Arbetsmarknadsverkets ansvarsområde

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

BETSMARKNADSVERKETS |- ANsvAksoMRAnEj

Betänkande av AMS -kommittén

Statens offentliga utredningar

§ § 1985:7

§ Arbetsmarknadsdepartementet

Arbetsmarknadsverkets

ansvarsområde

Betänkande av

êMS-kommittén

Stockholm 1985

\

Omslag AdSum, Magnus Günther ISBN 91-38-08746-4 ISSN 0375-250X Minab/Gotab, Stockholm 1985

Till statsrådet och chefen för arbetsmarknadsdepartementet

Regeringen bemyndigade den 20 september 1981 dåvarande statsrådet Ingemar Eliasson att tillkalla en kommitté med uppdrag att göra en översyn av arbetsmarknadsverkets ansvarsområde och organisation. Kommittén antog namnet AMS-kommittén. Efter förslag från statsrådet Anna-Greta Leijon beslutade regeringen den 10 februari 1983 om tilläggsdirektiv för kommittén.

De personer som medverkat i kommitténs arbete - ledamöter, sakkunniga, experter och sekretariat samt ledamöter, och ersättare i - framexperter referensgrupper går av bilaga 3 till föreliggande betänkande.

Kommittén avlämnar härmed sitt slutbetänkande Arbetsmarknadsverkets ansvarsområde, liksom två särskilda bilagor. Det är Beredskapsarbete i AMS regi fakta- (SOU 1985:8) och underlag Kulturarbetsförmedling faktaunderlag (SOU 1985:9). Kommitténs arbete är därmed avslutat.

Stockholm den 22 april 1985

Gunnar Grenfors

Lars Ahlvarsson Göte Pettersson Tore Andersson Knut Rexed Eva Högberg Walter Slunge Börje Hörnlund Lars Ulander Gunnar Lindström Bengt Wittbom Maj-Lis Lööw

/Anders Forsberg

Kerstin Andersson Bengt Rudolf Persson Anne-Marie Ringertz Rolf Skog

Arbetsförmedling för invandrare - av

Modell för ackvisition av platser för korta arbetslivskontakter och miljöpraktik för elever i grundskola och gymnasieskola . . . . . . . . . . . ..37l

Yttrande över riktlinjer för ny

Schematisk totalsammanställning över representationen i länsarbetsnämndernas styrelser den l januari 1985 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..375

SAMMANFATTNING

AMS-kommittén 1981:02) behandlar i föreliggande be- (A tänkande som rör arbetsmarknadsverkets ansvarsfrågor m.m. I ett inledande kapitel redovisas hur område par kommitténs arbete bedrivits, utvecklingen på arbetsarbetsmarknadsverkets nuvarande uppgifter och marknaden, samt utredningar inom ämnesorganisation, tidigare området. Därefter behandlar kommittén följande huvud-

områden.

Arbetsmarknadsverkets framtida inriktning

i sina i kapitel 5 från att

Kommittén utgår överväganden

behovet av aktiva arbetsmarknadspolitiska insatser kommer att bestå även under de närmaste åren. En annan utgångsför kommittén är att arbetsmarknadsverket skall punkt lösa sina utan egentliga resurstillskott. uppgifter

för är att En huvuduppgift arbetsmarknadspolitiken åstadkomma en bättre mellan arbetssökande och anpassning Verket bör koncentrera sig på sina tre lediga platser. traditionella huvudområden: den arbetsförmedlande verksamheten, och de sysselsättnings-/ utbildningsinsatserna åtgärderna. Kommittén är mot denna bakgrund skapande till en som innebär att andra huvudpositiv utveckling män tar över verksamheter som inte har ett direkt samband med denna hos verket. Under senare år inriktning har en hel del åtgärder av detta slag organisatoriska Man bör vidare på denna väg. Kommittén genomförts. gå föreslår att en relativt stor verksampersonalmässigt anordnande av beredskapsarbeten i verkets egen het, skall föras över till andra huvudmän. Vidare föreregi, en för arbetsförmedling m.m. på slås ny organisation kulturområdet.

Arbetsförmedling och arbetsmarknadspolitiska åtgärder innebär kontakt- och samordningsproblem med andra samhällsområden. Det gäller bl.a. utbildningssektorn och det sociala området. Kommittén föreslår inte någon ändrad principiell gräns mot andra ansvarsområden, men framhåller betydelsen av effektiva samverkansformer mellan berörda myndigheter och organ.

Under tiden som kommittén arbetat har, i till anslutning bl.a. den tidigare beslutade PLOG-reformen, i dragits gång ett omfattande förändringsarbete inom arbetsmarknadsverket. Det arbetet syftar bl.a. till att prioritera platsförmedlingen och överföra resurser till denna. Kommittén ställer sig bakom den allmänna inriktningen på förändringsarbetet och framhåller bl.a. att den platsförmedlande servicen också bör omfatta de ombytessökande. Kommittén betonar vidare arbetsförmedlingens ansvar för dem som har särskilda problem, bl.a. de arbetshandikappade.

Kommittén tar vidare om för bedömupp frågan underlag ningar av behovet av framtida förändringar inom verket. Kommittén framhåller därvid behovet av 0fortlöpande partiska utvärderingar. I det sammanhanget diskuteras även möjligheterna till ett flexibelt av utnyttjande tillgängliga resurser.

Slutligen påpekar kommittén i kapitel 5 att det råder osäkerhet om innebörd och räckarbetsförmedlingslagens vidd, vilket är otillfredsställande bl.a. ur rättssäkerhetssynpunkt. Osäkerheten har också, menar kommittén, visat sig vara ett hinder för en effektiv tillsyn. Kommittén förordar därför att ses över i att lagen syfte ge den ökad klarhet och en bättre redaktionell utform-

ning. Något behov av att ompröva lagens allmänna inriktning kan däremot inte sägas föreligga.

Arbetsmarknadsverket och kommunerna

I kapitel 6 behandlar kommittén ansvars- och arbetsfördelningen mellan staten och kommunerna inom arbetsmarknadspolitiken. För detta kapitel har kommittén, som bakgrundsmaterial, haft bl.a. en expertstudie som kommittén låtit utföra, Kommunerna och sysselsättningspolitiken (DsA 1985:2).

Efter en inledning med ett historiskt perspektiv skildras statens, landstingens och kommunernas roll som arbetsgivare och som medverkande i arbetsmarknadspolitiken.

Kommitténs överväganden har lett fram till slutsatsen att den nuvarande ansvarsfördelningen inom arbetsmarknadspolitiken mellan staten å den ena sidan och kommunerna och landstingen å den andra, i huvudsak bör bestå.

Kommittén konstaterar att även om staten till helt övervägande del svarar för finansieringen av arbetsmarknadspolitiken, tar kommuner och landsting ett betydande ansvar för genomförandet. Deras engagemang grundar sig bl.a. på de problem av social och annan natur som arbetslöshet för med sig för individer och samhällef Från kommuner och landsting har framförts åsikten att deras ökade ansvarstagande för genomförandet av arbetsmarknadspolitiken motiverar ett större inflytande vid utformningen av åtgärderna. Dessa upplevs ofta som alltför kortsiktiga. De båda kommunala parterna efterlyser en politik som i större utsträckning leder till fasta

anställningar för de arbetslösa. Minskad regelstyrning, ökad decentralisering i beslutsfattandet och större flexibilitet i användningen av de arbetsmarknadspolitiska medlen är exempel på åtgärder som föreslås.

Kommittén framhåller att en god samverkan mellan statliga, kommunala och landstingskommunala organ är en avgörande förutsättning för en framgångsrik arbetsmarknadspolitik. Ett sätt att förbättra samverkan är att tillförsäkra kommuner och landsting representation i de beslutande arbetsmarknadspolitiska organen. Kommittén föreslår därför att kommuner och landsting får representation i såväl verkets som länsarbetsnämndernas styrelser.

När det gäller önskemålen om en mer långsiktig inriktning på de arbetsmarknadspolitiska insatserna framhåller kommittén, att en sådan uppläggning är svår att förena med syftet med de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Det innebär emellertid inte att man behöver vara helt låst vid den nuvarande konstruktionen av medlen. Kommittén framhåller att det är angeläget att se positivt på initiativ som möjliggör en för kommuner och landsting mer meningsfull användning av de statliga medlen. Det framstår exempelvis som rimligt, att de statliga organen tar ökad hänsyn till behovet av framförhållning när det gäller insatserna. Arbetet på en förenkling av regelstyrningen av medlen bör också drivas vidare.

Kommittén anser att det kan vara lämpligt att inom ramen för de s.k. frikommun- och frilandstingsförsöken pröva nya idéer på detta område. Även om dessa måste bygga på huvudlinjerna i den nuvarande politiken får man inte

vara för restriktiv om försöken skall te sig meningsfulla.

Kommittén tar i detta sammanhang också upp förslag som väckts från kommunalt håll att skapa nya fasta arbetstillfällen med medel som i dag används för olika arbetsmarknadspolitiska insatser, i första hand arbetslöshetsstöd. Förslagen har stundom kallats klumpsummemodellen.

Kommittén kan inte ställa sig bakom en sådan ordning. På arbetsmarknaden sker ständigt stora rörelser. Årligen strömmar hundratusentals sökande via bl.a. de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna ut i förvärvslivet; Arbetsmarknadspolitikens kanske viktigaste uppgift är att underlätta denna anpassningsprocess. Bedömningen av behovet av åtgärder måste göras på individuell basis och insatserna bör vara av temporär natur. De arbetssökande skall stå till arbetsmarknadens förfogande under den tid de befinner sig i åtgärder.

Detta talar emot att man använder arbetsmarknadspolitiska medel för fasta tjänster. På längre sikt skulle det dessutom ställa sig svårt att skilja vanliga fasta arbeten i kommunerna från de särskilt inrättade fasta anställningar som finansieras med arbetsmarknadspolitiska medel. Det kan enligt kommitténs

uppfattning

inte heller vara en riktig utveckling att en kommunal

expansion långsiktigt finansieras av staten genom arbetsmarknadspolitiska medel. Statens insatser när det gäller kommunernas ekonomi bör bedömas inom ramen för den ekonomiska politiken i stort.

Kommittén framhåller emellertid samtidigt att detta principiella ställningstagande inte utesluter att man, som tidigare sagts, prövar andra sätt till en alternativ

användning av arbetslöshetsmedlen och medlen för sysselsättningsskapande åtgärder. Detta kan ske inom ramen för de nämnda frikommunförsöken.

I kapitlet om arbetsmarknadsverket och kommunerna går kommittén också igenom handläggningsordningen för några andra arbetsmarknadspolitiska medel. Kommittén slår därvid fast bl.a. att staten även framledes bör vara huvudman för arbetsförmedlingen. Med utgångspunkt i en presentation av beslutsprocessen för beredskapsarbeten, som traditionellt har stor omfattning hos kommuner och landsting, diskuteras på vilket sätt ett ökat inflytande skulle kunna förverkligas för dessa.

Sist i kapitlet tar kommittén upp vissa samverkans- och avgränsningsfrågor avseende arbetssökande med sammansatta problem. Det gäller arbetsförmedling för arbetshandikappade respektive invandrare.

Beredskapsarbeten i AMS regi

AMS bedriver sedan lång tid vissa beredskapsarbeten i egen regi, i första hand för anvisade arbetslösa med socialmedicinska handikapp. Enligt uppdraget skall kommittén förutsättningslöst pröva omfattningen av och formerna för denna verksamhet. Kommitténs överväganden på detta område redovisas i kapitel 7, medan bakgrundsmaterialet för kommitténs ställningstagande publiceras i en särskild bilaga, SOU 1985:8.

I beredskapsarbeten i AMS regi sysselsattes budgetåret 1982/83 i genomsnitt 870 socialmedicinskt arbetshandikappade, som regel gravt alkoholberoende, och 250 s.k. lokalt bundna arbetslösa. För gruppen socialmedicinskt arbetshandikappade är detta en, i förhållande till andra

åtgärder, till omfattningen, begränsad verksamhet. Verksamheten har också ojämn spridning över landet, med tonvikt i västra och norra Sverige. Knappt 300 av de anvisade Sverige. Knappt 300 av de anvisade bor i särskilda, av AMS tillhandahållna, förläggningar på 13 orter i landet, huvudsakligen i Västsverige.

Den totala kostnaden för egenregiarbetena, inklusive investeringskostnaderna, uppgick budgetåret 1982/83 till 550 milj. kr., varav staten svarade för ca 65 %. Antalet fast anställda inom arbetsmarknadsverket med uppgifter inom uppgick samma budgetår till ca egenregiverksamheten 600 personer, varav hälften var arbetsledare eller specialarbetare.

Kommittén föreslår att den påbörjade avvecklingen av AMS huvudmannaskap för förläggningarna fortsätter. Frågan om boende och social service för denna grupp är en kommunal angelägenhet.

Vad gäller den producerande delen av verksamheten, konstaterar kommittén att motsvarande aktiviteter i dag bedrivs av kommuner och en del statliga organ. Kommittén kan inte finna skäl för en sådan dubblering och föreslår att AMS egenregiverksamhet skall upphöra.

Riksdagen har nyligen beslutat om anordnande av skyddad sysselsättning för socialmedicinskt arbetshandikappade hos kommuner och andra offentliga arbetsgivare. Dessa arbeten kan enligt kommitténs mening vara ett bra alternativ till beredskapsarbete i AMS regi och bör ordnas inte bara hos kommunerna utan även hos exempelvis skogsvârdsstyrelserna och Statens Vägverk. Därigenom bör flertalet anvisade i AMS regi kunna erbjudas en långsiktig och trygg sysselsättning. I de fall så inte kan

SOU 1985 : 7

ske, får andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder användas, t.ex. anställning med lönebidrag eller anställning inom Samhällsföretagsgruppen.

Kommittén noterar också de förslag som AMS utarbetat och tillställt regeringen beträffande insatser för arbetshandikappade byggnadsarbetare.

Ackvisition av praktikplatser

Behovet av praktikplatser har ökat kraftigt under senare år. Enbart för grund- och gymnasieskolan uppskattas behovet till närmare en halv miljon platser per år. Arbetsmarknadsverket har sedan länge haft ansvaret för att anskaffa vissa praktikplatser för skolans räkning. Verksamhetens stora omfattning har gjort det nödvändigt att bygga upp en organisation och utveckla metoder bl.a. med ADB-teknik för anskaffningen av platser. Även inom vissa kommuner har emellertid byggts upp resurser för att klara ackvisitionen av praktikplatser. Kommitténs uppgift har varit att finna en enhetlig lösning på frå 9 an om ansvaret för ackvisition av olika sla av praktikplatser. Denna uppgift behandlas i kapitel 8.

Kommittén har stannat för en ansvarsfördelning som innebär att arbetsmarknadsverket skall ha de inledande kontakterna med arbetsplatserna och skaffa fram platserna, medan skolan skall ansvara för genomförandet av och det pedagogiska innehållet i praktikperioderna praktiken. Verksamheten bör samordnas och planeras i SSA-råden.

Förmedling av korta och tillfälliga arbeten

Kommittén föreslår, i kapitel 9, att den offentliga sin ambition när det gäller att arbetsförmedlingen höjer förmedla korta och tillfälliga arbeten. På kontorsområdet föreslår kommittén en försöksverksamhet med förmedling av tillfälliga arbeten där nya inslag av service prövas. I likhet med de s.k. organisationsförmedlingarna på området skall den offentliga förmedlingen ha möjlighet att ombesörja skatte- och löneadministration mot självkostnad för beställaren. Förmedlingen skall också kunna vidarebefordra önskemål om uppdragsservice inom kontorsområdet till stationär skrivbyråverksamhet.

Arbetsförmedling på kulturområdet

Frågan om hur arbetsförmedling på kulturområdet i framtiden skall bedrivas har behandlats i en särskild beredningsgrupp med representanter för intressenterna på området. Kommittén har anslutit sig till beredningsgruppens slutsatser.

om utvecklingen på området redovisas i en Faktaunderlag särskild bilaga till betänkandet, SOU 1985:9, medan överväganden och förslag redovisas i kapitel 10.

Kommittén har i sina överväganden utgått från förutsättningen att det allmänna även i framtiden skall ha ansvaret för kulturarbetsmarknaden och erbjuda service till dem som där är verksamma. Kommittén redovisar en rad faktorer som ställer särpå kulturarbetsmarknaden skilda krav på en förmedlingsapparat. Kommittén anser att en stiftelse är den verksamhetsform som ger de bästa förutsättningarna för att uppfylla dessa krav.

stiftelsen skall ha det ansvaret arbetsmarknadspolitiska för kulturområdet. Det både i om arbetsförgäller fråga medling och hantering av de åtarbetsmarknadspolitiska gärderna. Ett nära samarbete med arbetsmarknadsverket förutsättes.

Organisationsförmedlingarna liksom centrumbildningarna skall enligt förslaget fortsätta sin verksamhet i på huvudsak nuvarande villkor. En av stiftelsens uppgifter blir att söka åstadkomma en bättre med samordning övriga förmedlingar så att de totala resurserna används på bästa sätt. Stiftelsen skall inom ramen för sina resurser ha ansvar för att över landet förmedlingsbehov

och olika yrkesområden blir Det

tillgodosedda. gäller b1.a. vissa i dag eftersatta områden.

Stiftelsens förmedling av program inom underhållningssektorn föreslås bli Den individuella avgiftsbelagd. förmedlingen skall liksom i dag vara avgiftsfri. Arbetssökande skall också kunna med erbjudas hjälp resor, skatter, reklam m.m. För sådan s.k. överservice skall särskild avgift tas ut.

I fråga om centrumbildningarna föreslås viss omläggning av det nuvarande när det bidragssystemet gäller den arbetsförmedling de utför.

Stiftelsen skall ledas av en vars sammansättstyrelse, ning speglar samhällets och kulturlivets intressen. För stiftelsen skall finnas ett centralt kansli. De nuvarande

kulturarbetarsektionerna i Stockholm, Malmö och Göteborg, Umeå föreslås bli basen för stiftelsens regionkontor. Till regionkontoren föreslås bli knutna särskilda förmedlingsnämnder.

En särskild organisationskommitté föreslås bli tillsatt, med uppgift att i samarbete med berörda organ göra ett detaljerat förslag till genomförande och senare medverka till att förverkliga detta.

Vissa organisatoriska frågor

Kommittén lägger inte fram några förslag till förändringar av verkets organisation utöver vad som följer av kommitténs förslag till ändrade arbetsuppgifter för verket. Kommittén hänvisar på denna punkt till sitt, hösten 1984, avgivna remissyttrande över AMS förslag till riktlinjer för omorganisation av styrelsens kansli.

Kommittén föreslår i kapitel ll, att landstings- och kommunförbunden får i representation AMS styrelse med var sitt mandat. För LO (tre mandat), TCO (två mandat), SACO/SR (ett mandat) och SAF (tre mandat) föreslås inte någon förändring. Den styrelseplats, som av tradition ansetts reserverad för en kvinnlig ledamot, föreslås fortsättningsvis kunna disponeras av regeringen för beaktande av särskilda arbetsmarknadspolitiska intressen. Kommittén framhåller därvid jämställdhetsfrågornas betydelse på dagens arbetsmarknad. Den särskilda styrelseplatsen för jord- och skogsbrukets intressen föreslås bli indragen liksom överdirektörens plats i styrelsen. Generaldirektören föreslås även i framtiden vara ordförande i styrelsen.

Även i fråga om sammansättningen av länsarbetsnämndernas styrelser föreslås att landstings- och kommunförbunden skall få en fast representation.

Reservationer har lämnats av

Börje Hörnlund, Göte Pettersson och Bengt Wittbom gemensamt angående översynen av arbetsförmedlingslagen,

Gunnar Lindström angående översynen av arbetsförmedlingslagen,

Börje Hörnlund angående AMS egenregiverksamhet och sammansättningen av AMS styrelse,

Göte Pettersson angående sammansättningen av AMS styrelse,

Bengt Wittbom angående sammansättningen av AMS styrelse.

Särskilda yttranden har lämnats av

Börje Hörnlund, Göte Pettersson och Bengt Wittbom gemensamt angående AMS-kommitténs m.m., uppdrag

Börje Hörnlund angående decentralisering inom arbetsmarknadsverket, kommunerna och arbetsförmedlingen, liksom ungdomars sysselsättning,

Walter Slunge angående arbetsmarknadsverket och kommunerna,

Enar Jonsson angående AMS egenregiverksamhet,

Gunnar Lindström angående sammansättningen av AMS och länsarbetsnämndernas styrelser,

SOU 1985: 7 Tomñy Andersson och Bodil Öberg gemensamt angående sammansättningen av AMS styrelse.

KOMMITTENS ARBETE

Genom beslut den 10 september l98l bemyndigade regeringen chefen för arbetsmarknadsdepartementet att tillkalla en kommitté med uppdrag att göra en översyn av arbetsmarknadsverkets ansvarsområde och organisation (Dir. 1981:65). Direktiven finns återgivna i bilaga 1.

Under sommaren 1982 påbörjades arbetet med inläsning av material och besök vid länsarbetsnämnder, regionkontor 111.111.

Efter riksdagsvalet hösten 1982 aviserade den socialdemokratiska regeringen att ändrade direktiv skulle utfärdas. Den 10 februari 1983 erhöll kommittén till- (Dir. 1983:16). I samband därmed fick läggsdirektiv kommittén också ny ordförande och sekreterare.

De direktiven arbetet en, till viss del, ändrad nya gav inriktning. Vissa uppgifter lyftes bort från det ur- Särskilt bör nämnas uppgiften att sprungliga uppdraget. se över den arbetsmarknadspolitiska åtgärdsuppsättningen för att förenkla och begränsa antalet enskilda åtgärder. 1 förhållande till de tidigare meddelade direktiven tillkom att pröva kommunernas medverkan i arbetsuppgiften marknadspolitiken samt arbetsmarknadsverkets ansvar för* arbetsförmedling inom kulturområdet och förmedling av vikarier inom framför allt kontorsområdet. Tilläggsdirektiven finns återgivna i bilaga 2.

Kommitténs arbete har även påverkats på annat sätt. Det interna förändringsarbete som under senare år bedrivits inom arbetsmarknadsverket har medfört att de i direktiven angivna förutsättningarna för kommitténs arbete ändrats i betydelsefulla avseenden.

I detta sammanhang bör särskilt nämnas att man inom verket tagit fram ett till förslag ny organisation för AMS centrala kansli. Kommittén, som sina direktiv enligt skulle pröva den frågan, fick sedermera yttra sig till regeringen över det framlagda förslaget. I sitt yttrande, vilket återges i 6, anförde kommittén att bilaga man anslöt sig till de tankegångar som bakom låg förslaget utan att ta till ställning förslagets enskildheter. Kommittén ansåg sig vidare inte ha att i det anledning kommande betänkandet anlägga synpunkter på organisationen av AMS kansli, i annan mån än vad som skulle av följa kommitténs ställningstagande till verkets arbetsuppgifter.

Kommittén framhöll samtidigt att man inte hade att något erinra mot att det förändringsarbetet på organisatoriska området drevs vidare. Kommittén har också fortlöpande hållit sig informerad om arbetet inom verket.

Kommittén har efter samråd med valt att uppdragsgivaren, koncentrera sitt arbete vilka på frågor, inte bedömts ingå i den pågående översynen inom verket. Det har då tett sig naturligt för kommittén att i första hand be-

handla frågeställningar som hänger samman med verkets

ansvarsområde och som är särskilt i direktiven. angivna

Kommittén har inte tagit upp frågan om handläggningen av besvärsärenden. Denna fråga tas upp av inom experter arbetsmarknadsdepartementet och AMS i särskild ordning.

När det gäller frågan om ansvarsfördelningen inom

arbetsmarknadspolitiken mellan kommunerna och landstingen å ena sidan samt staten å den andra sidan, har kommittén låtit utföra en särskild Kommunerna och expertstudie, sysselsättningspolitiken (DsA 1985:2). Kommittén har vid

sina överväganden haft denna rapport som bakgrundsmaterial.

om hur arbetsförmedling på kulturområdet skall Frågan bedrivas i framtiden har behandlats i ett särskilt Intressenterna har varit representerade i en projekt. särskild beredningsgrupp under ledning av kommitténs ordförande. Beredningsgruppen har utsett en arbetsgrupp vars ledamöter utarbetat underlaget för beredningsgruppens ställningstagande.

Även för av frågan om ackvisition av praktikbehandling har till kommittén knutits en beredningsgrupp med platser för berörda myndigheter och departement representanter samt kommunerna.

Under det pågående översynsarbetet har sekretariatet besökt flertalet länsarbetsnämnder, ett antal arbetsför- AMU-center och arbetsmarknadsinstitut. I medlingar, samband med behandlingen av egenregiverksamheten har sekretariatet besökt samtliga regionkontor liksom ett antal och arbetsplatser. I denna fråga har förläggningar också ett nära samarbete förekommit med produktionsenheten och andra enheter vid AMS samt kontakter tagits

med beredskapsarbetsbyrån i Stockholms kommun, Göteborgs

kommuns socialförvaltning, statens arbetsgivarverk, statens arbetsmarknadsnämnd, Samhällsföretag AB, Skogsvårdsstyrelsen och Statens Vägverk.

Likaså har i anslutning till behandling av frågan om korttidsförmedling besökts eller kontaktats flera av de morgonöppna offentliga förmedlingarna, organisationsföroch skrivbyråer. Slutligen bör nämnas en ommedlingar fattande besöks- och kontaktverksamhet på kulturområdet omfattande bl.a. samtliga kulturarbetarsektioner.

Statsanställdas förbund, TCO-S och SACO/SR har under arbetets gång informerats om kommitténs arbete. Kommittén har haft kontakt med regionalpolitiska utredningen, samverkanskommittên, handikappkommittên, statkommunberedningen samt verksledningskommittén.

UTVECKLINGEN PÅ ARBETSMARKNADEN

2.1 Arbetsmarknaden 1970--1984

2.1.1 Arbetskraft och sysselsättning

Antalet personer i arbetskraften ökade under hela 1970talet och början av 1980-talet. Totalt under perioden 1970--1984 steg antalet med 480 000 personer. Orsaken var dels befolkningsförändringar, dels en kraftig ökning av förvärvsfrekvensen bland kvinnorna.

Figur 2.1 Antalet personer i arbetskraften, antalet sysselsatta och antalet personer i arbete. Årsmedeltal, 1970--1984

500 400 300 I arbetskraften 200 sysselsatta 100

I arbete

I I I I l I I I I I I I I I 1970 71 72 73707576 77 78798081 82 838hÃr

Källa: Arbetskraftsundersökningarna.

Av figur 2.1 kan utläsas att antalet ökade sysselsatta under hela 1970-talet trots en relativt långsam tillväxttakt i ekonomin och en minskande sysselsättning inom industrin. Bakom den ökade sysselsättningen låg framför allt en snabb expansion av den offentliga sektorn samt omfattande arbetsmarknadspolitiska och industripolitiska insatser för att underlätta strukturomvandlingen. Under åren 1981 och 1982 minskade sysselsättningen något, men har därefter åter ökat.

Ökningen av antalet sysselsatta under 1970-talet motsvarades inte av en liknande utveckling av antalet personer i arbete. Antalet personer i arbete stagnerade och låg kvar på i stort sett oförändrad nivå mellan åren 1975 och 1982. Allt fler av de sysselsatta var således tillfälligt frånvarande från sina arbeten. Den ökade frånvaron förklaras främst av dels förlängd semester, dels ökade möjligheter till ledighet för vård av barn. Efter år 1982 har antalet personer i arbete markant ökat.

Sysselsättningsökningen under 1970-talet ledde inte till någon motsvarande ökning av det totala antalet arbetade timmar per år i den svenska ekonomin. Det minskade i stället med ca 5 % mellan åren 1970 och 1980. Till detta bidrog bl.a. förkortningar av de heltidsarbetandes veckoarbetstid, en ökning av antalet deltidsarbetande och ökad frånvaro på grund av semester och ledighet för vård av barn.

Medelarbetstiden har varierat med konjunkturutvecklingen och har sålunda ökat under senare år, bl.a. till följd av ett ökat övertidsuttag.

Antalet deltidsarbetande ökade under hela 1970-talet och början av 1980-talet. År 1984 minskade emellertid antalet något. som framgår av figur 2.2 är det kvinnorna som utgör den största andelen av de deltidsarbetande.

Figur 2.2 Antal män och kvinnor i arbete på deltid (1-34 tim) respektive heltid. Årsmedeltal, 1970--1984

“ä5.___________________\\\__\

Heltidsarbetande män

Deltidsarbetande kvinnor oø____ ;:

Deltidsarbetande män I I I I I | I I I 1 I I u 1 1970 71 72 73 7h 75 76 77 78 79 80 81 82 83 81+ År

Källa: Arbetskraftsundersökningarna.

Antalet latent arbetssökande dvs. personer utanför arbetskraften som velat och kunnat ta arbete, men som inte sökt arbete - har varierat under perioden. Sedan år 1983 har antalet minskat. Till övervägande del är det kvinnor som är registrerade som latent arbetssökande.

Fig. 2.3 Latent arbetssökande. Årsmedeltal. 1975--1984. 1 000-tal

Totalt

Kvinnor

Källa: AMS 2.1.2 Näringsgrensutveckling sysselsättningen inom de olika näringsgrenarna har genomgått betydande förändringar sedan 1970-talets början. sysselsättningen inom tillverkningsindustrin och byggnadsverksamheten har gått tillbaka medan syssel-

sättningen inom den offentliga sektorn ökat. Utvecklingen illustreras i figur 2.4.

Figur 2.4 sysselsatta inom tillverkningsindustri, varuhandel, privata tjänster och byggnadsindustri samt anställda inom stat, kommuner och landsting. Säsongrensade och därefter utjämnade tal. 1974--1984 l 000-tal

:zoo- Tillverkninge- tüo- / industri noo- :oso- 1000esosooasacoo- Kommuner och landsting 750- 7oo«

azel

soo- Privata tjänster sso Varuhandel soo asod Statlig verk- 400samhet :5o Byggnadsindustri 300- :so- 2oo« :so-

|974 1975 1975 1977 1975 1979 usao 1951 usa: :sas asus Källa: SCB och AMS

Med avbrott för konjunkturuppgångarna minskade igdustrisysselsättningen under 1970-talet och början av 1980-talet. Under konjunkturuppgången år 1984 ökade antalet industrisysselsatta med 13 000 personer.

Figur 2.5 sysselsatta inom industrin. Kvartalsmedeltal, 1970--1984. 1 000-tal

I T I I I l T I 1970 1 972 1971+ 1976 1978 1980 1982 1 98h

Källa: Arbetskraftsundersökningarna.

Antalet sysselsatta inom sektorn privata tjänster (exkl. varuhandel och samfärdsel) har ökat, vilket bl.a. kan ses som en följd av en ökande specialisering av näringslivet. En växande del av de varuproducerande näringarnas produktion utförs av fristående företag som ingår i tjänstesektorn. Sedan år 1977 har sysselsättningen inom denna näringsgren ökat med i genomsnitt 15 000 personer

år. fortsatte att öka under år 1984, per sysselsättningen men i takt än under närmast föregående år. långsammare

inom den offentliga sektorn har sedan år sysselsättningen 1970 stigit med omkring 50 %, vilket innebär en ökning med cirka en halv sysselsatta. Ökningen per år miljon mellan åren 1973 och 1980 var i genomsnitt 50 000 Därefter har expansionen stannat vid ca 15 000 personer. personer årligen.

Den ligger nästan helt offentliga sysselsättningsökningen kommuner och landsting. Dessa sektorer ökade med över på 60 % under perioden 1970--1980. Sedan början av 1980-talet har dock ökningstakten minskat. Landstingen har ökat sin sysselsättning något snabbare än primärkommunerna.

Den statliga sektorn har haft en långsammare tillväxttakt. Under den senaste tioårsperioden har ökningen varit och de sista åren har sektorn minskat i obetydlig storlek.

2.1.3 Arbetslösheten

Den arbetslösheten har varierat avsevärt under öppna 1970--1984, vilket illustreras i figur 2.6. Som perioden nämnts fortsatte arbetskraftsutbudet att öka tidigare också under de första åren av 1980-talet, om än i långarbetskraft sammare takt än tidigare. Efterfrågan på mätt i antalet - och ökade först sysselsatta stagnerade under de senaste två åren. Detta ledde till en kraftig av arbetslösheten fram till och med år 1983. Under ökning år 1984 minskade antalet arbetslösa.

Figur 2.6 Relativ arbetslöshet. Kvartalsmedeltal, 1973--1984

I l l I I I I I I I I I 1973 1971+ 1975 1976 1977 1978 1979 1980 1981 1982 1983 198to

Källa: Arbetskraftsundersökningarna.

Vissa grupper har haft särskilt stora problem. Det gäller, som framgår av tabell 2.1, framför allt ungdomar och äldre. Andra grupper som haft problem är invandrare och arbetshandikappade. I sammanhanget bör också nämnas att antalet långtidsarbetslösa ökat kraftigt.

sou 1985:7

Tabell 2.1 Relativa arbetslöshetstal (procent) för olika åldersgrupper. Årsmedeltal 1974, 1977 samt 1980- -1984

Ålder

Män 16-19 20-24 25-54 55-64

Kvinnor 16-19 20-24 25-54 55-64

Män och kvinnor 16-64

Källa: Arbetskraftsundersökningarna.

Arbetslösheten varierar mellan olika delar av landet. Traditionellt har de högsta arbetslöshetstalen registrerats i skogslänen. Under senare år har emellertid även län som t.ex. Blekinge och Malmöhus haft en betydande arbetslöshet. Fortfarande har dock Norrbottens län den högsta arbetslösheten i landet, se tabell 2.2.

-

Tabell 2.2 Arbetslösheten i länen. Årsmedeltal, 1984

Län Län

Stockholms Göteborgs- och Bohus Uppsala Älvsborgs Södermanlands Skaraborgs Östergötlands Värmlands

Jönköpings örebro Kronobergs Västmanlands Kalmar Kopparbergs Gotlands 6 Gävleborgs

Blekinge Västernorrlands Kristianstads 4 l Jämtlands Malmöhus 3 Västerbottens Hallands 2 3 Norrbottens

Källa: Arbetskraftsundersökningarna.

Slutligen bör i detta sammanhang pekas på att antalet förtidspensionerade mer än fördubblats sedan år 1970. År 1983 uppgick antalet till ca 250 000 personer. Det finns anledning utgå från att en del av dessa förtidspensionerats av arbetsmarknadsskäl eller av medicinska skäl, som haft ett nära samband med situationen på arbetsmarknaden.

2.1.4 Lediga platser

Antalet nyanmälda lediga platser sjönk under den första delen av 1980-talet. Under senare delen av år 1983 och

under år 1984 har emellertid antalet lediga platser ökat. Utvecklingen sedan år 1978 framgår av figur 2.7.

Figur 2.7 Nyanmälda lediga platser med mer än 10 dagars varaktighet. Säsongrensat kvartalsmedeltal 1978--1984, l 000-tal

I I I l I l 1 1978 1979 1980 1981 1 982 1 983 198h

Källa: AMS.

Tabell 2.3 visar antalet arbetssökande per ledig plats fördelat på län budgetåret 1983/84. Stockholms län hade då lägst antal sökande per ledig plats, medan Gävleborgs och Norrbottens län hade flest antal sökande per ledig plats.

Tabell 2.3 Samtliga arbetssökande, antal lediga platser samt antal arbetssökande per plats. ledig Fördelning på län. Genomsnitt per månad, budgetåret 1983/84

Län Antal Antal Antal sökande arbets- lediga per sökande

1983/84.

2.2 Den framtida arbetsmarknaden

Under de närmaste åren kan arbetsmarknaden väntas genomgå fortsatta förändringar.

Antalet personer i yrkesverksam ålder kommer att öka något. Det gäller i första hand kvinnor. Om utvecklingen fortsätter på samma sätt som hittills, kommer år 1990 kvinnornas andel i arbetskraften att vara lika stor som männens.

För har i olika sammanhang gjorts den bedömungdomarna att år 2000 går de allra flesta i skolan tills de ningen är minst 18 år. i åldern 16-17 år kommer således Ungdomar inte i samma utsträckning som i dag att efterfråga arbete. sänkning av pensionsåldern be- Någon generell räknas inte under de närmaste åren. Ett skäl härtill är de ökade finansieringskostnaderna för pensionssystemen. Att bedöma utvecklingen av arbetstidens längd är mera men det finns tecken som tyder på förkortvanskligt, ningar för vissa grupper.

bedöms arbetskraftsutbudet årligen öka med Sammantaget 20 000 - 30 000 de närmaste åren. Motsvarande personer nettotillskott av lediga platser kommer därför att behövas. Detta tal speglar på intet sätt de aktuella förpå arbetsmarknaden. Årligen beräknas sålunda ändringarna 650 000 träda in i arbetskraften. Bruttodrygt personer strömmarna av arbetskraft är av betydande omfattning.

Den sektorns tillväxt har avtagit under senare offentliga år. Från mitten av 1960-talet till slutet av 1970-talet ökade antalet sysselsatta inom den offentliga tjänstesektorn med nästan 50 000 personer per år. Under senare tid har den årliga ökningen av sysselsättningen i

offentlig verksamhet inte överstigit 10 000 personer, bortsett från den konjunkturbetingade ökningen av antalet sysselsatta i statliga och kommunala beredskapsarbeten. Det finns anledning att utgå från att den offentliga sektorn kommer att expandera i långsammare takt än tidigare även under de kommande åren. Skälen härför är inte bristande efterfrågan på offentliga tjänster, utan finansieringsproblem.

Den offentliga sektorns totala utbud av lediga platser väntas emellertid ligga på en fortsatt hög nivå trots den svaga sysselsättningsutvecklingen. Detta hänger samman med de omfattande flöden av arbetskraft som kännetecknar denna del av arbetsmarknaden.

Sysselsättningen inom industrin minskar långsiktigt. Detta beror bl.a. på att personalintensiva industribranscher som teko och varv drastiskt går tillbaka, medan de nya industrigrenar som tillkommit är mindre personalintensiva. En annan viktig faktor är teknikutvecklingen, som medför ett minskat behov av arbetskraft. Sysselsättningsutvecklingen på längre sikt beror i första hand på konkurrensläget mot omvärlden, men även på det inhemska efterfrågeläget och produktivitetsutvecklingen.

Den privata tjänstesektorn har vuxit relativt kraftigt under senare år. Det gäller bl.a. uppdragsverksamhet som reklam och konsultverksamhet. Expansionen på sådana områden beror i viss utsträckning på att varuproducerande företag går över från att själva producera vissa specialisttjänster till att köpa dem. Generellt sett kan den privata tjänstesektorn beräknas fortsätta att expandera även i framtiden. Utvecklingen är dock ojämn och omfattar inte alla delar av sektorn.

Inom jord- och skogsbrukssektorn kommer efterfrågan på arbetskraft sannolikt att fortsätta att minska till följd av effektivare metoder och en fortgående rationalisering.

Sammanfattningsvis kan konstateras att antalet personer som önskar arbete kommer att forsätta att öka i Sverige. Detta gäller främst kvinnor. Nya sysselsättningstillfällen beräknas i första hand finnas inom den offentliga sektorn och den privata tjänstesektorn.

Den moderna tekniken kommer att spela en allt större roll för utvecklingen på arbetsmarknaden. För att inte bli utslagna av konkurrenterna måste företagen förnya anläggningar och produktionsmetoder i allt snabbare takt.

Det ändrade teknikutnyttjandet medför betydande förändringar på arbetsmarknaden. Inom vissa branscher och verksamheter minskar arbetskraftsbehovet medan utvecklingen blir den motsatta på andra områden. Gamla yrken försvinner och nya tillkommer. Produktionen blir allt mer tekniskt komplicerad och produkterna mer specialiserade.

Utvecklingen ställer stora krav på flexibilitet i skilda hänseenden. De arbetssökande måste vara beredda att gå över till nya yrkesområden och uppgifter. Utbildningssystemet måste kunna möta förändringar, inte minst för sådana arbetstagare som har en lång yrkeserfarenhet. Arbetsgivarna måste ha realistiska krav på de arbetssökande och vara beredda på utbildningsinsatser och andra anpassande åtgärder.

Det bör också understrykas att det kommer att finnas fortsatta behov av särskilda insatser för grupper med en svag ställning på arbetsmarknaden, däribland de arbets-

handikappade. En annan viktig fråga är önskemålet att bredda arbetsmarknaden för kvinnor. Här finns behov av utbildningsinsatser och särskilda åtgärder för att påverka arbetsgivarnas rekrytering.

ARBETSMARKNADSVERKETS UPPGIFTER OCH ORGANISATION

Arbetsmarknadsverket svarar för att arbetsmarknadspolitiken genomförs i enlighet med de mål och riktlinjer som riksdagen och regeringen fastställer.

I det följande beskrivs arbetsmarknadsverkets organisation och uppgifter samt utvecklingen av verkets medel, personal och utgifter.

3.1 Arbetsmarknadsverkets uppgifter och organisation

omfattar en central - Arbetsmarknadsverket myndighet 24 arbetsmarknadsstyrelsen, regionala myndigheter och 83 lokala länsarbetsnämnderna myndigheter arbetsförmedlingarna. verkets huvudsakliga uppgifter och organisation i stort framgår av förordningen (1965:667) med instruktion för arbetsmarknadsverket (omtryckt senast 1982:457).

3.1.1 Arbetsmarknadsstyrelsens uppgifter och organisation

Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) är central förvaltningsmyndighet för allmänna arbetsmarknadsfrågor och chefsmyndighet för länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingen. AMS huvudsakliga uppgifter framgår av 3 § i instruktionen för arbetsmarknadsverket. Enligt denna åligger det styrelsen att särskilt:

o leda planläggning av och själv vidtaga åtgärder som betingas av arbetslöshet eller brist på arbetskraft och därvid verka för jämställdhet mellan kvinnor och män, ha överinseende över den offentliga arbetsförmedlingen och leda verksamheten enligt lagen (1976:157)

om skyldighet för arbetsgivare att anmäla ledig plats till den offentliga arbetsförmedlingen,

öva tillsyn över annan arbetsförmedling än den offentliga, leda verksamheten med sådan arbetsvägledning, som inte ankommer på annan myndighet och verksamheten med yrkesinriktad rehabilitering,

medverka vid utbildning av personalen vid arbetsmarknadsinstituten,

initiera forskning och bedriva utvecklingsarbete inom den yrkesinriktade rehabiliteringen,

fullgöra uppgifter som ankommer på styrelsen enligt utlänningslagstiftningen,

fullgöra uppgifter enligt lagen (l974:l3) om vissa anställningsfrämjande åtgärder,

fullgöra uppgifter enligt lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring och lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd,

planlägga utnyttjandet av landets arbetskraft vid krig eller under andra utomordentliga förhållanden, som föranleds av krig eller krigsfara, handlägga ärenden om uppskov och anstånd med eller annan ledighet från militärtjänstgöring under krigs- eller beredskapstillstånd och samordna den frivilliga försvarsverksamheten inom totalförsvarets civila del efter samråd med andra berörda myndigheter.

AMS styrelse består av 15 ledamöter med suppleanter. Ledamöter av styrelsen är generaldirektören, som är styrelsens ordförande, en överdirektör, som är styrelsens vice ordförande, och elva andra ledamöter, som regeringen utser särskilt.

Av de ledamöter som regeringen utser särskilt, utses tre efter förslag av SAF, tre efter förslag av LO, två efter förslag av TCO och en efter förslag av SACO/SR.

För ledamöterna inom varje sådan grupp utses i samma ordning lika många suppleanter som ledamöter. För var och en av de ledamöter, som regeringen utser särskilt, finns en personlig suppleant.

Hos styrelsen finns en arbetslöshetsförsäkringsdelegation, en kulturarbetsdelegation och en delegation för yrkesinriktad rehabilitering.

Fr.o.m. den 1 juli 1985 ser organisationen för AMS kansli ut på följande sätt.

Generaldirektören är chef för AMS kansli. I verksledningen ingår, förutom generaldirektören, överdirektören, förmedlingsdirektören, utbildningsdirektören, administrative direktören och personaldirektören.

Inom styrelsen finns 15 enheter. Dessutom ingår Aske kursgård i organisationen. Varje enhet förestås av en enhetschef. Personaldirektören och utbildningsdirektören är samtidigt chefer för personalenheten respektive

utbildningsenheten.l

3.1. Länsarbetsnämndernas uppgifter och organisation

Länsarbetsnämnd är länsmyndighet för allmänna arbetsmarknadsfrågor och för arbetsförmedlingen. Enligt 29 § i instruktionen för arbetsmarknadsverket åligger det länsarbetsnämnd att särskilt:

lDen nya kansliorganisationen behandlas mera

utförligt i kapitel ll Vissa organisatoriska frågor.

följa utvecklingen på arbetsmarknaden samt planlägga och vidtaga åtgärder som betingas av utvecklingen, o leda den offentliga arbetsförmedlings- och vägledningsverksamheten samt den yrkesinriktade rehabiliteringen, 0 i samarbete med skolor och myndigheter planlägga och ha tillsyn över den offentliga yrkesvägledningen, 0 fullgöra uppgifter enligt lagen (l974:l3) om vissa anställningsfrämjande åtgärder, o fullgöra uppgifter enligt lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd samt i övrigt efter styrelsens bestämmande ha tillsyn över hjälpverksamheten i samband med arbetslöshet, 0 samarbeta med enskilda organisationer på de områden som beröres av nämndens verksamhet, 0 Enligt styrelsens föreskrifter och anvisningar dels planlägga utnyttjandet av den arbetskraft som under krig och därmed jämförliga förhållanden kan beräknas stå till förfogande, dels biträda arbetsmarknadsstyrelsen med samordningen av den frivilliga försvarsverksamheten inom totalförsvarets civila del.

Länsarbetsnämnd består av ordförande och nio andra ledamöter. En av ledamöterna är vice ordförande. För ledamöterna, utom ordföranden och vice ordföranden, finns lika många suppleanter. I Stockholms län finns dessutom en suppleant för vice ordföranden.

Länsarbetsdirektören är självskriven ledamot i nämnden. Regeringen utser ordförande, vice ordförande och suppleant för vice ordföranden i stockholms län efter förslag av generaldirektören. Övriga ledamöter och suppleanter utses av arbetsmarknadsstyrelsen.

SOU l985:7 47

Av ledamöterna utses två efter förslag av SAF, två efter förslag av LO, en efter förslag av TCO och en efter förslag av SACO/SR.

Länsarbetsdirektören leder arbetet hos länsarbetsnämnden. Inom varje länsarbetsnämnd finns tre avdelningar, nämligen förmedlingsavdelningen, planeringsavdelningen och administrativa avdelningen.

Vid varje länsarbetsnämnd finns ett länskansli för arbetsmarknadsinstituten i länet. Totalt i landet finns ett 60-tal arbetsmarknadsinstitut, ca 25 arbetsmarknadsinstitut med särskilda resurser för vissa handikappgrupper samt åtta filialer.

Hos länsarbetsnämnden finns en delegation för yrkesinriktad rehabilitering. Delegationen består av länsarbetsdirektören, som är ordförande och högst tretton andra ledamöter som utses särskilt av länsarbetsnämnden. En av ledamöterna är vice ordförande. Ledamöterna som utses skall representera komunerna särskilt landstingen, i länet, kriminalvården, den allmänna försäkringskassan, arbetsmarknadsutbildningen, arbetsmarknadens parter och handikapporganisationerna. För de ledamöter som utses särskilt skall finnas lika många suppleanter.

3.1.3 Arbetsförmedlingens uppgifter och organisation

Arbetsförmedling är lokal myndighet för allmänna arbetsmarknadsfrågor. Arbetsförmedlingens huvudsakliga arbetsuppgifter framgår av 40a § i instruktionen för arbetsmarknadsverket. Arbetsförmedlingen skall

0 utöva den offentliga arbetsförmedlings- och vägledningsverksamheten samt den yrkesinriktade rehabilite-

ringen enligt arbetsmarknadskungörelsen (1966:368) och de övriga författningar som rör denna verksamhet 0 pröva frågor rörande enskilda personers arbetsmarknadsutbildning och hjälp vid arbetslöshet samt stöd vid flyttning och andra åtgärder som vidtas av sysselsättningsskäl, i den mån sådana frågor ej skall prövas av arbetsmarknadsstyrelsen eller länsarbetsnämnden 0 följa utvecklingen på arbetsmarknaden samt föreslå eller själva vidtaga åtgärder som betingas av utvecklingen.

Riket är indelat i arbetsförmedlingsdistrikt. AMS beslutar om distriktsindelningen. I varje distrikt finns ett distriktskontor och dessutom lokalkontor, filialkontor, arbetsförmedlingsombud och tillfälliga lokalkontor i den omfattning som AMS eller, efter styrelsens bemyndigande, länsarbetsnämnden bestämmer.

I varje arbetsförmedlingsdistrikt finns en distriktsarbetsnämnd, om inte AMS av särskilda skäl föreskriver annat. Undantag är Stockholm-Norrmalm och Stockholm- Södermalm som har gemensam distriktsarbetsnämnd. Centrala sjömansförmedlingen i Göteborg, som i huvudsak är organiserad som ett distriktskontor och har samordnande uppgifter för sjömansförmedlingen i hela landet, saknar distriktsarbetsnämnd.

Distriktsarbetsnämnd består av ordförande och nio andra ledamöter. En av ledamöterna är vice ordförande.

Chefen för distriktskontoret är självskriven ledamot och ordförande i distriktsarbetsnämnd. Övriga ledamöter utses av länsarbetsnämnden. Av dessa ledamöter utses tvâ på förslag av kommunerna i distriktet, två på av förslag SAF eller annan arbetsgivarorganisation, två på förslag av LO, två på förslag av TCO och en på förslag av

SACO/SR. För ledamöterna inom varje sådan grupp utses i samma ordning lika många suppleanter som ledamöter. Suppleant för chefen för distriktskontoret utses särskilt.

Om AMS finner att det behövs, med hänsyn till de lokala förhållandena, får styrelsen i fråga om viss distriktsarbetsnämnd bestämma, att nämnden skall bestå av ett annat antal ledamöter. Skall ytterligare ledamöter ingå i nämnden, skall dessa och deras suppleanter utses på förslag av kommunerna i distriktet.

När det gäller distriktsarbetsnämnderna bedrivs i Stockholms, Jönköpings, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Västernorrlands samt Norrbottens län en försöksverksamhet. Arbetsmarknadsstyrelsen får därvid föreskriva att någon annan än chefen för distriktskontoret skall vara ordförande i en distriktsarbetsnämnd och att särskilda arbetsförmedlingsnämnder skall inrättas. När chefen för distriktskontoret inte är ordförande i distriktsarbetsnämnden skall han eller hon vara ledamot.

Arbetsmarknadsstyrelsen meddelar föreskrifter om arbetsuppgifterna för distriktsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingsnämnderna i de berörda länen och beslutar om arbetsförmedlingsnämndernas sammansättning.

Arbetet i ett arbetsförmedlingsdistrikt leds av chefen för distriktskontoret.

3.1.4 Arbetsförmedlingens arbetsformer och personalens arbetsuppgifter

Arbetsförmedlingens verksamhet kan indelas i platsförmedlande och arbetsförberedande Dessutom har åtgärder. arbetsförmedlingen omfattande informationsuppgifter. År 1984 fanns det 290 reguljära i förmedlingskontor riket, varav 84 distriktskontor och 206 lokalkontor. Därtill kom den centrala sjömansförmedlingen i Göteborg och tre ombud för denna. Ambulerande verksamhet bedrevs till 86 platser som saknade förmedlingskontor.

De större förmedlingskontoren är indelade i sektioner och kundmottagning. De arbetssökande som skrivs in vid arbetsförmedlingen, fördelas mellan sektionerna efter yrken (NYK) utom vid de minsta kontoren som fördelar sina sökande efter födelsedatum. arbetsför- Några medlingar har utökat öppettiderna, s.k. morgonöppna förmedlingar, för att kunna ge utökad service till arbetssökande och arbetsgivare när det korttidsgäller arbeten och vikariat.

Sedan flera år har arbetsförmedlingarna upprustats tekniskt med en ökad av ADB. användning I dag har 200 arbetsförmedlingskontor via sökterminaler tillgång till en platsbank med alla lediga platser som anmälts till arbetsförmedlingen. Via platsbanken kan information lämnas till arbetssökande om lediga och arbetsplatser givare kan få information om lämpliga sökande. Arbetssökande kan även läggas in i för i systemet bevakning avvaktan på att en passande plats kommer in i platsbanken.

Genom arbetsförmedlingens nya har en organisation gränsdragning gjorts mellan platsförmedlande och arbets-

vägledande uppgifter. Personalen på arbetsförmedlingarna, dvs. den arbetsledande personalen, platsförmedlarna, arbetsvägledarna och byråassistenterna i kundmottagningarna, har i stort följande arbetsuppgifter.

Den arbetsledande personalens huvudsakliga uppgifter består av arbets- och tidsplanering, ärendefördelning och personalledning.

Platsförmedlarnas huvuduppgift är individuell platsförmedling. Platsförmedlarna är också speciella kontaktpersoner med företagen. De skall ha djupare kunskaper och personliga kontakter med bestämda företag, bl.a. genom företagsbesök. Platsanmälan, uppföljning och ackvisition av platser sker hos den platsförmedlare som är företagets kontaktperson. Platsförmedlaren kan även anvisa till beredskapsarbete, men har i regel begränsade uppgifter i fråga om de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna.

Arbetsvägledarnas uppgifter inriktas på sökandegrupper som behöver vägledning och arbetsförberedande åtgärder för att kunna få ett arbete. AMU är det viktigaste instrumentet. Arbetsvägledarna samverkar med AMI för att finna lösningar på sökandes omställningsproblem. Arbetsvägledarna har i sitt utredningsarbete kontakter med skola, socialförvaltning, försäkringskassa, men även företagskontakter för att underlätta arbetsplacering av arbetshandikappade. Då vägledningen utvisar att en arbetsplacering är den bästa lösningen kan också en arbetsvägledare arbeta med platsanvisning.

Antalet platsförmedlare och arbetsvägledare på kontoren anpassas regionalt och lokalt men generellt gäller att fördelningen skall vara 50-70 % platsförmedlare och

30-50 % arbetsvägledare. Inom sektionerna på de större kontoren finns platsförmedlare och arbetsvägledare i gemensamma arbetslag. Inom arbetslagen samverkar platsförmedlare och arbetsvägledare, ofta under medverkan av arbetsledaren, främst för att gemensamt bedöma hur enskilda ärenden skall hanteras. I grupperna samråder man också om företagskontakterna.

i kundmottagningen svarar för

Biträdespersonalen

kontorens reception, ger allmän information till arbetssökande och hjälper dem med viss administrativ service.

3.2 Arbetsmarknadsverkets utveckling

3.2.1 Utvecklingen av arbetsmarknadsverkets uppgifter och organisation

Verket har under åren tilldelats en rad nya uppgifter. Bland dessa kan nämnas

att fullgöra uppgifter enligt lagar om vissa anställningsfrämjande åtgärder (1971 och 1974), att samordna den frivilliga försvarsverksamheten inom totalförsvarets civila del (1973), att fullgöra uppgifter som ankommer på styrelsen enligt utlänningslagstiftningen (1974), att handlägga vissa ärenden rörande särskilda investeringsfonder och arbetsmiljöfonder (1974), att leda verksamheten enligt lagen om skyldighet för arbetsgivare att anmäla ledig plats till den offentliga arbetsförmedlingen (1976), att verka för jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet (1977),

leda verksamheten med yrkesinriktad rehabilitering (1977), medverka vid utbildning av personalen vid arbetsmarknadsinstituten (1979), bedriva forskning och utbildning inom den yrkesinriktade rehabiliteringen (1979), leda verksamheten med sådan arbetsvägledning, som inte ankommer på annan myndighet (1982).

Vissa uppgifter har å andra sidan avförts från verket. Här kan nämnas yrkesvalslärarnas verksamhet (1974), utbetalning av utbildningsbidrag (1976), administration av skyddat arbete, industriella beredskapsarbeten och arkivarbete (1980), lokalförsörjningsansvaret (1981), vapenfriverksamheten (1983), regionalpolitiska stödformer (1983) och omhändertagande av flyktingar (1985).

Organisationen och arbetsformerna inom arbetsmarknadsverket har förändrats ett flertal gånger. I det följande redovisas i sammandrag denna utveckling från

1970-talets början.l

En distriktsorganisation infördes för arbets- 1211. vars kontorsorganisation också ändrades. I förmedlingen syfte att ge förbättad service koncentrerades resurser till ett större antal väl utrustade kontor, s.k. distriktskontor. Därutöver skulle finnas lokalkontor. Ombudsorganisationen skulle successivt avvecklas.

lsammanställningen är hämtad ur riksdagens

revisorers rapport 1982:2 Arbetsmarknadsverkets personalsituation.

1972. Arbetsmarknadsstyrelsen fick en ny organisation. Den tidigare byrå-/enhetsorganisationen med tio enheter direkt under verksledningen ersattes med en avdelningsorganisation med tre avdelningar innefattande sammanlagt 16 enheter. En redovisningscentral och ett revisionskontor inrättades. En industrisektion bildades för administrationen av industriella beredskapsarbetsplatser.

Organisationen anslöt till den indelning i program och delprogram som fr.o.m. budgetåret 1972/73 skulle ligga till grund för arbetsmarknadsverkets verksamhet.

1973. Kundmottagning infördes på alla distriktskontor och större lokalkontor som ett led i s.k. arbetsöppen förmedling.

1213. Arbetsförmedlingens inre organisation förändrades (ORG 74). Kundmottagningar som funnits i den tidigare organisationen för öppen förmedling fick även till uppgift inskrivning av arbetssökande och viss platsförmedling. Särskilda förmedlings- och utredningssektioner tillskapades vid större kontor. Ca l 000 yrkesvalslärare fick skolöverstyrelsen i stället för arbetsmarknadsverket som huvudman. Endast 30 yrkesvalslärare stannade i verket. ADB började i större utsträckning införas som hjälpmedel i platsförmedlingen.

lgzg. Arbetsförmedlingskontoren bröts ut från länsarbetsnämndernas myndighetsområden. Distriktskontoren fick ställning som lokala myndigheter med ökade besluts-

befogenheter för enhets- och sektionschefer. Kultur-

arbetsdelegationen inrättades vid AMS. Sektioner för kulturarbetsförmedling inrättades på distriktskontoren. Försök med allmän platsanmälan påbörjades.

Distriktsarbetsnämnder började inrättas och lgll. beslutanderätt i ytterligare ärendegrupper delegerades till arbetsförmedlingen. Fasta arbetsformer började införas för platsförmedlingen innebärande mer individuella förmedlingsåtgärder än tidigare. Länscentraler för interlokal arbetsförmedling med ADB infördes i åtta län.

1979. Verksamhetsplanering enligt ny modell började tillämpas vid samtliga förmedlingskontor. Försök inleddes med redovisning och uppföljning av platsförmedlingsåtgärder.

Under 1980-talet har organisationsförändringarna fortsatt. Den 1 januari 1980 inrättades inom ramen för arbetsmarknadsverket de s.k. arbetsmarknadsinstituten. De tog över verksamheten vid statens arbetsklinik, arbetsmarknadsutbildningens omställnings- och arbetslivskurser (OT- och ALU-kurser), tidigare upphandlade arbetspsykologiska insatser samt verksamhet med arbetsprövning och arbetsträning som tidigare bedrivits vid främst landstingskommunala arbetsvårdsinstitut. De inriktades också på yrkesvägledning och viss platsförmedling. Länsarbetsnämndernas kanslier fick ett ekonomiadministrativt ansvar för instituten.

Vid samma tidpunkt bildades Stiftelsen Samhällsföretag med regionala stiftelser. De övertog verksamhet med skyddat arbete, främst från landstingskommunala huvudmän. Vidare överfördes dit, från arbetsmarknadsverket, kontorsarbetscentraler, industriella beredskapsarbeten och hemarbete.

lgll. Distriktsarbetsnämnder började inrättas och beslutanderätt i ytterligare ärendegrupper delegerades till arbetsförmedlingen. Fasta arbetsformer började införas för platsförmedlingen innebärande mer individuella förmedlingsåtgärder än tidigare. Länscentraler för interlokal arbetsförmedling med ADB infördes i åtta län.

1979. Verksamhetsplanering enligt ny modell började tillämpas vid samtliga förmedlingskontor. Försök inleddes med redovisning och uppföljning av platsförmedlingsåtgärder.

Under 1980-talet har organisationsförändringarna fortsatt. Den l januari l980 inrättades inom ramen för arbetsmarknadsverket de s.k. arbetsmarknadsinstituten. Vid samma tidpunkt bildades Stiftelsen Samhällsföretag med regionala stiftelser.

3.2.2 Utvecklingen av antalet arbetssökande, lediga platser och antalet personer i olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder 1975--1984.

Utvecklingen av antalet arbetssökande under perioden 1975--1984 visar ett volymmässigt ökat tryck på arbetsförmedlingarna. I stort sett har antalet arbetssökande fördubblats under perioden, se tabell 3.1.

Tabell 3.1 arbetssökande (exkl. personer i Samtliga vid arbetsförmedlingen och därav åtgärder) under månaden arbetssökande samt nyanmälda vid månadens slut kvarstående arbetssökande utan arbete aktuella för omedelbar placering. Medeltal per månad 1975--1984

därav Kvarstående Samtliga arbetssökande nyanmälda arbetssökande för omedelbar

placering

Källa: AMS

Antalet ökade under 1970-talets

nyanmälda lediga Elatser

senare hälft från 59 000 till 65 000. Under 1980-talets första år minskade platsantalet och uppgick år 1983 fyra till 41 000 År 1984 steg antalet åter till platser. 52 000. Se tabell 3.2.

Tabell 3.2 Under månaden nyanmälda lediga platser och vid månadens slut kvarstående lediga platser. Medeltal per månad 1975--1984

Källa: AMS

I tabellerna 3.3 och 3.4 redovisas av de utvecklingen arbetsmarknadspolitiska medlen under perioden 1975-- 1984. Av dessa kan utläsas att antalet personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder ökat kraftigt under perioden. Talen varierar i förhållande till den ekonomiska konjunkturen men vid sidan därav finns en klar trendmässig ökning, från ca 93 000 till 190 000 personer.

Omfattningen av arbetsmarknadsutbildningen ökade fram till år 1979, men har därefter minskat. Minskningen förklaras bl.a. av en neddragning av arbetsmarknadsutbildningen inom det reguljära utbildningsväsendet som påbörjades under budgetåret 1980/81. Arbetsmarknadsutbildningen är nu föremål för förändringar dels organisatoriskt, dels innehållsmässigt med en förskjut-

ning från grundutbildning till mer kvalificerad, yrkesinriktad utbildning.

Antalet personer i ökade under perioden beredskapsarbete 1975--1979. År 1980 fick skolan ett uppföljningsansvar för ungdomar i åldern 16-17 år, vilket innebar en kraftig minskning av antalet personer i beredskapsarbete. Antalet personer i beredskapsarbete ökade åter under åren 1982 och 1983. År 1984 minskade antalet personer i beredskapsarbete, vilket främst hänger samman med tillkomsten av ungdomslag för 18-19-åringar och rekryteringsstöd. Under 4:e kvartalet 1984 omfattade ungdomslagen drygt 39 000 ungdomar och rekryteringsstödet knappt 25 000 personer, se tabell 3.4.

De särskilda insatserna för arbetshandikappade, anställning med lönebidrag och skyddad sysselsättning har också ökat under perioden. Under 1970-talet har lagar om anställningsfrämjande åtgärder ålagt arbetsmarknadsverket uppgifter i syfte att öka möjligheterna för handikappade att få arbete.

Tabell 3.3 Antal personer i olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Medeltal per månad, 1975--mars 1985

Arbets- a) Bered- Arbets- Syssel- Syssel- Totalt marknads- skaps prövning/ satta satta utbildning arbete träning vid i skyddat

1983 1:a 44 500 72 200 300 35 000 24 300 181 300

2:a 37 000 66 700 400 36 000 24 600 169 700

LHUJUIM

4 3:e 29 500 24 800 800 36 300 24 800 119 200

4:e 40 800 71 600 100 36 800 25 200 179 500 x

b) Den l januari 1980 bildades arbetsmarknadsinstituten och Samhällsföretag. Till arbetsmarknadsinstituten sammanfördes arbetsprövning/träning samt kurserna arbetsliv och utbkldning (ALU) och omställning och träning (OT) från arbetsmarknadsutbildningen. Till Samhällsföretag överfördes verkstäder för skyddat arbete/hemarbetscentraler och kontorsarbetscentraler (tidigare del av arkivarbete) samt industriella beredskapsarbeten. Anställning med lönebidrag ersatte fr.o.m. den l juli 1980 arkivarbete och halvskyddat arbete.

Källa: AMS

sön 1985:7 61

Tabell 3.4 Antal personer placerade i ungdomslag och i arbete med rekryteringsstöd.

Källa: AMS

Utvecklingen av arbetsmarknadsverkets personalresurser

Arbetsmarknadsverket har successivt tillförts ökade arbetsuppgifter och erhållit ett betydande personaltillskott. År 1980 överfördes bl.a. den arbetsträning och arbetsprövning som bedrivits vid landstingskommunala arbetsvårdsinstitut till de nyinrättade arbetsmarknadsinstituten inom verket. Antalet nya tjänster under 1970talet som riksdagen fattade beslut om (förvaltningstjänsterna) uppgår till drygt 2 100. Totalt uppgår emellertid nytillskotten av tjänster till verket till ca 3 500, exkl. arkivarbete/lönebidragsanställda och extra aspiranter. Utöver nämnda 2 100 tjänster beviljade riksdagen under 1970-talet medel till ca 120 nya aspiranttjänster. Ca 1 400 nya tjänster har inrättats på medel för tillfällig personal eller sakanslag.

Av de nya 2 100 förvaltningstjänsterna gick ca 50 tjänster (2 %) till AMS centralt, ca 215 tjänster (10 %)

till länsarbetsnämnderna och ca 1 550 tjänster (75 %) till arbetsförmedlingen.

I tabell 3.5 redovisas utvecklingen av antalet tjänster sedan den l juli 1975. Antalet tjänster den l juli 1984 uppgick till ll 381, vilket innebär en minskning under de senaste två åren med sammanlagt ca 350 tjänster. Minskningen förklaras främst av att verksamheter överförts till andra huvudmän och den tvåprocentiga neddragningen inom delar av verksamheten. Av tabellen kan vidare utläsas att avvecklingen av det tidigare aspirantsystemet fört med sig att förmedlingspersonalen reellt minskat med drygt 500 tjänster hittills under 1980-talet.

SOU 1985: 7

Ada»

a

205m

xu«mumn

mcamw :oo

278-8

m›mH

n

ummcaummaamvöa

cmumnummmugmuouon

mnma

.Eöüw

.gwa

cøuw

.Cmcowuømaømmuo

.soammm uoucox mmcma

313g

none:

.nauwcømmxr

maamauumzacw

H

-mñuäü mumcamn

m

.aounoummma

ä...,

Bwnäåüm

auo uøaüv

Hmmcaømmwaunm

553cc.

:oo

munm

0 .m

øucmxwmauwø

U

mmm omm ^uzV mami,

12.2 mmm mmm

m8 mä 3a 8a .EN mä

män

Mumma

a.

up... una

.mmuouommaamgumm

A73

comcwømøuvøoc

uwømøxyøäøønâ

.Eå

ummøazaamumzmuummoumqmnu

§92..

øamuusoomumnummuouçox

nüusuwumaa

.

nmmcacmmmaunwmaauxaam

muunwuQ/w

:Om

Haga

ÃSIES

Hmmødäawuåiñmøumønnv

mmaucwooummxøu

H

nwuwâuøwxamxø

»um

mmøunuumo

.nøñøuøuwmüuwømøna

namn

mm

nooñ

mmmw›ooøu .HOUCMHHQWM

IHDw.

qmo

+

mmaaammaawu

59:30.:

:H00

uoxuwâømcxuâauønä

oom

,Mama

...um

anonym

mmom mmmm mmm... mmmm hå ämm Emm

a

S00

S?

å? mm

mo m

mumuuum

m

3.505,0

mxHa

...mån

mmømwdøoøøu

ppm

»måna

umumnnømnü mcumøcuñ:

m

Haau

.mmumunwmaamsamm

mamma amma mama emma

00m

E

mava ovwa mmma Hama anwa »vad

.umucmuammm

mmuøaxhnw

:auøiümøøuøâxömmmøauwumøägw

..

mmumaxunw

:v0

uoumn

møuâxuøm

00m

uøuøñna

umumømnu

mm«amuuo0 uuacmgm cmcazgmcaz cmmaouuwum :mmøduxmøwz nomcacxn

ä

må..

“Umâüb

damm

mina

439MB

Am An Au A0 Am

/

3.2.4 Utvecklingen av arbetsmarknadsverkets utgifter

Den kraftiga utbyggnaden av arbetsmarknadspolitiken och arbetsmarknadsverkets ökade uppgifter avspeglas också i utvecklingen av verkets utgifter.

Tabell 3.6 Arbetsmarknadsverkets utgifter (exkl. regionalpolitiskt stöd) budgetåren 1970/71-- 1983/84 i milj. kr. (löpande och fasta priser) samt i procent av statsbudgeten respektive BNP

Budget- Löpande Fasta Andel av Andel av Arbetsår priser priser stats- BNP lösa av (1975) budgeten års arbetskraften

Källa: EFA

Som framgår av tabellen har utgifterna i fasta priser ökat från ca 3 miljarder kr. i början av 1970-talet till ca 10,6 miljarder kr. budgetåret 1983/84.

TIDIGARE UTREDNINGAR OM ARBETSMARKNADSPOLITIKEN OCH ARBETSMARKNADSVERKETS ORGANISATION

Sedan arbetsmarknadsverkets tillkomst år 1948 har en rad utredningar och översyner av verkets organisation genom förts. De viktigaste av dessa presenteras nedan. Därutöver har två större parlamentariska utredningar gjorts angående arbetsmarknadspolitiken, 1960 års arbetsmarkoch sysselsättningsutredningen som tillnadsutredning sattes år 1974. De senare behandlade arbetsmarknadspolitikens inriktning och utformning och, i mer begränsad omfattning, organisatoriska och liknande frågor.

4.1 Utredningar om arbetsmarknadspolitiken

1960 års arbetsmarknadsutredning tillsattes på begäran av riksdagen för att göra en översyn av de resultat som nåtts genom de under 1950-talets sista år vidtagna åtgärderna. Mot bakgrund av de arbetsmarknadspolitiska vunna erfarenheterna fick utredningen i uppdrag att överväga, om några principiellt väsentliga ändringar eller kompletteringar i systemet av sysselsättningsskapande åtgärder kunde vara motiverade. Dessutom skulle utredningen lämna förslag till ytterligare åtgärder som kunde vidtagas för att än mer effektivisera verksamheten. På grundval av utredningens betänkande Arbetsmarknadspolitik (SOU 1965:9) utformade regeringen en proposition 1966:02), vilken låg till grund för de nya rikt- (prop. linjer för arbetsmarknadspolitiken som riksdagen antog. betonades vikten av en differentierad införslagen riktning och användning av de arbetsmarknadspolitiska medlen. Därvid framhölls också nödvändigheten av att se arbetsmarknadspolitiken som en del av den totala ekonomiska politiken i samhället.

År 1967 utarbetade en arbetsgrupp inom AMS, med representanter för styrelsen, dess regionala organ och för huvudorganisationerna på arbetsmarknaden boken Förändring och - i trygghet Arbetsmarknadspolitik tillämpning. Boken bygger i principiella frågor på den tidigare nämnda arbetsmarknadsutredningen och på den proposition som antogs av 1966 års riksdag. Syftet med boken var att precisera arbetsförmedlingens arbetsmarknadspolitiska roll och den service som skulle arbetsförmedlingen ge arbetssökande, arbetsgivare och samhällsorgan. I boken ges dels grundläggande kunskap om de arbetsmarknadspolitiska sammanhangen och intentionerna, dels riktlinjer för hur arbetet vid förmedlingen bör bedrivas för att uppnå de angivna arbetsmarknadspolitiska målen. Boken kom under lång tid att utgöra en hörnsten i förmedlingsarbetet.

I början av 1970-talet framfördes krav på en mer aktiv sysselsättningspolitik från i första hand fackligt och politiskt håll. År 1974 tillsatte den dåvarande socialdemokratiska regeringen den s.k. sysselsättningsutredningen (A 1974:02) med uppgift att ge en samlad syn på sysselsättningsfrågorna.

Utredningen framlade sitt huvudbetänkande år 1979, Sysselsättningspolitik för arbete åt alla (SOU 1979:24). Den förordade en ambitionshöjning inom sysselsättningspolitiken och betonade arbetsförmedlingens nyckelroll vid genomförandet av denna politik. Utredningen föreslog en ökad satsning på arbetsförmedlingen, b1.a. i form av en betydande personalförstärkning och en utbyggnad av kontorsnätet. Detta borde, enligt utredningen, åtföljas av en anpassning av arbetsmarknadsverkets organisation. Någon översyn av organisationen gjorde emellertid inte utredningen och det var inte heller dess uppdrag. I

stället hänvisade den i detta avseende till detverksinterna utredningsarbete som då redan satts igång.

Sysselsättningsutredningen tog också upp frågan om partsrepresentationen i arbetsmarknadsverkets styrelse och länsarbetsnämnderna och uttalade sig för att också de offentliga arbetsgivarna borde bli representerade i dessa organ.

I den proposition som till en del var en följd av utredningens betänkande (prop. 1980:126) angavs nya riktlinjer för arbetsmarknadspolitikens framtida inriktning. De organisatoriska frågorna hänsköts i propositionen till en parlamentarisk utredning som sedermera kom att bli AMS-kommittén. Riksdagen hade redan våren 1979 uttalat sig om behovet av en sådan utredning (AU 1978/79:20).

4.2 Utredningar om arbetsmarknadsverkets och särskilt AMS organisation

I juni 1964 uppdrog Kungl Maj:t åt statskontoret att i samråd med AMS göra en översyn av arbetsmarknadsverkets organisation, dels i rationaliseringssyfte, dels i syfte att uppnå en ändamålsenlig arbetsfördelning mellan verket och andra myndigheter.

Denna översyn ledde i januari 1969 fram till betänkandet Arbetsmarknadsverket och arbetsmarknadspolitiken (SOU 1968:60--62), med förslag till en radikalt förändrad organisation av arbetsmarknadsverket.

Utredningen föreslog, att AMS alltjämt skulle ha det samlade ansvaret för planeringen och genomförandet av arbetsmarknadspolitiken. AMS var vid denna tidpunkt organiserad på nio byråer med olika ansvarsområden.

68 sou l985:7

Byråerna skulle, enligt utredningen, ersättas av tre avdelningar, nämligen en för arbetsförmedlingsåtgärder, en för sysselsättningsplanering och en för ekonomi och administration, samt två fristående enheter försäkrings- respektive försvarsenheten. Verksamheten skulle ledas av generaldirektören och överdirektören. För samordning föreslogs inrättandet av en direktion där även avdelningscheferna skulle ingå.

Direkt under arbetsmarknadsstyrelsen föreslogs inrättandet av fem regionala arbetsmarknadsnämnder. Dessa skulle ges en sammansättning motsvarande länsarbetsnämndernas, men täcka ett betydligt större geografiskt område. De skulle svara för planering och genomförande av de regionala arbetsmarknadspolitiska insatserna.

Arbetsförmedlingsverksamheten föreslogs bli koncentrerad till 82 distriktskontor med anknutna lokalkontor och lokala ombud. Distriktskontoren inom respektive region skulle lyda direkt under den regionala arbetsmarknadsnämnden.

Vid anmälan av förslaget (prop. 1970:1, bil. 13) framhöll att det behövde modifieras med hänsyn 1 departementschefen till bl.a. att decentraliseringen av uppgifter från central till regional nivå inte kunde drivas så långt som 9 statskontoret förutsatte. ;

I september 1970 uppdrog därför Kungl. Majzt åt arbetsmarknadsstyrelsen att i samråd med statskontoret ånyo utreda frågan om styrelsens organisation, 1971 års översyn.

På grundval av de principer som statskontoret skisserat i sitt betänkande ett par år tidigare föreslog utredningen

sedermera att styrelsen skulle organiseras på tre avdelningar: avdelningen för arbetsmarknadsservice, avdelningen för sysselsättningsplanering och avdelningen

för ekonomi och administration samt att en direktion med

fastställda beslutsbefogenheter skulle inrättas.

Organisationsförslaget behandlades i 1972 års budgetproposition och riksdagen beslutade biträda styrelsens förslag på alla punkter, utom vad avsåg inrättandet av en_ direktion. Den nya organisationen trädde i kraft fr.o.m. den l juli 1972.

Utredning om organisation för den särskilt anordnade arbetsmarknadsutbildningen

Våren 1980 tillkallade regeringen en kommitté (A 1980:02), för att göra en översyn av arbetsmarknadsutbildningen och sådan utbildning som sker i företag. Kommittén för arbetsmarknads- och företagsutbildning, KAFU, skulle enligt sina direktiv också pröva möjligheterna att förändra den nuvarande organisationen för den särskilt

ana

ordnade arbetsmarknadsutbildningen. Kommittén ålades att beaktade särskilda krav på flexibilitet i verksamheten som följer av förändringar på arbetsmarknaden. Kommittén var därvid oförhindrad att överväga om den nuvarande ansvarsfördelningen mellan AMS och SÖ skulle bibehållas med den begränsningen att det pedagogiska ansvaret framdeles borde åvila Sö.

KAFU:s förslag i denna del redovisades i kommitténs slutbetänkande, Utbildning för arbetslivet (SOU 1983:22), som avlämnades i april 1983. Förslaget innebar i korthet att arbetsmarknadsverket ensam skulle vara huvudman för verk-V samheten. Den kursstyrelse som finns för arbetsmarknadsutbildningen i varje län skulle enligt förslaget ombildas

till en delegation hos länsarbetsnämnden. Nämnden skulle få överlåta åt delegationen att i dess ställe fatta beslut i den utsträckning som AMS avgjorde. En särskild AMU-avdelning skulle inrättas vid länsarbetsnämnden. Kursnämnderna skulle ges möjlighet att repliera på AMU-avdelningens kansliresurser. Sözs uppgifter och ansvar skulle koncentreras till pedagogisk tillsyn, läroplansarbete och pedagogisk utvärdering.

Ett stort antal remissinstanser ifrågasatte om enbart KAFU:s förslag till organisation kunde leda till en högre grad av flexibilitet i verksamheten. Departementschefen uppdrog därför i november 1983 åt AMS, att i samråd med statskontoret, riksrevisionsverket och Sö, vidareutveckla KAFU:s förslag. Utredarna skulle därvid se över förutsättningarna och formerna för en från AMS mer fristående organisation för produktion av arbetsmarknadsutbildning efter beställning från länsarbetsnämnderna.

I slutet av mars 1984 lade AMS fram sina förslag i rapporten Ny organisation för den särskilt anordnade arbetsmarknadsutbildningen. Utredarna föreslog en uppdragsmyndighet med tre huvuduppgifter: att producera kurser som säljs till länsarbetsnämnderna, till näringsliv och till förvaltningar, att svara för elevsocial verksamhet i anslutning till kurserna och ha ansvaret för pedagogisk utveckling och framtagning av kursplaner.

Den nya myndigheten skulle, enligt förslaget, organiseras i två nivåer: en central nivå som skulle bestå av styrelse och kansli och en länsnivå som likaledes skulle bestå av styrelse och kansli sam AMU-center. I rapporten framhölls att förslaget var ett principförslag och att man förutsatte att en organisationskommitté skulle tillsättas för detaljutformning av organisationen.

Regeringens proposition (1984/85:59) om ny organisation för den särskilt anordnade arbetsmarknadsutbildningen m.m. överensstämde i huvudsak med utredarnas förslag i rapporten. Riksdagen fattade i december 1984

beslutl om den nya organisationen. Regeringen har

senare tillkallat en organisationskommitté med uppgift att utarbeta och lämna förslag till detaljutformningen av den nya organisationen, vilken beräknas genomföras vid årsskiftet 1985/86.

Utredningar om länsarbetsnämndernas organisation

Länsarbetsnämndernas organisation har behandlats i flera utredningar inom verket under 1970-talet. En av dessay KORG-utredningen (kontorsorganisation), utmynnade i delrapporter år 1978 och 1980 avseende dels förmedlingsavdelningarna, dels planerings- och administrativa av-1 delningarna. Dessutom berörde KORG de ändrade förhållan? den som inträdde i och med att distriktsarbetsnämnderna fick vidgade befogenheter.

Organisationen och arbetsfördelningen vid länsarbetsnämndernas kanslier togs även upp i den s.k. biträdesutredningen som avlämnade rapporter år 1976 och 1977.

I samband med den s.k. PLOG-översynen utreddes åter organisationen och arbetsfältet för nämndernas förmedlingsavdelningar. Fr.o.m. den 1 april 1982 gäller en ny organisation, där tyngdpunkten i arbetsuppgifterna har

lProp. 1984/85:59, AU 9, rskr 101.

72 sou 198527

förskjutits så att den bättre överensstämmer med det nya arbetssätt som PLOG-utredningen förordat.

4.5 Utredning om inrättande av distriktsarbetsnämnder

På förslag av TCO och LO tillsatte regeringen år 1975 en arbetsgrupp för att utreda frågan om lekmannastyrelser vid Gruppen avlämnade förslag i

arbetsförmedlingen.

departementspromemorian Lekmän i arbetsförmedlingen (DsA 1975:9).

Arbetsgruppen pekade bl.a. på nödvändigheten av att arbetsmarknadspolitiken bedrivs i nära samarbete med såväl arbetsmarknadens parter som kommunansvariga. Med hänsyn till att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna fått allt större räckvidd och betydelse för den enskilde ansåg man att det lokala lekmannainflytandet borde förstärkas, genom inrättande av s.k. distriktsarbetsnämnder, DAN.

Förslaget om lekmannanämnder tillstyrktes utan erinran av praktiskt taget alla utanför arbetsmarknadsverket stående remissinstanser. Inom verket var uppfattningarna delade. Sex länsarbetsnämnder avstyrkte förslaget medan åtta var positiva, även om de hade synpunkter på olika detaljer. Ungefär lika många nämnder var tveksamma, men rekommenderade en försöksverksamhet. Flertalet av de nämnder som avstyrkte eller var tveksamma ansåg, att distriktsarbetsnämnderna inte skulle komma att öka effektiviteten i arbetet samt att lekmannainflytandet redan var väl utvecklat genom olika partssammansatta grupper och delegationer. Ett antal nämnder föreslog, som alternativ, att länsarbetsnämnderna skulle kunna utökas med i första hand kommunala representanter.

emellertid arbetsgruppens förslag och Riksdagen följde beslutade våren 1976 att en försöksverksamhet med distriktsarbetsnämnder skulle inledas.

Efter det att distriktsarbetsnämnderna påbörjat sin verksamhet beslutade AMS att tillsätta en grupp för uppföljning och utvärdering av försöken. Uppföljningsrapporten utmynnade i förslag om att DAN-organisationen skulle permanentas och inordnas i arbetsmarknadsverkets reguljära organisation.

AMS bedriver för närvarande försöksverksamhet för att finna nya former för distriktsarbetsnämndernas verksamhet. Se kapitel ll.

4.6 Utredningar om arbetsförmedlingens

organisation

Statskontorets översyn av verket i början av 1960-talet behandlade också arbetsförmedlingens service och arbetsformer. Den förordade ett system med differentierad föroch s.k. förmedling. Den traditionmedlingsservice öppen ella förmedlingen av platser skulle ersättas av en allmän” kundmottagning och utgivning av tryckt platsinformation, som de sökande själva fick ta del av. Arbetsförmedlingens service differentierades så att många sökande skulle få klara sig på egen hand, medan andra sökande med större» behov av individuell förmedlingshjälp, skulle få sådan. Dessutom föreslogs begränsningar eller slopande av olika för av den platsförmedlande verkåtgärder registrering samheten.

Försöksverksamhet med öppen förmedling hade på AMS initiativ inletts redan år 1967. Försöken omfattade till en bara ett fåtal kontor, men utvidgades efterbörjan

hand. Vid en utvärdering av försöken som gjordes av AMS år 1971 framhölls från flera håll att rationaliseringen av arbetsförmedlingsarbetet drivits för långt och att en återgång till gamla arbetsformer, i vissa avseenden var önskvärd. En sådan återgång genomfördes också vid vissa kontor år 1972.

I budgetpropositionen år 1973 redovisades erfarenheterna från försöksverksamheten och statsrådet föreslog att den öppna förmedlingen skulle modifieras i enlighet med av AMS framlagt förslag. Således genomfördes fr.o.m. den 1 juli 1973 betydande omläggningar av arbetsformer och organisation vid kontor med öppen förmedling. I december samma år fastställdes organisationsplaner för alla kontor. Syftet var att ta vara på de positiva sidorna hos den öppna förmedlingen, men förstärka de direkt platsförmedlande åtgärderna bl.a. genom att ge mer individuell hjälp till de sökande.

I den nya kontorsorganisationen, som sedermera benämndes ORG 74, bibehölls vissa delar av den öppna förmedlingen, bl.a. kundmottagningen och ordermottagningen. Kundmottagningen fick nya uppgifter utöver allmän information även inskrivning av arbetssökande och viss platsförmedling.

I stället för att slopa fackexpeditionerna, som föreslagits inom ramen för försöksverksamheten, tillskapades förmedlings- och utredningssektioner vid större kontor. Dessa sektioner skulle täcka väsentligt bredare yrkesområden än-fackexpeditionerna. Arbetsvårdare och yrkesvägledare utgjorde tidigare särskilda grupper. Arbetsuppgifterna för personalen från fackexpeditionerna breddades och kom i hög grad att gälla utredande och arbetsförberedande uppgifter.

En uppföljning av ORG 74 skedde år 1976. I uppföljningsrapporten från mars 1976 framlades förslag om försöksverksamhet med fasta arbetsformer för platsförmedlingen och arbetsuppdelning mellan kundmottagningen, mottagningssektionen samt förmedlings- och utredningssektionen.

Mot slutet av 1970-talet stod det klart att svårigheterna på arbetsmarknaden var av långsiktig natur och att detta krävde en genomgripande omformning av arbetsmarknadsverkets verksamhet.

Verket hade genomgått en betydande utveckling; de arbetsmarknadspolitiska hjälpmedlen hade byggts ut, men resurserna för den egentliga platsförmedlingen hade begränsats av att andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder krävt mycket stora arbetsinsatser. Arbetsmarknadens parter hade upprepat sina krav på att platsförmedlingen måste förstärkas och ges en mer central roll i arbetsmarknadspolitiken. Det tog sig bl.a. uttryck i eniga beslut i AMS styrelse, att hos väsentregeringen begära ligt ökad personal för den platsförmedlande verksamheten. Parterna framhöll att, jämsides med de omfattande arbetsförberedande åtgärderna, måste arbetsförmedlingen satsa på individuell platsförmedling i betydande skala. Den delen av verksamheten måste utökas för att förbättra förmedlingsresultatet såväl för arbetssökande som arbetsgivare.

Mot denna bakgrund beslöt AMS i december 1978 att tillsätta en utredning om platsförmedlingens organisation (PLOG), med representanter för verket, statskontoret, ST-AMS och parterna på arbetsmarknaden.

I augusti 1980 överlämnade PLOG sin huvudrapport, till

Arbetsförmedlingens framtida organisation, reger-

ingen. I denna ingick bl.a. förslag om personaltillskott för att förstärka den yttre kontorsorganisationen, ändrad arbetsfördelning inom kontoren, resultatinriktad planering av det inre arbetet och satsning på fortbildning av personalen. Förslagen i övrigt gällde organisation, arbetsfördelning och arbetssätt inom arbetsförmedlingskontoren.

Sedan PLOG-reformen genomförts har arbetsfördelningen i stort inom arbetsförmedlingen ändrats. Tidigare var personalen uppdelad på tre kategorier handläggare: två mindre, bestående av arbetsvårdare respektive yrkesvägledare, samt en betydligt större med såväl platsförmedlande som arbetsförberedande och sysselsättningsskapande uppgifter. Genom PLOG samlas personalresurserna på arbetsförmedlingen i två grupper: platsförmedlare (60 %) och arbetsvägledare (40 %).

Uppgifterna för platsförmedlingen har, jämfört med tidigare mera renodlats med tyngdpunkt på individuell förmedling, där arbetet gentemot enskilda sökande och arbetsgivare tillmäts lika stor betydelse. Platsförmedlarna har i regel den första kontakten med de sökande som kommer till förmedlingen. I princip skall en arbetssökande få träffa en och samma förmedlingstjänsteman vid upprepade besök på förmedlingen. På motsvarande sätt har varje företag på den lokala arbetsmarknaden en förmedlare som företaget vänder sig till redan vid anmälan av ledig plats. Platsförmedlarna ansvarar också för att ta fram underlag för ekonomiska beslut i vissa ärenden, anvisa till beredskapsarbete m.m.

Vägledningsuppgifterna har breddats och personalen för dessa uppgifter utökats väsentligt. Uppgifterna omfattar, förutom yrkesvägledning och arbetsvård, alla arbetsförberedande och sysselsättningsskapande åtgärder. Arbetsvägledarna samarbetar med platsförmedlarna i arbetslag.

Den arbetsledande personalens uppgifter har i förhållande till tidigare förändrats så, att planering av verksamheten och egentlig arbetsledning fått större betydelse.

Biträdespersonalen har i större utsträckning fått arbete med direktkontakt med sökande i receptionen på .förmed-

lingskontoren. De skall i första hand avlasta platsför-V

medlarna vissa rutinuppgifter.

PLOG har även berört hur arbetet i kundmottagningarna skall bedrivas samt hur mottagning och uppföljning av lediga platser skall organiseras.

PLOG har också gått in på frågor som rör den yttre kontorsorganisationen, distriktsindelningen och fördelningen av personalen. Därvid har bl.a. framhâllits det angelägna i att lägga fast principer för kontorsnätets framtida struktur. Dels bör kravet på närservice tillgodoses bättre, dels skall varje kontor på längre sikt ge en allsidig service. Detta leder till att arbetsförmedlingens kontorsnät byggs ut till att omfatta alla kommuner, i de största kommunerna även stadsdelarna, samt till att de minsta kontoren görs större för att kunna erbjuda alla typer av hjälp.

PLOG:s förslag rörande den yttre organisationen förut-

sätts bli genomfört enligt en plan som årligen redovisas_

till regeringen i AMS anslagsframställan. Fr.o.m. den 1 juni 1982 gäller den av AMS fastställda organisationsplanen och ORG 74 har upphört att gälla.

I sitt principförslag tog PLOG också upp frågan om personalfördelningen regionalt. De principer PLOG föreslog anslöt nära till de kriterier som AMS dittills använt vid personalfördelning mellan länen. Skillnaden var att kriterierna nu formulerades entydigt, så att också länsarbetsnämnderna i sin planering bättre skulle kunna bedöma personalutvecklingen. Nytt var också att motsvarande principer föreslogs kunna tillämpas vid fördelning av personal mellan kontoren i länen.

Av remissyttrandena över PLOG framgick att länsarbetsnämnderna var överens om att en fast modell för fördelning av personal var i högsta grad önskvärd. PLOG tog slutligen inte ställning till principerna för personalfördelningen utan synpunkterna vägs nu in i en ny modell för planering på central och regional nivå.

Nästa steg i förändringsarbetet är det serviceprogram som f.n. genomförs. Serviceprogrammet innebär att förenklade regler, effektivare administration och delegering av beslut kommer att införas på arbetsförmedlingarna. Syftet är att frigöra resurser, så att man kan ägna mer tid åt kontakter med företag och arbetssökande.

Serviceprogrammet omfattar alla nivåer inom verket, dvs. AMS, länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingen.

AMS skall fastställa de övergripande och strategiska målen och riktlinjerna för verksamheten. Styrelsen skall bedöma behovet av resurser och fördela dessa till olika delar av verksamheten. Styrelsen skall vidare följa upp

och utvärdera resursernas användning och effekter samt bedriva ett utvecklingsarbete för verksamheten. Denna delvis nya roll för styrelsen har medfört att en omorganisation av AMS kansli blivit nödvändig. Till denna återkommer kommittén i kapitel 11.

Länsarbetsnämnderna skall i högre grad än tidigare arbeta med konkreta mål för sin verksamhet. De övergripande målen från AMS skall anpassas till det egna länets arbetsmarknad och aktuella arbetsmarknadsläge. Genom att regelstyrningen från AMS skall minskas och besluten decentraliseras, får länsarbetsnämnderna möjlighet att i ökad utsträckning besluta om medel och metoder för själva att nå de uppsatta målen.

Serviceprogrammet innebär för förmedlingarnas verksamhet en ökad effektivitet. Arbetssökande och arbetsgivare skall kunna få snabbare besked om t.ex. flyttningsbidrag, rekryteringsstöd och beslut om arbetsmarknadsutbildning. Förmedlingsarbetet skall vidare bedrivas mer självständigt än tidigare. Det gäller både val av arbetsmetoder och beslutsfattande. Det skall också bli lättare att komma i kontakt med förmedlingarna. Öppettiderna kommer att förbättras och på vissa mindre orter skall man kunna ge bättre service genom att inrätta nya fasta arbetsförmedlingar eller filialkontor och bedriva en mer rörlig verksamhet. På orter utan eget förmedlingskontor skall en del uppgifter kunna skötas på postkontor, genom försäkringskassa eller hos kommunen.

En förutsättning för denna utveckling är att platsförmedlare och arbetsvägledare avlastas vissa rutinuppgifter. Detta skall ske genom teknisk upprustning, administrativ förenkling av rutiner och regler. En omfördelning

av personalresurserna från central nivå till arbetsförmedlingarna blir också betydelsefull för utvecklingen.

Det tredje steget i förändringsarbetet är en teknisk upprustning med ökad användning av ADB. För att förmedlingen skall kunna arbeta mer effektivt sker en snabb utbyggnad av ADB-systemet i hela landet. Sedan flera år går uppgifter om alla lediga platser in i förmedlingarnas datasystem. De lagras, via inkodningsterminaler på förmedlingarna, i en platsbank som kan nås via sökterminaler på ca 200 förmedlingskontor. Datauppgifterna utgör också underlag för tidningen Platsjournalen.

Som ett led i arbetet med serviceprogrammet har AMS gjort en översyn av organisationen av AMS kansli. Till denna återkommer kommittén.

ARBETSMARKNADSVERKETS FRAMTIDA INRIKTNING

De arbetsmarknadspolitiska ambitionerna har successivt Målen för arbetsmarknadspolitiken har vidgats höjts. till att omfatta inte bara för att bekämpa den åtgärder arbetslösheten, utan också för att underlätta öppna utträde på arbetsmarknaden för nya grupper.

arbetsmarknaden har kännetecknats av en

Utvecklingen på allt sämre överensstämmelse mellan de arbetssökande och de Den arbetslösheten har bl.a. lediga platserna. öppna av detta skäl trendmässigt ökat.

För arbetsmarknadsverket har detta inneburit att verksamheten och resurserna vuxit mycket kraftigt. Antalet som vänder sig till arbetsförmedlingen för personer har i stort sett fördubblats under den arbetsplacering senaste De arbetsmarknadspolitiska åttioårsperioden. har ut och antalet personer i sådana gärderna byggts har trendmässigt ökat. åtgärder

Arbetsmarknadsverket fick under 1960- och 1970-talen ettallt vidare ansvars- och verksamhetsområde. Nya upp-

tillkom, varav en del av inte var av rent arbets-I

gifter art snarare låg inom eller på marknadspolitisk utan till andra Under senare tid har gränsen politikområden. det emellertid funnits en motsatt tendens och en del har avförts från verket. Det gäller bl.a. uppgifter och omhändertagandet av flykvapenfriverksamheten tingar.

För att möta de ökade kraven har verket tillförts betydande resurser. Under 1970-talet fick verket drygt 2 100 som inrättades 5 nya tjänster. Inräknat de nya tjänster med medel för tillfällig personal eller på sakanslag.

sou l9›85 : 7

ökade antalet befattningshavare med ca 3 500. Under de två senaste åren har emellertid personalresurserna minskat dels genom att verksamheter förts över till andra huvudmän, dels genom att det tidigare aspirantsystemet avvecklats. Antalet tjänster vid verket uppgick vid årsskiftet 1984/85 till ca ll 000. Av dessa var 47 % verksamma vid arbetsförmedlingarna, ca 21 % vid arbetsmarknadsinstituten, 17 % vid länsarbetsnämnderna samt 6 % vid AMS, 5 % vid regionkontoren, 2 % vid AMU och

flyktingförläggningarna.

Arbetsmarknadsverkets utgifter har också ökat mycket kraftigt, från ca 2,5 miljarder kr budgetåret 1970/71 till ca 20 miljarder kr budgetåret 1983/84. Verkets utgifter motsvarar i dag en andel av BNP på ca 3 %, vilket innebär en fördubbling sedan 1970-talets början.

Den framtida utvecklingen på arbetsmarknaden är svår att bedöma. Prognoserna tyder på en svag sysselsättningsutveckling. Den tidigare snabba expansionen inom den offentliga sektorn beräknas enligt

långtidsutredningen

avta. Inom den statliga sektorn bedöms antalet nyanställningar t.o.m. komma att minska. sysselsättningen inom industrin beror på konkurrensläget utlangentemot det, den inhemska efterfrågan på varor och samt tjänster användningen av ny teknik i produktionen. En sektor som antas öka sin sysselsättning är den privata tjänstesektorn.

En fortsatt inom industrin kommer att strukturomvandling öka efterfrågan på personal med och god utbildning erforderligt specialistkunnande. Den tekniska utvecklingen, främst datatekniken, kommer att innebära strukturella förändringar inom bl.a. traditionella yrkesområden för kvinnor, såsom handel och kontor.

Det finns inte anledning att räkna med några större förändringar till det bättre när det gäller problemen på arbetsmarknaden. Det bör betonas att det är en uppgift för den ekonomiska politiken i stort att åstadkomma en sådan utveckling att efterfrågan på arbetskraft blir tillräckligt omfattande. Samtidigt ligger statsmakternas sysselsättningspolitiska ambitioner fast med målet om arbete åt alla. Arbetsmarknadspolitiken är ett viktigt och nödvändigt led i en samlad sysselsättningspolitik.

Arbetsmarknadspolitiken skall främst bekämpa och förebygga arbetslöshet, bistå dem som drabbats av arbetslöshet och underlätta anpassningen på arbetsmarknaden. Genom att fördela insatserna så att vissa individer eller grupper inte drabbas alltför hårt har arbetsmarknadspolitiken också en fördelningspolitisk uppgift.

Av den tidigare redovisningen framgår att det finns utgå från ett fortsatt behov av aktiva arbetsanledning marknadspolitiska insatser även under de närmaste åren. blir att åstadkomma en bättre En huvuduppgift anpassning mellan arbetssökande och lediga platser.

De omfattande uppgifter verket står inför måste lösas inom ramen för begränsade resurser. Detta ställer krav på prioritering i verksamheten. Enligt kommitténs uppfattning bör verket koncentrera sig på tre huvuduppgifter: den arbetsförmedlande verksamheten, utbildningsinsatserna och de sysselsättningsskapande åtgärderna. I dessa uppgifter ligger insatser för att undanröja förvärvshinder och åtgärder i övrigt för att hjälpa utsatta grupper. Till detta kommer den traditionella uppgiften med sysselsättningsskapande insatser för att temporära konjunktursvackor och/eller underlätta struköverbrygga turomvandlingen. Denna inriktning innebär ett fast-

SOUrl985:7

hållande vid den traditionella arbetslinjen i svensk arbetsmarknadspolitik.

Mot bakgrund av det sagda är det nödvändigt att stärka platsförmedlingen så att den står i centrum för det arbetsmarknadspolitiska arbetet. Olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder bör vara direkta komplement till platsförmedlingen för att få sökande och lediga platser att passa ihop.

Kommittén ser positivt på utvecklingen att till andra huvudmän föra över verksamheter som inte har ett direkt samband med den angivna inriktningen. Man bör gå vidare på denna väg och kommittén föreslår i det följande att egenregiverksamheten förs över på andra huvudmän. En aviserad översyn av vissa frågor rörande arbetslöshetsersättning kommer dessutom att pröva AMS ansvar för administrationen av KAS.

Det är ofrånkomligt att arbetsmarknadsverket är engagerat även på områden som gränsar till andra politikområden. Det gäller inte minst inom utbildning och det sociala området. Kommittén kommer senare i betänkandet att diskutera hithörande frågor och därvid särskilt framhålla betydelsen av effektiva samverkansformer _mellan berörda myndigheter.

Inom arbetsmarknadsverket pågår, som redovisats i kapitel 4, ett omfattande förändringsarbete med syfte att effektivisera och stärka arbetsförmedlingens verksamhet.

Den s.k. PLOG-reformen är nu genomförd. Den har inneburit att kontakterna med arbetsgivarna förbättrats och att förmedlingens service till både företag och dem som

söker arbete underlättats. Syftet med omorganisationen var att få till stånd ett mer platsinriktat arbete på förmedlingarna.

Man har nu gått vidare med det s.k. serviceprogrammet som bl.a. syftar till en förstärkning av arbetsförmedlingen och en successiv omfördelning av resurser från central till regional och lokal nivå. Arbetsgivare och arbetssökande skall därmed i olika avseenden kunna få en förbättrad service. .

När serviceprogrammet är genomfört beräknas arbetsförmedlingarnas utåtriktade servicefunktioner ha förstärkts med minst 500 årstjänster.

I förändringsarbetet ingår även en teknisk upprustning med ökad användning av ADB. Användningen av den nya tekniken i förmedlingsarbetet gör det möjligt att snabbare informera arbetsgivare och arbetssökande.

Kommittén ställer sig bakom den allmänna inriktningen på förändringsarbetet. Det är, som tidigare framhållits, viktigt att platsförmedlingen prioriteras. Den platsförmedlande servicen bör f.ö. även omfatta de ombytessökande. En satsning som innebär kortare väntetider för alla kategorier arbetssökande och snabbare tillsättande av lediga platser är, förutom till fördel för arbetsförmedlingens kunder, en vinst ur samhällsekonomisk synpunkt.

De strukturella förändringarna på arbetsmarknaden innebär att många människor kommer att behöva byta yrken under sitt arbetsliv. För att underlätta för dem som hamnat i omställningssituationer och för att stimulera den yrkesmässiga rörligheten är det väsentligt att

arbetsförmedlingen kan erbjuda bl.a. en kompetent arbetsvägledning.

Kommittén vill också framhålla arbetsmarknadsverkets arbetsförberedande och rehabiliterande uppgifter. Det gäller insatser för att bereda dem som har särskilda problem, t.ex. arbetshandikappade, möjligheter till arbetsplacering, utbildning m.m. Dessa insatser är ofta tidsödande och sker i samråd med andra huvudmän, t.ex. försäkringskassan och kommunens sociala enheter. Arbetsförmedlingen har ett fortsatt ansvar även för dessa arbetssökande och en nära samverkan mellan arbetsförmedlingen, kommunerna, försäkringskassan m.fl. är i dessa fall nödvändig. Kommittén vill betona vikten av att verksamheten inriktas under hänsyntagande till denna sociala aspekt. Den bör ge ett särskilt stöd åt utsatta grupper som resulterar i arbetsplaceringar. Insatsen i det enskilda fallet kan visserligen ofta vara omfattande, men det måste vägas mot de betydande vinster av både mänskligt och ekonomiskt slag som en genomförd arbetsplacering innebär.

Det är angeläget att resurserna ute på förmedlingarna används på ett sådant sätt att både den direkt platsförmedlande och vägledande funktionen kan utföras på ett effektivt sätt. Funktionerna har f.ö. ett nära samband på det sättet att en framgångsrikt utförd platsförmedlingsservice kan öka förutsättningarna för arbetsplacering av arbetshandikappade. Det är angeläget att man i praktiken arbetar på det sättet. Det ingår i serviceprogrammet att finna former för en förbättrad samverkan mellan arbetsförmedlingen och arbetsmarknadsinstituten.

Kommittén har i det föregående framhållit betydelsen av att verkets insatser koncentreras till de uppgifter som

från arbetsmarknadspolitiska utgångspunkter framstår som mest angelägna. De begränsade möjligheterna till ytterligare resurser gör behovet av en sådan prioritering särskilt angelägen. Av samma skäl anser kommittén att det är viktigt att verksamheten fortlöpande blir föremål för opartiska utvärderingar. Behovet av sådana studier understryks också av att verksamheten kontinuerligt behöver anpassas till ändrade förhållanden. Det arbete som pågår på olika håll, bl.a. inom EFA, för att finna effektiva former för sådana mätningar bör mot denna bakgrund stimuleras. Det är angeläget att man även inom den ram verket har tilldelats har möjlighet att bedriva ett metodutvecklingsarbete. Vidare bör fortlöpande diskuteras behovet av omprioriteringar av befintliga resurser. Vad här har sagts är viktigt dels för förändringsarbetet inom verket dels för att riksdag och regering skall få ett bra underlag för bedömning av politikens inriktning och resursbehoven.

I detta sammanhang tar kommittén upp frågan om ett flexibelt utnyttjande av resurserna inom verket. Arbetsmarknadsverkets uppgifter varierar kraftigt med konjunkturen. Samtidigt kan konstateras att de samlade utgifterna för arbetsmarknadsverket ökat för varje lågkonjunktur. I direktiven framhålls, att medelstilldelningen till arbetsmarknadsutbildningen och sysselsättningsskapande åtgärder i hög grad är konjunkturanpassad. Dessa insatser kan i betydande utsträckning utökas i ett svagt konjunkturläge. Så är emellertid inte fallet när det gäller personaldimensioneringen. I direktiven anges, att kommittén bör pröva hur en ökad flexibilitet skall kunna åstadkommas även på personalsidan.

Kommittén vill först erinra om att förändringsarbetet inom verket bl.a. syftar till en större flexibilitet när

det gäller resursutnyttjandet. Vidare skall anslagstekniken ändras så att regler som försvårar ett flexibelt utnyttjande av resurser tas bort. I årets

budgetpropositionl föreslås ett nytt gemensamt

förvaltningsanslag för verket, vilket ökar möjligheterna till flexibilitet, bl.a. när det gäller av användningen personalresurser inom olika verksamhetsområden.

Av det anförda framgår, att det finns goda möjligheter till en mer flexibel användning av den befintliga personalstyrkan inom verket. Det ställer sig däremot betydligt svårare att dimensionera den totala fasta personalen med hänsyn till konjunkturväxlingarna. Här finns flera hänsyn att beakta, inte minst den arbetsrättsliga lagstiftningen och ingångna avtal. För kommittén framstår det som mindre realistiskt att finna en som ordning ger möjlighet till en flexibilitet som innebär, att antalet arbetsförmedlare skulle kunna väsentligt reduceras när konjunkturen vänder uppåt och på motsvarande sätt ökas i en nedåtgående konjunktur. Att planera

verksamheten från denna utgångspunkt och att vid rätt

tidpunkt ha tillgång till utbildad personal i tillräcklig mängd ter sig ytterst vanskligt. Det kan även ifrågasättas, om behovet av personalinsatser sätt generellt minskar i en uppåtgående konjunktur. Insatserna får i det läget en annan inriktning. Industrins expansion måste på olika sätt underlättas. Det gäller b1.a. att lösa flaskhalsproblemen. Vidare måste de eftersatte behoven, t.ex. insatser för arbetshandikappade tillgodoses.

Kommittén förordar mot denna bakgrund, att de särskilda personalbehov som uppkommer vid en - som lågkonjunktur

1Prop. 1984/85:l0O, Au 1984/85:11.

- skall lösas i första hand en omfördelhittills genom Vid särskilda behov r ning av befintliga personalresurser. man arbeta med extra medel för rekrytering av får för kortare tid, vilka sedan efter hand kan förmedlare fylla uppkomna vakanser.

Kommittén tar i detta avsnitt upp en särskild slutligen som samman med i vilka former arbetsförfråga hänger medling bör bedrivas i landet.

arbetsmarknaden en ständig process där

På pågår

människor in och ut i arbetskraften, byter arbete, går feriearbetar, söker m.m. I denna process praktikplats en central roll. Det är viktigt har arbetsförmedlingen att har en som omspänner hela förmedlingen organisation Till denna återkommer kommittén i följande landet. fråga kapitel.

av sker även på andra sätt Tillsättning lediga platser än den förmedlingen. Ett stort antal genom offentliga arbetssökande annonseringen i dagstidningarna ochj följer tar kontakt med arbetsgivarna. Andra får hjälp själva med en arbetsplacering via organisationsförmedlingar eller andra enskilda förmedlingar. För arbetslösa tjänstemän har en förmedlande funktion.

Trygghetsrådet

Kommittén kommer senare i betänkandet att pröva arbetsmarknadsverkets ansvar för arbetsförmedling av dels korttidsvikariat olika områden (kapitel 9), dels

på

10). Kommittén har däremot inte sett artister (kapitel som sin att frågan om en utvidgning av det uppgift pröva arbetsförmedlingsverksamhet till nya områden. privat

Verksamheten bör även i framtiden vara organiserad på ett sätt som överensstämmer med arbetsförmedlingslagens bestämmelser. Dessa bygger i sin tur på ILO-konventioner som Sverige anslutit sig till.

Verket bör även i fortsättningen ha ansvaret för tillsynen av att arbetsförmedlingslagen efterlevs och pröva därmed sammanhängade frågor. Det gäller ärenden om tillstånd till privat arbetsförmedling och villkoren härför beträffande avgifter, redovisning m.m.

Det rådet en viss osäkerhet om arbetsförmedlingslagens innebörd och räckvidd. Osäkerheten har inte blivit mindre efter den senaste utredningen om skrivbyråernas verksamhet. Förhållandena är knappast tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt.

Osäkerheten har också i praktiken visat sig vara ett hinder för utövandet av en effektiv tillsyn. Särskilda problem har funnits på artistområdet och beträffande skrivbyråernas ambulerande verksamhet. Men även inom andra sektorer finns motsvarande svårigheter.

Kommittén vill för sin del förorda, att lagen ses över i syfte att ge den ökad klarhet och en bättre redaktionell utformning. Kommittén anser däremot inte att det finns behov av att ompröva lagens allmänna inriktning.

ARBETSMARKNADSVERKET OCH KOMMUNERNA

Inledning

I kommitténs uppdrag ligger att, utifrån förutsättningen att staten har det övergripande ansvaret för arbetsmarknadspolitiken, pröva om den nuvarande arbets- och ansvarsfördelningen mellan staten och kommunerna på detta område är ändamålsenlig. Direktiven synes därvid i första hand åsyfta ansvarsfördelningen mellan staten och primärkommunerna. Kommittén har emellertid i detta sammanhang funnit skäl att också diskutera landstingens roll. I det följande kommer vissa principiella fråge-

ställningar på detta problemområde att diskuteras.1

Därvid används begreppet kommuner synonymt med primärkommuner.

Den kommunala självstyrelsen har en lång tradition i Sverige. Grunden för de moderna kommunerna lades genom 1862 års kommunalförordningar, där kommunerna fick rätt att vårda sina gemensamma ordnings- och hushållsangelägenheter. Kommunernas verksamhet har sedan kraftigt utvecklats. Det gäller både omfattningen av och formerna för verksamheten, med kommunindelningsreformer och utvecklade fullmäktigesystem. Den kommunala kompetensen gavs, år 1948, en vidare tolkning genom en ändring i kommunallagen, där det heter att kommunerna har rätt att själva vårda sina angelägenheter.

1En del av underlaget för denna diskussion

utgörs av den särskilda studie rörande kommunerna och sysselsättningspolitiken som för kommitténs räkning utförts av fil. dr Berndt Öhman, Kommunerna och sysselsättningspolitiken (DsA 1985:2).

Verksamheten i kommunerna var från början starkt inriktad på social- och utbildningsfrågor samt därutöver, särskilt i städerna, på tekniska områden som markanvändning, bebyggelsefrågor m.m.

Även landstingen är en följd av 1862 års kommunalförordblev från början regionala kommunala ningar. Landstingen men fick betydelse även som självstyrelseorgan, valkorporation till riksdagens första kammare. Landshar fått de ansvarsområden som kräver så stort tingen att de flesta kommuner inte klarar befolkningsunderlag, dem hand, t.ex. sjukvården, tandvården och på egen omsorgen om utvecklingsstörda.

Någon egentlig statlig sysselsättningspolitik bedrevs knappast före första världskriget och arbetslöshet, eller snarare dess konsekvenser, betraktades länge som en kommunal - en del av den sociala angelägenhet Vissa kommuner inrättade emellertid redan vid omsorgen. seklets början arbetsförmedlingar. Även landstingen i vissa fall som huvudmän för arbetsförmeduppträdde ett åtagande som varade fram till år 1941. lingar,

Så småningom tog dock staten över allt mer av ansvaret

för sysselsättningsfrågorna. År 1914 inrättades Statens

Arbetslöshetskommission och genom krispolitiken under 1930-talet tog staten på sig ett huvudansvar för syssel- Detta ansvar visar sig i en efter sättningsutvecklingen. andra världskriget allt mer utvecklad arbetsmarknadsmed arbetsmarknadsverket i centrum. Arbetsförpolitik medlingen har blivit förstatligad, arbetslöshetskassorna har fått ett betydande statligt tillskott och på senare år har staten tagit över verksamheter som tidigare delvis drivits av kommuner eller landsting. Det gäller Samhällsföretag och arbetsmarknadsinstituten.

har kommuner och landsting kommit att på andra Samtidigt sätt fylla en allt viktigare funktion vid genomförandet av den arbetsmarknadspolitiken. Merparten av statliga sysselsättningstillfällena i form av beredskapsarbeten, ungdomsplatser m.m. ordnas i kommuner och landsting.

Vissa kommuner har under senare år även gjort arbets-

insatser med egna medel utöver och vid

marknadspolitiska sidan av de statsbidragsberättigade. Det gäller bl.a. de s.k. ungdomsgarantierna. Även landstingen har tagit egna initiativ i denna riktning.

Det är mot denna bakgrund som kommunernas och landskrav på ökat inflytande över användningen av de tingens medlen har väckts. Detta har i arbetsmarknadspolitiska sin tur lett till en diskussion om arbets- och ansvarsfördelningen mellan å ena sidan arbetsmarknadsverket och å andra sidan kommunerna och landstingen.

I bör erinras om att många kommuner också sammanhanget bedriver en aktiv som bl.a. syftar till näringspolitik att förbättra sysselsättningen. Denna tar sig uttryck bl.a. i olika åtgärder som underlättar företagsetablering t.ex. i form av mark- och bebyggelseplane- För landstingens del sker motsvarande engagemang i ring. ” huvudsak via de utvecklingsfonderna, i form av regionala olika finansiella insatser riktade mot mindre och medelstora företag. Landstingen medverkar även också allt mer vid regionala satsningar i form av investmentbolag, FoU-stiftelser samt vid investeringar i infrastrukturer av betydelse för regionens utveckling.

Denna av insatser från kommuner och landsting kommer typ inte att behandlas av kommittén. De medför i allmänhet

inte några egentliga gränsdragningsproblem i förhållande till arbetsmarknadsverket.

6.2 Kommunernas och landstingens roll som arbetsgivare

Den offentliga sektorn hade en mycket begränsad storlek fram till första Dess andel av världskriget. sysselsättningen var endast 2-4 %. Därefter har den vuxit kraftigt, i synnerhet efter andra världskriget. i Utvecklingen Sverige följer ett internationellt mönster fram till år 1960, då Sverige hade en offentlig sektor, vars andel av BNP var i ungefärlig nivå med genomsnittet för övriga OECD-länder. Efter år 1960 har den offentliga sektorn i Sverige ökat snabbare än i jämförbara länder.

I denna utveckling har kommuner och en landsting spelat central roll. Mätt i andel av BNP fördubblades deras konsumtion och investeringar under tiden 1965--1982. Därvid bör emellertid beaktas att vissa verksamheter tidigare varit statliga förts över till kommuner och landsting, t.ex. mentalsjukvården.

Den kommunala konsumtionen ökade med ca fyra procent per år under 1970-talet, medan ökningstakten har varit betydligt lägre under 1980-talets hittillsvarande del, ca en procent per år. De kommunala investeringarna var mycket stora under 1960-talet, men utvecklingen har sedan visat en vikande tendens, dock med betydande fluktuationer över åren. Det kommunala skatteuttaget har fördubblats sedan år 1960, från ca 15 kr. per skattekrona till i ca 30 dag kr., varav 13 kr. går till landstingen.

Den snabba expansionen inom kommuner och under landsting 1960- och 1970-talen har således markant ned dragits

under 1980-talet och enligt långtidsutredningen kommer denna utveckling att fortsätta under resten av decenniet.

I takt med den skildrade expansionen har kommunerna och landstingen fått allt större betydelse som arbetsgivare, vilket framgår av tabell 6.1.

Tabell 6.1 Anställda i offentlig tjänst fördelade på olika sektorer. 1975--1983. l 000-tal

Statlig Kommunal- och Offentlig tjänst landstingstjänst tjänst

1975 406 847 254 1976 418 913 331 1977 422 954 376 1978 426 001 428

i-ldi-*l-*l-l-'V-'l-'l-i

1979 440 063 503 1980 441 080 521 1981 434 117 551 1982 431 149 580 1983 430 164 594

Källa: SCB, Statistiska meddelanden, serie Am.

Som framgår av tabellen ligger sysselsättningen inom den offentliga sektorn till övervägande del på kommuner och landsting. Under perioden 1975--1983 ökade antalet tjänster inom den statliga sektorn med 5,9 % och inom kommun- och landstingssektorn med 37,4 %. Den senare expanderade under 1970-talet på egen hand i samma taktj som nytillskottet i arbetskraften under perioden.

Även i detta avseende har emellertid ett trendbrott ägt rum under 1980-talet. inom Sysselsättningsökningen kommunerna och landstingen är inte på långt när lika stor som nytillskottet på arbetsmarknaden. Även inom den. statliga sektorn har sysselsättningen stagnerat och visar nu en avtagande tendens.

Den omedelbara slutsatsen av detta är att kommunerna och landstingen under 1980-talets resterande del inte kan beräknas spela samma dominerande roll som för tidigare att hålla uppe De är emellertid alltsysselsättningen. jämt mycket stora arbetsgivare och har således en väsentlig betydelse för sysselsättningen i landet.

vid bedömningen av kommunernas och roll är landstingens det viktigt att göra en distinktion mellan å ena sidan deras ordinarie verksamhet och dess för betydelse sysselsättningen och å den andra sidan, deras medverkan i arbetsmarknadspolitiken med dess åtgärdsarsenal. Samtidigt råder det ett samband mellan de två rollerna så på sätt att kommunernas och som landstingens betydelse arbetsgivare ökar deras förutsättningar att medverka i genomförandet av arbetsmarknadspolitiken, t.ex. att genom ordna platser för personer i och beredskapsarbete ungdomslag.

6.3 Kommunernas och roll i arbetslandstingens marknadspolitiken

I kapitel 3 har redovisats den kraftiga utbyggnad av de arbetsmarknadspolitiska medlen som skett under senare år. Antalet personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder uppgick genomsnittligt till 16 000 år l960,66 000 år 1970, 122 000 år 1980 och 163 000 år 1983. I mars år

1985:7* 97 sou

1985, antalet till 198 000, varav 35 000 i unguppgick domslag.

stor är det inom kommuner och land- I mycket utsträckning sting som dessa åtgärder genomförts.

Vad först var under år 1984 gäller beredskagsarbeten, kommuner och landsting huvudmän för i genomsnitt närmare 30 000 anvisade arbetslösa, vilket motsvarar ca 70 % av det totala antalet anvisade i beredskapsarbeten. Under senare tid har omfattningen av beredskapsarbeten reducerats.

I fråga om ungdomslagen var kommuner och landsting för inemot 30 000 ungdomar under 4:e arbetsgivare kvartalet 1984, vilket motsvarade ca 70 % av totalantalet i sådana arbeten.

Vad gäller anställda med lönebidrag återfanns slutligen under år 1984 i genomsnitt 8 000 personer med sådant i kommunal eller vilket motsvarar bidrag lanstingstjänst, ca 22 % av totalantalet lönebidragsanställda.

Dessa finansieras till övervägande del av statåtgärder en, som t.ex. svarar för hela kostnaden för ungdomarnas arbete i ungdomslag. Kommunernas och landstingens gemensamma andel av de totala offentliga arbetsmarknads- (ca 25 miljarder kr. inkl. Samhällspolitiska utgifterna har under de senaste åren legat mellan l0 och företag) 15 %, medan staten svarat för resterande del.

Härtill kommer de administrativa kostnader som kommunerna och ådrar vid av de arbetslandstingen sig genomförandet Dessa torde ha stigit med marknadspolitiska åtgärderna.

åtgärdsåtagandena och utgör en icke försumbar faktor i den aktuella diskussionen.

Samtidigt måste beaktas att kommunerna och i landstingen stor utsträckning tillgodogör sig nyttan av de arbetsmarknadspolitiska insatserna, t.ex. beredskapsarbetena. Insatserna återverkar också positivt på skatteunderlaget för såväl kommuner och landsting som staten.

I åtskilliga kommuner och landsting har problemen på arbetsmarknaden under de senaste åren varit så stora, att de statliga insatserna inte räckt till för att hålla arbetslösheten nere på en nivå som ansetts acceptabel. De har då vidtagit egna åtgärder, inte minst för arbetslösa ungdomar, finansierade med egna medel. Omfattningen av dessa insatser skiftar givetvis, beroende på problemets storlek, de ekonomiska och de förutsättningarna politiska ambitionerna, men är också de en faktor att beakta i diskussionen.

För att i någon mån illustrera och konkretisera det ovan sagda redovisas nedan en del av de insatser som görs på sysselsättningsområdet i tre kommuner, nämligen Göteborg, Sundsvall och Västerås samt två landsting, Östergötlands respektive Göteborgs- och Bohus läns landsting.

I Göteborgs kommun, med ca 425 000 invånare, har utarbetats ett program för de kommunala sysselsättningsåtgärderna år 1985. Detta beräknas innebära ca 4 600 för platser anvisade arbetslösa, till en kommunal nettokostnad av 160 milj. kr.

Av dessa beräknas 110 milj. kr. gå till sysselsättningsskapande åtgärder, såsom beredskapsarbeten, lönebidragsanställningar, ungdomslag, arbetsträningsgrupper 45 milj.

kr. avses gå till utbildningsinsatser i form av sysselsättnings- och lärlingsbidrag, stöd till utbildning i företag, komvux m.m. Resterande 5 milj. kr. går till omplacerings- och anpassningsverksamhet.

Kalkylen bygger på ett antagande om statsbidrag motsvarande drygt 160 milj. kr.

Sundsvalls kommun har ca 95 000 invånare. Kommunen budgeterar för år 1985 med en nettokostnad på ca 19 milj. kr. för sysselsättningsskapande åtgärder, såsom beredskapsarbete, särskilda ungdomsarbeten och ungdomslag. Kalkylen bygger på ett antagande om statsbidrag med ca 39 milj. kr. Därtill satsar kommunen ca 10 milj. kr. på lönebidragsanställningar och anpassningsverksamhet.

I januari 1985 sysselsattes ca 550 personer i olika åtgärder, varav merparten i ungdomslag och administrativa ungdomsarbeten. Vidare har ett antal särskilda ungdomsprojekt initierats av kommunen, bl.a. ett där arbetslösa ungdomar arbetat med uppsökande aktiverande verksamhet bland andra arbetslösa ungdomar.

Västerås kommun, som har ca 120 000 invånare, räknar i budgeten för år 1985 med ökade insatser på sysselsättningsområdet. Dessa kommer att koncentreras till arbetslösa ungdomar och innebär att minst l 500 platser erbjuds i beredskapsarbeten, ungdomsplatser, lönebidragsanställningar m.m.

Den kommunala nettokostnaden för detta beräknas till 37 milj. kr., varav 30 milj. kr. avses gå till beredskapsarbeten, ungdomsplatser, ferieverksamhet m.m. 4 milj. kr. avses gå till lönebidragsanställningar inom kommunen, drygt 0,5 milj. kr. till utbildningsinsatser för

arbetslösa ungdomar under 18 år och knappt 1,5 milj. till s.k. intensivgruppsverksamhet. Den i budgeten särskilt anvisade administrationskostnaden för dessa arbeten utgör 1,2 milj. kr.

Kalkylen bygger på ett antagande om statsbidrag motsvarande 67 milj. kr.

Inom Östergötlands läns landsting arbetar sju beredskapshandledare samt en assistent med arbetsmarknadsfrågor. Beredskapshandledarna fungerar bl.a. som kontaktpersoner mot landstingens kansli, länsarbetsnämnden och arbetsförmedlingen.

Till landstingets kansli hör även Sekretariatet för Framtid och sysselsättning för ungdom med sju anställda. Den verksamheten startades under år 1983 för att i samverkan med kommuner, länsmyndigheter, företag, fackliga organisationer, arbetslösa ungdomar m.fl. skapa förutsättningar för nya arbetstillfällen i Östergötland.

Inom den egna verksamheten planerar landstinget i östergötland att under år 1985 erbjuda ca 400 beredskaps- och ungdomsplatser samt 500 platser för ungdomar i ungdomslag. Därtill kommer 70 tjänster med lönebidrag.

Nettokostnaden för dessa åtgärder har budgeterats till 10 milj. kr. Därutöver avsätter man under år 1985 3 milj. kr. för projektet Framtid och sysselsättning för ungdom jämte andra projekt för sysselsättningsskapande åtgärder. Insatserna baseras på ett beräknat statsbidrag om 35 milj. kr.

Göteborgs och Bohus läns landsting har avdelat åtta tjänster för direkt arbete med sysselsättningsfrågor.

Man beräknar att inom den egna verksamheten under år 1985 kunna erbjuda ca 600 beredskaps- och ungdomsplatser samt ca 300 platser i ungdomslag. Därutöver planeras för 115 tjänster med lönebidrag samt 50-70 platser för ersättare vid utbildningsinsatser i samband med personalutveckling. Totalt budgeterar landstinget för insatser med egna medel motsvarande 15 milj. kr. på basis av 35 milj. kr. i beräknade statliga bidrag.

Bohuslandstinget samarbetar sedan 1970-talets mitt aktivt med länets kommuner när det gäller kortsiktiga insatser i form av projekt för att skapa meningsfull sysselsättning för ungdom. Som exempel kan nämnas verksamheter uppbyggda kring musselodling, hantverksbyar samt viss kulturverksamhet.

6.4 Kommitténs principiella överväganden

Kommittén har i föregående avsnitt visat på att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna fått en allt större omfattning. Även om staten i huvudsak svarar för finansieringen, tar kommuner och landsting ett betydande ansvar för genomförandet. Detta ansvarstagande får sägas vara en förutsättning för att de ökade ambitionerna skall kunna förverkligas.

Kommunernas och landstingens engagemang i arbetsmarknadspolitiken bygger på medvetenheten om de problem som arbetslöshet för med sig för de egna invånarna. Kommunerna har också, enligt socialtjänstlagen, det yttersta ansvaret för den enskildes boende, sysselsättning, utbildning och rätt till en skälig levnadsnivå. På motsvarande sätt ger Hälso- och sjukvårdslagen landstingen det yttersta ansvaret för hälsopolitiken.

Därutöver har kommuner och landsting genom ungdomslagen, direkt ålagts uppgifter inom och arbetsmarknadspolitiken byggt upp särskilda resurser för detta ändamål. Rollfördelningen mellan staten å ena sidan och kommunerna och landstingen, å den andra sidan, har dock inte ändrats. Det är fortfarande arbetsmarknadsverket som beslutar om resursernas användning.

Omfattande arbetslöshet får vidare direkta konsekvenser för kommunernas och ekonomi. skatteintäkterlandstingens na sjunker och utgifterna för socialt besocialhjälp, handlingsarbete m.m. ökar.

Det är vidare ett känt faktum att en tids arbetslängre löshet på ett negativt sätt kan inverka hälsotillpå ståndet. Det får alltså direkta konsekvenser för utnyttjandet av hälso- och sjukvårdsresurserna.

Samtidigt förhåller det sig så att insatserna får positiva effekter för kommuner och Detta landsting. gäller inte minst då utförs med investeringsarbeten beredskapsmedel. Dessutom kommer insatserna kommuner och landsting till del i form av skatteintäkter.

De senaste årens har aktualiserat om utveckling frågan ansvars- och mellan å ena sidan arbetsfördelningen arbetsmarknadsverket och å andra sidan kommunerna och landstingen när det gäller Från arbetsmarknadspolitiken. de senare framförs åsikten att det ökade ansvarstagandet vid genomförandet av motiverar ett större inpolitiken flytande vid utformningen av åtgärderna. Dessa upplevs som alltför vilket försvårar kommunernas kortsiktiga, och landstingens planering. Det har också blivit allt svårare att ge dem som omfattas av insatserna meningsfulla arbetsuppgifter.

och en politik som i Kommunerna landstingen efterlyser större leder till fasta anställningar för utsträckning de arbetslösa. De arbetsmarknadspolitiska insatserna bör ses i ett vidare än vad som sker i dag. perspektiv Minskad ökad decentralisering i regelstyrning, beslutsfattandet och större flexibilitet i användningen av de arbetsmarknadspolitiska medlen är exempel på som föreslås. Från landstingens sida framhålls åtgärder att de insatserna inte också, arbetsmarknadspolitiska får motverka och försvåra en kvalitetshöjning och omstrukturering av vården.

Kommittén vill först framhålla, att en god samverkan mellan statliga och kommunala organ är en avgörande förutsättning för en framgångsrik arbetsmarknadspolitik. Det finns därför särskild anledning att ta upp diskussionen om rollfördelningen med utgångspunkt i de som förs fram från kommuner och landsting. synpunkter

Det är av flera skäl önskvärt med ett ökat inflytande för kommuner och landsting såväl i verkets som länsarbetsnämndernas styrelser. Förslag om detta framläggs av kommittén i kapitel ll.

önskemålen om mer statliga insatser kan vara långsiktiga svåra att förena med arbetsmarknadspolitikens syfte. En stor del av de medlen inom sysselsättningsskapande arbetsmarknadspolitiken är till sin natur tillfälliga och selektiva. De vänder sig främst till de arbetslösa, som skall stå till arbetsmarknadens förfogande även under den tid som de omfattas av åtgärderna. Samtidigt bör de insatser som görs utifrån denna principiella så långt möjligt ligga i linje med långutgångspunkt siktiga strävanden.

I sysselsättningspolitiken förekommer även åtgärder med

ett mer uttalat långsiktigt syfte. De har då

speciella skäl som hänger samman med utvecklingen i vissa regioner eller med strukturomvandlingen i näringslivet. I sådana fall har regional- och industripolitiska åtgärder använts.

Vad här sagts innebär inte att man behöver vara helt låst vid den nuvarande konstruktionen av de arbetsmarknadspolitiska medlen. Det är angeläget att se positivt på initiativ som möjliggör en för kommuner och landsting mer meningsfull användning av de statliga medlen. Det framstår exempelvis som rimligt, att de statliga organen tar ökad hänsyn till behovet av framförhållning när det gäller insatserna. Införandet av det kommunala rekryteringsstödet till långtidsarbetslösa och omvandlingen av de tidigare tidsbegränsade T1-arbetena till skyddad sysselsättning i kommunal eller annan offentlig regi bör öka möjligheterna till sådan framförhållning.

En viktig fråga i sammanhanget är en fortsatt förenkling av regelstyrningen av de arbetsmarknadspolitiska medlen.

Det pågår f.n. ett sådant arbete inom arbetsmarknads-

verket. Det nyligen fattade beslutetl om förenk-

lingar av reglerna för planering och finansiering av kommunala beredskapsarbeten ligger i linje med dessa strävanden. Inom ramen för det arbetet bör det finnas förutsättningar att finna nya och utvecklade former för

kommunernas medverkan i arbetsmarknadspolitiken.

Kommittén återkommer till denna fråga i avsnitt 6.4.5.

I sammanhanget vill kommittén erinra om den försöksverksamhet som riksdagen beslutat skall pågå i ett antal

lProp. 1984/85:45, AU 1984/85:7.

kommuner och landsting, s.k. frikommuner och

frilandsting, t.o.m. år 19881. Dessa skall få

att från statlig reglering i syfte möjlighet göra avsteg bättre kunna den organisationen till att anpassa egna lokala förhållanden, bättre utnyttja de samlade samhällsresurserna samt åstadkomma en ökad samordning och effektivitet i verksamheten. I detta sammanhang vill kommittén betona att man på det arbetsmarknadspolitiska området bör vara för experiment och pröva nya öppen Även om dessa måste på huvudlinjerna i modeller. bygga den nuvarande får man inte vara för restriktiv politiken med frikommuner och frilandsting skall te sig om försöken meningsfulla.

Kommittén kommer senare i detta betänkande att framhålla* av samverkan mellan stat och kommun på olika betydelsen områden. I detta sammanhang bör nämnas den försöksverksamhet avseende långtidsarbetslösa som AMS och kommun överenskommit om, det s.k. Stockholms nyligen samverkansprojektet.

Kommittén återkommer till frågan om rollfördelningen på 6.4.1 - 6.4.5. olika delområden i avsnitten

Kommittén tar slutligen upp en mer långtgående beträffande kommunerna och arbetsprincipiell fråga Det gäller förslag - stundom kallade marknadspolitiken. - som innebär att vad som i dag klumpsummemodellen medel, främst i satsas på arbetsmarknadspolitiska

lProp. 1983/84:l52, KU 1983/84:32.

SOU l985:7

arbetslöshetsersättning, i stället skall utnyttjas för att skapa nya fasta arbetstillfällen. Denna idé har bl.a. utvecklats i en skrivelse till arbetsmarknadsministern, daterad 1984-01-20, från en kommunal arbetsgrupp i Norrköping. Skrivelsen har överlämnats till AMSkommittén för beaktande.

Bakgrunden till att dessa förslag aktualiserats är att åtskilliga kommuner i dag har en betydande arbetslöshet och ett stort antal invånare i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Arbetslösheten i dessa kommuner innebär stora kostnader för både kommunerna och staten. Samtidigt finns behov inom den kommunala som behöver servicen, tillgodoses.

Förslaget att i detta läge utnyttja de arbetsstatliga löshetsmedlen för att inrätta fasta i nya tjänster kommunerna överensstämmer med den traditionella arbetslinjen i svensk Kommittén anser arbetsmarknadspolitik. emellertid att det finns anledning till tveksamhet inför den föreslagna ordningen. På arbetsmarknaden sker ständigt stora rörelser. Årligen strömmar hundratusentals sökande via bl.a. arbetsmarknadspolitiska åtgärder ut i förvärvslivet. Detta talar emot att man använder arbetsmarknadspolitiska medel för att inrätta fasta tjänster. Det skulle också på längre sikt ställa sig svårt att skilja fasta arbeten i kommunerna från vanliga de särskilt inrättade fasta som skall anställningar finansieras med arbetsmarknadspolitiska medel.

Med en ständigt arbetsmarknad och föränderlig betydande bruttoflöden ut och in i arbetskraften fortuppstår löpande nya fall av arbetslöshet, som kan motivera nya statsbidrag till kommunerna. Den föreslagna ordningen kan i själva verket leda till att en kommunal expansion

även långsiktigt finansieras av staten genom arbetsmarknadspolitiska medel. Detta kan inte vara en riktig utveckling. Statens insatser när det gäller kommunernas ekonomi bör bedömas inom ramen för den ekonomiska politiken i stort.

Vad kommittén utifrån principiella utgångspunkter anfört beträffande förslagen att via arbetsmarknadspolitiken, främst arbetslöshetsmedlen, finansiera nya fasta arbetstillfällen hos kommunerna, utesluter inte att man prövar andra sätt till en alternativ användning av arbetslöshetsmedlen och övriga medel som står till buds för arbetsmarknadspolitiska insatser. Detta kan ske inom ramen för de tidigare nämnda frikommunförsöken.

6.4.1 Ärbetsförmedling

Kommittén tar i detta avsnitt upp frågan om huvudmannaskapet för arbetsförmedlingen skall vara statligt eller kommunalt.

Kommunernas roll i förhållande till arbetsförmedlingen måste bedömas mot bakgrund av de lokala arbetsmarknadernas funktion och dessa marknaders anknytning till kommunernas indelning. Enligt kommitténs uppfattning finns det inte entydigt avgränsade lokala eller regionala arbetsmarknader. Den nuvarande indelningen i kommuner och län är inte heller upprättad med tanke på sådana arbetsmarknader. Trots att arbetsmarknaden i hög är även i grad segmentiserad, geografisk mening avståndet mellan arbete och bostadsort spelar en stor roll och man är inte utan vidare beredd att byta bostadsort - kan den svenska arbetsmarknaden ändå i viss mening betecknas som nationell. Den geografiska aspekten är viktig, men ger inte underlag för någon strikt

indelning i lokala arbetsmarknader. Pendling är vanlig och geografisk rörlighet i form av byte av bostadsort förekommer också mellan olika regioner, orter och kommuner.

Förmedlingen av arbetskraft sker ofta över kommungränserna och flyttningsbidrag avser nästan alltid en geografisk rörlighet över kommungränserna. Företagens och individernas information om arbetsmarknaden torde emellertid vara starkt beroende av avståndsfaktorn, informationen är bäst i fråga om den närliggande arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingen har därför som en viktig uppgift att informera om arbetsmarknaden i ett regionalt och nationellt perspektiv. Detta är ett viktigt intresse även för de enskilda arbetsgivarna och inte minst för samhället i stort.

Det finns även faktorer som talar för en närmare knytning till kommunal nivå av arbetsförmedlingens verksamhet. Kännedomen om de lokala förhållandena och det faktum att en stor del av sker inom den rörligheten lokala arbetsmarknaden, är sådana faktorer. Vikten av närhet till de arbetslösa och arbetssökande talar också för att arbetsförmedlingen bör ha en utbyggd lokal verksamhet. Kommittén anser emellertid inte att dessa argument är tillräckliga för en kommunalisering av verksamheten.

Slutsatsen blir att staten bör vara huvudman för arbetsförmedlingen. En stark decentralisering av verksamheten och en utbyggd lokal organisation är emellertid önskvärd. Kommittén konstaterar att detta även överensstämmer med verkets nuvarande inriktning av verksamheten.

6.4.2 Arbetsmarknadsutbildning

Kommittén skall, enligt direktiven, inte behandla frågan om arbetsmarknadsutbildning. Uppdraget i denna del begränsas till att beakta de konsekvenser för arbetsmarknadsverket av organisatoriskt slag som kunde bli följden av den, vid tidpunkten för direktivens utformning, alltjämt arbetande utredningens (KAFU) förslag.

Under hösten 1984 lade regeringen fram ett förslag till en ny organisation av arbetsmarknadsutbildningen. Riksdagen har nyligen fattat beslut om den nya organisa-

tionenl. Beslutet innebär att arbetsmarknads-

utbildningen organiseras i en särskild uppdragsmyndighet i två nivåer, en central och en regional. En av regeringen tillsatt organisationskommitté har till uppgift att utarbeta förslag till den slutliga utformningen av den nya myndighetsorganisationen. Denna beräknas påbörja sin verksamhet vid årsskiftet 1985/86.

Den nya organisationen för AMU kommer givetvis att medföra betydande administrativa förändringar för arbetsmarknadsverket. Med hänsyn till det nu pågående översynsarbetet i organisationskommittén finns det inte anledning för AMS-kommittén att pröva frågan om ansvarsfördelningen

på detta område. Kommittén konstaterar emellertid att det

utvidgade samrådsförfarande mellan intressenterna på detta område - främst länsarbetsnämnden och den skolan, - som innebär, nya AMU-organisationen riksdagsbeslutet överensstämmer med kommitténs uppfattning i fråga om

lProp. 1984/85:59, AU 1984/85:9.

nödvändigheten av en bättre samverkan mellan de berörda myndigheterna.

6.4.3 Beredskapsarbeten

Den arbetsmarknadspolitiska åtgärd som traditionellt

haft störst omfattning hos kommuner och landsting är beredskapsarbeten. Under budgetåret 1983/84 var i medeltal, per månad, drygt 50 000 personer sysselsatta i sådana arbeten. Volymmässigt redovisas för budgetåret drygt 10 miljoner sysselsättningsdagar, vilket är något lägre än föregående budgetår.

Kommuner och landsting svarade år 1983 för över 60 % av beredskapsarbetena, medan staten och enskilda arbetsgivare stod för knappt en femtedel vardera. Genom att rekryteringsstödet infördes fr.o.m. den l januari 1984, har de enskilda beredskapsarbetena minskat drastiskt och därmed kommunernas och landstingens andel ytter-

ligare ökat.1

I detta avsnitt redovisar kommittén beslutsprocessen när det gäller beredskapsarbeten och diskuterar därvid på vilket sätt ett ökat inflytande för kommuner och landsting skulle kunna förverkligas.

Villkor för beredskapsarbeten

De övergripande villkoren för beredskapsarbete anges i arbetsmarknadskungörelsen. Arbetsmarknadsverket utfärdar

lsysselsättningsminskningen i de enskilda

beredskapsarbetena har i stort sett motsvarats av en ökning av antalet anställda med rekryteringsstöd.

med stöd av denna, föreskrifter om reglernas tillämpning. Därtill kommer, av regeringen i regleringsbrev, fastställda föreskrifter för medelsanvändningen.

Beredskapsarbete och liknande åtgärder är i princip kortvariga till sin natur. De avser inte att besätta ordinarie arbeten och de anvisade arbetslösa skall under tiden för beredskapsarbetet stå till arbetsmarknadens förfogande, dvs. vara beredda att ta ett lämpligt arbete på den reguljära arbetsmarknaden.

De arbetslösa förutsätts således under normala förhållanden ha möjlighet att få arbete på den reguljära arbetsmarknaden och därför behövs endast tillfälliga insatser. Beredskapsarbeten skall i princip inte pågå

längre än sex månader.1

Beslutsordning m.m.

I det lämnas en schematisk beskrivning av följande och beslutsordningen under ett handläggningsberedskapsår, utifrån vilken kan diskuteras till ett ökat inflytande i möjligheterna

beslutsprocessen för kommuner och landsting.2

lFör investeringsarbeten inom byggsektorn

oftast inte Bortsett från den tillämpas 6-månadersregeln. som av övergång till arbete i den omsättning följer marknaden, får den anvisade arbetskraften vara reguljära kvar till dess beredskapsprojektet är slutfört. till C.

2Beskrivningen refererar i sina huvuddrag -

Flormans Beredskapsarbete i Dalarna forskningsrapport Framtida former och innehåll. DFR-rapport 1984:12.

Tidsperiod Åtgärd Ansvariga in- Beslutsblandade parter underlag

l. Febr.-mars Diskussioner Representant Lokala om bered- för LAN:s prognoser skapsarbets- planerings- över arbetsplanering avd. och löshetens inför det lokala omfattning kommande politiker, och förbudgetåret chefstj.män, delning på (volym och Af, fackliga yrkesområde objektsval). repr.

2. April-juni Sammanställning av LAN:s objekt, planeringsavd beräkning av sysselsättningseffekt och kostnader. Beredskaps- Beredskapsplan tillplanen ställs AMS. Huvudmännens ansökn. om anslag till b-arbete inkommer till LAN. Förberedande Länsstyrelsen beslut och och ev. andra remisser. remissorgan.

3. Juni-Juli Expediering Regeringen Regleringsav riksdagsbrev, beslut om AMS-beslut anslag till LAN-beslut beredskapsram, regleringsbrev.

SOU 198527

AMS fördelar anslagen till LAN. LAN, huvudnän Beslut om och igångsättn. entreprenörer delges huvudmännen och Af LAN-beslut.

4. Aug.-Sept. Överläggn. Handläggande Afzs regi- (förhandling- personal hos strering av ar) om Af och huvud- arbetslösa tillsättn. av männen beredskapsar- (entreprenör- .betsplatser. er) Viss igångsättning.

5. Sept.-Jan. Igångsättning Huvudmännen och pågående och ev. beredskapsarb entreprenöreten. Anvis- er, ning av arbetsförarbetslösa. medlare, de anvisade Uppföljning LAN:s och planerings- Beredskapskontroll. avd. Af planen

Till den redovisade beslutsordningen kan fogas följande kommentarer.

Tidsperiod l (februari-mars)

Genom att de kommunala representanterna redan i de förberedande diskussionerna får möjlighet att delge planeringsavdelningen sina bedömningar av den lokala arbetsmarknaden garanteras huvudmannens inflytande på den senare beredskapsplanens konkreta innehåll. Detta gäller i första hand val av objekt samt fördelning på yrkesområden. Volymmässigt rekommenderar planeringsavdelningen en viss överkapacitet mot bakgrund av en måluppfyllelse som vanligtvis balanserar kring 80-90 %, i vissa fall dock När senare betydligt lägre. (se tidsperiod 3) länsarbetsnämnden fattar beslut om beredskapsarbetsobjekt, kan konstateras att man i allmänhet eftersträvar att följa huvudmännens prioriteringsordning. Eventuella avvikelser eller ändrad prioritering diskuteras för övrigt vid förnyade kontakter mellan planeringsavdelningens och kommunernas handläggare.

Tidsperiod 2 (april-juni)

Den sammanställning av beredskapsobjekten som i utmynnar beredskapsplanen utgör en viktig del av underlaget för AMS beslut om medelsfördelning för sysselsättningsskapande åtgärder under det kommande budgetåret. Plane-_ ringsavdelningen kan börja förbereda besluten i dessa ärenden, men det slutliga ställningstagandet måste anstå till dess man fått besked från AMS om den ekonomiska ramen, vilket sker tidigast i slutet av maj. Regeringens beslut om regleringsbrevets exakta innehåll når inte nämnderna förrän under den senare delen av juni.

Tidsperiod 3 (juni-juli)

Det är en tämligen vanlig uppfattning hos såväl länsarbetsnämnderna som huvudmännen, att besluten om anslag och regleringsbrev kommer alltför sent. Det försvårar för dessa att överblicka aktuella beredskapsåtgärder med hänsyn till arbetslöshetens utveckling. På fältet anser man, att en viss del av beredskapsarbetsvolymen skulle kunna betraktas som given redan i mars eller april.

Tidsperioderna 4 och 5 (augusti-januari)

Arbetsförmedlingens och kommunernas handläggare har oftast täta kontakter under sensommaren och förhösten. Rutinerna varierar bl.a. beroende på hur kommunerna har organiserat sin handläggning av beredskapsarbetena. Det förekommer att, främst de mindre kommunerna, har gemensam handläggning av investeringsarbeten och andra beredskapsarbeten. Vanligen hanteras dock dessa två typer av beredskapsarbeten var för sig. Investeringsarbetena handläggs vanligtvis vid den kommunala förvaltning som de sorterar under, medan övriga beredskapsarbeten handläggs vid kommunens personalkontor eller särskilt inrättade ungdomsenheter.

också när det gäller att tillsätta de lediga beredskapsarbetsplatserna uppstår ofta situationer som kräver förhandlingar mellan arbetsförmedlingens personal och huvudmännens representanter. Förmedlingens bedömning av vilka arbetslösa som har störst behov av beredskapsarbete kan därvid inte alltid förenas med huvudmannens (eller entreprenörens) önskemål om vilka som bör utföra arbetet.

Tidsperioderna 6 och 7 (februari-maj)

Beredskapsarbetsinsatserna optimeras under vinterhalvåret då behovet är som störst. Februari-mars är den period då beredskapsarbetena normalt ligger på sin högsta nivå. Under denna tid sker emellertid ytterst få anvisningar. I stället skall nedtrappningen inför sommaren påbörjas. Det sker dels för att verksamheten under det aktuella budgetåret skall upphöra (de anvisade medlen är förbrukade) dels för att undvika konkurrens med säsongs* och ferieanställningar.

Kommitténs överväganden

Som tidigare nämnts har kommuner och landsting en betydelsefull roll som anordnare av beredskapsarbeten. Dessa arbeten har gradvis ändrat karaktär från traditionella beredskapsarbeten (vägarbeten, skogsarbeten m.m.) till andra typer av beredskapsarbeten inom de kommunala institutionerna, t.ex. åldringsvård och barnomsorg.

När det gäller kommuners och landstings inflytande över beslut om omfattning, inriktning m.m. av beredskapsarbetena vill kommittén anföra följande.

Kommittén anser, att arbetsmarknadspolitiken är en statlig angelägenhet och ingår som en del i den ekonomiska politiken. Det ankommer på staten att bedriva konjunkturpolitik med de möjligheter och resurser som man har att överblicka problemen med en splittrad konjunktur. Därmed följer också behovet av en avvägning mellan generella (ekonomisk-politiska) och selektiva insatser (t.ex. beredskapsarbeten).

Detta innebär i sin tur att regering och riksdag skall bestämma omfattningen av beredskapsarbetena. I detta ansvar ligger också att bestämma bidragsnivåer och i stort styra medelsanvändningen så att den harmonierar med den allmänna ekonomiska politiken.

Ansvaret för att statsmakterna får ett underlag för sin bedömning av medelsbehovet för beredskapsinsatser åvilarAMS, som också har ett övergripande ansvar för att beviljade medel fördelas i enlighet med statsmakternas intentioner. Det är den statliga arbetsförmedlingens uppgift att avgöra vilka arbetslösa personer som är i störst behov av beredskapsarbete samt anvisa lämpliga arbeten.

Genom det ökade inflytandet för kommuner och landsting såväl i verkets som länsarbetsnämndernas styrelser, som kommittén i kapitel ll förordar, bör emellertid dessa kunna få ökade möjligheter att påverka såväl verkets äskanden om medel för beredskapsarbeten, som medlens fördelning inom beredskapsramen.

När det gäller inflytandet över planering m.m. av beredskapsarbetena kan först konstateras att det under en längre tid riktats kritik mot statsmakternas tidsmässiga fördelning av anslagen. Detta gäller särskilt tilläggsanslagen. De mycket sena besluten om anslag och regleringsbrev försvårar arbetet för huvudmännen. Följden blir att beredskapsinsatserna förskjuts tidsmässigt och inte kan sättas in vid den tidpunkt de bäst behövs. I linje med denna kritik ligger också kommunernas och landstingens krav på längre beredskapsarbetsperioder. Den tidigare koncentrationen av arbetslösheten till vinterhalvåret tenderar delvis att utjämnas mot en ökad spridning över året. Detta gäller speciellt för

utsatta grupper såsom den äldre arbetskraften och ungdomarna. Den starka nedtrappning av beredskapsarbetena som sker under senvåren upplevs ofta av såväl kommuner som arbetsförmedling som administrativt krånglig och av de anvisade som godtycklig och orättvis. Man vet inte vilka som måste sluta och vilka som får vara kvar ytterligare en tid. Från landstingens sida motiveras kraven på längre beredskapsarbetsperioder med att vårdarbete ställer särskilda krav på kontinuitet m.m.

Det finns även andra skäl för kommunernas och landstingens önskemål om en utjämning av beredskapsarbetsvolymen över året. Kommuner och landsting med hög arbetslöshet har byggt upp en särskild administration till vilken man sammanfört en rad ansvarsområden som berör, i första hand, ungdomsfrågor och där insorterat även beredskapsarbeten. Organisationen förenas ofta med en ram för verksamheten och eget budgetansvar. Genom att budgeten följs upp löpande kan man snabbt avgöra om planeringen ligger rätt. När uppföljningen visar att det finns ekonomiskt utrymme, anmäls de lediga beredskapsarbetsplatserna till förmedlingen. Systemet har i de kommuner och landsting det tillämpas, visat sig ha klara administrativa fördelar.

Ungdomsenheterna kan sägas representera ett steg mot ökad institutionalisering av beredskapsarbetena och förstärker samtidigt behovet av kontinuitet i verksamheten. De tidsmässigt relativt korta beredskapsarbetsperioderna gör att den administrativa satsningen på planering och introduktion inte står i rimlig proportion till den efterföljande arbetsinsatsen.

Kommittén har, som tidigare nämnts, förståelse för de planeringsproblem som uppstår på grund av sent meddelade

beslut om statsbidrag. Det är självfallet en fördel om huvuduännen på ett tidigare stadium får besked om anslagsramar för beredskapsverksamheten.

Beredskapsarbetena är emellertid till själva syftet en temporär sysselsättningsåtgärd som skall sättas in när den reguljära arbetsmarknaden av olika skäl sviktar. Även om det kan hävdas att arbetslösheten för vissa grupper under längre perioder legat kvar på en hög nivå, vidhåller kommittén den principiella grundsynen på beredskapsarbetet som ett konjunkturpolitiskt instrument, ett förhållande som implicerar en relativt kort planeringstid för anordnarsidan med de nackdelar det kan medföra.

Som kommittén tidigare framhållit är det emellertid angeläget, att man utifrån dessa utgångspunkter prövar nya initiativ som ger kommuner och landsting som anordnare av beredskapsarbeten större möjligheter till planering av sina insatser.

Ett steg i denna riktning har tagits genom de nyligen beslutade ändringarna i reglerna för de kommunala beredskapsarbetena från den 1 januari 1985. Enligt den nya ordningen ges huvudmannen (kommun eller landsting) rätt att inom ramen för medelstilldelningen, i förhandling med de fackliga organisationerna, bestämma såväl arten som omfattningen av den verksamhet som skall disponeras för sysselsättningsskapande åtgärder. Den tidigare skildrade planeringsdiskussionen med länsarbetsnämndernas planeringsavdelningar kan därmed begränsas till ett avtal om en viss sysselsättningsvolym fördelad på huvudverksamheter. Kravet på prövning av beredskapsobjektens angelägenhet samt att arbetet skall ligga utanför ramen för ordinarie budget och annars inte

skulle bli utfört, har luckrats upp. Avgörande är, att det ger ett nettotillskott till sysselsättningen och att uppgifterna är angelägna.

Kommittén anser, att dessa förändringar i handläggningsrutinerna övergång från objektsreserv till - är ett sysselsättningsreserv steg mot en förenkling av

beredskapsarbetsverksamheten.1 Genom att personal

organisationerna i förhandling med kommuner och landsting får ett direkt inflytande över vilka arbeten som skall avdelas för beredskapsåtgärder av den undanröjs mycket spänning mellan parterna som irritation tidigare skapat när det gällt I den beredskapsarbetena. utsträckning överenskommelser kan nås, involveras också de fackliga organisationerna i ansvaret för att beredskapsarbetsplatserna utnyttjas effektivt. För huvudmännen torde den ändrade ordningen ge ökade att och möjligheter planera förbereda lämpliga objekt. Prövnings- och beslutsprocessen hos länsarbetsnämnderna torde förväsentligt enklas. också på förmedlingssidan bör den enklare hanteringen frigöra resurser som kan koncentreras på de arbetslösa sökande som skall anvisas beredskapsarbeten.

Kommittén vill också framhålla vikten av att verksamheten utvärderas tillsammans med huvudmännen och att man är beredd att vidta om det visar vara förändringar sig befogat.

lDen nya sysselsättningsreserven omfattar i

första hand beredskapsarbeten inom den kommunala tjänstesektorn (till dels även anställningar med lönebidrag). Förslag till ändringar i för regelsystemet investeringsarbeten bereds f.n. inom AMS med målsättningen att också dessa arbeten skall kunna inordnas i sysselsättningsreserven.

l2l

föreslår att arbetsmarknadsverket och huvud- Kommittén i samverkan får och pröva även andra männen gå vidare till bl.a. att en för

initiativ som har syfte möjliggöra

mera användning av de kommuner och landsting meningsfull medlen. Därvid bör särskilt beaktas de speciella statliga för anordnande av beredskapsarbete hos betingelserna huvudman, t.ex. på vårdområdet. respektive

6.4.4 Kontant stöd vid arbetslöshet

stöd vid arbetslöshet omfattar dels Systemet för kontant från erkänd arbetslöshetskassa (EAK), dels ersättning Kassaersättningen är kontant arbetsmarknadsstöd (KAS). till de arbetslösa medan KAS huvudformen för ersättning till försäkringen och inriktas kan ses som ett komplement samt arbetslösa som på nytillkommande på arbetsmarknaden inte är anslutna till någon kassa.

administreras av de erkända Arbetslöshetsförsäkringen arbetslöshetskassorna, vilka står de fackliga organisanära. Kassorna är dock juridiskt fristående och tionerna alla inom ett branschområde, oavsett öppna för löntagare eller inte. AMS är tillom de är fackligt organiserade för EAK. För företagare finns särskilda synsmyndighet I slutet av år 1984 redovisade de arbetslöshetskassor. 45 kassorna tillsammans 3,3 milj. medlemmar.

KAS administreras av AMS och riksförsäkringsverket är det länsarbetsnämnderna som begemensamt. Formellt som därefter utbetalas via förslutar om ersättning,

säkringskassorna.

En för ersättning från såväl arbetslösförutsättning hetskassa som KAS är att man är anmäld som arbetssökande

sou 19s5:7

vid förmedlingen och är beredd att anta anvisat lämpligt arbete.

Till kassorna utgår som täcker större delen statsbidrag av utbetald f.n. ca 95 ersättning, %, medan staten står för hela kostnaden för KAS. För båda ersättningssystemen gäller, att 65 % av statens kostnader finansieras via arbetsgivaravgifter.

Under år 1984 utbetalades sammantaget 6,4 miljarder kr., varav i kassaersättning 5,9 kr. och i miljarder KAS 557 milj. kr.

Kontant stöd vid arbetslöshet i den arbetsingår marknadspolitiska åtgärdsarsenalen. Den instans som har ansvaret för sysselsättningspolitiken, dvs. staten med dess verkställande organ, har arbetsmarknadsverket, således även ett ansvar för kontantstödet till de arbetslösa. Kommunerna har ett socialt ansvar för individen, som i princip träder in när kassaersättning eller KAS inte ger tillräckligt ekonomiskt stöd eller av olika skäl inte kan utgå. Var denna skall dras har gräns inte ingått i kommitténs att uppdrag pröva.

Kommittén har tidigare avvisat tanken på att generellt överföra statliga medel från kontantstödet till kommunernas sysselsättningsprogram (klunpsummemodellen). Med hänvisning härtill, finns det inte skäl för kommittén att i detta sammanhang diskutera ytterligare frågan om ansvarsfördelningen mellan arbetsmarknadsverket och kommunerna på detta område. Kommittén vill emellertid även här erinra om vad tidigare sagts beträffande möjligheterna att inom frikommunförsöken pröva nya initiativ på det arbetsmarknadspolitiska området. Därvid skulle exempelvis en ökad av utbytbarhet

kontantstödet gentemot sysselsättningsskapande åtgärder kunna prövas.

Samverkan och avgränsningar med avseende på arbetssökande med sammansatta problem.

Arbetsförmedling för arbetshandikappade

Många arbetssökande som vänder sig till den offentliga förmedlingen har olika slag av problem, som försämrar deras position på arbetsmarknaden. Det gäller t.ex. arbetssökande med fysiska, psykiska eller sociala handikapp, inte minst i form av alkohol- och narkotikamissbruk. Samtidigt som dessa grupper tillhör de mest resurskrävande av de arbetssökande, tvingas förmedlarna ofta konstatera att resultatet av deras insatser blir mycket litet.

Förmedlingens personal har därför ofta framhållit behov av en striktare ansvars- och arbetsfördelning mellan arbetsmarknadsverket och i första hand de sociala myndigheterna. En mer bestämd ansvarsfördelning skulle deras mening också underlätta samarbetet dem enligt emellan.

Det är mot denna bakgrund man får se kommitténs uppdrag, att inom det sociala området belysa i vilken utsträckning förmedlingens resurser tas i anspråk för just sådana åtgärder som primärt inte är arbetsmarknadspolitiska och ge förslag på en lämplig ansvarsfördelning.

I direktiven uppmanas kommittén att i denna fråga ha kontakt med dåvarande handikappkommittên (A 1982:02), vilken bl.a. hade i uppdrag att överväga mer

124 SOU l985:7

systematiska åtgärder för att ge unga handikappade arbete, praktik eller utbildning i stället för förtids- Den skulle därvid sträva efter att få till stånd pension. en nära samverkan mellan arbetsförmedlingen och andra myndigheter så att man fick en ansvars--och arbetsfördelning som var rationell ur samhällsekonomisk synpunkt och som tillgodosåg individernas behov av kontinuitet i rehabiliteringen.

Med hänsyn till de likartade direktiven överenskom AMSkommittén och handikappkommittén våren 1283, att sakfrâgorna på detta område skulle behandlas av handikappkommittén. Detta anmäldes också till arbetsmarknadsdepartementet.

Handikappkommittén avlämnade i november 1984 sitt slutbetänkande. I den del av betänkandet som behandlar organisationen av rehabiliteringsinsatser, ges inledningsvis en översikt över den nuvarande arbets- och ansvarsfördelningen på området. Kommittén konstaterar därvid att huvudmannaskapet för den enskildes rehabilitering i dag åvilar, förutom arbetsmarknadsverket, även kommunerna, försäkringskassorna, kriminalvården och landstingen.

På flera håll i landet pågår projekt och försök som syftar till att genom samordnade insatser från dessa huvudmän effektivisera rehabiliteringsinsatserna. En rad av dessa projekt har närmare studerats av handikappkommittén. Det gäller t.ex. det s.k. KRAmiprojektet i Malmö kommun, SIBA-projektet i Östergötlands län och Östhammarsprojektet i Uppsala län.

Handikappkommittén slår fast att det behövs en effektivare samordning av de olika myndighetsinsatserna, för

att slutresultaten skall kunna förbättras och att en samverkan bör etableras mellan de befattningshavare inom myndigheterna som handlägger ärendena. En överenskommelse i denna riktning träffades år l98l mellan AMS, kommunförbundet, landstingsförbundet, kriminalvårdsstyrelsen och socialstyrelsen. I denna fastslogs bl.a. att de lokala s.k. reha-grupperna skulle svara för planering och samarbete mellan myndigheterna och att detta borde ske utan alltför detaljerade regler.

Handikappkommittén anser att dessa reha-grupper, knutna till försäkringskassorna, är en lämplig grund att bygga vidare på i samarbetet mellan myndigheterna och att hela rehabiliteringsprocessen bör kunna tjäna på att man på lokal nivå får en gemensam syn på ärendena och att gemensamma ärenderutiner införs. Samtidigt, framhåller kommittén, måste det Vanligaste sättet att samarbeta vara att etablera informella och direkta kontakter mellan myndigheterna och mellan handläggarna.

De delegationer för yrkesinriktad rehabilitering som finns vid AMS centralt och regionalt vid länsarbetsnämnderna skall vara policyorgan i dessa frågor, där samordnings- och samverkansprinciper diskuteras.

I ett särskilt avsnitt diskuteras kommunernas ansvar i rehabiliteringsprocessen. Därvid konstateras att social-

tjänstlagen ålägger kommunerna ett övergripande ansvar

för de handikappades rehabilitering och att det finns anledning att ytterligare lyfta fram detta ansvar. Detta innebär emellertid inte att kommunerna själva skall vidta alla de åtgärder som kan bedömas erforderliga. Kommunerna skall, enligt handikappkommittén, sörja för att den som behöver stöd också kommer i kontakt med myndigheter eller organ som är ansvariga för att stödet

kommer till stånd, kommunerna skall vara en pådrivande kraft gentemot andra myndigheter.

Vad gäller handläggningen av enskilda rehabiliteringsärenden konstaterar handikappkommittén att situationen för arbetshandikappade varierar starkt och att ingen situation egentligen är den andra lik. Det går därför inte att ange generella handlingsregler för ärendenas hantering. Kommittén menar emellertid att de enskilda ärendena endast undantagsvis skall behandlas i de lokala reha-grupperna. I de fall så sker, skall den berörda individen alltid kallas till överläggningarna. Dessa bör alltid resultera i en arbetsplan där varje åtgärd tidsmässigt anges, liksom vem som ansvarar för åtgärden.

Handikappkommittén föreslår, att riksförsäkringsverket i

samarbete med andra oentrala myndigheter följer upp verk-

samheten under en tvåårsperiod, för att därefter göra en systematisk utvärdering av gruppernas arbete.

Vidare föreslås, att försäkringskassorna får i uppgift att initiera gemensamma planeringsmöten för myndigheterna, där man i oklara fall kan besluta om ansvarsfördelningen. Även utbildning i åtgärdsplanering och uppföljningsmetodik kan därvid bli aktuell.

En samarbetsordning av detta slag bör, enligt handikappkommittén, fastställas i en särskild förordning, som skall ge utrymme för lokal anpassning och flexibla lösningar.

Vad slutligen gäller arbetsmarknadsverkets ansvar konstaterar handikappkommittén, att det är angeläget att handikappade som remitteras till eller söker arbete vid förmedlingen, har fått sådan hjälp i olika faser av

att förmedlingens insatser har rehabiliteringsprocessen utsikt att leda till resultat. Konkret, anför kommittén, skall arbetsförmedlingens ansvar gälla platsförmedling, förmedling av vissa praktikplatser, arbetsmarknadsutbildning, Ami-insatser, hjälp med tekniska anordningar och hjälpmedel, information om de stödformer arbetsgivare kan i samband med anställning av arbetshandikappade ges samt olika former av skyddat arbete.

Mot bakgrund av den överenskomna arbetsuppdelningen mellan handikappkommittên och AMS-kommittén, har AMSkommittén inte anledning att närmare diskutera förslag. Betänkandet är f.n. föremål

handikappkommittêns

för remissbehandling.

AMS-kommittén konstaterar emellertid att handikappkommitténs syn på behovet av samverkan mellan myndigheterna utan alltför stela ligger väl i regelsystem, linje med kommitténs principiella överväganden.

AMS-kommittén vill härutöver stryka under samhällets särskilda ansvar för de individer det här är frågan om. Det är att dessa arbetssökande står i centrum viktigt för de olika huvudmannens och insatser utifrån en omsorg helhetsbedömning av problemen.

Arbetsförmedling för invandrare

I AMS-kommitténs ingår att behandla frågan om en uppdrag gränsdragning mellan arbetsmarknadsverkets sysselsättoch kommunernas ansvar för arbetssökande ningsansvar invandrares sociala och andra hinder för arbetsproblem Dit hör bostadsproblem, brist på barntillsyn, placering. brist på gångbar utbildning etc. språksvårigheter, Direktiven hänvisar i detta sammanhang till studium av

den utvärderingl av det s.k.

Kista-projektet som gjorts av en inom AMS. arbetsgrupp Projektet avser en brett upplagd försöksverksamhet med arbetsformer nya och instrument för arbete med invandrare på förmedlingekontoret i Kista under budgetåret 1981/82.

Kommittén redovisar i en särskild

bilagaz innehållet

i Kistaprojektet och de i förändringar arbetsrutiner vid invandrartäta förmedlingskontor, som har vidtagits eller planeras inom verket som en direkt av följd Kista-projektet.

För AMS-kommitténs vidkommande är Kista-projektet intressant ur flera synpunkter. har Utgångspunkten varit att finna arbetsformer och metoder som bättre än tidigare motsvarar de krav på som förmedlingsservice invandrare med särskilda behov kan ställa på förmedlingen. Nya rutiner och arbetsmetoder har prövats

som inneburit en systematiserad uppläggning av förmedlingsarbetet, fastare samverkansformer med andra myndigheter, utnyttjande av kollektiv information, ändrad planeringsmetodik för arbetsmarknadspolitiska åtgärder m.m.

I fråga om samverkansformerna med kommunerna har de flesta kontakterna av skäl varit med naturliga socialförvaltningen i kommunerna. Denna samverkan har utformats på ett likartat sätt som med övriga myndigheter

lütvärdering av Kista-projektet - rapport från

en arbetsgrupp inom arbetsmarknadsstyrelsen. December 1982.

2Bilaga 4.

och organisationer men vidgats och fördjupats på såväl kontorsledningsnivå som handläggarnivå.

AMS-kommittén konstaterar, att man inom AMS tagit flera initiativ för att föra ut och tillämpa erfarenheterna från Kista-projektet. Sålunda har en omfattande ägt rum i form av kurser och konfepersonalutbildning renser under år 1984, nytt informationsmaterial har testats och försök med arbetsformer anpassade efter nya Kistamodellen har genomförts.

Den allmänna på länsarbetsnämnds- och uppfattningen förmedlingsnivå i invandrartäta regioner är, att av Kistamodellens kartläggnings- och tillämpningen arbetsmetodik i kräver betydande resurser som övrigt, inom kontoren - i de flesta även med en omfördelning fall saknas. Det är också i samband med att man fått sådana resursförstärkningar som Kistamodellens arbetskan nämnas de former har kunnat utnyttjas. Som exempel anslag som disponerats av förmedlingarna i Rosengård (M-län) och Hjällbo (0-län) i samband med projektet Invandrarkvinnor till industrin, hösten 1984. En av detta projekt görs f.n. inom arbetsutvärdering marknadsdepartementet.

I likhet med kommittén, vars Invandrarpolitiska

betänkandel har remissbehandlats, anser

nyligen att en fortsatt försöksverksamhet bör AMS-kommittén, bedrivas i syfte att samordna åtgärder inom kommunernas arbetsmarknadsverkets ansvarsområde. En sådan respektive

försöksverksamhet bör bedrivas utan formella administra-

llnvandrar- och minoritetspolitiken, SOU 1984:58.

tiva begränsningar för att därmed att tillmöjliggöra gängliga resurser hos och de kommunala arbetsförmedlingen förvaltningarna kan utnyttjas för åtgärder som är bättre individuellt anpassade eller svarar mot behov för grupper av invandrare med likartade problem.

Det kan gälla åtgärder som sätts eller i parallellt serie där en viss insats garanteras eller varvas med en annan. Den arbetsmetodik som utarbetades i samband med Kista-projektet bör därvid kunna utgöra en bra grundval när det gäller att utforma lokalt anpassade lösningar.

I konsekvens med vad kommittén anfört om tidigare principerna för en ansvarsfördelning mellan arbetsmarknadsverket och kommunerna bör det i första hand åligga verket att ta initiativ till sådan försöksverksamhet. Det motiveras av att i de nödtyngdpunkten vändiga åtgärderna i stor utsträckning är arbetsmarknadspolitiska. Det kommunala ansvaret är i första hand av social karaktär och omfattar invandrarnas hela familjesituation. Sett i detta perspektiv bör kommunerna svara för genomförande och av invandrarnas uppföljning anpassning till det svenska samhället. I denna process måste emellertid andra berörda invandrarmyndigheter, verket, försäkringskassorna, och den nya AMU-organisationen även ta sitt ansvar, liksom också företagen, arbetsgivarna och de fackliga organisationerna.

7. BEREDSKAPSARBETE I AMS REGI

Kommitténs uppdrag är att utreda arbetsmarknadsverkets ansvarsområde och organisation. Det övergripande syftet med denna översyn är att skapa en rationell ansvarsförmellan verket och andra myndigheter, så att delning ökade möjligheter ges att koncentrera verkets resurser på platsförmedling och därtill närliggande uppgifter.

I kommittédirektiven konstateras, att arbetsmarknadsverket i dag har arbetsuppgifter som i egentlig mening inte är arbetsmarknadspolitiska och andra som ligger på

till andra politikområden. Det åligger därför

gränsen kommittén att klarlägga verkets ansvarsområde och utifrån detta ingående undersöka om det finns några som helt eller delvis kan slopas eller arbetsuppgifter föras över till annan huvudman.

Direktiven anger direkt vissa sådana uppgifter, men lämnar också åt kommittén att föreslå förändutrymme ringar på andra områden.

Ett av de områden som direktiven direkt anger bör bli föremål för kommitténs granskning är AMS egenregiverksamhet. Det åligger kommittén att förutsättningslöst av och formerna för denna verkpröva omfattningen samhet.

Det är mot denna och med utgångspunkt i bakgrund kommitténs överväganden beträffande arbetsmarknadsverkets framtida inriktning, som kommittén behandlat frågan om egenregiverksamheten.

I det följande ges först en kortfattad bakgrundsbeskrivning. Därefter följer kommitténs överväganden

och förslag på detta område; I en särskild bilaga redovisas ett utförligt i

faktaunderlag frågan.1

7.1 Bakgrund

Mer än 300 000 personer månad söker arbete per genom den offentliga arbetsförmedlingen. Av dessa registreras 30 000 som arbetshandikappade.

Omkring 7 500 arbetssökande månad är socialper medicinskt arbetshandikappade. Flertalet av dem är gravt beroende av alkohol eller andra och har en droger mycket svår social situation. Enligt förmedlares bedömmånga ningar är detta den mest svårplacerade gruppen på arbetsmarknaden.

I princip står samtliga arbetsmarknadspolitiska stödåtgärder till förmedlingens förfogande för att hjälpa gruppen men i realiteten är inte alla aktuella. åtgärder Flertalet av de sökande kan inte placeras genom reguljär förmedling och ytterligare är som inte utredning regel befogad. En stor del av dem kan inte heller förväntas fullfölja en eventuell De arbetsmarknadsutbildning. åtgärder som i praktiken återstår är ofta beredskapsarbete, anställning med lönebidrag eller skyddad sysselsättning inom Samhällsföretagsgruppen.

Vad gäller är det i beredskapsarbete första hand kommunalt arbete för arbetslösa med nedsatt arbetsförmåga (tidigare kallat T1-arbete) och s.k. SA-arbete i AMS regi som kan komma ifråga. I båda fallen rör det

1Beredskapsarbete i AMS regi, SOU 1985:8.

ofta om långvariga åtgärder där sex-månadersregeln sig inte I praktiken är det för anvisningstiden tillämpas. snarare fråga om skyddad sysselsättning.

En uppskattning av antalet socialmedicinskt arbetssom befinner i dessa åtgärder ger vid handikappade sig handen i SA-arbete i genomsnitt 870 personer, följande: i kommunala arbeten ca 5 000 personer, i lönebidragsanställning ca 4 500 personer och i skyddad sysselsättär således en

ning minst 4 000 pers0ner.1SA-arbete

liten för ifråga och den har mycket åtgärd gruppen också, i förhållande till övriga åtgärder, mycket ojämn över landet. Mindre än hälften av landets 284 spridning kommuner har över huvud invånare i SA-

taget någon

arbete. Av dessa har 61 kommuner endast 1-2 personer i sådant arbete, 23 kommuner 3-5 personer, 37 kommuner 6-15 och 15 kommuner 16-25 personer. Störst personer antal SA-anvisade har Göteborg, 32 personer.

En stor del av dem som under årens lopp anvisats SA-arbete, har bott i särskilda, av arbetsmarknadsverket Efter stark kritik mot tillhandahållna, förläggningar. detta boende beslutade AMS vid mitten av 1970-talet att avveckla förläggningarna och övergå till integrerat I avvaktan förslag avbröts boende. på AMS-kommitténs emellertid denna avveckling år 1982.

Från 1985 återstår i landet 13 förläggningar med januari 296 Hälften av dem är belägna i sammanlagt platser. och resten företrädesvis i mellersta Göteborgsregionen Antalet boende vid dessa förläggningar uppgår i Sverige.

1Avser budgetåret 1982/83.

dag till ca 250 personer. De erhåller vid förläggningarna dels mat till självkostnadspris, dels husrum och viss social service mot en av avgift 30 kr. per dygn. Då den verkliga kostnaden för det senare torde vara ungefär fem gånger så stor, har AMS en nettokostnad för

förläggningarna på ca 20 miljoner kronor årligen.

SA-verksamheten bedrivs av AMS produktionsenhet, med fördelning på sju regioner i landet. Förutom SA-arbeten, utför enheten i viss mån också arbeten med äldre, lokalt bunden arbetskraft. Budgetåret 1982/83 uppgick dessa

till ca 250 personer.1

Antalet fast anställda inom produktionsenheten uppgick i november 1983 till 637 personer, varav 20 vid produktionsenheten i Solna, 169 vid regionkontoren, 337 på fältet (arbetsledare och specialarbetare) och lll vid förläggningarna. Därutöver inhyrdes 31 arbetsledare från

skogsvårdsstyrelserna. Den fast anställda personalen

(exkl. förläggningspersonalen) är påfallande stor i förhållande till den anvisade arbetskraften. som jämförelse kan nämnas, att den normala fördelningen i de kommunala arbetena är en arbetsledare på sju anvisade och att

Samhällsföretagsgruppen har en fast anställd

(inkl. administration) fem på anvisade. Detta förklaras delvis av en mycket markant inriktning mot investeringsarbeten, men det finns också en betydande överkapacitet på personalsidan inom egenregiverksamheten.

11983/84: 425 personer.

I AMS regi utfördes under budgetåret 1982/83 totalt 407 000 dagsverken, vilket motsvarar 3,6 % av samtliga beredskapsdagsverken. Av dessa 407 000 dagsverken var emellertid endast 60 % hänförliga till anvisad arbetskraft (motsvarar 2,3 % av det totala antalet beredskapsdagsverken utförda av anvisad arbetskraft) medan resterande 40 % utfördes av arbetsledare, specialarbetare och andra icke anvisade yrkesmän. Detta är en direkt följd av inriktningen mot investeringsarbeten, där anvisningsgraden i genomsnitt är 51 % och för enbart SA-arbeten endast 47 %. Räknat i antal sysselsatta verkar denna inriktning således i första hand till den icke anvisade arbetskraftens fördel.

Kostnaderna för AMS egenregiverksamhet uppgick budgetåret 1982/83 till totalt 550 milj. kr. Av dessa var 505 milj. kr. direkt hänförliga till objekten, medan resterande del utgjordes av icke objektsbundna kostnader. statsbidrag utgick med 328 milj. kr., motsvarande 65 %. AV det totala statsbidraget till beredskapsarbeten, 4,5 miljarder kr., gick således 7,2 % till arbeten i AMS regi, vilket skall jämföras med dagsverksandelen för anvisade, 2,3 %. Även detta är en effekt av inriktningen mot investeringsarbeten och det s.k. tilläggsbidrag som utgår för denna typ av arbete. Om den primära uppgiften är att skapa sysselsättning åt gruppen socialmedicinskt arbetshandikappade, är det således en mycket dyr form av beredskapsarbete som bedrivs i AMS regi.

Något säkert underlag för en bedömning av övergången från SA-arbete till den reguljära marknaden eller till andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder, finns inte. För

att få en uppfattning om storleksordningen har kommittén studerat samtliga registrerade avgångar och avgångsorsaker från SA-arbeten under kalenderåret 1982. Därvid framkommer att av l 675 avgångar % som registrerades 4,8 övergång till den marknaden. reguljära Som övergång till lönebidragsanställning, skyddad sysselsättning, utbildning och Ami registrerades totalt 2,3 % och som övergång till annat beredskapsarbete 5,4 %. Den allra största delen, 87,5 %, av avgångsorsakerna är sådana att de inte utvisar var de anvisade tog vägen.

Vidare är antalet avgångar med stor sannolikhet väsentligt större än antalet individer som någon gång under året lämnat verksamheten. har Tidigare utredningar pekat på en betydande rundgång i systemet och liknande resultat har framkommit vid kommitténs särstudium av statistik från Göteborgsregionen för år 1982. 25 % av de SA-anvisade i regionen lämnade verksamheten två gånger eller mer under denna period. Vissa lämnade verksamheten fem gånger eller mer.

Slutligen måste givetvis ställas rehabiliteringseffekten i relation dels till personaltätheten i verksamheten. dels till de satsade medlen.

7.2 Kommitténs överväganden

Arbetsmarknadsverket är en administrativ myndighet med uppgift att förverkliga den av riksdag och regering beslutade arbetsmarknadspolitiken. I innebär praktiken detta, att verket skall fungera som ett åt serviceorgan aktörerna på arbetsmarknaden och på olika sätt medverka till ett snabbt och effektivt möte mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft. I ett läge där det ekonomiska utrymmet för en expansion av de arbetsmarknadspolitiska

ø

medlen tenderar att minska, är det av stor vikt att verket har en, för sin uppgift, så ändamålsenlig och effektiv organisation som möjligt. Förmedlingsarbetet bör således ställas i centrum för verksamheten och övriga delar organiseras så att de på bästa möjliga sätt stöder det arbetet.

I det måste en producerande verksamhet av perspektivet det som egenregiverksamheten utgör, anses ligga slag utanför det ansvarsområdet för verket - oavsett lämpliga

var den bedrivs inom organisationenl. Diskuterade

förslag, om att föra ut verksamheten till länsarbetsnämnderna eller koncentrera den till ett färre antal regionkontor, förändrar inte den bedömningen.

Som ett argument för att behålla egenregiverksamheten har ibland hävdats, att den skulle kunna tillföra verket teknisk sakkunskap vid bedömning av ansökningar om vanliga beredskapsarbeten, liksom vid uppföljning och kontroll av sådana arbeten. Kommittén vill emellertid erinra om att det inte är verkets uppgift att göra detaljerade tekniska granskningar av beredskapsarbeten. Vad verket skall bevaka är, att antalet sysselsättningsdagar för den anvisade arbetskraften står i rimlig till beslutat statsbidrag. Det bör också proportion observeras att regelsystemet på detta område f.n. är föremål för en översyn med syfte att åstadkomma en förenkling och ett minskat kontrollbehov.

Denna slutsats redovisas också i den expertstudie rörande kommunerna och sysselsättningspolitiken som fil. dr Berndt Öhman utfört på uppdrag av kommittén, DSA 1985:2.

Om det likväl kan anses ett behov av föreligga ytterligare personalinsatser på dessa områden, utgår kommittén från att verket på bästa sätt tar till vara den möjliga kompetens som onekligen finns inom egenregiverksamheten. Detta kan dock, enligt kommittén, inte motivera en producerande verksamhet i AMS regi.

Avgörande för kommitténs är emellertid ställningstagande i första hand en av verksamheten utifrån de bedömning anvisades perspektiv. Vilken eller vilka instanser bör ha det yttersta ansvaret för boende, social service och sysselsättning åt dem som i dag befinner i sig SA-arbete?

Vad gäller i allmänhet och socialarbetshandikappade medicinskt arbetshandikappade i synnerhet, är behovet av en samlad problemsyn och strävan efter helhetslösningar centralt. Frågan om arbete är som regel bara del i en ett större problemkomplex, där kommunerna ofta har huvudansvaret.

Att sörja för invånarnas boende och sociala service är av tradition några av kommunernas viktigaste uppgifter och i socialtjänstlagen 3 § 1 fastslås, att kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den de behöver. En av hjälp de grupper som har ett särskilt stort behov av sådant stöd och som i de allra flesta fall också får är de det, socialmedicinskt arbetshandikappade.

Ett undantag utgör emellertid de f.n. ca 250 SA-anvisade som bor i AMS förläggningar på 13 olika orter i landet. Dessa förläggningar ligger ofta långt från den anvisades hemort och det finns mycket som att såväl tyder på vistelse- som hemkommunen helt avstår från att engagera

sig i hans problem, så länge förläggningsboendet pågår.

Som redan påpekats utsattes denna boendeform vid mitten av l970-talet för stark kritik från socialstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen och nykterhetsrörelsen. AMS beslutade då om en avveckling av förläggningarna och på flertalet orter övergick man till ett integrerat boende. Efter riksdagens ingripande våren 1982, stoppades dock förläggningsavvecklingen i väntan på AMS-kommitténs förslag.

Kommittén har emellertid inte funnit några nya och skäl som talar emot en fortsatt avveckling av avgörande AMS huvudmannaskap för dessa förläggningar. Tvärtom har nödvändigheten av att så långt som möjligt integrera handikappade i samhället kraftigt understrukits under senare år och kommunernas ansvar för detta har klart markerats, bl.a. i Socialtjänstlagen. Det är också kommunerna som har den kunskapsmässiga kompetensen att besluta om lämplig boendeform för dessa människor.

Genom den s.k. vid årsskiftet

huvudmannaskapsreformen,

1982/83, har kommuner och landstingen också övertagit

ansvaret för de tidigare statliga nykterhetsvårds-

anstalterna i landet.1

Att kommunerna väljer olika lösningar i boendefrågan för de socialmedicinskt handikappade, är naturligt och kommittén har inte anledning att närmare diskutera dessa lösningar. Kommittén vill dock peka på de försök med olika former av integrerat boende som pågår på olika håll i landet bl.a. i Borås och Örebro.

1Se prop. 1979/80:l72 och prop. 1980/8l:l96.

Likaså vill kommittén peka på den typ av boende som tillämpas av Jönköpings kommun för specialanvisade till arbeten på Visingsö. Där har natur- och fornskogs-, vårdsarbeten, liksom förläggningsverksamhet, bedrivits i AMS regi sedan snart 20 år. För ett par år sedan övertog emellertid kommunen ansvaret för de anvisades boende och sociala service och lät uppföra sex småhus med fyra lägenheter i varje där de anvisade bor. Kommunen driver en matsal på platsen och har en socialassistent där. Landstinget håller med en läkare. För mat och boende betalar de anvisade fullt pris, medan kommunen och landstinget delar på övriga kostnader.

Kommunernas nuvarande åtaganden för socialmedicinskt arbetshandikappade begränsar sig emellertid inte till frågor om boende och social service. Redan i tar dag flertalet av landets kommuner också ansvar för gruppens sysselsättning. Ca 200 av landets 284 kommuner sysselsätter i genomsnitt ca 5 000 i särskilda personer arbeten för socialmedicinskt arbetshandikappade. Formellt rör det sig om beredskapsarbeten med sex månaders varaktighet, men liksom vid SA-arbetena, frångås i praktiken tidsbegränsningen och verksamheten blir för många anvisade mycket

långvarig.

Som kommittén tidigare konstaterat, det inte föreligger någon generell skillnad mellan de som anvisas dessa kommunala arbeten och de som anvisas SA-arbete i AMS regi. Flertalet arbetsförmedlare och ansvariga på länsarbetsnämnder understryker tvärtom de stora likheterna hos grupperna ifråga. Det är inte att ovanligt anvisade befinner sig i en mellan kommunalt kretsgång beredskapsarbete av detta slag, SA-arbete i AMS och regi vård på olika institutioner och anstalter.

Vad gäller typen av arbete i kommunal regi, varierar denna såväl mellan som inom kommunerna. En stor del utgörs av enklare röjnings- och planteringsarbete i skogar och parker, på badplatser m.m., men det förekommer också mindre arbeten av investeringskaraktär, såsom anläggning av motionsslingor och gångvägar, VA-arbeten, husrenoveringar o.d.

Hälften av de SA-anvisades dagsverken utförs inom skogs-, natur- och fornvårdsarbeten. Liksom i de kommunala arbetena är det i huvudsak fråga om röjnings- och planteringsarbete, medan regelrätt avverkning normalt inte förekommer. Resterande SA-dagsverken utförs vid vägoch VA-arbeten, liksom vid husrenoveringar. Dessa objekt är ofta större än de kommunala investeringsobjekten och har också ett större inslag av annan arbetskraft, t.ex. maskinförare och rörläggare. Antalet dagsverken är emellertid i minoritet. De utför som regel även där enklare arbetsuppgifter, av typen röjning utmed vägarbeten, hantlangningsarbete m.m. För kvalificerade arbetsuppgifter utnyttjas som regel ordinarie arbetskraft.

Inte heller går det att påvisa några säkra skillnader i rehabiliterande effekt i fråga om de båda åtgärderna. Befintligt underlag är alltför bristfälligt och en eventuell jämförelse försvåras av att SA-verksamheten har en större personaltäthet än den kommunala verksamheten.

Sammanfattningsvis konstaterar kommittén att SAarbetena, som bedrivs av AMS och de kommunala beredskapsarbetena för socialmedicinskt arbetshandikappade, som bedrivs av de enskilda kommunerna, är två likartade

verksamheter, inriktade på i stort sett samma mål-

grupp.1 Kommittén kan inte finna skäl för en sådan

dubblering.

Med utgångspunkt i den enskilde anvisades situation och med ambitionen att söka en samlad dennes lösning på problem menar kommittén att kommunerna, förutom ansvaret för boende och social service, också har ett ansvar för gruppens sysselsättning.

Det är emellertid inte kommitténs att alla uppfattning de som i dag anvisas SA-arbete, i framtiden skall utföra arbete i kommunal regi. Det finns också andra instanser som i egen regi utför av samma som beredskapsarbeten typ SA-arbetena och i viss mån också för samma kategori anvisade. Det gäller i första hand skogsvårdsstyrelserna. Även Statens Vägverk utför i betydande omfattning beredskapsarbeten som har stora likheter med de vägarbeten som utförs i AMS Tillsammans med regi. kommunerna är dessa instanser också helt dominerande huvudmän för SA-arbetena. Således utfördes budgetåret 1982/83 över 80 % av de anvisades dagsverken i arbeten

där kommunerna, skogsvårdsstyrelserna eller

vägverket var uppdragsgivare.

lsamma slutsats redovisas i Arbetsmarknadsverket

och arbetssökande med missbruk/sociala Serie YR problem, 1982:2, AMS.

Skogsvårdsstyrelserna sysselsätter i egen regi i genomsnitt ca 4 000 beredskapsarbetare i skogs-, naturoch fornminnesvård. Av dessa klassificeras ca 10 % som mental- eller specialanvisade. Som tidigare påpekats, utförs hälften av de SA-anvisades dagsverken inom just dessa ändamålsgrupper och för de förläggningsboende är det den helt dominerande Verksamheten. som regel utförs den också i nära samverkan med skogsvårdsstyrelserna. Dels är det SVS som tar fram arbetena åt AMS, dels hyr AMS in ett betydande antal arbetsledare från SVS för att utföra jobben.

Mot denna bakgrund synes det ändamålsenligt att även de skogliga arbeten som i dag utförs i AMS regi, i framtiden utförs av skogsvårdsstyrelserna. Därigenom torde också flertalet arbetstillfällen för anvisade inom framför allt skogsvården, kunna bestå. Huvudmannaskapet för natur- och fornvårdsarbetena bör som hittills ligga på länsstyrelserna och kommunerna, men också dessa arbeten kan i stor utsträckning utföras av SVS.

Statens Vägverk sysselsätter i beredskapsarbeten i egen regi i genomsnitt ca 100 anvisade tjänstemän och l 300 anvisade arbetare vid olika vägobjekt, varav huvuddelen i Norrland. Budgetåret 1982/83 utfördes 16 % av de SA-anvisades dagsverken inom just ändamålsgruppen vägar och till allra största delen var vägverket huvudman för dessa arbeten. Det synes lämpligt att dessa arbeten i framtiden utförs i Vägverkets regi.

Det har redan tidigare understrukits, att de socialmedicinskt arbetshandikappade som besöker arbetsförmedlingen ofta har en mycket komplicerad problembild. Många av dem har varit föremål för ett otal utredningar

och

förmedlingsförsök, utan nämnvärt resultat. En stor del

av dem går år efter år social-

mellan beredskapsarbeten,

och kriminalvård och tillfälliga arbeten av olika slag. Det kan ifrågasättas om beredskapsarbete är den sysselsättningsform som gagnar denna grupp bäst. Inför avslutandet av pågående SA-objekt noteras ofta en markant oro bland de anvisade och antalet avvikelser från arbetsplatserna ökar. Från personalen inom arbetsmarknadsverket, liksom inom kommunerna, framhålls därför ständigt behovet av trygghet och kontinuitet i jobbet för de socialmedicinskt arbetshandikappade.

Kommittén anser det önskvärt att dessa människor en ges fastare anknytning till en och samma under arbetsgivare en längre tid.

En av de åtgärder som därvid kan diskuteras är anställning med lönebidrag. Sedan den l juli 1984 är möjligheterna till lönebidragsanställning utvidgade bl.a. med ett s.k. särskilt lönebidrag vid av anställning personer med svåra fysiska, psykiska eller socialmedicinska arbetshandikapp. En del av de SA-anvisade, liksom en del av de som befinner sig i kommunala arbeten av nu diskuterat slag, bör på detta sätt kunna erhålla en fast anställning, hos kommuner eller annan arbetsgivare.

Frågan om möjligheterna till fast anställning av de socialmedicinskt arbetshandikappade som f.n. har beredskapsarbete, togs hösten 1984 upp av AMS i en skrivelse

till regeringen.l I denna förordades att de

lskrivelse från AMS till regeringen, 1984-08-31.

kommunala beredskapsarbetena för denna grupp skulle omvandlas till lönebidragsanställningar.

Skrivelsen diskuterades i regeringens proposition 1984/85:45. Efter överläggningar med bl.a. Kommunförbundet och berörda fackliga organisationer kunde föredragande statsrådet konstatera, att det behövs särskilda sysselsättningsinsatser för gruppen ifråga och att dessa insatser måste vara nära kopplade till kommunens sociala omsorger enligt socialtjänstlagen. Arbetsmarknadsministern fann det således naturligt att kommunerna i egen regi skapar sysselsättning för gruppen, men ansåg beredskapsarbetsformen vara mindre relevant, med hänsyn till dess kortvariga syfte.

Med hänvisning till vissa komplikationer rörande anställningsskyddet avvisades AMS förslag om lönebidragsanställning som generellt alternativ. I stället föreslogs en omläggning av statens stöd så att kommunerna ges friare och mer långsiktiga möjligheter att i nära anslutning till övriga sociala åligganden och rehabiliteringsinsatser planera sysselsättning för gruppen ifråga.

Förslaget innebar att offentliga arbetsgivare, främst primär- och landstingskommuner, skulle kunna tilldelas statsbidrag för skyddad sysselsättning som anordnas för denna grupp. Arbetstagarna skulle därigenom kunna påräkna mer varaktiga arbeten, där rehabiliteringsaspekten kunde ges en klarare framtoning. För verksam-

heten föreslogs ett 75-procentigt statsbidrag på löne-

och lönebikostnaden, under förutsättning att platserna tillsattes med sökande som arbetsförmedlingen anvisat.

Förslaget godtogs utan reservationer av riksdagen i december 1984 och börjar genomföras fr.o.m. den 1 juli 1985.

Enligt kommitténs mening kan skyddad sysselsättning av detta slag vara ett bra alternativ även till SA-arbete AMS regi och sådan bör ordnas inte bara hos kommunerna utan även hos andra offentliga huvudmän, t.ex. skogsvårdsstyrelserna och Statens Vägverk. Kommittén vill emellertid understryka behovet av en enhetlig policy för dessa arbeten och deras roll i de anvisades rehabilitering. Det är också viktigt att möjligheterna för de anvisade att övergå till den reguljära arbetsmarknaden eller andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder, prövas kontinuerligt.

Vidare noterar kommittén, att det inom AMS har utarbetats ett arbetsmarknadspolitiskt handlingsprogram för byggnadsindustrin. I detta program ingår bl.a. förslag om nya former för att bereda arbete åt arbetshandikappade. AMS har redovisat handlingsprogrammet för regeringen och därvid bl.a. anfört följande: De undersökningar som AMS gjort i samband med balansutredningen tyder på att det finns en stor grupp arbetslösa byggnadsarbetare som har arbetshandikapp. Med den organisation och anställningsform som dominerar på byggarbetsmarknaden har de arbetshandikappade svårare att komma in i arbete än vad som är fallet i andra branscher. De sysselsättningsåtgärder som i dag står till buds för denna grupp är främst beredskapsarbeten inom bygg- och anläggningssektorn. Bidragskostnaden för dessa arbeten är genomsnittligt ca 20 000 kr. per manmånad. Det medför att det ekonomiska utrymmet för dessa insatser inte kan täcka behovet. Därför är det angeläget med nya former av insatser för denna grupp.

Inom balansutredningen har parterna på byggarbetsmarknaden fört diskussioner om hur sådana insatser skall kunna göras. En utgångspunkt har därvid varit att företagen inom branschen kan och bör ta ett större ansvar för de arbetshandikappade. För att detta skall kunna ske bör lämpliga organisations- och anställningsformer kunna åstadkommas. Vidare krävs att statsmakterna kan göra ekonomiska insatser av samma slag som inom andra delar av näringslivet.

Styrelsen föreslår att regeringen ger AMS i uppdrag att förhandla med intressenterna på byggarbetsmarknaden och utforma ett förslag till överenskommelse som underställs statsmakterna för beslut. Arbetet bör bedrivas med sikte på att verksamheten skall kunna börja senast den l juli 1986.

Kommitténs förslag

Kommittén föreslår, att AMS i framtiden inte skall utföra beredskapsarbeten i egen regi. Medel för sysselsättning av den anvisade arbetskraften bör i stället kanaliseras till andra och lämpligare instanser, i första hand kommunerna, skogsvårdsstyrelserna och Statens Vägverk. Dessa är i dag helt dominerande huvudmän för de arbeten som utförs i AMS regi och de utför också själva i mycket stor utsträckning beredskapsarbeten i egen regi. Med hänsyn till detta och till storleken på AMS egenregiverksamhet torde förslaget i flertalet fall medföra en mycket måttlig ökning av antalet anvisade hos dessa instanser.

Kommittén ser positivt på regeringens förslag om anordnande av skyddad sysselsättning hos offentliga arbetsgivare för personer med socialmedicinska arbetshandikapp.

Flertalet SA-anvisade bör på detta sätt kunna beredas en långsiktig och trygg anställning hos bl.a. ovannämnda huvudmän. Kommittén vill emellertid behovet understryka av en genomtänkt och för dessa arbeten. enhetlig policy De måste utgöra en fungerande länk i rehabiliteringskedjan och får inte utformas som en slutstation för de anvisade.

I de fall skyddad sysselsättning av detta inte slag utgör något tänkbart alternativ för de SA-anvisade får andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder användas. Det rör sig då bl.a. om beredskapsarbete, med och anställning lönebidrag anställning inom Samhällsföretagsgruppen. Beredskapsarbete är också den åtgärd som i första hand får användas för att bereda sysselsättning åt den mindre anvisagrupp de i AMS regi som inte är socialmedicinskt arbetshandikappade.

Kommittén noterar i detta också de sammanhang förslag som AMS utarbetat beträffande insatser för arbetshandikappade byggnadsarbetare.

Kommittén föreslår vidare att AMS huvudmannaskap för resterande 13 förläggningar för SA-anvisade, avvecklas. Ansvaret för boende och social service bör helt övergå till berörda kommuner. Kommittén tar inte till ställning de olika boendeformer som därvid kan komma och ifråga de avgifter som kan komma att tas ut, men erinrar om försök med andra boendeformer som pågår håll i landet. på olika

Kommittén har inte tagit till av ställning omfattningen framtida arbetsmarknadspolitiska insatser för socialmedicinskt - detta arbetshandikappade ingår inte i uppdraget. Kommittén utgår emellertid från att samhällets

stöd till denna grupp på arbetsmarknaden i varje fall inte kommer att minska.

I vilken kommitténs förslag kan komma att utsträckning investeringsarbetenas andel av den totala volymen påverka går inte att exakt förutsäga. Förutom beredskapsarbete, behovet av för socialmedicinskt arbetssysselsättning måste då en rad andra faktorer beaktas. Det handikappade utanför kommitténs att gå närmare in på ligger uppdrag den men ingenting talar för någon markant bedömningen, Det innebär i sin tur att förslaget i huvudförändring. sak inte påverkar sysselsättningen för underleverantörer, åkare, m.fl. på de orter där investerspecialarbetare ingsobjekt bedrivs.

Störst konsekvenser får förslaget för den fast anställda inom egenregiverksamheten. Det bör emellertid personalen observeras att sedan är för stor för den denna, länge, bedrivna verksamheten. Storleken på personalproblematiken är således, till viss del, en följd av bristande anpassning under tidigare år.

Det kan inte anses ingå i kommitténs uppdrag att i detalj för de olika personalgrupperna, men målange lösningar sättningen bör vara att så långt som möjligt tillgodose önskemål om framtida Att verket i sig är sysselsättning. en stor bör underlätta interna ommycket arbetsgivare det kan omplaceringar till länsarbetsplaceringar, gälla nämndernas planeringsavdelningar, arbetsförmedlingarna liksom Det bör emellertid också Ami-organisationen. noteras att vissa yrkeskategorier inom egenregiverksamsaknar håll inom verket. Det heten motsvarighet på annat senare i första hand arbetsledare och specialgäller arbetare.

För den närmare av den planeringen föreslagna förändringen liksom för bör uppföljningen regeringen snarast tillsätta en särskild I denna överförandegrupp. bör ingå representanter för bl.a. AMS och berörda fackliga organisationer. Gruppens arbete bör inriktas för på att, varje region, ange lösningar med avseende på såväl anvisade som personal och verksamhetens fortsatta bedrivande på annat håll.

Med hänsyn till att driva möjligheten en sammanhållen produktion, bör den föreslagna organisationsförändringen inte utsträckas under allt för tid. Mot lång detta måste emellertid vägas den tiden för nödvändiga avslutande av pågående objekt och omplacering av personal. Enligt kommitténs mening bör genomförandet senast påbörjas vid årsskiftet 1985/86 och ske så snabbt som möjligt.

Med avseende på konsekvenserna dels för vissa personalgrupper, dels för vissa kommuner, kommer särskilda medel att behövas för att underlätta genomförandet av kommitténs förslag.

ACKVISITION AV PRAKTIKPLATSER

Inledning

Arbetsmarknadsverket har sedan år 1965 haft huvudansvaret

för anskaffandet av vissa praktikplatser. För närvarande gäller, enligt regeringsbeslut år 1982, att arbetsmarknadsverket har ansvaret för anskaffandet av platser för praktisk arbetslivsorientering i grundskolan (prao), för yrkes- och arbetslivsorientering i gymnasieskolan (yo/ao) samt för teknisk praktik i gymnasieskolan (tp). Arbetsmarknadsverket har också ansvaret för att skaffa fram platser för det internationella tekniska praktikutbytet (IAESTE).

Inslagen av yrkes- och arbetslivsorientering liksom praktik inom olika delar av utbildningsväsendet har ökat kraftigt under senare år, vilket ställer ytterligare krav på ackvisition av praktikplatser. AMS har därför ifrågasatt om den nuvarande ordningen för ackvisition av 100 000-tals platser för korta arbetslivskontakter, i första hand i grundskolan, är ändamålsenlig. Den förutsätter en rad tidskrävande kontakter mellan skola, arbetsförmedling och företag.

I direktiven för AMS-kommitténs arbete ingår bl.a. att pröva om arbetsförmedlingen även i fortsättningen bör ha huvudansvaret för anskaffandet av pryoplatser eller om denna hantering och de personalresurser som är engagerade för detta, kan tas över av annan huvudman, i första hand skolan.

Behov och ackvisition av platser för praktik och arbetslivskontakter

I detta avsnitt beskrivs översiktligt den och de praktik arbetslivskontakter utbildningsväsendet har behov av och hur platserna anskaffas. Dessutom redovisas riksdagens beslut om utvidgad praktik i gymnasieskolan. Avsnittet tar även upp övriga behov av praktik och arbetslivs kontakter som arbetsmarknadsverket skaffar platser till samt exempel på övriga behov av praktikplatser där andra organ och myndigheter anskaffar platserna.

Utbildningsväsendets behov av praktikplatser och arbetslivskontakter

a) Praktisk arbetslivsorientering (prao) i grundskolan

Från och med läsåret 1982/83 infördes prao i grundskolan. Varje elev skall enligt läroplanen ha minst sex veckors prao med rätt för kommunerna att öka arbetslivsorienteringen upp till tio veckor. Det innebär att varje elev i högstadiet under minst veckolånga perioder bör skaffa sig erfarenheter från var och en av följande tre arbetslivssektorer:

- teknik och tillverkning handel, kommunikation, service, jord- och skogsbruk - kontor och förvaltning, vård, undervisning och kultur.

Praon skall bl.a. ge konkreta kunskaper om arbetslivet och en allsidig bild av arbetsliv och Den yrkesvärld. skall också ge kunskaper om fackligt arbete och dess be tydelse på arbetsplatserna och i samhället. Vidare skall praon ge kunskaper och medvetenhet om vilka intressen och

olika i arbetslivet företräder, samt värderingar parter förutsättningar och betydelse. företagsamhetens

Praon kan närmast betecknas som ett pedagogiskt instruelevernas erfarenheter från den praktiska arbetsment, livsorienteringen skall utnyttjas i undervisningen på olika sätt. Det är skolstyrelsen i varje kommun som beslutar om praons omfattning och tidsmässiga förläggning.

Sex veckors i grundskolan innebär ca 340 000 platser prao läsår. Räknat i veckor betyder sex veckors prao per totalt ca 510 000 elevveckor.

Platserna för anskaffas huvudsakligen av arbetsprao marknadsverket.

b) Anpassad studiegång i grundskolan

I förekommer anpassad studiegång för sådan grundskolan elev för vilken den ordinarie undervisningen inte är i Den studiegången kan rimlig grad meningsfull. anpassade anordnas sätt på grundskolans alla stadier och på olika är en åtgärd som beslutas av skolstyrelsen. pedagogisk

delvis till arbets- På högstadiet förläggs utbildningen utanför skolan. Eleven skall då ha en handledare. plats Skolan anskaffar i samverkan med arbetsförmedplatser lingen.

c) Praktisk yrkesorientering i grundsärskolan/tränings-

skolan

Elevernas arbetslivskontakter i grundsärskolan består av

dels studiebesök (i årskurs 8), dels praktisk yrkes-

orientering (i årskurs 9 och 10) i 18 veckor uppdelat på sammanhängande perioder om 4-6 veckor. Den praktiska yrkesorienteringen i träningsskolan är i tillämpliga falldensamma som för grundsärskolan. Yrkesvalslärarna anskaffar platser för eleverna i samverkan med arbetsförmedlingen.

d) Yrkes- och i arbetslivsorientering (yo/ao) gymnasieskolan

I gymnasieskolan pågår f.n. en försöksverksamhet med dels en yrkesorienteringsvecka, dels återkommande praktisk arbetslivsorientering en vecka per läsår. Denna försöksverksamhet berör huvudsakligen de teoretiska linjerna i gymnasieskolan. Det är i skolstyrelsen varje kommun som beslutar om försök med med yo/ao-vecka. Syftet yo/ao är att ge eleverna erfarenhet från åtminstone ett område i arbetslivet för att underlätta kommande studieoch yrkesval. Fullt utbyggd skulle verksamheten med yrkes- och arbetslivsorientering kräva ca 100 000 platser. Platserna ackvireras på en del orter av arbetsförmedlingen och på andra orter av skolan.

e) Teknisk praktik i gymnasieskolan

Teknisk praktik är ett led i för de studutbildningen erande vid gymnasieskolans tekniska För elever linjer. på 2-årig teknisk linje innebär praktiken en 9-månaders period mellan första och andra läsåret.

För elever på 4-årig teknisk linje består som

praktiken, skall göras under sommarferierna, av två 6-veckorsperioder fördelade mellan andra och tredje läsåret och mellan tredje och fjärde läsåret.

För den 2-åriga tekniska linjen behövs för närvarande ca 2 000 platser medan den 4-åriga tekniska linjen behöver ca 19 000 platser. Behovet kan förväntas öka. Platser för den tekniska praktiken ackvireras till övervägande del av arbetsförmedlingen.

f) Arbetsplatsförlagd undervisning i gymnasieskolan

Praktik av yrkesförberedande karaktär, arbetsplatsförlagd undervisning, förekommer på gymnasieskolans yrkesinriktade linjer. Undervisningen i skolan förbereder och utnyttjar metodiskt den arbetsplatsförlagda undervisningen. Oftast är undervisning i de allmänna ämnena förlagd till skolan. Exempel härpå är den inbyggda utbildningen på studievägar med inriktning mot industri, handel, hantverk och vård. En annan form av inbyggd utbildning är den studieintegrerade praktik som förekommer på den bygg- och anläggningstekniska linjen. specificerade krav ställs på platserna och den handledning som eleverna behöver. Arbetsmarknadens parter har inflytande den innehåll och

på inbyggda utbildningens

dimensionering bl.a. genom yrkesråden. Detta gör att arbetslivet också tar ett särskilt ansvar för att eleverna får den praktik de behöver. Skolan anskaffar också ofta platserna i samarbete med de lokala yrkesråden.

g) Lärlingsutbildning i gymnasieskolan

Gymnasial lärlingsutbildning innebär att en elev, genom företagets försorg, får utbildning för ett visst yrke enligt en kursplan som gjorts upp av skolstyrelsen i samråd med företaget. Platserna anskaffas av skolan.

h) Skolans uppföljningsprogram för ungdomar under 18 år

Skolan har ett uppföljningsansvar för i åldern ungdomar 16-17 år som inte går i reguljär eller har ett utbildning fast arbete. Ungdomsplats är en inom

åtgärd uppföljnings-

ansvaret. Dessa platser anskaffas genom skolstyrelsens försorg.

i) Komvux och grundvux

Inom den kommunala förekommer både vuxenutbildningen prao på grundskolenivå och t.ex. teknisk praktik för elever på tekniskt inriktad utbildning på gymnasienivå. Skolan anskaffar platserna, men platser för den tekniska praktiken anskaffas av arbetsmarknadsverket.

j) Särskolans yrkesskola

I särskolan har eleverna praktisk under yrkesorientering årskurserna l-4. Yrkesvalslärarna vid särskolan ackvirerar platser för eleverna i samverkan med arbetsförmedlingen.

k) Folkhögskolan

En del folkhögskolor har där det utbildningslinjer förekommer arbetslivskontakter. Framför allt detta gäller inom undervisningsområdet och offentlig förvaltning. Skolan anskaffar platserna.

l) Kommunal högskola

Inom den kommunala högskolan är det främst behov av platser för praktik inom vård- och undervisningsområdet. Skolan anskaffar platserna.

m) Statlig högskola

Handledd praktik förekommer framför allt inom lärar- och vårdutbildningarna samt på de socialt inriktade utbildningslinjerna. Skolan anskaffar platserna.

På de tekniska högskolornas linjer krävs 17 veckors praktik under sommaruppehållen. Ungefär hälften av praktiken skall fullgöras som arbetarpraktik, dvs. miljö praktik. Platserna anskaffas av högskolan i samverkan med arbetsförmedlingen eller av de studerande själva.

Det har inte varit möjligt att beräkna det sammanlagda antal platser som behövs för utbildningsväsendets behov. Anledningen är att en utbildningsforms praktikbehov kan vara utlagd i flera perioder under ett läsår och dessutom variera lokalt. Däremot har utbildningsdepartementet gjort en sammanställning av antalet praktikveckor som erfordras för varje utbildningsform och praktiktyp för läsåret 1983/84. Sammanställningen bygger på underlag från SÖ och SCB. Siffrorna är ungefärliga. Sammanställningen återges i tabell 8.1. I tabellen har lagts in uppgifter om vem som ackvirerar platserna.

Tabell 8.1 Uppskattat behov av arbetslivskontakter läsåret 1983/84, uttryckt i elevveckor

Utbildningsform Antal Platserna ackvireras Praktiktyp veckor huvudsakligen av

Grundskolan PRAO Arbetsmarknadsverket Anpassad studiegång Skolan i samverkan med arbetsförmedlingen Särskolan Yrkesvalslärarna i samverkan med arbetsförmedlingen

Gxmnasieskolan

Inbyggd utbildning, Skolana

yo/ao, teknisk praktik Arbetsmarknadsverket Uppföljningsprogram, Skolan ungdomsplatser Kommunen Särskolans yrkesskola Yrkesvalslärarna i samverkan med arbetsförmedlingen Lärlingsutbildning Skolan Folkhögskolan Skolan Grundvux/komvux Skolan. Teknisk praktik arbets marknadsverket Kommunal högskola Skolan

Statlig högskolab Skolan. Teknisk

praktik i samverkan med arbetsmarknads verket

Summa 3 510 300

aundantagz länsarbetsnämnden i Stockholm ackvir-

erar platser för DK-linjens elever i länet.

bündantagna: läkar- och tandläkarutbildningarna,

YTH, lokala utbildningslinjer samt enstaka kurser.

Den nya gymnasiepraktiken

Gymnasieutredningen lämnade i sitt principbetänkande, En reformerad gymnasieskola (SOU 1981:96), förslag som innebär en kraftig utökning av behovet av praktikplatser jämfört med aktuella förhållanden. Enligt riksdagens

beslut våren 19841, skall en försöksverksamhet med

alla och linjeliknande ut-

gymnasiepraktik på linjer

i om högst tre veckor per läsår bildningar gymnasieskolan påbörjas under läsåret 1985/86 och pågå under en period av fem år. Denna avses successivt ersätta den praktik nuvarande yrkes- och arbetslivsorienteringen i gymnasieskolan. För elever på utbildningsvägar inom gymnasieskolan som redan har längre former av praktik, föreslås ingen förändring.

har en delvis annan målsättning än Gymnasiepraktiken praon i grundskolan. Den skall dels ge eleverna konkreta erfarenheter av arbetslivet, dels Visa hur kunskaper i olika ämnen används i arbetslivet och har betydelse för verksamheten där. är direkt kopplad Gymnasiepraktiken till undervisningen i ett eller flera ämnen. Skolledningen och undervisande lärare tar ställning till vilka ämnen som skall ges praktisk tillämpning på en arbetsoch därefter preciseras önskemål om typ av arbetsplats plats, val av avdelning och arbetsuppgifternas karaktär.

Utökningen av behovet av platser är svår att beräkna. kom fram till att förslagen skulle Gymnasieutredningen medföra cat behov av 470 000 praktikveckor. I ytterligare den först sverksamhet som inleds läsåret 1985/86, komer

1Prop l984:l;4› UbU 1983/84:19, rskr 1983/84:412.

de kommuner som deltar att i första hand starta med en veckas gymnasiepraktik.

8.2. Arbetsmarknadsverkets behov av praktikplatser och arbetslivskontakter

a) Internationell praktik

Den internationella praktiken består av

långtidspraktik,

säsongarbete inom hotell- och restaurang, teknisk praktik och övrig feriepraktik.

Långtidspraktiken gäller anställning under 6-18 månader efter avslutad yrkesutbildning och till att syftar ge kompletterande utlandserfarenhet inom yrket. Säsongarbete inom hotell- och restaurang är också en form av långtidspraktik men utan krav på yrkeskunskaper och syftar främst till att komplettera samt

språkkunskaper ge

kunskaper om sociala och kulturella förhållanden i andra länder.

Förmedlingsprogrammen för långtidspraktik grundas i

allmänhet på bilaterala avtal. Sverige har avtal med åtta länder. Utbyte utöver officiella avtal sker genom underhandsöverenskommelser mellan AMS och vissa myndigheter och organisationer i några länder.

Feriepraktik kan antingen vara avsedd för studerande med

huvudsakligen teknisk/naturvetenskaplig inriktning på

högskolenivå eller syfta till komplettering av språk-

kunskaper. Den tekniska praktiken förmedlas genom

IAESTE1 eller ASF.2

Det internationella praktikutbytet med andra länder samordnas på AMS platsförmedlingsenhet av den s.k. utlandspraktikgruppen. Ackvisition av platser är formellt en uppgift för länsarbetsnämnderna. Arbetsförmedlingen har blanketter för ansökan om utlandspraktik och tar också emot ansökningar. Vanligen ackvireras dock en stor andel av platserna av utlandspraktikgruppen på AMS genom direktkontakt med arbetsgivare.

Hanteringen av korrespondens och kontakter med sökande, arbetsgivare, organisationer etc. sköts av utlandspraktikgruppen på AMS. Gruppen handlägger och kontrollerar dessutom alla handlingar som rör arbetstillstånd, visum, försäkringar osv. År 1984 behandlades drygt 1 400 ansökningar från svenska sökande och drygt 900 ansökningar från utländska sökande. Antalet utländska sökande som

kunde placeras på den svenska arbetsmarknaden var drygt

700 och drygt 500 svenskar kunde placeras utomlands. Därtill handlägger utlandspraktikgruppen arbetstillstånd för utländska praktikanter som förmedlas genom olika studentorganisationers utbytesprogram. Antalet sådana arbetstillstånd var 174 år 1984. Intresset för praktik eller arbete i utlandet från svenska ungdomars sida, liksom utländska ungdomars intresse av praktik och arbete i Sverige, ökar.

lThe International Association for Exchange of

Students for Technical Experience.

2The American-Scandinavian Foundation.

Därutöver behöver

arbetsmarknadsverket platser för det

nordiska praktikutbytet t.ex. för exportsekreterare och teknisk praktik.

b) Arbetsmarknadspolitiska åtgärder

Arbetsmarknadsverket har även behov av platser för vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Behovet varierar med hänsyn till arbetsmarknadsläget. Det gäller bl.a. platser för prövning i reell miljö för inskrivna vid Ami samt för elever i AMU och beredskapsarbete. Det är också arbetsförmedlingen som anvisar ungdomar plats i ungdomslag. Länsarbetsnämnderna träffar överenskommelser om antal platser med stat, landsting och kommuner, vilka sedan tar fram platserna.

8.2.3 Övriga praktikbehov

Även andra myndigheter och organ än skolan/kommunen och arbetsmarknadsverket har behov av platser för arbetslivskontakter.

Det föreligger t ex ett behov av praktikplatser för vapenfria värnpliktiga och för försvarets utbildning av sjukvårdare. Socialstyrelsen har behov av platser för ungdomar som bor i behandlingshem eller på ungdomsvårdsskolor. Kriminalvården har behov av för frivårdplatser en. Försäkringskassan behöver prövningsplatser för långvarigt sjukskrivna. Den psykiatriska vården försöker slussa ut patienter via prövning på arbetsplatser.

Även inom det internationella finns andra praktikutbytet än AMS som ackvirerar platser. Som kan nämnas det exempel internationella praktikutbytet via AIESEC för ekonomistuderande och handelspraktik genom Sveriges Exportråd.

Dessa belastar dock inte arbetsövriga praktikbehov så hårt i praktikveckor räknat. platserna

8.2.4 %ammanfattning

Ovanstående översikt visar dels att det förekommer många olika former av och arbetslivskontakter, dels att praktik anskaffas sätt. Det går emellertid att platserna på olika ett mönster för den nuvarande ordningen. Den urskilja som arbetsmarknadsverket bedriver för platsackvisition skolans avser att tillgodose stora gruppers behov räkning av efter normer som gäller för gruppen i dess platser helhet. Ackvisitionen kan göras kollektivt och i den första omgången, utan kontakt med den enskilda eleven. Det rör om korta arbetslivskontakter där sig antingen huvudsakligen är att ge arbetslivs- och yrkessyftet orientering eller praktik som innebär_ett anställningsförhållande av något slag, vanligen förlagd till sommarferierna. på den första praktikformen är prao i Exempel och i Den tekniska grundskolan yo/ao gymnasieskolan. är exempel på den andra praktikformen. praktiken

Skolan ackvirerar platser för praktikformer som huvudarbetsplatsförlagd undervisning. Praktik-“ sakligen utgör är längre och mer specificerade krav perioderna betydligt ställs både på platserna och på den handledning eleverna behöver. Exempel på denna praktiktyp är den inbyggda praktiken på vissa av gymnasieskolans yrkesinriktade

linjer.

Mönstret är dock inte helt entydigt. Regeringsbeslutet år 1982 om arbetsmarknadsverkets huvudansvar för ackvisition av för skolans räkning, gav utrymme för en praktikplatser annan arbetsfördelning lokalt, vilket också förekommer.

Ett annat exempel är ungdomsplatserna som ackvireras av kommunerna.

8.3 Arbetsmarknadsverkets metod för ackvisition av praktikplatser

Det ackvisitionssystem som arbetsmarknadsverket använder sedan hösten 1983 bygger på ett databaserat arbetsgivarregister med viss administrativ service. Detta AMS köper av ett dataföretag. Samtliga län är med i systemet utom Gotland där det endast tillämpas i begränsad omfattning. Systemet är lika för hela landet.

Dataföretaget har hand om ett allmänt arbetsgivarregister på riksnivâ för AMS räkning. Därutöver har varje län ett eget länsregister, med uppgifter om företag, myndigheter och förvaltningar som ställer praktikplatser till förfogande eller anses vara tänkbara praktikgivare. Registren har sammansatts så att ett så balanserat förhållande som möjligt råder mellan olika branscher och näringsgrenar.

I länsregistren kan, utöver arbetsgivaradresser och praktikformer, även andra koder läggas in, för t.ex. beredskapsarbete och ungdomslag. Länsregistren är upp-

byggda efter noggranna målgruppsanalyser. Uppdatering

sker dels genom dataföretaget som svarar för alla förändringar i samband med nyetableringar, upphörande etc., dels genom rapportering från länen.

Länsregistret är kopplat till huvudregistret som omfattar alla arbetsgivare inom såväl privat som offentlig sektor.

Ur kan både rent allmänna uttag och huvudregistret göras mer specifika sådana, som t.ex:

- enbart viss bransch eller näringsgren - bransch eller näringsgren med visst antal anställda - visst område t.ex. kommuner eller post geografiskt nummerområde - riktade till viss befattningshavare t.ex. peruttag sonalchef, VD etc.

ägs av dataföretaget medan länsregistren Huvudregistret är AMS egendom. Det betyder att AMS självjuridiskt över och kan använda det ständigt förfogar länsregistren, i egna terminaler etc.

En ackvisitionsomgång omfattar ca tio veckor enligt följande:

Vecka Åtgärd Ansvarig

1 Utskick I (till samtliga Dataföretaget arbetsgivare i länets efter beställning register) från LAN

Inkomna svar bearbetas LAN/Af

och inkodas

Lista över arbetsgivare LAN som svarat, insänds till dataföretaget

Utskick II (påminnelse) Dataföretaget sänds till samtliga efter beställning arbetsgivare som ej från LAN svarat på utskick I

Inkomna svar bearbetas LAN/Af

och inkodas

Icke-svararlista uttages. Dataföretaget Listan omfattar arbets- efter beställning givare som ej svarat på från LAN varken utskick I eller II

Efterackvisition efter Lokala Af-kontor icke-svararlista

Inkodning av efter- LAN/Af

ackvirerade platser

Uttag av slutlista på AMS/DAFA samtliga inkomna platser. Listan sorterad enligt följande: län, kommun, sektor, företag A-O.

Överlämnande av fullständig lista till respektive kommun

Den huvudsakliga uppgiften för de lokala kontoren inskränker sig till eventuell efterackvisition samt viss informations- och planeringsverksamhet. Ibland finns även behov av att bistå länsarbetsnämnden med inkodning.

Det ackvisitionssystemet har på många håll inneburit nya att antalet platser som›mâste efterackvireras minskat högst avsevärt. I ett flertal kommuner har tillräckligt antal inkommit enbart genom den skriftliga ackplatser visitionen.

Arbetsmarknadsverkets personalresurser och övriga kostnader för ackvisition av praktikplatser

Att beräkna arbetsmarknadsverkets kostnader och personalinsatser för ackvisition av platser för prao, yo/ao, teknisk praktik och internationell praktik är svårt, främst beroende på att ackvisitionsarbetet ofta görs vid sidan av andra arbetsuppgifter. Många tjänstemän på är engagerade i efterackvisition av arbetsförmedlingarna praktikplatser, men det är mycket svårt att uppskatta tidsåtgången utan att t.ex. under en längre tid bokföra den tid som går åt för arbetsuppgiften.

I län finns en praktikinspektör på länsarbetsvarje nämndens förmedlingsavdelning och i Stockholm respektive med flera handläggare. Praktik- Göteborg praktikgrupper inspektören svarar för planering och samordning av Där ADB-tekniken används, sköts i de praktikverksamheten. flesta fall efterackvisitionen av de lokala arbetsförmedlingarna i samarbete med praktikinspektören. På arbetsförmedlingar med sektionsindelning har ansvaret för praktikfrågor lagts på en av sektionerna och på mindre

förmedlingskontor på en tjänsteman. Flera olika tjänstemän kan delta i efterackvision t.ex. sektionschefer och arbetsförmedlare, ibland även praktikanter.

Vad som ytterligare komplicerar av beräkningen personalåtgången, främst på arbetsförmedlingen, är att arbetsinsatserna från förmedlingens sida varierar över landet beroende på lokala överenskommelser.

I samband med SÖ:s utredning år 1981, Arbetslivskontakter inom skolan, uppskattade AMS verkets för personalinsatser ackvisition av prao-platser vid en ökning till sex veckors prao till ca 75 helårstjänster. I de fall kommunerna utnyttjar sin rätt att utöka praon till tio veckor innebär detta att ytterligare personalinsatser behövs.

Centralt på AMS ligger ansvaret för praktikfrågor på skola-arbetslivssektionen inom arbetsvägledningsenheten. Ansvaret för den internationella praktiken dock ligger på platsförmedlingsenhetens internationella sektion där utlandspraktikgruppen finns. Skola-arbetslivssektionen handlägger frågor om praktik och praktisk arbetslivsorientering samt metoder och teknik inom praktikförmedlingens område medan utlandspraktikgruppen har hand om den direkt praktiska hanteringen av utlandspraktiken. Totalt för de båda enheterna kan personalresurserna uppskattas till ungefär sex helårstjänster. För båda enheterna gäller, att extra resurser kan behöva sättas in vid toppbelastningar.

AMS kostnader för den ADB-baserade brevackvisitionen beräknas för innevarande budgetår uppgå till 2,6 kr milj. inklusive kostnaden för l4 länsregister. Systemet utvecklas fortlöpande och för närvarande underhandlar AMS

med om hur man bättre skall presentera och dataföretaget

marknadsföra ackvisitionsmaterialet, för att därigenom

intressera arbetsgivarna för att ställa upp med fler Ju andel som kan ackvireras med stöd av platser. högre ADB desto mindre belastas arbetsförmedlingarna med efterackvisitionen. Om ackvisitionen av platser kunde till ett enda tillfälle under året skulle begränsas arbetet, AMS, underlättas betydligt. Härför krävs enligt emellertid att kan planeras för ett helt arbetsplatserna . . U N ar 1 forvag.

I sitt remissvar i oktober 1982 på gymnasieutredningens betänkande, En reformerad gymnasieskola, framhåller AMS, att det stora behovet av praktikplatser och inte minst den omfattande handläggning som ackvisitionen av prakmedför, torde förutsätta att s.k. fasta tikplatser praktikplatser finns tillgängliga i stor utsträckning. Det är, enligt AMS, f.n. omöjligt att bedöma om sådana kan inrättas i den omfattning som skulle praktikplatser vara nödvändigt för att trygga ett basbehov av platser. AMS förutser därför, med ledning bl.a. av synpunkter som inhämtats från länsarbetsnämnderna, stora svårigheter att tillgodose gymnasieskolans behov av praktikplatser om samtidigt också övriga praktikbehov i samhället skall tillgodoses.

Erfarenheterna från arbetet med anskaffandet av praovisar enligt AMS, att det även med utnyttjande av platser ADB-tekniken, krävs omfattande direkt bearbetning av för att få fram tillräckligt antal platser. AMS företagen

uttalar att en utökning av praktiken i enlighet

slutligen med förslag skulle, om uppgiften att gymnasieutredningens ackvirera platser åläggs arbetsmarknadsverket, innebära att fler tjänstemän måste tillföras verksambetydligt heten. Utan ett sådant personaltillskott skulle, praktik-

anskaffningen få ske på bekostnad av det egentliga förmedlingsarbetet.

De direkta kostnaderna för den ADB-baserade ackvisitionen uppgår, som tidigare nämnts, till 2,6 milj. kr. Till detta kommer lönekostnader för 24 helårsanställda praktikinspektörer på länsarbetsnämnderna, vissa insatser av arbetsförmedlingens personal för ackvisition av praktikplatser per telefon samt kontorspersonal.

Kommitténs överväganden och förslag

8.5. Inledning

Behovet av praktikplatser har ökat kraftigt under senare år. Enbart för grundskola och gymnasium uppskattas behovet till närmare en halv miljon platser per läsår. Våren 1984 fattade dessutom riksdagen beslut om en försöksverksamhet med praktik på alla linjer och linjeliknande utbildningar i gymnasieskolan om högst tre veckor per läsår. Försöksverksamheten skall påbörjas under läsåret 1985/86 och pågå under fem år.

Bakom ökningen av behovet av praktikplatser ligger att en vidgad samverkan mellan skola och arbetsliv länge har varit ett angeläget mål. Det finns en medveten strävan att genom praktik och arbetslivsorientering i arbetslivet göra övergången för eleverna mellan skolan och förvärvslivet så smidig som möjligt. Elevernas kontakter med arbetslivet skapar även en mer meningsfull undervisningssituation och är ett viktigt inslag i studie- och yrkesorienteringen. Inte minst de snabba förändringarna på arbetsmarknaden och inom utbildningsväsendet ställer krav på en ömsesidig kunskapsöverföring mellan utbildningsväsendet och arbetslivet.

Verksamheten med praktik och arbetslivskontakter berör en stor del av samhällets invånare. Det gäller inte bara dem som sköter verksamheten och praktikanterna utan också de anställda arbetsplatser som tar emot praktikanter och på alla andra som på något sätt kommer i kontakt med

verksamheten.

erbjuds i dag praktik och arbetslivsorientering Ungdomar i olika former. Det kan gälla praktikplatser för skolan, i och ungdomsplatser m.m. Såväl platser ungdomslag arbetsmarknadsverket, skolöverstyrelsen som kommunerna är i att ta fram erforderligt antal engagerade uppgiften Det förekommer även att praktikanterna själva platser. kontaktar arbetsplatserna för att få en praktikplats.

Detta förhållande skapar problem på flera sätt. När det totala inte räcker till uppstår konkurrens platsantalet mellan de olika behoven, t.ex. mellan om platserna i grundskolan och ungdomsplatser. Arbetspraktikplatser av olika myndigheter eller personer med givarna uppsöks skilda önskemål om platser.

Kommittén skall enligt sina direktiv pröva frågan om ansvaret för ackvisition av praktikplatser. Innan att kommittén behandlar den frågan, finns det anledning mot den inledningsvis skisserade bakgrunden anlägga vissa i stort.

principiella synpunkter på praktikfrågan

8.5. Allmänna synpunkter

Ett utbud av praktikplatser är en föruttillräckligt för att ackvisitionen skall fungera. Tidigare sättning har bl.a. diskuterat möjligheten att genom utredningar eller avtal säkerställa behovet av platser. lagstiftning Det kan inte i kommitténs uppdrag att närmare sägas ingå

gå in på den frågan. Det är emellertid att man angeläget skapar en ordning, som innebär att.inte den ena praktikformens behov av platser ställs mot den andra. En förbättrad samverkan mellan berörda intressenter bör komma till stånd i det syftet.

Dessutom bör varje större beslut och av utvidgning praktik, arbetslivskontakter eller platser för andra ändamål, som kan tänkas påverka utrymmet för praktikplatser, noga vägas mot arbetslivets möjligheter att ställa platser till förfogande.

Sammanfattningsvis anser kommittén i denna del att vissa förutsättningar behöver vara uppfyllda för att den samlade verksamheten skall fungera tillfredsställande.

1 Ett och samma organ bör så långt ha en samlad möjligt bild av omfattningen av platser för olika behov.

2 Större behov av bör samordnas och praktikplatser planeras gemensamt.

3 Arbetsplatserna bör få en samlad information om olika praktikformer och dess innehåll och vem som syfte, ackvirerar platserna, var ackvisitionen samordnas och planeras, hur praktikanterna skall handledas arbetspå platserna samt vilka regler som för olika gäller praktikanter, d.v.s. ekonomiska villkor, försäkringsfrågor och arbetsmiljöfrågor.

4 Antalet ackvisitörer bör så långt möjligt begränsas och konkurrens undvikas åtminstone beträffande samma typ av praktikplatser.

Det är viktigt att ansvars- och arbetsfördelningen mellan

berörda myndigheter m.fl. är genomtänkt och funktionell. Det är också av avgörande betydelse att det finns en nära samverkan mellan de inblandade parterna för att åstadkomma en god samordning av verksamheten.

En som i detta sammanhang har diskuterats är anfråga svaret för Kommittén har emellertid ungdomsplatserna. inte ansett det vara lämpligt att nu föreslå en ändring i ordning. Ansvaret för att skaffa fram unggällande har relativt nyligen överflyttats från domsplatser arbetsmarknadsverket till kommunerna. Härtill kommer att av dessa kan komma att minska genom omfattningen platser att byggs ut och ett ökat antal elever går gymnasieskolan direkt från grundskolan till gymnasieskolan.

8.5. Ansvaret för ackvisition av praktikplatser

om ansvaret för att skaffa fram platser för vissa Frågan arbetslivskontakter har länge diskuterats och av skolans har isär om huruvida ansvaret skall ligga meningarna gått skolan eller arbetsmarknadsverket. Det har också på framförts att lägga ansvaret på ett helt förslag En anledning till att frågan är befristående organ. hantera är att den kan ses både som en utsvärlig att och arbetsmarknadsfråga. Det är också av bildningsvar ansvaret skall läggas för betydelse ur resurssynpunkt verksamheten skall kunna skötas så rationellt och att effektivt som Det kan också finnas andra skäl möjligt. för den ena eller andra ordningen.

har frågan om ackvisition av Mot den angivna bakgrunden behandlats i en till kommittén knuten praktikplatsr med representanter för AMS, SÖ, särskild beredningsgrupp arbetsmarknads- och utbildningsdepartementen samt

kommunerna. Kommitténs ställningstagande, som redovisas i det följande, ansluter sig till de slutsatser beredningsgruppen kommit fram till.

Den nuvarande ordningen för anskaffning av praktikplatser har tidigare beskrivits. Arbetsmarknadsverket har ansvaret för grundskolans och gymnasieskolans korta arbetslivskontakter. Dessutom ackvirerar verket platser för elevernas miljöpraktik på den 4-åriga tekniska linjen i gymnasieskolan samt platser för det internationella praktikutbytet. Samverkan förekommer bl.a. med de tekniska högskolorna då det gäller ackvisition av platser för teknologernas miljöpraktik. Arbetsmarknadsverket informerar även om internationellt praktikutbyte som bedrivs av vissa organisationer m.fl. Därtill ackvirerar verket platser för AMU, AMI och beredskapsarbete.

Arbetsmarknadsverkets främsta uppgift är att bedriva platsförmedling. För att verksamheten skall bli effektiv måste förmedlingen ha goda kontakter med arbetssökande och arbetsgivare. Arbetsförmedlingen skall också ge upplysningar till sökande om yrken, utbildningar och arbetsvillkor. Förmedlingens verksamhet i fråga om ungdomar skall särskilt inriktas på att stödja ungdomens övergång från skola till arbetsliv. Platsförmedlarna skall enligt PLOG-reformen ha utvidgade, organiserade kontakter med arbetsgivarna. I samband med dessa kontakter kan platsförmedlarna informera om kommande ackvisition av praktikplatser. Ackvisitionen av praktikplatser passar sålunda väl in i förmedlingens verksamhet.

Arbetsmarknadsverket har lång erfarenhet av att ackvirera praktikplatser och har utvecklat metoder för ackvisitionen bl.a. med stöd av ADB-teknik. Det är den stora omfattningen av verksamheten som gjort det att nödvändigt

använda ADB-tekniken. I slutet av 1980-talet räknar man med att verket skall ha ett eget ADB-baserat arbetsgivarhelt på egen utrustning. Arbetet med att register utbyggt ett register har redan inletts. Ur detta bygga upp kan automatiskt erhållas underlag för arbetsgivarregister ackvisition av samt hjälp med den praktikplatser administrativa rutinen vid ackvisitionen.

I kan f.ö. konstateras att även om ansvaret sammanhanget för ackvisitionen av praktikplatser skulle läggas på så skulle verket ändå ha kvar uppgiften att skolan. ackvirera platser för en rad andra ändamål.

Frågan har också ekonomiska aspekter. Arbetsgivarkommer att användas för en rad olika ändamål registret inom verket och behöver alltså redan av dessa skäl byggas

Merkostnaderna för ackvisitionen av praktikplatser

upp. blir därför relativt marginella och under alla omständigheter bör det bli betydligt dyrare att bygga upp motsvarande resurser hos en annan huvudman.

Ackvisitionen av är integrerad i verkets praktikplatser totala verksamhet. Som tidigare nämnts, kan platsförmedlarna i sina kontakter med arbetsgivarna informera om behovet av I dag utförs arbetet med praktikplatser. ackvisition av ofta vid sidan av andra praktikplatser För vissa praktikinspektörer är arbetet arbetsuppgifter. med att anskaffa praktikplatser begränsat till vissa perioder under året. Vidare bör nämnas att arbetsförmedlarna vid behov hjälper till med efterackvisition av praktikplatser.

Det är viktigt att arbetsförmedlingen har regelbundna och nära kontakter med skolan. Det gäller inte minst för ungdomarnas senare utträde på arbetsmarknaden. Många av

dem kommer att söka arbete genom Vid arbetsförmedlingen. l8-årsgränsen upphör skolans uppföljningsansvar och ansvaret för ungdomarna till arbetsmarknadsöverflyttas verket. Även ungdomar under 18 år kan emellertid vara anmälda som arbetssökande vid Arbetsförförmedlingen. medlingens arbete med ackvisititionen av praktikplatser är därvid en och kontakt med naturlig viktig skolan.

Arbetsförmedlingen gör också speciella insatser för att skaffa fram platser för elever med särskilda problem, t.ex. handikappade elever. Det är att angeläget dessa elever får samma till möjligheter praktik och arbetslivsorientering i grundskola och gymnasieskola som övriga elever. har erfarenhet Arbetsförmedlingen och kunskaper om olika arbetsplatsers för lämplighet dessa grupper. Förmedlingen har också möjlighet att ställa med upp arbetstekniska hjälpmedel och arbetsbiträde för handikappade ungdomar. En annan grupp elever som har särskilda svårigheter är invandrarungdomarna. Det kan vara intressant för dem att någon av period arbetslivsorienteringen få en praktikplats på en arbetsplats där man kan ha av ett användning invandrarspråk. Även i sådana fall kan arbetsförmedlingens kunskaper om arbetsplatserna vara av betydelse.

Mot bakgrund av det anförda anser kommittén att arbetsmarknadsverket även i bör ha ansvaret fortsättningen för ackvisitionen av praktikplatser. Det föreligger emellertid ett behov av att verksamheten fungerar bättre än hittills.

Från skolans sida framhålls att platserna inte alltid har erforderlig kvalitet. Det har också riktats kritik mot den ADB-teknik verket f.n. använder för ackvisitionen. Vissa kommuner - ett - har därför valt att fyrtiotal helt eller delvis sköta anskaffandet av praktiksjälva platser.

Från arbetsmarknadsverkets sida har man framhållit att skolan ibland har orealistiska krav på platserna och att man ensidigt beslutat om behoven utan att först ha diskuterat arbetsförmedlingens förutsättningar att uppde uppställda kraven. Ackvisitionen av praktikfylla har också ansetts vara alltför resurskrävande för platser arbetsförmedlingen. Efter hand som verket med ADBteknikens skaffa fram allt fler platser har hjälp lyckats emellertid den mer personalkrävande efterackvisitionen, som telefon eller genom personliga besök, kunnat görs per Under läsåret 1983/84 lyckades man med begränsas. ADB-teknik få fram ca 80 % av platsbehovet.

Kommittén anser för sin del, att det är viktigt att verksamheten och bedrivs i nära samverkan mellan de planeras berörda intressenterna. Arbetsmarknadsverket bör, som ha huvudansvaret för själva ackvisitiontidigare sagts, en. Det innebär att arbetsmarknadsverket bör ha de inledande kontakterna med arbetsplatserna för att skaffa fram antal Verkets uppgift blir erforderligt platser. sedan att förteckningar över de platser som upprätta arbetslivet ställer till förfogande och överlämna dessa till kommunerna. Därefter bör skolan ta över och ansvara för av och det pedagoggenomförandet praktikperioderna iska innehållet i Under hela processen bör praktiken. emellertid skolans och arbetsförmedlingens personal hålla kontakt för att diskutera och lösa uppkomna problem.

Planering och samordning av verksamheten bör ske i de kontaktorgan som redan finns inrättade, d.v.s SSA-råden. I samordningsarbetet bör ingå, att alla former av praktik eller åtgärder som innebär behov av platser redovisas av berörda organ. Härigenom skapas den överblick av det totala behovet av platser som krävs för att planera och samordna verksamheten. En förutsättning är också att verksamheten följs upp regelbundet. Ett fortlöpande informellt samråd mellan myndigheterna tillsammans med samråd inom SSA-råden är alltså väsentligt. Genom SSA-råden kan också arbetsmarknadens parter få ett berättigat inflytande över verksamheten, vilket är nödvändigt om den skall bli effektiv.

Det kan inte anses ingå i kommitténs uppdrag att ange i detalj på vilket sätt arbetet med ackvisitionen skall gå till. Den beredningsgrupp som arbetat med ackvisitionsfrågan har emellertid utarbetat en modell för verksamheten. Modellen redovisas i bilaga 5. Den får ses som ett principförslag, som möjliggör lokala variationer. Det är också nödvändigt med årliga uppföljningar, för att anpassa och utveckla verksamheten till de förändringar som ständigt sker inom både utbildningsväsendet och på arbetsmarknaden.

Den modell för ansvars- och arbetsfördelningen som förordats bör, enligt kommitténs mening, kunna vara tillämplig även i andra sammanhang, främst vid anskaffandet av platser till den försöksverksamhet med gymnasiepraktik som startar läsåret 1985/86. Den verksamheten skall ersätta yo/ao i gymnasieskolan, för vilken arbetsmarknadsverket i dag har ansvaret för ackvisitionen. Det gäller att skaffa fram ett stort antal platser med korta praktikperioder, vilket talar för den här föreslagna

modellen. Kollektiv ackvisition bör kunna fungera även om gymnasiepraktiken har en mera specificerad inriktning än praon i grundskolan. Utvärderingen av försöksverksamheten får Visa om den här föreslagna ordningen har fungerat tillfredsställande. Gymnasiepraktiken innebär att det blir betydligt fler platser som skall skaffas fram än för yo/ao. Det får förutsättas att arbetsmarknadsverket tilldelas erforderliga resurser för uppgiften.

Gymnasieskolan har också behov av platser för den arbetsplatsförlagda undervisningen som förekommer på de yrkesinriktade linjerna. Där ställs emellertid så specificerade krav dels på platserna, dels på den handledning eleverna behöver att denna verksamhet, enligt kommitténs uppfattning, inte passar in i den föreslagna modellen. Skolan har här också, bl.a. i samband med ackvisitionen av platser, ett nära samarbete med arbetsmarknadens t.ex. genom yrkesrâden. Det finns därför inte parter anledning att föra över ansvaret för att skaffa fram dessa praktikplatser till arbetsmarknadsverket.

Kommittén har tidigare pekat på nödvändigheten av en nära samverkan mellan utbildnings- och arbetsmarknadsmyndigheterna när det gäller praktikverksamheten. Härför krävs om varandras kompetens och ansvarsområde. Komkunskaper mittén föreslår därför, att den tidigare gemensamma fortbildningen för arbetsförmedlingens och skolans syoåterinförs. Det bör dessutom vara naturligt attpersonal och skolans personal bereds tillfälle arbetsförmedlingens att i de konferenser m.m. som är av gemensamt deltaga intresse och som anordnas centralt, regionalt eller lokalt av utbildnings- eller arbetsmarknadsmyndigheterna.

FÖRMEDLING AV KORTA OCH TILLFÄLLIGA ARBETEN

Inledning

tillsätts ett antal korttidsplatser på olika Varje dag stora behoven av korttidsanställningar är områden. Hur med större exakthet. Det finns kan inte anges någon emellertid anledning utgå från att de är stora.

Den förmedlingen svarar för en relativt offentliga del av den förmedling som sker på korttidsbegränsad sker via andra kanaler, så som området. Merparten direktkontakt mellan arbetsgivare och arbetssökande, informell information från vänner och bekanta annonser, Inom kontorsområdet har samt genom privata förmedlingar. stor omfattning när det gäller den privata förmedlingen korta anställningar eller uppdrag.

skall sina direktiv pröva arbets- Kommittén enligt ansvar när det förmedling av marknadsverkets gäller vikariat, särskilt på kontorsområdet. I uppdraget ingår hur bör bedrivas inom att föreslå vikariatsförmedling för att de olika krav som kan ställas verket tillgodose från arbetssökande och arbetsgivare på en sådan

förmedling.

av korttidsarbete i allmänhet Förmedling

9.2. Den offentliga förmedlingens verksamhet

konstaterats att en allt större andel av de, Tidigare har anmäls till arbetsförmedlingen. En lediga platserna orsak härtill är tillkomsten av lagen om bidragande Av som anmäls till allmän platsanmälan. samtliga platser är hälften av den offentliga förmedlingen ungefär

tillfällig art. Även om lagen om allmän platsanmälan inte omfattar lediga platser med en kortare varaktighet än tio dagar torde den ha betydelse för anmälan också av dessa platser. De tätare kontakterna mellan arbetsgivare och arbetsförmedling som blivit en följd av lagen, har sannolikt medfört att företagen i ökad utsträckning också anmäler korttidsplatser.

Även om det saknas en heltäckande statistik över förmedling av korttidsplatser finns det mycket som tyder på att den offentliga förmedlingens andel av dessa platser ökat under senare år. Fortfarande gäller emellertid att stora yrkesområden praktiskt taget helt går den offentliga förmedlingen förbi. Så är fallet beträffande korttidsvikariat inom t.ex. vård- och skolområdet, där arbetsgivarna har vidtagit särskilda åtgärder för tillsättning av tillfälliga platser. På kultur- respektive kontorsområdet finns etablerade alternativ till den offentliga förmedlingen.

Under år 1983 anmäldes till den offentliga förmedlingen 90 600 platser med en varaktighet av högst tio dagar. Följande tabell redovisar utvecklingen beträffande till arbetsförmedlingen nyanmälda platser samt andelen kortvariga arbeten från år 1980.

Tabell 9.1 lediga platser och därav med högst Nyanmälda tio dagars varaktighet, medeltal per månad 1:a kvartalet 1980--1984

Källa: AMS

Av tabellen framgår att andelen tillfälliga platser av det totala antalet nyanmälda platser till den offentliga förmedlingen under den senaste femårsperioden uppgått till mellan 12 och 16 %.

I diagram 9.1 redovisas samtliga nyanmälda lediga

platser under oktober 1984, fördelade på yrkesområden

och varaktighet. Av diagrammet framgår att de arbetenas andel av det totala platsantalet tillfälliga inom vissa är relativt stor. Förutom arbete

yrkesområden

inom kontorssektorn kan framhållas lager- och diversearbete samt arbete inom servicesektorn och inom sektorn lantbruk, skog och fiske.

SOU 1985 :7

Arb.10 dag.

1.0 v .a

n

OIUIOIUOOOOOCIIOOOUIIW rllf//IltillIII/fII/Il//II/f/Il/I/AQ

:ifatt

rlill/ffIIfIIIfIIII/.rllllfl/IWÅL

Arb. › 6 mån.

-.-.-.-u-h.h..-n.u.w-wn

_

rI/lf/lf/I/I/lflfr/A

r//I/Il//Ilfl///Å r/I//I//I///Ilf/I/f.

Zâ7lr.Å

rII//lf/I//JII/Å

. \ _

.. WHMHII ;iIJHH i åliüi! ?H Iliiiå!

..r.u- \x\\l›xluqx\

VIII/lille

.. .. o. l . Varakt. arb.

., -_ in. m.. -.. ...dig J... r? 1 -.---_ ii. _.u

.ngn

ouonga .saa

øHønLø

.uxm_uwL=w

.oLmmmLo›_u .pmn_mwFmL

.aLu.:mmm_:m

.tårtan

mumngm

upuwuom v;m›x=nm

øuøagø

.mot

»gunga

ouønLumm:r=xLm›F_wh

øumngm

ulunåm

uxmmcxmumgoucox muonuaugoamcmgw mpwnLmoum›Lmm

;oo :oo

;oo Fxxm

unwøwmgmeeox

uxmmmomøvom .uppuuaupax 3.2.3.5.. øumnLm›=Lu .u_PmL=p_:x

w:

uxmmcxøh nompmx meeam upmwuom

E.. wEv -mmxm -Lmmm4 zz=m

Diagram 9.1

ml .1 1; 1; a r k e t s :L O r m e au 1; .1 n 9 e n n uz a n m ä 1 .d a 1 e 4 .1 a l a t s e r u n d e r 9 P

oktober 1984, fördelning efter yrkesområde och

varaktighet.

Med vissa undantag förmedlas korttidsplatser inom den offentliga förmedlingen på samma sätt som de stadigvarande platserna.

Sjömansförmedlingen, kulturarbetsförmedlingen samt byggarbetsförmedlingen är specialförmedlingar med annan organisationsstruktur än den övriga förmedlingen. Såväl fasta som tillfälliga platser inom dessa yrkesområden förmedlas av respektive specialförmedling. Tidigare har funnits fler särskilda förmedlingar inriktade på förmedling av korttidsplatser inom vissa yrkesområden, t.ex. kontor, lärare, vårdpersonal samt stuvare.

Vid den ordinarie förmedlingen används olika metoder för att informera de sökande om tillfälliga platser. Det kan ske genom att

platserna publiceras i platsjournalen

uppdragen delas ut bland platsförmedlarna för anvisning

lappar sätts upp på förmedlingens anslagstavla

platserna ropas ut i väntrummet.

I den mån platserna inte behöver tillsättas omedelbart sker förmedlingen i regel genom att platserna antingen anvisas direkt eller går ut i platsjournalen. I de fall trycket är hårt på att platsen skall tillsättas omedelbart används övriga metoder.

För att möta kraven på en snabb och effektiv platsförmedling pågår på ett antal orter i landet försök med morgonjour vid arbetsförmedlingen. Morgonjouren riktar sig till arbetsgivare med hastigt uppkomna behov av tillfällig personal som behöver tillgodoses under dagen eller dagen därpå. Morgonjouren är inte begränsad yrkesmässigt, men avsikten är inte att ta över exempelvis kommunernas arbete med lärarvikariat eller sjukhusens vikariatsrekrytering.

Försöksverksamhet med jourservice av detta slag bedrivs i bl a Stockholm, Göteborg, Uddevalla, Partille och Sundsvall. I Malmö och Helsingborg finns likartade förmedlingar som varit verksamma i många år.

Eftersom verksamheten på de flesta orter har varit igång endast en kort tid är det ännu för tidigt att dra några bestämda slutsatser om utfallet.

Arbetsförmedlingens jourförmedlingar opererar i allmänhet över ett litet område. Vanligen är det bara det egna kontorets sökande som blir aktuella för vikariat och endast arbetsgivare inom förmedlingens upptagningsområde som lämnar platser till förmedlingen. De kontor som har jourförmedling även utanför sitt eget område har funnit att det inte fungerat särskilt väl att få sökande från hela regionen. I syfte att få en vikariatsförmedling som skulle kunna betjäna flera förmedlingars upptagningsområde utreds inom AMS en databaserad vikariatsförmedling.

9.2.2 Andra förmedlingskanaler

Förmedling av korttidsarbete sker även på andra sätt än genom den offentliga arbetsförmedlingen. Ett antal

organisationsförmedlingar bedriver, med tillstånd av AMS, mot avgift verksamhet inom kontors-, mannekäng- och kulturområdena. Det sistnämnda området behandlas i kapitel 10.

På kontorsområdet finns tre organisationsförmedlingar som bedriver verksamhet mot avgift. Kvinnliga kontoristföreningens vikariatsservice, Kontorsvikarien (Stockholms handelskammare) och Vikariatsservicen vid Västsvenska handelskammaren.

Organisationsförmedlingarna har inget arbetsgivaransvar gentemot dem som anvisas arbete, men fullgör ett antal arbetsgivarfunktioner i förhållande till kundföretagen. De betalar ut lön, skatt och sociala avgifter. Kunden debiteras för lön och lönebikostnader samt en av AMS fastställd förmedlingsavgift. Lönen bestäms av organisationsförmedlingen och följer avtalen på marknaden.

har inte tillstånd att bedriva arbets-

Skrivbxråerna

förmedling. Deras s.k. ambulerande verksamhet har dock stora likheter med organisationsförmedlingarnas sätt att arbeta. Den viktigaste skillnaden är att arbetskraften reellt eller åtminstone formellt behåller sin anställning hos skrivbyrån under den tid uppdraget utförs på beställarens kontor medan organisationsförmedlingarna intar ställningen av mellanman. Till frågor som rör organisationsförmedlingar på kontorsområdet och skrivbyråernas verksamhet återkommer kommittén i avsnitt 9.3.

Förmedling av modeller, mannekängförmedling, sker huvudsakligen genom fyra organisationsförmedlingar.

Föreningen Mannekängernas svenska huvudorganisation (MSH) har haft sitt tillstånd sedan år 1957. MSH har sitt säte i Stockholm och är den största förmedlaren av uppdrag för mannekänger och fotomodeller. År 1983 var antalet medlemmar 87 och föreningen förmedlade ca 2 300 uppdrag.

Nya Västsvenska modellgruppen, Göteborg, har sedan år 1982 rätt att bedriva arbetsförmedling för mannekänger och fotomodeller. Förmedlingen ordnar kortvariga uppdrag åt sina medlemmar. Under år 1982 hade man 41 medlemmar och förmedlade under 1983 ca l 600 uppdrag.

Modeller i Göteborg och Borås, MGB, har haft tillstånd att bedriva förmedling för mannekänger och fotomodeller sedan år 1980. År 1983 var antalet medlemmar 60 och antalet förmedlade uppdrag ca l 200.

Sweden Models bedriver sin verksamhet i Malmö och har haft tillstånd sedan år 1970. År 1983 hade organisationen 64 medlemmar (plus 185 icke professionella modeller) och förmedlade ca 1 400 uppdrag.

Förutom organisationsförmedlingar med rätt att ta ut avgift, bedriver ett antal organisationer avgiftsfri förmedlingsverksamhet. Dessa är bl.a. olika yrkesförbund som efter anmälan hos AMS, utifrån ideella motiv driver viss förmedlingsverksamhet för sina medlemmar. Hit hör bl.a. Sveriges yngre läkares förening, Svensk sjuksköterskeförening samt Jurist- och Samhällsvetareförbundet.

För förmedling av korttidsvikariet inom vårdområdet svarar i huvudsak landstingen själva. Sedan 1981/82 har AMS träffat överenskommelser med de flesta landsting att

inte anmäla sådana platser för publicering i platsjournal eller för statistikrapportering, som endast är avsedda för intern rekrytering. Effekten av detta har blivit ett borfall med omkring 50 % av antalet nytillkomna platser inom yrkesområdet hälso- och sjukvård. De till förmedlingen anmälda vikariaten inom denna sektor har också minskat i omfattning under senare år.

Förmedling av lärarvikariat om högst två veckor sker delvis genom kommunernas försorg. Skolorna är inte längre skyldiga att anmäla dessa vikariat till förmedlingen. Längre lärarvikariat förmedlas via Platsjournalen eller Lärarlistan. Många skolor har emellertid haft svårigheter att få fram lämpliga vikarier och nyttjar arbetsförmedlingen även för kortare vikariat. sedan möjligheten infördes för skolan att anställa särskilda lärarvikarier, har omfattningen av arbetsförmedlingens verksamhet på detta område minskat.

Förmedling av korttidsarbete på kontorsområdet

9.3.1 Arbetsmarknaden på kontorsområdet

Enligt Folk- och bostadsräkningarna har antalet kontorsanställda ökat från ca 400 000 personer år 1970 till 480 000 personer år 1980. Samtidigt som stora kontorsrationaliseringar genomförts har således antalet anställda ökat. Kvinnorna dominerar yrkesområdet starkt. År 1970 var andelen kvinnor 74,7 %, år 1975 var den 77,7 % och år 1980 hade den ökat till 79,9 %.

Av diagram 9.2 framgår utvecklingen av antalet kontorsanställda fördelade på olika yrkesgrupper under perioden l970--1980. Den starka ökningen i yrkesgruppen

sekreterare, maskinskrivare som pågick fram till år 1975

har därefter stagnerat. Bokförare, kassörer, speditörer och försäkringskasseanställda har på senare år ökat efter en svacka i början av 1970-talet. Antalet telefonister och datamaskinoperatörer ligger kvar på i stort sett samma nivå år 1980 som år 1970.

I diagram 9.3 visas utvecklingen av åldersfördelningen bland de kontorsanställda under perioden 1970--1980. Den

mest dramatiska förändringen i åldersfördelningen är den

mycket starka minskningen av ungdomar i yrket. Åldersgruppen under 24 år har nästan halverats på tio år.

Diagram 9.4 visar de kontorsanställda fördelade på arbetsmarknadssektorer under perioden 1970--1980. Ökningen inom den privata sektorn har avstannat efter år 1975, medan den offentliga sektorn visar en stark ökning från mitten av 1970-talet.

Diagram 9.5 visar de kontorsanställdas arbetstider under motsvarande period. Antalet heltidsarbetande har minskat något medan den s.k. långa deltiden (20-34 timmar) ökat starkt. Den korta deltiden har däremot minskat efter år 1975.

& naskinskr. m.f1.

üxñwae, kassömr m.f1. Sndüüer Förs.kassa Te1efonister,dataoper. m;f1. 1970 1975 1980 Diagram 9.2 Kontorsanställda fördelade på yrkesgrupper, 1970--1980. Tusental.

300 1

1d70 \975 1980

Diagram 9.3 Kontorsanställda fördelade på åldersgrupper, 1970--1980. Tusental.

Privata sektorn

Hela 0ffent1iga sektorn

Stat

;øifø//Ã

Kamun L//Ã Landsting › N

mm i975 1980

Diagram 9.4 Kontorsanställda fördelade på arbetsmarknadssektorer, 1970--1980. Tusental.

I

L? 35- tim.

1.300 .

1.970 1975 1980 Diagram 9.5 Kontorsanställdas arbetstider, 1975--1980. Tusental.

Kontorsområdet har under senare år genomgått en omfattande utveckling genom införandet av ny teknik. Denna utveckling kommer att fortsätta och alla typer av arbetsplatser kan bli berörda.

Den tekniska utvecklingen medför ökade anspråk i utbildningshänseende. Detta ställer särskilda krav på vikarier och andra som med kort varsel skall rycka in på arbetsplatser där möjligheterna till instruktion och utbildning är begränsade.

På arbetsplatserna finns ett ökat beroende av att uppbyggda tekniska system skall fungera. Störningar i form av frånvaro åstadkommer problem som i sin tur medför ökad efterfrågan på kompetenta vikarier.

Det är inte längre nödvändigt att sitta i arbetsgivarnas lokaler för att utföra arbetet. Genom nya kommunikationssystem med snabb överföring av texter och bilder kan arbetet utföras på ett annat ställe, t.ex. i arbetstagarens hem.

9.3.2 Förmedlingsverksamhet på kontorsområdet

organisation förändrades år 1974 Arbetsförmedlingens så sätt att förmedlings- och utredningssektioner vid större kontoren ersatte de gamla fackexpeditionerna. Kontorsyrkena som på de flesta kontor hanterades av särskilda förmedlare integrerades därmed i sektioner med betydligt bredare yrkesområden. Den separata kontorsvikariatsförmedling som fanns tidigare i Stockholm upphörde år 1976. Sökande och arbetsgivare har därefter hänvisats till sektionen för kontor och förvaltning. För Stockholms del, som före omläggningen hade 4-5 tjänstemän enbart på kontorsvikariatsdelen, innebar förändringen

en medveten så omprioritering att förmedlingen av fasta

platser gynnades. I samband med PLOG-reformen

återgick

man inom till arbetsförmedlingen yrkesindelning av de arbetssökande.

För att ge en viss av belysning utvecklingen på kontorsområdet kan nämnas att antalet arbetssökande sekreterare/maskinskrivare under perioden 1975--1983 ökat med 70 %, från ca 12 100 till ca 20 700.

Organisationsförmedlingar, som bedriver korttidsförmed-

ling på kontorsområdet, verkar med tillstånd av AMS.

De kan sägas en utgöra mellanform mellan den offentliga förmedlingen och den i uthyrningsverksamhet form av ambulerande verksamhet som vissa skrivbyråer bedriver. Förmedlingsarbetet hos

organisationsförmedlingarna

bedrivs på ungefär samma sätt som hos den allmänna förmedlingen. Man arbetar med kartotek över arbetstagare med uppgifter om utbildning, erfarenheter och önskemål. När

en kund tar kontakt med förmedlingen och önskar hjälp med visst arbete, kontaktar denna med ledning av uppgifterna i kartoteket och den personkännedom förmedlaren har, lämpliga personer till dess någon åtar att sig utföra arbetet.

Organisationsförmedlingarna bedriver enbart

förmedlingsverksamhet och har inte, till skillnad från skrivbyråerna, någon stationär uppdragsverksamhet.

För att i någon mån undanröja svårigheterna att förmedla utbildad och kompetent arbetskraft, förekommer viss utbildning i samarbete med studieförbund. Det förekomemr också viss utbildningsverksamhet tillsammans med kund-

företagen.

Den stora skillnaden mellan den offentliga förmedlingens vikariatsförmedling och den som bedrivs av organisationsförmedlingarna är den överserivce organisationsförmedlingarna erbjuder i form av löneutbetalningar och inbetalning av skatter och avgifter. Den offentliga förmedlingen är avgiftsfri medan organisationsförmedlingarna debiterar kunderna en förmedlingsavgift.

På grundval av resultatutvecklingen fastställer AMS årligen den högsta förmedlingsavgift som får läggas på arvodet för det åt beställaren utförda arbetet. Avgiften skall beräknas så att verksamheten är självbärande men inte går med vinst.

På kontorsområdet bedrivs vikariatsförmedling av tre organisationsförmedlingar.

Stockholms handelskammare (Kontorsvikarien) har AMS tillstånd att bedriva vikariatsförmedling på kontorsområdet sedan år 1973. Sedan år 1975 har förmedlingsavgiften legat på 15 % av de totala lönekostnaderna.

Tabell 9.2 Stockholms handelskammare. Förmedlade uppdrag 1979--1983

Förmedlade uggdrag

2 594 2 468 2 994 3 074

Kvinnliga kontoristföreningen (KKF) har sedan år 1964 AMS tillstånd att bedriva vikariatsförmedling för

196 I kontorsarbetskraft. Förmedlingsavgiften har sedan år 1978 legat på 15 %. Tabell 9.3 Kvinnliga kontoristföreningen. Förmedlade uppdrag m.m. 1979--1983

16 %.

Privata har, som tidigare sagts, sedan länge

skrivbyråer

uppgifter när det gäller servicen på kontorsbetydande området. Skrivbyråer tar dels på sig arbetsuppgifter som i de lokalerna, dels sänder de ut anställda fullgörs egna för att utföra uppgiften i beställarens lokaler (ambulerande verksamhet). Sådan verksamhet sysselsätter totalt ca 3 000 av vilka emellertid vid varje enskilt personer, tillfälle endast en mindre del är i arbete. Den ambulerande verksamheten är som regel knuten till större orter .

kan i princip utföra alla slag av Skrivbyråerna kontorsarbeten åt sina kunder, vilka kan vara företag, organisationer eller enskilda personer.

Den stationära verksamheten bedrivs i byråns egna lokaler och utförs genomgående med fast anställd personal. Arbetet hos kunderna bedrivs stundom av fast anställd stundom av tillfälligt anställda för den personal,

aktuella De större skrivbyråerna har i

arbetsuppgiften. regel kollektivavtal.

Det är att skrivbyråerna får kontakt med personal vanliga genom annonsering. skrivbyrån kontrollerar arbetstagarens kvalifikationer. Dessa, liksom arbetstagarens önskemål om typ av arbetsuppgifter, arbetsplatsens belägenhet, arbetstid noteras ett som förvaras i m.m., på personkort ett kartotek. När ett kunduppdrag kommer in tar

kontakt med lämplig person. skrivbyrån svarar

skrivbyrån för arbetets kvalitet.

Den som åtar sig arbetet för journal över arbetstagare den arbetade tiden. Denna journal ligger sedan till grund för skrivbyråns debitering och uträkning av

arbetstagarens lön för arbetet. Själva arbetsuppgiften

*sou 1985:7

kan vara relativt noga i angiven beställningen. Detta hänger samman med att skrivbyrån har intresse av att beställningen avser ett klart avgränsat Att uppdrag. arbetsuppgifterna definieras på detta sätt har ansetts vara ett kriterium för att den skilja ambulerande servicen från sådan uthyrningsverksamhet som inte är tillåten enligt arbetsförmedlingslagen.

Skrivbyråerna anser sig i regel ha det fulla arbetsgivaransvaret gentemot arbetstagarna. De fullgör de förpliktelser som följer härav främst i form av löneutbetalningar och inbetalningar av och preliminärskatt sociala avgifter. Det förekommer också att arbetstagarna erbjuds lunchsubventioner, försäkringar, internutbildningar etc.

9.3.3 Tidigare utredningar om kontorsförmedling på området

Frågan om verksamhet hos kontorsserviceföretagens sina uppdragsgivare - dvs. skrivbyråernas ambulerande verksamhet - är förenlig med arbetsförmedlingslagens bestämmelser har länge varit kontroversiell. Den har senast utretts av

arbetsförmedlingsutredningen. Utred-

ningens överväganden presenterades i februari 1982 i betänkandet Skrivbyråernas ambulerande verksamhet (Ds A 1982:2). Även tidigare utredningar har behandlat frågor rörande privat inom olika arbetsförmedling yrkesområden.

Utredningen för översyn av arbetsförmedlingslagen behandlade den ambulerande i en PM skrivbyråverksamheten som lades fram år 1966 (Ds In 1966:6). Utredningen föreslog att skulle ändras så att arbetsförmedlingslagen den aktuella verksamheten blev tillåten. Representanter

i utredningen för LO och TCO reserverade sig. Utredningen ledde inte till någon lagändring.

1971 års utredning angående offentlig och privat

arbetsförmedling inom vissa yrkesområden behandlade frågan om förbättrad förmedlingsservice inom bl.a. kontorsområdet (Ds In 1971:12). Utgångspunkten för utredningens ställningstaganden var uttalandet i direktiven att huvudlinjen måste vara att den offentliga arbetsförmedlingen skall täcka alla yrkesområden och enskild arbetsförmedling endast utgöra ett komplement till den offentliga på områden där det finns skäl för det. Utredningen skulle också utgå ifrån att förmedling i förvärvssyfte inte skulle tillåtas.

Enligt utredningens uppfattning behövdes inte förmedlingsinsatser av privat natur inom kontorsområdet. Den offentliga arbetsförmedlingen borde i stället få resurser att ge arbetssökande och arbetsgivare sådan service att utrymme inte kommer att finnas för en enskild, vinstsyftande verksamhet som i realiteten är förmedling av arbete.

Utredningen lämnade också förslag till hur förmedlingsfunktionen kunde förenklas och utvecklas. I den mån service efterfrågas av den art som de personaluthyrande skrivbyråerna, men inte den offentliga arbetsförmedlingen kunde ge, borde detta behov kunna tillgodoses genom organisationsförmedlingar enligt principer som utredningen samtidigt föreslog.

Riksdagen antog sedermera principer för tillståndsgivning

för organisationsförmedlingarna.1 Frågan om

lstatsverkspropositionen 1972, bil. 13, InU 1972:3.

skrivbyråernas verksamhet har även varit aktuell på det nordiska planet. En av nordiska arbetsmarknadsutskottet tillsatt arbetsgrupp har genomfört en undersökning av uthyrnings- och entreprenadföretag i Norden. Arbetsgruppen konstaterar i sin rapport (Nu A 1978:5) att uthyrning av arbetskraft sedan länge haft stor tämligen omfattning inom skrivbyråbranschen. Enligt arbetsgruppen tyder detta på att behovet av tillfällig arbetskraft är särskilt stort på detta område. Arbetsgruppen ansåg att skrivbyråverksamheten kunde erbjuda såväl arbetsgivare som arbetstagare vissa fördelar jämfört med den offentliga arbetsförmedlingen. Den ansåg det därför finnas anledning att tillåta uthyrning av arbetskraft på detta speciella område, men verksamheten måste hållas under betryggande kontroll från samhällets sida.

Arbetsförmedlingsutredningen hade i uppdrag att bl.a. överväga åtgärder för att komma tillrätta med vissa problem rörande arbetsförmedlingslagens tillämpning på arbetsmarknaden dels för korttidsanställda på kontorsområdet, dels för kulturområdet liksom vissa andra områden på arbetsmarknaden. Utredningen presenterade i februari 1982 delbetänkandet Skrivbyråernas ambulerande verksamhet (Ds A 1982:2). Vid remissbehandlingen avvisades emellertid utredningens slutsatser av flera i sammanhanget betydelsefulla instanser. Utredningen lades sedermera ner.

I betänkandet redovisas en kartläggning av den verksamhet som bedrivs av organisationsförmedlingar och skrivbyråer. denna finns det på marknaden ett behov av att Enligt snabbt och rationellt få tillfälliga arbetskraftsbehov Det finns också en grupp arbetssökande som tillgodosedda. vill ha tillfälliga anställningar. Enligt utredningen kontorsserviceföretagen på ett effektivt sätt fyller denna funktion. Utredningen ansåg att dessa behov inte kunde av den offentliga förmedlingen eftersom tillgodoses resurser saknades. Utifrån synsättet att skrivbyråernas verksamhet inte medföra några skadeverkningar för syntes berörda arbetstagare, borde verksamheten inte förbjudas.

Vid sina av förhållandena på denna delöverväganden arbetsmarknad utgick arbetsförmedlingsutredningen från

1 § i arbetsförmedlingslagen. Utredningen ansåg att ett\

mellan verksamhetens

anställningsförhållande föreligger

utövare och vederbörande arbetstagare, om anställningsförhållandet kan sägas uppfylla de krav som normalt ställs på ett sådant förhållande inom det aktuella yrkesområdet. Är kraven uppfyllda bör den anställde ej anses som arbetssökande i arbetsförmedlingslagens mening.

inte att det behövdes några ändringar i Utredningen ansåg De aktuella anställningarna bör arbetsförmedlingslagen. emellertid utformas med hänsyn till anställningsskyddsregler och normala krav i anställningsförlagens hållanden. Det är därvid, enligt utredningen, närmast

om en av anställningsförhållandena så

fråga anpassning att de ger ett rimligt innehåll åt de tillsvidareanställningar som vid en rättslig prövning enligt 5 § anställmed all säkerhet skulle befinnas föreningsskyddslagen ligga redan i dag. Utredningen prövade aldrig frågan

om skrivbyråerna borde tillerkännas en rätt att även bedriva viss renodlad arbetsförmedling.

9.4 Kommitténs överväganden och förslag

Kommittén tar först upp frågan om den arbetsoffentliga förmedlingen i ökad omfattning bör ägna åt korttidssig förmedling i allmänhet. Synen på den frågan har växlat under åren. För ett par år sedan hade korttidsförmedling låg prioritet inom arbetsmarknadsverket, men senare på tid har inställningen ändrats.

Ur servicesynpunkt gentemot både sökande och arbetsgivare är det viktigt att intresserar för denna förmedlingen sig del av arbetsmarknaden. Om förmedlingen kan en och ge god snabb service till en arbetsgivare som hamnat i en situation där arbetsstyrkan snabbt behöver kan fyllas på, det vara till nytta i andra t.ex. vid sammanhang, resonemang om andra rekryteringsfrågor på arbetsplatsen. För de sökande kan detta vara ett sätt att vinna inträde och etablera sig på arbetsmarknaden.

En ökad aktivitet inom kan också korttidsförmedlingen skapa kontakt med grupper som är mindre att söka benägna sig till arbetsförmedlingen. Det kan i sin tur leda till åtgärder som medverkar till att vederbörande bättre kan hävda sig på arbetsmarknaden, t.ex. utbildning.

Allmänna ekonomiska skäl talar också för att arbetsförmedlingen har anledning att ägna sig åt även förmedling av kortare anställningar. behov av arbets- Tillfälliga kraft hänger ofta samman med och flaskhalsproblem tillfälliga begränsningar i produktionsapparaten. Genom att undanröja sådana problem kan produktionsresultaten förbättras.

När det gäller själva förmedlingsarbetet bör det finnas utrymme för nya idéer. I allmänhet bör korttidsförmedlingen organiseras i anslutning till förmedling av mera permanenta anställningar inom samma yrkesområden. Utvecklingen mot en förmedlingsverksamhet som är mera bransch- och yrkesinriktad bör också vara till gagn för servicen när det gäller korta arbeten.

Den nya tekniken bör kunna ge till effektivare uppslag metoder för att nå ut med informationen. En i och för sig gammal tanke att använda radion som hjälpmedel har

nyligen återupplivats på ett intressant sätt. Teletex kan

vara ett annat sätt att nå ut med information. Enkla grepp som kundvänliga öppethållandetider och jourtjänst är säkerligen inte minst effektiva. För att verksamheten skall bli effektiv måste volymen öka Det väsentligt. fordras informationsinsatser i massmedia och resurser inom verket för att möta av och tillströmningen platser sökande.

Kommittén har med tillfredsställelse noterat det ökade intresset inom verket för och räknar korttidsförmedlingen med att utvecklingen drivs vidare på detta område. När det gäller yrkesområden där korttidsförmedlingar sköts av offentliga arbetsgivare - skol- och vårdområdet - finns det emellertid mot bakgrund av de begränsade resurser som står till buds, knappast för anledning arbetsmarknadsverket att f.n. öka sin aktivitet. Det kan inte heller anses vara motiverat att förmedlingen avsätter resurser för det begränsade och speciella mannekängområdet så länge den förmedlingen sköts enligt uppställda regler..

Förmedling av korttidsarbete inom kontorsområdet är en fråga med särskilda aspekter. Behovet av extra kontors»

personal uppstår ofta hastigt samtidigt som det är

kortvarigt. På förmedlingsarbetet ställs därför krav på snabbhet och god kvalitet beträffande de anvisade. Den tekniska utvecklingen med nya typer av avancerade skrivmaskiner, ordbehandlare mam. ställer ökade krav på dem som skall fungera som vikarier eller tillfällig extra hjälp. De måste ha en god utbildning och yrkeserfarenhet inom området.

Förmedling av korttidsanställningar på kontorsområdet sker i dag genom den offentliga förmedlingen och ett par

organisationsförmedlingar. Vid sidan härav finns det ett

stort antal skrivbyråer som driver verksamhet dels i egna lokaler, dels hos uppdragsgivarna. Den sistnämnda formen som innebär att personalen behåller sin anställning hos skrivbyrån, kan utgöra uthyrningsverksamhet eller arbetsförmedling av sådant slag att den strider mot arbetsförmedlingslagen.

Såväl organisationsförmedlingarna som skrivbyråerna fakturerar uppdragsgivarna efter timpris och står själva för utbetalning av löner och redovisar lönebikostnader

samt källskatt. För denna service tar man självfallet

betalt.

I kommitténs uppdrag ingår att pröva hur korttidsförmedling på kontorsområdet bör bedrivas inom arbetsmarknadsverket för att tillgodose de olika krav som kan ställas från arbetssökande och arbetsgivare.

Frågor som hänger samman med arbetsförmedling på kontorsområdet har, som redovisats ovan, utretts vid ett flertal tillfällen. Senast har frågan om huruvida skrivbyråernas ambulerande verksamhet är laglig enligt

arbetsförmedlingslagen prövats av den tidigare nämnda arbetsförmedlingsutredningen. Utredningsmannen ansåg att det var möjligt att anpassa skrivbyråernas verksamhet så att den föll inom ramen för arbetsförmedlingslagen och att det inte fanns anledning att ändra lagen eller i övrigt vidta några åtgärder från statsmakternas sida. Som tidigare nämnts avvisades utredningens slutsatser av flera betydelsefulla remissinstanser.

Kommittén har för sin del inte gått in på frågan om hur

skrivbyråernas verksamhet förhåller sig till arbetsförmedlingslagen. De remissvar som avlämnats med anledning av arbetsförmedlingsutredningens betänkande kan emeller-

tid sägas stryka under vad kommittén i kapitel 5 uttalat

om behovet av en översyn av arbetsförmedlingslagen, i

syfte att ge den ökad klarhet och en bättre redaktionell

utformning.

När det gäller frågan om den offentliga förmedlingens ansvar för förmedling av korttidsanställningar på kontorsområdet kan det inledningsvis konstateras att förmedlingen i dag har tillgång till endast en liten del av det aktuella platsutbudet. Arbetsförmedlingens service till de arbetssökande är redan av det skälet begränsad. Till detta kommer att man inte kan erbjuda arbetsgivarna den särskilda service som organisationsförmedlingar och skrivbyråer tillhandahåller.

Kommittén har tidigare framhållit att arbetsförmedlingen generellt sett bör ta ett vidgat ansvar för förmedling av korta anställningar. Skälen härför äger giltighet också när det gäller förmedling av korttidsarbeten på kontorsområdet. Kommittén har bl.a. pekat på att ett tillfälligt arbete kan vara ett första steg in på den reguljära arbetsmarknaden och att det inte sällan leder

till en fast anställning. Till detta kommer att korttidsförmedling på kontorsområdet har en betydande omfattning, varför det är rimligt att den offentliga förmedlingen ger en tillfredsställande service till arbetssökande och arbetsgivare också på denna del av arbetsmarknaden.

En förutsättning för att förmedlingen skall kunna arbeta på ett effektivt sätt med korttidsförmedling på kontorsområdet är att man överväger att vidga servicen i olika hänseenden. Följande frågor bör övervägas i sammanhanget: ökad bransch- och yrkeskompetens, administrativ service i fråga om skatteavdrag m.m. samt förmedling av andra tjänster av uppdragsnatur.

När det gäller förmedlingsarbetets inriktning är det främst två saker man bör ta ställning till: resursfrågan och förmedlingsarbetets bedrivande. får Resursfrågan bedömas mot bakgrund av verkets uppgifter i övrigt och angelägenheten av den aktuella arbetsuppgiften som sådan.

När det gäller förmedlingsarbetets bedrivande bör det först slås fast att det är frågan om av förmedling anställning, dvs. en arbetssökande som anvisats får anställning hos beställaren (arbetsgivaren). Vid förmedling av korta anställningar är det från arbetsgivarens utgångspunkt viktigt att man får sökande som är kompetenta för arbetet. I situationen ligger ofta att det är bråttom och att det av skäl inte är naturliga möjligt

med provtjänstgöring eller utbildning. För att kunna göra

ett bra arbete måste därför arbetsförmedlaren ha så kompletta uppgifter som möjligt om arbetets krav och om de sökandes kvalifikationer. Med ledning av denna information kan arbetsförmedlaren sedan föreslå sökande

till arbetet. Beslutet om anställning skall alltså fattas av arbetsgivaren.

Den här redovisade modellen skiljer sig inte från allmänna principer för hur arbetsförmedlingsarbete bör bedrivas.

Den andra frågan som bör belysas är om förmedlingen skall tillhandahålla tjänster utöver förmedlingsarbetet. Många arbetsgivare som för en kortare tid behöver kontorsarbetskraft anser att det är förenat med stora fördelar om man för den utförda tjänsten betalar ett timpris som inkluderar skatter, avgifter m.m. Dessa skall alltså inbetalas av förmedlingen. Organisationsförmedlingarna fungerar på detta sätt gentemot beställare som vill ha sådan service. Det bör inte finnas något principiellt hinder för den offentliga förmedlingen att arbeta på samma sätt. För servicen med löne- och skatteadministration bör arbetsgivaren betala en avgift som täcker självkostnaden. Verksamheten måste alltså läggas upp så att kostnaden för den särskilda servicen kan särskiljas. För själva förmedlingsarbetet däremot skall inte avgift debiteras.

En beställare som efterfrågar service på kontorsområdet har ibland inte behov av att anställa folk utan vill få ett visst utfört. Uppdraget kan då utföras uppdrag på annat ställe än hos arbetsgivaren. Ibland kan en beställning vara blandad på det sättet att viss del av arbetet måste utföras hos arbetsgivaren medan andra delar kan utföras av ett fristående företag. Skrivbyråerna erbjuder sig ofta att utföra arbetet såväl i egna som i beställarens lokaler. Dessa företag klarar alltså uppdragsservicen.

Det finns inte skäl för att inom arbetsmarknadsverkets organisation starta en uppdragsservice av det ovan skisserade slaget. Kunder som efterfrågar sådan service kan hänvisas till den stationära skrivbyråverksamheten. Ett alternativ i sammanhanget är statligt stiftelsen APM (SIGA) i Malmfälten som har avancerad utrustning för databehandling och skrivservice och som därför kan ta på sig uppdrag av här aktuellt slag. På längre sikt kan man tänka sig ett samarbete mellan stiftelsen och den offentliga förmedlingen när det gäller uppdragsverksamheten.

Som framgår av vad tidigare sagts fordrar en kvalificerad förmedling av här skisserat slag en del resurser om den genomförs i större skala. Enligt kommitténs uppfattning skulle det vara intressant med en försöksverksamhet. Denna bör bedrivas i ett par olika former och omfatta ett kontor i Stockholm och ett par kontor i några större administrativa centra i landet. I denna form bör försöksverksamheten organiseras som enbart korttidsförmedling av kontorsarbetskraft med tillhörande särskild service i fråga om skatter och enligt vad löner ovan skisserats. För den särskilda servicen skulle arbetsgivaren erlägga avgift. I en annan form kunde

verksamheten med korttidsförmedling ske tillsammans med

förmedling av annan kontorsarbetskraft, vid en särskild bransch/yrkesförmedling. Även i detta fall bör den särskilda servicen tillhandahållas mot avgift.

Verksamheten bör i båda fallen bedrivas som en fristående enhet, men naturligtvis som en del av den offentliga arbetsförmedlingen. Sedan försöket pågått en tid bör verksamheten utvärderas. Det gäller bl.a. effekterna för de olika sökandekategorierna. Därefter får man ta ställning till om verksamheten bör drivas vidare och utvidgas i en mer permanent form.

ARBETSFÖRMEDLING PÅ KULTUROMRÃDET

10. Inledning

Få områden är så mångfasetterade och svåröverskådliga som kulturområdet. Detta gäller både ur arbetsmarknadsoch i Stora delar av området styrs av synpunkt övrigt. kommersiella intressen och följer ekonomiska lagar. Andra delar av kulturlivet har kulturpolitiska syften och verksamheten drivs därför inte av vinstmotiv. Yrkesutövarna på kulturarbetsmarknaden har ofta starka personliga motiv, varför att försörja sig inom kulturmöjligheterna området ofta inte är en avgörande faktor för valet av yrke.

Gemensamt för både det kommersiella och det ickekommersiella området är att det krävs stora insatser i fråga om arbetsanskaffning. De kan sägas vara förmedlingsinten- siva. Endast inom ett begränsat antal yrkesgrupper inom kulturområdet finns fasta anställningar. övervägande delen av utövarna arbetar frilansbasis. Totalt sett på området av en brist på arbetstillfällen. För i präglas det ickekommersiella området medför detta ett synnerhet behov av såväl ackvisitoriska förmedlingsinsatser som direkta sysselsättningsskapande åtgärder.

I bedrivs arbetsförmedling inom kulturområdet på dag flera sätt. Den offentliga arbetsförmedlingen har sedan 1940-talet bedrivit särskild artist- och musikerförmed- Vid sidan härav finns fyra förmedlingar med orgaling. nisationer inom kulturområdet som huvudmän, s.k. or a- Dessa organisationer har för sin nisationsförmedlingar. särskilt tillstånd och arbetar förmedlingsverksamhet under tillsyn av AMS. Två vinstsyftande förmedlingar arbetar inom konstmusikområdet på det internationella

planet. Dessa båda förmedlingar, som bedrivs i enskild regi, har tidsbegränsade tillstånd för sin verksamhet från AMS. Vidare bedrivs vid vissa centrumbildningar förmedling av kulturarbetare. Arbetet utförs av förmedlare som är anställda av arbetsmarknadsverket. Slutligen är det ett känt faktum att detta arbetsförmedling på område i viss utsträckning bedrivs i icke former. legala

Frågan om hur arbetsförmedling på kulturomrâdet bör vara anordnad har utretts vid ett flertal tillfällen de senaste decennierna. Den nuvarande har sin ordningen grund i statsmakternas beslut år 1976. Bakom beslutet låg ett utredningsarbete som utfördes dels av den s.k. OLAFutredningen, dels av en interdepartemental arbetsgrupp.

I AMS-kommitténs direktiv konstaterar departementschefen att den offentliga fortfarande - trots att förmedlingen en viss personalförstärkning skett vid kulturarbetarsektionerna - endast svarar för en del av förmedlingen av arbeten inom det aktuella området.

Kommittén skall enligt sina direktiv om kulturpröva

arbetarsektionerna är den mest ändamålsenliga formen för

denna verksamhet. Bl.a. för att en möjliggöra vidgning av serviceutbudet bör övervägas att föra över verksamheten till ett annat organ, t.ex. ett statligt bolag eller en stiftelse.

Kommittén redovisar i detta kapitel sina överväganden och förslag. Arbetet har bedrivits i en särskild beredningsgrupp med representanter för intressenterna detta på område. Kommittén har sedermera anslutit till beredsig ningsgruppens förslag.

I en särskild bilaga redovisas ett utförligt bakgrunds-

material,1 vari bl.a. behandlas tidigare utredningar

på området, arbetsmarknadssituationen på kulturområdet, nuvarande organisation och de kulturarbetsförmedlingens arbetsmarknadspolitiska hjälpmedlen på kulturområdet.

10.2 Allmänna överväganden och förslag

lO.2.1 Utgångspunkter

Kulturarbetsmarknaden är i flera olika avkomplicerad seenden. Att skapa en heltäckande förmedlingsorganisation som alla de olika krav som marknaden ställer tillgodoser är en planer och försök med en vansklig uppgift. Tidigare sådan inriktning har inte givit något resultat.

har bedrivit sitt arbete med målet att - med Kommittén av direktiven - fram ett förslag som är beaktande lägga förankrat hos intressenterna på kulturarbetsmarknaden och i med samhällets allmänna mål för ligger linje I arbetet har kommittén haft arbetsmarknadspolitiken. att utgå från marknadens särart som manifesterar sig i de som finns i form bl.a. speciella förmedlingsorgan och centrumbildningar. De av organisationsförmedlingar som nu fram har den eftersträvade förankförslag läggs hos bl.a. på kulturarbetsmarknaden och ringen parterna bör därför ha bättre förutsättningar än den nuvarande att på ett svårbemästrat område. organisationen fungera

kommittén närmare in sina förslag vill kom- Innan går på mittén framhålla en del faktorer som karaktäriserar

lKulturarbetsförmedling, sou 1985:9.

kulturarbetsmarknaden och förmedlingsverksamheten på detta område och som därför påverkar förslagets utformning.

1. Yrkesområden med olika karaktär

Det finns kulturarbetare av olika många slag t.ex. för-

fattare, bildkonstnärer, skådespelare, och musiker. Vid

kulturarbetarsektionerna ges dessutom service åt en rad yrkesutövare som i snävare mening inte bör definieras som kulturarbetare t.ex. journalister, dekoratörer och metallgravörer. Det är uppenbart att förmedlingsarbete som innehåller yrken av så olika och speciella slag ställer särskilda krav.

2. Anställningarnas korta området varaktighet gör förmedlingsintensitivt

Flertalet arbeten inom kulturområdet har kort mycket varaktighet. Flertalet av de arbeten som i dag förmedlas är endast av en eller ett par dagars varaktighet. Engagemang som varar längre tid är relativt men

fåtaliga

finns t.ex. inom teatrar och fasta orkestrar. av Många dessa platser tillsätts dessutom utan medverkan av förmedlingsorgan. Områdets förmedlingsintensiva karaktär innebär att ett relativt antal begränsat arbetssökande genom sina anspråk på tiotals förmedlingsservice eller ibland hundratals gånger år ställer stora krav per på förmedlingsapparaten.

3. Förmedlingen avser och anställningar, uppdrag andra

åtaganden

Arbetsförmedling i allmänhet syftar till att åstadkomma ett anställningsförhållande. Inom kulturarbetsmarknaden

man med en mer vidsträckt definition arbetar i praktiken detta hänseende. Om förmedlingen i det enskilda fallet i leder till arbete den juridiska formen för spelar mindre roll. entreprenader och arbetsåtagandet Uppdrag, i viss även färdiga produktioner och arbeten omfattning ingår därför i förmedlingsarbetet.

4. Brist på arbetstillfällen

totalt råder en mer eller mindre per- Inom kultursektorn manent brist förvärvsarbeten. Marknaden kan sägas på av dels starka kommersiella influenser, dels samstyras Antalet personer som utbilhällets anslagstilldelning. das i påverkar självfallet också syskonstnärliga yrken Bristen på arbetstillfällen selsättningssituationen. också behov av kompletterande sysselsättning på skapar andra delar av arbetsmarknaden.

5. Ett stort antal kulturarbetare finns i Stockholms-

regionen

antal - ca 60 % I Stockholmsområdet är ett mycket stort - kulturarbetare bosatta. Många av dessa av samtliga arbete över hela landet. Denna struktur måste efterfrågar fördelningen av resurser för förmedlingsarbetet påverka som den visar på behovet av ett väl utbyggt samtidigt kontaktnät.

6. De arbetssökandes särskilda engagemang

kulturarbetarna av att de ofta har De utövande präglas ett stort engagemang i sina arbetsuppgifter. personligt är specialiserad och har En kulturarbetare vanligen högt bakom I många fall finns ofta en lång utbildning sig. ett behov av fortsatt, daglig övning. Om efterdessutom

frågan på en artists tjänster av skäl är

något låg eller kanske obefintlig, kan det vara svårt att finna alternativa arbetsområden och att förmå artisten att gå över

till ett annat yrke.

7. Kvaliteten på förmedlingsarbetet

Inom få områden torde det vara av så avgörande vikt som

inom kultursektorn för arbetsgivarens verksamhet att rätt person engageras. Förmedlingsarbetet måste alltså inriktas på att nå detta mål. Om man misslyckas blir följden ofta svåra ekonomiska eller konstnärliga bakslag för den som driver verksamheten.

8. En splittrad förmedlingsbild

Vid sidan om den offentliga förmedlingen, som är avsedd att vara heltäckande, finns fyra organisationsförmedlingar, två förmedlingar som bedrivs av enskilda personer med och förmedlingstillstånd ett antal centrumbildningar som bedriver Därtill förmedling. kommer illegal förmed-

lingsverksamhet av okänd men på vissa områden betydande omfattning. Det är uppenbart att en sådan ordning skapar problem bl.a. när det gäller att få en överblick av marknaden. En annan komplikation är avgiftsuttaget. Organisa-

tionsförmedlingarna debiterar avgifter för att täcka

kostnaden för sin verksamhet. De av privatpersoner drivna förmedlingarna tar dessutom ut viss vinst. Den offentliga förmedlingen och centrumbildningarna uppbär inte någon avgift för sina tjänster.

9. Särskilda servicebehov för vissa arbetssökande

Det rörliga livet för

många artister med ett ständigt

byte av arbetsplatser och därmed sammanhängande kompli-

kationer med olika kontrakt, resor, inkvartering, permarknadsföring m.m. skapar behov sonliga skattefrågor, av särskild Detta har i sin tur gett upphov till hjälp. artistsekreterare, managers och improduktionsbolag, Verksamhet som de bedriver kan komma i pressarier. med bestämmelser om konflikt arbetsförmedlingslagens förbud mot vinstsyftande privat arbetsförmedling.

10. Föränderlig marknad

Arbetsmarknaden på kulturområdet förändras ständigt,

ibland och hastigt. Modetrender slår igenom på

nyckfullt ett sätt som kan eftersökta artister svårgöra tidigare Marknaden måste därför fortlöpande bevakas placerade. det bör finnas en att hjälpa dem som får och beredskap svårigheter.

ll. Illegal marknad

om den förmedlingsverksamheten finns en Vid sidan legala förmedling som bedrivs av privatolaglig vinstsyftande eller och som är svår att komma åt. personer företag Dessutom finns verksamheter som kan falla inom lagens - verksamhet i viss omfattram t.ex. produktionsbolagens - som i inte skiljer sig mycket från ren ning praktiken förmedlingsverksamhet.

12. Internationell marknad

Stora delar av kulturarbetsmarknaden är internationell karaktär. Det ställer särskilda krav på förmedtill sin Härtill kommer t.ex. hanteringen av arbetstilllingen. stånd.

13. De

arbetsmarknadspolitiska medlen

Kulturarbetsmarknadens speciella karaktär innebär att också arbetsmarknadspolitiska medel måste anpassas särskilt för att man skall nå önskade effekter.

lO.2.2 Den organisatoriska formen

Kommittén har i sina överväganden från utgått att det allmänna även i framtiden skall erbjuda service på kulturområdet. Det är emellertid inte självklart att det skall ske på samma sätt som i dag. Man kan tänka sig en förändrad orgnisatorisk form inom ramen för den allmänna arbetsförmedlingen eller en fristående organisation med mer eller mindre fasta band till arbetsmarknadsverket.

Som framgått finns det en rad faktorer på kulturarbetsmarknaden som ställer särskilda krav en på förmedlingsapparat. För att en förmedling skall bli effektiv bör bl.a. följande vara förutsättningar uppfyllda

0 en organisation med en enhetlig ledningsfunktion o fria och flexibla arbetsformer i förmedlingsarbetet rekrytering av personal med särskild om sakkunskap kultursektorn

anordningar som ger särskild service (mot avgift) till de arbetssökande

anknytningar till kultursektorn

samarbete mellan olika typer av förmedlingar inflytande för parterna på kulturarbetsmarknaden

en flexibel organisation med

möjligheter att möta forändringar.

Olika modeller har prövats när det gäller den organisatoriska formen för förmedlingen. I slutskedet har i huvudsak två förslag diskuterats. Det ena innebär en fortsatt direkt anknytning till arbetsmarknadsverket men med en annorlunda organisation än i dag. Modellen fick arbetsnamnet En tjugofemte länsarbetsnämnd. Den innebar i huvuddrag att en särskild ledning direkt under AMS skulle skapas för kulturarbetsförmedlingen. Denna skulle i sin tur styras av en direktör och en partssammansatt styrelse. Ett ökat inflytande för intressenterna på olika nivårer skulle ingå i modellen. De nuvarande kulturarbetarsektionerna skulle brytas ur sitt nuvarande organisatoriska mönster och sortera direkt under den nya styrelsen. Ytterligare förmedlingskontor kunde övervägas för att göra förmedlingen mera heltäckande. Förmedlingen skulle driva arbetsförmedling över hela fältet och till dess förfogande skulle stå de arbetsmarknadspolitiska medlen på ungefär samma sätt som i dag. Programförmedling på den kommersiella marknaden skulle avgiftsbeläggas. Med hjälp av datateknik skulle förmedlingsarbetet effektiviseras. Inom ramen för verksamheten skulle särskild service tillhandahållas mot avgift. Antalet yrkesområden borde snävas in och enbart omfatta traditionella

yrken på kulturområdet. Organisationsförmedlingarna och

centrumbildningarna skulle få arbeta på ungefär samma villkor som i dag.

Den andra huvudmodellen som diskuterades innebar att förmedlingen skulle organiseras som en fristående statlig stiftelse. Stiftelsen skulle ha en partssammansatt styrelse och direktör i ledningen. Det skulle vidare finnas ett centralt kansli och regionala kontor där förmedlingsarbetet skulle utföras. Vissa beslut om de arbetsmarknadspolitiska medlen skulle kunna tas inom stiftelsen och därutöver skulle ett nära samarbete

byggas upp med arbetsmarknadsverket. En särskild diskussionspunkt var hur programförmedling skulle bedrivas på det kommersiella området. ett alternativ skulle Enligt all programförmedling hänföras till organisationsförmedlingarna och stiftelsen koncentrera av sig på förmedling enskilda sökande. Ett annat alternativ innebar att stiftelsen, liksom den offentliga förmedlingen i dag, skulle bedriva även programförmedling.

Särskild service mot avgift skulle erbjudas sökande som efterfrågade det. En bärande idé i stiftelseförslaget var att parterna skulle ha ett stort inflytande på olika nivåer och att ett nära samarbete och viss arbetsfördelning skulle etableras gentemot organisationsförmedlingarna och centrumbildningarna.

De båda modellerna har betydande likheter och båda får i och för sig anses uppfylla de krav som bör grundläggande ställas på en förmedlingsorganisation. Modellen med en tjugofemte länsarbetsnämnd har bl.a. fördelen att det inte är några större problem att hantera de arbetsmarknadspolitiska medlen inklusive uppgifter som rör arbetslöshetsersättning. Den organisatoriska till anknytningen AMS innebär dessutom fördelar i när inledningsskedet verksamheten skall starta i sina nya former.

Stiftelsemodellen har sin största fördel i att det kan vara lättare att i en helt fristående utorganisation forma verksamheten med till hänsyn kulturarbetsmarknadens speciella behov.

Kommittén har vid sina stannat för att en överväganden stiftelse bör vara den form som de bästa ger förutsättningarna för att uppfylla de krav som bör ställas på den offentliga förmedlingen. Det skälet viktigaste

är de för att inte säga unika, krav som härför speciella, kulturarbetsmarknaden ställer och som i sin tur är avden kulturella sektorn i stort. Att släppa det hängiga direkta sambandet till arbetsmarknadsverket innebär vissa som måste lösas (sambandet med arbetsmarknaden i problem medel, arbetslöshetserstort, arbetsmarknadspolitiska m.m.). kommitténs uppfattning bör det sättning Enligt vara att lösa dessa problem och skapa ett smidigt möjligt med arbetsmarknadsverket. Det förutsätter också samarbete att stiftelsen utrustas med vissa myndighetsfunktioner.

har kommittén haft att utgå från Vid sina överväganden av den nuvarande organisationen och från erfarenheterna och andra intressenters önskemål och bedömparternas En av idéerna i förslaget är att öka inflytandet ningar. för brukarna, intressenterna, och få en inriktning på som stämmer med deras behov och önskemål. Detta arbetet i linje med de signaler som i olika sammanhang ligger hissats för önskvärda förändringar inom den offentliga sektorn. Intressenterna har uttalat sig för stiftelsemodellen. Detta har varit en avgörande faktor för

kommittén.

skäl som talar för den föreslagna konstruk- Andra viktiga är att möta förändringar. Det gäller tionen möjligheterna marknadens struktur som ändringar i fråga om de såväl övriga förmedlingsorganen på området. Psykologiska-skäl också för den lösningen. Det behövs en talar föreslagna start för på kulturområdet. Genom ny förmedlingsarbetet den formen - stiftelsen - kan detta markeras tydliganya re.

Inom ramen för en ägd stiftelse bör det i offentligt samverkan med AMS vara att förena ett effektivt möjligt förmedlingsarbete med vissa nödvändiga myndighetsfunk-

tioner på det området bl.a. när arbetsmarknadspolitiska det gäller vid arbetslöshet. ersättning

En viktig utgångspunkt för stiftelseförslaget är att stiftelsen skall ha ett ansvar för hela kulturarbetsmarknaden. Detta innebär bl.a.:

att intressenterna på området bör i ingå stiftelsens styrelse och att rådgivande organ etableras med parterna centralt och regionalt,

att nära samverkan etableras med

organisationsförmedlingar och centrumbildningar i att ta till syfte vara befintliga resurser, ge de arbetssökande bästa service och minska den direkta konkurrensen mellan olika förmedlingar,

att stiftelsen, som skall vara ett

arbetsmarknadspolitiskt organ, får i att samverka med uppgift arbetsmarknadsverket b1.a. i om de

fråga arbetsmarknadspolitiska

medlen och möjligheterna att bredda arbetsmarknaden för personer som har svårigheter att finna sin utkomst inom den kulturella sektorn samt

att stiftelsen får vissa myndighetsuppgifter när det gäller att hantera arbetsmarknadspolitiska medel, arbetslöshetsersättning m.m.

Ett huvudsyfte med den som här lösning skisserats är att få en bättre av hela bevakning arbetsmarknaden och av olika delar av kultursektorn, däribland utbildningen av kulturarbetare. En annan för en viktig uppgift ny organisation är att söka vidga kulturarbetsmarknaden och därmed skapa nya arbetstillfällen.

Kommitténs förslag till framtida förmedlingsorganisation inom kulturområdet

I detta avsnitt behandlas uppgifter och organisation för den stiftelse som föreslås bli inrättad för att ta ett arbetsmarknadspolitiskt ansvar för kulturarbetsmarknaden. Förslagen är på intet sätt kompletta utan får ses som riktlinjer för det detaljerade utredningsarbete inom en organisationskommittê eller liknande som måste bli följden, om stiftelseförslaget skall realiseras.

l0.3.l Stiftelsens allmänna uppgifter

Stiftelsen skall vara stiftelsebildare och ha ett totalt ansvar för kulturarbetsmarknaden. Utgångspunkten för dess organisation är arbetsmarknadsverkets nuvarande organisation på området, dvs. i första hand de kulturarbetarsektioner som finns vid fyra distriktskontor.

Stiftelsen skall vara ett arbetsmarknadspolitiskt organ. Dess främsta uppgift blir att organisera arbetsförmedinom området. I totalansvaret ligger att den i lingen princip skall täcka alla områden. Detta skall ske dels genom egna förmedlingar, dels genom samarbete med andra förmedlingar, organisationsförmedlingar och centrumbildningar.

Stiftelsen skall också svara för att sambandet med den

allmänna arbetsmarknaden upprätthålls och att de arbets-

marknadspolitiska medlen hanteras enligt de allmänna intentioner som gäller för dessa. Detta ställer krav på

ett nära samarbete med den allmänna arbetsförmedlingen.

Ett särskilt problem är att en stor del av platserna inom kulturarbetsmarknaden har mycket kort varaktighet

sou 1985:7

och att de därför inte omfattas av lagen om allmän platsanmälan. Det skulle i och för sig vara önskvärt med en vidgad anmälningsplikt, men de praktiska svårigheterna med en sådan åtgärd är sådana att det inte låter sig genomföras. Det får bli en uppgift för stiftelsen att närmare studera dessa frågor och föreslå åtgärder som är ägnade att förbättra informationen om utbudet av arbetstillfällen inom kultursektorn.

Andra viktiga uppgifter för stiftelsen blir att organisera samverkan med kultursektorn i stort och hålla kontakt med utbildningsverksamheten på området.

Metodutveckling och utbildning av egen personal, anställda hos organisationsförmedlingarna samt centrumbildningarna är andra uppgifter som stiftelsen bör fullgöra.

Stiftelsen bör organiseras med ett centralt kansli i Stockholm och med tills vidare fyra distrikt med utgångspunkt i de nuvarande kulturarbetarsektionerna. Det är önskvärt med ett decentraliserat arbetssätt men med hänsyn till vissa delarbetsmarknaders begränsade storlek kan det Visa sig lämpligt med en central handläggning av förmedlingsarbetet inom vissa yrkesområden.

I stiftelsens styrelse skall ingå en bred representation

för parterna på arbetsmarknaden. Anknytningen till

arbetsmarknaden i stort markeras av att styrelsens ordförande föreslås bli hämtad från arbetsmarknadsverkets ledning.

10.3.2 Avgränsning av yrkesområden

Kulturarbetarsektionerna arbetar i dag även med yrkesgrupper som i snävare mening inte tillhör kulturarbets-

marknaden. Det gäller bl.a. journalister och vissa yrken med anknytning till hantverk och industri, t.ex. metallgravörer och guldsmeder.

Enligt kommitténs mening bör utgångspunkten vara att stiftelsen skall arbeta med yrkesområden med en klar konstnärlig inriktning. Härutöver bör man kunna lägga praktiska synpunkter och inkludera vissa kringyrken som har anknytning till de konstnärliga yrkesområdena. Detta gäller exempelvis på teaterområdet.

Kommittén föreslår således att yrken som journalister och hantverks- och industribetonade yrken inte skall ingå i stiftelsens arbetsområde utan hänföras till den allmänna arbetsförmedlingen. Resonemanget gäller bl.a. dekoratörer, inredningsarkitekter, förlagsredaktörer, korrekturläsare, programtjänstemän vid radio och TV, metallgravörer och drejare. Den exakta gränsdragningen för stiftelsens verksamhet i detta hänseende bör göras av en kommande organisationskommittê.

l0.3.3 Förmedlingsverksamheten

Stiftelsens viktigaste uppgift blir att vara huvudman för arbetsförmedlingen inom kulturområdet. Stiftelsen har därvid ett geografiskt och yrkesmässigt totalansvar Med den begränsade organisation som åtminstone i inledningsskedet står till buds, kommer inte stiftelsen, lika litet som den allmänna arbetsförmedlingen i dag, att på egen hand kunna leva upp till detta totalansvar. Stiftelsen måste därför samarbeta dels med den allmänna arbetsförmedlingen, dels med organisationsförmedlingar och centrumbildningar så att de gemensamma resurserna tillvaratas på bästa sätt.

Detta är viktigt med hänsyn till att resurserna är knappa och till behovet av att arbeta mera intensivt med vissa delar av kultursektorn än som i görs dag.

Samverkan med centrumbildningarna

På de områden som i dag täcks av centrumbildningarnas verksamhet skall stiftelsen inte bedriva egen förmedling. Centrumbildningarna skall genom samarbetsavtal ha i uppdrag att sköta förmedlingsverksamheten områden. på dessa Det innebär bl.a. att måste arbeta centrumbildningarna med öppenhet mot marknaden och inte sin begränsa service till egna medlemmar. täcker i Centrumbildningarna dag tämligen väl in ord- och bildområdena. Den Verksamhet som i dag finns inom AMS på dessa områden kan med denna uppläggning till stora delar avvecklas eller i vart fall dras ned. Hur resurser från det allmänna skall tillföras centrumbildningarna för att de skall klara sina förmedlingsuppgifter behandlas i ett senare avsnitt.

I stiftelsens totalansvar att stiftelsen ligger kan nödgas gå in på områden som man räknat med att centrumbildningar skall täcka fel.

Samverkan med organisationsförmedlingar

Organisationsförmedlingar är i huvudsak verksamma på den kommersiella sektorn. Musikerförbundets kan förmedling sägas ha halva marknaden och förmedlar bl.a. orkestrar med en begränsad lokal marknad. Folkparkernas huvudområde är av naturliga skäl medan MEF:s parkerna verksamhet är inriktad på större i hela dansrestauranger landet. FTS har i dag en viktig kundkrets bland festarrangörer på festvåningar. Totalt sett kan organisationsförmedlingarnas del av den kommersiella marklegala

naden beräknas till ca 75 %. Den offentliga förmedlingen svarar för resten, med verksamheten spridd inom samtliga de sektorer där organisationsförmedlingarna arbetar.

Under utredningsarbetets gång har diskuterats om stiftelsen, när det gäller den kommersiella marknaden, borde inrikta sitt arbete på enskilda arbetssökande musiker och överlämna den del av marknaden som gäller bl.a. plaav orkestrar - - till cering programförmedling organisationsförmedlingarna. En sådan ordning skulle innebära vissa fördelar. Förmedlingsarbetet för orkestrar m.fl. skulle koncentreras till organisationsförmedlingarna och stiftelsen skulle få resurser över för andra uppgifter. Avgiftsuttag skulle genom denna konstruktion omfatta all orkesterförmedling. Det skulle också vara möjligt att, frånsett direkt överservice, undvika avgifter inom ramen för stiftelsens arbete.

Å andra sidan har det hävdats att stiftelsen inte borde stå utanför ett, traditionellt sett, stort och viktigt område som förmedling av orkestrar m.m. på populärmusikområdet. Om denna verksamhet helt föll utanför stiftelsen skulle man inom den sakna viktiga kunskaper för att bedöma populärmusikmarknaden och kunna ta ställning till konkreta frågor om t.ex. arbetstillstånd för utländska orkestrar. Det har också ansetts viktigt för att hålla uppe den allmänna kompetensen bland personalen att man får syssla med programförmedling på det kommersiella

området. Ytterligare skäl som åberopats är svårigheten

att dra en bestämd gräns mellan förmedling av enskilda musiker och programförmedling samt önskvärdheten att på ett och samma ställe kunna tillhandahålla fullständig service till de arbetssökande.

Vid diskussionen i beredningsgruppen stannade denna slutligen för att föreslå att stiftelsen även bör arbeta med förmedling av orkestrar och annan inom programförmedling

underhållningsbranschen. I praktiken gäller det främst

dansmusik. Vidare enades man om att sådan förmedling skall vara förenad med uttag av för avgift arrangören efter samma grunder som inom organisationsförmedlingarna. Kommittén delar denna uppfattning.

Samverkan med den allmänna arbetsförmedlingen

Den allmänna bör även i arbetsförmedlingen fortsättningen ha vissa uppgifter för kulturarbetsmarknaden. Arbetsförmedlingens kontorsorganisation bör på samma sätt som i dag kunna stå till tjänst med viss informagrundläggande tion om kulturarbetsmarknaden. De arbetssökande bör hänvisas vidare till stiftelsen eller annat förmedlingsorgan. Arbetsförmedlingskontoren kan alltså ses som ett slags ombud för stiftelsen. I kontaktarbetet bör de sökande på samma sätt som i dag utan kostnad få använda arbetsförmedlingens telefoner. I sammanhanget bör noteras att det finns sökande som arbete samtidigt efterfrågar inom kultursektorn och inom andra delar av arbetsmarknaden. Även detta gör ett nära samarbete önskvärt.

Ett ytterligare skäl för den här är föreslagna ordningen hanteringen av Till den arbetslöshetsersättningen. frågan återkommer kommittén i ett senare avsnitt.

Förmedling i egen regi

Stiftelsen bör arbeta med områden som inte täcks av centrumbildningarna eller organisationsförmedlingarna. Det gäller bl.a. kyrkomusik, konstmusik i teaterövrigt, och dansområdet, sceniska artister av olika bl.a. slag

inom varieté och cirkus. Förmedlingen verkar på nationell basis. Inom vissa är emellertid marknaden

yrkesområden

internationell till sin karaktär. Det gäller bl.a. konstmusiker och cirkus- och varietéartister. Frågan om internationell behandlas i ett senare avsnitt. förmedling

kommer i princip att bedrivas genom Förmedlingsarbetet den På en del områden där den regionala organisationen. nationella arbetsmarknaden är relativt begränsad kan det vara till fördel med en viss centralisering. Det kan inom teater och delar av konstmusikens område. Hur gälla bör och arbetet får man se på dessa frågor lägga upp efter diskussion med bl.a. de rådgivande organ avgöras

som är avsedda att inrättas för olika yrkesområden.

Förmedlingsarbetets inriktning

bör få en offensiv inriktning. Förmed- Förmedlingsarbetet larna bör aktivt och bearbeta arrangörer och uppsöka institutioner för att söka bredda arbetsmarknaden och få fram arbetstillfällen. Även andra metoder för att komma ut marknaden bör - liksom i dag - komma till använd-

på

Det artistkataloger, bildarkiv och andra ning. gäller anordningar för dokumentation av kulturarbetares prestaartistfora och liknande åtgärder. När det gäller tioner, metodfrågor kan utbildningsinsatser och erfarenhetsutbyte inom och med branschfolk utanför

organisationen densamma

bli viktiga inspirationskällor.

Ett hjälpmedel för den allmänna arbetsbetydelsefullt är i ADB-tekniken. Det finns mycket som förmedlingen dag talar för att denna teknik borde kunna tillämpas på kulturarbetsmarknaden med dess delvis intensiva förmed- Det bör vara en uppgift för stiftelsen att lingsbehov. detta område och ta erforderliga

följa utvecklingen på

initiativ till samverkan med den allmänna förmedlingen och med

organisationsförmedlingarna.

Internationell förmedling

Stiftelsen Rikskonserter har föreslagit att det på försök skall inrättas en internationell förmedling knuten till Institutet för Rikskonserter. Förmedlingen skall arbeta med soloartister, ensembler och orkestrar på konstmusikens område. AMS-kommittén har förtillstyrkt slaget. Regeringen uppdrog den 21 mars 1985 åt Rikskonserter att som en försöksverksamhet bedriva denna för- .medling för musiker och sceniska artister. Verksamheten, som startar den l juli 1985, innefattar förmedling av anställning utomlands åt den som är bosatt i och Sverige anställning i Sverige åt den som är bosatt utomlands.

Om försöksverksamheten faller väl ut ter det natursig ligt att det nya förmedlingsorganet på längre sikt inlemmas i stiftelsen. De internationella kontakterna är viktiga även för andra delar av kulturarbetsmarknaden. Det bör därför bli en för uppgift stiftelsen att pröva hur man skall arbeta med de frågorna.

Ett område som är helt internationellt till sin karaktär är cirkus och varieté. Det är angeläget att man på något sätt öppnar kanaler till den internationella marknaden för dessa yrkesområden, även om det åtminstone inledningsvis får ske med en begränsad ambitionsnivå.

Avgiftsuttag

Förmedlingen genom stiftelsen skall i princip vara avgiftsfri. På ett område bör som tidigare sagts göras undantag från denna princip. Det av gäller förmedling

artister/musiker och artistgrupper/orkestrar med färdiga program på det kommersiella området.

Som programförmedling skall således betraktas förmedling av bl.a. dansorkestrar och discjockeys. Det är uppenbart att avgiftsuttag kommer att medföra en del gränsdragningsproblem. Den kommande organisationskommittén får studera dessa problem närmare och ange riktlinjer för tillämpningen. Det blir också en av styrelsens uppgifter att med ledning av givna riktlinjer i anslutning till uppkommande fall utforma praxis för avgiftsuttagen.

Förmedling av enskilda kulturarbetare utan särskilt program, till uppdrag av olika slag, skall som hittills ske kostnadsfritt.

Organisationsförmedlingarnas tjänster bör vara avgiftsbelagda efter samma principer som i dag. Inom centrumbildningarna bör lika litet som i dag tas ut några avgifter för förmedlingstjänster.

l0.3.4 Särskild service

En komplikation när det gäller förmedling på kulturarbetsmarknaden är den särskilda service - ibland benämnd överservice - som vissa artister efterfrågar. Det kan t.ex. gälla resor, hotellbokning, ekonomisk redovisning och rådgivning (b1.a. rörande skatter) samt marknadsföringsåtgärder av olika slag.

Det finns enskilda personer och företag som tillhandahåller service på dessa områden. Sådan service är ofta dyrbar och ibland kombinerad med rena arbetsförmedlande insatser. I den sistnämnda delen är verksamheten lagstridig.

Det är såsom framhålls i direktiven önskvärt att stiftelsen kan tillhandahålla service av här aktuellt slag, självfallet mot ersättning för kostnaderna. I princip kan man tänka sig två modeller. Den ena innebär att stiftelsen bygger upp egna resurser för ändamålet. Den andra modellen är att stiftelsen förmedlar tjänster till företag som tillhandahåller servicen mot viss av stiftelsen godkänd avgift. Vilken form som bör väljas beror på bl.a. efterfrågans omfattning och servicens karaktär. Det kan finnas skäl att kombinera de båda formerna så att exempelvis stiftelsen specialiserar sig på resor och hotellbokning medan för övrig service anlitas fristående företag. Valet av metoder och den närmare planläggningen av verksamheten bör ankomma på organisationskommittén och stiftelsen direkt.

lO.3.5 Sambandet med den allmänna arbetsmarknaden

Allmänna sxnpunkter

Som tidigare framhållits är det viktigt att bibehålla perspektivet att kulturarbetsmarknaden är en del av den allmänna arbetsmarknaden. Det både för gäller platsförmedling och för åtgärder som blir aktuella om den arbetssökande inte kan placeras i arbete.

För att sambandet med den allmänna arbetsmarknaden skall fungera fordras ett nära samarbete mellan arbetsmarknadsverkets olika delar och stiftelsen. Denna samverkan kan ta sig olika En praktisk i uttryck. fråga sammanhanget är stiftelsens lokaler. Det är att stiftelsens lämpligt kontor placeras i anslutning till den allmänna arbetsförmedlingen. En sådan ordning informella främjar personkontakter och innebär fördelar för arbetssökande som efterfrågar arbete på både kulturarbetsmarknaden och arbets-

marknaden i övrigt. Den lokalmässiga närheten kan även underlätta arbetet när det gäller arbetssökande med särskilda problem.

Samarbetet mellan stiftelsen och verkets personal är särskilt viktigt vid hanteringen av arbetslöshetsersättoch de arbetsmarknadspolitiska medlen i övrigt. För ning att åstadkomma en smidig handläggning på dessa områden bör stiftelsens personal utrustas med vissa myndighetsfunktioner. Detta fordrar bestämmelser i lag. Det ansvaret för de arbetsmarknadspolitiska medlen yttersta bör även för kulturarbetsmarknadens del åvila AMS. Genom och på annat sätt bör som tidigare sagts vissa delegering beslut kunna tas inom stiftelsen.

- Arbetslöshetsersättning arbetsvägledning

De arbetssökande inom kultursektorn kan i dag uppsöka vilket arbetsförmedlingskontor som helst och där få markering för arbetslöshetsersättning. På arbetsförmedtar man kontakt med vederbörande kulturarlingskontoret betarsektion och undersöker om det finns något för den sökande lämpligt arbete anmält hos förmedlingen. Därjämte undersöker man om det finns arbetstillfällen lokalt eller i på den allmänna arbetsmarknaden som bör erövrigt bjudas.

De flesta arbetslösa kulturarbetare vänder sig till kulturarbetarsektionerna för att där få sin markering för kassa eller sitt anspråk på kontantstöd handlagt. Även i detta fall skall förmedlingen bedöma om det finns lämpligt arbete på den allmänna arbetsmarknaden.

Det bör vara möjligt att i princip tillämpa samma ordning sedan stiftelsen bildats med den uppläggningen att stif-

telsens kontor får samma uppgifter som kulturarbetarsektionerna. Hur man inom stiftelsen skall få till tillgång det allmänna platsutbudet är en som bör praktisk fråga kunna lösas. Om det kommer till stånd en lokalmässig samordning är det sannolikt relativt enkelt att klara problemet. Datatekniken innebär också möjligheter i sammanhanget.

Ett besök av en arbetssökande för eller kassamarkering liknande leder normalt till en diskussion om den sökandes situation. Sådana samtal bör stiftelsens personal naturligtvis föra och därvid försöka hjälpa den sökande. Det kan bl.a. bli aktuellt att diskutera beredskapsarbeten eller som närmare arbetsmarknadsutbildning. utvecklas i det följande bör vissa beslut på dessa områden kunna tas inom stiftelsen, medan i andra fall arbetsmarknadsverket måste kopplas in. I mer problematiska fall kan det bli aktuellt att in koppla arbetsvägledare från den allmänna arbetsförmedlingen. Arbetsvägledaren har hela den vanliga medelsarsenalen, däribland anställning med lönebidrag, till sitt Inte förfogande. sällan lär det bli aktuellt att diskutera om den sökande bör gå över till ett nytt yrkesområde.

Det är lämligt att stiftelsen och arbetsförmedlingen kommer överens om arbetsformerna för samarbetet med arbetsvägledningspersonalen. Man kan tänka sig att stiftelsen har fortlöpande kontakt med ett antal arbetsvägledare som efter hand blir väl förtrogna med kulturarbetsmarknaden. Andra praktiska frågor, t.ex. särskilda mottagningstider i stiftelsens lokaler för verkets arbetsvägledare bör också diskuteras.

Beredskapsarbeten, arbetsmarknadsutbildning m.m.

Beredskapsarbeten som är speciellt inriktade på kulturarbetare förekommer sedan några år tillbaka. Dessutom kan beredskapsarbeten av annat slag komma i fråga för arbetslösa kulturarbetare.

När det gäller att planera och anordna beredskapsarbeten inom kultursektorn bör stiftelsen på central nivå få ungefär samma ställning som en länsarbetsnämnd. Stiftelsen skall samla in uppgifter för objektsreserv, utarbeta underlag för begäran om anslag (riktad till AMS) och - inom vissa ramar - besluta om till beredbidrag skapsarbeten. Stiftelsen bör alltså från AMS få en viss ram för att anordna beredskapsarbeten. Stiftelsen får göra framställningar hos AMS om ytterligare medel om arbetsmarknadsläget kräver det eller om det är fråga om objekt av mera omfattande slag.

På det regionala planet kommer stiftelsens personal att arbeta med att ta fram förslag till objektsreserv och hålla kontakt med huvudmän för beredskapsarbeten. Dessutom bör stiftelsens förmedlare anvisa arbetssökande. Många beredskapsobjekt kommer att ha centrumbildningar som upphovsmän. I sådana fall bör anvisningar av sökande göras i samverkan med vederbörande centrumbildning. Det är viktigt att centrumbildningar liksom organisationsförmedlingar involveras i verksamheten så att man får fram goda objekt för beredskapsarbeten.

När det gäller beredskapsarbeten utanför kultursektorn som anvisas kulturarbetare är det fråga om individuella bedömningar som i enlighet med vad ovan sagts får göras inom den allmänna arbetsförmedlingen. Ärendena torde i allmänhet initieras inom ramen för det samarbete som

enligt vad ovan sagts bör komma till stånd mellan stiftelsen och verkets personal.

Arbetsmarknadsutbildning som exklusivt riktar sig till kulturarbetare förekommer i viss Denna verkomfattning. samhet bör utvecklas av stiftelsen. I bör fråprincip gorna kunna handläggas på samma sätt som beredskapsarbeten. Stiftelsen centralt har hand om planering och i viss mån genomförande samt gör till AMS framställningar om medel. Regionkontoren tar ut efter kvoter deltagare som fördelas centralt. Regionkontoren kan väntas ta initiativ till kurser liksom och centrumbildningarna organisationsförmedlingarna.

Även på detta område är det alltså AMS som svarar för medelstilldelningen. Sådana frågor bör kunna hanteras på samma sätt som ovan rekommenderats för beredskapsarbeten. Det innebär bl.a. att även på detta område bör stiftelsen få en viss ram att hantera för de behoven. grundläggande

Även andra arbetsmarknadspolitiska medel bör kunna uppdras åt stiftelsen att sköta. Det gäller bl.a. sökanderesor och . Den bör dock

flxttningsbidra begränsningen

gälla att man håller sig inom yrkesområden som tillhör kulturarbetsmarknaden.

Den ordning som här föreslås bör också ge möjligheter att detaljanpassa reglerna för de arbetsmarknadspolitiska medlen, så att de bättre stämmer med förhållandena på kulturarbetsmarknaden. Allmänt sett är det att de viktigt arbetsmarknadspolitiska medlen får en utformning så att de är lätta att administrera och inom utvecklingsbara kultursektorn. I samband med det tidigare föreslagna organisationsarbetet fordras en detaljerad genomgång av

hur de arbetsmarknadspolitiska medlen bör hanteras, bl.a. i syfte att skapa klara ansvarsförhållanden.

Arbetstillstånd

Arbetstillstånd meddelas i dag av AMS för arbeten som har kortare varaktighet än tre månader och i övriga fall av invandrarverket.

Den myndighetsfunktion som det här gäller bör inte ligga på stiftelsen. Stiftelsens uppgift i sammanhanget bör vara att avge remissyttranden till den beslutande myndigheten. Ansvaretför sådana yttranden bör inte ligga på styrelsenivå utan hos den vid stiftelsens kansli som har det centrala ansvaret för förmedlingsarbetet. Med den nya uppläggningen av förmedlingsverksamheten finns det knappast anledning att AMS handlägger ärenden om arbetstillstånd på kulturområdet. Invandrarverket bör därför vara den beslutande instansen för samtliga ärenden på detta område.

lO.3.6 Utbildning och utveckling

Utbildning

Kulturarbetsförmedling ställer stora krav på god branschkännedom, helst genom egen tidigare verksamhet inom området. Ett annat krav är god kontaktförmåga hos förmedlarna. Kunskaper om kulturpolitik, andra delar av kulturarbetsmarknaden och kulturlivets organisation är andra viktiga områden som en kulturarbetsförmedlare måste behärska. Ett väl fungerande förmedlingsarbete inom ett så förmedlingsintensivt område som kulturområdet fordrar dessutom väl administrativa rutiner. Detta fungerande

kräver i sin tur att förmedlarna har goda administrativa kunskaper.

Kulturarbetsmarknaden är en särpräglad del av arbetsmarknaden. Även om kulturarbetsförmedling därför kräver både en särskild organisation och särskilda arbetsformer, för att den skall kunna får den inte fungera, avskärmas från övriga delar av arbetsmarknaden. Inom organisationen måste finnas goda om den kunskaper övriga arbetsmarknaden, liksom kännedom om de arbetsmarknadspolitiska hjälpmedlen och om den allmänna arbetsförmedlingen.

Stiftelsen får enligt ett förslaget övergripande ansvar för på kulturområdet. arbetsförmedling Stora delar av det direkta kommer förmedlingsarbetet emellertid även i fortsättningen att ligga på centrumbildningarna och organisationsförmedlingarna.

Stiftelsen bör därför ha ett ansvar för att personalen vid stiftelsen och övriga förmedlingar erhåller en för ändamålet anpassad Personalen vid utbildning. samtliga förmedlingsorgan bör alltså genomgå Denna utbildning. bör organiseras av stiftelsen och omfatta b1.a. hantering av arbetsmarknadspolitiska Vissa åtgärder. delar av denna utbildning kommer stiftelsen själv att ha för kompetens att genomföra. Andra delar får hämtas utifrån. Det kan bl.a. gälla som till att utbildning syftar höja kunskapen om kulturarbetsmarknaden.

En betydande del av det innehåll den tänkta förmedlar-

utbildningen bör ha, ligger inom de områden som arbetsmarknadsverkets t.ex. grundutbildning omfattar, arbetsmarknadspolitik, socialpolitik, arbetsmarknadspolitiska hjälpmedel och verkets organisation. Stiftelsen bör kunna använda sig av AMS utbildningsresurser på dessa områden.

Utöver grundutbildning bör även återkommande utbildning och konferenser anordnas. Verksamhet av detta slag får också en indirekt betydelse genom att förmedlare från olika delar av stiftelsen, organisationer och centrumbildningar får tillfälle att träffas och utbyta erfarenheter. Det bör i sin tur förbättra samarbetet i den dagliga verksamheten.

Utveckling

Inom arbetsmarknadsverket pågår ett fortlöpande utvecklingsarbete. Ett led häri är verkets satsning på ny teknik. På längre sikt räknar man med att varje förmedlare skall ha en egen dataterminal i arbetet. Detta beräknas tillsammans med andra åtgärder väsentligt öka förmedlingens kapacitet.

Kulturarbetsförmedlingen har särskilda krav på sig att vara effektiv, beroende på arbetsmarknadssituationen i stort och platsernas stora antal men korta varaktighet. Man bör därför söka utnyttja fördelarna i den nya tekniken och utveckla metoder och arbetsformer som är anpassade till de speciella förhållandena inom kultursektorn.

Det är viktigt att i detta sammanhang framhålla betydelsen av samarbete och erfarenhetsutbyte med den allmanna förmedlingen. Det bör också ligga inom stiftelsens ansvarsområde att på olika sätt, genom informations- och utbildningsinsatser föra ut vunna erfarenheter och kunskaper till samverkande förmedlingar och områdets intressenter i övrigt.

Kommittén vill dessutom betona att även om stiftelsens resurser kommer att vara begränsade i förhållande till behoven bör vissa medel avdelas för metodutveckling.

På detta omrâde bör man också försöka etablera ett reguljärt samarbete med organisationsförmedlingarna.

l0.3.7 Organisationsförmedlingarnas ställning och uppgifter

Vid sidan om den offentliga arbetsförmedlingen har som tidigare nämnts ett antal branschorganisationer inom kulturområdet tillstånd att bedriva avgiftskrävande förmedling utan vinstsyfte. Organisationernas förmedlingstillstånd prövas varje år.

De organisationer som för närvarande bedriver förmedlingsverksamhet är:

Folkparkernas Centralorganisation (FPC), genom Folkparkernas artistförmedling (FAF) Föreningen Turnerande sällskap (FTS) Musiketablissemententens förening (MEF) Svenska Musikerförbundet (SMF) genom förmedlingscentralen (FMC).

Organisationernas förmedlingsarbete omfattar till övervägande del artister/musiker och grupper/orkestrar som är verksamma inom dansmusik- och underhållningsbranschen.

Tillståndsgivningen

Förmedlingarna står under tillsyn av arbetsmarknadsstyrelsen, som beslutar om tillstånd och de villkor, bl.a. förmedlingsavgifternas storlek, som skall gälla för verksamheten.

AMS uppgift på detta område hänger ihop med styrelsens allmänna skyldighet att se till att lagstiftningen, om förbud mot privat avgiftskrävande förmedling utan tillstånd upprätthålls. Någon ändring i styrelsens uppgift i det hänseendet är inte aktuell och det kan i och för sig tala för att styrelsen även i framtiden bör ha ansvaret för tillståndsgivningen. Samtidigt bör det konstateras att styrelsen enligt kommitténs förslag endast får vissa begränsade uppgifter på kulturarbetsmarknaden. Detta kan vara ett motiv för att tillståndsgivningen bör handhas av någon annan instans.

Under alla omständigheter bör emellertid stiftelsen få ett starkt inflytande över vilka som anförtros arbetsförmedlingsuppgifter inom kulturområdet och på vilka villkor det skall ske. Framställningar om förmedlingstillstånd bör alltså remitteras till stiftelsen för yttrande.

De formella grundläggande villkoren för särskilda förmedlingar bör läggas fast i förmedlingstillståndet. Stiftelsen bör dessutom träffa särskilda samarbetsavtal med organisationsförmedlingarna och centrumbildningarna. Avtalen bör närmare precisera avgränsningsfrågor, samarbetet i övrigt, t.ex. i fråga om förmedlingsarbetet och personalutbildning m.m.

Uppgifter

Organisationsförmedlingarna har sin speciella kompetens inom främst underhållningsbranschen och föreslås att på hittillsvarande villkor få fortsätta verka på samma sätt som i dag.

Förslaget om förmedlingsstiftelse bygger på idén att stiftelsen tillsammans med ett antal andra organisationer erhåller samhällets uppdrag att svara för arbetsförmedling inom kulturområdet. I detta ansvar en ligger skyldighet att medvetet verka för att även sökande som av något skäl är mindre efterfrågade får arbetserbjudanden.

Organisationsförmedlingarnas möjligheter att hjälpa enskilda arbetssökande är begränsade med till att hänsyn dessa förmedlingars verksamhet i huvudsak ut går på att förmedla färdiga program. Detta leder å andra sidan till behov av samarbete med stiftelsen som har ansvar för alla arbetssökande. Stiftelsen och organisationsförmedlingarna måste alltså tillsammans ett förbygga upp troendefullt samarbete med både informella kontakter och mera regelbundna samråd i att enskilda syfte hjälpa arbetssökande.

l0.3.8 Centrumbildningarnas och ställning uppgifter

Ställning

Centrumbildningarna är fristående intresseorganisationer för kulturarbetare som verkar med konstnärlig inriktning inom olika konstområden. av arbete Förmedling och uppdrag i, för respektive område, former är den anpassade dominerande verksamheten. Men olika som aktiviteter, syftar till att både göra kända och centrumbildningarna öka intresset för olika konstområden är en viktig del av verksamheten.

För den arbetsförmedlande delen av verksamheten finns inom sex tio för Centrumbildningar tjänster arbetsförmedlare, som är inrättade vid arbetsmarknadsverket. I något fall bedrivs en centrumbildnings förmedlingsarbete

sou 1985:7 241

integrerat med en kulturarbetarsektion. De centrumbildningar som har förmedlare i sina lokaler får också bidrag till hyror och expenser genom arbetsmarknadsverket. Med förmedlingsarbetet följer också tjänstebrevsrätt, vilket har en viss ekonomisk betydelse.

Utplaceringen av arbetsförmedlare på centrumbildningarna har varit ett okonventionellt sätt att stödja förmedlingsarbetet inom sektorer som ofta är särpräglade och kräver ett speciellt sätt att arbeta. Centrumbildningarna har utfört ett viktigt arbete för att öka arbetsutbudet inom kultursektorn och de bör även i fortsättningen få stöd på den nivå som gäller i dag.

När det gäller formerna för stödet kan det finnas skäl att överväga nya konstruktioner; Den nuvarande kopplingen till arbetsförmedlingen bör upphöra i och med att stiftelsen inrättas och någon motsvarande anordning med gemensamma tjänster bör inte komma till stånd.

Hos de förmedlare som tjänstgör vid centrumbildningarna uppstår ett naturligt lojalitetsförhållande till centrumbildningarna och dess medlemmar och det är knappast ändamålsenligt att de har sin anställning hos en annan arbetsgivare. En sådan konstruktion innebär problem i fråga om ansvarsförhållanden och arbetsledning. Om meningsmotsättningar uppstår mellan stiftelsen och en centrumbildning försätts förmedlaren i en lojalitetskonflikt som kan leda till olyckliga konsekvenser för förmedlingsarbetet, vilket i sin tur kan gå ut över de sökande.

Kommittén anser att den organisatoriska formen bör renodlas. Centrumbildningarna bör ha hela ansvaret för personalen och den nuvarande anställningsformen För upphöra.

att täcka kostnaderna för förmedlingsarbetet bör centrumbildningarna få statsbidrag av motsvarande storlek som det nuvarande systemet innebär och med beaktande av utvecklingen inom området och de arbetsuppgifter centrumbildningarna får enligt samarbetsavtalen.

Arbetsförmedlingen på kulturområdet kräver aktiva insatser, såsom återkommande utskick av artistkataloger och annat presentationsmaterial. Statsbidraget bör även täcka aktiviteter av detta slag. I sammanhanget måste också beaktas att ett eventuellt bortfall av förmånen med tjänstebrevsrätt måste kompenseras.

Som tidigare sagts bör avgifter inte få tas ut för arbetsförmedling inom centrumbildningarna. Verksamheten skall alltså även fortsättningsvis bedrivas kostnadsfritt.

Uppgifter

De centrumbildningar som f.n. har förmedlare placerade hos sig verkar inom film-, foto-, ord-, bild-, ton- och G scenomradena.

Stiftelsens förmedlingsinsatser bör anpassas till centrumbildningarna på det sättet att stiftelsen avstår från att bedriva verksamhet inom områden som täcks av centrumbildningarna. I delar av landet eller inom yrkes-

områden som centrumbildningarna inte kan täcka på ett

rimligt sätt ankommer det i princip på stiftelsen att erbjuda erforderlig förmedlingsservice.

I samband med övergången till en ny organisationsform för kulturarbetsförmedling bör det slås fast, att centrumbildningarna skall vara öppna för de yrkesgrupper

som de har ansvar för att förmedla. Servicen får alltså inte begränsas till att omfatta enbart sökande som är medlemmar i en centrumbildning eller på annat sätt är anknutna till den. Samtidigt som förmedlingsverksamheten skall vara öppen måste kvalitetskrav kunna ställas på dem som centrumbildningarna arbetar med. Kompetenskriterier av det slag som f.n. tillämpas och som är fastställda av yrkesorganisationer eller har motsvarande status bör även i framtiden kunna gälla.

De olika centrumbildningarna har ofta samma målgrupper för sin verksamhet samtidigt som de har lokaler på olika håll. En samordning lokalmässigt och av resurser i övrigt skulle kunna ge en bättre förmedlingsservice och fördelar när det gäller kostnader och marknadsföring. En ökad samordning blir en naturlig diskussionspunkt inom ramen för det samarbete som eftersträvas av den nya organisationen.

10.3.9 Enskild förmedling m.m.

I dag finns två enskilda förmedlingar som bedrivs med tillstånd och som har rätt att ta ut avgifter enligt bestämmelser som fastställs av AMS. Avgifterna beräknas så att verksamheten skall kunna ge viss vinst. Förmedlingstillståndet är begränsat till att avse förmedling av tonkonstnärer från och till Sverige. Tillstånd ges för ett år i taget. Den tidigare redovisade förmedlingsverksamheten på det internationella området som planeras av Rikskonserter kommer i princip att avse samma slag av verksamhet som de två enskilda förmedlingarna bedriver i dag.

Enligt kommitténs uppfattning bör dessa två enskilda förmedlingar få fortsätta sin verksamhet t.v. Sedan man

fått erfarenhet av en ny organisation såväl interpå det nationella som det nationella planet får man ta ställning till behovet av och eventuellt villkoren för fortsatt privat förmedlingsverksamhet.

I detta sammanhang tar kommittén frågan om den verkupp samhet som bedrivs av managers och impressarier. De båda tidigare nämnda enskilda förmedlingarna fungerar inte enbart som arbetsförmedling utan och lanhjälper serar artister på olika sätt. Vid sidan av dessa enskilda förmedlingar finns det personer och som företag ger sådan service av managerkaraktär. som tidigare sagts förekommer det att denna service utsträcks så långt att den innefattar arbetsförmedling och därmed kommer i konflikt med lagstiftningen på området. För kommittén står det klart att det finns behov av den särskilda service som här åsyftas. Kommittén föreslår därför, att även stiftelsen skall kunna erbjuda sådana tjänster.

Från personer och företag som sysslar med den aktuella servicen har uttalats intresse för att det skall fastläggas en bestämd gräns för vad som är att betrakta som arbetsförmedling och vad som utgör tillåten managerverksamhet. Kommittén delar denna I uppfattning. tidigare avsnitt har kommittén uttalat sig för en av översyn

arbetsförmedlingslagen.1 Resultatet av ett sådant

utredningsarbete får betydelse för den aktuella gränsdragningsfrågan. Därutöver bör stiftelsen ta kontakt med seriösa företrädare för managers och impressarier i syfte att åstadkomma grundläggande för hur sådan verkregler samhet skall bedrivas utan att komma i konflikt med lagstiftningen.

l0.3.10 Stiftelsens organisation

Central kansliorganisation

i Stockholm bör inrättas för ledning och Ett huvudkontor funktioner i stiftelsen. Stiftelsens chef för centrala under för ledning av verksamhet. I svarar styrelsen föreslås att följande uppgifter skall fullgöras. övrigt

Administrativa I dessa ingår stiftelsens uppgifter.

administration, däribland personalfrågor och

ekonomi och administration. Vidare hör till denna grupp av intern ärenden som hänger ihop med driften av ekonomifrågor verksamheten och anslagsfrågor bl.a. beträffande arbetsmedel. Inom ekonomisektorn bör också marknadspolitiska ansvaret för kravbevakningen av utestående fordringar

avseende förmedlingsavgifter ligga.

bör också ingå övergripande frågor som Bland uppgifterna rör kontakter och bidrag med organisationsförmed-

lingarna.

för blir en Ansvaret arbetsförmedlingsorganisationen för stiftelsen. En annan blir

central uppgift uppgift

den centrala handläggningen av de arbetsmarknadspolitiska främst och AMU. Metoduthjälpmedlen, beredskapsarbeten bör vara en annan viktig uppgift. Ansvaret för vecklingen att besvara remisser beträffande ansökningar om arbetsutländska kulturarbetare bör skötas av den tillstånd för som har det centrala ansvaret för förmedlingsarbetet.

Den särskilda överservicen, dvs. hjälp till sökande med ekonomiska frågor, reseplanering, marknadsföring

m.m. bör skötas av personal med anknytning till förmedlingskontoren. volymen på arbetet får bestämma organisationsformen. Denna fråga bör övervägas särskilt i den kommande organisationsutredningen.

Utbildnings- och informationsfrågorna blir viktiga uppgifter i den nya organisationen. Det gäller att planera och genomföra personalutbildning för både stiftelsens egen personal och för dem som arbetar vid de förmedlingar som samverkar med stiftelsen. Ett annat viktigt område för stiftelsen är informationsarbetet, däribland produktion av informationsmaterial. Stödinformation till allmänheten om stiftelsen och de samverkande förmedlingarna samt den allmänna arbetsförmedlingen ingår också. Till denna grupp frågor hör även fördelning av medel till informationsmaterial som produceras av centrumbildningarna och organisationsförmedlingarna.

Regional kansliorganisation

De nuvarande kulturarbetarsektionerna i Stockholm, Göteåborg, Malmö och Umeå föreslås bilda stiftelsens regionkontor.

Regionkontoren skall i nära samarbete med arbetsförmedlingen samt de organisationsförmedlingar och centrumbildningar som är verksamma i respektive region ansvara för arbetsförmedling på kulturområdet. En lokalmässig integration med den allmänna arbetsförmedlingen bör som tidigare sagts eftersträvas.

Andra arbetsuppgifter, som f.n. åvilar kulturarbetarsektionerna, såsom handläggning av KAS- och A-kassefrågor, arbetsvägledning, initiativ till beredskapsprojekt och andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder samt anvisning av

sökande i sådana sammanhang, bör ligga på den regionala

organisationen.

bör tillmätas stor i den nya En uppgift som betydelse är att utveckla de fortlöpande organisationen ytterligare kontakterna med företrädarna för kulturarbetsmarknaden i de olika Detta bör göras i organiserad form. regionerna. Kommittén återkommer till frågan i det följande.

vid regionkontoren bör indelas i olika Förmedlingsarbetet konstområden. får förmedlarna goda insikter i Härigenom och kontakt med de olika delområdenas speciella förutsättningar och problem.

Denna indelning gör det naturligt att till verksamheten med inriktning på olika konstomknyta referensgrupper råden. I dessa bör finnas företrädare för organisationer av kulturarbetare och arbetsgivare inom berörda konstområden. kan initierade synpunkter på förmed- Härigenom utvecklingsbehov m.m. tillföras stiftelsen lingsarbetet, och en kontakt skapas med förmedlingens kunder. god

som nämnts skall programförmedling inom undertidigare utföras vid stiftelsens kontor. Förhållningssektorn inom denna sektor föreslås bli avgiftsbelagd och medling hållas skild från förmedlingen i övrigt. Särskilda enheter för inom detta område bör därför programförmedling inrättas. I likhet med vad som föreslås för övriga delområden bör en referensgrupp för underhållningsbranschen inrättas vid varje regionkontor.

Länsombud för stiftelsen

Den stiftelsen kommer inledningsvis att förföreslagna över Därutöver kommer centrumfoga fyra regionkontor.

bildningar och organisationsförmedlingar att bedriva förmedling av kulturarbetare på olika håll i landet.

Den framtida kulturarbetsförmedlingen bör ha som inriktning att ytterligare vidga sina kontaktytor. En modell kan vara att stiftelsen till sig knyter länsombud för stiftelsen.

Länsombudens uppgifter skulle kunna variera, från uteslutande informationsinsatser till förmedling av engagemang eller turnéläggning.

Riksdagen har nyligen fattat ett principbeslut i frågan om regional musikpolitik. Beslutet innebär att ett ökat ansvar för musikpolitiken läggs på bl.a. landstingen. I förarbetena aktualiserades behovet av ett organiserat samråd mellan samhället och musiklivets olika intressenter. Ett annat förslag är att landsting, grupper av landsting eller kommuner erbjuds möjligheter att ta över huvudmannaskapet för Regionmusiken och att få disponera Rikskonserters nuvarande resurser för regionala ändamål. Man kan förutse att det inom de olika landstingsområdena kommer att utvecklas vissa administrativa resurser för dessa ändamål.

Kulturarbetsförmedlingen och den kommande regionala musikorganisationen får likartade kontaktytor på arbetsgivarsidan, vilket kan leda till en fruktbar samverkan. Kommuner, landsting, lokala föreningar och andra kulturarrangörer anordnar som regel kulturarrangemang inom alla de musikaliska konstområdena. Ansvaret för övergången till den nya musikorganisationen åvilar en särskild organisationskommitté.

Inom de olika landstingsområdena verkar dessutom läns- Deras verksamheter och kontaktytor bildningsförbunden. varierar från län till län, beroende på de olika områdenas struktur och medlemmarnas förväntningar. Flera av förbunden bedriver en relativt omfattande programför-

medlingsverksamhet.

Det bör ingå i uppgifterna för den föreslagna organisa-

för stiftelsen att närmare undersöka för-i

tionskommittên för att bygga upp ett nät av förmedlingsutsättningarna ombud. I det sammanhanget bör man bl.a. överväga möjligheten till samverkan med de nya organen för regional och med länsbildningsförbunden. Situationen musikpolitik de nuvarande s.k. ensamförmedlarna som är knutna till för kulturarbetarsektionerna bör också prövas i det samman-

hanget.

Styrelse

Stiftelsen bör ledas av en styrelse, vars sammansättning samhällets och kulturlivets intressen. speglar

som bör utses av regeringen, efter förord av Styrelsen, föreslås bli sammansatt av dels en berörda intressenter, företrädare för vardera arbetsmarknadsstyrelsen, statens kulturråd, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Teatrarnas Riksförbund, Folkets- Folkbildningsförbundet,

husföreningarnas riksorganisation, Folkparkernas central-

och Musiketablissementens förening, dels organisation för de verksamma kulturarbetarna. Dessa åtta företrädare bör utses av Konstnärliga och litterära yrkesutövares efter i samma grunder som i samarbetsnämnd (KLYS) princip för AMS-kulturarbetsdelegation. Företrädaren dag gäller

som förutsätts bli hämtad,

för arbetsmarknadsstyrelsen, föreslås bli ordförande. Därmed från verksledningen,

markeras stiftelsens ställning som arbetsmarknadspolitiskt organ och sambandet med arbetsmarknaden i övrigt.

Förmedlingsnämnder

Till regionkontoren bör som kontaktorgan knytas förmedlingsnämnder. En nämnd bör bestå av chefen för regionkontoret och tolv ytterligare personer, fyra representanter för yrkesutövarna, fyra för arbetsgivare och arrangörer samt fyra personer som representerar utbildningsväsendet, kulturlivet och arbetsmarknadsverket. Det

bör ankomma på stiftelsens styrelse att utse ordförande

i nämnderna. Nämnderna skall ha rådgivande uppgifter och ha som huvudfunktion att tillföra stiftelsen sakkunskap och i övrigt goda kontakter inom kultursektorn.

Referensgrupper

Konstområdena fungerar olika och under varierande villkor. Detta innebär att förmedlingsarbetet måste anpassas till de olika delområdena. För att skapa en god kontakt med skilda konstområden bör utöver nämnderna inrättas särskilda referensgrupper, knutna till de olika förmedlingsområdena, t.ex. för ord, bild, ton och scen samt för underhållningsområdet.

10.4 Stiftelsens ekonomi

Arbetsmarknadsverkets administrativa kostnader för kulturarbetsförmedling var för budgetåret 1983/84, enligt

verket, ca 9,4 milj.krÄ Av de samlade kostnaderna avsåg

ca 8 milj.kr. AMS, länsarbetsnämnderna/Af och resterande 1,4 milj.kr. centrumbildningarna. Sysselsättningsskapande åtgärder i form av beredskapsarbeten tog ca 14,6 milj. kr. i anspråk, AMU ca 2,3 milj.kr. och flyttningsbidrag

2,5 milj.kr., Totalt 19,4 milj.kr. Informationstryck kostade 473 tkr, som fördelade sig mellan arbetsmarknads-

verket och centrumbildningarna med ll8 tkr respektive

355 tkr.

Vid sidan om de i den ordinarie personalstaten ingående anställda finns på kulturområdet ett stort antal löne- Dessa utför ett värdefullt arbete och bidragsanställda. måste räknas med som en resurs då man bedömer omfattningen av samhällets insatser.

De samlade kostnaderna för verket inklusive lokalkostnaden slutade på sammanlagt 29,3 milj.kr.

Kommittén förutsätter att motsvarande medel som f.n. för arbetsmarknadsverkets arbete med kulturarbetsutgår avseende administration, lokaler och informaförmedling ställs till stiftelsens förfogande. Kommitténs tionstryck innebär att den tänkta stiftelsen skall ansvara förslag under Det är därför naturligt att stiftelsen regeringen. i en framtid, begär sina medel genom anslagsframställning för administrativa kostnader, dvs. driftskostnader, från

arbetsmarknadsdepartementet.

I om de arbetsmarknadspolitiska medlen har kommitfråga tên betonat AMS helhetsansvar. Kulturarbetstidigare marknaden får inte avskärmas från arbetsmarknaden i

Framtida medel för dessa ändamål bör stiftelsen

övrigt. därför hos AMS, samma sätt som länsbegära på ungefär arbetsnämnderna gör i dag.

Förutsatt att kommitténs förslag om avgiftsbeläggning för vissa fall vinner gehör kommer stiftelsen i en framtid också att ha vissa intäkter genom förmedlingsavgifter

och av vissa tjänster på serviceområdet. De

försäljning

tidigare presenterade förslagen bygger på tanken att dessa verksamhetsdelar skall vara ekonomiskt självbärande. Kostnader för de verksamhetsgrenarna skall alltså täckas av influtna medel. Arbetet med i programförmedling underhållningsbranschen anses enligt ovanstående principer bli bedrivet på ungefär samma villkor som gäller för organisationsförmedlingarna.

Kommittén har i enlighet med sina direktiv utformat förslaget så att det inte innebär några kostnadsökningar för det allmänna. Kommittén vill emellertid framhålla att förmedlingsresurserna på kulturområdet är starkt begränsade i förhållande till behoven, vilket bör beaktas vid framtida anslagstilldelning.

10.5 Genomförande

Kommittén har presenterat ett principförslag. Vissa frågor måste lösas i förberedelsearbetet inför övergången till en ny organisation.

Kommittén föreslår därför, som ovan redovisats, att en organisationskommittê tillsätts och får till uppgift att, i samarbete med berörda organ, göra ett detaljerat förslag till genomförande och senare medverka till att förverkliga detta.

ummqüvânnm

umvmêöuøuasx

v35 mm

omdøümümømââäüww

dä

mmüamcoaummäømuo

#3 MDUÖMHAOHBM uømmäm . mmm .Em

254 OU 1985:7

:Hzcumo

mâovmuøm

.äâåâøeâ

.admä

uoäuäøcox

.Eâäâaâ

oüåâmâx

an_

.mmzoHSeHemzH

.Gå

mmzoäam møaügmuøz vamcoammu

E En UZHZ

coøwäömmødüêmn

azmzo

Il

u

mmazzmz uslnul

.amzmom :mwzü

S00

Bmm

.uouauxøuøouø

umuåaauzñm

äâåâöaå

nømyö

|||||

.EMEMBGQHWHBHSM

må mmmmnmo

|||||||||||| ||||||||||||

1.1!...

Iall.. .il

054% namzo

umaücâümw

HOW

...oäuxøucox

uømøäøøpüm

.HMOCHGGHHQHGJCOU

züäâgå

:wmamumwvw

pågå/ägg?

mcoauømäømuo muâêmuøz

83x8» UAGUCUU uamnöumou

m.o._n ...am

.mik

VISSA ORGANISATORISKA FRÅGOR - AMS STYRELSE- REPRESENTATION M.M.

11.1 AMS organisation

I AMS-kommitténs uppdrag ingår att ange huvudprinciperna för en organisationsförändring inom arbetsmarknadsverket med syfte att få till stånd en rationellt uppbyggd organisation. Även avdelnings- och enhetsuppdelningen hos AMS centralt bör därvid ses över. Enligt direktiven bör kommittén utgå ifrån de studier och vunna erfarenheter som AMS gjort i fråga om förmedlingens organisation och arbetsformer (PLOG).

Kommittén har i kapitel 4, Tidigare utredningar om arbetsmarknadspolitiken och arbetsmarknadsverkets organisation, redovisat uppföljningen av PLOG inom verket. Nästa steg i det interna förändringsarbete som det senaste året bedrivits med betydande intensitet, är genomförandet av det s.k. serviceprogrammet. också detta finns i sina huvuddrag redovisat i kapitel 4.

I de riktlinjer för serviceprogrammet, som AMS styrelse beslutade om i januari 1984, understryks vikten av att AMS framtida organisation anpassas efter de förändringar i verksamheten som föranleds av serviceprogrammets genomförande. Ett förslag till ny organisation skulle utarbetas under andra halvåret 1984. Avsikten var att förse AMS-kommittén med ett underlag för dess ställningstagande.

Under våren 1984 gav generaldirektören enhetscheferna i uppdrag att ta fram ett material till verksledningen som skulle tjäna som underlag för det fortsatta översynsarbetet. Bl.a. ålades enhetscheferna att redo-

visa effekterna av alternativa - 10 resursneddragningar respektive 33 % - mot bakgrund av de krav verksamheten ansågs ställa på enheterna. Materialet bearbetades därefter av verksledningen och i början av oktober förelades styrelsen ett utarbetat förslag till riktlinjer för ny organisation av AMS kansli.

Figur 11.1 AMS förslag till ny kansliorganisation

STYRELSE

GENEML OVER iomsmmcs- UTBILDNINGS- ADMINtSTIATIV reasonaounsnou DMEKTOR cannot DIIEKTOI DIIEKTOR bruna:

Försvar Utredning Plats- Utbildning Elconomi/ Personal förmedling Intendentur

Bygg- och Vägledning Administrativ Personalplancring utveckling utbildning

Produktion Försäkring lnlormotion Ash Kursgård

Juridiska AMS Internservice

Syftet med den nya kansliorganisationen kan sammanfattas i tre punkter,

- en understödja process mot ökad målstyrning av verksamheten

- förbättra fältet samordningen gentemot

- åstadkomma ett effektivare utnyttjande av AMS kansliresurser.

Den nya organisationen medför att verksledningen förstärks, att arbetsfördelningen mellan enheterna delvis ändras samt att antalet tjänster minskar med drygt 20 %.

I den nya verksledningen ingår generaldirektören och överdirektören, förmedlingsdirektören, utbildningsdirektören, administrative direktören samt personaldirektören, totalt sex personer.

Förändringarna i arbetsfördelningen mellan enheterna innebär bl.a. att vägledningsfrågorna samordnas i en enhet. Vidare sammanförs arbetsmarknadsutbildningen, bevakningen av utbildningsfrågor samt arbetet med yrkesinformation till en enhet.

På det administrativa området skapas en enhet för administrativ utveckling. I denna sammanförs organisationsenheten och det s.k. Af/ADB-projektet. Vidare delas intendentur-, personal- och ekonomienheterna upp, så att alla frågor om intern service för styrelsens kansli samlas i en ny fristående enhet. Slutligen inrättas särskilda enheter för personalutbildning och information.

Genom dessa förändringar skall 150-170 helårstjänster kunna frigöras för att i stället förstärka arbetsförmedlingarna.

Funktionellt innebär förslaget, att arbetsförmedlingarna och arbetsmarknadsinstituten skall vara direkta service-

organ till arbetssökande och företag. AMS och länsarbetsnämnderna skall vara styr- och stödorgan till fältorganisationen.

Styrelsen och verksledningen skall leda och samordna verksamheten genom att ange övergripande och strategiska måt och riktlinjer, fördela resurser till olika delar av

verksamheten samt följa upp och utvärdera den. Vidare

ingår i styrelsens uppgift att bedöma behovet av resursinsatser på olika områden samt att stimulera och utveckla verksamheten.

Enheterna inom AMS får främst två uppgifter. De skall dels utgöra stabsfunktion åt ledningen, dels ge service till länsarbetsnämnderna. Därutöver skall enheterna löpande hantera besvärsärenden och andra ärenden om myndighetsutövning som inte kan eller får delegeras till underlydande organ. Konkret innebär enheternas stabsfunktion, att arbetet inriktas på utredning, policyframtagning samt uppföljning och utvärdering. Genom att enheterna omvandlas till stabsorgan är det endast verksledningen som fortsättningsvis kan ge direktiv till fältorganisationen.

Enheternas funktion som serviceorgan till fältorganisationen skall helt styras av efterfrågan. Gentemot fältorganisationen får enheterna en konsultativ funktion. Beslut i den löpande ärendehandläggningen inom fältorganisationen skall fattas utan kontakt med AMS.

I enheternas uppgifter ingår utvecklingsarbete såväl inom stabs- som servicerollen. Det gäller dels i fråga om metoder i förmedlings- och vägledningsarbetet, dels i fråga om organisationsutveckling.

Rollfördelningen mellan AMS styrelse och verksledning, AMS enheter och fältorganisationen beskrivs schematiskt i figur 11.2.

AMS styrelse verksledning Kansli

LAN LAN-ledning

DAN DK-ledning

Fig 11.2 Schematisk beskrivning av rollfördelningen inom AMV.

Förslaget till riktlinjer för den nya kansliorganisationen antogs av AMS styrelse den 12 oktober 1984, varefter förslaget Överlämnades till arbetsmarknadsdepartementet med begäran om genomförande. AMS-kommittén och statskontoret anmodades avge yttrande över organisationsförslaget under förra hälften av november.

I yttrandet över AMS förslag till riktlinjer för omorganisation av kansliet, sade sig kommittén, inte ha något att erinra mot att förändringsarbetet på det organisatoriska området drevs vidare. Beträffande det konkreta organisationsförslaget, anslöt sig kommittén till de tankegångar som låg bakom detta utan att därför ta ställ-

ning till förslagets olika enskildheter. Kommittén konstaterade emellertid, att arbetsmarknadsdepartementet överlämnat AMS förslag till kommittén på remiss och inte för någon självständig bearbetning. Kommitténs uppgift begränsades till att under en förhållandevis kort tidsperiod avge ett yttrande. Med den uppläggningen, ansåg sig kommittén inte ha anledning att i det kommande betänkandet anlägga synpunkter på organisationen av AMS kansli, i annan mån än vad som direkt skulle komma att beröras av kommitténs ställningstagande till verkets arbetsuppgifter. (Kommitténs yttrande i sin helhet återfinns i bilaga 6.)

I 1984/85 års budgetproposition redovisade arbetsmarknadsministern de nya riktlinjerna för organisation av AMS kansli med hemställan om genomförande i huvudsak enligt AMS förslag fr.o.m. den 1 juli 1985. Riksdagen har därefter beslutat i enlighet med propositionen.

som framgått av kapitel 7 föreslår kommittén, att AMS fortsättningsvis inte skall bedriva beredskapsarbete i egen regi. För AMS centrala organisation innebär det bl.a. att produktionsenheten läggs ned. I kapitel 10, som behandlar arbetsförmedling på kulturområdet, lägger kommittén fram förslag om inrättande av en stiftelse för denna verksamhet. En effekt av detta förslag torde bli att den kulturarbetsdelegation som är knuten till AMS kansli kan avvecklas.

Det interna arbetet med en omorganisation av verket centralt följs f.n. upp av en översyn av länsorganisa-

tionen med motsvarande syfte att åstadkomma en decentra-

lisering och omfördelning av resurser till arbetsförmedlingarna.

Mot bakgrund av vad som anförts i fråga om förändringarna i AMS centrala organisation finner kommittén inte heller anledning att gå närmare in på länsarbetsnämndernas organisation.

11.2 AMS styrelserepresentation

ll.2.l Direktiven m.m.

Principen att arbetsmarknadens parter skall ges representation i styrelsen har i stort sett varit obruten alltsedan SAF och LO tillerkändes två styrelseplatser

vardera i den, vid tiden för det första världskrigetk

inrättade arbetslöshetskommissionen. Partsrepresentationen i de olika myndighetsorganen för reglering av arbetsmarknaden har sedan dess successivt utökats med företrädare för såväl arbetsgivar- som arbetstagarsidan.

Denna fasta knytning av parterna till beslutsprocessen har egentligen aldrig ifrågasätts. så inte heller i direktiven till AMS-kommittén. Arbetsmarknadsministern erinrar om den breda uppslutning som finns kring värdet av det starka inflytande parterna på arbetsmarknaden har i AMS styrelse och det ansvar som följer av det. Detta förhållande bör, enligt direktiven, kvarstå. Kommittén bör överväga om en bredare representation härvidlag är lämplig. Direktiven hänvisar även till två av Sverige ratificerade ILO-konventioner med avseende på parternas medverkan i den praktiska utformningen av arbetsmarknadspolitiken.

I kommittédirektiven rörande AMS styrelserepresentation hänvisas för beaktande även till det, i början av år

1983, alltjämt pågående arbetet inom förvaltningsutred-

ningen (B 1977:001). Denna utredning hade bl.a. till

uppgift att behandla frågan om lekmannastyrelser i den statliga förvaltningen. Utredningen överlämnade sitt

slutbetänkandel till civilministern i juni 1983.

Betänkandet, som i första hand var av beskrivande och analyserande karaktär, överlämnades senare till verksledningskommittén (C 1983:03) för beaktande. Denna kommitté, har till uppgift att övergripande se över ledningsfunktionen vid förvaltningsmyndigheter under regeringen och kommer senare i vår att överlämna sitt slutbetänkande till regeringen.

AMS-kommittén har fortlöpande haft samråd med verksledningskommittên i de frågor som berör arbetsmarknadsverkets styrelserepresentation.

1l.2.2 AMS organisatoriska beslutshierarki

Arbetsmarknadsverket kan i beslutshänseende uppdelas i tre myndighetsnivåer i enlighet med den institutionella uppbyggnaden - AMS, länsarbetsnämnderna och de offentliga arbetsförmedlingarna.

Genom att AMS är chefsmyndighet för länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingen, utövar styrelsen formellt sett alla beslutsbefogenheter inom verket. Instruktionen ger dock styrelsen och generaldirektören, rätt att delegera beslutanderätten i enskilda eller grupper av ärenden. Detta sker formellt genom fastställande av arbetsordning och särskilda beslut såväl för AMS som för länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingen. På respektive myndig-

lPo1itisk styrning - administrativ självständig-

het (SOU 1983:39).

hetsnivå kan vidare upprättas en formell beslutsordning, vari de interna beslutsbefogenheterna regleras.

AMS verksamhet leds i dag av en styrelse på 15 personer varav två representanter för verkets personal. I styrelsen ingår, förutom verkets generaldirektör (ordförande) och överdirektör (vice ordförande), elva ledamöter, som regeringen utser särskilt. Av dessa utses tre ledamöter vardera, på förslag av LO respektive SAF, två på förslag av TCO och en på förslag av SACO/SR. Övriga två ledamöter utgörs enligt praxis av representanter för jord- och skogsbruksnäringen samt för de s.k. kvinnliga arbetsområdena. För var och en av ledamöterna utser regeringen en suppleant.

l1.2.3 Delegationer och rådgivande arbetsgrupper

Vid sidan av styrelsen finns f.n. tre delegationer som, i dess ställe, handlägger vissa frågor inom respektive kompetensområde. Det är arbetslöshetsförsäkringsdelegationen, kulturarbetsdelegationen och delegationen för yrkesinriktad rehabilitering.

Av delegationerna är det endast arbetslöshetsförsäkringsdelegationen som har beslutande befogenheter reglerade i förordningen, de övriga två är rådgivande. Den förra handlägger, i styrelsens ställe, ärenden om erkända arbetslöshetskassor och rätt till kontant arbetsmarknadsstöd.

Kulturarbetsdelegationen handlägger ärenden om arbetsmarknadspolitiska åtgärder för kulturarbetare.

Även delegationen för yrkesinriktad rehabilitering kan av styrelsen delegeras handläggningsansvar inom sitt verksamhetsområde.

Det är AMS generaldirektör som i osäkra fall beslutar om ett ärende skall avgöras av styrelsen eller delegation. Delegationerna har alltid yttranderätt till styrelsen över de frågor som angår delegationernas respektive verksamhetsområde.

Principen om partsrepresentation är genomförd även i delegationerna och de mer eller mindre permanenta arbetsgrupper som bedriver utvecklingsarbete och fungerar som rådgivare eller beredande organ inom verket. Som exempel på det kan nämnas Centrala Byggarbetsnämnden, i

senare

vilken det, förutom verksledningen, finns representanter för Byggförbundet, Byggnadsarbetareförbundet och TCO. På motsvarande sätt är olika arbetsmarknadsparter företrädda i ett flertal andra grupper, såsom Arbetsgruppen för jordbruk och trädgård, Arbetsgruppen för skogsbrukets arbetskraftsfrågor, Samarbetsgruppen för arbetsmarknadsutbildning, Samarbetsgruppen för verkstadsindustrin m.fl.

I förordningen föreskrivs också, att styrelsen bör samarbeta med enskilda organisationer som berörs av verksamheten. I försvarsberedskapsfrågan skall AMS vid behov samråda med ÖB, CFS och Öef.

ll;2.4 Parternas representation m.m.

Den vikt parterna lägger vid sin representation i AMS styrelse avspeglas i den nivå, på vilken man rekryterar sina ledamöter. Ledamöterna har genomgående ledande befattningar inom sina organisationer.

AMS styrelse sammanträder regelbundet var fjortonde dag, med undantag för sommarmånaderna. Det är betydligt

oftare

än vad som är regel i andra större ämbetsverk. I styrelsens sammanträden deltar suppleanterna med yttranderätt, även i de fall ordinarie ledamot är närvarande. Respektive partsrepresentanter har som regel enskilda förbere-

dande överläggningar inför styrelsens sammanträden och

besluten i plenum föregås ofta av ingående diskussioner.

Redan i samband med AMS bildande, fastslog föredragande statsrådet, att arbetsmarknadsstyrelsen bör (sålunda) ha ett vidsträckt utrymme för självständigt handlande och följaktligen icke bindas av detaljerade föreskrifter, som kunna vara ägnade att försvåra möjligheterna till snabba och effektiva ingripanden från styrelsens sida i de ofta snabbt växlande förhållanden, som föreligger på arbetsmarknadens område.

Avsaknaden av en detaljutformad instruktion har lämnat betydande utrymme åt styrelsen att ta egna initiativ till arbetsmarknadsåtgärder för att bekämpa arbetslösheten. Parternas inflytande och uppslutning kring de åtgärdsförslag som utarbetats inom verket har därvidlag varit väsentligt för att få fram medel men också för genomförandet av beslutade åtgärder.

En genomgång av styrelsebeslut i plenum visar en påfallande enighet. Det är sällan som partsrepresentanterna funnit anledning att reservera sig mot beslut i väsentliga frågor.

Rimligtvis har arbetsgivarnas och arbetstagarnas företrädare haft olika uppfattningar i åtskilliga frågor, t.ex. framställningar om ökade personalresurser och regionalpolitiska stödåtgärder. Trots detta, har emeller-

tid styrelsebesluten som regel varit eniga. En inte oväsentlig förklaring till detta torde vara att parts-

representanterna i sina ordinarie arbeten har direkt

anknytning till arbetsmarknaden. De är med andra ord välorienterade i arbetsmarknadsfrågor. Även i de fall då man har principiellt olika uppfattning i ett enskilt ärende, kan det övergripande intresset av att AMS effektivt fyller sin arbetsmarknadspolitiska funktion, antas ta sig uttryck i en strävan att nå eniga beslut.

Ordförandens, generaldirektörens, agerande synes också ha en väsentlig betydelse för enigheten om besluten i AMS styrelse. Ordföranden har, i viktiga frågor, uppfattat sin roll som medlare och i flertalet fall också lyckats jämka ihop från början motstridiga uppfattningar hos parterna. Värdet av en enig styrelse bakom beslut i de övergripande arbetsmarknadspolitiska frågorna har varit väsentligt för trovärdigheten av föreslagna åtgärder och därmed möjligheten att få tillräckliga anslag.

11.2.5 ILO-konventionerna nr 88 och nr 150

Vid ILO-konferensen 1948 antogs en konvention (nr 88) angående den offentliga arbetsförmedlingens organisation. I konventionens artikel 4 föreskrivs inrättandet av rådgivande nämnder för att trygga samverkan med representanter för arbetsgivare och arbetare vid den offentliga arbetsförmedlingens organiserande och verksamhet samt vid uppdragande av riktlinjer för dess fortsatta utveckling. Konventionstexten föreskriver vidare, att arbetsgivarnas och arbetarnas representanter i nämnderna skola utses till lika antal efter samråd med de representativa arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna där sådana finnes.

Konvention nr 150 handlar om, att inom arbetsmarknadsförvaltningen vidta åtgärder för att säkerställa samråd, samarbete och förhandlingar mellan myndigheterna och de mest representativa arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna eller - då så är - för lämpligt representanter arbetsgivare och arbetstagare (artikel 5:1). Dessa åtgärder bör genomföras på såväl nationell nivå, som regionalt och lokalt samt branschvis.

Där det är lämpligt, skall organen inom systemet för arbetsmarknadsförvaltning, dels ansvara för eller medverka vid utformning, genomförande, samordning, kontroll och översyn av den nationella arbetsmarknadspolitiken, dels inom den offentliga förvaltningen vara ett instrument för utformning och tillämpning av lagstiftning varigenom denna politik konkretiseras (artikel 6:1).

I samband med regeringens proposition till riks-

dagenl för ratificeringen av konvention nr 88 mark-

erades den formella skillnaden i förhållande till det svenska systemet, där parterna är representerade i det beslutande organet, AMS styrelse och länsarbetsnämnderna, sålunda inte blott i rådgivande nämnder. Vidare framhölls, att arbetsmarknadsparternas representation i AMS och länsarbetsnämnderna inte är strängt paritetisk eftersom också jordbruksnäringen och tjänstemannaorganisationerna är representerade. Sammanfattningsvis konstaterades, att skillnaden i förhållande till konventionstexten, främst bestod i att man i Sverige gått längre i sin strävan att tillförsäkra arbetsmarknadens parter inflytande på den offentliga arbetsförmedlingen och att man sålunda kunde ratificera konventionen.

lProp. 1949:162.

Den expertkommitté inom ILO, som bl.a. har till uppgift att granska och följa upp efterlevnaden av antagna konventioner, har vid upprepade tillfällen påpekat bristen på paritet i AMS styrelse. En kommitté bestående av regeringsrepresentanter tillsattes år 1970 för att bl.a. granska tillämpligheten av artikel 4 i konvention nr 88. Kommittén kom fram till att den aktuella konventionstexten även fick anses tillämplig på beslutande arbetsmarknadsorgan. Mot den bakgrunden begärde ILO:s expertkommitté att arbetsgivarsidan skulle stärkas, antingen genom att regeringen utsåg fler arbetsgivarledamöter i AMS styrelse eller genom att man införde olika röstvärden för partsrepresentanterna.

Expertkommitténs framställning gav upphov till en omfattande debatt, inte minst i den svenska ILO-kommittén. I sin rapport över treårsperioden 1973--1975 emelltog ertid den svenska regeringen klart avstånd från en förändring i sammansättningen av AMS styrelse med motiveringen, att den svenska arbetsmarknadspolitiken generellt sett är inriktad på större och för hänsyn skydd ^ arbetstagarparten än vad som avspeglas i konventionstexten. Man hänvisar till de riktlinjer som för gäller arbetsförmedlingsverksamheten, vilken i första hand syftar till att ge service åt de arbetssökande. I rapporten hävdas, att sistnämnda princip också av godtagits arbetsmarknadens parter. I stället hänvisas till det i början av 1970-talet inrättade arbetsmarknadsrådet som i sin första utformning hade en paritetisk sammansättning, fyra från vardera parten och med arbetsmarknadsministern som ordförande.

I de senare kommentarerna till ILO rörande den aktuella konventionstexten framhålls distriktsarbetsnämnderna, där paritetsförhållandet upprätthålls genom att arbetsgivarsidan kan tillgodoräkna sig de två kommunala representanterna.

1l.2.6 Förvaltningsutredningen - en principdiskussion

Förvaltningsutredningen anger i sitt betänkande klara motiv för lekmannarepresentation inom styrelserna för de centrala ämbetsverken.

För det första tillförs myndigheten sakkunskap som förstärker dess kompetens. Underlaget för myndighetens beslut breddas genom att den tillförs fackkunskap och erfarenhet inom områden av betydelse för verksamheten.

För det andra medför partsrepresentationen i verksstyrelsen att de grupper i samhället som närmast berörs av myndighetens verksamhet ges särskilda möjligheter att föra fram sina synpunkter och påverka besluten. Myndigheten kan därigenom få en bättre uppfattning om de krav som omvärlden ställer och samtidigt ges möjlighet att förankra sina beslut hos de grupper som berörs.

I linje med det senare argumentet anförs, att intresseorganisationernas medverkan krävs för att myndigheten skall få kännedom om värderingar och betraktelsesätt som förhärskar bland de grupper som berörs av verksamheten. Partsrepresentationen kan därtill bidra till en bred uppslutning kring och en aktiv medverkan i ett förestående reformarbete.

Som ett tredje skäl anförs att det allmänna medborgerliga omdömet, det praktiska lekmannaförståndet, måste få

påverka myndighetens beslut. Genom sin bakgrund i partierna och organisationerna utgör lekmannarepresentanterna ett folkligt värn mot byråkratisk formalism och tjänstemannavälde.

Det finns vidare ett behov av att stödja myndighetens auktoritet och hos allmänheten skapa en känsla för att beslutade åtgärder är folkets sak och att folket själv deltagit i beslutens utformning.

De angivna motiven har, enligt förvaltningsutredningen,

särskilt betonats på politiskt och demokratiskt känsliga

områden och får anses gälla även för statliga beslutsorgan på den regionala och lokala nivån.

ll.2.7 Kommitténs överväganden och förslag beträffande AMS styrelse

Kommittén har med hänsyn till direktivens utformning inte funnit anledning att ifrågasätta principen att arbetsmarknadens parter skall vara representerade i AMS styrelse. Det är en sedan länge etablerad uppfattning, att arbetsmarknadspolitiken skall ha förankring hos arbetsmarknadens parter. Partsrepresentationen i arbetsmarknadsverkets beslutande organ torde också vara en viktig förklaring till den, även i internationellt pers- . pektiv, framgångsrika arbetsmarknadspolitiken.

Den nuvarande representationen bygger emellertid på en arbetsmarknadssituation som delvis förändrats. Den under 1960- och 1970-talen mycket snabba expansionen av den offentliga sektorn har lett till att stat, landsting och kommun numera är större arbetsgivare än industrin. Samtidigt har också betydande förskjutningar skett inom det privata näringslivet mot bl.a. en snabb tillväxt av

SOU.1985:7 271

servicenäringarna medan arbetskraftsbehovet inom vissa andra sektorer, t.ex. jord- och skogsbruket, minskat kraftigt.

Arbetsgivarparten inom den offentliga sektorn saknar helt partsföreträdare i AMS styrelse. Redan

sysselsättningsutredningenl uppmärksammade detta

förhållande och föreslog att partsrepresentationen i AMS styrelse borde ses över.

Den utbyggda arbetsmarknadspolitiken har inneburit ett vidgat samarbete med arbetsgivarna inom den offentliga sektorn. Det gäller exempelvis frågan om landstingens och kommunernas ökade engagemang för av sysselsättning ungdomar och skapande av arbetstillfällen i form av t.ex. beredskapsarbeten. Sysselsättningsutredningen ansåg det naturligt, att såväl landstingsförbundet och kommunförbundet som statens arbetsgivarverk skulle få representation i AMS styrelse, medan det för LAN-styrelserna, borde vara tillräckligt om kommunerna och var landstingen representerade.

I det föregående har behandlats den kritik som framförts från ILO:s expertkommittê mot den bristande pariteten mellan arbetsgivar- och arbetstagarrepresentanter i AMS styrelse. Också från svenskt arbetsgivarhåll har man uttryckt missnöje med gällande styrkeförhållanden i styrelsen.

Kommittén delar uppfattningen om såväl den offentliga sektorns betydelse som behovet av en bättre balans mellan arbetsgivar- och arbetstagarsidan i AMS styrelse och föreslår därför att kommunförbundet och landstingsför-

lsou 1979 24

bundet får var sin representant i styrelsen. För såväl kommunförbundet som landstingsförbundet kan det visserligen invändas, att de inte är renodlade partsföreträdare i samma bemärkelse som arbetsgivarorganisationerna inom den enskilda sektorn utan också har andra och vidare funktioner. Avgörande är dock, att de båda förbunden organisatoriskt företräder väsentliga arbetsmarknadspolitiska intressen inom den offentliga sektorn.

Kommittén anser inte att det finns skäl att föreslå någon särskild representant för staten som arbetsgivare. Arbetsgivarverket har inte en sådan funktion som gör Verket lämpligt att representera staten i detta sammanhang. Statens intressen företräds, a priori, av myndigheten i sig och något specifikt statligt arbetsgivarintresse därutöver finns det knappast att anledning skilja ut.

Kommittén anser inte att det finns skäl att ändra arbetstagarpartens representation i styrelsen. Inte heller finns det skäl att ompröva SAF:s representation.

Kommittén finner således, att skall arbetsgivarparten företrädas av tre representanter för SAF, en representant för kommunförbundet och en för landstingsförbundet. Arbetstagarparten skall som hittills företrädas av tre representanter för LO, två för TCO och en för SACO/SR.

Kommitténs förslag i denna del får anses en avutgöra vägning mellan olika intressen, däribland ambitionen att i möjligaste mån begränsa antalet Det styrelseledamöter. sagda innebär dock, att inte fullständig paritet uppnås mellan parterna. En absolut antalsmässig likställdhet i partsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare

är för övrigt, ur balanssynpunkt, i viss utsträckning endast skenbar. Arbetsgivarna på den privata respektive offentliga sektorn torde således ha fler intresseskiljande frågor än de olika arbetstagarorganisationerna.

Med hänsyn till att den arbetsmarknadspolitiska åtgärdsarsenalen i första hand är inriktad mot den privata arbetsmarknaden är det rimligt att de privata arbetsfår fler representanter än de offentliga. givarna

Redan år 1940, i arbetsmarknadskommissionen, utsågs en för att - om än inte klart utkvinnlig styrelseledamot - bevaka särskilda kvinnofrågor på arbetsmarknaden. sagt

Vidare ingår traditionellt i styrelsen en representant med anknytning till jordbruks- och skogsnäringarna.

kommitténs uppfattning finns det inte skäl att Enligt bibehålla den nuvarande ordningen med en särskild representant för jord- och skogsbruksnäringarna. Dessa närsom i dag representerar mindre än sex proingsgrenar, cent av de bör som andra näringar anses bli sysselsatta, företrädda av partsrepresentanterna.

När det för bevakning av kvinnogäller representationen är bilden inte lika entydig. I ett läge då utveckfrågor i stället går mot en integrerad arbetsmarknad är lingen det om det i styrelsen bör finnas en ledamot tvivelaktigt med den svårdefinierade uppgiften att företräda tämligen kvinnofrågor. Man bör kunna förutsätta att specifika i styrelsen företräder alla sina partsrepresentanterna medlemmar oavsett kön.

Ledamoten med att bevaka kvinnofrågor har alltid uppgift varit en kvinna. Detta har varit betydelsefullt då

styrelsen i övrigt haft och har en stark mansdominans. Enbart det förhållandet skulle kunna tas till intäkt för att det även finns behov av en fortsättningsvis ledamot i styrelsen med särskild att bevaka uppgift kvinnofrågor. Mot detta kan invändas, att bibehållandet av nuvarande ordning kan medföra mindre press på arbetsmarknadens parter att föra fram kvinnor vid av nominering representanter till styrelsen och därför bidra till att bevara ett föråldrat mönster, vilket ur jämställdhetssynpunkt är olyckligt.

Den ojämna i är i och könsfördelningen styrelsen för sig inte unik för AMS. I direktiv verksledningskommittêns uppmärksammas, att andelen kvinnor i de flesta verksstyrelser är påfallande liten. Verksledningskommittén åläggs därför att söka former som medverkar till att bryta den ojämna AMS-kommittén vill könsfördelningen. för sin del understryka vikten av att man kommer fram till lösningar på detta problem.

Kommittén har vid sina överväganden slutligen stannat för att föreslå, att någon särskild representant för kvinnofrågor inte fortsättningsvis skall utses. Kommittén anser emellertid, att det även i framtiden finns skäl att i styrelsen ha en obunden ledamot som företrädare för mera allmänna intressen. Denna ledamot som skall, saken uttrycktes redan i prop. 1946:239 angående AMS bildande, representera en mera allmän rörande arbetssakkunskap marknadsfrågor. Regeringen kan ha anledning att från tid till annan beakta olika intressen då denna ledamot utses. Jämställdhetsfrågornas stora betydelse på dagens arbetsmarknad måste i nuläget vara en sådan faktor att beakta vid utseendet av den obundna ledamoten.

Förutom partsrepresentanterna och de två särskilda representanterna ingår i dag generaldirektören och överdirektören i styrelsen. Kommittén vill för sin del förorda att verkschefen även i framtiden skall ingå i styrelsen och där fylla funktionen som dess ordförande. Kommitténs förslag i denna del har ett direkt samband med systemet med partsrepresentation, vari generaldirektören bl.a. har en viktig uppgift att olika sammanjämka intressen. Om generaldirektören effektivt skall kunna fylla denna funktion bör han vara ordförande i styrelsen.

Däremot ser kommittén inte skäl för några avgörande att överdirektören skall ingå som ledamot i Det styrelsen. kan förutsättas att överdirektören ändå tar aktiv del i styrelsens arbete. Överdirektören är ställföreträdande för generaldirektören vid dennes frånvaro och då går också in som styrelsens ordförande.

Sammantaget innebär kommitténs förslag, att i styrelsen skall ingå generaldirektören, en obunden tre ledamot, företrädare för SAF, en företrädare för kommunförbundet, en företrädare för landstingsförbundet, tre representanter för LO, två för TCO och en för samman- SACO/SR, lagt 13 personer. Inräknat de två personalrepresentanterna innebär kommitténs att det totala antalet förslag ledamöter i AMS styrelse blir oförändrat.

Den nuvarande ordningen, där ledamöter och suppleanter utses på förslag av parterna, bör, som framgår av vad tidigare sagts, bibehållas. Parternas frihet att själva nominera sina representanter i styrelsen bör således inte inskränkas.

Parterna har naturligen intresse av att få in så allsidig representation som möjligt. Det finns anledning räkna med att detta leder till en jämnare könsfördelning i styrelsen.

Tablå över förslag till ledamöter och suppleanter i AMS styrelse

Antal ledamöter Antal suppleanter förslag (nuläge) förslag (nuläge) Arbetsgivargarten SAF (3) (3) Kommunförbundet (0) 1 (0) Landstingsförbundet (O) (0)

Arbetstagargarten

Övriga representanter Generaldirektören 1 Överdirektören 0 Särskilda intressen - ledamot) l (obunden

Totalt 13

ll.2.8 Länsarbetsnämnderna

Kommitténs förslag i det föregående är en följd av upp-› att se över inom AMS. \ draget styrelserepresentationen Direktiven âlägger inte kommittén att därutöver utreda frågan om representation i verkets beslutande organ på läns- och distriktsnivå.

Kommittén har emellertid i den tidigare genomgången av ansvarsfördelningen bl.a. med avseende på vissa sysselsättningsskapande åtgärder aktualiserat möjlig-

heten att stärka kommunernas och landstingens inflytande på regional och lokal nivå. Kommittén vill därför, som en uppföljning av förslaget till styrelserepresentation i verkets centrala organisation, även översiktligt diskutera länsarbetsnämndernas sammansättning.

Länsarbetsnämndernas nuvarande sammansättning framgår av följande tablå.

Ord- Läns- SAF LO TCO SACO/ Övriga Personalförande arbets- SR repr. dir. 2 2 1 1 2 2

Länsarbetsnämnden består av ordföranden och elva andra ledamöter, de två personalrepresentanterna inräknade. Arbetsmarknadens parter representeras av två ledamöter

från vardera SAF och LO samt en ledamot från vardera TCO

och SACO/SR. Länsarbetsdirektören är självskriven ledamot i nämnden.

utser - formellt av Regeringen på förslag generaldirektören - ordförande och vice ordförande. Det är regelmässigt landshövdingen i länet som utses till ordförande. Övriga ledamöter utses direkt av AMS. För var och en av nämndledamöterna, utom för ordföranden och vice ordföran-

den utses personliga suppleanter.1 De ledamöter som

representerar parterna nomineras av de centrala arbetsmarknadsorganisationerna men har givetvis verksamhetsanknytning till länet.

ll Stockholms länsarbetsnämnd utser regeringen

suppleant även för vice ordföranden.

Det har alltsedan länsarbetsnämndernas tillkomst varit att ordföranden/landshövdingen i samråd med genepraxis raldirektören nominerar de ledamöter i nämnden som inte Politikerna dominerar bland dem representerar parterna. som utses mandat. Av vice ordföranden är drygt på dessa hälften ledande ungefär lika för- (15) kommunpolitiker, delat mellan landsting och primärkommuner. En fjärdedel

är eller har varit riksdagsmän.1

Också när det den övriga ledamoten och suppleantgäller en för denna, vilka utses av AMS, är politikerinslaget En nästan lika stor grupp utgör dock företrädvanligt. are för jord- och skogsbruksnäringarna.

Kommittén har i detta kapitel funnit det motivtidigare erat att bereda den offentliga sektorn plats i AMS styrelse att föreslå representation för landstingsgenom och kommunförbunden. När det gäller länsarbetsnämnderna och distriktsarbetsnämnderna är dessa intressen till stora delar redan Sålunda beaktades det tillgodosedda. kommunala behovet av inflytande fullt ut i samband med, Z inrättandet av distriktsarbetsnämnderna. Beträffande länsarbetsnämnderna kan det konstateras, att merparten av de ledamöter som inte är partsföreträdare ofta intar en ledande i landstingen och kommunerna i ställning länet.

Kommittén anser emellertid att man nu bör införa direkt för kommuner och landsting på de två representation i länsarbetsnämndens styrelse som hittills varit platser reserverade för ledamöter. Det bör ske på så sätt övriga att en kommunrepresentant och en landstingsrepresentant

1 .. . u . . En over representationen 1 sammanstallning länsarbetsnämndernas redovisas i bilaga 7. styrelser

utses. Representanten för kommunerna i länet bör utses efter förslag av kommunförbundet och landstingsrepresentanten efter förslag från landstinget i länet. Frågan om nominering av landstingsrepresentanten i Gotlands län, i Malmöhus län samt i Göteborgs och Bohus län - Malmö kommun står utanför respektive Göteborgs landstingen får lösas i särskild ordning.

Kommittén har, i fråga om länsarbetsnämnderna, även övervägt en modell motsvarande den som föreslås för AMS styrelse. Det skulle innebära att partsrepresentationen, utöver landstings- och kommunrepresentanterna, utvidgades med ytterligare en ledamot för vardera SAF, LO och TCO. Som skäl härför kan anföras det ökade ansvarstagande för länsarbetsnämnderna som synes bli följden av den pågående decentraliseringen av beslut och befogenheter från AMS till nämnderna. Kommittén är emellertid inte beredd att nu föreslå en sådan förändring. Frågan om utökad partsrepresentation bör prövas mot bakgrund av resultatet av det fortsatta organisatoriska översyns-

arbete som pågår inom länsarbetsnämnderna.

Kommitténs förslag innebär således att länsarbetsnämnderna får en styrelse bestående av fyra arbetsgivarrepresentanter - två från vardera de privata och offentliga - samt - två arbetsgivarna fyra arbetstagarrepresentanter från LO och en från vardera TCO och SACO/SR. I nämnden bör vidare ingå en särskillt utsedd ordförande, länsarbetsdirektören samt två personalrepresentanter.

Samtliga ledamöter och suppleanter för dessa, förutom ordföranden och länsarbetsdirektören, bör som tidigare utses av AMS efter förslag från respektive organisationer Landstingsrepresentanten utses på förslag av respektive landsting. Regeringen utser ordföranden och vice

ordföranden efter förslag från AMS generaldirektör. Någon att frångå nuvarande praxis att utse landshövanledning dingen till ordförande torde inte föreligga.

ll.2.9 Distriktsarbetsnämnderna

Distriktsarbetsnämndernas nuvarande sammansättning framgår av följande tablå.

Distrikts- Kommunala Personalkontors- repr repr. Chef 2 - 5 1

I distriktsarbetsnämnderna har partsrepresentationen utökats med en TCO-ledamot jämfört med LANytterligare Antalet kommunala representanter kan variera styrelsen. från två till fem ledamöter. Dessa utses vanligtvis bland ledande inom distriktet. Det är länsarbetspolitiker nämnden som numera utser samtliga ledamöter och personsuppleanter för dessa till distriktsarbetsnämnderna. liga Ordförande är chefen för distriktskontoret.

den l 1977 - i Distriktsarbetsnämnder infördes januari halvt år senare - som försöksverksam- Stockholms län ett het. Efter utvärdering och förslag från en arbetsgrupp under ledning av AMS, permanentades DAN-organisationen fr.o.m. 1979 och inordnades då också i arbetsmarkjuli nadsverkets reguljära organisation. Nämnden, som tidigare i huvudsak haft en rådgivande funktion, omvandlades till styrelse för arbetsförmedlingen.

Distriktsarbetsnämnden har, som institution, praktiskt ända från sin tillkomst, utsatts för kritik. Denna taget

har kommit från såväl personal inom verket som från de lokala fackliga och kommunala leden. I första hand har man varit missnöjd med bristen på egna resurser, oklara arbetsformer och begränsade möjligheter att fatta beslut i principiellt viktiga ärenden, främst i om fråga statsbidrag. Denna kritik har kvarstått, trots att nämndens beslutsbefogenheter successivt utökats.

I syfte att få fram en klarare och därmed

målinriktning

också ett större engagemang från de medverkande parterna bedrivs sedan mitten av år 1984 en försöksverksamhet med fyra alternativa modeller. Dessa prövas i distrikt i olika delar av landet. Försöksmodellerna kan sammanfattningsvis redovisas på följande sätt.

1 Samverkan mellan DAN och LAN bl.a. genom att länsarbetsdirektören går in som ordförande. Försök pågår i Trelleborg, Mariestad och Falköping.

2 Samverkan med lokala intressenter som innebär att arbetsförmedlingsnämnder på kommunnivå bildas. Försök bedrivs i hela Blekinge län (fem nämnder) och i hela Västernorrlands län (sju nämnder).

3 Operativ samverkan på länsplanet där och

planering uppföljning är huvuduppgiften. Syftet är att i nuvarande konjunkturläge belysa behovet av kompletterande insatser från kommuner, och företag fackliga organisationer för att nå de mål som angetts under planeringsperioden. Försök pågår i Handen, Mölndal och Piteå.

4 Ökade beslutsbefogenheter för DAN angående disposition av resurser för distriktet (personal, lokaler,

anslag för beredskapsarbeten och AMU). Försök pågår i Nässjö, Kristianstad, Hässleholm och Ängelholm.

Försöksverksamheten bedrivs under budgetåret 1984/85 men AMS har för avsikt att begära förlängning.

Kommittén har mot bakgrund av den pågående försöksverksamheten inte ansett det meningsfullt att göra en egen bedömning av nämndernas framtid. Den aviserade utvärderingen bör ge underlag för bedömning av frågan om nämnderna bör bestå och i så fall på vilka premisser.

12 EKONOMISKA KONSEKVENSER

I direktiven framhålls attde förslag kommittén lägger fram skall kunna genomföras inom ramen för oförändrade resurser. Föreslår kommittén ökade förvaltningskostnader på ett område skall det redovisas på vilket sätt en lika stor kostnadsminskning kan åstadkommas på andra områden.

Kommittén kan konstatera att det finns anledning att diskutera de kostnadsmässiga konsekvenserna avseende förslagen på tre områden.

Det gäller beredskapsarbeten i AMS regi (kap. 7), försöksverksamhet med korttidsförmedling på kontorsområdet (kap. 9) samt arbetsförmedling på kulturområdet (kap. 10).

Den totala kostnaden för AMS beredskapsarbeten i egen regi uppgick budgetåret 1983/84 till 629 milj. kr., varav 327 milj. kr. finansierades över AMS budget och resterande del av huvudmännen. Av den totala kostnaden utgjordes 483 milj. kr. av kostnader för investeringsarbeten, där 310 milj. kr. finansierades över AMS budget.

Andelen investeringsarbeten inom egenregiverksamheten är mycket hög. Den genomsnittliga dagsverkskostnaden för dessa arbeten var under budgetåret 1983/84 ca 1 700 kr., medan dagsverkskostnaden för övriga arbeten låg runt 800 kr.

Kommittén föreslår att AMS inte längre skall bedriva beredskapsarbeten i egen regi. Den anvisade arbetskraften bör i stället beredas sysselsättning i andra och lämpligare former, i första hand i skyddad sysselsättning i kommunal eller annan offentlig regi. En betydligt

sou l985:7

större andel av de anvisade kommer att arbeta därigenom inom icke investeringsarbeten. som därav kommer den följd samlade dagsverkskostnaden för gruppen att sjunka.

En annan fråga är om förslaget också kommer att medföra att beredskapsarbeten av totalt investeringstyp, sett, får en mindre omfattning, med åtföljande av minskning den totala statsbidragskostnaden. Detta bestäms av en rad faktorer som ligger utanför kommitténs att uppdrag ta ställning till.

Produktionsenhetens samlade kostnader utgörs dels av objektsbundna kostnader som till en del täcks av huvudmännen och till resterande del av dels av statsbidrag, icke objektsbundna kostnader som helt betalas av AMS.

Kommitténs förslag innebär direkta besparingar i AMS budget vad gäller de icke objektsbundna kostnaderna. Dessa uppgick budgetåret 1983/84 till ca 40 kr. milj. (exkl. den s.k. främmande verksamheten vid regionkontoren, som inte berör utförandet av Av beredskapsarbeten). dessa utgjorde ca 21 milj. kr. kostnader för förläggningsverksamheten, ca 4 milj. kr. överkapacitet på framför allt arbetsledarsidan, ca 4 kr. löner vid milj. tjänstledighet och sjukdom och resterande ll milj. kr. bl.a. löner till produktionsenheten centralt.

Vad sedan gäller de kostnaderna kan konobjektsbundna stateras följande. Om motsvarande arbeten i framtiden utförs i annan regi måste den anordnaren utföra de nya arbetsuppgifter som produktionsenheten i dag utför. Antalet ytterligare personer i åtgärder fördelat på respektive ny anordnare blir emellertid och flertalet begränsat anordnare har redan en uppbyggd organisation för verksam-

heten i fråga. Därigenom bör betydande besparingar för samhället kunna ske även i detta avseende.

När det gäller förslaget om en försöksverksamhet med

korttidsförmedling på kontorsområdet bör denna, enligt

kommitténs uppfattning, kunna bedrivas inom ramen för befintliga resurser. Den överservice som enligt förslaget skall förutsätter att kostnaden skall täckas erbjudas av de avgifter som tas ut för dessa tjänster.

Den nya stiftelsen för arbetsförmedling på kulturområdet i väsentliga delar på de resurser verket i dag bygger för denna verksamhet. På ett område kommer disponerar det emellertid att föreligga behov som inte kan tillgodoses fullt ut med befintliga resurser. Det gäller det centrala kansliet för stiftelsen. Som tidigare redovisats kommer kansliet att svara för administration, intern service, metodutveckling, arbetsmarknadsbevakning, beredskapsåtgärder, utbildning, information m.m. Personalbehovet vid det centrala kansliet hänger bl.a. samman med hur arbetet organiseras inom stiftelsen. Det får ankomma

den föreslagna organisationskommittén att närmare

på pröva hur stiftelsen skall byggas upp.

Med beaktande av förslaget om avgiftsuttag för förmed-

av på underhållningsområdet, vilket beräk-

ling program nas medföra 3,5 - 5 milj. kr. i årliga intäkter, bör det bli möjligt att genomföra förslaget utan ytterligare bidrag från det allmänna.

Det kommer emellertid att ta viss tid innan intäkterna för förmedlingsverksamheten kommer stiftelsen till godo. Man får därför räkna med vissa initialkostnader. Det

blir en uppgift för organisationskommittén att precisera

de kostnader som verksamheten kan komma att kräva. Komm-

sou 1985:7

ittén har också framhållit tidigare att det finns skäl för en viss ökad satsning på kulturområdet. Den framtida statliga insatsen bör därför inte minskas i förhållande till dagsläget och därutöver bör intäkter kunna användas för att finansiera delar av verksamheten.

Sammantaget innebär vad ovan sagts beträffande kostnadsoch intäktssidan för den föreslagna stiftelsen att verksamheten bör kunna bedrivas inom ramen för de resurser som i dag tas i inom verket anspråk för förmedling på kulturområdet. Detta har också varit en

utgångspunkt för

beredningsgruppens och kommitténs i överväganden organisationsfrågan.

___________________ Sammanfattningsvis kan konstateras att de kommförslag ittên redovisar i detta betänkande innebär totalt sett

minskade kostnader för staten och det

allmänna i övrigt.

Reservation av Börje Hörnlund, Göte Pettersson och Bengt Wittbom

Översyn av arbetsförmedlingslagen

Arbetsmarknadsverket har i dag en faktisk monopolställning när det gäller arbetsförmedling i vårt land. Enligt vår mening finns det alltid en risk för att monopolet motverkar en strävan mot effektivitet och god service.

Vi anser därför att det är angeläget att det finns alternativ och komplement till de offentliga förmedlingarna. Detta gäller i synnerhet på specialområden där den offentliga förmedlingen visat sig vara mindre effektiv. Vi är övertygade om att en större öppenhet för nya initiativ skulle få gynnsamma effekter för alla intresenter på arbetsmarknaden. Vi anser därför att arbetsförmedlingslagen borde bli föremål för en förutsättningslös översyn med syfte att skapa förutsättningar för en sådan utveckling. Därvid bör övervägas om det över huvud taget är ändamålsenligt med en lagstiftning på detta område.

Vi kan mot denna bakgrund inte ställa oss bakom kommitténs om endast en redaktionell bearbetning av förslag lagen.

Med den inställning vi redovisat blir komprincipiella mitténs förslag beträffande korttidsförmedling på kontorsområdet och förmedling av artister av mindre intresse. Dessa tar båda sikte på att stärka denav förslag samhället ordnade förmedlingen på dessa båda områden. I avvaktan på den genomgripande översyn av arbetsförmedlingslagen som vi uttalat oss för, vill vi emellertid

inte motsätta oss om en förslagen försöksverksamhet på kontorsområdet och en stiftelse kulturområdet. på

Slutligen vill vi framhålla vikten av att man även med gällande lagstiftning har en positiv inställning till de seriösa enskilda alternativ som i dag finns, eller som kan tillkomma på såväl korttidsvikariatområdet som kulturområdet.

Reservation av Gunnar Lindström

Översyn av

arbetsförmedlingslagen

I slutet av 5 förordar kap utredningens majoritet, att lagen om arbetsförmedling skall ses över i syfte att ge den ökad klarhet och en bättre redaktionell utformning.

En översyn av lagen är i hög grad påkallad. De gränser för en översyn som majoriteten ställer upp är emellertid alltför snäva och kan jag följaktligen ej ansluta mig till majoritetens som det är förslag utformat. Direktiven för en bör utredning utformas så, att denna ges ett vidare uppdrag. En översyn bör, enligt min mening, ske i syfte att modernisera och lagen anpassa den till dagens förhållanden på arbetsmarknaden. Därigenom skall också större klarhet kunna skapas på områden där oklarhet nu råder.

Reservation av Börje Hörnlund

AMS egenregiverksamhet

Oavsett konjunkturläge finns det grupper på arbetsmarknaden som på olika sätt behöver samhällets stöd. För arbetslösa med socialmedicinska handikapp och äldre

ortsbunden arbetskraft bedriver AMS sedan slutet av 1940-talet vissa beredskapsarbeten i egen regi. Verksam- - - har under senare heten bl.a. antalet förläggningar år minskat i omfattning.

anser att det vore olyckligt att, som kommittén före- Jag slår, i sin helhet föra över denna verksamhet till andra huvudmän. Jag vill särskilt framhålla de sociala och skäl som enligt min mening talar för regionalpolitiska att sådan verksamhet i viss utsträckning bedrivs inom verket även i fortsättningen.

i glesbygden har visat sig ha en rehabi- Förläggningarna literande effekt för personer med socialmedicinska problem från främst större kommuner. Det är mycket tveksamt om de mindre glesbygdskommunerna har ekonomiska möjligheter att ta ansvaret för förläggningarna. Vissa själva som t.ex. Viken i Jämtland, bör därför förläggningar, drivas vidare med arbetsmarknadsverket som huvudman.

De arbeten som utförs i glesbygden och de fasta anläggdär har även en regionalpolitisk betydelse. För ningarna i den lokalt bundna arbetskraften i Norrlands synnerhet inland och andra glesbygder finns ofta mycket begränsade till ny sysselsättning. De riskerar därmed möjligheter att bli arbetslösa, om verksamheten upphör.

Den verksamhet som jag anser skall finnas kvar inom verket bör administrativt kunna bedrivas inom ramen för berörda länsarbetsnämnders verksamhet. Produktionsenheten på AMS och regionkontoren bör sålunda avvecklas.

Reservation av Börje Hörnlund

Sammansättningen av AMS styrelse

Arbetsmarknadsverket bedriver en mycket omfattande verksamhet som sysselsätter 11 000 anställda och kostar drygt samhället mer än 20 miljarder kr. Verket kan därmed sägas vara det största och kanske av de mäktigaste statliga myndigheterna.

Jag anser att det mot den bakgrunden borde varit rimligt att närmare överväga en parlamentarisk i representation AMS styrelse. Det ter t.ex. att sig självklart riksdagen som beviljar medlen också är i representerat styrelsen. Så var också intentionerna i de direktivursprungliga en.

Kommittén har nu - i med de enlighet socialdemokratiska - i stort sett tilläggsdirektiven koncentrerat sig på frågan om fördelningen av platserna mellan arbetsmarknadens parter. Jag detta. beklagar

Enligt min mening borde sålunda styrelsen vara parlamentariskt tillsatt. Dess bör sammansättning återspegla det parlamentariska läget i Mandattiden för riksdagen. styrelsens ledamöter bör därför motsvara mandatperioderna i riksdagen.

Det är självfallet att verksamheten drivs i väsentligt samverkan med parterna på arbetsmarknaden. Detta kan emellertid lösas genom att man till styrelsen knyter rådgivande grupper med b1.a. representanter för parterna.

I avvaktan på att frågan får en mer förutsättningslös behandling än vad som nu varit fallet, anser att jag

styrelsen bör ha paritet mellan arbetsgivar- respektive arbetstagarparten, vilket också står i överensstämmelse med de principer Sverige ställt sig bakom i ILO.

Jag föreslår därför sex representanter för arbetsgivarna arbetstagarna. På arbetsgivarsidan bör det respektive vara två representanter för den offentliga sektorn och fyra för den privata sektorn. De senare bör representera bredden i svenskt näringsliv, vilket innebär att även de areella näringarna, i likhet med förhållanden i dag, bör bli företrädda.

Reservation av Göte Pettersson

sammansättningen av AMS styrelse

De direktiven har inte medgett annan prövning än en nya bredare representation från parterna på arbetsmarknaden. En bedömning av en eventuell parlamentarisk representation, som fanns med i de första direktiven har således ej skett. Mot den bakgrunden har jag anslutit mig till kommittémajoritetens förslag utom beträffande en obunden ledamot som företrädare för mera allmänna intressen.

AMS styrelse har tidigare innehållit en kvinnlig ledamot som haft att bevaka särskilda kvinnofrågor på arbetsmarknaden. Kommittén konstaterar att styrelsen har en stark mansdominans, att det borde vara parternas uppgift att se till att representationen blir könsmässigt jämnare, att så inte skett, men att en särskild kvinnorepresentant bidrar till att bevara ett föråldrat mönster. Sen kommittén gjort dessa konstateranden föreslår den att ska innehålla en obunden ledamot som ska styrelsen företräda en mera allmän sakkunskap rörande arbetsmarknadsfrågor, men som kommittén så vist formulerar det

att jämställdhetsfrågornas stora betydelse på dagens arbetsmarknad måste i nuläget vara en sådan faktor att beakta vid utseendet av den obundna ledamoten.

Enligt min uppfattning finns det ingen att i anledning styrelsen ha en s.k. obunden ledamot. Partsintressena är representerade och den opreciserade allmänna sakkunskapen torde finnas väl representerad. Liksom kommitténs majoritet är jag inte överdrivet i tron optimistisk på parternas vilja att ge styrelsen en ur jämställdhetssynpunkt bättre profil. Lösningen på det dilemmat är inte att via en obunden ledamot att hoppas regeringen utser en kvinna, utan att ta konsekvenserna av sina åsikter och föreslå att blir kvar. kvinnorepresentanten Jag förordar sålunda en sådan lösning.

Reservation av Bengt Wittbom

sammansättningen av AMS styrelse

AMS-kommitténs uppdrag att se över av sammansättningen AMS styrelse öppnar för att denna till vägen anpassa principer som bör vara vad sammansallmängiltiga gäller ättningen av statens verksstyrelser. är Utgångspunkten att skapa en rationellt arbetande styrelse. Parternas möjligheter att utöva inflytande och bidra med kunskaper och erfarenheter bör sätt än tryggas på annat genom direkt styrelserepresentation. Generaldirektörens ställning som ordförande bör också Detta står väl i omprövas. överensstämmelse med de intentioner som bakom ligger utredningsuppdraget till Verksledningskommittén.

Utgångspunkten för AMS-styrelsens bör

sammansättning enligt min mening vara att styrelsen skall stå fri från direkta partsintressen i sin All den myndighetsutövning.

sakkunskap som finns företrädd hos arbetsmarknadens parter måste givetvis tas till vara också framgent. Detta åstadkommes dock inte på bästa sätt genom att parterna ges direkt beslutanderätt i AMS styrelse. Tvärtom är det olyckligt eftersom arbetsmarknadsparterna kan förledas tro att effekterna av träffade avtal alltid kan kompenseras i efterhand genom att samma parter beslut om

fattar

arbetsmarknadspolitiska insatser i verksstyrelsen. Styrelsen bör därför istället rekryteras utanför den krets av traditionella intressen som under lång tid dominerat styrelsens sammansättning. Den bör framgent bestå av ordförande samt sex ordinarie ledamöter och suppleanter. Generaldirektören bör ingå som ordinarie styrelseledamot med överdirektören som personlig suppleant.

Ett tillvaratagande av sakkunskapen hos arbetsmarknadens

parter bör i stället säkras genom att dessa paritetsmässigt ingår i referensgrupper som indelas efter arbetsmarknadsverkets huvudverksamhetsområden. Referensgrupperna skall vara rådgivande och lägga synpunkter på inom verket framtagna förslag innan dessa behandlas av styrelsen. Jag vill i sammanhanget också peka på att de förslag till regionala decentralicerade organisationsformer för arbetsmarknadsverket och arbetsmarknadsutbildningen, som framlagts av Moderata Samlingspartiet under innevarande riksmöte, har förutsättningar att ge parterna en utomordentligt stark ställning vad gäller arbetsmarknadspolitikens konkreta genomförande. De föreslagna huvudmannaskapen tillfredsställer också i hög grad direktivens intentioner att bredda kommunernas inflytande över arbetsmarknadspolitiken.

Särskilt yttrande av Börje Hörnlund, Göte Pettersson och Bengt wittbom

AMS-kommitténs uppdrag m.m.

AMS-kommittén tillkom hösten 1981 sedan en enhällig riksdag uttalat att det förelåg skäl för en mer ingående, parlamentarisk utredning om arbetsmarknadsverkets organisation och arbetsformer. De direktiv som regeringen utfärdade var också omfattande och visade en uttalad vilja att tillmötesgå riksdagens önskemål.

Den socialdemokratiska regeringen återtog våren 1983 i väsentliga delar kommitténs direktiv. AMS-kommittén skulle nu inte längre gå igenom den arbetsmarknadspoli-

tiska åtgärdsuppsättningen, vilket i de ursprungliga

direktiven angavs vara en väsentlig uppgift. Kommittén skulle inte heller längre analysera arbetsförmedlingens uppgift och resursåtgång för olika aktiviteter. Vidare skulle den inte längre ha som utgångspunkt för övervägandena att åstadkomma en ökad decentralisering av beslutsfattandet. I de nya direktiven angavs endast att en decentralisering av beslutsfattandet skulle prövas. Slutligen tog den socialdemokratiska regeringen också bort kravet på att utredningen skulle visa hur verksamheten skulle kunna bedrivas till 15 % lägre kostnader för den offentliga förvaltningen.

Av det anförda framgår att den socialdemokratiska regeringen med de nya direktiven i hög grad begränsat kommitténs ursprungliga uppdrag.

Kommitténs uppdrag har därefter reellt ytterligare begränsats. Inom arbetsmarknadsverket bedrivs ett omfattande förändringsarbete. Häri har bl.a. ingått att göra

en översyn av det centrala kansliet, en organisatorisk som ingår i kommitténs direktiv. Verkets ledning uppgift mot denna bakgrund att kommittén skulle avvakta föreslog resultatet av det arbetet innan man tog ställning i När väl verkets utredning var klar valde regerfrågan. att skicka över denna till kommittén för utlåtande. ingen Den tid som stod till kommitténs förfogande var ca 30

dagar.

Det var således inte längre aktuellt att låta verkets ett underlag för en seriös prövegen utredning utgöra av den viktiga frågan om organisationen av AMS ning en fråga som utgör en väsentlig del i kommitténs kansli, Indirekt visade därmed regeringen att man i uppdrag. verket var ointresserad av att kommittén prövade själva Kommittén drog också slutsatsen i sitt remissfrågan. att denna fråga kunde avföras från kommitténs yttrande uppdrag.

Denna till kommitténs arbete har också kommit inställning till sätt att man givit verket i stort sett uttryck på så fria händer att inom ramen för förändringsarbetet behandla även andra frågor, t.ex. decentralisering av besluten, vilka inom kommitténs uppdrag. Att detta ligger förhållande inneburit för kommittén tycks inte ha problem kommitténs Vi anser att det i bekymrat uppdragsgivare. detta varit att regeringen direkt meddelat läge naturligt kommittén ändrade direktiv.

kan vi konstatera att det uppdrag som Sammanfattningsvis en beslutat om beträffande en ingående enhällig riksdag översyn av arbetsmarknadsverket genom den socialdemokratiska handlande inte kunnat genomföras. regeringens Behovet av en sådan översyn kvarstår alltså.

Särskilda yttranden av Börje Hörnlund

Decentralisering inom arbetsmarknadsverket

Kommittén har ställt sig positiv till den allmänna inriktningen på arbetsmarknadsverkets översyn av det centrala kansliet. Förslaget innebär att resurser kan frigöras för den platsförmedlande verksamheten.

Jag vill stryka under vikten av att man går vidare på den inslagna vägen. Sedan erfarenheter vunnits av förändringarna inom AMS centrala kansli bör man överväga förutsättningarna för ett ytterligare steg i decentraliserande riktning. Det fortsatta översynsarbetet på länsarbetsnämndsnivå bör också kunna leda till att resurser frigörs för den platsförmedlande verksamheten.

Kommunerna och arbetsförmedlingen

Kommittén har avvisat tanken på en kommunalisering av arbetsförmedlingen. Det finns skäl för detta ställningstagande, men enligt min mening finns det anledning till öppenhet för försök med en arbetsförmedling som är mer kommunalt förankrad. Jag anser att man inom ramen för de s.k. frikommunförsöken bör kunna pröva en sådan ordning.

Ungdomars sysselsättning

Kommittén har inte närmare berört ansvaret för ungdomars möjligheter till sysselsättning på arbetsmarknaden. Enligt min mening hade detta varit en given uppgift för kommittén, mot bakgrund av att AMS har ett ansvar för de s.k. ungdomslagen.

Jag vill framhålla det olyckliga i att ansvaret för ungdomars sysselsättning är splittrat på flera huvudmän. Den ordning som gäller i dag förefaller ogenomtänkt och slumpmässig. Enligt min mening bör kommunerna ha ansvaret för ungdomarna i åldern 16-19 år och deras sysselsättning. Kommunerna kan f.ö. i dag i praktiken sägas ha detta ansvar. Insatserna bör utformas så att de utgör ett led i ungdomarnas yrkesinriktning/yrkespraktik. Detta innebär att placering skall ske på hela arbetsmarknaden. Jag vill dock understryka att tiden för dessa insatser bör vara så kort som möjligt.

Det ankommer på arbetsförmedlingen att så snart som möjligt förmedla ungdomarna till den öppna arbetsmarknaden.

Centerpartiet kommer i andra sammanhang att återkomma till denna fråga.

Särskilt yttrande av Walter Slunge

Arbetsmarknadsverket och kommunerna

I kap 6 om arbetsmarknadsverket och kommunerna förutsätter kommittên att alternativ användning av olika arbetsmarknadspolitiska insatser skall kunna prövas. Däremot sägs inget om innehåll och inriktning för en sådan försöksverksamhet.

Jag anser att starka skäl talar för en långtgående förenkling av de statsbidrag och regler som för närvarande gäller för olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder. En sådan förändring måste byggas på dels en betydande decentralisering av befogenheter och resurser till länsarbetsnämnderna, dels ett uttalat ramtänkande i själva statsbidragsgivningen.

Enligt min uppfattning bör nu en försöksverksamhet

startas där staten tillsammans med och landsting kommuner

ges tillfälle att praktiskt en sådan pröva uppläggning av

de arbetsmarknadspolitiska insatserna. Den konkreta inne-

börden skulle för kunna vara landstingen följande:

landstingen anger årligen en sysselsättningsreserv

med konkretisering i fråga om insatser (anställningar

inklusive utbildningsinsatser av olika och längd karaktär) - som ett led i planeringen av verksamhets-

utvecklingen. Häri inbegripes då i kedjeeffekter flera led

den planerade sysselsättningsreserven delges LAN, som i sina årsvisa regionala överväganden om de

arbetsmarknadspolitiska insatserna i länet kan ta ställning till förutsättningar för sysselsättningstillfällen inom landstingen

förhandlingar om schablonersättning från LAN och

motprestationer för landstingens del sker en gång per år och knyts till överenskommelse om aktuell

sysselsättningsvolym samt den praktiska uppläggningen av insatserna vad gäller och karaktär längd

landstingen svarar för att bemanna sysselsättningsreserven utifrån vårdarbetets krav och verkställer sin del av överenskommelsen

LAN följer upp överenskommelsen att genom utvärdera resultaten av vidtagna åtgärder.

Särskilt yttrande av Gunnar Lindström

Arbetsgivarrepresentationen i arbetsmarknadsstyrelsens och länsarbetsnämndernas styrelse

I tilläggsdirektiven till utredningen erinrar departementschefen om den breda uppslutning som finns kring värdet av det starka inflytande parterna på arbetsmarknaden har i styrelsen och det ansvar som följer därmed. Departementschefen anser att detta förhållande bör kvar-\ stå. Det har därför ej funnits skäl för mig att närmare överväga helt andra lösningar när det gällerstyrelsens sammansättning och formerna för parternas inflytande.

I styrelsen för AMS ingår för närvarande sex arbetstagarrepresentanter och tre arbetsgivarrepresentanter. De senare företräder den privata sektorn (SAF).

Kommittén föreslår, att antalet arbetstagarrepresentanter blir oförändrat sex och att antalet arbetsgivarrepresentanter ökas till fem genom att i styrelsen skall ingå tvâ representanter för den kommunala sektorn, varav en från den primärkommunala och en från den landstingskommunala. Därigenom skulle man visserligen bl.a. uppnå en bättre balans mellan antalet arbetsgivar-och arbetstagarrepresentanter i styrelsen. Full paritet skulle dock ej uppnås. Sådan paritet synes önskvärd bl.a. av rätt-

viseskäl och med hänsyn till sedvänja på arbetsmarknaden

i likartade fall. Man skulle då också undgå den fortsatta kritik från ILO för att ej uppfylla kraven i konvention nr 88 av år 1948 som eljest ej lär utebli.

Jag anser därför, att kommittén borde ha utnyttjat detta tillfälle till att föreslå, att antalet arbetsgivarre-

presentanter skall vara sex. Av dessa skulle fyra representera den privata och två den kommunala sektorn. En sådan fördelning är motiverad med till att de hänsyn

arbetsmarknadspolitiska åtgärderna i så hög grad berör

den privata sektorn. Av betydelse i är sammanhanget också, att de kommunala representanterna kommer att ha dubbla roller i styrelsen. De kommer att representera kommunerna såsom arbetsgivare men också såsom verkställare av arbetsmarknadspolitiken. Den senare uppgiften, som alltså ej är en har stor och arbetsgivaruppgift, ökande betydelse. Om antalet arbetsgivarrepresentanter utökas till sex, innebär detta med beaktande av förslaget i övrigt en ökning av det totala antalet ledamöter i styrelsen med en, något som kan vara ett bärande knappast skäl mot en paritetisk representation. Skulle så trots allt anses vara fallet, skulle man utan allvarligare olägenheter kunna avstå från att, såsom föreslås, inrätta en plats i styrelsen för en obunden ledamot som företrädare för mer allmänna intressen.

Sammanfattningsvis anser jag att, med bibehållande av kommitténs förslag i övrigt angående sammanstyrelsens sättning, antalet arbetsgivarledamöter borde vara sex varav fyra från den privata och två från den

kommunala

sektorn. ---- Med hänsyn till den uppslutning kring det föreliggande majoritetsförslaget som kunnat nås har jag likväl anslutit mig till detsamma.

När det gäller de kommunala som föreslås representanter ingå såsom arbetsgivarrepresentanter i länsarbetsnämnderna framträder den dubbla roll som ovan berört än jag tydligare. Det kan t.o.m. ifrågasättas om ej uppgiften att företräda kommunerna när det att verkställa gäller arbetsmarknadspolitiken är den viktigaste på det regionala planet. Här torde kommunerna ofta ha intressen som

närmare arbetstagarnas än arbetsgivarnas. Det ligger därför tveksamt om dessa i och försig viktiga synes bör i arbetsgivargruppen för representanter inplaceras att man skall kunna säga att paritet uppnåtts i läns-

arbetsnämnden.

Särskilt yttrande av Enar Jonsson

AMS egenregiverksamhet

inriktning på rehabilitering och

Egenregiverksamhetens

bör bibehållas. Detta gäller i huvudsak sysselsättning människor med eller människor som på missbruksproblem av ålder eller andra sociala skäl är bundna till grund hemorten. Verksamheten kan närmast jämföras med den skyddade som bedrivs inom Samhällsföretag, med sysselsättning den skillnaden att det här gäller anläggningsverksamhet

t.ex. skogsvård, kultur- och fornminnesvård

vägbyggnad, m.m.

Det faktum att egenregiverksamheten berör en speciell

människor med specifika problem talar enligt min

grupp för att verksamheten också i fortsättningen uppfattning bör bedrivas inom arbetsmarknadsverket.

Av framgår att i genomsnitt 6 % av de SA-rapporten anvisade gick över till den reguljära arbetsmarkårligen naden. uppgifter har denna siffra Enligt tillgängliga Även om faktaunderlaget är litet kan dock stigit något. hänvisas till att t.ex. Samhällsföretag redovisar en av 1 - 1,5 % årligen. Det finns rehabiliteringseffekt således som tyder på att andra huvudmän är bättre inget än AMS då det att nå hög rehabiliteringseffekt. De gäller inom Ami för socialmedicinsk

pågående projekten

arbetskraft torde dessutom öka AMS kunnande och ge

erfarenheter för ytterligare förbättringar. En omedelbar förbättring torde ske genom en bättre av kartläggning individens förutsättningar för rehabilitering. Sysselsättningsstödjande åtgärder samt motivering av dessa, borde av Af ges vid AMS anvisningen. egenregiverksamhet är unik genom den

utbildning, mångsidighet, erfarenhet

och flexibilitet som finns för att leda den specialanvisade arbetskraften och verka för dess rehabilitering. Jag föreslår dock att nuvarande inom personalkompetens egenregin skall arbeta på sätt som verket i skall övrigt arbeta.

EtE EäEtEe_f§1-”â1â9_t_i_1l ârsmgiâaosgânisâtiog fö:

Eeseââkspâasbsten

AMS egenregiverksamhet i nuvarande utformning förändras. Det övergripande ansvaret för beredskapsarbeten skall centralt ingå i en enhet som har till uppgift:

Övergripande ansvar för planering och av

fördelning resurser, utfärdande av anvisningar samt arbeta med framtidsinriktade policyfrågor.

På regional nivå överförs resurserna i form av personal och utrustning till länsarbetsnämnderna. I likhet med AMS inre organisation så föreslås att centralt minska verksamheten till ett minimum. innebär en Förslaget överföring till LAN-organisationen av:

. Byggande .Service .

Kontroll/Uppföljning

sou 1985:i

Fördelarna med de olika delarna av mitt förslag är:

1. Genom en samordnad organisation uppnås ekonomisk

vinst. Av personalen placeras det antal som erfordras Övriga arbetar med den nya inriktningen och på Lan. är placerade ute i Lan-organisationen d v s AMS. Dk, Af, linjekontor.

Nivån på byggnadet får baseras på behovet hos intressenterna och enligt Lan-bedömning samt nivån på servicefunktionen och kontroll/uppföljning. Jag har i detta förslag utgått ifrån att verksamheten som hittills, då det gäller byggandet, skall sysselsätta SA-anvisade och äldre lokalt bunden arbetskraft. Det

är vi bäst på och där har vi kometens.

Genom servicefunktionen skulle vi hjälpa små och med ansökan - tillfälliga intressenter planering realistiska kostnadsberäkningar sysselsättningsutfall - i vissa fall m.m. Det är viktupphandlingar igt att poängtera, att tillskottet av dessa objekt

inte får falla bort på grund av att denna typ av

intressenter ej har kompetens att få fram underlag för beslut, samtidigt som vi även har kan sysselsätta den anvisade arbetskraft, som samhället behöver ge ett meningsfullt arbete.

Kontroll/uppföljning avser en positiv sådan, dvs.

aktiv under pågående objektsutförande. Här vill jag

bl.a. hänvisa till RRV:s förslag, att genom en insats av 1 till 2 %-s kostnad av beredskapsanslaget kan 3 - 4 % intjänas tillbaka till staten. Det är viktigt att vid hanteringen av så stora anslagsmedel veta vart dessa går och att de används för pengar

sitt ändamål. Genom en positiv kontroll och uppföljning kan man klara detta. används Pengarna därmed till vad de är avsedda för.

De_små_intre§senterna får inEe_uEelämnasi

Många intressenter som ansöker om beredskapsarbeten saknar organisation med speciell kompetens hos arbetsledning och administration. För sådana intressenter skall länsarbetsnämnden kunna erbjuda att utföra sig beredskapsarbeten med egen personal. för Inriktningen dessa arbeten skall vara arbetssökande med socialmedicinskt arbetshandikapp, som bedöms vara i behov av särskilda

arbetsmarknadsåtgärder. Rehabilitering av de anvisade

till öppna arbetsmarknaden eller till andra arbetsmark-

nadspolitiska åtgärder. Den befintliga Amiorganisationen skall utnyttjas. Vidare bör arbeten av typ pryoplatser utföras av Ami. Inom Ami bör vissa förslagsvis

arbetslag arbeta med åtgärder för socialmedicinskt

handikappade. Inriktningen bör vidare vara av sysselsättning äldre och ortsbunden arbetskraft samt arbeten i syfte att utjämna konjunkturer och säsongvariationer.

Den tekniska personalen utför arbetsuppgifter med vidgad teknisk och ekonomisk service till den mångskiftande del av intressenter som ansöker om beredskapsarbeten. I dessa

arbetsuppgifter skall ingå rådgivning, teknisk och ekono-

misk planering för att uppnå fullgott ekonomiskt utfall samt största möjliga sysselsättningseffekt. Byggledning, upphandling och kontroll av är andra entreprenader arbetsuppgifter som bör ingå. Därtill bör prövas system med förberedande i upphandling samband med ansökan, för att säkerställa en realistisk kostnad. Planerande- och genomförandedelen är viktig för att ett uppnå optimalt utfall av sysselsättning, rehabilitering och ekonomi.

I arbetsuppgifterna skall även ingå slutredovisning, samt fortlöpande utvärdering av de olika avsyning effekterna. I utförandet av beredskapsarbeten i annan huvudmans regi bör även prövas ett system med lednings-

grupp som service och resurs i rehabiliteringsarbetet.

föreslår att verksamheten skall arbeta mellan AMS och Jag de små och tillfälliga intressenter, som har arbetsobjekt som kan utföras och ge behjärtansvärd sysselsättför den utslagna arbetskraften. Precis som här förening slås, så arbetar vi med ledningsgrupp, AMS, Af, Ami, socialsidan, intressent och en individuell planför den enskilde, för att nå bästa möjliga uppföljning, rehabilitering och resultat.

Det finns alla skäl att ta tillvara denna typ av objekt och den befintliga kompetensen för att bedriva liknande verksamhet mot denna typ av intressenter. I en framtid kan även ett system med hantering av beredskapsanslaget utökas till att direkt eller indirekt tillföras företag och Även här är det nödvändigt att rådgivmyndigheter. och sker av länsarbetsnämnden, så att ning uppföljning utnyttjas och får avsedd effekt såväl beredskapsanslaget som tekniskt och ekonomiskt. sysselsättningsmässigt

Den framtida skall hållas samlad inom den organisationen AMS - Lan. Den frambefintliga organisationsuppbyggnaden tida omfattningen bör vara att organisationen skall sysselsätta och äldre lokalt bunden arbetsspecialanvisade kraft och att mål för rehabiliteringseffekten fastställs.

Eiävärâiâtfäbâtâsâtå

Den och det arbetssätt organisationsuppbyggnad som här föreslås är i enlighet med det sätt som AMS kommer att arbeta efter och att egenregin därmed är en helt naturlig del av arbetsmarknadsverket. därtill att AMS i sam- Lägg verkansprojektet med Stockholms kommun vill en göra socialinsats, då kan det inte vara artfrämmande att AMS genom egenregin gör en socialinsats genom att sysselsätta anvisade utslagna människor. AMS måste i den kärva

arbetsmarknadssituation som råder ta på sig rollen och

ansvaret för att även denna del av arbetskraften en ges rejäl möjlighet till ett meningsfullt arbete.

Jag anser och hävdar, att det av inlämnade Ramförmig slaget ej fått diskuteras i paritet med kansliets förslag och med hänvisning till att så har tillmycket nytt kommit hemställer jag

att beakta de inkomna skrivelserna från skilda intressenter och organisationer och deras analysera synpunkter och behov

beakta den annorlunda diskussion som förs nu gentemot för ett år sedan dvs. ett bevarande av egenregiverksamheten och med en till decentralisering länsarbetsnämnderna

närmare analysera att egenregin utgör en etablerad organisation och att genom att avveckla denna tillåta en rad nya organisationer Detta måste byggas upp. analyseras, för det kan betyda större samhällsekonomiska kostnader/utgifter samt att bl.a. kommunalt självbyggeri ökar samt belysa om medlen används till det ändamål som de är avsedda för.

att utreda och beskriva kvalitetsproblemen T1-arbete contra SA-arbete.

âelaätisLkziziä

Beträffande frågan att egenregiverksamheten har mycket stor fast kan konstateras att minskningen av personal, personal ej skett i samma takt som antalet sysselsättminskat. Detta beror b1.a. på att verksamheten ningsdagar successivt kommit att inriktas mot mer personalkrävande små av investeringskaraktär. Vidare måste objekt att personalen är en resurs som ej kortsiktigt poängteras kan anpassas till konjunkturer och sysselsättningslägen. Vidare bör framhållas att organisationen dock minskats avsevärt, eftersom en halvering av personalstyrkan föreunder den senaste 10- årsperioden. Vidare kan tagits noteras det faktum att de personella resurserna ej utfullt ut. Detta beror till stor del på en nyttjats bristande tilldelning av objekt. Ytterligare en anledning är b1.a.

att förra verksledningen snävt tillämpat kriterierna för att bedriva egenregiverksamheten

verksamhetens omfattning därigenom begränsats. Det måste anses vara riksdagens mening att organisationen till fullo skall utnyttjas för sitt ändamål

andra statliga myndigheter och verk tillåtits bygga resurser för beredskapsarbeten i sin upp betydande egen regi

Beträffande påståendet att egenregiverksamhetens inriktinvesteringsarbeten är en dyr typ av arbete,

ning på

vill jag anföra följande. Inom överskådlig tid kommer av investeringskaraktär att bedrivas. beredskapsarbeten

Vid en total bör även beaktas de utvärdering stora sysselsättningsmässiga sekundäreffekter som erhålles och det samhällsekonomiska värdet av investeringen. Ur rehabiliteringssynpunkt är dessa arbeten väl för lämpade anvisade med socialmedicinska Dessutom handikapp. medges

större individuell och val av

anpassning arbetsuppgifter, vilket är nödvändigt för ett positivt rehabiliteringsresultat. Vidare kan framhållas att under budgetåret 1982/83 utfördes 1,3 miljoner därav % i dagsverken, 20,8 AMS regi medan den totala kostnaden var ca 2,4 miljarder kronor, därav förbrukade 16,1 %. Detta är egenregin ett exempel som visar att

investeringsarbeten utförda i AMS

regi är billigare än andra regiformer.

Planering, produktion - kostnadsansvar och resultat är

ett måste. som vi Samtidigt genom erfarenhet och vidareutbildning inom AMV utgör en kompetensresurs, för att

meningsfullt sysselsätta och rehabilitera de svårplacerade människor som vi sysselsätter på våra arbetsobjekt. Dessutom uppnås en rad sekundäreffekter - en regional/lokal effekt som kommit bort i diskussionen om egenregiverksamheten. Beredskapsobjekt som bedrivs av egenregin tillför orten förutom sekundäreffekterna inköp, uppm.m. - även handling ett naturligt inslag på orten. Just genom att utnyttja ortens resurser, så sker en involvering bland människorna på orten, vilket bl.a. betyder väldigt mycket för självkänslan och för rehabiliteringen de utslagna människor vi skall sysselsätta. Det är också naturligt att sysselsätta den äldre lokalt bundna arbetskraften och att dessa ingår som för att stödarbetare, kunna få till stånd fungerande arbetslag.

Förläggningar

Vidare bör understrykas, att de som är beredskapsarbeten knutna till fasta har viss förläggningar, regional-

betydelse. Skötseln av dessa förläggningar politisk personer i bygder med ringa tillgång på sysselsätter Däremot bör de inneboendes egenavgifter sysselsättning. samt kommunernas kostnadsdel ses över. Detta har kommittén Efter en översyn av kostnadssystemet ej analyserat. finns skäl som talar för att egenregin bör fortsätta goda med förläggningsverksamhet.

Personalkonsekvenserna

Enligt min mening har personalkonsekvenserna ej analyserats i tillräcklig omfattning. I kommitténs uppdrag ligockså min mening att se hur de anställdas ger enligt situation av en eventuell förändring av egenpåverkas i framtiden. Kommittén har i denna del regiverksamheten övervältrat ansvaret på AMS och ej själva velat ge anom hur de anställdas situation påverkas av det visningar lagda förslaget.

vill i denna del framhålla, att det Avslutningsvis jag får heller inte vara så, att den kritik som tidigare fanns mot AMS i sin helhet och det behov som då tydligen att alla sätt minska AMS, att detta medför

uppstått, på

att betraktas som artfrämmande och bortratioegenregin naliseras för att kommittén skall kunna uppvisa vissa resultat.

Och allra sist då det den nuvarande egenregin, så gäller kommittén inte enbart måla upp problem utan även skall se möjligheterna

Jag anser således

att verksamheten också i fortsättningen skall bedrivas inom AMV

att AMS egenregiverksamhet i nuvarande utformning förändras

att verksamhetens resurser i form av personal och utrustning överförs till länsarbetsnämnderna samt

att verksamhetens framtida inriktning följer den modell som av mig föreslagits.

Organisation för arbetshandikappade

I har AMS och Byggbalansutredningen parterna fastslagit att insatser erfordras för arbetshandikappade inom byggoch anläggningsbranschen. I den framtida sysselsättningen för dessa människor bör den som kompetens finns bland arbetsledningspersonalen inom egenregin nyttjas. AMS bör få i uppdrag att utforma ett sådant förslag.

Särskilt yttrande av Bodil och

Öberg Tommy Andersson

sammansättningen av AMS styrelse

I det förslag till i AMS representation styrelse som kommittén presenterar finns en obunden ledamot. Denna har tidigare varit en kvinnorepresentant, med uppgift att bevaka kvinnofrågorna. Vi anser att denna obundna ledamot i fortsättningen skall ha en vidare form av jämlikhetsbevakning av arbetsmarknaden. Idag råder inte ju bara ojämlikhet mellan man - utan kvinna, eftersatta grupper som personer med har svårt att handikapp göra sig gällande, även när konjunkturerna har vänt uppåt.

En person, gärna kvinna, med väl förankrad kunskap och handikappolitisk insikt vill vi se som den obundna ledamoten i AMS styrelse.

BILAGA 1

@

Kommittédirektiv ggg

w

till utredningen

Tilläggsdirektiv om arbetsmarknadsverkets ansvarsområde

(A 1981:02)

och organisation

Dir 1983:16

Beslut vid 1983-02-10

regeringssammanträde

statsrådet Leijon, anför.

Departementschefen,

tillkallade dåvarande chefen för Med stöd av regeringens bemyndigande den 10 september 1981 en kommitté med arbetsmarknadsdepartememet att utreda arbetsmarknadsverkets ansvarsområde och organisation. uppdrag Kommittén har antagit namnet AMS-kommittén. Direktiven (Dir. 1981:65) till kommittén bör ha följande lydelse vad gäller avsnitten Kommitténs och Kostnadsramar. Dessa ändrade direktiv uppgifter i förhållande till meddelade direktiv bl.a. att AMSinnebär tidigare kommittén medverkan i arbetsmarknadspoäven skall pröva kommunernas samt arbetsmarknadsverkets ansvar för arbetsförmedling inom litiken av vikarier inom framför allt kontorsområdet. kulturområdet och förmedling Kommittén skall däremot inte gå igenom den arbetsmarknadspolitiska för att förenkla och begränsa antalet enskilda åtgåråtgärdsuppsättningen

der. Vidare förs frågan om näringshjälp över till handikappkommittén (A

1982:02).

Kommitténs uppgifter

Arbetsmarknadsverkets ansvarsområde

Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) ansvarar för att arbetsmarknadspolitimed av riksdagen och regeringen fastställda mål och ken genomförsi enlighet AMS är chefsmyndighet för länsarbetsnämnderna och arbetsförriktlinjer. och benämningen på den samlade organisationen är arbetsmarkmedlingen nadsverket. Arbetsmarknadsverkets samlade uppgifter och de olika arbetsmarknadsinstrumenten har vuxit under 1970-talet. Bland de politiska mycket kraftigt uppgifter som arbetsmarknadsverket i dag har ansvar för finns sådana som i

314 SOU 1985: 7

egentlig mening inte är arbetsmarknadspolitiska och andra som ligger på gränsen mellan arbetsmarknadspolitik och andra politikområden. Genom utbyggnaden av arbetsmarknadspolitiken har arbetsförmedlingens verksamhet blivit mycket mångfasetterad. Koncentrationen av krafterna på de centrala uppgifterna har härigenom försvårats. För att komma tillrätta med detta bör målsättningen för verksamheten vid arbetsförmedlingen vara så enhetlig och entydig som möjligt. Verksamheten bör styras utifrån klart angivna arbetsmarknadspolitiska mål och arbetsmarknadsmyndigheterna bör ej ges sådana utbildningspolitiska, socialpolitiska eller andra uppgifter som inkräktar på möjligheterna att nå dessa mål. AMS har också i sin anslagsframställning för budgetåret 1981/82 efterlyst en klarare ansvarsfördelning mellan arbetsmarknadspolitiken och andra politikområden samt ifrågasatt om vissa delar av verksamheten över huvud taget skall finnas kvar inom arbetsmarknadsverket. Mot denna bakgrund bör kommittén inledningsvis klarlägga arbetsmarknadsverkets ansvarsområde. Därvid bör kommittén utgå ifrån att arbetsmarknadspolitiken har som främsta syfte att främja anpassningen mellan arbetssökande och lediga platser med målet att uppnå och bevara full sysselsättning. Häri ingår att särskilt uppmärksamma handikappades och svaga gruppers behov av särskild hjälp för att få arbete på den öppna arbetsmarknaden. Till detta kommer den viktiga uppgiften att genom sysselsättningsskapande åtgärder ge arbete och utbildning åt de arbetslösa. Vidare innefattar den åtgärder för att främja jämställdheten, för att informera kvinnorna om vilka arbeten de bör kunna ägna sig åt utanför de traditionella kvinnoyrkena samt för att förmå arbetsgivarna, framför allt inom industrin, att acceptera kvinnor i sådana verksamheter som idag domineras av män.

Vissa av arbetsmarknadsverket: uppgifter bör kunna flyttas till annan huvudman Med utgångspunkt i en precisering av verkets bör huvuduppgifter kommittén ingående undersöka om det finns några arbetsuppgifter som helt eller delvis kan slopas eller föras över till annan huvudman. Ansvarsfördelningen mellan arbetsmarknadsmyndigheterna och bör

andra myndigheter

klarläggas. Det finns gränsområden gentemot t.ex. utbildningspolitiken och socialpolitiken där arbetsmarknadsmyndigheterna i viss mån har ålagts uppgifter som inte i första hand är arbetsmarknadspolitiska. Klara avgränsningar i ansvarsfördelningen mellan arbetsmarknadsmyndigheterna och andra myndigheter får naturligtvis inte hindra en nära samverkan mellan dessa. Genom en precisering av ansvarsförhållandena kan tvärtom bättre förutsättningar skapas för ett sådant samarbete. Kommittén bör särskilt

SOU 1985 : 7

studera vilka konsekvenser olika gränsdragningar i ansvarsfördelningen får för arbetsförmedlingens verksamhet. Genom tillkomsten av distriktsarbetsnämnderna har en formell grund skapats för en kommunal medverkan inte enbart i arbetsförmedlingsarbetet utan också vid tillämpningen på det lokala planet av statliga arbetsmarknadspolitiska insatser över huvud taget. Detta får ses som en naturlig följd av kommunernas alltmer ökande engagemang i sysselsättningsfrågorna. Kommunerna har särskilda möjligheter att bedöma och utveckla sådan sysselsättning som har lokal anknytning. Att ta tillvara alla sådana arbetstillfällen är angeläget speciellt med hänsyn tiil äldre, handikappade och ungdomar. Kommittén bör utifrån förutsättningen att staten har det övergripande ansvaret för arbetsmarknadspolitiken ingående pröva om den nuvarande arbets- och ansvarsfördelningen mellan staten och kommunerna på det arbetsmarknadspolitiska området är ändamålsenlig. AMS har i olika sammanhang tagit upp frågan om ansvaret för att skaffa pryoplatser åt skolan. inslagen av yrkes- och arbetslivsorientering liksom praktik inom olika delar av utbildningsväsendet har ökat kraftigt under senare år. Detta kommer att ställa ökade krav på ackvisition av praktikplatser. Enligt AMS finns det skäl att ifrågasätta om den nuvarande ordningen för ackvisition av 100 OOO-tals platser för korta arbetslivskontakter i första hand i grundskolan är ändamålsenlig. Den förutsätter en rad tidskrävande kontakter mellan skola, arbetsförmedling och företag. Kommittén bör pröva om arbetsförmedlingen även i fortsättningen bör ha ansvaret för denna verksamhet eller om denna hantering av anskaffande av pryoplatser och de personalresurser som är engagerade för detta kan tas över av annan huvudman, i första hand skolan. Handikappkommittén (A 1982:02) som enligt sina direktiv skall pröva den allmänna inriktningen av näringshjälp enligt arbetsmarknadskungörelsen (1966:368) bör i huvudmannaskapsfrågan ha kontakt med AMS-kommittén. Jag har nu nämnt några exempel på arbetsuppgifter som helt eller delvis kan föras över till annan huvudman. Kommittén bör överväga om det finns flera områden som kan aktualiseras i detta sammanhang. Kommittén bör dock inte aktualisera frågor som nyligen utretts som t.ex. huvudmannaskapet för flyktingfrågor. handläggningen av regionalpolitiska stödâtgärder och administrationen av investeringsfonderna.

Riktlinjer för arbetsmarknadsverket: ansvar inom bI.a. utbildnings- och socialområdena När det gäller gränsdragningen mellan arbetsmarknadsutbildning och övrig vuxenutbildning. skall utgöra ett komple-

arbetsmarknadsutbildningen

SOU 1985: 7

ment till övrig vuxenutbildning. Arbetsmarknadsutbildningen skall vara ett instrument i arbetsförmedlingens arbete med att passa samman arbetssökande och lediga platser. Kommittén (A 1980:02) för arbetsmarknadsutbildning och företagsutbildning (KAFU) har enligt sina direktiv fått i uppdrag att undersöka detta. KAFU överlämnar sitt betänkande under våren 1983. Frågan bör därför inte tas upp på nytt. Däremot bör kommittén beakta de olika åtgärder som kan bli följden av KAFU:s förslag och ta hänsyn till detta i samband med översynen av arbetsmarknadsverkets organisation. Även inom det sociala området föreligger behov av ytterligare klarläggandc av ansvarsfördelningen. Vårdinstitutioner och sociala myndigheter

släpper enligt AMS i många fall ansvaret för enskilda alltför tidigt. Därför

tvingas arbetsförmedlingen att lägga ner mycket stora resurser på arbetssökande som inte är tillräckligt rehabiliterade för att en arbetsplacering skall vara möjlig. Effekterna av förmedlingens insatser kan därföri praktiken ofta bli mycket små eller obetydliga. Kommittén bör belysa i vilken utsträckning

förmedlingens resurser tas i anspråk för just sådana uppgifter som primärt

inte är arbetsmarknadspolitiska och ge förslag på en lämplig ansvarsfördelning. Kommittén böri denna fråga ha kontakt med handikappkommittén (A 1982:02) som enligt sina direktiv bl.a. skall behandla frågan om samordning av åtgärder för yrkesinriktad rehabilitering främst av unga handikappade och ansvarsfördelningen mellan olika samhällsorgan när det gäller sådana åtgärder. Kommittén bör mot bakgrund av vad jag här har redovisat ange riktlinjer för vad som är arbetsmarknadsverkets ansvar i dessa sammanhang och belysa avgränsningar gentemot uppgifter som bör falla på andra myndigheter. En särskild utredare har tillsätts med uppdrag att utreda frågor om samverkan i arbetsmiljö- och arbetsanpassningsfrågor (A 1981:04). Utredaren kommer att presentera sitt betänkande under innevarande år. Kommittén bör ha ett nära samarbete med utredaren i de delar som berör arbetsmarknadsverkets verksamhetsområde och organisation. Kommittén bör vidare beakta utredarens förslag och behandla dessa frågori samband med andra avgränsning.:frågor som kommittén har att pröva. Bland invandrarna finns många arbetssökande som har komplicerade hinder för en arbetsplacering. Det kan gälla bostadsproblem, brist på barntillsyn, bristande grundutbildning, sociala problem nära etc.. Ett samarbete mellan arbetsförmedlingen och kommunerna är naturligtvis av stor betydelse för att dessa hinder skall kunna övervinnas. AMS har pekat på denna problematik i sin anslagsframställning för budgetåret 1981/82 och framhållit att man från statsmaktemas sida bör markera var gränsen går mellan arbetsmarknadsverkets och kommunernas ansvar. Kommittén bör även behandla denna fråga och därvid bl.a. studera den rapport som en arbetsgrupp inom AMS gjort och som benämns Utvärdering av Kista-

projektet. I denna fråga bör kommittén samråda med invandrarpolitiska kommittén (A 1980:4). I gränsområdet mellan näringspolitik. regionalpolitik och arbetsmarknadspolitik är behovet av samordning och samverkan stort. Klara avgränsningar i ansvarsfördelningen mellan olika politikgrenar är här i hög grad nödvändiga om den samlade politiken skall bli effektiv. Genom att nya selektiva åtgärder inom närings- och regionalpolitiken har kommit till har flera organ blivit involverade i handläggningen av frågor med arbetsmarknadspolitisk anknytning. Kommittén bör överväga hur man på bästa sätt

skall förena krav på samordning och samverkan med strävanden efter

rationell arbetsfördelning på detta område. Kommittén bör i detta sammanhang ha kontakt med utredningen som skall se över det regionalpolitiska stödet (Dir. 1982:105). Arbetsfördelningen mellan arbetsmarknads- och industridepartementet är sådan att de regionalpolitiska frågorna handläggs inom industridepartementet. Utredningen med uppdrag att se över statens industriverks framtida verksamhet och organisation m.m. hari betänkandet Ds I 1982:14 föreslagit att handläggningen av det regionalpolitiska stödet förs över från AMS till industriverket. Frågan kommer att behandlas inom regeringskansliet inom kort varför kommittén inte närmare bör pröva denna fråga. En fråga som i detta sammanhang emellertid bör prövas är den om arbetsmarknadsverkets ansvar för arbetsförmedling på kulturområdet. Denna fråga har utretts vid flera tillfällen under senare år. En viss personalförstärkning har också skett av kulturarbetarsektionerna inom den offentliga arbetsförmedlingen. Trots detta har den offentliga arbetsförmedlingen fortfarande bara hand om en liten del av förmedlingen av arbeten inom kulturområdet. medan huvudparten ligger hos enskilda av AMS godkända arbetsförmedlingar eller av privata institut som bedriver arbetsförmedling i anslutning till annan verksamhet. Bakgrunden till detta tordc bl.a. vara svårigheter att på denna delarbetsmarknad skilja på produktionsförmedling och arbetsförmedling samt det förhållandet att arbetssökande och arbetsgivare på kulturområdet utöver arbetsförmedling behöver sådan service som inte låter sig förena med den myndighetsfunktion som den offentliga arbetsförmedlingen representerar. Dessa verksamheter är dessutom i huvudsak koncentrerade på dansmusik och lättare underhållning medan övriga kulturarbetare befinner sig i ett sämre läge. Det bör därför prövas om kulturarbetarsektioner är den mest ändamålsenliga formen fo. sådan verksamhet eller om verksamheten för att möjliggöra en vidgning av serviceutbudet. lämpligen bör brytas ut och överföras på ett annat organ. Lex. ett statligt bolag eller en stiftelse. Om kommittén kommer fram till att verksamheten bör vidgas på detta sätt bör också prövas på vilket sätt denna överservice skall finansieras. l samband med att kommittén behandlar

denna fråga bör kommittén på lämpligt sätt samråda med representanter från olika organisationer för kulturarbetare. Vidare sker i dag inom den offentliga arbetsförmedlingen en viss förmedling av vikarier, framför allt inom kontorsområdet. Inom detta område bedriver också olika s.k. skrivbyrâer viss avgiftsbelagd vikarieförmedling med tillstånd av AMS. Kommittén bör pröva arbetsmarknadsverkets ansvar inom detta område och vikarieförmedling över huvud taget samt föreslå hur denna verksamhet bör bedrivas inom arbetsmarknadsverket för att tillgodose de olika krav som kan ställas från de arbetssökande och arbetsgivarna på en sådan förmedling. Allmänt skall översynen av arbetsmarknadsverkets ansvarsområde syfta till att skapa en mer rationell ansvarsfördelning mellan verket och andra myndigheter. Verket bör få ökade möjligheter att koncentrera sina resurser på platsförmedling och de åtgärder i direkt anslutning till denna som är nödvändiga för att bryta ner förvärvshinder och för att avskaffa förhållanden som leder tillutslagning och utestängning från arbete i syfte att främja anpassningen mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft på arbetsmarknaden. Detta ställer ökade krav på förmedlingsinsatser i takt med strukturförändringar i näringslivet och ambitionen att alla grupper skall ha samma rätt till arbete. Med utgångspunkt från kommitténs slutsatser när det gäller ansvarsfördelningsfrågan kan det finnas anledning att ändra statsmakternas föreskrifter om arbetsförmedlingens uppgifter och förmedlingsarbetets inriktning. Kommittén bör i så fall lägga fram förslag härom.

Effektivare resursutnyttjande inom arbetsmarknadspolitiken

Prioriteringen mellan olika åtgärder vid medelstilldelningen till arbetsmarknadsverket har betydelse när det gäller att förverkliga arbetsmarknadspolitikens syfte att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt. Kommittén bör utreda om en omfördelning av resurser inom det arbetsmarknadspolitiska ätgärdsprogrammet kan göras i syfte att åstadkomma en relativt större satsning på platsförmedlingen och dess anpassningsfrämjande hjälpmedel. En sådan omfördelning får dock självfallet inte ske på sådant sätt att det innebär en resursöverföring från svaga grupper till dem som har större konkurrenskraft på arbetsmarknaden. Kommittén bör därför belysa vilka konsekvenser en föreslagen resursomfördelning får för olika åtgärder på arbetsmarknadspolitikens område och för de människor som berörs av dessa. De förslag till resursomfördelning som kommittén kan komma att lägga fram skall utformas så att de totala kostnaderna hålls inom en given ram efter förhållanden vid ett normalt konjunkturläge. Vidare bör möjligheterna till besparingar belysas. Kost-

SOU 1985 : 7

nadskalkylerna bör vara väl genomarbetade så att en god bedömning av olika åtgärders kostnadseffekter kan göras. Arbetsmarknadsverkets uppgifter varierar kraftigt med konjunkturen. Medelstilldelningen till arbetsmarknadsutbildning och sysselsättningsskapande åtgärder är i hög grad konjunkturanpassad och kan i betydande utsträckning utökas i ett svagt konjunkturläge. De personella resurserna är emellertid inte dimensionerade för att klara extrema belastningar i en djup Kommittén bör pröva hur en ökad flexibilitet skall kunna lågkonjunktur. åstadkommas även inom detta o-nrâde.

Huvudprinciper för arbetsmarknadsverket.: organisation Efter översynen av arbetsmarknadsverkets ansvarsområde bör kommittén undersöka vilka krav de föreslagna förändringarna ställer på organisationen. Kommittén bör ange huvudprinciperna för en organisationsförändring och bör därvid utgå ifrån de studier och vunna erfarenheter som AMS gjort ifråga om arbetsförmedlingens organisation och arbetsformer (PLOG). Syftet med en organisationsöversyn är att få en rationellt uppbyggd organisation för arbetsmarknadsverket som är väl avpassad för de arbetsuppgifter som verket kommittén skall ha och som främjar den prioritering mellan olika enligt arbetsuppgifter som kommittén kommer att föreslå. l översynen bör bl.a. behandlas frågan om fördelningen av ansvar och uppgifter liksom samverkansformer inom verket mellan AMS. länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingen. Därvid bör möjligheterna att ytterligare decentralisera beslutsfattandet inom verket prövas. Vidare bör avdelnings- och enhetsuppdelningen hos AMS centralt ses över. AMS har i augusti 1980 överlämnat en rapport från arbetsgruppen för översyn av AMS centrala organisation. Rapporten har tillstyrkts av AMS. l en särskild skrivelse har Statskontoret framhållit att huvuddelen av rapportens förslag är nödvändiga att genomföra för att uppnå effektivitetsökningar. Rapporten bör därför ligga till grund för kommitténs arbete. Kommittén behöver emellertid inte känna sig bunden av de förslag som finns i rapporten. Emellertid har det, mot bakgrund av förslag i rapporten. i prop. 1980/812100 bil. 15 förordats en viss provisorisk förändringi enhetsuppdelningen på AMS i avvaktan på kommitténs ställningstagande i denna fråga. Genom de förändrade förutsättningar som kommitténs förslag kan komma att innebära för arbetsmarknadsverket kan det också vara lämpligt att kommittén ser över AMS styrelserepresentation. Jag vill i detta sammanhang erinra om den breda uppslutning som finns kring värdet av det starka inflytande parterna på arbetsmarknaden har i styrelsen och det ansvar som följer härmed. Jag anser att detta förhållande bör kvarstå och att_ kommittén bl.a. bör överväga om en bredare representation härvidlag är

lämplig. I det sammanhanget vill jag erinra om vissa av Sverige ratificerade ILO-konventioner. i synnerhet konventionen (nr 88) om den offentliga arbetsförmedlingens organisation och konventionen (nr 150) om arbetsmarknadsförvaltning, dess roll. uppgifter och organisation. Det kan i sammanhanget också finnas anledning att uppmärksamma det arbete som förvaltningsutredningen (B 1977:01) bedriver på detta område. Den förra regeringen uppdrog åt AMS att i samråd med Statskontoret och i nära kontakt med berörda personalorganisationer se över administrationen

och organisationen av beredskapsarbeten i styrelsens egen regi. Översynen

skulle inte beröra egenregiverksamheten som sådan utan ta sikte på regionkontorens ställning i arbetsmarknadsverkets organisation. En särskild arbetsgrupp har genomfört översynen och AMS har i skrivelse till reg :ringen den 5 september 1980 anslutit sig till förslagen och överlämnat rapporten till regeringen. Enligt förslaget skall u-a regionkontor slås samman. Regionkontoret i Umeå läggs ner och verksamheten vid regionkontoret i Härviösantl utvidgas till att även omfatta Västerbottens län. Antalet regionkontor minskas därigenom från sju till sex. Vidare föreslås en förändring i arbetsplatsorganisationen som ger en inte obetydlig inbesparing av huvudsakligen biträdestjänster och förrådsmän. Statskontoret har i ett samrådsyttrande ställt sig bakom förslagen i rapporten och i prop. l980/8l:100 bil. lS har anförts att dessa frågor bör behandlas av denna kommitté. I översynsuppdraget ingick dock inte att utvärdera AMS egenregiverksamhet. Jag anser därför att kommittén förutsättningslöst bör pröva omfattningen av och formerna för AMS egenregiverksamhet.

Kostnadsramar

Som utgångspunkt för kommitténs arbete bör gälla att alla förslag som

läggs fram skall kunna genomföras inom ramen för oförändrade resurser

inom det område som förslagen avser. Det innebär att om kostnadskrävande

förslag läggs fram måste samtidigt visas hur förslagen kan finansieras genom i form av rationaliseringar och omprövning besparingar av pågående verksamhet inom utredningsområdet. Detta innebär, att om kommittén föreslår ökade förvaltningskostnader på ett område så skall kommittén visa hur en lika stor minskning kan åstadkommas på andra förvaltningskostnader. Vidare bör prövas om rationaliseringar inom verket kan möjliggöra att personal kan omfördelas till förmedlingsarbete. Resultatet av denna bör kvantifieras. Även i övrigt bör här i tillämpliga prövning delar gälla de direktiv som regeringen har utfärdat till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående finansiering av reformer (Dir. 1980:20). Dessutom skall kommitténs kostnadsberäkningar med kompletteras förslag. idéer och uppslag som redovisar hur verkets verksamhet. sedan

SOU 1985: 7

kommittén fastställt ansvarsområdet. skulle kunna bedrivas till de facto lägre kostnader för den offentliga förvaltningen. Kommittén bör i detta sammanhang även studera olika verksamhetsområden inom verket som kräver stora i syfte att åstadkomma kostnadsbesparande åtgärder. I personalresurser detta sammanhang bör kommittén också översiktligt belysa vilka konsekvenser dess förslag får för personalen. En fråga i detta sammanhang är handläggningen av olika besvärsärenden som på olika nivåer inom verket kräver mycket tid och stora personalresurser. Kommittén bör pröva om denna handläggning kan ske på ett ur samhällets synpunkt mindre kostsamt sätt utan att rättssäkerheten rubbas. Jag vill också erinra kommittén om att en flyttning av arbetsuppgifter till annan huvudman eller annan begränsning i verkets ansvarsområde som kommittén kan komma att föreslå inte bara bör innebära en kostnadsöverföring utan också sådana effektivitetsvinster att kostnaderna för ifrågavarande verksamhet kan minskas. Kommittén bör belysa detta samt även - så långt det är möjligt- dels ge förslag till på vilken ambitionsnivå verksamheten bör bedrivas hos den nye huvudmannen. dels särskilt beakta att förslagen inte bör innebära ökade kostnader för kommunerna. När det gäller gränsdragningen till verksamhet som handhas av kommuner eller landstingskommuner bör kommittén också beakta vad chefen för kommundepartementet har anfört i direktiv (Dir 1981:42) om begränsning av statlig normgivning till kommuner och landstingskommuner. Slutligen vill jag erinra om vikten av att kommittén tillvaratar och belyser alla möjligheter till besparingar och omprioriteringar.

Hemställan Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen beslutar om tilläggsdirektiv till AMS-kommittén i enlighet med vad jag nu har anfört.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hennes hemställan. (Arbetsmarknadsdepartementet)

BILAGA 2

@

Kommittédirektiv Eå

å

Dir 1981:65

Arbetsmarknadsverkets ansvarsområde och organisa-

tion

Dir 1981:65

Beslut vid regeringssammanträde 1981-09-10

Departementschefen. statsrådet Eliasson. anför.

Bakgrund

Arbetsmarknadspolitikens inriktning under 1980-taIet

l prop. 1980/81:126 (AU l98U/8l:21. rskr 1980/812404) om arbetsmarknadspolitikens framtida inriktning anges de allmänna riktlinjerna för arbetsmarknadspolitiken under 1980-talet. l propositionen fastslås vikten av att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt och underlätta den ömsesidiga anpassningen mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft. Vidare konstateras att det blir allt mer angeläget under 1980-talet att så långt möjligt lösa arbetslöshetsproblemen genom att utnyttja de lediga platser som finns på den öppna arbetsmarknaden. l takt med att de arbetsmarknadspolitiska åtgärdsprogrammen har byggts ut har arbetsförmedlingen fått ökade administrativa uppgifter vilket fått negativa följder för det som skulle kunna betecknas som normal förmedlingsverksamhet. Att effektivisera och avdela tillräckliga resurser för platsförmedlingen och återge den dess centrala plats i det arbetsmarknadspolitiska arbetet är därför en förstahandsuppgift i ett program som syftar till att underlätta anpassningen på arbetsmarknaden. Hur väl platsförmedlingen lyckas med sin uppgift att främja anpassningen mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft på arbetsmarknaden är bl. a.

beroende av arbetssätt. organisation och resurser. lnom arbetsmarknadsver-

ket har länge pågått ett utvecklingsarbete i syfte att effektivisera platsförmedlingen. Arbetsförmedlingens metodik. arbetsformer och organisation har under 1970-talet i olika hänseenden utvecklats och förbättrats. Behovet av individualiserade insatser för att placera sökande i arbete och att tillsätta

platser har ökat samtidigt som arbetsförmedlingen har fått allt fler arbetsuppgifteri samband med att en rad nya hjälpmedel inom arbetsmarknadspolitiken har införts och byggts ut.

Platsförmedlingens arbetsformer och dess hjälpmedel

I slutet av 1960-talet och början av 1970-talet pågick försöksverksamhet med en långtgående s.k. öppen förmedling som innebar en avsevärd förändring och begränsning av den individuella platsförmedlingen. Till vissa delar ersattes den egentliga platsförmedlingen av självservice och tyngdpunkten i de individuella insatserna lades på arbetsförberedande åtgärder. Många sökande fick på egen hand ta del av tryckt platsinformation och man begränsade eller slopade olika åtgärder för registrering, anvisning av sökande, uppföljning och redovisning _avden platsfönnedlande verksamheten. Vid utvärderingen av försöksverksamheten bedömde huvudorganisationema i AMS styrelse att rationaliseringen i alltför hög grad gått ut över den individuella platsförmedlingen och att den ogynnsamt påverkat resultatet av förmedlingens arbete. Efter förslag från AMS fastställde statsmakterna år 1973 (prop. 1973:1 bil. 13, InU 1973:3, rskr 1973:71) riktlinjer för arbetsförmedlingens organisation och arbetsformer. Därmed infördes s.k. modifierad vilket bl. a. innebar öppen förmedling, en återgång till ett mera regelmässigt inskrivningsförfarande. Under är 1977 inleddes försök med fasta arbetsformer för individuell platsförmedling på flera förmedlingar. Sådana fasta arbetsformer är sedan år 1979 införda vid samtliga kontor. Syftet är att ge alla arbetssökande en individuellt anpassad service. stärka kontakterna med arbetsgivarna och systematisera olika arbetsmoment som tidigare har utförts på olika sätt vid olika kontor och av olika förmedlare.

En förutsättning för att arbetsförmedlingen på bästa sätt skall kunna

fullgöra sina uppgifter är att förmedlingen har en så fullständig överblick som möjligt över platsutbudet. För att ge arbetsförmedlingen ökad information om tillgängliga vakanser beslutade riksdagen under våren 1976 att införa en lag (1976:157) om skyldighet att anmäla ledig plats till den offentliga förmedlingen (s.k. allmän platsanmälan). Sedan hösten 1980 är allmän platsanmälan införd i hela landet. Ett viktigt led i ansträngningarna att effektivisera platsförmedlingen är den ökade användningen av modern datateknik (ADB) inom arbetsförmedlingen. På försök började år 1973 framställning av platslistor med hjälp av ADB. Under budgetåret 1976/77 inleddes försök med sökning och bevakningsmatchning av lediga platser via dataterminal. ADB-platslistor framställs sedan länge i hela landet och försöken med terminalbaserad och sökning bevakningsmatchning har utvidgats till ett stort antal förmedlingskontor.

sou 1985:7

Som ett led i försöken med ADB i förmedlingsarbetet har också en verksamhet med s.k. modellkontor startat under år 1980 i Södermanlands av ADB-teknik län. Syftet är att pröva en mer genomgripande användning inom Alla förmedlingskontor inom en väl avgränsad platsförmedlingen. arbetsmarknad får datatekniska hjälpmedel för alla eller flertalet funktioner inom och terminaler står till förfogande för alla som platsförmedlingen arbetar med Riktlinjerna för hela försöksverksamheten platsförmedling. med ADB i arbetsförmedlingen godkändes senast av riksdagen våren 1979 1978/792131. AU l978/79z34. rskr l978/79z304). (prop. Arbetsförmedlingen har vidare under 1970-talet fått en mycket betydande personalförstärkning i huvudsak för att förstärka förmedlingsverksamheten. Emellertid har arbetsmarknadens parter upprepade gånger framfört sina krav på att platsförmedlingen måste ytterligare förstärkas och ges en mera central roll i arbetsmarknadspolitiken. I december 1978 tillsatte AMS en arbetsgrupp för att se över platsförmed- (PLOG). Arbetsgruppen lade år 1980 fram en lingens organisation Arbetsförmedlingens framtida organisation. AMS styrelse huvudrapport, i alla delar i rapporten och överlämnade den till godkände förslagen regeringen. Det övergripande syftet med PLOG:s förslag är att säkerställa utrymme för individuell Det centrala i rapporten är förslaget om platsförmedling. ändrad arbetsfördelning bland den handläggande personalen vid arbetsför-

medlingen. i årets anfört att jag ser AMS förslag om Jag har budgetproposition arbetsfördelning och arbetsmetoder i PLOG-utredningen som mycket viktiga. eftersom de lägger tyngdpunkten på den egentliga platsförmedlingen och därmed bidrar till en ytterligare effektivisering av platsförmedlingsarbetet. Jag har vidare anfört att förslagen bör genomföras så långt det är möjligt inom de medelsramar som anvisas.

Föredragandens överväganden

skall använda sina resurser dels för att bedriva Arbetsförmedlingen dels för att administrera och föra ut i praktisk egentlig platsförmedling, alla andra arbetsmarknadspolitiska medel som statsmakterna verklighet

fattat beslut om. Det har enligt min mening varit en styrka i den svenska

arbetsmarknadspolitiken att de olika åtgäderna varit samlade i en och samma Det har varit en förutsättning för den flexibilitet

myndighetsorganisation.

och slagkraft som arbetsmarknadspolitiken har visat inte minst i konjunktumedgångar. Den i PLOG-utredningen föreslagna ansvarsfördelningen mellan och arbetsvägledare bör emellertid medföra ett platsförmedlare

väsentligt steg i riktning mot en effektivare platsförmedling. Med hänsyn till det ekonomiska läget måste emellertid förstärkningar av den platsförmedlande funktionen i huvudsak åstadkommas genom omfördelningar och effektiviseringar inom givna medelsramar. [propositionen om arbetsmarknadspolitikens framtida inriktning anmälde regeringen sin avsikt att tillkalla en parlamentarisk kommitté med uppgift att undersöka förutsättningarna för att förstärka resurserna för platsförmedling genom att göra avgränsningar och omprioriteringar när det gäller arbetsmarknadsverkets totala arbetsuppgifter. Förslagen till förändringen skulle genomföras inom ramen för oförändrade resurser. Jag förordar mot denna bakgrund att en kommitté tillkallas för att utreda dessa frågor och vill till ledning för denna kommittés arbete anföra följande.

Kommitténs uppgifter

Arbetsmarknadsverkets ansvarsområde

AMS ansvarar för att arbetsmarknadspolitiken genomförs i enlighet med av riksdagen och regeringen fastställda mål och direktiv. AMS är vidare chefsmyndighet för länsarbetsnämnderna och och arbetsförmedlingen benämningen på den samlade organisationen är arbetsmarknadsverket. l prop. 1980/811126 om arbetsmarknadspolitikcns framtida inriktning framhöll jag att arbetsmarknadsverkets samlade och de olika uppgifter arbetsmarknadspolitiska instrumenten vuxit mycket kraftigt under 1970talet. Bland de uppgifter som arbetsmarknadsverket idag har ansvar för finns uppgifter som i egentlig mening inte är arbetsmarknadspolitiska och andra uppgifter som ligger på gränsen mellan arbetsmarknadspolitik och andra politikgrenar. Genom av arbetsmarknadspolitiken utbyggnaden har arbetsförmedlingens verksamhet blivit mycket mângfacetterad. Koncentrationen av krafterna på de centrala uppgifterna har härigenom försvårats. För att komma tillrätta med detta bör målsättningen för verksamheten vid arbetsförmedlingen vara så enhetlig och entydig som möjligt. Verksamheten bör styras utifrån klart angivna arbetsmarknadspolitiska mål och arbetsmarknadsmyndigheterna bör ej ges sådana utbildningspolitiska. socialpolitiska eller andra uppgifter som inkräktar på möjligheterna att nå dessa mål. AMS har också i sin anslagsframställning för budgetåret 1981/82 efterlyst en klarare ansvarsfördelning mellan och arbetsmarknadspolitiken andra politikområden samt ifrågasatt om vissa delar av verksamheten över

SOU 1985: 7

huvud skall finnas kvar inom arbetsmarknadsverket. taget Mot denna bakgrund bör kommittén inleda sitt arbete med att klarlägga

arbetsmarknadsverkets ansvarsområde. Därvid bör kommittén utgå ifrån att för arbetsmarknadspolitiken är att främja anpassningen huvuduppgiften mellan arbetssökande och lediga platser i syfte att upprätthålla full behov av särskilt stöd för att erhålla ett arbete sysselsättning. Svaga gruppers arbetsmarknaden skall uppmärksammas. Här ingår att på den reguljära inrikta kvinnor de traditionella kvinnoyrkena och att på att söka sig utanför förmå framför allt i industrin. att acceptera kvinnliga arbetsgivarna. arbetssökande som idag domineras av män. Detsamma gäller på uppgifter arbetsmarknadspolitikens stabiliseringspolitiska uppgift att tillfälligt ge de arbetssökande sysselsättning i ett konjunkturläge då det totala meningsfull antalet arbetstillfällen inte räcker till för att sysselsätta hela arbetskraf-

ten.

Undersökning av om vissa av nrbetsmnrknadsverkets uppgifter kan flyttas till

annan Imvudnzan

Med från en precisering av verkets huvuduppgifter bör utgångspunkt kommittén undersöka om det finns några arbetsuppgifter som helt ingående eller delvis Ansvarsfördelkan slopas eller föras över till annan huvudman. mellan och andra myndigheter bör* ningen arbetsmarknadsmyndigheterna t. ex. utbildningspolitiken och klarläggas. Det finns gränsomráden gentemot där arbetsmarknadsmyndigheterna i viss mån har ålagts socialpolitiken uppgifter som inte i första hand är arbetsmarknadspolitiska. Klara avgränsmellan och ningar i ansvarsfördelningen arbetsmarknadsmyndigheterna andra får naturligtvis inte hindra en nära samverkan mellan myndigheter dessa. Genom en precisering av ansvarsförhallandena kan tvärtom bättre för ett sådant samarbete. Kommittén bör särskilt förutsättningar skapas studera vilka konsekvenser olika i ansvarsfördelningen får gränsdragningar för arbetsförmedlingens verksamhet. För att få underlag för sina ställningstaganden bör kommittén analysera och resursåtgången för olika aktiviteter. arbetsförmedlingens uppgifter Därvid bör särskilt med andra myndigheter belysas. I det samspelet sammanhanget kan även studeras vilka krav som ställs på arbetsförmedlingen från utomstående intressenter och organ utöver det löpande arbetet med arbetssökande och lediga platser. Genom punktvisa undersökningar på orter kan få en konkret bild av vilka uppgifter några utredningen arbetsförmedlingen i verkligheten har kommit att få på olika arbetsmarkna- « der. i

I sin anslagsframställnig för budgetåret 1981/82 har AMS givit exempel på verksamheter som helt eller delvis bör flyttas över från arbetsmarknadsver-

SOU 1985 : 7

ket till andra myndigheter. Det gäller bl. a. flyktingverksamheten, utplacering av vapenfria tjänstepliktiga i utbildning och investeringsfondernas administration. Beträffande flyktingverksamheten har AMS anfört att arbetsmarknadsverket borde engageras först när det blir aktuellt att arbetsplacera flyktingarna. Uttagningen av flyktingar, deras omhändertagande i förläggningar efter ankomsten till landet etc. anser AMS inte vara en arbetsmarknadspolitisk angelägenhet. Statsrådet Andersson har den 20 november 1980 tillkallat en arbetsgrupp med uppgift att pröva frågan om huvudmannaskap för överföring och omhändertagande av flyktingar i Sverige. Arbetsgruppen beräknas slutföra sitt arbete under hösten 1981. AMS har vidare föreslagit att vapenfriverksamheten borde administeras av annan myndighet. Regeringen har tillsatt en utredning om vapenfriorganisationen (A 1979:5) som bl. a. har sett över frågan om huvudmannaskapet för verksamheten. Utredningen har slutfr. sitt arbete under våren 1981 och betänkandet remissbehandlas f. n. Jag räknar med att eventuella förändringar i dessa båda avseenden kan genomföras utan att denna kommittés arbete behöver avvaktas. AMS har i anslagsframställningen också tagit upp frågan om ansvaret för anskaffning av pryoplatser åt skolan. Inslagen av yrkes- och arbetslivsorienliksom inom olika tering praktik delar av utbildningsväsendet har ökat kraftigt under senare är. Det kommer att ställa ökade krav på ackvisition av praktikplatser. Enligt AMS finns skäl att ifrågasätta om den nuvarande ordningen för ackvisition av 100 000-tals platser för korta arbetslivskontakter i första hand i grundskolan är ändamålsenlig. Den förutsätter en rad tidskrävande kontakter mellan skola, arbetsförmedling och företag. Kommittén bör pröva om ifrågavarande verksamhet även i fortsättningen bör åvila arbetsförmedlingen eller om denna av anskaffande av hantering pryoplatser och de personalresurser som är engagerade för detta kan tas över av annan huvudman, i första hand skolan. När det gäller investeringsfondema har AMS påpekat att de tidigare använts i konjunkturpolitiskt syfte men att de nu kommit att användas som medel för allmän investeringsstimulans. Om denna förändrade inriktning skall bestå, anser AMS att frågan om överföring av de olika fondernas administration till annan myndighet bör prövas. År 1979 godkände riksdagen systemet med investeringsfonder i företagen. Fonderna skulle i första hand användas som ett konjunkturpolitiskt medel men även kunna användas i regionalpolitiskt för att stimulera syfte långsiktiga investeringar av särskild betydelse för sysselsättningen och för utvecklingen av landets näringsliv. Fonderna kan alltså ses både som en

generellt verkande investeringsstimulans och som ett selektivt medel inom

att regional- och arbetsmarknadspolitiken. Jag anser att det är angeläget för en rationell och administration av investefinna former handläggning Kommittén bör behandla dessa organisatoriska fråringsfondsärendena. gor. enligt arbetsmarknadskungörelsen (1966:368) kan utgå i Näringshjälp form av bidrag eller lån till bl. a. handikappade för att börja eller i vissa fall fortsätta verksamhet som egen företagare. Stödformen har liten omfattning medel har visat sig mer effektiva för att och andra arbetsmarknadspolitiska åt svårplacerade. I årets budgetproposition har jag aktualiserat ge arbete för denna Utredningar om frågan om huvudmannaskapet hjälpform. näringshjälp, uppföljning, återkrav m.m. har i många fall inneburit omfattande administrativt arbete för arbetsförmedlingar och länsarbets-

om stödets sysselsättningsskapande effekt

nämnder. Det kan ifrågasättas motiverar den relativt omfattande administrativa hanteringen. Trots detta anser jag att det föreligger ett behov av det särskilda stöd som näringshjälpen Att helt avskaffa stödformen innebär att man avhänder sig en utgör. möjlighet till individanpassat stöd, som i det enskilda fallet kan vara den enda ha möjligheten att ge den sökande sysselsättning. Stödet har också visat sig en särskild betydelse i glesbygder. Emellertid anser jag mot bakgrund av den administrativa hantering som är förknippad med denna volymmässigt föga stödform att kommittén bör se över stödfonnen och även omfattande att föra över den til annan huvudman. Härvid kan undersöka möjligheterna särskilt erinras om administrationen av det särskilda glesbygdstödet. som helt eller delvis Jag har här nämnt några exempel på arbetsuppgifter kan föras över till annan huvudman. Kommittén bör överväga om det finns flera områden som kan aktualiseras i detta sammanhang.

ansvar inom bl. a. utbildnings- och Riktlinjer för arbetsmarknadsverket.: socialomrddena

mellan arbetsmarknadsutbildning och När det gäller ansvarsfördelningen övrig vuxenutbildning, skall arbetsmarknadsutbildningen utgöra ett kompleskall vara ett instrument i arbetsförmedment. Arbetsmarknadsutbildningen arbete med att passa samman arbetssökande och lediga platser. lingens inte ta över ansvaret för att Däremot bör arbetsmarknadsutbildningen

tillgodose grundläggande allmänteoretiska utbildningsbehov som primärt

skall tillgodoses genom det reguljära utbildningsväsendet. Det kan i detta sammanhang ifrågasättas om inte arbetsmarknadsutbildvidsträckt ansvarsområde. Det kan i det ningen av olika skäl fått ett för arbetet på fönnedlingama vara svårt att få till stånd en sådan praktiska om arbetsmarknadsutbildning att det sker en handläggning av ansökningar av arbetsmarknadsutbildningens inriktning och omfattning efter styrning

SOU 1985: 7

förändringarna i arbetsmarknadsläget, inte minst när det gäller att begränsa omfattningen i uppgående konjunkturer. Allmänheten betraktar ofta arbetsmarknadsutbildningen som en rättighet oavsett sysselsättningsalterna-

tiv. Arbetsmarknadsutbildningen kan också lätt uppfattas som ett attraktivt

alternativ till vanlig vuxenutbildning eftersom utbildningsstödet är väsentligt förmånligare. Åtminstone en viss del av kan

arbetsmarknadsutbildningen

därigenom bli ett utbildningspolitiskt snarare än ett arbetsmarknadspolitiskt medel. Detta kan leda till att arbetsfönnedlingarna i viss mån blir sysselsatta med en utbildningsrekrytering som går utöver vad som är motiverat av arbetsmarknadspolitiska skäl. Kommittén bör pröva denna fråga och göra det i nära samarbete med kommittén (A 1980:02) för arbetsmarknadsutbild-

ning och företagsutbildning (KAFU) samt föreslå riktlinjer för arbetsmarknadsverkets ansvar på utbildningsområdet. Vidare bör kommittén beakta vad kommittén (U 1978:04) om kommunal vuxenutbildning (KOMVUX) som inom kort skall framlägga sitt huvudbetänkande föreslår beträffande grånsdragningen mellan den kommunala och vissa delar vuxenutbildningen

av arbetsmarknadsutbildningen. också erinra

Jag vill i detta sammanhang om att svenskundervisningen för invandrare inom bl. a. arbetsmarknadsutbildningen ses över av SFI-kommittén (A 1978:07). Kommittén beräknas slutföra sitt arbete under år 1981. Kommitténs arbete med dessa frågor bör dock inte innebära att angelägna förslag från andra utredningar som behandlar likartade frågor fördröjs. Även inom det sociala området behov föreligger av ett klarläggande av ansvarsfördelnigen. Vârdinstitutioner och sociala myndigheter släpper enligt AMS i många fall ansvaret för enskilda alltför Därför tidigt. tvingas arbetsförmedlingen att lägga ner mycket stora resurser på arbetssökande som inte är tillräckligt rehabiliterade för att en arbetsplacering skall vara möjlig. Effekterna av förmedlingens insatser kan därför i praktiken ofta bli mycket små eller obetydliga. Förmedlingens arbete har här kommit att få viss karaktär av kurativ verksamhet. Kommittén bör belysa i vilken utsträckning resurser förmedlingens tas i anspråk för just sådana uppgifter. Arbetsförmedlingens primära uppgift är platsförmedlingen som skall ge arbetssökande att få arbete hjälp och arbetsgivare hjälp att få arbetskraft. Men arbetsfönnedlingen skall också medverka med arbetsförberedande åtgärder för sökande som behöver särskilt stöd för att få arbete. Detta kan t. ex. gälla nytillträdande sökande på arbetsmarknaden, i svåra omställningssituationer och arbetshandikappade. Sedan den 1 januari 1980 finns arbetsmarknadsinstitut inrättade inom arbetsmarknadsverket. Verksamheten vid instituten syftar till att pröva

arbetshandikappades och yrkesobe-

stämda personers förutsättningar för olika arbeten och genom vägledning och arbetsförberedande insatser medverka till att

vederbörande får ett

arbete. Arbetsmarknadsinstitutens resurser bör komma sådana sökande

SOU 1985: 7

som behöver och mera omfattande förberetillgodo fördjupad vägledning delser innan de kan ta steget vidare till arbete eller utbildning. När det gäller sökande som behöver arbetsförberedande och yrkesrehainsatser behövs en nära samverkan med andra ansvariga biliterande myndigheter inom t. ex. sjukvård, socialvård, kriminalvård, sjukförsäkring etc. Det är naturligtvis angeläget att, innan arbetsförmedlingen kopplas in, den medicinska och sociala rehabiliteringen har genomförts så långt att och arbetsmarknadsinstitutens arbetsförberedande och platsförrnedlingens för den sökande. Det är förmedlande insatser kan leda till positiva resultat emellertid också betydelsefullt att olika faser i rehabiliteringsprocessen väntetider eller avbrott samordnas på ett sådant sätt att inga besvärande vilka kan leda till att behandlingsarbetet försvåras eller omintetgörs. uppstår, Därför att en nära samverkan kommer till stånd mellan är det angeläget och andra berörda myndigheter, så att man får en arbetsförmedlingen ansvars- och som är rationell ur samhällsekonomisk arbetsfördelning individernas behov av kontinuitet i rehabilitesynpunkt och som tillgodoser

ringsprocessen. av samverkan och klarare ansvarsför- Vad jag här har anfört om behovet mellan olika bör inte tolkas så att arbetsmarknadsverdelning myndigheter eller andra ket kan frånsäga sig ett ansvar för dem som på grund av handikapp arbetshinder har arbetsmarknaden. Jag vill erinra om svårigheter på 1978/79220, rskr 1978/79:l86) till prop. riksdagens ställningstagande (AU 1978/79:73 om åtgärder för arbetshandikappade. Kommittén bör mot bakgrund av vad jag här har redovisat ange riktlinjer för vad som är arbetsmarknadsverkets ansvar i dessa sammanhang och belysa

gentemot uppgifter som bör falla på andra myndigheter. avgränsningar Vid sin behandling av prop. 1980/81:126 uttalade riksdagens arbetsmarknadsutskott bl. a. att det var angeläget att snabbt finna (AU 1980/81:21) metoder för en bättre samordning mellan arbetsmarknadsverkets anpassoch företagshälsovårdens arbeningsverksamhet och skyddskommittéemas inom kort att föreslå att dessa frågor utreds. te. Jag kommer regeringen Bland invandrarna finns många arbetssökande som har komplicerade för Det kan brist på hinder en arbetsplacering.” gälla bostadsproblem, bristande sociala problem etc. Ett nära barntillsyn, grundutbildning, samarbete mellan och kommunerna är naturligtvis av arbetsförmedlingen stor betydelse för att dessa hinder skall kunna övervinnas. AMS har pekat på för 1981/82 och denna problematik i sin anslagsframställning budgetåret framhållit att man från statsmaktemas sida bör markera var gränsen går mellan arbetsmarknadsverkets och kommunernas ansvar. Kommittén bör även behandla denna bör utredningen samråda med invandfråga. Härvid rarpolitiska kommittén (A 1980:4). mellan och arbetsmark- I gränsområdet näringspolitik, regionalpolitik

nadspolitik är behovet av samordning och samverkan stort. Klara avgränsningar i ansvarsfördelningen mellan olika politikgrenar är här i hög grad nödvändiga om den samlade politiken skall bli effektiv. Genom framväxten av helt nya selektiva åtgärder inom närings- och regionalpolitiken har flera organ blivit involverade i handläggningen av frågor med arbetsmarknadspolitisk anknytning. Kommittén bör överväga hur man på bästa sätt skall förena krav på samordning och samverkan med strävanden efter rationell arbetsfördelning på detta område. Iden nyligen framlagda industripolitiska propositionen (prop. 1980/81: 130 s. 44-45) tar chefen för industridepartementet bl. a. upp frågan om ansvarsfördelningen mellan AMS och industriverket vad gäller handläggningen av de regionalpolitiska frågorna. Enligt vad jag har inhämtat avser chefen för industridcpartementet att inom kort tillsätta en särskild utredare för att se över industriverkets organisation. I utredningsuppdraget ingår att bl. a. överväga lämpligheten av att föra över handläggningen av det regionalpolitiska stödet på central nivå från AMS till industriverket. Kommittén bör i samråd med denna utredare förutsättningslöst pröva denna fråga. Allmänt skall översynen av arbetsmarknadsverkets ansvarsområde syfta till att skapa en mer rationell ansvarsfördelning mellan verket och andra myndigheter och ge verket ökade möjligheter att koncentrera sina resurser på platsförmedling och de instrument i direkt anslutning till denna som är nödvändiga för att främja anpassningen mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft på arbetsmarknaden. Med utgångspunkt från kommitténs slutsatser när det gäller ansvarsfördelningsfrågan kan det finnas anledning att ändra statsmakternas föreskrifter om arbetsförmedlingens uppgifter och

förmedlingsarbetets inriktning. Kommittén bör i så fall lägga fram förslag

härom.

Efekrivare resursutnyttjande inom arbetsmarknadspolitiken

En precisering av arbetsmarknadsverkets ansvarsområde bör följas av en allmän genomgång av det arbetsmarknadspolitiska åtgärdsprogrammet i syfte att uppnå effektiviseringar. Även om ansvarsomrâdet begränsas något återstår ett stort antal åtgärder som skall administreras genom arbetsmarknadsmyndighetema. Det medför en administrativ hantering som kräver mycket betydande resurser och det är oundvikligt att detta inkräktar på utrymmet för egentlig platsförmedling. Sådana förenklingar som kan underlätta den administrativa hanteringen bör därför vidtas och kommittén bör i detta sammanhang beakta erfarenheterna av de pågående försöksverksamheterna med ADB i platsfönnedlingen. Vidare har nya åtgärder successivt tillkommit och av de

omfattningen

bestämmelser som den enskilde förrnedlaren skall informera om och som han själv skall sätta sig in i har hela tiden ökat. Kommittén bör därför gå igenom i dess huvuddrag i syfte att förenkla bestämmelser och åtgärdsuppsättningen antalet enskilda åtgärder. Detta kan ske antingen genom sammanbegränsa slagning av åtgärder med likartat innehåll eller genom utrensning av åtgärder som det i och för sig kan finnas motiv för men som är obetydliga i omfattning och därför kanske kostar mer att administrera än vad de ger i utbyte. Det är således en samlad genomgång av de olika stödforrnema som behöver göras. Varje enskild åtgärd kan förefalla motiverad om man ser den isolerad, men sammantaget kan hanteringen av alla åtgärder - jämsides med det egentliga - bli för omfattande. Eftersom då den fönnedlingsarbetet varje åtgärd infördes hade till syfte att lösa ett problem eller stödja en utsatt grupp bör det särskilt beaktas att förenklingar och sammanslagningar av olika stöd inte försvagar arbetsmarknadspolitikens möjligheter att angripa olika förekommande sysselsättningsproblem. Detta kräver awägningar som inte enbart är av teknisk natur. Även denna uppgift är väl lämpad för kommittén. Prioriteringen mellan olika åtgärder vid medelstilldelningen till arbetsmarknadsverket har också betydelse när det gäller arbetsmarknadspolitikens uppgift att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt. l betydande utsträckning är de mindre resurskrävande åtgärderna samtidigt också mera ägnade att främja anpassningen på arbetsmarknaden. En omfördelning av resurser inom det arbetsmarknadspolitiska åtgärdsprogrammet bör därför övervägas. Den skulle kunna inriktas på en relativt större satsning på platsförmedlingen

och dess anpassningsfrämjande hjälpmedel. dvs. i huvudsak innebära en

omfördelning från åtgärder som ligger sent i åtgärdskedjan till åtgärder som ligger tidigt. En sådan omfördelning får dock självfallet inte ske på sådant sätt att det innebär en resursöverföring från svaga grupper till dem som har större konkurrenskraft på arbetsmarknaden. Kommittén bör därför belysa hur en resursomfördelning kan åstadkommas och vilka konsekvenser den kan få för insatserna på arbetsmarknadspolitikens område och för de människor som berörs av dessa. De förslag till resursomfördelning som kommittén kan komma att lägga skall utformas så att de totala kostnaderna hålls inom en given ram. Även själva systemet för resursfördelning bör tas upp till prövning. Medelstilldelningen kännetecknas av att anslag ges till olika åtgärder och att det inte finns möjligheter till omfördelningar under löpande budgetår. En anslagstilldelningsteknik som möjliggjorde viss överföring av medel mellan de olika åtgärdsslagen skulle kunna medföra fördelar ur effektivitetssynpunkt. I princip borde man sträva efter att ge större möjligheter att välja olika åtgärdskombinationer för att lösa ett givet arbetslöshetsproblem. Kommittén bör undersöka förutsättningarna för att skapa en ökad flexibilitet i resursanvändningen där besparingar på en anslagspost i vissa fall skulle

SOU 1985: 7

kunna överföras till mer angelägna ändamål. Arbetsmarknadsverkets varierar uppgifter kraftigt med konjunkturen. Medelstilldelningen till arbetsmarknadsutbildning och sysselsättningsskapande åtgärder är i hög grad konjunkturanpassad och kan i betydande utsträckning utökas i ett svagt konjunkturläge. De personalmässiga resurserna utmärks emellertid inte av en sådan flexibilitet och är inte dimensionerade för att klara extrema belastningar i en djup lågkonjunktur. Kommittén bör pröva hur en ökad flexibilitet skall kunna åstadkommas även inom detta område. Härvid bör även förutsättningarna för att tillfälligt förstärka arbetsmarknadsverkets studeras. personalresurser

Huvudprinciper för arbetsmarknadsverket.: organisation

Efter av arbetsmarknadsverkets ansvarsområde översynen och åtgärdsbör kommittén undersöka program vilka krav de föreslagna förändringarna ställer Kommittén på organisationen. bör ange huvudprincipema för en organisationsförändring. Syftet med en organisationsöversyn är att få en rationellt uppbyggd organisation för arbetsmarknadsverket som är väl avpassad för de arbetsuppgifter som verket enligt kommittén skall ha och som främjar den prioritering mellan olika arbetsuppgifter som kommittén kommer att föreslå. [översynen bör bl. a. behandlas frågan om fördelningen av ansvar och uppgifter liksom samverkansformer inom verket mellan arbetsmarknadsstyrelsen, länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingen. En utgångspunkt för övervägandena bör vara en ökad decentralisering av beslutsfattandet mellan de olika nivåerna i verkets organisation. Vidare bör enhetsuppdelningen hos AMS centralt ses over. AMS har i augusti 1980 överlämnat en rapport från arbetsgruppen för översyn av AMS centrala organisation. Rapporten har tillstyrkts av AMS. l en särskild skrivelse har Statskontoret framhållit att huvuddelen av rapportens förslag är

nödvändiga att genomföra för att uppnå effektivitetsökningar. Rapporten

bör därför ligga till grund-för kommitténs arbete. Kommittén behöver emellertid inte känna sig bunden av de förslag som finns i rapporten. Jag har emellertid mot bakgrund av förslag i rapporten i årets budgetproposition förordat en viss provisorisk förändring i enhetsuppdelningen på AMS i avvaktan på kommitténs ställningstagande i denna fråga. Genom de förändrade förutsättningar som kommitténs förslag kan komma att innebära för arbetsmarknadsverket kan det också vara lämpligt att kommittén ser över AMS styrelserepresentation. Offentliga arbetsgivares samarbetsnämnd (Oasen) har hos regeringen begärt att styrelsen utökas med tre ledamöter som skall utses efter gemensamt förslag av statens arbetsgivarverk (SAV), Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet. Skrivelsen behandlas f.n. inom regeringskansliet. Utan hinder av detta bör

SOU 1935 : 7

emellertid kommittén se över hela representationen i AMS styrelse. En eventuell i styrelsen bör även övervägas. I det

parlamentarisk representation

vill erinra om vissa av Sverige ratificerade ILOsammanhanget jag konventioner, i synnerhet konventionen (nr 88) om den offentliga arbetsförmedlingens organisation och konventionen (nr 150) om arbetsmarknadsförvaltning, dess roll, uppgifter och organisation. Det kan i sammanhanget också finnas anledning att uppmärksamma det arbete som förvaltningsutredningen (B 1977:01) bedriver på detta område. har uppdragit åt AMS att i samråd med statskontoret och i Regeringen nära kontakt med berörda personalorganisationer se över administrationen

och organisationen av beredskapsarbeten i styrelsens egen regi. Översynen

skulle inte beröra egenregiverksamheten som sådan utan ta sikte på ställning i arbetsmarknadsverkets organisation. En särksild regionkontorens och AMS har i skrivelse till regeringen arbetsgrupp har genomfört översynen den 5 september 1980 anslutit sig till förslagen och överlämnat rapporten till regeringen. Enligt förslaget skall två regionkontor slås samman. Regionkontoret i Umeå vid regionkontoret i Härnösand läggs ner och verksamheten utvidgas till att även omfatta Västerbottens län. Antalet regionkontor minskas från sju till sex. Vidare föreslås en förändring i därigenom arbetsplatsorganisationen som ger en inte obetydlig inbesparing av huvudsakligen biträdestjänster och förrådsmän. Statskontoret har i ett samrådsyttrande ställt sig bakom förslagen i rapporten och jag har tidigare i prop. 1980/81 : 100 bil. 15 anfört att dessa frågor bör behandlas av denna kommitté. I översynsuppdraget ingick dock inte att utvärdera AMS egenregiverksamhet. Jag anser därför att kommittén bör förutsättningslöst pröva omfattningen av och formerna för AMS egenregiverksamhet.

Kostnadsramar

för kommitténs arbete bör gälla att alla förslag som Som utgångspunkt läggs fram skall kunna genomföras inom ramen för oförändrade resurser inom det område som förslagen avser. Det innebär att om kostnadskrävande förslag läggs fram måste samtidigt visas hur förslagen kan ñnansieras genom besparingar i form av rationaliseringar och omprövning av pågående verksamhet inom utredningsområdet. Även i övrigt bör här i tillämpliga delar gälla de direktiv som regeringen har utfärdat till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående finansiering av reformer (Dir. 1980:20). Dessutom skall kommitténs kostnadsberälmingar kompletteras med idéer och som redovisar hur verkets verksamhet, sedan förslag, uppslag kommittén fastställt ansvarsområdet, skulle kunna bedrivas till 15 % lägre kostnader för den offentliga förvaltningen. I det sammanhanget bör kommittén också översiktligt belysa personalkonsekvensema av sina för-

SOU 1985: 7

sla . -

Jgag

vill också erinra kommittén om att en flyttning av arbetsuppgifter till annan huvudman eller annan begränsning i verkets ansvarsområde som kommittén kan komma att föreslå inte bara bör innebära en kostnadsöverföring utan också sådana effektivitetsvinster att kostnader för ifrågavarande verksamhet kan minskas. Kommittén bör belysa detta samt även - så långt det är möjligt- dels ge förslag till på vilken ambitionsnivå verksamheten bör bedrivas hos den nye huvudmannen, dels särskilt beakta att förslagen inte bör innebära ökade kostnader för kommunerna. När det gäller gränsdragningen till verksamhet som handhas av kommuner eller landstingskommuner bör kommittén också beakta vad chefen för har anfört i direktiv kommundepartementet (1981:42) om begränsning av statlig nonngivning till kommuner och

landstingskommuner.

Slutligen vill jag erinra om vikten av att kommittén tillvaratar och belyser alla möjligheter till besparingar och omprioriteringar.

Kontakt med andra kommittéer man.

Kommittén bor arbeta i nära kontakt med den utredning om åtgärder för att påverka arbetsgivarnas rekryteringspolitik och förkorta arbetssökandeti-

derna som jag inom kort kommer att begära regeringens bemyndigande att få

tillkalla. Vidare bör kommittén i den mån kommittén kommer in på frågor som rör

omplaceringsförordningen (1974:1006) samråda med statens arbetsmark-

nadsnämnd. Kommittén bör vid arbetets början och vidare under .iarbetets gång informera berörda huvudorganisationer och i förekommande fall annan berörd central med vilken

arbetstagarorganisation staten har eller brukar ha

avtal om löner och andra

anställningsvillkor samt bereda den tillfälle att

framföra synpunkter.

Tidsram

Kommittén bör bedriva arbetet skyndsamt och bör ha slutfört sitt arbete senast under första halvåret 1984. Kommittén får om det så befinns lämpligt avge delbetänkande.

Hemställan

Med till hänvisning vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för

arbetsmarknadsdepartementet

att tillkalla en kommitté med högst tolv ledamöter med uppdrag att göra en

SOU 1985: 7

översyn av arbetsmarknadsverkets ansvarsområde och organisation, att utse en av ledamöterna att vara ordförande, att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt i kommittén. Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta tolfte huvudtitelns kommittéanslag.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan. (Arbetsmarknadsdepartementet)

BILAGA 3 Förteckning över kommitténs ledamöter, experter, sakkunniga, sekretariat och beredningsgrupper

Ledamöter Tid för förordnande

Gunnar Grenfors, förvaltningsdirektör, ordförande 1982-12-17 Mundebo, landshövding, ordförande 1982-04-01-1982-12-16 Ingemar Lars Ahlvarsson, direktör 1982-05-01

Högberg, Hörnlund, riksdagsledamot (c) 1982-05-01 Börje

Exgerter

Tommy Andersson, handläggare, SRF 1984-11-22 Tord Axelsson, förbundssekreterare, RHL 1982-05-01-1984-07-18 Karl Gustaf Brattström, konsulent, DHR 1982-05-01-1983-07-14

Jörgen Holmquist, t.f. departementsråd,

finansdepartementet 1982-09-15 Enar Jonsson, andre Vice ordförande, SALF 1982-05-Ol Christer Måhl, kansliråd, arbetsmarknads- 1982-05-01 departementet Per Silenstam, överdirektör, AMS 1982-05-01 Bodil Öberg, DHR 1983-07-15

Sakkunnig Tid för förordnande

Lennart Almqvist, byrådirektör, civildepartementet 1983-05-01

sekretariat

Anders Forsberg, föredragande, 1983-04-01 sekreterare Berndt Öhman, fil. dr., sekreterare 1982-04-01-1983-07-1 Kerstin Andersson, avdelningsdirektör, bitr. sekreterare 1982-05-O1-1985-04- Bengt Rudolf Persson, departementssekreterare, bitr. sekreterare 1983-04-01 Anne-Marie Ringertz, byrådirektör, bitr. sekreterare 1983-11-O1-1985-03- Rolf Skog, civilekonom, bitr. sekreterare 1982-05-01 Solveig Johansson, assistent Nelly Winlöf, assistent

Exgerter

Berndt Öhman, fil. dr (Kommunernas roll i sysselsättningspolitiken) Göran Grönqvist, konsulent, (Förmedling på kulturområdet)

Beredningsgrupp i frågor om ackvisition av Eraktikglatser

Eva Andersén, byrådirektör, AMS Mats Björnsson, byrådirektör, SÖ Birgit Dahlman, sekreterare, Svenska Kommunförbundet Birgitta Hultgren, byrådirektör, Sö Ingrid Jonshagen, byråchef, AMS Paul Jönsson, sekreterare, Svenska Kommunförbundet Anne-Outram Mott, departementssekreterare, utbildningsdepartementet Christer Måhl, kansliråd, arbetsmarknadsdepartementet

Beredningsgrupp i frågor om kulturarbetsförmedling

Ordinarie ledamöter

Peter Engberg, Folkbildningsförbundet Rolf Theorin, Folkparkernas Centralorganisation Erik Ransemar, KLYS Lars Hofsjö, Tomas Sander, Yngve Åkerberg, Inger Udo Magnus Claesson, Svenska Kommunförbundet Allan Nyrén Musiketablissementens förening Bengt-Oliof Engström, Stockholms Konserthusstiftelse

Ersättare

Hans Bergström, Landstingsförbundet Lennart Eng, KLYS Gert Geller, Musiketablissementens förening Peder Grönberg, Folketshusföreningarna Susanne Gustafsson, KLYS t.o.m. 1984-02-24 Benkt-Erik Hedin, KLYS Klas Holming, Teatrarnas riksförbund Susanne Lind, KLYS fr.o.m. 1984-05-04 Dag Eson Malmberg, KLYS Ingrid Philipsson-Eise, Folkbildningsförbundet Tore Uppström, KLYS

Experter

Arne Carlsson, arbetsmarknadsdepartementet Ann Kristin Lennartsson, AMS Gunnar Olderin, AMS, t.o.m. 1985-Ol-07 Eva Schöld, KUS Ragnar Wahlström, AMS

BILAGA 4

invandrare - av Arbetsförmedling för redovisning

Kista-projektet

I AMS-kommitténs har ingått att behandla frågan uppdrag om en gränsdragning mellan arbetsmarknadsverkets sysseloch kommunernas ansvar för arbetssökande sättningsansvar invandrares sociala och andra hinder för arbetsproblem Dit hör bostadsproblem, brist på barntillsyn, placering. brist på gångbar utbildning etc.

språksvårigheter,

Direktiven hänvisar i detta sammanhang till studium av som

den utvärderingl av det s.k. Kista-projektet

av en inom AMS. Det senare avser en gjorts arbetsgrupp brett försöksverksamhet med nya arbetsformer och upplagd instrument för arbete med invandrare på förmedlingskontoret i Kista under budgetåret 1981/1982.

I denna redovisas kortfattat invandrarnas situabilaga tion samt förutsättningarna för och på arbetsmarknaden av Kista-projektet. I ett senare avsnitt genomförandet de viktigaste slutsatserna av den utvärdepresenteras som bedrevs, delvis parallellt med proringsverksamhet med avseende på metodik och sysjektets genomförande, selsättningseffekter.

behandlas de förändringar i arbetsrutiner vid Slutligen invandrartäta förmedlingskontor som har vidtagits eller

planeras som en direkt följd av Kista-projektet.

för invandrare: av

lArbetsförmedling Utvärdering

Kistaprojektet. December 1982

Invandrarnas arbetsmarknadssituation

Arbetslösheten har under den senaste varit

6-årsperioden

dubbelt så hög bland utländska som bland medborgare svenskar. Det finns dock betydande skillnader mellan olika invandrargrupper. Generellt sett är de utländska medborgarnas arbetslöshetstider kortare än svenskarnas, vilket bl.a. beror på

ålderssammansättningen. De yngre

i arbetskraften har som kortare regel arbetslöshetsperioder än de äldre. Den registrerade arbetslösheten bland de utländska medborgarna är emellertid än högre

svenskarnas inom varje jämförbar åldersklass. Utländska

medborgare är också överrepresenterade inom arbetsmarknadsutbildningen, i synnerhet inom teoretiskt förberedande kurser. Deras avbrottsfrekvenser är väsentligt högre än bland de svenska är avkursdeltagarna. Högst brottsfrekvensen bland utomnordiska medborgare.

Utländska arbetssökande och invandrare med bristande kunskaper i svenska språket och med en annorlunda kulturell bakgrund ger i förmedlingssituationer till upphov såväl informationssom kommunikationsproblem. Detta ställer krav på en mer intensifierad och mer individuellt inriktad service för att den sökandes behov av vägledning, arbetsförberedande åtgärder och platsförmedling skall bli tillgodosedd. behövs i Tolkhjälp genomsnitt vid varannat besök av invandrare. av Förmedling invandrare kräver vidare ofta kontakter med andra myndigheter som försäkringskassa, utsocialförvaltning, bildningsanstalter m.m. Särskilt djupgående informationsinsatser är vanligtvis nödvändiga för sökande från samhällen utan industriell tradition. av in- Förmedling

1985:7 345 SOU

vandrare är således mer tids- och resurskrävande än vad som normalt är fallet.

ontalet utländska arbetssökande som under budgetåret 1981/82 någon gång varit inskrivna vid en arbetsförtill 64 100 personer, vilket motsvarar medling uppgick 9 % av förmedlingskunder. De utländska sökansamtliga dena är emellertid koncentrerade till ett antal kontor framför allt inom storstadsområdena, företrädesvis Storstockholmsområdet. Av landets 278 kontor hade 19 kontor en andel utländska arbetssökande än 25 % (se diahögre l och 2). Vid dessa kontor återfinns 32 % av de gram utländska medborgarna.

Invandrarnas förutsättningar för arbetsplacering och behov av är i många avseenden olika. förmedlingsservice Invandrartäthet är därför inget enhetlig begrepp ur pla- Ju fler invandrargrupper vid ett kontor* ceringssynpunkt. desto fler specifika behov och större krav på flexibilitet krävs i sättet att arbeta. Förmedlingsstatistiken endast en mycket grov uppdelning av utländska ger arbetssökande efter nationalitet. Statistiken visar att för riket kommer ca två femtedelar från genomsnittligt Finland, 7 % från övriga Norden och drygt hälften från övriga länder.

- och genomförande II Kista-projektet bakgrund

Arbetsförmedlingen i Kista öppnades år 1977. Kontoret fick redan från starten en stor arbetsbelastning. Andelen invandrare ca 65 % av det totala antalet utgjorde kvarstående sökande. På initiativ från personalen, som sakna såväl förmedlingsåtgärder som ansåg sig lämpliga tid och om olika invandrargrupper, tillsatte kunskaper AMS i av 1980 en utredning med syfte att lämna början

förslag till en av effektivisering arbetsförmedlingens service till invandrarna. Utredningen redovisades i en rapport i november 1981, Invandrarnas behov av förmedlingsservice, den s.k. IBF-rapporten.

Utredningen utmynnade i förslag sammanfattade i ett

12-punktsprogram för att i projektform utveckla och

pröva olika arbetssätt och behov av åtgärder.

nya former för samarbete och melansvarsfördelning lan kommun och olika nivåer arbetsförmedling på

specialisering av förmedlingslservice för olika invandrargrupper såväl metodiskt som organisatoriskt

olika modeller för att utveckla tolkservicen i samband med inskrivning, information, platsförmedlings-, yrkesväglednings- och arbetsvårdsservice

gruppinformation, med bistånd från

tvåspråkiga byråassistenter, för olika språkgrupper

större resurser för i samband med utredningsarbete arbetsplacering eller arbetsförberedande åtgärder, varvid koncentrerade insatser för enskilda sökande genom täta återbesök, insatser vägledningsgrupper, vid AMI m.m. kan komma atrt utnyttjas

lika alternativ för mellan handansvarsfördelning - läggare biträdespersonal, mellan kundmottagning förmedlingssektion, varvid behovet av personal för olika funktioner inom t.ex. för förmedlingen, arbetsförberedande åtgärder och bör arbetsledning, observeras

arbetsuppgifter för tvåspråkig personal inom förmed-

lingen

behovet av effekterna av arbetsförberedande och sysselsättningsskapande åtgärder, t.ex. svenskundervisning, yrkesutbildning, beredskapsarbete

olika former för samarbete med AMI för invandrare

utnyttjande av olika typer av informationsmaterial

i samband med gruppinformation och enskild information kontaktträffar med invandrarorganisationer dels för utbildning av personal, dels för kartläggning av informationsbehovet hos olika invandrargrupper samt för kanalisering av förmedlingens information till respektive språkgrupp nya former för teoretisk/praktisk utbildning i invandrarkunskap.

12-punktsprogrammet kan sägas utgöra direktiv för den försöksverksamhet vid Kista-kontoret som AMS fattade beslut om i mars 1981. En ledningsgrupp bestående av nio ledamöter, varav två fackliga representanter, och särskild samordnare för projektet utsågs av länsarbetsnämnden. Senare knöts en metodkonsulent från länskansliet för AMI till projektet för att löpande följa upp och utvärdera projektet.

Projektets målsättning och utformning

I en promemoria från ledningsgruppen med förslag till arbetsmodell anges försöksverksamhetens syfte:

Syftet med verksamheten skall vara att förmedla stadigvarande arbeten till arbetssökande invandrare. För detta syfte erfordras enligt de synpunkter som redovisas i rapporten, en förmedlingsmetodik och samarbetsorganisation myndigheter och frivilligorganisationer emellan, som är utformad till särskilda målgruppers speciella behov. I korthet kan därför syftet sägas vara, att inom förmedlingens verksamhetsområde utforma sådana förmedlingsrutiner som är adekvata för olika invandrargruppers särskilda behov.

I uppdraget ingick också att utarbeta en modell för metod- och organisation inom förmedlingens ram som efter

sou 19á5:7

utvärdering och eventuell justering skulle kunna tilllämpas även vid övriga invandrartäta kontor i landet.

Den tillsatta ledningsgruppen utarbetade under våren 1981 ett förslag till projekt- och personalutbildningsplan som godkändes av länsarbetsnämnden i juli 1981.

Försöksmodellen innebar i sammanfattning

arbete med sökande i sammanhållna

språkhomogena grup-

per

särskilda arbetslag bestående av och platsförmedlare

arbetsvägledare för varje språkgrupp och med fasta

tolkar knutna till arbetslagen

förbättrade resurser för utredning och planering genom en särskild kartläggningsmetodik, till tillgång språktest, utredningspryo vid AVEBE

särskilda arbetsförberedande åtgärder tillrättalagd SFI, arbetsprövning vid AMI

samverkan med arbetsgivare och sociala myndigheter personalutbildning med varvad teori och praktik.

Projektets genomförande

Kista-projektet bestod organisatoriskt av en ledningsgrupp, en projektsamordnare och tre arbetslag. Varje

arbetslag arbetade med skilda språkgrupper, turkisk-

talande, arabisktalande och spansktalande latinamerikanska arbetssökande. Ett av arbetslag utgjordes fyra eller fem arbetsförmedlare, en en yrkesvägledare, arbetsvårdare (i fortsättningen benämnda platsförmedlare respektive arbetsvägledare), två byråassistenter och två till fyra tolkar. En av handläggarna utsågs till arbets-

ledare. Informationsmaterial fram av en särskild togs grupp, bestående av handläggare från respektive arbetslag och företrädare från länskansliet för AMS, AMI och socialförvaltningen. Ett arbetslag motsvarade ca 25 % av kontorets personalstyrka inklusive de extra resurser som tillfördes externt.

Antal arbetssökande som skrevs in i Kista-projektet uppgick till sammanlagt 457 personer, varav 153 spansktalande, 171 turkisk-talande och 133 arabisktalande. De sökande utgjordes dels av aktuella sökanden vid respektive projektperioders början, dels av och återinny-

skrivna under de första veckorna av projektperiodernaÅ

Innan det egentliga projektarbetet startade avaktualiserades 114 personer på grund av erhållet arbete eller därför att kontakten med hade arbetsförmedlingen upphört. Antal personer som kvarstod och som blev föremål för den specifika arbetsmetodik som inom tillämpades projektet kom därför att uppgå till 343 arbetssökanden.

Andelen sökanden inom respektive motsvarade

språkgrupp

mellan 10-15 % av samtliga sökande vid kontoret.

Arbetslagen hade separata projektperioder. Arbetslaget för spansktalande inledde medan arbetslaget förarabisktalande avslutade försöksverksamheten. Projektperioden för respektive arbetslag bestod av elva varav veckor, tre veckor avsatts för förberedelser, veckor för sju bearbetning och en vecka för uppföljning.

Projektet bedrevs vid sidan om och helt skilt från den övriga förmedlingsverksamheten. Antalet sökanden som ingick i och kartlades i projektet motsvarade mellan 20-25 ärenden per arbetsförmedlare under vilprojektperioden

ket är betydligt färre än normalt, Ca 90 % av ärendena

avslutades under projektets gång.

All personal vid Kista-kontoret fick under projektets gång utbildning i invandrarkunskap.

Den speciella arbetsmetodik som tillämpats i projektet innebar bl.a.,

att alla sökanden vid inskrivningstillfället betraktades som platsförmedlingsärenden,

att varje sökande hade samma förmedlare och tolk under hela handläggningstiden,

att varje besök av sökande avslutades med en plan över vad som skulle göras till nästa kontakttillfälle och av vem,

att arbetsvägledare vid behov redan från början deltog i platsförmedlings- och utredningssamtal,

att representanter för lokala AMI och AMU vid behov knöts till arbetslaget och

att arbetslaget på bestämd veckodag och tid sammanträffade för gemensamma överläggningar. Förmedlingsprocessen bestod som regel av minst sex delmoment.

1 Inskrivning med hjälp av förmedlingspersonal. Självinskrivning tillämpades inte. Tidsbokning för gruppinformation inom högst en vecka.

Gru information av arbetsförmedlare tillsammans med tolk om forhallanden på arbetsmarknaden och om villkoren för olika åtgärder och ersättningar. Tidsbokning för kartläggningsintervju inom högst två veckor.

Utredande kartläggning av den sökande av arbetsförmedlare enligt särskild fastställd plan som även omfattade en särskild statistisk bearbetning. Detta skedde inledningsvis som regel tillsammans med tolk. Alfabetiserings- och språktest användes regelbundet som utredningsinstrument.

marknadssituationen varit densamma vid de båda kontoren.

Förhållandet mellan den relativa förändringen i antalet kvarstående arbetssökande vid Kista-kontoret och motsvarande förändring vid Sollentuna-kontoret jämfördes månadsvis. Beräkningarna visar på att ökningen av kvarstående arbetssökande utomnordiska medborgare skulle varit betydligt högre vid Kista-kontoret om inte försöksverksamheten bedrivits.

aDen kraftiga ökningen av antalet arbetssökande

förklaras till viss del av en betydande minskning av antalet nyanmälda arbetssökande vid Kista-kontoret medan dessa påtagligt ökade vid Sollentuna-kontoret.

På motsvarande sätt skattades också i vilken omfattning som försöksverksamheten vid Kista-kontoret har påverkat den sökandes väntetider (tiden mellan inskrivning och avaktualisering eller placering i arbetsmarknadspolitiska åtgärder). Resultatet av dessa beräkningar gav en förkortad väntetid med nära två veckor vid Kista-

sou 19q5=7 353

kontoret. Effekten torde kunna hänföras direkt till den pågående försöksverksamheten.

Tabell 2 Väntetiden beräknad på grundval av de sökandes akter vid förmedlingarna. Väntetid Antal sökande antal veckor Kista-projektet Sollentuna 1-4 13 6 5-8 10 1 9-12 4 6 mer än 12 3 17 Antal ärenden 30 30

Av ett slumpmässigt urval om vardera 30 personer inom Kista-projektet respektive Sollentunakontoret framgår att väntetiden är avsevärt kortare för personer inom projektet jämfört med jämförelsekontoret.

Den siffermässiga redovisningen i övrigt av Kistaprojektet, återfinns i tabellform i slutet av bilagan.

Slutsatser och förslag

1 Ökade personalresurser

Utvärderingsgruppen gör den allmänna bedömningen, att den typ av intensifierade förmedlingsinsatser som tilllämpats inom Kista-projektet väsentligt ökat förutsättningarna för ett mer effektivt förmedlingsarbete för invandrare. Förmedlingsservicen måste dock med nödvändighet bli mer personalintensiv än vad som normalt är fallet.

Utvärderingsgruppen anser, att specialisering på språk-

grupp ger ökade möjligheter till åtgärdsplanering för

ett större antal sökanden inom språkgruppen. Detta innebär en klar effektivisering av förmedlingsarbetet och bör tillämpas, även om detta innebär avsteg från PLOGorganisationens principer om fördelning av arbetssökande.

Utvärderingsgruppen föreslår att beslut om specialise-

ring på språkgrupp fattas av länsarbetsnämnden efter

framställan från distriktsarbetsnämnden. Ett sådant beslut bör inte omfatta längre tid än ett år.

4 Utnyttjande av tolkservice

De tolkar som anlitades inom Kista-projektet var engage-

rade på heltid. Generellt sett bör det enligt utred-

ningsgruppens mening finnas en strävan att vid invand-

rartäta kontor ha en så hög servicenivå som möjligt beträffande tillgången på tolk. På grund av budgetmäs-

siga restriktioner bör valet av servicenivå baseras på

en inventering av behovsnivån inom olika språkgrupper vid berörda förmedlingskontor. Erfarenheterna från pro-, jektet visar på nödvändigheten av att de tolkar som anlitats är väl förtrogna med förmedlingens sätt

att

arbeta och de regler som gäller för arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Utvärderingsgruppen föreslår, att arbetsmarknadsstyrelsen utfärdar tillämpningsföreskrifter för tolkanvänd-

SOU 1985: 7

ningen så att enhetliga normer skapas för den tolkservice som skall finnas tillgänglig vid förmedlingskontoren.

5 Gruppinformation

Olika former av gruppinformation för homogena sökandegrupper prövsdes inom Kista-projektet. Detta är ur effektivitetssynpunkt i många fall att föredra framför individuell och skriftlig information, enligt utvärderingsgruppens mening. Erfarenheterna från projektet visar emellertid, dels att gruppinformation ställer stora krav på förberedelser, genomförande och administration för att avsedda resultat skall nås, dels att gruppinformation förutsätter att personalen utbildas och tränas för detta ändamål, liksom att det finns inlämpligt formationsmaterial att tillgå.

Utvärderingsgruppen föreslår att arbetsmarknadsstyrelsen utvecklar metoder för gruppinformation och att grund läggande träningskurser anordnas, anpassade efter olika invandrargruppers behov.

6 Resurser för utredningsarbete i samband med arbetsplacering eller förberedande åtgärder

Betydande insatser gjordes inom projektet för att förbättra beslutsunderlaget vid åtgärds- eller platsförmedling av den sökande, genom en omfattande kartläggning och utredning. Erfarenheterna från projektet visar på behovet av att i ett tidigt skede kunna bedöma den sökandes språk- utbildnings- och Medan yrkeskunskaper. olika språktest finns att tillgå saknas i stor utsträck-

ning möjligheter att bedöma den sökandes utbildningsnivå och yrkeskunskaper.

Utvärderingsgruppen framhåller nödvändigheten av att instrument och former skapas för att i ett tidigt skede kunna kartlägga de arbetssökande invandrarnas arbetsmarknadsförutsättningar utbildnings- som yrkesmässigt inom såväl AMU som AMI.

En grundligare kartläggning, redan i inledningsskedet av förmedlingsprocessen, ger såväl tids- som kvalitetsmässiga vinster, anser utvärderingsgruppen. Detta bör öka möjligheterna att åstadkomma mer varaktiga lösningar för den sökande, färre avbrott från påbörjade åtgärder och därmed kortare sammanlagda arbetslöshetstider.

7 Ansvarsfördelning mellan handläggare och biträdespersonal samt mellan olika handläggarkategorier

Genom att arbetet inom Kista-projektet organiserades i arbetslag bestående av arbetsledare, platsförmedlare, arbetsvägledare och biträdespersonal kunde nya former för ansvarsfördelning mellan handläggarkategorierna prövas. Inom arbetslaget tillämpades gemensam ärendeberedning för samtliga aktuella sökanden inom språkgruppen. Utvärderingsgruppen finner det väl motiverat att tillämpa en mer intensiv samverkan mellan olika personalkategorier än vad som normalt är fallet.

Utvärderingsgruppen föreslår att kontorsledningen beslutar om samverkansformer mellan olika handläggarkategorier med beaktande av den arbetsmetodik som använts inom projektet.

8 Arbetsuppgifter för tvåspråkig personal

Språkfrågan tillhör ett av problemområdena vid förmedlingens kontakter med invandrare. Förändringar i organisationen och arbetsmetodiken som kan förbättra förutsättningarna för information till kommunikation med invandrare är därför, enligt utvärderingsgruppens bedömning, av central betydelse.

Utvärderingsgruppen anser därför att en ökad användning av tvåspråkig personal bör prövas även inom andra

gpråkområden än det finska.

Avsikten bör vara att den tvåspråkiga personalen i första hand ägnar sig åt sökande inom den egna språkgruppen. Utvärderingsgruppen framhåller dock att en alltför omfattande rekrytering av tvâspråkig personal kan leda till låsningar i organisationen och till minskad flexibilitet.

9 Arbetsförberedande och sysselsättningsskapande åtgärder

Invandrarna är kraftigt överrepresenterade inom olika arbetsförberedande åtgärder. Samtidigt är avbrottsfrekvensen inom framför allt

arbetsmarknadsutbildningen

hög, relativt sett. Erfarenheterna från Kista-projektet visar mycket klart, att det finns ett behov av särskilt anpassade åtgärder för olika invandrargrupper och möjligheter till arbetspraktik. Detta ställer dock krav på en mera flexibel användning av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna.

Utvärderingsgruppen anser, att AMS tillsammans med Sö bör se över regler och bestämmelser för arbetsmarknadsutbildningen och ta fram sådana tillämpningsföreskrifter att planeringen och genomförandet av mer individuellt anpassade utbildningsåtgärder kan underlättas.

Det är vidare nödvändigt med aktiva insatser från arbetsmarknadsverkets sida så att invandrare i ökad utsträckning kan placeras i beredskapsarbete. Det bör finnas utökade möjligheter till kombination av arbetsmarknadsutbildning och beredskapsarbete. Det är också önskvärt att invandrarnas behov av vägledningsinsatser inför bl.a. utbildnings- och yrkesval kan tillgodoses genom ökad användning av beredskapsarbete.

10 Utnyttjande av olika typer av informationsmaterial i samband med gruppinformation och enskild informa-

Arbetsmarknadsstyrelsens informationsmaterial till invandrare av direktöversättningar av den regulutgörs jära informationen till arbetssökande. Enligt utvärde-

ringsgruppens mening är det nödvändigt att utarbeta ett

mer kulturanpassat informationsmaterial för invandrare.

Utvärderingsgruppen föreslår att AMS avdelar resurser för att i form av ett projekt ta fram särskilt anpassat informationsmaterial inklusive video för olika invand-

rar- och språkgrupper.

s

ll Samarbete med invandrarorganisationer

Invandrarorganisationerna har i många fall en naturlig roll som rådgivare och remissinstans i en rad frågor. Samverkan med företrädare för invandrarorganisationerna behövs b1.a. för ett i ömsesidigt informationsutbyte informationsfrågor om och till invandrare. Det kan dock, enligt utvärderingsgruppens bedömning, vara svårt att få till stånd en aktiv medverkan från invandrarorganisationernas sida i olika sammanhang.

Utvärderingsgruppen framhåller att även invandrarorganisationerna bör ta sin del av ansvaret så att en konstruktiv samverkan kan nås.

12 Utbildning i invandrarkunskap

Det behov av utbildning i som invandrarfrågor föreligger för berörd personal vid bör arbetsförmedlingarna enligt utvärderingsgruppen tillgodoses inom ramen för verkets personalutbildning. De erfarenheter som personalen vid invandrartäta kontor löpande skaffar sig i arbetet utgör även en viktig kunskapskälla som bör tillvaratas i utbildningssyfte.

Utvärderingsgruppen anser att AMS bör svara för att behovet av kunskaper bland om olika förmedlingspersonal invandrargrupper blir tillgodosett. Den som nu möjlighet finns för handläggande från landet i förmedlingspersonal övrigt till auskultation vid Kista-kontoret bör vidareutvecklas och omfatta även andra särskilt invandrartäta kontor.

SOU l985:7 361

för invandrare - till- Arbetsmarknadsåtgärder lämpning av erfarenheterna av Kista-projektet

De erfarenheter som i samband med genomförande av gjordes Kista-projektet har, tillsammans med utvärderingsgruppens rekommendationer, på flera sätt tagit sig konkreta uttryck inom verket i arbetet med att ge invandrarna fotfäste på den svenska arbetsmarknaden.

Redan i september 1983 antog AMS styrelse ett förslag till åtgärder med direkt referens till de erfarenheter som vunnits i samband med Kista-projektet.

I förslaget ingick b1.a. utarbetande av en studiehandledning och framtagning av konkreta och detaljerade planer för av Kista-modellen på förmedling där tillämpning det bedöms lämpligt.

Arbetet med att ta fram ett handlingsprogram med insatser för invandrare beräknas vara avslutat i början av år 1986. I samband med presentationen av programmet planerar AMS en informationskampanj i invandrarfrågor.

Kurser och konferenser har anordnats med syfte, dels att

marknadsföra Kista-modellen, dels att ge personalen kunskaper och färdigheter för att tillämpa modellen.

Fördjupad utbildning har genomförts vid tvådagarskurser under år 1984 och våren 1985. Deltagare har varit personal från län med hög andel invandrare i befolkningen. Till kurserna har kallats i första hand distrikts- och lokalkontorschefer, aktiveringsinspektörerna från länsarbetsnämnderna och LAMI-konsulenten.

Några arbetsförmedlingar har getts möjlighet att välja ut delar av Kista-modellen och tillämpa dem i förmed-

lingsverksamheten. Bland de kontor som visat intresse för att dra nytta av Kista-modellen är Tumbakontoret i Stockholms län och distriktskontoret i Trollhättan i Älvsborgs län. Vid dessa kontor har man prövat att arbeta med riktade insatser till homogena och testat invandrargrupper nytt informationsmaterial för gruppinformation. Man har också prövat tillämpning av den och utredkartläggningsningsmetodik som utvecklats inom Kistaprojektet. Det gäller även satsning på ökat och utbildtolkutnyttjande ning av tolkar i förmedlingsmetodik.

Inom ramen för den s.k. avsattes industrikampanjen 450 000 kr. våren 1984 för projekt riktade till invandrarkvinnor. Länsarbetsnämnder på invandrartäta orter fick ansöka om projektmedel. Fem län

beviljades medel.

Projekt har genomförts i Stockholms, Malmöhus Uppsala, samt Göteborgs och Bohus län.

Kista-metodiken har i sin helhet tillämpats i samband med de projekt som genomförts i Malmö på arbetsförmedlingen Rosengård samt i Göteborg i på arbetsförmedlingen Hjällbo. I övrigt har viss av metodiken anpassning skett.

Beredskapsarbete och AMU

En kombination av beredskapsarbete och studier på grundvux har ökat möjligheterna för invandrare att få bättre stimulans i såväl studierna som i arbetet.

I och med att har till den rekryteringsstöd utvidgats kommunala sektorn och beslutsnivån nu ligger på arbetsförmedlingen kommer det även invandrarna till godo.

Fr.o.m. hösten 1984 inleds all vid AMU-center utbildning för samtliga med en introduktion som kan kursdeltagare

variera från 3-5 dagar. En utvidgad introduktion i sann band med arbetsmarknadsutbildningen ger möjlighet till orientering om yrkesutbildningar inom AMU-centret samt fortsatt vägledning. Syftet är att minska avbrotten genom ett bättre underbyggt val och en bättre anpassning av den förberedande utbildningen till den enskildes behov.

Även preparandläroplanerna för invandrare har reviderats. Syftet med revisionen är att bättre anpassa de förberedande teoretiska kurserna dels till yrkesutbildningarnas krav, dels till kursdeltagarnas individuella förutsättningar. Den nya preparandläroplanen för invandrare innebär ökade möjligheter till såväl integration mellan teori och yrkesutbildning som varvning mellan kurserna. Inlärningstiden för varje ämne blir därmed längre vilket gynnar språkinlärningen.

I det s.k. Facksvenskeprojektet har SÖ låtit utveckla anvisningar och läromedel som syftar till att närmare anpassa innehållet i svenskämnet i de teoretiska kurserna så att det bättre svarar mot de krav som ställs på invandrarnas svenskkunskaper under yrkesutbildningen.

Fortsatt försöksverksamhet

Försöksverksamhet enligt det förslag som presenteras i

Invandrarpolitiska kommitténs slutbetänkandel

förbereds i Södertälje, Uppsala, Örebro, Norrköping och Malmö.

llnvandrar- och minoritetspolitiken, SOU 1984:58.

Förslaget finns refererat i kommitténs huvud betänkande.

Berörda länsarbetsnämnder håller tillsammans med de ansvariga inom kommunen på att utarbeta förslag på hur projekten skall kunna läggas upp. Projekten beräknas successivt starta under hösten 1985 under förutsättning att medel beviljas. Även i dessa kommer de projekt intensifierade förmedlingsinsatserna enligt Kistametodiken att helt eller delvis tillämpas.

Diagram och tabeller

Diagram 1 Samtliga förmedlingskontor fördelade efter andelen utländska medborgare. Maj 1982

Antal kontor 150- 140- 130- 120- 110-. 100- 90- 80- 70- 60- 50- 40- 30- 20- 10- 3 1 1 1 0- 6- 11- 16- 21- 26- 31- 36- 41- 46- 51- 5 10 15 20 25 30 35 40 45 50

Diagram 2 Förmedlingskontor med mins 5 procents andel u ändska medborgare ördelade efter me orgarskapsgrupp. Maj 1982

Kista ö eborgä lbo 47 \\ Tumba 45

Södertälje s Malmö- Rosengård Märsta

Huddinge

Handen

Tyresö

Skärholmen

Uppsala- Gottsunda ,§§§§§: Haparanda n

:k

Göteborg- Kortedal / Torshälla

Gislaved

åx

Sollentuna

Järfälla

Nacka

Solna . *

§§Finland

Källa: Utvärdering av Kista-projektet. December 1982.

.övriga

Norden

[:]üvriga utlandet

SOU 1985 :7

m

ucmoonm

® 0 m h w m w

mämuoaøms

s N m v m w w m WW \_ G (WN ähääää ®s s s s s sss ss s s ln M®FOOO LO OKDONOJ *OQO I- u-t-Mr-r-u- \N\_Y_ FW? x-

cwmcwaumennmmumnum

müwñauø Hanna

how www www mmw wwm wvm

musäüm

96mm

nmmnmommxmam

øw

snuumuoao cmummmumm uwmmøñmm: qmuumsaaona

mamvcöm

32m

mmâmwm mwäumwø

mouse_ nuHmz müwwb mwuom mømxm ognmuo

maawøuxm

.E

mummuonvws

mwmw

w

uonouxo

øxmvøwauø

ucmooym

§83:

O@O\ v-ñkDko ONFFON mmoom @CVÖ (Öln OC ON 1-0 m s N s N Näää §5 b ä ssss s s s ss ss Nää . LDNGO NIDOLD wvmm QFONON wmw ?W IDON Öl I\\D w NNFN NFMN vx-PN u-LDN 1-1- 9-1- It??

novmcwa

mcnmxmmmuwnnm

åmuømüa

www www mom vmm www

mm

sms man mwm www wmm mwm mmm

mw wm

mom mww mvw

mm

wmm Em 8_ www

Hause

E. m2 mo.

HOUSE

mama

mmaauemm

møâmpøoøsømømüa

øomw:

Summan mcøumaaxmm maamswnm minsann Qnmmxüoz Høhsnüuoz êâmä

.HOPGOM

0.396 0.035 mzm

w

Hawnma

umaamx

o

SOU 1985 :7

mQbB$%m#mQum

?åäö

møumummvmcxymemuonum

umpsup

:

:oo

.ucønunuoansum

uommsnmxwumm

-amma mä?

N 0

mm om mm mm om 5_

®H

mmmå

mgmgn:mca

uovmw

øammå

I m

so

una

mmuBn

mvmamvuwm

-SB

anamma

mxm=mm

äüm m m w m

uâ :U0

Ipl

uøam

M

umuxmmonmnmumam

mnmuøomä

mnwvonnmmuxmnoum

mnanøaHnusmmaaummauonmuam

;å om om

nm©q:.Hw ?E352

a

.umäå .xømáä

mvnmxmmmumnum

wauxmmmmH

H V. FN mp om mr o_ m. mp

amuqm .pmuaommaoxm

Hanna Nää

mwm cow

0H

mr. mm. oo_ oo_ oo. oo.

N

aaonma mxmuzpa mgmanmum upwüå mumnHsmmm.m

SOU 1985 :7

BIIJÅG1 5

l

axon

I

|uwn som

umaamuus

uxmum

.noxauxmum

ugn

.om\c›

1::

uouum

m

umuwzcwaoxm

.cwuoncwaoxm

nuuuozmnamwe

EUADOHQ

mzauuumzn

uuamumanmumnum

nuouuo

nzmemom

.uuo

.uemuc#a

»um

.wumHmmuwnum

a

nuumnum .muomunu

mcqcnanuamz

.aamzwcca

uwu

oucmumwuzam

E0

|u0unammcm:xumEmuwnu

ucacooancmn

uc«uuuau«o0amn›x

cmmcqcnwvunu

now

mux

muuwmum

m m

uaumuqu:m>x

Aaau

mcaumumwuca

H

uum

uwauw

.couwauu umumm

m

mmuxmucox

umuww

nu

.vag

Nmmulamam

EOCA

mcncsmumn

EC :oo

mcanmmnauumx

mmmqa

pmm

.0:U2

.:«

mmuvmms

usmm

a

.umuw:m«uww

uoo:wn

.mcuavwsummmamnamxucsmcmuwngcmcnd

Agda »um :oo

m:mmamu›uwaoxm

ummumum .uøvouoê

»wa

vmuemm uoaxwm

unu

mmm

mcacuumuso

uwo_o

uammoou=m

umu Aw4m

us

men

uoxm

uaumw:m

:U0 :U0

ucxm umvcz

czacwumagwu

m

.mcacumwaamz

.ae :oo

umcxwuon owoøomquqa mcmmmgmam

wucwm

m mm

mu0u02unm:o«uqmuxum

umumw:m

:co :uo

umumm

mm

uouwmma

.E.E

wmuweuouca

cwymaxvawzaxagxmuzl

.uwuouxømmwczxpci

umux::1:›m

momw

.mcuomuøum .o=«»c;u=n

.uwumuun

Eoccm

zHaxzaow:nz

E0

uwwamwwuønunu

uwmumgm m:um0aw aumnos

zezm:z0x DC«:E$BUm UUEmCEWAHG$ wosunxqxxc :c«uamaxuu w:a=_0unmL u:ummAw :wm:«:m4u0ø m:wumvuma: .uqumuuAm>x ummcqzmmq

uua

ccacxw vuxmcm usmmcm ::_u_mw uouxoz uouxwz mcoxau mmdsmul

..zmxHexmamHw<z:›u

wa 5: m mc: uwxm m mc m wmvs: :oo m

:mxHuxmummamc:Em

:oo

q

ma

aaczoacou

FG»

:oo

umuomaaceuou

uawxod

:m:

›z

vana

azz<w

:Z

adaoêuoucq wa::omuoa

zmegezoxm_4wsunz<

:z:<m vmu›mm

xu

5.29. zman

m›c

.c\o›

g

:oc

.G572

.mmxew

ezoz

aa

mznmvosumuwuwauc

;om

xucsmzmuwnaamcmq xvcswcmuazummcmq

._cxm...:m<z:›c

xucsmcaoxmwcwa

uumam

xcssmcwaonuømcna xmmuouaumaoxm øzqnnosucumuwnnm

w:M#v0Eu©umuM2Mm(

xvcêmcacxmwcn; cmAou›umAoxm xnå=fwcaoxmmcmwg Gmqouäuwaoxm \CCEWCwCv_V.WCWJ wmuøn›umuoxm \wwnwu›uwaoxm wwawuaummoxm

zumbqm

u.zmz< uøscwaoxm

cos

:U0 nouxeu pm

Eou

uomumna

m uu: :ma

zo«eHmHzu

åoxmsøåzw

umvza

m

:UC

nova:

ømu›mm

cqmxoaxmaccoummu »um«m\uc::oAoxm

m

wa UME :oo H

m:uwmumammumnum

4 :oo

cowuamnxu

\MdMCOH

mcncaovumm mcqcnamuuma

c

mcuuozaam umaamuus uauwwma

mmxvsma uomunam axmucox mcuovou

aan

usmmoa o:waxuw

man

cmueøw

_

o:um

smnuaas

UH ca

um:Emmxummx©mu©m.

qamooz

Am

omsm

DNIE3NV1d I EGNVHQJWONHD II -F7Q3ädn III

BILAGA 6

AMS-kommittén A 1981:52

YTTRANDE 1984-11-14

Till Arbetsmarknadsdepartementet

Yttrande över Riktlinjer för ny organisation av AMS kansli

AMS-kommittén har av arbetsmarknadsdepartementet anmodats att senast den l5 november 1984 avge yttrande över ett inom arbetsmarknadsverket utarbetat förslag till riktlinjer för ny organisation av AMS kansli.

AMS-kommittén får med anledning härav anföra följande,

Kommittén har enligt sina direktiv (l98l:O2 och 1983:16, tilläggsdirektiv) i uppdrag att utreda arbetsmarknadsverkets framtida ansvarsområde och organisation. I arbetet ingår att dels klarlägga ansvarsfördelningen mellan verket och andra myndigheter, dels ange huvudprinciperna för en organisationsförändring av verket. Kommitténs uppdrag beräknas vara slutfört i april 1985.

Parallellt med AMS-kommitténs pågående arbete har ett omfattande förändringsarbete bedrivits inom arbetsmarknadsverket. Ett särskilt serviceprogram har utarbetats under medverkan av personalen på samtliga nivåer i orga- - som håller att nisationen. Programmet på genomföras till att frigöra resurser så att mer tid kan syftar åt kontakter med företag och arbetssökande. Proägnas innebär vidare att regelsystem och administragrammet tion förenklas, modern teknik utnyttjas i ökad omfattning, beslutsbefogenheter delegeras, arbetssättet mot kunderna förbättras ooh serviceandan stärks.

Nästa steg i förändringsprocessen har varit att se över AMS kansli. Det arbetet har nu slutförts ooh resulterat i det förslag till riktlinjer för den nya organisationen som AMS-kommittén har anmodats att yttra sig över.

Kommittén tar först upp frågan hur det framlagda förslakommitténs uppdrag och arbete. Kommittén get pâverkar har tidigare tagit del av arbetet med att ge verket ett mera serviceinriktat arbetssätt. Likaså har kommittén varit medveten om att det arbetet fullföljts med en

organisatorisk översyn. Denna uppläggning påverkar självklart kommitténs arbete. I och för hade det sig varit tänkbart att det inom verket framtagna materialet på det organisatoriska området, utan

ställningstagande

från styrelsens sida, överlämnats till kommittén som underlag för en självständig Sedan bearbetning. verkets styrelse valt vägen att till regeringen direkt överlämna ett färdigt förslag har kommitténs uppgift begränsats till att under en förhållandevis kort tidsperiod avge ett remissyttrande. Med denna och uppläggning med hänsyn till vad i det följande i sägs sakfrâgan, anser sig kommittén inte ha anledning att i sitt kommande betänkande anlägga synpunkter på organisationen av AMS kansli, i annan mån än den direkt berörs av kommitténs ställningstagande till verkets arbetsuppgifter. Kommittén har för sin del inte något att erinra mot att förändringsarbetet på det organisatoriska området drivs vidare.

När det gäller det konkreta

organisationsförslaget

ansluter sig kommittén till de tankegångar som ligger bakom detta. Däremot har kommittén inte tagit ställning till förslagets olika enskildheter. Till en del av dessa kan dock kommittén, som av vad framgår tidigare sagts, ha anledning att återkomma i sitt slutbetänkande.

Beslut om detta yttrande har fattats av AMS-kommittén.

Följande personer har deltagit i beslutet: ordförande

Gunnar Grenfors samt ledamöterna Lars Ahlvarsson, Tore Andersson, Eva Högberg, Gunnar Lindström, Maj-Lis Lööw, Göte Pettersson, Knut Rexed, Lars Ulander och Bengt wittbom. Övriga närvarande: experterna Lennart Almqvist och Christer Mâhl.

AMS-kommittén

74V

wav

G .nar Gren ors

ordförande

BILAGA 7

Schematisk totalsammanställning över representationen i länsarbetsnämndernas styrelser den 1 januari 1985

Funktion Antal Yrke/syssels./titel Utses av På förslag därav antal=( ) av kvnuxm

ORDFÖRANDE 24 3 Regeringen GD

V.ORDF. 24 4 Riksdagsledamot (6) Ladstingspol. (7) Reeringen GD Kcuumnalpol. (8) övriga (3)

HEPUQWE (Rx vxndf. i Sthlms län) 1 1 Ktnnumalpol. (1) Regeringen GD

ÖVR.IEDMKH Ordinarie 24 8 Riksdagsledamot (4) Landstingspol. (3) Kcxrtrunalpol. (4) AMS Lantbr./agromun(5) önüga w)

Sgggleanter 24 8 Landstingspol. (2) Kammnalpol. (3) AMS Iandshävvdimen Lantbr./agnmxn1(5) övriga H4)

IÄNSNEHS- DDEKWXER 24 3 mxprhrpn AMS

PARHHGPR. Ordinarie

ggglemüer

SACO/SR Anm: Tab1ån1n5nar inte några personahugmesenunmer i Dñuäuhetsnämtkmna.

Statens

offentliga utredningar 1985

Kronologisk förteckning

Församlingar i samverkan. C. . Livsmedelsforskning II. Jo. . Leva som äldre. S. .

»iaøyipwnp

Rättshjäip. J. i Barn genom befruktning utanför kroppen m. m. J.

. Förköp av bostadsrätter. B. i

. Arbetsmarknadsverkets ansvarsområde. A. i i

KUNGL. DISK .

S705, _

Statens offentliga utredningar 1985

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Rättshjllp. [41 Barngenom befruktningutanförkroppenm. m. [5] Socialdepartementet Levasom äldre. [3] Jordbruksdepartementet Livsmedaisi-u ,- II. [2] Civildepartementet Församlingari samverkan.[1] Arbetsmarknadsdepartementet Arbetsmarknadsverkets ansvarsområde.[7] Bostadsdepartementet Förköpav bostadsrätter.[6]

Anm. Siffrornainom kiammer betecknarutredninernas nummeri den kronologiskaförteckningen.

F

i

91-38-0L8746-4V ISBN AllmännaFörlaget ISSN 0375 -250x