Rätt att arbeta och vistas i Sverige enligt det turkiska associeringsavtalet

Fakta om rättsliga ställningstaganden

Rättsliga ställningstaganden utgör Migrationsverkets uttalanden om hur en författning bör tolkas och är styrande för myndighetens medarbetare. De beslutas av chefen för rättsavdelningen.

Rättsliga ställningstaganden förs in i en särskild dokumentserie, RS-serie. Dokumentserien är gemensam för hela myndigheten. Beslut om fastställande, ändringar och upphävande av ett rättsligt ställningstagande förs in i beslutsdokumentserien för chefen för rättsavdelningen.

Sammanfattning

• Turkiska medborgare kan få rättigheter enligt det turkiska associeringsavtalet (avtalet) och tillhörande beslut nr 1/80 (nedan kallat beslutet) om de har haft en reguljär anställning i Sverige under en viss tid. Det saknar betydelse vilken rättslig grund som medfört att den turkiske medborgaren har haft rätt att arbeta i Sverige. • Rättigheter enligt artikel 6.1 i beslutet erhålles successivt, dvs. varje strecksats måste uppfyllas innan rättigheter enligt nästa strecksats kan uppstå. • Rättigheter enligt artikel 6 i beslutet förutsätter att arbetstagaren har haft en säker, stabil och inte endast tillfällig ställning på arbetsmarknaden. Ställningen är inte säker och stabil under myndighets och domstols handläggningstid. Ställningen är inte heller säker och stabil om en tvingande återkallelseregel innebär att tillstånd skulle ha återkallats om omständigheterna varit kända för Migrationsverket eller om sökanden lämnat vilseledande uppgifter utan vilka tillstånd inte skulle ha beviljats. • Kraven på anställningen motsvarar generellt vad som gäller för EU/EESmedborgares anställning för att ha uppehållsrätt som arbetstagare. Om arbetstagaren har haft arbetstillstånd med stöd av 6 kap. 2 § utlänningslagen krävs dock att villkoren varit sådana att det inte finns grund för återkallelse. • När en turkisk arbetstagare med rättigheter enligt avtalet söker uppehållsoch arbetstillstånd i Sverige ska man i första hand utgå från nationella bestämmelser. Först om arbetstagaren inte kan beviljas uppehålls- och arbetstillstånd enligt nationella bestämmelser, bör frågan om tillstånd med stöd av avtalet prövas. Tillståndstiden bestäms utifrån nationella bestämmelser. • Kravet på utannonsering gäller för turkiska arbetstagare i de fall de byter arbetsgivare innan de har rättigheter enligt artikel 6.1 tredje strecksatsen i beslutet. Om anställningen har tillträtts under tid då nationell rätt inte uppställer krav på utannonsering påverkar avsaknad av annonsering inte att rättigheter förvärvas. • Familjemedlemmar som har egna rättigheter enligt artikel 7 i beslutet kan beviljas tillstånd med stöd av 5 kap. 10 § och 6 kap. 2 § tredje stycket utlänningslagen. Om familjemedlem med rättigheter enligt artikel 7 vid prövning av ansökan inte kan beviljas tillstånd på annan nationell grund tillämpas 4 kap. 4 a § utlänningsförordningen analogt. • Arbetstagares rättigheter enligt artikel 6 i beslutet upphör när de inte längre är del av den reguljära arbetsmarknaden. Familjemedlemmars rättigheter enligt artikel 7 i beslutet upphör om de lämnar Sverige under en avsevärd tid. Rättigheterna begränsas även enligt artikel 14 om personen utgör ett hot mot allmän ordning och säkerhet.

1. Syfte och bakgrund

Det här rättsliga ställningstagandet syftar till att ge vägledning om det turkiska associeringsavtalet och hur delar av beslut nr 1/80 om associeringens utveckling ska tolkas och tillämpas.

Tillämpningen av det turkiska associeringsavtalet är i delar beroende av nationell rätt och i andra delar beroende av EU-rätt. Migrationsöverdomstolen har gett vägledning i tolkningen av avtalet genom två avgöranden, MIG 2013:17 och MIG 2021:19. EU-domstolen har utvecklat omfattande praxis kring det turkiska associeringsavtalet, men praxisen kan vara svår att överblicka. Därtill ska vissa frågor hanteras nationellt. Därför finns det ett behov av rättslig styrning.

1.1 Avtal om upprättande av en associering mellan EEG och Turkiet

Avtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Turkiet (omnämnt som turkiska associeringsavtalet eller avtalet), undertecknades 1963 och trädde i kraft 1964. Avtalet har i efterhand kompletterats, först genom ett tilläggsprotokoll år 1970 och sedan genom olika beslut fattade av det så kallade associeringsrådet, som inrättades genom avtalet.

Syftet med avtalet är att gradvis stärka det ekonomiska samarbetet för att underlätta Turkiets inträde i gemenskapen. Avtalet ger inte turkiska medborgare rätt till fri inresa i EU, utan varje medlemsstat beslutar med stöd av nationella regler om en turkisk medborgare ska få uppehålls- och arbetstillstånd. Någon rätt att efter inresan fritt röra sig inom EU finns inte heller. Det är endast i medlemsstaten (EUmedlemsstaten där arbetstagaren arbetar) som rättigheterna enligt avtalet kan åberopas, dock under förutsättning att den turkiska medborgaren lagligen bosatt sig i landet.

1.2 Associeringsrådets beslut nr 1/80

Genom associeringsrådets beslut nr 1/80 (härefter beslutet) av den 19 september 1980 om associeringens utveckling förbjuds diskriminering av turkiska arbetstagare i medlemsstaterna när det gäller löner och andra arbetsförhållanden. Beslutet finns som bilaga till detta ställningstagande.

EU-domstolen har slagit fast att syftet med beslutet i huvudsak är att turkiska arbetstagare gradvis ska integreras i medlemsstaten. Turkiska medborgare kan

med stöd av bestämmelser i beslutet få rättigheter att arbeta och vistas i medlemsstaten.

Artikel 6.1 i beslutet ger turkiska medborgare som på lagliga grunder tillhör den reguljära arbetsmarknaden i medlemsstaten vissa rättigheter som arbetstagare. De har:

- rätt att efter ett års reguljär anställning i medlemsstaten få sitt arbetstillstånd förnyat hos samma arbetsgivare om han eller hon har anställning

- rätt att efter tre års reguljär anställning ta anställning hos valfri arbetsgivare inom samma yrke. Anställningen måste dock ha registrerats hos arbetsförmedlingen i medlemsstaten och utannonserats enligt principen om unionsföreträde

- rätt att efter fyra års reguljär anställning i medlemsstaten utöva valfri avlönad verksamhet.

I artikel 6.2 anges hur avbrott i tid med anställning ska bedömas.

Familjemedlemmar till turkiska arbetstagare som tillhör den reguljära arbetsmarknaden kan få rättigheter enligt artikel 7 i beslutet.

Enligt artikel 7 första stycket har familjemedlemmar som fått tillstånd att förena sig med den turkiske arbetstagaren

- rätt att efter minst tre års laglig bosättning i medlemsstaten anta erbjudanden om anställning, om anställningen har annonserats ut enligt principen om unionsföreträde

- rätt att efter fem års laglig bosättning i medlemsstaten utöva valfri avlönad verksamhet.

Enligt artikel 7 andra stycket kan barn till turkiska arbetstagare som har genomgått en yrkesutbildning i medlemsstaten, oavsett hur länge de har varit bosatta i medlemsstaten, anta erbjudanden om anställning i den medlemsstaten, på villkor att en av föräldrarna har varit reguljärt anställd i medlemsstaten i åtminstone tre år.

I likhet med vad som gäller för EU/EES-medborgare kan turkiska medborgares rätt till fri rörlighet begränsas med hänsyn till allmän ordning, allmän säkerhet och folkhälsa. Det framgår av artikel 14 i beslutet, se vidare avsnitt 6.

2. Avtalet i förhållande till utlänningsrätten i övrigt

Att nationell lagstiftning tillämpas innan arbetstagaren fått rättigheter enligt avtalet innebär att en persons inresa och rätt till vistelse i Sverige bedöms enligt nationella bestämmelser. När en turkisk medborgare har fått rättigheter enligt avtalet kan krav inte längre ställas på att tillstånd ska kunna ges på nationell grund för att vistelsen i Sverige ska vara laglig. Istället framgår den turkiske arbetstagarens rätt att arbeta direkt av avtalet och den rätten kompletteras av motsvarande rätt att vistas i medlemsstaten eftersom rätten att arbeta annars inte skulle kunna åtnjutas. Även familjemedlemmar som avses i artikel 7 har rätt att vistas i Sverige, oaktat om det finns en nationell grund för tillstånd. På samma sätt som för arbetstagare prövas familjemedlemmarnas första inresa och vistelse i Sverige enligt nationell rätt.

I praktiken ska uppehållstillstånd för den som har rätt att vistas i Sverige enligt avtalet utfärdas med stöd av nationella bestämmelser. Samtidigt har uppehållstillståndskort bara deklarativ effekt i förhållande till rättigheterna i avtalet , dvs. rättigheterna finns oaktat om de nationella myndigheterna faktiskt har beviljat tillstånd och utfärdat uppehållstillståndskort eller inte. Det faktum att en person med rättigheter enligt avtalet ger in en ansökan om uppehållstillstånd för sent, t.ex. ansöker om förlängt uppehållstillstånd efter att det föregående tillståndet har löpt ut, påverkar inte rättigheterna. Det innebär att vistelse utan nationellt tillstånd inte medför att staten kan kräva att personen lämnar landet. Eftersom en person med rättigheter enligt avtalet har rätt att vistas i Sverige kan inte heller krävas att en sökande med rättigheter enligt avtalet lämnar Sverige för att söka tillstånd innan inresa vid exempelvis byte av grund för tillstånd.

2.1 Nationella bestämmelser som används

Först om sökanden inte beviljas tillstånd på nationell grund, som denne åberopar eller som prövas utan yrkande , blir det aktuellt att pröva om sökanden har rättigheter enligt avtalet.

Om den sökande har rätt att söka och anta arbete enligt avtalet bör tillstånd beviljas enligt 6 kap. 2 § tredje stycket och 5 kap. 10 § utlänningslagen. För arbetstagaren innebär det att arbetstillstånd enligt 6 kap. 2 § tredje stycket utlänningslagen kan beviljas efter ett års reguljär anställning. För familjemedlemmar till arbetstagaren innebär det att tillstånd kan beviljas enligt samma bestämmelse om de har fått självständiga rättigheter med stöd av artikel 7. (Se mer avsnitt 6) Om familjemedlemmen inte än fått självständiga rättigheter, är under 13 år och därför inte har legal rätt att arbeta i Sverige eller har fötts i Sverige kan uppehållstillstånd beviljas genom analog tillämpning av 4 kap. 4 a § utlänningsförordningen. Rättighet att vistas i Sverige finns då enligt artikel 7 även om det inte finns en samtidig rätt att arbeta. Med det sagt finns inte hinder att i samband med beviljande av uppehållstillstånd genom analog tillämpning av 4 kap. 4 a § utlänningsförordningen även bevilja arbetstillstånd med stöd av 6 kap. 3 § utlänningslagen.

Det finns inte någon nationell grund att bevilja uppehållstillstånd till familjemedlemmar som önskar ansluta sig till en arbetstagare som beviljats arbetstillstånd enligt 6 kap. 2 § tredje stycket utlänningslagen.

Tillståndets längd avgörs enligt nationella bestämmelser. Tillståndets längd regleras inte i 6 kap. 2 § tredje stycket utlänningslagen. Utifrån att såväl arbetstillstånd enligt 6 kap. 2 § första stycket utlänningslagen som fortsatta tidsbegränsade uppehållstillstånd enligt 5 kap. 1 a, 3 g, 6 och 10 a §§ utlänningslagen är begränsade till två år bör även tidsbegränsade tillstånd enligt 5 kap. 10 § och 6 kap. 2 § tredje stycket utlänningslagen i regel inte beviljas för längre tid än två år. Det är dock inte uteslutet att längre tillståndtid beviljas i enskilda ärenden om en kortare tillståndstid skulle innebära glapp mellan tidigare och nytt tillstånd och ansökan har inkommit innan tidigare tillstånd gått ut.

Rätt till permanent uppehållstillstånd regleras inte av avtalet. Det är därför endast om sökanden uppfyller kraven för permanent uppehållstillstånd enligt nationella bestämmelser, inklusive 5 kap. 7-8 §§ utlänningslagen, som permanent uppehållstillstånd kan beviljas. Vad gäller bedömningen av möjligheten till permanent uppehållstillstånd på grund av arbete efter fyra år enligt 5 kap. 5 § första stycket utlänningslagen kan alla i bestämmelsen uppräknade tillståndstyper tillgodoräknas, och både tillstånd på grund av arbete enligt helt nationell grund (6 kap. 2 § första stycket utlänningslagen) och på grund av avtalet (6 kap. 2 § tredje stycket utlänningslagen) kan räknas in. Permanent uppehållstillstånd kan dock bara beviljas om sökanden, under tid med arbetstillstånd, har fått tillräckligt stark anknytning till den svenska arbetsmarknaden genom att under relevant tillståndstid ha haft anställningar som har skapat anknytning till arbetsmarknaden.

En person med rättigheter enligt avtalet får bara utvisas ur Sverige om han eller hon utgör ett hot mot allmän ordning eller säkerhet. Eftersom det i övrigt finns ett förbud mot utvisning enligt EU-rätten kan ett gällande avlägsnandebeslut som avser en person med rättigheter enligt avtalet inte verkställas. Rättigheter enligt avtalet kan därför utgöra hinder mot verkställighet av utvisningsbeslut. Uppehållsoch arbetstillstånd får i sådant fall beviljas enligt bestämmelserna i 12 kap. 18 § utlänningslagen. För att undvika verkställighet av utvisningsbeslut i strid mot EU-rätten bör utvisningsbeslut inhiberas under tiden rättigheter enligt avtalet prövas.

Fråga om en persons ställning på arbetsmarknaden har varit stabil och säker under tid med arbetstillstånd trots att personen har haft ett gällande avlägsnandebeslut får bedömas i varje enskilt ärende. Vid bedömningen har tillståndets syfte särskild betydelse. Tillstånd på grund av verkställighetshinder som till sin karaktär är tillfälliga, såsom praktiska verkställighetshinder enligt 5 kap. 11 § utlänningslagen eller tillstånd som beviljats med stöd av 12 kap. 18 § utlänningslagen för att behandling av sjukdom ska ges i Sverige, ger normalt inte en stabil och säker ställning på arbetsmarknaden. Om ett verkställighetshinder istället är av varaktig karaktär, såsom verkställighetshinder på grund av anknytning till ett litet barn där tillstånd beviljats med stöd av 12 kap. 18 § utlänningslagen, kan arbetstagarens ställning på arbetsmarknad betraktas som stabil och säker. Likaså kan en persons ställning på arbetsmarknaden generellt betraktas som säker och stabil om grunden för tillståndet inte är verkställighetshinder, inte till sin karaktär avser tillfällig vistelse och inte heller kan ifrågasättas på sätt som vidare utvecklas i avsnitt 4.1.3.

Även bedömning av om verkställighetshindret är bestående (12 kap. 18 a § tredje stycket utlänningslagen) får göras i varje enskilt ärende. En viktig parameter i det sammanhanget är om personen har rätt att fritt anta valfritt arbete eftersom det då inte längre är fråga om att personen ska förvärva rättigheter utan om att rättigheter upphör.

2.2 Tolkning enligt EU-rätten

Rättigheter och begrepp enligt avtalet ska i många delar tolkas på samma sätt som motsvarande rättigheter och begrepp i unionsrätten. Rättigheterna gäller dock enbart i den medlemsstat där den turkiska arbetstagaren förvärvat dem. Det är inte möjligt att åberopa rättigheter från en medlemsstat i en annan medlemsstat. Det är inte heller möjligt att tillgodoräkna sig perioder av arbete i en annan medlemsstat inom ramen för de frister som gäller för rättigheterna.

Av tilläggsprotokoll till avtalet framgår att turkiska medborgare inte får behandlas mer fördelaktigt än EU-medborgare. I förhållande till rättigheter enligt artikel 6 och 7 i beslutet har EU-domstolen uttalat att rättigheterna enligt avtalet och rättigheter för EU-medborgare skiljer sig i för stor utsträckning för att kunna jämföras. Det går därför normalt inte att dra slutsatsen att en turkisk arbetstagare eller dennes familjemedlem har mer fördelaktiga rättigheter än en EU-medborgare även om det vid en första påsyn kan förefalla så. (Se exempelvis bedömning av rättigheter för vuxna barn i avsnitt 5)

3. Generella förutsättningar för prövning av rättigheter enligt avtalet

Avtalet innebär att turkiska medborgare och deras familjemedlemmar kan ha rätt att vistas i Sverige på två olika juridiska grunder samtidigt, dels enligt nationella bestämmelser och dels enligt avtalet. Prövning av om den turkiska arbetstagaren har rättigheter enligt avtalet behöver göras först om han eller hon inte beviljas uppehållstillstånd med stöd av nationella bestämmelser och inte heller har uppehållsrätt i Sverige som familjemedlem till EU- eller EES-medborgare.

Sökanden behöver inte åberopa avtalet för att Migrationsverket ska utreda om personen förvärvat rättigheter, prövningen ska alltså göras ex officio. Det innebär att bedömning av om sökanden har rättigheter enligt avtalet ska göras i samtliga beslut där rättigheter kan aktualiseras innan utvisningsbeslut fattas. Vilken rättslig grund som medfört att sökanden legalt arbetat i Sverige saknar betydelse för om den turkiska medborgaren har fått rättigheter. Den turkiske medborgaren kan t.ex. ha förvärvat rättigheter enligt avtalet under tid med uppehållstillstånd på grund av anknytning eller under tid med uppehållsrätt som familjemedlem till en EUmedborgare.

Rättigheter enligt beslutet förvärvas successivt. Det är alltså först när kraven i en tidigare strecksats uppfyllts som det finns skäl att bedöma om kraven enligt en senare strecksats är uppfyllda.

Om en person kan ha rättigheter enligt både artikel 6 (som arbetstagare) och artikel 7 (som familjemedlem), t.ex. om en familjemedlem till en turkisk arbetstagare även arbetat, ska rättigheter enligt artikel 7 prövas först då den bestämmelsen enligt EUdomstolen är lex specialis i förhållande till artikel 6. I sammanhanget är värt att notera att rättigheter enligt artikel 7 bara kan omfatta familjemedlemmar till en turkisk arbetstagare som är en del av den reguljära arbetsmarknaden.

I ett ärende där en familjemedlem till en person med rättigheter enligt artikel 7 (anknytningspersonen) vill vistas i Sverige måste därför bedömas om anknytningspersonen är arbetstagare och tillhör den reguljära arbetsmarknaden.

Bedömningen av rättigheter enligt avtalet är ofta i otakt med bedömningen av rätt till uppehållstillstånd enligt utlänningslagen eftersom prövningarna utgår från omständigheterna vid olika tillfällen. Vid bedömning enligt svensk rätt är det normalt omständigheterna vid prövningstillfället som är avgörande. Vid bedömning av rättigheter enligt avtalet är istället ett ”relevant datum” avgörande. Det relevanta datumet är kopplat till om arbetstagaren har haft en stabil och säker ställning på arbetsmarknaden.

Arbetstagaren har generellt en säker och stabil ställning på arbetsmarknaden när han eller hon har uppehålls- och arbetstillstånd, men inte när ansökan om fortsatt uppehålls- och arbetstillstånd handläggs eftersom det då är oklart om sökanden kommer att få fortsatt tillstånd. Så är fallet både vid handläggning av en förlängningsansökan hos Migrationsverket och efter eventuellt överklagande. Det relevanta datumet för prövningen är därför generellt det datum då tidigare tillstånd 26 27 gått ut eftersom personens ställning på arbetsmarknaden då blivit osäker. (Se mer om stabil och säker ställning i avsnitt 4.1.3) Om arbetstagaren däremot har förvärvat fullständiga rättigheter, dvs. rättigheter enligt artikel 6.1 tredje strecksatsen, saknas skäl att förhålla sig till det relevanta datumet och prövningen knyts istället till om arbetstagarens rättigheter upphört (se avsnitt 4.4).

Om den turkiske medborgaren som ansökt om förlängt tillstånd beviljas det sökta tillståndet, ska handläggningstiden beaktas vid en eventuell framtida bedömning av rättigheter enligt avtalet. Så är även fallet om tidigare tillstånd, av någon anledning, inte har beviljats från och med dagen efter att det tidigare tillståndet upphör att gälla (kant-i-kant) trots att sökanden då under viss tid saknat tillstånd. Så är även fallet om ansökan har inkommit efter att tidigare tillstånd gått ut. EU-domstolen kan sägas ha tolkat sådana perioder som implicit accepterade eller legaliserade, genom att nytt uppehållstillstånd utfärdats.

Om en person med rättigheter enligt avtalet har arbetat trots avsaknad av arbetstillstånd eller undantag från kravet på arbetstillstånd är arbetet legalt under förutsättning att det utförs inom ramen för de rättigheter som uppnåtts.

En turkisk arbetstagare som haft sin anställning i ett år kan alltså, även utan att ha sökt tillstånd, fortsätta arbete inom ramen för samma anställning utan att arbetet är illegalt eftersom avtalet ger rätt att arbeta inom ramen för den anställningen.

4. Rättigheter för arbetstagare

I detta avsnitt behandlas rättigheter enligt artikel 6 i beslutet. Begreppen i beslutet ska i möjligaste mån tolkas i förenlighet med unionsrätten om personers fria rörlighet.

De krav som ställs på anställningen finns i artikel 6.1. För att rättigheter enligt avtalet ska uppstå krävs att en turkisk arbetstagare, som tillhör den reguljära arbetsmarknaden i en medlemsstat, under en sammanhängande tidsperiod på mer än ett år hos en och samma arbetsgivare, haft en reguljär anställning.

4.1 Begrepp

Tolkningen av begreppet arbetstagare i unionsrätten ska användas för att fastställa räckvidden av samma begrepp i artikel 6.1. Ledning för prövningen kan alltså hämtas från prövning av EES-medborgares uppehållsrätt på grund av arbete.

Begreppet ska inte tolkas restriktivt och ska bara definieras utifrån objektiva kriterier som kännetecknar ett anställningsförhållande. För att betecknas som en arbetstagare ska en person utöva verklig och faktisk verksamhet, till vilken inte räknas verksamhet som utövas i så pass liten omfattning att den framstår som ett marginellt komplement. Det grundläggande kännetecknet för ett anställningsförhållande är att en person under en viss tid mot ersättning utför arbete åt någon annan under dennes ledning. Även egenföretagare kan få rättigheter enligt det turkiska associeringsavtalet.

Formen för anställningen saknar betydelse. Även deltidsarbete accepteras. Det är vidare inte relevant om anställningen är bekostad med offentliga medel för en 33 34 särskild grupp personer , om det är en tjänst som lärling , som au pair eller student . Illegalt arbete accepteras inte, se vidare avsnitt 4.1.3.

EU-domstolen har uttalat att begreppet reguljär arbetsmarknad motsvarar den lagliga arbetsmarknaden.

Syftet med anställningen, t.ex. att personen har en subventionerad anställning på grund av svårigheter att komma in på arbetsmarknaden, påverkar inte bedömningen av om anställningen är på den reguljära arbetsmarknaden.

Bedömningen av om sökanden tillhör den reguljära arbetsmarknaden i staten är egentligen begränsad till om arbetet i rättsligt hänseende kan lokaliseras till en medlemsstats territorium eller har en tillräckligt nära anknytning till detta territorium, med beaktande särskilt av den turkiske medborgarens anställningsort, på eller från vilket territorium arbetet utförs samt den nationella lagstiftning som är tillämplig på arbete och social trygghet. EU-domstolen har sammanfattningsvis angett att begreppet den reguljära arbetsmarknaden ska anses avse samtliga arbetstagare som följer den berörda medlemsstatens lagar och författningar och därmed har rätt att utöva yrkesverksamhet i den staten.

Ordet reguljär är synonymt med laglig även vad avser anställning. Bedömningen av om en anställning är reguljär ska göras med hänsyn till den nationella lagstiftningen som reglerar villkoren för utländska arbetstagare att komma till landet och arbeta.

En reguljär anställning förutsätter en varaktig och inte endast tillfällig ställning på arbetsmarknaden i en medlemsstat och därmed förekomsten av en oomtvistad rätt att uppehålla sig där. En enskild kan därför inte tillgodoräkna sig period med anställning då rätt till vistelse i landet kan ifrågasättas. I en svensk kontext medför det t.ex. att en skyddssökandes anställning under period med undantag från arbetstillstånd (AT-UND) inte kan beaktas vid bedömningen av rättigheter enligt avtalet, eftersom den sökandes ställning på arbetsmarknaden då inte är stabil och säker. Ställningen på arbetsmarknaden blir stabil och säker först i samband med att uppehållstillstånd beviljas. Även när en ansökan om fortsatt tillstånd handläggs hos Migrationsverket eller i domstol är den sökandes ställning på arbetsmarknaden inte stabil. I annat fall skulle ett domstolsavgörande genom vilket den turkiske arbetstagaren slutgiltigt vägras fortsatt tillstånd komma att sakna verkan och därmed göra det möjligt för honom eller henne att förvärva de rättigheter som anges i artikel 6.1 under en tid då arbetstagaren inte uppfyllde villkoren i den nationella bestämmelsen.

Om den turkiske arbetstagaren har beviljats uppehållstillstånd på grund av vilseledande uppgifter som därefter lett till en fällande dom, ska den tid som personen arbetat efter att uppehållstillståndet beviljats inte räknas vid tillämpningen av artikel 6.1.

Det beror på att uppehållstillståndet kan återkallas, och då är den turkiska arbetstagarens ställning på arbetsmarknaden inte stabil, utan tillfällig. Anställningen är därmed inte reguljär. Motsvarande resonemang kan tillämpas om uppehållstillstånd kan återkallas på grund av vilseledande uppgifter.

Migrationsöverdomstolen lade i MIG 2013:17 vikt vid att det inte var visat att den turkiska arbetstagaren medvetet vilselett Migrationsverket i förhållande till tidigare tillstånd. Arbetstagaren hade gjort sannolikt att han, till skillnad från vad han angett i samband med sin första ansökan till Migrationsverket, arbetat deltid. Villkoren som deltidsanställd kunde ha lagts till grund för arbetstillstånd och han får därmed anses ha följt svenska lagar och författningar vad avser inresa och anställning. Den enskilde hade därför uppfyllt kriterierna i artikel 6.1 och hade rätt till förlängt tillstånd hos samma arbetsgivare trots att anställningsvillkoren inte var i nivå med vad som tidigare angetts till Migrationsverket.

Migrationsöverdomstolen har i MIG 2021:19 angett att den turkiska arbetstagarens anställning var att betrakta som reguljär trots att den legat utanför yrkesbegräsningen för tillståndet. Domstolen uttalade i avgörandet att återkallelseregeln kopplad till arbete utanför yrkesbegränsningen är fakultativ och att den enskilde inte sökt lämna vilseledande uppgifter varför uppehålls- och arbetstillståndet inte varit ifrågasatt och den turkiska arbetstagarens ställning var att se som stabil. I målet var anställningen endast kopplad till yrket och inte längre till en viss arbetsgivare.

Till skillnad från bestämmelsen om återkallelse som aktualiserades i MIG 2021:19 är återkallelsebestämmelsen i 7 kap. 7 e § utlänningslagen en tvingande bestämmelse. Ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för arbete som beviljats en person med arbetstillstånd enligt 6 kap. 2 § första stycket utlänningslagen ska med stöd av bestämmelsen återkallas om förutsättningarna för arbetstillståndet inte längre är uppfyllda, av något annat skäl än att anställningen upphört. Bestämmelsens tvingande karaktär innebär att det generellt inte finns någon möjlighet att avstå från att återkalla tillståndet. Så är fallet även om det finns ett visst begränsat bedömningsutrymme att avstå från att återkalla uppehållstillståndet om det rör sig om ringa fall eller vore oskäligt att återkalla tillståndet. Arbetstagare vars uppehållstillstånd ska eller skulle ha återkallats om omständigheterna var kända för Migrationsverket har inte en oomtvistad rätt att uppehålla sig i landet. Uppehållstillståndet är tvärtom ifrågasatt. I dessa fall är den turkiska arbetstagarens situation inte säker och stabil.

En turkisk arbetstagare som initialt rest in i en medlemsstat i syfte att arbeta tidsbegränsat, men som ägnat sig åt en verksamhet som uppfyller villkoren i artikel 6.1 kan omfattas av rättigheterna i artikeln.

Bedömningen påverkas alltså inte av den turkiske arbetstagarens uppgivna vilja kring arbete utan av de faktiska omständigheterna kring arbetet.

4.2 Beräkning av perioder av reguljär anställning

Som framgår av de tre strecksatserna i artikel 6.1 i beslutet varierar de rättigheter som turkiska arbetstagare kan åberopa med stöd av bestämmelsen. Rättigheterna är underkastade olika villkor beroende på hur lång tid arbetstagaren har haft reguljär anställning i medlemsstaten.

Arbetstagare ska uppfylla villkoren i artikel 6.1 ett efter ett. Det är alltså först efter att den turkiske arbetstagaren har haft en anställning hos samma arbetsgivare i ett år och första strecksatsen därmed uppfyllts som det finns skäl att titta närmre på nästkommande strecksats. Som framgår ovan krävs det även att kraven i första strecksatsen är uppfyllda för att rättigheter överhuvudtaget ska föreligga enligt avtalet.

Första strecksatsen medför endast att arbetstagaren har rätt till förlängning av sitt tillstånd för arbete hos samma arbetsgivare. Det är först när den enskilde arbetat hos samma arbetsgivare i tre år som den enskilde har rätt, enligt avtalet, att byta arbetsgivare och då under förutsättning att anställningen är inom samma yrke som det ursprungliga tillståndet avsett och har utannonserats i enlighet med principen om unionsföreträdet. När den turkiska arbetstagaren varit anställd hos samma arbetsgivare i tre år och haft en laglig anställning i fyra år står det honom eller henne fritt att byta anställning och arbetsgivare i medlemsstaten och personen får således fritt anta valfritt arbete.

När den turkiske arbetstagaren har uppfyllt tredje strecksatsen i artikel 6.1 och fått fri tillgång till arbetsmarknaden, dvs. kan anta valfritt arbete utan att principen om unionsföreträdet måste respekteras, kvarstår hans eller hennes rätt att söka arbete, och därmed att vistas i Sverige, utan att vid varje ansökningstillfälle behöva uppfylla villkoren för tillstånd på nationell grund. När dessa rättigheter upphör framgår i avsnitt 4.4 och 6.

En turkisk arbetstagare som inte ännu omfattas av de rättigheter som avses i tredje strecksatsen (fri tillgång till arbetsmarknaden) måste ha reguljär anställning under ett, tre eller fyra år utan avbrott (frånvaro), om han eller hon inte har ett berättigat skäl till frånvaron. Vilka skäl som är berättigade framgår av artikel 6.2 i beslutet.

Om frånvaron är berättigad får nationella myndigheter inte ifrågasätta den turkiske arbetstagarens rätt att vistas i medlemsstaten.

Bedömningen av avbrotten skiljer sig åt beroende på av vilken typ och längd de är. Av artikel 6.2 i beslutet framgår att årlig semester, föräldraledighet och frånvaro av kortare varaktighet på grund av arbetsolycka eller sjukdom jämställs med perioder av reguljär anställning. Det rör sig alltså om avbrott som får anses normala i ett anställningsförhållande. Perioder utan arbete som har sin grund i dessa skäl ska tas med i beräkningen av perioder av reguljär anställning som krävs för att den turkiska arbetstagaren ska omfattas av rättigheterna i beslutet.

Av artikel 6.2 framgår vidare att perioder av ofrivillig arbetslöshet, som i regel inkluderat inskrivning hos Arbetsförmedlingen , och frånvaro av längre varaktighet på grund av sjukdom inte påverkar de rättigheter som redan förvärvats genom föregående arbetsperiod, även om de inte heller jämställs med perioder av lagligt arbete. Det är för att en turkisk arbetstagare som återgår i tjänst efter långtidssjukdom eller ofrivillig arbetslöshet inte ska behöva börja om från början vid beräkningen av perioder av reguljär anställning. Perioderna ska dock inte inkluderas vid beräkning av perioder med reguljär anställning.

Rättigheterna i artikel 6.1 påverkas inte heller av kortare utresor från Sverige. Längre vistelser utomlands innebär inte nödvändigtvis förlust av de rättigheter som den turkiska arbetstagaren fått under föregående perioder av reguljär anställning, men ska inte räknas som perioder av reguljär anställning. Om det rör sig om väldigt långa resor kan det dock innebära att rättigheterna upphör. (Se mer i avsnitt 4.4)

Av EU-domstolens praxis framgår att även avbrott för att söka nytt arbete kan ses som ett berättigat avbrott om den turkiske arbetstagaren har rätt att fritt anta valfritt arbete. En turkisk arbetstagare med fulla rättigheter som självmant lämnar sin anställning för att söka nytt arbete har rätt att under en skälig tidsperiod uppehålla sig i medlemsstaten för att söka ny anställning. Det krävs att den turkiska arbetstagaren fortfarande tillhör den reguljära arbetsmarknaden i medlemsstaten. Tidsfristen ska vara tillräckligt för att arbetstagaren ska kunna hitta ett nytt arbete. (Se mer i avsnitt 4.4)

Det är viktigt att vara noggrann vid beräkningen av perioder med reguljär anställning eftersom rättigheterna som turkiska arbetstagare kan åberopa med stöd av artikel 6.1 varierar och är kopplade till olika villkor beroende på hur länge anställningen varat. Det framgår av de tre strecksatserna i artikel 6.1 och av rättspraxis.

4.3 Unionsföreträde

I enlighet med artikel 6.1 andra strecksatsen är det först efter tre års reguljär anställning i medlemsstaten som den turkiska arbetstagaren har rätt att ta anställning hos en annan arbetsgivare utan att hans eller hennes rättigheter enligt beslutet påverkas. Det gäller dock endast för anställning inom samma yrke som tidigare beviljat tillstånd och under förutsättning att tjänsten utannonserats enligt principen om unionsföreträde. Om den turkiska arbetstagaren fortsätter hos samma arbetsgivare finns inget krav på utannonsering. Det finns inget krav på unionsföreträde när arbetstagaren har rättigheter enligt tredje strecksatsen.

Om den turkiske arbetstagaren enligt nationell rätt har haft rätt att tillträda en anställning utan att tjänsten utannonserats påverkar avsaknaden av utannonsering inte att rättigheter förvärvas. Detta eftersom anställningen varit laglig och arbetstagararen i sådant fall har varit del av den reguljära arbetsmarknaden.

4.4 När rättigheterna upphör

När arbetstagaren uppfyller kraven i tredje strecksatsen upphör rätten att vistas i Sverige först när han eller hon slutar vara del av den reguljära arbetsmarknaden eller bedöms utgöra hot mot allmän ordning och säkerhet (se avsnitt 6). I motsats till vad som gäller för EU-medborgare, ger avtalet och beslutet alltså ingen rätt för en turkisk arbetstagare att stanna kvar i medlemsstaten efter att ha varit anställd där. När den turkiske arbetstagaren permanent avslutar arbete i medlemsstaten omfattas han eller hon återigen bara av nationell lagstiftning.

En person upphör att vara del av den reguljära arbetsmarknaden antingen när personen inte objektivt sett längre har någon chans att återvända till arbetsmarknaden, t.ex. genom att ha gått i pension eller vid permanent förlust av arbetsförmåga , eller när arbetstagaren har överskridit en skälig frist för att finna en ny anställning efter en tillfällig period utan arbete . Den turkiske arbetstagaren med rätt att byta anställning har alltså rätt att under en skälig tidsperiod uppehålla sig i medlemsstaten för att söka ny anställning. Tidsfristen ska vara tillräcklig för att arbetstagaren ska kunna hitta ett nytt arbete, men samtidigt inte öppna för missbruk av rätten att uppehålla sig utan att faktiskt söka nytt arbete.

Vad som utgör en skälig tidsfrist ska avgöras enligt nationell rätt.

Eftersom reglerna baseras på EU-rätt får ledning för tillämpningen hämtas ur EUdomstolens avgöranden. I mål som rörde skälig tidsperiod för EU-medborgare att hitta nytt arbete har domstolen uttalat att sex månader var en godtagbar frist. Sex månaders arbetslöshet godtogs även i ett avgörande som rörde om familjemedlem till turkisk arbetstagare kunde härleda rättigheter från arbetstagaren. I det fallet ansågs arbetstagaren alltjämt vara del av arbetsmarknaden trots att han varit arbetslös i sex månader och inte ännu själv hade rättigheter enligt artikel 6.1 andra strecksatsen. Mot bakgrund av dessa avgöranden kan sex månader användas som en utgångspunkt vid prövningen av skälig tidsfrist att hitta arbete. Om sökanden skrivit in sig hos Arbetsförmedlingen och aktivt söker arbete under de sex månaderna, på sätt att sökanden förblir del av den reguljära arbetsmarknaden, kan en längre period än sex månader godtas i det enskilda ärendet. Avgörande är om arbetstagaren kommit så långt från arbetsmarknaden att arbetstagaren objektivt sett lämnat den reguljära arbetsmarknaden.

Om en arbetstagare lämnat Sverige under en längre period har rättigheterna ofta upphört eftersom arbetstagaren lämnat den reguljära arbetsmarknaden.

5. Familjemedlemmar till turkiska arbetstagare

Artikel 7 i beslutet ger rättigheter dels till familjemedlemmar som har tillåtits ansluta sig till den turkiske medborgaren och dels till turkiska arbetstagares barn som har avslutat yrkesutbildning i medlemsstaten.

På samma sätt som för arbetstagare regleras familjemedlemmars inresa och första tillstånd för vistelse i Sverige av nationell rätt.

5.1 Begreppen familjemedlem och barn

Begreppet familjemedlem har samma betydelse enligt avtalet som vid tillämpningen av rörlighetsdirektivet. Bedömningen av om en person är att betrakta som en familjemedlem kan därför generellt göras med utgångspunkt i 3 a kap. 2 § utlänningslagen. Familjemedlemmen behöver inte själv vara turkisk medborgare för att omfattas av bestämmelsen.

Oaktat ovan tar begreppet barn i avtalet främst sikte på familjebandet till den turkiske arbetstagaren och det saknar betydelse om barnet efter inresa för att ansluta sig till den turkiske arbetstagaren har fyllt 21 år (artikel 7 första stycket) eller är över 18 år (artikel 7 andra stycket) . Vid bedömning av rättigheter enligt avtalet saknar det även betydelse om barnet har etablerat ett eget familjeliv under den treåriga kvalificeringsperioden för rättigheter enligt artikel 7 första stycket om barnet under kvalificeringsperioden sammanbott med arbetstagaren.

5.2 Familjemedlem som anslutit sig till den turkiske arbetstagaren

Artikel 7 första stycket i beslutet ger familjemedlemmar självständiga rättigheter som arbetstagare om tre kumulativa krav uppfylls: personen är familjemedlem till en turkisk arbetstagare tillhörande den reguljära arbetsmarknaden, personen har tillåtits ansluta sig till arbetstagaren i syfte att upprätthålla familjeband och personen har varit lagligen bosatt i medlemsstaten i tre eller fem år.

Det är alltså bara när inresan i medlemsstaten tillåtits för att familjen ska kunna leva tillsammans som rättigheter enligt artikel 7 första stycket kan uppstå. Det innebär att om familjemedlemmen invandrat till Sverige av någon annan anledning än familjesammanhållning är avtalet inte tillämpligt. Oaktat detta omfattas även barn som fötts i medlemsstaten enligt praxis av artikel 7 även om barnet inte anslutit sig till arbetstagaren i syfte att ena familjen.

Innan en period om tre år passerat har familjemedlemmen enligt avtalet inte någon rätt att arbeta och rätten att vistas i medlemsstaten är helt beroende av arbetstagarens vistelse i medlemsstaten. Rätt för familjemedlemmen att vistas i landet kan inte utläsas direkt ur avtalet men är en följd av syftet med bestämmelsens tidsperioder för förvärvande av rättigheter eftersom de annars skulle fråntas sin verkan. Det krävs under de tre första åren att familjemedlemmen bor tillsammans med arbetstagaren för att familjemedlemmen ska ha rätt att vistas i medlemsstaten. Kravet på sammanboende finns för att motverka att bestämmelserna utnyttjas exempelvis genom skenäktenskap. Undantag från kravet om samboende, eller uppehåll i samboendet, kan motiveras om det finns objektiva, legitima skäl.

Det är inte nödvändigt att arbetstagaren uppfyller kraven i artikel 6.1 för att familjemedlemmen ska få rättigheter enligt artikel 7 utan det krävs endast att arbetstagaren har varit del av den reguljära arbetsmarknaden under de tre åren.

Familjemedlemmarna kan dock inte förvärva rättigheter under tid arbetstagarens rättigheter är under prövning eftersom det, på samma sätt som för arbetstagare, skulle innebära att beslut att inte bevilja fortsatt tillstånd saknar verkan. (Se avsnitt 4.1.3)

Efter att treårsperioden passerat går det inte längre att uppställa krav på att familjemedlemmen är bosatt med den turkiske arbetstagaren. Efter tre år får familjemedlemmen en självständig rätt enligt avtalet att söka och anta arbete i Sverige under förutsättning att principen om unionsföreträdet respekteras. Om nationell rätt innebär att unionsföreträdet inte var tillämpligt när arbetet tillträddes är det inte hinder för att rättigheter förvärvas (se avsnitt 4.3). Rätten att anta arbete innebär inte att familjemedlemmen behöver ha arbete vid tidpunkten för Migrationsverkets prövning. Efter fem års legal vistelse har familjemedlemmen fri tillgång till arbeten på den svenska arbetsmarknaden. Det ställs dock inget krav på familjemedlemmen att arbeta för att ha rätt att vistas i Sverige.

Enligt svensk rätt får personer arbetstillstånd i samband med att de beviljas tidsbegränsat uppehållstillstånd från året de fyller 16 år. En familjemedlem till en turkisk arbetstagare som får uppehållstillstånd enligt 5 kap. 3 - 3 a §§ utlänningslagen eller 4 kap. 4 a § utlänningsförordningen har i sådant fall rätt att arbeta, och kan eventuellt få rättigheter enligt artikel 6, redan innan de får rättigheter enligt artikel 7. Det innebär även att familjemedlemmarna i flera fall ges tillgång till arbetsmarknaden utan att unionsföreträdet behöver respekteras redan innan fem års vistelse.

En familjemedlem med självständiga rättigheter kan beviljas uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 10 § och 6 kap. 2 § tredje stycket utlänningslagen. Se avsnitt 2 för information om tillstånd för familjemedlemmar som inte har självständiga rättigheter.

EU-domstolen har uttalat att en familjemedlem som har fri tillgång till arbetsmarknaden med stöd av artikel 7 första stycket, andra strecksatsen har rätt att vistas i medlemsstaten även utan att sammanbo med arbetstagaren eller ha eget arbete. En annan tolkning skulle enligt domstolen medföra att familjemedlemmen berövas rättigheterna vid den tidpunkt då han har möjlighet att varaktigt knyta sig till medlemsstaten. Motsatsvis indikerar detta att en familjemedlem innan femårsfristen inte har möjlighet att varaktigt knyta sig till medlemsstaten. Domstolen har även indikerat att en faktisk anknytning krävs under hela den tid som krävs för att en familjemedlem ska förvärva en rätt till tillträde till medlemsstatens arbetsmarknad , vilket även bör gälla vid förvärvandet av fritt tillträde till arbetsmarknaden.

Migrationsverket tolkar sammantaget ovan som att en familjemedlem som inte bor med arbetstagaren och inte än har fri tillgång till arbetsmarknaden inte har en ovillkorlig rätt att vistas i landet. Det är även förenligt med artikelns ordalydelse som anger att familjemedlemmen ska ha haft fem års laglig bosättning för att få utöva valfritt arbete, vilket indikerar att sökanden behöver rätt till vistelse i landet antingen på nationell grund (familjerelationen till arbetstagaren) eller med anledning av att rättigheter enligt avtalet utnyttjas. Det krävs då att familjemedlemmen själv har eller söker arbete. Om familjemedlemmen söker arbete kan krav ställas på samma sätt som för en arbetstagare, dvs. att sökanden inom skälig tid hittar ett arbete. (Se avsnitt 4.4)

5.3 Barn till turkisk arbetstagare som avslutat yrkesutbildning

Barn till turkisk arbetstagare som avslutat yrkesutbildning i Sverige har fri tillgång till den svenska arbetsmarknaden oaktat vistelsetid i landet, under förutsättning att en av föräldrarna har haft en reguljär anställning i landet i minst tre år. Dessa barns rättigheter är inte avhängiga att de från första början har fått uppehållstillstånd för att förenas med arbetstagaren eller att de är eller har varit bosatta med arbetstagaren i medlemsstaten.

För att barn till turkiska arbetstagare ska beviljas uppehållstillstånd för att kunna anta ett anställningserbjudande efter avslutad yrkesutbildning krävs inte att den turkiska arbetstagaren fortfarande vistas i medlemsstaten eller är anställd där. Det räcker att föräldern tidigare har haft en reguljär anställning där i minst tre år. De kan alltså redan när de avslutat utbildningen ha fulla, självständiga rättigheter oaktat hur lång tid de har vistats i medlemsstaten.

5.4 När rättigheterna upphör

Familjemedlemmar som fått fri tillgång till arbetsmarknaden, dvs. uppfyller kraven i artikel 7 första stycket andra strecksatsen eller andra stycket förlorar rättigheterna bara om de bedöms utgöra ett hot mot allmän ordning och säkerhet (artikel 14) eller om de lämnar medlemsstatens territorium under en avsevärd period utan legitima skäl. Det är familjemedlemmen som har bevisbördan för att det förelegat legitima skäl att lämna medlemsstatens territorium. Det finns inte någon ledning i praxis för vad som avses med avsevärd period inom ramen för avtalet. Utifrån att EU-medborgare förlorar permanent uppehållsrätt efter två års frånvaro från Sverige bör i vart fall två års frånvaro från Sverige utgöra sådan avsevärd period. En bedömning måste göras i det enskilda fallet och en kortare period än två år kan anses vara avsevärd. Exempelvis kan flera längre uppehåll i vistelsen i Sverige innebära att det, efter den senaste utresan, inte krävs ett uppehåll i vistelsen i två år för att det ska anses vara en avsevärd period.

Om familjemedlemmen, efter att ha lämnat medlemsstaten under avsevärd tid utan legitima skäl, på nytt vill bosätta sig där, har de nationella myndigheterna rätt att kräva att personen lämnar in en ny ansökan för att återförenas med den turkiska arbetstagaren eller för att beviljas tillstånd på annan grund. Det gäller även barn till turkiska arbetstagare enligt artikel 7 andra stycket i beslutet.

Det uppställs inga krav på att familjemedlemmarna arbetar för att ha rätt att vistas i medlemsstaten och därför innebär inte heller avsaknad av arbete, även om det skulle vara permanent, att rättigheterna upphör. Familjemedlemmarna förlorar inte heller rättigheterna de fått om arbetstagaren förlorar sina rättigheter enligt artikel 6. Familjemedlemmen förlorar inte heller självständiga rättigheter som redan utfåtts enligt artikel 7 om arbetstagaren fått sina rättigheter på oriktiga grunder. Detta innebär även att familjemedlemmen har kvar sina rättigheter enligt artikel 7 även om arbetstagaren utgör ett hot mot allmän ordning eller säkerhet.

När en familjemedlem till en turkisk arbetstagare väl har uppnått rättigheterna i artikel 7 första stycket består rättigheterna även om anknytningen senare skulle upphöra, till exempel till följd av äktenskapsskillnad. Familjemedlemmar till turkiska arbetstagare kan åberopa artikel 7 i beslutet även om arbetstagaren blivit medborgare i medlemsstaten. Det förutsätter dock att den turkiska arbetstagaren, som naturaliserats, under familjemedlemmens kvalificeringsperiod tillhör den reguljära arbetsmarknaden i medlemsstaten.

6 Begränsning av rättigheter enligt artikel 14

Artikel 14.1 i beslutet innebär att personer med rättigheter enligt avtalet bara kan utvisas om de utgör ett hot mot allmän ordning eller säkerhet. Vad som utgör ett hot mot allmän ordning eller säkerhet ska tolkas på samma sätt som motsvarande 83 84 begrepp i rörlighetsdirektivet . Det innebär att en person med rättigheter enligt avtalet bara kan utvisas om han eller hon har ett personligt beteende som utgör ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse och utvisning är en proportionerlig åtgärd.

Även om begreppet hot mot allmän ordning eller säkerhet ska tolkas på samma sätt vid tillämpning av avtalet som vid tillämpning av rörlighetsdirektivet har EUdomstolen uttalat att personer med rättigheter enligt avtalet inte åtnjuter samma ytterligare skydd mot utvisning som unionsmedborgare har under vissa omständigheter (artikel 28.3 a i rörlighetsdirektivet)..

Bilaga till RS/055/2021

Gällande rätt DECISION No 1/80 OF THE ASSOCIATION COUNCIL OF 19 SEPTEMBER 1980 ON THE DEVELOPMENT OF THE ASSOCIATION

THE ASSOCIATION COUNCIL,

Having regard to the Agreement establishing an Association between the European Economic Community and Turkey,

WHEREAS the revitalization and development of the Association must, as agreed on 5 February 1980, cover the entire range of current Association problems; whereas the search for solutions to these problems must take account of the specific nature of the Association links between the Community and Turkey;

WHEREAS in the agricultural sector, the elimination of customs duties applicable to Turkish products imported into the Community will make for the achievement of the desired result and for the alleviation of Turkey’s concern as to the effects of the enlargement of the Community; whereas, moreover, Article 33 of the Additional Protocol should be implemented as a prior condition for the introduction of free movement of agricultural products; whereas the arrangements provided for must be implemented with due regard for the principles and mechanisms of the common agricultural policy;

WHEREAS, in the social field, and within the framework of the international commitments of each of the Parties, the above considerations make it necessary to improve the treatment accorded workers and members of their families in relation to the arrangements introduced by Decision No 2/76 of the Association Council; whereas, furthermore, the provisions relating to social security should be implemented as should those relating to the exchange of young workers;

WHEREAS development of the Association justifies the establishment of such economic, technical and financial co-operation as will help to attain the objectives of the Association Agreement, in particular by means of a Community contribution to the economic development of Turkey in various sectors, 23 (31)

HAS DECIDED AS FOLLOWS:

Article 1

The measures for the revitalization and development of the Association between the Community and Turkey in each of the areas referred to by the Association Council on 5 February 1980 are specified in the following Chapters.

CHAPTER I: Agriculture

Article 2 1. The Community shall adopt the necessary measures to eliminate gradually over a period of six years the customs duties applicable to imports into its territory of products covered by the common agricultural policy, originating in Turkey.

2. The timetable, arrangements and conditions for the elimination of the said duties are laid down in Articles 3 and 4.

Article 3 1. For products on which the duties applicable: a. are 2 % of less, the said duties shall be eliminated on 1 January 1981; b. are greater than 2 %, elimination shall be effected in four stages in accordance with the following timetable: Timetable Rate of reduction As from 1 January 1981 30 % As from 1 January 1983 60 % As from 1 January 1985 80 % As from 1 January 1987 100 %

c. reach a level of 2 % or less at any stage during the process of tariff dismantling, such duties shall be eliminated.

2. For products in respect of which the Community rules provide for observance of an import price, application of the preferential tariff shall be subject to observance of the price in question.

3. For the products listed in the Annex, the reduction of customs duties shall be accompanied by conditions concerning quantities or seasonal timetables established with due regard to the interests of both Parties.

The arrangements for the application of this paragraph shall be fixed by exchange of letters between the Community and Turkey.

Consultations on the functioning of these provisions shall be held at the request of either Contracting Party within the Association Council.

4. The gradual elimination of the customs duties actually applied by the Community to imports from Turkey shall not prejudice the principles and machinery of the common agricultural policy.

Article 4 1. The elimination by the Community of customs duties as provided for in Articles 2 and 3 shall be subject to Turkey’s observance of normal conditions of competition, as specified in Articles 43 to 47 of the Additional Protocol; where dumping, aids or measures incompatible with the principles set out in the above Articles are found to exist in respect of a given product, the Community may, without prejudice to the other measures provided for in the said Articles, reestablish the full duty on the importation into its territory of the product in question until such dumping, aids or other measures cease. 2. In the event of actual or threatened disturbance of the Community market as a result of either the quantities or the prices of Turkish exports of products on which customs duties are being eliminated, consultations shall be held as soon as possible within the Association Council, this shall not preclude the application, in an emergency, of measures provided for under Community rules.

Article 5 1. In order to facilitate the implementation of Article 33 of the Additional Protocol, the Community and Turkey shall: a. jointly draw up a programme for the examination of Community agricultural rules; b. undertake a through analysis of Turkey’s agricultural economy and legislation and its market and price system and compare these with the Community system in operation. c. pinpoint those agricultural sectors in which Turkey considers it is ready to bring its system into line with the Community system so as to arrive progressively at the application of the latter; d. take note, as adjustment progresses, of the conditions – notably application of the Community system and price equality – which would permit free movement of agricultural products in the sector concerned.

2. During the establishment or subsequent development of its agricultural policy, the Community shall take account of Turkey’s agricultural interests. Appropriate consultations may be established between both Parties, which shall communicate to each other any information which may be useful for this purpose.

3. The Association committee shall be authorized to call on the assistance of an ad hoc working party in order to implement paragraph 1.

CHAPTER II: Social Provisions

SECTION 1: Questions relating to employment and the free movement of workers

Article 6 1. Subject to Article 7 on free access to employment for members of his family, a Turkish worker duly registered as belonging to the labour force of a Member State: - shall be entitled in that Member State, after one year’s legal employment, to the renewal of his permit to work for the same employer, if a job is available; - shall be entitled in that Member State, after three years of legal employment and subject to the priority to be given to workers of Member States of the Community, to respond to another offer of employment, with an employer of his choice, made under normal conditions and registered with the employment services of that State, for the same occupation; - shall enjoy free access in that Member State to any paid employment of his choice, after four years of legal employment. 2. Annual holidays and absences for reasons of maternity or an accident at work or short periods of sickness shall be treated as periods of legal employment. Periods of involuntary unemployment duly certified by the relevant authorities and long absences on account of sickness shall not be treated as periods of legal employment, but shall not affect rights acquired as the result of the preceding period of employment.

3. The procedures for applying paragraphs 1 and 2 shall be those established under national rules.

Article 7 The members of the family of a Turkish worker duly registered as belonging to the labour force of a Member State, who have been authorized to join him: - shall be entitled - subject to the priority to be given to workers of Member States of the Community – to respond to any offer of employment after they have been legally resident for at least three years in that Member State; - shall enjoy free access to any paid employment of their choice provided they have been legally resident there for at least five years.

Children of Turkish workers who have completed a course of vocational training in the host country may respond to any offer of employment there, irrespective of the length of time they have been resident in that Member State, provided one of their parents has been legally employed in the Member State concerned for at least three years.

Article 8 1. Should it not be possible in the Community to meet an offer of employment by calling on the labour available on the employment market of the Member States and should the Member States, within the framework of their provisions laid down by law, regulation or administrative action, decide to authorize a call on workers who are not nationals of a Member State of the Community in order to meet the offer of employment, they shall endeavour in so doing to accord priority to Turkish workers.

2. The employment services of the Member State shall endeavour to fill vacant positions which they have registered and which the duly registered Community labour force has not been able to fill with Turkish workers who are registered as unemployed and legally resident in the territory of that Member State.

Article 9 Turkish children residing legally in a Member State of the Community with their parents who are or have been legally employed in that Member State, shall be admitted to courses of general education, apprenticeship and vocational training under the same educational entry qualifications as the children of nationals of that Member State. They may in that Member State be eligible to benefit from the advantages provided for under the national legislation in this area.

Article 10 1. The Member States of the Community shall as regards remuneration and other conditions of work grant Turkish workers duly registered as belonging to their labour forces treatment involving no discrimination on the basis of nationality between them and Community workers.

2. Subject to the application of Articles 6 and 7, the Turkish workers referred to in paragraph 1 and members of their families shall be entitled, on the same footing as Community workers, to assistance from the employment services in their search for employment.

Article 11 Nationals of the Member States duly registered as belonging to the labour force in Turkey, and members of their families who have been authorized to join them, shall enjoy in that country the rights and advantages referred to in Articles 6, 7, 9 and 10 if they meet the conditions laid down in those Articles.

Article 12 Where a Member State of the Community of Turkey experiences or is threatened with disturbances on its employment market which might seriously jeopardize the standard of living or level of employment in a particular region, branch of activity or occupation, the State concerned may refrain from automatically applying Articles 6 and 7. The State concerned shall inform the Association Council of any such temporary restriction.

Article 13 The Member States of the Community and Turkey may not introduce new restrictions on the conditions of access to employment applicable to workers and members of their families legally resident and employed in their respective territories.

Article 14 1. The provisions of this section shall be applied subject to limitations justified on grounds of public policy, public security or public health.

2. They shall not prejudice the rights and obligations arising from national legislation or bilateral agreements between Turkey and the Member States of the Community where such legislation or agreements provide for more favourable treatment for their nationals.

Article 15 1. So as to be in a position to ensure the harmonious application of the provisions of this section and determine that they are applied in such a way as to exclude the danger of disturbance of the employment markets, the Association Committee shall periodically exchange information in order to improve mutual knowledge of the economic and social situation, including the state of and outlook for the labour market in the Community and in Turkey.

It shall each year present a report on its activities to the Association Council.

2. The Association Committee shall be authorized to enlist the assistance of an ad hoc Working Party in order to implement paragraph 1.

Article 16 1. The provisions of this section shall apply from 1 December 1980.

2. From 1 June 1983, the Association Council shall, particularly in the light of the reports on activities referred to in Article 15 examine the results of application of the provisions of this section with a view to preparing solutions which might apply as from 1 December 1983.

SECTION 2: Social and cultural advancement and the exchange of young workers

Article 17 The Member States and turkey shall co-operate, in accordance with their domestic situations and their legal systems, in appropriate schemes to promote the social and cultural advancement of Turkish workers and the members of their family, in particular literacy campaigns and courses in the language of the host country, activities to maintain links with Turkish culture and access to vocational training.

Article 18 The Association Committee shall prepare a recommendation to be forwarded by the Association Council to the Member States of the Community and Turkey with a view to the implementation of any action that may enable young workers who have received their basic training in their own country to complement their

vocational training by participating in in-service training, under the conditions set out in Article 40 of the Additional Protocol.

It shall monitor the actual implementation of this provision.

CHAPTER III: Economic and technical co-operation

Article 19 Co-operation shall be established between the Contracting Parties in order to contribute to the development of Turkey by complementing the country’s own efforts to strengthen the economic ties between Turkey and the Community on as broad a basis as possible and to the mutual benefit of the Parties.

Article 20 1. The co-operation shall cover, in particular, activities preparatory and complementary to investment projects devised by Turkey, especially operations under the Financial Protocol.

2. Co-operation shall relate to the fields of industry, energy, agriculture and training in particular. It shall also cover technical assistance in the preparation of investment projects in Turkey.

3. The Association Council may specify other fields for co-operation.

Article 21 In implementing co-operation particular regard shall be had to the aims and priorities set out in Turkey’s development plans and programmes.

Article 22 The Contracting Parties shall encourage the proper performance of co-operation and investment contracts which are in their mutual interest and in line with the objectives of this Chapter.

Article 23 Account being taken of the mutual interests of the two Parties, co-operation in the industrial field shall have the aim of encouraging in particular: - Community participation in Turkey’s efforts to develop its production and economic infrastructure so as to diversify the structure of its economy; - the marketing and sales promotion of the products exported by Turkey; - the organization of contacts and meetings between Turkish and Community industrial policy-makers, promoters and firms with the aim of establishing new links (in particular in the form of joint ventures between Turkish firms and firms in the Member States of the Community) which are in conformity with the objectives of the Association Agreement;

- encouragement of the transfer of technology through appropriate arrangements between existing firms and institutions in the Community and in Turkey; - the development of small-and medium-sized undertakings in Turkey through technical assistance with surveys, the setting up and siting of such undertakings and with the creation of the necessary structures and training schemes.

Article 24 The aim of co-operation in the energy field shall in particular be: - to promote projects to develop Turkey’s natural resources and energy resource exploration and processing; - to encourage the participation of Community firms in Turkey’s programmes and all activities conducive to local exploitation of Turkey’s resources.

Article 25 1. Account being taken of the complementary nature of the Parties’ agricultural production, co-operation between Turkey and the Community in agriculture shall in particular be aimed at: - developing production by improving productive capacity and techniques; - exploiting water resources and using modern methods of irrigation; - promoting grafting techniques and the development of certain crops to improve local consumption; - encouraging rural development and improving agricultural structures and the methods for the marketing and sale of products.

2. The Association Committee shall seek appropriate ways and means of achieving this end, in particular: - encouraging the exchange of information in sectors of mutual interest through the exchange of experts and fact-finding teams and the organization of symposia or one day seminars on subjects in areas of mutual interest; - devising methods of organizing advisory services in liaison with the agricultural development into regional development, standardization and the organization of producers. - Implementing projects relating to methods for integrating agricultural development into regional development, standardization and the organization of producers.

Article 26 Co-operation between Turkey and the Community in the labour field shall in particular be aimed at: - promoting training schemes in Turkey in those sectors which are most important to the Turkish economy, account being taken of the guidelines and priorities set out in Turkey’s development plans, especially through the establishment of a pilot multi-disciplinary training centre; - providing highly specialized training for Turkish researchers in Community’s scientific establishments;

- promoting all activities conducive to the exchange and training of young workers.

Article 27 1. In order to attain the objectives of co-operation the Association Committee shall periodically examine the results achieved. It shall report to the Association Council, which shall define the general direction of co-operation. 2. The Association Committee shall seek ways and means of implementing cooperation in the fields defined by the above Articles.

Article 28 1. The Community shall participate in the financing of projects contributing to the development of Turkey which are in line with the objectives set out in this Chapter. 2. Once the 4th Financial Protocol has entered into force, participation in the financing referred to in the previous paragraph shall be effected in the framework of, and under the conditions indicated in, the said Protocol.

Article 29 The Contracting Parties shall, each for its own part, take any measures required for the purposes of implementing the provisions of this Decision.

Article 30 This decision shall enter into force on 1 July 1980.

Done at Brussels, 19 September 1980

For the Association Council The President C. Keskin The Secretaries N.AKYOL G.L. GIOLA