt polisregister och det ankom­ mer da pa rikspolisstyrelsen att bestämma om uppgiften skall lämnas till namnda myndigheter. Det anförda gäller också internationella kriminalpo­ lisorganisationen som sådan. Kungl. Maj :t kan vidare bemyndiga rikspolis­ styrelsen att för samma ändamål lämna uppgifter till polis- och åklagarmyndigheter i andra länder. En förutsättning härför bör vara att ömsesidiga ataganden om uppgiftslämnande gjorts. Andra stycket avser uppgifter som behövs utan samband med brottsut­ redning eller utlänningsärende eller av andra utländska myndigheter än de i orsta stycket angivna. I många fall torde utdrag enligt 13 § kriminalregis­ terlagen här tillgodose de utländska behoven. Tredje stycket avser tillstånd för utländsk myndighet att i särskilda fall tå önskad uppgift.

5 §• Paragrafen behandlar det uppgiftslämnande som sker genom publicering i polisunderrattelser. Som anförts tidigare är det meningen att denna publi­ cering skall forekomma jämsides med att de lokala mvndigheterna hos centralregistret gör förfrågningar i de särskilda ärendena. Endast upp­ gifter om den mera svårartade brottsligheten och asocialiteten skall som nämnts i den allmänna motiveringen publiceras på detta sätt. Uppgifter

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965 89

om misstanke för brott får inte i något fall publiceras enligt denna paragraf. Under pågående brottsutredning kan misstänkta personer efterlysas. Som förut nämnts omfattas efterlysningsförfarandet inte av lagen.

6 §•

Paragrafen avser allt uppgiftslämnande enligt lagen och har till syfte främst att hindra att annan än de särskilt angivna myndigheterna får kän­ nedom om att någon antecknats såsom misstänkt för brott, sedan han genom lagakraftvunnet avgörande frikänts från ansvar för brottet. Om exempelvis någon registrerats som misstänkt för grov stöld och åtalas för detta brott men frikänns helt, får misstankesanteckningen inte vidare beak­ tas, även om misstanken alltjämt kvarstår men tillräcklig bevisning sak­ nats för fällande dom. Har åtal för grov stöld ogillats men domstolen fun­ nit snatteri styrkt och dömt för det, får uppgift inte heller lämnas om even­ tuellt kvarstående misstanke om grov stöld eller om att den registrerade varit åtalad men frikänts från ansvar för grov stöld. Angående snatteribrottet får däremot uppgift lämnas. I de fall då uppgift om misstanken får lämnas bör självfallet även den friande domen tas med, om den är antecknad.

7 §• De myndigheter som anges i 2 § punkt 1 har direkt på grund av lagen rätt att få alla uppgifter, med den begränsning som följer av 6 §. I det fall, som anges i 2 § punkt 2, medför Kungl. Maj :ts tillstånd i princip en lika vid­ sträckt rätt men Kungl. Maj :t kan också föreskriva de begränsningar, som stadgas i 7 §, eller andra begränsningar. Detsamma gäller Kungl. Maj :ts bemyndiganden, föreskrifter och tillstånd samt rikspolisstyrelsens förord­ nanden enligt 4 §. I övrigt gäller de i 7 § föreskrivna inskränkningarna i uppgiftslämnandet. Punkt 1 avser misstanke för brott i de fall, som inte omfattas av 6 §, nämligen när någon registrerats som misstänkt före domstolsprövning av det brott misstanken avser eller kvarstår som misstänkt sedan åklagare beslutat att inte väcka åtal, nedlagt åtal eller beslutat att inte tala å brottet (åtalseftergift). Punkterna 2 och 3 har förebild i 10 § kriminalregisterlagen. Punkt 2 avser fall då den s. k. rehabiliteringstiden räknas från domens eller beslutets dag. Har böter förvandlats, räknas tiden från domens dag eller dagen då strafföreläggande godkänts. Enligt punkt 3 räknas tiden från frigivning eller övergång till vård utom anstalt. Härmed avses även villkorlig och slut­ lig utskrivning från arbetsanstalt. Lokala polisregister kan innehålla allehanda uppgifter om någons van­ del. Främst gäller det personer som behöver beredas vård eller särskild be­ handling. Ofta upptas sådana personer i register oavsett om någon åtgärd kommit till stånd. Det har inte synts möjligt att för dessa skiftande fall

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

ange någon annan utgångspunkt för rehabiliteringstiden än den händelse som föranlett registeranteckningen. Detta framgår av punkt 4. Andra stycket är en regel enligt vilken medtagande av förvisningsbeslut görs beroende av den ådömda brottspåföljden. Tredje stycket föreskriver hur man skall förfara när beträffande samma person förekommer mer än en anteckning av det slag som i och för sig omfattas av tioårsregeln. Med stadgandet avses inte avgöranden som an­ knyter till dom eller beslut som redan registrerats.

8 §• Paragrafen motsvarar 12 § kriminalregisterlagen.

Lagen, som vid angivande av brottspåföljder bygger på brottsbalken, före­ slås träda i kraft samtidigt med denna.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 28 maj

1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

I enlighet med vad jag anfört i det föregående har sekretessen i fråga om polisregistren reglerats på samma sätt som gäller för det allmänna krimi­ nalregistret.

Förslagen till förordning om ändrad lydelse av § 9 förordningen den

18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet och till för­ ordning om ändrad lydelse av 40 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen den 26 maj 1954 (nr 521)

I den allmänna motiveringen har jag förordat att lämplighetsintyg, utfär­ dade av polismyndighet för att av enskild sökande företes i ärende inför annan myndighet, i möjligaste mån ersätts med ett remissförfarande samt att remissrätt och rätt att erhålla lämplighetsintyg, i den mån sådana allt­ jämt skall förekomma, skall vara grundade på lag eller författning. Beträffande de lämplighetsintyg, som alltjämt skall förekomma, finns med tre undantag föreskrifter i lag och författning om att intyg skall utfär­ das av polismyndighet. Undantagen avser realisation och gårdfarihandel en­ ligt § 9 mom. 3 och 4 näringsfrihetsförordningen, vilken utfärdats efter riks­ dagens hörande, samt överlåtelse av utskänkningsrätt enligt 40 § rusdrycksförsälj ningsförordningen, vilken är given med riksdagen. De här föreslagna ändringarna ger författningsstöd åt lämplighetsintygen på det sätt som avses i 3 § förslaget till lag om uppgifter från polisregister m. m.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965 91

Den intygsgivning genom lämplighetsintyg, som skall ersättas med re­ missförfarande, avser ärenden om tillstånd till hotell- och pensionatrörelse samt vapenfri värnpliktstjänst. I de författningar som reglerar denna tillståndsgivning finns bestämmelser om lämplighetsintyg. Ändringar i dem ankommer på Kungl. Maj :t.

IX. Departementschefens hemställan

I enlighet med det anförda föreligger i ärendet inom inrikesdeparte­ mentet upprättade förslag till 1) lag om uppgifter från polisregister m. m.; 2) lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 28 maj 1937 (nr 2b9) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar; 3) förordning om ändrad lydelse av § 9 förordningen den 18 juni 186b (nr bl s. 1) angående utvidgad näringsfrihet; samt b) förordning om ändrad lydelse av bO § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen den 26 maj 195b (nr 521). Förslaget till lag om uppgifter från polisregister m. m. är av sådan natur att lagrådets utlåtande över det bör inhämtas. Jag hemställer därför att lagrådets utlåtande över förslaget till lag om uppgifter från polisregister m. m. måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet. Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet: Lars Almer

92 Kungl. Maj:t$ proposition nr 18 år 1965

Bilaga A

Utredningens författningsförslag

Förslag till Lag om centralt polisregister

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse. 1 §• Vid statens kriminaltekniska anstalt skall till ledning för polis- och åkla­ garmyndigheternas verksamhet till förekommande och beivrande av brott finnas ett centralt polisregister innehållande uppgifter, som i denna lag sägs.

Om registrets innehåll. 2 §• Registret skall innehålla uppgifter angående dem som av domstol eller myndighet i riket 1. blivit omedelbart för brott dömda till fängelse; 2. erhållit villkorlig dom; 3. blivit dömda till ungdomsfängelse; 4. blivit dömda till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt; 5. blivit dömda: för misshandel eller annat brott, som innefattar våld å person eller hot om sådant våld, till dagsböter ej under sextio; med tillämpning av 18 kap. 13 § strafflagen till dagsböter; eller med tillämpning av 12, 20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen till dags­ böter ej under sextio; 6. jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen förklarats ej kunna fällas till ansvar för gärning, varom de blivit övertygade; 7. blivit dömda till tvångsarbete; eller 8. jämlikt lagen angående lösdrivares behandling för lösdriveri med­ delats varning, som av länsstyrelse kungöres. Domar å dödsstraff skola antecknas i registret.

3 §• I registret må intagas uppgifter angående svenska medborgare, som av utländsk domstol dömts för brott till frihetsstraff, erhållit villkorlig dom eller förklarats övertygade om någon med straff belagd gärning men på grund av psykisk abnormitet ej kunnat fällas till ansvar. Vad i första stycket stadgas om registrering av svenska medborgare skall äga motsvarande tillämpning i fråga om utländska medborgare, som vistas i eller kunna antagas inresa till riket eller uppenbarligen äro att anse såsom internationella förbrytare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

4 §. Registret skall innehålla uppgifter angående dem som av åklagarmyndig­ het i riket befunnits övertygade om brottslig gärning men på grund av psy­ kisk abnormitet ej ställts under åtal.

5 §• Därest för polismyndigheternas spaningsverksamhet finnes vara av sär­ skild betydelse, att registrering sker av personer, som äro skäligen miss­ tänkta för vissa brott, må Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, statens kriminaltekniska anstalt förordna att sådan registrering skall ske. Vid registrering, som i första stycket avses, skall följande gälla: 1. Registrering skall ske, så snart till registret inkommit meddelande, att någon skäligen kan misstänkas för brott, varom nu är fråga. 2. Kan den registrerade icke längre skäligen misstänkas för brottet, skall uppgiften om misstanken avskiljas från registret. 3. Underlåtes åtal mot den registrerade eller frikännes han efter åtal, skall, därest skälig misstanke om brottet alltjämt finnes mot honom, upp­ giften därom kvarstå i registret, vari även skall intagas uppgift om beslutet i åtalsfrågan eller om domen. 4. Dömes den registrerade för brottet, skall uppgift om domen intagas i registret, ändå att fall ej föreligger, som i 2 § avses.

6 §• I registret skall anteckning ske om o 1. intagning eller återintagning i anstalt av den som skall undergå langelse, ungdomsfängelse, förvaring eller internering i sakerhetsanstalt eller

2. Antagning å sinnessjukhus eller sinnesjukavdelning vid fångvården av den som, i samband med straffriförklaring jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen, befunnits vara i behov av vård å sinnessjukhus, samt 3. intagning eller återintagning å sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning vid fångvården av den beträffande vilken åtal underlåtits av anledning, som i 4 § sägs.

7 §• Registret skall innehålla uppgifter om 1. frigivning, villkorlig eller slutlig, från anstalt av den som undergått fängelse eller tvångsarbete; 2. utskrivning, villkorlig eller slutlig, från anstalt av den som undergått ungdomsfängelse eller förvaring eller internering i säkerhetsanstalt; samt 3 utskrivning, på försök eller slutlig, av den som vårdats å sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning vid fångvården, såvitt intagningen registrerats jämlikt bestämmelserna i 6 § 2 eller 3.

8 §• Registret skall innehålla uppgifter om beslut, varigenom utlänningar ut­ visats eller förvisats ur riket eller ock förpassats ur riket med forbud att utan särskilt tillstånd återvända. Detsamma skall gälla beträffande beslut, som i Danmark, Finland eller Norge meddelats angående utlänningar, vilka icke äro medborgare i något av dessa länder eller i Sverige.

94 Knngl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

9 §-

Om registrering av fingeravtryck och fotografier samt av uppgifter för identifierings- och spaningsändamål, såsom signalement, särskilda känne­ tecken, öknamn och tillvägagångssätt vid utförande av brott, meddelar Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, statens kriminaltekniska anstalt erforderliga föreskrifter.

10 §‘

Uppgift, som intagits i registret, skall, förutom i fall varom förmäles i 5 § andra stycket 2, avskiljas 1. om överrätt genom beslut, som vunnit laga kraft, frikänt den registre­ rade för den åtalade gärningen och fall, som i 5 § andra stycket 3 sägs, ej föreligger, eller ock dömt honom allenast till påföljd, som icke skall an­ tecknas i registret; 2. om överrätt genom beslut, som vunnit laga kraft, befriat från tvångs­ arbete; 3. om den registrerade efter resning i målet frikänts och fall, som i 5 § andra stycket 3 sägs, ej föreligger eller dömts allenast till påföljd, som icke skall antecknas i registret; 4. när den registrerade avlidit; samt 5. när åttio år förflutit från den registrerades uppgivna födelseår.

Om lämnande av uppgifter till registret.

11 §•

Domstol eller annan myndighet, som meddelat beslut, varom förmäles i 2 §, skall göra anmälan därom till registret.

12 §.

Har talan fullföljts mot beslut, som avses i 11 g, skall uppgift om ut­ gången i det överklagade målet lämnas till registret. Anmälan till registret skall jämväl ske, om Konungen av nåd efterskän­ ker eller mildrar straff eller annan påföljd, som skall antecknas i registret, om resning beviljas i mål, vari dömts till sådan påföljd, så ock om den registrerade efter resning i målet frikänts och fall, som i 5 § andra stycket 3 sägs, ej föreligger eller dömts allenast till påföljd, som icke skall anteck­ nas i registret.

13 §. Besiut att underlåta åtal i fall, som i 4 § sägs, skall anmälas till registret av den åklagare, som meddelat beslutet.

14 §. Uppgifter, som erfordras för registrering enligt 5 §, skola lämnas av den åklagare eller undersökningsledare, som handlagt ärendet, såframt ej uppgiftsskyldighet enligt vad i 11 eller 12 § sägs åligger domstol.

15 §. Uppgifter, som avses i 6 och 7 §§, skola lämnas till registret av anstaltens styresman eller vid sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning vid fångvården av sjukvårdsläkaren.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965 95

16 §.

Beslut, som sägs i 8 §, skall anmälas till registret av statens utlänningskonunission.

Om lämnande av uppgifter från registret. 17 §. Enligt de närmare bestämmelser som meddelas av Konungen må statens kriminaltekniska anstalt i tryck eller på annat sätt mångfaldiga och till polismyndigheterna i riket, statspolisintendenten, föreståndare för statspolisavdelningar samt statens utlänningskommission ävensom till polis­ centralerna i Danmark, Finland och Norge utsända sammanställningar av uppgifter (polisunderrättelser), som jämlikt 2—4 och 6 9 §§ antecknats i registret. 18 §. Upplysning ur registret skall meddelas, då framställning därom göres av justitiekanslern, riksdagens justitieombudsman eller dess militieombudsman, länsstyrelse, allmän åklagare, polismyndighet, statspolisintendenten, föreståndare för statspolisavdelning eller statens utlänningskommission.

19 §. På framställning av polis- eller åklagarmyndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge må ur registret lämnas upplysningar, som erfordras för utredning i brottmål. Om utlämnande av upplysningar ur registret till polis- eller åklagarmyn­ dighet i annan stat eller till internationella kriminalpolisorganisationen utfärdar Konungen bestämmelser.

20 §.

Uppgifter ur registret må utlämnas även till annan myndighet eller i annat fall än i 17—19 §§ sägs, såframt Konungen lämnar tillstånd därtill.

Särskilda bestämmelser.

21 §.

Registret och därtill hörande handlingar skola hållas under sådan vård, att de icke bliva tillgängliga för obehöriga.

22 §.

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna lag, meddelar Konungen.

Denna lag träder i kraft den Genom lagen upphäves vad i annan lag eller författning finnes stridande mot däri givna bestämmelser.

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

Förslag till

Lag om lokala polisregister m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §. Med lokalt polisregister avses register som, till ledning för polis- eller åklagarmyndighets verksamhet till förekommande och beivrande av brott eller för vandelskontroll, av sådan myndighet föres över personer, vilka misstänkts, åtalats eller dömts för brott eller beträffande vilka ärende eljest förekommit hos myndigheten.

2 §• Upplysning ur lokalt polisregister skall meddelas, då framställning därom göres av justitiekanslern, riksdagens justitieombudsman eller dess militieombudsman, länsstyrelse, allmän åklagare, polismyndighet, statspolisintendenten, föreståndare för statspolisavdelning, statens kriminaltekniska an­ stalt eller statens utlänningskommission.

3 §'

U tlåtande eller intyg, utvisande huruvida någon begått brottslig gärning eller adömts påföljd för brott eller eljest rörande hans vandel, redbarhet eller lämplighet för viss verksamhet eller angående annan liknande om­ ständighet, må av polis- eller åklagarmyndighet avgivas 1. till enskild person i de fall och i den ordning lag eller författning sär­ skilt angiver; ° 2. till länsstyrelse, polismyndighet, statspolisintendenten eller statens utlänningskommission; samt 3. till annan myndighet, när skyldighet därtill föreligger på grund av föreskrift i lag eller författning.

4 §. Uppgifter, som i 2 och 3 §§ avses, må utlämnas även i andra fall än där sags, saframt Konungen lämnar tillstånd därtill.

5 §’

Lokalt polisregister och därtill hörande handlingar skola hållas under sadan vård, att de icke bliva tillgängliga för obehöriga.

6 §.

De näimare föreskrifter, som må erfordras för tillämpning av denna lag meddelar Konungen. ö’

Denna lag träder i kraft den

Ktingl. Mttj:ts proposition hr 18 år 1965 97

Bilaga B

Förslag

till

Lag

om uppgifter från polisregister m.m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Med polisregister förstås i denna lag register som föres inom polisväsen­ det och vari sammanställts eller med vars hjälp kunna framtagas uppgifter om brott, för vilka någon misstänkts, åtalats eller dömts, eller om någons vandel i övrigt.

2 §.

Utdrag av eller upplysning om innehållet i polisregister skall meddelas, när framställning därom göres av 1. justitiekanslern, riksdagens ombudsmän, rikspolisstyrelsen, statens utlänningskommission, länsstyrelse, polischef eller allmän åklagare; 2. annan myndighet, om och i den mån Konungen för visst slag av ären­ den eller för särskilt fall ger tillstånd därtill; 3. enskild, om Konungen medger att utdrag meddelas för visst ändamål och den enskilde styrker att utdraget avses för sådant ändamål eller om i annat fall, där den enskilde styrker att hans rätt är beroende av upplysning ur registret, Konungen medger att upplysningen meddelas.

3 §• Intyg eller utlåtande om någons vandel, redbarhet eller lämplighet för viss verksamhet eller om annan liknande omständighet må polischef utfärda till 1. myndighet, som sägs i 2 § 1; 2. annan myndighet, när skyldighet därtill föreligger enligt lag eller för­ fattning; 3. enskild i de fall och den ordning lag eller författning särskilt anger; ‘ 4. myndighet eller enskild i annat fall, om Konungen ger tillstånd där­ till. 7 — Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 saml. Nr 18

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

4 §.

På framställning av polis- eller åklagarmyndighet i Danmark, Finland, Island, Norge eller stat ansluten till internationella kriminalpolisorganisatio­ nen eller av denna organisation må rikspolisstyrelsen förordna, att uppgift från polisregister skall meddelas när det fordras för utredning i brottmål eller utlänningsärende. Efter Konungens bemyndigande äger rikspolissty­ relsen för sådant ändamål meddela uppgift från polisregister till polis- eller åklagarmyndighet i annan stat. I övrigt må enligt föreskrifter, som Konungen utfärdar, från polisregister meddelas uppgifter till utländsk myndighet om medborgare i den stat myn­ digheten tillhör eller om den som har hemvist där eller uppenbarligen är att anse som internationell förbrytare. På framställning av utländsk myndighet må i annat fall än förut sagts meddelas uppgift från polisregister, om Konungen ger tillstånd därtill.

5 §• Rikspolisstyrelsen må i tryck eller på annat lämpligt sätt mångfaldiga och till länspolischeferna, polischeferna, statens utlänningskommission samt poliscentralerna i Danmark, Finland och Norge sända sammanställningar av uppgifter om domar, beslut, anstaltsvistelser, avlägsnanden ur riket och andra förhållanden av betydelse för brottsbekämpandet i fråga om personer som gjort sig skyldiga till svår eller vanemässig brottslighet eller asocialitet (polisunderrättelser). Närmare föreskrifter om polisunderrättelser meddelar Konungen.

6 §.

Har någon frikänts för åtalad gärning genom dom eller beslut, som vun­ nit laga kraft, må uppgift om gärningen ej meddelas annan än justitiekans­ ler^ riksdagens ombudsmän, rikspolisstyrelsen, länspolischef, polischef och allmän åklagare.

7 §• När uppgift meddelas annan än myndighet eller organisation, som sägs i 2 § 1 och 2 samt 4 §, eller lämnas enligt 5 §, må icke medtagas eller beaktas anteckning om 1. misstanke för brott; 2. böter, villkorlig dom, skyddstillsyn, överlämnande till särskild vård, dom varigenom någon enligt 33 kap. 2 § brottsbalken förklarats fri från på­ följd, dom vari förordnats om villkorligt anstånd med intagning i arbetsanstalt, beslut av åklagare att icke tala å brott eller beslut om förpassning eller utvisning, sedan tio år förflutit från domen eller beslutet;

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965 99

3. fängelse, ungdomsfängelse, internering eller intagning i arbetsanstalt, sedan tio år förflutit från frigivningen eller övergången till vård utom an­ stalt; 4. vandel i övrigt, sedan tio år förflutit från den händelse som föranlett anteckningen. Anteckning om förvisning medtages eller beaktas under tid, som är föreskriven för brottspåföljd vilken ådömts jämte förvisningen. Har före utgången av tid som nu sagts beträffande samma person ånyo meddelats dom eller beslut eller förekommit händelse, som antecknats i registret och icke avser endast förändring av påföljd eller verkställighet av tidigare dom eller beslut, skola båda anteckningarna beaktas, så länge någondera skall beaktas jämlikt första eller andra stycket. Förekomma flera anteckningar, äger vad nu sagts motsvarande tillämpning.

8 §.

Till den officiella statistiken skola meddelas erforderliga uppgifter från registren. Upplysning må dock icke lämnas om namnen på dem uppgifterna avse. För vetenskapligt ändamål må uppgifter och anteckningar, som tillförts registren, utlämnas i de fall och den ordning Konungen bestämmer.

9 §• De föreskrifter, som fordras för tillämpningen av denna lag, meddelar Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

100 KvLngl. Maj:ts propösitiöti hr 18 år 1965

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränk­

ningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar \j , i i[\ .‘jo % / ■ i J •, ' j • j;., •; ■ . , fij . -ri 4 Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 28 maj 1937 om inskränk­ ningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Uppgifter och ariteckrtingar som Uppgifter och anteckningar som tillförts det allmänna kriminalregist­ tillförts det allmänna krimihälfegist-

ret må ej utlämnas i annat fall eller ret eller register, som avses i lagen annan ordning än i lagen om allmänt om uppgifter från polisregister kriminalregister sägs. in. m., må ej utlämnas i annat fall

eller annan ordning än som sägs i lagen om allmänt kriminalregister

eller förstnämnda lag.

Utslag eller —------------------------Konungen bestämmer. Vad i---------------------- -— underlydande personal.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

1 Senaste lydelse av 11 § se SFS 1963:204.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965 101

Förslag

till

rf.i*

Förordning

om ändrad lydelse av § 9 förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet

Härigenom förordnas, att till § 9 förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet skall fogas ett nytt moment, betecknat Mom. 7, av nedan angiven lydelse.

§9. Mom. 7. Sådant betyg om redbarhet och ordentlighet som avses i denna paragraf utfärdas av polismyndighet.

•<G't tuiK A ' uo!> Ull J • i* • * 4 >J httw* !|'>; ; op r a*».» Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.

8 — Bihang till riksdagens protokoll 1965.1 sand. Nr 18

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 40 § 1 mom. rusdry cksförsäljningsföror dningen den 26 maj 1954 (nr 521)

Härigenom förordnas, att 40 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen den 26 maj 1954 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 m o m. Rätt till utskänkning må 1 m o m. Rätt till utskänkning må av detaljhandelsbolaget överlåtas en­ av detaljhandelsbolaget överlåtas en­ dast till den som gjort sig känd för dast till den som gjort sig känd för ordentlighet och finnes med hänsyn ordentlighet och finnes med hänsyn till personliga egenskaper i övrigt till personliga egenskaper i övrigt och andra förhållanden lämpligen och andra förhållanden lämpligen böra utöva rörelsen. böra utöva rörelsen. Till styrkande härav skall, när detaljhandelsbola­ get så påfordrar, företes intyg av polismyndighet. Utskänkning må------------------------- tillsyn däröver, Den som------------------------- sådant företag.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 18 decem­ ber 196k.

Närvarande: justitierådet H agbergh , regeringsrådet W ilkens , justitieråden R iben , B ergsten .

Enligt lagrådet den 28 oktober 1964 tillhandakommet utdrag av protokoll över inrikesärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet den 9 oktober 1964, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om uppgifter från polis­ register m. m. Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­ gits av hovrättsassessorn C.-G. Källner.

Lagförslaget föranledde följande yttranden.

Förslaget i allmänhet

Justitierådet Hagbergh, regeringsrådet Wilkens och justitierådet Bergsten: Det remitterade lagförslaget upptager i huvudsak endast bestämmelser om lämnande av uppgifter från polisregister. Någon reglering av innehållet i polisregister föreslås icke. I detta avseende skiljer sig det remitterade för­ slaget från utredningsmannens förslag, som beträffande centralt polisregis­ ter upptog detaljerade bestämmelser om vilka uppgifter som skulle inflyta i registret. Utredningsmannens uppfattning i denna fråga har vid remiss­ behandlingen icke mött erinran i annan mån än att några remissinstanser ansett, att i lag borde givas bestämmelser även om de lokala polisregistrens innehåll. De av föredragande departementschefen anförda skälen för att underlåta varje reglering i lag av registrens innehåll synas ej helt överty­ gande. Även om det föreslagna lagfästandet av begränsningar i uppgiftslämnandet innebär en väsentlig förbättring av rättsskyddet för den enskilde, är det otillfredsställande att registreringen icke skall vara underkastad några i lag givna föreskrifter. Ur polisiär synpunkt kan det vara förenat med olägenheter att i lagform binda registreringen i detalj. I vart fall torde kunna godtagas, att frågan om en mera ingående reglering i lag får anstå i avbidan på att arbetsmeto­

104 Kungl. Maj. ts proposition nr i8 år 1965

derna inom den nya polisorganisationen hunnit stabiliseras. Däremot böra vissa grundprinciper för registreringen fastslås i lagen. I detta syfte för­ orda vi upptagande av bestämmelse, att registreringen i polisregister skall begränsas till uppgifter, vilka påkallas för att främja den verksamhet som till förebyggande och uppdagande av brott samt i övrigt ankommer på poli­ sen. Härigenom markeras, att registreringen skall ske med den återhåll­ samhet som är möjlig utan äventyrande av polisverksamhetens effektivitet. Till ytterligare understrykande härav bör föreskrivas, att i register intagen uPP§*fb som förlorat sin betydelse för avsett ändamål, snarast bör avskiljas från registret. Därjämte bör i lagen komma till uttryck, att det ankommer på de högsta administrativa organen, i första hand Kungl. Maj :t, att tillse att de angivna grundsatserna iakttagas. Detta kan ske genom bestämmelse, att erforderliga närmare föreskrifter om innehållet i polisregister och om lämnande av uppgifter till sådant register meddelas av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av rikspolisstyrelsen. Den administrativa regleringen bör främst avse den centrala registreringen. I fråga om de lo­ kala registren torde linnas visst behov av att kunna anpassa registreringen till skiftande förhållanden. Med hänsyn bl. a. till att de lokala registren be­ gagnas vid utfärdande av intyg och utlåtanden om vandel o. d. bör emeller­ tid eftersträvas, att de föras efter i huvudsak enhetliga principer. Därest vad vi nu anfört vinner beaktande, torde efter 1 § i det remitte­ rade förslaget böra insättas en ny paragraf, upptagande de av oss förordade bestämmelserna om registrens innehåll. Rubriken till lagen torde böra änd­ ras till »Lag om polisregister m. m.».

Justitierådet Riben: För min del finner jag förslagets begränsning till att avse enbart polis­ myndighets utlämnande av uppgifter — i form av registerutdrag eller annoiledes kunna godtagas. Jag anser mig således icke böra förorda upp­ tagande i lagen av en ny paragraf med bestämmelser om innehållet i polis­ register. Vid behandling i det följande av olika bestämmelser i förslaget kommer jag som därvid i sak är helt ense med övriga ledamöter — icke att särskilt påpeka den förskjutning i paragrafnumreringen som blir en konsekvens av min mening i angivet hänseende.

De särskilda bestämmelserna i förslaget 1 §• Lagrådet: Enligt den i förevarande paragraf i det remitterade förslaget givna defi­ nitionen av polisregister avses därmed register, vari sammanställts eller med vars hjälp kunna framtagas uppgifter om brott, för vilka någon misstänkts, åtalats eller dömts, eller om någons vandel i övrigt. Det kan ifrågasättas, om icke denna definition fått ett alltför vidsträckt innehåll. Enligt motiv­

Kangl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965 105

uttalandena har avsikten varit att, förutom passregistret och godsregistret, det register som upptager beslut om körkortsåterkallelser m. m. skall un­ dantagas från lagregleringen. Sistnämnda register torde emellertid utgöra ett register av sådan beskaffenhet att med dess hjälp kunna framtagas upp­ gifter om brott, för vilka någon dömts. Detta register kan därför komma att falla under definitionen. Om ett sådant register — vars egentliga ändamål är ett annat än att tillhandahålla uppgifter om personers brott eller vandel — skall undantagas, bör därför en annan formulering väljas. Lagrådet, som biträder departementschefens uppfattning, att register av den typ samman­ ställningen över körkortsåterkallelser m. m. representerar icke bör omfat­ tas av lagregleringen, föreslår att orden »och vari sammanställts eller med vars hjälp kunna framtagas uppgifter» utbytas mot »för att tjäna till upp­ lysning». Det torde vara lämpligt att i samband med definitionen av polisregister angiva, att fråga är om såväl central som lokal registrering. Orden »inom polisväsendet» torde därför böra utbytas mot »hos rikspolisstyrelsen ellei annan polismyndighet».

Justitierådet Hagbergh, regeringsrådet Wilkens och justitierådet Bergsten: Under hänvisning till vad vi förut anfört hemställes, att efter 1 § upptages en ny paragraf, betecknad 2 §, med bestämmelser om innehållet i polisre­ gister. I ett första stycke av denna paragraf bör stadgas, att registreringen i polisregister skall begränsas till uppgifter, vilka påkallas för att främja den verksamhet som till förebyggande och uppdagande av brott samt i övrigt an­ kommer på polisen, ävensom att i register intagen uppgift, som förlorat sin betydelse för avsett ändamål, snarast bör avskiljas från registret. I ett andra stycke bör upptagas stadgande, att erforderliga närmare föreskrifter om innehållet i polisregister och om lämnande av uppgifter till sådant re­ gister meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av riks­ polisstyrelsen.

2 §■ Justitierådet Hagbergh, regeringsrådet Wilkens och justitierådet Bergsten: Därest vad vi yttrat i det föregående vinner gillande, skola bestämmelser­ na under denna paragraf upptagas såsom 3 §.

3 §• Lagrådet: För vinnande av bättre överskådlighet vill lagrådet förorda, att de under denna paragraf i det remitterade förslaget upptagna bestämmelserna, som ange förutsättningarna för meddelande av upplysningar om vandel o. d., placeras efter de stadganden som i olika hänseenden reglera meddelandet av uppgifter från polisregister eller sålunda — därest såsom 2 § upptagas

106 Kangl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

bestämmelser i enlighet med vad tre av lagrådets ledamöter hemställt — i en såsom 8 § betecknad paragraf, vari även erforderliga bestämmelser om inne­ hållet i vandelsupplysningar böra upptagas.

5 §• Lagrådet: Uttrycket polisunderrättelser användes i paragrafen såsom en samman­ fattande benämning på de uppgifter som enligt stadgandet skola utsändas. Paragrafen kan härigenom synas reglera vad som skall förekomma i publi­ kationen Polisunderrättelser. Uppenbarligen är detta dock icke avsikten. Då bl. a. efterlysningsförfarandet icke omfattas av lagförslaget, torde få förut­ sättas att serie I av nämnda publikation icke beröres utan avses skola tills­ vidare utkomma i samma ordning som hittills. Lagrådet förordar, att till undvikande av missförstånd rörande bestämmelsens räckvidd uttrycket po­ lisunderrättelser får utgå ur lagtexten. Andra stycket av paragrafen torde därvid böra på lämpligt sätt infogas i första stycket. Ifrågavarande sammanställningar av uppgifter torde helt grunda sig på polisregister. Detta förhållande synes lämpligen böra komma till uttryck i lagtexten.

6 och 7 §§. Lagrådet: De begränsningar vid meddelande av upplysningar, som föreskrivas i dessa paragrafer, äro avsedda att iakttagas såväl beträffande uppgifter om innehållet i polisregister som i fråga om vandelsupplysningar. Såsom fram­ hållits under 3 § synes emellertid lagen vinna i överskådlighet, om bestäm­ melser rörande vandelsupplysningar sammanföras i en paragraf, som upp­ tages efter de stadganden som reglera meddelandet av uppgifter från polis­ register. I 6 och 7 §§ bör därför anges endast vad polismyndigheterna ha att iakttaga i fråga om innehållet i registeruppgifter. Beträffande principerna för begränsningar i uppgiftslämnandet finnes dock icke någon anledning att göra skillnad mellan uppgifter av det ena och det andra slaget. Fastmera bör i den paragraf, där vandelsupplysningarna behandlas, hänvisning ske till begränsningsreglerna i förevarande paragrafer. Begränsningarna enligt 7 § första stycket för uppgiftslämnande till annan än vissa myndigheter och den internationella kriminalpolisorganisationen av­ se dels under punkt 1 en inskränkning av allmän natur, nämligen den att misstanke för brott icke skall beaktas, dels under punkterna 2—4 begräns­ ningar som grunda sig på att viss längre tid förflutit. Punkt 1 skiljer sig härigenom till sin art från de följande punkterna och hör innehållsmässigt mera samman med bestämmelsen i 6 §, som likaledes rör misstanke för brott, ehuru där endast är fråga om det särskilda fallet att en misstänkt per­

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965 107

son efter åtal blivit slutligt frikänd. För detta fall skall en strängare be­ gränsning gälla, i det att uppgift om den gärning misstanken avsett endast får lämnas till vissa myndigheter, som ha direkt befattning med brottsbekämpandet. Lämpligt synes vara, att fallen av misstanke för brott samman­ föras i en paragraf. Den begränsning i uppgiftslämnandet, som skall gälla beträffande misstanke i allmänhet, bör därvid upptagas först och den sär­ skilda bestämmelsen för det fall att frikännande dom meddelats tilläggas såsom en ytterligare inskränkning. Oberoende av en sådan formell ändring torde böra övervägas den sak­ liga frågan, om ej uppgiftslämnandet i lagförslaget begränsats alltför hårt när det gäller misstanke för brott. Departementschefen har med hänsyn till de registrerades rättsskydd funnit, att uppgift om sådan misstanke icke bör i något fall lämnas till enskilda personer. Ej heller i intyg eller utlåtanden, som enligt 3 § punkterna 2 och 4 i förslaget förutsättas skola lämnas till myndigheter, skulle misstanke för brott få medtagas eller beaktas. Detta skulle gälla även i de fall, då åtal väckts men lagakraftägande dom ännu icke föreligger. Härigenom torde dock uppgiftslämnandet komma att väsentligt minska i värde. Om vid utfärdande av intyg eller utlåtanden till enskilda och myndigheter uteslutes eu så betydelsefull omständighet som att den in­ tyget avser är ställd under åtal för ett måhända grovt brott eller t. o. m. dömd för ett sådant, ehuru domen ej vunnit laga kraft, torde intyget eller utlåtandet icke fylla sin uppgift utan kunna bli direkt missvisande. En annan gränsdragning torde böra väljas. Vid en avvägning mellan de intres­ sen som här stå emot varandra synes det rimligt, att gränsen för den re­ gistrerades skydd dragés vid åtals väckande. Skulle atal ha väckts men seder­ mera nedlagts av åklagaren, bör detta i förevarande hänseende icke därefter betraktas såsom ett fall då åtal blivit väckt. Åklagares beslut jämlikt 20 kap. 7 § rättegångsbalken eller 1 § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare att ej tala å brott är däremot i detta sammanhang att jämställa med fällande dom (jfr 7 § första stycket 2 i det remitterade försla­ get). I enlighet med det anförda förordar lagrådet att i 6 § upptages, såsom första stycke den allmänna begränsningen för lämnande av uppgift från polisregister om misstanke för brott, av innebörd att anteckning därom ej må medtagas med mindre åtal väckts för brottet, och såsom andra stycke det i förslaget under denna paragraf upptagna stadgandet, samt att 7 § —jämte det att punkt 1 i första stycket uteslutes — omredigeras så, alt para­ grafen endast får avseende å uppgifter från polisregister. Såväl den allmänna begränsningen i fråga om misstanke för brott som begränsningarna i 7 § kunna därvid, utan saklig ändring i förhållande till 7 § i förslaget i vad paragrafen avser uppgifter från polisregister, angivas skola gälla, när upp­ gift meddelas enskild eller lämnas i sammanställning enligt 5 g. o

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 18 är 1965

8 §• Lagrådet: Om i lagförslaget införes en ny 2 § i enlighet med vad tre av lagrådets ledamöter hemställt, kommer förevarande paragraf att betecknas 9 §. Under 8 § bora då, i enlighet med vad tidigare anförts, sammanföras bestämmelser om vandelsupplysningar. Bestämmelserna i 3 § av det remitterade försla­ get om förutsättningarna för meddelande av sådana upplysningar torde där­ vid böra upptagas såsom ett första stycke med den avvikelse som beträf­ fande hänvisningen till 2 § 1 följer av den ändrade paragrafnumreringen. I fråga om innehållet böra, såsom framhållits under 6 och 7 §§, vandelsupp­ lysningar vara underkastade begränsningar enligt samma principer som gälla för uppgifter från polisregister. Därvid böra — såsom enligt 7 § i det remitterade forslaget blir fallet — med upplysningar till enskild jämställas upplysningar till annan myndighet än de i 2 § 1 av förslaget uppräknade. I ett andra stycke av paragrafen bör därför beträffande intyg eller utlåtande till annan än myndighet som sägs i 3 § 1 (förslaget 2 § 1) upptagas hänvis­ ning till vad i 6 och 7 §§ för där avsedda fall stadgas om uppgifter rörande innehållet i polisregister. Enär polischef vid meddelande av vandelsupplys­ ningar icke är hänvisad till att grunda sitt omdöme enbart på förekomsten eller frånvaron av anteckningar i polisregister utan äger utnyttja även andra kunskapskällor, bör dock förbudet mot att beakta vissa anteckningar ut­ sträckas att omfatta även faktiska förhållanden, beträffande vilka anteck­ ning i polisregister, om sådan hade gjorts, ej skulle i fall som avses i nyssnämnda paragrafer få medtagas i uppgift från registret.

9 §• Lagrådet: Några av de tidigare paragraferna innehålla erinran om att tillämpnings­ föreskrifter skola utfärdas i administrativ ordning. Bestämmelsen i föreva­ rande paragraf — som bör upptagas såsom 10 §, därest i lagförslaget införes en ny 2 § enligt vad tre av lagrådets ledamöter ifrågasätta — synes kunna få den lydelsen, att ytterligare föreskrifter för tillämpningen av lagen med­ delas av Konungen. Utredningsmannens författningsförslag upptager beträffande såväl det centrala pobsregistret som lokala polisregister föreskrift om att polisregis­ ter och därtill hörande handlingar skola hållas under sådan vård, att de icke bli tillgängliga för obehöriga (21 § resp. 5 §). Motsvarande föreskrift finnes ej i det remitterade lagförslaget. Det lärer emellertid vara avsett att en bestämmelse angående förvaring av handlingar som avses i förevarande lag skall — i överensstämmelse med vad som skett beträffande kriminalregistret (jfr 8 § tillämpningskungörelsen till lagen om allmänt kriminal­ register) — inflyta bland föreskrifter för tillämpningen av lagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965 109

Därest någon åsidosätter honom åliggande skyldighet med avseende å vår­ den av polisregister och andra i lagen avsedda handlingar torde förfarandet vara att bedöma såsom tjänstefel. Straff kan alltså inträda enligt brotts­ balken för den som har ämbetsansvar. För annan tjänsteman torde förseel­ sen falla under reglerna om disciplinär bestraffning i 23 § allmänna verksstadgan. Allmänna verksstadgan är enligt instruktionen för rikspolisstyrel­ sen tillämplig på styrelsen. För sådan hos annan polismyndighet anställd tjänsteman, som ej har ämbetsansvar, torde försummelse att taga vård om ifrågavarande handlingar komma att träffas av de bestämmelser angaende disciplinär bestraffning som, efter mönster av 23 § verksstadgan, upptagits i 102 § polisinstruktionen den 13 november 1964 (SFS nr 764). Lagrådet anser sig i detta sammanhang böra beröra frågan om tystnads­ plikten för anställda vid polisväsendet beträffande sådana uppgifter om enskilda som avses i det remitterade förslaget. Enligt den ifrågasatta lag­ stiftningen — inbegripet det tillägg till 11 § sekretesslagen som upptages i statsrådsprotokollet — må upplysning om innehållet i polisregister lämnas eller intyg o. d. utfärdas allenast under de villkor som anges i lagförsla­ get. Detta måste innebära att eljest skall föreligga tystnadsplikt i avseende å uppgifter varom här är fråga (jfr NJA 1953 s. 654). Anmärkas må vidaie att enligt 15 och 17 §§ i den nya polisinstruktionen gäller förbud för tjänste­ man inom polisväsendet att obehörigen yppa vad han erfarit i tjänsten av beskaffenhet att icke böra komma till utomståendes kännedom av hänsyn till allmänna eller enskilda intressen. Då brott mot tystnadsplikt kan be­ straffas enligt brottsbalken 20 kap. 3 §, även då den brottslige ej har ämbets­ ansvar (brottsbalken 20 kap. 12 § andra stycket andra punkten, jfr NJA II 1962 s. 301 ff), torde några bestämmelser i ämnet icke vara erfor­ derliga i den föreslagna lagen.

Slutstadgandet Lagrådet: Förutsättning för att lagen skall träda i kraft den 1 januari 196o föieligger numera icke. Tidpunkten för ikraftträdandet synes kunna fastställas till den 1 juli 1965 eller den 1 januari 1966. Den föreslagna lagen skall uppenbarligen gälla även nu förefintliga polis­ register. Därest, såsom tre av lagrådets ledamöter förorda, i lagen upptages ett stadgande angående begränsning av registreringen i polisregister, måste självfallet tillämpningen av ett sådant stadgande kunna genomföras suc­ cessivt. Bestämmelserna i 7 § första stycket 2 och 3 i det remitterade förslaget, dika avse vissa tidsmässigt bestämda inskränkningar i uppgiftslämnandet, anknyta till det påföljdssystem som med brottsbalkens ikraftträdande kom­ mer att tillämpas från och med den 1 januari 1965 och till lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet, vilken lag likaledes träder i kraft den 1 januari

no Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

1965. Motsvarande inskränkningar böra emellertid gälla beträffande upp­ gifter, som hänföra sig till det tidigare straffrättsliga påfölj dssystemet och till 1885 års lösdrivarlag. Bestämmelser härom torde lämpligen böra upp­ tagas såsom tillägg till slutstadgandet. Tillägget bör — vid beaktande av lagrådets hemställan om flyttning av det remitterade förslaget 7 § första stycket 1 till 6 § — givas det innehållet, att vad i 7 § första stycket 1 är stad­ gat skall gälla även anteckning om villkorlig dom som meddelats före den 1 januari 1965, överlämnande till vård enligt lagen den 30 december 1952 med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig, tillämpning av 5 kap. 5 § strafflagen samt beslut om åtalseftergift ävensom att vad i 7 § första stycket 2 är stadgat skall äga tillämpning jämväl å anteckning om straffarbete, förvaring och internering i säkerhetsanstalt samt tvångsarbete.

Ur protokollet: Stig Granqvist

it

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den lo ja­ nuari 1965.

Närvarande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena N ilsson , statsråden S träng , A ndersson , L indström , L ange , L indholm , K ling , S koglund , E denman , J ohansson , H ermansson , H olmqvist , A spling , S ven -E ric N ilsson . Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­ fen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, lagrådets den 18 decem­ ber 1964 avgivna utlåtande över det den 9 oktober 1964 till lagrådet remit­ terade förslaget till lag om uppgifter från polisregister m. in. samt anfor. Det remitterade förslaget, enligt vilket på anförda skäl polisregistrens innehåll inte regleras i lag, innebär självfallet inte att polisregistren får innehålla andra uppgifter än sådana som behövs för att främja polisverk­ samheten. Jag delar således helt uppfattningen att registreringen skall ske med den återhållsamhet som är möjlig utan att polisverksamhetens effek­ tivitet äventyras. Vid remissen till lagrådet anförde jag att det centrala po­ lisregistrets innehåll avsågs bli reglerat i administrativ ordning. Emellertid hindrar de omständigheter, vilka i lagrådsremissen anförts som skäl mot lagbestämmelser om polisregistrens innehåll, inte att såsom lagrå­ dets flesta ledamöter föreslagit huvudprincipen härom kommer till uttryck i lag. En sådan utformning passar också in i den föreslagna lagstiftningens systematik. Under dessa omständigheter har jag ingen erinran mot att i lagen tas upp bestämmelse om att innehållet i polisregister skall begränsas till uppgifter, som polisen behöver för att kunna förebygga och uppdaga brott samt fullgöra sin verksamhet i övrigt. Häri bör också kunna anses in­ nefattas en skyldighet att efter hand ur registren avskilja uppgifter som förlorat sin betydelse. En bestämmelse av angiven innebörd stämmer vidare väl överens med polisens uppgifter så som de anges i 1 § polisinstruktionen den 13 november 1964 (nr 764). De ändringar som i övrigt föreslagits i lagrådets utlåtande bör vidtas. Det medför bl. a. att lagens rubrik bör ändras till »Lag om polisregister m. in.». Därjämte bör vissa redaktionella jämkningar göras i nämnda lag och i för­ slaget till lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Dagen för ikraftträdandet bör ändras till den 1 juli 1965.

1 Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

Föredraganden hemställer härefter dels att förslaget till lag om polis­ register m. m., jämlikt § 87 regeringsformen, ävensom de till statsrådsproto­ kollet för den 9 oktober 1964 fogade förslagen till lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar och till förordning om ändrad lydelse av 40 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen den 26 maj 1954 (nr 521) med nu förordade ändringar måtte genom proposition föreläggas riks­ dagen till antagande, dels att genom propositionen riksdagens yttrande måtte inhämtas över det vid nämnda protokoll fogade förslaget till förord­ ning om ändrad lydelse av § 9 förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) an­ gående utvidgad näringsfrihet. Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämman­ de av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj .t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Ingemar Reimcr