STUs stöd till teknisk forskning och innovation

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

fw?

&

S l Us stöd till

teknisk

Produktion

och innovation

Betänkande av STU-kommittén 1977164

Marknads-

undersokare

Forsknings-

institution

Visioner Behov

Problem

Tekniska

möiiigheter

Statens offentliga utredningar

WE??? 1977:64

w Industridepartementet

STUs stöd till teknisk

forskning

och innovation

Betänkande av STU-kommittén

Stockholm 1977

Omslag Roland Klang Jernström Offscttryck AB

ISBN 91-38-03715-7 ISSN 0375-25OX Norstedts tryckeri AB Stockholm 1977

SOU 1977: 64

STATSRÄDET OLOF JOHANSSON

Kungl Majzt bemyndigade den 15 november 1974 chefen för industridepartementet att tillkalla sakkunniga för att utreda framtida oroch verksamhetsformer för styrelsen för teknisk utveckganisation ling (STU). Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallades den 18 november 1974 såsen sakkunniga generaldirektören Lennart Holm, tillika ordförande, dåvarande informationschefen Hans Almryd, riksdagsledamoten Sven G Andersson, riksdagsledamoten Olle Göransson, sekreteraren Iars Ljung, generaldirektören Eric Pettersson, riksdagsledamoten Lennart Pettersson, direktören Ingvar Petzäll, riksdagsledamoten Bo Siegbahn, riksdagsledamoten Bengt Sjönell samt dåvarande riksdagsledamoten Turid Ström.

De sakkunniga har antagit namnet STU-kommittén.

Såsom experter förordnades den 18 november 1974 civilingenjören Lennart Båveryd, tekn lic Erik Haeffner, direktören Dag Jarness, departementssekreteraren Anders Palmêr t o rn den 31 augusti 1975, rektorn Anders Rasmuson, generaldirektören Sigvard Tcmner, direktören Gunnar Wedell, civilingenjören Anders Åberg, direktören Lars Ågren samt fr o m den 1 september 1975 departenentsekreteraren Thcmas Sidenbladh och fr o m den 1 november 1975 bergsingenjören Jan Olof Carlsson.

Till sekreterare förordnades den 7 januari 1975 byrâdirektören Rune Brenner. Till biträdande sekreterare förordnades den 14 januari 1975 byrâdirektören Staffan Håkansson och den l september 1976 byrâdirektören Rolf Larsson.

Under utredningsarbetet har kommittén samrått med Forskningsrådsutredningen (FRU) , Forskningsavgiftskommittên (FAK) , Teknikupphandlingskaumittên (TUK) samt SINFDOK-utredningen.

Vidare har STU-kommittén till industridepartementet lämnat yttrarxde över betänkandena Finansiering av forskningsstöd (SOU 1976:65), Teknikupphandling (SOU 1976:69) och Utbyggd regional näringspolitik (SOU l977:3); till jordbruksdepartementet över betänkandet Samordnad miljövårdsforskning (Ds Jo 1974:8) samt till utbildningsdepartementet över betänkandet Forskningsråd (SOU 1975:26) .

SOU 1977: 64

STU-kamnittén har haft flera genensanna överläggningar med de statliga myndigheter och företag scnlnärmast berörs av STUs verksamhet i avsikt att diskutera framtida samverksansmöjligheter. STU-kannittên har tidigare överlämnat delbetänkandet STUs organisationsfonn (Ds I 1975:7), i vilket utredningen anält att den inte har för avsikt att föreslå någon ändrad organisationsform för STU. I föreliggande betänkande redovisar kannittên sina principförslag till STUs framtida program, interna och arbetsformer. organisation Reservationer har avgivits av de sakkunniga Ingvar Petzäll och Bo Siegbahn samt särskilt yttrande av experten Lennart Båveryd. De redovisas sist i betänkandet (bilaga 5). Utredningens uppdrag är härned slutfört. Stockholm den 15 septenber 1977.

Lennart Holm

Hans Almryd Lennart Pettersson

Sven G Andersson Ingvar Petzäll

Olle Göransson Bo Siegbahn

Lars Ljung Bengt Sjönell

Eric Pettersson Turid Ström

/ Rune Brenner Staffan Håkansson

Rolf Larsson

INNEHÅLL

KAPITEL 1 STUs UTVECKLING . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7

1.1 STATSMAKIEFNAS IVDTIV OGI INTENTTGQER . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7 1. 1. 1 Bakgrund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7 1. 1.2 Proposition 1968:68 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9 l. 1. 3 av intentioner och riktlinjer . . . . . 13 Utvecklingen l.2 ORGANISATION . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15 l. 2. l Organisationens utveckling . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15 1.2.2 Nuvarande organisation . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17 1.2. 3 Nätmder och konmittêr . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 21 l. 2 . 4 Planeringsfunktionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 22 1.2.5 STUs personal . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 24 1.2. 6 STUs arbetsformer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 24 1. 3 ANSLAG OCH PROGRAM . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 26 l. 3. 1 och programstnkturens utveckling . . . . . 26 Anslagsl. 3.2 Prograntnens innehåll . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 28 1. 3.3 Sambandet mellan och organisation . 36 STUs program 1.4 DET FINANSIELLA SIÖDETS FÖRDEINING . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 36 l. 4. l Kollektiv forskning enligt ramavtal . . . . . . . . . . . . 37 l. 4. 2 STUs projektstöd . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 40 1.5 SAMVERKAN MED ANDRA MYNDIGIETER OG! ORGAN . . . . . . . . . . . . . 47 l. 5. 1 Samverkan inom STUs I-roll . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 47 1.5.2 Samverkan inom STUs S-roll . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 50 l. 5. 3 Samverkan inom STUs F-roll . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 51

KAPITEL 2 STUs OMGIVNING . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 53

2. l MILJÖN FÖR STUs STÖD TILL TEKNISK FORSKNING . . . . . . . . . . . 54 2. l. l Forskningsorganisationen inom utbildningsdeparternentets område . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 56 2. 1.2 Den sektoriella forskningsorganisationen . . . . . . . 66 2 . l. 3 Den kollektiva forskningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 74 2.2 IVEILJÖN FÖR STUs STÖD TILL INNOVATIONSPmJEKT . . . . . . . . . . 76 2.2.1 och dess organ . . . . . . . . . . . . . . . 77 Industripolitiken 2.2.2 och STUs S-roll . . . . . . . . . . . . . . . . 90 Sektorbegreppet

KAPITEL 3 TEKNISK UTVECKLING, FORSKNING OCH INNO- VATIONER . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 103

3.1 mnxusx UTVECKLING OCH EKONCMISK TILLVÄXT . . . . . . . . . . . . . 104 3. l. l Teknikfaktorn . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 104 3. l. 2 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 105 Fou-utgifter 3. l. 3 Sambandet och BNP-tillväxt . . . . . . . . 106 fou-utgifter 3.1.4 Sambandet irmovationsaktivitet och industriell . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 108 expansion 3.1.5 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 109 Sammanfattning

6 Innehåll SOU 1977: 64

IEIWISK FORSKNING OCH INNOVATIONSVEIRIGAIVlI-ET . . . . . . . . . . . . . . . . 110 3.2.1 Begreppen teknisk forskning, uppfinning och innovation 110 3.2.2 Sambandet mellan teknisk forskning och innovationer .. 115 3.3 INNOVATIONSPROCESSEIN OCH DESS FASER . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 119 3.3.1 Idêgenerering . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 121 3.3.2 Tekniskt utvecklingsarbete . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 129 3.3.3 Innovationsspridning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 137 3.4 MISSLYCKANDE OCH FRANIGÅNG I INNOVATIONSVERIGAMIETI . . . . . . . . . . 143 3.4.1 Hindrande faktorer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 143 3.4.2 Framgångspåverkande faktorer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 145 3.5 INNOVATIONER, FÖRETAGSSTORLEK OCH NYFÖREYPAGSBILDNING . . . . . . . 148

KAPITEL 4 PROBLEVIDISKUSSION . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 153

4.1 LITGÅNGSPUNKTER . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 153 4.2 STUS STÖD TILL TEKNISK FORSKNING . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 155 4.2.1 Gränsdragningsproblem för teknisk forskning . . . . . . . .. 155 4.2.2 STUS stöd till teknisk institutionsforskning . . . . . . .. 156 4.2.3 STUS stöd till kollektiv forskning . . . . . . . . . . . . . . . . .. 166 4.3 STUS STÖD TILL TEKNISK INNOVATIONSVERKSAMHETP . . . . . . . . . . . . . . . 174 4.3.1 Motiv för statligt innovationsstöd . . . . . . . . . . . . . . . . .. 175 4.3.2 Helhetssyn på innovationsprocessen . . . . . . . . . . . . . . . . .. 179 4.3.3 Aktivt initierande innovationsstöd . . . . . . . . . . . . . . . . .. 181 4.3.4 Samordning med industripolitiken . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 184 4.4 STUS PROGRAM . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 189 4.4.1 Allmänt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 189 4.4.2 Synpunkter på STUS nuvarande programindelning . . . . . .. 192 4.4.3 Ny programstruktur . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 194 4.5 STUS ORGANISATION . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 202 4.5.1 Synpunkter på nuvarande organisation . . . . . . . . . . . . . . .. 202 4.5.2 Några utgångspunkter för en ny organisation . . . . . . . .. 204 4.5.3 Ny organisation . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 205 4.6 FORMER OCH VILLKOR FÖR STUS FINANSIELLA STÖD . . . . . . . . . . . . . . . 212 4.6.1 Synpunkter på nuvarande stödformer och villkor . . . . .. 213 4.6.2 Utgångspunkter och principiella överväganden . . . . . . .. 218 4.6.3 Förslag till ändring av stödformer och villkor . . . . .. 221

KAPITEL 5 STU-KOIVIIVIIITENS sAMn/JANFAHNHIG OCH FÖRSLAG . . . . . . . . . .. 223

5.1 PROGRAM . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 225 5.2 ORGANISATION . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 227 5.3 ARBETS- OCH STÖDFORIVIER . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 231 5.3.1 Teknisk forskning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 231 5.3.2 Teknisk innovationsverksamhet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 237

BILAGA 5 RESERVATIONER OCH SÄRSKILT YTTRANDE

KAPITEL l STUs UTVECKLING

ned detta är att beskriva styrelsen för teknisk Syftet kapitel (STU). STU-kcnnuttên skall enligt sina direktiv bl a utveckling lämna principförslag till programstruktur, organisation och arbetsforner. Tonvikten i beskrivningen har mot den bakgrunden lagts vid riktlinjerna för STUs verksamhet, STUs organisation och program, anslagsmedlens fördelning och samverkan med andra myndigheter och organ. Viktigare förändringar i dessa avseenden sedan STU bildades kanner också att tas upp. Beskrivningen av nuläget avser förhållandena 1976. Inom STU har därefter vidtagits vissa förändringar av bl a organisationen. Dessa belyses också översiktligt i kapitlet.

1.1 STATSIViAKTERbIAS MUFIV OCH INTENTIUEIE?

1.1.1 Bakgrund

STU inrättades den l juli l968 (prop 1968:68). I samband därned lades fem organ sannan, nämligen statens tekniska forskningsråd (TFR), Stiftelsen Malmfonden för forsknings- och utvecklingsarbete (Malmfonden), Institutet för nyttiggörande av forskningsresultat (INFOR), Stiftelsen för exploatering av forskningsresultat (EFOR) samt Svenska uppfinnarkontoret.

TFR inrättades den l juli 1942 ned uppgift att stödja teknisk- TFR kunde vid sidan av denna huvudupçr vetenskaplig forskning. gift också ta initiativ till att främja utnyttjandet av forskningsresultat. Budgetåret 1967/68 fördelade TFR ca 22 Mkr i anslag, huvudsakligen till teknisk forskning vid universitet och högskolor.

Malmfonden bildades efter beslut av 1961 års riksdag. Fonden tillfördesnedel av statens vinst från malmbrytning inm LKAB. Malmfondens - liksom den samtidigt inrättade Stiftelsen Norrlandsfondens - tillkomst hade sin bakgrund i en strävan hos statsmakterna att och utvecklingsarbete av betydelse för nästödja forskningssamt industriell nyetablering. Malmfonden hade till ringslivet att främst stödja stora experimentella forskninqs- och utuppgift med industriell Under åren 196170 vecklingsprojekt anknytningsådan stödverksamhet. Fonden tillfördes fonden 10 Mkr per år för

8 Kapitel l STUs utveckling

farms kvar t 0 m 1970-06-30 som separat stiftelse med STUs Stå? relse som beslutande organ.

EEOR bildades 1963 av TFR och Malmfonden ganensamt. EFOR tillkom i första hand för att skapa kontakter mellan forskningen vid universitet och högskolor och näringslivet samt för att bistå forskare vid industriell ecploatering av utvecklingsbara forskningsresultat. EFOR fungerade som ett kontakt- och serviceorgan och deltog således ej själv i exploateringar.

Svenska uppfinnarkontoret inrättades 1947 med uppgift att genom råd och anvisningar samt, i begränsad omfattning, genom ekono- p miska bidrag hjälpa uppfinnare att fullända, patentera och nyttig-Z göra uppfinningar. .

INEOR inrättades 1964, främst för att finansiellt stödja den vidare överföringen av forskningsresultaten ned sikte på industriell. exploatering och marknadsföring. Huvuduppgiften skulle vara att söka finna och påverka sådana intressenter inom sådana delar av industrin som visat påtagligt ringa intresse för att utnyttja i forskningsresultat för sin tekniska utveckling. INFORS finansiella, stöd upphörde när resultaten av verksamheten förts fram till indu-å striell produktion. Institutet kunde bevilja lån eller t ex genom aktieteckning medverka i bildandet av tillverkningsföretag. INEOR erhöll vid bildandet ett engångsanslag över kapitalbudgeten på s 20 Mkr.

Enligt instruktionen 11968240, omtryckt 1972:608, ändrad senast j 1975:1025) är STU central förvaltningsmyndighet för initiativ och stöd till samt planläggning och rådgivning rörande teknisk

forsk-Å

ning och industriellt utvecklingsarbete i den mån sådana uppgifteri *

ej ankotmxer på annan statlig myndighet. Det åligger STU särskilt

att

- den tekniska följa utvecklingen och därvid hålla kontakt med forskare, institutioner och företag, organisera och stödja samarbete inom teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete samt främja kontakter mellan myndigheter, näringsliv och forskningsinstitutioner, - ta initiativ till teknisk forskning av betydelse för näringsliv och samhälle samt främja sådan forskning och dess utnyttjande, - och fördela planera statligt stöd i form av lån och bidrag till teknisk forskning, industriellt utvecklingsarbete och uppfinnarverksamhet, i - verksamheten vid följa och utöva tillsyn över branschforskningsinstitut och andra kollektiva forskningsinstitutioner, vid vilka forskningsverksamheten bedrivs med statligt stöd, - samt förmedla ge råd åt uppfinnare forskningsresultat till kommersiellt utnyttjande, - internationellt tekniskt främja samarbete och därvid samverka med utländska institutioner och internationella organisationer,

SOU I977: 64 Kapitel I STUs Ittvecklilzg 9

- planera och svara för förvaltningen av statliga forskningsstationer, - svara för medelsförvaltning och personaladministration åt statens råd för vetenskaplig information och dokumentation samt för personaladministration åt statens utvecklingsfond.

1.1.2 Proposition 1968:68

I instruktionen anges STUs verksamhetsområde. Statsmakternas intentioner framgår framför allt av propositioner till riksdagen STUs verksamhet och anslag. Prop 1968:68 är här angående av central betydelse ned hänsyn till att tonvikten i propolicy och grundläggande notiv för positionen ligger på allmän STUs verksamhet. Därutöver har intentioner och riktlinjer löpande i de årliga budgetpropositionerna. Nedan refereras preciserats översiktligt det huvudsakliga innehållet i prop 1968:68.

I huvudsak vilar propositionens förslag att inrätta STU på två motivkretsar. Den första gäller motiven för statligt stöd till teknisk utveckling överhuvud taget och den andra motiven för att lägga sannan de fem tidigare nämnda organen och inrätta STU.

Den första motivkretsen tar sin utgångspunkt i konstaterandet att ekonomisk tillväxt endast delvis kan förklaras av kvantitativt ökade arbets- och kapitalinsatser. Den statistiska restpost san inte kan återföras till ökad arbets- och kapitalinsats benämnes vanligen teknikfaktorn. Bland de många komponenter san i teknikfaktorn kan nämnas arbetskraftens kvalitet, strukryms förbättrad administration i turella förändringar i produktionen, företagen, utnyttjande av stordriftsfördelar, variationer i kapacitetsutnyttjande samt tekniska innovationer. På längre sikt tillnäts i allmänhet de tekniska innovationerna en avgörande betydelse. Ett led i näringspolitiken är därför att främja tekviktigt ” nisk utveckling och överföring av ny teknik i praktisk tillämpning. I nästan alla industrialiserade stater råder av tradition i prinsanna mellan offentlig och enskild insats för forskcip fördelning och teknisk utveckling. Staten svarar för den grundläggande ning verksamheten - och grundforskning samt mera allhögre utbildning mänt orienterad, tillämpad forskning, som bedrivs huvudsakligen i anslutning till den högre utbildningen - medan företagen huvudsvarar för den produktionsorienterade tekniska forsksakligen ningen och det tekniska utvecklingsarbetet.

Under de senaste två decennierna har statens roll inm den tekniska tenderat att öka framför allt då utvecklingsverksamheten det stora utvecklingsprogram för kärnenergi, försvar och gäller insatser har aktualiserats även för ryndforskning men betydande målbunden incnlhälso- och sjukvård, undervisning och forskning miljövård.

10 Kapitel I STI/s utveckling

I flera lärlder finns sedan länge kollektiva forskningsinstitutioner som finansieras av staten och industrin gemensamt.

Den tekniska utvecklingens roll i samhället diskuteras ofta mot bakgrund av dess betydelse för ekonormisk tillväxt. Teknisk utveckling bedrivs emellertid också för att tillgodose andra än strikt ekonomiska mål i samhället. Hälso- och sjukvård, undervisningsväsende, miljövård och trafiksäkerhet är exempel på samhäll områden, där krav ställs på betydande insatser från samhällets sida.

Den tekniska utvecklingsverksamheten i Sverige bedrivs till överä vägande del av enskilda företag. Huvudansvaret för att tillräckligt stora resurser avdelas för teknisk utveckling vilar därmed på företagsledningarna. Tillkomsten av nya teknikområden liksan de stora resurser och den invecklade apparatur som ofta behövs för att framgångsrikt bedriva tekniskt utvecklingsarbete gör att den totala satsningen blir dyrbar. Cm företagen själva ska svara för hela kostnaderna för forsknings- och utvecklingsarbetet, blir satsningen sannolikt mindre än vad som vore samhällsekonomiskt önskvärt.

Vidare konstateras att mycket stora företag har ständigt många gående utvecklingsprojekt samt att de bedriver forskning och ut- 1 vecklingsarbete inom många produktionsområden samtidigt. Härigen erhåller dessa företag en viss riskutjämning, som tillsammans med | stora finansiella resurser tillåter stort

risktagande beträffande i

enskilda projekt och gör relativt sett större insatser i teknisk 1 utveckling lönsamma. Å andra sidan kan små företag ha en effektivare innovationsverksamhet än sådana stora företag där en trög- a rörlig byråkrati förkväver nya idéer. Allmänt sett synes dock de små företagens utgångsläge ogynnsamt. Ju mindre företaget är, 4

desto mindre är möjligheterna till riskutjämning, vilket under

J i övrigt lika förhållanden oftast torde medföra mindre möjlighe- l ter till insatser i forskning och utveckling. Särskilt inom ett

näringsliv som domineras av internationellt sett små och medel-

stora företag, är det därför angeläget att motverka denna risk i

1 för en lägre innovationstakt än vad som från allmän synpunkt j framstår som nödvändigt (prop 1968:68, s ll).

i

l Som grundläggande motiv för stödet till företagens tekniska utvecklingsarbete framkozrmer i prop 1968:68 sarmanfattningsvis l följande: 4 1 \ - Skillnader kan föreligga rmellan vad som är strikt företags- 1 ekonomiskt och vad som är samhällsekonomiskt lönsamt.

- till Möjligheterna riskspridning är små särskilt för mindre 2 och medelstora Den ökade som det stat- * företag. riskspridning liga stödet medför för dessa företag är eftersträvansvärd.

- Finansiella - särskilt restriktioner i mindre och medelstor industri - att behovet gör av statliga insatser ökar.

Kapitel l STUs utveckling ll

Det bör framhållas att STUs finansiella insatser för teknisk forskning och industriell utvecklingsverksamhet utgör en mindre del av den samlade insatsen i vårt land för denna verksamhet. Den tekniska utvecklingen i Sverige bedrivs till övervägande del i enskilda företag. Med utgångspunkt från tillgänglig statistik kan STUs insatser bedömas utgöra knappt 5 procent av den samlade resursinsatsen.

Den andra notivkretsen rör, som tidigare nämnts, förslaget att inrätta STU genm att lägga samman de fem organ som 1968 var verksanna på näraliggande områden. Motiven tar sin utgångspunkt från uppfattningen att innovationsprocessen är en integrerad process. En teknisk innovation är enligt propositionen slutprodukten av en lång rad aktiviteter, san kan sannanfattas i termen innovationsprocessen. Denna process innefattar ofta såväl forskning och teknisk utveckling som fonngivning, marknadsundersökningar m m. Det är sålunda en komplicerad process, som kräver samordning av flera arbetsmoment, innan nyttiggörandet eller produkten föreligger på marknaden.

Enligt propositionen har man ofta i debatten koncentrerat intresset till processens första led, forskningen och det tekniska utvecklingsarbetet, vilket är naturligt eftersm dessa led ofta utgör den första nödvändiga förutsättningen för att processen överhuvud skall kanna igång. Betoningen av processens första steg får dock inte tas till intäkt för att de alltid är deur alla synvinklarlnestkrävande momenten. Kostnadsmässigt är t ex så ofta inte fallet.

Innovationsförloppet har ofta uppfattats som en kedja av relativt artskilda aktiviteter Hed forskning, teknisk utvecklingsarbete, exploatering och marknadsföring som de viktigaste länkarna i kedjan. Under senare år har denna syn på innovationsförloppet alltmer ifrågasatts. Den skarpa gränsdragningen mellan forskningen och andra aktiviteter i innovationsverksamheten anses ha skapat psykologiska och organisatoriska hinder för vidareutveckling av fruktbara idéer i företag och andra utvecklingsinstitutioner. För att skapa ett effektivt innovationsarbete bör detta snarare ses som en så långt möjligt integrerad process, där forskningsoch utvecklingsarbetet är helt samordnat med andra funktioner och så långt nöjligt orienterat mot marknadsbehoven. Betydelsefullt i sammanhanget är således att skapa goda kontakter mellan forskningen och näringslivet samt att marknadsbehoven får bli vägledande för den tekniska utvecklingsverksamheten.

Argumenten för att bilda STU vilar till stor del på den innovationsteori som nyss redovisats. Den väsentliga poängen i propositionens resonemang är således att den tidigare uppfattningen om innovationsprocessen som en kedja av relativt artskilda aktiviteter avfärdas. I stället framförs uppfattningen att innovationsprocessen bör ses som en kedja där de olika aktiviteterna intnnt bör hänga sannan. Kvar står emellertid uppfattningen att tar sin i forskning för att en innovationsprocess vanligen början sedan övergå i utvecklingsarbete och avslutas med marknadsgradvis introduktion. En viktig uppgift är därför att göra övergången

12 Kapitel I STUs utveckling SOU I977:64

från ett stadium i till ett: annat processen så mjuk som möjligt, dvs att åstadkomma ett närmande mellan forskningen på universitet och högskolor och utvecklingsarbete i företagen. Därför bör ett

stödorgan inrättas och ha i uppgift att stödja hela innovatioE-

processen från forskning till marknadsintroduktion.

Härutöver ges allmänna organisatoriska eller administrativa argument för att ersätta den tidigare mångfalden av organisationer med ett organ, t ex behovet av överblick, samordning, planering och uppföljning.

I propositionen konstateras att det av flera skäl inte var .lämpligt

att i förväg och i cbtalj binda den närmare av STUs utformningen verksamhet, utan att det borde anförtros åt STU att successivt ut-e N arbeta former för verksamheten bl a med ledning av erfarenheter från de organ som tidigare varit verksamma Vissa på området. rikt-j linjer slås dock fast och de går i stort ut på följande:

- av enskilda Bedömningen projekt måste ske på delvis olika gruni der beroende av verksamhetens karaktär. För den tekniska forsk-

ningen måste kvalitetsbedömningar och kännedom om forskarnas j arbete få stor betydelse. I fråga om stöd åt industriella pro- å jekt är marknadens behov och konsumentintressena viktiga. l - Behovet av skilda 4 bedömningsgrunder bör påverka STUs arbetssätt. J Det vore fördelaktigt med ett av nämnder (i likhet med 1 system ; forskningsråden) för att tillgodose behovet av särskild expertis

4 Nämnderna bör, incxn av styrelsen bestämda ramar, besluta 4 äga att beträffande anslag till tekniska forskningsprojekt. Sex â åtta 1 N nämnder synes lämpligt. i

- Stödet till kollektiv forskning bör avse preciserade program 1 där forskningsuppgifterna anges.

- Stöd til] teknisk i form i

forskning av bidrag blir en av SIUs Det bör

i

viktigaste uppgifter. till betydande del ha oförändrad form och beslut fattas efter traditionell kvalitetsprövning. Ramar bör fastställas för olika teknikområden med hänsyn dels till behovet av anslag såscm det kommit till i kvaliuttryck ficerade ansökningar, dels behovet av att inom vissa prioriterade sektorer ge särskild stimulans åt den tekniska

utvecklingenå

- Malmforxiens och INFORS arbete och stöd till industriellt utveck-

lingsarbete bör fortsättas och intensifieras. Särskilt fördel-

aktigt är det om STU får möjligheter att följa ett projekts

eller en metods utveckling från I

forskningsstadiet in på den industriella exploateringen; styrelsen får då ett brett regis- I ter. l

- EFORs och uppfinnarkontorets verksamhet bör fortsätta och inten- 3

sifieras. Genom samordningen med övrig stödverksamhet ökas för-

utsättningarna för en allsidig prövning av ärenden scm rör stöd g och rådgivning åt uppfinnare. Möjligheterna till service åt upp- j

finnare och forskare ökar också.

Kapitel I S TUs utveckling 13

- Särskilt bör möjligheterna att ge en värdefull uppnärksamnas service till den viktiga innovationsverksamhet, som äger rum

hos de mindre företagen.

- skall STUs verksamhet vara rent för- På exploateringsornrådet medlande och rådgivande.

l.l. 3 Utvecklingen av intentioner och riktlinjer

STU-kommittén har gjort en omfattande genomgång av budgetpropositioner och anslagsframställningar sedan STUs tillkomst 1968. Vid cbnna genomgång har STU-komnittên funnit att några avgörande av STUs Verksamhetsinriktning inte förutsätts. Huvudförändringar är således, att de allmänna riktlinjerna från prop intrycket 1968:68 ligger fast, men att vissa tonviktsförskjutningar fram-

kormer genom åren.

STU skall ses som ett viktigt medel i statsmakternas långsiktiga Betoningen ligger därmed på industriellt inriktat näringspolitik. Sedan 1971 års budgetproposition framhålls reutvecklingsarbete. att av de ökade medel som anvisas STU bör huvuddelen gelmässigt industriellt inriktat utvecklingsarbete. De mindre och gå till medelstora företagens behov av stöd till tekniskt utvecklingsarbe-

te bör ägnas särskild uppmärksamhet.

STU bör .i växande utsträckning eftersträva att själv initiera, och samordna av projekt. Detta bör ske mot planera genomförandet av behovet av forsknings- och utbakgrund av en fördjupad analys vecklingsarbete inom olika teknikområden och industribranscher. och utredningsverksamheten har två syften. Den skall Planeringen dels underlag för STUs egen verksamhetsplanering och dels utgöra för beslut beträffande inriktning av utgöra underlag regeringens och former för statens stöd till industriell utveckling och teknisk STUs insatser skall koncentreras till områden där forskning. av en statlig insats klart framträder och där en nödvändigheten sådan insats kan få påtaglig effekt. STU bör också medverka inom verksamheter för vilka samhället ansvarar, t ex för att lösa an-

gelägna problen inom såväl den inre som yttre miljön.

I 1972 introduceras det principiella betraktelbudgetpropositionen sesätt STU-korrmittêns direktiv l) bör bilda utsom enligt (bilaga för kommitténs arbete. STUs uppgift är enligt detta gångsptmkt synsätt trefaldig:

l. STU skall den tekniska utvecklingen inom olika främja samhällssektorer med hjälp av tillgänglig eller ny teknik. Samhällsområden som tidigare angivits som särskilt viktiga ges även fortsättningsvis prioritet. STU görs dock uppmärksam på konsekvenserna av det sektoriserade forskningsansvaret. (S-rollen) .

14 Kapitel I STUs utveckling SOU l977:64

2. STU skall söka främja industrins innovationsnivå och tekniska kvalitet. STUs uppgift under l. ställer den svenska industrin i ett gynnsamt läge vid en internationell marknadsföring av framtagna tekniska lösningar på samhälleliga problem. Denna kombination av samhällsintresse och stärkande av industrins konkurrenskraft bör STU tillvarata i ökande grad. STU kan enellertid också stödja utvecklingsarbete där det tekniska risktagandet är stort, utan att direkt samband med omedelbara svenska samhälleliga behov föreligger, men där resultaten bedöms bli komnersiellt värdefulla i internationell konkurrens inom och utom landet. (I-rollen) . i

3. STU skall verka för att höja den vetenskapliga nivån och öka 1 kunnandet inom skilda områden genom insatser inom den tekniska j forskningen. (F-rollen) .

Vissa tidigare framförda anvisningar cm var tonvikten skall läggas följs upp och markeras ytterligare. Så t ex framhålls vikten av att stödet till industriellt utvecklingsarbete ökas medan STUs Ä insatser för teknisk forskning skall öka i sanma takt som forskningsrådens resurser, dvs långsammare än utvecklingsresurserna. framhåller vidare att ökad bör l Regeringen uppmärksamhet ägnas innovationsförloppen och de faktorer som påverkar ett effektivt I l utnyttjande av utvecklingsidêer och arbetsresultat. Verksamheten J bör till att sådan kännedom om de tekniskt industri- 1 syfta skapa ella förnyelseprocesserna att det statliga stödet till teknisk forskning och utveckling effektivare kan bidra till att stimulera innovationsbenägenheten hos enskilda och företag. Det är 1 också väsentligt att idéer och behov konfronteras på ett tidigt l stadium.

l

S-rollen har preciserats genom anvisningar om att när de s k sektormyndigheternas ansvar för forskningen inom respektive sektor byggts upp eller kommer att byggas upp skall STUs insatser koncentreras till industriellt utvecklingsarbete i den mån särskilda organ för stöd till sådan verksamhet inte finns upprättade inom de skilda samhällsområdena.

Det sätt att se på STUs uppgifter som introducerades 1972 kan uppfattas som en anvisning om att STUs mål/medeldiskussion och programstruktur inte var adekvata för den awägningscliskussion som förs inom departenenten i samband med budgetprocessen och vid riksdagens behandling av budgetpropositionen. Det var emellertid inte fråga om att i sak ändra STUs uppgifter och verksamhetscmråde och några ändringar av STUs instruktion aktualiserades inte.. Representanter för STU och industridepartementet ingick 1972 i en arbetsgrupp som bildades bl a med uppgift att pröva Inöjligheterna att utifrån det nya sättet att beskriva STUs uppgifter skapa en programstruktunsom bättre lämpade sig för dialogen mellan STU och statsmakterna. Gruppens arbete avslutades 1973 och resulterade inte i något beslut om ny programstnktur.

Kapitel l STUs zltveckling l5

1.2 ORGANISATION

1.2.1 Organisationens utveckling

Under styrelsen och generaldirektören organiserades STU 1968 på följande fyra enheter:

- att bereda och följa Utredningsenheten med huvuduppgift upp bidragsärenden rörande teknisk forskning och utveckling.

- för den långsiktiga Planeringsenheten med uppgift att svara planeringen och internationell kontaktverksanmet.

- med uppgiften att Rådgivnings- och förmedlingsermeten ge råd och hjälp i uppfinnar- och förmedlingsfrâgor samt att bereda anslagsärenden rörande stöd till uppfinnare.

- Administrativa enheten för administrativ service till övriga enheter.

1972 genomfördes följande organisatoriska förändringar vid STU.

- och delar av planeringsenheten sarrmanfördes Utredningsenheten till den nuvarande utvecklingsenheten (jfr fig. 1:1) .

- Resterande delar bildade den nuvarande av planeringsenheten Internationella enheten.

- Vissa tjänster knöts till verksledningen och dessa motsvaras av den nuvarande gruppen för utredningar m m.

Förändringarna syftade främst. till en ökad samordning av STUs från projektbedömning och uppföljning till projektstöd planering, och nyttiggörande av resultat. Avsikten var att STU exploatering i huvudsak inom en enhet skulle följa upp de forsknings- och utsom fick STU-stöd från idêstadium fram till nytvecklingsprojekt De personella resurser som erfordras för bl a exploatiggörande. tering och förmedling av resultat uppkomna under delprogram l.a, Stöd till behovscmrâden, skulle organiseras inan rådgivnings- och Denna enhet liksom administrativa enheten beförmedlingsenheterx. rördes i övrigt mine av onnrganisationen.

I samband med omorganisationen reformerades nämndsystemet och de nya nämnderna fick delvis ändrade uppgifter. Denna förändring tas upp i ett senare avsnitt. Först görs en något djupare genomgång av den nuvarande organisationen.

16 1 STUs SOU 1977: 64 Kapitel utveckling

S_

S: S: _m_

3: S: S:

:mzêeox

.N S: Z: S:

.Eox

2085M35_

S

zoo Am:

.vcmgwamcozmøtaxc

u.:

mxucxounaoxw

.ømoxm

_Eäxgouøess

:ooøis

åcxouföamcü...

x_cv_oacozv_auo.._ll x_:v_m§:mo._.=zmz||

_Exoâacoa

__S_oun.mo___2|

coêeeov_ ågcxeâx_

_Exøpszøumzl

.mucemz _Exâmz

_Exåøaoml

.._Ewv_

umasszh/

_ dc: __53_

||

||||1

l

1.8_

i

AN:

Ilñ_ IS_

IIIs_

A3

IIS_

:_ _m_ .D _m_

...mmzmtu

ES_

_m_ :oo .Eox /ê E

S_ E

Exzumozzzowia

.vcmsonmcozwgâzf .møåucmcaaavzcxoh

:oo

_Exmacocxauoä

...693

xExøuämmräumz

r

x_=v_§m_§as_ åcxouconmcwc. x_cv_ouu.mw.__s_ _53208523 mxrEocoxw :otmacocâxoo

_mm_

_Exuârocw xeäzcocâ

;En

_Exuäaom

_v_

_Exmsz äsaaâx _mmscvøzs

:E02 .mcz .33

528._ :øcozxow

. . . . . . . . . . . ._ .w

mo.

“_55

a:

:oo .05

S:

a: _o_

cozuâncêum

_

»mzzmwwzjowzmou

.S _m_

:b

zooacozmåcc_

.mOZ_Z_ODE

Eäåccma:

_v_

535.nu_ øu_._o3:oumn_ __2525_ 8_.mm._v_om> cozâzoi_ .mäzzumüx

_n_

.Sszwmå

928._ _mbcøo :ucotxom

3956.0...

:oo .u .m .m .o

mmgumimwx

.Y

.6§w.__umm:_._o:m_n_

Emvwåmrawu

öuxø.__u_n.ocow

_u_ _

oz_zou._mv_xw

.acêonaå

._i||||::

95:09 mä

.pmxzm

xw 0 O O

.NS

.:._._.v:

mcszseoveaww_

305.20_

:S

nä.:

jmzoñåmmpz_

6.5._

usavcacoåøm

uceazøsåaa: umznuâxomuxøäov_

_m_ E.:

zo_.rm_z<0mo

ll? IIS_

Exzm

._m.::oo_b_m

S I F_

_mä_

E I

EOZxOmmUCEHXOENW

_E_ I

cozágsøcoxm :o_uxom_n:om._om

Cz§z§o<

_v_

95m

...zumbxmom _oxgcoxzmu

II .Fä

:ocozxom

u 1_

naiva.. .F :JOE

Kapitel I STUs utveckling 17

1.2.2 Nuvarande organisation

STUs organisation frangâr av figur 1:1. Denna organisationsplan, som är en bearbetning av STU-konndttén, redovisar de olika enheternas sektioner nedan STU t ex i anslagsframställningarnas organisationstablâ vanligen anger de olika enheternas funktioner eller program. Antalet tjänster i oktober 1976 har markerats inom parentes.

STU leds av en verksstyrelse bestående av generaldirektören samt sju andra ledmöter som regeringen utser. Regeringen förordnar en ordförande och en vice ordförande bland ledamöterna.

Verksledningen utgörs av generaldirektören, dennes ställföreträdare samt planeringsdirektören. Till verksledningens förfogande står en grupp för utredningar m m, vars personal utses enligt särskilt beslut av generaldirektören.

Iman STU finns fyra enheter, en administrativ enhet (A-enheten), en utvecklingsenhet (U-enheten), en internationell enhet (I-enheten), samt en rådgivnings- och förnedlingsenhet (R-enheten). Varje enhet förestås av en chef.

A-enheten har - som i de flesta organisationer - en stödfunktion gentemot övriga producerande avdelningar. Inan A-enheten handläggs bl a personal- och ekonomiadministrativa frågor, fastighetsförvaltning, utbildningsfrågor etc. Statens råd för vetenskaplig information och dokumentation (SINFDOK) samt statens utvecklingsfond (SUFO) är självständiganymdigheteråt vilka STU tillhandahåller viss administrativ service.

Vid A-enheten finns 51 tjänster inrättade. Enheten består av en sektion för ekonomiadministrativa frågor och en för personaladministrativa frågor, en sektion för adinistrativ samordning av fou-verksanhet samt av personal till enhetschefens förfogand, däribland registratur och intern kontorsservice.

Vid I-enheten,sm ej är sektionsindelad,finns f n ll tjänster varav sju handläggartjänster. Enheten handlägger ärenden och gemanför utredningar som rör kontakter med frännande länder bl a i anslutning till bilaterala avtal. Vidare biträder enheten industri- och handelsdepartementen med insamling, analys och sanuanställning av information inför överläggningar med frännende länder. I-enheten handlägger tillsannans med Ingenjörsvetenskapsakadein frågor som berör de teknisk-vetenskapliga attachêerna. Attachêer finns f n i Washington, Ottawa, Paris, Bonn, Moskva, Tokyo. Vid sidan härav bedrivs en försöksverksamhet med en attachê i Kina. Londonkontoret är f n inte bemannat med någon attachê.

R-enheten

R-enheten har det största antalet tjänster (71). Inom denna handläggs bl a frågor rörande råd och ekonomiskt stöd till uppfinnare, förnedling till konnersiellt utnyttjande av forskning, uppfinnarverksanhet och produktutveckling, industriell utvecklingsservice samt frågor rörande STUS informations-cxü1PRrverksanhet. Enhetens

18 Kapitel I STUs utveckling

verksamhet är framförallt inriktad mot mindre och medelstora företag samt uppfinnare.

Uppfinnamämnden skall medverka vid planeringen av uppfinnarstödet och avge förslag beträffande olika åtgärder som nämnden finner påkallade. I sitt arbete biträds nämnden av chefen för sektionen för uppfinnarstöd.

Sektionen för uppfinnarstöd lämnar projektbundet stöd till uppfinningsutveckling. Inom sektionen finns 19 tjänster varav 14 handläggartjänster.Sektionens verksamhet motsvarar utvecklingssektionerna inom U-enheten såtillvida att huvuduppgiften är fi- j nansiellt stöd till projekt. Till sektionens uppgifter hör vidare att ge råd och upplysningar samt att värdera idéer och projekt i g

fråga om teknik och marknadsutsikter (s k förhandsgranskning). I

J Vid sektionen för patentservice finns f n lO tjänster inrättade i varav åtta handläggartjänster. Sektionen - liksom förmedlings- - 4 sektionen utgör en för hela STU genensam funktion med huvudsak- 4 lig uppgift att ge råd och upplysningar i frågor som rör patent- I ansökningar, nyhetshinder etc. Sektionen gör utlåtanden över uppfinningsidêers patenterbarhet ( s k nyhetsgranskningar) . Dessa granskningar är preliminära och utförligare granskningar görs av patentverket mot fastställd avgift. Sektionen utarbetat även patentansökningar för stödmottagamas räkning.

Fönredlingssektionen har som huvuduppgift att ge råd och stöd i exploateringsfrâgor. Sektionen har f n l2 tjänster varav lO nand-

läggartjänster. Fönredlingsinsatsema gäller projekt som nått i senare faser i innovationsprocessen, dvs där det tekniska utvecklingsarbetet nått så långt att projekten står inför nyttiggörande och exploatering. Verksamheten syftar till att planlägga och förmedla kompletterande insatser för marknadsintrodulçtion, och arbetet är därmed inriktat mot att klarlägga marknader och etableringsförutsättning, söka exploatörer samt att biträda vid affärsjuridiska förhandlingar.

De projekt som ges sådant stöd kan vara tekniskt utvecklade utan tidigare finansiellt stöd från STU, vilket också gäller för hälften av de 81 ansökningar om förmedlingsinsatser san inkan under 1975/76. Under 1975/76 upptogs 16 nya projekt för förmedlingsinsatser. Fönnedlingssektionens verksamhet omfattar både projekt som tidigare fått stöd från U-enhetens utvecklingssektioner och från R-enhetens sektion för uppfinnarstöd. I tidigare projektfaser skall förmedlingssektionen också ge råd och lämna utlåtanden om framtida exploateringsförutsättningar för projekt där ansökan inlämnats till STU om finansiellt stöd för teknisk utveck- i i ling.

i Sektionen för industriell utvecklingsservice har sin verksamhet I inriktad mot främst mindre och medelstor industri, men också mot J I enskilda uppfinnare. Vid sektionen finns ll tjänster inrättade varav åtta handläggare. Till sektionen är knutna sex kontaktse- 1 1 kretariat vid vissa av landets högskolor (se figur 1:1) . Vid vars je kontaktsekretariat finns en kontaktsekreterare och en assistent. u I

SOU l977:64 Kapitel I STUs utveckling I9

Kontaktsekretararen har till uppgift att sprida kännedom till industriföretag om resurser vid universitet och högskolor och resultat från dessa. Kontaksekretariatens viktigaste samarbetsorgan för att nå ut till företagen är företagaruföreningarna.

Sektionen för industriell utvecklingsservice utför produktidêinventeringar och bedriver kontaktverksamhet. Produktidêinventebedrivs i samarbete med förebagareförexiingarna och inringarna dustriverkets sektion för företagsservice. I samband härmed anordnas informationsträffar i kommunerna varvid informeras om STUs möjligheter att lämna finansiellt stöd. Inventeringarna omfattar även en kartläggning av de mindre företagens behov av att förvärva nya tillverkninsobjekt och licenser samt behov av legotillverkning. Stöd kan lämnas även till produktutveckling som inte har karaktären av uppfinningar men som är tekniskt eller marknads mässigt intressant. Sektionen svarar också för utredningsverksamhet rörande inrättandet av bl a produktutvecklingscentra.

STUs informations- och PR-funktion är förlagd till R-enheten. Vid sektionen för information finns inrättade sex tjänster varav fyra handläggartjänster .

Sektionen för innovations- och kreativitetsfrämjande åtgärder avses ha till uppgift att skapa kännedom om de tekniskt industriella förnyelseprocesserna och att stimulera till en ökad innovationsbenägenhet hos enskilda och företag. Vid sektionen finns en tjänst inrättad. Denna har emellertid varit vakant länge.

För gemensamma kontorsgöromål finns f n åtta tjänster.

U-eruheten

U-enheten har det näst största antalet tjänster, nämligen 58. Enheten består huvudsakligen av utvecklingssektioner vars kärnverksamhet är finansiellt projektstöd. Vid sidan härav finns två sektioner med stödfurmtionermämligen sektionen för ekonomiska analyser, utredningar m m samt sektionen för dokumentation.

Utvecklingssektionerna är nio. Till dessa skall läggas sektionen för energiteknik som har avdelats för de energipolitiska program i vilka STU medverkar. Havstekniska frågor kommer under budgetåret 1976/77 att behandlas av en handläggare med uppgifter motsvarande en sektionschefs. STU planerar att på motsvarande sätt avdela en handläggare för teknikupphandlingsfrågor (se fig.l:l) .

U-enhetens indelning i utvecklingssektioner eller behovsområden har gjorts efter olika grunder. Så har t ex sektionen för livsmedelsteknik samt kemi, skogs- och träteknik en klar branschanknytning medan materialteknik snarast är ett teknikområde utan direkt branschanknytning. Anknytningen av miljövårdsteknik och socialteknik till samhällssektorer är uppenbar medan produktions-

20 Kapitel I STUs utveckling

teknik och informationsbehandling, styr- och komponezxttelmik varken är knutna till speciella branscher eller samhällssektorer utan närmast mot generella näringslivsbehov.

Vid en utvecklingssektion finns mellan tre och sex tjänster inrättade. Chef för utvecklingssektionen är utvecklingsledaren som till sin hjälp har en till tre handläggare och en assistent.

Vid sektionen för ekonomiska analyser, utredningar m m finns sex tjänster varav fyra handläggartjänster. Sektionen har till uppgift att göra ekoncmiska utredningar och analyser, delta i förhandlingar och att handlägga ärenden om utrustningsanslag. Förhandlingarna avser återbetalning av finansiellt stöd som utgått med Villkorlig återbetalning. Vidare omfattar verksamheten marknadsanalyser och utredningar vid värdering av projekt och utvärdering av projektstöd. Tidigare ingick också viss exploateringsförmedling i sektionens uppgifter, vilket kan betraktas som en specialfunktion motsvarande den exploateringsförmedlingsverksamhet som R-enheten skall bedriva.

Vid sektionen för dokumentation finns sju tjänster varav fyra handläggartjänster. Verksamheten omfattar insatsredovisning, bevakning av slutrapporteringen av projekt och utformning av rapportreferat samt litteraturtjänst. Sektionen redigerar och ger ut följande publikationer i STUs dokwnentationsserie: Nya projekt, Rapportreferat, Onrådesöversikter, STU-resultat samt Current research and development projects.

Sedan oktober 1976 har vidtagits vissa provisoriska ändringar av bl a U-enhetens organisation. Den är t v indelad i fyra arbetsenheter (projektenheter) . Till en av dessa har knutits dokumentationssektionen. Sektionen för ekonomiska analyser, m m utredningar har berörts av omorganisationen på så sätt att den ekonomiska hand läggningen av utrustningsanslag och återbetalningsförhandlingarna ligger kvar inom U-enheten medan övriga uppgifter förts över till verksledningsgruppen .

samspelet mellan R- och U-enheten

U-enhetens huvudverksamnet är finansiellt stöd till forsknings- oc utvecklingsprojekt. Denna verksamhet motsvaras delvis av R-enheten sektion för uppfinnarstöd. R-enhetens övriga sektioner har olika specialuppgifter och specialistkompetens och är således vid sidan av sina huvudverksamheter stödfunktioner till de sektioner på STU som ger finansiellt stöd till utvecklingsprojekt. Deras funktion är att bidra med underlag beträffande patentarbete, exploateringsmöjligheter, marknadsför-utsättningar, kontaktvägar m m.

I princip skall ansvarsfördelningen vad beträffar STUs förmedlings insatser vara följande.

Då exploateringsförmedlingsverksaxmeten är huvuddelen av STUs insats för ett visst projekt, ligger ansvaret på R-enhetens exploateringsförmedlingsgrupp. Det gäller alltså projekt som är så pass utvecklade i tekniskt avseende att en plan för exploaterinqsför-

Kapitel I STUs urvøckli/zg Zl

medlingsstödet kan utarbetas. Då insatserna från STUs sida främst gäller finansiellt stöd till den tekniska utvecklingen av ett projekt, faller ansvaret på antingen en handläggare inom U-enhetens utvecklingssektioner eller på handläggarna inom R-ennetens sektion för uppfinnarstöd. Denna ordning aktualiserar således överföringar av projekt från U-enheten till R-enheten i den mån stödnottagaren begär stöd till exploateringsförmedling i det skede projektet tekniskt är tillräckligt långt utvecklat.

Det bör framhållas att av U-enhetens verksamhet är det endast stöcht till tekniska utvecklingsprojekt med en klar industriell inriktning, som är aktuellt i förnedlingssarmiarmang. Det finansiella stödet till kollektiv forskning samt det projektvisa stödet till forskningsprojekt vid olika institutioner kan man i sammanhanget bort-se ifrån.

I de studier som gjorts av STUs organisation (t ex RRV dnr 1974: 1076, 1975-08-08) pekas på en tendens till avdalningstänkande inom STU. Bl a ansåg RRV att U-enhetens sektion för ekonomiska analyser, utredningar m m då planerade att göra insatser, som delvis skulle bli en dubblering av exploateringsfömedlingen inom Renheten. RRV efterlyste ett policybeslut om huruvida behovet av U-enhetens exploateringsförrredling också kräver en särskild kompetensuppbyggnad inom U-enheten.

Inom både U- och R-enheten finns sektioner med klart avgränsade stödfunktioner som avser hela STU och som inte utan vidare kan knytas till STUs huvudverksamhet, dvs stöd till enskilda projekt. Det gäller sektionen för dokumentation och statistik inom U-enheten och informationssektionen inom R-enheten.

1.2.3 Näxmder och komnittêer

1970 fanns åtta facknämnder knutna till STU. Till detta skall läggas SINFDOKs näxmd samt forskningsrådens rymdnärmd. Nämnderna omfattade ett eller flera teknikomrâden och sammantaget täckte de hela området för STUs verksamhet.

I stort motsvarade dåvarande facknämnder de näxmder som f n är knutna till STUs behovsonrråden. Vid sidan härav fanns fem s k speciella närmder för allmänna tekniska forskningsfrågor (AN) , tekniskt industriellt utvecklingsarbete (TIN), internationella ärenden, uppfinningsärenden och stöd till Llppfirmare samt forskningsnärmden för Studsvik. Facknäxmckarna fattade självständigt beslut inom cb för varje teknikområde tillgängliga ramarna.

AN behandlade sådana ansökningar om bidrag till teknisk forskning som inte föll inom annan nämnds kompetensområde. Dessutom skulle alla facknärmdsbeslut om avslag på ansökningar om stöd till teknisk forskning underställas AN för prövning. TIN hade att bevaka och utreda de ekonomiska och marknadsmässiga aspekterna på stöd till industriella utvecklingsprojekt medan de forskningstekniska

22 Kapitel I STUs utveckling SOU 1977: 64

Synpunkterna togs om hand av respektive facknätmd. Till Ippfjxmarnäxmden hade ingen beslutanderätt delegerats. Uppfinnarnämndens dåvarande uppgifter motsvarar de nuvarande med den skillnaden att nu gällande arbetsordning lägger en större vikt vid planering.

I samband med STUs omorganisation 1973 ändrades nämndorganisationen till den nuvarande. Uppfinnarnämnden berördes inte av förändringarna. Skälet till ändringen av nämndorganisationen torde i stort ha varit svårigheter för STU att få så många nämnder att bedriva verksamheten på ett enhetligt sätt och fatta beslut enligt statsmakternas och styrelsens intentioner.

Numera finns nämnder knutna till samtliga utvecklingssektioner utom till sektionerna för energi- resp havsteknik. Näxmderna består vardera av nio till tolv ledamöter. Dessa representerar expertkunskaper på det behovsområde som respektive sektion handlägger. Antalet näxmdledaxmöter som på så sätt knutits till U-enheten är ca 130.

En nämnds arbete leds av dess ordförande och den skall biträda STU vid planering av stöd till teknisk forskning och industriell utvecklingsverksamhet, yttra sig över olika frågor samt på eget initiativ rikta uppmärksamheten på förhållanden inom sitt område av särskild betydelse för STUs arbete. Till behovsområdet för socialteknik finns två nämnder knutna nämligen nämnden för socialteknik och nämnden för tillämpad läkemedelsteknik. Till nämnden för transportteknik finns en särskild kommitté knuten för flygteknik. Denna kommitté är inom sitt sakområde rådgivande till transporttekniska nämnden.

En särskild ställning har den skeppstekniska kommittén. Den är inrättad av STU i enlighet med föreskrifter i regleringsbrevet för budgetåret 1974/75. Kommittén beslutar om stöd till projekt. I övrigt har skeppstekniska kommittén uppgifter som andra nämnder. För sekretariatsfunktionen gentemot kommittén svarar f n en handläggare inom administrativa enhetens samordningssektion.

l . 2 . 4 Planeringsfurktionen

Vid omorganisationen 1973 knöts som chef för tjänsten den tidigare enheten för planering och samordning till werksledningsgnappen. Med biträde av xerksledrxingsgmppen svarar i första hand planeringsdirektören för STUs planeringsoch utredningsverksamhet. Ornorganisationen syftach till att renodla mellan ansvarsfördelningen verksledning och näxmder. Inom verksledningen svarar främst planeringsdirektören för övergripande frågor om t ex verksamhetens allmänna inriktning, avvägningen mellan och inom skilda program samt för att tas fram för underlag STUs förslag till regeringen rörande omfattning och former för statens stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete. Nämndernas planeringsuppgift är att för respektive närmds sakområde och utifrån verksledningens riktlinjer beträffande alternativa budgetramar planera oda fördela STUs insatser mellan olika områden, mottagarkategorier, stödformer, projekttyper etc. Den slutliga avvägningen mellan

Kapire/ I STUs utveckling 23

faller och verksleding. Nännnämndernas planer på STUs styrelse derna av insatserna inom sina respektive genmför planeringen sakområden uder februari, april ocn maj.

I den nuvarande skall nämnderna ansvara för nämndorganisationen inom respektive oråde medan utstyrelsens planeringsunderlag skall svara för att av statsmakterna och styvecklingsledarna relsen Utvecklingsledarna skall fatta antagna planer genomförs. eller föreslå besluten medan nämndens uppgift är att antingen eller dan. Om en nämnd avstyrker fattat betillstyrka avstyrka slut skall ärendet hänföras till chefen för utvecklingsenheten för Det slutgiltiga beslutet om projekt fattas på avgörande. olika nivåer inom STU beroende ekonomiska omfattpå beslutens Beslut om mycket stora anslag måste underställas regeringen. ning.

om nänndernas innebär således inte att Principen planeringsansvar nännderna från handläggningen av enskilda ansökningar frigjorts Nänndernas avser nunera projektets allom projektanslag. prövning nänna relevans för behovsområdet och nämndernas beslut om projektär rekonnenderande. Även denna ordning torde Hedföra ansökningar att av ett successivt ökat antal ansökningar tar i behandlingen en stor del av nänndernas tid och därned minskar den tillanspråk gängliga tiden för planering.

Riksrevisionsverkets (RRV, dnr l974:l076) och andra analvser pekar på att STUs verksamhet är svår att planera men att STUs planering behöver förbättras. Även statsmakterna har betonat den centrala roll genm att anvisa ökade medel för planering. planeringens Det är av flera skäl svårt att en verksamhet sm avser planera att vara stödjande 1 förhållande till en så pass oförutsägbar som teknisk utveckling. Alldeles oavsett hur välutvecklat process än blir och hur mycket resurser san än satsas planeringssystemet kvarstår denna grundläggande svårighet. pá planeringsaktivitet

STUs hittillsvarande svårigheter med planeringen har sannolikt också att göra med den principiella uppdelningen av planeringsansvaret. För centralplaneringen kan det vara svårt att balansenämndernas Detta kan ra och samordna de permanenta planering. medföra att den behovsområdesvisa planeringen får en tendens att

daninera på bekostnad av den centrala övergripande planeringen.

U-enhetens behovsområdessektioner skall dels ta fram underlag för den övergripande sm respekoch praktiskt genomföra planering tive nämnd svarar för,dels genmföra respektive sektions egen Planeringen skall avse så olika kortsiktiga verksamhetsplanering. områden som stöd till teknisk forskning, industriellt utvecklingsarbete, och exploatering. Planeringen skall genmnyttiggörande föras vid sidan av behandlingen av i genomsnitt 150 ansökningar år. Behovsanrådessektionerna är små m man ser an projektstöd per till antalet som varierar mellan en till fyra. Samhandläggare mantaget kan detta medföra att den behovsomrâdesvisa övergripande inte kan ges det djup som erfordras. planeringen

24 Kapitel I STUs utveckling SOU 1977: 64

1.2.5 STUs personal

beräknade = Departementschefen i prop 1968:68 STUs behov av person till sammanlagt ett femtiotal Sedan STU inrättades har tjänster. efterfrågan på STU-stöd ökat och ambitionsnivån för verksamheten höjts. Bl a som en följd därav har antalet anställda vid STU ökat betydligt och i en i huvudsak jämn takt. Således fanns budgetåret 1975/76 187 tjänster inrättade. En viss dämpning av ökningen ske de dock budgetåret 1971/72 och under budgetåret 1972/73 ökade in = antalet tjänster alls.

Av de 87 handläggare som i december 1976 var anställda vid STU hade 70 procent teknisk utbildning och 85 procent av dessa hade akademisk examen. Drygt 60 procent av handläggarna hade mer än två års sammanhängande industriell praktik och 35 procent hade tidigare erfarenhet som projektledare t ex som utvecklingschef, produktchef eller teknisk chef. Åldersstrukturen för STUs handläggare är timglasformad. Således var i december 1976 knappt hälften än yngre 40 år och en tredjedel äldre än 50 år.

1.2.6 STUs arbetsformer

I likhet med andra forskningsråd vilar STUs verksamhet i huvudsak på ansökningar om finansiellt stöd till och årligen kommer projekt ca 2000 ansökningar till STU. Dessa kommer från forskare vid universitet och högskolor, branschforskningsinstitut, statliga organ, uppfinnare, företag m.fl. Nedan ges en översiktlig av beskrivning huvuddragen i STUs arbetsformer för behandling av ansökningar.

Avvägningen mellan nämndernas planer och förslag till budget görs av STUs styrelse och verksledning, som fastställer planer och budget för olika insatser. Genom att STUs intentioner och planer görs kända, erhålles en viss styrning av inkommande mot såansökningar dana områden som STU anger som särskilt väsentliga.

statsmakterna har starkt betonat att STU också skall ta egna initiativ till forsknings- och utvecklingsprojekt. Särskilt initieringen av utvecklingsprojekt kräver ett intimt samspel med företag och andra organ i STUs omgivning.

Upprinnelsen till ett STU-initiativ kan vara att ett mündre projekt visar sig innehålla mycket stora att utvecklingsmöjligheter, många ansökningar inom ett visst område behöver samordnas till ett större projekt med gemensamt mål eller att STU i sin och planering utifrån statsmakternas beslutat en större utprioriteringar göra vecklingsinsats inom något område. I det senare fallet måste STU systematiskt söka efter någon eller några intressenter som kan genomföra ett med det projekt syfte och den inriktning som STU bestämt. Detta kan ibland medföra ett omfattande kontakt-arbete för STUs handläggare. Om det visar sig nödvändigt att samordna olika utvecklingsresurser och sammanföra dessa med potentiella avnämare, kan komplicerade förhandlingar mellan parterna behöva genomföras innan projektet tar form och ansökan kan lämnas in till STU. Om STU lagt ned ett omfattande arbete för att initiera ett projekt, använder man ibland uttrycket offert för ansökan om projektmedel och utvecklingsbeställning för beslutade anslag i syfte att mar-

Kapitel l STUs utveckling 25

kera ett uppdragsförhâllande nellan STU och de som genomför projektet.

Oavsett vilken roll STU haft vid initieringen av ett projekt lämnas en ansökan in till STU och inom STU behandlas alla ansökningar i stort sett i sarmia administrativa forner för beslut. Projektanslag fördelas i princip under hela året, nen ansökningar för verksamhet som avses löpa från budgetårsskiftet bör inges till STU före den l februari. Sedan ansökningarna registrerats och klassificerats fördelas de på respektive behovsområden och sektioner för beredning. Sektionschefen gör en preliminär projektbedünning, utser handläggare samt vidtalar eventuella remissinstanser och experter.

Anslagsärexiden inom U-enheten föredras i respektive behovsområdesnämnder. Årligen behandlar en närmd ca 150 ansökningar och sanmanträder vid ett tiotal tillfällen. Efter eventuella sanmanträden ned experter sammanställer handläggaren underlaget i ärendet, som sänds till ledamöterna i respektive behovsområdesnäxmd. Ärendet och förslag till beslut föredras sedan i behovsområdesnämnden. Om denna har en från sektionschefen avvikande mening, överlämnas ärendet till chefen för utvecklingsenheten för beslut. Berör en ansökan flera behovsområdesnärmcier, fattas beslut av Chefen för utvecklingsenheten liksom då det gäller stödbeslut nellan 500 och 750 tkr, nedan ärenden av större ekonomisk omfattning avgörs av verksstyrelsen. Beslut om mycket stora anslag underställs regeringen.

Den helt övervägande delen av ansökningarna till STU ligger inom de planer och ramar som fastställts av styrelse och verksledning och gäller ansökningsbelopp under 500 tkr. Detta nedför att huvudparten av de konkreta anslagsbesluten fattas på sektionsnivå och inom U-enheten i samråd ned nämnden.

Projekten följs bl a genom att anslagsmottagaren åläggs rapporteringsskyldighet till STU. Rapporteringsrutiner m m handläggs av dokunentationssektionen. Genom läges- och slutrapportering kan piojekthandläggaren följa projekten, handläggaren av återbetalnjngsfrågor får underlag för att bedöma framtida exploateringsmöjligheter samt SIUs dokunentations- och informationssektioner får material för sin interna och externa information. Förutom genom lägesrapporteringen till STU följer handläggarna särskilt stora projekt genom personliga kontakter och besök vid t ex provningar av prototyper eller försöksdrift av olika anläggningar.

g STUs finansiella projektstöd sträcker sig från idé till prototyp 5 och slutrapport inlämnas till STU då det finansiella stödet upphör. Senare utvecklingsfaser fram mot tillverkning och nyttiggörande kan finansieras av andra organ som t ex SUFO och Investeringsbanken. Genom förnedlingsinsatser strävar STU efter att bl a föra över projekten till dessa. R-enhetens förnedlingssektion arbetar g som tidigare nämnts ned dessa frågor, nen även handläggaren av det { finansiella projektstödet gör insatser i avsikt att föra projektet vidare. På så sätt erhåller dessa en viss erfarenhet om finansieringsproblem och andra förhållanden som är förknippade ned projektens vidare utveckling, men i de flesta fall är handläggarna inte involverade i projekten efter STU-fasen.

26 Kapitel l STUs utveckling SOU 1977154

av projektstödet har varit en av for ek

Utvärderingar Sektionens

nomiska utredningar m m uppgifter. Denna nu

analyser uppgifthar

förts till verksledningsgruppen. Även respektive stodsektioner inom U- och R-enheten har gjort vissa utvärderingar av egna projekt,nen hittills har ner systematiska utvärderingar av STU-projekt förekomnit endast i begränsad omfattning.

1.3 ANSLAG OCH PROGRAM

1.3.1 Anslags- och progranstrukturens utveckling 1 i STUs programstrulçtur har förändrats en gång sedan styrelsens till-1 konst. Under en första kort period ( 1968/ 69 - 1969/70) arbetade ned sju program:

l. Långsiktig planering 2. Information och dokumentation 3. Râdgivnings- och kontaktverksamhet 4 Forskningsstationer

5. Stöd till teknisk forskning 6. Stöd till kollektiv forskning 7 Stöd till industriellt utvecklingsarbete

Samtliga program finansierades genom ett reservationsanslag, E l Styrelsen för teknisk utveckling.

I prop 1970:1 övergick man till nu gällande programindelning, nämligen:

1. Finansiellt stöd till teknisk och utvecklings-

forskningsverksamhet 2. Utrednings- och planeringsverksamhet 3 . Rådgivningsverksaxmet 4. Drift av forskningsstationer

Samtidigt ändrades anslagssystenet, ett anslag ersattes av tre:

I. Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och

i

utveckling (reservationsanslag; avser programmen l - 3) l II. Styrelsen för teknisk utveckling: Utrustning (reservationsavser i anslag; prograrmen l - 3) III. Styrelsen för teknisk utveckling: Drift av forskningsstationer (förslagsanslag, s k lOOO-kronors anslag; avser E program 4) | l En jämförelse mellan de båda programindelningama visar att de i stort sett svarar mot vararxdra på följande sätt:

Kapitel I STUs utveckling 27

Nuvarande program Föregående program

. Finansiellt stöd till tek- . Information och dokunisk och utveck- mentation (inkl internatioforskningslingsverksamhet nell kontaktverksamhet) 5. Stöd till teknisk forskning 6. Stöd till kollektiv forskning . Stöd till industriellt utvecklinqsarbete

2. Utrednings- och planerings- l. Långsiktig planering verksamhet 4

3. Rådgivningsverksamhet 3. Rådgivningsverksanmet (exkl internationell kontaktverksamhet)

4. Drift av forskningsstationer 4. Forskningsstationer

innebar inte 1970 några större Scm synes anläggningen principiella förändringar vad beträffar själva synsättet. Programmen är direkt överförbara och således konstruerade ur sanma perspektiv, infallsvinkeln är oförändrad.

i Efter 1970 har inga större förändringar införts. Program och an-

slag är desamma. Den enda förändringen är att delprogram och underprogram successivt har preciserats. 1971 delades t ex program l upp i tre delprogram:

|_| a) Stöd till olika teknikområden (5 - 7) l b) Informations- och dokumentationsverksanmet (2) l c) Internationell kontaktverksamhet (del av 2)

Dessa delprogram svarar för övrigt i stort sett mot de ursprungliga program som 1970 uppgick i det nya program l (se parentesen ovan) .

1971 formaliserades också de tio Imderprograruren eller teknikcmrådena som alltsedan dess varit underprogram till l a). 1972 döptes de om till behovsområden (se fig 1:2).

Budgetåret 1970/71 tillkcm ett särskilt anslag för skeppsteknisk forskning och budgetåret 1975/76 tvâ anslag för energiforskning (jfr figlz2). Från de två senare anslagen disponerar flera myndigheter neél.

28 Kapitel I STUs utveckling

l . 3 . 2 Progranmens innehåll

STUs anslag och programstruktur budgetåret 1976/77 framgår av fig 1:2. Anslaget E l, Teknisk forskning och utveckling,uppgick budgetåret 1976/77 till 238,5 Mkr. Från detta anslag finansieras programnen 1,2 och 3.

Egentligen är programstrukturen mer förgrenad än vad som framgår av fig 1:2. Således är varje underprogram som hör till program l a, Stöd till behovscmråden, indelat i omkring fem insatscmråden. Delprogranmet Industriell utvecklingsservice (3.11) är indelat i tre underprogram, nämligen Kontaktverksamhet, Utredningar och Industriservice .

Program l. Finansiellt stöd till teknisk forsknings- och utvecklingsverksamhet

Program l är indelat i tre underprogram, nämligen Stöd till behovsområden (l a), Informations- och dokumentationsverksamhet (l b), samt Internationella kontakter (l c).

Delprogram l a - Stöd till behovsområden

Delprograxrmet omfattar finansiellt projekstöd och det avtalsbundna stödet till kollektiv forskning. Det är indelat i nio underprogram/behovsområden och budgeten för dessa ligger mellan lO och 40 lVIkr. I anslagsframställningen för budgetåret 1977/78 har STU föreslagit att ett av STU utformat fenårigt havstekniskt program behandlas scm ett separat behovsområde.

Beskrivningen av det finansiella stödet från delprogram l a kan göras efter olika dimensioner eller infallsvinklar. Nedan tas behovsområdena, STUs roller, projekttyper, stödvillkor och mottagarkategorier upp.

Indelningen i behovsområden gjordes 1972 och påverkades därvid bl a av den tidigare indelningen i teknikomrâden. Syftet med indelningen är att få en struktur san så väl som möjligt täcker alla anrâden för teknisk utveckling samtidigt som områdena blir hcmogena med avseende på målgrupper och teknikområden. Indelningen är gjord efter dirrensionema bransch, sarrhällssektor, teknikområde och generella näringslivsbehov. Varje behovsområde är indelat i ca fen insatsområden.

statsmakterna har som tidigare nämnts beskrivit STUs uppgifter som tre roller (S-, I- och F-rollen) . Dessa roller hela gäller det finansiella stödet under anslaget E l och således även delprogram l a.

Kapitel I STUs utveckling 29

STUs ANSLAG OCH PROGRAM Belopp i Mkr enligt budgeten för 1976/77 Figur 1.2

Anslag Program Delprogram Underprogram (behovsomraden) E 1 (r) Program 1 1.a Stöd ti11 1. Materialteknik 37,8 Teknisk forskning Finansiellt stöd behovsomrziden 2. Transportteknik 13,0 och utveckling ti11teknisk forsk› 3. Produktionsteknik 25,8 238.5 nings- och ut› 203.4 4. Kemi. skogs-och 25,1 (varav 6.2 dispo- vecklingsverk träteknik neras av delega- samhet 218.6 5. lnformationsbehand- 31,0 tionen för rymd- lings, styr- och komforskning) ponentteknik 6. Miljövárdsteknik 12,0 7. Socialteknik inkl 27,9 läkemedelsteknik 8. Livsmedelsteknik 16,7 9. Naturresursteknik 10,3 (10. Havsteknik 2,5) (1 1. Reservation 1,8) l.b Informa- 1. Information tions. och do- 2. Dokumentation kumentations- 3. SINFDOK 6,7 verksamhet 8,3 l.c lnternatio- 1. Information/Tekn bev 4,9 nella kontakter 2. Myndighetsservice 0,6 6.9 3. FoU-projekt 2,3 Program 2 2a Övergripande Plzinerings-och planering utredningsverk- l.b Utredningssamhet 1.8 verksamhet Program 3 3.1 Uppfinnarstöd 15,9 Rudgivnings- 3.2 lnnovations- och kreativi- 0,7 och fönnedlings- tetsfrämjande atgärder verksamhet 17.0 3.3 Förmedling 1,3 3.4 Industriell Utveckl service 3,2 E 2 (f) Program 4 Drift av forskn- Drift av forsknstationer 0.001 stationer

E3(r) Skeppsteknisk forskning och utveckling 13.0 E 4 9r) Lltrustiting 9.6 E 13 (r) Program 1 linergiforskniitg Energianvändning i industriella processer 12,0 I 5.0 Program 4 Atervinning av energi ur varor m m 3,0 E 14 (r) Grundläggande forskning för energiomradet 2,0

Föreslus fr o m budgetaret 1977/78 behandlas som intern kostnad under resp program

30 Kapitel I S TUs utveckling SOU 1977: 64

I STUs redovisning till statsmakterna bryts inte rollerna ned på behovsanrådesnivå utan redovisningen av insatserna i termer av de tre rollerna görs endast vad avser anslaget E l scm helhet. Samtliga behovsområden torde i varierande grad göra insatser inom de tre rollerna. STU uppfattar situationen som att insatserna inom varje behovsanråde omfattar praktiskt taget hela fältet av teknisk utveckling. De fördelas olika vad beträffar STUs tre huvudroller beroende på var SIUs insatser bedöms ge den största effekten. Således daninerar S-rollen inom områdena Socialteknik, Miljövårdstelmik och Livsmedelsteknik, medan inom områdena Materialteknik, Produktionsteknik och Naturresursteknik I-rollen är den dominerande. F-rollen återfinns i varierande grad inom samtliga områden, men spelar en framträdande roll incm områdena Materialteknik, Informationsbehandling, styr- och komponenttelmik samt Kemi-, skogs- och

STU redovisar f n sina insatser inom respektive behovsområde i följande gojekttüaâx;

0 Utredningar - avser insatser som skall ge underlag för ställningstagande till satsningar rörande teknisk forskning och utveckling

o Kunskapsutveckling - avser tekniskt-vetenskapliga insatser vars syfte är att ge ökade baskunskaper inom för svenskt samhälls- och näringsliv viktiga teknikcmrâden

o Idêprojekt - avser sådana insatser som krävs för att pröva en idês bärighet ur teknisk, användnings- eller ekonomisk synpunkt

o Utvecklingsprojekt - avser insatser rörande tekniska riskprojekt med sådan konkretiseringsgrad att förutsättningar bedöms föreligga för en marknadsmässig exploatering av framtagna resultat i form av produkter, metoder, processer eller system.

Vid sidan härav finns det avtalsbmdxla stökbt till kollektiv teknisk forskning. Sådana s k ramavtal har STU träffat med en bransch eller en grupp av företag för att lösa genom gemensamma satsningar angelägna problem. Avtalen är tre- till femåriga och de tar i anspråk nästan 30 procent av stödet under program l a. Näringslivsparten finansierar som regel större delen av forskningen enligt ramavtalen.

Antalet anslag per år inom varje behovsområde är ca 150. Inom alla behovsonxrâden förekommer anslag till samtliga projektkategorier. Något enstaka behovsområde saknar f n ett kollektivt forskningsprogram enligt raxrxavtal. Inom varje behovsområde hanteras således projekt av väsentligen helt olika karaktär alltifrån forskningsprojekt ned syfte att öka baskunskaper till utvecklingsprojekt med syfte att ta fram t ex produkter, processer, metoder eller system för marknadsmässig exploatering.

Kapitel I STUs utveckling 31

De stödvillkor san väljs för ett projekt beror på dess syfte. Insatser av forskningskaraktär finansieras med rena forskningsbidrag, vilka som regel inte behöver återbetalas. Utvecklingsprojekt ges finansiellt stöd med Villkorlig återbetalning. Återbetalning blir aktuell då den utvecklade produkten, processen eller metoden exploateras och leder till intäkter.

Behovsomrâdenas mottagare brukar indelas i följande mottagarkatgorier:

Universitet och högskolor - Kollektiva forskningsinstitut - Branschorganisationer - Statliga organ - Företag - Utvecklingsbolag - Enskilda uppfinnare

De tre dominerande Inottagarkategorierna är beloppsmässigt Universitet och högskolor och Kollektiva forskningsinstitut som vardera mottar ca en fjärdedel av det finansiella stödet samt Företag som mottar ca en femtedel av stödet.

I budgetdialogen med statsmakterna används i princip fyra olika infallsvinklar för att få ett grepp om insatserna. F n används i första hand indelningen i behovsområden. Prioriteringar inom delprogranmet görs genom att regeringen i regleringsbreven ökar och minskar insatserna inom behovsområdena. Ibland har regeringen gått ett steg längre ner i hierarkin och prioriterat olika insatsområden under behovsområdena.

På delprogramnivå, dvs för behovsområdena sammantaget, kompletteras sådana avvägningar med en övergripande diskussion om var tonvikten skall läggas i termer av de tre huvuduppgifterna, dvs grovt taget samhällssektorer, näringsgrenar och teknikområden. Denna diskussion bryts dock inte ned till behovscmrådesnivå och det är således svårt att följa hur tonviktsförskjutningarna konmer att påverka insatserna på denna nivå.

En tredje grund för att anvisa hur det finansiella stödet skall fördelas är indelningen i mottagarkategorier. I t ex propositioner görs ibland markeringar med hjälp av anvisningar med hän- 7 l visning till olika Irwålgruppers behov av stöd. Särskilt vanliga är markeringar av mindre och medelstora företags behov av stödinsatser.

Ett fjärde sätt att beskriva, styra och prioritera det finansiella stödets fördelning är i termer av forskningsinriktning respektive industriell utvecklingsinriktning, vilket i stort sett skulle motsvara indelningen i projektkategorier. Idê- och utvecklincsorojelzten kan sägas Ifuotsvare. den industriella inriktningen. I regleringsbreven till STU har ibland även denna typ av markeringar gjorts genom att ange den minsta andel av delposten l a,

32 Kapitel l S TUs utveckling SOU 1977: 64

Stöd till behovsområden, som skall gå till industriellt inriktat utvecklingsarbete och kollektiv teknisk forskning.

Sarmanfattningvis kan man således påstå att de fyra infallsvink- ,_ larna för diskussioner om inriktningen av det finansiella stödet används STUs tre roller används för parallellt. den mer övergripande tonviktsdiskussionen och redovisning av insatserna. Härvid markeras också hur stor del av stödet som skall gå till utvecklingsarbete med industriell inriktning. Markeringen av framför allt mindre och medelstora företag kan tolkas san en anvisning om vilka företagskategorier som anses ha begränsade finansierings möjligheter och därför behöver stöd till som annars inte projekt hade kommit till stånd.

Delprogram l b - Informations- och dokmnentationsverksamhet

Delprogram l b, Informations- och dokumentationsverksamhet, omfattade fram t o m budgetåret 1976/77 SINFDOKS verksamhet samt STUs egen infonnations- och dokumentationsverksamhet. De senare kan uppfattas närmast som organisatoriska stödfunktioner. Fr o m budgetåret 1977/78 kommer de därför inte att behandlas som progranlverksamhet utan kostnaderna för verksamheten redovisas framgent san omkostnader.

Delprogram l c - Internationella kontakter

Delprogram l c, Internationella kontakter, omfattar information och teknisk bevakning, myndighetsservice och fou-projekt. Huvuddelen av medlen för information och teknisk bevakning går till den teknisk-vetenskapliga attachêverksamheten san bedrivs genom avtal med Ingenjörsvetenskapsakadenien. Myndighetsservice innefattar STUs biträde åt regeringen vid upprättande och uppföljning av avtal an tekniskt samarbete med andra länder. Fou-projekt innefattar finansiellt stöd till internationell projektsanrverkan.

Program 2. Planerings- och utredningsverksamhet

Program 2 har genomgått följande förändringar. I anslagsframställför delades in ningen budgetåret 1975/76 programnet i två delprogram nämligen övergripande utredning, planering samt Metodutveckling av utrednings- och planeringsverksamhet. Året efter fördjupades indelningen enligt följande:

Kapitel I STUs zltveckling 33

PROGRAM 2 2.a Övergripande 2.a.1 Långsiktsplanering Planerings och ut- planering 2.a.2 Programavvägning redningsverksamhet 2.a.3 Samverkan 2.b Utrednings- 2.b.l samhällsutveckling verksamhet 2.b.2 Industriell förnyelse 2.b.3 Forskning och forskningspotential

Denna förändring följdes upp med en utförlig och fördjupad presentation av programmets innehåll bl a motiverad av den ökade verksamheten budgetåret 1975/76 och ett antal förslag om nya verksamheter. I framställningen för budgetåret 1977/78 redovisas verksamheten mer översiktligt och utan uppdelning i underprogram.

Verksamheten under program 2 skall ligga till grund för STUs behovscmrådesvis gencmförda planerings- och uppföljningsverksamhet (under program 1 a) samt ge underlag för STUs förslag till regeringen rörande betingelserna för teknisk utveckling och industriell förnyelse och formerna för stöd till industriellt utvecklingsarbete och teknisk forskning.

Program 3. Pådgivnings- och fömedlingsverksaxrhet

Indelningen av program 3 i delprogram och under-program har ändrats vid flera tillfällen sedan 1969/70. Budgetâret: 1975/76 delades programmet upp i nedanstående delprogram:

3.1 Råd och stöd till uppfinningsverksanxhet 3.2 Innovations- och kreativitetsfrämjande åtgärder 3.3 Förmedling till exploatering 3.4. Kontaktverksamhet och planering av forskningsstationer

I anslagsfranställningen för budgetåret 1976/77 ändrades benämningen på delprogram 3.4 till Industriell utvecklingsservioe samtidigt som det inêlades i följande tre mderprogram:

3.4.1 Kontaktverksamhet 3.4.2 Utredningar 3.4.3 Industriservice

Derma indelning av program 3 används även i anslagsframställningen för budgetåret 1977/78.

3 syftar dels till att skapa bättre förutsättningar för Program nyskapande av teknik, dels till effektivare utnyttjande av känd teknik. Verksamheten omfattar bl a ekonomisk hjälp och rådgivning till uppfinnare samt olika förmedlande åtgärder. Alla delprogram

34 I STUs utveckling SOU 1977: 64 Kapitel

är inbördes beroende av varandra. Ytligt sett innefattar delprogrannen likartacb frågor och riktar sig mot målgrupper som cblvis sammanfaller.

Det finansiella stödet under delprogram 3.1 Uppfinnarstöd uppgick budgetåret 1975/76 till ca 8 Mkr vilket i stort sett är lika mycket som för de två minsta behovsområdena (miljövårdstelmüc OCh naturresurstelcnüç) . Stödet är inriktat främst mot uppfinnare samt mindre och medelstora företag. Hela stödet anses av STU falla under I-rollen. Även U-enheten ger - som tidigare nämnts - finansiellt stöd till enskilda Lippfjxmare, varför frågan om hur gränsen dras mellan U- och R-projekt kan ställas. lént allmänt kan dock sägas att R-enhetens projekt oftast är av Lippfjxmingskaraktär och resultatet oftast patenterbart. Vidare är R-projekten inte så tekniskt komplicerade och avancerade som U-enhetens utvecklingsprojekt. Gränsen är följaktligen svår att dra mellan ett U- och ett R-projekt. Även om gränsen förefaller något otydlig, Lzppges dock svårigheterna att i praktiken fördela t ex ansökningar på respektive enhet inte vara särskilt stora.

Det starka samband som i vissa avseenden finns mellan det finansiella stödet från program l och program 3 är dock klart. Så t ex planeras en försöksverksamhet då det gäller stöd till mündre företag. En särskild arbetsgrupp med representanter från U- och Renheten samt SUFO har tillsatts för att behandla projekt från denna företagsgrupp. En särskild ram om lMkr har avsatts för ändamålet. Tillsammans med behovsområdesfinansierade insatser berälmas försöksverksamheten komma att nå upp till 15 Mkr. Avsikten är att särskilda kriterier skall tillämpas vid bedömning av ansökningar om stöd. Utgångspunkten skall vara företagets behov av ökad produktutveckling och processförbättring. STUs stöd skall avse de tidigare skedena i den telmiska utvecklingsfasen och vid av ansökningarna skall hänsyn tas till de mündre företagens praktiska och ekonomiska förutsättningar.

Avslutningsvis kan näxmas att inom program 3 pågår f n en försöksverksamhet med ett särskilt produktutvecklingsstöd. Detta är avsett för framtagning av funktionsprototyper och experiment av tekniskt och marknadsmässigt intressanta produkter, som inte kan karakteriseras som behovsinriktade industriella utvecklingsprojekt eller som uppfinningar.

Program 4. Anslagen E 3, E 4, E 13 och E 14

Program 4, Drift av forskningsstationen och anslaget E 2 avser driften vid forskningsstationen i Stockholm. Driften handhas av en styrelse som utses av STU. Utöver av Kungl Maj:t fastställda stadgar för stiftelsen regleras formerna och de ekonomiska villkoren för verksamheten av ett avtal som träffats mellan STU och stiftelsen. Planeringen av en ny forskningsstation eller ett produktutvecklingsoentrum i Göteborg handläggs av sektionen för industriell utvecklingsservioe. Anslaget E 2 är ett formellt s k lOOO-kronorsanslag som inte får belastas, vilket innebär att inkomster och utgifter i verksamheten vid forskningsstationen i

Kapitel I STUs utveckling 35

Stockholm skall balansera .

Anslaget E 3, Skeppsteknisk forskning tillkom budgetåret 1970/71 (prop 1970:82), för att finansiera ett särskilt stöd till Skeppsteknisk forskning. Budgetåret 1976/77 uppgick anslaget till 13 Mkr. För fördelning av stödet under anslaget har STU som tidigare nämnts inrättat en kormüttê som beslutar om medlens fördelning på STUs vägnar. Från och med budgetåret 1977/78 redovisas medel för skeppstekniskt forsknings- och utvecklingsarbete under samma anslag som stöd till behovsomrâden.

Anslaget E) 4, Utrustning, uppgår budgetåret 1976/77 till 9,6 Mkr. STU disponerar anslaget för stöd till anskaffningar av utrustning med en anskaffningskostnad per apparaturenhet om lägst 50 000 kronor. Kapitalkostnaderna skall finansieras genom den verksamhet utrustningen anskaffats för.

Från anslagen E 13, Energiforskning, disponerar flera myndigheter nedel för de särskilda insatser om vilka riksdagen beslutat enligt prop 1975:30 (NU 1975:30 rskr 1975:202) . Budgetåret 1976/77 anvisas 15 Mkr till STU över anslaget E 13. STU är programansvarigt organ för två av de sju program som tilldelas medel över anslaget. Dessa två program är Energianvändning i industriella processer och Återvinning av energi ur råvaror m.m. STU handlägger vissa frågor inom programet Energianvändning för transporter och samfärdsel efter beslut av transportforskningsdelegationen och beträffande programet Energianvändning för lokalkomfort i samråd rred statens råd för byggnadsforslming.

Under anslaget E 14, Grundläggande forskning på energiområdet, anvisas medel för fyra myndigheters verksamhet. Till STU anvisade medel beräknas budgetåret 1976/77 utgöra 2 Mkr-

Frân STU-synpunkt har verksamheterna under anslagen E 13 och E 14 stora likheter med stödet till behovsområden. Den särskilda anslagsmässiga behandlingen över statsbudgeten förklaras självklart av att det är nödvändigt för statsmakterna att i budgetsamnarmang avväga STUs insatser mot andra insatser på energiområcbt i ett vidare energipolitiskt sammanhang snarare :not STUs insatser under program l a.

Sammanfattande karakteristik av programstrukturen

Indelningen av STUs verksamhet i program har i allt väsentligt varit oförändrad sedan STUs tillkomst. Programmen kan ses som en kompromiss mellan flera olika perspektiv.

Programstrukturen kan uppfattas som utformad med hänsyn till tre på varandra följande faser inom administrationen för teknisk utveckling. Dessa faser är planering och prioritering av insatser (program 2), finansiering och administration av projekt (program 1) samt rådgivning och förmedling (program 3).

36 Kapitel I STUs utveckling

Några program och delprogram kan också uppfattas som stödfunktioner i förhållande till bl a den egentliga produktionen under program l och 3. Hit hör t ex program 2, Planerings- och utredningsverksamhet, samt Teknikbevakning och Myndighetsservioe under delprogram l c, Internationella kontakter. Övriga stödfunktioner som administration samt ekonomi- och personalfunlçtioner behandlas som interna omkostnader och redovisas under de program som avser den egentliga produktionen. Omkostnaderna uppdelade på kostnadsslag och fördelade på respektive organisatorisk enhet rebvisas regelmässigt i STUs anslagsframställning. Fördelning av omkostnader på STUs olika anslag och program framgår också av anslagsframställningen.

Uppdelningen i program l och 3 kan också uppfattas som en indelning med avseende på mottagarkategorier. Det finansiella stödet under program l är huvudsakligen inriktat not forskare vid olika forskningsinstitutioner nedan stödet under program 3 är inriktat not enskilda innovatörer och uppfinnare samt mindre företag.

Finansiellt sett domineras programstnkturen nästan helt eller till ca 90 procent av delprogram l a, Stöd till behovsområden. Huvudintresset i budgetdialogen med statsmakterna komer därmed

att gälla prioriteringen av medel mellan Lmderprogranmets behovs-

områden, som är en blandning av teknik-, bransch- och sektorperspektiv.

1.3.3 Sambandet mellan STUs program och organisation

överensstämmelsen är stor mellan STUs program och organisation. Varje under-program till delprogram l a,Stöd till behovscmråden, motsvaras av en behovsområdessektion inom U-enheten. På samma sätt motsvaras anslagen E 13 och E 14 av sektionen för energiteknik. Delprogram l c, Internationella kontakter, motsvaras orgaqanisatoriskt av I-enheten och program 2 av gruppen för utredningar m m. Program 3 motsvaras av R-enheten och mot dess delprogram svarar en särskild sektion inom R-enheten.

1.4 DET FINANSIELLA STÖDETS FÖRDELNING

STU-kcmnittên har gjort en omfattande genomgång av hur STUs externa finansiella stöd under perioden 1969/70-1974/75 använts. Stödets fördelning på mottagarkategorier, projektkategorier, stödform m m har kartlagts. Genomgången omfattar således inte anslagen E 13 och E l4,vilka tillkom första budgetåret 1975/76 san en följd av riksdagens beslut 1975 om den svenska energipolitiken. Nedan ges en översiktlig redovisning av materialet.

Utvecklingen av det finansiella externa stödet från STU under anslaget E l, Stöd till teknisk forskning och utveckling, framgår av tabell 1:1. Beloppen avser under resepektive budgetår utbetalade anslag från STU,

Kapitel l STUs utveckling 37

Tabell 1:1 STU :s externa finansiella stöd under anslaget E l (Mkr)

|969/70 l970/7l l97l/72 [972/73 1973/74 l974/75â Mkr (St) Mkr (Cl) Mkt (E7) Mkr (få) Mkr (ti) Mkt (7) Ptojektstnd 66.9 (79) 80.3 (240) 77.) (75) 93.7 (77) 110.6 (79) I22.7 (75) Ramavtal lä.) (ll) H75) (30) 25.6 (25) 17.0 (23) 29.9 (Zl) 34.0 (33) SUMMA externt KS.0 (100) I00.I H00) I02.7 (100) lll)_7 (IOO) H05 ([00) I50.7 H00) finunstellt stod SUMMA externtfittutt- llli H41: IZOJ H14 IS-LJ I5b.7 :tclltstttdt“774/75 ;HS kostnudsluge knttsutttctttpnstndex

Statens stöd till teknisk forskning och utveckling har prioriterats sedan STU inrättades. Stödet via STU har således ökat både nminellt och reellt. Den del av STUs stöd till kollektiv forskning som utgår enligt s k ramavtal till bl a branschforskningsinstitut har under perioden ianspråktagit en i stort sett stabil andel m drygt 20 procentenheter.

1.4.1 Kollektiv forskning enligt ramavtal

I tabell 1:2 STUs bidrag enligt ramavtal till kollekspecificeras tiv under den period som undersökts. Grunden för STUs forskning stöd till kollektiv forskning är avtal som - med förbehåll om regeringens godkännande - träffas mellan STU och olika industrigrupangående gemensam finansiering av viss forskning. Avtalsperper ter är svenska staten och vanligen en av industrin för ändamålet bildad stiftelse. Statens samverkan med industrin skall avse genomförandet av preciserade forskningsprogram som framläggs av in- För den forskning som enligt avtalet skall bedrivas dustriparten. svarar vanligen ett institut, vars stadgar fastställs av regeringen. Den avtalade verksamheten skall i princip kurma genomföras på beinstitutioner inom eller utom landet och förutsätter såfintliga lunda i och för sig inte att särskilda fysiska resurser tillska- Institut med egna resurser skall inte inrättas cm redan exipas. sterande resurser vid forskningsinstitutioner och inom industrin kan utnyttjas.

Innebörden av de avtal som nutrera ingås om stöd till kollektiv teknisk forskning är att de befintliga instituten som regel formellt får ställning som uppdragstagare visavi de parter som ingått avtal om ett kollektivt tekniskt forskningsprogram. Pâ instituten ankommer därför att såsom resursansvariga samt, i den utsträckning som reglerats i avtalen, även som programansvariga genomföra de program om vilka avtal träffats. Att avtalsparterna även är huvudmän för vissa av de berörda branschforskningsinstituten och tillika utser institutens styrelse. ändrar inte detta förhållande.

38 Kapitel I STUs utveckling

Tabell 1.2 STU :s bidrag till kollektiv forskning enligt ramavtal i Mkr Ramavtal med industri- 69/70 70/71 71/72 72/73 73/74 74/75 stiftelser Träforskning 6 324 7 081 7 600 8 400 9 300 10 400 Textilforskning 1 014 l 164 1 300 l 450 1 S00 2 100 Konserveringsforskning 2 110 2 210 l 300 1 400 1 500 2 180

Järn-o metallforskning 1 287 l 372 1 400 l 600 l 600 1 800 Bruksforskning 300 300 300 350 370 730 Metallurgisk forskning 610 615 700 750 850 775 Verkstadteknisk forskning 1 600 1 800 2 050 2 250 2 400 2 550 Korrosionstekn forskning 550 500 700 750 850 900

Bearbetningsteknik Kol- och stålunionen 160 Summa ramavtal 15 176 17 018 18 675 20 717 23 196 28 325

Bidrag enligt särskilt ramavtal Forskn mikrovågsteknik 2 900 2 900 2 900 2 000 1 500 1 500 Längs kärntekn forskn 4 000 4 300 4 600 5 100 Summa ramavtal totalt 18 076 19 918 25 575 27 017 29 296 34 925

En utgångspunkt för bedömningen av storleken av statens engagemang i ett kollektivt tekniskt forskningsprogram skall vara vederbörande industrigrupps eller branschs eget intresse av ekonomisk satsning på den kollektiva forskningen. därvid siçall galla att industrin svarar för större delen av det avtalsbundna stödet.

I prop 1971:1 bilaga 15 s 89 framhålls emellertid att det kan finnas sådana starka samhällsintressen för vilka ansvaret inte rim-

ligen kan falla på den producerande industrin. I dessa särskilda 1

fall bör stödformen hinna utnyttjas även då styrelsen vill qenom-

föra och bidra till kostnaderna för ett mera omfattande forskningsl

program än industrin är beredd att till större delen svara för.

i

I a

Kapitel I STUs utveckling 39

att forskning samt I sammanhanget bör påpekas ntikrovågstelmisk Kärnteknisk forskning har en viss särställning så tilllångsiktig att bakom dessa ramavtal finns inte någon särskild industrivida stiftelse ned vilken STU träffat avtal.

Vid sidan av det avtalsbundna stödet kan STU stödja projekt vid de kollektiva Den totala omfattningen av STUs forskningsinstituten. stöd till kollektiv forskning framgår av tabell l: 3.

Tabell 1:3 STUs stöd till kollektiv forskning (Mkr) KOLLEKTIVA 1969/70 1970/71 1971/72 1973/73 1973/74 1974/75 INSTITUT Mkr (11) Mkr (27) Mkr (%) Mkr (/z) Mkr (W) Mkr (70) 3.7 (30) 6.3 (27) 6.8 (27) 8.3 (29) 8.7 (20) 9.0 (24) Projektstod Ramavtal 15.2 (80) I7.0 (73) 18.7 (73) 20.7 (71) 23,2 (72) 28.3 (76)

SUMMA 18.9 (100) 23.3 (100) 35.5 (100) 29.0 (100) 31.9 (100) 37.3 (100)

MIKROVAGSTEKNIK KÄ RNTEKN FORSKN Projektstöd 9,8 (-) 10.3 (--) 10.9 (61) ll.2 (64) 12.3 (67) 12,3 (65) Ramavtal 2.9 (--) 2.9 (--) 6.9 (39) 6.3 (36) 6.1 (33) 6.6 (35)

Summa 11.7 (100) 13.1 (100) 17.8 (100) 17,5 (100) 18.4 (100) 18.9 (100) varför Langsiklig karnleknisk forsknrng stods enligt särskilt ramavtal först fran och med 1971/72 prujektstodet i procent :av ramavtalen kan beraknas fors! fran och med detta ar.

Stödet till den kollektiva tekniska forskningen är en viktig del av STUs verksamhet. Den största delen av verksamheten som stöds ramavtalen avser kunskapsuppbyggrxad. Stödfornen har givits enligt år. Således har tre nya avtal om en vidgad användning på senare stöd till kollektiv tillkommit under 1976/77. De avser forskning områdena inom området vatten- ocn avdetonikforskning, forskning samt trämanufakturteknisk forskning. STU bidrar per loppsteknüç år ned 690 tkr, 2:30 tkr samt 1,64 Mkr till resp ramprograrn.

inom området vatten- ocn avloppstelmm ar slutits rrellan Avtalet STU, statens råd för byggnadsforskning ocn Vatten- ocn avlopps- De tre bidrar vardera med en tredjedel av föreningen. parterna Totalt omfattar programet 2,25 Mkr under en programkostnadema. en delvis ny användning av treårsperiod. Programmet representerar den kollektiva forskningsformen så tillvida att forslmingsinsatserna inte i första hand avser en industrigrupps eller branschs utan har en klar inriktning mot korrmtmala problem inom problem vatten- ocn avloppsområdet.

40 Kapitel I STUs utveckling

l. 4 . 2 STUs projektstöd

Ivbttagarkategrier

I diagram l:l-l:3 redovisas nur STUs projektstöd från samtliga program under anslaget E l fördelar sig mellan olika mottagarkategorier. I 2 redovisas i tabeller bl bilaga a hur ansökningsvolymen monetärt och antalsmässigt fördelar mellan dessa sig mottagarkategorier. Det bör noteras att till kategorin Hel- och halvstatliga samt kommunala organ räknas här de kollektiva forskningsinstituten. Projektstödet till dessa ingår således i denna kategori i diagrammet nedan. STUs stöd till utländska mottagare såsom Nordforsk nar också räknats till denna kategori.

Statistiken avser det projektstöd från STU som beslutats ett visst budgetår. Om en projektansökan beviljats stöd för två eller flera budgetår har hela stödbeloppet samlats på det budgetår då anslag först utbetalas.

I diagrammen har de mer forskningsinriktade mottagarkategorierna skuggats för att visuellt ge en uppfattning om projektstödets fördelning mellan forskningsinsatser och utvecklingsinsatser. Med ledning av diagrammen samt tabellerna i bilaga 2 kan göras följande kommentarer beträffande utvecklingen och inriktningen av STUs projektstöd.

Det beslutade projektstödet från STU har under ökat krafperioden tigt både nominellt och reellt. Konsumentprisindex har under sexårsperioden ökat med ca 45 indexenheter medan det samlade projektstödet ökat med drygt 82 indexenheter. Stödets har inte fördelning genomgått några dramatiska förändringar under perioden. Som helnet pñiglas perioden snarare av stabilitet vad avser relativa andelar.

De tre största mottagarkategorierna är i tur och ordning: Universitet och högskolor, Hel- och halvstatliga samt kommunala organ samt Tillverkande företag med fler än 500 anställda. Tillsammans iansprâktog dessa budgetåret 1974/ 75 tre fjärdedelar av det totala stödet.

Det beviljade stödet till kategorierna uppfinnare, innovatörer m fl, utvecklingsbolag samt Tillverkande företag, dvs de mer direkt utvecklingsinriktade kategorierna har under fått en perioden ökad andel av stödet. 1974/75 dessa ianspråktog ca en tredjedel av projektstödet. Universitet och högskolor nar fått en något minskad andel av det beviljade projektstödet. I fast har penningvärde stödet till Universitet och högskolor under sexårsperioden sjunkit med i storleksordningen 5 ä lO procent. Avslagsprooenten är dock lägre än genomsnittligt för Universitet och högskolor medan Uppfinnare, innovatörer m fl samt Tillverkande med mundre än företag

Kapitel I STUs utveckling 41

Mkr

Uppfinnare, innovatörer mfl 125 Ut veckI ingsbolag Företag S100 anställda Företag 101 - 500 anställda 100* Företag500 anställda Privata stiftelser, branschorg. m m 75- . Hel- och halvstatliga samt kommunala organ 50_

25_ Universitet och högskolor

1 69/70 70/71 71/72 72/73 73/74 74/75

DIAGRAM 1:1 BEVILJAT PROJEKTSTÖD FRÅN STU UNDER ANSLAG E1.

% 100 Uppfinnare, innovatörer m fl 90* utvecklingsbolag Företag 100 anställda

80* E_//

Företag 101 - 500 anställda - 70* Företag 500 anställda Privata stiftelser, branschorg. m m 60 50- Hel- och halvstatliga samt kommunala organ 40_ 30- 20 . . .. Universitet och högskolor 10

69/70 70/71 71/72 72/73 73/74 741/75

DIAGRAM 1:2 DEN RELATIVA BELOPPSMÄSSIGA FÖRDELNINGEN AV BEVlLJAT PROJEKTSTÖD FRÅN STU UNDER ANSLAGET E1.

Antal 1200-

1000 Uppfinnare, innovatörer mfl

utvecklingsbolag 80° Företag S100 anställda Företag 101 - 500 anställda _ Företag 500 anställda 600_ = Privata stiftelser, branschorg. m rn

Hel- och halvstatliga samt kommunala organ 400*

200- Universitet och högskolor

i

691/70 .71/72 72/73 73/74 74775

DIAGRAM 1:3 ANTALET ANSÖKNINGAR SOM BEVILJATS STÖD FRÅN STU UNDER ANSLAGET E1.

42 Kapitel l STUs utveckling SOU 1977: 64

100 anställda har en högre avslagsprooent än genomsnittligt. Denna minskar dock not slutet av perioden.

Totala antalet ansökningar har under perioden ökat ned ca 70 prooent (från 900 till 1600) och antalet beviljade ansökningar med ca 60 procent (från 700 till llOO) . I stort sett avslås var tredje ansökan. Uppfinnare, innovatörer m fl, samt de nundre & företagen svarar för större delen av den antalsnässiga ökningen och Uppfinnare, innovatörer m fl är sedan budgetåret 1973/74 näst största grupp efter Universitet och högskolor vad gäller antalet ansökningar.

Proj ektkategorier

En fördel med den tidigare redovisade statistiska beskrivningen av hur projektstödet fördelat sig mellan olika Inottagarkategorier är att den kan baseras på hårddata. En nackdel är emellertid att en sådan beskrivning endast visar vilka som fått stöd, nen inte vilken karaktär de projekt har som fått stöd.

Vid den undersökning som STU-kommittén låtit göra har därför också en genomgång gjorts av hur STUs finansiella stöd från anslaget E l fördelats nellan olika projektkategorier. De projektkategorier som STU använder beskrivsi avsnitt 1.3.2. Dessa har varit utgångspunkten för STU-konmittêns genomgång. Ett par smärre tilllägg har dock gjorts. m liten del av de anslag som STU beviljar kan inte utan vidare kopplas till ett specifikt projekt. Det kan gälla stöd till viss kontakt- och basverksamhet som ej är projektlagd eller vissa specificerade kostnadslag vid olika laboratorier, institutioner och organisationer som t ex anskaffningar av mindre laboratorieapparater. I stället för att hänföra anslag av denna typ till en viss projektkategori har de klassats som Drift.

I undersökningen gjordes också ett försök att särskilja utvecklingsprojekt ned särskilt stort nyhetsinslag, dvs sådana projekt som syftade till att skapa en helt ny produkt, netod eller process. Ett lyckat resultat av den tekniska utvecklingsinsatsen i sådana projekt kan förväntas vara patenterbart och exploateringen kan således ofta ske under patentskydd. Denna typ av utvecklingsprojekt benänmdes i undersökningen Innovationsprojekt.

Kunskapsutvecklingsprojekten motsvarar i stort vad som i dagligt tal vanligen benämnes forskningsprojekt varför den senare beteckningen valts vid presentationen av materialet.

Ett par svårigheter vid klassninqen av projekten i olika kategorier förtjänar att uppmärksammas.

För det första kan ett projekt inom sig rymma fler avsnitt san tagna var för sig borde hänföras till olika I denprojektkategorier. na undersökning har dock varje projekt hänförts endast till en kategori.

SOU 1977: 64 Kapitel l STUs utveckling 43

För det andra är t ex gränsen svår att dra mellan de två största kategorierna, nämligen å ena sidan Forskningsprojekt/Kmskapsutvecklingsprojekt och å andra sidan Utvecklingsprojelçt. Beskrivningarna huvudsyfte att utveckla baskunskaper respektive syftar till att utveckla produkter, metoder, processer eller system leder till svårigheter. I synnerhet gäller det vid klassningen av projekt som syftar till att söka kunskap för att senare kunna utveckla en viss process eller metod. I denna undersökning har strävan varit att i tveksamma fall låta det omedelbara, kortsiktiga syftet med projektet vara utslagsgivande vid klassifioeringen.

STU har för budgetåren 1973/74 och 1974/75 i anslagsframställningen gjort en klassning av stödet under program l a. Enligt denna klassning ligger den beloppsmässiga andelen Kunskapsutvecklingsprojekt ca 20 procentenheter lägre och Utvecklingsprojekten i notsvarande mån högre än den undersökning som redovisats här. De olika resultaten beror sannolikt på att det ovannäxmda gränsdragningsproblemet har nanterats genom olika klassningsprinciper. Antalsrrässigt är skillnaderna mellan undersökningarna dock mindre, ca 10 procentenheter, vilket tyder på att det är en del större projekt som klassats olika.

Samma personer och definitioner nar använts vid klassningen för samtliga år i STU-kommitténs undersökning. Den bör därför kunna användas för att belysa förskjutningar i projektstödets inriktning över tiden medan den relativa nivån för vissa projektkategorier bör användas med viss försiktighet.

I diagram 1:4 nedan redovisas hur STUs projektstöd under anslaget E l fördelas på olika projektkategorier.

% 100 Idéproiekt 90_ Innovationsprojekt 80 utvecklingsprojekt 70_ _ “ Utredningar 6° Drift 50. 40. 30 Forskningsprojekt 20 10c l __ i . i l _e_ I m 69/70 70/71 71/72 72/73 73/74 74/75

DIAGRAM 1:4 BEV|LJAT PROJEKTSTÖD FRÅN STU UNDER ANSLAGET E1 FÖRDELAT PÅ PROJE KTKATEGORIER.

44 Kapitel I STUs utveckling SOU 1977: 64

Stödvillkor

STUs finansiella stöd till projekt kan ges på olika villkor. Följande två stödforIner är numer helt dominerande då det gäller projektstöd.

Projekt vars resultat inte kan antas bli kommersiellt eller privatekoncmiskt lönsamma stödsmed bidrag. Dessa behöver som regel inte återbetalas.

Projekt sam kan förväntas resultera i kommersiellt användbara pr dukter, metoder eller stöds processer med bidrag med Villkorlig

återbetalning. Återbetalning av bidrag blir akutell först när

projektets resultat exploateras och leder till intäkter-

Den undersökning som gjorts visar att andelen bidrag med villkorlig återbetalning stadigt ligger kring 33 procent fram t o m budgetåret 1972/73. Andelen ökar till 40 procentenheter budgetåret 1973/74 och med ytterligare 2 procentenheter budgetåret därefter.

Budgetåret 1974/75 inrättades U-enhetens sektion för ekonomiska analyser. Sektionen har slutfört återbetalningsförhandlingar för 104 projekt med en sammanlagd bidragssmma av 26 Mkr, varav 20,1 Mkr skall återbetalas och 10,9 Mkr avskrivits. De båda senare beloppen inkluderar ackumulerad ränta. Vid sidan av de återbetalningsavtal som träffats till följd av förhandlingsverksamhet har sedan 1970 ca 13,5 Nnçr återbetalats. Det kan således konstateras att av stöd som givits återbetalningar med Villkorlig återbetalning i dagsläget inte ger ett särskilt stort till SIUs bidrag budget. Då resultaten av senare års satsningar börjar visa sig, kan emellertid bilden förändras.

STUs tre roller

Som tidigare nämnts introduceras i budgetpropositionen 1972 det principiella betraktelesätt som innebär att SIUs uppgift beskrivs som trefaldig och som enligt STU-kommitténs direktiv bör bilda utgångspunkt för kommitténs arbete (jfr bilaga 1). Med hänsyn till den vikt som således fästs vid detta betraktelsesätt har här ett första försök gjorts att belysa den historiska av utvecklingen STUs projektstöd fördelat på de tre rollerna. Det bör framhållas att det endast undantagsvis går att hänföra ett entydigt projekt till endera av rollerna. Vid genomgången av projekten har det bl a visat sig att skilda moment inom samma projekt skulle behöva föras till olika roller. Vid bedömningen av till vilken roll ett projekt skall föras, har man vid genomgången försökt bestämma projektets huvudsyfte. Detta har sedan fått vara vägledande och har bestämt hela projektets rolltillhörighet.

sou 197154 Kapitel I S TUs utveckling 45

Av diagram l:5 nedan framgår att sektoruppgiften och i viss :nån industriuppgiftaen tenderat att öka sina andelar av det totala ” projektstödet.

100 90 Sektorrollen

a0-

Industrirollen 60_ 50_

Forskningsrollen

69770 70/71 71/72 721/73 73/74 74275

DIAGRAM 1:5 BEVILJAT PROJEKTSTÖD FRÅN STU UNDER ANSLAGET E 1 FÖRDELAT PÅ STUs ROLLER

Utrustning och skgpsteknisk forskning

Beträffande fördelningen av finansiellt stöd från anslaget E 3, Skeppsteknisk forskning, samt E 4, Utrustning, kan följande nämnas.

Två tredjedelar av stödet till skeppsteknisk forskning avser kunskapsutveckling. Den dominerande mottagarkategorin är självfallet de stora svenska varven som mottar ca tre fjärdedelar av stödet. Endast fem procent av stödet ges i form av bidrag med Villkorlig återbetalning. Universitet och högskolor, kollektiva forskningsinstitut samt företag med fler än 500 anställda är de tre största mottagarna av stöd till utrustningsanskaffningar. De har mottagit 41, 23, respektive 16 procent av det stöd som utgått fram t o m budgetåret 1975/76.

46 Kapitel I STUs utveckling

Stödets inriktning för olika mattagarkategorier

För att belysa karaktären hos de projekt som de olika mottagarkategoriema får stöd för, har korstabuleringar genomförts. Huvudresultatet av dessa redovisas i diagram 1:6.

% Stödform Projekttyp % Stödform Projekttyp 1 00 Idé+ 10° innov.+ * _ utveckl. ... Mvâ D ft +

80 utrrledn. 80*

* * Idé+ innov. 60_ Mvå utveck 60_

40- 40- Forskning “ Drift + utredn 20- 20- _ _ Forskn

0- 0-

Mottagarkategorier: Mottagarkategorier: O Hel-och halvstatliga g uppfinnare, innovatörer etc samt kommunala organ 0 utvecklingsbolag 0 Universitet och högskolor 0 Tillverkande företag fördelas 34.4 Mkr (Totalt fördelas 44,6 Mkr

iTOtfih

l varje stapel) i varje stapel) Mvâ = Bidrag med villkorlig återbetalning

DIAGRAM 15 PROJEKTSTÖDETS INRIKTNING FÖR OLIKA MOTTAGARKATEGORIER (1974/

Slutsatsen är att det finns en klar skillnad i inriktningen hos de projekt för vilka olika kategorier får stöd. Uppfinnare, innovatörer m fl, Utvecklingsbolag samt Tillverkande företag får i huvudsak stöd till utvecklingsinsatser medan Universitet och högskolor samt Hel- och halvstatliga organ får stöd till forslmingsinsatser.

Sammanfattningsvis och med ledning av den tidigare redovisningen kan konstateras att den totala stödvolymen från STU har ökat betydligt under perioden både nominellt och reellt liksom antalet ansökningar om finansiellt stöd. Inriktningen av STUs externa finansiella stöd har inte genomgått några dramatiska förändringar varken vad gäller fördelningen på olika rnottagarkategorier, projektkategorier eller stödvillkor. En viss ökning av stödandelen i till Uppfinnare, innovatörer m fl samt Företag, mindre, och en viss minskning av stödandelen till Universitet och högskolor kan cbck noteras.

l l

l

l

I

Kapitel I STUs utveckling 47

1.5 SAMVERKAN MED ANDRA MYNDIGHETER OCH ORGAN

STU kan sägas verka i ett spänningsfält mellan tekniska IIÖj ligheter och behov av ny teknik. I detta är det STUs uppgift att bl a följa den tekniska utvecklingen och att ta initiativ till och stödja teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete. För att fullgöra denna uppgift är kontakt och samverkan med andra organ av stor betydelse.

1.5.1 Samverkan inom STUs I-roll

STU-kommittén har anordnat tre konferenser med de organ som är verksamma på det industripolitiska omrâdet. I dessa s k samverkanskonferenser har närvarit statens industriverk (SIND) ,arbetsmarknadsverket (ADdV) , statens utvecklingsfond (SUFO) , Sveriges investeringsbank AB (SIB) , Svenska Utvecklings AB (SU), och Statsföretag AB. Dessa konferenser har sedan förts vidare genom att respektive organisation på eget initiativ kallat till konferenser om samverkan mellan myndigheterna. Även vid dessa har STU-kommittén varit representerad.

Under utredningens gång har således överläggningar hållits beträffande industripolitikens praktiska utformning och respektive I i denna samt beträffande samband och tänkbara organs uppgifter l samwarkansomräden mellan Nedan redovisas vad som I framtida organen. I I därvid framkommit.

SIND inrättades den l juli 1973 (prop 1973:41). SIND är central förvaltningsmyndighet för ärenden som rör industri, hantverk och energiförsörjning samt mineralhaxitering. Sedan den l juli 1974 handhar SIND även de uppgifter beträffande företagsutveckling, kursverksamhet m m som tidigare åvilade statens institut för företagsutveckling (SIFU) . SINDs huvuduppgift är att främja närings- ; livets tekniska och ekonomiska utveckling ned särskild hänsyn till mindre och medelstora företag. SIND har ett ansvar för samordning och övergripande planering av företagareförerüngarnas verksamhet.

p Sett från SINDs synpunkt konmer STU och den tekniska utvecklingen i in som en väsentlig faktor i de flesta av SINDs arbetscmråden. En kontaktyta mellan STU och SIND är verksamheten inom STUs rådgivnings- och förmedlingsverksamhet under STUs underprogram 3.4, Indusuiell utvecklingsservice. STUs industriserviceverksamhet syf- ; § tar till att ta fram tekniskt och marknadsmässigt intressanta men 5 inte utvecklade idéer till en sakkunnig bedömning. De mest lovande idéerna ges stöd genom anslag från STUs delprogram 3.1, Uppfinnarstöd,eller på annat sätt. Verksamhet för att få fram idéertill utvecklingsprojekt bedrivs av STU genom länsvisa s k produktidêinventeringar i samarbete med företaqareföreningarna.

För planering och samordning av verksamheten har etablerats en grupp med representanter från STU och SIND vilket är naturligt både mot bakgrund av SINDs roll gentenot företagareföreningama och som ansvarigt organ för samordning och övergripande planering

48 Kapitel l STUs utveckling

på företagsserviceamrådet. I takt med att resurserna under STUs underprogram 3.4, Industriell utvecklingsservice, byggs ut kommer som tidigare nämnts inventeringarna framdeles att omfatta även en kartläggning av de mindre och medelstora industriernas behov av att förvärva nya tillverkningsobjekt från andra företag eller uppfinnare genom licenser. Därmed aktualiseras behovet av en intim samverkan med företagareförerxmgarna. Föreningarna genomför individuella företagsanalyser av mer övergripande karaktär i vilka behovet av nya tillverkningsobjekt är ett inslag. Företagareföreningarna bygger också upp en kännedom om det enskilda företagets specifika problam genom föreningarnas verksamhet i bl a låne- och bidragsverksamheten. Den senare omfattar bl a de s k direktlånen upp till 200 tkr ur Statens hantverks- och industri-

garantilånefond. Dessa lån kan vid behov kompletteras med upp till

300 tkr från SIB. Beslut om sådan komplettering fattas av SIB med företagareföreningens kreditundersöming som huvudsakligt beslutsmderlag.

Föreningarnas företagskännedom kan vara en tillgång för STU då beslut skall fattas om stöd till utvecklingsprojekt. När det gäller sådant specialinriktat stöd till enskilda mindre och medelstora företag kan även andra åtgärder behöva vidtagas för att företaget skall kunna tillgodogöra sig stödet. Om inte företagets situation i stort beaktas, kan enligt STUs och SINDs gemensamma uppfattning en som stimulans avsedd åtgärd i stället få ödesdigra konsekvenser för det mindre företaget, varför punktstöd inte bör ges utan att företagareföreningen hörts.

STUs stöd till de kollektiva forskningsinstituten har tidigare beskrivits (jfr avsnitt 1.4.1) . Industriverkets SIFU-enhet har till uppgift att aktivt stimulera och underlätta framförallt de mindre och medelstora företagens utveckling genom bl a utbildningsverksamhet. SIFUs s k facktjänst, som omfattar bl a rådgivning i tekniska frågor, har minskat under de senare åren till förmån för utbildningsverksamheten. För att bl a kompensera detta pågår överläggningar mellan STU och SIFU i syfte att cm möjligt arbeta fram en samverksansmndell för de kollektiva instituten. STU och de kollektiva instituten har ett gemensamt intresse av att kunskaper från institutensprids till av STU prioriterade målgrupper, vilka i många fall inte är medlemmar av de industristiftelser sam delfinansierar instituten. Förslag till samarbetsprojekt mellan STU och SIFU har på senare tid utarbetats vid Dfñbelinstitutet och diskussioner pågår bl a med Ytkemiska institutet, Korrosionsinstitutet och Institutet för tillämpad matematik angående kurser byggda på den kunskapsbank som instituten utgör. STU har efter samråd med SIND beslutat att bevilja medel till särskilda konsulenter för information och rådgivning vid Grafiska forskningslaboratoriet, Mbbelinstitutet och Verkstadstekniska institutet. Ett mindre bidrag har beviljats Korrosionsmstitutet för rådgivning.

Den nu nämnda verksamheten är en fortsättning på en försöksverksamhet som den l januari 1975 efter initiativ från STU påbörjades vid sex institut i syfte att öka institutens service till små och medelstora företag och enskilda produktutvecklare. Den ser-

SOU 1977: 64 Kapile/ I STUs utveckling 49

vice som instituten skall ge de mindre företagen är kostnadsfri eller subventionerad rådgivning i tekniska frågor samt vissa mindre uppdrag till reducerad kostnad. STU har beviljat 120 tkr per institut för försöksverksamheten.

En viktig uppgift för SIND är utredningsverksamheten. Denna cmfattar bl a branschutredningar (t ex Plastindustriutredningen) . I direktiven för branschutredningarna ingår i regel att forskningsoch utvecklingsarbetet i branschen skall analyseras. I direktiven till Plastindustriutredningen sägs t ex följande: Det framstår som angeläget att erhålla en kartläggning och analys av forskningsoch utvecklingsarbetets cmfattning, fördelning och inriktning inom den plastbearbetande industrin. Här kan det visa sig vara ändamålsenligt att koncentrera utredningsarbetet till vissa väsentliga områden.

För SIND är det nödvändigt att samarbeta med andra myndigheter och forsknings- och utvecklingsorganisationer då det gäller fou-frågorna, särskilt vad gäller ny teknik. Det är väsentligt att övervägandena beträffande fou-frågorna framdeles kan inarbetas i utredningarna på ett naturligt sätt. Samarbetet mellan STU och SIND i dessa frågor har hittills inte varit särskilt omfattande, men i utredningen rörande den träbearbetande idnustrin har STU medverkat. Ett samarbete i utredningsfrågorna är emellertid nu etablerat och kan väntas öka, varvid de branschorienterade kollektiva forskningsinstituten bör kunna utnyttjas i ökad omfattning.

Sanmanfattnirxgsvis har således STU i sin verksamhet många beröringspunkter ned SIND incxn nästan alla SINDs verksamhetscxnrâden. Ett ökat behov av regelbunden och organiserad samverkan har noterats inom ratten för samverkanskonferenserna och centrala verksträffar mellan STU och SIND har organiserats. Dessa syftar till att genom orienteringar om pågående och planerad verksamhet vid respektive myndighet bättre kunna samordna och planera för olika samverkansomrâden.

STUs samverkan ned SUFO och SIB gäller framförallt industriella utvecklingsprojekt. SUFO bildades samtidigt med SIND (prop 1973: 41) den l juli 1973 för att fylla det gap i finansieringsmöjligheterna san fanns för projekt som inte har en tillräckligt hög teknisk risk för att kunna få stöd till teknisk utveckling från STU, nen inte heller kommit tillräckligt långt i utvecklingen för att kunna få stöd från SIB eller andra banker. SUFO becbner projekten efter företagsekonomiska kriterier och de finansieras ned lån ned Villkorlig återbetalning. Räntan på dessa är högre än för normala banklån.

SUIFO är som tidigare nämnts administrativt och lokalmässigt knuten till STU. Fonden har ett nära samarbete ned STUs handläggare och utnyttjar i mån av behov den specialistkompetens som finns inom STU bl a i patentfrågor. I SUFOs styrelse sitter representanter för bl a STU, SIB, Norrlandsfonden och SIND och styrelsen har på senare tid kcmnit att bli ett Viktigt sanarbetsforum för dessa organ. Styrelsen sammanträder en gång i månaden. Fonden har engagerat sig i ca 200 projekt till en sunma av ca 55 Mkr. 20 pro-

50 Kapitel I S TUs utveckling SOU 1977: 64

cent av dessa projekt har tidigare fått stöd från STU.

SUR) försöker hjälpa dem som får stöd till projekt hos fonden att även få finansiering av andra banker t ex SIB. Således har ett tiotal projekt som fått finansieringsstöd från SUFO också beviljats lån från SIB. Några av dessa projekt hade tidigare fått finansiellt stöd även från STU. Den tyngsta delen av finansieringen för dessa projekt ligger på banken.

Vid samverkanskonferenserna har diskuterats om resultatet av STUs insatser skulle kunna utgöra ett komplement till AMVs insatser för att skapa nya arbetstillfällen framför allt inom stödomrâdet. F n går tre fjärdedelar av AMVs lokaliseringsstöd (lokaliseringsbidrag och -lån, avskrivningslån m m) till företag som redan existerar och den största delen av lokaliseringsstödet avser utvidgning av chssa företags produktion. Inom skogslänen finns ett mycket stort behov av nya arbetstillfällen baserade inte bara på nya företag utan också genom utveckling och förnyelse i redan existerande företag. Både arbetskraft och pengar firms tillgängliga, men problemet är bristen på produktionsfärdiga idéer.

Det har emellertid framförts att bl a det tidsmässiga avståndet är stort mellan initieringen av utvecklingsprojekt med STU-stöd och produktionsfärdig produkt, alternativt lokaliseringsbar affärsidé- eller förslag, varför en koppling mellan resultaten av STUs stöd och AMVs lokaliseringspolitiska insatser kan vara svår att åstadkomma. Mot bakgrund av att man i lokaliseringspolitiken är i mycket stort behov av nya projekt kan detta ändock vara ett angeläget fält för fortsatta överläggningar och ansträngningar.

SU ingår sedan den l juli 1976 i statsföretagsgr-uppen. STUs samverkan med denna företagsgrupp sker på samna sätt och på saxmxa villkor som med företag i övrigt. I SIUs regleringsbrev har dock avsatts ett minsta belopp som skall gå till SU.

1.5.2 Samverkan irxan STUs S-roll

Vid sidan av de myndigheter och organ san är verksamma på det industripolitiska området samarbetar STU med andra statliga och kommunala organ. Dessa insatser kan ses som främst kopplade till STUs S-roll och insatserna incm denna har som tidigare visats tenderat att öka sin relativa andel av projektstödet.

STUs insatser inom t ex miljövård, arbetarskydd och transportteknik påverkas av i vilken utsträckning organ och resurser för planering och ledning av fou-verksamheten byggts upp eller kcmner att byggas upp inom området ifråga. Ansvaret för forskningsverksamheten tas därvid i ökande utsträckning över av organ incm resp. sanhällsområcie.

Kapitel l STUs utveckling 51

Den offentliga sektorn består av ett stor antal organ och att fullständigt redovisa SIUs samverkan med dessa låter sig inte göra. I kapitel 2 redovisas vissa erfarenheter från teknikupphandlingskonrmittêns arbete och nedan belyses med några exempel den typ av projekt som samverkan avser samt myndigheter med vilka STU intensifierat samverkan på senare tid.

0 Provanläggning i Laxå för samkompostering av slam och sopor, enligt ett program som utarbetats av SNV. STUs bidrag är 3.l Mkr på tre år.

o Utprovning av ett elektroniskt trafikledningssysten för bussar tillsammans med Stockholms lokaltrafik och i samarbete med industriföretagen Stansaab, Svenska Storno och Annex. STUs bidrag är 6,7 11kr.

0 Databaserat kliniskt informationssystem i samarbete med Göteborgs sjulwårdsförvaltning och Stansaab samt Spri och Karolinska sjukhuset. STUs bidrag är 7,2 Mkr på fyra år.

0 Forskningsinsatser inom det kommunala vatten- och avloppsanrådet tillsammans med BFR och Svenska vatten- och avloppsföreningen. STUs bidrag är 2,3 Mkr på tre år.

0 Samarbete med AMV i syfte att bistå arbetsvårdsverkstäderna med lämpliga nya produkter, samt utvecklingsprojekt rörande anpassning av arbetsplatser på kontor för svårt harxdikappade.

STUs programplanering och initiering av projekt för olika samhällssektorer sker alltmer i samråd med sektoransvariga myndigheter. Som exempel på initiativ som STU tagit på senare tid kan nämnas trafiksäkerhetsområdet där samverkan sker med transportforskningsdelegationen, statens trafiksäkerhetsverk, statens vägverk och statens väg- och trafikinstitut. På databehandlingscmrådet pågår samarbete med Statskontoret och då det gäller undervisningsteknologi med skolöverstyrelsen.

Avslutningsvis bör framhållas att i STUs nämnder finns några s k sektormyndigheter representerade. Exempelvis är transportforskningsdelegationen, statens väg- och trafikinstitut samt statens järnvägar representerade i STUs nämnd för transportteknik, statskontoret i STUs närmd för informationsbehandling, styr- och komponentteknik, naturvårdsverket och primärkozrmuner i STUs nämnd för miljövârdsteknik samt arbetarskyddsstyrelsen i STUs närmd för produktionsteknik .

1.5.3 Samverkan inom STUs F-roll

Inom utbildningsdepartementets område har Unviersitetskanslersämbetet (UKÄ) huvudansvaret för forskningens basresurser vid universitet och högskolor. En vägledande princip vid uppbyggnaden av fou-resurser i Sverige har varit och är att så långt möjligt koncentrera basresurserna till institutionerna vid universitet och högskolor. Forskningsstödjande och forskningsinitierande organ

52 Kapitel 1 STUs utveckling

san STU och NFR avses vid utnyttjandet av sina finansiella resurser för forskningsärxdamål repliera på de basresurser i form av forskningspersonal och -utrustning san byggts upp vid institutionerna. En sådan dualistisk organisation avses medföra en flexibilitet för råden då det gäller att fånga upp och initiera nya forskningsområden och tillfälliga ofta litet större forskningsinsatser och samverkansprojekt.

Som tidigare nämnts finansierar STU sex s k kontaktsekretariat som administreras av de tekniska högskolor och universitet till vilka de är lokaliserade. Kontaktselçretariaten är i viss mån en förmedlande länk mellan STU och högskolorna. Kontaktsekretariatens viktigaste uppgift är dock att sprida kännedom till industriföretag om resurser vid och resultat från högskolorna. För att nå ut till företagen samarbetar kontaktsekretariaten bl a med f öretagaref öreningarna .

Under budgetåret 1975/76 har STU tagit särskild kontakt med flertalet av de högskolor scm samarbetar med STU i den projekt-bundna verksamheten. Dessa har besökts av *STUs verksledning och kontakterna har följts upp med ett seninarimn på STU kring STUs tredje huvuduppgift. Vid seminariet har tre till sju representanter för respektive högskola samt kontaktsekreterarna deltagit. Som ett resultat av den särskilda uppmärksamhet scm STU verksamhetsåret 1975/76 ägnat högskolorna läggs i anslagsframställningen fram för slag om bl a en ökad medverkan från högskolorna i planeringen av projekt för teknisk forskning.

STU överlägger också med NFR och UKÄ beträffande STUs forskningsstöd. I tekniska fakultetsberedninqen är en handläggare från SIU adjungerad. Bl a gäller dessa överläggningar finansiellt omfattande och särskilt långsiktiga satsningar från STUs sida. Sådan rådsfinansierad verksamhet vid universitet och högskolor som vunnit vetenskaplig och organisatorisk stadga och som bedåns svara mot permanenta forskningsbehov kan överföras till den fasta universitetsorganisationen. Som exempel kan nämnas STUs fleråriga stöd till institutionen för talöverföring vid tekniska högskolan i Stockholm.

SOU 1977: 64

KAPITEL 2 STUs OMGIVNING

INLEDNING

Syftet med detta kapitel är att översiktligt beskriva den cngivning STU verkar inom eller har starkast beröringspunkter med och i anslutning därtill belysa vissa skärningspunkter eller gränsdragnings-/samordningsfrågor gentenot andra myndigheter.

STUs mgivning kan beskrivas utifrån skilda perspektiv. De tre l l l roller som statsmakterna har formulerat - I-, S- och F-rollerna ; - är en sådan möjlighet (se kapitel l och bilaga l). En annan är F att utgå från de tvâ typer av verksamhet sm STU stöder - teknisk forskning respektive teknisk innovationsverksamhet. Dessa verksamheter är i väsentliga avseende olika till sitt innehåll - se

i

härm i kapitel 3. Grovt sett bedrivs de inm tvâ skilda kretsar. Det innebär också att STU har två huvudkategorier av stödmottagare, nämligen forskare vid högskolor och andra forskningsorganisationer t samt när det innovationsverksamhet enskilda innovatörer gäller ›i och företag.

De tre rollerna bör i första hand ses san en allmän sannanfatt- ; i ning av statsmakternas riktlinjer och intentioner med STU. Där sannanfattas inm vilka större politikområden STU skall fylla sina funktioner. Rollspråket är enellertid svårt att tilläpa, t ex för i l att beskriva eller klassificera de enskilda STU stöder, projekt eller för att ge struktur åt en beskrivning av STUs omgivning.

Stödet till innovationsprojekt mfattas både av I- och S-rollerna. Emellertid kan man endast i begränsad utsträckning tala om i någon mening renodlade I- resp. S-rollsprojekt. De förra stöds i princip enbart på sina tekniska och marknadsmässiga meriter, de senare stöds också på sina tekniska meriter samt därför att de är avsedda att tillgodose olika samhälleliga och sektoriella behov. De affärsmässiga realiteter san avgör om en exploatering slutligen skall kanna till stånd är mellertid i ett Viktigt avseende ensartade. Även för s k S-rollsprojekt gäller i flertalet fall att de produkter, processer etc so utvecklas skall tillverkas och försäljas av privata företag, vilket endast sker om det kan göras lönsamt. Samtidigt gäller att marknaden är avhängig

54 2 STUs omgivning SOU 1977: 64 Kapitel

av olika sektonnyrxiigheters beslut och agerande i form av upphandetc. De s k S-rollsprojekten är ling, normgivning, bidragsgivning sålunda snarast ett marknadsmässigt mer komplicerat specialfall av I-rollsprojekten.

Beträffande stödet till tekniska forskningsprojekt F-rollens att STUs stödbeslut inte enbart skall ta fasta formuleringar inomvetenskapliga kvaliteter utan även de näringspå forskningens och sektoriella tillämpningsaspekterna. Det kan också politiska uttryckas som att I- och S-rollerna även äger tillämpning på F-

rollen/forskningsstödet.

kan sägas att STU stöder två olika slags verk- Sammanfattningsvis samheter inom två olika för att fylla de tre roller statsmiljöer makterna angett.

I detta diskuteras var för sig dels miljön för STUs stöd kapitel till teknisk dels för stödet till tekniska inforskning, miljön novationsproj ekt .

När det gäller miljön för stödet till den tekniska forskningen, samhällets tekniska forskningsorganisation, kan man tala om tre olika delorganisationer - den sektoriella forskningsorganisationen,

de oftast industriellt anknutna kollektiva forskningsinstituten samt den tekniska forskningen inom universitet och högskolor.Dessutan finns det anledning att skilja mellan forskningsutförande att samordna och fördela organ och organ med uppgift planera,

anslag.

När det gäller miljön för stödet till teknisk irmovationsverksamhet tonvikten dels vid att se STU i relation till industriläggs i stort och de övriga stödorgan som har anknytning till politiken vid och myndighetsstrukturen inom de den,. dels sektorbegreppet olika sektorer som S-rollen omfattar. Ett försök görs också att olika vad gäller de institutionella och urskilja några typfall förutsättningarna för nyttiggörande av de s k marknadsmässiga S-rollsproj ekten .

2.1 IVIIIJÖN FÖR STUs STÖD TILL TEKNISK FORSKNING

STUs F-roll formuleras på följande sätt i STU-kommitténs direktiv:

att den vetenskapliga nivån och öka För uppgiften höja kunnandet inom skilda tekniska områden kan två olika funktioner Det finns för det första behov av urskiljas. en forskningsrådsbetonad funktion, där bedömningsgnmden främst är inomvetenskaplig och har att göra med fouverksamhetens vetenskapliga kvalitet och värde i ett internationellt Den andra funktionen saxm1anperspektiv. med önskvärdheten av att uppehålla en sådan tekhänger att önskvärd av nisk beredskap, en långsiktigt förändring närings- och industristrukturen underlättas och påskyn-

Kapitel 2 STUs omgivning 55

das. Stödinsatserna måste härvid vara förenliga med främst den långsiktiga näringspolitiken. I båda fallen uppkonmer behov av samordning med planeringen av universitetens och högskolornas verksamhet.

Beträffande den sektorinriktade fou-verksamheten har departementschefen framhållit att STUs verksamhet skall koncentreras till industriellt utvecklingsarbete i takt med att sektormyndigheternas resurser för planering och ledning av forskningen byggs ut.

I en granskningsprcxnerloria (nr 8/1972) illustrerar riksdagens revisorer den statliga forskningsorganisationens struktur med följi ande figur:

i

i Riksdagen

i med

i utskott

i I

l

Regeringen

Allmänt mål- Gigi-ABB

formulerande - - - - - --

i

z 09h VeSl-Vsbe Departemen- § viljande nivå (en

l l

.. r--J--n | l

Statliga Anslagsfor- Universitets. Forsknings- Styrelsen I Vetenskapå delande kanslers- råd och för teknisk I liga akade- l vgrk och i nivå ämbetet fonder utveckling mier | foretag l F u__ ._ _ _ .. J

_ m - i F u- d l- Universitet

Forsknings âtgctirlgtaorier Branschforski niiigaTinâm

i uyfömnde

:Sh

och forsk- ningsinstitut I statliga verk Nä 095 o k .of l ningsinstitut k J och företag

FlGUR 2:1 ÖVERSIKTSTABLÅ ÖVER DEN STATLlGA FORSKNlNGSORGANISA- TlONEN I SVERlGE (efter riksdagens revisorer, granskningspromemoria nr 8/1972).

Bortsett från företagens tekniska forskning täcker figuren i stora drag in hela den krets av myndigheter och andra organisationer som berörs av STUs stöd till teknisk forskning, eller som verkar inom angränsande fält. I den fortsatta beskrivningen urskiljs tre olika forskningsorganisatoriska delsystem, som skiljer sig åt med avseende på Verksamhetsinriktning samt organisations- och f inans ier ingsförhållanden .

56 Kapitel 2 S TUs omgivning SOU 1977: 64

o den traditionella forskningsorganisationen incm utbildningsdepartementets område (UHÄ, forskningsråden, universitet och högskolor)

0 den sektoriella forskningsorganisationen

o den industrianknutna kollektiva forskningen (branschforsknings- och andra institut)

2. l. l Forskningsorganisationen inom utbildningsdepartementets område

Inom detta område har pågått ett omfattande utrednings- och reformarbete och beslut om omfattande organisatoriska och andra förhar fattats både avseende den anslagsfördelande nivån (forskningsråden och UHÄ) och den forskningsutförande nivån (universiteten och högskolorna).

Forskningsråden

forskningsråden har enligt sin instruktion till uppgift att medelst anslag och annorledes inom sitt område främja forskning och därmed sanmanhängande verksamhet ävenscm befordra samverkan mellan forskning incm rådets område och forskningen inom angränsande discipliner.

Inom utbildningsdepartementets område har ansvaret för forskningens delats mellan forskningsråden och UKÄ (numera UHÄ) . UHÄ

resurser

har ansvaret för och finansierar universitetsforskningens basresurser.

En vägledande princip vid uppbyggnaden av fou-resurser i Sverige har varit och är att så långt möjligt koncentrera basresurserna till universitet och högskolor. Forskningsråden och andra forskningsstödjande organ skall sedan med hjälp av sina anslag spela på dessa resurser. En sådan dualistisk organisation är avsedd att medföra en flexibilitet för råden då det gäller att fånga upp och initiera nya forskningsområden eller tillfälliga större forskningsinsatser och samverkansprojekt. Denna dualism kommer i princip att kvarstå även efter högskole- och forskningsrådsrefornmerna.

Forskningsrådsorganisationen inom utbildningsdepartementets område har nyligen varit föremål för utredning av forskningsrådsutredningen som avgett förslag i betänkandet Forskningsråd (SOU 1972: 26). På grundval härav lade regeringen våren 1976 fram en proposition om forskningsrådsorganisationen inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde (prop 1975/762129) . Riksdagen beslutade samna år i enlighet med propositionen.

SOU 1977: 64 Kapitel 2 STUs omgivning 57

Den nya rådsorganisationen skall enligt propositionen gälla fr o m budgetåret 1977/78. Arbetet inför budgetåret 1977/78 skall inledas redan under våren 1977, varvid också ledamöterna i den nya organisationen utses.

Den hittillsvarande forskningsrådsorganisationen

Forskningsrådsorganisationen byggdes i huvudsak upp under 1940talet.

Inom utbildningsdepartementets område finns för närvarande fem forskningsrådmämligen statens medicinska forskningsråd (MFR) , statens humanistiska forskningsråd (HFR) , statens råd för samhällsforskning (SFR), statens råd för atcmforskning (APR) samt statens naturvetenskapliga forskningsråd (NFR) . Fram till 1968 fanns ett sjätte råd, statens tekniska forskningsråd (TFR) , som då uppgick i STU .

Utanför utbildningsdepartementets område finns ytterligare två forskningsråd, statens råd för skogs- och jordbruksforskning (SJFR) under jordbruksdepartenventet och statens råd för byggnadsforskning (BFR) under bostadsdepartementet. SJFR har i princip samma ställ- I ning gentemot jordbrukets högskolor som råden inom utbildningsde- I partementets område har gentemot de högskolor som är underställda UHÄ. BFR har till uppgift att främja forskning och rationalisering inom sitt cmråde. Verksamheten finansieras till större delen ge- Z nom en byggnadsforskningsavgift san erläggs av arbetsgivarna inom byggnadsindustrin. Dessutom lämnar staten ett årligt bidrag.

i

2 Forskningsråden är självständiga myndigheter med uppgift att främ-

i och fördela medel till De har

ja forskning forskningsprojekt. r i för någon verksamhet inom anknytande saminget myndighetsansvar hällssektorer. Råden under utbildningsdepartementet är i stort fria att själva utforma sin organisation och sina arbetsrutiner.

Å Det centrala samarbetsorganet för råden är forskningsrådens samsan består av representanter för AFR, HFR, MFR, ;› arbetsdeläation, NFR, SFR, SJFR och STU. I regel representeras medlemsorganen av , ordförande och huvudsekreterare; därutöver kan ledanöter adjungeras. Samarbetsdelegationen har en inofficiell ställning och kan inte fatta beslut på xraedlemsorganens vägnar.

forskningsråd disponerar ett reservationsanslag till forsk- Varje ning incm rådets verksamhetsområde. I de fall råden är sektions- .› indelade görs i regleringsbreven en motsvarande uppdelning av rå- ? dets anslag. Huvuddelen av forskningsrådens verksamhet utgörs av * att efter av ansökningar om forskningsstöd bevilja medel till forskningsprojekt. Budgetåret 1974/75 beviljade råden sammanca 2 200 forskningsanslag. Råden kan också själva initiera lagt forskning. Den största delen av forskningsrådens anslag avser forskningsprojekt som initierats och utformats av enskilda forskare eller forskargrupg. Rådens huvudsakliga uppgift blir då att skapa och administrera en apparat för granskning, prioritering

58 Kapitel 2 STUs omgivning

och beslut om anslag för sådana Râden bedriver forskningsprojekt. vidare viss informationsverksamhet inom sina forskningscmråden.

NFR, som har starkast beröringspunkter med STU, fördelar i princip sina anslag under hela året. Rådets behov av överblick och möjligheter att göra avvägningar av anslagstilldelningen till olika vetenskapsområden gör dock att ansökningar om större belopp och för verksamhet som avses löpa från budgetårsskiftet skall inges till rådet före den l februari. Årligen behandlas ca l 100 ansökningar. NFR arbetar, liksom numera även AFR, med fasta medel ramar för de olika delegationernas ämnesanrâden (se nedanstående organisationsskiss) .

Rådgivande " RÅDET nämnd (16) ñ (12)

Arbets. sekretariat utskott (S)

llivlllJ

K°mmm°° Delega- Delega- Delega- Delega- Publice- Sekretariatet tionen för tionen för tionen för tionen för ringsför internatio- matema- kemi geoveten- biologi nämnd nell ekologi tik (10) skap (12) (7) (gemensamt) (12) (9) med SIDA) Ekologi (EK) Man and Biosphere (MAB) Zoologisk taxonomi Biofysik Molekylär biologi (tills. med MFR o. RmC) Intergovernmental Oceanographic Commission (IOC) International Hydrological Decade(lHD) International Geological Programme (lGCP) Geodynamics Projects (GDP) ^ (tilIs.med KVA) .Terrestrisk geodata European Southern Observatory (ESO)

FlGUR 2:2 NFRs ORGANISATION. (Källa: FRU, SOU 1975-26) (Siffrorna inom parentes anger antalet ledamöter)

Kapitel 2 STUs omgivning 59

Rådets kansli skapar sig en allmän överblick över anslagssituationen med hjälp av budgetpropositionen och de ansökningar som inkomnit. Rådets arbetsutskott gör på basis härav en preliminär budget för kommande budgetår som inbegriper de rambelopp, inom vilka delegationers forskningsstöd skall rymmas. Vid respektive denna fördelning reserveras dock medel vid sidan av delegationernas ramar för en rad aktiviteter. Förutom för kansliets arbete reserveras Inedel bl a för särskilda utredningar och vissa särskilda program som gästforskarverksamhet, reseanslag och tvärprojekttjänster samt för projekt som berör mer än vetenskapliga en delegation. Efter eventuella jämkningar, där delegationer och . arbetsutskott fattas det formella beslutet om ramarna då 1 agerar, rådet vid ett utdelningssamnanträde under senare delen av våren

g

fördelar huvuddelen av de disponibla medlen för kommande budgetår.

I 1 Genom systemet med ekonaniska ramar för delegationerna förskjuts l de konkreta besluten från rådet till delegationerna. Något formellt föreligger dock inte och arbetsutskottet föreslår efbemyndigande ter sin beredning särskild diskussion i rådet av ansökningar som är av komplicerad eller principiellt viktig natur.

Av särskilt intresse är anslagsgivningen till NFRs korrmittêer och de till vissa av den knutna forskningsprojekten. Konmittêerna i flera fall inte bara som rådets rådgivande organ utan fungerar initierar och planerar självständigt forskningsverksamhet. Kommittêerna ansöker om medel på vanligt sätt och dessa ansökningar prö- 5 vas i normal ordning. I det övervägande antalet fall är de anslag i som beviljas kcmnittêerna att betrakta som ramanslag. Komittêerna kan därefter självständigt besluta om anslag till konkreta pro- Av NFRs medel kanaliseras en förhållandevis stor del via jekt. kommittéer-na (ca 17 procent budgetåret 1973/74).

ser ut på följande sätt. Ansökningarna för- Granskningsproceduren delas incm delegationerna på särskilda föredragande som gör en ett till defackgranskning och avger skriftligt yttrande övriga eller, om det gäller större belopp eller forslegationsmedlemnar i rådsmedlexmxar. Sedan delegationen behandlat kartjänster, samtliga :› yttrande och förslag,vidarebef0rdras det tillsamfackgranskarens * för beslut. mans med delegationens förslag till arbetsutskottet Tillhör rådet föredrar han ärendet även där. I anfackgranskaren nat fall utses en fackmässigt lämpad rådsledamot.

Arbetsutskottet bereder delegationernas förslag inför det rådssanmanträde vari besluten om fördelningen av anslag tas. Genom med fasta ramar och genom att eventuell prioritering utsystemet ifrân samhällsrelevanskriterier beträffande enskilda projekt sker mellan den att bli i delegationernaykarmer gränsdragningsfrågor rådets huvudsakliga arbetsuppgift i samband med den egentliga an- De ovan nämnda särskilt reserverade medlen slagsutdelningen. för som berör flera delegationers ämnesområden är ett projekt sätt att som här För att klara de möta de svårigheter uppstår. som uppstår i förhållande till angränsande gränsdragningsfrågor - finns råd - APR, WR samt Riksföreningen mot cancer en samarbetskcmnittê med uppgift att fördela ifrågavarande projekt på de olika

60 Kapitel 2 STUs omgivning SOU 1977: 64

råden. Gentetrot STU och SNV firms likartade Denna samrådsgrupper. teknik innebär att samfinansiering av projekt med andra råd förekarmer i begränsad omfattning.

Ny forskningsrådsorganisation

Den nya rådsorganisation som skall gälla inom utbildningsdepartementets område fr o m budgetåret 1977/78 förändringar gen enot hittillsvarande organisation framför allt på följande punkter.

En särskild forskningsrådsnämnd (FRN) inrättas vid sidan av forsk ningsråden. Nämnden skall vara sidoordnad och inte överordnad råden och ha till främsta uppgift att, vid sidan av de enskilda rådens insatser, initiera och stöda forskning främst inom anråden san är angelägna från samhällets FRN skall synpunkt. disponera egna medel. San huvudregel skall gälla att FRNs projekt skall vara samfinansierade med forskningsråd eller sektoriella organ.

FRN blir samarbetsorgan för forskningsråden inan både utbildnings och jordbruksdepartetnentens område. Chefen för utbildningsdeparte mentet anger i propositionen (1975/76:l29) att det är önskvärt at SIU bereds tillfälle att delta i samarbetet inan FRN i vad avser STUs stöd till teknisk forskning. FRN kcmner att ersätta forskn o rådens samarbetsdelegation.

Antalet forskningsråd incm cmråde reduutbildningsdepartanentets ceras till tre. HFR och SFR sanmanslås till ett humanistiskt-

samhällsvetenskapligt forskningsråd. AFR och NFR saxmvanslås till ett råd, benämnt naturvetenskapliga forskningsrådet. MFR kvarstår slutligen scm ett särskilt råd.

Reglerna för rådsorganens ändras. Utmärkande för sammansättning nuvarande system är - med propositionens ord - att råden så gott

som uteslutande består av ledamöter som är direkt eller indirekt utsedda av forskare med fast anställning inom universitets- och högskoleorganisationen. I den nya organisationen skall fortfarande en majoritet av rådsledaxxxöterna av företrädare för utgöras vetenskapen. De skall utses av särskilda elektorsförsamlingar valda av aktiva forskare vid universitet och högskolor. Övriga - med propositionens rådsledanöter skall utses av regeringen och ord - vara en betydande minoritet och utgöras av representanter för sektoriella eller motsvarande intressen. Rådens ordföranden skall också utses av regeringen.

I den nya forskningsrådsnämnden får allmänintresserxa majoritetsställning. Därutöver skall ingå representanter för råden inkl SJFR och STU .

SOU 1977: 64 Kapitel 2 STUs omgivning 61

FRUs förslag rörande stödet åt teknisk grundforskning

I en särskild promemoria överlämnad till utbildningsministern med skrivelse av den 25 januari 1976, redovisade FRU överväganden och förslag rörande ansvaret för den tekniska grundforskningen. Bl a föreslogs att inom STU skulle inrättas en nämnd för finansiellt stöd till teknisk grundforsknig. Via industridepartementet överlämnades utredningens PM till STU-kommittén den 4 april 1975.

Utgångspunkten för FRUs skrivelse är gränsdragningen mellan å ena sidan AFR/NFR och å andra sidan STU, när det gäller fördelningen av ansvaret för ansökningar om forskningsanslag. AFR/NFRs ansvar för teknisk forskning grundar siq,med utredningens ord, 3 på det uppenbara förhållandet att gränserna mellan naturvetenskaplig och teknisk forskning av mer grundläggande natur är flyt-

I

ande. i En promemoria tillställdes AFR/NFR respektive STU på remiss. Det problem som där ställdes var i korthet att viss teknisk forskning av grundläggande natur anses ha kommit i ett gränsområde mellan de båda dominerande inom detta fält -

1 anslagsgivarna AFR/NFR och

STU - och därmed saknar en naturlig finansiell replipunkt. Promemorian påminner också om att statsverkspropositionen 1972, i samband med att STUs tre huvuduppgifter definieras, slår fast att endast en mindre del av STUs ökade resurser bör användas för den rent forskningsstödjande uppgiften. Man pekar även på att riksdagens revisorer i en granskningsprotnetmria (nr 8/1972) föreslagit att NFR även skulle få ansvar för den tekniska grundforskningen.

FRUs promemoria jämte remissvaren tillställdes därefter en vidare krets intressenter för yttrande, varefter FRU beslöt redovisa sina överväganden och förslag i en särskild pranernoria till chefen för utbildningsdepartementet.

FRU föreslog att STU även i fortsättningen skall ha ansvaret för stödet till den tekniska grundforskningen. FRUs uppfattning om hur STUs stöd till den tekniska grundforskningen bör hanteras innebär i huvudsak att de nuvarande behovsområdesnämnderna liksom nu programplanerar förslag om forskningsinsatser inom sina respektive cmrâden, och att en särskild grundforskningsnärtmd med egen medelsram programplanerar sådana forskningsprojekt som inte uppenbart kan hänföras till ett bestämt behovsområde.

Under FRUs arbete med denna fråga tillsattes inom STU en särskild rådgivande kartnittê med uppgift att granska stödet till den tekniska forskningen.

Nedan återges forskningsrådsutredningens sammanfattande konmentar i frågan:

62 Kapitel 2 STUs omgivning SOU 1977164

Den lösning forskningsrådsutredningen föreslagit när det gäller teknisk grundforskning utgår från samma principiella syn som präglat utredningens förslag i övrigt. Sannordningsproblexren skall enligt detta synsätt lösas genan samplanering och i tillämpliga fall samfinansiering mellan organ med olika tyngdpunkter i sitt ansvarsområde. Liknande arbetsformer bör,enligt utredningens uppfattning, i stor utsträckning vara möjliga även mellan behovsnämnder och en närmd för teknisk forskning inom STU.

Forskningsrådsutredningen vill betona denna innebörd i förslaget till lösning av frågan an den tekniska grundforskningens finansiering. Det sarrmanhållna ansvaret inom STU - betingat av den tekniska komponenten i forskningsarbetet - bör under förutsättning av lämpliga organisatoriska lösningar underlätta en samplanering och göra det lättare att undvika en polarisering mellan olika slag av teknisk fou. Behovet av kontakter mellan forskningsråden och STU är med detta synsätt en självklarhet och utredningens förslag att SIU skall vara representerat i FRN syftar till att tillförsäkra STU och råden möjligheter till ett sådant samarbete. (SOU 1975:26, s 345 f).

Det kan vara svårt att avgöra huruvida grundforskningen verkligen blivit styvmoderligt behandlad på senare tid,eller om den opinion som medförde att forskningsrådsutredningen tog till beupp frågan handling var ett uttryck för de cxnprioriteringar mellan olika teknikområden som STU är till för att göra. Till detta kommer svårigheterna att i efterhand mäta och dra en gräns mellan grundläggande och tillämpad teknisk forskning. Det är mot denna bakgrund man får se det förhållandet att FRU inte utan en relativt anfattande remissomgâng ansåg sig kunna konstatera att det finns ett reellt problem beträffande finansieringen av den tekniska grundforskningen.

Universiteten och högskolorna

Trots den starka sektorisering scm kännetecknat inom utvecklingen forskningen är fortfarande universiteten och högskolorna landets största teknislevetenskapliga forskningsresurs. Även för den sektoriella forskningen är universitets- och högskoleorganisationen en naturlig bas. Till skillnad från utvecklingen i främst vissa större industriländer, har man i Sverige endast i särskilda fall inrättat fristående forskningsinstitut för de sektoriella foubehoven. Inom utbildningsdepartementets område (UHÄ-anrådet) finns för närvarande tio traditionella universitetsoch högskoleenheter inklusive den senast tillkomna högskolan i Luleå.

SOU 1977: 64 2 STUs Kapitel omgivning 63

Riksdagen beslutade 1975 on refornering av högskoleutbildningen nman utbildningsdepartementets anråde. Refornen son huvudsakligen berör den grundläggande träder i kraft utbildningen den 1 juli 1977. Universitetskanslersämbetets cnorganisation genanfördes dock den 1 oktober 1976 - ämbetet namn till universibytte samtidigt tets och högskoleämbetet (UHÄ).

De i STU-sannanhang viktigaste förändringarna genm högskolerefornen sanmanfattas nedan i punktfonn:

O UKÄS fakultetsberedningar ersätts i UHÄ av en organisation med fem planeringsberedningar vilka liksan fakultetsbered-

ningarna skall ha ansvar för grundläggande samt utbildning forskning och forskarutbildning.

! 0 På högskoleenheternas nivå banner den nuvarande fakultets/ att bestå

sektionsorganisationen tills vidare, men endast i san planerings- och ledningsorganisation för forskning och

forskarutbildning. Ansvaret för den grundläggande utbildningen läggs på andra organ, främst enhetsstyrelsen och linjenämnder.

t

0 Det nya anslagssystemet blir mer ändamålsinriktat vilket bl a innebär en åtskillnad mellan för å ena sidan anslag i grundläggande och å den andra utbildning forskning och forskarutbildning. I det dagliga arbetet inom institutioner och högskoleenheter förutses denna åtskillnad inte utesluta

resursmässig gemenskap.

Anslagen för forskning och forskarutbildning förutsätts tills vidare anvisas fakultetsvis.

När det gäller medelsanvändningen förstärks den redan existerande tendensen mot ökad lokal Medlen skall handlingsfrihet. t ex anvisas utan uppdelning på olika av kostnader, t ex slag lärarlöner och driftskostnader.

0 Det nya anslagsystemet och den ökade lokala handlingsfriheten kcnuer att ställa ökade krav på högskoleenheternas interna planering och budgetering. Enhetsstyrelserna får på ett annat sätt än de nuvarande konsistorierna ett sannanhållande ekonmiskt ansvar, bl a för att garantera institutionernas kontinuitet och stabilitet i resurshänseende.

64 Kapitel 2 S TUs omgivning SOU 1977: 64

Teknisk forskning förekommer främst vid de fan tekniska högskolorna:

- Tekniska Högskolan i Stockholm, KTH - Chalmers Tekniska CTH Högskola, - Lunds Tekniska LTH Högskola, - Tekniska Högskolan i Linköping, LiTH - Tekniska Högskolan i Luleå, LuTH

Dessutom förekcmner teknisk forskning vid Skogs- och lantbrukshögskolorna, vid Teknikum i Uppsala samt vid vissa andra universitetsinstitutioner .

De tre äldre tekniska högskolorna (KTH, CTH och LTH) är organiserade efter utbildningslinjer i sektioner, som i sin hur är indelade i institutioner. Många institutioner är små med en professur och i stort sett ett enda ämnesområde. Andra institutioner har flera professurer och bredare, mindre enhetliga verksamhetsområden Somliga av dessa är uppdelade i tämligen självständiga avdelningar. De tre äldre högskolorna har tillsanmans ca 160 institutioner. Dessutom förekarmer ett antal andra enheter av varierande slag med främst forskningsuppgifter.

sektionerna har via sina utbildningsnämnder huvudansvaret för utbildningen. De har därför inget gemensamt forskningsansvar och forskningen inan en sektion uppvisar stor splittring. Sektioner beställer undervisning från institutionerna som är högskolornas grundläggande administrativa enheter. Flera av de små institutionerna utgör en enhet i forskningshänseende.

De yngre högskolorna i Linköping och Luleå är organiserade i storinstitutioner med flera, f n upp till sex, professurer. Utbildningslinjerna har, bortsett från en maskinteknisk linje vid vardera högskolan, en annan inriktning än vid de äldre högskolorna. Storinstitutionerna utgör administrativa enheter för lärare och forskare. Forskningen bedrivs utom för några ensamforskare i ett antal forskargrupper san i några fall går utanför institutionsgränserna.

Vid flertalet institutioner på de tekniska högskolorna finns enligt en RRV-studie (Forskargrupper vid de matematisk-naturvetenskapliga och tekniska fakulteterna, dnr 1975:312) forskargrupper scm tenderar att fungera helt obereonde av varardra. Den pri- :nära forskningsorganisationen utgöres alltså av forskargrupper och ensamforskare. I relativt ringa utsträckning sker samverkan mellan forskargrupper. Samverkan över institutions- och sektionsgränserna är sällsynt. En viss samverkan har dock organiserats i s k centra.

Enligt gjorda studier bestäms gruppernas forskningsinriktning huvudsakligen av grupperna själva. I några fall har forskningsråd (t ex BFR) och Arbetarskyddsfonden tagit initiativ till bildande av grupper för speciella forskningsuppgifter. Ungefär en fjärdedel av grupperna anser sig helt avskilda i finansiellt av-

2 STUs Kapitel omgivning 65

seende från den institution (avdelning) som de formellt tillhör. På grundval av RRV-studiens beräkningar torde antalet forskarvid de tekniska vara grupper högskolorna av storleksordningen 300. Därutöver förekommer ett betydande antal ensamforskare. De flesta grupperna arbetar med flera projekt.

Som tidigare nämnts tilldelas den svenska gmndforskningen resurser över statsbudgeten dels inom ramen för en basorganisation, dels genom anslag till rådsorganisationen (inkl. STU). Basorganisationen består väsentligen av tjänster, lokaler och utrustning. De medel som anvisas via rådsorganisationen har setts-som forskningens flexibla operativa resurser. Med deras skall det hjälp vara Inöjligt att driva som inte kan bedrivas forskningsprojekt enbart med basorganisationens resurser.

Denna dualism mellan fasta basresurser och flexibla rådsresurser har börjat lösas upp i konturerna. Dels genan att rådsresurserna, inte minst genom de s k Åmanlagarna, tenderar att bli mindre flexibla och dels genom att högskolorna successivt har fått större handlingsfrihet i sin medelsanvändning - en frihet som förväntas öka ytterligare genom högskolereformens nya anslagssystem. Möjligheterna att med hjälp av rådsresurserna fritt spela på basresurserna har därigenom kringskurits.

Forskarnas krav på anställningstrygghet har fått en särskild tyngd genom de s k Åmanlagarna. Dessa berör STU även om arbetsgivaransvaret formellt åvilar högskoleenheten vilket också i STUpåpekas konmittêns direktiv. Tillsamnans med specialiseringen och differentieringen på den forskningsutförande nivån medför detta att forskningsrådens flexibilitet och handlingsutrynme i betydande ut- _ sträckning minskar. Problemet tenderar att förstärkas i ett bud- ; getläge där en förnyelse av forskningsinriktningen inte enbart 1 kan ske genom nytillskott av medel. :Vlöjligheterrza till omprioriteringar, initiativ och styrning synes mot den bakgrunden endast kunna tillvaratas genom en ökad samverkan över institutions- och sektionsgränserna. En sådan samverkan och planering på universiy tet skulle innebära att hindren mot större samlade insatser minsi kar och att omorienteringsprocesser och tonviktsförskjutningar underlättas.

UKÄ diskuterar i sin för anslagsfrarnställning 1976/77 problematiken med ansvar för och uppbyggandet av basresurser i förhållande till forskningsrådstanken och uppbyggandet av sektoriella forskningsorgan.

Enligt UKÄs mening bör de sektoriellt programansvariga parallellt med forskningsråden ha ett betydande ansvar även för den sektorsanknutrxa långsiktiga forskningen. Deras programansvar bör avse även sådan som forskning krävs för att på sikt bemästra inom berörda anproblen svarsområden. Ett ökat sådant ansvar behöver inte nödvändigtvis vara av ekoncmisk natur utan kan framför allt innebära att sektorsorganen kraftigare i engagerar sig problanidentifikationen och långsiktig forskningsplanering (s. 54).

66 Kapitel 2 STUs omgivning S()LIl977:64

För att bedriva en framgångsrik forskningsverksamhet behövs kanske större enheter än vad varje institution tagen för sig utgör. Större enheter innebär att flera funktioner kan samlas inom samna ram (kunskapsvidgande, tillämpad, problemlösande forskning m m). Ett stort och differentierat kontaktnät mot olika råd, stiftelser, sektororgan och industri blir lättare att upprätta och underhålla. En del av kritiken mot nuvarande system går ju ut på att allt för stor del av forskarnas tid går åt till att söka anslag från olika håll. I förening med att anslagen ofta är tämligen kortfristiga medför detta en ryckighet i forskningsplaneringen, vilket är till hinder för en effektiv forskning.

2.1.2 Den sektoriella forskningsorganisationen

Före andra världskriget var forskningen koncentrerad till universitet och högskolor. Utvecklingen därefter har inneburit att denna traditionella forskningsorganisation har kompletterats med en omfattande sektoriell forskningsorganisation som anfattar både forskningsstyrande eller -finansierande organ och forskningsutförande organ. Detta avsnitt, som i allt väsentligt bygger på forskningsrådsutredningens betänkande ”Forskningsråd (SOU 1975:26) , beskriver översiktligt den sektoriella forskningsorganisationens struktur och utveckling.

Utbyggnaden av den sektoriella forskningsorganisationen är en följd av att forskningen successivt har tillmätts allt större betydelse för samhällsutvecklingen. I samband därmed har man velat uppnå ett ökat och nära samspel med forskningen genom att inlexrma den som en del av samhällsverksamheten inom respektive sektor.

Försvarsforskningen utgör fortfarande det tydligaste exemplet på en konsekvent sektorisering av forskningen. FOA bildades 1945. Inom industridepartenuentets omrâde finns också sedan länge mynsom bedriver såsom en del av verksamheten digheter forskning statens provningsanstalt, statens skeppsprovningsanstalt, Sveriges geologiska undersökning. Ett annat tidigt ecempel på sektorforskning är de kraftiga satsningar som under 1940- och SO-talen skedde inom ramen för de stora skolutredningarna. Statens psykologiskpedagogiska institut inrättades t ex redan 1944.

Programbudgetutredningen (SOU l967:ll-l3) och försvarsforskningsutredningen (SOU 1970:54) har bidragit till att forma ett språk eller synsätt för att i administrativa styrningstermer beskriva den sektoriella forskningens syften. Försvarsforskningsutredningen har formulerat tre huvudsyften för den sektoriserade forskningen, nämligen

- att för av sektorns mål ge underlag precisering att ange och konkretisera alternativa handlingslinjer för att nå Irwålen att säkerställa att sektorsmålen kan förverkligas i enlighet med beslutade handlingslinjer.

SOU 1977: 64 Kapitel 2 STUs omgivning 67

Även betänkandet Planering och programbudgetering inan försvaret (SOU 1969:25) redovisar ett likartat synsätt.

Sektoriseringen av forskningens organisation är i hög grad en process som fortfarande pågår. Enbart under perioden hösten 1972 - våren 1975 tillkom ett tiotal nya sektoriella forskningsorgan. Samtidigt har flera myndigheter fått egna forskningsanslag.

Sektoriseringsprocessen har enligt forskningsrådsutredningen utvecklats i tre faser, som visserligen går in i varandra och har flytande gränser. Varje ny fas karaktäriseras av att nya forskningsfält sektoriserats. I den första fasen, början av 1940talet till början av 1950-talet, avsåg de statliga nysatsningarna huvudsakligen teknisk-naturvetenskaplig forskning för försvarsändamål. Under den andra fasen satsades alltstörreresurser på ny teknisk-naturvetenskaplig forskning för ekonanisk utveckling.Den

I första fasen kombinerades successivt med den andra fasen och tek-

nisk-naturvetenskaplig forskning för civila ändamål kan till en del att bygga på resultat från försvarsforskningen. Redan tidigt fanns ansatser till sektoriell forskning med inriktning på det brett definierade forskningsmålet social utveckling, bl a inom skolanrådet. Den socialt inriktade forskningen har fått allt större betydelse under den tredje fasen, som inleddes under 1960talet. | Forskningsrådsutredningen uppskattar det statliga stödet till sek- . toriell forskning till för närvarande mellan l och 1,6 miljarder kronor, beroende på avgränsning av anslag och fou-organisation.

Exempel på sektoriell forskningsorganisation

Nedan visas i förenklad form FRUs kartläggning av forskningsorga- \ nisationen inon industri- och socialdepartementens mråden. FRU använder ett tvådelat beskrivningsschema san dels avser de olika organens funktionsansvar för forskningen inan sektorn, dels deras ställning i den departementala myndighetshierarkin. Här klassificeras organen endast efter sitt funktionsansvar, dvs cnlde svarar för planering, samordning, anslagsfördelning etc eller om de är forskningsutförande organ.

Inan båda departementens mråde finns organ av ett nytt slag sun blivit allt vanligare under sjuttiotalet. De ansvarar t ex för allmän planering, samordning, anslagsfördelning, rådgivning och initiering. Exempel på sådana organ är expertgruppen för utredningsverksamhet i arbetsmarknadsfrågor, brottsförebyggande rådet, delegationen för energiforskning, delegationen för social forsk- , ning och transportforskningsdelegationen. Ett gemensamt drag hos ; dem är att de inte är myndigheter i traditionell mening. Forsk- N ningsrådsutredningen har i sin beskrivning valt att karakterisera den san departementsanknutna organ på den politiska nivån.

68 Kapitel 2 STUs omgivning SOU 1977: 64

Industridepartementet

I den forsknings- och utvecklingsverksamhet scm berör industridepartementets ansvarsområde kan grovt urskiljas tre â fyra forskningsäxudamål: atomforskning, annan energiforskning, rymdforskrüxmg samt annan teknisk forskning och utveckling med inriktning företrädesvis på näringslivets och industrins problan.

Organ med ansvar för planering, Forskningsutfñrande samordning, anslagsfördelning organ och initiering

Delegationen för energiforskning Statens provningsanstalt Kärnkraftsinspektionen Sveriges geoI.undersökn. SlND Skeppsprovningsanstalten Rymddelegationen Branschforskn. o. andra inst. STU IUC SINFDOK A8 Atomenergi Norrlandsfonden AB ASEA-ATOM SUFO Rymdbolaget m fl företag Nämnden för energiproduktionsforskning (administrativt knuten till SlND)

FlGUR 2:3 SEKTORFORSKNlNGSORGAN INOM INDUSTRIDEPARTEMENTETS OMRÅDE (Källa: FRU, SOU 1975:26).

De centrala planerande, samordnande och anslagsfördelande organen under departementet är STU och Norrlandsfonden (teknisk fou) ,rymdelegationen (forskning inom ryndotnrådet) , SINFDOK (fen-verksamhet inom infonnations- och dokumentationsotnrådet) samt delegationen för energiforskning.

Forsknings- och utvecklingsarbetet för industridepartementets verksamhetsområde utförs huvudsakligen inom universitet och högskolor (främst de tekniska högskolorna), särskilda forskningsoch utvecklingsbolag scm AB ASEA-ATOM och AB Atcmenergi, olika forskningsinstitut, t ex strålskyddsinstitutet, olika branschforskningsinstitut, statens institut för byggnadsforskning samt vid industriföretags forsknings- och utvecklingsavdelningar.

SOU 1977: 64 Kapitel 2 STUs 69 omgivning

- Socialdepartementet socialforskning

Forskningen inom eller i anslutning till socialdepartementets område engagerar organ som sorterar under andra departement i betydligt större utsträckning än forskningen inom industridepartementets område. Det gäller såväl de forskningsutförande som de planerande och anslagsförenklade organen. Exemplet socialdepartementet illustrerar således väl hur sektorbegreppet tenderar att överskrida de gängse departementsindelningarna (för en diskussion av sektorbegreppet se avsnitt 2.2.2) .

Det dominerande forskningsfältet inom socialdepartementets område är medicinsk forskning och utveckling i bred bemärkelse. Medicinska forskningsrådet under utbildningsdepartementet har alltsedan

i sin tillkomst 1945 varit sammanhållande för den medicinska

organ forskningen. Även socialstyrelsen har betydande ansvar inom aILrå-

E

x det, särskilt när det gäller s k målbunden forskning och försöksverksamhet. Inom vissa specialområden - t ex arbetsmedicin, me-

i

dicinsk teknik och medicinskt inriktad trafiksäkerhetsforskning - har organ utanför Socialdepartementet kommit att spela en framträdande roll bl a STU, arbetarskyddsstyrelsem- arbetarskyddsfon- | I den och transportforskningsdelegationen. Till detta kommer olika insatser genom landsting och kommuner samt industrier främst inom läkemedelsområdet. Andra områden där Socialdepartementet beviljar anslag för fou-arbete är socialvárdssektorn och handilcappvården.

Under Socialdepartementet finns två departementsanknutna organ med allmänt funktioner planerande och/eller anslagsfördelande delegationen för social forskning samt samarbetskommittén för L social forskning. Delegationen inrättades 1974 och har till upp- ? gift dels att svara för bedömning och samordning av pågående och planerade projekt av fou-karaktär, dels att initiera fou-arbete av betydelse för socialpolitikemTill uppgifterna hör också att föreslå till vilka projekt som socialdepartementets anslagsrnedel skall fördelas. Den tidigare inrättade samarbetskommittén kvarstår som ett samrådsorgan för att biträda departementet i frågor av principiell och långsiktig natur.

Socialstyrelsens utvecklings- och försöksverksamhet är inriktad på att ge praktiskt tillämpbara resultat beträffande bl a arbetsmetoder och organisationsformer inom hälso- och sjukvården samt inctm socialvården. Verket har i olika sarmanharxg betonat betydelsen av att ha resurser för sådant fou-arbete som ansluter till planering och drift inom det egna verksamhetsområden Fou-arbetet finansieras med medel från särskilda anslag från regeringen, från socialdepartementets anslag för utvecklings- och försöksverksamhet samt med anslag från andra myndigheter, främst arbetarskyddsstyrelsen.

Omfattar perspektivet hela det sociala forskningsfältet framträder således en organisatoriskt komplicerad struktur som cm-

70 2 STUs SOU 1977: 64 Kapitel omgivning

fattar ett flertal departement. Det framgår av nedanstående figur. scm är sarmuanställd av FRU på grundval av den kartläggning som presenterades av utredningsgruppen för social forskning och ut-

veckling (Ds S 1973:1).

MÅLFORMU- I RIKSDAGEN l LERANDE:

regenng, l { I N I

departement _ . . . . - - Sa b mar k r soc _____ ; Beredn *°

:°?:.°.9: resan 23.:.. :Lz-moi - - - - --

Delegf I L----- a m | :i inv I “bygg

socfo 69---: AN ana SIDA RbJ MFF-l SNV ASF BFR STU

l

styr

Foâäêfåçqgg; och/eiler initi- [See I I Iáfcäml I I

rande mvndig- ams; Arb man_ Anm

heter, la råd, wake, E skydds- verket ams;

fonder etc styr SO Best AMS H | SM UKA Lenas_ FoU-UT- . 5 tina FÖRANDE: I FOA SBL vn som Livsm av?” SI prov

l

sm

|abommnen I I verket klinik anstalt

institut etc Univ SRL TSV

l

D Eg-så- Existerande SPRI 0798 › 1 I betänkande .. eller Strål- : r _ . Dfopforeslagna - -- me

§33*

Handik lnSl

FIGUR 2:4 STATLIGA PÅ SOCIAL FOU-OHRGAN MED INRIKTNING FORSKNING. (KALLA: FRU, SOU 1975:26)

(Källa: FRU, SOU 1975:26)

I figuren har en myndighet redovsats på endast en nivå även om myndigheten har uppgifter på en annan nivå. Sålunda är socialstyrelsen redovisad endast som anslagsfördelarmde trots att verket även utför forskningsinsatser. Även kcmnuner och landsting svarar för avsevärda anslag till sektoriell fou och undersökningsverksamhet inom hälso- och sjukvårdsomrâdet.

Enligt beräkningar gjorda av utredningsgruppen för social forskoch utveckling uppgick resurserna för forskning incm socialning sektorn till ca 261 Nlkr budgetåret 1976/70.

STU och sektoriseringen av forskninqsverksamheten I

å

Som redan framgått har forskningens sektorisering under

l970-talei

blivit en allt fastare etablerad politik. Detta har också inverka ställningstagande när det gäller STU. Den allpå statsmakternas männa principen kommer till uttryck i STU-kormtittens direktiv, där följande formuleringar är centrala:

I

I å 1 i

SOU 1977: 64 Kapitel 2 S TUs omgivning 71

STUs uppgift att bidra till att främja utvecklingen inom 0lika samhällssektorer spänner över en lång rad olika områden sâso miljö, energi, hälso- och socialvård, utbildning,transporter och bostäder. För vart och ett av områdena finns ansvariga fackmyndigheter,som på grundval av regeringens och riksdagens politiska prioriteringar fonnulerar konkreta behov. Vissa av fackmyndigheterna har byggt upp eller är i färd med att bygga upp resurser för planering och ledning av fouverksamhet som ett av flera medel för att tillgodose dessa konkreta behov. STUs uppgift bör även fortsättningsvis vara av kanpletterande natur i förhållande till dessa nyndigheter. När den sektoransvariga myndigheten fått tillräcklig kcnçetens och tillräckliga resurser för teknisk utveckling bör STUs ansvar inom cnmådet upphöra.

De första områden för vilka en överföring av uppgifter från STU till sektororgan blev aktuell var miljö, arbetsmiljö och transportteknik. I fråga om miljöområdet anförde departementschefen i bilaga 15 till statsverskpropositionen 1971 att STU borde koncentrera sina resurser på tekniskt industriella utvecklingsprojekt med hänsyn till att naturvårdsverket avsågs att svara för forskning. Liknande riktlinjer gavs för det transporttekniska området. Forskningen skulle stödjas av den 1971 nybildade transportforskningsdelegationen och STU borde koncentrera sitt stöd till tekniskt och industriellt utvecklingsarbete. vad gäller arbetsmiljöanrådet hänvisades till arbetarskyddsfondens tillkmst och behovet av samarbete med de ansvariga organen. Ett annat organ sm övertagit fou-ansvar från STU är statens delegation för ryndverksamhet, san inrättades 1972.

STU har inte fått sektoransvar för forskningen på nya anråden, där sektororgan saknats, även i de fall dessa är utpräglat tekniska. Inom energiområdet inrättades delegationen för energiforskning som sannanhållande organ för verksamheten som organiserades i ett huvudprogram uppdelat på sex program. Av de sex progrannen är - STU ansvarigt för två energianvändning i industriella processer och återvinning av energi ur varor m m. För övriga program har ansvaret lagts på andra organ. För området havsteknik kan samma tendens komwna att göra sig gällande. En utredning om inrättandet av ett organ för havsresursfrågor pågår (I 1975:06). Inm det datatekniska mrådet har STU emellertid fått behålla ansvaret för fou-insatserna.

Inom miljö- och arbetsmiljösektorerna stödjer de ansvariga sektororganen inte bara forskning utan också visst utvecklingsarbete. Miljöforskningsutredningen föreslog i sitt betänkande Sanordnad miljöforskning (Ds Jo 1974:8) att det tekniska utvecklingsarbetet inan miljövårdsanrådet scn1STU svarar för tillsannans med vissa medel skulle överföras till naturvårdsverket. I bilaga 15 till budgetpropositionen 1975 erinrar chefen för industridepartementet om att naturvårdsverket fr o m 1974/75 kan ge anslag till försöksanläggningar. Även arbetarskyddsfonden kan ge utvecklingsstöd bl a till industriellt utvecklingsarbete för att lösa arbetsmiljöproblem.

72 Kapitel 2 STUs omgivning SOU 1977: 64

Beträffande miljöforskningsutredningens förslag att överföra ansvar för det tekniska utvecklingsarbetet från STU till naturvårdsverket kan det här vara av intresse att redovisa hur dessa myndigheter i sina ranissvar såg på förslaget.

I STUs remissvar betonas skillnaderna mellan å ena sidan effekt-, spridnings- och åtgärdsforskning och å andra sidan tekniskt utvecklingsarbete san bör ses som större delen av åtgärdsforskningen. Miljövårdsteknik bör enligt STU betraktas som en aspekt av teknisk utveckling och kan också ses som en restriktion på all produktionsteknisk utveckling som STU stödjer. Inom behovsområdet Iniljövårdsteknik faller sådan teknisk processutveckling där syftet i övervägande omfattning är miljöbetingat ( t ex kemisk separationsteknik) . STU menar vidare att frågor rörande överföring av tekniska idéer mellan olika tillämpningsområden, tekniknöjlighetsbedömning och tekniketablering har nära anknytning till STUs övriga verksamhet och att STU därmed är en lämpligare stödmiljö än SNV.

SNV framhåller i sitt remissvar följande. Kopplingen mellan miljöteknisk forskning och annan teknisk forskning vid STU är ofta angelägnare än en koppling till miljövårdsforskningen. Utvecklingen går mot en integrering av de miljötekniska lösningarna i processtekniken. Mot bakgrund av en sådan utveckling måste det vara felaktigt att skilja ut miljöteknisk forskning från annan teknisk forskning- Det skulle i stället, enligt SNV, kunna övervägas om inte den miljötekniska forskningen inom STU borde integreras i övrig teknisk forskning. SNV avstyrker därför utredningens förslag om att överföra den miljötekniska forskningen till verket.

STU-kommittén betonade också i sitt remissvar att STUs behovsområde miljövårdsteknik överlappar de övriga behovscmråden STU verkar inom. Att SIU har en särskild uppgift inom det miljövårdstekniska området kan således ha betydelse för i vilken utsträckning miljövårdsaspekter beaktas inom de övriga behovsområdena, och använt att idéer med miljövårdsteknisk anknytning inom de övriga behovsomrâdena tillvaratas på ett samlat sätt. SNV och STU har byggt upp resurser och kompetens för olika problemställningar. SNV söker klarlägga behov och problem och STU å sin sida söker bidra till att tekniskt lösa formulerade miljövårdsproblem. En överföring av ansvaret för den miljötekniska åtgärdsforskningen till SNV torde innebära att verket måste bygga upp resurser och kompetens motsvarande STUs, inte bara inom det rent tekniska området utan även i form av kontáktytor och kunskap om den berörda industriella forsknings- och utvecklingsverksamheten.

Samnanfattningsvis syns SNV och STU vara eniga om följande tre huvudsynpunkter :

- SIUs stöd skall inriktas mot industriellt utvecklingsarbete i syfte att ta fram nya produkter, processer och system.

- Härför krävs speciellt avpassade resurser, kunskaper och kontaktnät som inte bör byggas upp på flera händer i statsförvaltningen.

SOU 1977: 64 Kapitel 2 STUs omgivning 73

- En nära finns mellan och annat tekniskt anknytning miljöteknik som STU stöder. MiIjÖVårÖSfIåQOI-Iw kan där utvecklingsarbete med betraktas som en mycket viktig aspekt som är aktuell i all utveckling av ny teknik.

Transportcmrådet kan tas som ytterligare exempel på relationerna mellan STU och sektorforskningen. ünrådet har valts bl a därför att det involverar många olika intressenter, inte är så normtungt san miljövårdsanrådet och för att Transportforskning sdelegationen tillkommit sedan STU bildades.

Transportforskningsutredningen påbörjade sitt arbete 1964 (SOU 1968:34) och 1970 tillkallades sakkunniga för att överarbeta transportforskningsutredningens förslag. De sakkunniga redovisade sitt arbete i betänkandet Samordnad transportforskning (K-stencil 1970:4) och föreslog inrättandet av den nuvarande transportforskningsdelegationen. I betänkandet diskuteras olika indelningsgrunder som skulle kunna användas vid en uppdelning av ansvaret för transportforskning. z En första indelning görs i grundläggande vetenskapsområden (fysik, keni, geologi, psykologi etc). En andra indelning görs i teknik-

g

områden (flygteknik, skeppsteknik, fordonsteknik etc.) En tredje

i

| indelning avser transportcmråden såsom landsväg, järnväg etc. En “ fjärde indelning görs i forskningsområden som avser transportleder, trafikanters karakteristika och beteenden, trafiksäkerhet, transportekonomi etc.

Indelningen konpletteras också med en skärning efter transportforskningens syften och awiämare. Följande indelning föreslogs:

- till att för av forskning som syftar ge underlag utformning * trafikpolitiken och precisering av dess mål

- för av forskning som syftar till att ge underlag utformning handlingsprogram för att nå uppsatta mål

- till i tekniska m fl

forskning som syftar praktisk utformning avseenden av åtgärder och olika komponenter inom transportområdet.

Frågan om STUs roll och position i systemet kan vid första anblicken vara svår att avgöra. Redan transportforskningsutredningens direktiv slår emellertid fast att i fråga cm fordons- och maskinteknisk forskning bör det tekniskt-industriella utvecklingsarbetet ankcmna på STU. Det tilltänkta rådet/delegationen skulle ha till uppgift att stöda sådan forskning som bidrar till att klarlägga funktionella krav av olika slag och som sedan bör beaktas i utvecklingsarbetet. I sitt remissvar på Samordnad transportforskning redovisar SNV samma principuppfattning.

74 Kapitel 2 STUs omgivning SOU 1977: 64

2.1.3 Den kollektiva forskningen

Den kollektiva forskningens framväxt och organisatoriska struktur

Forskningssamverkan mellan företag genom för ändamålet särskilt inrättade organisationer, eller inom ramen för redan existerande sådana som t ex branschföreningar, är en gammal företeelse. På förslag av den s k Malmska utredningen började staten under 1940talet att i avtalsbundna former finansiellt stöda och initiera vissa branschanknutna forskningsinstitut, de s k halvstatliga branschforskningsinstituten. Bl a kan nämnas Svenska träforskning institutet, Svenska textilforskningsinstitutet och Svenska institutet för konserveringsforskning. vederbörande intressenter inan näringslivet, sanmanslutna i särskilda för ändamålet bildade stif telser, var statens avtalspart. Under 1950- och 60-talen tillkan ytterligare institut: Institutet för optisk forskning, Svenska silikatforskningsinstitutet och Institutet för verkstadsteknisk forskning. Utredningar och förslag härom lades fram av den 1953 tillsatta forskningsinstitutskonmittên.

Särskilda sakkunniga skötte för statens räkning förhandlingarna cm varje nytt avtal. I industriforskningsutredningens betänkande från 1967 (Fi-stencil 1967:11) föreslogs ett Centralt organ för den kollektiva industriforskningen. STU inrättades 1968 och tilldelades då också uppgiften att administrera det statliga stödet till de kollektiva forskningsinstituten.

Under STUs första verksamhetsår fick sju s k halvstatliga branschforskningsinstitut finansiellt stöd arenan särskilda avtal med STU. Härutöver fanns ett flertal enskilda forskningsinstitut med Iner eller mindre entydig branschanknytning och som finansierades från industrin, i vissa fall med bidrag från forskningsråd statliga och fonder. Några institut var snarast inriktade på ett teknologiskt specialornråde med tillämpning inom flera olika branscher. Bakom dem stod i regel en branschförening. I flera fall var intres senterna enskilda företag. Vissa branschföreningar bedrev forskni inom den egna organisationen.

Flera institut hade anmält intresse för en fastare samverkan mellan stat och näringsliv. När STU övertog ansvaret för det statliga stödet ändrades stödformerna. Samtidigt ökade stödets omfattning, beloppsmässigt och med avseende på antalet berörda institut. Tidigare hade staten i regel bekostat institutens byggnader jämte tomt, samt viss del av personal- och driftkostnaderna. Fr o m STUs tillkomst fick stödet i stället den nuvarande ramprogramformen.

I dagsläget stöds ett tjugotal institut genom ramavtal (se härom i kap l). De ursprungliga halvstatliga

branschforskningsinstituteni

hade egna fysiska forskningsresurser i form av byggnader och ut- i rustning samt egen fast anställd forskninqsoersonaLUnder senare år har det varit en klar strävan att inte bygga upp nya sådana Man strävar

forsq

forskningsinstitut. i stället efter att lägga ut

i 1 f a i

Kapitel 2 STUs omgivning 75

på högskolorna eller arxdra institut. Som exempel kan nämningen nas ramavtalen beträffande tillämpad matematisk forskning och mikrobiologisk forskning. Jernkontoret som administrerar programmet bruksforskning förfogar inte över egna forskningsresurser utan lägger ut forskningen på bl a högskolorna.

Institutens koppling till och samverkan med de tekniska högskolorna är ingen ny företeelse.Redan flertalet av de gamla halvstatliga branschforskningsinstituten hade lokal- och personalmässig anknytning till KTH eller CTH. Professorn vid motsvarande högskoleinstitution förestod också vederbörande forskningsinstitut. Även de enskilda instituten samarbetade med högskolorna, om än ej i lika hög grad, t ex genom nära personal- och lokalmässig anknytning. I

g

I takt med ökningen av antalet ramprogram har det tillkommit forskl ningsområden som inte entydigt kan hänföras till en viss bransch, I l s k specialprogram. Av detta skäl använder STU nuImera beteckningen kollektiv forskning - snarare än branschforskning - som en samlande s benämning på den forskning som stöds genom raxmavtal. Exempel på sådan icke direkt branschanknuten forskning är bl a programmen för ytkemi och korrosionsteknik.

Huvuddelen av programmen är emellertid fortfarande branschinriktade. Likaså gäller fortfarande också i huvudsak att ramprogramstödet går till ett institut och att bakom institutet står industriintressenter sammanslutna i en särskild stiftelse, som är STUs avtalspart när ramavtal sluts. I några fall finns emellertid ingen , stiftelse.Till institutet för mikrovågsteknik, som saknar stiftel- E se, utgår STUs prograrnstöd utan avtal. För stödet till långsiktig kärntelmisk forskning sluter STU avtal direkt med AB Atozmenergi. Programmet för forskning inom området vatten- och avloppsteknik en ny användning av den kollektiva stödfonmen i representerar så måtto att det i första hand avser kommunala problem. Programmet samfinansieras av STU , byggforskningsrådet och Vatten- och avloppsföreningen .

Institutens verksamhet

olika sätt - av redan Instituten har tillkommit på flera ombildning existerande enskilda eller halvstatliga institut, avknoppning från en universitets- eller högskoleinstitution, samgående från en företagargrupp eller genom en branschorganisation. Den främsta uppgiften är att bedriva forskning rörande tekniska problem av gemensamt intresse för branschen/intressenterna. Det kan gälla processtekniska grundproblem, egenskaper hos råvaror och produkter, kontroll- och mäumetoder inom branschen samt normering och standardiseringsarbete. Institutens karaktär av kollektiva forskningsinstitutioner medför att utveckling av tekniska nyheter, som kan få omedelbar kommersiell betydelse, förekommer mera sällan.

Ett annat viktigt verksamhetsområde är information, dokumentation och utbildning. Flera av instituten bedriver en omfattande dokumentationstjänst. Vidare fungerar instituten ofta som utbildningsanstalter för forskare och ingenjörer inom branschen, ofta i nära samarbete med de tekniska högskolorna.

76 Kapitel 2 S TUs omgivning SOU 1977: 64

Vid sidan härav bedriver instituten uppdragsverksamhet. Denna har ökat betydligt under senare år och omfattar vanligen 20 - 30 procent av verksamheten. kan avse såväl Uppdragen egentlig forskning san service- och provningsverksamhet. Em källa till är uppdrag att instituten kan ha dyrbar som varken specialapparatur företag eller högskoleixustitutionen har råd med eller stadigvarande behov av.

2.2 MILJÖN FÖR STUs STÖD TILL INNOVATIONS- OCH LITVECKLIIQGS- PROJEKT

Inledning

STUs stöd till - dvs projekt innovations- och utvecklingsprojekt scm har ett omedelbart tillämpnings- och exploateringssyfte och som är inriktade på nya produkter, processer eller metoder - an-

fattar både I- och S-rollerna. Det betyder att innovationsstödet aktualiserar gränsdragnings- och samverkansfrågor gentemot två kategorier av myndigheter - dels myndigheter och olika stödorgan

inan industripolitikens område, dels fack- eller sektonnyrdigheterna inom de olika sektorområden (rrLiljövårds-, trasnport-, social politik etc) som särskilt förknippats med S-rollen. Den nuvarande

behovsomrâdesindelningen inom delprogram l a återspeglar på sitt sätt på flera roller. Behovsområdena är formulerade i antingen bransch-, sektor- eller teknikcmrâdestemer.

Innovationsstödet går i huvudsak (dvs till ca 80 procent) till två kategorier av stödmottagare företag och enskilda innovatörer. Det gäller för både Ioch S-rollsprojekt. Samordningsoch gränsdragningsfrågorna gentemot de två ovan nämnda kategori-

erna av angränsande myndigheter är däremot specifika.

När det gäller industripolitiken och dess myndigheter kan man

skilja mellan två slag av gränsdragnings/sanordningsfrâgor. Den första frågan gäller innovationsstödets allmänna i inriktning, vilken utsträckning och hur det kan eller bör dra åt samma håll som industripolitiken i stort med avseende på branscher, före-

tagskategorier etc. Konkret det i första gäller hand samordningen med SINDs branschutredningar och -program samt med olika insatser

för att särskilt stödja mindre och medelstora företag. Den andra frågan gäller STU-stödet i relation till andra projektstödjande organ san SUPO och SIND.

Sektormyndigheterrxa som ett led i sin allmänna verksamhet bl a intresserade av att främja eller modifiera viss teknisk utveckling inom sina ansvarsområden, t ex att få fram tekniska nyheter som tillgodoser olika samhällsbehov. är STU den stat- Samtidigt liga myndighet som i första hand svarar för stödet till utveck-

lingen av ny teknik. Samordnings- och gränsdragningsfrågorna är i första hand av två För det slag. första,hur STU och sektormyndigheterna kan dra åt sanma håll när det gäller behovsidentifiering, prioritering och initiering. För det andra,för många enskilda s k S-rollsprojekt är de institutionella marknadsförhâllandena

SOU 1977: 64 Kapitel 2 S TUs omgivning 77

sådana att det är mycket svårt för STU att med någon säkerhet bidra till att projektet slutligen leder till ett nyttiggörande. Många olika aktörer, privata och offentliga, nxâste dra åt samna håll. Sektormyrudigheter har ofta en avgörande position som köpare/ konsument, finansiär, normerare etc.

2.2.1 Industripolitiken och dess organ

Alltsedan STUs tillkomst har statsmakterna betonat att STU är ett näringspolitiskt instrument. Redan i proposition 1968:68 sägs sålunda att: Forskning och teknisk utveckling resulterar i nya erfarenheteiqvilka innefattar möjligheter till nya produkter och nya processer, som i sin tur är ett väsentligt inslag i den ekonomiska tillväxten. Med hänsyn till de tekniska förändringarnas betydelse för industriell och social utveckling är det ett viktigt led i näringspolitiken att främja teknisk utveckling och överföring av ny teknik i praktisk tillämpning (sid 5). STU-konmittêns direktiv hänvisar till sanma fornmlering och fortsätter: Genom att inrätta STU skulle staten få ett organ med samlad överblick över den tekniska utvecklingen samt över tekniska resurser och behov av teknik inom såväl näringslivet som den offentliga sektorn. STUs huvuduppgift angavs vara att inom ramen för en aktiv näringspolitik fördela statligt stöd i olika former till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete. Direktiven framhåller också att STU är och måste förbli ett instrument i den långsiktiga näringspolitjken.Där sägs också att uppgiften att främja industrins utveckling måste utformas med hänsyn till och styras z av de industripoliliskzx prioriteringar som statsmakterna gör, I och att det är en väsentlig uppgift för de sakkunniga att sätta i in STUs verksamhet i ett större industripolitiskt samnanlmang.

Industripolitik - en avgränsning

I dagligt tal används begreppen näringspolitik och industripolitik ofta mer eller mindre synonymt. Även i propositioner och annan officiell text används begreppen cmväxlande när STUs roll i de större samhälleliga samnanhangen förs på tal. Båda begreppen är tillämpliga i STUs fall. Skillnaden är närmast att begreppet näringspolitik är vidare. Med industripolitik förstås här allmänt statens avsikter och åtgärder för att påverka industrins struktur och utveckling. Begreppet näringspolitik kan definieras på samna sätt men inkluderar även de övriga näringsgrenarna - etc. jordbruk, fiske, handel, samfärdsel, offentlig förvaltning

Begreppet industripolitik är tämligen nytt. Man kan säga att det knappast förekom i samhällsdebatten innan l97C.Det yttrar sig bl a så att en klargörande genomgång av industripolitjken mål, medel, organisatorisk struktur - ännu inte har gjorts i någon proposition eller arman officiell text. Prop 1973:41, varigenom industriverket tillskapades, får anses vara den hittills mest utförliga framställningen inom området.

78 Kapitel 2 STUs omgivning SOU 1977: 64

Industripolitiken handhas av industridepartatentet och dess organ. Flera av de centrala organen tillskapades under åren kring sextiotalets slut och sjuttiotalets början industridepartementet, industriverket,investeringsbanken, styrelsen för teknisk utveckling, statens utvecklingsfond m fl. Industridepartementet inrättades l januari 1969.

Jämfört med mera traditionella ekonomiska politikbegrepp som finanspolitik, kreditpolitik och konjunkturpolitik, kan man måhända säga att industripolitiken är ett uttryck för en ökad statlig ambition att styra och påverka industrins utveckling. Dess grundidê eller inriktning är också formulerad i ett annat perspektiv - sektorer, branscher eller andra företagsgrupper - och blir därigenom mer selektiv med avseende på dessa kategorier. Incm andra ekono- :niska politikområden arbetar man ofta med generella åtgärder - scm verkar likformigt oavsett bransch, företagsstorlek, lokalisering etc - t ex i form av variationer i skatte- och avgiftsuttag, diskontoförändringar, ändrade regler för företagens fondering av vinstrnedel m m.

Industripolitiken har också påtagliga beröringspunkter med två äldre och mera väletablerade politikområden, nämligen sysselsättnings- och regionalpolitik. Båda dessa politikområden representerar enannorlunda avgränsning eller skärning av samhället, men vad gäller politikens mål, medel och objekt överlappar de industripolitiken. Frågor rörande regional utvecklingsplanering och regionalpolitiskt stöd har förts över från arbetsmarknadsdepartementet till industridepartementet.

De sysselsättnings- och regionalpolitiska medelsarsenalerna är ofta liksom industripolitikens selektiva. Åtgärderna riktas mot enstaka regioner, orter, branscher, företag, projekt etc. Många av de centrala värden eller :nål san propositionerna anger för dessa politikområden brukar också användas för att beskriva industripolitikens mål.

Industripolitjkens mål och medel

Departenentschefen framhåller i prop 1973:41 bl a att industripolitiken har till speciell uppgift att främja utvecklingen av en internationellt konkurrenskraftig svensk industri och dess övergripande uppgift är att underlätta en effektiv produktionsstruktur inom varje bransch och medverka till att branscher med stora tillväxünåájligheter utvecklas. Samtidigt är det väsentligt att den industriella utvecklingen inriktas så att hänsyn tas till miljö och begränsade resurser. I sanma källa ges följande allmänna problan- eller bakgrundsteckning. Det sker en successiv förändring inom industrin som berör såväl företagens interna förhållanden som branschstrukturen. Industrins anvandling medför inte bara att vissa företag och branscher utvecklas. Den medför också nya sysselsättningsproblan inom företag, regioner och branscher. Därför är det en väsentlig uppgift för industripolitiken att se till att omvandlingen inte får socialt oacceptabla konsekvenser eller att befintliga resurser i form av kapital och kurmarxde inte förslösas.

SOU 1977: 64 Kapitel 2 STUs omgivning 79

Marknadsekonomin ger de förutsättningar som industripolitken har att arbeta under, dvs att konkurrensen och prisbildningen styr resursfördelningen och strukturormvarldlingen. Företagen är självständiga aktörer inom ett decentraliserat beslutssystem och de träffar sina avgöranden på grundval av företagsekonomiska överväganden. statsmakterna kan emellertid påverka företagens handlingsfrihet och på annat sätt. Det är viktigt att de ingenom lagstiftning dustripolitiska åtgärderna anpassas till marknadssystermets sätt att fungera. Företagens decentraliserade beslutsfattande och agerande skapar behov av en övergripande industripolitisk planering, vilket kräver ett sammarmållet informations-, prognos- och planeringssystem med syftet att ge underlag för bedömningar om varför, var och hur industripolitiska åtgärder bör sättas in.

1975 års budgetproposition tecknar en översiktlig bild av den svenska industrins utveckling under de senaste 15 åren och relaterar den till industripolitikens aktuella problem och utformning.

Industriutvecklingen har karakteriserats av kraftigt stigande produktion och snabb produktivitetstillväxt. I denna utveckling har

i

legat bl a en snabb strukturcmvandling. De problem som följer med omvandlingen är det samhällets uppgift att möta dels genom en ak- [ tiv arbetsmarknadspolitik, dels genom framförhållning och planmässighet vid utformningen av industripolitiken.

Strukturcxmvandlingen har varit särskilt påtaglig inom Småföretagsdominerade branscher som t ex teko- och skoindustriema, den manuella och möbelindustrin. Här har företagen mött stagglasixxiustrin nerande och/eller intensiv importkonkurrens. Dessa efterfrågan har uppmärksammats under lång tid. problem enligt propositionen För teko-industrin infördes särskilda åtgärder redan 1970, bl a i form av utbildnings- och exportfrämjande åtgärder samt omställningsstöd. Syftet var att långsiktigt säkerställa branschernas konkurrenskraft och lönebetalningsförxmåga utan att därmed hindra en samhällsekonomiskt sett önskvärd strukturomvandlingvnder åren därefter har liknande åtgärder vidtagits även för andra Småföretagsdominerade branscher scm t ex gjuteriindustrin och delar av metallmanufakturindustrin .

De små och medelstora företagens problem är ett framträdande tema i propositionen. De sägs ofta arbeta under förutsättningar som det ur samhällsekoncxmisk synvinkel kan vara motiverat att uppmärksamma. Inte sällan har de begränsade resurser att själva förändra sina verksaxmhetsbetingelser. Därför har under senare år, parallellt med de branschirxrilçtade åtgärderna, en rad åtgärder vidtagits för att de små och medelstora företagens utveckling. Olika tyfrämja av statligt finansiellt stöd och finansieringskanaler har utper vecklats. Tanken bakom är att skapa likvärdiga finansieringsvillkor i jämförelse med de större företagen.

80 Kapitel 2 STUs omgivning

De mindre företagen sägs vidare ha svårt att klara utvecklingens krav på ständig anpassning, förnyelse och långsiktig planering. I syfte att underlätta sådana långsiktigt inriktade förändringar finns sedan länge en företagsservice som bl a omfattar information rådgivning, utbildning och tekniska tjänster. Den administreras huvudsakligen av statens industriverk. Enligt budgetpropositionen har dessa åtgärder, riktade mot småföretag och småföretagsdominerande branscher, varit ändamålsenliga för att få till stånd effek tiva och konkurrenskraftiga enheter.

Den industripolitiska måste efter planeringen anpassas produktio förutsättningarna inom varje del av industrin. Detta behov menas vara särskilt framträdande för branscher som jäxn- och stålindust rin, varvsindustrin och skogsindustrin där problemen och samhälls anspråken ofta är strikt branschspecifika. Genom samrådsorgan inom dessa branscher kan de industripolitiska besluten grundas på en mer genomarbetad och samständ syn på branschens framtida utveckling.

Slutligen framhålls i budgetpropositionen att den industripolitis « planeringen förutsätter en bas i form av kontinuerlig information om branschernas och industrins som helhet utveckling vad gäller exempelvis investeringar, lönsamhet, finansiering och sysselsättning. Ett steg mot ett sådant informationsunderlag var den s k industristrukturutredningen (SOU l974:ll-l4) . Det är värdefullt att det utredningsarbetet nu kan fortsättas inom industriverket och med målsättningen att på sikt åstadkomma en mer sammanhållen analysmodell för den industriella utvecklingen i dess olika dirnensioner.

Scm en grov sammanfattning av ovanstående referat av propositionerna kan sägas att industripolitikens huvudsakliga objekt eller strategiska kategorier är industrisektorer, branscher eller

andra företagargrupper. Vidare att industripolitiken i första

hand syftar till att bevaka och påverka de avgörande ekonomiskstrukturella förhållanden som bestämmer utvecklingsmöjligheterna för sådana grupper av företag räntabilitet, likviditet, marknads- och konkurrenssituation, investeringar etc. Härigenom eftersträvar man en önskad industriutveckling också med avseende på sysselsättning, lönebetalningsförmåga, tillväxt, regional balans, export etc.

Sådan den beskrivits ovan synes industripolitiken rymma tvâ klart dominerande eller bitar - samt tunga branschpolitiska åtgärder olika åtgärder för att underlätta de små och medelstora företatagens situation. I båda fallen administrerar industriverket merparten av de statliga insatserna. Båda dessa grenar incm industripolitikenär till stora delar inriktad på åtgärder för att motverka cte strukturella tendenser och andra förhållanden som eljest allvarligt anses kunna hota respektive företagskategoris fortsatta existens.

SOU 1977: 64 Kapitel 2 S TUx omgivning 81

vid för STUs tillkcmst - san också var tidpunkten industripolitikens - framhölls ofta också en offensiv avgrundläggarperiod sikt med industripolitiken, nämligen att verka för genuina och förhoppningsvis på sikt betydelsefulla nytillskott inom den svenska industrin. Det kunde vara dels helt nya branscher, dels enstaka nya tekniskt avancerade produkter som framöver skulle kunna få saxrma stora betydelse för svenskt näringsliv som de produkter många av våra stora verkstadsföretag en gång vuxit upp kring.

Industripolitiska tankar och avsikter av denna innebörd låg i hög grad också bakom både STUs tillkcmst och de övriga stöd- och utvecklingsorgan som inrättades i stort sett samtidigt - SIB, SU och något senare SUFO. Som en helhet framstår tillkomsten av dessa organ som ett samlat försök från statsmakternas sida att medelst nya insatser förflytta sig framåt i den s k jnnovationskedjan (se härom i kap 3) och därigenom främja tillkomsten av nya produkter och företag.

Malm- TFR _› -D EFOR -U INFOR fonden

Uppfinnarkontoret

STU SUFO SIB SU _› (1968) (1973) (1967) (1968)

TEKN|SK FORSKNINGO O OUTVECKLINGSARBETE 0 O 0 |NDUST_R_IEL\; :FILLVERKNING

F|GUR 2:5 STU OCH ANGRÄNSANDE CENTRALA STATLIGA STÖDORGAN. TILLKOMSTÅRET INOM PARENTES.

82 Kapitel 2 STUs omgivning

Några industripolitiska organ

Statens industriverk

Statens industriverk (SIND) inrättades 1973 och är central förvaltningsmyndighet för ärenden som rör industri, hantverk, energiförsörjning samt mineralhantering utom vad avser förvaltning och upplåtelse av statens gruvegendom. 1974 integrerades dåvarande statens institut för företagsutveckling (SIFU) med industriverket och ingår nu som en särskild enhet, SIEU-exmeten. Nämnden för energiproduktionsforskning, som inrättades 1975, har administrativt knutits till SIND. Förutom myndighetsuppgifterna har SIND omfattande serviceuppgifter gentemot näringslivet främst den mindre och medelstora industrin. Hit hör SIFO-enhetens verksamhet.

Verket är organiserat på sex enheter, nämligen planerings- och utredningsbyrån, industriavdelningen, energibyrån, mineralbyrån, enheten för företagsutveckling och administrativa byrån.

Ett av syftena med att inrätta SIND var att få en permanent bas för utredningsverksamhet inom det industripolitiska cmrådet. Utredningsverksamheten vid SINDS planerings- och utredningsbyrå består dels av utredningsuppdrag från regeringen, dels av egna initiativutredningar. I prop 1973:41 anges tre huvudsakliga anråden för utrednings- och planeringsverksamheten: branschinriktade utredningar, långsiktiga prognoser samt allmänna industripolitiska frågor (dvs frågor av branschövergripande karaktär). Utredningsrapporterna från SIND skall ge underlag för statsmakternas industripolitiska överväganden.

Industriavdelningen ansvarar för samordning och övergripande planering av statens insatser på företagsserviceomrâdet. Företagsservicefrågorna omfattar studier av mindre och medelstora företags problem och arbetsbetingelser samt information cm service, stödfornver, lagar, förordningar etc. En väsentlig uppgift för sektionen för företagsservice inom industriavdelningen är uppbyggnaden och effektiviseringen av företagareföreningarna.

Irldustriavdelningen administerar också branschprogramnen. För närvarande (l976/77) finns program för teko-industrierna (inkl pälsindustrin), skoindustrin, den manuella glasindustrin, delar av den träbearbetande industrin främst möbel- och snickeriindustrierna samt delar av jäm- och metallmanufakturindustrin. Branschprogramnen kan innehålla ett brett register av åtgärder, som är av fyra huvudtyper och som kan tillämpas i olika kombinationer allt efter de särskilda behoven:

- direkt strukturpåverkarzde åtgärder (bidrag till konsultinsatser, strukturgarantier)

utbi ldningsåtgärder

SOU 1977: 64 Kapitel 2 STUs omgivning 83

- tekniska konsulentinsatser

exportfrämjande insatser

SIFU-enhetens tyngdpunkt ligger inom utbildningsamrådet även m viss provning, besiktning och teknisk rådgivning ingår och kan anses som förutsättningar för ett kvalitativt utbud incnlutbildningsområdet. Verksamheten bedrivs i nära kontakt med andra utbildningsorgan, statliga myndigheter, branschorganisationer etc. SIFU-enheten har filialkontor i Malmö,Göteborg, Luleå och Växjö.

Företagareföreningarna

Det finns en företagareförening ivarje län. De är fristående ekonomiska föreningar och har bl a som medlennar företag, konnmner och landsting i respektive län. Staten och landstingen har majoritet i föreningarnas styrelser och stöder verksamheten ekonmiskt. Föreningarna är på central nivå organiserade i Företagareföreningarnas riksförbund, ett allmänt samarbetsorgan som också ger viss service åt föreningarna. Föreningarnas verksamhet och organisationsform har utretts av företagareföreningsutredningen (SOU l977:3)so bl a föreslår utbyggda ekonmiska och personella resurser och att föreningarna cmbildas till stiftelser ned stat och landsting san huvudmän. Utredningen understryker ocskå principen att föreningarna skall vara regional replipunkt för de centrala myndigheterna.

Industriverket ansvarar för samordning och övergripande planering av företagareföreningarnas verksamhet. Föreningarna är serviceoch utredningsorgan på länsnivån för samhällets näringspolitiska insatser till små och medelstora företag. De är också regional replipunkt för centrala organ sm SIND, statens provningsanstalt, Sveriges exportråd, SIB, SUFO och STU.

Föreningarnas ändamål är att främja medlennarnas ekonomiska intressen främst genom att lämna eller förnedla lån eller bidrag och att medverka i eller förmedla konsultinsatser.

Företagareföreningarna kan ge s k direktlån ur Statens hantverksoch industrilånefond upp till 300 000 kronor samt på grundval av föreningens kreditutredning komplettera ned ytterligare 500 000 kronor från SIB. Företagareföreningarna förmedlar vidare statliga industrilånegarantier, tecknar statlig garanti för arbetsmiljölån, förmedlar statliga bidrag för energibesparande åtgärder samt förmedlar i vissa fall glesbygdsstöd. Inon stödcnmådet svarar företagareföreningarna för en betydande del av handläggningen av lokaliseringslånen.

Företagareföreningarna skulle kunna beskrivas som de regionala organ där ett flertal centrala organs aktiviteter möts vilket nedför att föreningarnas verksamhet får en mycket mångskiftande karaktär. I dagsläget varierar kcnçetens och Verksamhetsinriktning betydligt mellan de olika föreningarna. Föreningarna är ett slags kontaktgrossister på den regionala nivån. STUs kontaktsekreterare

84 Kapitel 2 STUs omgivning

- - har i stor som är placerade vid de tekniska högskolorna utsträckning kommit att samarbeta med och utnyttja föreningarnas resurser.

Regeringen har nyligen uppdragit åt STU och SIND att utreda frågo om regional produktutvecklingsservice till mindre och medelstora företag och enskilda uppfinnare m m. En av utgångspunkterna skall vara att redan befintliga resurser på regional nivå i möjligaste mån skall utgöra basen för fortsatt utbyggnad. Det betyder att de s k produktutvecklingsråd och liknande organ som under senare tid har inrättats på olika håll också kommer att tas med i utredningens överväganden. Deras organisatoriska uppbyggnad är i dagsläget varierande, ofta erhåller de bidrag från lardstingen.

Statens utvecklingsfond

Statens utvecklingsforxiisüfb) som inrättades 1973 är en självständig myndighet men administrativt knuten till STU. I styrelsen ingår representanter för bl a STU, SIB och SIND.

Fondens ändamål är att genom långivning och på projektbasis stöda riskbetonade investeringar inom industrin för utveckling av nya produkter, processer eller system Huvudmotivet för att inrätta SUFO var att fylla ut den lucka som menades finnas mellan STU och SIB. STUs stöd avser de tidigare stegen i ett projekts utveckling kedja fram till prototypstadiet. SIBs krediter sätts till övervägande del in på ett sent stadium i utvecklingskedjan, dvs för att finansiera reguljär produktion och marknadsföring. SUFOs nisch blev således stadierna mellan prototypstadiet och produktionsstadiet.

Stödet har formen av lån med Villkorlig återbetalningsskyldighet och lämnas enbart till projekt som ej kan få lån av banker eller andra kreditinstitut.

SUFO har inte tilldelats några direktiv avseende stödets inriktning på branscher eller företagsstorlekar. SUFO är till skillnad mot STU en fond med fondkapital att förvalta, vilket bl a tar sig . uttryck i betydligt hårdare räntevillkor - s k risktillägg som går utöver normalräntan.

Sveriges investeringsbank

Sveriges investeringsbank (SIB) inrättades 1967 med syfte att med verka vid finansieringen av stora, långsiktiga och riskbetonade projekt, särskilt sådana som är av betydelse för näringslivets strukturomvandling, dvs för anpassning, rationalisering och utbyggnad av produktionsapparaten. SIB kompletterar annan bankverk- . samhet och stödjer inte projekt som kan ges annan finansiering. SIB är inte tvingad att ställa lika hårda krav på säkerhet för lån som vanliga affärsbanker. Bl a häri ligger bankens möjighet att finansiera relativt riskfyllda projekt. SIB skall verka för

SOU 1977: 64 Kapitel 2 STUs omgivning 85

en gynnsam strukturomvarmdling inom svensk industri. SIB har genom åren finansierat ett 50-tal projekt av utvecklingskaraktär. Banken - i det närmaste en ren tar ofta stora risker företagarrisk och har rätt att gå in i ett företag och teckna aktier. Detta kan inte andra banker annat än för att skydda en fordran. Som tidigare nämnts samverkar banken i sin kreditgivning på den regionala nivån med företagareföreningarna.

Norrlandsfonden

Stiftelsen Norrlandsfonden i Luleå bildades 1961 och skall enligt i riksdagens beslut främja näringslivets utveckling i de fyra nord-

l

ligaste länen. Fonden ger stöd i form av lån, bidrag med villkori lig återbetalningsskyldighet samt förlustgarantier.

Fonden Skall ta initiativ till och stödja sådant forsknings- och utvecklingsarbete som syftar till vidareförädling av norrländska råvarutillgångar eller som på annat sätt är av betydelse för det norrländska näringslivet. Fonden skall således medverka till att utveckla och differentiera sådan industri som arbetat med norrländska råvaror, men också sådan övrig industriell produktionsoch serviceverksamhet som är stödberättigad enligt normerna för det statliga lokaliseringsstödet.

Indusuiellt utvecklingscentrum i övre Norrland

Stiftelsen industriellt utvecklingscentrum i övre Norrland (IUC) bildades 1971 av Norrlandsfonden, dåvarande statens institut för företagsutveckling, statens provningsanstalt, STU samt landstingen i Norr- och Västerbottens län. Huvudsyftet är att bistå i första hand den mindre och medelstora industrin i övre Norrland i utvecklingen av produktidêer. IUC arbetar på avgiftsbasis och ställer själv eller i samverkan med andra serviceorgan personella och tekniska resurser till förfogande för marknadsundersökningar, tekniska utredningar, litteratursökning, konstruktion av prototyp, experimentell prövning och kvalitetstekniska bedömningar.

Svenska utvecklings AB och Statsföretag AB

Utvecklingsbolaget, scm bildades 1968 samtidigt med STU, har nyligen ombildats och ingår nu återigen i Statsföretag AB som en särskild enhet. I samband dänned avvecklas utvecklingsbolaget: dotterbolag som således inte kommer att ingå i det ombildade utvecklingsbolaget. Bolagets allmänna uppgift - att i egen regi eller i samarbete med skilda intressenter utveckla och exploatera innova- tioner, särskilt projekt av betydelse för samhällets utveckling berörs i princip inte av cmbildningen. Vid bildandet såg statsmakterna utvecklingsbolaget som ett komplement till den då redan existerande SIB och till STU.

2 STUs SOU 1977164 86 Kapitel omgivning

Arbetsmarknadsverkets regionalpolitiska stödåtgärrler

Arbetsmarknadsverkets (AMV) uppgifter i regionalpolitiken är sammanförda i ett särskilt program, regionalpolitiska stödåtgänder. Programmet omfattar olika aktiviteter,inte minst ekonomiskt stöd (lokaliseringsbidrag och -lân, avskrivningslån m m) för att underlätta lokalisering av företag till regioner där en expansion bör främjas i enlighet med de riktlinjer som dragits upp i den regionalpolitiska planeringen. Arvlvs uppgift är mindre att initiera nya projekt än att pröva förslag som vanligen gäller utvidgningar av redan existerande företag.

De regionalpolitiska stödåtgärderna handläggs numera inom industr departementet.

Sammanfattning och avslutande synpunkter

Man kan säga att STU är en del av närings- och industripolitiken redan genom sin allmänna uppgift att främja utvecklingen och nyttiggörandet av ny teknik. Detta framstårinänrast som en definitionsmässig självklarhet utifrån statsmakternas principiella analys i proposition 1968:68 av den tekniska utvecklingens och teknikutvecklingsstödets betydelse för den ekonomiska tillväxten samt för industrins utveckling och konkurrenskraft. Analysen har inte förändrats i sina huvuddrag sedan 1968. Härutöver har STU - eller snarare skulle STU kurma ha - mer direkta och fast organiserade beröringspunktermed delar av industripolitiken och dess organ.

STU-kommitténs direktiv anger särskilt två områden av industripolitiken med vilka en ökad samordning bör prövas. Det gäller del de branschinriktade åtgärder som handhas av SIND, dels de åtgärder och organ scm särskilt tar sikte på de mindre och medelstora företagens problem.

Av den ovanstående genomgången av industripolitiken och av de industripolitiska organen torde också framgå att det är just inom dessa två verksamhetsområden som industripolitiken hittills har tagit sig de mest organiserade uttrycken. Man kan säga att dessa delar är industripolitikens fasta kärna. I båda fallen rör det sig om verksamheter som har en fast och regehnässig förankring - i form av organisation, program och medelsarsenal - både på departements- och myndighetsnivåerna.

Oavsett graden av samordning med andra delar av industripolitiken har STU i hög grad en egen nisch eller ett eget komptenscmråde, nämligen teknisk utveckling, att stödja och stimulera framtagande av ny teknik.

STUs innovationsstödjande verksamhet får ses som ett i hög grad selektivt inslag i indusüipolitiken. Stödet går till enskilda projekt och huvuddelen av de större projekten initieras av stödmottagama självastödbesluten grundas i princip på en värdering av dels de enskilda projektens egna tekniska och kommersiella me-

SOU 1977: 64 Kapitel 2 STUs omgivning 87

riter, dels hur väl projekten ansluter till de mål och prioriteringar som artikuleras under STUs behovsornrådesvisa planering.

Branschpolitik

I SINDs verksamhettar sig branschpolitiken främst två uttrycksformer: branschutredningar och branschprogram. Branschutredningarna, som utförs antingen på verkets eget initiativ eller på regeringens uppdrag, är avsedda att tjäna som underlag för långsiktiga överväganden och strukturanpassande åtgärder. Flertalet hittills gjorda branschutredningar har avsett akuta krisbranscher - t ex teko-, gjuteri-, metallmanufaktur- samt snickeri- och Inobelindustriema men har också avsett branscher som har uppfattats ha goda möjligheter till framtida expansion - dataindustrin och petrokemisk industri. Andra branscher för vilka utredningar pågår eller nyligen har avslutats ar bl a livsmedels-, plast- gjuteri- (uppföljning av tidigare utredning) och stenindustrierna. Till detta kommer att planer har utarbetats eller kommer att utarbetas för årliga sammanställningar av data rörande utvecklingen inom ett antal branscher, bl a teko-, trävaru-, kemi-, verkstads-, grafisk och dataindustri.

Branschprogranmen, som också i huvudsak omfattat branscher med akuta strukturomvandlingsproblan, kan ses som ett utflöde av branschutredningarna. Utredningama ställer problemen och pekar på åtgärder. Programmen formulerar och administrerar sedan ett paket av sådana branschinriktade åtgärder som utbildning, strukturgarantier, tekniska konsulter och exportstöd.

l Både branschutredningarna och branschprogranmen har hittills endast j undantagsvis och i mindre utsträckning kopplat samman det statliga teknikstödet, främst via STU, med analyser av branschens problen respektive med de branschstödjande åtgärderna. Här finns således ett område där STU-kommittén bör pröva möjligheterna för utbyggd samverkan mellan STU och industripolitiken. STUs hittillsvarande samverkan med SIND i denna fråga beskrivs i kapitel l.

De rent organisatoriska och administrativa förutsättningarna för en ökad samordning synes allmänt sett vara större när det gäller STUs stöd till den kollektiva forskningen. Forskninginstituten är ofta rena branschinstitut med en industristiftelse bakom. Stödet är till stora delar ett flerårigt programstöd grundat på ett avtal mellan STU och institutet/stiftelsen.

Stöd åt mindre och medelstora företag

Det finns ett stort antal organ som är speciellt inriktade på att mindre och medelstora företag. De tre tunga bitarna härvidstödja är SIFU-enheten inom SIND, företagareföreningarna samt slutlag ligen olika finansieringsorgan.

statsmakterna har alltsedan STUs tillkomst understrukit vikten av tar an den mindre och medelstora industatt STU på olika sätt sig rins behov av teknisk Här finns således ett andra cmutveckling. för samråde där STU-kommittén bör pröva möjligheterna utbyggd

88 2 STUs omgivning SOU 1977164 Kapitel

verkan mellan STU och industripolitiken i övrigt, i synnerhet kopplingarna till SIFU-erxheten och företagareföreningarna. STUs hitillsvarande samverkan beskrivs i kapitel l.

SIND har gjort en genomgång (PM 1975:2) av bl a vilka hinder för tekniskt utvecklingsarbete som finns i Inindre och medelstor industri. Där konstateras inledningsvis att större företag i allmänhet har goda förutsättningar för framgång i det industriella utvecklingsarbetet. Stora finansiella och personella resurser, en starkare marknadsposition samt en stark diversifiering av produktion och försäljning ökar möjligheterna till framgång. Storföretagens överlägsenhet är självklar då det gäller syrmerligen dyra och kanplexa projekt, eller projekt av forskningskaraktär utan omedelbar tillämpning i sikte.

Företag med fler än 200 anställda svarar också enligt SCBs statis tik för ca 95 % av det privat finansierade forslmjngs- och utveck lingsarbetet inom De mindre företagen svarar dock för anmärkningsvärt höga andelar av tekniska nykonstruktioner och förbättringar på vissa områden. Den organiska och förändringskraftiga organisationsstruktur som ofta kännetecknar mindre företag brukar framhållas som nödvändig på marknader med snabbt Växlande teknologi. De nündre företagens enklare organisation kan många gånger kompensera för handikapp i form av bristande finansiella resurser, små marknadsandelar, liten riskspridning etc.

I SINDs PM görs också en genomgång av ett stort antal utredningar rörande de mindre och medelstora företagens situation. Bl a konstateras att

- ofta som allt svårare produktutvecklingsarbetet upplevs och mer problemfyllt ju :mindre företagen är - brister i finansiella kunnande och maskinutrustresurser, ning hänlnar ett mer omfattande utvecklingsarbete - att bristande möj ligheterna komplettera egna resurser genom konsulthjälp etc ofta är mycket begränsade - behöver till idéer företagen hjälp som är lämpliga att utnyttja jncm företaget - bristande om marknaden kunskaper gör marknadsintroduktionsfasen i en utvecklingsprocess särskilt problematisk och stödkrävande

Avslutningsvis konstaterar SIND att det inte varit möjligt att närmare avgöra i vilken utsträckning som dagens omfattning och inriktning av det tekniska utvecklingsarbetet i mindre och medelstor industri står i rimlig proportion till vad som anses vara önskvärt. Generella stödformer som t ex särskilda forskningsav-

för-å

drag vid taxering till statlig inkomstskatt som f n tillämpas söksvis t o m utgången av inkomståret 1980 anses missgynna de

mind;

re företagen och således snedvrida deras kostnadsläge för tek-

niskt forsknings- och utvecklingsarbete. SINDs slutsats blir att i

SOU 1977: 64 Kapitel 2 S TUs omgivning 89

antingen behöver avdragsreglerna cmformuleras eller också får den mindre industrin kompenseras på annat sätt.

hela - STU-stödets del av projektets utvecklingskedja gränsdrag-

En gränsdragningsfråga, som gäller oavsett cm det stödda projektet är sektoranknutet eller rent industriellt, är hur långt fram i utvecklingskedjan som det finansiella STU-stödet skall sträcka sig och var och i vilken utsträckning andra stödjande organ som g SUFO och SIB kan ta vid. På den punkten har statsmakternas uttalan- § den inte varit utförliga och exakta. Klarast uttalanden gjordes i samband ned att SUFO inrättades. Då anfördes att STUs stöd

till industriellt utvecklingsarbete skulle avse utvecklingsförloppets tidigare skeden,exempelvis genan att STU lämnar stöd till produktion av nollserie och till produktionsförberedelser. Gränsdragningsfrågan har också berörts med hjälp av begreppsparet teknisk respektive ekonmisk risk. STUs huvuduppgift,har det sagts, är att täcka den tekniska risken, dvs risken att en utvecklingsidé inte visar sig vara tekniskt bärkraftig. Den ekomaniska risken, dvs projektets marknadsförutsättningar, annämns mest sun något som STU skall En bedömning som endast kan bli preliminär men som ändå skall inverka på valet av vilka projekt san skall få finansiellt stöd.

Ser man till hela STUs verksamhet, och inte enbart till det finansiella stödet, kompliceras bilden. En uttalad tanke bakom rådgivnings- och förmedlingsverksamheten inom program 3 är att SIU har ett ansvar för ett projekts hela utvecklingskedja från idê till exploatering.

Det bör också framhållas att statsmakterna aldrig har förutsatt att de STU-stödda projekten regelmässigt skulle föras över för fortsatt stöd till SUFO (eller någon annan statlig organisation som SIB eller SU). Tanken har snarare varit att SUFO skall vara en möjlighet som står till buds därest stödmottagaren så önskar. Hittills har endast en begränsad andel av STUs projekt gått vidare för fortsatt stöd av SUFO.

Genom att både STU och SIB är representerade i SUFOs styrelse har denna också kommit att tjäna som allmänt kontakt- och samordningsfonnn för organisationerna.

90 Kapitel 2 STUs omgivning SOU 1977: 64

2.2.2 Sektorbegreppet och STUs S-roll

S-rollen

Redan i proposition 1968:68 betonades att STUs uppgift inte enbart var att verka för rent ekonomiska mål i samhället. En betydande del av de offentliga insatserna för teknisk fou var hänförliga till i vid nening sociala mål inom olika sanhällsanrâden. Att STU inrättades skulle inte nedföra någon förändring på den punkten. Som exempel på områden där krav ställs på betydande offentliga tekniska utvecklingsinsatser anfördes hälso- och sjukvård, undervisningsväsendet, [miljövård och trafiksäkerhet. Beträffande stödet åt innovationsverksairüieten franhölls att de statliga industribeställningarna för fränet militära ändamål utgjort ett betydande indirekt stöd till näringslivets tekniska utveckling, oda att det i framtiden kan befinnas önskvärt att samhället genom olika myndigheter i ökad utsträckning gör beställningar som siktar till att tillgodose andra väsentliga sanhällsbehov. De exenpel som angavs var sjukhusapparatur, hjälpmedel för sjuka och handikappade, vårdrationalisering, energiproduktion, luft- och vattenföroreningar, livsnedelsteknologi, trafiksäkerhet, transportväsende, interna transporter, pedagogiska hjälpnedel samt kontorsutrustning och andra administrativa hjälpmedel.

Praktiskt taget alla budgetpropositioner har därefter innehållit likartade markeringar. omväxlande har denna STU-uppgift preciserats som nedverkan inom sådan verksamhet för vilken sanhället ansvarar eller som att utveckla tekniska lösningar på väsentliga sanhällsprobletn. I 1972 års budgetproposition definierades för första gången STUs s k sektor-roll på följande sätt:

. . . att ned hjälp av tillgänglig eller ny teknik främja utwecklingen inom olika sanhällssektorer. Sådana områden har angivits vid anmälan av förevarande anslag sedan styrelsen inrättades. Jag vill enellertid erinra om att resurser för planering och ledning av utvecklings- och forskningsverksamhet av den syftning jag nu nännt efter hand byggts upp eller konmer att byggas upp inom flera samhällsomrâden. Det gäller exempelvis miljövården, byggnadsområdet och transportomrâdet. Ansvaret för forskningen inom dessa områden förs därvid i ökande utsträckning över till organ inom respektive samhällsområde. Styrelsens uppgifter koncentreras i sanband därrred till industriellt utvecklingsarbete i den mån särskilda organ för stöd till sådan merksanhet inte finns upprättade inom de skilda samhällsområdena. (STU-konmittêns kursivering)

STU-kommitténs direktiv definierar S-rollen på sanne sätt som ovan, nen faclqnyndighetemas roll Lmderstryks kraftigare. I övrigt framhåller direktiven följande. För varje samhällssektor finns ansvariga fackmyndigheter, som på grundval av regeringens och riksdagens politiska prioriteringar fornrulerar konkreta behov. Några fackmyndigheter har resurser för planering och ledning av forskningsverksamhet, andra är i färd ned att bygga upp sådana resurser. När resurser och kompetens är tillräckliga bör STUs ansvar inom området upphöra. Iösandet av STUs sektoruppgifter förutsätter ett intimt sanepel nellan STU, de sektoransvariga myndigheterna och övriga berörda organ. Bland annat är det viktigt att

Kapitel 2 STUs omgivning 91

sektormyndigheternas prioriteringar får slå igenom i satsningarna på olika projekt inom de ramar statsmakterna fastställer för STUs verksamhet. Skälet härtill är att det främst är de sektoransvariga organen som har möjlighet att becbma värdet av forskningssatsningar jämfört med andra sätt att tillgodose sektorns behov. STUs är att med sin speciella kompetens initiera och värhuvuduppgift dera lösningar och därefter eventuellt lämna finannya tekniska siellt stöd till arbete på dessa.

statsmakterna har inte angett S-rollens sektonnässiga omexplicit fattning utan snarare antytt den genom uppräknande exemplifieringar. Redan dessa omfattar emellertid en försvarlig andel av den ; offentliga verksamheten inom stat och kommuner. Här-till kommer att statsmaktema har gjort mer eller mindre konkreta ställlöpande ; ningstaganden i samband med budgetdialogen.

Att en uttömmande kartläggning och beskrivning av den genomföra offentliga sektorns varierande institutionella och organisatoriska förhållanden inom dessa många olika fackområden har STU-kommittén ansett utanför sitt egentliga utredningsuppdrag. Tonvikten i ligga detta avsnitt har därför måst läggas vid att översiktligt försöka belysa de varierande institutionella förhållandena.

Sektorbeggpgt

Termen sektor används i ett flertal sammanhang och ofta utan att definieras särskilt klart. Termens användning i STU-sammanhang utundantag. Denna oklarhet är inte enbart av ingör åárvidlag inget tresse, eller till besvär, för begreppsliga pedanter. Den är snarast ett uttryck för en både principiell och materiell svårighet att sektorisera av samhället eller den offentliga föranalysen valtningen. Redan en tämligen ytlig bekantskap med termens användi olika offentliga sammanhang visar att man kan tala om sekning torer i två olika betydelser. Dels kan man tala om samhällssektovilket jxmebär att samhället som helhet (dvs offentlig och g, verksamhet) delas upp i sektorer. Dels kan man privat analytiskt tala då man begränsar till att sektorom mwdigetssektorer, sig gruppera de statliga och kcxmmmala myndigheterna.

Statsmakternas formuleringar om STUs S-roll utesluter inte något av dessa två sätt att nalkas sektorbegreppet. kan det påstås att formuleringama mest leder tankarna till sektorer i betydelsen myndighetssektorer.

(SOU 1973:43) , som förordade en övergång till Budgetutreáuingen en ändamâlsindelad statsbudget, är upphov till den i offentliga sammanhang oftast åberopade definitionen av sektorbegrepsätt: Ned sektor avses ett större ompet. Den lyder på följande råde verksamheter eller åtav offentliga, företrädesvis statliga gärder med gemensamma eller likartade mål.

De krav utredningen ställer på sektorindelningen är att varje sektor i princip skall omfatta samtliga verksamheter och åtgärder som i huvudsak är inriktade mot sektorns mål och att sektorn inte bara omfattar verksamheter med omedelbara budgetkonsekvenser utan också t ex lagstiftning och över huvud taget hela det regelsystem

92 Kapitel 2 STUs omgivning SOU 1977: 64

statsmakterna har beslutat för verksamhetema inom just den sektorn. Man konstaterar också att en verksamhet kan påverka målen inom flera sektorer (s k fleromrâciesvericsanhet) , vilket bör upp- Inärksaxrmas på så sätt att sektorerna påverkar varandra i så ringa utsträckning som nöjligt. Vidare bör varje verksamhet hänföras till den sektor mot vars mål den i huvudsak är riktad. De sanband över sektorgränserna som kvarstår måste redovisas och beaktas i budgetprooessen. Slutligen konstaterar man att det inte finns någon objektiv sektorindelning, och att rättesnöret vid val av 1 w sektorindelning därför måste vara jndelningens politiska

relevans*

För budgetutredningen är en sektor således lika ned en myndighetsw sektor. Därför kan man också rekomendera mål - i myndigheternas vilken utsträckning de i någon nening är genensanlna eller lik- l artade som grund för indelningen i sektorer. Mål/nedelsanalyser tänks kunna ligga till grund för sådana 5 indelningsöverväganden.

Budgetutredningen avstod från att direkt föreslå en bestånd sektorindelning. Man nöjde sig ned att exemplifiera hur en sektorl indelnjng skulle kurma se ut: 1

i

1. Arbetsmarknadsåtgärder 2. Bostäder 3. Energiförsörjning i 4. Fysisk planering

5. Konmunikationer i

6 . Näringslivsutveckling 7. Insatser för jordbruk och skogsbruk m m 8. Regional utveckling och planering ;_ 9. Insatser för bamfamiljer och ungwm i 10. Konsumentpolitiska åtgärder ll. Trygghetsförsäkring 12. Hä1so-, sjuk- och socialvård 13. Miljövård l4. Allmän forskning 15. Insatser för kultur och fritid 16. Uüaildxuing 17. Stöd till åsiktsbildande verksanhet 18. Åtgärder mot brott 19. Totalförsvar 20. Internationellt utvecklingsarbete 21. Allmän förvaltning m m 22. Riksdagen och dess verk 23. övriga ändamål

I STU-sammanhang torch det vara att föredra att tala om sektorer i bemärkelsen sanhällssektorer. Argumentet härför är i korthet att de produkter, processer, netoder etc som utvecklas genom STUs ; sektororienterade projekt i regel inte är renodlade myndighetsangelägenheter. strikta S-rollsprojekt i den :reningen att endast nyndigheter uppträder som tillverkare, beställare, användare etc är snarast ett specialfall. I flertalet fall är det en komplicerad växelverkan nellan olika offentliga och privata aktörer som avgör huruvida projektet slutligen leder till exploatering och nyttiggörande.

SOU 1977: 64 Kapitel 2 STUs omgivning 93

sektorer i betydelsen samhällssektorer består således inte enbart av de offentliga myndigheterna utan av tvärsnitt ur hela samhället. Transportsektom, för att ta ett exempel, består av myndigheter av olika slag (trafiksäkerhetsverket, vägverket, luftfartsverket, SJ, kommunernas gatukontor, kommunala lokaltrafikbolag etc) , olika enskilda personer och organisationer (rederier, åkerier, privatbilister, fordonstillverkare, passagerare etc) samt lagar och andra författningar (vägtrafikförordningen, lokala trafikförordningar etc).

Sektorindelningar är ofta analytiska konstruktioner i den meningen att de saknar omedelbara och konkreta motsvarigheter i samhället. Indelningen innebär ju att man anlägger ett bestämt synsätt eller perspektiv och skiljer ut delar eller aspekter av samhället, vilka ses som sammanhängande delsystem/sektorer. sektorerna kan överlappa varandra i så måtto att en och samma konkreta del av samhället - ett företag, en myndighet etc - samtidigt kan tillhöra flera sektorer. Som bl a budgetutredningen visat är statsförvaltningen inte organiserad efter någon entydig sektoriell princip.

Väljer man att definiera sektorer som samrhällssektorer inses lätt att myndigheternas mål inte är en fruktbar inchlningsgnmd - det kan rent av diskuteras om den ens är lämplig för indelningen i myndighetssektorer. Det finns inget enkelt svar på frågan om vad som är en lämplig grund för indelning i samhällssektorer. Med budgetutreziningens ord: det finns ingen objektiv sektorindelning. I praktiken måste det bli fråga om en kompromiss mellan åtminstone två synsätt eller infallsvinklar. Dels ett samhällsvetenskapligt eller analytiskt synsätt enligt vilket skiljelinjerna får dras där luckorna i de faktiska orsaks- eller funktionssambanden framstår som störst, dels ett mera problemorienterat och situationsberoende synsätt enligt vilket sektoravgränsningarna får bero av vilka samhällsproblem som för tillfället är centrala i samhällsdebatten. Det sistnämnda synsättet ansluter tämligen väl till budgetutredningens politiska relevanskriteriuml.

i

Denna inledande och begränsade diskussion kring sektorbegreppet har befunnits nödvändig av två skäl. För det första, därför att begreppet sällan definieras vare sig i STU-sammanhang eller i andra miyndighetssanmaxmang. För det andra, därför att den definiiI tion som är vanligast avser myndighetssektorer och framstår inte I som särskilt väl anpassad som underlag för en diskussion av STUs s k S-roll.

l

I all innovationsverksamhet är steget från färdigutvecklad proto- 2 typ (eller motsvarande) till mvarknadsintrodulçtion och slutligt nyttiggörande svårt och kritiskt. Samhällsorienterad innovationsverksamhet är därvidlag inget undantag, snarare tvärtom. STLIs sektororienterade innovationsprojekt kräver ofta samverkan mellan STU och en eller flera sektormyndigheter. De praktiska problemen med att lotsa fram sådana projekt till exploatering och nyttig- 3 görande varierar bl a med relationen mellan sektormyndighetemas verksamhet och samhällssektorn i övrigt. Å ena sidan finns sektorer där myndigheterna i allt väsentligt endast övervakar eller reglerar de delar av det omgivande samhället som berörs av inno-

94 Kapitel 2 STUs omgivning

Vationsprojektet. Å andra sidan finns sektorer där myndigheterna själva svarar för den verksamhet inom vilken innovationen kan nyttiggöras. Det senare fallet svarar i stort sett mot teknikupphandlingskomnittêns problemområde.

sektorer och sektonémyndigheter några strukturdrag

I detta avsnitt är avsikten att översiktligt belysa dels hur de institutionella förhållandena kan variera mellan olika sektorer, dels att dan organisatoriska komplexiteten kan vara avsevärd. 1 - 1 Sektormyndigheter statliga och kommunala 1 J . Inom en samhällssektor kan sektormyndigheterna vara båda

primär- och sekmdärlcommumala. De statliga myndigheterna kan statligai

dess

utom förekomma på central, regional och lokal nivå. Det betyder i: princip att som sektormyndighet inom en och samma sektor kan

sam-l

tidigt uppträda:

0 en eller flera statliga myndigheter, några på central regio- | nal och lokal nivå,

o olika primär- eller sekundärkommmala organ,

o olika centrala primär- eller sekundärkormmmala samarbetsorgan (kcxrmun- eller landstingsförbmdet, Spri, kommunaltelmiska branschföreningar etc) .

För ett område som miljövården torde uppräkningen ovan inte

bära överdrift irme-J

någon av den organisatoriska komplexiteten.

l

I detta sammanhang kan det finnas skäl att särskilt betona kommmnernas betydelse. Inom många av de områén som statsmakterna genom åren har angett som särskilt betydelsefulla för STUs S-roll bedriver kommunerna en omfattande verksamhet och står ofta i första linjen när det gäller den egentliga produktionen av offent liga nyttigheter. Primärkomtmmernas uppgifter på t ex miljöområdet är omfattande (t ex avfallshantering, olje- och bullerbekämpning, vatten och avlopp). De är också huvudmän för det lokala elnätet, det lokala vägbyggandet m m. Landstingskammmernas verks het omfattar främst sjukvården, där man svarar för den ojämförligt största delen av än totala offentliga verksamheten.

Inom många samhällssektorer är arbetsfördelningen mellan stat och kommm sådan att komrmmerna driver verksamheten medan staten dels övervakar eller reglerar verksamheten, dels bidrar till finansie-

i

ringen. Exempel härpå är bl a skolan, barnomsorgen, väghâllningen g och avloppsreningen.

i Ieknikupphandlmgskomnxittên finner i sitt betänkanch att primär- 1 och sekundärkoxmumerna för närvarande har stor brist Q på ekonorniska resurser och organiserad kompetens för teknikutveckling och .á upphandling. Kommittén föreslår därför bl a att staten genom STU

gemensamt med kommmema och landstingen åstadkommer en motsvarig-å

het till de redan befintliga kollektiva forskningsprogramneu. i1

SOU 1977: 64 Kapitel 2 STUs omgivning 95

Kommunerna har inom ramen för kommun- och landstingsförbunden lagt fast en princip som innebär att forsknings- och utvecklingsfrågor inte skall anses vara en kommunal angelägenhet utan falla på statsmakterna. Ett visst glapp i systemet synes således föreligga mellan STU och kommmerna och från teknisk utvecklingssynpunkt kan därför kommunerna beskrivas som organisatoriskt splittrade och finansiellt svaga. Tagna var för sig är komtmmerna knappast benägna att ta större tekniska risker, vilket kan utgöra ett hinder för introduktion av ny teknik.

På det kommunala området är kommun- och landstingsförbunden contrala samarbetsorgan och svarar bl a för allmän överblick över de olika kommunala verksamhetsfälten, planeringsmetoder, administrativ utveckling, gemensamma allmänna utredningar etc. Komtmmförbundet bedriver tekniskt inriktad rådgivning i begränsad utsträckning.

På den primuärkormmmala sidan finns förutom kommunförbundet ett antal samarbetsorgan, de kammmaltekniska branschföreningama, som kan vara parter till STU. Föreningarna arbetar med gemensamma utredningar i tekniska frågor. Medlemmar är antingen enbart kommunala organ eller såväl kommunala organ som berörda leverantörer, konsulter och entreprenörer. föreningarnas sekretariat är små och disponerar som regel inte medel för att kLmna beställa t ex externa utredningar eller utvecklingsprojekt.

Inom det landstingskommunala området där sjukvårdssektorn helt dominerar är Spri (Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationalisermgsinstitut) en sammanhållande kraft mellan landstingen. Spri är ett branschinstitut som ägs av staten och en stiftelse som representerar sjukvårdshuvudmännen. Gentemot landstingen har Spri en konsultställning. Arbetet bedrivs i projektform inom fleråriga ramprogram och verksamheten omfattar planerings-, metodik-, rationaliserings-, byggnads- och utrusmingsfrågor. När det gäller teknikfrågor är verksamheten mest inriktad på egenskapsredovisningar och säkerhetsfrågor avseende redan existerande teknik. Inriktningen mot framtida teknisk utveckling och hur den allmänna tekniska utvecklingen kan komma att påverka sjukvårdssystemets utveckling har således inte varit någon huvudsak.

Sektormyndigheternas produktion eller typ av verksamhet

De olika myndigheterna bedriver flera olika slag av verksamhet. Ett åtminstone enkelt sätt att beskriva eller klassificera denna mångfald är följande indelning:

0 normerande, reglerande eller kontrollerande verksamhet

0 varuproduktion

o tjänsteprcduktion

o bidragsgivning

o forslming inklusive forskningsfinansiering och -planering

96 Kapitel 2 S TUs omgivning

Många myndigheters Verksamhet omfattar inom en och samma samhäll sektor flera av de ovan näxmda verksamhetstyperna. I andra fall är funktionerna & mellan olika myndigheter inom samma tor.

Exempel på myndigheter med normeranda och kontrollerande verksamhet är bl a naturvårdsverket, arbetarskyddsstyrelsm, livsmedelsverket och socialstyrelsen. De system som övervakas och regleras kan bestå både av privata och offentliga verksamheter. Social- 4 styrelsen kan tas som exempel på en myndighet vars verksamhet till största delen riktar sig mot andra offentliga organ, stat- i liga eller kommunala. De övriga ovan exemplifierade myndigheternas verksamhet riktar sig däremot i betydligt större utsträckning mot privata aktörer. i

Förhållandet mellan myndighetemas normerings- och regleringsar- 3 bete och den ständigt pågående utvecklingen av ny teknik och nya 3 produkter inom näringslivet kan ofta ses som en växelverkande i process. Myndigheternas agerande kan vara både orsak till och \ verkan krav * av teknikutvecklingen, och använt. Myndigheternas och skärpta bestämmelser påverkar företagens utvecklingsarbete och kan bidra till att nya innovationer kcmmer fram. I en senare å fas möjliggör kanske den nya tekniken att bestämmelserna skärps 3 ytterligare. Bruket av ny teknik kan också visa sig medföra Oför-E

myndighetsingripan-å

utsedda och oönskade bieffekter, vilka bäver den i fonn av nya normeringar. Genom tidig teknikbedömning kan i

negativa verkningar många gånger förutses. Andra gånger uppmvärk- i

sanmas inte problemen förrän i efterhand. ,f

En stor del av den kommunala och statliga tjänste- eller

varupro-ê

duktionen är inte avsedd för en konventionell marknad med både § privata och offentliga köpare och konkurrerande tillverkare. å

De tjänste- eller serviceproduceraxmde sektormyndigheterna, kommmnala och statliga, är en mycket omfattande kategori. I en mycket allmän betydelse kan de flesta statliga och kommunala organ sägas ägna sig åt tjänste- eller servioeprodukticn i någon form. I syn-i nerhet gränsdragningen gentemot myndighetsutövning i form av t ex? tillståndsgivning, typbesiktning eller annat slag av prövning kan te sig svår. Nlånga myndigheter, inte minst inom jordbruksområdet, utför avgiftsbelagda prövningar som dels kan vara obligatoriska, 3

t ex i samband med tillståndsgivning, dels kan vara helt frivil- l

liga och i princip att jämföra med tjänsteprpdtnlçtion på en normal]

marknad. Socialstyrelsens läkemedelskmtroll är ett annat exempel på en verksamhet scm samtidigt är obligatorisk och avgiftsbelagd. i Den offentliga verksamhet som man i första hand vill karakterisera som tjänsteproduktim har dock inte karaktären av avgifts- 3 N belagt obligatorium. De bästa exemplen erbjuder affärsverk som * statens jämvägar och postverket. Härutöver finns en mångfald av offentliga organ vilkas produktion kan anses vara tjänste- eller serviceproduktion men som inte finansieras genom de individuella; konsumenternas avgifter vid konsmmtionstillfället. De två mest påtagliga exemplen härpå är sjukvården och undervisningen.

Exempel på varuproduxáerancâe sektororgan är inte lika påtagliga

SOU 1977: 64 Kapitel 2 STUs omgivning 97

och ofta förekommande som exempel på tjänsteproduoerande sektormyndigheter. En förklaring härtill är naturligtvis att stora delar av den varuproduktion som sker i statlig regi drivs i bolagsform. Några exempel kan ändå näxmas: statens bakteriologiska laboratorium har en omfattande preparatförsäljning, på både den kmmunala och statliga sidan finns el-produktion, i kommunal regi finns vatten- och gasproduktion etc. Domänverket är det bästa exemplet på en :myndighet ned varuproduktion Iten skiljer sig inom sin bransch inte i princip från privata motsvarigheter.

Sektorstruktur och marknadsbilden för sektororienterade innovationsprojekt

Redan den skissartat översiktliga beskrivningen i föregående avsnitt ger vid handen att de institutionella och organisatoriska förhållandena varierar avsevärt mellan olika samhällssektorer. Det gäller såväl förhållandet mellan samhällssektor och myndighetssektor som förhållandet inom myndighetssektorn mellan de olika myndigheterna, vilka kan vara både statliga och kommunala.

Dessa strukturskillnader är självklart av stor betydelse både för sektormyndigheternas egna möjligheter att ta initiativ till eller genomföra teknikutveckling inom sektorn och för STU att framgångsrikt stödja sektororienterade innovationsprojekt. Marknadsbilden för de produkter, processer etc som utvecklas genom de av STU stödda projekten hänger intimt samman med sektorns institutionella och organisatoriska struktur. Här kan i princip två olika typfall urskiljas.

Det typfall san vanligen uppmärksammas är upphandlingsfallet,dvs att statliga eller korrmunala sektonnyrxiigheter är de huvudsakliga av produkterna. I det andra typfallet inverkar köparna/användarna sektormyndigheterna på produkternas marknadsförutsättningar genom sina reglerande och nornerarxde funktioner. I båda typfallen kan de institutionella och organisatoriska förhållandena variera avsevärt. Dessutom förekamer blandfall med både normerande och upphandlande ntyndigheter. San tidigare har framhållits gäller också i regel att de produkter som utvecklas genan de sektororienterade innovationsprojekten tillverkas och försäljs av privata företag. Oftast är det företagen som är STUs stödmottagare.

Vid ett rent industriellt, icke sektororienterat, projekt är det produktens anpassning till de många potentiella konsumenteras på marknaden behov scm slutligen avgör om exploatering komer till stårxi eller ej.. För de sektororienterade projekten beror exploateringen/nyttiggörandet av relativt få statliga och kommunala myrxdigheters planer och agerande. Samordning eller samverkan Irellan det utvecklandet företaget, STU och de olika berörda sektonnyrxiigheterna blir ofta en nödvändig förutsättning för att ett projekt med någon säkerhet skall kunna ledas fram till ett slutligt nyttiggörande.

98 Kapite/Z STUs omgivning SOU 1977: 64

Offentlig teknikupphandl ing

Regeringen tillsatte 1973 en utredning om offentlig upphandling och teknikutveckling, teknikupphandlingskommittén (TUK) , med uppgift att utreda hela den offentliga sektorns teknikupphandling, dock inte upphandlingen av krigsmateriel. TUK avslutade sitt arbete vid årsskiftet 1976/77.

TUKs direktiv framhåller att det är angeläget att främja en starkare och mer behovsinriktad teknisk utveckling inom de varu- och tjänsteomrâden som omfattas av den offentliga upphandlingen, bl a

genom ökad samordning och genom STUs finansiella stöd till utveck- i

lingsarbete som har samband med sådan upphandling. TUK fick där- 1 för i uppdrag att kartlägga dels inom vilka varu- och tjänsteom- [ “ råden önskvärda eller möjliga tekniska förbättringar inte kommit till stånd till av olika hinder av organisatorisk eller an-

följd nan art, dels den berörda upphandlingens omfattning nu och i framtiden.

Utredningens förslag skall enligt direktiven gälla lämpliga former för informationsutbytet och annat samarbete mellan de upphandlarxde myndigheterna och STU.

Utgår man från andelen tekniskt avancerade produkter kan teknikupphandlingens Omfattning exklusive vapensystem enligt TUK uppskattas till mellan 2 och 3 miljarder kronor per år. Förutom försvaret är energi, kommunikation, sjuk- och hälsovård samt miljövård de dominerande sektorerna för tekniskt avancerade produkter. TUK uppskattar andelen utvecklingsarbete till lO procent av upphandlings summan vilket skulle betyda att den civila teknikupphandlingen rymmer en utvecklingsvolym inom industrin på 200 - 300 Mkr/år.

I sin kartläggning och analys av den offentliga marknaden för teknikupphanciling har TUK till stora delar arbetat utifrån sektorperspektivet och med inriktning på betingelserna för teknikuppharxdling i ekonomiska och andra avseenden. Dessa betingelser befanns ha en delvis generell karaktär som skär över teknikområdesgräxuserna.

Inom den statliga sektorn finns, enligt TUK, stora skillnader mellan de upphandlande organens roll i teknikupphandlingen. Detta

gäller redan själva omfattningen, där åtta verk svarar för 85 pro-

cent av den totala upphandlingen. I flertalet fall torde de därmed också dominera motsvarande teknikuppharmdling. au strukturering av statliga myndigheter som tar hänsyn till dessa skillnader och framhäver de olika typer av ansvar som uppstår är enligt IUK följande:

- med ansvar för myndigheter nationella system (t ex SJ, televerket, vattenfallsverket och postverket)

- med ansvar för myndigheter egna system (t ex rikspolisstyrelsen och tullverket)

- med ansvar för visst teknikområde myndigheter (t ex byggnadsstyrelsen, domänverket och lanünäteriverket)

SOU l977: 64 2 STUs 99 Kapitel omgivning

IUK räknar med ytterligare två kategorier nämligen myndigheter vilkas upphandling spänner över många teknikområden samt myndigheter med upphandling av ringa tekniskt innehåll.

En speciell grupp av statliga myndigheter har stort inflytande på upphandlingen utan att själva ha en stor Detta upphandlingsvolym. sker t ex genom att de har ett normerande eller rekomenderade inflytande på upphandlingen inom andra organ. Sådana myndigheter är planverket, skolöverstyrelsen, naturvårdsverket m fl. De har intresse från teknikupphandlingssynpunkt dels därför att de påverkar upphandlingen hos andra organ och dels därför att själva normsättningen kan fordra ett underlag som ibland måste förvärvas genom teknikupphandling.

Kommunerna och landstingen uppvisar ett stort antal upphandlande organ incm saxrma produktomrâden. På den prilnärkotmuzrxala sidan svarar detta enligt ovan mot ett ansvar för egna system inom de lokala organen, såsom elverk, va-verk etc. Upphandlingen inom sjukvårdscmrâdet cmfattar många olika teknikcmrâden. Samverkansmöjligheterma blir därmed av stort potentiellt intresse både inom primär- och sekundärkomnunerna.

Undersökningar av STU-finansierade projekt med anknytning till

TUK och STU har ganensamt undersökt anknytningen mellan STU-finansierade projekt och planerad offentlig upphandling. En särskild konsultstudie avsåg dels att belysa inriktning och karaktär hos de STU-projekt scm är av intresse för offentlig teknikupphandling, dels att undersöka i vilken utsträckning offentliga behovs- och marknadsaspekter beaktas vid SIUs värdering av projektförslag.

I det undersökta projekünaterialet dcminerade ktmskapsutvecklinqs-

pröjektl) och industriella utvecklingsprojekt-U antalsmässigt.

Studien begränsades till fyra behovsomrâden - informationsteknik med styr- och komponenttelmik, socialteknik, transportteknik samt produktionsteknik. Studien visade att mottagarna av projektstöd i huvudsak är forskningsinstitutioner och företag och endast i undantagsfall upphandlande organ. Studien visade att det för flertalet projekt inom området infonnationsbeharmdling var svårt att direkt utpeka en specifik intressent bland Inyndigheterna. Inom social- och transportteknik var det i regel också svårt att precisera den förväntade upphandlingssituationen.

l) För beskrivning av dessa projektkategorier: se kap l.

I00 Kapitel 2 STUs omgivning SOU 1977: 64

I konsultstudien konstateras också att STUs kontakter med avnämar inom den offentliga sektorn är bäst utbyggda med sådana statliga och kommunala organ för vilka det till följd av specifika arbetsoch ansvarsområden existerar ett naturligt samband mellan STUprojekt och offentlig upphandling. På basis av invervjuuttalanden och genomgången av projekt konstateras att STU därutöver i relativt liten grad uppmärksammat och tagit hänsyn till den offentliga sektorn som en betydelsefull marknad.

Studien pekar också på några faktorer scm förklaring till dessa intryck,bl a att marknadskontakten finns hos den scm exploaterar 4, projektresultaten och att den offentliga sektorn i några fall endast är en mindre del av den totala Imarknaden. Vidare saknar STU ofta nödvändig kännedom am myndigheternas arbetsamråde, upphandljngsplaner och behov av utvecklingsstöd inför sin upphandling. I sina egna kommentarer framhåller IUK bl a att i den nu löpande utvecklingen av STUs verksamhetsformer ingår utökad samverkan med andra myndigheter och att de projekt som har ett nära samband med offentlig upphandling bedrivs i nära samarbete med flera parter varför det krävs betydande adminisuativa insatser från STU.

TUKs förslag

TUK ger tre specifika förslag som samtliga berör STU. Förslagen återges nedan i sammandrag:

0 Kommunal teknikupphandling Ett flertal uppgifter bör kurma fyllas av organ med gamen- y samma funktioner. Dessa överblick av karmu- i uppgifter gäller nal och statlig planering samt bestämmelser av betydelse för å kommunal teknikupphandling, sammanställning av behov samt T 1 initiering och genomförande av gemensamma utrednings- och

utvecklingsinsatser av betydelse för kommunala organs anskaff-l

ningsförberedelse samt att verka för gemensamma prototyp- och* demonstrationsanläggningar. De områden av kcmnunaltekniken i scm närmast avses är sjukvård, energiförsörjning, vatten och aVlOPP, kollektivtrafik, avfallshantering samt skolväsendet. 1 Konkret föreslås rgprgram, liknande de som redan tillämpas när det gäller statens stöd till den kollektiva forskningen .I för upphandlingsanknuten teknisk inom vartdera av

utveckling i

de ovan nämnda teknikcmrådena.

På den primärkommunala sidan bör kommunförbundet, eventuellt i * genom ett särskilt organ, vara avtalspart.På den landstingskommunala sidan bör motsvarande funktion fyllas av Spri. På den statliga sidan bör STU i båda fallen vara avtalspart.

Vid slutet av en första avtalsperiod om ca fem år antas de sammanlagda årliga kostnaderna karma att uppgå till 20 - 30 Mkr årligen.

sou 1977:64 KapiIeIZ STUs omgivning IOI

0 Vissa uppgifter för STU

Under en anskaffningsprocess behöver de flesta myndigheter repliera på externa tjänster som ofta är starkt specialiserade. TUK föreslår att STU på uppdragsbasis skall kunna biträda myndigheterna med råd inför upphandling av sådana konsulttjänster. TUK räknar på sikt med en omsättning på ca l Mkr årligen.

STU bör även i ökad utsträckning fortsätta att kartlägga myrmdigheterrxas utvecklingsbehov och hålla sig underrättad om deras utvecklingsbeställningar.

Utbildning i teknikupphandling IUK föreslår att statens personalutbildningsnäxmd (PUN) får i uppdrag att anordna utbildning i teknikupphandling i samarbete med STU och RRV. I första hand utgörs målgruppen av ett 30tal myndigheter. Ett motsvarande utbildningsbehov fanns även inom den karmunala sektorn. Ett utbildningssamarbete med kommunerna bör därför prövas.

sou 1977:64 103

KAPITEL 3 TEKNISK UTVECKLING, FORSKNING OCH

INNOVATIONER

I alla industriländer satsas stora privata och statliga resurser på teknisk forskning och utveckling (fou) . Samtidigt är sambanden mellan dessa satsningar på teknisk fou och den tekniska utvecklingen/ekonomiska tillväxten inte särskilt väl kända, bl a beroende på de stora orsaksanalys- och mätproblemen vid försök att fastställa både insatser för och utfall av ett lands innovationsaktiviteter, vilket i sin tur leder till osäkerhet om resurserna utnyttjas optimalt.

Innovationsprocessen, dvs den process som cmfattar stegen från idé till introduktion av en teknisk nyhet, utgör det centrala inslaget i den tekniska utvecklingen. Det är angeläget för varje övervägande om STUs framtid att behandla frågan cm teknisk utveckling samt forskningens och innovationsverksamhetens roll i denna. För att statligt stöd till teknisk utveckling via t ex STU skall kunna utformas på bästa möjliga sätt, krävs i syrmerhet kunskap cm själva innovationsprocessens förutsättningar och villkor i ett blandekonomiskt samhälle.

I framför allt USA och Västeuropa har det sedan början av 1960talet utförts en mängd studier av innovationer. Det är ännu ett ungt forskningsområde och man kan först under de allra senaste åren skönja början till ett mer allmänt accepterat synsätt.

Detta kapitel, som är resultatet av en relativt omfattande litteraturgenomgång, är ett försök att belysa den kunskap som f n finns om innovationsprocessen och dess betydelse för teknisk utveckling. Innovationsprocessen har inom samhällsvetenskapen studerats ur en mängd aspekter såsom t ex nationalekonomiska, Sociologiska, antropologiska och företagsekoncmiska. Alla dessa olika aspekter är dock inte lika intressanta vid överväganden om formerna för statligt, selektivt stöd till teknisk utveckling. Litteraturqenangången har därför inriktats så att den kan läggas till grund för att belysa frågeställningar som de följande:

vad betyder den tekniska utvecklingen för ett lands ekonomiska tillväxt och för vad står egentligen termen teknisk utveckling? Hur definieras begreppen forskning, uppfinning och innovation? Vilken roll spelar innovationsverksarrüueten för den tekniska utvecklingen?

104 Kapitel 3 Teknisk utveckling, forskning och innovationer

- Var vilka äger innovationsprocessen rum, är de viktigaste aktörerna, vilka faser och faktorer är kritiska för en framgångsrik innovationsverksamhet samt vilket behov finns av statlig medverkan i innovationsprocessen?

Vilka aktiviteter och faser i innovationsprocessen är kritiska för STU och hur bör STUs agerande utformas med hänsyn härtill? Vilka aktörer skall STU stödja för att befrämja innovationsverk samheten? Vilka krav kan karma att ställas på en organisation, i, som skall befrämja en hög innovationsaktivitet? 2

3.1 TEKNISK UTVECKLING OCH EKONCMISK TILLVÄXT

Den industrialiserade världens ekonomier har präglats av snabb , tillväxt under de senaste hundra åren. I Sverige ökade hela näringslivets produktion med i genomsnitt 3 procent per år under perioden 1870 - 1964. Mellan 1947 och 1964 ökade näringslivets totala förädlingsvärde med i genomsnitt omkring 4 procent per år i fasta priser (Åberg, 1969). Man har beräknat att ca 50 procent av till- \ växten i bruttonationalprodukten (BNP) kan förklaras med hjälp av N volynmässiga ökningar i arbetskraft och realkapital. De resterande 50 procenten måste förklaras på annat sätt. I nationalekonomisk 1 litteratur används begreppet teknikfaktorn såsom en sammanfattande beteckning för alla de förändringar som anses förklara den 1 del av den ekonomiska tillväxten, som inte är att hänföra till l volymförändringar. I i

3 . l . l Teknikfaktorn å Teknikfaktorn är emellertid en analytisk och statistisk restpost och innehåller ett mycket brett spektrum av företeelser och effekter, av vilka endast en del är direkt relaterade till vad man vanligen lägger in i begreppet teknisk utveckling. Vid framräkningen

av teknikfaktorn utgår nationalekonomerna ifrån att alla förändringar - vid sidan av volymförändringar - som ökar BNP-tillväxten 1 är uttryck för teknisk utveckling. Det medför att i teknikfaktorn

dels 1

ingår den genuina tekniska utvecklingen, dels ett slags långsiktigt verkande struktur- och Den senare

kimskapsförändringar. kategorin innehåller effekterna av bl a följande företeelser:

i

förändringar i industristrukturen, dvs överföring av arbets- i kraft från sektorer eller industrigrenar med låg produktivitet till sådana med högre produktivitet (t ex övergång från i jordbruk till indusui) l - industriell inlärning i arbetet, dvs i en given industriell process kan produktiviteten stiga därför att man blir mer och mer förtrogen med tillverkningsprocessen (t ex successiva förbättringar utan direkta investeringar)

utbildningsnivåns höjning, dvs förbättrad utbildning för arbetskraften som helhet bidrar också till ökad produktivitet (t ex genom ökade möjligheter att tillvarata tekniska rön utan kapitalinvesteringar)

SOU 1977: 64 Kapitel 3 Teknisk utveckling,førskning och innovationer 105

- stordriftsfördelar, dvs större enheter för givna tillverkningsprocesser

ökningar i kapacitetsutnyttjandet.

Teknikfaktorns återstående bidrag till BNP-tillväxten härrör således från den genuina tekniska utvecklingen. I denna inräknas resultatet från teknisk forskning och utveckling, från uppfinningsverksamhet och innovationsverksamhet. Effekterna blir märkbara genom den nya teknologins spridning, vilken i sin tur är beroende av andra faktorer (se avsnitt 3.4.3).

Denison (1967) har visat att ca 20 procent av den årliga ekonomiska tillväxten under efterkrigstiden i ett antal europeiska länder och USA måste hänföras till en sådan genuin teknisk utveckling. Även on precisionen i dessa studier kan diskuteras, tyder de ändå på att genuin teknisk utveckling ger ett av de största enskilda bidragen till den ekonomiska tillväxten.

Investeringar i maskiner etc utgör en av de väsentligaste spridningsmekanisxrterrua för teknisk förnyelse. Genom att ny teknik byggs in i de nya maskinerna, blir de också bärare av den nya tekniken. Man har t ex funnit att i Sverige kan 60 procent av teknikfaktorn mellan 1947 och 1964 kopplas till investeringarna (Åberg, 1969). Dessa uppgifter kan tolkas så att det mest betydelsefulla mediet för spridning av ny teknologi är investeringsvarorna.

Man har i många studier också visat att det är de många små innovationerna och anpassningarna av existerande teknik, som mest bidrar till de tekniska förändringarna och den ekonomiska tillväxten (bl a Myers och Marquis, 1969). Även om de radikala genombrotten ofta väcker stor är de sarmolikt av relativt mindre uppmärksamhet, ekonomisk betydelse sett ur ett helhetsperspektiv.

3 . l . 2 Fou-utgif ter

I alla industrialiserade länder betraktas den tekniska utvecklingen som en betydelsefull källa till ekonomisk tillväxt och därigenom son en central nationell angelägenhet. Av främst denna anledning satsar också staten stora resurser på teknisk fou, vars bidrag till ekonomin och samhället emellertid är svårt att exakt ange.

I alla lärxier utförs merparten av fou-arbetet inom västeuropeiska industrin, även om staten beräknas finansiera nära 50 procent av verksamheten (Kennedy/Thirlwall, 1972). Den statligt finansierade fou-delen används i dessa länder på ett tämligen likartat sätt, nämligen dels till forskningen vid universitet och högskolor, dels till teknisk fou inom industrin och då särskilt försvarsinriktad sådan.

l06 Kapitel 3 Teknisk utveckling, forskning och innovationer

Av den totala tekniska och naturvetenskapliga fou-verksamheten i Sverige 1973 utfördes ca 70 procent inom industrin och ca 25 procent vid universitet och högskolor. Samma år var de totala fou-utgifterna drygt 3 500 Mkr, varav industrin finansierade 55 procent och staten resterande del. Av fou-utgifterna inom industrin på knappt 2 400 Mkr finansierade staten drygt 18 procent (Källa: SCB).

Av de totala fou-utgifterna på 3 500 Mkr svarade STU för 4 procent (ca 140 lVIkr år 1972/73) . Av STUs stöd på ca 140 Mkr användes :i ca 100 Mkr till vid och bransch- 1 forskning universitet, högskolor forskningsinstitut m fl samt 40 Mkr direkt till företag och innovatörer för projektutveckling, vilket utgör knappt 2 procent av industrisektorns fou-utgifter.

3.1.3 Sambandet fou-utgifter och BNP-tillväxt

Studier av ekonomisk tillväxt och satsningar på fou visar mycket svaga samband på den nationella nivån. Av figur 3:1 framgår att fou-utgifterna relativt BNP varierar kraftigt mellan olika länder. Man har heller inte funnit något direkt samband mellan satsningar , på fou och den ekonomiska tillväxttakten. Sålunda har t ex Japan j och Västtyskland en väsentligt högre BNP-tillväxt per år än Stor- 1 britannien trots att Storbritannien alltid har satsat relativt g mer på fou.

eller i

Indikatorer på utfallet resultatet av fou-utgifterna utgörs ofta av mätningar om uppfinningar och innovationer. Mått på uppl finningar görs ofta i termer av patent och inkluderar indikatorer \ på inriktningen och omfattningen av uppfinningsresultaten, ursprungskällorna till uppfinningar och sambandet med fou-intensiteten. Indikatorer på innovationer baseras på nya industriella produkter som bärare av stora tekniska framsteg och inkluderar ofta karakteristika angående innoverande organisationer, innovationsaktiviteten i skilda branscher, sambandet mellan investeringar i fou, tiden mellan uppfirming och innovation samt forskningens roll.

I studier som presenterar sådana indikatorer specificeras emellertid inte bidraget från fou till uppfinningar och innovationer. Uppfinningar och innovationer är resultatet av en komplex uppsättning av samverkande faktorer - sociala och tekniska. Trots ekonomiska, analytiska ansträngnningar har man idag inte varit särskilt framgångsrik i arbetet med att bestämma det precisa bidraget av individuella faktorer, inklusive bidraget från fou. Sådana indikatorer kan således endast betraktas som approximativa mått på sambandet mellan fou-utgifter och innovationsaktivitet. Betydelsen av tekniska innovationer på en nations produktivitet och den ekonomiska tillväxten kan därför bara förstås i mycket allmänna termer. Nuvarande kunskap om de kausala sambanden mellan innovation och ekonomisk tillväxt är inte tillräcklig för att utveckla kvantitativa indikatorer på sambanden.

Resultaten från olika studier inklusive uppskattningar av avkastningen på investeringar i fou och innovationsverksamhet är inte , heller strikt jämförbara. Studierna arbetar med skilda begrepp, antaganden och metoder. Varje studie har begränsningar vad avser specificering av insatser, aggregeringsnivå och tillgången på data

SOU 1977: 64 Kapitel 3 Teknisk och innovationer utveckling, forskning

Västtyskland

1,0 1961 1963 1965 1967 1969 1971 1973 ,1975 FIGUR 3:1 FoU-KOSTNADER I PROCENT AV BNP, 1961-1974. (Källa: OECD)

108 Kapitel 3 Teknisk utveckling, och innovationer forskning

samt metoden och kriterierna för att kalkylera utfall. Dessutom har alla dessa studier en stor generell begränsning, nämligen oförmågan i konventionella mått (såsom BNP och produktion per mantinme) att fånga de tekniska irmovationemas fulla inflytande och hela inverkan på ekonomin och samhället. Av dessa och andra metodologiska skäl synes forskningsresultaten angående avkastning från innovationsverksamhet i allmänhet vara underskattande.

3.1.4 Sambandet innovationsaktivitet och industriell expansion j

För industrigrenar och enskilda finns däranot bättre samföretag band mellan ekonomisk tillväxttakt och satsningar på fou. De studier som gjorts visar att företag som satsat stora resurser på fou också har växt snabbt i (Insättning. Det är emellertid inte helt

klarlagt om det är satsningar på fou, som skapar snabb tillväxt i

avsättning eller an det är den snabba *tillväxten i (insättning, san p skapar resurser för fou (Leonard, 1971 och Johnson, 1975). Man antar dock vanligen att med viss företagens fou-satsningar tidsfördröjning skapar tillväxt i omsättning (Du Rietz, 1975 och Mansfield§ 1968). Styrkan i detta samband är dock beroende av på vilket slag \ fou som bedrivs, dvs fördelningen av resurser mellan grundforsk- ; ning, i tillämpad forskning resp utvecklingsarbete. sambanden torde bli starkare ju mer av utgifterna

som ligger på de två senare f

delarna. Stora branschbetingade skillnader kan dock noteras.

i

Försök att kalkylera effektiviteten i olika företags innovations- .p verksamhet stöter på en rad svåra nätproblem. På input-sidan kan i åtminstone företagets kostnader för innovationsverksamheten

grovt i

mätas i pengar. Det är dock svårt att få en rättvisande uppfatt- 1 ning av de resursinsatser som görs utanför den formella fou-avdel-

ningen och i vilken usträckning externa inforföretagen utnyttjar j mationskällor. På output-sidan är problemet ännu större. Det är 1 dock vanligt att använda patentfrekvens som mått

på produktivitetenl

i utvecklingsarxsträngrxingarna eller t o m san mått på uppfinnings- i

eller innovationsaktivitet (t ex Schmookler, 1966).

1 Schmookler har genom sina studier av patentstatistik och investe-

ringsbeteende inom bl a järnvägsindustrin funnit att sambandet l mellan antalet patentansökningar och investeringsvolymen är mycket starkt. När järnvägsindustrin investerade var 1 mycket, antalet pal tentansökningar stort, medan det vid låg var få 1 investeringsvolym patentansökningar. Detta kan tolkas så att drivkrafterna bakom uppfinnings- och innovationsverksamhet är andra än ren intellektuell nyfikenhet. Schmookler för fram ekonomiska själv Inotiv san vinst av förväntad expansion såsom den starkaste drivkraften att

skapa nya tekniska lösningar.

Patent är enellertid ett mått på antal uppfinningar och ej på lyckade innovationer. Många patent leder aldrig till en kan-

mersiellt. framgångsrik innovation. Kuznets (1962) att påstår mellan 30 - 40 procent av alla patenterade uppfinningar aldrig når karmersiell användning efter fen år från patentutfärdarxdet. som framgår i avsnittet 3.3.2 torde en stor del av kostnaderna

(minst 80 procent) komna efter patenteringsstadiet. Cm man

håller dessa begränsningar i minnet, visar sig ändå patent

på många områden vara ett användbart mått, som framgår t ex av

schmooklers studier av teknisk utveckling inom bl a järnvägsin-

Kapirel 3 Teknisk utveckling. forskning och innovationer 109

dustri, petrolemnindustri och pappersindustri i USA mellan 1850 och 1950 (Schmookler, 1966). Slutsatsen i denna var undersökning att patentstatistiken bild gav en bättre av både viktiga uppfinningar och mindre förbättringar än subjektiva av olika bedömningar uppfinningars värde.

Mansfield (1968) har visat att antalet san mått patent på en fouavdelnings produktivitet vid stora företag är starkt korrelerat med storleken för fou på budgeten i företagen. Det innebär konkret att om man satsar resurser på fou, erhåller man resultat i form av patenterbara tekniska lösningar. (in dessa också har förutsättningar för att bli lyckade irmovationer dock inte direkt. Under framgår 1940-talet och 50-talet blev dock nära 50 procent av alla patent i USA inan petroketni, jordbruk, järnvägsirüustri samt pappersindustri konrnersiellt utnyttjade (Schmookler, 1966). Det återstår dock att klarlägga vilken betydelse olika patenterade uppfinningar har. Patenterbarheten är ju bara ett för det tekniskt uttryck unika och inget mått på teknisk eller ekonomisk betydelse.

En annan svårighet med patent som output-mått är skillnaden i patentlagstiftning mellan olika länder. I vissa länder beviljas patent utan nyhetsgranskning och denna sker först i samband med en eventuell tvist om patentintrång. Detta att i t ex Frankbetyder rike, Belgien och Italien beviljas omkring 90 procent av alla patentansökningar medan andelen är ca 60 procent i USA och Storbritannien och ännu lägre i Tyskland och Skandinavien. Detta att patentstatistik i första hand är användbar för meljämförelse lan företag inom samma bransch och i sanma land.

3 . l . 5 Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan konstateras att den ekonomiska

tillväxten

i en nation påverkas av den tekniska utvecklingen sedd i mycket vid bemärkelse. Däremot saknas klara samband mellan

satsningar

på fou i en nation och dess ekonomiska tillväxt. till

Förklaringen

detta kan vara att teknisk utveckling är ett komplext av

natverk

samverkande faktorer bland vilka fou enbart är en faktor. Existerande kunskap om sambandet mellan insatser och utfall är fortfarande fragmentarisk och knapphändig. I de flesta antar

studier

man helt enkelt att bidraget från teknisk fou till till-

ekonattisk

växt och produktivitet är positivt, betydelsefullt och hogt (NSF, 1972). Den allrnäxina slutsatsen är således att teknisk forskning: utveckling och innovationsverksamhet betyder mycket för den allmänna välståndsutvecklingen i ett land, men ingen är beredd att svara på hur mycket (Kennedy/Thirlwall, 1972).

På företags- eller branschnivå blir mellan och

tillväift

satsningar på fou mera markanta främst därför att den tillatrpade

forskning och det utvecklingsarbete san bedrivs i företaq ofta motiveras just önskemål an tillväxt. Det borde

ocksånva-

ra lättare att klarlägga och uppskatta sambandens styrka pa foretagsnivå, eftersom fou-utgifterna på denna nivå utgör en av

del

utgifterna för den industriella

innovationsverksamhetenuvilket

kanske inte alltid gäller för de totala fou-utgifterna pa nationell nivå.

H0 Kapitel 3 Teknisk utveckling, forskning och innovationer

3.2 TEKNISK FORSKNING OCH INNOVATION

I föregående avsnitt berördes samspelet mellan teknisk utveckling och ekonanisk tillväxt. Där framgick att den tekniska utvecklingen till en del är resultatet av teknisk forskning, uppfirmings- och irmovationsverksanmet. Gränserna mellan de olika komponenterna vetenskapliga upptäckter, uppfinningar och innovationer är dock oklara. Syftet ned detta avsnitt är att belysa hur begreppen vanligtvis definieras och tolkas samt att klargöra några väsentliga skillnader och samband mellan forskning och innovationsverksamhet.

3.2.1 Begreppen teknisk forskning, uppfinning och innovation

Fou är ett relativt mângtydigt begrepp som i dagligt tal brukar användas som en samlingsbeteckning på alla forsknings- och utvecklingsaktiviteter. Fou kan emellertid ha olika karaktär och syften samt bedrivas under olika betingelser. Fou-verksamheten brukar därför delas upp efter arten av mål och tillämpningsnärhet. Den i statistiska sammanhang vanligaste och internationellt vedertag- i na indelningen av fou görs också efter dessa kriterier:

- och metodiskt sökande efter kun- Grundforskning systematiskt ny skap och nya idéer utan någon bestämd tillämpning E i sikte.

- och metodiskt sökande efter Tillämpad forskning systanatiskt 3 och idéer ned en bestånd 7 ny kunskap nya tillämpning i sikte. *

Utvecklingsarbete - systematiskt och metodiskt utnyttjande av i

forskningsresultat och vetenskaplig kunskap och J nya idéer för att âstadkatma nya produkter, nya 1 processer, nya systan eller väsentliga förbättringar av redan existerande sådana.

Med dessa definitioner görs en klar åtskillnad mellan å ena sidan l gr-undforskxxing och tillämpad forskning samt å andra sidan utvecklingsarbete. Både grund- och tillämpad forskning gäller sökandet efter ny kunskap ned olika grad av tillämpning i sikte. Utvecklingsarbete syftar enligt de gängse definitionerna till att åstadkomna nya produkter etc och har således ett armat primärt syfte än forskningen. Kopplingen dem anellan utgörs av att man i utvecklingsarbetet utnyttjar forskningsresultat.

Teknisk forskning

Med teknisk forskning menas vanligen den aktivitet som primärt syftar till att öka den tillgängliga kunskapsmassan i syfte att denna kunskap skall kunna användas i tekniska tillämpningar. Någon åtskillnad mellan teknisk grundforslmirxg och tillämpad forskning har inte ansetts nödvändig för STU-karmittêns syfte och med den här använda definitionen på teknisk forskning, kan det också ifrågasättas cm teknisk grundforskning inte rentav är ett självmotsägande begrepp .

SOU 1977: 64 Kapitel 3 Teknisk utvecklingaforsknirzg och innovationer III

Teknisk fou är i allmänhet, och i STU-sarmiarxhang i synnerhet, inte heller ett särskilt entydigt begrepp dels därför att det inte förmår fånga in skillnaden mellan kunskapsuppbyggande, vetenskaplig forskning och praktiskt utvecklingsarbete, dels därför att det inte förmår skilja mellan olika kategorier av utförare.

Teknisk fou utförs i huvudsak dels inom den tillverkande industrin, dels vid de akadaniska lärosätena och särskilda forskningsinstitut. Mellan dessa båda huvudkategorier av fou-utförare råder stora skillnader vad avser motiv, mål, inriktning och tillämpning. OECD Enligt beräknas ca 85 procent av industriell teknisk fou ha ren utvecklingskaraktär. Den tekniska fou-verksamheten vid universitet och högskolor är i första hand av kunskapsuppbyggande karaktär.

Eftersom STU stödjer olika kategorier av utförare, är det viktigt att göra en åtskillnad mellan den i huvudsak kunskapsuppbyggande forskning som bedrivs vid universitet, högskolor, statliga forskningsstationer och branschforskningsinstitut samt det i huvudsak utvecklingsinriktade arbete som bedrivs vid eller i nära anslutning till företagen. Som sanmanfattande beteckning på den kunskapsuppbyggande forskning, som under institutionsliknande förhållanden bedrivs utanför företagssektorn, kommer därför fortsättningsvis att användas begreppet och för den utveckinstitutionsforsknig lingsinriktade verksamheten i företagen kotrmer att användas begreppet innovationsverksamhet.

Teknisk uppfinning

En teknisk uppfinning är resultatet av en kreativ insats i syfte att skapa en ny produkt, komponent, process eller system, som dessutom kan visas fungera tekniskt. En uppfinning är med andra 0rd en ny teknisk lösning i form av en idé, skiss eller Inodell, san innehåller vissa funktioner och egenskaper. Kuznets(l962) definition av en teknisk uppfinning lyder: Nya kombinationer av existerande kunskap om tekniska anordningar(= föremål, alster, förfaranden) för potentiell praktisk användning i produktion och san resultat av en intellektuell prestation över genomsnittet. Med uppfinning i patentlagens mening avses också ett objekt som har teknisk karaktär (=nya produkter, produktionsmetoder och materialblandningar) , scm är reproducerbar (= potentiellt användbar för industriell tillverkning) och san uppvisar en viss nyhetshöjd över tidigare framtagen teknik (Hesser och Essén, 1968). Betoningen av villkoret för en uppfinning om nyhetshöjd över en Viss miniminivå görs för att om möjligt klarare dra gränsen mot normal förbättring av existerande produkter. Patenterade uppfinningar är ett av de mera direkt avläsbara resultaten av industriell fou. De representerar ofta faktiska eller potentiella framsteg i teknologi och indikerar således i viss utsträckning nivån och inriktningen i den teknologiska miljön. I vissa fall underskattar antalet patent den faktiska uppfinningsnivån. Av många skäl patenteras inte alla uppfinningar. Så t ex fallet när behovet av en snabb introduktion på :marknaden bedöms viktigare än själva patentskyddet eller när det förväntade skyddet inte uppväger risken för att den tekniska hemligheten skall avslöjas. Antalet patent kan å andra sidan i viss utsträckning överskatta uppfinningsnivån. Denna situation kan ha uppstått t ex när flera defensiva patent beviljas runt ett grundpatent.

112 3 Teknisk forskning och innovationer SOU 1977: 64 Kapitel utveckling,

Det händer således att vissa uppfinningar, även stora och betydelsefulla sådana, inte patenteras. De uppfinningar som patenteras varierar självklart mycket i teknisk och ekonomisk betydelse. Endast enmindre andel av det totala antalet uppfinningar når slutligen marknaden. Dessutcm är kriterierna för att bevilja olika patent olika från land till land, och inte bara genom att metoderna för att bestämma originaliteten är olika utan även genom patentskyddets cmfattning. Den sista faktorn bestämmer den relativa lätthet (och därmed värdet), med vilken man kan erhålla patent i olika länder.

Teknisk innovation

Ordet innovation är av latinskt ursprung och betyder förnyelse eller förändring. Med en mycket vid definition kan innovationer definieras som uppkomsten och skapandet av nya beteendemönster och föremål samt spridningen av dessa mellan olika grupper av människor. Ordet innovation används i dagligt tal för att beteckna såväl teknisk sam icke-teknisk förnyelse med avseende på metoder, produkter, organisation etc. I det följande behandlas processer, sådana innovationer som baseras på tekniskt kunnande, vilket inne- 3 bär att t ex sociala och konstnärliga innovationer inte behandlas. J Det bör emellertid påpekas att många ekonomiskt betydelsefulla i innovationer kan karma till utan av någon ny teknisk i utnyttjande I kunskap såsom t ex vid organisatorisk och administrativ förnyelse.

saknas och vedertagen definition av 4 Tyvärr ännu en allmängiltig begreppet teknisk innovation även om man i litteraturen är någor- j lunda överens cm huvuddragen i begreppets innebörd. Med tekniska J, * innovationer rmenas vanligen praktiskt ianspråktagna och för användaren nya produkter, processer eller metoder. Vad som skiljer 1 olika definitioner åt är närmast kriteriet på själva ianspråkta- Å som utifrån en idé om något tekniskt nytt leder gandet.De steg fram till ianspråktagande benämns innovationsprocessen.

I den ekonomiska litteraturen och innovationslitteraturen är det praxis att använda termen innovation först när den tekniska nyheten övergår till att vara handelsobjekt (Schumpeter, 1934). Schmookler (1966) talar helt enkelt cm innovationer i bemärkelsen kcmnersialiserade uppfinningar. Det besvärliga med denna definition är dock dels att tekniska nyheter som inte är kommersiellt gångbara inte inkluderas, dels att man i forskning om innovationer karmer att studera enbart tekniska nyheter som blivit kommersiellt

utnyttjade för att sedan bland dessa göra värderingar efter nyhets- 4 grader eller liknande. En alltför stark betoning av komnersialiseringskriteriet utesluter sålunda ur irmovationsbegreppet sådana \ tekniska som i alla avseenden visat l nyheter övriga sig fungera tekniskt och praktiskt för användaren samt fylla kraven på nyhetshöjd och reproducerbarhet.

En annan syn på begreppet är att se en innovation som en patenterbar teknisk lösning, som blivit föremål för en kommersiell transaktion. Här är alltså kravet på en innovation att den dels skall ha gett försäljningsintäkter, dels att den skall innehålla sådana tekniska egenskaper att dessa är :möjliga att patentera. Patenterbarheten är emellertid ett villkor som beror på den tekniska lösart och inte lösningen tillgodoser an- 4 ningens på om den tekniska vändarnas behov. Det finns också tecken som tyder på att det är

Kapitel 3 Teknisk utveckling, forskning och innovationer 113

lättare att erhålla patent på tekniska lösningar som blir komnersiella misslyckanden än på sådana som blir komnersiellt framgångsrika. Det finns många innovationer som av användarna betraktas som stora tekniska nyheter men som inte tillgodoser patentlagens strikta krav på nyhetshöjd. En fördel med denna definition är ändock att det finns ett kriterium på såväl den tekniska som på nyheten ianspråktagandet .

I de brittiska innovationsstudier som går under beteckningen SAPPHO (Robertson et al, 1972) har man jämfört lyckade innovationer med misslyckade innovationer. Innovationsprocessen har där definie- -rats på följande sätt:De tekniska, industriella och kommersiella åtgärder san leder fram till marknadsföring av nya,tillverkade produkter och till det karmersiella användandet av nya tekniska processer och utrustningar. Även här används således det kommersiella utnyttjandet san det nödvändiga kännetecknet på ianspråktagandet. En innovation anses då den på en marknad lyckad kan generera ett intäktsöverskott över utvecklings- och tillverkningskostnader. En misslyckad innovation är visserligen konmersialiserad men når däremot aldrig stadiet då ett intäktsöverskott uppkommer. Det innebär att man låter marknaden avgöra vad som är respektive inte är att betrakta som en lyckad innovation oavsett den tekniska nyhetsgraden eller det tekniska innehållet i innovationen. Denna strikt företagsekonomiska gränsdragning mellan lyckade och misslyckade innovationer är inte helt oproblematisk. Ett uteblivet intäktsöverskott leder naturligtvis till att den introducerade innovationen förr eller senare försvinner från marknaden. Att det inte blir något intäktsöverskott behöver dock inte nödvändigtvis vara en följd av brister i t ex innovationens tekniska lösning. Kvalitativt underlägsna tekniska lösningar kan ju karma att accepteras på marknaden framför kvalitativt överlägsna lösningar just på grund av en mer framgångsrik marknadsföring.

Den väsentliga fördelen med detta synsätt är dock att hela innovationsprocessen betonas, dvs från idêskapandet till marknadsaccepterandet. Varje steg i en sådan process måste lyckas för att frambringa en innovation. Nackdelen är det strikt företagsekonomiska betraktelsesättet på framgång och misslyckande. Det är givetvis lyckade innovationer som är intressanta och eftersträvansvärda, men för det urvalet är karmersialiseringskriteriet (=intäktsöverskott) kanske inte alltid tillräckligt. Kommersiella misslyckanden kan ha många bakomliggande orsaker och när det gäller innovationer avsedda för bruk inom den offentliga sektonnkormxer dessutom institutionella och andra föga marknadsbetonade faktorer att inverka. Det förefaller därför rimligare att vid definitionen av en innovation sätta gränsen för ianspråktagandet lågt och vid bedömningen av innovationer ta hänsyn till även övriga innovationskriterier.

Ibland förekcmner det att innovationer rangordnas med avseende på innovationshöjd, vilket närmast kan uppfattas som ett mått på nyhetsvärde och genialitet. Innovationer kan ju innebära allt från små förbättringar till radikala tekniska genombrott. En vanligt förekonmande rangordningsprincip är att hänföra varje innovation till någon av följande fem kategorier:

H4 Kapitel 3 Teknisk utveckling, forskning och innovationer

- innovation som inte innefattar någon ny teknisk kunskap - innovation i form av imitation av existerade teknik - innovation i form av förbättringar av existerande teknik - innovation som innebär ett stort tekniskt framsteg - innovation i form av ett radikalt genombrott

De två första kategorierna är närmast att betrakta som normal prosam har ett

duktutveckling. _Men_de.innovationer, högre nyhetsvärde,

behover inte storre ekonomisk Ju mer

nodvarxiigtvis betydelse.

är och ju större tekniska

komplicerad innovationen

:axitmansattoch o den far, desto storre blir dess ekonomiska

jdverkningar betydel-

se. ord snarare den tekniska och ekonomiska

pet arnmedandra po-

an sjalva som utgör det

tentialen nyhetsvärdet, intressanta kri-

teriet vid en slutlig rangordning av innovationer.

Sammanfattning

Det är ur analytisk synvikel viktigt att göra en åtskillnad mellan forskningsresultat (t ex vetenskapliga upptäckter), tekniska uppfinningar och innovationer. En vetenskaplig upptäckt är varken en eller en irmovation. Upptäckten ny kunskap cm uppfinning existerande naturfenomen men inte något tekniskt nyskapande. Däremot kan givetvis uppfinningar och innovationer bygga på vetenskap- Vidare finns bakcm vetenskapliga upptäckter, likliga upptäckter. som bakom uppfinningar och innovationer, ofta en kreativ insats.

Innovation är ett mer sammansatt begrepp än uppfinning efterson in-

också skall kravet pa att l novationen utöver nyhetskriteriet fylla någon mening ha tagits i anspråk. En uppfinning blir innovation först och endast om den kan anpassas till användarens behov och accepteras av denne. Det finns tekniska uppfinningar med både stort nyhetsvärde och hög teknisk/ekonomisk potential men som av olika skäl inte tas i anspråk. En teknisk uppfinning måste för att utvecklas till en innovation ovillkorligen kunna i vid mening utnyttjas ekonomiskt och i strikt företagsekonamisk mening kunna generera intäkter på en marknad.

Vid sidan av tidigare nämnda definitioner kommer i den fortsatta framställningen följande definitioner att användas:

o teknisk forskning - sökande efter ny teknisk kunskap med vetenskapliga metoder i syfte att denna kunskap skall kunna användas i tekniska tillämpningar och sam bedrivs vid forskningsinstitutioner inom universitet, högskolor, kollektiva forskningsinstitut, statliga forskningsstationer och myndigheter samt vid företag.

o teknisk innovationsverksamhet - alla de tekniska, organisatoriska, kommersiella och finansiella åtgärder, som är nödvändiga att vidtaga för ett företag i syfte att föra en ny produkt eller process från idêstadiet fram till ianspråktagandet.

0 teknisk innovation - en produkt, process, metod eller ett system, som av användaren uppfattas som en nyhet och en förbätt-

SOU 1977: 64 Kapitel 3 Teknisk utvecklingaforskning och innovationer H5

ring av redan existerande tekniska lösningar, har visat sig tillverkningstekniskt kurma fungera samt i viss utsträckning har tagits i praktiskt bruk.

En teknisk innovation behöver således inte vara vare sig patenterad eller patenterbar och inte heller nödvändigtvis bygga på forskningsresultat. Begreppen lyckade och misslyckade innovationer kommer att användas främst i presentationen av olika studieresultat och där begreppens innebörd i varje särskilt fall torde framgå av referatet.

3.2.2 Sambandet mellan teknisk forskning och innovationer

I och med att forskningen om innovationer tog fart i av _ 1960-talet har också synen på innovationsprocessen gradvis komnit att förändras. Till en början antog man att det fanns ett direkt, an än långsiktigt, och starkt samband mellan teknisk forskning och teknisk-ekonomisk utveckling i form av nya produkter, höjd produktivitet och ökad BNP-tillväxt.

Innovationskedjan och forskningens betydelse

Då begreppet innovation introducerades föreställde man sig vanligen innovationsprocessen i form av en kedja med den tekniska forskningen som startpunkt. De nya kunskaperna som genereras från forskningen ger i sin tur upphov till och innovationer. Via inuppfinningar vesteringar och industriell produktion fullbordas innovationsprocessen och slutresultatet blir teknisk och ekonomisk utveckling tillväxt. I enlighet med denna man viinnovationskedjetanke antog dare att satsningar på teknisk forskning också skulle ge resultat i form av innovationer och ekonomisk tillväxt.

Teknisk Utvecklings- Innova- investe- Produk- Teknisk _› _› _› forskning arbete tioner ringar tion utveckling

FIGUR 3:2 SKISS ÖVER INNOVATIONSKEDJAN

Enligt figur 3:2 är den tekniska forskningen den direkta drivkraften bakom och basen för den tekniska utvecklingen. Med denna starka betoning av forskningens initiala roll, antar man också att forskningen mer eller mindre automatiskt till ger upphov innovationer.

116 3 Teknisk utveckling,forskning och innovationer Kapitel

Det finns stöd i innovationslitteraturen för tanken att den kunanvänds i skap, som producerats genom den tekniska forskningen, irmovationer. On denna kunskap hade saknats, skulle sannoviktiga likt vissa innovationer ha blivit försenade eller aldrig kommit till stånd (NSF, 1966). Samtidigt finns det andra studier, av vilka att många innovationer antingen bygger på kunskap som funframgår nits i årtionden eller tillkommit genan att ett marknadsbehov initierat intresset för (t ex Floatglass-processen) grundforskning

Sherwin och Isenson (1967) har i projektet Hindsight följt upp den roll scm den tekniska forskningen har spelat för utvecklingen av nya vapensysten. De fann att man sällan utnyttjade den allra färskaste tekniska kunskapen utan att det främst var den något äldre och välbekanta tekniken som utnyttjades. Detta resultat kan tas som en indikation på att det är andra faktorer än tekniska forskningsresultat, som driver den konkreta utvecklingen framåt. Man skulle i detta fall kunna säga, att teknisk forskning produ- I cerar en pool av teknisk kunskap, ur vilken utvecklarna väljer ,i utifrån om I den kunskap de tycker är lämplig någon föreställning behov och vad som är ekoncmiskt utvecklingsbart.

Frågan om den tekniska forskningens, i synnerhet institutionsforsk- 1 ningens, roll i innovationsprocessen är viktig för den statliga industripolitiken eftersom den ekonomiska nyttan ofta används san I argument för att motivera det statliga stödet till teknisk och I naturvetenskaplig forskning vid universitet och högskolor. Teknisk 1 4 forskning framhålls ofta som det fundament, på vilket teknologin är grundad.

i

är en av de huvudsakligaste i

Åsikten att forskningen verkligen källorna till tekniska framsteg är uppenbarligen mycket vida spridd. . Många anser det nästan som en självklarhet. Vissa amerikanska j undersökningar pekar också på att forskningen har en stor roll för innovationers uppkomst. Stöd för tankegången finns t ex i en rapport från NSF i USA, Technology in Retrospect and Critical Events in Science (IRACES, 1968). I denna rapport anses 70 procent av innovationerna kcxrma från grundforskning, 20 procent från till- | lämpad forskning och 10 procent från utvecklingsarbete. Rapportens | beror * allmänna slutsats är att innovationer för nästa generation på dagens grundforskning.

n

Innovationemas beroende av industriell teknisk forskning är dock uppenbar. I en speciell undersökning, san publicerats i Science Indicators 1974 (NSF, 1975) angående 500 utvalda innovationer, visar det sig att tillämpad forskning var inbegripen i nästan 75 procent av innovationerna och grundforskning i nästan 40 procent i av innovationerna. Det bör dock noteras att de forskningsresultat som utnyttjades kom in först under perioden mellan innovationsidên och realiserandet av innovationen, dvs först efter det att innovationsidên var framtagen. Utnyttjandet av forskning under själva idêgenereringsfasen behandlades således inte i Av ärmu större intresse är enellertid att den forskning som var inne-

SOU 1977: 64 Kapitel 3 Teknisk utveckling, forskning och innovationer ll7

fattad i innovationerna i huvudsak gjordes av de innoverande företagen själva. I hela 95 procent av fallen gällde detta tillämpad forskning och i 73 procent av fallen för grundläggande forskning. Den resterande tekniska forskningen antogs ha utförts i stor utsträckning vid universitet och högskolor.

Många av resultaten från teknisk forskning införlivas inte omedelbart i den tillämpade teknologin. Ofta krävs en lång tidsperiod för att förena forskningsresultaten med teknologin eller för att ett ekoncudskt eller socialt tillämpningsbehov skall uppenbara sig. I en rapport har Price (1969) jämfört sambandet mellan forskningsrapporter och teknologi. Hans slutsats är att just såsm forskning i huvudsak bygger på tidigare forskning, bygger också teknologi i huvudsak på tidigare teknologi och något direkt samband mellan de två är relativt sällsynt. Om det faktiskt förhåller sig på detta sätt, blir det viktigt att i detalj klarlägga hur teknologin klarar av att bygga på teknologi. Att flytta betoningen vad gäller nya innovationsidêers ursprung och uppkanst från forskning till teknologi lämnar ändå de grundläggande frågorna obesvarade: varifrån kanner de teknologiska idéerna och hur uppstår de? Men det finns ändå en mycket viktig poäng med detta synsätt, att och teknologi formar två parallella struknämligen forskning turer och att forskningens roll i innovationsprocessen snarast är av indirekt natur.

Även om man accepterar uppfattningen cnxden tekniska institutionsforskningens indirekta roll, kan man givetvis inte ifrågasätta forskningens ekonmiska betydelse. En viktig slutsats man kan dra är dock att överföringen av kunskapsuppbyggande forskning till innovationer, teknisk utveckling och ekonmisk tillväxt är minre enkel och direkt har stora än vad som vanligen antas. Forskningen. ekonomiska effekter, men de uppkcnner på ett mycket sannansatt och kmplicerat sätt.

För det första bidrar den tekniska forskningen med att utveckla ny kunskap och undersökningsmetodik, sm kan utnyttjas i uppfinningsoch innovationsverksamhct inan industrin. Det bör observeras att forskningen inte direkt skapar nya produkter eller processer men väl att teknisk kunskap finns tillgänglig för framtida innovationer då behov av sådan kunskap uppstår. Denna tekniska kunskap är dessutom ofta internationellt spridd, dvs är tillgänglig över kunskap producerad t ex i USA blir relativt snabbt tillgränserna: gänglig i Sverige. Det finns många exempel på hur forskningsresultat kan användas och används för att kmplettera utvecklandet av en innovation. För det andra bidrar den tekniska forskningen med att utbilda forskare och tekniker så att kvaliteten på tillgänglig personal för forskningsverksamhet och industriell innovationsverksamhet är hög. För det tredje produceras genm forskning ibland banbrytande teknisk kunskap, vilken relativt snabbt kan leda till innovationer, förutsatt att uppenbara tillämpningscnmåden förelegat. För det fjärde är det internationella utbytesvärdet av att tekniska kunskaper genom forskning stort,bl a därför att producera förutsättningarna för att kunna utnyttja utländska forskningsresultat därigenan ökar.

118 3 Teknisk och innovationer Kapitel utveckling, forskning

Innovationsprocessen i ny belysning_

Studier vid handen att av av jnnovationsprocessen ger uppkomsten en innovationsidê inte är någon enkel företeelse. Innovationskäl-

lorna är vilket är en mycket viktig iakttagelse. Det flerfaldiga, att man bör vara försiktig med att beskriva innovationsprogör cessen som linjär eller som en innovationskedja. Vidare är det

ofta att försöka definiera unika ursprung till särskilda vanskligt innovationer. Det är nära att i efterhand besvara nog omöjligt av Vad är eller varifrån komner den tekfrågor typen: ursprunget idén till denna innovation?. Den bestämmande fakmrn Vid niska av en innovation är kanske inte så mycket idêernas förverkligandet att använda den eller förändtillgänglighet som själva beslutet och av sociala villkor, scm framkallat detta ringen på marknaden beslut. vara att ett marknadsbehov förs samman Vanligast tycks med en teknisk för att möta detta behov. Som senare möjlighet skall visas är den klara identifieringen av det behov som kan mö-

tas ofta än realiserandet av den potentiella användbarviktigare heten i en teknisk möjlighet.

om hur dock fortfar- i Meningarna innovationsprocessen fungerar går * isär. fall har resultat från teknisk ande I några betydelsefulla

l

för tekniska forskning med mycket kort tidsförskjutning utnyttjats innovationer och då har detta tolkats så att den nya tekniska kun-

drivit fram innovationerna. Vetenskapliga upptäckter leder skapen ibland till i form av ny teknologi. Detta är sällsyn tillämpningar men effekterna kan vara oändligt flerfaldiga eftersom teknologi J

I allmänhet fungerar dock innovationsprocesbygger på teknologi. sen inte så. Intresset för att utnyttja den nya tekniska kunskapen i om 4 baseras på ekonomiska motiv och/eller på en stark medvetenhet I ett icke tillfredsställt behov. När teknisk kunskap saknats, har å l dessa drivkrafter inte kunnat göra sig gällande. Med banbrytande

från den tekniska forskningen, har det i vissa kunskapstillskott fall blivit att utveckla innovationer. Resultaten från möjligt är ett nödvändigt villkor för innovationer, men kunskaforskning i,sig leder inte till frambringandet av några innovationer. pen

Den ökade om har gjort att den di-

kunskapen innovationsprocessen

kopplingen teknisk forskning och teknisk utveckling

rekta nellan

kommit att starkt ifragasättas. Allt fler internationella studier

av uppfinningsverksamhct, innovationer och teknisk utveckling

visar att denna beskrivning av sambanden inte är så fasta och har att bara ut- | börjat uppnärksamna fen-utgifterna

direkta. Man t

gor en del av de totala utgifterna för

liten innovationsverksam- \

heten, att innovationsprocessen sällan är en enkel kedjelänkföre- \

teelse och att innovationer i allmänhet inte utvecklas som en sek- i

med på faser. Innovationsverksamheten har i varandraföljande

l forsta hand ekonomiska drivkrafter och innovationsprocessen måste i

ses ur ett helhetsperspektiv. I stället för forskning har man kom- i

betona innovationsidên, Inarknadsbehoven och de tekniska

att

möjligheterna som den betydelsefulla startpunkten i innovations- ; processen. g v S

Nedanstående modell (fig 3:3) kan ses som ett försök att ersätta

den s k innovationskedjans starkt förenklade bild och därigenom

uppnå inte minst i beskrivningen av sambandet mel-

ökad realism,

lan teknisk institutionsforskning och innovationsverksamhet.

SOU 1977: 64 Kapitel 3 Teknisk utveckling, forskning och innovationer l |9

TEKMSK Samladekun- Vetenskap- Teknisk Tekniska nqsnTunoms. skaperochA L liga problem L forsknings- ; forsknings- FORSKNING V9t95k3D|9 °- f°T5k"95 verksamhet resultat nivå områden

\\ \\ Teknisk kunskap

k “x ,____J_ ____|

Industrins f . : TEKNlsK Förväntad Innova- Nya pm mdumie I utvecknngs. NDU5TRELL vinst av mmm ““°°.'9' i tillstånd o_ _› --›tionsverk--_› UTVECKUNG förutsâm samhet processer, expansion metoder i ekonomisk : z tillvaxt . ningar 1_______ ___. I I l l

Markmds Innova- Utveck› Proto- Prov- Marknads- INNOVATIONS« behW°°h _›. tions- _› lings- _., tvp ...p försälj- _› introduk- VERKSAMHET tekniska idéer arbete test ning tion moihgheter

HGUR 3:3 MODELL FÖR TEKNISK UTVECKLING (efter Haeffner,1972).

I modellen ses institutionsforskningen och den industriella utvecklingen som två parallella förlopp. Institutionsforskningen bidrar till att öka den samlade fonden av tekniska kunskaper. Kunskaperna sprids i första hand till den industriella miljön genom information och genom att utbildade tekniker vid övergång till industrin för medsig teknisk kunskap. Den tekniska utvecklingen ses i huvudsak som en industriell angelägenhet. Det ekonomisk/ tekniska tillståndet och de framtida vinstutsikterna bestämmer i stort industrins innovationssatsningar. Innovationsverksamheten är det centrala inslaget i den industriella utvecklingen. Innovationer uppkommer som en syntes av marknadsbehov och tekniska möjligheter samt skapas oftast av personer i eller i nära anslutning till industrin.

3.3 INNOVATIONSPROCESSEN OCH DESS FASEIk

I detta avsnitt skall innovationsprocessen behandlas utförligare. Det blir då nödvändigt att redovisa ett alternativt synsätt på hur tekniska innovationer tillkommer och vilka drivkrafter som ligger bakom denna nyskapande process. Nedanstående figur är en alternativ modell och försöker schematiskt Visa det i innovationslitteraturen numera vanligaste synsättet på innovationsprocessen.

Modellen avser inte kausalsamband mellan innovationsverksamhet och ekonomisk tillväxt, utan anger endast några viktiga faser i ett enskilt innovationsprojekt. Den får tjäna som utgångspunkt för den fortsatta redovisningen av kritiska faktorer, hinder och

120 Kapitel 3 Teknisk utveckling, forskning och innovationer sou |977;54

barriärer i ett innovationsprojekts utveckling. Verkligheten är mycket mer komplicerad och projekten utvecklas inte allgivetvis tid som en välordnad sekvens av förutbestämda faser. Men de flesta innovationsstudier har praktikfall som gnmd och vid redovisningen görs ofta fasindelningar i pedagogiskt syfte.

Tekniska möjligheter

Aktivt eller Tekniskt anspråk-

,nnovaüons_

passwt utvecklings- F39” _ N rering spridning “°Va“° ° sökande arbete 1 i

Marknadsmässiga problem/ behov

FIGUR 3:4 MODELL FÖR INNOVATIONSPROCESSEN OCH DESS FASER 1 I 1

i

Innovationslitteraturen innehåller många studier av orsakerna till J När man i ef- 1 framgång och misslyckande i innovationsverksamheten. terhand har studerat innovationer har naturligtvis frestellyckade sen varit stor att se orsaken till framgången som ett uttryck för tillfredsställt marknadsbehov och aärefter diskuterat i t ex ett vilken fas i kunskapen om ett sådant marknadsinnovationsprocessen behov är som mest angeläget. Men därmed gör man sig också skyldig till en grov förenkling. Tillkomsten av en innovation är i verkligheten ofta en betydligt mer samnansatt företeelse.

i

Det också vara så att de få stora innovationerna oftare är tycks baserade möjligheter nedan de många mindre innovatiopå tekniska nerna är baserade (Langrish, 1972). Vill man beskriva på behov är det lätt att börja med de stora välkända innovationsprocessen och generalisera från dessa. Ett litet antal tekuppfinningarna niska har så uppenbara fördelar att de övervinner alla \ möjligheter l hinder och tas i bruk omgående. Sannolikt är det dock vanligare l att teknisk kunskap läggs på is och tas fram när ett tillräckligt l klart behov sig. Detta antyder en förklaring både till uppenbarat att de flesta innovationer är behovsinducerade och till Langrishs observation att de mera innovationerna tycks vara spektakulära baserade möjligheter. Föreställningen om behov som den på tekniska betydelsefullaste drivfjädern i processen kan anellertid delvis vara frukten av efterrationaliseringar. Kriteriet på en lyckad innovation är att den accepteras på Inarknaden. Därav följer defini-

tionszrxässigt att den fyller ett behov.

SOU 1977: 64 Kapitel 3 Teknisk utveckling, forskning och innovationer

Det är således många gånger svårt att både härleda en innovations ursprung och förutse alla de konsekvenser en sådan kan föra med sig i form av t ex följdinnovationer. Men när man plockar ut en enskild innovation, gör man oftast snarast ett godtyckligt utsnitt ur ett kontinuerligt nätverk av tekniska, vetenskapliga och marknadsmässiga förändringar, som i stor utsträckning är kopplade till varandra.

kan således sägas att är

Sammanfattningsvis innovationsprocessen

sa pass sammansatt att den inte låter sig fångas i någon enkel modell. Framför allt är det viktigt att betrakinnovationsprocessen tas som ett helhet. Modellen slags organisk och de efterföljande avsnitten bör ändå kunna en grund för diskussion utgöra cm Inöjligheterna att styra denna process och vilka och beslut överväganden som då måste träffas. I det bör framhållas att SIUs satmranhanget verksamhetscmråde endast anfattar idêgenereringsfasen och delar av utvecklingsarbetet. Större delen av utvecklingsarbetet och innovationsspridningen kräver ofta stora kapitalresurser och markkompetens, vilket gör att STU normalt inte stöder des-

nadårlässig sa aser.

3 . 3 . l Idégenerering

En innovation innebär hopkoppling av en teknisk möjlighet och ett behov på Inarknaden. Detta att båda dessa faktorer är nödvändiga för att en innovation skall karma till stånd, överleva marknadsintroduktionen och tas i anspråk. Det hindrar inte att de kan ha olika betychl se när det gäller att generera idéer till en innovation. I tabell 3:1 saxmuanfattas ett antal undersökningar av idêgenerering. Som framgår av tabellen har huvuddelen av idéerna genererats genom identifiering_av behov på marknaden eller någon annan form av behovsspecifikation. Det bör betonas att i alla undersökningarna utom Baker m fl (1967) rör det sig om innovationer, som sedan visat sig vara framgångsrika och inte ett slumpvis urval av projektidêer.

Andel innovationer Stickprovsi Undersökning med ursprung storlek marknadens teknJröj-

l) idéer

i 2) kritiska händelser i utveckling av 20 innovationer

Tabell 3:1 Sammanställning av innovationernas idênässiga ursprung (Källa: Utterback, 1974)

122 Kapitel 3 Teknisk utveckling, forskning och innovationer

Det absoluta flertalet studier av innovationer visar således att lyckade innovationer oftare är initierade via identifierade marknads- eller produktionsbehov än av att nya tekniska lösningar kcmmit fram och möjliggjort sökande efter tillämpningar. Metoden i dessa studier har i stora drag varit att djupstudera ett urval av lyckade innovationer, dvs som i efterhand visat sig vara framgångsrika, för att kunna klarlägga deras ursprung.

Mot denna bakgrund kan man ställa sig frågan om misslyckade innovationer eller uppfinningar, som aldrig blev innovationer, uppvisar något avvikande mönster. Så tycks emellertid inte vara fallet. Skillnaden i behovsanknytning mellan misslyckade och lyckade innovationsprojekt är relativt liten. I en studie av fem branscher i fem länder visas att man vid lyckade innovationsprojekt hade identifierat behov hos användaren i 67 procent av fallen medan man för misslyckade projekt hade identifierat behov i 64 procent av fallen. Däremot var skillnaden i behovsspecifikation i bemärkelsen målgruppsavgränsning större mellan lyckade respektive misslyckade projekt och de lyckade projekten var avsedda för en speciell användargrupp till hela 40 procent medan de misslyckade endast i N till J 20 procent. (Utterback et al, 1976 och Rubenstein et a1,l974) . . 1 I I projekt SAPPHO (Robertson et al, 1972) redovisas som en särskiljande faktor mellan lyckade och misslyckade innovationer att i den förra gruppen var användarnas behov mer fullständigt förstådda

W

av innovatörerna. Det betyder alltså att det snarast är fråga om graden av behovsmedvetenhet än om ett antingen eller.

,t

Abernathy och Utterback (1975) har studerat hur innovationsintensiteten för ett givet produktområde förändras som en följd av

produktområdets utveckling över tiden. I denna studie skiljer man 1

mellan två slags innovationer, produktinnovationer och processinnovationer. Produktinnovationerna är inriktade på helt nya funktionella egenskaper för att tillgodose användarnas behov inom produktområdet. Processinnovationerna omfattar tekniska nyheter inom själva framställningsprocessen för att tillgodose tillverkar nas strävan att förbättra och standardisera produkterna. Dessa båda typer av innovationer uppvisar helt olika innovationsintensitet under produktcmrådets utveckling. Innovationsverksamheten stimuleras också av olika motiv beroende på i vilken utvecklingsfas produktområdet befinner sig.

i

Kapitel 3 Teknisk utvecklingforskning och innovationer I23

. Behovs- _Teknik- Kostnadsstimulans stimulans

:Rseazaittáins

: : stimulans o. frekvens : : l I I l I I Produkt- I | innovationer I : , I I l l l Process- : innovationer : :

: i

1 1 , Utvecklingsstadium (tid) FIGUR 3:5 INNOVATIONSINRIKTNING OCH FREKVENS SOM FUNKTION AV UTVECKLINGSSTADIET (Efter Abernathy och Utterback, 1975)

När produktområdet är nytt, donLinerar produktinnovationerna klart. Innovationsverksamheten är i huvudsak behovsstimulerad, dvs tar fasta på marknadens/användarnas behov. I takt med att produkternrådet utvecklas och mognar, uttöms företagens Inöjligheter att lansera produkter med nya funktionella egenskaper. Frekvensen av produktinnovationer minskar. Företagen är däremot fortfarande i hög grad motiverade att förbättra sin tillverkningsteknik. Processinnovationerna blir dominerande. Innovationsverksamheten under denna utvecklingsfas är teknikstimulerad, dvs inriktad på företagens interna teknikproblan. När produktområdet utvecklats ytterligare och når ett sent utvecklingsstadium med begynnande marknadsmättnad, blir kostnadssänkningar alltmer nödvändiga för företagens överlevnad inom produktcmrådet. Innovationsverksarrtheten blir kostnadsstimulerad. Samtidigt sjunker innovationsintensiteten och frekvensen av både produkt- och processinnovationer avtar.

Dessa skillnader i stimulans och innovationsintensitet för olika typer av innovationer bör rimligen påverka företagens möjligheter att absorbera innovationsidêer och därmed deras intresseriktning och beteende. Abernathy och Utterback (1976) hävdar att det främst är under den teknikstimulerade fasen, som företagen satsar på egen teknisk fou och också svarar för en stor del av innovationerna. Såväl i tidigare som i senare utvecklingsstadier är andra stimulanser mer dominanta och företagets egen innovationsaktivitet lägre.

För att öka sannolikheten för generering av värdefulla innovationer har Haeffner (1972) föreslagit att man ska arbeta med successiva preciseringar av behov i funktionstermer inom något studerat behovsområde. Genom att systematiskt arbeta med behovsspecifikationer med olika grad av precision .erhålls en inriktning för ett aktivt innovationsarbete. Ett sådant system skulle sannolikt verksamt bidra till att öka intresset för innovationsaktiviteter inom

124 _ Kapitel 3 Teknisk utveckling, forskning och innovationer sou 197154

framför allt mindre utvecklade behovscmrâden. Det är däremot knapatt betrakta san en garanti för framgångsrik innovationsverkpast samhet.

Sannanfattningsvis kan konstateras att forskningen on innovationer har visat att identifiering av behov är den absolut vanligaste förutsättningen för tillkonsten av innovationsidêer. Därenot är behovsidentifikationen knappast ett tillräckligt villkor för att innovationer skall bli bärkraftiga och framgångsrika. Forskningen visar att skillnaden mellan lyckade och misslyckade innovations- V är ganska liten. Vidare bör man särskilja olika former av projekt idêstimulans. Ibland stimuleras idêgenereringen av specificerade behov i terner av produktprestanda, ibland av en strävan att förädra tekniska lösningar och ibland av kravet på kostnadssänkningar. Både innovationsfrekvensen för produkt- och processinnovationer samt stimulansfornerna varierar med ett produktanrådes utvecklingsstadiu.

Idêkällornas lokalisering

Då flertalet idéer till innovationer ursprungligen har initierats av konstaterade marknadsbehov, är det väsentligt att närmare stuvar och under vilka former dessa idêer vuxit fram. 4 dera

Beträffande organisationens typ visar ett flertal studier att den allt annat överskuggande volymen av sökta och beviljade patent härstammar från enskilda individer elenligt patentstatistiken

ler från industriföretag (tabell 3:2 och 3:3). 1

4 1

- 1921 37 800 10 700 (28) 27 100 (72) - 1916 43 900 12 200 (28) 31 700 (72) 32 900 8 100 - 1911 (25) 24 800 (75) 6 400 24 800 - 1906 31 200 (21) (79) - * 1901 25 500 4 600 (18) 20 900 (82)

x)Sifferuppgifterna är avrundade.

Tabell 3:2 Antalet utfärdade patent till företag, enskilda personer och offentliga myndigheter i USA under perioden 1901-1956 (Källa: Sanders, 1972)

SOU 1977: 64 Kapitel 3 Teknisk utveckling, forskning och innovationer 125

Antal patentansökningar ORGANISATION per anställd och år i fou (medelvärde)

Uppfinnarföretag Mindre, svenska företag Stora, svenska företag

OOUOLMOJO

OOOOOi-*w

Stora företag i USA KTH

Atomenergi NU)

Industriforskningsinstitut .0 - 0.01

Tabell 3:3 Relativa antalet patentansökningar i olika organisationer (Källazüaeffner, 1972)

I den internationella innovationslitteraturen finns andra resultat, san stödjer tendensen i ovan redovisade tabeller. Sålunda visar Jewkes et al (1958) att mer än 50 procent av betydelsefulla uppfinningar producerats av enskilda eller uppfinnare små företag. I den svenska litteraturen har Hamberg(1963) kcnndt till liknande resultat och funnit att två tredjedelar av antalet betydelsefulla innovationer uner perioden 1946 - 1955 var resultat av arbete från oberoende uppfinnare och småföretagare. Langrish et al (1972) visar att av 158 viktiga innovationsidêer i Storbritannien härstanner 27 stycken (17 procent) från andra källor än industrin och enskilda idêgivare.

Lindström (1972) har i sin studie utnyttjat ca 2 400 patentansökningar inkomna till Patent- och registreringsverket under l968 och som sedan offentliggjorts efter 18 månader för att Visa hur antalet ansökningar fördelas på olika kategorier av upphovsmän (tabell 3:4). Speciellt väsentligt att här observera är att industriföretagen (60 procent) så fullständigt dminerar och att de tillsannans med enskilda personer (33 procent) står för hela 93 procent av antalet patentansökningar. Fördelningen mellan och enföretag skilda uppfinnare stänner rätt väl överens med uppgifterna i tabell 3:2. Vidare är den relativa andelen patentansökningar från forskningsinstituten påfallande liten, vilket också tycks stäuna med uppskattningarna i tabell 3:3,

KATEGORI

âgåâinåiååçt_

Proportion (%)

Industriföretag 1 450 60 Handels- och distributionsföretag 37 2 Konsultföretag 69 3 Forskningsinstitut 30 1 Statliga/konnmnala organ 12 l

Tabell 3:4

Antalet studerade patentansökningar fördelade på olika

kategorier av upphovsmän (Kä11a:Lindströn 1972)

126 Kapitel 3 Teknisk utveckling. forskning och innovationer

Antalet patentansökningaar är emellertid sträng taget endast ett

mått på uppfinningsaktivitet_ Patentmåttet som indikator på olika _

organisationers tekniska nyskapande har behandlats i många utländska studier. Enligt Lindströn (1972) ger flertalet av dessa studier vid handen att antalet sökta eller beviljade patent inte kan avfärdas sm en alltför otillfredsställande approximation på mfattningen av olika organisationers innovationsaktivitet.

Patentansökta innovationsidêer härstanuar oftast från enskilda individer även i de fall juridiska personer står bakom den fornella patentansökan. Omvänt ansöker ofta småföretagare an patent såsan enskilda individer under kategorin Enskilda personer. Patentstatistiken ger ned andra ord inte svar på frågan an varifrån det tekniska idéflödet härstannar. Däremot ger den en viss uppfattning m uran vilka miljöer den tekniska idêgenereringen äger rum.

Innovationsidêer och företagsstorlek l On eventuella skillnader mellan stora och små organisationers idéskapande förmåga, ger litteraturen inte ett entydigt svar. Lind- Ä strm (1972), Scherer(l965), Mansfield (1968) har alla studerat sambanden mellan uppfinningsaktivitet (mätt san patentfrekvens) och företagsstorleko Resultaten är i stora drag likartade: antalet J patentansökningar är nära nog proportionellt mot företagets storlek. Dock kan man efter av branscher finna att ) särskiljande patentfrekvensen ökar med företagsstorleken i t ex kemibranschen, sm är

en typisk storföretagsbransch medan det använda förhållandet gäl- H

ler 1 t ex instrumentbranschen. {l Ovannämnda resultat avser teknisk och 1 idêproduktion/uppfinningar inte 1 nödvändigtvis innovationer. De större företagen tycks producera relativt få radikala nyheter ned hög innovationshöjd, vilket delvis kan bero på de ofta hårda selektionsmekanismer storföretagen tillämpar. De stora företagens många små innovationer, san har liten innovationshöjd och är resultatet av traditionellt ingenjörsarbete, utgör sannolikt ett större bidrag till den totala tekniska utvecklingen.

En rad ekonmer hävdar att även am industrins kostnader för innovationsverksamhet i huvudsak är koncentrerade till större företag, svarar småföretag för en mycket större relativ andel av viktiga uppfinningar och innovationer. Småföretagen skulle alltså uppvisa en högre produktivitet i innovationsarbetet än större företag. Dessa undersökningar har ofta byggt på patentstatistiken san det enda allmänt tillgängliga måttet på uppfinningsförmåga. 1 Son tidigare påpekats har patentansökningar eller beviljade patent I en rad brister so 1 resultatmått på innovationsverksamhet. Det vik- 4 tigaste är att olika företag och branscher visar mycket olika be- i nägenhet att patentera nya uppfinningar. Man har antagit att stora företag skulle visa en större benägenhet att patentera än små fö- l retag och patentstatistiken därför skulle underskatta småföreta- I garens roll för uppfinningar och innovationer. Eftersom minre i t ex USA visar ett i företag mycket högre antal patent per satsad fou-dollar än större företag, har detta tagits san bevis för högre produktivitet i de mindre företagens innovationsverksamhet.

SOU 1977: 64 Kapitel 3 Teknisk utveckling, forskning och innovationer 127

Schnookler (1966), sm är den ledande experten på amerikansk patentstatistik, har å andra sidan hävdat att större i USA företag visar en lägre benägenhet att patentera än små företag. Detta be-

ror enligt Schmookler på att stora företag har resurser att skydda sina uppfinningar pâ andra sätt och att göra nyhetsvärderingar och marknadsundersökningar innan man bestänner för on man skall sig patentera eller ej. Mindre företag och enskilda uppfinnare har därenot inte råd att inte patentera, vilket skulle leda till att patentstatistiken överskattar andelen nya som kauner uppfinningar, från mindre företag och enskilda uppfinnare.

Det är med andra ord inte särskilt lätt att med patentstatistikens hjälp ge ett entydigt svar på frågan an hur den idêskapande för-

mågan varierar med företagsstorlek. Patentens betydelse varierar

avsevärt både för uppfinnaren själv och för samhället. Många patent leder som nämnts aldrig till kommersiellt och utnyttjande även bland de som kcnnersialiseras och varierar det ekolyckas, ncudska utbytet starkt. Om man inte antar att värdet av olika patent är slunçnässigt fördelat, måste man sätta olika vikter på patenten efter t ex potentiella, tekniska och ekonmiska följdverkningar innan man läser av patentstatistik.

Jewkes (Jewkes m fl, 1969) har i en välkänd studie försökt visa

att huvuddelen av ett antal viktiga under 1900-talet uppfinningar gjorts utanför de stora företagens fou-avdelningar. De stora före-

tagen dominerar efter 1930 (jfr tabell 3:2) nedan deras andel i början av seklet var mindre betydligt (Freeman, 1971). Jewkes resultat pekar ändå på att enskilda innovatörer och mindre före-

tag har svarat för en stor andel av de viktigaste uppfinningarna under 1900-talet.

Sm påpekats tidigare är emellertid bara första steuppfinningen get på vägen mot en framgångsrik innovation och ofta inte det mest

kostnadskrävande. Även om mindre företag skulle svara för en pro-

portionellt rätt stor andel uppfinningar, är det inte säkert att de är effektivare i de senare leden i En rad utvecklingsarbetet. av de enskilda innovatörernas uppfinningar i Jewkes undersökning utvecklades och marknadsfördes i själva verket senare av stora

företag.

Man kan kanske anta att mindre företag har vissa fördelar i tidiga steg i innovationsarbetet och när det mer radikala innovagäller tioner, som inte är så kostnadskrävande. Större har däreföretag mot fördelar i de senare stegen i och i senare utvecklingsarbetet förbättringar av nya produkter. Det finns också stora skillnader mellan olika branscher i detta avseende.

Freeman (1971) har för en statlig brittisk studerat utredning småföretagens bidrag till innovationer i Storbritannien under ef-

terkrigstiden. Han fann att småföretagens andel av innovatio-

nerna varierar starkt mellan olika branscher och att i kapitalintensiva branscher (t ex bilindustri, och stålindustri) svaglasrar stora företag för nästan alla och process- produktinnovationer. Detsama gäller för flygindustrin, varvsindustrin och läkemedels-

industrin. Dessa är inte lika kapitalintensiva, men här är trös-

kelkostnaden för en ny innovation hög. svarar för en Småföretag större andel innovationer incnlfrämst maskinindustri och instru-

128 3 Teknisk utveckling, forskning och innovationer Kapitel

mentindustri, där kapitalintensiteten och utvecklingskostnaderna för är lägre och där etableringskostnadema för många produkter ett nytt företag är lägre.

Freemans (se avsnitt 3.5) tycks ändå ge stöd för anundersökning att små företag under vissa förhållanden skulle vara mer tagarxdet effektiva innovatörer än stora företag på så sätt att de producerar fler innovationer för varje satsad krona (10 procent av innovationerna, men 4 procent av totala fen-kostnaderna) . Man bör dock hålla i minnet att många småföretag inte bedriver någon innovationsverksamhet alls. De fungerar i stället exempelvis som underleverantörer till större företag eller är på andra sätt beroende av teknisk utveckling scm utförs på andra håll.

Diskussionen cm företagsstorlek och innovation har både statiska och aspekter. Från ett statiskt betraktelsesätt diskudynamiska terar man för- och nackdelar med olika företagsstorlekar, t ex det lilla företagets flexibilitet kontra stordriftsfördelar. Schumpeter (1934) tillförde en dynamisk aspekt: effekten av en innovation på företagets tillväxt, som i sin tur skapar resurser för nya innovationer etc.

Både små och stora företag är nödvändiga för industrins långsik- Innovativa småföretag har en viktigt uppgift att tiga utveckling. för utveckling och förändring av olika industrigrenar, men fylla det är en orealistisk tanke att småföretagen skulle kunna svara för huvuddelen av all teknisk utveckling i dagens samhälle. fröskelkostnaderna för en innovation i tekniskt avancerade branscher är och de ökar också snabbt, vilket har lett till en höga mycket starkare företagskoncentration inom dessa branscher. Ju högre utoch andra innovationskostnader är, desto vecklingskostnaderna större blir fördelen för det stora företaget.

Detta också att exempelvis utformningen av statligt industri eller innovationsstöd inte kan frikopplas från frågan om vilka produktområden eller industrigrenar man vill utveckla. Om :nan exenpelvis väljer att koncentrera stödet till mindre företag med argumentet att utbytet per satsad krona skulle bli större på detta sätt, det också att man väljer att stödja den sorts innovationer, som kan utvecklas inom ett mindre företag.

Informationskällor för idêgenerering

Beträffande innovationer som utvecklats i industriföretag visar ett flertal studier att idêer till övervägande delen har härstam-

Ardra källor

100% 100% 100% i

Tabell 3:5 Företagens informationskällor för idêgenerering

SOU 1977: 64 Kapirel 3 Teknisk utveckling, forskning och innovationer 129

överföringen av idéer från de externa informationskällorna till företagen bygger i mycket stor utsträckning på personliga kontakter, informell konmunikation eller på att idégivarna anställdes i de innoverande företagen (Myers & Marquis 1969, Utterback 1971, Langrish et al 1972). Det har också visat sig att publicerade skrifter spelar en mycket underordnad roll i idêskapandet om de inte kombineras med personliga kontakter (Johnston and Gibbons,l975) . Myers och Marquis (1969) har studerat 567 komnersiellt lyckosamma innovationer från l9l företag inom fem skilda industrigrenar och fann bl a att innovationsidêerna till övervägande del hade sitt ursprung i innovatörernas erfarenhet och utbildning samt gen gsonliga kontaktverksanlhet.

Uppfinningsidêns ursprung

Tabell 3:6 Innovatörernas idêkällor (Källa: Myers & Marquis, 1969)

Konklusionen av ovan refererade studier av idêgenerering blir att det huvudsakliga antalet innovationsidêer skapas av enskilda personer såsom fristående individer eller som anställda i industriföretag. Som organisationer spelar universitet, högskolor och forskningsinstitut en mycket underordnad roll i innovationssammanhang. Vid dessa institutioner sker väsentligen utveckling av ny teoretisk kunskap och utbildning av forskare och tekniker (Johnson, 1975).

Bland industriföretagen har de mindre företagen en betydelse för mer radikala uppfinningar och innovationer medan den stora volymen av innovationer produceras i de större företagen. Speciellt i vissa branscher som t ex kemiindustrin betyder de större företagen relativt sott mycket, medan de mindre företagen tycks spela en stor roll i t ex metallindustrin och verkstadsindustrin.

De idéer som utvecklas till innovationer i industriföretag bygger oftast på impulser från externa kontakter av personlig natur. Tryckta skrifter har haft en underordnad roll som impulsgivare.

3.3.2 Tekniskt utvecklingsarbete

I beskrivningen av innovationsprocessen har valts att som en andra fas urskilja det tekniska utvecklingsarbetet. Denna fas skiljer sig på många sätt från idêgenereringen och varje innovation kräver ett omfattande tekniskt konstruktionsarbete, utprovningsarbete samt ofta en specifik marknadsanpassning. Edison har myntat ut-

130 Kapitel 3 Teknisk utveckling, forskning och innovationer

trycket: innovationsverksamhet består till l procent av inspiration och till 99 procent av transpiration. Detta uttalande förefaller rätt väl återspegla verkligheten. Arbetsinsatsernas fördelning mellan olika faser av innovationsprocessen är mycket starkt bransch- och produktberoende. Det kan dock vara meningsfullt att studera hur kostnadsfördelningarna tar sig ut.

Innovationsverksamhetens kostnader

Som mått på innovationsverksamhetens omfattning i industrin används g vanligen few-statistikens uppgifter om kostnader för forskning och utvecklingsarbete. Men forskning och utveckling är bara en av de aktiviteter som krävs innan en ny produkt eller process har accepterats av marknaden. Forskning och utveckling omfattar enligt gängse definitioner verksamheten fram t 0 m första prototyp.

En innovation är inte färdigutvecklad efter den första prototypen. Den måste vanligen modifieras både med hänsyn till marknadens behov 1 och produktionens krav. Till detta kommer kostnader för dokumenta- i tion i form av ritningar, komponentförteckningar och specifikationer av många olika slag. Maskiner och verktyg måste förändras eller nyanskaffas, produktion och kvalitetskontroll måste planeras. Personal måste utbildas och försöksproduktion och kassation under inkörningsperioden medför extra kostnader. Innovationen måste Inarknadsföras. I detta ingår kostnader för marknadsundersökningar och provförsälj ningar .

On innovationen skiljer sig väsentligt från företagets tidigare sortiment, kan det vara nödvändigt att etablera en helt ny tillverknings- och försäljningsorganisation för den tekniska nyheten. Detta kan medföra både nyanställningar och ytterligare personalutbildning. Patentarbete krävs både för att skydda en uppfinning och för att söka efter tidigare patent på området.

Uppskattningar av de totala kostnadernas fördelning på dessa olika aktiviteter varierar mycket starkt. En studie av det amerikanska handelsdepartanentet, den s k Charpie-rapporten (US dept of Ccmnerce, 1967) , uppskattade fou-kostnaderna till bara en tiondel av de totala innovationskostnaderna :

forskning och utveckling 5 - lO % konstruktionsarbete 10 - 20 % produktionsanpassning och uppbyggnad av produktionsapparaten 40 - 60 % produktionsstart 5 - 15 % marknadsintroduktion 10 - 25 %

Om Charpie-rapportens uppskattningar är korrekta, skulle det innebära att fou-statistiken är ett mycket dåligt mått på innovationsverksamhetens omfattning. I Mansfields studie av produktutveckling i tre olika branscher (Mansfield m fl, 1971) utgjorde fou-kostnaderna en betydligt större andel av de totala kostnaderna eller nära hälften (tabell 3:8).

SOU 1977: 64 Kapitel 3 Teknisk utveckling,forskning och innovationer

En kanadensisk undersökning (Stead, 1976) visade också på en foukostnad, sm uppgåtttill.nära hälften av de totala innovationskostnaderna. Den kanadensiska undersökningen skiljer sig från de tidigare nämna genan att den omfattade både produkt- och processinnovationer, men fou-kostnadernas andel av de totala kostnaderna skilde sig inte mellan dessa båda innovationstyper.

G r: |H 3 :§H E

x u Ö c Ö m 0 u 8 _5 5

§5 ae §50- 23.5 :äs a

Fou 22 21 43 77 44 46 Konstruktion 5 3 l9 7 l0 l3

Produktions- _ 18 1 6 ll

anpassning

Patentarbete, kostn.för 3 1 3 1 2 2 finansiering 0. organisationsförändr.

Tabell 3:7 Relativ kostnad för olika delar av innovationsprocessen i några kanadensiska företag.(Källa:Statistics Canada, 1975

Intressant är också att studera kostnadsfördelningen för olika branscher i tabellen ovan. Inan den elektriska industrin utgjorde fou-kostnaderna mer än tre fjärdedelar av de totala innovationskostnaderna, medan deras andel låg betydligt lägre i kemisk industri och träindustri, där kapitalkostnaderna svarade för ca två tredjedelar av de totala innovationskostnaderna.

Skillnaderna mellan kostnadsfördelningen i de olika undersökningarna (tabell 3:8) kan delvis bero på olika undersökningsmetodik, men också på skillnader mellan företag i olika länder. Marknadens storlek spelar här sannolikt en viktig roll. Utvecklingskostnaderna är till stor del odelbara medan produktionsinvesteringar och marknadsföringskostnader beror på produktionsvolymen och marknadens storlek.

Charpie- Mansfield Statistics rapporten Kanada

Fou inkl konstruktion 15 - 30% 46% 59% Produktionsanpassning

Tabell 3:8 Relativ kostnad för de olika delarna av innovationsprocessen - mellan tre olika jämförelse undersökningar

132 Kapitel 3 Teknisk utveckling,f0rskning och innovationer SOU 1977: 64

Av dessa kostnadsfördelningar framgår inte den relativa kostnaden för idêgenereringen. Den kan dock sannolikt antas vara negligerbar i förhållande till övriga kostnadsposter. De reella kostnaderna för idêsökning och idêgenerering torde vara märkbara först i de fall dessa bedrivs scnlen aktiv process, dvs där företag och enskilda systematiskt söker efter idéer. I miljöer där sökningen efter idéer inte är aktiv, blir däremot kostnaden av förklarliga skäl försubar.

Konsekvenserna av att den relativt största kostnaden avser de tekniska utvecklingsfaserna blir att det oftast är större företag eller åtminstone ekonmiskt starka företag, som tar hand om utvecklingsarbetet även av utanför storföretagen genererade innovationsidéer (se t ex Langrish et al, 1975 och Freeman, 1975). Trots detta sker ett icke försumbart tekniskt utvecklingsarbete av enskilda innovatörer eller småföretagare i de fall innovationsidêerna inte har vunnit gehör hos några uppköpande företag eller inte lämpar sig för den miljö i vilken idén har genererats. Under såväl idégenereringsfasen scnlden tekniska utvecklingsfasen är branscholikheterna i detta avseende betydande. Iman kemiindustrin tenderar de stora företagen att fullständigt dominera utvecklingsarbetet medan det inan instruentindustrin snarast är de små företagen sm har de stora fördelarna. Shimshoni (1970) har studerat stora och små företags relativa fördelar. I instrumentindustrin har det lilla företaget alla fördelarna just med avseende på det tekniska utvecklingsarbetet såsom tillgång på utvecklingsresurser, snabb omställningsförmåga och flexibilitet. Shimshoni fann att dessa fördelar var orsaken till att instruenttillverkande industri består av så många småföretag. De större företagens fördelar är stora finansiella resurser och marknadsföringsresurser.

Sannanfattningsvis kan konstateras att den allra största andelen av innovationskostnaderna återfinns i de tekniska utvecklingsfaserna. Vidare kan konstateras att den absoluta nivån på dessa kostnader är mycket starkt beroende på arten av den teknik sm är involverad i innovationen. Detta medför att stora respektive små företag såsom moderorganisationer är bäst lämpade för helt olika typer av innovationer. Sanna tendens visas i projekt SAPPHO där forskning och utvecklingsfunktionen är starkast relaterad till framgång i kemiindustrin medan marknadsföring, identifikation av användarnas behov och konnmnikation utgör de starkaste framgångsfaktorerna för instruentindustrin (Robertson et al, 1972).

Tröskelproblmet

Marknaden för tekniskt avancerade kapitalvaror är i många fall av oligopolkaraktär med ett begränsat antal företag scnlkonkurrerar m världsmarknaden för en viss produkt. Ny teknik och teknisk service till användarna är i många fall viktigare konkurrensmedel än priset. Möjligheterna för nya företag att ge sig in på marknaden begränsas av kravet på innovationskapacitet och behovet att kunna ge service och utbildning till kunderna.

För att kunna hålla sig kvar på marknaden måste ett företag åtminstone ha kapacitet att imitera konkurrenternas nya produkter genon en defensiv innovationsstrategi. Den tidsram inm vilken detta måste ske är ofta knappt tilltagen. Produktlivslängden inan

SOU 1977: 64 Kapitel 3 Teknisk utveckling, forskning och innovationer

elektronikindustrin är exempelvis vanligen mellan tre och tio år. Mellan generationsskiftena sker en kontinuerlig utveckling och förbättring av existerande produktlinjer.

När en ny generation lanseras av något företag i branschen, måste konkurrenterna snabbt kunna följa med för att över huvud taget kunna hålla sig kvar på marknaden. Detta kräver en viss minimikapacitet av defensiv innovationsverksamhet. Det är viktigt att observera att detta tröskelvärde är ett absolut belopp, inte en viss andel av t ex försäljningen. Med en innovationskapacitet under denna tröskel är det normalt möjligt att utveckla tekniska nyheter på tillräckligt kort tid för att kunna vara konkurrenskraftig.

Tröskelvärdet är inom elektronikindustrin lågt för vissa typer av elektroniska instrument. Inm denna sektor finns också många framgångsrika mindre företag. De kan t o m ha konkurrensfördelar genanot större företag genom högre flexibilitet och därmed snabbare reaktionsförmåga. Tröskeln är också jämförelsevis låg för minidatorer, men för t ex stora datasystem, telefonväxlar etc är tröskelkostnaden mycket hög. Några exempel visas i tabell 3:9.

Tröskel- Utveck- Kalkylerad årlig kostnad lingstid utvecklingskostnad

Stor, elektronisk telefonväxel 90-120 6 15 - 20 En datorgeneration inkl. programvara och kringutrustning 100-200 4 25 - 50 Kommunikationssatellit 150-550 5 30 -110 1) Inkluderar ej produktionsinvesteringar och marknadsundersökningar.

Tabell 3:9 Grovt uppskattade tröskelkostnader och utvecklingstider, Europa, 1960-talets börjar. (Källa: Freman, Harlow & Fuller, 1965)

E

Möjligheten att slå ut denna tröskelkostnad på en stor hennamarknad innebär naturligtvis en avsevärd konkurrensfördel och är en av förklaringarna till amerikanska företags ledande in-

I

ställning om exempelvis datamaskiner och flygplansindustri.

l

134 Kapitel 3 Teknisk utveckling, forskning och innovationer SOU 1977: 64

Tröskelkostnaden för en framgångsrik defensiv innovationsstrategi är som framgått hög inom många tekniskt avancerade områden. Men en offensiv strategi, där man försöker utveckla helt nya tekniknyheter eller driva utvecklingen så snabbt att konkurrenterna inte orkar följa med, skulle bli ännu mycket dyrare. Detta är ofta bara möjligt om utvecklingsarbetet bekostas med externa medel i form av t ex militära anslag, vilket illustreras exempelvis av utvecklingen på elektroniska kanponenter.

Informationskällor för tekniskt utvecklingsarbete

Beträffande idêgenereringen konstaterades att det är främst föreinformationskällor, som har betydelse för denna fas i tagsexterna innovationsprocessen. På motsvarande sätt har man funnit att in_terna informationskällor har dominerande betydelse för det tekniska utvecklingsarbetet. Denna tendens är genomgående i flertalet studier (Myers and Marquis 1969, Utterback 1972, Langrish et al 1972, Johnston and Gibbons 1975).

Myers & Marquis Utterback

Idéerna genereras således oftare av information som kommer utifrån, medan .man i det följande utvecklingsarbetet (problemlösningsfasen) i större utsträckning förlitar sig på internt genererad information. Att så är fallet är inte förvånande. De flesta innovationer initieras, som tidigare framgått, av behov på marknaden. I de fall en innovation stimulerats av ny teknisk kunskap, är sannolikheten hög att den nya kunskapen har utvecklats utanför företaget eftersom mycket få företag har resurser att bedriva mera grundläggande teknisk forskning. Det är därför naturligt att de flesta innovationer initieras av information som kommer utifrån. Det är också rimligt att anta att man när problem uppstår under innovationsarbetet först vänder sig till mera lättillgängliga och näraliggande informationskällor. En avgörande faktor i valet av vilka innovationer man skall utveckla är ju också för det mesta att de stämmer överens med företagets tekniska kompetens. Detta kan förklara 3 att man under det tekniska utvecklingsarbetets problemlösningsfas i större grad förlitar sig på information som är tillgänglig incm företaget.

Gibbons and Johnston (1974) har studerat informationsflödena vid problemlösning i ett antal innovationsprojekt inom brittisk industri. Det rör sig här inte om stora spektakulära innovationer utan tekniska nyheter på mera normal nivå, hämtade från spalterna med nya produkter i ett antal tekniska tidskrifter. I undersökningen

SOU 1977: 64 Kapitel 3 Teknisk utveckling,forskning och innovationer l35

30 innovationer. Den information som var nödvändig för att ingick lösa tekniska problan under utvecklingsarbetet försökte man dela in i något så när avgrämsbara informationsenheter. Man fick fram 887 sådana enheter, i genomsnitt 30 per innovation. Dessa fördelade sig med en tredjedel vardera och ungefär lika på huvudkategorierna:

- extern information, sådan information som hämtats utanför företaget (33 procent)

- intern sådan information som hade sitt information, I v ursprung inom företaget (31 procent) i - information, sådan information som problempersonlig lösaren själv hade direkt tillgänglig, t ex kunskaper som han fått genom sin utbildning eller under tidigare yrkesarbete (36 procent)

De olika informationskällorna bidrog delvis med olika typer av information. Information om förekomsten av material med speciella egenskaper, kunskaper om generella lagar och teorier och om förekomsten av speciella provningsresurser etc hämtades i första hand från källor utanför företaget, medan information inifrån företaget i första hand gällde egenskaper hos olika material. Den kunskap scm problanlösaren själv hade i huvudet gällde i första hand arbetsmetoder av olika slag, tesunetoder etc samt uppgifter om var man kunde söka information.

Av den externa informationen i Gibbons and Johnstons undersökning kan 36 procent klassificeras som vetenskaplig information (vetenskaplig litteratur, kontakt med universitetsforskare, vetenskapliga handböcker och läroböcker etc). Vetenskaplig information inhämtades i huvudsak på två vägar: genom läsning av vetenskaplig litteratur och genom personliga kontakter med forskare.

Den vetenskapliga litteraturen bidrog i första hand med information om egenskaper hos material av olika slag eller med information om vetenskapliga lagar, teorier och allmänna principer. Den information som överfördes vid personliga kontakter med forskare vid universitet och högskolor bestod inte i första hand av idéer till innovationer. Den bidrog i stället till att lösa uppkomna problem, t ex genom att föreslå olika sätt att angripa problemen eller genom att hjälpa till med utrustning av mätmetoder för att lösningar som genererats inom företagen. En viktig funktion pröva för forskarna var att översätta information från vetenskapliga publikationer till en form som var begripling för problexnlösare i industrin.

av vetenskaplig information var inte lika fördelad Utnyttjandet för alla innovationer. Detta gällde både litteratur och personliga kontakter. I flera fall utnyttjades ingen vetenskaplig information alls, men i de fall man utnyttjade sådan information skedde detta i ganska stor utsträckning. Detta tyder på att det i vissa fall kan finnas hinder för utnyttjande av vetenskaplig information, sun bromsar överföringarna av vetenskaplig kunskap till industrin.

136 Kapitel 3 Teknisk utveckling, forskning och innovationer SOU I977: 64

Speciellt väsentliga uppges de personliga kontakterna vara, dvs man utnyttjade skriftlig information för att finna kunskaper eller idéer till problmlösning först efter det att någon person hade rekomnenderat eller hänvisat till sådan informationskälla. Det tycks således vara kombinationen mellan numtlig och skriftlig information som ger den bästa effekten.

Till ett något annorlunda resultat kom emelletid Myers och Marquis (l969) i sin undersökning. I denna studie undersökte man varifrån information hämtades under problmslösningsfasen sedan väl ursprungs idén förelåg. Undersökningsresultatet visade att infonnationskällan i 51 procent av fallen kunde hänföras till innovatörens egen utbildning och erfarenhet, i 18 procent till personliga externa kontakter, i 5 procent till interna kontakter samt i 8 procent till experiment och analys, dvs forsknings- och utvecklingsarbete. Den oväntade upptäckten sm framkm genm denna undersökning är att forskning och utvecklingsarbete spelade en så underordnad roll även i problemlösningsstadiet. I tre fjärdedelar av fallen fanns behövlig information allmänt tillgänglig och spridd och var av ett slag scnlvanligen förvärvas genm utbildning, arbetserfarenhet eller personliga kontakter.

Flera studier identifierar också vissa nyckelpersoner som informationscentraler i organisationerna i form av s k grindvakter (technical gatekeepers). Allen (l968) karaktäriserar sådana individer san personer med en mycket bred kontaktyta både inm och utm företaget och att de tack vare sina kontakter besitter breda och djupa tekniska kunskaper. Dessa individer kännetecknas bl a av att de läser mer facktidsskrifter än genomsnittet och att de efterhand utvecklar roller som internkonsulter i teknikfrågor. Deras uppgift är informell och återfinns oftast inte i någon befattningsbeskrivning eller i något organisationsschma. Man får inte heller förväxla denna informationsroll med rollen sm projektpådrivare eller entreprenör, vilket är beteckningen på den person sm är motorn i utvecklingsprojekten. Rollen sm grindvakt finns beskriven i ett flertal innovationsstudier( t ex Battelle 1973, Allen 1970, Rubenstein et al 1974).

Allen (1971) har jämfört betydelsen av dessa grindvakter med avancerade datorbaserade infonnationsåtervinningssystem. Han har därvid funnit att dessa mänskliga informationscentraler har mycket större genmslagskraft än de datorbaserade systemen. En tänkbar förklaring är att grindvaktarrollen innebär större möjlighet att på ett nyanserat sätt snabbt kcnna fram till den kunskap som är intressant utan de smantiska barriärer som annars lätt uppstår. Grindvakten behöver inte alltid själv stå för den aktuella kunskapen, utan han kan anvisa källor för sådan kunskap.

Det förefaller rätt självklart att informationssökningen kännetecknas av större aktivitet från innovatörernas sida vid det tekniska utvecklingsarbetet än under de tidigare idêskapande faserna (Myers & Marquis 1969, Utterback l97l). som underlag för den tekniska problemlösningen utnyttjas den kunskap sm utvecklats Genom qrundforskning och tillämpad forskning. Sherwin & Isenson (1966) och Utterback (1971) har dock visat att man ofta inte använder den allra senaste kunskapen utan att man tenderar att förlita sig på beprövade och tekniska kunskaper,med vilka man är väl förtrogen.

SOU 1977: 64 Kapitel 3 Teknisk utveckling, forskning och innovationer 137

Sannanfattningsvis kan konstateras att effektiva hunnunikationskanaler för information m den tekniska problemlösningsprocessen tydligen måste baseras på individer och inte på andra s k mekaniserade överföringssystem.

Patenterbarhet

Under utvecklingsarbetet utvecklas tekniska lösningar, som i varierande utsträckning leder till patentansökan. Man bör dock observera att man kan erhålla patent för att skydda en teknisk lösning och att detta inte har något nödvändigt samband med att frambringa innovationer. Utan att tränga in i patentlagstiftningens alla syften och problem, kan dock sägas att ett väsentligt motiv för patentsökning kan vara att upphovsmannen skall beredas tillfälle att i skydd av en monopolsituation (dvs monopol på en teknisk lösning) utveckla en uppfinning till en innovation.

Ur teoretisk synvinkel borde man därför kunna förvänta sig att ett patent är en mycket väsentlig förutsättning för en lyckad innovation. I litteraturen on innovationer saknas dock stöd för ett sådant antagande. I en undersökning gencnäörd i fem olika industrigrenar visar Utterback et al (1976) att av de frangångsrika projekten var det lätt att erhålla patentskydd i 41 procent av fallen. För projekt sm inte blev frangângar var Hotsvarande siffra 60 procent. Rubenstein et al (1974) redovisar liknande resultat. Det visar sig alltså vara lättare att erhålla försvarbara patent för de projekt som blir misslyckade jämfört med de som blir lyckade innovationer. Detta kan eventuellt förklaras ned att misslyckade innovationer oftare är stnnulerade av tekniknyheter än av marknadsbehov samt att orsaken till misslyckandet är att man mer fokuserat intresset till de tekniska lösningarna sm sådana än deras relevans för de potentiella användarna. Det kan även vara så att konkurrensskäl och marknadens krav påtvingar företagen sådana tekniska anpassningar av den ursprunliga innovationsidên att man därigenm försvårar patentmöjligheten.

Det är dock mycket väsentligt att observera att dessa studier inte innehåller kausala relationer, dvs inte innehåller några påståennden att an en teknisk lösning är lätt att patentera, så blir det också en misslyckad innovation. Studierna beskriver endast samtidigheten i att misslyckade innovationer också kan vara relativt lätt att patentera.

Det finns dock skillnader mellan olika företag och branscher vad gäller benägenheten att patentera. Patent är bara en av flera tänkbara vägar att skaffa sig tillfälliga ncmopolfördelar. Intnlvissa branscher, t ex försvarsindustrin, försöker man i större utsträckning skydda sig genom att henlighålla nya utvecklingar, medan patentskydd bedöns som mycket viktigt inm t ex läkemedelsindustrin.

3_3_3 Innovationsspridning

Innovationer kan spridas på två i princip olika sätt. Det ena är att den ursprunglige innovatören ökar sin marknadsandel tack vare

138 Kapitel 3 Teknisk utveckling,forskning och innovationer

en lyckad innovation. Det andra är att konkurrenterna imiterar en framgångsrik innovation. Den relativa betydelsen av dessa båda mekanismer varierar mellan olika branscher och beror bl a på institutionella förhållanden inom dessa.

En lång rad undersökningar om innovationsspridning visar att såväl kännedomen om som ianspråktagandet av en innovation följer S-formiga förlopp, vilket att spridningen är långsam i början för att sedan snabbt accelerera. När spridningen börjar närma maximal sig omfattning, minskar åter spridningshastigheten. Det är lätt att peka på faktorer, som ger upphov till ett förlopp med detta utseende. 1 å l. Att vara bland de första som använder en ny teknik kan innebära betydande risker och osäkerhet. Få företag är villiga att ta sådana risker om de inte är absolut tvungna.

2. Risken att pröva en ny teknik avsevärt när man kan se hur den har fungerat i några pionjärföretag.

3. On konkurrenterna använder en ny metod med gott resultat, väger detta förmodligen tyngre_ än information i fackpressen eller leverantörernas marknadsföringsåtgärder.

4. Modifieringar av den nya tekniken på ett tidigt stadium kan utöka dess användningsområde och göra den mer överlägsen existerande teknik inom dess olika anvädningsområden.

5. Ju flera företag som går över till en ny metod, desto starkare blir trycket på kvarvarande företag att acceptera innovationen. Speciellt tydligt är detta vid generationsskiften i tekniskt avancerade branscher (t ex dataindustrin och trafikflyget) .

Dessa faktorer medverkar alla till en acceleration av innovationsspridningen efter en långsammare början. Efter en tid börjar emellertid andra faktorer att bromsa:

6. Det visar sig så småningom att den nya tekniken kanske är mindre lämpad för vissa tillämpningsområden. Sannolikt introduceras den först på de mest lättarbetade områdena.

7. En ny metods framgång i början av introduktionsskedet kan stimulera konkurrenterna att förbättra existerande metoder för att undgå att bli utkonkurrerade av den nya tekniken.

Spridningshastighet

Innovationer sprids och accepteras med mycket stora skillnader i hastighet. Mansfield (1968) studerade spridningshastigheten för bl a de sju irmovationema i tabell 3:11. Siffrorna i respektive tabellkolumn anger antalet år mellan det första användningstillfället (marknadsintroduktionen) och tidpunkten då 30 procent _ respektive 60 procent av de potentiella användarna (i detta fall industri- 3 företag) hade tagit irmovationen i bruk. *T

SOU 1977: 64 Kapitel 3 Teknisk utvecklingførskning och innovationer 139 INNOVATION

Tabell 3:11 Antalet år mellan första användningstillfället och tidpunkten då 30 procent respektive 60 procent av marknaden utnyttjade innovationen. (Källa: Mansfield, 1968)

skilnaden i adoptionstakt (takt för ianspråktagande) är, som synes, mycket stor och sarrma splittrade bild ges också för många andra typer av innovationer. Även om exemplen i tabell 3:11 gäller företag, är förhållandet likartat för konsumentinnovationer. X I 7 Ett företags beslut om att acceptera eller inte acceptera en innovation är en process som sträcker sig över ofta ganska lång tid. Det första stadiet inträffar när företaget första gången får kunskap om en ny teknik eller process. Denna information följs med ytterligare information från olika håll. Carter och Williams (1957) . fann dock i en studie av brittiska företag att det kunde ta flera I år innan företag som inte tillhörde de tekniskt ledande i sin bransch fick höra talas om en ny idé.

i

I Att kunskap om en ny teknisk process eller metod inte är lika lätt tillgänglig för alla potentiella användare framgår också av Nabseth och Rays Lmdersökning. Det är inte ovanligt med fördröjninqar på upp till tio år innan det sista företaget har fått information om en ny idé. Normalt når informationen de flesta företag inom en femårsperiod. Ett exempel visas i figur 3:6.

andelen företag som känner tili NS -----andelen företag som använder NS % 100

m 80 G § S 60 E 0 O 2 40 n.

1 I I 1 l 1950 54 58 62 66 70

FIGUR 35 SPFHDNING AV NUMERISKT STYRDA MASKINER (NS) INOM NÅGRA TILLVERKMNGSOMRÃDEN I SVENSK VERKSTADSINDUSTRI (tillverkning av pumpar, svarvar m m). (Källa: Nabseth & Ray, 1974)

140 Kapitel 3 Teknisk utveckling, forskning och innovationer

En konsekvens av antagandet att kunskapssridningen sker på kort tid är att spridningen av kunskap går snabbare än innovationens faktiska spridning bland tänkbara användare (se t ex Rogers, 1962). Denna hypotes har inte stöd i Nabseth och Rays undersökning. En tänkbar förklaring är att företag som nås sent av kunskap om innovationen får ett bättre beslutsunderlag genem att flera andra hunnit pröva innovationen under mellantiden. Detta reducerar osäkerheten i beslutet och de kan därför snabbare bestämma sig om de skall acceptera innovationen eller inte. Undersökningen visar också ett visst samband mellan företagsstorlek och kunskap am innovationer. Stora företag får snabbare kunskap om nya metoder och processer än mindre företag.

Hufbauer (1966) har studerat innovationsspridning genom imitation inom plastindustrin. Hufbauer visade därvid att de länder, som producerade flest egna innovationer, också var snabbast att imitera produkter scm utvecklats på annat håll. Tidsfördröjningen var i gencmsnitt tre år i Västtyskland och USA, flera år längre i Storbritannien och Frankrike och för de flesta andra länder rmer än tio år. Företag med en stark innovationskapacitet kan naturligtvis snabbare utnyttja resultat, som producerats på andra håll. Ofta har man också utveckling i gång på samma områden som konkurrenterna och det kan närmast vara en slump vilket företag som först lanserar en ny teknisk nyhet på marknaden. Ju mer framgångsrikt ett företag är att utveckla egna innovationer, desto mindre behov har det att imitera andras produkter även om det har kapacitet att göra så. Hufbauer har också visat att företag som har hög förnyelseförxmåga beträffande egna innovationer också tenderar att snabbt utnyttja andras innovationer medan det tar längre tid för låginnovativa företag.

Skillnaden mellan små och stora företags möjligheter att påverka spridningstakten av sina innovationer går att förklara (se nedan). Större resursstarka organisationer har alltid goda möjligheter att bekosta noggranna studier av de potentiella användarnas behov och värderingar, beslutsprocessens karaktär hos användarna och hur det sociala systemet fungerar. Dessutom har de möjlighet att välja lämpligaste kommunikationskanal och att investera i kraftiga introduceringsansträngningar. De kan också själva bekosta experiment för att höja betydelsen av testbarhets- och observerbarhetsfaktorerna.

Små resurssvaga organisationer saknar de flesta av dessa möjligheter. Skillnaden blir dock inte så stor om det gäller producentvaror eftersom innovationens relativa fördelar till stor del kan beskrivas i ekonomiska termer, vilka ofta är starka argument i dessa sammanhang. För konsurmentinrütade innovationer spelar andra argument än ekonomiska stor roll.

ggridningspåverkande faktorer

Rogers och Shoemaker (1971) har gått igenom resultaten från forskningen cm innovationsspridning och därvid kommit fram till den uppsättning av påverkande faktorer, som framgår av nedanstående översikt. Där listas fem kategorier av faktorer,som alla har påverkan på den hastighet med vilken innovationer sprids.

Kapitel 3 Teknisk utveckling, forskning och innovationer l4|

Variabler som bestämmer innovationers adoptionstakt

A. Uppfattade egenskaper hos innovationen l. Relativ fördel 2. överensstämmelse med värderingar, behov etc 3. Kcrnplexitet 4. Testbarhet 5. Observerbarhet

Typ av beslutsprocess för användning av innovationen i l . Auktoritetsbeslut 2. Kollektiva beslut 3. Individuella beslut

i

i C. Hur sprids kunskapen cm irmovationen?

i

D. Hur fungerar det sociala system i vilket innovationen

i

skall användas?

k

E. Vilken grad av aktiv bearbetning förekommer från innovatörens sida?

t , variabeln relativ fördel (A.l) avser användarens värdering av in-

novationens fördelar. Dessa kan värderas i ekoncmiska termer såsom besparing lika väl som i andra termer beroende på irmovationens art: ju större ekonomisk eller annan fördel, desto snabbare adoption. Innovationens överensstämmelse (A.2) med den potentiella användarens värderingar, behov eller erfarenheter påverkar adoptionsâ takten. Innovationens komplexitet (A.3) påverkar möjligheten att förstå och använda den: ju bättre förståelse, desto

i högre adoptions-

i takt. Innovationens testbarhet (A.4) avser möjligheten att prova i innovationen i begränsad skala. Genom exempel och förebilder kan egenskaperna påvisas och därigenom minska användarens risktagande. Innovationens observerbarhet (A.5) avser möjligheten att se innovationen eller dess effekter: an innovationens effekter är lätt observerbara, ökar detta adoptionstakten.

Faktorn B avser arten av beslutsprocesser i de miljöer där innovationen skall användas. Sålunda tenderar auktoritativa beslutsprocesser (B.l) att leda till den snabbaste adoptionstakten eftersom endast ett fåtal människor blir involverade. Däremot kan individuella beslut (B.3) ta tid eftersatt antalet beslutsfattare blir stort och är oberoende av varandra.

Faktorn C avser valet av komtmmikationskarxal. Massmedia kan här ses san ett snabbt sätt att sprida kunskap om innovationer medan personliga kontakter har starkare attitydpåverkan även cm det går sakta i jämförelse med ett utnyttjande av massmedia.

Faktorn D avser sammanfatta förhållanden i det sociala system, i vilket innovationen skall spridas. Här existerar normer beträffande förändringsbenägenhet, grad av rationalitet, effektivitetsvärdering etc. Ju mer positiva värden på ovannämtnda normvariabler, desto högre blir adoptionshastigheten.

142 Kapitel 3 Teknisk utveckling, forskning och innovationer

Faktorn E, slutligen, betecknar graden av aktivitet san innovatören visar för att sprida sin innovation. En passiv innovatör leder till låg adoptionshastighet och omvänt.

Sammanfattningsvis kan konstateras att det är mycket kanplexa mekanismer som påverkar innovationers spridningstakt och att den är beroende av egenskaper hos den san introducerar innovationen, hos innovationen i sig och hos den potentiella användaren och dennes . 1 utgivning 1 1 4 ° = Vid studiet av innovationers fortsatta spridning i samhället, måste

innovationsbegreppet ses i den vidare bemärkelsen av förändrigg 1

inom och utcm ett företag eller en organisation. Det är här inte f av primärt intresse ven som genererar en innovation utan vem scm fattar beslut cm en innovation skall kcmna till användning eller 1 ej. I realiteten fattas en rad sådana beslut: först av producenten av en innovation scm bestämmer om han skall gå ut på marknaden och sedan av användarna som beslutar cm de skall acceptera innovationen eller ej.

Inför en marknadsintroduktion måste producenten beräkna den poten- 1 tiella marknadens storlek och på den grunden om det finns

avgöra fö-i

retagsekoncmiska förutsättningar för en lansering av innovationen. Han måste också analysera de hinder och positiva förutsättningar som finns på marknaden för att innovationen faktiskt skall accepteras och tas i bruk. De tilltänkta köparna måste bearbetas genom aktiv Denna marknadssituation för flerta- i marknadsföring. gäller let innovationer och är ofta i princip tämligen enkel att hantera: användare och köpare är identiska, köparen är också den som skall använda innovationen och innovationen har utvecklats med inriktning just på att tillgodose dennes behov.

I andra fall är marknadssituationen mer komplicerad. Det gäller inte minst för innovationer san utvecklats för bruk inom den offentliga sektorn eller för att tillgodose sådana behovsaspekter, som olika fackmyrxiigheter har till uppgift att bevaka ( t ex miljövård, arbetarskydd, trafiksäkerhet etc). I många sådana fall föreligger ingen enkel identitet mellan behovsbärare/behovsartikulerare, användare och köpare. Dessa aktörers intressen samnanfaller inte alltid helt och marknadssituationen kan bli ytterligt komplicerad i de fall användare och köpare rent av har motsatta intressen.

Det finns också flera exempel på tekniskt avancerade innovationer, som väl svarat mot artikulerade samhälleliga behov men som inte vunnit någon spridning och aldrig tagits i bruk i någon större utsträckning. En förklaring till sådana misslyckade irmovationer 3 kan vara att producenten inte insett de grundläggande institutionella och marknadsmässiga förhållandena eller att han hanterat dem på ett felaktigt sätt, t ex genom att förväxla behovsbärare/ ,j behovsartikulerare med köpare. För att en innovation skall kunna . spridas på sådana komplicerade marknader, är det i sista hand inte behovsartikuleringen utan och betalnings- I köparens prioritering vilja som avgör innovationens i framgång.

SOU 1977: 64 Kapitel 3 Teknisk och innovationer utveckling, forskning 143

3.4 MISSLYCKANDE OCH FRAMGÅNG I INNOVÄTIONSVERKSAMHBT

I föregående avsnitt har redovisningen främst innovationsgällt processens faser och egenskaper samt i san någon mån de faktorer utgör förutsättningar för frangång i innovationsarbetet. I detta avsnitt är avsikten att försöka redovisa som direkt utfaktorer, gör hinder och barriärer i innovationsverksamheten. Dessutan skall redovisas några faktorer antas ett scnxvanligen påverka frangångsrikt innovationsarbete.

3.4.1 Hindrande faktorer

Langrish et al (1972) har funnit att för som inneinnovationer, bär mindre teknikförändringar, är den främsta orsaken till hinder att den nödvändiga tekniken inte finns väl utvecklad tillräckligt och omedelbart tillgänglig. Den därnäst mest faktorn är avgörande att det saknas en tillräckligt stor marknad eller ett tillräckligt stort behov.

Beträffande innovationer san innebär stora blir teknikförändringar bilden annorlunda. Där utgör bristen för på resurser utveckling och marknadsföring den största stötestenen (se tabell 3:12).

Innovationer san innebär ORSAK TILL FÖRSENING stora teknik- små teknik-

förändringar förändringar

l. Teknik sm behövs i innovationen är inte tillräckligt väl utvecklad 16 35

Marknad eller behov saknas 16 23,5

Möjligheterna är inte identifierade av ledningen 9

Motstånd mot nya idéer ll,5 9,5 5. Brist på resurser (arbetskraft och kapital) 20,5 10

6. Dåligt samarbete och kcnnmnikation 9 4

7. Annat 18 ll

100 % 100 %

Tabell 3:12 Faktorer som försenar eller förhindrar innovationer. (Källa: Langrish et al, 1972)

langrishsundersöknimgavser tyvärr alltför få innovationer för att resultaten skall kunna Hedge några säkra slutsatser. Uppgifterna visar dock på en tydlig tendens, san återfinns i fragentarisk form i många andra studier. intressant är skill- Speciellt naden mellan innovationersm innebär stora små teknikrespektive

och innovationer 144 Kapitel 3 Teknisk utveckling, forskning

är mest betydelsefull i det förra förändringar. Resursknappheten fallet eftersom det torde innebära större utvecklingsarbete.

I en annan studie (Centre for the Study of Industrial Innovation,

1971) framgår att de främsta icke-tekniska förklaringsgrunderna

till att utvecklingsprojekt läggs ned hänger samman med marknads-

Speciellt är det marknadens storlek, osäkerhet förutsättningarna. av att antalet köpare är för litet eller att konkurrenpå grund sen vara för stark, san förklarar nedläggningar. National upplevs Science Foundation i USA har genomfört tvâ studier inriktade på

och barriärer för innovationer i amerikansk industri. Den J problem

första (NSF, 1963) behandlar innovationsverksamhet i l

speciellt (textilindustri, verktygsmaskinindustri och byggindustrigrenar nadsindustri) . Nästan alla innovationer som påverkat dessa indu

rigrenar under de senaste decennierna är exempel på invasion, i

dvs det är i första hand kunskaper och erfarenheter som utveck- g

las inom andra industrigrenar som tränger in och utnyttjas i des-

sa tre branscher. Relativt litet av den tekniska utvecklingen i

i

traditionella branscher är alltså resultat av ansträngningar av

företag inom den egna branschen.

De förhållanden san anses utgöra hinder för innovationer i

dessa industrier är: å

l. industrigren består av Industrisplittringen. Respektive alltför och små enheter för att de skall kunna bemånga driva innovationsarbete. Dessutom är branschersystematiskt

na karaktäriserade av uppsplittring i förädlingskedjan så i

att inte företag kan ha översikt över en hel förädnågot Det antas därför finnas mindre incitament till lingskedja. och mindre kunskap an behov, som skulle kunna nyskapande anfatta flera led i kedjan.

2. Produktionsfokusering. Man har fungerat under tekniskt

stabila förhållanden så länge att nya tekniska möjligheter

eller nya funktionella behov inte observeras.

3. Brist och kcmpetent-.a företagsledare. Med på entreprenörer detta avses såväl brist att utveckla verkpå ambitioner samheterna som oförmåga att uppfatta marknadsmiöjligheter samt bristande förmåga att driva tekniskt och marknads-

mässigt utvecklingsarbete till framigårzg.

4. De sociala i traditionella och mogna branscher. systemen Med detta avses att förändringsbenägenheten där är liten

efterscm och kunskaper scm utvecklats under värderingar tid inriktats på traditionella beteenden, vilket g lång medför obenägenhet att uppta nya idéer.

Konsekvensen av dessa studieresultat är att ett tekniskt nyskapand under dessa och liknande förhållanden sannolikt måste bygga på nå-á;

* rörelser, dvs att stimulera bildningen av got slags kringgående baserad teknologi och att utöka de konsultativag nya företag på ny insatserna till den etablerade industrin. Tanken är att de nya :

skall kunna dels driva fram innovationerna, dels genom företagen

SOU 1977: 64 Kapitel 3 Teknisk utveckling, forskning och innovationer

sitt nyskapande tvinga de etablerade företagen till att blir mer benägna att acceptera och utveckla innovationer (NSF, 1963).

Den andra studien (NSF, 1973) bygger på intervjuer med företagsledare i sjutton stora och sju små, representativt utvalda företag (sanmanlagt 200 intervjuer). Enligt denna studie finns de största barriärema mot irmovationer på icke-tekniska områden. Det

att tekniska frågor såsan tillgängligheten på vetenskap-

lig information, osäkerhet i lösandet av tekniska problem och tekniska svårigheter vid prototypframtagning etc uppfattas san jämförelsevis små hinder. Av studien framgår att det är marknadsföring, finansiering (speciellt startkapital för nyföretagande) och organisationsfrâgor, som uppfattas såsan särskilt stora hinder. Ett urval av de mest betydande barriärerna är följande:

Marknadsrelaterade

o Det saknas tillräckligt bra informationer, som kan utgöra beslutsunderlag i form av data om marknadens storlek och i form av behovsspecifikationer samt andra liknande uppgifter för kvalificerade marknadsanalyser.

0 Kostnaderna för att uppnå marknadsacceptans och önskvärd marknadsandel är alltför stora och sannolikheten för framgångar alltför liten.

Organisationsrelaterade

0 Det är alltid ett stort personligt risktagande att driva utvecklingsprojekt i större företag. Misslyckas man, förloras kanske positionen i organisationens hierarki.

Finansier ingsrelaterade

o Bristen på startkapital för de som vill starta nya företag baserade på produktinnovationer upplevs vara en mycket stor begränsningsfaktor.

Sammanfattningsvis kan konstateras att de barriärer för innovationer, som finns redovisade mer berör icke-tekniska än tekniska faktorer. Detta kan tolkas som att alla innovationer visserligen bygger på kvalificerad teknik, men att det ändå med vissa urdantag är andra faktorer än tekniken som avgör var gränsen mellan framgång och misslyckande går. Speciellt påvisas här behovet av marknadsanalyser såväl beträffande allmänna marknadsförhållanden scm beträffande egenskapsspecificering av behov.

3. 4.2 Framgångspåverkande faktorer

Innovationsverksamhet innebär i princip en hopkoppling av två verksamheter: att upptäcka behov på marknaden och att utveckla nya tekniska möjligheter. Som framgått på annat håll har en livligt diskuterad fråga bland irmovationsforskare varit vilken av dessa två aktiviteter som är viktigast. En användbar innovations-

146 3 Teknisk utveckling, forskning och innovationer Kapitel

teori måste ta hänsyn till båda dessa faktorer. De flesta innovationer kan inte klassificeras som antingen det ena eller det andra utan innehåller elenent av båda faktorerna.

Det finns skäl att anta att innovationer som bygger på enbart en av dessa båda faktorer har mindre sannolikhet att lyckas. Det finns otaliga exempel på tekniskt avancerade innovationsidêer san misslyckas därför att man inte tagit tillräcklig hänsyn till marknadens behov. Men en entreprenör med en lysande idé och god om marknaden konmer också att misslyckas, cm han inte har kunskap teknisk kapacitet att utveckla en innovation. Genom att dra uppmärksamheten till nya marknader, kan hans misslyckanden ändå vara j till nytta, men det blir tekniskt mer kompetenta konkurrenter som i skördar vinsten.

Kombinationen av teknikmöjligheter och marknadsbehov

Behov på marknaden eller tekniska möjligheter är sällan beständiga företeelser. Både marknaden och tekniken utvecklas och förändras stärmdigt. Detta innebär att tidsfaktorn är av avgörande betydelse för huruvida en innovation skall lyckas eller misslyckas. Det kan vara lika riskabelt att vara för tidigt ute med en ny produkt san att konma för sent. Men ett företag som har Iröjligheter att följa utvecklingen på olika teknikområden har större sarmolikhet att först upptäcka en ny teknisk nöjlighet. Och ett företag san har nära kontakt med sina kunder har större möjligheter att upptäcka nya behov på marknaden som kan ge idéer till nya innovationer. Den framgångrike innovatören är den som förmår koppla ihop den tekniska möjligheten med behov på marknaden.

SAPPHO-unciersökningen understryker starkt behovet av nära kontakt med marknaden och vikten av kunskap om användarnas behov. Framgångsrika företag i båda de studerade branscherna hade bättre kunskap om användarnas behov, upptäckte potentiella användarproblan tidigare i utvecklingsprocessen och deras innovationer krävde mindre service efter installation. Att en komplicerad teknisk produkt var ny och okänd för användaren utgjorde i sig inte ett hinder. Vad som skiljde lyckade från misslyckade innovationer var cm man hade utbildat användarna tillräckligt så att de kunde övervinna detta problem. I de fall användarna måste förändra rutiner och arbetsmetoder för att anpassa sig till innovationen, misslyckades denna i de flesta fall.

I SAPPHO-urxiersökningen påvisades ett samband mellan framgång i innovationsarbetet och resursinsatsemas storlek, mätt både i absolut resursåtgång och som andel av företagets totala resurser. Även innovationsarbetets kvalitet mätt t ex ned antalet tekniska problem under prototypstadiet eller antalet justeringar som behövde göras hos användaren efter installation, visade ett samband med framgång eller misslyckande för innovationen. Å

Den långa vägen från idé till färdig innovation kräver samordning a och grsonlig konmunikation mellan ett stort antal individer och grupper både inom och utom företaget. Kotmtunikationerna incm ett företag och mellan företaget och dess potentiella kunder är en kritisk faktor. Goda kcmmmikationer är en Viktig förutsättning

SOU 1977: 64 Kapitelj Teknisk utveckling,forskning och innovationer 147

för lyckade innovationer. Framgångsrika företag inom båda branscherna i SAPPHO-urxdersökningen hade bättre kommunikationer inom företaget och bättre kontakter med forskningen inom sitt specialområde.

Individens betgelse

Vid studier i efterhand av framgångsrika innovationer har man ofta tyckt sig finna att enskilda individer på olika sätt engagerat sig hårt i projektet och varit pådrivande. Man kan urskilja fyra olika individuella roller:

i - affärsinnovatören: I den person som har huvudansvar inom orga- X nisationen för framvåtskridande. Han kan vara t ex projektets teknisk chef eller försäljningschef. I mindre företag är han ibland identisk med företagsledaren.

- tekniske innovatören: eller uppfinnaren den person som har

i

huvudansvaret för den tekniska lösning, som ligger till grund för innovationen

företagsledaren |

i -

projektpådrivaren: en person som bidrar till innovationen genom att engagera sig i projektet och driva på det i kritiska skeden. Denne kan finnas i företagsledningen eller på den tekniska sidan och behöver inte nödvändigtvis ingå i projektgruppen. De olika rollerna är naturligtvis inte ömsesidigt uteslutande utan kan fyllas av samma person.

Förekomsten av en urskiljbar teknisk innovatör skilde inte enligt g SAPPHO-Lmmdersökningen mellan lyckade och misslyckade innovationer. För att den tekniske innovatören skall kunna påverka projektet i positiv riktningmåste han emellertid ingå i projektorganisationen så att han kan följa projektet kontinuerligt och ha möjlighet att påverka det. Förekomsten av en projektpådrivare inom organisationen hade visst samband med framgången i båda branscherna, speciellt när denne samtidigt var affärsinnovatör och/eller teknisk innovatör. Däremot var det inte nödvändigt att projektpådrivaren tillhörde företagsledningen. Den individ som spelade den viktigaste rollen för ett innovationsprojekts framgång var affärsinnovatören. Hans uppgift var att samordna marknadsföring, produktion och utvecklingsfunktioner och få dem att fungera tillsammans i innovationsprocessen. Ofta var det hans engagemang som höll hela projektet igång. Företagsledaren spelade en betydligt mindre roll utom när han samtidigt var affärsinnovatör och/eller teknisk innovatör, vilket ofta inträffade i de små instrumentföretagen.

I forskningen cm innovationsprocesser betonas mycket kraftigt att det inte är organisationer som gör utvecklingsprojekt till framgångsrika innovationer utan individer (Rubenstein et al, 1974). Innebörden i detta är att det har befunnits vara ett nödvändigt villkor för framgångsrika innovationsprojekt att det finns ett slags projektêdrivare (product champion), dvs en individ som identifierar sig med utvecklingsprojektet och som ser till att det förs framåt. Denne projektpådrivare är inte nödvändigtvis samma person sam idêgivaren eller som de tekniska experterna utan framför allt en person med förmågan att koppla samman marknadsbehoven med de

148 Kapitel3 Teknisk mvcckling.jQVs/(ning och innovatiurzer SOU l977: 64

tekniska lösningarna. Det blir ofta den personen, som ger innovationen dess detaljutformning och profil.

Nödvändigheten av att det finns sådana projektpådrivare i organisationen får inte tolkas som att det skulle vara ett tillräckligt villkor för framgång. Det bör kanske också påpekas att en sådan projektpådrivare inte alltid behöver ha hög organisatorisk status eller andra formellt betydelsefulla poster eller roller. Inte heller skall en projektpådrivare av detta slag förväxlas med en kanalise- 1 teknisk grindvakt, varom tidigare talats och som främst 4 rar teknisk information och kontakter. Grindvakten upprätthåller 1 mer rollen som kunskapskälla än som projektpådrivare.

i

Betydelsen av projektpådrivare har ett mycket omfattande stöd i i

ett stort antal studier i USA, Storbritannien, Sverige m fl län-

1 *

der. De fristående innovatörerna och småföretagen har ofta just denna projektpâdrivande funktion. Småföretagens fördelar framför de stora organisationerna är att de inte besitter sanma förlamande låsningar på grund av stela organisatoriska hinder. Utveckling av en innovation i stora organisationer innebär ofta i realiteten att de interna maktförhållandena i organisationen förändras. Nya , projekt kan medföra att fler personer gör anspråk på knappa re-

i

surser och därigenom hotar maktpositioner. Därför är det en tämi ligen normal mänsklig reaktion att det uppstår motstånd mot tekniska nyheter. Härigenom skapar dessa organisationer grunden för att motverka teknisk förnyelse eller att stöta ut eventuella projektpådrivare att starta egna företag. Så har t ex Burns och Stalker (1961) funnit att innovativa företag mer kännetecknas av goda in- 3 formella relationer mellan individerna än lâginnovativa företag. Å I den senare typen av organisationer utvecklas ofta formella och utomordentligt byråkratiska relationer, som ytterligare hämmar i

förnyelseförmågan. i

i

Några studier antyder också att framgångsrika innovationsprojekt

skiljer sig från de misslyckade genom att de förra erhållit mer i

stöd från företagsledningen (Langrish et al 1972, Utterback 1976).

Om sådant stöd saknas, t ex att projektet inte kan inrymnas i fö- i

retagets ordinarie verksamhet och de organisatoriska hindren därför blir för starka, finns stor risk/chans att den tekniske entreprenören lämnar organisationen för att starta ett eget företag och därigenom komna över ovannämnda barriärer. I Boston- respektive Palo Alto-områdena i USA finns flera exempel på denna typ 3 av innovationsbaserade företagpsom utvecklats gencm utbrytning j av enskilda personer från större företag.

3.5 INNOVATIONER, FÖRETAGSSTORLEII OCH NYFÖREPAGSBILDNING

I alla västländer tycks företagskoncentrationen vara högre i teknikintensiva branscher. Detta har anförts som ett argument för att koncentrationen är nödvändig för avancerad innovationsverksamhet. Scherer (1973) hävdar motsatsen. Koncentrationen bland teknikintensiva företag beror på att de är innovativa och inte tvärtom. Genom att de varit framgångsrika i sin innovationsverksamhet har de fått ett försprång före konkurrenterna, som gett enstaka

Kapitel 3 Teknisk mveckling,forskning och innovationer 149

företag en dominerande ställning (t ex Xerox och IBM). Han hävdar att koncentration är mindre nödvändig i teknikintensiva branscher eftersom dessa vanligen befinner sig på snabbt Växande marknader, där det är lättare att skriva av höga utvecklingskostnader.

Företagsstorlek är naturligtvis ett relativt mått. Jämfört med Xerox och IBM är de flesta europeiska företag små. Mot denna bakgrund betonar Freeman (1975) behovet av resurskoncentration för att kunna utveckla avancerad teknik i konkurrens med de multinationella företagen.

Scherer och Freeman är dock överens på tre viktiga punkter:

l. Den optimala koncentrationsgraden varierar från företagssektor till företagssektor, t o m från produkt till produkt. Den beror både på marknadens storlek och utvecklingskostrmaderna.

2. Det är viktigt att underlätta för nya innovativa företag att koruna in på marknaden. Erfarenheten visar att sådana företag har varit en viktig källa till innovationer och gett större etablerade företag konkurrens.

3. Inom vissa koncentrerade branscher används utveckling av triviala produktvarianter som ett sätt att slippa ifrån 2 priskonkurrens.

i

Sambandet mellan företagets storlek och dess innovationsförmåga är ett av de vanligaste stridsänmerxa i innovationslitteraturen. Från ena sidan hävdar man att de stora företagens byråkratiska

5 organisation kväver medarbetarnas initiativ och innovationsför-

I måga och att ett litet företag erbjuder en bättre miljö för inno- 5 vationer. Från andra sidan hävdar man att bara stora har företag de finansiella resurser som krävs för att åstadkomma väsentliga innovationer .

E Forskningsstatistiken visar att forskning och utveckling i huvudsak är koncentrerad till större företag. Som tidigare påpekats g är denna statistik förmodligen inte helt tillförlitlig när det i i mindre Genom att gäller utvecklingsarbete företag. utvecklingsarbetet där ofta inte är organiserat i separata avdelningar eller bedrivs av speciellt avdelad personal, är de mindre företagens utvecklingsarbete sarmolikt Lmderskattat i statistiken. Man kan också tänka sig att mindre företag har en annan inriktning på innovationsverksanlheten, som kräver mindre insatser av utvecklingskostnader.

I den internationella innovationslitteraturen pågår som nämnts också en debatt om småföretagens betydelse för den totala tekniska förnyelsen och för den ekonomiska tillväxten. Frågan gäller dock inte bara volymen av, teknisk förnyelse utan arten av denna förnyelse. Det är ur detta senare perspektiv, som man skall se nybildning av företagu

Vilken roll har då småföretagen i innovationsproduktionen? Freeman (1971) har i Storbritannien studerat småföretagens roll i innovationsprocessen efter andra världskriget. Studierna genomfördes

och innovatiorzer SOU I977: 64 ISO Kupitel3 Teknisk Lltveckling._fbrskning

att innovationer i olika branscher valdes ut på så sätt viktiga deras historia Resultaten visar att: och därpå följdes upp.

- av väsentliga innovationer huvudantalet (nära 80 procent) har utvecklats i stora företag (mer än 1000 anställda)

små företag (l-200 anställda) har producerat nära 10 procent av antalet innovationer trots att de svarar för 25 procent av antalet anställda och 21 procent av nettoproduktionen

- har 3-4 procent av de totala innovationsde små företagen kostnaderna, men producerar 10 procent av innovationerna.

Resultaten kan tolkas så att små företag är effektivare med avseende i förhållande till antalet satsapå innovationsutveckling de kronor än stora företag. Sifferuppgifter för satsningar på innovationsverksamhet (fou) i små företag tenderar dock att vara underskattade efterscnlföretagsledarna och andra ofta medverkar i innovationsarbetet utan att deras tid och därned kostnader inräknas. Man kan också se att den stora volymen av innovationer trots allt förs fram av större företag. Härmed är det dock inte säkert att idéerna till innovationerna också har genererats inom de stora företagen. Dahmên (1950) studerade den svenska industriella under mellankrigstiden och fann bl a att de utvecklingen större företagen stod för den väsentliga delen av nyskapandet på marknader med väl uttalade behov. Däremot fick små företag och nybildade företag relativt stor betydelse för marknadsutvidgning i form av introduktion av innovationer för vilka det inte fanns en uppenbar efterfrågan.

I Science Indicators (1974) har publicerats en undersökning av 277 innovationer där de innoverande företagen grupperats i fem storlekskategorier efter antal anställda (1-99, 100-999, 1000- 4999, 5000-9999, 10000 +). Resultaten visar att de största före- 4) frambringat den klart största andelen och de metagen(l0000 delstora företagen (l000-4999 och 5000-9999) den lägsta andelen innovationer under perioden 1953-73. Om man mellertid även tar till inan varje storlekskategori, vihänsyn försäljningsvolymen sar det sig att de minsta företagen (1-99 och 100-999) frambringat proportionellt fler innovationer per försäljningskrona än större företag. Även on man med hänsyn till innovationsurvalets repreinte skall dra alltför långtgående slutsatser, notsentativitet säger dessa uppgifter i varje fall inte tesen on småföretagens effektivitet i innovationshänseende.

De små och nybildade företagens betydelse för kvalitativa föränd-\ inm vissa branscher bör alltså inte underskattas. Flera Å ringar studier i USA (NSF 1963, 1967, 1973) innehåller också rekrnnraxiaav nya företag i avsikt att

tioner till stöd för etablerandet stif

mulera till innovationsspridning. Roberts (1968) visar att det är sanna personlighetsegenskaper sm utmärker projektpådrivaren (product champion) som personerna bakm nybildningen av s k högteknologiföretag i San Franciscoområdet (Palo Alto) och i Bostonområde (Route 128).

Kapitel3 Teknisk utvec/ding.f0rskning och innovationer l5l

Ett större elektronikföretag i Boston har under en kort tidsperiod avhänt sig 44 anställda, som startat 39 företag. År 1966 hade 32 av dessa företag gett upphov till en sammanlagd (insättning på 350 Mkr, vilket var dubbelt så mycket som deras före detta moderbolag och arbetsgivare omsatte. I en annan studie visar det sig att MIT Lincoln Laboratory (1800 anställda) under ett mindre antal år avbördat sig ett betydande antal små företag. Även dessa små, nybildade företag har snabbt sysselsatt fler än deras ursprungliga arbetsgivare (Roberts, 1968).

Det mest intressanta i utvecklingen för dessa avbördade företag är att det ofta är tekniker från statligt understödda forskningsorganisationer, som hoppar av och startar egen företagsverksamhet. Det visar sig dessutom att dessa nybildade företag under de första åren nästan enbart har staten som kund (försvaret eller rymdstyrelsen), men att de som regel efter sex år snabbt minskar den statliga delen till i genomsnitt 40 procent av omsättningen medan resten är försäljning på den privata marknaden. Dessa s k högteknologiföretag har en överlevnad på 80 procent, vilket är mycket mer än andra nybildade företag.

SOU 1977: 64

KAPITELH PROBLEMDISKUSSIOiW

4 . l UTGÅNCSPLNKTER

Utredningsdirektiven ålägger STU-kommittén att avge principförslag till programstrulctur, organisation och arbetsformer samt till hur STU bättre än hittills skall kunna nå ut till mindre och medel- ; stora företag. Här-utöver anger direktiven ett antal olika problem, som bör analyseras och eventuellt föranleda förändringsförslag. Dels gäller det olika aspekter på STUs roller (I, S och F) inklusive samnrdningen med andra statliga stödorgan, dels gäller det specialfrågor angående STUs stödvillkor, informationsverksamhet och idêförmedling.

Kommitténs uppgift är således i huvudsak att pröva om STUs verksanhetsinriktning, organisation och arbetsformer är de mest lämpliga i förhållande till de intentioner som statsmakterna ställt upp för STU. För att lösa damma uppgift har kommittén ansett det att som i de tre tidigare kapitlen relativt utförligt beskriva dels själva organisationen STU och dess utveckling, dels de grundprooesser som den etablerade organisationen avser stödja. Kunskap om och förståelse för processernas särart och betydelse för den tekniska utvecklingen är avgörande för bedömningen av den hittillsvarande verksamheten och behovet av förändringar.

Kommittén har utgått ifrån att smt-smakternas ursprungliga intentioner med STU ligger fast, dvs att STU med hjälp av finansiellt och personellt stöd till olika mottagargnpper (forskare, innovatörer, företag) skall befrämja tekniskt nyskapande. Vidare har kommittén utgått ifrån att STUs två huvudsakliga Verksamhetsgrenar (teknisk forskning och innovationsverksamhet) skall bibehållas. Det har därför varit naturligt att kommitténs arbete inriktats på att försöka förstå den eller de föreställningar, som ligger till grund för organisationens uppbyggnad och verksamhetens utformning, dvs hur organisationen är anpassad till de processer den avser stödja.

I tidigare kapitel har innovationskedjan kritiserats som en alltför enkel beskrivning och svagt unärbyggd föreställning om hur tekniskt nyskapande går till. Det är framför allt tanken på att innovationsprooessen är ett slags integrerad företeelse med forskningen som startpunkt, som visat sig stämma dåligt överens med verkligheten. Å ena sidan är allmänt sett flödet av forskningsresultat en nödvändig förutsätming för flödet av innovationer. Å andra sidan bygger dagens innovationer i regel på existerande teknologi och inte på de senaste forskningsresultaten, utan det finns vanligen ett betydande tidsglapp mellan forskningsresultaten och de innovationer som kommer fram. Det är inte så att STU genom sitt stöd och med hjälp av andra stödorganisationer, annat

154 Kapitel 4 Problemdiskussion

än i undantagsfall, kan lotsa ett forskningsprojekt från forsk-

ningsstadiet fram till en innovationsacploatering. Det kan sam

regel inte gå till på det viset.

Tekniskt nyskapande tycks istället karma till på ett betydligt mer

komplicerat sätt i samspelet och konfrontationen mellan tekniska

möjligheter och marknadsmässiga problem/behov. Innovationsproces-

sens olika faser griper in i varandra efter ett på förhand icke

förutsägbart mönster, vilket gör att processen inte kan 4x

karakteri-

seras som rationell problemlösning i formell mening. Den genuina ; osäkerhet, som ligger i själva det tekniska nyskpandets natur, gör i, det utomordentligt svårt att - när facit i allmänhet saknas - kunna 1

ange några bestämda riktlinjer för hur STU skall styra irmovations- J

processen. Det låter sig alltid göra att i efterhand pressa in ett u

innovationsförlopp i olika faser, men sådana analytiska efterhands- ; konstruktioner ger som mest pedagogiska fördelar vid beskrivning- 1 en av de problem som i allmänhet tycks uppstå i inrxovationsverk-

samheten .

i

Föreställningen om innovationskedjan har sannolikt spelat roll i för STUs uppbyggnad och agerande. Tanken på en sammansmältning av teknisk forskning och teknisk inrzovationsverksamhet återspeglas i såväl S1Us programstruktur som organisation och det är san-

nolikt också så att den kommit att försvåra * STUs omställningsförmåga till att på ett mer effektivt sätt innovationsverk-

stödja i

samhet. STU har heller inte under sin hittillsvarande existens

undergått några särskilt påtagliga eller genomgripande förändring- 1 ar i sak. STU skapades 1968 genom att

fem separata organ slogs f

samman till organisation. Statsmakternas ambition 5 g därigenom var otvetydigt att åstadkomma någonting mer och effektivare än

ett ordinärt tekniskt men det är tveksamt 4 forskningsråd, om något kvalitativt nytt egentligen skapades.

STU har till uppgift att både teknisk och inrxostödja forskning , vationsverksamhet.

Begreppet fou är i STU-sammanhang olyckligt, i

eftersom det döljer viktiga skillnader - även om där finns själv-

klara långsiktiga samband - mellan å ena sidan teknisk forskning och å andra sidan innovationsverksaxrhet. För STUs vidkomunande 4 torde det därför vara en fördel om en klarare kunde gräns upprätt- i hållas mellan motiverade forskningspolitiskt stödåtgärder för den tekniska forskningen vid universitet högskolor, och forskningsinstitutioner respektive innovationspolitiskt motiverade stödåt-

gärder för företagens och andra samhällssektorers innovations- i

warksamhet. Den fortsatta i detta framställningen kapitel kommer också i hög grad att präglas av en sådan åtskillnad.

E Det ingår inte i STU-kommitténs att utredningsuppdrag öwrväga och föreslå förändringar i användningen av STUs finansiella stöd, i t ex omfördelningar mellan teknisk forskning och innovationsverk- i

samhet. Att föreslå och besluta 1 om tonviktsförskjutningar är i första hand en uppgift för regering och riksdag. STU-kommittén å har därför - vad gäller denna prioriteringsfråga - inriktat sitt

arbete på att enbart diskutera ä och föreslå förändringar som möjä liggör en sådan politisk prioritetsprövning. ä

Avsikten med detta kapitel är problemdiskxission, dvs att formulera och diskutera å huvudproblemen samt att i stora drag redovisa och diskutera l de möjliga förändringsförslagen. Diskussionen förs E

å

Kapitel 4 Problemdiskussion 155 SOU 1977: 64

fram till ett principiellt ställningstagande. I kapitel 5 redovisas sedan STU-kommittêns förslag i sin slutliga form.

4.2 STUs STÖD TILL TEKNISK FOEKNING

De huvudsakliga mottagarkategoriema för STUs stöd till teknisk forskning är universitet och högskolor, de kollektiva forskningsinstituten samt statliga och kommunala forskningsorgan. I kapitel 3 benäxmdes denna forskning teknisk institutionsforsming dels för att den har ett ensartat syfte att öka kunskaperna inom olika områden, dels för att markera olikhetema gentemot företagens tek-

i niska

forskning. i Grovt sett kan man i STUs stöd till teknisk institutionsforslcnmg

g

emellertid urskilja två delar med utifrån huvudsyftet olika inriktningar och målgrupper. STUs stödfonrer blir därmed också olika.

Den första mottagarkategorin gäller forskare och forskargrupper vid högskolor, som traditionellt får anslag till projekt för kunforskning inom olika teknikområden. Här vilar skapsuppbyggaxxie STUs stöd på en lång rådstradition. Stödet till teknisk institui cbnna mer inskränkta mening, dvs vid universitet z tionsforskning I och högskolor, statliga och komrmunala forskningslaboratorier/ in- ) i stitut, behandlas i avsnitt 4.2.2. x l å Den andra mottagarkategorin gäller branschforskningsinstituten, i dvs vad som numera oftast benäxms kollektiv forskning och som bedriver samfinansierad verksamhet i fleråriga program enligt särskilda avtal. Verksamheten vid branschforskningsinstituten syftar till att öka kunskaperna kring gemensamma problem för en viss bransch och forslmingsinsatserna har därför inte direkt kommer siell för enskilda företag. Detta ligger i sakens natur, betydelse eftersom företag ju som regel eftersträvar en exklusiv ensamrätt 5 till tekniska för att därigenom stärka sin position i konnyheter kurrensen med övriga företag. Den kollektiva forskningen behandlas i avsnitt 4.2.3.

Beteckningen teknisk institutionsforslming kommer således fortatt användas i ovan angivna mer inskränkta bemärkelse. sättningsvis

4.2.1 Gränsdragningsproblem för teknisk forskning

Som recbvisats i kapitel 2 har forskningsrådsutredningen (FRU) i en särskild promemoria redovisat sina överväganden och förslag rörande mellan naturvetenskaplig forskning och gränsdragningen teknisk grundforslming. Det problem FRU urskiljer är att den tekniska grtmdforslmingen anses sakna en naturlig finansiell replipunkt genom att ha koxrmit i ett gränsområde mellan NFR och STU.

Varken FRUs egna forrmileringar eller de olika remissvaren FRU fått på en första PM medger emellertid en särskilt exakt inringning av vilken forskning det gäller. FRU försöker sig inte på att problemområdet genom att t ex ange några tekniska (del-) precisera discipliner, institutioner, sektioner eller lik-nande som särskilt kan sägas ha blivit missgynnade under det rådande systemet.

156 Kapitel 4 Problemdiskussion

FRUs diskussion och förslag till lösning av problenet visar också att det väsentliga för FRU inte har varit att precisera exakt vilken forskning som har missgynnats och i vilken utsträckning. FKJs resonemang och förslag är istället organisatoriskt och programmässigt inriktade. Detsamma gäller i huvudsak remissinstansema.

FRUs infallsvinkel är att det gäller att skapa sådana organisatoriska och progranmässiga fonter att den tekniska grundforslouingen inte komer bort i hanteringen. Enligt FRU bör STU även fortsättningsvis ansvara för det finansiella stödet till teknisk grundforskning. Vidare menar FRU att STU bör ha ett särskilt grundforslmingsprogram ned egen nämnd och egna budgeüredel.

STU-kommittén delar FRUs uppfattning att STU även framgent bör ansvara för det finansiella stödet till all teknisk forskning och således även den tekniska grundforslqiingen, som har en mer långsiktig och svårpreciserad tillänpningsinriktning.

Definitoriska vagheter och den befintliga statistikens ofullständighet nedger dock inte någon reell prövning av huruvida en på något sätt preciserad forskning hittills har missgynnats. Den svåra gränsdragningen nellan naturvetenskaplig och teknisk grundforskning får konsekvenser for gränsdragningen nellan STUs och det nuvarande NFRs ansvarsområden. En gränsdragning nellan de båda organen låter sig inte göra så klar och entydig att all tvek- l sanhet undanröjs beträffande till vilket organ vissa ansökningar skall hänföras. l Sådana projekt som ligger i gränsområdena kan tas upp till behandling av både STU och NFR. De har således två potentiella finansiärer, vilket i och för sig näste anses vara en fördel.

För att säkerställa att ansökningar tas upp till behandling av emkra forskningsrådet, bör klart kunna uttalas att STUs och NFRs ; ansvarsområden delvis överlappar varandra. En sådan princip skapar ett behov av intima kontakter nellan STU och NFR samt av att å ansökningar kan överföras nellan råden. STU-konmittên vill också peka på att STU kommer att vara representerad i den nyligen inrättade forskningsrådsnännden och att denna representation syftar till att tillförsäkra STU och råden möjlighet till saxrplanering och samarbete.

Vad gäller FRUs förslag i övrigt har kommittén tagit fasta på hur huvudtankarna bakom FRUs förslag ansluter sig till STU-kommitténs allmänna förslag till ändrad programstruktur och organisation för STU, som presenteras i avsnitten 4.4 oda 4.5. I huvudsak synes FRUs synpunkter tillgodoses av dessa principiella överväganden och förslag.

4.2.2 SIUs stöd till teknisk institutionsforskning

I allt kanter då det stödet till 3 väsentligt STUs uppgifter gäller teknisk forskning att förbli opåverkade av den nya forskningsrådsorganisationen och den högskolereform som trätt i kraft den l å i samar- * juli 1977. STU kommer att beredas tillfälle att delta betet incm den nya forskningsrådsnänrxien, som med nya uppgifter

Kapitel 4 Problemdiskussion 157

ersätter forskningsrådens samarbetsdelegation. Själva grundidên med den dualistiska forskningsorganisationen, dvs fasta basresurser och mer flexibla rådsresurser, kan förväntas bestå liksan

prin-

cipen cm forskningsrådens inriktning mot större tillfälliga Projekt och nya forskningsområden. Inom denna ram tenderar dock den strikta skillnaden mellan basresurser och fria rådsresurser att bli mindre. Det beror bl a på att högskolorna kan förväntas få en större handlingsfrihet i sin medelsanvändning och på att råden i ökad utsträckning får förväntas ta hänsyn till forskarnas krav på anställningstrygghet. Den långtgående specialiseringen och differentieringen på den forskningsutförande nivån innebär också ett visst hinder mot större samnanhållna insatser från rådens sida. Som en följd bl a härav kan väntas ett ökat behov av samplanering mellan råden och UHÄ samt mellan råden och högskolestyrelserna. STU skiljer sig inte på något avgörande sätt från de övriga forskningsråden när det gäller dessa förhållanden.

STUs finansiella stöd till bl a universitet och högskolor uppgår sedan budgetåret 1971/72 årligen till 31-33 procent av projektstödet. Budgetåret 1974/75 var beloppet 38,7 Mkr och antalet sökta anslag har rört sig mellan 610 och 670 - mellan 30 och 40 procent av samtliga Den genomsnittliga storleken för beviljade anslag till universitet och högskolor var 85 tkr 1974/75, vilket är något än genomsnittet. Mellan lägre 80 och 90 procent av stödet till till institutionsforskning går kunskapsutveckling.

STUs styrning av projekstödet

En av STUs grundläggande uppgifter är att bedöma och besluta cm finansiering av forskningsprojekt som initieras av enskilda forskare eller forskargrupper.De bedömingar scm därvid görs avser dels projektens inanvetenskapliga betydelse och kvalitet, dels projektens betydelse i ett långsiktigt sarrhälls- och näringspolitiskt , perspektiv. SIUs s k S- och I-roller kommer således in vid valet av projekt. I detta sammanhang kcxrmer också in helheltsbedömningar i av den teknisk-vetenskapliga inom landet. kompetensuppbyggnaden

STU styr liksom andra forskningsråd i princip genom att bevilja eller avslå de ansökningar om projektanslag san karmer in till STU. Avslås en ansökan av STU innebär detta dock inte alltid att projektet inte konmer att genomföras. Projekten kan efter en dialog med STU ges en annorlunda inriktning san bättre överensstämmer med STUs intentioner och därefter beviljas anslag. Projekt kan få anslag från andra forskningsfinansierande organ eller fortsätta med hjälp av de s k basresurserna. En stickprovsundersökning som utförts av STU visar att nästan hälften av de forskningsprojekt som fått avslag i själva verket fortsätter i en eller annan form.

Inriktningen och innehållet i de anslagansökninqar om stöd till forskningsprojekt som kommer till STU bestäms i huvudsak dels av de tekniska discipliner som finns representerade vid landets högskolor och universitet och andra forskningsorgan, dels av intresseinriktningen hos de forskare som är verksamma inom dessa discipliner.

158 Kapitel 4 Problemdiskussion SOU 1977: 64

För att i förväg påverka ansökningsflödets allmänna profil försöker STU och andra råd intressera och stimulera forskare att inrikta sin verksamhet så att den särskilt tar fasta på och beaktar vissa av STU utpekade aspekter som exempelvis miljövård eller automatisering. Denna intressestinrulans mot vissa bestämda aspekter förutsätter ytterst att STU kan ställa medel till förfogande för forskning, vilket innebär att forskaren eller forskargruppen kan bedriva sin verksamhet mer koncentrerat, med en högre ambitionsnivå och med möjlighet att snabbare nå resultat. Intresse- 1 stimulansen sker huvudsakligen indirekt gencm uttalanden i planeringsdokument, vid konferenser och symposier där man ger uttryck för prioriteringen av ämnes- och problemområden.

1 STU initierar också nya forskningsprojekt. Denna verksamhet

i

inte systematiserad utan kan ses scm en naturlig följd av att SIUs verksamhet spänner över tre politikområden samt att STUs uppgift å I därmed är att koppla ihop olika intressenter från dessa områden. Det händer att STU genom kontakter med industri- och samhällsorgan upptäcker lämpliga forskningsuppgifter och att STU med sin breda kontaktyta mot forskarsamhället kan anvisa en lämplig forskare för uppgiften. I sådana fall torde dock forskningsproblemet vara tämligen allmänt formulerat. Den mer konkreta problemformuleringen och forskningsinitieringen är en del av själva forskningsarbetet och måste därför bedrivas av eller i nära samarbete med respektive forskare.

Den tekniska forskningen är långsiktig i åtminstone två avseenden. För det första kan forskningsresultaten vanligen få praktisk betydelse först på litet sikt och då vanligen indirekt via annan problemlösning/konstruktion. För det andra kännetecknas de flesta tekniska av att måste i forskningsproblem forskningsinsatsen göras a över en längre tid och med relativt omfattande resurser.

i

Hälften av de projekt STU stöder kan beräknas ha en varaktighet

i

på tre år eller längre, men f n beviljas i de allra flesta fall anslag för ett år i sänder. vartefter projektet fortskrider görs 3 nya anslagsansökningar och tas nya anslagsbeslut. För ett i projekt som löper tre år kommer anslags- och beslutsprocessen att upprepas tre gånger. Det upprepade ansökningsförfarandet tvingar fram en dialog mellan STU och anslagsmottagare vid varje ansökningstillfälle, vilket i och för sig är positivt. STU underrättas om hur projektet framskridit, vilka resultat som nåtts samt vilka ytterligare finansiella insatser som behövs. Samtidigt får STU tillfälle att lämna egna synpunkter på t ex projektets ambitionsnivå och ge förslag om vissa ändringar av projektets inriktning samt kanske också förmedla kontakter mellan forskare och potentiella avnämare. l

Av en studie som riksrevisionsverket gjort framgår att det är van- i

ligt att det på högskolorna bildas forskargrupär kring ett visst å forskningsproblem (RRV dnr 1975:312: Forskargrupper vid matema- 2

tisk-naturvetenskapliga och tekniska fakultetema) . En sådan i

grupp består av en erfaren forskare, t ex en professor eller do-

cent som knutit ett antal yngre forskare och doktorander till I

sig. Sådana forskargrupper består ofta av 5 till 10 personer och sanmaxmhålls under en längre tid, ca 5 år. Hälften av de å vanligen , som helt eller delvis med externa 1 forskargrupper finansierades anslag fick sådana från två eller flera håll.

SOU 1977: 64 Kapitel 4 Problemdiskussion

Forskargrupperna kan delvis ses som ett för behovet av en uttryck viss långsiktighet i arbetsinsatser kring ett problemområde. Forskningsgruppernas varaktighet kan avpassas efter behovet och de torde därför utgöra ett lämpligt till den fasta karplanent högskoleorganisationen. I RRVs rapport framförs vidare att forskargrupper i praktiken är en minst lika betydelsefull organisatorisk enhet san institutionen eller projektgruppen. Ungefär en fjärdedel av de studerade grupperna ansåg sig enligt vara helt avskilrapporten da från sina respektive i finansiellt institutioner/avdelningar avseende. Enligt de studerade forskarna bestäms gruppernas forskningsinriktning f n huvudsakligen av grupperna själva.

Enligt rapporten ökas forskningsresultatens användbarhet i takt med de forskningspolitiska organens påverkan på gruppens forskningsinriktning. Mest betydelsefullt är dock forskarnas medvetenhet om speciella problan vad gäller forskningsresultatens tillämpningsimplikationer. Forskargrupperna tenderar att fungera relativt oberoende av varandra och endast i ringa grad förekommer samverkan.

gynpunkter på nuvarande planering och initiering

Det finns vissa brister i STUs planering som t ex avspeglas i att beskrivningarna av behovsomrâdenas forskning i viss utsträckning görs med utgångspunkt från specifika projekt i stället för genomarbetade analyser av kring vilka aspekter och frågor behovet av teknisk forskning är störst. Bristande och prioriteringsurxierlag den stora mängden gör att stora krav ställs på SIUs handläggare.

För statsmakterna innebär den nuvarande ordningen att underlaget för att långsiktigt och aktivt inrikta den tekniska mot forskningen angelägna samhällsbehov inte är helt tillfredsställande. Detta har måst kompenseras gencm att SIUs handläggare efter en detaljgranskning fått välja de projekt ur det relativt ostyrda inflödet av ansökningar, som bedömts bäst motsvara STUs övergripande mål och allmänt omfattade politiska riktlinjer. Ett bristfälligt underlag för prioritering kan dock innebära en risk för att viktiga samhällsintressen kommer i skymundan och att teknisk forskning med relativt omedelbara tillämpningar kcmner att prioriteras på bekostnad av på lång sikt värdefull forskning, vars tillämpning är svår att exakt ange.

I mycket stor utsträckning initierar forskarna kontakter med STU på individuell bas. En aktiv initiering på projektnivå är en mycket betungande uppgift för det forskningsstödjande organet och det är svårt för STUs personal att samtidigt reagera på alla forskares initiativ och att höja ambitionerna vad gäller planering samt initiering av större insatser. Här finns en av huvudsvârigheterna med STUs forskningsstöd. I själva verket är forskarsamhällets starka benägenhet att initiera kontakter med STU en framträdande egenskap vid en jämförelse med andra potentiella mottagargrupper. SjälVklart förklaras av den allmänna initiativbenägenheten knapphetssituationen vad gäller medel för forskning och utveckling och skillnaderna i förhållande till andra mottagargrupper av att forskarsamhället har en 30-årig tradition då det gäller att söka forskningsmedel.

160 4 Problemdiskussion Kapitel

För forskarna har det traditionella projektstödet vissa nackdelar. Ansökningsförfaraxxdet som tillämpas av SIU och andra råd betraktas av forskarna san anständligt och långdraget. Att skriva tar tid och är arbetsamt. Det är svårt att planera för längre tid och att tidsmässigt fasa in nya projekt när slutanslag lämnats för de gamla. För forskningsledarna, men framförallt för högskoleledningarna, nedför anslagens kortvarighet och begränsade storlek problem ned hänsyn till den nya lagstiftningen an anställningstrygghet, särskilt vid cmplaceringar av de forskare san ej har fast anställning. Problemen förstärks av att forskningsanslagens expansion har stagnerat. Den tidigare expansionen skapade ju i sig nya arbetstillfällen.

Vid sidan av den berättigade hänsynen till forskarnas anställningstrygghet,som fått ökad tyngd genom de s k Åmanlagarnmfinns ytterligare en grundläggande förklaring till dessa problem för forskare och högskoleledning. Systemet med att begränsa anslagen till en relativt kort tid samt att ge anslag till relativt små projekt hänger bl a sanman med att det svenska forskningssystenet är uppbyggt på en dualism nellan flexibla rådsresurser och fasta basresurser. Syftet är således att upprätt-hålla STUs och andra råds flexibilitet. Men teknisk forskning behöver för att ge påtagliga resultat ofta bedrivas under en längre period och i större skala och den reella flexibilitet san systemet ger blir därför betydligt mindre än den fomella. STU och andra råds finansiella medel är till stora delar uppbundna, på flera års sikt också därför att viss verksamhet egentligen skulle behöva föras över till de fasta basresurserna. Principen bör vara att sådan teknisk forskningsverksamhet,scm vunnit organisatorisk stadga och som bedöms svara mot permanenta behov,förs över till den fasta högskoleorganisationen.

I forskningsrådsrollen ligger också att STU tillsammans med bl a UHÄ, skall delta i och ha ett ansvar för den långsiktiga uppbyggnaden och förnyelsen av forskningens basorganisation. Denna uppgift förutsätter ett ömsesidigt hänsyntagande och en samplanering ned främst UHÄ bl a i syfte att skapa en beredskap inför överföringar till de fasta basresurserna. En samplanering och ett genomförande av sådana överföringar torde vanligen kunna ske endast för större mer koncentrerade insatser. Här kan således ett stöd som i STUs fall 700 anslag ett är uppsplittrat på hela utgöra hinder, medan större insatser verkar i notsatt riktning.

STU-korrmittên har övervägt vilka åtgärder som kan vidtagas för att höja arabitionsnivån vad gäller STUs planerings- och initieringsverksamhet.

Principer för planering och prioritering

Huvudprobletet för STU gäller hur det sanmantagna flödet av teknisk forskning och teknisk kcmpetensuppbyggnad skall bringas i överensstämmelse ned långsiktiga avnämarbehov inom samhällsektorer och industri. Som tekniskt forskningsråd har STU tillsammans ned LJHÄ det huvudsakliga och övergripande ansvaret för uppbyggandet av forskningsresurser och forskningskcmpetens vid de tekniska högskolorna.

Kapilel4 Problemdiskussion 161

Utgångspunkter

Uppgiftsfördelningen mellan olika organisatoriska nivåer är en central fråga vid utformningen av styrning, inriktning och avvägning mellan forskningsinsatser. Principen bör vara att ansvaret för övergripande frågor ligger på central nivå medan specifika frågor och detaljutformning av verksamheten läggs på lokal nivå. Detaljregleringen från centralt håll medför såväl omständliga procedurer som risk för felallokering av resurser.

Det är närmast en självklarhet att forskarna har utförandekglgtens. Därmed avses att de har den bästa kompetensen för att inom ett avsnitt av ett teknikcmråde och från vetenskaplig synpunkt utforma och genomföra forskningsprojekt. Forskarna har därenot som regel inte annat än punktvis kunskap om behovsläget och överblick över angränsande forskning som pågår inom och utom landet. Denna beställarkytens skall STU ha och det gäller således att få dessa att och att få en frukbar roll-

U

kcmpetenstyper samspela fördelning mellan den.

Planering och prioriteringar är de mest kritiska funktionerna för att STU skall kunna genomföra sin uppgift att stödja sådan forskning som på sikt bedöms kunna bli värdefull för utvecklingen inom skilda sanmällsanråden och näringsgrenar. Ett klart önskemål från statsmakternas sidaär också att STU i växande utsträckning planerar, initierar och samordnar forskning. I genomförandefasen bör STUs uppgift ktmna begränsas och i princip inskränkas till en löpande bevakning och resultatuppföljning samt kameral kontroll av att

l anslagen används enligt gällande regler och ingångna överenskom-

I 9 melser och avtal.

l Planeringsforrrer

STU-kommittén anser att STU har behov av främst tvâ slags planei ringar: dels en långsiktig framåtblickande planering, dels en

i kortsiktig planering av den egna verksamheten. Med en tillräcklig

g kvalitet på den långsiktiga planeringen torde den egna verksamhetsi planeringen vara relativt okomplicerad och inte särskilt arbetsi krävande för STUs handläggare. I den långsiktiga planeringen är det viktigt att STU fångar upp tendenser och idéer såväl internationellt och nationellt. Utmärkande för den tekniska forskningsverksamheten är att den har betydelse, och på längre sikt kan få konsekvenser, för många olika områden i samhälle och näringsliv. STU måste därför ha ett brett observationsområde och STU kan inte inom sig rymma all den kompetens, scm den långsiktiga planeringen kräver. För att fånga upp teknikproblen och -behov i näringsliv och sanhälle behöver STU ett vitt förgrenat kontaktnät samt i stor utsträckning förlita sig på extern sakkunskap.

162 4 Problemdiskussion sou 1977; 64 Kapitel

Med ett brett observationscmrâde och tillgång till olika extern

sakkunskap, blir det nödvändigt för STU att göra en indelning i

planeringsanrâden. Man kan ursilja två

flerarelativt

principiellt olika satt att närma sig problenet med en sådan lång-

siktig planering.

Ett första alternativ är att göra en permanent uppdelning av pla-

i mindre ansvarsområden som täcker STUs hela verksamhetsneringen fält och att till dessa knyta extern sakkunskap och representanter y i vid bemärkelse. Renodlat innebär detta j för olika samhällsintressen man får ett antal likställda men mindre områden som i stort att ned nuvarande behovscmråden och nämnder. Dessa gör överensstämmer som sammantaget täcker hela STUs verkårligen en planeringsinsats en viss stadga och i samhetsfält. Alternativet ger organisatorisk i också bl a då det gäller att fånga enkelhet men medför svårigheter

upp nya insatsområden. 1

i

att både planera och yttra sig över projekt Ges nämnderna i uppgift - vilket för närvarande är fallet - finns också en viss risk för å

inte som tillräckligt angelägen och där- i att planeringen uppfattas blir eftersatt. I stället försöker man kompensera det bristande Å för ned detaljerade bedömningar av varje enskilt planeringsunderlaget kan nämnderna komna att fungera som mindre forskprojekt. Därned inom STU snarare än STUs arbetsorgan för den långsiktiga ningsråd och inriktningen av den tekniska institutionsforskningen. planeringen

Ett andra alternativ är att arbeta ned flexibla planeringsområden till i STUs omvärld vad och -insatser som anpassas förändringar ändrade förutsättningar inom inbeträffar nya forskningsområden, för detta alternadustrin och samhället i övrigt. Utgångspunkten tiv är att fortlöpande behöver ändras därför i planeringscmrådena och behöver genomlysas. Som exan- i att nya problemområden uppkommer kan nämnas hushållning ned energi och råvaror samt pel på sådana då det av havets resurser. I detta utvecklingen gäller utnyttjandet behovet av att föra in extern sakkunalternativ kan man tillgodose en särskild planeringsgrupp till skap i planeringen genom att knyta särskilt utvalt Sanmansättningen av denna varje planeringsområde. ned direkt till det valda planeringsområdet kan då göras hänsyn avnämare av forskoch därigenom skulle forskare och potentiella direkt kurma i planeringsarbetet. Planingsresultaten engageras skulle således kunna bestå av forskare, represenneringsgrupperna tanter för näringsliv, löntagare och konsumenter. myndigheter,

Den slutsats STU-kortmittên vill dra av vad som ovan diskuterats i riktning mot det är att en förändring av STUs planeringsforrrer alternativet sannolikt skulle kunna innebära senast diskuterade en förbättring av STUs långsiktiga planering och prioriteringar

stöd till teknisk institutionsforskning. Genom den flexibivid litet som ligger i detta alternativ skulle planeringsinsatserna

till de mest angelägna områdena och därmed kunna koncentreras skulle kunna ges ett tillräckligt djup. planeringen

SOU 1977: 64 Kapitel 4 Problemdiskussion 163

Formerna för stöd till teknisk institutionsforskning

Det nuvarande projektvisa stödet till teknisk institutionsforskning är administrativt betungande och gör det svårt för STU att samlat överblicka och initiera forskning samt verka för en samordning av de insatser som görs. För forskarna är det upprepade ansökningsförfarandet betungande, och den begränsade anslagstiden gör det svårt för forskarna att planera på längre sikt i en osäker anställningssituation.

Med det projektvisa stödet är det svårt att renodla den grundläggande rollfördelningen mellan STU som beställare av forskning och forskarna som utförare av forskning. Enligt STU-kommitténs mening bör man eftersträva en ordning där STU initierar breda forskningsområden, klargör behovsläget och övergripande mål för forskningsinsatserna, nedan valet, utformningen och genomförandet av forskningsprojekten överlåts till forskarna.

En stödform som präglas av varaktighet och en finansiell cmfattning som påminner om ramprogramstödet till de kollektiva forskninginstituten synes vara ett alternativ som skulle kurma anpassas både till STUs roll som mâlformulerare och initierare och forskarnas roll som forskningsutförare.

En utgångspunkt för STU-kommitténs överväganden är att STUs instruktionsenliga uppgifter och ansvar inte bör ändras. Den grundläggande administrativa uppgifts- och ansvarsfördelningen för den institutionella ramen kring SIUs finansiella stöd torde inte behöva påverkas av om stödet ges programliknande former. Enligt STUkorrmittêns mening torde det vara möjligt att i avtal närmare I prel cisera de olika parternas uppgifter och skyldigheter.

Kombinationen av viss varaktighet och omfattning skapar givetvis egna problem, som kan kräva speciella lösningar. Ett är problem att ersätta det traditionella ansökningsförfarandet med samarbetsformer som möjliggör för STU att och hålla kontinuerligt följa sig informerad om programmen. Med hänsyn till den osäkerhet som alltid är förknippad med forskning kan det vara att nödvändigt omvärdera uppläggningen av ett program eller att göra omdisponeringar och revisioner eller andra slags förändringar.

Renodlat kan två alternativa lösningar tänkas. Ansökningsförfarandet kan ersättas med en utökad och till innehållet förändrad r§- Qrterinj till STU. En tänkbar väg är att kombinera formaliserade periodvisa verksamhetsberättelser och verksamhetsplaner :red en löpande översiktlig rapportering. För att den avsedda rollfördelningen mellan STU och forskarna skall kunna åstadkommas får rapporteringen ske i översiktliga och målorienterade termer för programmet som helhet.

4 Problemdiskussion sou 197254 164 Kapitel

Det andra alternativet är att lösa informationsorganisatoriskt Detta man kopplar en referens- eller problemen. kan ske genom att till varje program. I denna skulle kunna ingå represenstyrgrupp tanter för STU, de forskare som är engagerade i ramprogrammet samt

samma avnämareintressen san i planeringsgrupperna.

STUs behov av Rapporteringsskyldigheten kan möjligen tillgodose att kontrollera till vad forskningsmedlen används. En risk är emellertid att rapporteringen blir mycket omfattande och dyrbar samtidigt som det förefaller något oklart hur STU skall reagera Det kan t ex knappast bli fråga om att enbart säga på rapporterna. ja eller nej till en fortsatt finansiering.

Erfarenheterna från den kollektiva forskningen visar att det finns en viss risk för att anfattande och finansiellt tunga insatser le- j och att “byggs upp på i der till låsningar av resurser förväntningar att STU

l

att avtal automatiskt skall förlängas. Detta talar för måste ät utvärdering av programmen vad j ägna stor upprårksanhet dess vetenskapliga kvaliteter och samhälleliga relevans. gäller

att fästa särskilt stor vikt vid bedömningar I STUs uppgift ligger av behovs- och användaraspekter. I dessa senare avseenden kan sam- För manhållna program med gemensamma mål underlätta utvärderingen. ett enstaka kan det vara svårt att skönja kopplingar-na till projekt de större samhälls- och näringspolitiska perspektiven. Den allmänna relevansen låter sig lättare cm insatbedömas av utomstående former och för statsmakterna kan sáserna görs i programlilcnarxde dana insatser bättre överblickas och vägas mot varandra.

finns således mycket som talar för programidên Sammanfattningsvis san en form för stödet till institutionsforskningen. Den kan dock inte helt ersätta det traditionella projektstödet. Delar av STUs till avser som på grund av stöd institutionsforskningen projekt sin inriktning inte naturligen låter sig inordnas i prospeciella Vidare har framgått av avsnitt 1.4 att av STUs projektstöd gram. till För till högskolorna går ca 15 procent innovationsprojekt. sådana torde programidên vanligen inte vara lämplig. projekt

Nyttiggörandet av forskningsresultat

Ett som ofta tas upp är varför resultaten från instituproblem tionsforskningen inte nyttiggörs eller kan nyttiggöras i större utsträckning. Olika frågeställningar och förslag med anknytning till detta har tagits upp i t ex Forskningssamverkan Universitet - - och innovatio- Högskolor Näringsliv (TJKÄ, PM 1967) , Företaget nerna (IVA meddelanden nr 147, 1967) , Forskning och utveckling från TCOs forskningsdelegation 1970) , Makten över forsk- (Rapport ningen (Annerstedt 1972).

SOU 1977: 64 Kapitel 4 Problemdiskussion 165

När det gäller önskvärdheten av ett närmande och en ökad samverkan mellan tekniska institutionsforskare och samhället i övrigt synes råda en allmän enighet. Förklaringama till och försvårigheterna slagen till åtgärder är däranot vitt skilda. I diskussioner har man pekat på olika förhållanden som attitydnotsättningar, forskningsklimatet, offentlighets- och sekretessproblematiken, finansieringsförhållarxden, informationsbrister etc.

grund för diskussioner an ökad samverkan -

Som forskning närings-

synes att det finns

liv ligga föreställningen eller bör finnas ett

nara och direkt samband längs skalan - utveck- (gnmd-)forskning lingsarbete innovationer. De undersökningar san tagits upp i kapitel 3 visar att förhållandena är annorlunda. Sambandet mellan forskning och innovationer är enligt STU-karmittêns synsätt betydligt mer komplext, väsentligen långsiktigt och indirekt. Forskningen och dess resultat kan därför som en generellt uppfattas del av den kunskapsnlassa san är nödvändig för att åstadkomma innovationer. Kompetens och forskningsresurser är enligt detta synsätt ibland viktiga komplement till specifika innovationsprocesser. En industriell innovationsprocess kan för olika delmoment behöva ny kunskap, vilket kräver teknisk forskning. Det synes däremot orealitiskt att förvänta sig att man skall kurma initiera eller välja forskningsprojekt direkt eller mer eller mindre autoi syfte att resultaten skall leda till framtida innova-

matiskt ioner.

För att åstadkomma ett närmande mellan forskningsutförare och -användare kan man utforma det organisatoriska systemet för forskningsstöd så att en plattform åstadkomnes för dialogen mellan forskningen inom ett område och dess avnämare. Genom den insyn och de insikter i problemen som en fortlöpande dialog skapar, kan intresset för forskningen upprätthållas och förväntningarna från respektive håll successivt anpassas och bli mer verklighetsnära. STU-kommitténs tidigare diskuterade former för planering samt de särskilda grupperna för programinsatser synes kunna verka i denna riktning.

Resultaten från teknisk institutionsforskning kan i allmänhet komma till konkret användning i samhället först via annan forskning eller problemlösning t ex i form av nya konstruktioner eller systanutformningar. För att underlätta och påskynda nyttiggörandet kan STU verka för att ge forskningsresultaten en vid och allmän spridning. STU-publikationer, Nya Projekt, Rapportreferat, Områdesöversikter, STU-resultat och Current Research and Development Projects bör ses som ett led i denna verksamhet. Vetenskapliga forskningsrapporter är vanligen svårtillgängliga för andra än forskarna själva. Vid sidan av dessa finns därför ett behov av mer lättillgängliga populärversioner där tonvikten läggs vid uppnådda resultat. Sådana populärversioner förekommer ytterst sparsamt i dagsläget. De torde behöva utformas av forskarna själva men särskilda medel för detta finns Vanligen inte upptagna i projektanslagen. För att STU skall kunna utveckla spridningen av forskningsprojektens resultat behöver man göra det obligatoriskt för forskarna att själva utforma dessa populariserade rapporter samt för detta avsätta särskilda medel.

166 Kapitel 4 Problemdiskussion

4.2.3 SIUs stöd till kollektiv forskning

Motiven för statens stöd till branschforskningsinstitut har traditionellt varit att stimulera sådan teknisk forskning som är gemensam för en bransch- eller annan grupp av företag och som företagen med kollektiva avtal för en själva önskar få genomförd. Stuödfornren bestånd verksamhet föreslogs av Industriforskningsutredningen Fi 1967:11) och har fast i propositionen cm imrät- (stencil lagts är att STU tandet av STU (prop 1968:68) . En grundläggande princip skall sådan forskning som branschen själv enats om att gestödja 1 nomföra. Stödformen innebär i korthet att avtal träffas om statstöd till ett forskningsprogram scm en bransch eller företagsligt grupp lagt fram. En god hushållning med branschföretagens forsknings-l

resurser anses böra medföra att också forskningsprogrammen inrik- i

och stor räckvidd I tas rmot forskningsproblem av allmänt intresse

för branschen.

i

senare

i

Den vidgade användning san stödfonmen med kollektiva avtal fått har emellertid gjort gränserna mot institutionsforskningen flytande. För det första kan vissa forskningsområden i s k specialinte entydigt hänföras till en viss bransch (t ex ytkemisk, program i korrosionsteknisk, mikrobiologisk, mikrovågsteknisk och tillämpad 1 matematisk forskning). För det andra har en klar suävan på senare tid varit att inte bygga upp nya forskningsinstitut. I stället ut på högskolorna. Som exempel kan nämnas avta- å läggs forskningen let beträffande matematisk forskning och mikrobiologisk i tillämpad forskning. I detta sammanhang kan också nämnas att Jernkontoret, inte 3 som bl a administrerar programmet bruksforskning, förfogar över utan lägger ut forskningen på bl a egna forskningsresurser För det tredje finns för områdena mikrovågsteknik i högskolorna. 4 kärnteknisk inte särskild industrioch långsiktig forskning någon stiftelse med vilken STU sluter avtal. För det fjärde representerar programmet för forskning inom amrådet vatten och avloppstek- å nik av den kollektiva stödformen så tillvida att J en ny användning den i första hand avser kommunala problem. Programmet samfinansieras av STU, byggforskningsrådet och Vatten- och avloppsföreningen. å

ovannämnda exempel att en del av den forskning som i

Sammantaget gör i stöds med kollektiva avtal får påtagliga lJLkheter med högskoleforskningen och att man numera inte utan vidare kan sätta likhetstecken mellan den kollektiva stödfonmen och branschforskning. Huvuddelen av den kollektiva forskningen har dock en klar inriktning mot

branschgemensaruma problem.

4 De ramprogram som STU stöder vid instituten omfattar den mer grundä av allmän räckvidd för branschen som helhet. läggande forskningen i Finansiellt omfattar stödet knappt 50 procent av raxmprogranmen. Vid sidan härav stöder STU också forskningsprojekt vid instituten vilket framgår av tabell 3 i kapitel l.

Kapitel 4 Problemdiskussion 167

STU har givit stöd till en försöksverksamhet vid sex branschforskningsinstitut för ökad service från instituten till små och medelstora företag och enskilda produktutvecklare. Efter samråd med SIND har STU beslutat om viss fortsättning av verksamheten med bl a konsulenter med informationsuppgifter mindre gentemot företag. Vidare prövar STU och industriverkets SIFU-enhet möjligheterna att som en komplettering till SIFUs och fackutbildningstjänst sprida de kollektiva institutens kunskaper och resultat till Inindre och medelstora företag.

Vid sidan av den verksamhet som STU stöder, bedriver instituten uppdragsverksamhet. Dexma har ökat betydligt under senare år och anfattar vanligen 20-30 procent av institutens verksamhet, som förutan forskningsprojekt på uppdragsbasis cmfattar prövningar och analyser samt mer konkret problemlösning. Informations- och dokumentationsverksamheten för medlansföretagens räkning likscm utarbetandet av nya normer och standardiseringsarbete är andra verksamhetsgrenar vid instituten.

Instituten är mycket olika då det gäller bindningen till viss bransch, verksamhetens cmfattning, tillgång till fysiska resurser, andelar uppdrag etc. Några gemensanma huvuddrag för deras verksamhet kan dock urskiljas.

Stiftelseföretagen, som tillsammans med STU finansierar ett visst ramprogram, konkurrerar ofta på sanma marknad. Det nedför att institutens verksamhet inriktas mot konkurrensneutrala och oftast långsiktiga forskningsproblan, gemensamma utredningar samt normerings-, standardiserings- och proxmingsverksamhet. Vid sidan av att verksamheten innebär besparingar för företagen, leder denna verksamhet till kvalitetsförbättringar i vid mening.

För det enskilda företaget är produktutveckling och innovationsverksamhet viktiga konkurrensmedel. Sådan verksamhet kan inte bedrivas inom ramen för de kollektiva forskningsinstituten. STUs direkta stöd till innovationsverksaxrhet kan således inte ges i den kollektiva stödfonnen.

Mindre företag och kollektiv forskning

Mindre företag är inte medlemmar i instituten i sanma utsträckning som större företag och forskningsinstituten har ofta svårt att nå ut till mindre företag. Förklaringama till detta är flera. En är att institutens allmänna inriktning mot långsiktiga forskningsproblen inte motsvarar de mindre företagens behov. De nündre företagen anser sig vanligen inte ha forskningsproblan utan snarare behov av överföring av redan existerande teknik och rådgivning i relativt koxukreta tekniska frågor såsom Inaterial- och maskinval.

Forskningsavgiftskcmnittên (SOU 1976:65 s. 131) har dragit slutsatsen att då de större företagen svarar för den helt övervägande delen av industristiftelsernas finansiering, konmer de också att få det avgörande inflytandet på den kollektiva forskningens inriktning.

4 Problemdiskussion SOU 1977: 64 168 Kapitel

Företagens storleksfördelning inom branschen utgör således ofta ett problem i sammanhanget. De större företagen har ofta intresse av att betona den mer grundläggande forskningen och den allmänna basverksamheten. De mindre företagen vill ofta koncentrera verksamheten till mer konkreta och tillämpningsiruriktade insatser. Allmänt sett är det då svårt att sammanjäxmka de olika önskemålen och de många mindre företagen har inte alltid möjlighet att utöva ett inflytande på institutens verksamhet. Försök med delkollektiv forskning för olika medlemskategorier har gjorts, men dessa har visat sig svåra att administrera.

De små företagen har inte alltid tillräckliga resurser för att själva ta emot och utnyttja institutens resultat. använt är de små företagen svåra för instituten att överblicka och hålla kontakt med. Att delta i planeringen och styrningen av instituten är också en tids- och kostnadsfråga. De mindre företag, som inte z J har särskilt avdelad personal för utvecklingsverksamhet, kan vanligen inte heller aktivt delta i styrningen av instituten.

Allmänt sett synes en homogen mottagarkrets vara en förutsättning för att få till stånd väl fungerande kollektiva insatser. Själva Å antalet företag i branscher som domineras av småföretag gör det

omöjligt för alla att aktivt delta i programutfonrxningen. Homoge- i I

niteten kan dock vara en tillräcklig förutsättning för att ge före- *Å instituten en Verksamhetsinriktning som svarar mot de mindre tagens speciella behov. Så är t ex nya ramprogrammet för trämanu- å a fakturteknisk forskning helt inriktat mot mindre företag, inom i vilket bl a särskild tagits till småföretagens speciella 3 hänsyn

informationsbehov. i

i 1 SIND har konstaterat att de kollektiva instituten är en resurs

i

som är alltför litet känd och utnyttjad av mindre och medelstora företag (PM 1975:2, Tekniskt utvecklingsarbete i mindre och medelstor industri, s. ll). En orsak till detta kan vara brister i informationen om instituten och att instituten inte bearbetar och presenterar sina resultat så att de kan användas även av icke forskarutbildad personal.

Erfarenheterna är dock goda av den försöksverksamhet med service och rådgivning till m1indre och medelstor industri som STU initierat och finansierar liksom av samarbetet mellan STU och industriverkets SIFU-enhet. I åtminstone vissa fall är det således möjligt att utan att ändra inriktningen av basverksammeten utnyttja de kollektiva institutens kompetens, och föra ut resultaten av deras verksamhet till små och medelstora företag. Mot bakgrund av den vikt som numer tillmäts stödåtgärder riktade mot mindre och medelstor industri, ser STU-kommittén positivt på denna försöksverksamhet och förutsätter att STU fortsätter och intensifierar denna.

SOU 1977: 64 Kapitel 4 Problemdiskussion 169

STU-kommittén vill också peka på en annan och kanske minst lika effektiv väg att nå ut med branschforskningen till de mindre företagen, nämligen genom de Inindre företagens egna branschförbund. STU skulle kunna finansiellt och på annat sätt stödja branschförbunden för att de skall kunna bearbeta och informera cm branschforskningsinstitutens resultat i för de mindre företagen tillämplig form.

Samordning med andra branschåggärder

STU-kommittén har enligt direktiven till uppgift att undersöka hur STUs stöd till den kollektiva branschforskningen bättre skall kunna samverka med andra branschåtgärder, exempelvis i industriverkets regi. Som tidigare nämnts har flertalet institut en klar branschanknytning och några ligger inom områden som f n omfattas av branschprogram i industriverkets regi. Det gäller t ex möbel-, textil-v gjuteri- och glasindustrin.

Branschpolitiken och de särskilda stödåtgärderna gentemot små och medelstora företag är de två områden inom industripolitiken som är tänkbara för en ökad samverkan mellan STU och t ex SIND (jfr kap 2). Den samverkan som idag förekommer mellan STU och SIND har beskrivits i kap l (avsnitt 1.5.1). Då det gäller kollektiv forskning anfattar den, som tidigare nämnts, främst service åt mindre och medelstora företag.

För närvarande finns således inte någon mer handfast samordning mellan STUs stöd till branschforskningen och de olika branschprogram som SIND genomför. STU-kommittén har övervägt vilka åtgärder som kan vidtas för att öka samordningen. Kcnmittên har i detta sanmaxmang också diskuterat en överföring av STUs branschforskningsstöd till SIND och därvid funnit att nedan redovisade skäl till överväganden del talar mot en sådan änd ing av myndigheternas ansvarsområden.

Branschprogramnen har hittills främst omfattat mer akuta strukturomvandlingsproblem, som motiverat kraftfulla stödåtgärder från statens sida. De strukturomvandling; problen vissa branscher har, torde knappast betingas av försuxrmade forskningsinsatser från företagens sida. Andra faktorer som löneläge, storleksstruktur, subventioner av importerade varor, ändrade tullsatser etc. torde var för sig, men framförallt sammantaget, ha betydligt större betydelse för de akuta branschproblemen. Genom branschforskning kan framtida problem klarläggas och i viss mån förebyggas, men dessa resultat är svåra att förutse med någon säkerhet och uppnås framförallt i ett längre tidsperpektiv.

Det kan således konstateras att den kollektiva branschforskningen i allmänhet inte kan utgöra ett verkningsfullt medel i de nu aktuella branschprogranmen. Med den starka samhörighet som den kollektiva branschforskningen i flera fall har med institutionsforskningen vid de tekniska högskolorna, blir det nödvändigt att prioritera mellan dessa verksamheter snarare än mellan forskning och andra branschstödjande åtgärder. STU synes därför nu vara den myndighet som naturligen bör ha ansvaret för statens stöd till kollektiv forskning.

170 Kapitel 4 Problemdiskussion

I det arbete som SIND bedriver behöver emellertid frågor om teknikens betydelse för olika branschers framtida utveckling klargöras. STUs teknikkotnpetens och överblick över forskningsprojekt gör att ett samarbete med SIND i utredningsfasen därför blir angeläget. I sammanhanget bör pekas på att SIND självklart är en av de myndigheter som bör kurxna koruna ifråga då SIU tillsätter de planeringsgrupper som tidigare diskuterats. Ett sådant samarbete bör kunna ske utan att uppgifts- och ansvarsfördelningen mellan myndigheterm ändras. SIND bör således även frandeles ha ett odelat ansvar för branschutredningarna, i vilka SIND t ex bör ha möjlighet att utnvttja även annan teknisk sakkunskap.

Den kompetens och det kunnande branschinstiuten har inom respektive branscher bör också kunna utnyttjas i det arbete som SIND bedriver för att ta fram underlag för långsiktiga överväganden och strukturanpassade åtgärder men även i den utbildningsverksamhet som bedrivs inom ramen för branschprogramnen. Deltar instituten i utredningsfasen, kan planeringen av framtida utbildningsinsatser underlättas.

Den tidigare redovisade samverkan mellan STU och SIND som på senare tid vuxit fram kring bl a de kollektiva forskningsinstituten torde utgöra en god grund för en utökad planeringssamverkan och ett samarbete även i konkreta frågor. Det synes därför inte finnas skäl att nu föreslå en överföring av STUs branschforskningsstöd till exempelvis SIND.

Användningen av den kollektiva stödfonnen

STU-komnittên har funnit anledning att ta upp och diskutera vissa frågor med anknytning till den kollektiva stödformen. Den viktigaste frågan gäller den nuvarande policyn att om möjligt undvika att skapa nya institvt med egna laboratorieresurser för tillkommande ramprogram, utan i största möj liga utsträckning lägga genomförandet på tekniska högskolor och befintliga forskningsinstitut. Denna policy vilar på uppfattningen att det är väsentligt att undvika konstitutionella läsningar och att flaibelt kunna använda den ä kollektiva stödformen som ett av flera medel i STUs verksamhet. Redan i prop 1968:68 (5.38) instände departementschefen i vad Sveriges industriförbund framfört i ett remissvar och betonade att omfattningen av statens engaganang mer än dittills måste kunna omprövas. Detta torde vara en förutsättning för att det statliga stödet inte enbart skall innebära en uppräkning av redan tidigare beslutade anslagsmedel. Det är naturligt att staten inte bara inträder i nya kollektiva avtal med grupper av industriföretag, utan även avbryter tidigare etablerad samverkan. STU har hittills inte i något fall avbrutit sitt engagemang i kollektiv forskning.

Om STU inom en given ram skall kunna åstadkomna nya kollektiva insatser, finns skäl att än mer understryka att stödfonnen måste an- g vändas flexibelt så att en fixerad ram för STUs finansiella del 3

av ramprograrmuen undviks. En utveckling av nyss redovisad policy i

kan vara att STU initialt finansierar större delen av ramprogrammen. När verksamheten inom ramprograxrmen stabiliserats och före-

Kapitel 4 Problemdiskussion 171

tagen kan bedöma nyttan av insatserna inam ramprogrammet, bör STUs finansiering dras ner och företagen själva ta över större delen av finansieringen.

Em utgångspunkt vid av storleken av statens medverkan bör även frarrgent vara vederbörande indusüigrupps eget intresse av ekonomiska insatser. Företagens villighet att finansiera den kollektiva forskningen speglar den nytta sam ett medlemskap i verksamheten på sikt ger. Är företagen ovilliga att successivt ta över en större del av finansieringen, kan ett av flera skäl vara att behovet av forskningsinsatser inom omrâdet minskat och att värdet av ytterligare insatser därmed är lågt. Från STUs sida bör detta aktualisera en genomgripande utvärdering av forskningsprogrammet i syfte att ta fram underlag för att pröva förutsättningarna för och värdet av statens fortsatta finansiering.

Men branschforskningen skall inriktas på gemensamma problem för hela branschen och bör således även gälla de mindre branschföretag, som inte är stiftelseföretag. Det bör vara möjligt att aktivt tillgodose även de mindre företagens forskningsbehov. Det är inte orimligt att STU ställer sådana villkor i ramprogrammen antingen genom att avsätta särskilda medel för ändamålet eller genom att variera finansieringen av raxmprogrammen med hänsyn till institutens aktiva strävan och förmåga att nå ut till de mindre branschföretagen.

Används den kollektiva stödformen på det aktiva sätt som nyss antytts, kan samverkan stimuleras kring gemensamma forskningsproblem inom allt fler områden utan att statens totala finansiella insatser kraftigt behöver ökas. Denna vidgade samverkan mellan företagen vad gäller långsiktiga tekniska forskningsfunktioner får bedömas vara rationell, då liknande resurser inte behöver byggas upp på flera håll.

STU-kommittén har vid genomgången av STUs hittillsvarande verksamhet funnit att utvärderingar av den kollektiva forskningen förekommit relativt sparsamt. Framgent bör utvärderingar genomföras inför förhandlingar om förnyandet av avtalen.

svårigheterna att göra utvärderingar av forskningsverksamhet är betydande,då entydiga kriterier och bedömningsgrunder inte kan ställas upp för att gradera angelägenheten av insatserna. Ambitionsnivån vid utvärderingen får bl a avpassas till vederbörande industrigrupps betalningsvilja och därmed saxmanhängande bedömning av verksamhetens nytta. Med all respekt för komplexiteten i utvärderingsarbetet har STU-kommittén funnit det angeläget att STUs ambitioner och insatser i dessa avseenden höjs betydligt.

För att underlätta de omprioriteringar sam kan bli en följd av sådina utvärderingar, bör STU i linje med den allmänna policyn att inte skapa nya institut med egna laboratorieresurser söka åstadkomma en lösare koppling mellan de existerande instituten och programmen. Den fast anställda personalen och apparaturen vid

172 Kapitel 4 Problemdiskussion SOU 1977: 64

instituten bör kunna engageras i delar av de nya ramprogram som kan bli aktuella och som kan karma att ersätta hela eller delar av gamla program. Redan nu förekommer det att instituten samarbetar kring projekt och förutsättningarna för att öka detta samarbete kan bedömas som goda.

STUs stöd till den kollektiva forskningen handläggs inom det behovsområde till vilket respektive program hör. Här bedöms rampro-

i

grannens sakirmehåll från teknisk synpunkt och beslutas om pro- 4 jektstöd vid sidan av ramprgorammen. STUs centrala samordning av j det samlade ramprogramstödet ligger inom administrativa enheten. Till samordningsftnulçtionen hör avtalsfrågor, avvägningen mellan § olika programs omfattning, utvärderingar samt försöksverksamheten rörande mindre och medelstora företag. å

Program- kontra projektstöd

Som framgår av tabell 1:3 ges en inte oväsentlig del av STUs stöd till den kollektiva forskningen i form av projektanslag. Å ena sidan är av flera skäl en viss flexibilitet lämplig och nödvändig. Ramprogramten avser en relativt lång tid. STU har också behov av i

att utnyttja instituten som resurs för forskning som kan gälla i

ett enstaka stiftelseföretags eller andra avnämares behov och å som därför inte skall samfinansieras. Å andra sidan är grundidên å med programstöd till kollektiva institut att STU i ett sammanhang skall bedöma mål och finansiell omfattning av verksamheten. Utformmingen av verksamheten delegeras därmed till programstyrelse å och institut. Ett omfattande projekstöd jämsides med programstödet kan medföra att själva grundidên urholkas. g

En crnfattande användning av projektstöd vid sidan av

programstödet

kan också medföra oavsedda budgettaktiska spekulationer på ömse håll. Instituten kan t ex sträva att incm ramprogrammet läqå ga sådana insatser san man antar att STU bedömer som mindre ange-

i

lägna. Syftet skulle kunna vara att öka finansieringen från STU

genom att senare återkarma för att anslagsfinansiera projekt som i

STU väntas bedöma som särskilt angelägna. För att begränsa sitt å engagemang, skulle STU kurma tänkas tillämpa den motsatta

taktiken! be-

Det budgettaktiska spelet skulle kunna förstärkas genom att

slut an ramprogram respektive projekt tas i olika former och på I

olika nivåer inom STU.

De undersökningar som på STU-kommitténs uppdrag gjorts av den kollektiva forskningen är i dessa avseenden inte helt tillförlitliga., Ingenting i dessa tyder emellertid på att det finns nâgra påtagliga skillnader mellan resultaten av STU-finansierade projekt incm och utanför ramprogrammen.

För att i framtiden upprätthålla grundidêx1 med programstöd är det j: STU-kommitténs att ? enligt mening viktigt projektfinansieringen vid sidan av programmen framgent münskar. Med hänsyn till att skillnaderna mellan projekten inom och vid sidan av programmen är små, torde detta - allt annat lika - få ske genom att ramprogramnen i motsvarande utsträckning blir större.

Kapitel4 Problemdiskussion 173

mer flexibla av den kollektiva stöd- I linje med det utnyttjandet formen, de förstärkningar av utvärderingsverksamheten och betoav försöksverksamheten riktad Irot mindre företag som STUningen komnittên förordat, i bör den centrala sarmrdningsfurüçtionen förstärkas. Samtidigt bör ökad uppmärksamhet ägnas åt samverkansfrågor n-ellan instituten, enhetlighet vad gäller programutfomming och institutens ekonomiska resultatredovisning samt statistik och verksamhet m m i institutens verkannan redovisning av genomförd samhetsberättelser .

Iya cmråden för kollektiv forskning

De nya ramprogram för kollektiv forskning, som kan bli en följd av förslag, syftar till att fånga upp teknikuppharxdlingskcmnittêns med befintlig teknik och precisera behov av ny teknik, problem framförallt vad gäller det kommunala området. Progranmen skall utarbetas av STU och Svenska konmunförbundet samt på sjukvårds- De föreslagna skall vara anrådet av STU och Spri. programmen uppoch initierade med utgångspunkt från rationalihandlingsanknutna återanskaffningar eller planerade reforseringsprogram, planerade mer.

Till skillnad från kollektiva program föreligger inte nåövriga konkurrensförhâllande mellan de parter som sluter avtal om de got karmunaltekniska Resultaten av programmen i form ramprogranmen. av behovsanalyser och preciseringar kan därmed väntas bli en god grund för ett framtida innovationsarbete och teknikuppharxiling. initiera inno- Verksamhet med syfte att genom behovspreciseringar vationsaktivitet har hittills varit begränsad och STU har oftast arbetat med ny teknik som söker en marknad snarare än med marknader scm söker Det synes således av flera skäl angeläny teknik. get att se positivt på det förslag som teknikupphandlingskomnittên fört fram.

174 Kapitel 4 Problemdiskussion

4.3 SIUs STÖD TILL TEKNISK INNOVATIONSIERIGAM-IEI

När det gäller STUs innovationsstödjande verksamhet krävs i första hand en god förståelse av själva den grundprocess - innovationsprooessen - som det är STUs uppgift att stimulera finansiellt och ned andra medel. I kapitel 3 har kommittén försökt att utveckla ett sådant perspektiv på innovationsprooessen.

Som utgångspunkt för diskussionen i detta avsnitt vill kommittén särskilt framhålla två drag hos innovationsprocessen. Innovationsverksamhet är för det första i huvudsak en industriell eller företagsbaserad angelägenhet. För det andra är innovationer resultatet av ett nyskapande och kreativt handlande som utifrån etablerade analys- och planeringsperspektiv ofta kan te sig slumpmässigt, oförutsägbart och irrationellt.

Eöretagsanknytningen bl a att affärsmässighet och sekretess är fundamentala inslag i innovationsverksarmeten. Innovativa personer är ingen homogen grupp vad avser yrke, geografisk hemvist, utbildning etc, nen återfinns huvudsakligen i egenskap av enskilda företagare eller anställda inom industrin. Det har ofta visat sig i innovationssaxunanhang att mindre företag genom sin litenhet har vissa korrparativa fördelar jämfört :red de större företagen. Vad som brister hos de mindre företagen är framför allt tillgången på kapital och andra resurser, inte Ininst personella. Sådana brister kan avhjälpas genom stöd från STU. De nündre företagen torde allmänt sett ha större behov av stöd. Detta gör det också utomordentligt angeläget för ett stödorgan som STU att ha ett mycket rikt förgrenat kontaktnät - inte minst geografiskt - med innovatörer, utvecklingsbolag och tillverkande företag. Storföretagen är resursmässigt bättre rustade och har större nöjligheter att själva finansiera sina innovativt intressanta och artüculerade projekt. Detta kan vara en av förklaringarna till att storföretagens süjdansömingar till STU många gånger avser projekt av närmast kunskapsuppbyggande och utredande karaktär.

Den första utvecklingen av en teknisk idé är jämförelsevis billig i förhållande till de efterföljande utvecklingsfaserna från t ex prototypstadiet. De efterföljande utvecklingsfasema är i mycket en fråga om systematiska och ömsesidiga anpassningar rrellan tekniska möjligheter och marknadsbehov. Det har också visat sig att :marknadsanalyser och marknadsföring till sist är väl så avgörande för en innovations framgång som den tekniska kvaliteten. För STUs vidkozmnande bör detta betyda att på de projekt, som efter provning enligt projektbediârmingskonstens alla regler visat sig ha förutsättning att drivas fram lyckosamt, bör man kunna satsa g finansiellt rejält och riskfyllt. Att ta stora finansiella risker är ju själva kämidên med STU. Det är självklart och naturligt att ett sådant risktagande komer att nedföra många misslyckade satsningar. Det är också viktigt att STUs stödvillkor och återbetalningssystem utformas så att risktagandet inte hindras. Vidare förefaller det rimligt att STU, i stället för att bygga upp en omfattande egen servioe inom de många olika kompetensområden som

sou 1977;64 Kapitel 4 Problemdiskussion 175

kan vara aktuella i innovationssammianhang, kontrakterar professionella serviceföretag av olika slag.

Ovan betonades att innovationer är resultatet av kreativt nyskapande. Framtagandet av innovationer bygger oftast inte på de senaste forskningsresultaten, utan snarast på ett kreativt utnyttjande av befintlig och allmänt känd teknik. Idén uppkommer ofta slumpmässigt och sällan som ett resultat av systematiskt sökande. Flödet av innovationsidéer kan dock stimuleras av kännedomen om tekniska möjligheter, problem eller behov. Ju klarare ej tillgodosedda behov är identifierade och preciserade, desto större förutsättningar finns för ett positivt flöde av innovationsidéer. En möjlighet för STU är då givetvis att på olika sätt försöka tolka, artikulera och översätta behov och via information sprida kännedom om angelägna områden för tekniskt nyskapande.

I allmänhet är det dock sällan någon brist Det på inncvationsidêer. stora problemet för STU är snarast att ta vara på de utvecklingsbara idéerna, vilket till stor del har att göra med förmågan att kreativt bedöma en innovationsidê i ett större sarmannang, till skillnad mot en kanske ofta snäv projektbecbmning. Att stödja innovationer handlar :rer om att inse möjliga kombinationer samt att energiskt och tålmodigt driva på utvecklingen än att strikt analysera och bedöma risker. Formella projektbedömningskriterier är förhållandevis lätta att ställa upp och lära ut, medan däremot förmågan att handla, besluta och hantera ett irmovationsprojelçt under oftast mycket stor inbyggd osäkerhet endast kan förvärvas genom praktisk träning, Det är nödvändigt att STU ytterligare bygger ut denna senare kompetens, vilket bl a kan ske genom att STUs interna system för inlärning och erfarenhetsåtervirming byggs ut.

4.3. l Motiv för statligt innovationsstöd - olika modeller för STUs inriktning och sätt att fungera

I kapitel l mdovisas översiktligt statsmakternas allmänna motiv för det statliga teknikstödet genom STU. Formuleringama skiljer i allmänhet inte mellan innovations- och forskningsstöd. I stället talas om stöd till teknisk fou. För innovationsstödets del kan man emellertid i princip urskilja tre olika motiv. De kan också sägas representera olika ambitionsnivåer med stödet och således ställa olika krav på STUs inriktning eller sätt att fungera. Motiven är

- dvs att öka det totala inrxovationsarbetets volymstimulans, omfattning,

- effektivisera det samhälleliga innovationsarbetet så att förhållandevis fler idéer, projekt etc leder fram till marknadsintroduktion och nyttiggörande,

- det påverka/styra samhälleliga inrxovationsarbetets inriktning mot angelägna områden.

176 Kapitel4 Problemdiskussion

LQ§

Ett framträdande tema i prop 1968:68 är att företagens satsningar på jxmovationsverksamhet tenderar att vara mindre än vad som är önskvärt. Förklaringarna varierar - finansiella restriktioner, riskaversion eller små möjligheter till riskspridning, skillnad mellan vad som är företags- respektive samhällsekonomiskt lönsamt etc. Genom statligt finansiellt stöd motverkas enligt propositionens analys dessa hinder och antalet innovationsprojekt ökar i motsvarande mån. Rasmemanget avser i första hand inte l mängden färdigutvecklade eller marknadsintroduoerade innovatio- J ner, utan företagets benägenhet att satsa på projekt för att över i J huvud utveckla de tekniskt intressanta innovationsidêer som man

har. i

i Vore detta det enda eller huvudsakliga stödmotiwat, finns det när det gäller stödets utforrming naturliga alternativ till ett

i

selektivt projektstöd genom ett organ som STU. En möjlighet är generella medel som t ex särskilda skattemässiga avdrag, en annan är att staten tillskjuter medel för projektstöd som sedan administreras av t ex andra befintliga statliga stödorganisationer. Forskningsrådens traditionella sätt att arbeta, dvs en till

i

stor del passiv bedömning av :Lnkotma projektvisa anslagsansökningar, synes i princip vara en modell som tämligen väl också å I satisfierar kraven på ett särskilt statligt innovationsstödjande organ, förutsatt att stödmotivet enbart är volymstimulans. I

Beslutet att inrätta STU och bygga ut jxmovationsstödet grunda- i

des emellertid även på de två andra stöátotiven. Bortsett från beslutet att forsknmgs- och innovationsstödelu skulle administre-j ras gemensamt,är det dessa båda stödmotiv som tillhandahåller skälen för ett särskilt organ för det statliga innovationsstödet. Som kommer att utvecklas mer i det följande är en av kommitténs huvudsakliga iakttagelser beträffande STUs innovationsstödjande verksamhet att den i kanske alltför hög grad varit anpassad till stödmotivet volymstixmulans.

Effektivisera innovationsarbetet

Det andra stödmotivet utgår från iakttagelsen att samhällets olika teknikutvecklingsresurser (företag, enskilda innovatörer, forskningsorganisationer etc) sarmenmglua inte fungerar tillräckligt effektivt i den meningen att påbörjade och tekniskt lovande projekt inte alltid fullföljs fram till en färdigutvecklad och merknadsintroduoerad innovation. Innovationskedjetänkandet och 3 argumenten för att slå samman fem olika organ till ett organ rör i hit. Likaså skälen för att kombinera STUs finansiella stöd (delå program la) med förmedlings- och rådgivningsinsatser (program 3). a 2 Ju större i vikt som läggs vid detta motiv, desto angelägnare är ä det att STU inte enbart agerar som en teknikorienterad och proå i i

å r A

SOU 1977: 64 Kapitel 4 Problemdiskussion 177

jektfinansierande organisation utan också som en kontaktförmedlande och mäklande organisation med omfattande inom kompetens innovationsverksarmhetens rent affärs- och marimadsmässiga delar.

En sådan roll innebär att man försöker som olja fungera i systemet när systemet fungerar ofullständigt och otillräckligt. Konkret handlar det om att kombinera ihop maktoentra, idêbärare, finansiärer, marknadsinformation etc. Det är i hög grad en fråga om att reducera osäkerhet för klienterna/stödmottagama.

STU har i viss mån försökt sig på denna roll, men det kan diskuteras om man har drivit linjen konsekvent. Kontakttillräckligt nätverk och kopplingar till olika och aktörsoentra kunskapskällor har varit otillräckliga och man har visat alltför låg handlingskraft i den konkreta situationen.

Själva grundidên bakom denna roll är egentligen principiellt enkel. I praktiken krävs emellertid stor att skicklighet, förmåga handla mycket snabbt, och en utomordentligt väl och funutbyggd gerande organisation. Rollen är näringspolitiskt viktig, men helt annorlunda än den roll som följer av det motivet. nästföljande Syftet är nämligen inte strukturpåverkan utan är snarast opportunistiskt, dvs att projekt bedöms med utgångspunkt från vad de kan ge på relativt kort sikt och i ett relativt begränsat perspektiv, inte utifrån vilken roll de spelar i ett större samman-

hang.

Påverka/styra innovationsarbetets inriktning

statsmakterna har alltsedan starten ansett att STU på olika sätt skall försöka bidra till att inrikta och andras innoföretagens vationsarbete mot sådana områden som i något anses perspektiv g särskilt angelägna. Den s k S-rollen är ett exempel på detta, i men det kan också att gälla särskilt stimulera innovationsverksamheten inom vissa branscher eller teknikomrâden. Detta motiv p. för innovationsstödet uttrycker en högre amibitimsnivâ. En kri- § tisk fråga är i vilken utsträckning den höjda ambitionsnivån stäl- 3 ler större krav i form av fler på stödorganet och annorlunda medel, på ett annorlunda sätt att fungera. Klart är att det oftast inte räcker med att att det finns medel för tillkännage ixmovationsprojekt inom ett givet område. Vilka medel och verksamhetsmodeller som behövs får till stor del bero på hur man kan förklara att innovationsverksamheten är otillräcklig inom det område man vill stimulera, och här kan variationen vara stor. Brist på goda idéer samt finansiella och personella resurser hos företagen är kanske inte ens de viktigaste orsakerna.

När det gäller innovationsverksamhet med inriktning på angelägna samhällsbehov, som faller inom STUs S-roll, är läget ofta sådant att en i och för sig önskvärd innovation till av olika följd

178 Kapitel 4 Problemdiskussion

institutionella förhållanden och/eller marknadsinperfektioner bedöns vara alltför eller direkt olönsam av de berörda riskfylld I sådana fall är enbart idêstimulans och bidrag till företagen. från STUs sida kanske långt ifrån tillräckliga medel. projekt insats kan i stället vara att ut kontakter STUs viktigaste bygga ned olika meriterande, upphandlande och och samverkansnöjligheter och därigenom notverka statsbidragsadministrerande myndigheter de ner strukturella hindren.

det innovationsverksanxhet och tek- Även när gäller otillräcklig nisk inom branscher eller delar därav kan de struktuförnyelse rella orsakerna eller förklaringarna vara av skiftande slag. Vi-

att det behöver röra sig an så akuta

i

dare är det inte alltid givet eller andra åt- . krisbranscher att branschprogram branschpolitiska har satts in. Även här gäller att STU som ett i första gärder hand teknikkcxtpetent och projektstödjande organ endast i begrän-

sad utsträckning förfogar över nedel att påverka de mera grund-

orsakerna till den otillräckliga innovationsverksamläggande heten.

Det som därför i första hand kan krävas, är att STU själv eller

i samarbete med andra identifierar angelägna områden myndigheter och att man i kraft av ned otillräcklig irmovationsverksanhet kontaktnät når fram till de aktörer som sannolikt har sitt stora störst förutsättningar att engagera sig i ett utvecklingsarbete.

Den fortsatta diskussionen

Diskussionen av STUs innovationsstöd ägnas åt att ytterligare

av de två senast redovisade stödmotiven belysa några aspekter som konmittên funnit särskilt angelägna att behandla:

0 I-_Ielhetssyn på innovationsprooessen

0 Aktivt och initierande innovationsstöd

0 Samordning ned industripolitiken

SOU 1977: 64 Kapitel 4 Problemdiskussion 179

4.3.2 Helhetssyn på innovationsprocessen

Det finansiella stödet till från STU omfattar innovationsprojekt som regel endast en del av många utvecklingsfaser som ett projekt genomlöper på vägen mot en färdigutvecklad produkt, metod, process etc. Ofta brukar det uttryckas så att stödet avser stegen från idé till protoyp. Utvecklingsfaserna därefter (prototypens utveckling till en marknadsanpassad produkt, marktillverkning, nadsintroduktion etc) har legat utanför STUs verksamhetsområde och därmed kanmit att inte beaktas av STU vid beslut tillräckligt om projektstöd. Det finansiella projektstödet har emellertid allt - om stödmottagaren sedan STUs tillkomst kcmpletterats så önskat - av mjukstöd i form av rådgivning och förmedling så att den

tekniska nyheten skall kunna nyttiggöras som en innovation. Detta stöd är huvudsakligen personellt och syftar till att underlätta den fortsatta exploateringen (prövningar. patent- och möns-

terskydd, (marknadsundersökningar, avtalsfråaor ett:) .

På den statliga sidan finns organ som SUFO, SIB och företagareföreningarna, som kan träda in med stödåtgärder i de senare utvecklingsfaserna. SUFO, san är det organ san främst stöder faserna efter STU, hade t o m budgetåret 1975/76 stött ca 200 projekt och av dessa hade ca 20 procent tidigare fått stöd från STU. Räknar man i procent av samtliga de projekt som SIU stött under samma period, är det motsvarande procenttalet avsevärt lägre. I detta sarmxarxhang måste genast sägas att statsmakternas avsikt aldrig varit att STU-projekt regelmässigt eller ens till störnågon re del skall slussas vidare till verksamhet från bör- SUFO, vars jan setts som helt självständig. För STU-projekt har SUFO utgjort ett av flera möjliga fortsättningsalternativ och ett komplement till den trots allt normala i form av samarbete utvecklingsvägen med olika aktörer på den privata sidan (banker, utvecklingsbolag, investmentföretag, industriföretag etc).

Genomgången av innovationslitteraturen (kap 3) visar tämligen entydigt på de efterföljande fasernas stora betydelse, kostnadsmässigt och i andra avseenden, för att en innovationsidê framgångsrikt skall kunna föras fram till exploatering Att på en marknad. dessa faser är kritiska i synnerhet för kategorierna enskilda innovatörer och mindre företagare är också känt sedan och tidigare har bekräftats under kcmnittêns arbete. Detta gör det nödvändigt för STU att på ett så tidigt stadium scm möjligt beakta dessa andra aspekter, som tillhör innovationsprojektets senare faser.

Någon representativ statistisk bild av de hittills stödda projektens öde i vidareutvecklings- och exploateringsavseende är inte Inöjlig att redovisa. STU har inte genomfört sådana resultatuppföljningar i tillräcklig utsträckning och STUs system för resultatuppföljning är inte av den kvaliteten att det för kommedgett mittén att presentera någon egen utvärdering. Det har heller inte ingått i kommitténs uppdrag att genomföra sådana undersökningar.

180 Kapitel 4 Problemdiskussion

En slutsats som kommittén vill dra mot bakgrund av vad som ovan anförts är att ett framgångsrikt innovationsstöd kräver en helhetssyn på innovationsprocessen (från idé till nyttiggörande) . Med tanke på att STUs finansiella stöd endast ormfattar en del av ett innovationsprojekts många olika faser, tycks detta innebära något av ett dilemma för STU. Å ena sidan omfattar stödet faserna fram till prototyp. Å andra sidan kan det hävdas att stödet inte enbart syftar till att få fram intressanta prototyper, utan också till att prototyperna blir nyttiggjorda i form av innovationer.

Detta dilemma uppmärksammades redan i 1968 års proposition i form av skrivningar med varierande tendens. Dels läggs SIU-stödets initiala plats inom innovationsprocessen fast i den form som nu gäller. Dels betonas i den allmänna analysen vikten av ett stöd- I organ, som greppar hela innovationsprocessen.

Problemet är således inte nytt och utgör alltjämt enligt kommitténs en av de besvärligaste stötestenarna för STUs innovations uppfattning stöd. I princip finns det två radikala och motstridiga förhållningssätt i frågan. Å ena sidan kan man hävda att STUs uppgift trots allt är att finansiera innovationsprocessens tidigare faser fram till prototyp och att man måste ha en klar gräns mot processens senare faser samt överlåta ansvaret för dessa på andra privata eller offentliga aktörer. Den motsatta linjen innebär att SIUs stöd och ansvar sträcks ut över flera av innovationsprocessens faser. Argumentet är då att endast härigencxm får STU en möjlighet till ett grepp över hela processen. En sådan arguxmentering aktualiserar också en sammanslagning av STU med t ex andra statliga stödorganisationer. Kommittén anser emellertid inget av dessa båda förhållningssätt vara möjligt eller fruktbart.

Den första varianten - sam i princip en renodling av nuvararde förhållande - har nackdelen att lämna själva sakfrågan olöst. Det finns i dagsläget något av ett glapp mellan STU och de olika offentliga eller privata aktörer, som under senare utvecklingsfaser kan tänkas finansiellt och på andra sätt stödja innovationer och innovatörer. Särskilt för mindre företag och enskilda innovatörer kan detta erbjuda problem.

Den andra argumlenteringslinjen synes å andra sidan inte heller godtagbar. Börjar STU också att finansiellt stödja de senare utvecklingsfasema, blir man med nödvändighet också allt mer involverad i innovationsexploateringens kommersiella aspekter, vilket kan medföra problem i form av bristande tilltro från klienternas sida till STUs opartiskhet. Enligt kommitténs bedömning skulle det medföra mycket stora och svåröverskådliga organisationsföroch kompetensuppbyggnader om STU övergick till att också ikläda sig affärsmässiga skyldigheter och rättigheter. Man får nämligen räkna med att en sådan utökning av STUs stödrepertoar endast kan bli ett komplement till det övriga finansiella stödet i de fall mottagaren så önskar. Även framgent kommer en stor del av STU-projekten vara externt initierade och då måste stödmottaönskemål vara avgörande. Det är inte realistiskt att räkna garens med att alla mottagare vill ha ett statligt stödorgan inblandat

SOU 1977: 64 Kapitel 4 Problemdiskussion 181

under de senare och direkt kommersiella Den utvecklingsfaserna. kategori av stödmottagare, som enbart vill ha och får stöd under de första utvecklingsfaserna, kan komma att sin situation uppleva som splittrad och att STUs intressen i sammaruhanget inte är neutrala.

Kommittén finner således att STUs finansiella stöd även framgent bör avse faserna fram till prototyp. Även om STUs samarbete med SUFO fungerar bra, kan man emellertid tänka sig att STUs finansiella stöd med nuvarande former och villkor sträcks ut till att gälla projektstöd även efter prototypstadiet utan att STU därmed behöver ikläda sig sådant ansvar som t ai aktieteckning och kreditgivning medför. Samtidigt finns ett behov av att det

Ersonella

stödet i ökad utsträckning präg as av det förhållandet att det ytterst syftar till nyttiggörande av innovationsprojekten på en marknad, vilket oftast innebär .en affärsmässig exploatering. Den som då står till utväg buds är en ökad satsning på rådgivning och förmedlingsstöd och att STU, i samband därmed, bygger upp sin kompetens att överblicka och stödja innovationsarbetets affärs-, industri- och marknadsmässiga sidor.

För att kunna göra detta på bästa sätt, räcker det sarmolikt inte att STU ökar den egna kadern av befattningshavare med uppgift och | kompetens att ge sådant stöd. Man får också tänka sig att STU i J ökad utsträckning samarbetar med de olika förmedlare och innovationsexploatörer, som är verksamma på både den offentliga och den privata marknaden. En möjlighet är t ex att träffa långsiktiga

i

överenskommelser med sådana personer/företag om att ställa sina tjänster till förfogande för STUs stödmottagare i den mån dessa så önskar.

1 1 1 4. 3. 3 Aktivt initierande innovationsstöd

i Alltsedan STUs tillkomst har statsmakterna i olika forsammanhang : mulerat önskemål om att STU , på egen hand eller i samarbete med andra myndigheter, skall kunna upptäcka och artikulera problem angelägna behov som skulle kunna avhjälpas eller tillgodoses genom innovationer och utvecklingsinsatser. Liksom statsmakterna anser STU-kommittén att STUs initierande insatser inom angelägna områden bör öka. I detta syfte bör STU pröva nya förfaringssätt i relationerna med såväl statsmakter som myndigheter och innovatörer/ företag .

182 Problemdiskussion Kapitel4

Huvuddelen av SIUs innovationsstöd går dock ännu till projekt, som initieras utifrån av innovatörer och företag och som bedöms på sina egna tekniska och rmarknadsmässiga meriter. Denna typ av stöd är och bör vara ett naturligt och väsentligt inslag i STUs verksamhet. Det ligger mer eller mindre i sakens natur att det existerande flödet av innovationsidêer endast i marginell utsträckning låter sig påverkas av SIUs och andra myndigheters redovisade och prioriteringar. Flödet av inkommande ansökningar kan planer visserligen i viss utsträckning antas påverkas av sådana planer, men då under förutsättning att planerna översätts, konkretiseras

i funktionsterner och sprids. Förutsättningen för STU att i någon i

ett nettotillflöde av idéer och ansök- s utsträckning kunna skapa som svar behov är att STUs initierande verk-

ningar på artikulerade i

samhet utökas och effektiviseras. i

i

En slutsats som hänger nära samman med det ovan sagda är att en i ökad samordning som enbart tar sig formen av allmän samplanering med olika sektormyndigheter och budgetmässig prioritering i termer av sektoronråden, inom vilka STU till följd av allmänna politiska intentioner bör satsa, inte ter sig meningsfylld. Det avgörande och svåra :moment som måste till för att en sådan områdesmässig budgetering skall vara verkligt meningsfull är att STU utvecklar konpetens och kapacitet för sakplanering och initiering.

När statsmakterna formulerat sina önskemål om initierande insatser, har man i regel nöjt sig med tämligen grova områdesangivelser som t ex sjukvården, undervisningen och miljövârden. Samtidigt har

medel anslagits för insatser inom områdena ifråga och det har sedan!

varit STU sak att försöka motsvara förväntningarna på resultat i form av tekniska är sådana allmänna områdesnyheter. Självklart angivelser i sig inte tillräcklig grund för att en framgångsrik initierande verksamhet skall komna till stånd. Dessförinnan krävs en kvalificerad utredningsinsats, ofta under medverkan av berörda i syfte att inventera behov, idéer, möjliga mark-4 sektormyndigheter, nader, användbar som kan erbjuda tekniska lösningar etc. ny teknik

Det är således önskvärt att STU bygger ut sina och näringslivsoch att utredningar av detta slag genomförs mmdighetskontakter i ökad utsträckning. Likaså att de föregår statsmakternas slutliga beslut om inom vilka områden och i vilken utsträckning STU skall satsa verksamhet. Samtidigt måste också sägas att på initierande hittills har STU i mindre än önskad utsträckning prioriterat uppav kapacitet och konpetens för utredande och bevakande byggnaden av detta slag. Enligt STU-komnittens uppfattning synes uppgifter det att utveckla former för utredning och planering av naturligt irmovationsstödet som påminner on den som tidigare diskuterats för forskningsstödets del. I avsnitt 5.3.2 tar STU-kommittén upp STUs framtida former för inriktning och styrning av innovations- z: stödet. 5

SOU 1977: 64 Kapitel 4 Problemdiskussion 183

Scnnredan visats är STUs S-roll i stora stycken också en I-roll, men som sådan betydligt svårare att hantera genom att de institutionella förhållandena är mer komplexa. För att ett projekt skall bli framgångsrikt (=nyttiggjort) gäller det i regel att knyta ihop industrisidan med avnämare- eller marknadssidan i form av olika statliga och

kcnumnala myndigheter.

Pâ sektorsidan finns, som tidigare visats, jämte STU ett stort antal organ med ansvar för forskning och utveckling både san finansierande/planerande organ och san utförande organ. När det gäller rena innovationsprojekt och industriellt betonade utvecklingsprojekt är den kompetensmässiga gränsdragningen gentenot STU enligt kcnndttêns uppfattning på det hela taget ganska klar. STU är det organ vars särskilda uppgift och kompetens det är att stödja projekt i syfte att ta fram nya produkter, processer, metoder etc och de sektoriella organen svarar i huvudsak för forsknings- och utredningsverksamhet. En annan sak är att det kan finnas ett gränsområde mellan de båda verksamhetsområdena eller att ett projekt kan rynna inslag av både forskning och mer renodlat tekniskt utvecklingsarbete. I sådana fall, eller till följd av behovet att förankra ett projekt vid sektorns myndigheter, kan samfinansiering framstå so lämplig. STUs hittillsvarande verksamhet uppvisar också exempel härpå. Under senare år har STU också byggt ut sitt kontaktnät med sektonnyndigheter av olika slag. Kaunittên anser att detta, jämte en utbyggnad av kapaciteten att genmföra områdesanalyser, är den väg längs vilken STU bör söka uppnå en bättre samordning med samhällets politik inm sektorerna.

TUKs förslag an ramprogram för primär- och landstingskamnunal

t

teknisk forskning och utveckling bör verka i sanma riktning. Kcnr mittên förordar således TUKS förslag i detta avseende. De föreslagna progrannen avses genm bl a utredningar skapa grunden för I teknisk nyutveckling i samband ned upphandling och vara motive- I rade ned utgångspunkt från rationaliseringsprogram, planerade återanskaffningar eller planerade reforner. Nannittên vill starkt understryka önskvärdheten av att ramprogrannen i största möjliga utsträckning får en inriktning mot framtagning av ny teknik och . industriellt utvecklingsarbete. Konkurrensproblem sm försvårar 1 en sådan inriktning vid de kollektiva branschprogrannen torde inte finnas. Snarare är det tvärtom så att enskilda kcnnmner torde ha ett stort intresse av att samverka till framtagandet av nya tekniska lösningar på gemensanna problem. Den offentliga teknikupphandlingens problem är oftast av annat slag sm t ex att inköpet av en teknisk nyhet verkligen kan göras i sådan mfattning att det ter sig lockande för ett företag att satsa utvecklingsresurser. För STUs initierande verksamhet ter sig den tidigare betoningen av helhetssyn på innovationsprocessen sm än mer angelägen på dylika områden där någon egentlig marknad inte existerar. Problm i komplicerade marknadssituationer har behandlats i kapitel 2 och 3.

Några av de sektorer sm enligt TUKs förslag bör få ramprogram tycks alhnänt sett uppvisa en aktuell problmbild där andra faktorer än tekniken är centrala och.kan därför inte anses vara ut-

184 4 Problemdiskussion Kapitel

präglat teknikproblanatiska. Konmittên vill därför också starkt stryka under att en viktig förutsättning för att ramprogramten skall få den eftersträvade tekniska inriktningen ned betoning på tekniskt nyskapande och industriellt utvecklingsarbete är att verksamheten grundas på ambitiösa sektorarxalyser och en planering just i syfte att ta fasta på sådana sektorproblan där tekniken er bjuder intressanta Inöjligheter.

När väl utredningar gjorts samt behov och möjligheter inventerats, återstår det egentliga initieringsarbetet, dvs att intressera innovatörer och företag för de konkreta innovationsprojekten. Här 1 har STU hittills mest arbetat enligt modellen att direkt ta kontakt med en innovatör/företag/myndighet och söka få till stånd en överenskomnelse cm ett projekt eller program. Enligt kommittén mening bör även andra modeller brukas i ökad utsträckning.

Inte minst inom ramen för STUs s k S-roll krävs inte bara att STU, som ovan sagts, upptäcker och artikulerar behov och möjligheter till teknisk nyutveckling. Det krävs också att kunskaper sprids om dessa behov och att behoven genom aktiv information dramatiseras. Två möjliga sätt att göra detta är att i ökad utsträckni arbeta eller att med gxgimenteraxide genom t ex idêtävlingar läg ga ut definierade utvecklingsuppdrag till ett urval intresserade industriföretag för att åstadkomma konkurrerande tekniklösningar.

4.3.4 Samordning ned industripolitiken

Det är främst genom två förhållanden som de s k S- och I-rollertenderar att samman. För det na i irmovationssarrmanhang flyta första gäller att de innovationsprojekt som stöds avses leda fram till tekniska nyheter, som praktiskt taget undantagslöst kommer att tillverkas och försäljas av industriföretag. Det betyder t ex att i det närmaste alla s k S-rollsprojekt också är en industriel angelägenhet.

För det andra gäller för flera av de sektorer, som är eller kan bli aktuella i STUs fall, att även konsumtionen av de varor eller nyttigheter det gäller till stor del äger rum inom den privata sektorn. som redan visats i kap 2 innebär den offentliga verksamheten incm många sektorer t ex bevakning och reglering av vissa aspekter vid en i huvudsak privat verksamhet. Vidare har TUK visat, när det gäller statlig och konmunal upphandling i och för egen produktion, att det endast i ett fåtal fall gäller tekniska nyheter. I flertalet fall rör det sig snarare om mer standardmässig teknisk utrustning, som redan finns på marknaden. ä Den allmänna slutsats kommittén vill dra härav är att industri- å och sektorperspektiven både allmänt och på det konkreta planet tenderar att flyta ihop i sådan utsträckning att det inte ter sig realistiskt att försöka bygga ut någon mer heltäckande och formaliserad planering inom STU i syfte att uppnå ökad industri-

SOU l977: 64 Kapitel 4 Problemdiskussion

respektive sektorpolitiskt uttalad systematisk samordning med andra myndigheter. Den positiva slutsats kommittén vill dra är att när det gäller konkreta satsningar på innovationsprojekt, får samordningen huvudsakligen ta sig formen av samarbete från fall till fall. Kommittén vill i detta sammanhang påminna om vad som ovan (4.3.3) sagts om vikten av att STU framgent bygger ut sin kapacitet att själv eller i samarbete med andra myndigheter göra tekniska problem- och möj lighetsinventerande analyser av samhällssektorer eller industribranscher. Det är främst genom utredningar och analyser av detta slag och genom ett utvecklat allmänt informationsutbyte, som STU kan skapa förutsättningar för en bättre samordning.

I kap 2 ingick frågan om att en ökad eller fastare samordning med industripolitiken i praktiken måste avse samordning med branschpolitik respektive med åtgärderna till stöd för små och medelstora företag. Vad gäller samordning med branschpolitiken (t ex SINDs branschutredningar och -program) kan sägas att en sådan hittills inte förekommit i någon större utsträckning. Även i branschutredningarna har det statliga teknikstödet i huvudsak lämnats obeaktat. Allmänt kan sägas att både branschutredningarna och branschprograxmen hittills mest har avsett branscher med akuta strukturproblem och där det har varit fråga om statliga stödinsatser som avsetts verka snabbt. Enligt kcnmittêns uppfattning torde det i dessa fall erbjuda stora svårigheter att planmässigt synkronisera det statliga stödet till teknisk utveckling via STU med de branschpolitiska åtgärderna via SIND. De tekniska innovationsinsatserna förutsätter i regel ett långsiktigare tidsperspektiv. Följaktligen skulle en ökad samordning kräva att branschpolitiskt betingade innovationsinsatser antingen kommer in långt tidigare än de övriga stödåtgärderna eller också att de kanter in i samband med en senare uppföljning efter de akuta branschpolitiska åtgärderna. I båda fallen rör det sig dock mindre om en samordning med de befintliga branschpolitiska insatserna än om en allmän utveckling av branschpolitiken som sådan i riktning mot ökad långsiktighet.

Till detta kanter att det i många fall kan betvivlas att den ak-

tuella branschens tekniska utvecklingsstatus till någon större del

- som orsak eller möjligt Iroümedel - hänger samman med de strukturproblem som branschprogrammen söker avhjälpa. Det gäller t ex branscher scm teko-, sko-, glas- och varvsindustrierna. En slutsats synes i så fall vara att samordning mellan arxdra branschpolitiska åtgärder och det statliga teknikstödet via STU erbjuder störst möjligheter inom mindre uttalat krisbetonade branscher.

Kommittén vill också fästa uppmärksamhet vid det förhållandet att innovativa satsningar har kommersiella drivkrafter, dvs ett företag satsar på att ta fram innovationer i syfte att uppnå ett privatiserbart resultat i form av marknadspositioner och konkurrensfördelar. Redan det förhållandet gör det mycket svårt att ge det statliga stödet till projekt av detta slag en branschpolitisk utformning i den meningen att flertalet av branschens ledande företag deltar i ett och samma innovationsprojekt. Det eller de företag som står bakom projektet är självklart intresserade av att begränsa antalet deltagande företag. Det är för övrigt detta förhål-

186 Kapitel 4 Problemdiskussion

lande som förklarar varför staten har valt att kanalisera sitt branschtekniska stöd via kollektiva branschforskningsprogram, san i mycket stor utsträckning präglas av en för branschen konkurrensneutral inriktning. Sådana program kan mycket väl avse grundläggande förändringar av t ex produktionstekniken och således vara av mycket stor betydelse för hela branschens tekniska utveckling.

Kotmrittên finner således sammanfattningsvis att det för innovationsstödets vidkomnande synes orealistiskt att räkna med någon mer planmässig och systematiserad samordning med branschpolitiken. Den insats STU allmänt kan göra för att i ökad utsträckning få till stånd innovativa projekt incm enskilda branscher är att intensifiera den initierande verksamhet sam diskuterades i avsnitt 4.3.3. Kommittén finner det således både möjligt och önskvärt att STU i ökad utsträckning genomför teknikstudier eller analyser av enskilda branscher, både vad gäller produktionsteknik och nya produkter, i syfte att inventera problem och möjligheter samt att stimulera till tekniska utvecklingsinsatser. Som visats i kap 3 har nyttiga innovationer för en bransch inte alltid sitt ursprung incm branschen, utan kommer som invasioner från tekniskt nyskapande inom andra branscher. Enligt karmittêns mening torde STU på sikt kunna spela en viktig roll för en sådan överföring av teknik mellan branscher.

Det statliga stödet till mindre och medelstora företag är som framgått av kap 2 fördelat på många olika stödformer och organ. De förhållanden och argument som i övriga sammanhang brukar motivera särskilda stödåtgärder för de mindre företagen gäller allmänt sett också i STUs fall. Beträffande STUs relation till andra organ med särskild inriktning på mindre och medelstora företag är kommitténs allmänna uppfattning att STUs ixmovationsstödjande uppgift är så speciell och väldefinierad att nâgra större olösta gränsdragnings- eller samordningsproblem inte kan anses föreligga. Så t ex ägnar sig SIND åt allmän service till företag i form av utbildning, information och allmän konsultation och STU åt stöd till innovationsprojekt. Inte heller föreligger enligt kommitténs mening något direkt behov av speciellt stöd till små och medelstora företag via STU. STUs verksamhet bör i stället ges en sådan allmän inriktning att den i första hand gynnar de mindre företagen. De synpunkter kommittén i det föregående fört fram avseende behov av en helhetssyn på innovationsprocessen och en förstärkning av STUs rådgivande och exploateringsförmedlande insatser berör i hög grad just de mirxdre och medelstora företagen. Allmänt sett är det nämligen denna mottagarekategori, jämte enskilda uppfinnare/ innovatörer, som har störst behov av sådana insatser från STUs sida.

I samma riktning verkar också den försöksverksamhet som STU initierat i samarbete med SIFU i syfte att i ökad utsträckning föra ; ut de kollektiva branschforskningsirxstitutens kunskaper och resultat till de mindre företagen, vilka oftast inte ingår i de stiftelser som är STUs medfinansiärer.

SOU 1977: 64 Kapitel 4 Problemdiskussion 187

I industripolitken ingår också, särskilt på senare år, ett starkt uttalat önskemål om att inte enbart värna cm de existerande företagens fortbestårri, utan också utvecklingen av helt nya verksamhetsområden för industriell utbyggnad. Eftersom en av förutsättningarna för en sådan utveckling är att tekniska innovationer kommer fram, ligger det nära till hands att se STU som ett av de främsta statliga stödorganen för att befrämja en sådan politik. För att göra en sådan vision realiserbar anser konmittên att STU, vid sidan av andra tidigare antydda omorienteringar, också i ökad utsträckning förankrar sin irmovationsstödjande verksamhet rgionalt i avsikt att uppnå en ökad närhet till den innovativa miljön och då särskilt i kontakterna med mindre företag och enskilda innovatörer. I kapitel 3 visades hur de personliga kontakterna och hannunikationsvägarna många gånger är avgörande för ett franqångsrikt innovationsarbete .

Nu har STU redan sedan några år kontaktsekretariat vid sex av landets högskolor med uppgift att till industriföretag sprida kännedom om högskolornas forskning och resurser i t ex uppdragssamnanhang. Kontaktsekretariaten har samarbetat med företagareföreningarna för att nå ut till företagen. Vidare har STU i samarbete med företagareföreningarna genomfört idêinventeringar i ett tiotal län.

t I I den analys som utvecklats i kapitel 3 och i inledningen till det- I ta kapitel har kommittén funnit den oftast industrianknutna inno- I vativa verksamheten vara i väsentliga avseenden särpräglad eller I annorlunda i förhållande till forskningsverksamheten och att detta framgent i större utsträckning bör slå igenom i STUs verksamhet. En sådan slutsats är ett mer konsekvent särskiljande i STUs program och organisation. En annan slutsats kommittén vill dra är just den om STUs regionala förankring. Det kan gälla både den fi-

l nansiella stödverksamheten

och STUs rådgivande och förmedlande insatser. Kommittén anser att en utbyggd regional verksamhet inte enbart bör fungera som en kontaktstyrande och kontaktförmedlande förgrening av STUs centrala organisation, utan även bör ryrrma möjligheten för regionalt placerade STU-medarbetare att fatta beslut om finansiellt stöd för initiala insatser. Tanken är att STU härigenom i större utsträckning inte minst skall kunna fånga upp sådana innovationsidêer, som inte är formellt färdigartikulerade med avseende på ritningsunderlag eller på annat sätt. Frågan om ytterligare stödinsatser därefter bör i princip avgöras av STU centralt i samma former som nu.

Företagareföreningsutredningen (SOU 1977:3) har nyligen avgett sitt betänkande och vidare utreder SIND/STU för närvarande regional produktutvecklingsservice till mindre och medelstora företag. Dessa frågor och frågan om organisationsutformning av en ökad regionalisering av STUs innovationsstödjande verksamhet hänger delvis samman. Ett slutgiltigt ställningstagande kan därför behöva omfattta samtliga dessa frågor. De organisatoriska alternativ som står till buds är antingen att STU bygger upp en egen ny regional organisation eller att den byggs upp kring befintliga organ, närmast kontaktsekretariaten eller företagareföreningarna.

188 Kapitel4 Problemdiskussion SOU 1977554

Syftet med en regional förankring är som ovan nämnts att för STUs irmovationsstödjande verksamhet uppnå en ökad närhet till och kontakt ned i synnerhet mindre företag och enskilda innovatörer. För att helt undanröja risken med ett s k dubbelt huvudmannaskap och de olägenheter som därav kan följa, synes alternativet med en

egen fristående regional organisation vara att föredra för STUs och innovationsstödets vidkornnande. Kontaktsekretariatens tämligen snäva behov inriktning på företagens och möjligheter att utnyttja högskolornas kvalificerade tekniska kompetens och utrustning, gör det - vid sidan av olägenheten med kontaktsekreterarnas dubbla huvudmannaskap - tveksamt om de är den rätta basen för att bygga ut en regional för innovations- STU-organisation stödet.

Företagareföreningsutredningen förordar anellertid starkt principen att de centrala inte bör ut näringspolitiska organen bygga egna regionala organisationer, utan bör repliera på föreningarna som samtidigt föreslås få resursförstärkningar. En sådan repliering är naturligtvis en tänkbar lösn-ing även för STUs regionala organisation. Samtidigt vill emellertid kommittén starkt understryka att den personal som skall svara för STUs regionala verksamhet bör vara avlönad av och underställd STU. Med en repliering på företagareföreningarna uppkommer emellertid en risk för dubbelkomnando. Dessutom överensstänmer inte helt företagareföreningarna ned STU vad gäller målgruppsinriktning och arbetsformer.

Anknytningen till kan utformas företagareföreningarna på två sätt. Antingen kan STU anställa egen personal som regionala förnedlare, alternativt till sig lösare deltidsanställda knyta regionala cmbud, scm endast lokalmässigt och då det administrativ sergäller vice replierar på företagareföreningarna, eller också kan någon ur företagareföreningens egen personal utses till särskild kontaktman för STU. I båda fallen kan STU stå för de administrativa kostnaderna, nen i det förra fallet blir STU och i det senare företagareföreningen att betrakta som huvudman. Ur SIUs synvinkel torde det första alternativet vara att föredra.

Slutligen vill kommittén framhålla att en eventuell av utbyggnad STUs regionala verksamhet via företagareföreningarna inte utesluter en förstärkning av nu existerande kontaktsekretariat, som på sitt sätt visat sig vara till stor både för nytta forsknings- och innovationsstödet .

SOU 1977: 64 Kapitel 4 Problemdiskussion 189

4.4 STUS PROGRAM

4.4.1 Allmänt om programindelning och programbudgetering

Den huvudprincip för rollfördelningen mellan statsmakter och myndighet som programbudgeteringen vilar på är att statsmakterna anger verksamhetens mål i stora drag samt anslår och fördelar resurser på Verksamhetens huvudsakliga beståndsdelar (programmen). Därefter är det myndighetens ansvar att vidareutveckla verksamhetens mål och medel samt att vidarefördela de anslagna resurserna. I ett programbudgetsystem görs detta gencm att programmen bryts ner i delar.

Programbudgetutredningen (SOU 1967:11) definierar ett program som en plan över kostnader och prestationer för en verksamhet som syftar till att uppnå ett angivet mål. Indelningsgrunden är således det gemensamma målet och de aktiviteter som har gemensamt mål hänförs till samma program. På motsvarande sätt kan sedan programmen spjälkas upp i delprogram, underprogram, programelenent etc. Uppdelningen förutsätts hela tiden innebära en successiv Inål/medelanalys av verksamheten. Det som upplevs som mål på en analysnivå framstår som medel på närmast högre analysnivå. Längst ner i analysschemat återfinns de prestationer som myndigheten konkret åstadkommer. Genom att planera och budgetera i programindelningens termer får myndigheten en programbudget.

STU:s mål

STU:s stödverksamhet

N J

ä _ _ _ _ _ - _ _ _ _ _ _ - _

_g_

Producenl- F_ -ä --á å -: Marknaden för sida I l STU* “Öd ti Utbud av prestationer - - - - --v-------- --------------------1| tekniskforskning Konsument- Eftemâgñn | och innovationssidan ____ verksamhet ____

L___?_____? _âv ugn;

l

Anslagsmottagare

-l

FIGUR 4:1 STU:s VERKSAMHET OCH DESS MARKNAD

190 4 Problemdiskussion SOU 1977: 64 Kapitel

Programindelningen kan göras på olika sätt, efter olika infallsvinklar. Det finns således inte en indelning scm är den rätta i någon mer furadamental mening.

En principfråga är huruvida programmen enbart skall avse myndighetens prestationer, de tjänster myndigheten tillhandahåller,ell am administrativa och andra gemensamma funktioner också skall s las i ett program. Programbudgetutredningen föreslog den senare modellen. I praxis har båda modellerna tillämpats av de svenska myrxdigheterna. STU har i sin nuvarande programbudget särskilda program (2.) och delprogram (lb, lc) för vissa gemensamma funktiioner. huvudsynpunkt var att med ett 1 Programbudgetutredningens särskilt för de gemensamma funktionerna, får statsmakterna] program att vissa mellan myndigheter. Detta en möjlighet göra jämförelser

emellertid kunna tillgodoses redan genom en särredovisi

syfte synes av kostnaderna för sådana gemensamma funktioner.

i

ning

är uppbyggnaden av den del av En vida besvärligare principfråga programstrukturen som avser myndighetens egentliga prestationer. Kommitténs beslutsituation är densamma scm gällt för flertalet av som infört STUs övergripande mål myndigheter programbudgetering. kvarstår oförändrade. Detsamma på det hela taget också de gäller medel eller san STU har att arbeta med. Problemet är prestationer således att föreslå det analys- eller beskrivningsschema som på bästa sätt, i någon mening, förbinder givna mål med givna presta-

tioner.

endera av två olika i ett Allmänt sett kan man följa strategier sådant läge. För det första kan man gå uppifrån och ner, dvs från det målet och lägga den huvudsakliga tonutgå övergripande vikten vid att och kausalt successivt bryta ner detta analytiskt nivåer. det att mål i delmål på olika Slutligen gäller på bästa sätt knyta ihop denna målstruktur med de givna medlen/prestationerna. För det andra kan man gå nerifrån och upp, dvs utgå från och lägga tonvikten vid att succesde givna medlen/prestationerna sivt föra samman dem efter styrkan i deras inbördes samband med olika delmål eller motsvarande.

Under teoretiskt ideala, dvs enkla, betingelser skulle det inte finnas anledning att skilja mellan dessa båda strategier. De analy sambanden mellan målen inbördes och mellan mål och orsaksmässiga är enkla, det finns inte led och prestationer många mellanliggande Vidare är varje medel endast kopplat till ett mål påden närmast hö: re nivån. I nästan alla sammanhang är inte dessa och and praktiska ra likartade krav uppfyllda. Då går det inte heller att åstadkomma en muål/medel- eller som är både sammanhängande och programstruktur överskådlig och sam har bibehållen hierarkisk karaktär. Behovet då att mellan de två ovannämnda metoderna för att uppkommer välja utforma en programstruktur.

Man kan påstå att den första metoden (uppifrå.n och ner) lägger störst vikt vid att myndighetens mål och att den resulanalysera terande kommer att ligga relativt långt från den programstrukturen konkreta verksamheten/prestationerna. Den andra metoden (nerifrån och upp) ligger använt närmre den konkreta verksamheten och den resulterande kommer att uppvisa ett visst glapp 4 programstrukturen till målhierarkins högre ryrmder.

Kapitel 4 Problemdiskussion 191

Den mål/rmedelanalytiska infallsvinkeln till programindelning har i praxis kommit att kompletteras med åtminstone två andra och mera snävt praktiska synsätt. Enligt det ena uppfattas programstrukturen som ett informationsmedel, som ett sätt att för intressenterna presentera och sammanfatta myndighetens olika verksamhetsgrenar. Det andra synsättet tar fasta på styr- och kontrollaspekten. Programbudgeten är ett instrument för att styra myndighetens resursförbrukning och för att i efterhand kontrollera den.

Enligt kommitténs mening bör åtminstone följande krav ställas på STUs programstruktur. Den bör:

- vara uttryckt i politiskt intressanta termer, dvs medge sådana prioriterings- och alternativöverväganden som är centrala för statsmakterna

- av den konkreta verksamheten så ge en god beskrivning att den bl a underlättar STUs egen styrning

- vara relevant för STU-intressenter

- vara mâl- och resultatorienterad

- inte vara alltför detaljerad

Som den tidigare diskussionen visat är det inte helt oproblematiskt att samtidigt tillgodose kraven. Det finns emellertid även andra medel härför, allt beror inte på programstrukturen. Många informations- eller presentationsproblem kan lösas genom en redovisning och statistikproduktion som medger intressanta sammanställningar. Programbudgeteringen måste alltid kompletteras med mer djupgående och problermdiskuterarxde utvärderingar, som inte kan vara inbyggda i ett programbudgetsystem. Genom särskilda anslagskonstruktioner, restriktioner i andra termer än programstrukturens etc, kan statsmakterna komplettera styrningen via programbudgeten. Sådana möjligheter används redan nu. Ett exempel är att regleringsbrevet stipulerar hur stor del av STUs medel som skall gå till projekt med industriell inriktning.

De programstrukturer som förekommer inom statsförvaltningen följer skilda indelningsgnmder. I praktiken tillämpas bl a indelningar efter funktioner, problemområden, finansieringsform samt typ av tjänster och produkter. Valet av indelningsgrund är i de flesta fall en kanpromisslösning som tillkommit genom att olika synpunkter vägts mot varandra. En av de viktigaste funktionerna med en programbudget är att den skall användas i statsmakternas budgetdialog med myndigheten.

En viktig utgångspunkt för STU-kommitténs analyser och överväganden kring STUs framtida programbudget är följande.

STUs uppgift är att stödja en verksamhet som genomförs utanför STU och med given institutitonell struktur, olika grupper av aktörer som alla har sina givna syften och inriktningar. Detta framgår av kapitel l och 3. De STU-stödda innovationsprojekten eller forsk-

192 4 Problemdiskussion Kapitel

ningsprogramnen bestäms i huvudsak av den institutionella strukturen, dvs av aktörerna själva. Ur denna s arbetar såle-

vmkel

des STU med stabila mottagarekategorier el er målgrupper.

I syfte att uppnå b allmänna mål som gäller för verksamheten är STUs huvudsakliga nedel dels att variera resursfördelningen mellan och inom dessa mttagarekategorier, dels att försöka påverka deras mriktning. En grundläggande fråga när det gäller att utforma STUs prograrrstnxktur är då rimligen huruvida infallsvinkeln bör vara denna i flera avseenden stabila institutionella struktur (mottagarekategoriema) , eller om den bör vara de mera allmänna mål som formulerat-s för STUs verksamhet och som i sin tur kan formuleras i olika perspektiv.

Korrmittên har sett som sin uppgift att i första hand diskutera och föreslå en ny indelning i program. Den vidare indelningen i del- och underprogram bör STU ha stor frihet att själv utforma och kommittén väljer således att enbart framhålla några principiella synpunkter.

4.4.2 Synpunkter på SIUs nuvarande programindelning

Huvudinväxxiningen mot den nuvarande programindelningen är att den inte ger någon god principbild vare sig av vad STU gör eller varför det görs. Den ger inte heller någon god bild av hur verksamheten planeras.

Nuvarande tre program kom till gencm en ren samnanslagning av STUs De svarade i sin tur tämligen väl mot de ursprungliga sju program. olika organ som 1968 uppgick i STU. Detta arv får ses som en viktig förklaring till nuvarande programstruktur.

Programstrukturen är en kompraniss mellan flera olika perspektiv. För det första avser ett program och några delprogram gemensamna funktioner, medan programstrukturen i övrigt avser den egentliga produktionen, dvs finansiellt stöd till forskning och innovationer. Kommittén anser inte att STU behöver något särskilt program för administrativa och andra gemensamma funktioner. De kan behandlas som interna kostnader under program som avser den egentliga produktionen, vilket inte hindrar att statsmakterna även framgent via redovisningen kan ges information om kostnaderna. För det andra är skiljelinjen mellan de båda produktiva programmen (dvs egentligen delprogramla och program 3) ett uttryck dels för en fas- eller funktionsuppdelning mellan finansiellt stöd och rådgivning/förnaedling, dels för en uppdelning med avseende på mot- - l a ger stöd till forskare, kollektiva taqarekateqorier program forskningsinstitut och företag medan program 3 ger visst finansiellt stöd till uppfirmare och mindre företag.

Uppdelningen mellan delprogram l a och program 3 innebär också en kraftig finansiell obalans. Ca 90 procent av STUs anslag E l förbrukas inom delprogram l a, vilket i sin tur att när statsmakterna i budgetdialogen vill göra prioriteringsställningstaganden, måste de avse fördelningen mellan mderprogrannen (behov-san-

SOU 1977: 64 Kapitel 4 Problemdiskussion 193

rådena) till delprogranmet l a. Man måste således gå längst ner i programstrukturen, vilket är något oortodoxt i förhållande till den traditionella programbudgetfilosofin.

Det är inte programmen utan behovsområdena, dvs de nio underprogrannen till l a, som således i verkligheten är programstrukturens kärna. Ur den synvinkeln kan det sägas att den viktigaste infallsvinkeln till STUs nuvarande programstruktur är den blandning av teknik-, bransch- och sektorperspektiv, som ligger bakom indelningen i behovsområden. Den huvudsakliga information som programstrukturen ger är sålunda till vilka behovsområden och i vilka beloppsmässiga proportioner STU förmedlar sitt finansiella stöd. Programstrukturen ger ingen information om fördelningen på forskning respektive innovationer eller på olika mottagarekategorier.

Som framgått av beskrivningen i kapitel l och av den följande diskussionen i avsnitt 4.5 cm STUs organisation är den behovscmrådesvisa och nämndanknutna planeringen kärnan i STUs planering. Den kan inte karakteriseras san starkt mâlinriktad. Det är rimligare att se de behovsområdesvisa planeringsdokmtxenten san en funktion och sammanfattning av de enskilda stödbesluten än omvänt. Icke desto mindre är naturligtvis behovscmråden, i någon utformning, ett av de möjliga huvudalternativen när det gäller programindels för STU. En allmän med att l ning svårighet i någon mer kvalificerad mening målanknyta planeringen av sådana behovsområdesprogram är att STU i huvudsak är hänvisad till att välja mellan inkomnande stödansökningar. Givet att flödet av inkommande och tillräcko k ligt kvalitativt högstående ansökningar inte medger praktiskt sett obegränsade valmöjligheter, kan man tala an en mera planmässig i 7 styrning endast i den utsträckning STU själv kan initiera projekt - ett ökat inslag l av sådana satsningar har tidigare franhâllits san önskvärt - eller kan påverka innehållet i flödet av inkctrmande ansökningar. I den mån sådana förutsättningar inte kan antas vara för handen, uppkommer frågan om redan indelningen i behovsområden i sig ger så intressant information att behovsområdesvisa program framstår som en god lösning.

Den mellan funktions-

blandning fasa och mottagarekategoripers-

l stort nuvarande programstruktur, anser kom-

pektiv,.soit1 uünarker

vara lycklig. Ett mer enhetligt bör cm möj-

mitten perspektiv

ligt prägla den nya programstrukturen.

Den kritik som kan riktas mot SIUs nuvarande programstruktur kan i punktform samnanfattas som följer.

o Den ger ingen god beskrivning av STUs verksamheter, forsknings- respektive innovationsstöd

0 Pâ programnivå ger den inte möjligheter till politiskt intressanta prioriteringsöverväganden

Den visar inte STUs huvudsakliga stödmottagare

194 4 Problemdiskussion Kapitel

o Blandningen av teknik-, bransch- och sektorperspektiv för programstrukturens egentliga kärna, behovscmrådena, gör att programstrukturen har liten relevans för STUs intressenter

kan sägas att av de olika principer och infalls- Sammanfattningsvis vinklar san katmer till uttryck i STUs nuvarande programstruktur är det egentligen endast behovsomrâdesindelningen av delprogrammet l a som framstår såscm en möjlig utgångspunkt för indelningen i program. Den diskuteras i jämförelse med andra alternativ i nästa avsnitt. 4.4.3.

4 . 4 . 3 Ny programstruktur

Huvuddelen av avsnittet ägnas åt att diskutera alternativ för indelningen i program. Därutöver ges vissa synpunkter på indelningen i del- och underprogram samt på insatsredovisningar.

Prgram

Kommittén har funnit att de huvudsakliga alternativen när det gäller indelningen i program för STU är följande:

0 indelning efter STUs verksamhetsgrenar - stöd till teknisk forskning och stöd till teknisk irmovationsverksamhet

efter - och o indelning huvudsakliga stödmottagare företag enskilda innovatörer, forskare vid högskolor samt kollektiva institut

o indelning efter teknikanråden eller motsvarande (behovsteknik-, bransch-, sektorområden etc.)

- sektoro indelning efter STUs s k roller industripolitisk, politisk och forskningspolitisk

o indelning efter stödproduktionens olika faser/funktioner planering, finansiellt genomförandestöd, rådgivning och förmedling, uppföljning

ordningsföljd uttrycker kommitténs värdering av al- Uppräkningens ternativen.

En programindelning efter stödproduktionens olika faser/funktioner har endast fördelen att ligga mycket nära den konkreta verksam-

heten. För statsmakterna och Övriga intressenter ger den egentligen i

ingen intressant information, t ex i samband med budgetdialogens 3 och är redan därigenom inte något godprioriteringsövervägarxden tagbart alternativ.

SOU 1977: 64 Kapitel 4 Problemdiskussion

Innebörden av tankarna bakom STUs tre roller, 1-, S-, och F-rollerna, har redovisats i kapitlen 1 och 2. En programindelning efter dessa linjer på del- och underprogramnivåerna ter sig en sådan indelning i branscher, sektorer och teknikområden naturlig - således klart till delar av statsmakternas måldiskusanknyter sion. Rollindelnjngen är helt klart också i stora stycken en principiellt intressant utgångspunkt och vägledning vid diskussioner och prioriteringsbeslut om verksamheten. Det finns emellertid också både teoretiska och mer handfasta praktiska svårigheter och nackdelar med att ha rollerna som utgångspunkt för programindelningen. Den tekniska forskningen kännetecknas som tidigare nämnts av sin tillämpningsinriktning. Mot den bakgrunden ter det sig konstlat att - son en tredelad programindelning ned avseende på rollerna förutsätter - motivera viss teknisk forskning från enbart inomvetenskapliga synpunkter medan viss annan teknisk forskning renodlat motiveras och bedöms från antingen samhälls-, sektor- eller industrisynpunkt.

Vidare är det i praktiken, som tidigare visats, svårt att strikt skilja mellan sektor- respektive industrimotiverade insatser. STUkonmittêns direktiv framhåller också att projekt kan ha en sådan kombinerad inriktning och att denna möjlighet är något som bör tillvaratas. Särskilt incm sådana samhällssektorer där de offentliga organen i huvudsak har övervakande och reglerande funktioner är det svårt att tillämpa en renodlad indelning i sektor- respektive industrimotiverade insatser, i synnerhet när det gäller innovationspro j ekt .

i i De undersökningar som gjorts av hur stora delar av STUs stöd scm ; i är hänförligt till respektive roller har kommit till relativt Y i olika resultat. Detta indikerar att bedömningen av till vilken .. roll ett visst skall föras till stor del i projekt är skönsmässig. En redovisning av STUs insatser efter rollerna torde därför ha ytterst begränsat värde, i synnerhet ur programbudgetsynvinkel.

En vanlig tolkning av ambitionen att strikt skilja mellan S- och I-uppgifter torde vara följande problem. Det förhållandet att de flesta innovationsprojekt berör både samhällsintressenter och industrijntressenter kan på ett sätt försvåra STUs bedömning av förutsättningarna för innovationsprojektens möjliggörande. Det är emellertid inte tillräckligt att några eller kanske t o m många intressenter bedömt ett projekt positivt. För att bevilja anslag måste klargöras vem eller vilka scm är de slutliga köparna eller användarna av den nya produkten, processen, metoden eller systemet. Dessa slutliga potentiella användare/köpare måste själva uttala eller kunna bedömas ha både ett mycket starkt intresse av och klara förutsättningar för att använda och/eller köpa innovationen. Några garantier härför kan naturligtvis inte erhållas, men en positiv bedömning av den nyss antydda innebörden måste vara ett andra viktigt villkor för att bevilja anslag.

196 Kapitel 4 Problemdiskussion

Den motivblandning som nyss diskuterats bör kunna undvikas genom att vid bedömning av innovationsprojekten särskilt beakta nyttiggörandeförutsättningama. Detta ligger helt i linje med behovet av en helhetssyn på innovationsprocessen som STU-kommittén tidigare framfört (se kap 3 och avsnitt 4.3) . ökas ambitionerna därvidlag, knyts uppmärksamheten naturligen också till de mångfasetteracie organisatoriska och finansiella problem som samnarxhänger med rådande ansvars- och uppgiftsfördelningar inan den offentliga sektorn och som ibland kan verka hindrande för introduktion av innovationer. Att ta rollerna som utgångspunkt för programindelningen enbart för att peka på risken för motivblandning vad gäller innovationsprojektens nyttiggörandefaser är därför inte nödvändigt.

En programindelning efter teknikomrâden eller motsvarande - dvs det system som i praktiken tillämpas i STUs nuvarande programbudget - har stora fördelar. Den ger god information om innehållet i de aktiviteter som STU stödjer och den är väl anpassad till ett för viktiga intressentgrupper (t ex forskare och tekniker) naturligt sätt att tänka. Indelningen är enellertid mindre väl anpassad till många av de frågeställningar som bör vara intressanta i det politiska beslutsfattandet, t ex i budgetdialogen. Hade STU varit enbart ett tekniskt forskningsråd, vore teknikområdesprogram tveklöst den bästa lösningen. STUs uppgift är nu att stödja den tekniska utvecklingen inom samhälle och industri både i egenskap av tekniskt forskningsråd och scm stödorgan för teknisk innovationsverksamhet. Diskussionen i kapitel 3 har visat att i det perspektivet är andra distinktioner lika viktiga. Det gäller bl a hur stödet fördelas på forskning respektive ren innovationsverksamhet och hur det fördelas på olika mottagarekategorier. När det gäller de övergripande resursfördelningsbesluten är enligt kommitténs uppfattning dessa aspekter av större intresse.

Den statistiska analysen och diskussionen i tidigare kapitel ger vid handen att STU har tre huvudsakliga stödmottgare: forskare vid universitet och högskolor, de kollektiva forskningsinstituten samt företag och enskilda innovatörer. Härutöver ger STU också stöd till vissa statliga och kommunala organisationer med främst forskningsinriktning. Räknas dessa till samma kategori som högskoleforskningemkan man grovt sett säga att STUs stöd fördelas andelsmässigt lika mellan teknisk institutionsforskning, kollektiv forskning samt företag och enskilda innovatörer.

Indelningen i huvudsakliga stödmottagare diskriminerar också tämligen väl med avseende på stödets finansieringsvillkor. Även detta framgår av kapitel l.

Det finns således stora fördelar med att ta indelningen i huvudsakliga stödmottagare som utgångspunkt för STUs nya programindelning. Den tar på en gång fasta på både de principiella eller syftmnässig och de praktiska aspekterna på STUs verksamhet. Institutionsforskning, branschutveckling och innovationsverksamhet är grundläggande för huvudsyftet med STUs verksamhet - att främja den tekniska utvecklingen och bakom dessa verksamheter finns klart urskiljbara målgrupper. Alla tre är nödvändiga för den tekniska utvecklingen,

Kapitel 4 Problemdiskussion 197

men deras koppling till den är annorlunda. Tidsskalan är olika. Aktörerna, deras syften och kultur är olika. Processernas avsedda slutresultat är olika. För STUs del och på det praktiska planet innebär dessa skillnader att själva stödarbetet blir annorlunda.

Det sista alternativet är en idelning efter STUS två huvudsakliga verksamhetsgrenar - stöd till teknisk forskning, stöd till teknisk innovationsverksamhet. Konnittêns slutliga val har gällt m progranmen skall följa indelningsgrunden verksamhetsgrenar eller indelningsgrunden stödmottagare. Båda indelningarna är i hög grad relevanta som utgångspunkt för en programstruktur. Samtidigt är skillnaden i praktiken inte så stor eftersom båda indelningarna inbördes är nästan direkt översättbara - stöd till teknisk forskning är nästan lika ned stöd till te.nisk institutionsforskning plus stöd till kollektiv teknisk forskning, stöd till teknisk innovationsverksamhet är nästan lika ned stöd till företag och enskilda innovatörer.

Kannittên har ansett att den principiellt settnestgrundläggande skiljelinjen går mellan teknisk forskning å ena sidan och teknisk innovationsverksamhet å den andra, och föreslår således en lösning med två program:

i l: Stöd till teknisk Program forskning

Program 2: Stöd till teknisk innovationsverksamhet

E

Delprogram i Program 1. Stöd till teknisk forskning

Uppdelningen av forskningsprogrannet (P l) bör m möjligt göras så att det klart framgår i vilket eller vilka syften kunskapsuppbyggnaden stöds. Detta kan göras efter olika grunder och infallsvinklar.

En punkt värd att observera och diskutera är att kategorin kollektiv forskning inon sig uppvisar väsentliga olikheter. Ursprungligen var all kollektiv forskning branschinriktad. Stödformen tillkom just i syfte att främja branschernas egen forskning. Med åren har stödformen emellertid konndt att även för sådan forsktillämpas ning som inte har en klar branschanknytning (se avsnitt 4.2.3). För viss del av den icke branschanknutna kollektiva forskningen tenderar skillnaderna i inriktning gentemot den tekniska institutionsforskningen att vara må. Det gäller framförallt för några av de nya ramprogrannen, för t ex tillämpad matmatik och tillämpad mikrobiologisk forskning. Samtidigt gäller att det inte går att dra någon skarp gräns mellan branschinriktad kollektiv forskning och övrig kollektiv forskning. En bedmning av de olika kollektiva progrannens branschinriktning blir sannansatt och påverkas bl a av stiftelseföretagens branschhomogenitet och deras antal, cnlsärskilda laboratorieresurser byggts upp eller m forskningen läggs

198 Kapitel4 Problemdiskussion

ut på högskolorna, samt behovet och möjligheterna för STU att direkt väga insatserna inan programet mot annan forskning på högskolorna.

Det grundläggande Inotivet för statligt stöd till den kollektiva branschforskningen är att främja sådan forskning som branschen vill få genomförd. Stödet tillmäts stor betydelse san ett medel att främja branschens tekniska nivå. Industri- och branschanknytningen ger forskningen en klar särprägel och för STU erbjuder s det en potentiell möjlighet till branschpolitisk samverkan med i

t ex SIND. l

l

Gencxnförs TUKs förslag om kollektiva program med kormxuntelmisk mi

riktning tillkommer ytterligare en kategori ramprogram med samma

klara avnänlarearknytning som branschforskningen. i

När det gäller den kollektiva forskningens ställning inom del- oc widerprograxmien anser kcmnittên det egentligen finns skäl att dis krjminera både efter stödform (dvs kollektiva ramprogram) och efter den stödda forskningens avnämareinrikming respektive likhet med högskolornas institutionsforskning. Ett alternativ är således! att som delprogram ha l a. Stöd till teknisk institutionsforskni och l b Stöd till kollektiv teknisk forskning. Det andra alternativet är att skilja mellan bransch- och kormtunteknisk forskning i å ena sidan och övrig teknisk

forskning (teknisk institutionsforsli

ning och viss kollektiv å den andra. Oavsett vilken

dei

forskning) programindelning som väljs finns möjligheter att beakta den andra i skiljelinjen på den lägre nivån, underprogranmen. 5

Alternativ A i Program Delprogram Underprogram

i

P 1, Teknisk 1 A. lnstitutions- Pmlek* j forskning fofsknlng ä pwgram i Branschprogram i 1 B Kommuntekniska K°°k_m forsknlngs forskning program

Övriga ramprogram

Alternativ B ä Program Delprogram Underprogram å . i I 1 A. Institutions- ”m” p 1, Teknisk l forskning forskning P(ograrn

Kollektiva program i 1 3- Bfamch- 06h Branschområden kommunteknisk forskning Kommunteknikomrâden

i

i l

Kapitel 4 Problemdiskussion 199

Program 2. Stöd till teknisk innovationsverksamhet

Innovationsprogranmets indelning i delprogram aktualiserar också två möjligheter. För det första kan man skilja mellan större, långsiktiga och eventuellt STU-initierade program- eller projektinsatser å ena sidan och mindre projekt å den andra. För det andra kan man arbeta med en anrådesindelning enligt ungefär samma principer som de nuvarande behovscmrådena. Ett önskemål är dock att de icke framgent blir lika fasta och beständiga. Även här gäller att det är Höjligt att använda den ena indelningsgrunden på delproqramnivå och den andra på underprogranmivå.

Alternativ A Program Delprogram Underprogram P2_Teknisk 2 A.

Initiativ- frioriterade

3 i nnwauons_ pro|ekt Insatsområden Vukümhe 2 B. Proiekt Behovsomräden

i

i

Alternativ B E i Underprogram Program Delprogram

p 2_ Teknisk 1 Initiativproiekt 2 A Behwsområde innovations- _ verksamhet Pmekt 2 B. Behovsområde 2 C O O 2 C. Behovsområde 3 C O C 2 N. Behovsområde n Q Q Q

200 Kapitel 4 Problemdiskussion

Undggrgam

En indelning av delprogram i underprogram är nödvändig för att uppnå en tillräcklig konkretion bl a i dialogen med statsmakterna inan ramen för budgetprocessen och för STUs styrning av sin egen verksamhet.

Av underprogramnen skall framgå vilka mer preciserade insatser STU gör och vill göra inom ramen för sina huvudmål att stödja teknisk forskning och stödja utveckling och introduktion och nyttiggörandet av nya produkter, processer, metoder och system. Underprogranmen skall vara relaterade till bestämda mål, som formuleras och redovisas så att de för statsmakterna och övriga intressenter klart speglar varför t ex viss teknisk forskning stöds.Målen bör formuleras så att de medger avvägningar och prioriteringar samt kan utgöra underlag för senare bedömningar av i vilken grad de uppsatta målen nåtts.

Under-programmen bör formuleras flexibelt, dvs de skall tas upp och behållas under viss tid för att därefter avvecklas. Underprogrammen konmer därmed att direkt spegla STUs framförhållning och förmåga att fånga upp och motivera insatser på nya områden. Grundidên bakom hela verksamheten är att STU skall vara lyhörd för de problem, behov och nya tekniska möjligheter som ständigt uppkommer och förändras till följd av samhällsutvecklingemNya teknikområden tillkcmner och växer sig successivt starka. Samhällsproblemen och branschstrukturen förändras.

Med hänsyn till respektive delprograms huvudinriktning, torde flera dimensioner få användas parallellt för indelningen i underprogram. För ett delprogram san teknisk institutionsforskning blir t ex en teknikorienterad indelning naturlig, medan ett delprogram som bransch- och karmuntelmisk forskning torde orienteras efter bransch- och sektorbegreppen.

Genomförs det systen med ramprogram för viss högskoleforskning som tidigare presenterats,kan omfattande sådana också redovisas som underprogram i STUs programstruktur.

Ett viktigt krav på underprogramnen är att de inte får göras för små. Det skall också vara möjligt för STU att även utanför de prioriterade områden san underprogranmen uttrycker reagera på externa initiativ till projekt som bedöms på sina egna meriter. Ansökningar om projektstöd bör således inte avvisas enbart med hänvisning till att de ej tillhör de områden som STU prioriterat. Bakom prioriteringarna ligger dock en angelägenhetsbedörnning, vilket medför 1 att projekt utanför dessa prioriterade områden måste bedömas vara särskilt värdefulla och ha en betydelse som inte kunnat förutses för att finansiellt stöd skall komna ifråga.

SOU 1977: 64 Kapitel 4 Problemdiskussion 201

Insatsredovisning

Flexibiliteten i underprogramindelningen bör kompletteras med en annorlunda insatsredovisning från STUs sida. En mycket stor del av STUs budget avser verksamheter med ett långsiktigt syfte och som måste stödjas under flera år innan resultaten från verksamheten kcJmmer fram. Formellt finns flerårsuppbindningar framförallt då det gäller stödet till branschforskningsinstiuten, men även i viss begränsad utsträckning i form av traditionellt projektstöd.

Reellt är dock flerårsuppbindningen av medel betydligt större än den formella, vilket beror på att den verksamhet som får stöd inte bör avbrytas efter endast ett år om tillfredsställande resultat skall uppnås. I åtskilliga fall har STU finansierat forskningsprojekt knutna till vissa högskoleinstitutioner under så lång tid att verksamheten blivit så etablerad och stabil att den fått en permanent karaktär. Detta aktualiserar överföringar av medel från STUs anslag till anslagen för de s k basresurserna under utbildningsdepartementets huvudtitel. Ett exempel är forskningsverksamheten vid institutionen för talöverföring vid KTH där förslag har lämnats cm överföringar motsvarande kostnaderna för vissa forskare samt verkstad, bibliotek, dokumentation och administration.

Det huvudsakliga intresset i bl a budgetprocessen är knutet till de nya insatser som STU föreslår samt vilka områden STU vill avg veckla medan mundre intresse knyts till verksamhet som påbörjats i och kan väntas eller år. En tidigare pågå ytterligare något några insatsredovisning bör konsekvent ta fasta på detta i avsikt att förbättra dialogen med statsmakterna i budgetprocessen. Redan nu

f diskuteras i anslagsfraxmställningama och i behovsområdesbilagorna

i stort sett dessa saker i termer av aktuellt läge och till vad

E

L ökade medel enligt olika ambitionsnivâer bör användas. En hårdare uppspaltning och kvantifierixxg av insatsredovisningar utefter dessa huvudlinjer är dock möjlig. Den bör kunna bidra till att ytterligare profilera STUs verksamhet för omgivningen och därmed öka förståelsen för behovet av SIUs insatser.

Sammanfattande synpunkter

Den nya programstruktur som ovan har diskuterats i sina huvuddrag har bl a följande fördelar.

- Programmen anger de permanenta, övergripande och olika syftena med SIUs stöd samt den typ av resultat som stödet ger.

- STUs två och framhäver Programmen speglar verksamhetsgrenar vad STU huvudsakligen gör.

- diskriminerar väl mellan STUs Prograxmen tämligen huvudsakliga mottagarekatcgorier.

- ställer STU inför olika vid Programmen problem genomförandet av verksamheten. Det är två olika processer med vardera sin egen stödprocess.

202 4 Problemdiskussion sou 1977:64 Kapitel

- medför olika krav stödform: program Progranmen på finansiell l bidrag och program 2 bidrag med villkorlig återbetalningsskyldighet

- har finansiell vilket Programmen en jämnare anslutning, underlättar prioriteringar.

1 4. 5 STUs ORGANISATION Q 4 1

4.5.1 Synpunkter på nuvarande organisation

STUs nuvarande organisation (som beskrivits i kapitel l) ansluter;

väl till den gällande programindelningen. De två produce-Å tämligen rande enheterna, U- och R-enheterna, svarar mot delprogram l a

I

respektive program 3. Den internationella enheten svarar mot del- l program l c. Härutöver finns verksledning med stabsgrupp för utsamt sektionen inom U-enheten för dokumentation och redningar statistik. Övriga sektioner inom U-enheten, liksom de olika nämn- I derna, svarar Irot de olika underprogranmen inom l a. R-enhetens i a sektioner svarar också väl mot de olika delprograrrmen inom program 3. å i

Kommitténs huvudsynpunlçter på den nuvarande organisationen hängexi

som bl a ut-. 1 nära sarm1an med den allmänna syn på STUs verksamhet, l vecklats i inledningen till detta kapitel och som också ligger till grund för karmittêns programslutsatser. 4 l U- och R-enheterna

forskningå

U-enheten handlägger finansiellt stöd både till teknisk verksamhet inte omfattar * och till innovationer medan R-enhetens forskningsstöd. I övrigt följer gränsdragningen mellan U- och Renheterna i huvudsak två linjer. Den första skiljelinjen avser U-enheten svarar inom delprogram l a projektens utvecklingsfaser. för det rent finansiella stödet från idé till prototyp till indus riellt betonade projekt, medan R-enheten därefter avses biträda och förmedlingsinsatser därest så med rådgivnings- stödmottagaren önskar. Den andra skiljelinjen innebär att, utöver det finansiell l a-stödet, finns visst finansiellt projektstöd inom program 3 främst till uppfinnare och mindre företag, som handläggs inom Renheten.

Den huvudsynpunkt kommittén vill lägga på denna del av den nuvarande organisationen är, liksom beträffande programindelningen, at: ett strikt särskiljande mellan innovationsstöd och forskningsstöd* synes vara en bättre organisatorisk lösning. De här två gmnciär, som tidigare utvecklats, olika och ställer därprocesserna för också olika krav på det stödjande organet. Det bästa och mest näraliggande sättet att säkerställa att dessa olikheter i tillräcH lig grad präglar STUs verksamhet är enligt kommitténs uppfattning \ la att de även får ta sig organisatoriska uttryck. .i

Kapitel 4 Problemdiskussion 203

Administrativa stödfunktioner

Hit räknas de funktioner som utförs inom den administrativa och internationella enhetens verksamhet samt vissa funktioner inan U- och R-enheterna (t ex ekonomiska analyser, utredningar m m, dokumentation och statistik, information).

Kommitténs huvudsynpunkt är att fler närmast administrativa stödfunktioner än vad som nu är fallet bör vara samlade till den administrativa enheten. Hit hör t ex funktioner som dokumentation, statistik, insatsredovisning och återbetalningsuppföljning. Den internationella kontaktverksamheten liksom informationsfuiüktionen berör hela STUs verksamhet, men de är organiserade på olika sätt - inom R-enheten. som en egen enhet respektive som en sektion Båda funktionerna bör organisatoriskt kunna hanteras på samma sätt och enligt endera av två principer. Antingen förläggs verksamheten till respektive sakenhet, eller så organiseras den under en särskild enhet.

Utredningar och övergripande planering

Kommitténs synpunkter på STUs utredande och planerande funktioner gäller i första hand inte den organisatoriska sidan,utan är mera en följd av de allmänna synpunkter som utvecklats tidigare beträffande stödet till forskning respektive innovationer samt progranr indelningen. Utifrån dessa formulerades också krav på en höjd ambitionsnivå och på kapacitets- och kompetensförstärkningar. I den nuvarande organisationen utspelas planeringen kring två motsatta kraftcentra: verksledningen och behovsonrådesnämnderna (tagna son kollektiv). De svarar för den övergripande respektive den behovsområdesvisa planeringen. Kcnnüttêns intryck är att nämnderna och behovsanrådesperspektivet dcndnerar. Detta följer dels redan av den rådande programinriktningen, där stödet inm delprogram l a är helt dominerande, dels av det förhållandet att behovsmrâdesnämnderna och -sektionerna inom U-enheten tillsammans är en både antalsmässigt och personellt stor organisatorisk apparat och dominerande i förhållande till verksledningens övergripane planering. Varje enskild nämnd och enskilt behovsområde tenderar, tillspetsat uttryckt, att vara en självstyrande del av STU. En jämnare balansering genom utökad övergripande planering är enligt kmmittêns uppfattning önskvärd. Det förutsätter även en förändrad nämndorganisation.

Samma analys gäller även för STUs utredande funktioner, vilket är naturligt efterscm planering i allmänhet börjar med utredning och utvärdering. Den behovsanrådesvisa och nämndanknutna planeringens dominans över den övergripande planeringen svarar således mot ett begränsat inslag av utredande och analyserande verksamhet med mer principiell och överblickande inriktning av det slag sm diskuterades i avsnitten 4.2 och 4.3. I nuvarande organisation finns personal Hed utredningsuppgifter dels i verksledningens stabsgrupp för utredningar m m, dels inan en av U-enhetens sektioner. I båda fallen gäller att arbetet inte är exklusivt inriktat på den typ av planerings- och policyinriktad utredningsverksamhet sm här åsyftas. Under STU-kannittêns arbete har dock STU förstärkt verksledningens stabsgrupp för utredning och planering.

204 Problemdiskussion SOU 1977164 Kapitel4

Nämnderna

Alltsedan tillkomsten har STU haft en omfattande nämndorganisation. Förutom att vara planeringsfora och rådgivande organ i enskilda stödärenden är behovsormrådesnäxmderna också kontakt- och intressentorgan genom vilka STU knyter till sig en bred allmän kompetens. I synnerhet under STUs första verksamhetsår har nämndernas senare funktion varit av stor betydelse

Utöver vad som tidigare sagts om behovsområdesperspektivets dominans i förhållande till den övergripande planeringen och därmed

y

sammanhängande låsningar eller trögheter när det gäller omfördelningar av medel, har kommittén iakttagit vissa nackdelar med nu- I varande nämndorganisation. Allmänt är intrycket att nuvarande or- i är alltför 1 ganisation och handläggningsordning tung och trögarbetad. En stor del av nämndernas arbetsinsats består av handläggning (beslut om till- eller avstyrkande) av de enskilda projektansökningarna, ca 150 ansökningar per nämnd/sektion och år. Förutom att detta inte synes vara bästa sättet för STU att nyttiggöra den kvalificerade kompetens och överblick som nämndledamöterna representerar, innebär förfaringssättet en extra förberedande och föredragande belastning av sektionernas oftast knappa handläggarkapaut- 1 citet. Kcmmittên anser således att nämnderna i alltför stor sträckning sysslar med enskilda projektärenden och att STUs projektluantering därigenom blir onödigt tungrodd.

STUs nämndorganisation bör framgent mer markerat få en inriktning på översiktlig planering, utredning och policyformulering. Det betyder också att nämnderna bör vara färre och svara mot större bi- 1 tar av STUs totala verksamhet. När det gäller STUs behov av extern kompetens och intressentdeltagande, är fasta nämnder av nuvarande slag endast en av flera möjligheter. Ett alternativ är att arbeta med tillfälliga planerings- och arbetsgrupper av olika slag i samband med utredningar och övergripande planering eller i anslutning till större enskilda program- eller projektsatsningar inom forsknings- eller innovationsstödet.

4.5.2 Några utgångspunkter för en ny organisation

STU-kommittén har enligt sina direktiv i uppgift att inom ramen för STUs uppgifter lämna principförslag till bl a arbetsformer och organisation. STU har f n två finansiellt tunga verksamhetsfält, stöd till teknisk institutionsforskning och kollektiv forskning respektive stöd till innovationer. Kommitténs överväganden gäller således hur man skall se på de organisatoriska relationerna mellan dessa verksamheter, vilket är att uppfatta som ett av- i

gränsnings- och samordningsproblem. Därutöver finns organisations-T

problem incxm enskilda enheter. STU-kommittén har valt att endast 2 d behandla principerna för de enskilda enheternas organisation vad gäller deras önskvärda roller och funktioner.

4 Problemdiskussion 205 Kapitel

Organisationen bör utformas så att den svarar mot de processer som skall stödjas. Ur STUs synvinkel är forskningsprocessen och innovationsprocessen olika. Kommittén har funnit att problemet är att utforma organisationer för båda dessa skilda processer. Innovationsstödet är också den del av STUs verksamhet som ställer störst krav på handläggarkapacitet och handläggartid.

Mot bakgrund av den stora vikt konmittên genomgående fäster vid skillnaderna mellan teknisk forskning och teknisk innovationsverksamhet och mellan formerna att stödja dessa verksamheter, kan frågan ställas cm inte steget bör tas fullt ut, dvs att man har helt skilda organ för forsknings- respektive innovationsstödet. STU skulle då kunna driva en renodlad innovationsstöjdande Verksamhet och genom koncentration till en uppgift måhända kunna utveckla en än större sakkunskap imorn detta område. Det tekniska forskningsstödet skulle kunna överföras till exempelvis NFR, som ju har en väl fungerande administrativ apparat för stöd till naturvetenskaplig forskning. Som tidigare framgått är dessutom gränsen mellan naturvetenskaplig och teknisk forskning inte helt klar.

STU-konmittên har emellertid funnit att redan för innovationsstödet har STU behov av täta och nära kontakter med den tekniska institutionsforskningen. Dessa kontakter blir intjmare genom att STU också svarar för det finansiella stödet till den tekniska forskningen. Även för forskningsstödets del är det betydelsefullt att STU behåller det finansiella ansvaret för teknisk forskning. Den tekniska forskningen är i princip tillämpningsinriktad. En av det forskningsstödjande organets viktigaste funktioner är rimligen att tillföra forskarsamhället information om tillämpningsbehov incm industrin och samhället i övrigt. Genom att också svara för innovationsstödet har STU bättre förgreningar och ett mer utbyggt kontaktnät med näringsliv och myndigheter än exempelvis NFR. Därigenom torde STU också ha bättre förutsättningar att både tillföra forskarna impulser och informera potentiella avnämare om forskningsresultatens tillämpningsrröj ligheter .

Av dessa skäl har STU-kommittén inte närmare övervägt en överflyttning av det tekniska forskningsstödet från STU till NFR eller till något annat organ.

4 . 5 . 3 Ny organisation

Utfonmingen av en ny organisation är i huvudsak en fråga om bästa sättet att organisera tre olika slag av funktioner inom STU:

0 den egentliga produktionen (finansiellt stöd med rådgivning och förmedlingsmsatser)

o administrativa och andra servioefunktioner

0 utredande och planerande funktioner samt närmdorganisaticxien.

Härtill kommer frågan om STUs regionala organisation som redan diskuterats i avsnitt 4.3.

206 Kapitel 4 Problemdiskussion

Producerande enheter

Liksom vid diskussionen av programindelning för STU är kommitténs utgångspunkt att STU har två verksamhetsgrenar som sinsemellan uppvisar väsentliga olikheter och som ställer olika krav på stödprocessen vad avser kompetens och hantering. Huvudfrâgan är då vilka organisatoriska slutsatser som bör dras när det gäller STUs producerande enheter, dvs de enheter som är direkt sysselsatta med stödverksamheten.

I princip finns det två olika organisationsalternativ.

För det första att hålla samman innovations- och forskningsstödet i samma enhet/-er och att dra de organisatoriska skiljelinjerna efter andra grunder. Mot bakgrund av vad som tidigare sagts cm en ny programindelning innebär detta att organisation och program följer olika skiljelinjer. Man får således sammantaget en matrissituation.

För det andra kan man organisatoriskt hålla isär innovations- och forskningsstödet, vilket innebär att programindelning och organisation åtminstone i huvuddrag följer samma skiljelinjer.

âarinânhâllüajârâsmeâsârânä

Nuvarande organisation är ett uttryck för det första alternativet. I princip hålls ett finansiellt stöd till innovationer och forskning samman i U-enheten. R-enheten svarar närmast för vissa specialfunktioner som huvudsakligen berör innovationsstödet; omfattningen av dess egen finansiella stödverksamhet är ju jämförelsevis liten. De organisatoriska skiljelinjema inom U-erxheten dras mellan olika behovsområden formulerade med utgångspunkt från teknik-, bransch- eller sektorperspektiv. Benämningarna och gränsdragningarna kan givetvis varieras, men i princip är ett sådant i huvudsak teknikorienterat perspektiv den givna utgångspunkten för det organisatoriska huvudalternativ som innebär att innovations- och forskningsstödet hålls samman i en enhet.

När det gäller samnaxuhållningsprincipens konkreta utformning är självklart flera varianter möjliga. I stället för att ha en enhet för allt stöd, kan man göra en uppdelning i grupper av näraliggande teknikområden (eller motsvarande) och låta dessa utgöra egna enheter. Antalet enheter ökas således på bekostnad av antalet sektioner. Följden blir att man på samma sätt som nu, men inom mindre enheter, sarmaxmâller forsknings- och innovationsstöd och att det programmässiga ansvaret för respektive verksamhet inte klart kan urskiljas i organisationen.

Keäkâaühâtâgâerlaglâ Hållâ 35:5

Det andra organisationsalternativet, att hålla isär innovationsoch forskningsstödet, ger också utrymme för olika varianter. Huvudargumentet för att hålla isär de båda verksamthetsgrenarna vilar som tidigare sagts på att innovationsstöd är en annorlunda verksamhet än forskningsstöd och som kräver annorlunda kompetens

Kapilel 4 Problemdiskussion 207

och handläggning inom STU. Bästa sättet att garantera denna annorlunda handläggning av innovationsstödet förefaller vara att det organiseras inom en skild enhet. Därigenom blir inte bara det progranmässiga ansvaret för innovationsstödet utan också det rent linjemässiga och dagliga verksamhetsansvaret samlat. Förutsättningarna bör då öka för att innovationsstödet hanteras enligt sina och krav. v egna förutsättningar

Ett problem med att införa separata organisatoriska enheter för irmovations- respektive forskningsstödet kan synas vara att en stor personalkategori på STU, teknikerna, representerar en kcmpetens som behövs inom båda verksamhetsgrenarna. Samtidigt finns det kompetenser som grovt sett kan antas vara specifika för endera innovations- eller forskningsstödet. Frågan är således hur den gemensamma teknikkompetensen på bästa sätt kan fördelas och placeras organisatoriskt på enheter för irmovations- respektive forskninqsstöd utan att försvåra ett ganensamt utnvttiande över enhetsgränserna i de fall så erfordras. Att låta båda stödenheterna ha så stora egna teknikerkadrer att de i tillfredsställande grad täcker hela det tekniska fältet framstår som orealistiskt. Redan i nuvarande organisation arbetar i stor utsträckning sanma tekniker med både forskningsstöd och innovationsstöd. On man väljer en ny organisation där den tekniskt kompetenta personalen i huvudsak fördelas på två olika stödenheter, bör det således kurma vara tillräckligt att STU som helhet täcker in hela det tekniska spektrat.

Antalet ansökningar och nedlagd handläggartid är störst för innovationsprojekten. Det talar för att huvuddelen av STUs handläggare vid en uppdelning bör tillhöra den innovationsstödjande enheten. I detta sammanhang bör också erinras om att STUs stödadministrerande handläggare nästan regelmässigt är tekniker, låt vara att många av dem inte enbart har teknisk kontpetens utan också har en bakgrund från industri- eller utvecklingsarbete (se avsnitt 1.2.5).

Det finns en klar skillnad mellan forsknings- och innovationsstödet när det gäller arten och betydelsen av handläggarnas tekniska kompetens. För det projektvisa forskningsstödet består STUs arbete bl a i den teknisk-vetenskapliga bedömningen av ansökningarna. Här är således överblicken av forskningsfronten och tillgången på teknisk-vetenskaplig kompetens central.

När det gäller innovationsstödet är kravet på teknisk-vetenskaplig kompetens inte lika centralt. Ansökningarna skall bedömas tekniskt, men även med avseende på andra faktorer som behov, marknad och patenterbarhet. Härtill kommer, scm tidigare visats, att stödinsatserna på ett helt annat sätt kräver att STU kan tillhandahålla eller förmedla annan kompetens än den rent tekniska. Det betyder att de handläggare som arbetar med innovationsstödet i stor och sannolikt ökande utsträckning inte bara måste vara tekniskt kompetenta utan kanske framförallt också måste ha en praktisk bakgrund från t ex industri eller utvecklingsarbete, erfarenhet av projektledning, samt helst också ha sådana personliga egenskaper att de har blick för kreativa idéer och uppslag.

208 4 Problemdiskussion Kapitel

Det förhållandet att teknikkonpetensen har olika vikt inom STUs båda verksamhetsgrenar, och att särskilt innovationsstödet kräver ett stort inslag av annan kompetens, gör att det inte är möjligt för konmittên att formulera någon enkel och entydig princip - t ex i termer av teknikanrådeskattpetens - för hur STUs tekniska handläggarkompetens bör fördelas på de båda producerande enheterna. Givet är att ett klart flertal av de stödadministrerande handläggarna i huvudsak bör arbeta med innovationsstödet och följaktvara Den faktiska fördelningen av ligen placerade på den enheten. de enskilda handläggarna torde i utgångsläget få göras individuellt ned utgångspunkt främst från innovationsstödets behov och 1 således avse de nuvarande handläggarnas utan-tekniska kompetens och erfarenheter. 1 1 Därefter kommer fördelningen att kunna justeras genom den fortlö- i varvid det blir verksledningens uppgift att pande rekryteringen bevaka att STU som helhet får en tillräcklig täckning av hela det tekniska fältet samt ett tillskott av personal ned i första hand industriell erfarenhet.

I valet mellan de två organisationsalternativ som diskuterats för STUs producerande enheter har det för kommittén varit avgörande att ta fasta på och värna cm både forskningsstödet och innovationsstödets speciella särart och krav. Det talar för en organisation g med separata enheter för innovations- respektive forskningsstöd. Med nuvarande eller snarlik organisation fördelas och administreras merparten av stödet av handläggare, som arbetar både med forskoch innovationer. Den organisationsmodell som konmittên förning ordar att handläggarna i huvudsak arbetar ned endera av 1 i verksamhetsgrenarna, men också att det i vissa lägen blir nödvänatt låna teknisk kompetens mellan enheterna. Med en sådan digt organisation åstadkonmes också en klar fördelning av det programmässiga ansvaret.

STU-konmittên är medveten cm att en strikt tudelning av STUs orinte kan genomföras utan att ha föregåtts av förhandganisation lingar enligt den nya nedbestäntnandelagen. Ser man emellertid enbart till den nuvarande STU-personalens kcmpetensprofil vad avser utbildning, industriell erfarenhet, intresse och motivation, har karmittên funnit att en uppdelning av personalen på de två skilda producerande enheterna i och för sig är möjlig.

Administrativa och andra stödfurktioner

Kommittén anser att de producerande enheterna i princip endast skall syssla ned forsknigs- respektive innovationsstöd och egen kortsiktig verksamhetsplanering. San tidigare sagts innehåller g nuvarande avvikelser från denna i organisation princip.

En renodlat administrativ enhet bör enligt konmittêns mening finnas även i SIUs framtida organisation. Det är närmast en självklar lösning att samla dessa funktioner i en enhet. Som tidigare

S()LJl977:64 4 Problemdiskussion Kapitel 209

sagts finns inan nuvarande U-enhet sektioner som i huvudsak har administrativa funktioner son insatsredovisning, återbetalningsuppföljning och dokumentation, och scnldärför bör överföras till administrativa enheten.

Utöver de rent administrativa funktionerna finns imon STU ytterligare några funktioner smn inte direkt ingår i den egentliga produktionen. Hit hör information, internationell kontaktverksamhet samt dessutom utredningar och övergripande planering sm delvis redan diskuterats 1 avsnitten 4.2 och 4.3 Infonnationsoch den internationella kontaktverksamheten kan närmast ses san rena stödfunktioner för produktionsenheterna, nedan utredningar och övergripande planering är centrala verksledande och verksamhetsutformande funktioner sm i det följande diskuteras för sig.

Kannittên anser att informationsverksamheten och den internationella kontaktverksamheten bör samlas i en gemensam enhet. Alternativet är i båda fallen att enheterna för innovationsrespektive forskningsstöd var för sig hanterar dessa funktioner. När det gäller informationsfunktionen anser komnittên att den kräver särskild kompetens, vilket talar för att organisatoriskt samla all sådan verksamhet oavsett program, etc. måste informålgrupp Självklart mationen utformas i samarbete med den sakenhet som den gäller. En sådan samverkan torde inte behöva medföra några oöverstigliga svårigheter.

När det gäller den internationella kontaktverksamheten vill kommittén förorda att administrationen av internationellt samfinansierade projekt läggs på STUs forsknings-, respektive innovationsstödjande enheter. Övriga internationella ärenden bör liksan nu kunna handläggas inom en särskild enhet. Den verksamheten innebär också att STU är serviceorgan för departement och myndigheter, vilket talar för att den organisatoriskt hålls skild från den rena produktionen.

Utredande och planerande funktioner, nämndorganisationen

Nmnnittên anser att STUs resurser och organisation för utredningar och övergripande planering bör förstärkas. Utöver den normala

verksamhetsplanering, sm de producerande enheterna svarar själva för, finns det behov av en särskild enhet för utorganisatorisk redningar och övergripande planering. I anslutning härtill bör, som tidigare framhållits, den nuvarande nämndorganisationen också

anprövas.

I avsnitten an innovations- respektive utvecklades forskningsstöd tidigare synpunkter på behovet av förändringar i stödets utfornr ning och STUs agerande. Det gällde bl a ökat inslag av programstöd till den tekniska ökat institutionsforskningen, inslag av STU-initierade satsningar och att STU själv eller i samarbete ned andra myndigheter följer och analyserar behov och möjligheter imun branscher, sektorer och teknikcnmåden. Dessa förutsätter förslag alla enförstärkningav STUs utredande, utvärderande och planerade funktioner.

210 Kapitel 4 Problemdiskussion

Kanpetensmässigt hänger dessa funktioner nära samman med den kompetens som krävs för den egentliga stödhanteringen. Kunskap om branscher, sektorer och teknikcmråden är central i båda fallen. Detta förhållande gör att flera alternativ är tänkbara när det gäller den organisatoriska utformningen av STUs utredande, utvärderande och planerande funktioner. Huvudalternativen synes vara dels att inrätta en särskild och relativt anfattande stabsenhet under verksledningen, dels att låta de innovations- respektive forskningsstödjande enheterna ha egna motsvarande stabsorgan. Den lösning som väljs måste uppfylla kravet att vara anpassad till d förändrade nänmdorganisationen konmittên har funnit vara erforderlig.

I valet mellan de båda alternativen har konmittên stannat för alternativet med ett särskilt stabsorgan. Huvudargumentet är att ett samlat linjemässigt ansvar förefaller vara bästa sättet att säkerställa att verksamheten får den omfattning och tyngd san kommittén önskar. Lösningen förefaller också vara bäst anpassad till den nya nämndorganisationen, vilken diskuteras senare i detta avsnitt. Det finns emellertid också problem med att inrätta ett sär skilt stabsorgan.

Det första problemet gäller behovet av nära samverkan mellan dels de producerande enheterna sinsemellan, dels de producerande enheterna å ena sidan och stabsorganet å den andra. En samverkan är nödvändig. Den utredande och planerande verksamheten får inte bli isolerad så att det läget uppkonmer att vad stabsorganet utreder och planerar aldrig blir förverkligat, och att de producerande enheterna förverkligar vad som aldrig varit planerat. Kommittén anser att problemet går att hantera genom samverkan mellan enheterna. Dels bör planeringen av stabsorganets arbete (större utred ningar och utvärderingar) och verksledningens senare planeringsbeslut till följd av utredningarnas resultat ske under medverkan av stödenheternas chefer. Dels får man räkna med att utredningsarbetet inte bara utförs av stabsorganets egen och tillfällig extern personal, utan också av personal från stödenheterna som kan vara medlemmar i projektgrupper eller liknande. Liksom när det gällde kompetensfördelningen mellan innovations- och forskningsenheterna gäller ju också här att stabsorganet inte själv kan förväntas täcka in alla de kunskaper och specialkompetenser som kan behövas i utredningsarbetet. Luckorna måste täckas dels gen konsulter eller annan extern kompetens, dels från stödenheterna.

Även här innebär det i sak inget nytt för STU att samma personer kan få både stödadrninistrerande och mera utredande arbetsuppgifter. Den situationen föreligger redan t ex inan U-enhetens sek- * tioner. Det nya är endast att det nu också blir fråga om arbetsuppgifter inom olika organisatoriska enheter. De olägenheter som ; eventuellt kan vara förknippade med detta gemensamma personalutnyttjande över enhetsgränserna anser konmittên väga mindre tungt än de fördelar som ligger i konstruktionen med ett stabsorgan för utredningar, planering och utvärdering - dvs ett samlat linjanässigt ansvar för verksamheten och en starkare koppling till verksledningen och nämnderna.

SOU 1977164 4 Problemdiskussion 211 Kapitel

I STUs nuvarande organisation finns ett stabsorgan, gruppen för utredningar m m. I huvudsak har dess tidigare inriktning inte varit av det slag som förutsätts här utan har mest arbetat med frâgor rörande STUs inre organisation och verksamhetsformer. Kcmnittên har inte funnit anledning att entydigt ta ställning i valet mellan att STU framdeles har ett eller två stabsorgan - ett för de uppgifter som skisserats här och ett med sanma inriktning san nuvarande utredningsgrupp. Det avgörande enligt kcnmittêns mening är att STU framgent har en organisatorisk enhet med resurser för utredning, övergripande planering och utvärdering.

En följd av de förändringar san tidigare diskuterats när det gäller programindelning, organisation och planering är att STUs nuvarande nämndorganisation framstår som alltför omfattande och tungarbetad. Kommittén vill i stället förorda en lösning san i princip innebär färre fasta nämnder med huvuduppgift att vara rådgivande i policyfrågor och ett ökat inslag av tillfälliga planerings- och arbetsgrupper (med representanter för forskning, myndigheter, näringsliv, innovatörer, löntagare och konsumenter i enlighet med tidigare resonemang) med inriktning på utredning, planering eller ledning av större och långfristigare SIU-insatser inom ett avgränsat fält. När det gäller de fasta nämnderna synes en naturlig lösning vara att följa sanma princip san beträffande programindelnilugen och organisationen för den egentliga produktionen. Det betyder en nämnd för forskningsstödet och en för innovationsstödet. Två sådana nämnder kan på ett helt annat sätt än de nuvarande förväntas vara verksledning och respektive enhet behjälplig med bedömningar och förslag rörande STUs Verksamhetsinriktning i stort. Nämndernas nuvarande roll i beslutsprocessen rörande de enskilda stödärendena bör enligt kommitténs uppfattning inte behållas. Den kompetens STU tillförs genom nämnderna utnyttjas inte på bästa nöjliga sätt när en stor del av nämndernas arbete består i att ta ställning till enskilda ansökningar.

Nämnderna skall biträda verksledningen, den föreslagna stabsenheten för utredningar, planering och utvärderingar samt respektive produktionsenhet. Detta gör att det inte synes vara lämpligt att organisatoriskt knyta nämnderna direkt till enheterna för innovations- respektive forskningsstöd. Nämnderna skall ju vara rådgivande till verksledningen och en viktig del av deras arbete bör vara att biträda verksledningen med att utforma verksamheten inan stabserxheten.

Kommittén har bedömt att vardera nämnden bör bestå av ca 10-15 ledamöter och förutom forskare och innovatörer innehålla representanter för bredare intressen enligt sanma principer som för planeringsgrupperna. Forskningsnämnden bör ha ett betydande inslag av forskare, som bör kunna utses av forskare inom högskolor och andra forskningsinstitut inom STUs verksamhetsområde.

212 Kapitel 4 Problemdiskussion

4.6 FORMER OCH VILLKOR FÖR STUs FINANSIEILLA STÖD

Enligt direktiven bör STU-kommittén göra en översyn av de villkor sam gäller för den villkorliga återbetalningsskyldigheten i syfte att skapa klarare regler för i vilka fall denna stödform bör användas och hur tillämpningen i dessa fall kan effektiviseras.

STU tillämpar i princip tre olika former av finansiellt stöd, nämligen:

0 anslag utan återbetalningsplikt

0 anslag med särskilda villkor om återbetalning

clan

För de båda förstnämnda stödformerna, anslag med eller utan återbetalningsskyldighet, tillämpar STU för närvarande flera olika villkorsuppsättningar beroende på vilken anslagsmottagare och projekttyp det är fråga om. Inom U-enheten tillämpas allmänna villkor för stöd till projekt av mer kunskapsuppbyggande karaktär. Sådana projekt är normalt återbetalningsfria. De allmänna villkoren har emellertid också bestämmelser om återbetalning för de mer industriellt inriktade utvecklingsprojekten. Denna återbetalningsplikt regleras genom två olika uppsättningar av särskilda villkor. Den ena uppsättningen tillämpas om mottagaren är enskild person eller anställd forskare vid universitet och högskolor och den andra tillämpas om mottagaren är ett företag.

Inom R-enheten gäller Villkorlig återbetalningsskyldighet för alla projekt. Bestämmelserna gäller oavsett mottagarekategori (uppfinnare, enskilda innovatörer, mindre företag etc) och återbetalningen är baserad på antingen 5 procent av omsättningen om innovationen exploateras i eget företag eller 50 procent av inkomster från licensavtal o dyl.

Den tredje stödformen, dvs direkta lån, har av STU utnyttjats ytterst sparsamt. I samband med STUs tillkomst upplöstes nämligen de fonder för finansiering av fou som bl a Malmfonden tidigare disponerade. STU har därefter årligen fått anslag över statsbudgeten och intäkter i verksamheten redovisas under anslagen. Därmed har statsmakterna velat markera att avsikten med STU inte är att vara självfinansierarxde eller till viss del bibehålla ett fondkapital.

De båda stödformerna med eller utan återbetalningsplikt får anses primärt spegla skillnader i det förväntade ekonomiska utfallet av olika projektsatsningar. Till viss del härrör sig dessa båda stödformer med fyra olika villkorsuppsättningar, som varierar beroende på stödmottagare och projekttyp, från den uppdelning av statligt stöd till fou-verksamhet som existerade före STUs tillkomst 1968.

SOU I977:64 Kapitel 4 Problemdiskussion 213

Den grundläggande princig för STUs stödvillkor är att projekt, som inte syftar till privatekonomiskt intäktsgivande resultat, normalt inte heller skall leda till återbetalningar. I t ex forskningsprojektens syfte ligger i regel att skapa nya tekniska kunskaper som skall göras till en kollektiv nyttighet genom att ges en vid spridning. För andra projekt som syftar till resultat i form av kommersiellt värdefulla produkter, processer eller metoder skall Villkorlig återbetalning gälla, dvs STU-stödet skall återbetalas först om mottagaren får projektintäkter.

4.6.1 Synpunkter på nuvarande stödforrmer och villkor

Anslag kontra lån

Ett anslag från STU skall av mottagaren i räkenskaperna behandlas som en intäkt och utgifterna för att utföra projektarbetet som en kostnad. På detta sätt blir anslaget neutralt ur skattesynpunkt, dvs det påverkar ej mottagarens rörelseresultat. För ett STU-anslag, som utgår med särskilda villkor om åberbetalning, gäller att det utnyttjade beloppet inklusive ackurmulerad ränta under beskattningsåret skall tas upp av mottagaren som en ansvarsförbindelse. Det innebär att återbetalningsskyldigheten skall infrias endast under vissa givna förutsättningar. Om en återbetalning startar, betraktas den som en exploateringskostnad, dvs den belastar resul- Skulle - vilket inte kommer taträkningen. återbetalning avbrytas att tillhöra ovanligheterna - och den återstående återbetalningsskyldigheten förklaras avskriven, minskar i motsvarande grad ansvarsförbindelsen. Detta förfarande medför att en avdragsgill kostnad endast uppstår om och i den mån en återbetalning kommer till stånd. Vidare påverkas inte heller mottagarens Soliditet, vilket kan få stor betydelse vid den fortsatta finansieringen bl på grund av gällande banklagstiftning och den praxis som kreditinstituten tillämpar vid långivning.

STU-katmittên har övervägt för- och nackdelar med lån som en kamplettering till övriga anslagsformen Därvid har kommittén funnit att den enda fördel som kan vinnas med låneformen är att STU får en formell fordran, som automatiskt blir föremål för t ex de åtgärder som en konkursförvaltare vidtar. För mottagaren har emellertid låneformen uppenbara nackdelar. I vissa fall kan låneformen leda till oavsedda skatteeffekter och påverka stödmottagarens Soliditet och därmed kreditkapacitet. I sådana fall kan lånefonmen försvåra stödmottagarens finansiering av senare faser i innovationsprocessen, vilket inte kan anses överensstämma med statsmakternas intentioner med det stöd som erbjuds via STU.

Enligt STU-kommittén är anslagsformen således klart överlägsen låneformen med hänsyn till såväl skatte- som soliditetseffekter för stödmottagaren. Det är just de när framtagna fördelarna med anslagsformen som gör STU-stödet så unikt och attraktivt som finansieringsform för de stödmottagare som är i störst behov av stödet. Jämfört med vanligt bankkreditstöd är de främsta fördelarna med STUs stöd, ur stödmottagarens synvinkel, dels den villkor-

214 4 Problemdiskussion Kapitel

liga återbetalningsskyldigheten, dels avsaknaden av krav på säkerhet. ger STU anslag ned förhållandevis låg ränta, vilket möjliggörs av att STU inte har ett fondkapital att för-ränta .

Lånefornen är således enligt STU-kommitténs nening oförenlig och olämplig utifrån statsmakternas intentioner ned STUs stöd till fou-projekt. STUs stöd bör framgent därför enbart utgå som anslag.

Återbetalningsvolynen ur statsfinansiell synvinkel och som effektivitetsmått

I kapitel l redovisas återbetalningarna av STUs projektstöd inklusive räntor. Där konstateras att återbetalningarna i dagsläget endast ger ett mindre finansiellt bidrag till STUs budget, men att bilden kan komna att ändras då resultaten av senare års satsningar börjar visa sig.

STU skall gå in ned finansiellt stöd i tidiga projektskeden och nedvetet ta stora både tekniska och ekonomiska risker. Detta är själva käxnidên med STUs stöd. Sett i ett vidare perspektiv får STUs stöd härmed som följd att projektidéer prövas som kanske inte annars skulle komna till stånd samt att stödnottaganxas benägenhet att genomföra riskfyllda projekt ökar. En grundprmcip ned STUs anslag är att återbetalningar endast skall ske om stödmottagaren erhåller av de projekt, som STU stödjer. Det ligger emellertid i sakens natur att många av de STU-stödda projekten kormer att misslyckas. Därmed konner heller ingen återbetalning att äga rum. Ett räkneexenlpel kan klargöra sambanden nellan återbetalningama och stödvolynen.

att två av tio leder till resultat som i Antag innovationsprojekt tekniskt avseende är tillräckligt lovande för fortsatt innovation arbete. Det innebär att efter det tekniska utvecklingsarbetet, be döms uppskattningsvis ca 20 procent av den finansiella stödvolyme till innovationsprojekt kunna leda till återbetalningar. I konstruktionsarbetet, produktionsanpassningen och uppbyggnaden av produktionsapparaten kan antas att hälften av projekten av olika skäl måste läggas ner. Det betyder att 10 procent av projekten når fram till marknadsintroduktion. Blir hälften av dessa projekt också konmersiella framgångar, komer således 5 procent av STUs finansiella stöd till projekt att återbetalas plus ränta på dessa medel. I relation till hela STUs finansiella stöd, dvs i relation till både innovations- och forskningsprojekten, blir återbetalningarna ned ovan angivna antaganden endast ca 2 procent.

Det kan självklart diskuteras hur stor andel av STUs innovationsprojekt som rimligen bör bli tekniskt framgångsrika, dvs om ovan antagna nivå på 20 procent är rimlig. Erfarenhetesmässigt synes dessa antaganden dock riktiga. I exanplet ovan antogs att hälften* av tekniskt lyckade projekt når marknadsintroduktionsfasen och att hälften av de som introduceras på marknaden också blir kcmnersiella framgångar. Det betyder att även om samtliga STU-projek blir tekniskt lyckade, t ex genom att stöd enbart ges till relativt okomplicerade projekt ned låg s k innovationshöjd, konmer

SOU 1977: 64 Kapitel 4 Problemdiskussion 215

endast 25 procent av projekten att leda till återbetalningar. Sett utifrån detta perspektiv kan återbetalningen statsfinansiellt inte komma att spela någon större roll. Det bör också framhållas att enbart återbetalningsvolynen påverkas av gm ett projekt är kommersiellt framgångsrikt och inte

il framgångsrikt projektet

är. Återbetalningsvolymen som sådan speglar således inte den tekniska och kommersiella kvaliteten utan endast andel ajg_ en viss kunnat säljas och överleva på rterlmadexi.

Med hänsyn till att projekt ned endast ett begränsat tekniskt nynetsvärde påverkar återbetalningarna i samma mån som ett omdanande tekniskt genombrott, kan återbetalningsvolymen inte annat än i ytterst begränsad utsträckning spegla samhällsnyttan av STUs stöd till innovationsprojekt. Återbetalningsvolymen är med andra ord inte ett särskilt bra mått på STUs effektivitet. Enligt STUkommitténs mening är återbetalningarna därmed också ett dåligt styrinstruxrent. Ökade krav på återbetalningar kan t o m ha en direkt negativ effekt på STUs projektval och därmed inrikta STUs verksamhet mot allt mindre risktagande och till ekonomiskt säkrare projekt med låg irmovationshöjd.

De slutsatser som STU-kommittén vill dra beträffande återbetalda projektmedel till STU är dels att återbetalningsvolymen i mycket ringa utsträckning speglar nyttan av STUs stöd, dels att man med hänsyn till STUs grundläggande uppgifter inte bör använda återbetalningsvolymen som styrinstnmment.

Argument för Villkorlig återbetalning

I de tidiga skeden som STU går in ned stöd till innovaüonsprojekt, kommer de tekniska och ekonomiska riskerna att vara så stora att säkra bedömningar av återbetalningar är knappast möjliga att göra. Många gånger är det helt andra utanför projektet liggande faktorer som blir avgörande för om projektresultatet förs vidare eller ej. Många projektsatsningar kommer att ha mycket långsiktig karaktär och är notoriskt svårmätbara efter traditionella marknads- och lönsamhetskriterier. I sådana projekt är både den tekniska och kommersiella risken stor.

Ett grundläggande motiv för STUs projektstöd är att medverka till att etablera projekt, som inte annars skulle ha kommit till stånd. Ett viktigt syfte med STU-stödet måste i ett helhetsperspektiv vara att reducera såväl tekniska som ekonomiska risker. Ibland stannar kanske projektresultaten vid ny teknisk Om sådan kunskap. kunskap får en vidare spridning, kommer den dock samhället till nytta. STU-stödet kan således i många fall få stor samhällsekonomisk effekt oavsett om en återbetalning av ett sker projektanslag eller ej.

216 Kapitel 4 Problemdiskussion

Det har ibland framförts att STU-stödet kan verka konkurrensmedvridande om inte innovationsstödet är förenat med Villkorlig återbetalningsskyldighet och berättigade återbetalningar kommer till stånd. Risken för konkurrenssnedvridning får dock ses mot bakgrund av att STU-projekten är relativt små och att STU dels finansierar endast hälften av utvecklingskostnadema för projekt som genomförs vid företag, dels att stödet avser en tidig utvecklingsfas som normalt uppgår till högst 20 procent av den totala ,innovationskostnaden. Alla företag har emellertid möjlighet att söka STU-stöd. Konkurrens förutsätter samma förutsättningar och inte münst i finansiellt avseende. Flera har utredningar pekat på att mindre företag har särskilt svårt att erhålla krediter. Ur den synvinkeln kan STU-stödet förbättra de mindre företagens finansieringsmöjligheter och därmed medverka till mer likvärdiga konkurrensvillkor. En ewantuell kcmkurrenssnedvridningseffekt på grund av utebliven eller för liten återbetalning bör alltså ej överdrivas. Det krävs mycket speciella omständigheter för att en reell korkurrenssnedvridning skall uppstå.

Däremot är det STU-kommitténs bestämda mening att allmänna gälighetsargt talar för att upprätthålla återbetalningsskyldigheten. Denna markerar att STUs stöd inte får användas för att allmänt understödja företag utan att avsikten är att främja tekniska innovationsprojekt. Det är således enligt kommitténs uppfattning helt klart att den villkorliga återbetalningsskyldigheten i i sin nuvarande form bör bibehållas: de san mottager STU-stöd och som erhåller ekonomiskt uüayte av detta, skall återbetala STUstödet.

Synpunkter på tillämpningen av nuvarande stödvillkor

Vid genomgången av nuvarande stödvillkor har STU-kommittén funnit att dessa behöver ändras på flera punkter. Reglerna är f n olika för stöd som beslutas inom U- respektive R-enheten och för olika mottagarkategorier. På vissa punkter är reglerna inte tillräcklgt klart utformade och vissa regler angående bl a anslagsmottagarens skyldigheter och rättigheter gentemot STU behöver ändras. Anslagsmottagarna måste redan då de mottager stödet kunna fullständigt överblicka sina rättigheter och skyldigheter gentemot STU. För att möjliggöra detta har STU-kommittén funnit att reglerna behöver ges en enhetlig och klarare utformning samt att det är angeläget att minska antalet olika villkor som tillämpas. Detta kan t ex göras genom att villkoren inte utformas efter olika mottagarkategorier utan renodlat efter de två huvudsakliga projekttyper som STU stödjer, nämligen forskning- och innovationsprojekt.

STU-kommittén har också övervägt vilka administrativa problem som är förenade med STUs uppföljning av återbetalningsskyldigheten. För närvarande är samtliga projektanslag som STU beviljar förenade med mer eller mindre klart uttalad och utformad återbetalningsskyldighet. Även rena forskningsprojekt, som inte kan förväntas leda till privatekonomiskt lönsamma resultat, skulle därför i princip behöva följas upp med avseende på återbetalningsskyldigheten. Forskningsprojekten är idag något fler än innovationsprojekten. En renodlad gränsdragning mellan forsknings-

sou 1077:64 Kapitel 4 Problemdiskussion 217

respektive innovationsprojekt skulle avsevärt nedbringa antalet projekt, som skall följas up ned avseende på återbetalning. Huruvida återbetalning skall ske och hur stora dessa skall vara kan i de allra flesta fall endast beslutas i ett sent utvecklingsskede. Eventuella intäkter från projekten senare än besluuppstår långt tet att bevilja projektanslag.

Att ta fram för beslut underlag an återbetalning är en särskilt grannlaga och kanplicerad uppgift. Med hänsyn till bl a projektens långa genomloppstid är det oftast svårt att visa att det just projekt scnlfått stöd så småningcnlockså kcnuut att överskott. ge ett San en följd av de kalkyhnässiga periodiserings- och fördelningsproblemen blir det många gånger svårt att avgöra an de projekt STU delfinansierat resulterar i sådant att en återbetalutbyte ning skall äga ru. För att nedbringa STUs arbetsinsatser vill hannittên förorda ett systm där till största delen underlaget tas fram av anslagsmottagaren och där STUs uppgift blir att kontrollera begärda uppgifter. Även med ett sådant blir dock system återbetalningsuppföljningen betungande. Många gånger kan STU-insatser bli nödvändiga att följa upp under rent revisionsliknande förhållanden.

För att ytterligare nedbringa STUs arbetsinsatser och kostnader för uppföljninq,skulle ett systen där den aktiva uppföljningen begränsas till projekt över en viss storlek kunna prövas. 1975/76 uppgick antalet beviljade anslag med villkorlig återbetalningsskyldighet till ca 35 procent av samtliga anslag. En stickprovsmässig undersökning av anslagsbeloppens storleksfördelning för dessa projekt har gjorts. Den visar att är det en antalsmässigt betydande andel projekt sm fått ett eller flera anslag på mindre belopp.

Inm program l a var det drygt 60 procent och inom program 3 a 75 procent av projekten sm fått anslag på sannantaget mindre än 75 000 kronor. Inan program 1 a svarade dessa för endast projekt 10 procent av den totala anslagssunnan och inm program 3 för 30 procent. Med hänsyn till att det finansiella stödet från program 1 a totalt sett är betydligt större än från program 3, innebär detta att ca 70 procent av antalet projekt med villkorlig återbetalningsskydlighet svarar för endast 10-15 procent av hela STUs

stödbelopp.

En återbetalningsadministration sm ingående följer och granskar

samtliga återbetalningsanslag kanske 5 - 10 år framåt i tiden måste med nödvändighet bli omfattande. Det finns enligt STU-kcnudttêns endast en obetydlig risk att mening små belopp skall kunna verka allvarligt konkurrenssnedvridade. Mot den bakgrunden finns skäl att överväga om återbetalningsuppföljningen inte skulle kunna begränsas till projektanslag över en viss storlek för att minska på så sätt de administrativa kostnaderna för STU.

218 Kapitel 4 Problemdiskussion

4.6.2 Utgångspunkter och principiella överväganden

STU-kommitténs gencmgårzg av SIUs nuvarande stödformer och villkor har gjorts mot bakgrund av att STU stödjer dels forskningsprojekt och dels innovationsprojekt. Eftersan den förra norprojekttypen malt inte ger något ekonomiskt utbyte för mottagaren, bör enligt kommittén sådana projekt stödjas med anslag utan återbetalningsplikt och de senare med anslag som är förenade med Villkorlig återbetalningsskyldighet .

De förslag till villkor och bestämnelser som genomgången resulterat i redovisas i bilaga 3. Huvudsyftet med dessa förslag är att formulera enklare och klarare villkorsregler, underlätta nyttiggörandet av projektresultaten samt underlätta och så långt möjligt rationalisera STUs återbetalningsuppföljning.

Den huvudprincip som STU-komnittên anser bör äga tillämpning på STUs stödvillkor är i sak mycket enkel. I de allmänna villkoren, som gäller för alla STUs projekt ocn program, införs ett strikt publioeringskrav av mottagarens projektnesultat. Forskningsprojektens syfte är att skapa kunskaper som för att kunna utnyttjas av andra bör ges en vid och lättillgänglig spridning. Det är därför naturligt att STU nar rätt att publicera alla projekt-resultat Imovationsprojekten däremot måste dock av patentskäl eller andra kommersiella motiv kunna tillförsäkras en långt gående sekretess, vilket för närvarande redan sker på STU, och det är endast diarie4 uppgifterna (t ex ansökare och projekttitel) som inte kan sekretessbeläggas. Vill anslagsxrottagaren emellertid inte publicera sina projektrvesultat, kan på goda grunder antas att det är fråga om ett projekt som kan bli privatekonomiskt lönsamt. Om anslagsmottagaren av olika skäl motsätter sig omedelbar publicering av projektresultaten, vill STU-kommittén därför förorda att införa en autorratik som att publioeringskravet avlöses av en omedelbar tillämpning av de särskilda villkoren om återbetalning.

Kcxrmittên har också bedömt det som viktigt att redan i anslagsvillkoren klargöra de principer efter vilka återbetalningarna skall ske. En strävan bör vara att utforma beräkningsreglerna så att en eventuell återbetalning kan förutses, både vad avser total belopp och fördelning i tiden. En första fråga i detta sammanhang är därvid om återbetalningarna skall baseras och på omsättningen utgå med viss procent av försäljningsintäkterna eller cm återbeskall baseras form talningarna på någon av vinstberäkning.

För den första modellen talar dess enkelhet vid beslut om att åte betalning skall ske. Det är förhållandevis enkelt att konstatera att produktion och försäljning och att därmed pågår återbetalning i skall ske t ex enligt vissa schabloner. Nackdelen med produktion och försäljning som kriterium på återbetalningsskyldighet är att försäljningen i vissa fall - åtminstone på kort sikt - inte är lönsam. Stödmottagaren kan då bli för ett återbetalningsskyldig kommersiellt misslyckat projekt.

Kapitel4 Problemdiskussion 219

För den andra modellen talar således att återbetalning bör ske endast om tillverkningen och försäljningen är lönsam för anslags- Särskilt i större företag med flera produkter och sammottagaren. pågående utvecklingsprojekt rymmer vinstberäkningen svåra tidigt principiella och praktiska problem, inte minst vad gäller kostnadernas kostnadsbärare. Det får bedömas scm fördelning på olika hart när möjligt att utforma bestämmelser för resultatberäkning som enkelt och entydigt låter sig tillämpas i samtliga upptänkliga fall och oberoende av hur företagets interna kostnadsbokföring är upplagd.

STU-kommittén har funnit att det är angeläget att anslagsmottagaren inte drabbas av återbetalningar till STU om det projekt som anslaget avser inte blir lönsamt för stödnottagaren. I gengäld ”nar i villkoren för sådana projekt som nämnts klart formulerats ett krav om inte Inycket speciella sekrepå publiceringsskyldighet tesskäl talar mot publicering. Mot denna bakgrund nar STU-kommittén formulerat följande principer för beräkningen av återbetalningsskyldigheten för s k lönsamma projekt:

a) Normalt skall produktion baserad på ett STU-finansierat projekt leda till återbetalning.

metod eller som framtagits nelt eller b) Varje produkt, process delvis med anslag från STU skall bära sina fulla utvecklingskostnader.

Endast direkt projektresultat skall bära återbetalåsyftade ningarna.

De årliga återbetalningama får ej göras så stora att de avsevärt förhindrar eller försvårar en exploatering av uppnådda resultat.

Bland kostnaderna skall ej inräknas de utvecklingskostnader som finansieras av STU eller av anslagsmottagaren.

Beslut i återbetalningsärenden skall föregås av samråd med anslagsmottagaren varvid denne bör underrättas om innehållet i det kommande beslutet.

Föreskriven återbetalning skall jämkas om förutsättningarna beslutet grundas väsentligen kommit att ändras. på vilka

Återbetalningsuppföljning kontra projektutvärdering

I med det behov av helhetssyn på innovationsprocessen som linje diskuterades i avsnitt 4.3 att STUs uppföljning inte kan ligger endast till SIUs egen del i ett projekt, dvs till omedelbegränsas bara projektresultat i form av t ex prototypen: samt återbetalningsfrågan.

On STU san organisation successivt skall kunna lära sig att bättre utforma och inrikta sitt stöd, måste uppföljningen ske i ett vidare som griper över hela innovationsprocessen. STU perspektiv har därför ett behov av att Imrma återkomma till anslagsmottagarna även sedan för att kunna dokumentera hur slutrapporten godkänts,

220 Kapitel 4 Problemdiskussion

projektresultaten nyttiggörs. En rättighet för STU att t ex begära rapporter från anslagsmottagarna över på vilket sätt projektresultaten nyttiggörs, kan inte begränsas till innovationsprojekten. Att på olika sätt belysa hur forskningsprojekten nyttiggörs får anses minst lika viktigt även om forskningsprojekten inte ger resultat i form av återbetalningar. Den rapporteringsskyldighet san i SIU-komnittêns förslag till villkor behöver åläggas anslagsnnttagarna bestäms därför i första hand inte av kravet på att fastställa en eventuell återbetalningsskyldighet utan av STUs allmänna behov av uppföljning och projektutvärdering.

Den allmänna uppföljning och projektutvärdering som STU bör göra kan i princip ske i två olika former med olika detaljeringsgrad och noggrannhet. Heltäckande undersökningar av projektresultaten för ett visst år eller ett visst teknikområde torde bli mycket resurskrävande om de inte görs i form av enkäter med i förväg angivna frågor ocn svarsalternativ. Denna typ av undersökningar kan mycket väl användas för att belysa allmänna tendenser vad gäller det som hänt projekten efter slutfasen och är ofta tillräckliga för att belysa t ex huvudsakliga orsaker till framgång och misslyckanden.

Breda undersökningar behöver emellertid kompletteras med mer ingående genomgångar av projekten av i det närmaste praktikfallskaraktär. Ett betydande djup är nödvändigt för att få analysunderlag, som är tillräckligt detaljrikt och säkert för att tilllâta preciserade påståenden om stödets resultat och orsakerna till framgång och misslyckande. Undersökningar av detta slag är ofta mycket dyrbara och kan därför endast genomföras stickprovsmässigt. Det är icke desto nündre ett absolut nödvändigt inslag för STUs inlärning och erfarenhetsåtervinning.

Ingen _av båda dessa typer av projektutvärdering kan annat än delvis ge underlag för återbetalningsförnandlingar och återbetalningsbeslut. nhkäterna kan bli för översiktliga och en stickprovsmässig uppföljning av återbetalningsskyldigheten kan inte karma i fråga. Det är med andra 0rd viktigt att göra en åtskillnad mellan STUs system för ocn STUs system projektutvärdering för att ta fram underlag till beslut om återbetalning.

gcploateringsstöd

Anslagsmottagaren exploaterar inte alltid själv projektresultatet utan i många fall överlåts exploateringsrätten till en eller flera utomstående exploatörer, t ex genom licensavtal. Det krävs i allmänhet erfarenhet av och insikter i affärsjuridiska frågor för att utforma och rätt tolka bl a de ekonomiska konsekvenser som avtalen medför. Många av STUs anslagsmottagare har behov av råd och stöd i sådana frågor. Det gäller framförallt enskilda innovatörer och småföretag.

Kapitel 4 Problemdiskussion 221

Erfarenheten visar att framför allt enskilda innovatörer och mindre företag orredvetet och oavsiktligt har träffat avtal som för dem själva är klart otillfredsställande. För att undvika detta och de rättstvister som kan bli en följd av oklart utformade avtal, är det önskvärt att anslagsnnttagama i större utsträckning än nu utnyttjar utomstående och neutral sakkunskap i avtalsfrågor eller de motsvarande tjänster san SIU i dag och framgent kan erbjuda.

De avtal enligt vilka exploateringsrätten och återbetalningsskyldigheten helt eller delvis överförs från anslagsmottagaren till utomstående exploatörer måste självfallet godkännas av STU. I dessa fall får STU alltid tillfälle att ge råd till anslagsrmttagaren beträffande avtalets utformning och innehåll. Det kan emellertid ifrågasättas om man ska ta in bestämmelser i anslagsvillkoren som innebär att STU skall godkänna alla exploateringsavtal, dvs även sådana enligt vilka återbetalningsskyldigheten ligger kvar hos anslagsmottagaren. Det är tveksamt vilken rättsverkan sådana regler skulle kunna få. Det synes mot den bakgrunden mera angeläget att informera om de tjänster som STU och andra erbjuder i form av affärsjuridisk rådgivning, granskning av avtal samt biträde vid förmedlingar. Det förefaller rimligare att åstadkomna en skyldighet för anslagsmottagaren att till STU anmäla sådana överlåtelser som rör utnyttjandet av projektresultaten. Om anslagsmottagarens skyldighet att underställa STU alla exploateringsavtal för godkännande bortfaller, måste reglerna _för återbetalning till STU utformas så att det inte blir möjligt att genom ofördelaktiga exploateringsavtal avsiktligt undandra sig återbetalningsskyldighet. Detta kan ske genom att redan i anslagsvillkoren göra klart för anslagsmottagaren att STU har möjligheter att föreskriva återbetalning även i sådana fall ochschablonberäkna återbetalningsbeloppet efter en normal exploatering.

4.b. 3 Förslag till ändring av stödformer och villkor

Med hänsyn till lånefonnens ringa utnyttjande och de negativa effekter som lån kan innebära för en anslagsmottagare, anser STUkommittén att låneformen fortsättningsvis slopas och att STU framgent enbart arbetar med anslag med respektive utan Villkorlig återbetalningsskyldighet. I bilaga har lämnats ett förslag från STUkommittén till ändring av STUs anslagsvillkor: Allmänna villkor för alla STUs projekt och program samt Särskilda vi_l_lkgr_for sådana projekt som visar sig ge ekonomiskt utbyte. Förslagen överensstämmer till viss del med den praxis STU under senare år utvecklat.

222 Kapitel 4 Problemdiskussion SOU 1977:54

Den återbetalningsskyldighet san finns inbyggd i nuvarande § 9, Allmänna villkor för projekt-anslag, bör helt utgå. Återbetalbör enbart hänföras till de Särskilda villkoren för projektning stöd. Det att SIU får två villkorsuppsättningar jämfört med tidigare fyra. Motiven för detta förslag är flera. Ur effektivitetssynpunkt kan det knappast vara försvarbart att låta uppföljningen av återbetalning omfatta även projekt med allmänna villkor. Sådana projekt utgör både belopps- och antalsnxässigt den större delen av STUs projektstöd. De flesta projekt givna med dessa villkor har en mycket lång genomloppstid, är i regel av kunskapsuppbyggande karaktär och det blir av flera skäl mycket svårt att fastställa sambandet mellan STUs satsning och eventuellt uppkomnet ekonomiskt utbyte.

STU-komnittên vill också förorda att STU prövar en selektiv återbetalningsuppföljning. Projektanslag som ej leder till fortsättningsanslag och som ej uppgår till mer än 75 000 kronor bör STU ej aktivt återbetalningsbevaka under förutsättning att insatserna ej motiverats av förväntade resultat i form av återbetalningar.

Beslut i återbetalningsfrâgan skall fattas senast sex månader efter av slutrapport. Ett återbetalningsärende kan förgodkännande klaras vilande i högst fem år efter godkänd slutrapport, varvid dock måste prövas minst en gång årligen av STU. I återbefrågan talningsfrågor är det anslagsnottagaren som skall visa vilket ekonomiskt som uppkommit eller uppkomna inför utbyte beslut. Cm anslagsrrottagaren brister i detta avseende eller varje underlåter underrätta STU i återbetalningsfrågan, kan det medföra att STU föreskriver om återbetalning jämte ränta av hela det utbetalade beloppet.

Enligt STU-kommitténs Inening kan återbetalningsuppföljningen genom de föreslagna förändringarna systenatiseras och förenklas. Med utgångspunkt från redovisningarna i slut-rapporterna bör SIU få en god överblick över återbetalningsutvecklingen både ur administrativ och ekonomisk synvinkel.

SOLJl977:64 223

KAPITEL STU-KOMMITTENS SAMMANFATTNING OCH FÖRSLAG

5_

De föregående beskrivande och analyserande kapitlens omfattning och skall ses mot bakgrund av det äntligen vida syfte som uttrycks i STU-karmittêns direktiv. Kommittén skall således inte bara undersöka ämbetsverks- respektive stiftelseformens föroch nackdelar, utan även söka placera in STU i ett större sanrnanhang och utifrån detta ge principförslag till programstruktur, organisation och arbetsformer. Karmittên har därför strävat efter att förankra sina rekamendationer och förslag i en analys av dels den cmgivning STU verkar inom, dels de grundprocesser det är STUs att - teknisk teknisk innovauppgift stödja forskning respektive tionsverksanthet. Därav de tämligen cmfattande beskrivnings- och analyskapitlen .

STUs allmänna mål ligger fast, dvs att främja teknisk utveckling stöd, rådgivning och förmedling. statsmakterna genom finansiellt har inte förutskickat några avgörande förändringar och STU-kommittén finner heller inte anledning att föreslå några. Inte desto mindre är det svårt att entydigt och säkert ange hur Inålen bäst skall uppnås. Trots en omfattande internationell forskning år - inte Injnst - är kununder senare an innovationsprocessen skapen om den tekniska utvecklingsprocessen begränsad och därmed är det osäkert vilken typ av stöd och andra åtgärder som bäst befrämjar denna utveckling.

Erfarenheten har visat att cmhuldade föreställningar varit felaktiga eller otillräckliga. Befrämjas teknisk utveckling allmänt sett bäst eller selektivt stöd? Genom stöd till genom generellt forskare, innovatörer eller företag? Genau lån eller anslag? Genom finansiellt stöd eller förmedling? Genom rådgivning inom vilka etc? Härtill kommer att förhållandena vakompetenscmrâden rierar mellan olika områden (branscher, sektorer, teknikgrenar etc). Ett arbetssätt scm fungerar i det ena fallet, gör det kanske inte i det andra.

Mot .denna bakgrund ställs det stora krav på STUs flexibilitet och förmåga till erfarenhetsåtervixmirxg och inlärning. Kravet både att STU skall ha flera olika medel/ på flexibilitet och att dessa kan utnyttjas olika alltefter de skifkompetenser tande betingelserna.

224 Kapitel 5 S TU-kommitténs sammanfattning och förslag SOU 1977: 64

En av STUs stora tillgångar är att man på det hela taget förvärvat ett mycket gott anseende i skilda klient- och aktörskretsar. STU har sannolikt också haft större betydelse för den tekniska utvecklingen i Sverige än vad som antyds av den ca femprocentiga andelen av landets samlade fou-utgifter. Inte minst svenska undersökningar visar att det finns stort intresse för att utveckla innovationer med hjälp av statligt stöd. Det finns många innovationsidéer både incm och utom företag, som inte utvecklats i brist på resurser eller intresse. STU mottar också ett mycket stort antal ansökningar och många av projekten skulle med stor sannolikhet till stånd utan STUs stöd. inte koruna STUs projektbedömningar dvs i första hand tekniska av inkomna bedömningar ansökningar har också ett gott anseende och tillmäts stor vikt av andra aktörer, privata eller offentliga.

Ett intryck av STUs hittillsvarande verksamhet är emellertid att flexibiliteten motverkas av arbets- och stödformerna, som till stora delar präglats av STUs enbart forskningsstödjande föregångare TFR. Den i huvudsak tekniska projektbedötnningen har varit ett mycket centralt moment i STUs verksamhet och har styrt utformningen både av arbets- och stödformerna och av den interna kompetensuppbyggnaden. Ansökningar kommer in, projekten granskas med avseende på tekniska kvaliteter och genomförbarhet, betydelsen relativt existerande kunskap och teknik samt kostnadskalkylens hållbarhet. Ansökningsvolymen är stor (ca 2000 projekt per år) och handläggarinsatsen per projekt måste bli begränsad. Kontak- w i terna efter stödbeslutet tenderar att bli tunna. Nackdelarna härav är störst för innovationsstödets del. Samarbetet och kontaktterna med olika privata och offentliga organisationer i och för initierande insatser från STUs sida tenderar också att komna på mellanhaxzd.

STUs verksamhet skär över ett flertal olika områden vetenskapliga, tekniska, sektoriella, kommersiella, industriella, juridiska etc.STUs insatser kan i princip täcka hela spektrat av teknikområden, samhällssektorer och branscher. Särskilt i samband med STUs initiering av projekt, och för innovationsstödet överhuvud, är de utomtekniska kompetenserna betydelsefulla.

STU förfogar över viss egen kompetens inom de flesta av dessa områden. Tyngdpunkten ligger dock på det teknisk-vetenskapliga fältet, här är både bredden och djupet störst. Samtidigt gäller dock att STU inom sig inte rytmer den särklassigt största kompetensen inom varje enskilt cmrâde. Som regel gäller att större kompetens finns på många håll utanför STU. Forskarna har större tekniskvetenskaplig sakkunskap, företagen har större industriell och konmersiell insikt, innovatörerna är mer kreativa etc.

Det unika med STU är anellertid möjligheten till kombination av två särdrag, som följer av STUs breda verksamhetsområde. För det första täcker STU nästan hela fältet av ovannämnda kompetenser. Det gäller inte för någon av STUs viktigare stödmottagare eller samarbetspartner. För det andra, och än viktigare, har STU ett enastående POtentiellt kontaktnät med myndigheter, företag, forskarvärld och arldra offentliga och privata organ med sakkunskap

SOU 1977: 64 5 STU-komnzitténs Kapitel sammanfattning och förslag 225

på skilda områden. Jämfört med forskarsanthället har STU större egen kunskap om och bättre kontakt med t ex företagens och myndigheternas verksamhetsområden, jämfört med de stödxmttagande företagen/ innovatörerna har STU större och bättre konkunskap takter med t ex forskning och samhällssektorer etc. Gentemot sina huvudsakliga stödxrottagare och klientkategorier har STU således avsevärda kcmparativa fördelar i dessa avseenden. Kort har sagt STU kompetens- och kontaktmässigt en unik och central position. Sannolikt har ingen annan vare sig privat eller offentlig organisation ens en tillnärmelsevis liknande ställning på teknikutvecklingsanrådet.

Det är STU-kommitténs uppfattning att man bör ta fasta på dessa två särdrag för att formulera STUs verksamhetsidé, dvs vad STU bättre än något annat kan erbjuda. Att organ STU förfogar över medel för finansiellt stöd är i sig inte i detta tillräckligt sammanhang.

Den förändring som konmittêns förslag i det följande syftar till är att STU mer utvecklar och tillvaratar sin unika i termer position av egen kcmpetensbredd och ett cmfattande kontaktnät. Härigenom ökas flexibiliteten både när det formerna för att gäller stöjda genomförandet av enskilda projekt och när det att initiera gäller och stimulera teknisk utveckling inom särskilt angelägna områden.

STU-kommittén rekomenderar således att STU utvecklas från ett ansökningsmottagarxde och projektbedünande organ till ett mer aktivt, planerande, initierande och pådrivande organ samt från ett i huvudsak teknikkompetent organ till ett organ med stor förmåga att tillhandahålla och förmedla även utomteknisk När det kompetens. gäller SIUs program och organisation är, san tidigare framhållits, kanmittêns utgångspunkt att STU stöder två olika och grundprocesser ett särskiljande bättre att ger :möjligheter ta hänsyn till grundprocessernas särart.

5_ 1 PROGRAM

Programdiskussionen i kapitel 4 utmynnade i förslag cm att STU bör ha två program - ett för teknisk forskning och ett för teknisk

innovationsverksanhet. Beträffande den vidare indelningen i deloch underprogram redovisades två alternativ A och B för vardera progranmet. I båda fallen framhölls att skillnaderna mellan alternativen inte är stora utan främst är en fråga om tonviktsmarkering. STU-kommittén har valt att förorda ATX-alternativen, dvs en programstruktur som i nedanstående figur.

5 S TU-kommitténs och förslag SOU 1977154 226 Kapitel sammanfattning

Program Delprogram Underprogram 1 A: lnstitutions- Pmjek _ P 1: Teknisk forskning Program forskning Bra nschprugram 1 B: Kollektiv . f äkni ° g Komrnumeknnska forskningsprogram Övriga ramprogram P2: Teknisk 2 A: Initiativ- Prioriterade innovations» projekt insatsområden verksamhet 2 Andra B? Behovsområden pro|ekt

FlG. 5.1 STU-KOMMITTENS PRINC|PFÖRSLAG TILL STUzs FRAMTIDA PROGRAMSTRUKTUR

Argumenten för att välja just denna indelning av forskningspro- N grammet hänger samman med kcmnittêns syn på den kollektiva stödformen. Bl a förordades ett mer flexibelt och aktivt omprövande förhållningssätt från STUs sida samt att STU borde eftersträva en mindre ensidig koppling mellan institut och program så att instituten i större utsträckning kommer att utnyttjas inan

fleraj

program. Mot den bakgrunden förefaller det naturligt att samla allt stöd till kollektiv forskning inom ett delprogram.

När det gäller indelningen av innovationsprogramnet, får ställningstagandet i första hand ses som markering av den stora vikt konmittên vill fästa vid STUs initierande insatser. Genom att särskilja dessa insatser redan på delprogramnivån skapas förut-Å sättningar för en för båda parter mer klargörande budgetdialog mellan STU och statsmakterna rörande en av STUs viktigare arbets-w uppgifter.

Som redan framhållits anser STU-kommittén att den föreslagna programbudgeten ger en god principbild av STUs Verksamhetsinriktning och bör därigenom också kunna ligga till grund för meningsfulla prioriterings- och policydiskussioner i samband med den årliga budgetbehandlingen. I princip bör statszrakternas styrning kunna koncentreras till program- och delprogramnivâerna. Styrning på underprogramnivån bör främst kunna bli aktuell i två fall. För det första kan statsmakterna tänkas vilja prioritera mellan och inom de tre huvudsakliga fälten för kollektiva forskningsinzutser. För det andra kan statsmakterna vilja ta ställning till både de nya ramprogranmen för institutionsforslcningen och större främst STU-initierade innovationsprojekt. För sådana prioriteringar har STU-korunittên på annan plats föreslagit att STU skall kunna redovisa intressant beslutsunderlag i form av t ex problem- och möj lighetsinventerande undersökningar.

Den vidare indelningen i behovs-, insats- eller teknikcmråden på under-progranmivån bör i princip överlåtas på SIU och bl a följa av diskussioner mellan myndigheten STU och dess olika rådgivande Här finns för övrigt ingen anledning att sträva efter perorgan. manens eller något enhetligt indelningsperspektiv. Indelningen bör kunna utgå från olika perspektiv såsom branscher, sektorer, forskningsanråden etc.

SOU 1977: 64 5 S TU-kommitténs Kapitel sammanfattning och förslag 227

vill kommittén att Avslutningsvis understryka en ändamålsenlig programbudget i sig inte är en tillräcklig förutsättning för en meningsfull presentation av STUs verksamhet och för budgetdialogen. Härför krävs san nämnts också ett för dokuenfungerande system tation, insatsredovisning och utvärdering.

5 . 2 ORGANISATION

STU-kcnnuttêns organisationsförslag vilar i sannanfattning på tre principer:

0 En renodling och ett särskiljande av å ena sidan den direkt producerande funktionen och å andra sidan den serviceinriktade funktionen.

Ett särskiljande av forskningsrespektive innovationsstödet, dvs sanna princip som tillämpas vid programindelningen.

Upprustning och samordning av STUs utredande, planerande och utvärderande funktion, vars organisatoriska konsekvenser främst berör STUs nämndsystem och stabsorganisation.

STU-kannittêns uppgift är att lämna principförslag. I organisationsplanen nedan anges därför enbart indelningen i enheter. Indelningen i sektioner eller motsvarande bör enligt kannittên överlåtas på STU.

STU:s styrelse

I Generaldirektör verksledning

Forskningsnämnd 10 och Planeringsutvärderingsenhet Innovations- (Puemm 20 nämnd 10

I I I 7 Administrativ Informations- Forsknings- Innovationsenhet enhet enhet enhet (A-enhet) 70 (Info-enhet) 20 lF-enhet) 50 (I-enhel) 70

._4 Regionala STU-representanter

Kontaktsekretariat vid tekniska högskolor

FIG. 5.2 STU-KOMMITTENS PRINCIPFORSLAG TILL STU: FRAMTIDA ORGANISATION

228 Kapitel 5 S TU-kommitténs sammanfattning och förslag

I figuren har angetts en grov uppskattning av antalet personer är gjord utifrån nuvarande inom respektive enhet. Uppskattningen (se figur lzl) och efter en bedömning av vad de förepersonalstyrka enheternas kräver. Sifferuppgifterna inkluslagna arbetsuppgifter derar också de förstärkningar av vissa funktioner, som STU-kommittén föreslår. Jämfört med STUs nuvarande personalstyrka innebär organisationsförslaget en nyrekrytering av 20-30 personer. förutsätts ske successivt och främst tillfalla Personalökningen PU-ermeten, Info-enheten och I-enheten. Uppskattningen av personalbehovet på ca 230 personer inkluderar inte den personalförstärkning, som kan bli följden av STU-konmittêns förslag cm en utbyggd

regional representation.

Innovationsenheten

Huvuddelen av SIUs R-enhet och delar av U-enheten bör samnanföras till en enda slagkraftig innovationsenhet (I-enhet) med huvuduppgift att initiera och koppla samnan innovationsidêer med forskningsoch tillverkningsresurser i syfte att utveckla irmovationsprojekt. Det betyder att inom I-enheten kommer att finnas såväl teknisk som andra (juridisk, kommersiell, industriell nödvändiga kompetenser etc) för innovationsstödet.

Behovet av bredd i kompetens och kontakter måste få avgörande beför hur arbetet organiseras inom I-enheten. Den bärande tydelse för arbetets organisation bör vara lagarbete inom tillprincipen insats- eller projektgrupper och med en huvudansvarig handfälliga för De projektansvariga handläggarna bör i läggare varje projekt. ha bred affärsmässig och industriell erfarenhet vid sidan av regel den rent tekniska Slagordstnässigt sammanfattat: expertkompetensen. de skall ha kompetens att driva på projekt.

Arbetet inom insatsgrupper ställer krav på en flexibel organisation. Detta att en linjenässig sektionsindelning efter betyder t ex teknik- eller behovsområde inte är lämplig. Någon form av linjemässig ansvarsfördelning inom I-enheten behövs anellertid, både med tanke på det stora antalet projekt och enhetens storlek. Samtidigt är det önskvärt att i största möjliga mån begränsa antalet organisatoriska nivåer inom enheten.

kan man tänka sig att chefen för I-enheten under sig 1 Förslagsvis får 5-10 sektionschefer/utvecklingsledare, på vilka samtliga pro- 1 jekt fördelas. Utvecklingsledarna lägger i sin tur ut projekten handläggarna och insatsgrupperna, varvid ; på de projektansvariga de bör ha en samordnande, rådgivande och stödjande funktion gent- *Å emot insatsgrupperna.

Forskningsenheten

(F-enhet) ansvarar för allt forskningsstöd un- Forskningsenheten der l. F-enhetens huvuduppgift bör vara att initiera och program sluta avtal om långsiktiga ramprogram med olika målgrupper inom högskolor och universitet samt kollektiv forskning. Inom enheten handhas även det projektvisa forskningsstödet.

SOU 1977: 64 Kapitel 5 S TU-kommitténs sammanfattning och förslag 229

1-31 sektionsindelning av F-enheten kan t ex följa programindelningen eller göras efter olika teknikomrâden. Personal till F-enheten kan i första hand rekryteras från STUs nuvarande U-enhet.

Planerings- och utvärderingsenheten

Planerings- och utvärderingsenheten (FU-enhet) har tre uppgifter: övergripande planering, resultatvärdering och verksamhetsutveckling. All denna utredande, planerande och resultatvärderande verksamhet behöver givetvis inte ske inom STU , men det är nödvändigt att den sker i STUs regi. PU-enhetens verksamhet skall i första hand ses som ett organ för verksledningens styrning av STU. Genom bl a sektorstudier och behovsanalyser konmer PU-enheten också att bli ett serviceorgan till de producerande F- och I-enheterna. Sannolikt betyder detta att PU-enheten i stor utsträckning komer att behöva lägga ut uppdrag på extern expertis.

STU-kommittén förordar således att PU-enheten inrättas som ett stabsorgan. Som inledningsvis nämnts kan för PU-enheten en viss nyrekrytering bli erforderlig.

Informationsenheten

Informationsenheten (Info-enhet) har två uppgifter. En första uppgift är att demonstrera och dramatisera angelägna behov och tekniska möjligheter i syfte att stimulera det allmänna intresset för innovationer. För den riktade informationen bör Info-enheten verka i ett uppdragsförhållande gentemot F- och I-enheterna. En andra uppgift är internationell kontaktverksamhet, dvs i stort sett sarrma uppgifter som den nuvarande internationella enheten har. Som tidigare nämnts bör dock internationella projekt föras till F- respektive I-enheterna.

Info-enhetens personal kan initialt rekryteras från nuvarande Renhets informationssektion samt från internationella enheten. STUkonmittên räknar dock ned att en viss nyrekrytering är nödvändig.

Administrativa enheten

Administrativa enheten (A-enhet) bör vid sidan av nuvarande uppgifter också från U-enheten överta dokumentation, insatsredovisning och återbetalningsuppföljning. A-enheten kan därigenom få ett vidgat ansvarsområde.

RQ ionala representanter

Vid sidan av STUs nuvarande kontaktsekretariat bör STU bygga ut en regional verksamhet med uppgift att förmedla idéer till produktiva resurser, inventera och informera cm lokala tillverkningsmöjligheter, introducera och koppla samman innovatörer med företag etc. Den regionala representationen bör således utgöra ett komplement till kontaktsekreterarna vid de tekniska högskolorna i syfte att förstärka den omedelbara kontakten med framförallt små och medelstora företags problem och behov.

230 5 S TU-kommitténs sammanfattning och förslag Kapitel

4 kan SIUs regionala utfor- Som framgått av kapitel representation sätt. bör ske ur ett vidare mas på olika Den slutliga utformningen varvid hänsyn bl a behöver tas till statsmakternas perspektiv kommande ställningstagande till företagareföreningsutredningens förslag och den utredning om re- (SOU 1977:3) nyligen framlagda gional produktutvecklingsservice som SIND och STU f n genomför. STU-kommittén avstår därför från att föreslå någon särskild modell och förordar i stället att STU ges möjligheter att pröva olika innan statsmakterna fattar ett slutgiltigt beslut om STUs former, regionala representation.

av den regionala representationen bör göras så Lokaliseringen att STU erhåller bästa strategiska täckning även med hänmöjliga syn till kontaktselqeterarnas placeringsorter.

Nämnderna

STU-kommittén föreslår inrättandet av en forskningsnämnd och en innovationsnänmd som ersättning för SIUs nuvarande 14 nämnder och Nämnderna bör vara till verksledningen i kommittéer. rådgivande och planeringsfrågor samt allmänt kontaktskapande organ. policyroll vid enskilda stödbeslut bör upp- Nämndernas hittillsvarande

höra .

överförs de nuvarande Vid omstruktureringen av nämndorganisationen till särskilda planerings- och utnämndernas planeringsuppgifter Grupperna tillsätts redningsgrupper med bred allmänrepresentation. i att arbeta fram konkret underlag för för bestämda områden syfte förstärks dess- STUs beslut an olika insatser. Planeringsfurxktionen * utom genom den nya PU-enheten.

och de nya planeringsformerna bör Den nya nämndorganisationen medföra ett fördjupat och intensifierat inflytande sammantaget för allmänintressena. I syfte att vidmakthålla allmänintressenas vid till det nya systemet, bör avvecklingen inflytande övergången av de nuvarande nämnderna ske successivt och i takt med att plaoch utredningsgruppema börjar fungera. Detta nya och neringsmer flexibla system bör tillfredsställande kunna byggas upp under en övergångsperiod på 2 - 3 år.

Forskningsnämnden bör ha ett stort inslag av forskarrepresentanter samt i övrigt bestå av representanter för UHÄ och allrränintresse i vid mening (näringsliv, löntagare, konsumenter, myndigheter etc).

Innovationsnämnden bör samnansättas av meriterade innovatörer, för industrin med bred erfarenhet från utveckling representanter av innovationsprojekt samt givetvis representanter för allmänint-

ressena.

Allmänna synpunkter på organisationsutfonnning

har betonats vikten av stor organisatorisk flexibilitet Tidigare och inlärningsfömxåga, särskilt för innovationsstödets del.

En viktig aspekt på flexibilitetskravet är hur STU kan åvägabringa det sammantaget bästa utnyttjandet av de många olika delkompetenser

i SOU 1977: 64 Kapitel 5 STU-kommitténs sammanfattning och förslag 231

san måste finnas inom organisationen. Särskilt gäller detta de många olika teknikkanpetenserna som behövs både för innovationsoch forskningsstödet samt i den långsiktiga planeringen. Som tidiframhållits kan man inte räkna med att I-, F- och PU-enheterna gare var för sig täcker in hela det erforderliga kompetensspektrat. Keminterna arbetsformer mittên förutsätter att STU genom flexibla t ex i form av ad hoc-betonade insats-, projekt- eller utredningsgrupper - kan åstadkcmna ett fungerande personalutnyttjande över enhetsgränserna .

Ett sådant samarbete och gemensamt personalutnyttjande bidrar för Övrigt till att sambandet mellan programnen förstärks både i planerings- och genomförandefaserna.

En annan aspekt på flexibilitetskravet är att innovationsstödet torde kräva lednings- och arbetsformer som uppmuntrar till självinitiativ och till anpassningar av STUs insatser till omständiga i det speciella fallet. För att åstadkomma detta ständigheterna bör man vid detaljutformningen av STUs organisation eftersträva få hierarkiska nivåer. Särskild vikt bör också fästas vid att informationen inom och mellan enheter, vid sidan av ordinarie tjänstevägar, skall kunna löpa fritt både horisontellt och diagonalt.

5 . 3 ARBETS- OCH STÖDFORMER

I detta avsnitt kompletteras principförslagen till program respektive genom att kommittén redovisar sina organisationsutfornming principförslag rörande utformningen och hanteringen av forskningsrespektive innovationsstödet.

Beträffande STUs stödvillkor hänvisas dels till dikussionen i kapitel 4, dels till det förslag som redovisas i bilaga 3.

5.3.1 Teknisk forskning

Planeringen av stödet till teknisk forskning

Planeringsförslaget syftar för det första till en allmän förstärkning och intensifiering av STUs planeringsinsatser. Den hittillsvarande nämndbaserade och behovsområdesvisa planeringen har samtidigt varit både alltför blygsam och alltför splittrad, dvs nämndernas planering har inte i tillräcklig utsträckning balanserats av samlande planeringsinsatser från verksledningens sida. För det andra syftar förslaget till att STU effektivare skall kunna fånga upp och nyttiggöra avnämare- eller tillämpningsbehov inom samhällsoch näringslivet.

Kaunittêns förslag innebär att STU framdeles bör arbeta med en flexibel organisation för den långsiktiga områdesvisa planeringen av stödet till teknisk forskning. Det mest effektiva sättet att föra in långsiktiga närings- och samhällspolitiska behov i planeringen är att engagera de potentiella avnänarna av forskningsresultaten i planeringsarbetet. Det bör ske genom att STU arbetar med ett system av planeringsgrupper, som tillsätts för att planera forskningsinsatser incm av STU bestämda områden. Grupperna bör ha tillfällighetskaraktär och deras sarmansättning får bero av det valda planeringsområdet.

232 Kapitel 5 S TU-kommitténs sammanfattning och förslag SOU 1977: 64

Förutsatt att STU, med biträde av forskningsnäxrrnden, tillräckligt klart kan avgränsa en grupps planeringsanråde bör det också vara möjligt att avgöra gruppens sammansättning. Allmänt sett bör en planeringsgrupp vid sidan av forskare inom området bestå av representanter för näringsliv, myndigheter, löntagare- och konsumentintressen.

Det bör eftersträvas att planeringsgrupperna verkligen blir arbetande organ och att medlenmarna själva eller med hjälp av den or- g ganisation de representerar bidrar med synpunkter och underlag som 3 * belyser insatsbehov och -möjligheter, En planeringsgrupp kan behöva arbeta något år och STUs F- eller PU-enhet bör svara för samordning och sekretariatsfunktioner. STU bör också svara för finansieringen av de utrednings- och andra uppdrag som planeringsgruppen vill läqqa ut.

För att uppnå tillräckligt djup och konkretion i planeringen synes det vara lämpligt att arbeta med mindre planeringscmråden än de nuvarande behovscmrådena. Uppskattningsvis får man räkna ned områden motsvarande ca en tredjedel av de nuvarande. För att täcka hela forskningscmrådet under en femårsperiod, vilket förefaller vara en lämplig planeringscykel, behöver STU således avdela tillräcklig kapacitet för att fortlöpande driva på och samordna fem ä sex planeringsgrupper.

Planeringsgruppernas uppgift bör renodlas till att ta fram underlag och att utforma rekommendationer för inriktningen och omfattningen av STUs framtida insatser inom området. De slutliga besluten bör således alltjämt vara SIUs. Planeringen bör präglas av ett långsiktigt franvåtblickaxude perspektiv samt innehålla en genomgång av utgångsläget för forskningen, tillgänglig kcmpetens och existerande resurser, Väsentliga forskningsproblem och vetenskapliga kunskapsmål relaterade till tillämpningsmöjligheter.

Det föreslagna systenet har stora fördelar jämfört med nuvarande Den breda, externa sakkunskapen tillvaratas bättre genom att den endast utnyttjas för den långsiktiga och översiktliga ana- j lysen, och inte för löpande beslut cm projektstöd. Sanma verkan i har förslaget att anrådena skall vara mindre och fler - medlem- i marna kan bättre väljas efter deras intresse för och kunskaper incm området. Blir grupperna verkligen arbetande kcnmer medlemmarnas bidrag självklart också att bli större. Slutligen, genom att grupperna inte blir permanenta, erhålls en bättre balans mellan den cmrådesvisa planeringen och verksledningens samlade planering.

* Planeringsgruppernas material och rekommendationer blir underlaget för STUs planerings- och prioriteringsbeslut. Det kan gälla allmänna prioriteringar mellan och inom områdena samt beslut cm att initiera ramprogram för den tekniska institutionsforskningen. I de fall STU inte bedömer ramprogram vara en framkomlig väg, kan STU genom en ökad spridning av och information om planer och prioriteringar åstadkonma den intressestinrulans scm tidigare diskuterats och därigencm en viss indirekt styrning av de projektvisa stödansökningarna mot sådana aspekter och områden som STU vill prioritera.

SOU 1977: 64 Kapitel 5 STU-kommitténs sammanfattning och förslag 233

Ramprogram för teknisk institutionsforsknirxg

I kapitel 4 diskuterades motiven för och problemen med att stödet till den tekniska institutionsforskningen huvudsakligen ges i form av relativt små och vanligen ettåriga anslag. Denna ordning synes inte anpassad vare sig till hur teknisk forskning faktiskt bedrivs eller till den tänkta rollfördelningen mellan det forskningsstödjande organet och forskarna.

STU-komnittên föreslår därför för stödet till institutionsforskningen en alternativ stödform, rgmrgram, som i finansiell cmfattning och varaktighet påminner om programstödet till den kollektiva forskningen. Ramprogranmen för institutionsforskningen blir dock inte samfinansierade med en industristiftelse. Ett ramprogram bör omfatta tre år eller mer och kan ha en finansiell omfattning i storleksordningen 2 - 5 Mkr per år. Erfarenheterna från den kollektiva forskningen visar att det finns en viss risk för att finansiellt omfattande insatser leder till och läsningar förväntningar på att ett avtal automatiskt skall förlängas. Detta talar för att STU måste ägna stor uppmärksamhet åt utvärderingen av ramprogrammen. Av den grundläggande synen på forskningsrådsstöd följer för övrigt att en avveckling av stödet är ett naturligt inslag i verksamheten.

Initiering

STUs initiering av ramprogram bör ske med utgångspunkt från de tidigare föreslagna planeringsgruppernas arbete och från redan befintliga projekt och projektidêer. Ett ramprogram kommer då att omfatta ett distinkt men relativt omfattande problemområde och sannolikt behöver programmen ibland sträcka sig över flera tekniska discipliner och engagera flera vid olika inforskargrupper stitutioner. Ett ramprogram skall i princip kunna omfatta forskargrupper vid samtliga högskoleinstitutioner i landet med kompetens och intresse för programmet. En viss av den geografiska begränsning spridningen synes dock ändamålsenlig.

Initieringen av ramprogram blir en av F-enhetens viktigaste uppgifter. Konkret torde utformningen få ske i samarbete med representanter för de forskare/forskargrupper som kan tänkas ingå i programmet. Forskarnas uppgift blir att i samarbete med STU och utifrån av STU givna mål och planeringsrarmar formulera de vetenskapliga och tekniska kunskapsmålen samt de olika projekt som skall ingå i ramprogramnen. Det av forskarna utformade förslaget läggs till grund för STUs beslut om igångsättning.

De olika parter som kommer att beröras av ett ramprogram är, vid sidan av STU och de deltagande forskarna, högskole- och institu tionsledningarna. För att genomföra ett ramprogram behöver således parterna träffa ett avtal som reglerar deras inbördes åtaganden och befogenheter. Det bör ankoxrma på STU att tillsammans med UHÄ finna en förvaltningsrättsligt lämplig form för detta.

234 5 S TU-kommitténs sammanfattning och förslag SOU 1977: 64 Kapitel

STU bör självklart ha det övergripande ansvaret för ramprogrammet under hela den tid det är i kraft. Genau att arbeta med en rullande planering, som är relativt detaljerad för det närmaste verksamhetsåret och mer översiktligt för de följande, bör forskarna och STU en successiv anpassning av mål och ambi-

gemensamt kunna genomföra

tioner med erfarenheter. Den löpande ledningen

hansyn tillevunna *

av programmet ligger pa forskarna. För större program som omfattar det att forskarna u högskolor synes lämpligt

flera forskargrupper och

incm sig utser en ledningsgrupp. I andra fall kan det vara tillfyllest med en programledare, som samordnar forskningsinsatserna inom Droqrammet.

Den interna administrationen kan t ex skötas av en administrativ assistent tillsammans med de berörda högskole- och institutionsför- Detta bör i det avtal som träffas i samband valtningarna. regleras med att ramprogrammet igångsätts.

För att åstadkomma en fortlöpande dialog mellan forskare och forsksamt för att undvika en alltför omfattande rapporteningsavnämare till STU, föreslår kommittén att en referensgrupp kopplas till ring i gruppen får utses med hänsyn till provarje program. Deltagarna grammets äxmnesxmässiga inriktning och kan vara t ex representanter för forskare samt för allmän- och näringslivsintressena., programmets bör tillsättas av STU . Uppgiften bör vara Grupperna genom beslut att verksamheten inom programmet och till STU föra fram synfölja och förslag till förändringar i syfte eller ambitioner. punkter Vidare bör gruppen verka för att programmets verksamhet och resultat mera överskådligt sätt. Inte münst är det rapporteras på ett att forskningsresultaten förs ut till en vidare krets av viktigt avnämare. Det kan t ex ske genom särskilda symposier. Referensbör således inte sam extra kontrollorgan, utgrupperna uppfattas sedda av STU, utan som organ för kontakt med den omvärld som slutligen skall tillämpa och dra nytta av forskningsresultaten. 4

Beslut om en eventuell förlängning av avtal bör regelmässigt före- \ gås av en utvärdering som bör göras mer omsorgsfull ju längre l Ansvaret för utvärderingarna bör läggas på STUs programmet pågått. PU-enhet. skall omfatta dels programmets vetenskap- å Utvärderingen liga kvaliteter, dels dess samhälleliga relevans. STU bör därvid ; kunna anlita utomstånde sakkunskap inom och utcm landet. I STUs ligger att fästa särskilt stor vikt vid om de bedömningar uppgift av behovs- och användaraspekter som gjordes vid planeringen fort- p farande I princip kan utvärderingen leda till tre olika är giltiga. resultat. För det första kan programmet bedömas behöva fortsätta eventuellt med vissa av ambitioner och ännu någon tid ändringar inriktning. För det andra kan programmet bedömas sam så värdefullt att en permanentning kan komma ifråga. Det torde framförallt gälla som utvecklats snabbt och fått en sådan stadga nya teknikområden och betydelse att fasta basresurser bör inrättas. STU, (JHÄ och berörda högskolor får då i samråd utarbeta ett förslag till i vilka

SOU l977: 64 Kapitel 5 S TU-kommitténs sammanfattning och förslag 235 V

former och på vilket sätt en överföring bör ske. För det tredje kan utvärderingen av forskningen visa att ambitionen med programmet nåtts, att behovet av insatsen bortfallit, eller att resultatet inte är så tillfredsställande att programmet bör fortsätta. En successiv avvecklingsperiod om minst ett år torde då bli nödvändig.

Avslutande synpunkter

Genom ramprogram nedbringas STUs arbete med den traditionella värderingen av projektansökningar. Både STU och forskarna kan ägna större intresse åt att planera sina insatser. De administrativa fördelarna för forskarna torde också kunna bli betydande.

I dagsläget är det inte Inöjligt för forskarna att på förhand bedöma förutsättningarna för bifall till en ansökan och man måste därför gå in med ansökningar om fler projekt än man räknar med att i verkligheten kunna utföra, vilket innebär att visst planeringsarbete sker i onödan. Särskilt uttalat blir detta när det gäller initiering av nya projekt. Endast i undantagsfall kan ett nytt forskningsprojekt från början planeras för längre tid än ett år.

STU-kommittén anser att ramprogranmen bör medföra stora fördelar för både STU och forskarna. STU bör därför sträva efter att så långt möjligt ersätta det projektvisa stödet med ramprogram. Övergången till ramprogramstöd torde få ske successivt och det dröjer sannolikt några år innan stödformen kan svara för en mer betydande del av STUs stöd till teknisk institutionsforskning. Enligt STUkonmittêns bör det sikt vara möjligt att ge bedömning på fem års en betydande del av det finansiella stödet i form av ramprogram. I takt med att programstödet införes, kommer handläggarresurser vid F-enheten att kunna frigöras. De bör i största möjliga utsträckning föras över till I-enheten för att ge STU ökat utrymne för nya innovationsbefrämjande aktiviteter.

Vid tekniska högskolan i Linköping har på senare år bedrivits visst utvecklingsarbete kring s k temaforskning (se TEI/JA, betänkande av forskningsorganisatoriska gruppen, Linköping 1976). Grundidên med temaforskning synes till stor del överensstänma med STU-korrmittêns förslag till ramprogram. För att lättare finna och utveckla samarbetsformer kring ramprogranmen kan det vara värdefullt att ta fasta på de idéer och den kunskap om temaforskning som finns i Linköping.

236 5 S TU-kommitténs sammanfattning och SOU 1977: 64

Kapitel förslag_

Kollektiv forskngg

STU-kommitténs genomgång av den kollektiva forskningen har givit anledning till följande allmänna rekommendationer och förslag.

STU har under senare år strävat efter att inte bygga upp nya forskningsinstitut och att så långt möjligt lägga ut nya kollektiva forskningsinsatser på t ex högskolorna. STU-kommittén vill starkt förorda denna princip samt peka på möjligheten att åstadkomma en lösare koppling mellan institut och program och på så sätt kunna använda befintliga kollektiva forskningsinstitut för nya program. SIU bör framgent använda den kollektiva stödformen mer aktivt och flexibelt samt tillmäta företagens finansieringsvilja större betydelse vid bedömningen av angelägenheten av de kollektiva forskningsinsatserna.

För nya program bör STU initialt kunna finansiera en merpart av programmen, men då verksamheten inom programmen stabiliserats och företagen bättre kan bedöma nyttan av insatserna, bör de ta över en större del av finansieringen än vad som nu är fallet. Är företagen obenägna härtill, bör STU tolka detta som att intresset för verksamheten är lågt. Programmet bör då särskilt ingående utvärderas och STUs engagemang omprövas. Allmänt sett har värderingar av den kollektiva forskningen hittills förekommit endast i begränsad utsträckning. Kommittén föreslår därför att STU regelmässigt genomför utvärderingar inför förhandlingar cm förnyade * ramavtal. Med en sådan policy kan kollektiva forskningsinsatser initieras inom fler områden utan att statens finansiella insatser i behöver ökas.

STUs insatser för att göra de kollektiva instituten kända och utnyttjade av mindre företag bör förstärkas. STU-kommittén ser positivt på den försöksverksamhet som STU bl a tillsammans med SIND-f n bedriver. STU bör även kunna pröva att variera sin 1

finansiering av ramtprogrammen med hänsyn till institutens aktivaj

strävan och förmåga att bearbeta och presentera sina resultat Såj

att de når ut även till m1ir1dre företag. Institutens uppdragsverk-å

samhet har ökat betydligt på senare år. Verksamheten är allmänt i sett mycket uppskattad och kan anpassas till de mindre företagens behov. Det synes därför önskvärt att STU stimulerar instituten till att vidmakthålla en stor uppdragsandel samt att instituten informerar de mindre företagen cm sina möjligheter att ta emot uppdrag .

De allmänna rekcntnendationer beträffande den kollektiva forskningen scm STU-kommittén ovan framfört att STU behöver ta ett fastare grepp cm den kollektiva forskningen som helhet, vilket också ställer ökade krav på STUs administration. Dessutan bör den som tidigare framgått överföras till F-enheten.

Slutligen vill kcmmittên starkt stryka under att framdeles bör inslaget av projektstöd vid sidan av ramavtalen nedbringas. Därigenom upprätthålls grundidên med stödet till den kollektiva forskningen.

5 STU-kommitténs SOU 1977: 64 Kapitel sammanfattning och förslag 237

5 . 3 . 2 Teknisk innovationsverksamhet

I kapitel 4 diskuterades innovationsstödet under tre rubriker: behovet av helhetssyn, aktiv initiering samt med insamordning dustripolitiken. Särskilt betonades dels vikten av att STUs förmåga att initiera innovativa projekt inom områden angelägna ökar, dels att STU i ökad bör arbeta med andra stödinsatutsträckning ser än de rent finansiella för att sätt bidra till att på bästa idéerna och projekten förs fram till en slutlig exploatering. Förslagen i detta avsnitt avser i första hand att dessa tillgodose båda behov.

I inledningen till kapitel 5 underströks starkt betydelsen av att STU breddar kompetensen och bygger ut kontaktnätet. Det är av avgörande betydelse för de båda problem som angetts ovan, dvs både för den rent initierande verksamheten och för innovationsstödet i

övrigt.

Inriktning och styrning av innovationsstödet

Även för innovationsstödet behövs en förstärkning och

intensifie-

ring av STUs framåtblickande och utredande verksamhet. STU-karmittén föreslår därför att STU i detta - liksom för den forsksyfte verksamheten - arbetar med ett flexibelt av ningsstödjande system planerings-/utredningsgrupper som i detta avseende de hit-

ersätter

tillsvararxie nämnderna. Liksom i nämnderna skall allmänintressena deltaga i utredningsgruppernas bidra till den

arbete ochudärigencm

långsiktiga inriktningen av innovationsstödet.

Grupperna bör vara tillfälliga och arbetande samt ha till uppgift att belysa problem, behov inom områden

och möjligheter avgränsade

i syfte att ta fram underlag och att utforma rekommendationer för STUs framtida insatser. De slutliga besluten om olika insatser bör således alltjämt vara STUs ansvar. Deltagaresamnansättningen får bero av området. Allmänt sett bör i en grupp, vid sidan av personer med stor erfarenhet av innovationsverksamhet och industriellt utvecklingsarbete, ingå representanter för myndigheter, näringsliv, löntagare och konsumenter. För sekretariatsfurüctionen svarar I- eller PU-enheten.

Förutsättningarna för planering och styrning, liksom STUs allmänna ansvar och uppgifter är olika för forsknings- innovarespektive tionsstödet. STUs användning av planerings-/utredningsgrupper får anpassas därefter. På forskningssidan skall planeringsgrupperna ses som ett rullande system scm täcker hela det tekniska forskningsanrådet. När cykeln är fullbordad, har hela området också täckts. Detta ligger i sakens natur eftersan STU också är ett forskningsråd som, jämte UHÄ, har ansvar för all teknisk högskoleforskning. På jnnovationssidan har STU inte ett Inotsvaraxmde ansvar för de olika verksamma aktörerna (företag, innovatörer etc) san en fast resurs.

238 5 S TU-kommitténs sammanfattning och förslag Kapitel

Tidigare har belysts en allmän svårighet med att planera eller beställa fram innovationer och särskilt då mera dramatiska eller epokgörande tekniska nyheter: för det sam ingen ännu har upplevt som en möjlighet går det inte att artikulera ett behov. SIUs innovationsstödjande uppgift är tvådelad. Dels skall STU stimulera och initiera innovationsverksamhet inom sådana områden som statsmakterna angett sam särskilt angelägna och hit hör den s k s-rollen. Dels skall STU bedöma och stödja utifrån initierade projekt på deras egna tekniska och marknadsmässiga meriter.

STU-kommittén anser att STUs initierande verksamhet bör intensifieras. För att detta skall kunna ske, är det sam ett första steg nödvändigt att STU - i samarbete med olika sektonmyndigheter och andra berörda samhällsintressen - bättre kan identifiera behov, problem och möjligheter inom de olika områdena. Det är således först och främst SIUs initierande uppgifter som bör utvecklas genom det här föreslagna systemet med flexibla planeringsgrupper

I kapitel 4 antyds hur budgetdialogen mellan STU och statsmakterna kan utformas. statsmakterna anger i en första omgång vilka områden som är särskilt angelägna. STU tillsätter därefter planeringsgrtxpper med uppgift att ta fram underlag och rekommendationer. På den grunden kan STU göra bedömningar av vad man anser möjligt och önskvärt att genomföra och i mer konkret form redovisa detta för regeringen. Regeringen kan därefter ge ytterligare direktiv och stvra genom att anslå medel till ett särskilt underprograxm eller insats- 1 * område inom delprogram 2 A enligt STU-kommitténs tidigare redovisade programförs lag .

Härutöver är det naturligtvis önskvärt att STU - i kraft av sitt allmänna teknikutvecklingsansvar , på eget initiativ eller på förslag utifrån - tillsätter planeringsgrupper för att t ex belysa nya teknikområden, branscher, sektorer etc. Allt i syfte att få fram allmänt prioriteringsunderlag eller som förberedelse för initierande insatser.

Aktiv

initieriü

När väl behov och problem, möjligheter belysts genom planeringseller sätt - bör STU kunna aktivt inigruppernas försorg på annat tiera insatser bl a genom att intressera innovatörer, företag, etc för att genomföra konkreta projekt och att medmyndigheter verka till att projekten leds fram till ett slutligt nyttiggörande. De olika marknadsmässiga och administrativa problem som är förknippade härmed har diskuterats i tidigare avsnitt. För att ytterligare belysa STUs utgångsläge kan man ställa det i relation till det system för initiering, utveckling och upphandling av ny teknik som finns inom försvarssektorn.

Den styrmodell som tillämpas där karaktäriseras av en stark integration av processens samtliga faser och därmed också mellan

SOU 1977: 64 Kapitel 5 S TU-kommitténs sammanfattning och förslag 239

de olika aktörerna på den statliga respektive sidan. I privata ett sådant välintegrerat styrsystem också en nära samverkan äger nJm mellan beställare/uppdragsgivare och teknikutvecklare/uppdragstagare. Dessa förutsättningar skapas genom grundläggande och långfristiga politiska beslut. Det blir därmed också möjligt att låta teknikutvecklingen följa ur ett utvecklat planeringssystem med utförliga målbeskrivningar, perspektiv-, program- och system-

planer, kravspecifikationer etc.

Försvarssektorns styrmodell kan rimligen inte vara aktuell för STUs vidkarmande. Samtidigt är de grundläggande - i problemen synnerhet vad gäller inom ramen för STUs S-roll initiering likartade med de inom försvarssektorn. Kravet sammanpå styrning hänger självklart med det faktum att inom vissa anråden sker inte den tekniska utveckling som vore önskvärd. Detta är bl a ett av motiven till att STU har tilldelats S-rollen. Teknikutvecklingen och därefter tillverkningen måste oftast utföras av för företag, vilka projekten många gånger framstår som riskfyllda till följd av osäkerhet om marknaden därför att den beror av olika myndigheters upphandlings- och normeringsbeslut eller av fatpolitiskt tade beslut om t ex statsbidrag. Att ofta inte S-rollsprojekten leder fram till ett nyttiggörande kan bero på användarnas/upphandlarnas bristande innovationsmottaglighet och på att Inarknadsbetingelserna verkar dämpande på industrins vilja att frambringa tekniska nyheter. Under sådana betingelser är det inte rimligt att förvänta sig en självgående spridningsprocess för teknik. ny

Trots dessa svårigheter anser STU-kommittén att STU kan och bör göra mer för att initiera innovationsprojekt. STU bör t ex genom behovsanalyser och sektorstudier kunna identifiera orsaker till att den tekniska utvecklingen är eller upplevs som långsam inom vissa områden. Ett led härvidlag är de särskilda planerings-/utredningsgrupper san tidigare föreslagits. STU bör också allmänt bygga ut kontakterna och samarbetet med statliga och kommunala myndigheter. I sanma riktning verkar TUKs förslag. Dessa kontakter är nödvändiga med tanke på dels sektormyndigheternas roll som marknad/marknadsskapare, dels deras allmänna sakkunskap inom sina respektive områden. När det samverkan gäller med industripolitiska organ föreslår STU-kommittén att dessa fortkontinuerligt löper i samma informella former som under korrmittêns utredningsarbete. STU bör därvid kunna medverka till att kontakterna utvecklas även på handläggarplanet.

Vid sidan av ett allmänt informationsutbyte vill STU-kommittén emellertid föreslå att STU försöker få att medver- Wgdigheterna ka i projektarbetet på ett så tidigt stadium som möjligt. Erfarenheten visar nämligen att en sådan tidig medverkan ofta är den enda garantin för att S-rollsprojekt skall fullbordas och resultaten nyttiggöras. En möjlig handlingsväg för STU är att i större utsträckning sträva efter att få till stånd _genensanma projekt med andra myndigheter. Sådana exempel finns redan i STUs hittillsvarande verksamhet.

Det finns enligt STU-kommitténs mening ett behov av att STU allmänt utvecklar en större variationsrikedom i arbets- och stödformer när det gäller den initierande verksamheten. Av SIU krävs

240 5 S TU-komnzitténs och förslag SOU 1977: 64 Kapitel sammanfattning

inte bara utan också andra typer av insatser projektbedömning san t ex olika slag av förmedling, koppling och annan service-

verksamhet, normpâverkan etc. En viktig grundhypotes är nämligen

att olika områden befinner sig i olika stadier av mognad och att

insatserna olika anråden (t ex branscher, samhällssekpå sådana starkt måste åt. Av STU torer och teknikgrenar) också skilja sig krävs därför en djupare förståelse för skillnaderna mellan olika

i SIUs avnämaremiljö. Ett flexiblare arbetsutvecklingsanråden sätt ställer också krav på större inlärningsförnåga.

STU måste och särskilt aktivt initierande områsåledes, på det hinna flera roller. Det är i grunden mycket skilda det, spela att medverka t ex till en ökad effektivitet inom den uppgifter sektorn finansiellt stödja tekniskt utveckoffentliga genom att inom statliga organ och privat industri; eller genom lingsarbete att ett lagstiftningsarbete san inverkar korrigerande på påverka den använda existerande tekniken; eller genom att verka som ett

medel eller alternativ till de offentliga organens planering.

Emellertid borde enligt STU-kommitténs uppfattning opinionsaktiviteter för bildning, påverkan på nomgivande myndigheter, att öka innovationsmottagligheten vid olika organ etc framgent

bli väsentliga inslag i SIUs verksamhet.

När väl och behov är identifierade, kan STU - förutsatt problem att tillgodoseendet är av teknisk natur lösningen respektive aktivt initiera Ett förslag kan t ex vara att STUs processer. får att dramatisera ett identifierat behov Info-enhet i uppdrag eller behovsområde genom riktad information till potentiella

innovatörer och företag. Därigenom kan STU skapa ett intresse

för och stimulans till teknikutveckling inom området. Ett annat

förslag kan vara att STU t ex lägger ut direkta utvecklingsum-

forskningsinstitutioner eller till enskilda drag på företag, innovatörer i syfte att ta sig an av STU preciserade utvecklings- På detta sätt skulle STU kunna medverka till konkurreproblem. rande inan ett och samma område. Man kan också tekniklösningar tänka att SIU prövar möjligheten att utlysa idêtävlingar sig definierade I en senare fas kan idékring utvecklingsproblen. till för försök att få till stånd konlösningarna läggas grund kreta Ett tredje förslag är att STU i kraft utvecklingsprojekt. tekniska demonstrerar tekniska möjligheter och av sin sakkunskap aktivt medverkar till överföring av ny teknik mellan branscher eller andra områden. För en aktivt initierande verksamhet kan

det kanske bli att STU i ökad utsträckning försöker nödvänligt utforma och driva projekt i egen regi utan att för den skull ikläda sig äganderätt till projekten och dess resultat. Gemen-

samt för flera av förslag är att STU kan fâ finansi-

era större delen av eller hela. Drojektkostrxaden.

SOU 1977: 64 Kapitel 5 S TU-kommitténs sammanfattning och förslag 241

Proj ekthantering

STUs arbetsformer inan I-enheten ställer stora krav på handläggarna att intuitivt kunna värdera en innovationsidês lämplighet ur produktions- eller I av en innovamarknadssynvinkel. början tionsidês utveckling är det många med en gånger tillräckligt rätt begränsad insats från STU. Här är det och nyhetsvärdet innovationshöjden, som bör vara kriteriet på eventuella STU-

satsningar. Några djupare kostnads/intäktsanalyser är här sällan motiverade. En uppslagsjakt, ett antal råidêer som prövas med enkla försök och relativt enkla resurser kan vara det första ste-

get i projektinitieringen. Allt eftersom innovationsprojektet utvecklas, växer STU gradvis in i omfattande resurskrav. Då

ställs det nya krav på organisationen och utvecklingsarbetet.

För att vaska fram de fruktbara idéerna, måste STU också ha ett

fungerande gallringssystem för att inte drunkna i alla de möjligheter som ny teknik erbjuder och behov nya skapar. Själva gallringen av projekt, bedömningen av att fortsätta eller avbryta ett idêprojekt, är det svåraste erfarenhetsmässigt men samtidigt Viktigaste för en I-enhet.

Enligt STU-konmittêns mening bör i ökad anfatt- STU-handläggarna ning ges möjligheter att fatta självständiga beslut an finansiellt stöd till idê- eller utan alltför förundersökningsprojekt ingående projektbedömningar. Utvecklingen av en innovationsidê är trots allt relativt sett i utomordentligt billig jämförelse med de senare stadiernas Ett sådant deleutvecklingskostnader. gerat beslutsförfarande skulle t ex kunna omfatta idêprojekt under 20.000 kr i Erfarenheten visar att ansökningsbelopp. många idêprojekt kommer att misslyckas, vilket emellertid ligger i sakens natur och är ett faktum scm STU bör räkna med. Det är i

överensstämmelse med STUs mål att med enbart intuitiv bedömning satsa på ett stort antal idê- eller förundersökningsprojekt. Rätten att fatta sådana beslut bör tillkotrma alla självständiga STU-handläggare, alltså även regionala representanter och kon-

taktsekreterare .

Det händer emellertid att är projektidêer så pass ofullgångna eller outvecklade att något inte kan fattas av anslagsbeslut STL). Många anslagssökare kanske inte heller har finansiella re-

surser nog att utveckla sina projektidêer till ett för STU godtagbart beslutsunderlag. Eftersom STU i sådana fall har begränsad kapacitet, vill STU-kamittên föreslå att anslagssökare skall kunna remitteras till utomstående Detta skulle eipertis. kunna ske genom att STU sluter samarbetsavtal med långsiktiga ett antal utvalda konstruktörer, formgivare, patentrådgivare, provningsanstalter, marknadsundersökare etc, som anslagssökaren då gratis skulle få utnyttja på STUs bekostnad. Fördelen med

detta system är bl a att de av STU kontrakterade serviceföreta-

gen, genom att de kärmer till STUs krav på beslutsunderlag, snabbare och billigare kan bistå anslagssökarna med ett jämfört system där STU ger visst finansiellt stöd som anslagssökaren fritt kan disponera.

242 5 S TU-kommitténs sammanfattning och förslag Kapitel

För STUs vidkdrmande är själva kärnpunkten i den innovationsbeverksamheten emellertid att stödja utvecklingen av de främjande innovationsidêer, scm efter gallring bedöms vara bärkraftiga. Undersökningar visar att avgörande för ett framgångsrikt innovationsarbete incm företag är en stor flexibilitet och liten forav arbetsorganisationen. En annan viktig faktor har malisering visat vara förmåga att skapa entusiasm. STU är sig ledningens visserligen inget företag, men i dessa sammanhang torde för-

hållandena även gälla STU.

är det avgjort svåraste och ställer stora Projektgencmförandet krav på rörlighet i STUs organisation genom att ständigt nya problem, ny kunskap och nya samarbetspartners måste föras sarmuan. i kan utmärkas av att olika former av Projektgenomförandefasen kombinerad kompetens tillämpas på en projektidê för att förverken innovation. STU måste här utveckla stor förmåga att koppliga med specifikt kunnande under vissa och la in personer perioder lika snabbt kunna avveckla den när behovet inte längre är ak-

tuellt.

STU-kermittên föreslår således att STU bygger upp ett system med insatsgrupår som bör ha tillfällighetskaraktär och representera olika kompetensenråden. En STU-handläggare kan fungera som i en insatsgrupp. Insatsgrupperna måste sannoprojektsamordnare likt i mycket stor utsträckning låna in specialistkunskap utifrån. Centrala medlemmar i insatsgrupperna är givetvis innova-

tören själv, men även tillfälliga experter, potentiella företag, patenrådgivare etc. Självklart bör även teknikbe- y kreditgivare, * dömande experter på t ex miljöfrågor kunna ingå i en insatsgrupp. På så sätt bör STUs insatsgrupper kunna tillföras specialister utifrån för den erfarenhet sen nämndledamöterna som ersättning tillförde STUs projekt. Denna arbetsform för insatstidigare att låna in, upphandla eller träffa avtal med speciagrupperna lister är givetvis till för att ständigt komplettera och till-

föra innovationsidên utvecklingsenergi. g

om var i samhället de potentiella innovatörerna Kunskapen finns är mycket låg. Sannolikt är dock den del av dem scm yrkesmed innovationer bara en liten del av samhällets mässigt sysslar innovatörsreserv. Undersökningar från olika företags potentiella innovationsverksanmet visar emellertid att innovatörerna som grupp är utomordentligt heterogen. Där finns typiska teoretiker, praktiker, långvägare, nyutexaminerade, olika yrkeskategorier, i forskare, hantverkare etc. Det enda genensanma för skickliga innovatörerna är deras inställning till och påvisade kreativitet i innovationsarbetet. Vidare är kunskapen om tillverkningsmöjligheter och utvecklingsfönnâga låg. Härtill kanföretagens med vad institutionsforskarna kan erbjuda och mer problenet förhållandevis långsanma spridning och forskningsresultatens Eftersom STU i den förmedlande verksamheten måste tillämpning. samman olika samarbetspartners på ett snabbt och smidigt koppla sätt, bör STU också inrätta en förmedlingsbank som ett internt sök- och dokumentationssysten för projektsamordning. I en sådan kan de enskilda handläggarnas erfarenheter om förmedlingsbank forskningsresultat, innovationsidêer och tillverkningsresurser

SOU 1977: 64 Kapitel 5 STU-kommitténs sammanfattning och förslag 243

samlas och lagras. STU tillförs ju kontinuerligt kunskap genom projekthanteringen. Inte minst med tanke på den oundvikliga personalomsättningen riskerar denna samlade scm ofta är uppkunskap, splittrad på varje enskild handläggare, att bli svârtillgänglig samt rent av gå förlorad så länge den inte i mer organiserade former tas tillvara. Ansvaret för förmedlingsbanken kan förslagsvis innehas av Info-enheten eller PU-enheten.

När det gäller de funktioner och kompetenser som skall finnas incm I-exüheten är det viktigt att främst framhålla en må hända svårdefinierbar, men inte desto mindre mycket väsentlig faktor: fönnågan att driva på projekt. STU är inte enbart en sorts annorlunda bank, san efter teknisk och viss marknadsmässig prövning ger projektvisa anslag med Villkorlig återbetalning. STU och I-enheten är också en utvecklingsorganisation som genom olika medel - - arbetar rådgivning, förmedling, finansiering för projektens framgångsrika genomförande. Utöver rent teknisk , vetenskaplig och ekonomisk kartpetens behövs således en omfattande fond av erfarenhet från industriell tillverkning och projektledarskap. Likaså behövs ett omfattande kontaktmönster regionalt och med olika såväl statliga som privata organ.

De kompetensanråden där förstärkningar främst ter sig angelägna är enligt STU-karmittêns mening främst industriella och affärsmässiga. I-enhetens förmåga att just driva på projekt beror sannolikt mer på tillgången på personer med sådan bakgrund och kompetens än på personer med hög teknisk eller ekonomisk sakkunskap. STUkcmnittên vill därför föreslå att STU vid den tidigare oxmämnda

relglteringen av Ersonal framgent i högre grad tar fasta på kri-

terier san industriell erfarenhet och kontakt med projektarbete än på teoretisk, teknisk eller samhällsvetenskaplig kunskapsmeritermg. Ett par års erfarenhet så produktchef, utvecklings- eller projektledare inom tillverkningsindustrin bör vara ett minimikrav för anställning av handläggare vid I-enheten.

Utbyggnad av kontaktnätet*

Företag har sällan en aktiv eller systematisk kontakt med enskilda innovatörer med idéer att erbjuda företagen för utveckling och exploatering. Sådan organiserad förmedling är således en ganska sällsynt företeelse. Ett av skälen är att företagen sällan vill ha idéer utan färdigutvecklade prototyper eller prototypskisser. Ett annat skäl är att fria innovatörers tekniska lösningar sällan passar in i det egna företagets situation, t ex företagets produktionsapparat, kunder eller försäljningsorganisation. Erfarenheten visar också att inköpta innovationsidêer ofta måste genomgå en så cmfattande omarbetning inom företaget att den slutliga innovationen har begränsade likheter med den ursprungliga irmovationsidên.

Tekniska idéer och lösningar, som är Iröjliga att patentera och med högt innovationsvärde, är i allmänhet avgörande kriterier för ett företags benägenhet att göra satsningar. Detta gäller

244 Kapitel 5 S TU-kommitténs sammanfattning och förslag SOU 1977: 64

särskilt för utifrån kunnande innovationsidêer. Eftersan innovatörer finns överallt - som enskilda, vid forskningsinstitutioner och som anställda i företag - och de tillverkande företagen är utspridda över landet, bör STUs unika förmedlande roll vara des angelägnare. Samtidigt är företagens krav på relativt färdigutvecklade prototyper inte alltid i överenstämnelse med innovatörernas möjligheter. För att STU skall kunna spela enmer aktivt förmedlande roll i glappet mellan innovationsidêer och tillver- i kande företag, krävs en väsentlig resursuppbyggnad på STU för att; förstärka den direkta kontakten med innovationsproblematiken i likhet med den kontaktyta som redan finns etablerad mot forskar- j världen vid högskolor och universitet.

STU har sedan några år tillbaka inrättat kontaktsekreterare vid de tekniska högskolorna som förmedlande länk mellan forskning och industri via företagareföreningarna. Kontaktsekretariat finns förnärvarande på högskoleorterna Göteborg, Linköping, Lund, Stockholm, Umeå, Uppsala och Luleå. Kontaktsekreterarna inrättades bl a för att förbättra samverkan mellan institutionsforskarna och tillverkande företag. Det var därför naturligt att kontaktsekreterarna också placerades vid de tekniska högskolorna. Emellertid har kontaktsekreterarefunktionens viktigaste insats varit den förmedlingsnytta för SIU som man lyckats åstadkomma på fältet gentemot innovatörer och framförallt mindre företag. På \ många håll betraktas kontaktsekretariaten som STUs lokala

filial-ä

kontor. Många STU-handläggare har också funnit att kontaktsekre- g tariatet är ett användbart verktyg för att jämna vägen mellan j anslagssökande och STU. 1

Utifrån hur kontaktsekretariatens funktioner faktiskt utvecklats i har sekretariatens lokalisering under senare år ifrågasatts. Som i alternativ har föreslagits att vissa kontaktsekreterare skulle i placeras vid företagareföreningarna. 1 Enligt STU-karmittêns mening är en förstärkt regional verksam- 1 het och aktivering en av de viktigaste organisatoriska utbyggna- 1 der som ett innovationsorienterat STU kan vidtaga. Korrmittên 1 föreslår bl a mot denna bakgrund och som tidigare nämnts att ett tiotal försöksvis placeras vid nâg-

regionala STU-representanter i

ra företagareföreningar. För både kontaktsekreterare och regio- i nala STU-representanter föreslår STU-kotrmittên dessutom som ; nämnts en delgerad beslutsrätt för mindre projekt. Sådana s k förundersökningsmedel bör kunna användas friare även för begrän- 3 sade marknadsinsatser som exempelvis och problem- i behovsanalyser identifieringar. Förundersökningsmedlen kan förslagsvis fördelas i samråd med STU.

STU behöver också tillföras externa resurser och kompetens av annat slag för att förstärka förmedlingsaktiviteterna mellan innovatörer och företag. Statens utvecklingsfond (SUFO) var redan vid inrättandet tänkt att ingå i STU , men kom av olika skäl att inrättas som en särskild och självständig myndighet. Även an det redan nu finns ett nära samarbete mellan STU/SUFO/ SIB, bör det enligt STU-kommitténs mening för den totala inno- Vationsbefrämjande verksamheten vara en fördel om detta samarbete kunde fördjupas. Förutom ett fördjupat samarbete med

SOU 1977: 64 Kapitel 5 S TU-kommitténs sammanfattning och förslag 245

SUFO och SIB bör en betydligt bättre samverkan med kanplementära privata och statliga utvecklingsbolag och kreditinstitut kcmma till stånd. En modell för en samverkan kan även här tänkas vara att sluta samarbetsavtal. skulle långsiktiga Härigenom STU i projektluanterinqen kunna tillgodogöra sig den professionella erfarenhet på innovationsområdet som finns vid ett trots allt fåtal organisationer utanför STU .

Erfarenhetsåtervinning

Mycket få STU-handläggare har kunnat se något egentligt resultat av sitt arbete. Resultatbedömni gen är naturligtvis oerhört kaplicerad i STUs verksamhet, vilket emellertid bara unytterligare derstryker vikten av återkoppliag och uttolkning av erfarenheter. Innovationskedjeföreställningen kan här ha varit ett viktigt hinder för en sådan utveckling, eftersm de olika faserna i utvecklingen av en idé eller verksamhet så starkt hänger och man ihop egentligen aldrig kan förstå en fas utan att förstå helheten. STU-kcnndttên vill föreslå några åtgärder för en nödvändig effektivisering av STUs återkopplingsprocess.

För den löpande styrningen av STU och informationen om STUs verksamhet till allmänheten är det angeläget med återkoppling genom resultatvärdering- Denna funktion är mycket eftersatt inom STU och behöver därför en genomgripande uppbyggnad , STUs statistikinsamlande tar snarast fasta på anslagets utnyttjande för olika ändamål. Det bör enligt komnittêns mening därutöver vara möjligt att utforma ett uppföljningssystem med för STUs verksamhet adekvata indikatorer som grund för analyser av sannolika orsaker till framgång och misslyckande. Dessa indikatorer kan utgöras av en kombination av primitiva mått på produktionsresultat och mer sammansatta kvalitativa mått på effekter. Enkla Inätningar kan kartpletteras med mera sofistikerade samhällsekonaniska bedömningar. STU bör därför bygga upp ett som medger både inresultatsystem byggd uppföljning av gjorda insatser inom respektive delprogram och speciella utvärderingar genom sakkunnigbedårmingar för att belysa konsekvenserna av gjorda insatser. Resurser och kompetens med ansvar för ett sådant bör i första hand byggas resultatsystem upp inom PU-enheten. Det ingår inte i sTU-kotrmittêns uppdrag att lämna något detaljerat förslag till Det resultatvärderingssystan. är inte ens självklart att STU omedelbart bör eftersträva ett integrerat system Enligt kommittén är emellertid problemen vid resultatvärdering inte i första hand vare sig teoretiska eller praktiska. Inom detta område finns tillräckligt externt kunnande att anlita för att STU avsevärt skall kunna intensifiera och förbättra erfarenhetsåtervinningen genom resultatvärdering.

Som nämnts i kapitel 3 är forskningen om irmovationsprocessen ännu ett ungt forskningsområde. Man vet i själva verket litet mycket om vad som befrämjar kreativitet och innovationer. I synnerhet i Sverige är forskningen på dessa områden outvecklad. Det är STUkonmittêns uppfattning att STU som centralt organ för teknisk utveckling bör kunna göra utomordentligt stora insatser för att såtimulera utredningar och forskning om innovationsprocessen: kreativitet, uppfinningsaktivitet, innovationsbenägenhet etc. Sådan

246 5 S TU-kommitténs sammanfattning och förslag Kapitel

forskning och utredning kan med fördel ske i form av att STU lägger ut uppdrag till universitet och högskolor. Även denna initierande verksamhet bör kunna handhas av PU-enhetem

Handläggarna har en mycket stor betydelse inom ett organ av STUs typ eftersom det är de som sist och slutligen agerar och ofta fattar beslut i de enskilda och mycket komplicerade situationer, i vilka nuvarande kcxnpetens be- STU uppträder. STU-handläggarnas höver enellertid kompletteras med framförallt en framtidsorienteatt utifrån fatta ringsförmåga och en förmåga helhetsbedötmingar

finns 1

beslut genom att acceptera den osäkerhet san många gånger , i stödverksamheten. STU-handläggarna behöver således utinbyggd

veckla en kritisk och kreativ kompetens parad med teknisk fantasii

att lära ställa de rätta snarare än att bli skickliga sig frågorna teknikbedünare. Sådan kunskap kan oftast endast förvärvas gencm träning, men STU-komnittên föreslår att STU-handläggarna; praktisk

erfarenhetsåtervixming också kompletteras med en mer organiserad l

form av intern Detta skulle t ex kunna ske genom att

inlärning. 4

SIU internt arrangerar kontinuerliga seminarier om praktikfall i Ett annat sätt kan vara att på lyckade/misslyckade STU-projekt. tillvarata san onekligen finns både inom och utan

den expertis 1

Sverige på innovationsområdet genom att bjuda in personer med er-i farenhet av innovationsutveckling för intern utbildning i projektl hantering. 3

i it i i i övriga rekommendationer i e

Professionella innovatörer återfinns i allmänhet såsom enskilda uppfinnare, kreativa forskare vid institutioner och tekniskt idé-l för rika personer vid företag. Åtgärder Ekesinnovatörermas betsförutsättningar m m är enligt STU-kcmnittêns mening anmärkningsvärt blygsanma i jämförelse med den omsorg som från statens sida visas andra grupper med betydelse för innovationsprocessen (t ex institutionsforskarna) . Det förefaller helt rimligt och genomförbart att skapa sådana anställningsmöjligheter och arbetsförhållanden för professionella innovatörer som gäller för forsk na. Sannolikheten för positiva resultat av sådana insatser är hög STU bör därför vidareutveckla det ekoncnuska stödet genom t ex arbetsstipendier, uppfinnarstiperxiier, utrustningsbidrag, hyres- å bidrag till lokaler, pristävlingar etc. STU bör också kunna verka för ett psykologiskt stöd genom en allmän ökning av innovations- g Här bör 3 medvetenheten. STUs nya Info-enhet kunna spela en stor roll.

Det finns f n en klar skillnad i rätten till ekoncxnisk gottgörel-! =

se mellan å ena sidan enskilda innovatörer och å andra sidan arbetstagares patenterbara uppfinningar och idéer, som uppkommit inan företagens verksamhetsområde. Lagen cm rätten till arbetstagares uppfinningar (1949) övervakas av Statens Nämnd för Arbets-å tagares Uppfinningar (SNAU) . Under senare år har man inte minst I från fackligt håll börjat intressera sig för denna fråga för att 1;

SOU 1977: 64 Kapitel 5 STU-kommitténs .sammanfattning och förslag 247

om möjligt utjämna skillnaderna. F n har företagen optionsrätt på arbetstagares uppfinningar i 4 - 8 månader. Det finns sannolikt många goda innovationsidêer, som på grund av institutionella hinder blir outnyttjade i företag. Mot bakgrund av STUs ambitioner att allmänt stimulera innovationsflödet, vill STU-konmittên rekommendera STU att aktivt verka för att arbetstagares upgfinningar i företagen bättre tillgodogörs. STU-kommittén vill i sammanhanget erinra om de nyetableringseffekter som uppnåtts german att anställda med innovationsidêer brutit sig ur större företag (se avsnitt 3.5) .

SOU 1977: 64

BILAGA l UTREDNINGSDIREKTIV

UTDRAG AV STATSRÅDSPRCHOKOLL 1974-ll-15

Utredning av styrelsens för teknisk utveckling organisation och verksamhetsformer

Chefen för industridepartementet, statsrådet Johansson, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om tillsättande av en utredning av styrelsens för teknisk utveckling organisation och verksamhetsformer och anför.

Teknisk förnyelse är av grundläggande betydelse för samhällsutvecklingen. För att nå de politiska mål so satts up för exempelvis inre och yttre miljö, social service, sysselsättning, energiförsörjning och ekonomisk tillväxt krävs mfattande tekniska utvecklingsinsatser från både enskildas och det alhnännas sida. En kontinuerlig och målmedveten satsning på teknisk forskning och utveckling är ett viktigt inslag i näringspolitiken. Det centrala instrumentet för samhällets insatser på detta mråde är styrelsen för teknisk utveckling (STU).

STU bildades den l juli l968 (prop l968:68, SU 1968:131, rskr 1968:304). Den övertog uppgifter som tidigare handhades av bl a malmfonden, uppfinnarkontoret och tekniska forskningsrådet. Motiven för att inrätta en central myndighet var främst att undvika oklarheter i kmpetensföidelningen och motverka dubbelarbete i administrationen av stödet till forsknings- och utvecklings (f0u)insatser.

I prop 1968:68 framhöll föredragande statsrådet bl a att det är ett viktigt led i näringspolitiken att stimulera teknisk förnyelse och överföring av ny teknik i praktisk tillämpning. Genan att inrätta STU skulle staten få ett organ med en samlad överblick över den tekniska utvecklingen samt över tekniska resurser och behov av teknik inom såväl näringslivet som den offentliga sektorn. STUs huvuduppgift angavs vara att inan ramen för en aktiv näringspolitik fördela statligt stöd i olika former till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete. Det finansiella stödet borde riktas in på sådana områden, där koncentrerade insatser bedös sm angelägna för att främja industrins tillväxt eller bemästra problm inm viktiga samhällssektorer. Som exempel på sistnämnda angavs luft- och vattenvård, trafiksäkerhet, undervisning och sjukvård.

250 Bilaga I Utredningsdirektiv

i olika sannanhang, bl a i prop 1972:1 (bi1.l5 s.57),fram- Jag har att är trefaldig. En första är att hållit, STUs uppgift uppgift eller utvecklingen inom ned hjälp av tillgänglig ny teknik fräja olika samhällssektorer. Det gäller exempelvis miljövården, arbe- STUs insatser dylikt cnr tarskyddet och transportområdet. på ett av i vilken resurser för planering och råde påverkas utsträckning av fou-verksamheten upp eller kanner att byggas upp ledning byggts inm anrådet Ansvaret för fou-verksamheten tas därvid i ifråga. ökande över av organ inom resp. samhällsmråde. Det utsträckning att i takt härmed den relativa av STUs är följdriktigt betydelsen insatser minskar inom dessa mråden. i Ä 1 En andra för STU är att främja industrins innovationsverk- 1 uppgift och tekniska kvalitet. medför det stöd, som

samhet Naturligtvis i

lämnas inom ramen för den förstnämnda uppgiften, ofta positiva J effekter för svensk industri. Men även an inget direkt samband 1 mellan det förväntade resultatet av ett fou-projekt föreligger 1 och ett visst samhällsbehov, kan det från industripolitisk syn- w vara att lämna stöd. Stödet bör då på lång sikt punkt angeläget leda fram till resultat, sm bedmas kunna bli kmmersiellt värde- | fulla i internationell konkurrens inom och utm landet.

är att inom den tekniska forskningen höja den i

STUs tredje uppgift I nivån och öka kunnandet inm skilda anråden. vetenskapliga

STU leds Chef för STU är en generaldirektör, som av en styrelse. å biträds av en planeringsdirektör. Inom verket finns fyra enheter,

nämligen adinistrativa enheten, utvecklingsenheten, rådgivningssamt internationella enheten. För biträde och förmedlingsenheten vid får STU inrätta rådgivande nämnder. Vid STU fanns planeringen den l juli 1974 99 anställda, varav 53 handläggare.

STU är förlagd till Stockholm. På vissa universitets- och högskoleorter finansierar STU kontaktsekretariat, sm samverkar med re-

gionala organ och företag.

STU tillhör sm deltar i utrednings- och försöksde myndigheter verksamheten med programbudgetering inom statsförvaltningen. f n för verksamheten vid STU. Följande programindelning gäller

1. Finansiellt stöd till teknisk forsknings- och utvecklingsverk-

samhet

2. Utrednings- och planeringsverksamhet 1 i

3. Râdgivnings- och förmedlingsverksamhet

4. Drift av forskningsstationer

› Det finansiella stödet till fou-projekt (huvuddelen av progran l) är sedan budgetåret 1972/73 uppdelat på tio s k behovsområden

(energiteknik, materialteknik, transportteknik, produktionsteknik, kemi-, skogs- och träteknik, informationsbehandling samt styrsocialteknik, livsmedelsoch komponentteknik, miljövårdsteknik, teknik och naturresursteknik). Dessa behovsanråden har hittills haft karaktären av underprogram. De rådgivande nämnderna är -

SOU 1977: 64 Bilaga l Utredningsdirekriv 251

frånsett en nämnd för uppfinnarfrågor - knutna till vart och ett av beñovsområdena. Nämndernas huvuduppgift är att ta fram planeringsanderlag för STU inom resp. område och att bedöna projekts samband med målen för verksamheten.

Förubmn fördelning av finansiellt projektstöd åligger det STU att bl a främja kontakter med myndigheter, näringsliv och forskningsinstitutioner, fräja internationellt tekniskt samarbete, ge råd åt uppfinnare och förmedla fou-resultat till kommersiellt utnyttjande samt svara för förvaltning av statliga forskningsstationer. STU är också en av huvudmännen för Stiftelsen Industriellt utvecklingscentrum i Skellefteå.

STUS verksamhet och organisation har direkt eller indirekt berörts i en rad olika utredningar under årens lopp. I anslutning till uppgiften att främja utvecklingen inan olika samhällssektorer kan nämnas, att den nu arbetande teknikupphandlingskommittên skall undersöka bl a hur STUS stöd på ett effektivare sätt än hittills skall kunna samverka ned den upphandling av teknisk utrustning som olika statliga och hunnunala myndigheter gör. Vidare har budgetutredningen i sitt betänkande (SOU 1973:43-46), Budgetreform, tagit upp frågan om mål-medelanalys och hur en ändamålsindelning av statsbudgeten kan göras.

Den industripolitiska uppgiften för STU har behandlats i ett flertal branschutredningar. Ett aktuellt exempel på detta är dataindus:riutredningens nyligen avlämnade betänkande (SOU 1974:10), Data och näringspolitik 74, i vilket föreslås att STU i vidgad utsträckning skall stödja den datatekniska fou-verksamheten.Även framtida branschutredningar kcnner sannolikt att i vissa förslag anknyta till STU. Förutm branschutredningar kan i detta sannanhang nämnas den nyligen tillsatta utredningen (I 1974:01) on finansiering av industriell forskning och utveckling, som har till uppgift bl a att överväga finansieringsformer av sådant statligt fou-stöd sm även lämnas av STU.

Forskningsrådsutredningen (U 1972:02) har i särskild skrivelse tagit upp STUs roll när det gäller att stödja den tekniska forskningen och frågan an samordning av stödet på detta område mellan å ena sidan STU och å andra sidan statens naturvetenskapliga forskningsråd och statens råd för atomforskning. Utredningen föreslår, att det imon STU skall inrättas en särskild nämnd, sm enbart skall handha frågor rörande s k teknisk grundforskning. Nämnden skall kunna besluta m medelstilldelning till sådana långsiktiga forskningsprojekt san inte uppenbart kan hänföras till ett visst sektorscnmåde.

Riksrevisionsverket genonför f n en förvaltningsrevision vid STU. Enlig: vad jag inhämtat beräknas denna revision vara avslutad kring årsskiftet.

STUs arbete har stark anknytning till andra offentliga myndigheter cwh institutioner. Uppgiften att med hjälp av teknik främja utvecklingen i olika samhällssektorer styrs främst av de organ sm har ansvaret för planeringen imon resp. sektor. STUs verk-

252 Bilaga I Utredningsdirektiv

samhet har även beröringspunkter med organ sm har sektorövergrio ande uppgifter, t ex statskontoret med ansvar för rationaliseringverksamheten i statsförvaltningen och riksrevisionsverket med uppgift att övervaka effektiviteten. Vidare kan nämnas verksamheten imon vissa kmmunala och landstingskannunala organ.

Statens industriverk, som tillkm den l juli 1973 (prop 1973:41, NU 1973:54, rskr 1973:225), handhar bl a branschutredningar och allmänna industripolitiska utredningar, långsiktiga prognoser samt vissa statliga stöd- och utvecklingsinsatser. Industriverkets regionala insatser kanaliseras via företagareföreningarna. Statens utvecklingsfond, san inrättades samtidigt med industriverket,ska1l ge finansiellt projektstöd till riskbetonade investeringar inan industrin för utveckling av nya produkter, processer och system. Fonden är avsedd attutgöraett komplement till STU och Sveriges investeringsbank AB. Alla dessa organs verksamhet har starka beröringspunkter med STUs industripolitiska uppgift.

När det gäller teknisk forskning har STUs verksamhet stark anknytning till bl a universitetskanslersämbetet, universiteten och högskolorna samt forskningsråden.

Årets rikdag har som sin mening gett Kungl Majzt tillkänna att en snabb utredning m STUs organisation och verksamhetsformer bör göras (NU 1974:32, rskr 224). Jag förordar att särskilda sakkunniga tillkallas för denna uppgift. Vad jag anför i det följande innebär, att utredningen får en något vidare syftning än vad riksdagen angett.

Riksdagens begäran om utredning är föranledd av motionerna 1974:86 och l974:l529, i vilken hävdades att ämbetsverksformen är till påtaglig nackdel för STU på så sätt att den försvårar en rationell och effektiv verksamhet och medför att STU inte alltid kan ge klara garantier för sekretesskydd av yrkes- och affärshemligheter. Nbtionärerna förordade på anförda skäl, att STU mbildas till en stiftelse. Näringsutskottet förklarade i sitt av riksdagen godkända utlåtande att det inte var berett att göra något ställningstagande i frågan m mbildning av STU till annan verksamhetsform än ämbetsverk.

Jag vill för egen del hävda, att frågan om val av verksamhetsform inte har den betydelse sm den stundm tilhnätts i den allmänna debatten. STU är och måste förbli ett instrument i den långsiktiga näringspolitiken. De grundläggande kraven på uppfyllande av de mål statsmakterna ställer upp påverkas självfallet inte av verksamhets formen. Oavsett denna måste riksdag och regering ha möjlighet att genm villkor och anvisningar i samband med att medel ställs till förfogande styra verksamheten i önskad riktning. Det är vidare, inte minst med hänsyn till att betydande belopp anslås varje år, nödvändigt att verksamheten bygger på en fast organisation och att besluten fattas i reglerade former.

sou 197254 Bilaga 1 Utredningsdirektiv 253

Ämbetsverksformens och stiftelseformens för- och nackdelar bör kartläggas av de sakkunniga.

Vad jag anför i det följande är i allt väsentligt oberoende av valet av verksamhetsform.

Jag har i det föregående kortfattat berört STUs tre huvuduppgifter. Dessa har inte ifrågasatts av riksdagen och jag finner dem för min del ändamålsenliga med hänsyn till den roll STU har i näringspolitiken. Denna principiella tredelning bör även fortsättningsvis gälla och bör därför bilda utgångspunkt för de sakkunnigas arbete.

STUs uppgift att bidra till att främja utvecklingen inan olika samhällssektorer spänner över en lång rad olika anråden såsun miljö, energi, hälso-, sjuk- och socialvård, utbildning, transporter och bostäder. För vart och ett av cnmådena finns ansvariga fackmyndigheter, san på grundval av regeringens och riksdagens politiska prioriteringar formulerar konkreta behov. Vissa av fackmyndigheterna har san jag förut nämnt byggt upp eller är i färd med att bygga upp resurser för planering och ledning av fou-verksamheten som ett av flera medel för att tillgodose dessa konkreta behov. STUs uppgift bör även fortsättningsvis vara av kcnpletterande natur i förhållande till dessa myndigheter. När den sektoransvariga myndigheten fått tillräcklig kompetens och tillräckliga resurser för teknisk utveckling bör STUS ansvar inan anrådet upphöra.

Lösandet av ifrågavarande uppgifter förutsätter ett intimt samspel mellan STU, de sektoransvariga myndigheterna och övriga berörda organ. Det är viktigt bl a att de sektoransvariga myndigheternas prioriteringar får slå igeman i satsningarna på olika projekt inm de ramar som statsmakterna ställer upp för STUs verksamhet. Skälet härtill är att det främst är de sektoransvariga organen sm har möjlighet att bedma värdet av fou-satsningar jämfört med andra sätt att tillgodose framtida behov. Fou-verksamhet motiveras av att en speciell produkt eller produktionsmetod är angelägen att få fram. STUs huvuduppgift är att med sin speciella kmpetens initiera och värdera nya tekniska lösningar och därefter eventuellt lämna finansiellt stöd till arbete på dessa. För att ett framgångsrikt resultat av ett avslutat tekniskt utvecklingsarbete skall leda till exploatering kan krävas medverkan från ansvarigt fackorgan, t ex i upphandlingen.

Projekt san får stöd inom ramen för den nu beskrivna uppgiften kan naturligtvis som viktig sidoeffekt medföra industriell stimulans, eftersom själva utvecklingsarbetet ofta kcnner att bedrivas inom industriföretag.

En angelägen uppgift för de sakkunniga är att finna former för en sådan samordning mellan STU å ena sida och sektororganen och övriga berörda parter å den andra, att behoven av fou-verksamhet på effektivast möjliga sätt styr fou-stödet. De sakkunniga bör härvid på lämpligt sätt följa teknikupphandlingskcnnuttêns arbete.

254 Bilaga I Utredningsdirekrix SOU I977:64

Uppgiften att främja industrins utveckling måste utformas med hänsyn till och styras av de industripolitiska prioriteringar som statsmakterna gör när det gäller sysselsättning, effektiv produktionsstruktur,internationell konkurrenskraft etc. Huvudsyftet med STUs stöd är att bidra till att önskvärda och nödvändiga satsningar på teknisk utveckling i företagssektorn genomförs, vilka utan stöd med all sannolikhet inte skulle komma att realiseras. STUs stöd bör i princip lämnas endast om det är av avgörande betydelse för att dessa satsningar skall komma till stånd i tillräcklig mfattning. Prövningen av varje projekt måste göras mot bakgrund av en bedönning av ekonomiska och strukturella förhållanden för företaget och branschen ifråga. STUS specifika kompetens är inriktad på tekniska värderingar. I övrigt måste utgångs punkten för STU här vara de prioriteringar scnlgörs av resp. företag, när det gäller den produkt eller produktionsmetod som fouarbetet syftar till, och de bedmningar san görs av de samhällsorgan sm tar fram industripolitiskt planeringsunderlag.

Det bör sålunda vara en väsentligt uppgift för de sakkunniga att sätta in STUs verksamhet i ett större industripolitiskt sammanhang De sakkunniga bör överväga på vilket sätt STUs stöd till teknisk förnyelse i industrin kan effektiviseras och bättre samordnas med aktiviteter inm andra statliga organ och myndigheter, vilka har till uppgift att på olika sätt främja industrins utbyggnad. Exempelvis bör undersökas m den samverkan san redan idag finns mellan å ena sidan STU och å andra sidan industriverket, utvecklingsfonden och investeringsbanken kan fördjupas till gagn för den industriella förnyelseprocessen. Samordningsnöjligheterna mellan STUs rådgivnings- och förmedlingsverksamhet och industriverkets företagsservice bör också uppnärksannas.

Även samarbete med andra intressenter i STUs industriellt inriktade verksamhet bör behandlas, exempelvis vad avser företag, innovatörer, potentiella exploatörer, banker och andra kreditinstitut etc.

Det kan från industripolitisk synpunkt vara motiverat att STU lämnar stöd till enskilda fou-projekt, där finansiella restriktioner, hög osäkerhet, skillnader mellan företagsekonomisk och samhällsekonmisk lönsamhet eller andra faktorer gör att projekt inte annars kcnner till stånd i en anfattning sm är motiverad från samhällets sida. Hinder av detta slag föreligger främst när det gäller enskilda innovatörer och små och resurssvaga företag. Möjligheterna att effektivisera denna stödfunktion bör behandlas av de sakkunniga.

De sakkunniga bör också undersöka hur stöd från STU till industriell utveckling lämpligast kan ingå bland de sanordnade industripolitiska åtgärder av olika slag sm riktar sig till vissa branscher eller företagsgrupper och hur STUs deltagande i det förberedande bör utformas. Härvid bör övervägas i vilken ututredningsarbetet sträckning STU kör ges samordnande uppgifter vad gäller det statliga stödet till teknisk fou av betydelse för en viss bransch. Vidare bör undersökas hur STUs stöd till den kollektiva branschforsk ningen bättre skall kunna samverka med andra branschåtgärder,exem« pelvis i industriverkets regi.

SOU 1977: 64 Bilaga I Urredningsdirektiw

För uppgiften att höja den vetenskapliga nivån och öka kunnandet ino skilda tekniska områden kan två olika funktioner urskiljas. Det finns för det första behov av en forskningsrådsbetonad funktion, där bedöningsgrunden främst är inanvetenskaplig och har att göra med fou-verksamhetens kvalitet och värde vetenskapliga i ett internationellt Den andra funktionen sammanperspektiv. hänger med önskvärdheten av att uppehålla en sådan teknisk beredskap, att en långsiktigt önskvärd förändring av närings- och industristruktur underlättas och påskyndas. Stödinsatserna måste härvid vara förenliga med främst den långsiktiga näringspolitiken. I båda fallen behov av samordning uppkcnner med planeringen av universitetens och högskolornas verksamhet.

De sakkunniga bör pröva hur dessa båda delar av den tredje uppgiften bör utformas och graden av samverkan mellan dem. De sakkunniga bör även på lämpligt sätt följa forskningsrådsutredningens arbete.

STUs tre huvuduppgifter är till sin karaktär olika och jag vill framhålla vikten av att de bättre än nu hålls isär vid planering och projektbedmning på grund av skillnaderna i målsättning.

De tre huvuduppgifter STU har bör mer än vad sm nu är fallet vara vägledande för utformningen av programstruktur och organisation inan STU. Det bör finnas ett klart och så långt möjligt entydigt samband mellan å ena sidan målen för en av statsmakterna fastställd uppgift och å andra sidan programstruktur och organisation för genomförande av uppgiften ifråga. kan det Därigenm verkställande organets sakkunskap och självständighet hanna till sin fulla rätt för såväl planering sm för de dagliga besluten.

De sakkunniga bör med utgångspunkt från preciseringen av funktionerna inan ramen för STUs uppgifter lämna till principförslag programstruktur, arbetsfonner och organisation. Härvid bör beaktas vilka interna funktioner sm bör finnas vid STU, exempelvis då det gäller projektbedmning, utredningskapacitet, projektuppföljning, utvärdering och analys av vunna erfarenheter, överblick över fou-resurser inom landet och över möjligheterna till internationellt fou-samarbete. De sakkunniga bör behandla rörfrågan ande lämplig organisatorisk samverkan mellan STU och statens utvecklingsfond. Den utsträckning i vilken STU bör medverka i patentväsendets och i föreskriftsutveckling och standardiseringsarbete bör likaså beaktas ned hänsyn till dessa mrådens näringspolitiska konsekvenser. Också STUs behov av extern expertis bör prövas. Något detaljerat organisationsförslag för verksamheten bör dock inte utarbetas i detta sannanhang.

Vidare bör de sakkunniga lämna förslag till hur STU bättre än hittills i sin verksamhet skall kunna nå ut till mindre och medelstora företag. För att undvika en kostsam resursdubblering är det viktigt, att en samordning sker ned de regionala industripolitiska aktiviteter san ny byggts upp med stöd från statens industriverk. I första hand gäller detta verkföretagareföreningarnas samhet. De sakkunnigas arbete bör utmynna i förslag till hur STU och befintliga regionala industripolitiska organ skall kunna samverka på ett effektivt sätt.

256 Bilaga I Utredningsdirøktix* SOU 1977: 64

En precisering av STUs näringspolitiska funktioner och en översyn av organisationen gör det angeläget att undersöka behovet av förändringar när det gäller STUs stödformer både vad avser finansiellt stöd och serviceinsatser för rådgivning och förmedling. Härvid bör en översyn göras av de villkor som gäller för den villkorliga återbetalningsskyldigheten, i syfte att skapa klarare regler för i vilka fal.l denna stödform bör användas och hur tilllämpningen i dessa fall kan effektiviseras.De sakkunniga bör också undersöka an STUs nuvarande stöd i avsevärd utsträckning medfört ett reellt arbetsgivaransvar gentemot vissa stödmottagare och därigenom oavsiktligt fört med sig en lårxgsiktig bindning av medel. lvbt bakgrund härav bör de sakkunniga bedöma behovet av förändringar i detta hänseene.

De sakkunniga bör slutligen pröva olika möjligheter att låta STU upprätta funktioner som innebär att STU systematiskt kan förmedla idéer rörande utvecklingsarbete eller tillhandahålla information m var fou-resurser finns inan och utan landet för uppdragsinsatser eller fou-samarbete.

De sakkunniga bör i den utsträckning som är nödvändig för att fullgöra uppdraget samråda Hed utredningen om finansiering av industriell fou.

Utredningsarbetet bör bedrivas skyndsamt. Som riksdagen anfört bör dock resultaten av andra pågående utredningar, som direkt berör STU, aWaktas. De sakkunniga bör vara oförhindrade att redovisa resultaet av sitt arbete etappvis.

På grund av det anförda hemställer jag, att Kungl Majzt bemyndigar chefen för industridepartementet

att tillkalla högst elva sakkunniga för utredning av styrelsens för teknisk utveckling organisation och verksamhetsformer,

att utse en av de sakkunniga att vara ordförande, samt

att besluta om experter, sekreterare och annat arbetsbiträde åt de sakkunniga.

Vidare hemställer jag, att Kungl Majzt föreskriver

att de sakkunniga får samråda med myndigheter samt begära uppgifter och yttranden frân dem,

att de sakkunniga får anlita personal hos styrelsen för teknisk utveckling för vissa uppgifter i utredningsarbetet,

att ersättning till sakkunnig, expert och sekreterare skall utgå i form av dagarvode enligt korrmittêkungörelsen (1946:394) om ej annat föreskrives, att kostnaderna för utredningen skall betalas från trettonde huvudtitelns komnittêanslag.

SOU 1977: 64

BILAGA 2 STUs FINANSIELLA STÖD

FÖR PERIODEN - REDOVISAS I DENNA BILAGA Pmjmcr- 1969/70 1974/75 sTöDEI FRÅN ANSLAGEI E 1. STYRELSEN FÖR TEKNISK UIVECKLING: TEK- NISK FORSKNING OCH UTVECKLING. DET BÖR OBSERVERAS AIT DE KOLLEK- TIVA RAMPROGRAMvEN saw REDOVISAS I AVSNITT 1.4.1 INTE INGÅR. FÖR ATT KOMMA UPP TILL sTUs IUPALA FINANSIELLA STÖD UNDER ANSLAGET E 1 SKALL TILL PROJEICISTÖDEI I TABELL 1 LAGGAs STÖDET TILL RAM- PROGRAM SOM FÖR RESPEKTIVE BUDGETÅR UPPGÅTI TILL IVIELIAN 18 OCH 35 MKR (SE TABELL 1.2, AVSNITT 1.4.1).

258 Bilaga 2 S TUs finansiella stöd SOU I977 164

m _ m rn ...a ?á ._ ._ :G n t:

S. _m_ .C S.. n: :ü J: 5.. _S_

.S51

. o... ...m O.: f.. :d a...

.En ...an w.: 4.3. UI.

2:5_ 2953cc: EZ... .Eziaaux

.ca S.. _o_ 3. _m_ Z_ .za Z. 2._ S: ;c :C in. :c _oc_

53m.: 502m.:

nmatnxam aaêøcxcw

t...

.umiion

m... wo .å 3 0.0

...E3 ._5525

s.: man _d_ m3 ...om .o

å_ S_ 2. _v_ _m_ _m_ _m_ t... 3: S. _u_ än. En_ ä: _om_ _S_

_OOZmáE _oc:_.._om

..._22

;om

._33 mango.. I: h? 0.2 3 m.: m2 5.2 .än E:

S_ 3.: 8_ 5 _S_ _ä_

50.560 S. 0A_ ...o mo .dn Q2

so_ _S_ G3 ?c :i S3 _S_ _a_ S3 S: S: Se_ :C :ü _om_ S.:

.

;zosxavoz

. od m.. ...u ...m _k_ no m.. 3 i_ o...

Qom

v55_

»om .du s.:

:_02:

a.: ..

...u

.=nm.3_un:...:3

s.:

15 a_ :_ _m_ 2_ :i 5 2_ _E_ :c ES

.casåzuâ .anESEm

_

äesxom 25%... _amizxwø .Såå ._._o_2_._â

ma_ 5.2

mig_

s: _v_ :_ _e_ _m_ 5 2_

se

qivås.:

_ä_ ;c

.Såsom

:så §22_

.xcm ...n w.. E_ 2 ...n

:z od_ 33 of o.:

u _Eä

:nå:

:_ a_ _m_ S_ a_ a_ så _m_ _m_ 3_ _m_ :_ _m_

3%!

a: _m_ _S_

AcoZQQm a_.:_==_Eox

m... N.. 0._ o,... ?så _._ o.. :saa :goda :Bah ovåz.. .E33 ...om n.: 50.560

_s_ 8_ E_ :S a: _S_ _mo_ S_ _S_ a: S3 an_ _S_ _om_ _oc_ 8: _S_ _av_ _S_ :i Sv_ .E3

;goåauoz

.._._.._2_

:cozxâöø

. | E_ E_ 3 m.. _.o s.. 3. m. o... E. _..o E. men

?så

m.: _e_

E20_

a.: s.: ?m .du

nm.__sa›_=._

_

__§.sam=_=u_am=a

_E_ _ä_ GC ...a _å_ S: Su_ _nâån

...ä

âsoiom _nmEEêm ._._.._.e_...m _REEEu 2555.5

.

.Såå

E. o... E_ .d n_ .d

nn

.Emzmå 292:..

s.: a,... 5_ s.: _d_ E_ m.: EE.: _E_

: _o_ _n_ _o_ a. 2_ 3_ t_ 3_ :_ G_ _s_

..._2213

_s_ : :s _å_ S: S: _i_ _un_ å:

.Szoám _ocåvon ._:___m::m:_:.

__.=o._. 120.2_ :sah Eat..

.xom u... tm o.. ...nu dm a...

a.: ...om m.: 0.2 E.. n? man a.: f: m.: _s_ han n? n? ...dm

_

mâmewgrrzom

8.. s: 8.. ES

Små_ .sm ...äs 83e_ ...x 24m:

så. a›_:_o__3_

zuBuEFm

52_ 52_ _

zmâmkzkm

zo._ov_muo::u:mzm_z: zo._oxmuo::u:m§_z:

_

4320:2022_ zuzOhOZZ_

a_

u

oioamozzxguâ.: u_oamuz_._xunha

055.0_ 053.0... 053.9_ såå: 0520._ 0355.0;

._

55.9_ zxmzo_

.oteuåniuønzct zåzozumzñ... .êouuiinwnzai zozozumz<xn

._23 _az_ 5:» .:: __: »<_._._ .Jag EEDM _az_ ._.:._. q.:h 4.:H k<_z._ ..._02 §§m =o_:_=_5_._ &

SOU 1977 :64 2 S TUs

Bilaga finansiella städ 259

s o

...Bai

Z om. S. 3 om f. 2 2. 9. 2 .c

:Busa

t

.mma_m .mmâmâ

3 E S. o.. 2. .a 2 om

s.. :c :. .i n. t_ 2_ 3. :t _m_ .t S.. s_ 2. _v_

_un_ 8: s: 2: :c _å_

so:

_amszxcêa

2:3_ asazävm _xoFE

_amcixoêa

33.05 ovêiå

u ›

v.52:

.m ...n m_ G R S_ 23 E E »n o.. m_ 9 än 2._ än än

_.å Es.. s:

.ä 3: :_ S_ _m_ 3_ 2. ä. 3: 5._ 5 .t _n_ 2_ 5

so: .ä _S_ S: S: 33 so:

_amcixomca

§22_

_umcêxcuca

.S255

ä_ e_ å mn m_ NN 9_ e... m_ Z

_o_ m3 m3 3:_ En 2_ _m_ än å..

.så .så ma_

o» om å 2 3 E .m 2 v ä $

.musuå E305 Eouci

om m 2 2 z

.mwzei

2 av vu om 2

.ä S_ .z _n_ 5 5 a_ A: :å _m_ 5 E S_ _o_ 2. .i

30: E.. _E_ S: GC so:

_amscååâ

Eek.. osariå ;garva 25a_ ovF-_ioø

_umåzxcäu

,EDGE

2 v_ ä .N m.. m_ __ om 8 vn .m m 2 mom S.. E_ om_ a: :m os_ n

.så _.__.

E.. S: a_ _v_ a. 3_ a_ .c :c Sv_ 5 .t _v_ _o_ 2_ _n_ ä_ _n_ _t_ RQ

:ö: Se: l

.ioFi

_amåcxâau _nmicxnên

.io-oi

a_

Miio_

_: S u... ä o» m_ 3 om Nm m_ 3 .

S” å.. mom ä_ än

_så S: _8: om.. omm_

_Eaâus

|

.s 8 o.. om ä 2 2 m_ o_ o_ å a.

,åuusi E002..

E om m_ o_

.§52

.c s. om om 2 mn

...unna

023m_

Leah..

ä_ _m_ 5 5 a_ 5 a_ 5 E_ 22 _o_ 5 G_ 5 S_ 3 .S

so: å_ :c 33 Se:

_amsiüå

02000_ uvuräå .Eomcä uvn_.__›0a

_uncixwmcu

o

.E035

m_ m_ v_ o

ENS_

Nm .N N_ a: 2 2 .v nu 3 2 ...å En ä» _: 8a o; _.=.

äzcsmwmszzcäs

S.. :z _mm_ an_ S.. _S_ S: _nu_

:ö: Se:

_åicxoøea _åicxøêa

.iomai

mo o_ om om ä o_ E om o.. om __ om

än a.: o; m: 8_ omm mmm

.så _Z: än_

..

mammsmsca_

8_. S7 .

03.5_ .sm 03.5_ .Sw ..

.

zzzuümhmzhåeszr_ .zmzhmêzxmmomäox zo_ov_moo:im:mzu_z: zo._ozmoo::m_:m._m_z:

:

zzzmñuhühmp<äa _Lmzpmz_zv_m._op_.:ox

zmzoüxåzzüazu uåoømozsxpuia zmzohozz_xmzu ofömmøzzvümia

.m 1

:.25 .såuoiiåazez ohm=om,_._: Uhuz0m._d._. 055.354: zuzoxumz<xm zzzm .u__amu.afån=c2 oåmzomdñ 0552:53: 052.355» zuzozumz<za zzam

:å

sou 1977: 64 261

BILAGA 3 FÖRSLAG TILL STUs STÖDVILLKOR

Allmänna villkor gäller för alla mottagare av STU-beviljade anslag till projekt och program. Imslag med allmänna villkor är återbetalningsfria, men anslagsmottagaren skall scm motprestation ställa projektresultatet till förfogande för publicering genom STU.

Särskilda villkor om återbetalning av STU-beviljade anslag gäller för de mottagare, vars projekt enligt rapporteringen ger eller förväntas ge ekonomiskt utbyte.

VILLKOR

Utbetalning av anslagsmedel

l. Anslagsmedlen utbetalas till anslagsmottagaren direkt från STU via läroanstalt där UKÄ är central förvaltningsmyndighet eller annan statlig myndighet. On utbetalning sker via dylik myndighet gäller de närmare föreskrifter om utbetalning och redovisning, som denna bestämmer i den mån inte STU meddelar särskilda anvisningar.

Utbetalning av beviljat anslag direkt från STU sker efter anslagsmottagarens rekvisition i poster som bör uppgå till minst l 000 kr. Rekvisition skall åtföljas av verifikationer - när så begärs i original - med anslagsnottagarens godkännande. STU kan på anslagsmottagarens begäran göra utbetalning för större poster inom anslagets ram direkt till räkningsutställare om räkningens belopp överstiger 10 000 kr. På grundval av skriftlig framställan kan STU ställa ett förskott till anslagsmottagarens disposition. Förskott lämnas i regel inte med högre belopp än 25 procent av anslagsbeloppet eller vad som behövs för tre månaders verksamhet.

2.SIU är inte att anse som arbetsgivare för vare sig anslagsmottagaren eller annan som denne anlitar för anslagsändanâlet. Anslagsmottagaren eller administrerande statlig myndighet, som verkställer utbetalning, är som arbetsgivare ansvarig för skatteavdrag och skatteinbetalningar, socialförsäkringsavgifter, semesterlön, uppgifter till taxeringsmyndighet och försäkringskassa m m.

262 3 Förslag till STUs stödvillkor SOU 1977: 64 Bilaga

Anslagsmedlens användning

3.Anslagsmedeln får disponeras högst 6 månader efter den i beslutsbrevet angivna tidpunkt för projektets beräknade slutförande för att bestrida kostnader, som uppkonner under projekttiden. Outtagna medel utbetalas därefter ej. Utbetalade förskottsmedel, sm inte förbrukats, skall återbetalas till STU.

Anslagsnottagaren ansvarar för vård av utrustning intill dess beslut om äganderätten till utrustningen slutligt fattats.

.Sedan projektet avslutats, beslutar STU om äganderätten till för anslagsmedlen inköpta instrument, apparater och annan utrustning, som var för sig i inköp kostar mer än 10 000 kr eller vars delar har ett inköpsvärde av sammanlagt minst 10 000 kr. Anslagsmottagaren har rätt att mot ersättning sm fastställs av STU och efter anmälan till STU överta sådan utrustning, som kan bedömas ha fortsatt användbarhet.

Annan för anslagsmedel inköpt utrustning tillfaller efter projektets avslutande statlig myndighet, om arbetet utförts vid sådan, och i annat fall anslagsmottagaren.

För utrustning som anskaffats med anslagsmedel från STUs utrustningsanslag gäller speciella bestännelser.

Anslagsmottagarens skyldigheter

5.Anslagsmottagaren är skyldig att ställa projektresultatet till förfogande för publicering genom STU. On anslagsmottagaren efter samråd med STU av t ex sekretesskäl ej önskar sådan publicering, skall STUs särskilda villkor m återbetalningsskyldighet anedelbart äga tillämpning på hela det utbetalade anslagsbeloppet jämte ränta.

Om återbetalning till STU inträder, tillfaller utrustning sm avses i punkt 4 första stycket, anslagsmottagaren.Har utrustningen efter beslut av STU tillförts annan än anslagsmottagaren, skall värdet av utrustningen frånräknas det belopp sm skall återbetalas.

6.Anslagsmottagaren skall föra sina räkenskaper på sådant sätt att det tydligt kan utläsas hur anslagsmedlen förbrukats. Samtliga kostnader skall kunna verifieras.

7.Anslagsnottagaren är skyldig att under projekttiden genast underrätta STU om denne söker eller får anslag från annan än STU för sanna eller liknande ändamål.I%otsvarande underrättelseskyldighet gäller även i övrigt beträffande förändringar i fråg. an finansieringen av projektet.

SOU 1977: 64 Bilaga 3 Förslag till STUs stödvill/çor 263

Om anslagsmottagaren under projekttiden helt eller delvis överlåter rätten eller nyttjanderätten till de idéer och uppslag, för vilkas bearbetning anslaget är avsett, skall detta omedelbart anmälas till STU.

. Anslagsmottagaren är skyldig att på begäran av STU återbetala anslagsmedel, som använts på sätt som uppenbarligen strider not projektets ändamål och intentionerna med projektanslaget. Motsvarande gäller i fråga m anslagsmedel sm utbetalats till följd av att anslagsnbttagaren lämnat oriktiga eller ofullständiga uppgifter eller förtigit förhållande av betydelse för STUs beslut.

. Läges- och slutrapport skall inges till STU vid tidpunkt, san anges i beslutsbrevet. STU har dessutom rätt att ta del av och följa projektarbetet och kan påfordra rapport även vid annan tidpunkt.

Lägesrapporten bör inskränkas till en kortfattad redogörelse över arbetets fortskridande. Inträffar mständighet av väsentlig betydelse, såsm att arbetet avbryts eller försenas, skall anmälan göras till STU medelbart.

Slutrapport över hela arbetet skall godkännas av STU. Rapporten skall åtföljas av dels sanuandrag på högst tvåhundra ord avfattad så att det kan publiceras friståene, dels särskild ekonmisk översikt över anslagets användning. Den ekonmiska översikten skall vara uppställd scnldispositionsplanen i beslutsbrevet och innefatta uppgift m vad sm förbrukats med fördelning på olika kostnadsslag. översikten skall innehålla en förteckning över utrustning, sm avses i punkt 4 första stycket.

Av slutrapport skall framgå anslagsmottagarens uppfattning om möjligheterna att utnyttja och vidareutveckla arbetsresultatet. Även efter det att slutrapport lämnas, är anslagsmottagaren skyldig att redovisa nyttiggörandet av projektarbetet.

Om rapport innehåller uppgift, vars offentliggörande anslagsnottagaren anser kan lända denne till men, bör detta framgå av rapporten.

På anslagsnottagarens begäran kan STU få anstånd ned rapporteringen.

. Vid publicering av projektresultat skall anges att arbetet utförts med understöd från STU vars namn återges på engelska med (the) Swedish National Board for Technical Developnent, på tyska med (das) Schwedische Reichsamt für Technische Entwicklung och på franska (la) Direction Nationale Suêdoise pour le Developpment Technique. Av publicerade artiklar inges ett exemplar till STU.

264 Bilaga 3 Förslag till S TUs stödvillkor SOU 1977: 64

Ändring av beslut rn m

ll. STU har intill dess hela anslaget utbetalats rätt att ändra anslagsbeslutet i fråga om medel som ännu inte utbetalats:

A) om förutsättningarna för STUs beslut med avseende på projektets finansiering väsentligt förändrats;

B) m projektarbetet inte bedrivs enligt överenskannelse mellan STU och anslagsmottagaren om projektets gencmförande;

C) om anslagsmottagaren inte lämnar föreskrivna rapporter;

D) om STU finner att utsikterna saknas för att inom rimlig tid nå nöjaktigt resultat av projektarbetet;

E) om anslagsmottagaren använder anslagsmedel för annat än anslagsändamâl eller lämnat oriktiga eller ofullständiga uppgifter eller förtigit förhållanden av betydelse för STUs ställningstagande;

F) om anslagsmottagaren insjuknar eller avlider och arbetets planenliga fortsättande inte kan anses säkerställt.

Uppkomner fråga att ändra anslagsbeslutet, har STU rätt att intill dess förmodade avvikelser från projektplanen slutligt fastställts stoppa vidare utbetalning av anslagsmedel.

. Anslagsmottagarens rättigheter och skyldigheter i förhållande till STU får inte utan STUs skriftliga överföras medgivande till annan person. Avlider anslagsmottagaren får dödsboet inträda i anslagsmottagaren ställe om dödsboet säkerställer arbetets planenliga fortsättande. Om annan inträder i anslagsmottagaren ställe gäller motsvarande villkor för denne.

SÄRSKILDA VILLKOR

Återbetalning

Llånslagsmedel som utbetalts till anslagsmottagaren skall under vissa förutsättningar helt eller delvis återbetalas till STU. Senast sex månader efter det att slutrapporten godkänts skall STU fatta beslut i âterbetalningsfrågan. Därvid gäller följande:

A) Om anslagsmottagaren visar att projektarbetet

varkenuhar

givit eller kan bedömas ge ekonomiskt utbyte av mer an begränsad omfattning, skall återbetalningsskyldigheten förklaras eftergiven.

sou 1977; 64 Bilaga 3 Förslag till STUs stödvillkor 265

- - B) Om STU på grundval av anslagsmottagarens redovisning finner att projektarbetet har gett eller kan bedmas ge ekonmiskt utbyte av mer än begränsad omfattning, skall föreskrivas om återbetalning av hela det utbetalade beloppet jämte ränta eller det lägsta belopp san STU med hänsyn till utbytets storlek finner skäligt. STU skall ta hänsyn till anslagsmottagarens skäliga rätt till andel i uppkcnnet utbyte.

Om anslagsmottagaren brister i redovisning eller underlåter att förete godtagbar utredning m det ekonomiska utbytet, som uppkannit eller kan förväntas av projektarbetet, eller på annat sätt brister i informationsskyldigheten enligt punkt 6 i dessa särskilda villkor, får STU föreskriva om återbetalning av hela det utbetalade beloppet jämte ränta.

Återbetalning kan föreskrivas sm engångsbelopp, delposter, royalty eller på annat lämpligt sätt med beaktande av vad sm sägs i punkt 3.

On STU finner att förebragt godtagbar utredning inte gett tillräckligt underlag att vid denna tidpunkt bedöma det ekonomiska utbytet av projektarbetet, kan beslut i återbetalningsfrågan förklaras uppskjutet i högst fem år efter dagen för detta beslut. Vilande återbetalningsärende skall tas upp till ny prövning minst en gång årligen varvid det som sägs under A och B äger motsvarande tillämpning. m STU senast vid den tidpunkt till vilken beslutet längst kan uppskjutas, finner grund enligt B ej föreligga för återbetalningsskyldighet, skall återbetalningsskyldigheten eftergivas.

2.Återbetalning enligt punkt l B första stycket skall rymmas inom det ekonomiska utbytet av projektarbetet. vid beräkning av detta utbyte skall hänsyn tas endast till direkta projektresultat. Anslagsmottagaren skall ha täckning för alla till projektet direkta hänförbara kostnader exklusive utvecklingskostnader. Kostnadstäckning skall också erhållas för alla indirekta kostnader, som kan hänföras till projektet. Skillnaden mellan projektintäkter och dessa kostnader utgör det ekonmiska utbyte, på vilket återbetalningen skall baseras. Vid fastställande av återbetalningsskyldighet skall STU beakta anslagsmottagarens eventuella skyldighet att återbetala anslag från andra finansiärer eller attutgekostnader för patent eller liknande. Rörlig ränta utgår efter en räntefot på 2 procent över gällande diskonto från dagen för varje särskilt utbetalningstillfälle.

.Återbetalning enligt punkt l B första stycket får inte åläggas anslagsmottagaren i snabbare takt än det ekonmiska utbytet medger. Av uppkonnet utbyte skall till STU årligen återbetalas ett belopp, som högst får motsvara STU-anslagets relativa andel av vid beslutstillfället nedlagda projektkostnader. Endast om särskilda skäl föreligger får dock mer än 50 procent av det årliga utbytet tas i anspråk för återbetalning.

266 Bilaga 3 Förslag till STUs srödviI/kor SOU I977: 64

4. Beslut om återbetalning skall föregås av samråd med anslagsmottagaren. Anslagsmottagaren har rätt att ta del av utredning som ligger till grund för återbetalningsbeslut och skall ges tillfälle att yttra sig innan beslut fattas. Föreskriven återbetalning kan på begäran av den återbetalningsskyldige jämkas, om denne visar att det ekonomiska utbytet blir väsentligt lägre än som förutsatts vid beslut.

5. Har beslut att eftergiva återbetalning eller föreskriva om I återbetalning av ett lägre belopp än vad som utbetalats grundats på felaktiga eller ofullständiga uppgifter från anslagsmottagaren, får STU med ändring av tidigare beslut pröva frågan på nytt.

Informationsskyldighet m m

i 6. Anslagsmottagaren är skyldig att underrätta STU om alla omständigheter som är av betydelse för frågan om åerbetalningsi i skyldighteten. Brist i detta avseende kan medföra föreläggande om full återbetalningsskyldighet enligt punkt l B andra stycket.

i

Innan frågan om återbetalning är slutligt avgjord, gäller att Ä inlämnande av patentansökan och beviljande av patent på uppfinning, som tillkommit genom projektarbetet, omedelbart skall g anmälas till STU samt att avskrift av eventuella exploaterings-

i 1

avtal omedelbart skall företes.

l Granskningsrätt för STU

å

i

7. STU eller av STU utsedd person har rätt att intill återbetalningsskyldigheten upphör ta del av anslagsmottagarens räken-

skaper och andra projekthandlingar för kontroll av anständigheter, som är av betydelse för frågan om återbetalningsskyldighet. Hänsyn skall härvid tas till anslagsmottagarens berättigade krav på sekretessbeläggning av handlingar, vilkas offentliggörande kan lända denne till men (se vidare sekretesslagen) . l

Om granskningen avses bli utförd av person som står utanför i

STU, skall samråd ske med anslagsmottagaren innan beslutet om granskare fattas.

Omprövning av återbetalningsbeslut

l

1 8. On anslagsmottagaren ej är nöjd med beslut i återbetalnings- i frågan som fattats enligt STUs delegationsföreskrifter, har anslagsmottagaren rätt att få frågan hänskjuten till närmast högre beslutsnivå inom STU för ny prövning.

sou |977:64 267

BILAGA L! LITTERATURFÖRTECKNING TILL KAPITEL 3

Abernathy och Utterback: A dynamic model of process and product innovation by firms, Onega, 1975. Abernathy och Utterback: Innovation and the evolution of bechnow logy in the firm, HBS 75-18 R, 1976. Allen J T: Performance of infonnation channels in the transfer of technology, MIT, 1968. Allen J T: R & D management, 1970. Baker N R och Siegman J och Rubenstein A H: The process of innovation: A study of the origination and developnent of ideas for new scientific instruments. IEEE Transactions on Engineering Management. EM-14, December 1967. Battelle Columbus Laboratories: Interactions of science and technology in the innovative process: Scne case studies. NSF-BCL-C- 667-73-COMP, 1973. Burns och Stalker: The management of innovation, Tavistoch,l96l. Carter C F och Williams B R: Industry and technical progress: Factors governing the speed of application of science. London: Oxford University Press, 1957. Carter och Williams: Investment in innovation, Oxford University Press, 1958. Centre for the Study of Industrial Innovation: On the shelf: A survey of industrial R & D projects abandoned for non-technical reasons, 1971 in Parker; Econcndcs of Innovation. Dahmên E: Svensk industriell företagarverksamhet, 1950. Dahmén E: Arbetspapper, IUI, 1976. Denison E F: Why growth rates differ: Postwar experience in nine Western countries, Brookings Institution, Washington, 1967. Deparünent of Ccnnerce: Technological innovation: Its environment and manageent. Washington DC, 1967.

268 Bilaga 4 Lineraturförteckrzirzg till kapitel 3 SOU 1977: 64

Du Rietz A: Industriforskningens utveckling och avkastning, IUI, Stockholm, 1975.

Freeman C: The economics of industrial innovation. Penguin modern economic texts, 1975.

Freeman C: The role of small firms in innovation in the United Kingdom since 1945; Report to the Bolton Committee of Inquiry on g Small Finns, London, 1971.

Freeman C, Harlow C J och miller J U: Research and development in i electronic capital goods. (Nat.Inst.Econ.Rev.) No 34,l965.

Gibbons M och Johnston R: The roles of science in technological innovation. Research Policy 3, 1974 .

D: Innovation in the industrial research laboratory,Jour- Hamberg nal of Political Economy, 1963.

Haeffner E: Understanding innovation, Indevo, 1972.

Hesser och Essén: Patentlagen, Norstedts, 1968.

Hufbauer G C: Synthetic materials and the theory of international trade. Duckvnrtlwl966.

Jewkes J, Sawers D och Stiller-man R: The sources of invention, 1958. 2 ed. London: Mac Millan, 1969.

Johnson P S: The economics of invention and innovation, M Robertsson & Co, London, 1975.

Johnston och Gibbons: Information usage in technological innovation, IEEE Transactions on Engineering Management, Febr, 1975.

och Thirl wall: Survey in applied economics in technical Kennedy progress,The Economic Journal, March 1972.

Kuznets S: Inventive activity: Problems of definition and measure-

i

ment, National Bureau of Economic Research, New York, 1962.

Langrish, Gibbons, Evans och Jevons: Wealth from knowledge, Mac Millan, London, 1972.

Leonard W: Research and developnent in industrial growth, Journal of Political Economy, 1971. 1, Lindström C: Företagets storlek och belägenhet som determinanter för dess uppfinningsaktivitet, Studentlitteratur, 1972.

Mansfield E: Industrial research and technological innovation. An econometric analysis. New York, 1968.

Mansfield et al: Research and innovation in the modern Corporation, New York, 1971.

Bilaga 4 Lineruturfiirteckrzing till kapitel 3 269

S och D G: Successful industrial innovations. Llyers MarqÄis National Science Foundation NSF 69-71, 1969.

Nabseth L och Ray G F (eds): The diffusion of new industrial processes. An international study. London: Cambridge University Press, 1974.

Nelson och winter: Neoclassical v. evolutionary theories of growth, The Economic Journal, 1974.

NSF (National Science Foundation): Patterns and problems of technical innovation in American industry, 1963.

NSF: Industrial innovations, 1966.

NSF: Research and development and economic growth/productivity, Papers and proceedings of a colloquium (NSF 1972-303) , 1972.

Ng: Barriers to innovation in industry, 1973.

NSF: Science Indicators 1974, National Science Board, Washington, 1975.

Price: Factors in the transfer of technology, Gruber and Marquis (eds), MIT Press, Cambridge, Mass, 1969.

Roberts: A basic study of innovators: Hou to keep and capitalize on their talents, Research Management, No 4, 1968.

Robertsson, Jervis och Achilladelos: A study of success and future in innovation (Project SAPPHO) , University of Sussex, 1972.

E M: Diffusion of innovations, New York: Free Press, 1962. Rogers

Rogers och Shoemaker: Diffusion of innovations, 1971.

et al: - Rothwell SAPPHO updated project SAPPHO Phase II, Research Policy No 3, 1974.

Rubenstein, Chakrabati och OKeefe: Final technical report on field studies of the technological innovation process, The Technological Institute, Northwestern University, Evanston, Illinois, 1974.

Sanders B S: Some difficulties in measuring inventive activity, National Bureau of Economic Research, New York, 1962.

Scherer: Finn size, market structure, opportunity and the output of patented inventions, American Economic Review, 1965.

Schon D A: Technology and change. The new Heraclitus, New York, (Dell Publishing Co.) , 1967.

Schmookler J: Invention and economic growth, Cambridge, Mass: Harvard University Press, 1966.

270 Bilaga 4 Litteraturfirreckitirzg till kapitel 3

J: of economic Harvard Univer-

SchgEter The theory development.

sity Press, 1934.

Sherwin advances inno- C W: Major weapon system through multiple vations, in Taylor C W: Climate for creativity, Elmsford, N.Y.: Pergamon, 1972.

Sherwin C W och Isenson R S: First interim report on project Office of the Director of Defense research and engi- i Hindsight. l Defense documentation center. Washington, 1966. neering.

Shimshoni D: The mobile scientist in the American instrument Minerva, vol 8, no l, 1970. industry.

Statistics Canada: Selected statistics on technological innovation in industry. STC Cat. No. 13-555. Ottowa, 1975.

Stead H: The costs of technological innovation, Research Policy, 5, 1976.

Utterback J M: The effects of perceived needs and means on the generation of ideas for industrial research and development pro- IEEE Trasactions on Engineering Management. EM-l8. 1971. jects.

of of the and Utterback J M: The process innovation; Study origin of ideas for new scientific instruments. IEEE Transdevelopment actions on Engineering Management, 1971.

Utterback J M: Innovation in and the diffusion of techindustry nology, Science, febr 1974.

et al: of innovation in five industries in Utterback The process Europe and Japan, IEEE Transactions on Engineering Management, febr 1976.

i Sverige 1861 - 1965, 1969. Åberg Y: Produktion och produktivitet

BILAGA 5 RESERVATIONER OCH SARSKILT YTTRANDE

RESERVATION AV DEN SAKKUNNIGE INGVAR PETZÃLL

Utgångs unkten

Det finns i princip tre skäl för att genomgripande förändringar i t ex ett ämbetsverks organisation skall komna ifråga; Nya mål för verksamheten, förändrade cxnvärldsförutsättningar eller uppenbart låg effektivitet. Intet av dessa motiv gäller ifråga cm STU. Den kritik som riktats mot myndigheten tycks snarast bottna i orealistiskt höga förväntningar på vad ett ämbetsverk kan åstadkomma för att påskynda den tekniska utveckla igen.

Det är följaktligen inte nödvändigt att göra en djupgående cmorganisation av STU. Det bör räcka med modifikationer i verkets nuvarande uppbyggnad. På så sätt fullföljer man också det administrativa utvecklingsarbete som skett internt inom STU parallellt med STU-kcmnitténs arbete.

Pude lningen

Ett av korrmittêns huvudönskemål är att åstadkomma en ökning av innovationsverksamheten. Jag ifrågasätter starkt om konmittêns förslag leder till det avsedda målet.

Kannittên har inte studerat det nuvarande irmovationsstödets praktiska resultat. Den har inte heller försökt uppskatta vilka förbättringar däri san kan nås genan ökade administrativa resurser och ändrad verksorganisation. I stället grundar kommitténs majoritet sitt förslag till tudelning av SIUs stödverksamhet i en forskningsenhet och en innovationsenhet på en teoretisk diskussion om innovationsförloppets natur.

Huvudargumentet är att forskning och innovationsverksamhet är vitt skilda frågor och att de erxdast har ett svagt och långsökt samband med varandra. Som herr Båveryd utvecklat i sitt särskilda yttrande är emellertid kommitténs resonemang på denna punkt inte hållbart.

Konmittên har rätt så långt att det inte finns entydigt vetenskapligt stöd för föreställningen cm den enkla innovationskedjan:

--- -- innovationer grundforskning tillämpad forskning produktutveckling

272 5 Reservationer och särskilt yttrande SOU 1977: 64 Bilaga

En övervägande del av innovationslitteraturen och den praktiska

erfarenheten tvärtom orsakssammanhanget är dubbeltyder på att

sidigt:

Å ena sidan kan kunskapsutveckling ofta leda till innovationsverk-

samhet. Å andra sidan kräver innovationsverksamhet normalt kunskaps-

utveckling.

alltså men svårgenomträngliga samband Det föreligger betydande 1

mellan och innovationer. Studier av innovations- 1

kunskapsutveckling talar alltså inte emot, integrerad handläggning av

processen för, i

stödet till kunskapsutveckling respektive innovationsverksazmhet. \

Kommitténs majoritet har dessutom förbisett de mycket stora för-

delar som en samordnad handläggning av stöd till kunskapsutveckoch innovationsverksamhet medför. Personalens kunnande och J ling överblick inom de skilda verksamhetscmrådena vidgas i hög grad av 1

det dagliga umgänget mellan kollegor med näraliggande uppgifter. 1 den l Planeringen av stödinsatserna underlättas avsevärt genom att 1 baseras på ämnesområden med ansvar för stöd till såväl forskning 1

och kollektiva institut som till utveckling av in- l

inom högskolor l novationer. l

I Den föreslagna tudelningen är inte heller motiverad av innovations-

stödets handläggning.

i

praktiska

blir i själva verket rela- I Projektbedömning och ärendehandläggning tivt likartad vare sig gäller kunskapsutveckling eller projekten helt ä innovationer. Detta sammanhänger med att STUs handläggare

saknar om de vetenskapliga projekt

l

naturligt specialistkunskaper eller enskilda produkter de har att Oavsett bakgrund blir

därför nästan alltid beroende av i första hand de handläggarna J sökandes och riskvilja. STUs bedörmning kommer egna bedömningar följaktligen i båda fallen främst att gälla cm projektet är tek-

niskt vettigt och om ett eventuellt stöd stämmer med givna rikt-

linjer. Kommitténs majoritet anför visserligen att handläggarna incm måste besitta speciell kunnighet för innovationsavdelningen att kombinera maktenheter, idêbärare, finansiärer, marknadsihop information etc. Denna process innefattar emellertid inte endast

trivial eller bred informationsspridning. För kontaktförmedling att som olja i systemet krävs ett direkt och aktivt fungera i det enskilda projektet. STU som myndighet kan inte engagemang sätt ta ansvar för marknadsarbetet. Man kan inte heller på detta räkna med att innovatörerna annat än undantagsvis vill överlåta

sin beslutanderätt till STU. STU blir därför ganska låst. Och utan

att kan STU inte locka till sig de , lcurma erbjuda handlingsfrihet för som åsyftas, driva

affärsbegåvningar som skulle behövas att, i

på projekt. { i 4 skillnad i handläggningen av stödärenden till kunskaps- En viktig innovationer förorsakas emellertid av de utveckling respektive sökandes förutsättningar. Särskilt enskilda innovatöpersonliga rer kan utöver finansiellt stöd också behöva rådgivning, kontakt-

förmedling, hjälp med patentundersökningar etc. Men dessa behov

kan tillgodoses av STU på ett enklare sätt än genom den föreslag-

na tudelningen.

S()Lll977:64 Bilaga 5 Rexelvtlli(»zcr och .värskilt yttrande 273

Nämnderna

Kommitténs majoritet föreslår att det nuvarande nämndsystemet skall avvecklas. I stället skall upprättas två till anverksstyrelsen knutna nämnder; en för vardera forsknings- resp. innovationsstödet. Majoriteten tänker sig vidare ett antal tillfälliga kommittéer eller projektgrupper. Som motiv för detta anförs att det nuvarande nämndsystemet är alltför tungt och trögarbetat. I debatten har också hävdats att systemet verkar konserverande för medelsfördelningen mellan de olika behovsamrådena.

Nämndsystemets huvuduppgifter är dels att tillföra SIUs personal ny och vidgad kunskap om den tekniska utvecklingen och dess tilllämpningsmöjligheter, dels att utgöra ett enkelt, varaktigt och naturligt kontaktnät mellan STU och verkets avnämare. Detta kontaktnät är i själva verket betydligt större än vad antalet nämndledamöter indikerar. Varje till industrin anknuten närmndledaxrot har i regel ett antal kollegor eller medarbetare som via ledamoten eller på dennes initiativ direkt kan utbyta synpunkter med STUs handläggare. Rätt utnyttjade blir STUs nämnder vidare samtrimmade bedömningsgrupper som efterhand samlar en rik och mångsidig erfarenhet. Betydelsen härav har inte närmare diskuterats i betänkandet, men bör inte underskattas. Inom industrin anser man att nämnderna ganska väl fyller dessa funktioner, låt vara att erfarenheterna kan variera något från nämnd till nämnd.

Särskilda projektgrupper tillsatta ad hoc och tillfällig expertis enligt rmajoritetens förslag kan självfallet många gånger vara till stor hjälp för STUs handläggare. Risken är emellertid att man antingen får ett mångdubbelt administrativt arbete eller att kontaktnätet hastigt krymper samman. Dessutom är det inte sannolikt att man på detta sätt kan åstadkomma en fortlöpande planering med hög kvalitet.

Man bör därför pröva andra vägar att revidera nämndsystemet än de

som majoriteten föreslår. Detta behandlas närmare i det följande.

Alternativet

Som inledningsvis nämnts bör STUs organisation vidareutvecklas med rådande uppläggning som grund. Handläggningen av kunskapsutveckling respektive innovationsstimulans bör härvid vara organisatoriskt sammanhållen. STUs verksamhet bör vidare sam hittills i huvudsak vara varaktigt uppdelad i områden som har naturliga motsvarigheter utanför SIU. Varje verksamhetsområde bör följas av en permanent nämnd.

Områdesindelningen måste göras pragmatiskt. Ett omrâde kan svara mot en bransch, ett annat mot ett teknikområde som är oberoende av branschgränser. Qmrådesindelningen bör vara någorlunda stabil; varje område bör kunna bibehålla sitt huvudsakliga innehåll 5-10 år. Jag kan inte ta ställning till områdesindelningen men vill som exempel anföra följande:

274 5 Reservationer och särskilt yttrande SOU 1977: 64 Bilaga

) Livsmedel ) Socialteknik ) Kemi ) Skog, cellulosa, mä ) Transport ) Telekommunikation, specialiserad elektronik 7) Material inkl bearbetning, naturresurser (exkl skog) 8) Yttre och inre miljö 9) Maskinbyggred och konstruktion, skeppsteknik, automatisering, Styrteknik

en handläggar- i

Inom varje verksamhetsområde arbetar en nämnd och _

grupp. Dessa behandlar stöd såväl till kunskapsutveckling som tillj

innovationer. Handläggarna rekryteras för att huvudsakligen arbetaj med endera mottagargruppen. Varje område svarar inom ramen för ] givna riktlinjer för sin egen planering. Exempel på sådan områdes-å grupp kan vara:

1 l

Chef Två handläggare med inriktning mot högskolor och erfarna mottagare Två med inriktning mot mindre företag, enskilda innohandläggare vatörer samt mindre resursstarka och erfarna mottagare

l

En handläggare med ansvar för områdesplaner och områdets s-rolls-

i

funktioner .

Exempelvis tre sådana områdesenheter bör kunna sammanföras organisatoriskt till en operativ avdelning under gemensam chef.

Nämnderna bör som nämnts bibehållas, men deras sammansättning och bör revideras. Man bör sålunda pröva möj lighearbetsuppläggning terna att åstadkomma större rotation bland nämndledamöterna. Av bör kunna krävas större engagemang och industrirepresentanterna arbetsinsatser än vad som stundom varit fallet hittills.

Vidare bör man pröva en ny uppläggning för beslut och planering. Ledamöternas intresse för nätmndernas verksamhet har sjunkit sedan nämndernas beslutanderätt avskaffats. Ledamöterna anser det inte sällan föga meningsfullt att penetrera olika projekt när avgörandet förbehålls en handläggare som i ledamöternas ögon kanske saknar tillräcklig tyngd.

Detta dilemma, liksom avvägningen mellan planering och projektbör kunna lösas genom att man engagerar deltidsangranskning, ställda nämndordföranden av samma typ som de adjungerande professorerna inom högskoleväsendet. Dessa ordföranden bör då ges beslutanderätt i samråd med de ordinarie handläggarna. De bör också ha tid att ge handläggarna mera ingående vägledning än som nu är möjligt. I syfte att bryta ner revirtänkandet i sampraktiskt band med nämndernas anslagsäskanden bör dessa deltidsanställda ordföranden i form av ett kollegiuIm kunna kopplas in som rådgivande organ vid petitaarbetet. Man bör också pröva att rotera mellan angränsande verksamhetsområden för att knyta handläggarna samman de olika nämndernas kontaktnät.

SOU I977:64 Bilaga 5 Reservationer och särskilt yttrande 275

vid sidan av förslagsvis tre operativa stödavdelningar enligt ovan bör finnas en särskild service- eller rmottagningsenhet. Dess huvuduppgift skall vara att ge råd till sökande som av olika skäl inte kan vända sig direkt till närmast berörda omrâdeshandläggare. Enheten skall hjälpa till att slussa inkommande ärenden rätt i STUs organisation, bidra med rådgivning om ansökningar, patentgranskning, förberedande diskussioner om exploateringsförutsättningar m m. Enheten skall också svara för STUs regionala kontaktverksamhet. Personalen bör rekryteras särskilt med hänyn till lämplighet för rådgivning till och kontaktverksamhet med uppfinnare och småföretagare.

Kommitténs majoritet diskuterar möjligheten att fördela stödet till högskoleforskningen i form av s k ramprogram. Ramprogram kan Imedge en mer långsiktig forskningsplanering och stimulera till Imångvetenskapliga ansatser. Kommitténs skrivning beträffande ramprograrrmens utformning är emellertid inte tillräckligt genomtänkt. Ett ställningstagande till om och i vilken omfattning ramprogram i verkligheten kan genomföras kan ske endast efter mera ingående utredningar bl a av ledningsgruppernas ställning i förhållande till STU respektive högskolesystemet, vilka typer av projekt som lämpar sig för ramprogram, enskilda forskares möjligheter att erhålla anslag direkt från STU etc. En risk med att lyfta av STU en stor del av detaljgranskningen av högskoleprojektet är att man i stället skapar en byråkratisk styrapparat i anknytning till högskolorna. Jag instämmer med vad herr Båveryd anfört om ramprogrammen i sitt särskilda yttrande.

Kollektivforskningen

Kommitténs förslag beträffande kollektivforskningen har inte underbyggts med något faktaunderlag.

Kommitténs majoritet anför emellertid att STUs stöd till kollektivforskningen inom respektive ramprogram bör dras ner sedan forskningsverksamheten stabiliserats. Istället skall de berörda företagen själva ta över en stigande del av finansieringen. Syftet med detta är att STU-medel skall frigöras för satsning på nya kollektivprogram. Jag avstyrker detta förslag, som vilar på ett felaktigt synsätt.

Tankegången tycks vara att den totala medelsramen för kollektivforskning är bestämd en gång för alla oberoende av det övriga STU-stödets ormfattning och inriktning. För att möjliggöra nya stödinsatser på kollektivforskningsormrådet skulle man därför tvingas till att omprioritera inom den givna ramen. I själva verket är kollektivforskning inget homogent omrâde med specifika, från STUs verksamhet i övrigt fristående mål. Tvärtom inrymmer begreppet kollektivforskning en rad vitt skilda såväl institut som forskningsinriktningar. Att väga stödet till dessa mot varann är inte relevant och låter sig f ö sällan göras.

276 Bilaga 5 Reservatimtet och särskilt yttrande

De av majoriteten föreslagna fördelningsprinciperna skulle exenpelvis mycket väl kunna leda till att etablerade forskningsområden till stöd för exportindustrin som t ex träforskningen, den verkstadstekniska forskningen eller järn- och stålforskningen finge minskade anslag till fönnån för en ökning av stödet till vatten- och avloppssektorn eller den kcnnmnaltekniska forskningen. Avvägningen av stödet skulle alltså kunna ske mellan industriella utvecklingsändamål å ena sidan och kunskapsutveckling med helt andra mål å den andra.

Vart och ett av de skilda kol1ektivforskningsprograunen och det a l därtill knutna stödet måste istället avvägas med hänsyn till bl 1 behovet av stöd även till högskoleprojekt och industriprojekt inom I respektive verksamhetsområde.

i

Vidare är det inte realistiskt att utgå ifrån att STUs stöd till ett för kollektiv forskning utan vidare kan minskas ramprogram sedan den avsedda forskningen nått en viss volym eller stadga. Hur mycket staten respektive företagen skall bidra till finansieringen av ett kollektivforskningsprogram beror i hög grad på forskningens relevans för samhället respektive företagen samt på företagens allmänna ekonomiska situation. Med tanke på att den kollektiva forskningen sm regel är mycket långsiktig och att dess resultat komner även andra än bidragsgivarna till del är företagens vilja att medverka mycket känslig för förändringar i bidragsandelen från STU.

Rggionaliseringen

Kannitténs majoritet diskuterar en utbyggnad av STUs regionala kontaktnät, dock utan att ta definitiv ställning till utfonnningen.

Jag anser att de vid högskolorna placerade kontaktsekreterarna bör bibehållas. Dessa bör emellertid pâ försök kmpletteras med ett antal till STU löst knutna cnbud med lämplig spridning. CRP buden arbeta på deltid och skall i sin huvudverksamförutsätts het ha nära kontakt med tekniskt utvecklingsarbete. Uppdraget bör vara tidsbegränsat till 3 år. Cntmden skall kunna nås via respektive företagareföreningar, som också skall tillhandahålla telefon- och skrivservice. Genon ett sådant systm kan innovatörerna utnyttja den praktiska erfarenheten inan industrin för en första projektbedmning. Man minskar därigenan också riskerna för och stelhet. I konkurrenssituationer finns alltid byråkrati möjligheten till direktkontakt ned STU.

Sannanfattning

Den omorganisation av STU s behövs kan begränsas till ncdifikationer i verkets nuvarande uppbyggnad. Man bör därvid ytterligare samordna handläggningen av stöd till kunskapsutveckling respektive innovationsverksamhet. Vidare bör nämndsystemet i dess nuvarande form bibehållas men vidareutvecklas.

S()L1l977:64 Bilaga 5 Reservationer och särskilt 277 yttrande

Majoritetens förslag går i rakt motsatt riktning. STUs stödverksamhet tudelas i en innovations- och en forskningsenhet. För vardera cnmådet föreslås endast en nämnd. Jag befarar att STUs möjligheter till intern kunskapsutveckling och till kannunikationer med omvärlden därigenom allvarligt försvagas. Det innebär att STU i längden kcnmer att bli sämre och mer isolerat än nu.

Jag föreslår följande. Inom förslagvis nio ämnesmråden sannanförs handläggningen av stöd till såväl högskolor, kollektivforskning och industriella utvecklingsprojekt som till innovationer. Inom varje sådant område får handläggarna specialiserade uppgifter. Varje ämnesområde täcks av en nämnd ned deltidsanställd ordförande, modell adjungerad professor. Ämnesmrådet svarar efter givna riktlinjer för sin egen planering. Exempelvis tre sådana mråden sammanförs till en enhet under gemensam chef. Vid sidan av dessa tre operationella enheter upprättas en särskild service- och mottagningsenhet.

Jag kan inte ta ställning till majoritetens förslag om ramprogram för högskoleforskningen, därför att det inte är tillräckligt genomtänkt. Jag avstyrker majoritetens förslag till förändrade principer för STUs stöd till den kollektiva forskningen. Slutligen föreslår jag försöksverksamhet med regionalt planerade, deltidsanställda STU-ombud.

RESERVATION AV DEN SAKKUNNIGE BO SIEGBAHN

STU-kommittén tillkm ursprungligen av speciella anledningar. Under arbetets gång inom utredningen har dessa bortfallit. Förslag som väcktes inom utredningen m att denna, bl a med hänsyn härtill, borde nedläggas vann dock inte stöd.

Helt alhnänt kan man säga att en genmlysning av en organisations verksamhet från tid till annan är av värde. I förevarande fall har denna emellertid fått orimliga proportioner och därigenm blivit både tungrodd och dyrbar.

Vad sedan resultatet beträffar har betänkandet enligt min uppfattning kommit att präglas av ett övermått av abstraktion, vaghet och uppräkningar. Frånsett fornella brister på en del punkter är texten svårgenomtränglig och dess informationsvärde därför lågt. Till stora delar synes mig betänkandet vara ett exempel på sådan kmmitêsvenska som statsrådsberedningen varnat för i sin kaunittêhandbok. Särskilt när det gäller organisationsfrågor har tydligen bland berörda experter ett vetenskapligt - och ibland ett kvasi- vetenskapligt fikonspråk utvecklat sig, sm ofta är mer kanplicerat än de studerade problemens svårighetsgrad. Jag vill tillägga att det bl a av tidsskäl är svårt för enskilda ledamöter att göra genomgripande ändringar i av sekretariatet presenterade utkast.

5 Reservationer och särskilt SOU |977:64 278 Bilaga yttrande

är utan tvekan utomordentligt viktigt men för den sTUs arbete skull inte speciellt komplicerat till sin struktur. som myndighet måste STU i huvudsak begränsa sitt arbete till att förmedla finansiellt stöd till ansökningar som förefaller tekniskt rimliga och som stämmer med statsmakternas prioriteringar av STU-stödets användning. STU kan också hjälpa ovana och resurssvaga klienter med patentrådgivning, hänvisning till konsulter m m. Slutligen bör STU också ha ett ansvar för att överblicka den tekniska uti landet och särskilt stimulera myndigheter till uppvecklingen handling av tekniskt kvalificerad utrustning.

Cxn STU kan uppfylla dessa uppgifter gör man en tillräckligt viktig insats i det svenska samhället. Att ställa än större förväntningar inte bara orealistiskt utan sannolikt också oklokt, på STU vore eftersom man då skulle splittra STUs resurser och ansträngningar på alltför många och osäkra mål.

Ur bl a dessa synpunkter ställer jag mig kritisk till lämpligheten av den föreslagna omorganisationen. Detta gäller såväl splittringen av innovationsverksamheten och forskningen i två enheter som avskaffandet av det permanenta kontaktnätet med omvärlden. Jag föreställer denna bl a av personorganisatoriska skäl mig att splittring skulle bli till betydlig skada för handläggningen av innovationsfrågor. Jag ställer mig även tveksam till,om det föreslagna systemet som torde kräva minst 50 samarbetsgrupper av olika slag som väsentliga kontaktorgan med omvärlden kommer att kunna fungera och bli möjligt att administrera.

min uppfattning bör STU kunna uppfylla de krav som är rim- Enligt att ställa med relativt små förändringar i liga på myndigheten utöver dem som redan genomförts sedan utredningen organisationen tillsattes. också understryka att ett bibehållande av Jag vill nuvarande självfallet inte utesluter bildande av nämndsystem tillfälliga grupper av den typ utredningsmajoriteten tänkt sig.

Vad gäller en sammanhållen handläggning av innovations- och forskningsverksamheten delar jag sålunda experten Båveryds synpunkter. I fråga om den för STU lämpliga organisationen och kontaktformerna med omvärlden ansluter jag mig till det av ledamoten Petzäll framförda alternativförslaget.

SÄRSKILT YTTRANDE AV EXPERTEN LENNART BÅVERYD

Den tekniska forskningens roll i den tekniska och industriella

i

utvecklingen

i

blivit utfor- 1 Kommitténs förslag har enligt min mening olyckligt å kommittén inte relationen melmade p g a att riktigt uppfattat i lan teknisk forskning, teknisk utveckling och innovationer. Den i orsaken därtill är att kommittén inte har klart uppgrundläggande fattat konsekvenserna av den tekniska säroch dragit forskningens art. I den tekniska forskningens natur ligger nämligen att

S()LFI977:64 Bilaga 5 Reservationer och .värskilt yttrande 279

den visserligen är avsedd att öka den mänskliga kunskapen, men med kunskap som skall tekniskt tillämpas. Den praktiska tillämpningen, kan vara mer eller mindre avlägsen från den enskilda forskningsuppgiften, men den finns alltid ned sm ett element i överväganden och beslut on forskningens onfattning och inriktning. Teknisk forskning kan därför inte bedömas uteslutande på inonvetenskapliga grunder, eftersm förutsedda och eftersträvade tillämpningar alltid måste beaktas. Hur denna avsedda och eftersträvade tillämpning manner till stånd har kcnmittên däremot inte gjort klart för sig.

Konnitténs uppfattning är att den tekniska forskningen bidrar till och påverkar den tekniska och industriella utvecklingen genan att dess resultat publiceras och med tiden ingår i den allmänt spridda och tillgängliga tekniska kunskap ur vilken sedan innovatörer hämtar nödvändigt material för att kunna utveckla innovationer.

Forskningen vid högskolorna medverkar enligt denna syn på den tekniska utvecklingen inte direkt i innovationsprocessen. Betecknande är att hannittêns delundersökning av STU-stöd till innovatörer endast behandlade innovationer med stöd från R-enheten, medan innovationer med stöd från U-enheten inte Hedtogs. Betänkandet uppger dock att ca 15 % av stödet till högskolorna avser innovationsprojekt, vilket skulle betyda att ett lika stort eller större belopp från U-enheten användes till stöd åt innovationer vid högskolorna som från R-enheten åt innovationer med annat ursprung. Kannittêns undersökning bortsâg alltså från ungefär hälften av de innovationer och innovatörer sm STU ger stöd, vilket är fullt naturligt med utgångspunkt från kcnndttêns uppfattning att innovationer eller innovatörer inte förehuuner vid högskolorna.

Komnittên löser formellt fråganmnrelationen mellan forskningen vid högskolorna och utvecklingen inm industrin genm en definition; verksamheten inom industrin kallas innovationsverksamhet, verksamheten vid högskolor och universitet kallas institutionsforskning. Därned skall ordets makt över tanken garantera att det är en skarp gräns mellan högskolor och företag. Dock löser man därmed inte det verkliga problemet m relationen mellan forskningen och den tekniska utvecklingen.

Nounittêns uppfattning är att den tekniska forskningen och teknologin utvecklas var för sig genon att nya forskningsuppgifter och -resultat bygger på tidigare forskning, ny teknologi bygger på tidigare befintlig teknologi och att direkt samband nellan dessa två begrepp är relativt sällsynt. Detta skulle alltså betyda att teknologin, läran m tekniken, dvs den teoretiskt grundade och systmatiserade tekniska kunskapen skulle tillväxa i en från forskningen helt skild process. Detta kan möjligen gälla en äldre tid då tekniska processer genmfördes, övervakades och styrdes manuellt med hjälp av empirisk kunskap men inte nu när strävan är att kunna förstå och behärska den sm underlag för autoatiserad styrning och reglering. Enligt min bedmning är det i stället just den tekniska forskningen sm ger ökad teknisk kunskap.

Hur detta sker exemplifieras av en av kcnudttên kortfattat refererad rapport från Förenta Staterna, TRACES, sm sökt klarlägga

280 5 Reservationer och särskilt yttrande SOU 1977: 64 Bilaga

stamträdet för några produkter (t ex elektronmikroskop, p-piller) och visar hur deras tillkomst förutsatte en lång utveckling i många där vart och ett bygger på de föregående och leder fram till steg ett följande samspel mellan skilda utvecklingslinjer och under medverkan från många olika forskare i åtskilliga länder. Denna inte heller den slutgiltiga mekanismen för hur undersökning ger tekniska och vetenskapliga framsteg sker och den beskriver utvecklingskedjor san inte är giltiga för alla innovationer, men ger en värdefull exemplifiering av en typ av utveckling son komnittén anser knappast förekmmer.

Tendensen i kcnndttêns resonemang framgår även i det avsnitt där den söker varifrån uppfinningar härstannar genom att redoklargöra visa undersökningar som delat upp patent efter sökande. Ett patent son sökts av ett företag på en uppfinning gjord av en forskare vid en högskola, ett fall som inte är okänt i Sverige, tolkas av kommittén som ett bestyrkande av att uppfinningen göres i den industriella Detta trots att konnittên uppger att flera undermiljön. sökningar visar att innovationer inom industriföretag till större delen härstammar från idéer från källor utanför företaget.

En bidragande anledning till att konnittén inte bildat sig en klar om den tekniska forskningens betydelse, torde vara att uppfattning den starkt koncentrerat sig på de mindre företagens behov. Enligt direktiven skall komnittén behandla dessa, men det kan ifrågasättas on de större företagen och lämpliga åtgärder för att stödja den tekniska utveckling och forskning som kan medverka till att hålla tekniska nivå ägnats en uppmärksamhet san motupp deras svarar deras andel av t ex sysselsättning, export eller industriproduktion.

Den viktigaste går dock inte mellan större och gränsdragningen mindre företag, utan mellan tekniskt avancerade företag och föresm mer konventionell teknik. Den förra gruppen intag utnyttjar nehåller en stor del av de större företagen, men också visserligen åtskilliga mindre företag sm inom sina snävt specialiserade verksamhetsfält är mycket tekniskt avancerade. De mindre företagen kan ha behov av direkta bidrag från STU till sitt utvecklingsarbete. För de större företagen har däremot sådana direkta bidrag normalt marginell betydelse, även an de ibland används som kompletterande finansieringskälla. För alla tekniskt avancerade företag är det angeläget att den tekniska forskningen i Sverige ligger på en hög nivå. Utan att här försöka utreda vilken konbination av förutsättningar som är optimal, kan man konstatera att en nödvändig för en tekniskt högtstående produktion av varor förutsättning och tjänster är en hög kunskapsnivå, som i sin tur förutsätter att man ständigt följer, tar del av och i tillämplig utsträckning utnyttjar ny kunskap sm forskningen gör tillgänglig.

Denna bevakning utföres delvis av företagen själva, men högskolorna har som en central uppgift att medverka i denna överföring och resultat. De har även lättare än företagen att av kunskaper forskningens framsteg, eftersom de själva tar del i kunskapsfölja bidrar med egna resultat och oftar tar del av nyuppbyggnaden, heter redan innan dessa publicerats. Läget vid forskningsfronten

Bilaga 5 Reservationer och särskilt yttrande 281 SOU I977: 64

förnedlas sedan till företagen gemon utbildningen, genm löpande kontakter och samarbete med företagen och geman medverkan vid övertill Det är föring av forskningsresultaten praktisk tillämpning. inte son kannittén föreställer sig att forskningsresultat nämligen först efter att ha införlivats med det allmänt kända kunskapsstoffet konner till utnyttjande. m man tror och inrättar sig därefter, får man räkna ned att de svenska företagen ktnner efter utländska konkurrenter i utvecklingen.

mannittên hänvisar till undersökningar som visar att i många fall den senaste tekniska kunskapen inte utnyttjas i utvecklingsarbete i industrin, utan att man tenderar att förlita sig på beprövade och tekniska kunskaper, ned vilka man är väl förtrogen. Det är en riktig iakttagelse att många tekniker inte ägnar så säkerligen stort intresse sm kunde vara önskvärt åt fortbildning, utan i stort sett står kvar på den kunskapsgrund de fick vid grundutbild- Detta är emellertid inte en situation att acceptera som ningen. nödvändig eller önskvärd utan, om önskan är att industrin skall vara tekniskt avancerad, måste också strävan vara att den nya kunskapen så snabbt scnlmöjligt blir känd och använd. Naturligast och lättast sker detta genm förbindelser mellan institutionerna av resultat från och industriföretagen och gencnldirekt överföring institutionerna till industrin.

Att vid högskolorna och i många fall inte endast vid de forskning tekniska högskolornas institutioner, utan även vid naturvetenskapeller medicinska institutioner, ger resultat san direkt utliga nyttjas av företagen och går över från forskning vid institutionerna till utvecklingsarbete, produktion och marknadsföring i företagen av bifogade lista över nâgra sådana utveckexemplifieras lingar (Bil.).

Denna ger endast några få exempel, men en mer systematisk underskulle säkerligen kunna göra den betydligt längre. Det vik sökning här är dock inte att söka fullständighet, utan att Visa företiga kmsten av denna typ av innovationer, sm enligt kaunittén inte existerar, eftersan forskningen och företagens utvecklingsarbete utgör från varandra helt skilda processer, Hed endast långsiktigt och indirekt samband. Om sådana direkta kontakter trots allt förekcnner bör detta beaktas vid resonemang m den tekniska forskningens utnyttjande och on dess samband ned den industriella utvecklingen. Det kan då också vara meningsfullt att söka främja och påskynda sådan överföring.

Det finns också anledning att betona likheterna mellan högtstående forskning och innovationer, genm att i avancerad forskning alltid finns ett drag av kreativt och innovativt tänkande. Forskningen är primärt inriktad på att skapa kunskap, medan innovationerna inriktas på att frambringa produkter eller tjänster som primärt kan säljas, men gränsen är inte så skarp och ny kunskap kan, sm frangår av ovan anförda exempel, ofta leda till produkter.

I själva verket är också normalfallet att de tekniska högskolornas institutioner arbetar i kontinuerlig kontakt med och i nära samarbete med de tekniskt avancerade industriföretagen, vilket innebär ett informationsutbyte i båda riktningarna. I detfortlöpande

282 Bilaga 5 Reservationer och .värskilt yttrande SOU 1977: 64

ta samspel ingår också, som en del, den forskning sm utföres vid industriföretagen med bidrag från STU. Den är inte nämnd i betänkandet, men avser projekt som har anknytning till företagens verksamhet, men inte kan förutses ge ekonmiskt utan enutbyte dast kmpletterande kunskap.

I detta samspel mellan institutioner och företag i syfte att få fram ny kunskap och nya resultat, san snabbt skall föras ut till tillämpning, ingår också som ett led den kollektiva forskningen och verksamheten inom den kollektiva forskningens ram utföres ju ofta inm eller i omedelbar anslutning till högskoleinstitutioner. Endast ett fåtal ramprogram saknar någon koppling till högskoleinstitution. Den kollektiva forskningens uppgift är att behandla ämnen av gemensamt intresse för en grupp av företag, t ex att klarlägga en branschs grundläggande processer, vilka kan vara av klart intresse för varje företag att få undersökta, men är av den karaktär att inte något företag ensamt bedömer det möjligt eller lämpligt att driva en självständig forskning. En gemensam verksamhet kan då väsentligt påverka branschens utveckling.

Sanmanfattningsvis kan m sannmnhanget mellan teknisk forskning och industriell utveckling sägas, att de företag sm arbetar på hög teknisk nivå bygger på kunskap och resultat från forskningen och att det, för att upprätthålla denna nivå, är nödvändigt att snabbt och genm direkta kontakter få ut den nya kunskapen och dess tillämpningar till företagen. Om man inte tar till hänsyn detta förhållande och därför genomför organisatoriska beslut, sm kan försena eller förhindra det fortlöpande utbytet av erfarenheter, resultat och tillämpningsidêer, kan den svenska industrin få svårare att följa med i den tekniska utvecklingen och dess tekniska nivå sänkas. Det finns visserligen inte någon autanatik san från ett forskningsresultat oundvikligen leder fram till en ny produkt eller process, men det är snarast ännu mer vilseledande_att inte vilja erkänna existensen av de resultat, idéer och impulser sun industrin får direkt från institutionerna.

Nannittêns betänkande och förslag ger intryck av en tydlig och betydande skillnad mellan teknisk forskning och industriell utveckling så att dessa inte kan inrynnas under sanna program. Vad detta får till konsekvens för gmensanna forskningsprogram mellan industri och högskolorna är svårt att exakt förutsäga. En risk föreligger dock att gränserna mellan de tvâ verksamheterna blir så skarpa att samverkan motverkas. Att i ett enskilt fall avgöra om syftet är att få till stånd en innovation eller att stödja kunskapsuppbyggnad kanner att bli svårt. Kommitténs förslag skapar därför risker för övergångssvårigheter att föra forskningens resultat till vidare tillämpning.

STUs prggramindelning

Chlnan inte accepterar kannittêns resonemang am den stora skillnaden och den tydliga och skarpa gränsen mellan institutionernas och företagens verksamhet, förfaller också motiveringen för den programmatiska och organisatoriska uppdelningen mellan forskningsstöd och innovationsstöd.

SOU 1977: 64 Bilaga 5 Reservationer och särskilt yttrande 283

Naturligtvis förekanner samverkan mellan STUs olika enheter och måste förutsättas även mellan de föreslagna forskningsstödjande och innovationsstödjande enheterna. Trots detta är det naturligtvis att föredra att verksamheter med behov av nära kontakter också förläggs organisatoriskt nära varandra. Med utgångspunkt i ovan redovisade betraktelsesätt förefaller det därför viktigare att stöd till forskning och till innovationer inom sauna eller närbesläktade teknikområden eller branscher organisatoriskt hålles sannan, än att t ex innovationer inom helt skilda teknikområden eller branscher behandlas tillsannans.

Detta torde även vara ett bättre sätt att uppfylla kannittêns önskemål att STUs verksamhet skall presenteras och redovisas i sådana forner att det är lätt att se vad STU söker att uträtta och vad STU åstadkanner. Detta bör vara lättare att uppnå med en ämnesmässig indelning, än med den sm hannittén föreslår, och som huvudsakligen tar hänsyn till anslagsfornen, inte till innehållet i den verksamhet till vilken STU lmnar stöd.

Grunden för STUs verksamhet bör således vara en ämnesmässig indelning av dess arbetsfält. Någon ideal uppdelning finns inte, utan strävan måste vara att finna en arbetsmässigt form sm praktisk torde få utgöra en komprmiss mellan konsekventa uppdelningar efter teknikområden, branscher eller behovsområden. Av denna indelning bör emellertid framgå att STU täcker hela den tekniska forskningen och industriella utvecklingen, inte endast ett begränsat antal utvalda prioriterade cnmåden. Naturligtvis skall STU imon varje delmråde kunna göra koncentrerade satsningar, men det skall i princip vara klart att ingen teknisk institution, bransch eller teknikanråde utesluts från STUS stöd, utan skall ha möjlighet att söka stöd och få sin ansökan prövad med hänsyn till dess sakliga meriter och till de prioriteringsgrunder STU beslutat tillämpa. Detta är viktigt därför att det måste finnas utrynne även för, kanske framför allt för, nya teknikmråden eller industribranscher som nu varken finns eller förutses.

Av kannittêns material synes emellertid framgå att STUs verksamhetsområde nu anses vara alltför splittrat genam indelningen i 10 s k behovsmråden. I samband med den genomgång av STUs verksamhet och organisation, sm kcnndttêns betänkande bör leda till bör därför även en genmgång av denna indelning utföras och möjligheter att reducera antalet beaktas. STUs egentliga produktion bör alltså indelas ämnesmässigt i ett antal enheter, där stöd till forskning och till innovationer behandlas i sanna enhet. Man skapar dännd ett medelbart samband mellan handläggning av forskningsstöd och stöd till innovationer inm samma ämnesområde. Båda dessa verksanr hetsgrenar betraktas sm en nödvändig del av STUs samlade insats för att motsvara sitt namn, Styrelsen för Teknisk Utveckling. Däremot kan man inm varje enhet eftersträva en specialisering så att vissa handläggare huvudsakligen sysslar med forskningsstöd och andra med innovationer, eftersom dessa två olika typer av ärenen kan kräva handläggare med olika bakgrund och erfarenheter. Vid nyrekrytering av personal bör man också ta hänsyn till denna uppdelning och förmodligen av dem som skall syssla ned innovationer främst kräva den egenskap sm kannittên anger sm ett underordnat önskemål, nämligen blick för kreativa idéer och uppslag.

284 5 Reservationer och särskilt yttrande SOU 1977: 64 Bilaga

Med denna indelning blir det också naturligt att den kollektiva forskningen behandlas inom varje enhet som ett led i dess strävan att inom sitt ämnesområde svara för den tekniska utvecklingen. Detta ter sig, som även anförts, naturligare än att dela upp forskningsstödet i delprogram, inte efter dess innehåll, utan efter dess organisatoriska form för att sedan dela upp den kollektiva forskningen efter typ av avtalspart.

STUs forskningsstödj ande verksamhet

Grundläggande för resonemamgen kring STUs forskningsstödjande upp- i

gifter bör vara dess roll som forskningsråd för teknisk forskning. Denna roll uppfyller STU gencm det stöd den lämnar till forsknings- N projekt främst vid de tekniska högskolornas institutioner, men även i vid andra institutioner och laboratorier. Till större delen har i * detta hittills skett genom i princip ettåriga anslag, som normalt täckt kostnaden för en kvalificerad forskare med behövlig biträi despersonal och utrustning. Kommittén föreslår nu som en komplet- i terande ramanslag som skall avse större ämnesmässigt \ anslagsform 1 sträckande sig över flera år. l sammanhängande forskningsuppgifter Enligt min mening kan denna form av anslag verka till förbättrad planering och tryggare arbetsvillkor för forskarna. Utformningen och användningen av ramanslag till teknisk forskning måste dock arbetas igenom grundligare än som skett i presentationen i kom- 1 mitténs betänkande.

i

Den väsentliga motiveringen för sådan användning av ramanslag är att även om formellt projektanslag beviljas för endast ett år, endast sällan en forskningsuppgift kan avslutas på denna tid, utan anslaget förutsätter kcmpletterande anslag under ytterligare ett eller flera år. Det förekonrmer också ofta att en institution samtidigt söker fler anslag för projekt som ämnesmässigt hör samman och kompletterar varandra. I sådana fall skulle troligen förbättrade och effektiviserande förhållanden för institutionerna kunna skapas om de separata projektanslagen sanmanförs i ett ramprogram som avser en större forskningsuppgift och sträcker sig över flera år. En viktig fördel därmed är att ramprogram också kan underlätta forskningsuppgifter i samverkan mellan två eller flera institutioner.

Den väsentliga fördelen med ramprogranmen bör således vara att dessa kan underlätta och effektivisera forskningen. Kommittén överbetonar, enligt min mening, de administrativa vinsterna för STU som motivering för ramprogranmen. Dels anser jag inte att en administrativ förenkling för det anslagsgivande organet bör vara i någon avgörande faktor för organisationen av forskningsstödet dels s är jag inte övertygad om att ramprogranmen bör medföra någon större 1 tidsbesparing för STU. Att ett antal projektanslag överföres i ett i ramprogram medför att STU får färre anslagsposter att redovisa, registrera och utbetala. Det bör däremot inte medföra att handläggningen inom STU blir mer rutinbetonad, utan kravet bör vara lika stort att STUs handläggare sätter sig in i, följer och känner till innehållet i och ändamålet med de uppgifter till vilka STU lämnar stöd.

SOU 1977: 64 Bilaga 5 Reservationer och .särskilt yttrande 285

Konlnittên synes anse att ramprogram uteslutande skall tillkomma som ett resultat av STUs planering i de föreslagna grupperna. För mig framstår det som helt tydligt både att teknisk utveckling kan planeras - det finns goda svenska exempel på framgångsrikt planerad teknisk utveckling - och att det är olyckligt att söka planera den tekniska utvecklingen utan att lämna rum för en ny oförutsedd och oplanerad utveckling. För mig framstår det som väsentligt att STUs roll som forskningsråd lämnar utrymme för bidrag till förslag och idêer som kcmner utifrån utan att på något sätt ha begärts i någon planeringsgrupp. Barnprogram skulle i så fall bli en anslagsform som används dels för att genomföra program som utarbetats i en planeringsgrupp och STU fungerar då som beställare av forskning, dels som en kompletterande anslagsform till institutioner som söker anslag.

Kommittén anger att så långt möjligt projektstöd bör ersättas med ramprogram. Det framgår dock inte vad komnittên bedömer Inöjligt. Jag uppskattar att en tredjedel till hälften av hittills varande projektstöd lämpligen kan överföras till ramprogram och bedömer att detta är den proportion man bör räkna med efter ett antal år då en relativt konstant proportion kan ha ställt in sig. Att behandla ansökningar om projektanslag bör således även fortsättningsvis vara en viktig arbetsuppgift för STU.

STU kommer att inom varje enhet arbeta med projektanslag, ramprogram för teknisk forskning och ramprogram för kollektiv forskning samt stöd till innovationer. Proportionerna mellan de olika formerna för forskningsstöd bör inte vara fixerade utan får bestämmas som följd av en sakpröxming av de förslag som presenteras för STU. En konsekvens av ramprogramanslagen för teknisk forskning blir att formellt en större del av _STUs medel blir uppbunden för flera år. Detta innebär dock inte reellt så stor förändring. Kraven på planering och på god överblick över framtida åtaganden blir dock större så att inte alltför stor del av STUs medel blir bundna och nya insatser omöjliggöres.

Qn en alltför stor del av STUs medel blir bunden och hindrar nya insatser kan det bli nödvändigt att begränsa ramprogranmen för institutioner eller för kollektiv forskning, men detta betingas då av en alltför snäv ekonomisk ram, inte av en regel att STUs bidrag på visst sätt skall reduceras.

Nämndverksamheten

Kommittén föreslår att de nuvarande behovsområdesnämnderna skall upphöra och ersättas av en forsknings- och en innovationsnämnd med rådgivande uppgift. Förslaget visar, enligt min mening, att kommittén inte tillräckligt har tänkt igenom vilka kompetenskrav som kan ställas på STUs handläggare och vilket behov av Inedverkan från utomstående sakkunniga dessa har.

STU bör kunna rekrytera handläggare med sådan utbildning och sådana kunskaper att de täcker väsentliga teknikområden och industribranscher, vilket betyder att det inom STUs enheter finns personal med en allmän kunskap an terminologi, arbetsmetodik, bransch-

286 Bilaga 5 Reservationer och särskilt yttrande SOU 1977: 64

struktur och institut och institutioner inom enhetens ämnesområde. Handläggaren har därigenom förmåga att samla in, bearbeta och bedöma behövliga upplysningar som underlag för beslut m ett forskeller eller - Därenot kan man nings- innovationsprojekt program. normalt inte räkna med att inom STU ha tillräcklig konetens på varje specialanråde som blir företrätt i ansökningsmaterialet för att handläggaren skall kunna självständigt bedöna ärendet. Handläggaren har normalt inte den nödvändiga specialiseringen, och är inte heller aktiv inan det aktuella ämnesområdet. Även om en handläggare vid anställningen har en sådan specialisering att han kan fatta beslut i vissa enskilda ärenden, kauner han under sin tjänstgöring vid STU att syssla med så många och skiftande ämnen att specialistkompetensen med tiden bleknar bort. Det får därför betraktas som undantagsfall att en handläggare ensam har behövlig kompetens för att bedöma en aktuell ansökan.

Normalt är handläggarens uppgift att samla in och bearbeta uppgifter från sakkunniga vid företag och institutioner utanför STU. Han behöver därför ha tillgång till ett antal sakkunniga, sm verkligen arbetar inom respektive ämnesområde och sm kan fungera som rådgivare. I den nuvarande organisationen är detta behov tillgodosett genom nämnderna, men kannittên föreslår att dessa skall avvecklas och ersättas med tillfälliga planerings- och utredningsgrupper.

Naunittên förutsätter att varje teknik- eller behovsområde skall arbetas igenom av en planeringsgrupp, 1 genmsnitt vart femte år, för att sedan under mellanliggande år stödjas enligt den uppgjorda planen tills ett nytt planeringsår innebär att en ny plan utarbetas. Jag tror alltså inte att det är nöjligt att under dessa mellanliggande perioder endast följa en fastställd plan. STUs uppgift att även fungera sm ett forskningsråd, en uppgift sm även kcnudttên anser att STU bör fylla, innebär att ständigt beslut måste fattas m anslagsansökningar och stöd till forskningsprojekt. Nu vet man vilka personer som medverkar i sådana avgöranden genom nämndsystemet. Enligt kannittêns förslag skall antingen handläggarna helt självständigt, vilket alltså inte är tillfredsställande, eller bedömningen ske med hjälp av tillfälliga rådgivare, vilket inte synes vara ett lämpligt sätt att behandla en permanent arbetsuppgift.

STU bör därför inom de olika ämnesområden behålla en organisation av sakkunniga som under en bestånd period biträder handläggarna i deras arbete. STU och dess handläggare erhåller därigenm ett vitt förgrenat kontaktnät till företag och institutioner, vilket möjliggör för handläggarna att uppehålla den fortlöpande kontakt med pågående forskning och utvecklingsverksamhet, san är nödvändig för att de skall känna sig leva Hed i denna och medverka i en fortgående utveckling. Detta är en av de väsentliga motiveringarna för en nämndorganisation av föreslaget slag och denna effekt åstad- Hannes inte genom användning av tillfälliga konsulter.

Vilka nämnder STU skall arbeta med får bli beroende av den indelning av STUs arbetsfält som kcnner att tillämpas. Denna indelning skall naturligtvis kunna förändras efter växlande behov, nen de teknikområden, branscher eller behovsområden san kan kcnna att bli indelningsgrunden förändras dock ej så snabbt att man därför tvingas arbeta med endast tillfälliga grupperingar.

Bilaga 5 Reservationer och särskilt yttrande 287

För varje enhet inm STU bör därför finnas en nämnd med uppgift att aktivt nedverka i motsvarande enhets arbete att främja den tekniska utvecklingen incnxdess cmmåde. Varje nämnd bör engageras i detta arbete så att detta framstår san en väsentlig och viktig uppgift för vilken STU kan rekrytera kvalificerade krafter. Ordföranden bör knytas till STU på ett liknande sätt sm adjungerade professorer till högskolorna, vilket ytterligare garanterar att uppdraget betraktas sm ett väsentligt åtagande, vilket måste ägnas en betydande regelbunden arbetsinsats. Nämnderna bör ägna sig åt översiktlig planering inm sitt mråde och söka definiera och genomföra speciella insatser i form av ramprogram eller andra åtgärder för att främja teknisk utveckling inom viktiga delmråden. För behandling av enskilda anslagsansökningar eller program kan under varje nämnd finnas ett antal delegationer sm arbetar på det sätt som är vedertaget och fungerar inm forskningsråden. Nämnderna, liksan underordnade organ, bör tillsättas på begränsad tid så att en omsättning av ledamöterna erhålles på sanna sätt sm i nuvarande nämnder.

STUs innovationsstöd

Mina åsikter m hur STU bör arbeta översstänner till stor del med dem san uttalats inom kcnuuttên. STU bör känna scm sin uppgift att biträda innovatörer ned ekonomiskt stöd och med råd och hjälp sm i varje enskilt fall kan erfordras. Gentemot innovatören skall STU uppträda scnlen serviceorganisation.

Betänkandet har emellertid formulerats så att det även antyder att STU skall överta ett mer direkt ansvar för utveckling och exploatering av innovationerna. Betänkandet anger att STUs handläggare bör ha erfarenhet sm eller inm industprojektledare produktchef rin och att en handläggare bör vara huvudansvarig eller projektansvarig för varje projekt. Handläggaren skall driva på projektet och arbeta genan en insatsgrupp där givetvis innovatörer skall delta men även specialister av olika slag och företag som skall exploatera innovationen (det är så jag tolkar uttrycket potentiella företag). STU skall vara en utvecklingsorganisation eller en mäklande organisation med mfattande rent affärs- och marknadsmässig kompetens.

Intrycket av dessa formuleringar tillsannantagna blir att STU skall kunna ta över ansvaret för innovationerna och för att administrera innovatörens medverkan i utvecklingen av sin innovation.

Med hänsyn till den starka ställning sm ett anslagsgivande organ har gentmot en enskild innovatör, måste naturligtvis sådan aktivitet begränsas till de fall där detta motsvarar ett klart önskemål från innovatören. I enstaka fall kanske innovatören önskar överlämna ansvaret för innovationens vidare utveckling till ett organ sm STU men normalfallet bör vara att STU arbetar sm serviceorgan.

Om det i något fall visar sig att STU bör gå in san exploateringsorgan bör en klar gräns upprätthållas mellan denna verksamhet och den normala servicen till innovatörerna så att inte denna synes vara inriktad på att finna innovationer för STU att exploatera.

288 5 Reservationer och .särskilt yttrande SOU 1977: 64 Bilaga

övriga organisatoriska synpunkter

Den ovan angivna organisationen motsvaras naturligen av en budgetmässig indelning i ett forskningsprogram och ett innovationsprogram för varje enhet. Med en lämplig indelning av STUs verksamhetsfält i ämnesmässiga områden bör man få en uppdelning i ungefär jämnstora program, vilket åstadkomner en betydligt bättre överskådlighet än nuvarande situation. Progranmen kan sedan ytterligare delas upp i ämnesmässiga underprogram för kollektiv forskning eller större ramprogram. Ett genomarbetat redovisningssystem bör l av hur stora STU använder till olika 1 medge en redovisning belopp 1 slags projekt och program, även med annan indelning än efter STUs organisation . å

Det föregående resonemanget har utformats med hänsyn till forsk- i

för-

i

ningsinstitutionernas och de tekniskt avancerade företagens hållanden och behov. Därutöver finns en betydande grupp av mindre = företag och enskilda uppfinnare san kan svara för en väsentlig del av de värdefulla innovationerna, men som saknar vana att skriva anslagsansökningar, förhandla med STUs handläggare om anslagsvillkor samt att diskutera patentansökningar, licenser och exploateringsavtal. Dessa behöver ett betydande mått av rådgivning och hjälp, såväl för att utforma deras idéer till tekniskt och ekono- 1 miskt som för att på bästa sätt kunna få l genomarbetade produkter, l produkterna i tillverkning, antingen i ett eget företag eller ge- l nom exploateringsavtal med någon tillverkare. Här liksom tidigare 1 l underlättas resonemangen av att kommittén inte gör några kvanti- l l tativa värderingar och det därför inte här behövs något uttalande I om hur stor denna grupp eller hur betydelsefull den är i relation J till någon annan. Det räcker att konstatera att den finns och är berättigad att genom STU få behövliga råd och ekonomiskt stöd.

För att behandla ärenden från denna grupp av sökande utan formell skolning, behöver STU ytterligare en enhet, vars personal är lämpad för och inriktad på att söka upp och ge råd till denna grupp. Denna enhet bör arbeta i nära samarbete med den föreslagna regionala organisationen som främst bör ägna sig åt uppsökande verksamhet riktad mot denna grupp företag och uppfinnare. Enheten bör ha ett eget program och disponera egna medel för att stödja innovationsprojekt. Cm dess resurser är otillräckliga för behövliga tekniska eller ekonomiska utredningar, skall den kunna få stöd från lämplig teknikenhet, som även i vissa fall kan ta över ärenden. a skall kunna lämna råd till och mind-

Mottagningsenheten uppfinnare l

vara att en- 1 re företag i exploateringsfrågor. Huvudprincipen skall l heten skall underlätta utnyttjande av tillgängliga idéer och anpassa verksamheten efter existerande behov. Dess handläggare skall i första hand kunna ge råd själva, men vid behov kunna gå vidaie till specialister inom eller utom STUs organisation.

i

On STUs organisation i övrigt kan jag hänvisa till det i organi- 1 sationsfrågan utförligare reservationsyttrandet av ledamoten Ingvar Petzäll i vars synpunkter jag i allt väsentligt kan instämma.

sou 1977; 54 Bilaga 5 Reservationer och särskilt yttrande 289

Sarrmanfattn i g

Samnanfattningvis har alltså kcmnittên i sitt tänkande utgått från en felaktig uppfattning av den tekniska forskningens Därför har den ej heller lyckats klargöra relationen mellan teknisk forskning och industriell utveckling. Den har därför staxmat för att rekommendera en olycklig gränsdragning mellan STUs stöd till forskning och till innovationer. En gynnsaxmnare lösning är därför att dela upp STUs verksamhet ämnesmässigt i ett antal enheter, vilka var och en stöder forskning gencm projektanslag, ramprogramanslag och bidrag till kollektiv forskning enligt ramavtal, samt lämnar stöd till innovationer. För mindre företag och enskilda uppfinnare, som har svårighet att finna sig till rätta i STUs arbetsformer, bör inrättas en särskild mttagrüngsenhet med uppgift att i samverkan med STUs regionala kontakünän ta hand an och hjälpa fram innovationer från sådana källor. En sådan organisation synes ge STU de bästa möjligheterna att motsvara den uppfordran som ligger i dess namn, Styrelsen för Teknisk Utveckling.

2 9 O B ü a g a 5 nu e s e r V a n .o n e r 0 C h s ä .I m. mm v. N m n d e SOU 1977: 64

m4

:mmcacumäø cwaamoouom

98h..

igång:

uømøgmca

m4

amcoaumñmuøa

xmuoz

»o

u r ma. m4 mm

m4

umuåøouaumvü umuxømoummva uwuxømoumnmq nwuxøøouaumøaa

imo

maqmomunmmm

mm

:mbmaå

.uoñmccöo mxmamnoz

Bmx

mmuonwa umcmczn Euxawm ahopmuwa maoøpumga maomcümca .øonmnmz mnowmmmüa ammaaom

095m mamm mm ämm m OOOZ

-mama

E0

U®uHmH®HCd

.åmuomaamuøu

.cwcoaumummmøacxmuom

uwuamuøxøaaø

ämmåzmm

E0 Ez

umuøuaumøa

.väx

.ämxomn

Hmamsoza

H

umuamuwxøaø:

mössa

am »om

mammaas

xmdøwe

:oausuaum:a\wHmxmuoa

uwuamuma§ uwuamuwâcø

.Vnmäøoüxmam

.mcaømøäâmäqê

E

mxmcaaoumx

amma

u

E0

xmâoamoz

uwpøuaumaa

umuamnmxøaqø

ozäzumâaaäøomm

355x235

umuspaumøamømcmmwnawum

W055

ü

mxmamnøaamuwâ

.sommnoomw

Emm

ozäzmmom

.caauoaa

.commaoøsmm

mammaas mammaas

E

.aawmømüm

Jmwåøoüxwam

.cwaöm

.xäâaøz

mmm

mmuon

.cmåmz

.commñmcon mxmäüñw aauHmm .ñmuoa .møaawmae .Mwâuøm .comøsøoum

SSE mod:

E

umca

o

e .moom Häm .wsaz Uno o m .EBM moao

Eexmåoxxâoxmoøm

.må

§92

mmmmemnmaama

mummmmøanwmaøêå

Hmüopmanwu

mwnowonuxwam

mâmwüü.

nmugöuuxmammmzummumoumøönxmmo

mmm

:Qomxnmmcoaumnuamoøoxmmm

mmxoon

m

umamüe

uwuwcöuao

cmmmwoouauomoo Høumumaammwuowoauxmam

maamwacmuum coäoñxmåama äpmñüoamxoää camuouaaoqmpmz

xmaümcöasou uwuaücwmuømm mcaavcmømnuw mmmuamnañaaa xmnmnamm emamnmmnmmøcm mmämuwmøxoa aäâñøz mmwoonammmçdam

»Ramona uoamaom .umaammâ

nmmza

B m 8 a 5 nn e s e r V a n .0 I m .I 0 C h s ä M k mm y t t r a n d e 2 mn

Smuøum

omnoz

mummøpwuøm

Q0

Ucmamc

x

wvwåö

HOHOCQEUUC

uaaapuøwâpømøa

mHm>

måüwumo

m

äunmmcømmxø

muumv

ma

NH03QUm

vqmáxmmpummxø ©cmHxw›uumm

å

cm:

mBmLB

unmmaacgemaawu

.mwmaumhmucm

s .än

ucmaaom

Ucmamcm

mmm

Taøüüuuøøgø:

mø

E05

.aamsom

.än mms .mm “Bm

.Vnåoøuuumê gamumømøwaw

A318

XHCOHNHUCMUW .ocüouñäa wmumnmmcox

oc

xåohooü

ø

.mcwEwHm .mmaanzm .osomamaa wchmxum .=ouHHmm .mcwsam

mmüwuøm .amiga .ømnaca ummaoøz COHUCOU .wwnosm ma? mxaao Hamm

på 9D

.amoaoamam

A A A

.uwavm

nmmemaaae

xmacaax

En

.commmwh

.

wmcH

:owuøuauwcäwgdxwuom

xammmchmx

mwum

:OO

.aomcson

:pa

.xgmswum

uwuamgmxács uwuamuwxácø umuwmnøxøwqø

Q5 . §00

ERA

.xacoguxoaw

.

commcmsoh

.NUHME

uumccmq .mcaaummz

Umwxwg mvøøq mössa utom WUGDÅ

meg m

Lam.:

Haau

H

.mgznu

xaumocmmaøuømamupas

H

møñøwmüømøv m:H:m›HmcH

:ösa

nwmpmammxaw

xwumocmmaunsnamnuaa

gsm

cdwoaohøwc

how

onmünümøoapmaaapsaom

uemm

cüwoaoavnmo

vcomoüicüououm møümmüømøaønøx nwuuoamuøummmumm

wuucae

mcaqumøgua Houmuammmm

gmc EOCH

påvoä

N

U7 om Bm m7 L7

K.

LT

STOCKHOLM

Statens offentliga 1977 utredningar

Kronologisk förteckning

. Totalförsvaret1977-82. Fö. 62. Energi - program för forskning, utveckling, demonstra- . Bilarbetstid. K. tiomBilaga F. I. utbyggd regional näringspolitik. A. 63. Fortsatt högskoleutbildning. U. Siukvårdsavfall. Jo. 64. STU: stöd till teknisk forskning och innovation. l.

wmvøøaww-

Kvinnlig tronfölid. Ju. Översyn av det skatteadministrativa nktionssystemet 1.8. . Rätten till vapenfri tjänst. Fö. . Folkhögskolan 2. U. . Betygan iskolan. U. 10. Unikeshandelsstatistiken. E. 11. Forskning om massmedier. U. 12. Kommunal och enskild väghållning. K. 13. Sveriges samarbete med u-lânderna. Ud. 14. Sveriges samarbete med u-lândarna. Bilagor. Ud. 15. Handelsstålsindustrin inför 1980-talet. l. 16. Handelsstålsindustrin inför 1980-talet. Bilagor. I. 17. Översyn av jordbrukspolitiken. Jo. 18. lnflationsskyddad skatteskala. B. 19. Radio och tv 1978- 1985.U. 20. Kommunernas ekonomi 1975-1985. B. 21. Svensk undervisning i utlandet. U. 22. Arbete med näringshiälp. A 23. Psykiskt störda Iagövertrâdare. Ju. 24. Näringsidkaras avbetalningsköp m. m. Ju. 25. Båtliv 2. Ragisterfrågan. Jo. 26. Kvinnan och försvarets yrken. Fö. 27. Revision av vattanlagen. Del 4. Förslag till ny vattenlag. Ju. 28. Kortare väntetider i utlänningsiárende . A. 29. Konkursförvaltning. Ju. 30. Elektronmusik i Sverige. U. 31. Studiestöd. U. 32. Konsumentskydd vid köp av L gagna* personbil. Ju. 33. AllmänflygpIats-Stockholm, K. 34. lnrikesflygplats-Stockholm. K. 35. lnrikesflygplets-Stockholm Bilagor. K. 36. Ersättning för brottsskador. Ju. 37. Underhåll till barn och frånskilda. Ju. 38. Folkbildningen i framtiden. U. 39. Företagsdamokrati i kommu och Iandstingakommunar. Kn. 40. Socialtjänst och socialförsäkringstillägg. S. 41. Socialtjänst och socialförsâkringstilligg. Sammanfattning. S. 42. Kronofogdemyndigheterna. Kn. 43. Koncentrationstendenser inom byggnadsmaterialinduatrln. I. 44. Skyddad verkstad-halvskyddad verksamhet. A. 45. Information vid krisar. H. 46. Pensionsfrågor m. m. S. 47. Billingen. l. 48. Översyn av de speciella statsbidragen till kommunerna. B. 49. Översyn av iättshjälpssystemu.. Ju. 50. Häktning och anhållande. Ju. 51. Fusioner och förvärv i svenskt näringsliv 1969-73. H. 52. Forskningspolitik. U. 53. Sektorsanknuten forskning och utveckling. Exportbilaga 1. U. 54. information om pågående forskning. Expertbilaga 2. L), 55. Forskning i kontakt med samhället. Exportbilaga 3. U. 56. Energi - program för forskning, utveckling, demormration. l. 57. Energi - program för forskning, utveckling, demonstration. Bilaga A. I. 58. Energi - program för forskning, utveckling, demonstration. Bilaga B. l. 59. Energi - program för forskning, utveckling, demonstration. Bilaga C. l. 60. Energi - program för forskning, utveckling, demonstra- › tion. Bilaga D. I. 61. Energi - program för forskning, utveckling, demonstration. Bilaga E. l.

Statens offentliga utredningar 1977

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Handelsdepartementet Kvinnlig tronföljd, [5] information vid kriser [45] Psykiskt störda Iagövertradare. [23] Pensioner och förvärv i svenskt näringsliv 1969-73[51] Näringsidkares avbetalningsköp m. m. [24] Revision av vattenlagen. Del 4. Förslag till ny vattenlag. [27] Arbetsmarknadsdepartementet Konkursförvaltning. [29] [3] Utbyggnadsnäringspolitik. Konsumentskydd vid köp av begagnad personbil. [32] Arbete med näringshjälp [22] Ersättning för brottsskador. [36] Kortare väntetider i utlänningsärenden. [23] Underhåll till barn och fránskilda. [37] verksamhet. [44] l Skyddad verkstad-halvskyddad Översyn av rättshiälpssystemet. [49] l i Häktning och anhållande. [50] l lndustridepartementet Handelsstålsutredningen. 1. Handelsstálsindustrin inför 1980- Utrikesdepartementet inför 1980-talet. talet. [15]2. Handelsstålsindustrin Bilagor. [16] Bistándspolitiska utredningen. 1. Sveriges samarbete med u- Koncentrationstendenser inom byggnadsmaterialindustrin, [43] Iänderna. [13] 2. Sveriges samarbete med u-Iänderna. Bilagor. Billingen. [47] [14] Delegationen för energiforskning. 1.Energi - program för forskning, utveckling, demonstration. [56] 2. Energi - program för - Försvarsdepartementet forskning, utveckling, demonstration. Bilaga A. [57] 3. Energi Totalförsvaret 1977-82.[1] program för forskning, utveckling, demonstration. Bilaga 8. [58] Rätten till vapenfri tjänst. [7] 4. Energi - program för forskning, utveckling, demonstration. Kvinnan och försvarets yrken. [26] Bilaga C. [59] 5. Energi - program för forskning, utveckling, de» monstration. Bilaga D. [60] 6. Energi - program för forskning, utveckling, demonstration. Bilaga E. [G1]7. Energi - program Socialdepartementet för forskning, utveckling, demonstration. Bilaga F. [62] Socialutredningen. 1. Socialtjänst och socialförsäkringstillägg. STUs stöd till teknisk forskning och innovation. [64] [40] 2. Socialtjänst och socialförsäkringstillägg. Sammanfattning. [41] Pensionsfrágor m. m. [46] Kommundepartementet Företagsdemokrati i kommuner och landstingskommuner. [39] Kommunikationsdepartementet Kronofogdemyndigheterna. [42] Bilarbetstid. [2] Kommunal och enskild väghållning. [12] Allmänflygplats-Stockholm. [33] Brommautredningen. 1.lnrikesfiygplats-Stockholm. [34]2. InrikesflygpIats-Stockholm. Bilagor. [35]

Ekonomidepartementet UtrikeshandeIsstatistiken. [10]

Budgetdepartementet Översyn av det skatteadminlstrativa sanktionssystemet 1.[6] Inflationsskyddad skatteskala. [18] Kommunernas ekonomi 1975-1985.[20] Översyn av de speciella statsbidragen till kommunerna. [48]

Utbildningsdepartementet Folkhögskolan 2. [8] Betygen iskolan. [9] Forskning om massmedier. [11]. Radio och tv 1978-1985.[19] Svensk undervisning i utlandet. [21] Elektronmusik i Sverige. [30] Studiestöd. [31] Folkbildningen i framtiden. [38] Forskningsrádutredningen. 1. Forskningspolitik. (52)2. Sektorsanknuten forskning och utveckling. Expertbilaga 1.(53)3. Information om pågående forskning. Expertbilaga 2. (54)4. Forskning i kontakt med samhället. Expertbilega 3. (55) Fortsatt högskoleutbildning. [63]

Jordbruksdepartementet Sjukvárdsavfall. [4] Översyn av jordbrukspolitiken. [17] Båtliv 2. Registerfrägan. [25]

Anm, Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiske förteckningen

ISBN 91 -38-03715-7

LiberFörlag

ISSN O375-25OX Allmänna Förlaget