Medling och lönebildning slutbetänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

MEDLING

OCH

LÖNEBILDNING

L

Slutbetänkande från

utredningen ett förstärkt om

förlikningsmannainstitut

SOU 7998:141

Öcc 5

W;

Statens offentliga utredningar

WW

1998:141

w Arbetsmarknadsdepartementet

och

Medling lönebildning

slutbetänkande Utredningen om ett förstärkt

av

förlikningsmarmainstitut

Stockholm 1998

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes Offentliga Publikationer på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst

106 47 Stockholm

Orderfax: 08-690 91 91

Ordertel: 08-690 91 90

E-post: fritzes.order@liber.se

Internet: www.fritzes.se

Svara på remiss. Hur och varför. Statsrådsberedningen, 1993.

En liten broschyr som underlättar arbetet för den som skall svara på remiss. - Broschyren kan beställas hos:

Information Rosenbad Regeringskansliet 103 33 Stockholm Fax: 08-405 42 95 Telefon: 08-405 47 29

ISBN 91-38-21057-6

Elanders Gotab, Stockholm 1998 ISSN 0375-250X

Till statsrådet Mona Sahlin

Den 24 april 1997 bemyndigade regeringen biträdande arbetsmarknadsministem, statsrådet Messing, att tillkalla en särskild utredare med

uppdraget att i syfte att förbättra förutsättningarna för väl fungerande

en lönebildning lämna förslag om ett förstärkt förlikningsmannainstitut. I uppdraget till utredaren ingår att lämna förslag det förlikningsman-

om nya nainstitutets organisation, resurser och arbetsformer, förbättrad lö-

en nestatistik, uppgifter och befogenheter för det förstärkta förlikningsmannainstitutet och andra förslag som kan leda till bättre fungerande löne-

en bildning. Utredningen skall slutredovisa sina förslag senast den 30

november 1998.

Med stöd av bemyndigandet förordnades den 24 april 1997 generaldirektören Svante Öberg som särskild utredare till utredningen ett

om förstärkt förlikningsmannainstitut A 1997:04. Från och med den 1 juni förordnades som utredningens experter f.d. statsrådet Roine Carlsson, f.d. statsrådet Ingemar Mundebo, verkställande direktören Lennart Nilsson, professorn Per-Anders Edin, docenten Birgitta Nyström och kanslirådet Lars Dirke.

Den l juni 1997 anställdes förhandlingsdirektören Iréne Nilsson Carlsson som huvudsekreterare och Kjell Nyman sekreterare i utred-

som ningen. Från datum har utredningen anlitat utredningschefen Hans

samma Olsson som sekreterare i utredningen och Ulla Sörensen utredningens

som assistent. Den 1januari 1998 anställdes rådmannen Marianne Tejning

som sekreterare i utredningen.

Utredningen antog namnet Utredningen om ett förstärkt förlikningsmannainstitut. Utredaren överlämnade i november 1997 delbetänkandet Medlingsinstitut och lönestatistik SOU 1997: 164.

Härmed överlämnas utredningens slutbetänkande Medling och lönebildning SOU 1998:141. För utredningens förslag den särskilde

svarar utredaren medan respektive författare för bilagoma till utredningen.

svarar

Stockholm i november 1998

Svante Öberg

/Iréne Nilsson Carlsson

Kjell Nyman

Hans Olsson

Ulla Sörensen

Marianne Tejning

i

Innehåll

Sammanfattning Författningsförslag l l 1 Inledning 27 1 1 Direktiven 27

. 1.2 Utredningens delbetänkande 29 1.3 Remissbehandling utredningens delbetänkande 3 l

av 1.4 Problemställningar i det fortsatta utredningsarbetet 33 1.5 Arbetssätt 34 2 Internationella konventioner, lagar och avtal 37 2.1 Internationella konventioner och EG-rätt 37 2.2 Medbestämmandelagen 45 2.3 Avtal den privata sektorn 5 3 2.4 Särreglering i lag och avtal på den offentliga sektorn 2.5 Tillfälliga tvångsingripanden 61 2.6 Jämställda löner enligt lag och avtal 63 3 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem i några länder 73 3.1 Översikt

74 3.2 Danmark 100 3.3 Norge 114 3.4 Finland 123 3.5 Storbritannien 132 3.6 Irland 143 3.7 Nederländerna 152 3.8 Tyskland 161 3.9 Österrike

170 3.10 USA 176 Lönebildning och ekonomisk framgång 189 4.1 Inledning 189 4.2 Lönebildningens roll i samhällsekonomin 191 4.3 Ekonomisk framgång 197 4.4 Lönekostnadsutvecklingens betydelse 207 Avtalsrörelsen 1998 217 5.1 Sammanfattning 217 5.2 Förutsättningarna inför avtalsrörelsen 218 5.3 Förhandlingarna och utfallet 222

6 Forskarnas synpunkter på parternas förslag till åtgärder 231 6.1 Agera tidigt, skjuta på konflikt och förlängd

varselperiod 232 6.2 Tidsmässig samordning av förhandlingarna 235 6.3 Sammanläggning 237 6.4 Medlemsomröstning 238 6.5 Annan konfliktlösningsmetod 239 6.6 Sympatiåtgärder 242 6.7 Proportionalitetsprincipen 243 6.8 Forskarnas övriga förslag till förbättring

lönebildningen 245

av 7 Utredningens överväganden och förslag 251 7.1 Inledning 251 7.2 Medlingsinstitutets organisation och resurser 257 7.3 Agera tidigt 264 7.4 Samordning av tidsplaner 270 7.5 Rätt att uppskjuta varslade stridsåtgärder 273 7.6 Längre varseltid 277

SOU 1998: 141 Sammanfattning 7

Sammanfattning

Syftet med de förslag utredningen lägger fram är att de skall bidra till en väl fungerande lönebildning och god utveckling den svenska ekoen av nornin, med stark tillväxt och stigande sysselsättning utan inflatioen att nen drivs upp. Det är nödvändig förutsättning för att sänka arbetslösen heten och det lägger en bra grund för god lönsamhet i företagen, starka en

offentliga finanser, stigande reallöner och goda anställningsvillkor i öv-

rigt.

Utredningen redovisar inledningsvis fyra utgångspunkter för förslagen.

Den första är att lönebildningen inte fungerar bra. Den andra är att ramarna för lönebildningen har betydelse för den ekonomiska utvecklingen. Den tredje är att avtal allmänt sett är bättre än lagstiftning. Den fjärde är att det krävs ett brett stöd bland arbetsmarknadens parter och i riksdagen

för förändringar lagstiftningen på detta område.

av Utredningen lämnar förslag inom fem områden till åtgärder som sammantagna skulle kunna bidra till bättre fungerande lönebildning. en Genom dessa förslag förbättras möjligheterna för parterna att under fredliga former komma fram till avtal, bidrar till god utveckling den som en av svenska ekonomin. Förslagen bör genomföras innan huvuddelen de av nuvarande avtalen löper ut och i god tid före nästa riksdagsval. 1 Medlingsinstitut. Förslagen är i detta avseende i stort sett desamma som i utredningens delbetänkande Medlingsinstitut och lönestatistik SOU 1997:164. Utredningen föreslår:

0 att ett nytt och starkare Medlingsinstitut bör bildas senast den 1 januari år 2000. Det bör ha två uppgifter, att medla och att verka för väl en fungerande lönebildning. Medlingsinstitutet bör ha en ämbetsmannastyrelse på fem och tre anställda medlare rikspersoner varav en medlaren bör vara institutets chef. Medlingsinstitutet bör ha ytterli- gare ca tio anställda, bl.a. med kompetens inom Samhällsekonomi, lönestatistik och juridik. Medlingsinstitutet bör knyta till sig tre expertråd i avtalsfrågor, Samhällsekonomi respektive lönestatistik för samverkan med arbetsmarknadens parter.

8¶Sammanfattning SOU 1998: 141

2 Utökade befogenheter. Medlingsinstitutet bör få betydligt starkare en ställning än den nuvarande förlikningsmannaexpeditionen genom att det får utökade befogenheter. Utredningen föreslår: 0 att Medlingsinstitutet bör få befogenhet att agera tidigt och kalla parterna till överläggningar bl.a. för att informera sig om tidsplaner och yrkanden inför kommande förhandlingar, 0 att Medlingsinstitutet bör verka för en samordning av tidsplaner för förhandlingar och avtalsperioden 0 att Medlingsinstitutet bör verka för en samordning av avtalsför-

handlingar,

0 att varseltiden för stridsåtgärder förlängs från 7 till 14 dagar,

0 att Medlingsinstitutet bör kunna skjuta upp varslade stridsåtgärder i

högst 14 dagar, 0 att Medlingsinstitutet bör kunna uppmana parter att lösa en intressetvist genom skiljeförfarande och att fast skiljenärrmd utses, en 0 att parter bör vara skyldiga att infinna sig om Medlingsinstitutet kallar, men 0 att det däremot inte bör vara möjligt att besluta om samrnanläggning av medlingsbud. 3 Stärkt nonnbildning. En gemensam verklighetsbild underlättar för parterna att komma fram till avtal utan konflikt. Vidare underlättar det för parterna att sluta avtal som bidrar till en god utveckling svensk av ekonomi. Utredningen föreslår: 0 att lönestatistiken bör förbättras i enlighet med förslag i delbetänkandet och att Medlingsinstitutet bör beställare den statliga vara av lönestatistiken, samt 0 att en rapport om löneutveckling m.m. i Sverige och omvärlden och en rapport om de samhällsekonomiska förutsättningarna för löneförhandlingarna bör utarbetas varje år. 4 Stramare konfliktregler. En rimligare balans mellan parterna arbetsmarknaden skulle underlätta för parterna att sluta avtal som främjar god en utveckling av den svenska ekonomin. Utredningen föreslår: 0 att rätten till sympatiåtgärder inte bör tas bort, men begränsas, 0 att ett proportionalitetskrav bör införas för att begränsa möjligheten till stridsåtgärder som kostar lite för den egna organisationen, men orsakar stora kostnader för motparten och tredje man, 0 att förbud mot stridsåtgärder mot enmans- eller familjeföretag bör återinföras, men 0 att ett krav på medlemsomröstning före stridsåtgärder inte bör införas.

SOU 1998: 141 Sammanfattning 9

5 Jämställdhet. Möjligheterna för Medlingsinstitutet att medverka till en ökad jämställdhet bör tas tillvara. Utredningen föreslår:

att lönestatistiken bör förbättras, att underlaget för forskning om 0

kvinnor och mäns löner förbättras komplettering av data-

genom en

basen LINDA med löneuppgifter, att de årliga rapporterna om löneut-

veckling bör innehålla ett särskilt kapitel löneutvecklingen ur

m.m. om ett jämställdhetsperspektiv samt att Medlingsinstitutet tillförs erfor-

derlig kompetens jämställdhetsområdet.

Det är allmänt sett bättre förhållandena mellan parterna arbets-

om marknaden regleras i kollektivavtal än i lag. Det är mot den bakgrunden bra att SAF, LO, TCO och SACO har inlett samtal om möjligheterna till ökat samförstånd. Industriavtalet har varit en tillgång i årets avtalsrörelse och utredningens förslag är utformade så att förhandlingarna områden med den typen avtal inte störs. Utredningen pekar också på möjlig-

av heterna inom avtalsförhandlingarnas att förbättra lönebildningen

ram

att parterna verkar för ökad samordning, att kombinera samvergenom en kan på central nivå med ett större utrymme för lokal lönebildning och att införa mer av resultatbaserade lönesystem.

Utredningen föreslår slutligen att regeringen inrättar ett råd för regelbundna överläggningar med arbetsmarknadens parter för att åter stärka samförstånd Erfarenheterna från andra länder i vår närhet

och samsyn. - Danmark, Finland, Irland, Nederländerna och Österrike är goda sådan

- av samverkan. Utredningen att det vore en stor fördel om statsmak-

menar terna och arbetsmarknadens parter kunde uppnå samförstånd om vad som är bra för landet. Ett sådant samförstånd bör innefatta inriktning på låga

en nominella lönekostnadsökningar och låg inflation. Utredningen pekar också på möjligheten att förbättra lönebildningen genom åtgärder på andra områden än de utredningen specifikt har arbetat med. Det gäller bl.a. skatternas nivå och särskilt marginalskattema, utbildning och kompetensutveckling för att minska problem med brist på vissa typer av arbetskraft, inriktning arbetsmarknadspolitiken står i bättre samklang

en av som med väl fungerande lönebildning och utformningen av arbetslöshetsför-

en säkringen omställningsförsäkring. Även denna frågor bör

som en typ av kunna i trepartsöverläggningama. Ett samförstånd omkring sådana

tas upp frågor skulle kunna bidra till att både företag och offentlig sektor stärks och att möjligheterna till ökade reallöner förbättras. Det skulle också förbättra möjligheterna till stigande sysselsättning och minskad arbetslöshet.

F örfattningsförslag l 1

Författningsförslag

till ändring i lagen 1976:580 om

Förslag lag

om

medbestämmande i arbetslivet

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4§

Ett avtal är ogiltigt i den mån det innebär att rättighet eller skyldighet enligt denna lag upphävs eller inskränks.

Genom kollektivavtal får det dock Genom ett kollektivavtal får det dock ett göras avvikelser från 11, 12, 14, 19-- göras avvikelser från 11, 12, 14, 19-- 22 och 28 §§, 29 § tredje meningen, 22 och 28 §§, 29 § tredje meningen, 33--40 §§, 43 § andra stycket samt 64 33-40 §§, 41 43 § andra stycket c och 65 §§. Kollektivavtalet får inte samt 64 och 65 §§. Kollektivavtalet innebära mindre förmånliga regler får inte innebära att mindre förmånatt skall tillämpas för arbetstagarsidan liga regler skall tillämpas för arbetsföljer EG-rådets direktiv tagarsidan än följer av EG-rådets än som av som 75/129/EEG den 17 februari 1975, direktiv 75/129/EEG av den 17 februav 77/187/EEG den 14 februari 1977 ari 1975, 77/l87/EEG av den 14 av och 92/56/EEG den 24 juni 1992. februari 1977 och 92/56/EEG av den av 24 juni 1992.

kollektivavtal får det också I kollektivavtal får det också I ett ett föreskrivas längre gående fredsplikt föreskrivas längre gående fredsplikt i 41, 41 och 44 §§ än i 41, 41 41 b och än som anges a som anges a, skadestånds- 44 §§ eller ett längre gående skadeeller ett längre gående ståndsansvar än följer av denna ansvar än som följer av denna lag. som lag.

12 Författningsförslag SOU 1998: 141

Fredsplikt

41 §

Arbetsgivare och arbetstagare är bundna kollektivavtal får inte vidta som av eller delta i arbetsinställelse lockout eller strejk, blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd, om avtalet har ingåtts organisation av en och denna organisation inte i behörig ordning har beslutat åtgärden, åtom gärden strider bestämmelse fredsplikt i kollektivavtal eller mot en om om åtgärden har till ändamål att utöva påtryckning i en tvist om ett kollektivavtals giltighet, bestånd eller rätta innebörd eller i tvist huruvida ett visst förfarande strider en mot avtalet eller mot denna lag, att åstadkomma ändring i avtalet, att genomföra bestämmelse, som är avsedd att tillämpas sedan avtalet har upphört att gälla, eller 4. att stödja någon annan, när denne inte själv får vidta stridsåtgärd.

stridsåtgärder som har vidtagits i stridsåtgärder har vidtagits i strid som strid mot första stycket betecknas mot första stycket är olovliga. Även som olovliga. stridsåtgärder har vidtagits i som strid mot beslut Medlingssom institutet har meddelat med stöd av 45 § tredje stycket och 48 § är olovliga.

Första stycket hindrar inte arbetstagare att delta i blockad har en som beslutats av en arbetstagarorganisation i behörig ordning och har till som ändamål att utverka betalning klar och förfallen fordran på lön eller på av någon ersättning för utfört arbete indrivningsblockad. En sådan annan stridsåtgärd är inte olovlig.

41b§

En arbetstagare får inte vidta eller delta i en stridsåtgärd har till som ändamål att kollektivavtal skall träffas med ett företag inte har som några arbetstagare eller där bara företagaren eller företagarens familjemedlemmar är arbetstagare

och ägare. Detsamma gälensamma ler när stridsåtgärd har till en ändamål att stödja någon som vill träfa kollektivavtal med ett sådant företag. Vad sagts hindrar som nu inte arbetstagare från att delta i en

anställningsblockad som riktar

en sig mot ett sådant företag och som har beslutats i behörig ordning av arbetstagarorganisation. en

Stridsåtgärder har vidtagits i som strid mot första stycket är att anse olovliga. Förändringar i ansom

ställnings- eller ägarförhållanden

har inträjfat sedan en stridssom åtgärd har varslats eller inletts skall inte beaktas vid bedömningen av om stridsåtgärd är att anse som en olovlig enligt första stycket.

41c§

För stridsåtgärder som vidtas i sam-

band med avtalsförhandlingar

mellan parter är eller brukar som bundna kollektivavtal i förvara av hållande till varandra skall följande

gälla.

Om har varslat stridsen part om en åtgärd är partiell eller på annat som sätt begränsad och åtgärden kan förväntas leda till skada eller annan olägenhet står i uppenbart som missförhållande till åtgärdens omfattning, kan åtgärden förklaras olovlig.

En stridsåtgärd har varslats som på stridsåtgärd som svar en annan

kan också förklaras olovlig, om den är väsentligt mer omfattande än vad som är rimligt med hänsyn till den åtgärd orsakat svarsåtgärden.

som

Även sympatiåtgärd har

en som varslats till stöd för en part i en tvist mellan parter, är eller brukar

som vara bundna av kollektivavtal i förhållande till varandra kan förklaras olovlig. Det kan ske den

om varslade sympatiätgärden kan förväntas leda till skada eller

annan olägenhet står i ett uppenbart

som missförhållande till åtgärdens eller primäråtgärdens omfattning.

Talan olovligförklaring enligt

om andra, tredje och färde styckena kan endast föras den arbets-

av givare eller organisation mot vilken åtgärden riktas Med stöd

av bestämmelserna i andra, tredje eller förde stycket kan en stridsåtgärd interimistiskt förklaras olovlig för tiden fram till dess ett slutligt avgörande föreligger.

Yrkande om olovligförklaring enligt

andra, tredje eller fjärde stycket och yrkande om interimistisk prövning enligt femte stycket skall framställas inom sju dagar från den dag då varsel lämnades till motparten enligt 45 § första stycket. F örsummas det får sådana yrkanden inte framställas.

F örfattningsförslag 15

45§

Arbetsgivarorganisation eller ar- Arbetsgivarorganisation eller arbetsgivare och arbetstagarorganisa- betsgivare och arbetstagarorganisation är sinsemellan skyldiga att, om tion är sinsemellan skyldiga att, om giltigt hinder möter, skriftligen giltigt hinder möter, skriftligen varsla motparten minst sju dagar i varsla motparten och Medlingsinförväg, när de avser att vidtaga stitutet minst 14 dagar i förväg, när stridsåtgärd eller att utvidga pågå- de avser att vidtaga stridsåtgärd eller ende stridsåtgärd. Omfattar strids- att utvidga pågående stridsåtgärd. åtgärd från arbetsgivarsidan även Omfattar stridsåtgärd från arbetsgiarbetstagare som är medlemmar i varsidan även arbetstagare som är berörd arbetstagarorganisation, bör medlemmar i berörd arbetstagarorde varslas genom allmänt synliga ganisation, bör de varslas genom anslag på arbetsplatsen eller allmänt synliga anslag på arbetsplatannat lämpligt sätt. sen eller annat lämpligt sätt.

Skyldighet att varsla finns inte i

fråga om stridsåtgärd som avses i

41 § tredje stycket.

Varsel enligt första stycket skall innehålla uppgift om anledningen till stridsåtgärden och om stridsåtgärdens omfattning.

Skyldighet att varsla finns inte i Medlingsinstitutet får meddela befråga om stridsåtgärd som avses i slut, varigenom en part åläggs att 41 § tredje stycket. avbryta en stridsåtgärd som har på-

börjats utan att varsel har lämnats

14 dagar i förväg till Medlingsin-

stitutet. Ett sådant beslut skall inte

meddelas om det enligt 45 § första

stycket har funnits giltigt hinder mot

varsel.

Ett beslut enligt föregående stycke

får inte överklagas.

Den som uppsåtligen eller av grov

vårdslöshet underlåter att varsla

Medlingsinstitutet skall åläggas att

betala särskild varselavgift till

en

staten. Varselavgiften skall bestäm-

16 Författningsförslag

mas till lägst 10 000 kr och högst 100 000 kr. Om det finns särskilda skäl kan varselavgijten bestämmas till lägre belopp eller bortfalla helt. Varselavgift åläggs Arbetsdomav stolen på ansökan Medlingsav institutet. Sådan ansökan kan göras inom ett år från den dag varsel skulle ha lämnats. Försummas det får ansökan inte göras. En part som enligt tredje stycket har ålagts att

avbryta en stridsåtgärd får inte

åläggas varselavgift för sin försummelse.

Medling

46§

För medling i arbetstvister mellan å För medling i arbetstvister mellan å ena sidan arbetsgivare eller arbets- sidan arbetsgivare eller arbetsena givarorganisation och å andra sidan givarorganisation och å andra sidan

arbetstagare eller arbetstagarorgani- arbetstagare eller arbetstagarorgani-

sation finns statens förliknings- sation finns Medlingsinstitutet. en Insmannaexpedition. titutet skall verka för väl fungeen

rande lönebildning.

Expeditionen skall följa förhållan- Medlingsinstitutet skall, det när är dena på arbetsmarknaden. Har den lämpligt, verka för samordning av fått kännedom arbetstvist löner om som förhandlingar om och allhotar att medföra eller redan har männa anställningsvillkor samt för medfört stridsåtgärd, skall den samordning giltighetsperioder utse en av förlikningsman att medla i tvisten, för kollektivavtal. när medverkan förlikningsman av kan anses ägnad att främja lösen ning av denna. Förlikningsmannen skall kalla parterna till förhandling eller vidtaga lämplig åtgärd annan samt verka för att part uppskjuter eller inställer stridsåtgärd.

Enligt expeditionens bestämmande

F örfattningsförslag 17

skall förlikningsman på begäran gå parter på arbetsmarknaden till handa med råd och upplysningar rörande förhandlingar och kollektivavtal samt leda förhandlingar mellan parterna.

46a§

Parterna på arbetsmarknaden skall på begäran tillställa Medlingsinstitutet kopior av träjfade kollektivavtal och tillgänglig lönestatistik avseende det avtalsområdet egna

47§

Är någon enligt 45 § skyldig att Medlingsinstitutet kan kalla parter lämna varsel skall han inom tid och till överläggningar och på annat på sätt där göra detta sätt informera sig kommande som anges om även till förlikningsmannaexpedi- eller pågående avtalsförhandlingar. tionen. Den bryter häremot som döms till penningböter.

Efter samtycke från parter som för kollektivavtalsförhandlingar kan Medlingsinstitutet ställa förhanden lingsledare till parternas förfogande eller utse medlare. Institutet kan också råd och upplysningar till ge parter på arbetsmarknaden rörande förhandlingar och kollektivavtal.

Om det enligt Medlingsinstitutets bedömning föreligger risk för stridsåtgärder, kan institutet utan samtycke från parterna utse medlare för att medla i tvisten. Ett sådant beslut får inte överklagas.

18 F örfattningsförslag

Medlare kan kalla parterna till förhandling eller vidta annan lämplig åtgärd och skall försöka få till stånd en överenskommelse mellan parterna. Om medlingen inte leder till att parterna når en överenskommelse får medlare, efter samråd med parterna, lägga fram förslag till lösning av tvisten.

Medlare kan inte utses utan samtycke från parterna i tvist, en om de är bundna ett kollektivavtal av

med förhandlingsordning,

en som innefattar en samsyn om utvecklingen på området och innehåller regler om tidsramar för förhandlingar och medling.

48§

Vid förhandling enligt 46 § skall Medlingsinstitutet får på medlares förlikningsman söka få till stånd begäran meddela beslut, varigenom överenskommelse mellan parterna parterna åläggs att skjuta upp en på grundval förslag kommer varslad ännu inte påbörjad av som men från dem själva. Förliknings- stridsåtgärd, utvidgning såen av en mannen är dock oförhindrad att dan åtgärd eller åtgärd till stöd en föreslå jämkningar och medgivan- för parts stridsåtgärd. Ett annan den för att främja en god lösning av sådant beslut får meddelas gång en tvisten. för varje varslad sådan åtgärd och får avse en viss sammanhängande tid högst 14 dagar. Tidsfristen om skall räknas från den dag då åtgärden enligt varselmeddelandet skall påbörjas eller utvidgas. Beslutet skall om möjligt föregås av samråd med parterna.

Ett beslut från Medlingsinstitutet enligt föregående stycke kan inte överklagas.

F örfattningsförslag 19

49§

Har part enligt 10 § är förhand- Har part enligt 10 § är för-

som en som lingsskyldig kallats till förhandling handlingsskyldig kallats till förinför förlikningsman och försummar handling inför en medlare och förparten att inställa sig eller underlåter summar parten att komma eller unhan att fullgöra vad ålig- derlåter parten på annat sätt att

annars som

honom enligt 15 kan förlik- fullgöra sina skyldigheter enligt ger ningsmannen på begäran motpart 15 § första stycket, kan Medlings

av anmäla förhållandet hos arbetsdom- institutet på begäran medla-

av en stolen. Denna kan förelägga parten förelägga parten vid vite att full-

re vid vite att fullgöra sin förhandlings- göra sin förhandlingsskyldighet. skyldighet och kan anmälan av Medlingsinstitutet kan även vid förlikningsman utdöma vitet. vite förelägga part att komma

en

till överläggning enligt 47 §

en

första stycket. Arbetsdomstolen

kan anmälan av Medlingsinsti-

tutet döma ut vitet.

50§

Parts skyldighet enligt 18 § att vid En parts skyldighet enligt 18 § att förhandling hålla skriftlig handling vid förhandling hålla skriftlig tillgänglig för motparten gäller även i handling tillgänglig för motparten förhållande till förlikningsman gäller även i förhållande till med-

som medverkar vid förhandlingen. lare som medverkar vid förhand-

lingen.

5l§

Uppnås icke enighet mellan parterna Medlingsinstitutet kan föreslå parvid förhandling inför förlikningsman, ter att låta tvist avgöras genom

en kan han föreslå dem att låta tvisten skiljeförfarande. Institutet kan avgöras skiljemän. Han kan också också ställa skiljemän till par-

av medverka vid utseende skiljemän. ternas förfogande.

av

Om stridsåtgärder har påbörjats,

kan Medlingsinstitutet uppmana

20 Förfatlningsförslag

parterna i en tvist att låta tvisten

avgöras genom skiljeförfarande.

Förlikningsman får åtaga sig skil- En medlare får inte åta sig skiljejemannauppdrag i arbetstvist, om icke mannauppdrag i arbetstvist,

om förlikningsmannaexpeditionen i sär- inte Medlingsinstitutet i särskilt skilt fall medger det. fall medger det.

52§

I arbetstvist av större betydenhet kan regeringen utse förlikningskommission medla i tvisten. Även enskild

att person kan av regeringen utses att som särskild förlikningsman medla i sådan tvist.

Föreskrifterna i 49 och 50 §§ äger motsvarande tillämpning vid medling av färlikningskommission eller särskild färlikningsman.

63§

I mål, vari denna lag skall tillämpas, Imål, vari denna lag skall tillämpas, gäller lagen 1974:371 rätte- gäller lagen 1974:371 rätte-

om om gången i arbetstvister. Är fråga i arbetstvister.

om gången

överträdelse 47 eller 53 gäller

av dock vad som är föreskrivet om rättegång i allmänhet.

Denna lag träder i kraft den

Författningsfärslag 21

Förslag till lag om ändring i sekretesslagen

l 9 80: 100

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap.

15 §

Sekretess gäller för uppgift som Sekretess gäller för uppgift som part part i arbetstvist har lämnat till på arbetsmarknaden har lämnat till förlikningsman, särskild förlikni- Medlingsinstitutet enligt 46 § la-

a

eller förlikningskommis- 1976:580 om medbestämmanngsman gen sion uppgiftslämnaren har gjort de i arbetslivet eller som part i ar-

om förbehåll därom. betstvist har lämnat till medlare, om

uppgiftslämnaren har gjort förbehåll

därom.

I fråga uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

om

Denna lag träder i kraft den

22 F örfattningsförslag SOU 1998: 141

Förslag till lag om ändring i lagen 1974: 371

om rättegången i arbetstvister

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

1§

Arbetsdomstolen skall första domstol uppta och avgöra tvist

som som väcks av arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation eller arbetsgivare

av som själv slutit kollektivavtal, om målet gäller

tvist om kollektivavtal eller arbetstvist i lag-

annan som avses

en1976:580 om medbestämrnande i arbetslivet,

arbetstvist i övrigt under förutsättning att kollektivavtal gäller mellan

parterna eller att enskild arbetstagare berörs tvisten sysselsätts

som av

i arbete som avses med kollektivavtal vilket arbetsgivaren är bunden

av.

Arbetsdomstolen är behörig domstol enligt första stycket även när kollektivavtal tillfälligt inte gäller.

Gemensamt med arbetstvist enligt första eller andra stycket får handläggas även annan arbetstvist mellan samma eller olika parter, domstolen

om med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter finner sådan handläggning lämplig. När det föreligger skäl, kan domstolen åter särskilja målen.

Arbetsdomstolen är alltid behörig att Arbetsdomstolen är alltid behörig som första domstol uppta och avgöra att första domstol och

som ta upp tvist om stridsåtgärd avsesi41 § avgöra tvist stridsåtgärd

som en om lagen 1976:580 medbestäm- i 41, 41 b och 41 §§

om som avses c mande i arbetslivet. lagen 1976:580 medbestäm-

om

mande i arbetslivet.

Denna lag träder i kraft den

SOU 1998: 141 F ärfattningsförslag 23

till med instruktion för

Förslag förordning Medlingsinstitutet

Uppgifter

1 § Medlingsinstitutet har till uppgift att i enlighet med 45-52 §§ lagen 1976:580 medbestämmande i arbetslivet tillhandahålla medling i ar-

om betstvister och främja en väl fungerande lönebildning.

2 § Medlingsinstitutet skall främja väl fungerande lönebildning särskilt

en genom att,

på ett tidigt stadium informera sig om tidsplaner och yrkanden inför kommande förhandlingar, 2. verka för samordning av avtalsförhandlingar när det är lämpligt samt

överlägga med parterna de samhällsekonomiska förutsättningarna

om för förhandlingarna.

3 § Medlingsinstitutet skall aktivt medverka till att lösa arbetstvister särskilt genom att

efter samtycke från parterna ställa en förhandlingsledare till parternas förfogande, 2. efter samtycke från parterna ställa medlare till parternas förfogande,

en

råd och upplysningar till parterna arbetsmarknaden rörande

ge förhandlingar och kollektivavtal samt 4. föreslå parter att låta tvist avgöras genom skiljeförfarande.

en

4 § Medlingsinstitutet skall aktivt medverka till att parterna avstår från att använda stridsåtgärder särskilt att när det är lämpligt använda be-

genom fogenheten att

utse medlare vid risk för stridsåtgärder, med stöd i 47 § MBL, verka för att part uppskjuter eller inställer stridsåtgärd,

3. ålägga part att skjuta varslad stridsåtgärd, med stöd i 48 §

en upp en MBL, 4. ålägga en part att avbryta en stridsåtgärd som har påbörjats utan att varsel har lämnats 14 dagar i förväg, med stöd i 45 § MBL, samt

parter att låta tvist avgöras i skiljeförfarande, med stöd i

uppmana en

24 Författningsförslag

51 § MBL.

5 § Medlingsinstitutet skall säkerställa tillgången på kompetenta medlare, skiljemän och andra utomstående kan medverka till lösning personer som av intressetvister om löner Sådana uppgifter kan utföras m.m. av personer som normalt inte är anställda i institutet, när så är lämpligt.

Medlingsinstitutet skall. inte utse medlare till parter har ett avtal som om en förhandlingsordning som innefattar en samsyn utvecklingen på om området och regler tidsramar för förhandlingar och medling. Parter har om rätt till ett förhandsbesked från Medlingsinstitutet huruvida avtalet är om sådant att institutet inte har rätt att utse medlare medutan parternas givande. Avtal som uppfyller de ställda kraven kan registreras hos Medlingsinstitutet.

6 § Medlingsinstitutet skall ha god överblick över förhållandena på arbetsmarknaden, sammanställa och tolka statistik är betydelse för lönebildningen, som av 3. sammanställa och analysera träffade kollektivavtal, 4. följa utvecklingen på arbetsmarknaden i Sverige och i omvärlden, särskilt i Europa, beträffande utvecklingen löner, avtalsförhandlingar och av

arbetsmarknadslagstiftning samt ha erforderlig kompetens i jämställdhetsfrågor.

7 § Medlingsinstitutet skall årligen presentera rapport löneutveckling, en om

avtalsförhandlingar och arbetsmarknadslagstiftning i Sverige och

i omvärlden. Rapporten skall innehålla ett särskilt kapitel analyserar lönesom utvecklingen för kvinnor och män.

8 § Medlingsinstitutet skall årligen presentera rapport samhällsekoen om nomiska förutsättningar för löneförhandlingar. Denna bör inte rapport utarbetas inom Medlingsinstitutet.

Författningsförslag 25

Verksförordningens tillämpning

9 § Verksförordningen 1995:1322 skall tillämpas Medlingsinstitutet med undantag av 19, 20 och 34 §§.

Myndighetens ledning

10 § Riksmedlaren är chef för myndigheten.

Styrelsen

11 § Styrelsen består riksmedlaren och högst fyra andra ledamöter.

av

12 § Myndighetens chef har själv att fatta beslut i frågor som rör medling mellan arbetsmarknadens parter. Ett sådant beslut skall anmälas vid nästa sammanträde med styrelsen.

Expertråd

13 § Medlingsinstitutet skall utse ledamöter i tre expertråd, inom områdena Samhällsekonomi, lönestatistik och avtalsförhandlingar, efter förslag från arbetsmarknadens parter.

Ski ljenämnd

14 § Medlingsinstitutet skall utse fast skiljenänmd som bör bestå av sju

en personer, varav två utses förslag av löntagarorganisationer representerande arbetare respektive tjänstemän, två på förslag av arbetsgivarorganisationer representerande privata respektive offentliga arbetsgivare och tre oberoende ledamöter. Varje ledamot bör ha en personlig suppleant.

Överklagande

15 § Beslut i frågor rör medling mellan arbetsmarknadens får inte

som parter överklagas.

Denna förordning träder i kraft den

SOU 1998: 141 Inledning 27

l Inledning

l l Direktiven

. 1 syfte att förbättra förutsättningarna för väl fungerande lönebildning

en skall den särskilde utredaren enligt direktiven för utredningen lämna förslag till ett förstärkt förlikningsmannainstitut. Institutet skall ges ökade möjligheter att främja de övergripande samhällsintressena i avtalsförhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter. Detta framgår sammanfatt-

av ningen av utredningens uppdrag.

En bakgrund till uppdraget är enligt direktiven väl fungerande

att en lönebildning är förutsättning för att arbetslösheten skall kunna hal-

en veras Under de senaste 20 åren har lönebildningen inte fungerat tillfredsställande utan lönerna i Sverige har ökat för snabbt i förhållande till lö-

i våra konkurrentländer. Samtidigt konstateras att inflationsvägen är nerna stängd. Viktiga förutsättningar för lönebildningen bestäms av regeringens och riksdagens beslut den samlade ekonomiska politiken, d.v.s. skatte-

om och transfereringssystemen, arbetsmarknads- och utbildningspolitiken samt arbetsrätten inklusive lagstiftning konflikter och medling. Men

om det helt avgörande och direkta inflytandet över lönebildningen ligger hos arbetsmarknadens parter, bestämmer de regler, som styr avtalsför-

som handlingar och avtalsinnehåll.

I direktiven erinras vidare att regeringen parterna i uppdrag att

om gav till den 31 1997 gemensamt formulera nödvändiga förändringar av

mars förhandlings- och lönebildningssystemet för att säkerställa en bättre fungerande lönebildning. Bland bidragen, som detta resulterat i nämns särskilt samarbetsavtalet mellan parterna industrins område och LO:s s.k. LISA-projekt. En viktig utgångspunkt är att arbetsmarknadens parter även fortsättningsvis måste bära huvudansvaret för lönebildningen. Industriav-

1I regeringsförklaringen i oktober 1998 framhöll statsministern att det under mandatperioden skall skapas förutsättningar för full sysselsättning. Delmålet att arbetslösheten skall nå 4 procent under år 2000 ligger fast. Det skall kompletteras med målet att 80 procent befolkningen skall vara sysselsatt år 2004.

av

28 Inledning SOU 1998: 141

talet nämns som ett exempel på parternas vilja att ta detta En ansvar. påtaglig och permanent minskning av arbetslösheten förutsätter dock att formerna för lönebildningen förbättras över hela arbetsmarknaden. En förstärkning av förlikningsmannainstitutet kan enligt direktiven bidra till en sådan förbättring. Härigenom kan de övergripande samhällsekonomiska intressena i lönebildningen bättre tas till samtidigt parterna vara som behåller huvudansvaret.

Utredningens utgångspunkter skall vara en förstärkning förliknings-

av mannainstitutet på tvåplan: institutet skall ökade befogenheter och ges resurser och samtidigt ges ökade möjligheter att kontinuerligt följa utvecklingen av kollektivavtalen arbetsmarknaden. Förlikningsmannainstitutet bör ges en mer aktiv roll både när det gäller lönebildningen i stort och i de enskilda avtalsförhandlingama. Förslagen skall utformas så att den samlade effekten förslagen ett väsentligt av ger bidrag till en Stabilisering av lönebildningen. Inriktningen skall att vara främja tillkomsten av en lönebildning, möjliggör rejäl sänkning som en av arbetslösheten med bevarad låg inflation. Utredaren skall även lämna förslag på hur det förstärkta förlikningsmannainstitutet skall organiseras och ledas samt hur dess verksamhet skall finansieras. En förutsättning för uppdraget är att verksamheten i det förstärkta förlilmingsmanninstitutet kommer att bli omfattande än den, mer som dagens förlikningsmannaexpedition bedriver. Förlikningsmannainstitutet skall ha tillräckliga för att kunna följa och analysera resurser utvecklingen inom lönebildningen. Institutet skall ha god överblick en över regelverket på arbetsmarknaden och de olika kollektivavtalen. Det skall ha tillgång till kvalificerade ekonomiska utredningar och kompetens att sammanställa och tolka statistik, är relevant för lönebildningen. En som uppgift, som särskilt nämns är att följa utvecklingen på den europeiska arbetsmarknaden när det gäller utvecklingen lönekostnad, avtalskonav struktioner och förhandlingsformer. Vidare att institutet bör ha i anges uppgift att sammanställa träffade avtal och hur dessa omsätts lokalt. Utredaren skall även vilka åtgärder, krävs för att tillförsäkra god ange som en tillgång till kontinuerlig löne- och statistik, är relevant för annan som

avtalsförhandlingama.

Utredaren skall vidare överväga och lämna förslag till stärkta befogenheter för medlarna. Det är enligt direktiven angeläget att parterna genomför förhandlingsarbetet på ett sådant sätt att nytt avtal kan träffas innan det gamla har löpt ut. Förlikningsmannen bör i befogenhet att i samråd ges med parterna säkerställa att sådan tidsplanering samt ordning för fören handling och tvistelösning kommer till stånd mellan parterna. Utredaren bör även pröva andra möjligheter att förbättra lönebildningen. Utgångspunkten för detta arbete bör bl.a. tas i de olika förslag, parterna framsom fört till regeringen. Som exempel på förslag, bör utredas närmare som

Inledning 29

nämns tidsmässigt sammanhållen avtalsrörelse och förslaget om att förlikningsmannainstitutet bör kunna kräva att parterna fattar samordnade beslut om att acceptera eller avvisa förslag till avtal. Utredaren ges också mandat att beakta och vidareutveckla andra förslag, som kommer fram under tiden utredningen pågår. Utredaren skall vid utformningen av förslagen ta hänsyn till parternas eget arbete, till exempel det redan träffade samarbetsavtalet mellan industrins parter.

Utredaren skall beakta innehållet i regeringens kommittédirektiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare om redovisning av regionalpolitiska konsekvenser, om att pröva offentliga åtaganden, om att redovisa de jämställdhetspolitiska konsekvenserna av förslagen samt redovisa konsekvenserna för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet. Utredningen skall bedrivas i nära samråd med arbetsmarknadens parter. Direktiven återges i sin helhet i bilaga.

1.2¶Utredningens delbetänkande

Utredningen har med förtur behandlat frågor om ett förstärkt förlikningsmannainstituts uppgifter och organisation samt hur en förbättring av lönestatistiken kan åstadkommas. Utredningens förslag i dessa delar presenterades i november 1997 i delbetänkandet Medlingsinstitut och lönestatistik SOU 1997:164.

Utredningen föreslår i delbetänkandet att en myndighet med namnet Medlingsinstitutet bör inrättas den 1 januari 1999. I samband därmed bör Statens förlikningsmannaexpedition avvecklas. Medlingsinstitutet bör ha två huvuduppgifter. Den första är att verka för väl fungerande lönebild-

en ning och den andra är att medla i arbetstvister. Utredningen aviserat att man avser återkomma i slutbetänkandet till den närmare innebörden av de båda huvuduppgiftema. I delbetänkandet understryks att uppgiften att verka för en väl fungerande lönebildning inte skall tolkas som att institutet skall ett för statlig inkomstpolitik, att institutet skall få

vara organ men uppgifter, som går utöver vad den nuvarande förlikningsmannaexpeditionen har.

Medlingsinstitutet bör ledas styrelse. I styrelsen bör ingå sam-

av en manlagt fem ledamöter. Institutets chef bör kallas riksmedlare och vara ordförande i styrelsen. Samtliga ledamöter inklusive institutets chef bör utses av regeringen. Styrelsen bör ha alla för en myndighetsstyrelse normalt förekommande uppgifter och bland annat besluta om årsredovisning och budgetunderlag. Institutets chef bör vara ansvarig för verksamheten och bland annat för att anlita särskilda externa medlare och utse

svara medlare i enskilda förhandlingar.

30 Inledning SOU 1998: 141

Medlingsinstitutet bör ha två medlare anställda utöver institutets chef. Därutöver bör finnas ca tio anställda varav sju med kompetens personer inom Samhällsekonomi, lönebildning, avtalsförhandlingar, arbetsrätt, lönestatistik och avtalstolkning samt tre personer för administration Det m.m. bör dessutom finnas en grupp externa vidtalade, med kort personer som varsel kan åta sig uppdrag medlare. Institutet bör även ha möjligheter som att anlita extern expertis för utrednings-, analys- och forskningsuppdrag. Medlingsinstitutet bör inrätta tre råd med experter från arbetsmarknadens parter inom områdena Samhällsekonomi, lönestatistik och avtalsförhandlingar. Institutet bör genom dessa expertråd samverka med parterna i arbetet med analyser lönebildningen och i förberedelser medav av lingsarbetet inför avtalsrörelse. Expertråden för lönestatistik och en samhällsekonomi bör medverka till årlig rapport lönebildningen i en om Sverige och omvärlden. Expertrådet för lönestatistik bör dessutom medverka vid uppläggning och publicering den officiella lönestatistiken och av vid tolkning av lönestatistik. Expertrådet för avtalsförhandlingar bör fungera som ett forum för löpande dialog utvecklingen arbetsen om marknaden. Utredningen föreslår även att Medlingsinstitutet bör statistikansvavara rig myndighet för officiell lönestatistik. Direktiven bland annat anger att institutet skall följa och analysera lönebildningen och löneutvecklingen i både Sverige och andra länder och att utredningen skall lämna förslag om vad som krävs för att tillförsäkra en god tillgång till kontinuerlig lönestatistik. Detta uppnås bäst att institutet får ansvaret för att beställa genom den lönestatistik, även i fortsättningen förutsätts produceras främst som av Statistiska centralbyrån SCB. Ställningen statistikansvarig myndigsom het ger institutet möjlighet att över tiden påverka lönestatistikens utforrnning. Statistiken bör finansieras anslag till Medlingsinstitutet, genom som i sin tur bör upphandla statistiken efter samråd med Statistiska centralbyrån och Konjunkturinstitutet samt efter behandling i expertrådet för lönestatistik. Den månadsvisa lönestatistiken bör förbättras i några avseenden. En månadsvis lönestatistik bör införas för staten och bättre och snabbare en redovisning bör göras av retroaktiva löneutbetalningar. Lönestatistiken för den kommunala sektorn bör utvidgas till att omfatta samtliga kommuner och landsting och även fortsättningsvis produceras av Svenska kommunförbundet respektive Landstingsförbundet. En samlad månadsvis lönestatistik för hela arbetsmarknaden bör publiceras Medlingsinstitutet. av Expertrådet för lönestatistik bör medverka vid uppläggning och publicering av statistiken. Den årliga lönestatistiken bör också förbättras. Utredningen föreslår att den årsvisa lönestatistiken utvidgas så att statistik redovisas för ett 50-tal branscher, med fördelning kön och i förekommande fall arbetare och

SOU 1998: 141 Inledning 31

tjänstemän. Statistiken bör vidare snabbas upp så att den publiceras så tidigt möjligt året efter det år, statistiken avser. En samlad årsvis

som som rapport löneutvecklingen i Sverige och omvärlden bör publiceras av

om Medlingsinstitutet med medverkan från berörda expertråd.

Medlingsinstitutets behov statistik över enskilda avtalsområden bör

av klaras att institutet i enskilda fall begär att få ta del parternas

genom av

eller parts statistik. I samband med medling i en engemensamma egen skild konflikt har detta fungerat väl tidigare. Utredningen menar att part-

efter begäran bör skyldiga att tillställa institutet tillgänglig erna vara lönestatistik, även när det fordras för analysändamål. Utredningen anser vidare att det stort värde fler parter träffade statistikavtal.

vore av om

Forskningens behov av lönestatistik bör förbättras genom att individdatabasen LINDA kompletteras med löneuppgifter. Det föreslås

göras genom att uppgifter tillförs från den årliga lönestatistiken. Därigenom förbättras underlaget för forskningen om vad som styr lönebildningen.

För jämställdhetsändamål ställs särskilda krav på lönestatistik. För att följa jämställdhetslagen fordras statistik, som beskriver jämställdheten enskilda arbetsplatser. För att driva rättsliga processer om otillåten lönediskrirninering fordras löneuppgifter för enskilda individer. Dessa båda statistikbehov ligger inte inom utredningens uppdrag. De av utredningen föreslagna förbättringarna den årliga lönestatistiken och komplettering-

av ama av individdatabasen LINDA bör emellertid förbättra möjligheterna att följa och analysera löneutvecklingen för kvinnor och Avtal om partsgemensam lönestatistik fler delar arbetsmarknaden skulle också

av förbättra dessa möjligheter.

Medlingsinstitutet bör tilldelas ett ramanslag på 44 miljoner kr., varav ca 15 miljoner kr. avser själva Medlingsinstitutet och 29 miljoner kr. avser lönestatistik. Ramen för anslagssparande och anslagskredit bör uppgå till tio procent anslaget. Institutet bör ha rätt att avgiftsbelägga aktiviteter

av om så bedöms lämpligt. Kostnaden bör delvis finansieras genom att anslaget till förlikningsmannaexpeditionen avvecklas och att anslaget till SCB minskas med ett belopp motsvarande kostnaderna för nuvarande lönestatistik. De kostnadsökningar därutöver på ca 18 miljoner kr., som föreslås bör rymmas genom omprioriteringar inom budgetramama för utgiftsornrådet arbetsmarknad och arbetsliv.

1.3 av utredningens Remissbehandling

delbetänkande

Utredningens delbetänkande har remissbehandlats. Av de 38 rernissinstansema har 36 svarat och därutöver har ytterligare fem skrivelser in-

32 Inledning

kommit med anledning remissen. En remissammanställning har

av upprättats i Arbetsmarknadsdepartementet bilaga 11. Nedan följer en mer kortfattad redovisning av remissvaren.

Remissinstansema är genomgående splittrade i sin syn på utredningens förslag. Det finns inte någon fråga där remissinstansema är eniga i sin uppfattning. Samtliga förslag, som utredningen lägger fram, har stöd hos några av remissinstansema, men vilka organisationer instämmer med

som utredningens förslag varierar.

Utredningen har i enlighet med direktiven valt att med förtur behandla frågor, rör Medlingsinstitutets organisation och förbättring

som en av lönestatistiken. Många av remissinstansema framhåller att det är svårt att ta ställning till de länmade förslagen innan utredningen har lagt fram ett slutbetänkande. De lämnade remissvaren kan därför indikationer

ses som mer än som slutliga ställningstaganden. Flera remissinstanser har tidigare varit kritiska mot utredningens direktiv och återkommer med motsva-

en rande kritik mot de lämnade förslagen.

Utredningen anser att det finns behov ett nytt medlingsinstitut. Flera

av remissinstanser delar utredningens bedömning. Några centralorganisationer hör till dem, är tveksamma till behovet ett nytt medlingsin-

som av stitut.

Utredningen föreslår att Medlingsinstitutet skall ha två huvuduppgifter. Detta tillstyrks av några av remissinstansema. Vissa remissinstanser anser dock att Medlingsinstitutets uppgifter bör vara begränsade till att gälla medling i arbetstvister. Några av remissinstansema att Medlingsin-

anser stitutet inte bör ha alla de uppgifter, som utredningen föreslår att det

men utöver att svara för medling även kan vara statistikansvarig myndighet för lönestatistiken.

Utredningen har tagit fasta på den möjlighet, som anges i direktiven,

om att inrätta partsgemensamma råd för vissa beredningsuppgifter. Flera

av remissinstansema ställer sig i princip positiva till utredningens förslag. Vissa arbetsgivarorganisationer avvisar emellertid förslagen.

Utredningen föreslår att Medlingsinstitutet skall få till uppgift

att vara statistikansvarig myndighet. Förslaget tillstyrks flera remissinstan-

av av sema. SACO, TCO och vissa arbetsgivarorganisationer anser att SCB även fortsättningsvis bör vara statistikansvarig myndighet för lönestatistiken. Synpunkter har även inkommit från forskare om att SCB även fortsatt bör vara statistikansvarig myndighet.

Utredningen föreslår en viss utbyggnad av lönestatistiken. Flera av de fackliga organisationerna instämmer med utredningens förslag. Vissa

av organisationerna emellertid att utredningen borde ha gått längre och

anser föreslagit en statistik avtalsområde. Från arbetsgivarorganisationema

per framförs kritik ökad uppgiftslämnarbörda.

mot en

Inledning 33

En övrig fråga, som poängteras från Verkstadsindustriema är att utredningen i slutbetänkandet bör uppmärksamma Medlingsinstitutets uppgifter vid lönebildning, som företrädesvis sker genom lokala förhandlingar och kollektivavtal.

1.4 i det fortsatta

Problemställningar utredningsarbetet

Befogenheter för medlingsinstitutet Direktiven att utredningens

anger utgångspunkt skall vara en förstärkning av förlikningsmannainstitutet. Utredningen har föreslagit att ett nytt Medlingsinstitut inrättas och beskrivit institutets organisation, resurser och kompetens samt i viss utsträckning vilka uppgifter institutet skall ha.

Utredningen behandlar i detta betänkande vilka befogenheter Medlingsinstitutet bör ha. Vissa frågor, som rör medlamas uppgifter och befogenheter finns exemplifierade i direktiven, t.ex. att verka för tidsplan

en för förhandlingarna, samordning avtalsprocessen, samordnade beslut

av om att acceptera eller avvisa förslag till avtal samt möjligheten att skjuta upp varslade konfliktåtgärder.

Andra förslag, som syftar till förbättring av lönebildningen Utredningen har möjlighet att föreslå andra åtgärder, som kan förbättra lönebildningen. Utredningen analyserar några av de förslag, som parter har presenterat för regeringen. Det gäller bland annat begränsningar i sympatiåtgärder, införande av proportionalitetsprinciper, medlemsomröstning och skiljemannaförfarande.

Relation till industriavtalet I direktiven framhålls att det är önsk-

m.m. värt att parterna sluter kollektivavtal om vilka regler, som skall gälla för förhandlingar och användning av stridsåtgärder. Utredningen analyserar i detta betänkande relationen mellan eventuella förändringar i lagstiftning och medlarnas ställning å sidan och kollektivavtal förhand-

ena om lingsordningar m.m. å andra sidan.

Avgränsning uppgiften att främja väl fungerande lönebildning

av en Utredningen föreslår i delbetänkandet att Medlingsinstitutet skall ha två huvuduppgifter varav den ena är att verka för en väl fungerande lönebildning och den andra är att medla i arbetstvister. Samtidigt anmäls att utredningen kommer att återkomma till den närmare innebörden av uppgiften att främja en väl-fungerande lönebildning, Redan i delbetänkandet betonas att institutet inte skall vara ett organ för statlig inkomstpolitik.

34 Inledning SOU 1998: 141

1¶Arbetssätt

Kartläggning lönebildning och medling i andra länder Utredningen har

av kartlagt hur lönebildning och medling fungerar i några europeiska länder samt i USA. Utredningen har kartlagt den ekonomiska utvecklingen i länderna, hur socialförsäkringar har förändrats, hur arbetsrätten är

m.m. uppbyggd och hur förhandlingssystemen och medlingen fungerar.

Utredningen har valtatt särskilt studera länder i vår närhet, som under senare år har haft en fallande arbetslöshet. Till denna kategori hänförs Danmark, Finland, Norge, Storbritannien, Irland och Nederländerna. Utredningen har därutöver studerat Österrike där har lyckats undvika

man att så omfattande arbetslöshetsproblem, som har drabbat övriga europeiska länder. Eftersom Tyskland är så dominerande i norra Europa har utredningen även studerat det landet, trots att det inte uppfyller kriteriet beträffande en fallande arbetslöshet. USA har också ingått i kartläggningen eftersom där, liksom i viss mån i Storbritannien, har betydligt

man en mindre reglerad arbetsmarknad. Genom detta urval har utredningen täckt länder med olika traditioner arbetsmarknaden, varierande grad

av facklig organisationsgrad och skillnader mellan förhandlingar central respektive lokal nivå.

F orskarrapporter Ett viktigt underlag för utredningen är orskarrapporter från särskilt inbjudna forskare inom olika vetenskapliga discipliner. Utredningen har beställt rapporter från nationalekonomema generaldirektör Susanne Ackum Agell, och professorema Karl-Ove Moene och Steinar Holden. De två sistnämnda har utarbetat en gemensam rapport. Två internationellt verksamma nationalekonomer inom forskningsområdet Industrial Relations, professor David Metcalf och professor Richard Freeman, har bidragit med var sin rapport. Juristema professor Antoine Jacobs och professor Niklas Bruun har också levererat var sin rapport. Från det Statsvetenskapliga området har professor Nils Elvander bidragit med en rapport. Samtliga dessa forskare redovisade och diskuterade sina rapporter vid ett seminarium i Stockholm den 28 september 1998. Vid seminariet medverkade även professor Lars Calrnfors. Rapporterna publiceras som bilagor till utredningen.

Diskussioner har även förts med ekonomer vid OECD, Ekonomiska rådet och ett antal enskilda forskare. Arbetsmarknadsrådet vid Sveriges ambassad i Washington Roland Spånt har skrivit en rapport om den amerikanska arbetsmarknaden. Särskilda rapporter om sambandet mellan lönebildning och arbetslöshet empiriska analyser utförda av ekonomer vid OECD, och

utfallet av 1998 års avtalsrörelse har utarbetats av Kjell Nyman vid Finansdepartementet och Christina Eurén vid Konjunkturinstitutet. De publiceras som bilagor till utredningen.

Inledning 35

Analys förutsättningarna att genomföra förändringar i lag och avtal

av Utredningen har analyserat förutsättningarna att genomföra förslag till förbättringar lönebildningen genom förändringar i lag respektive genom

av att parterna sluter kollektivavtal. Utredningen har gått igenom om och i så fall hur frågorna har behandlats i tidigare utredningar. Andra utgångspunkter för analyserna har varit om förslagen kan bedömas vara förenliga med svensk grundlag och de internationella konventioner, som Sverige har undertecknat.

Samtal med parter och andra intressenter Eftersom huvudansvaret för lönebildningen ligger arbetsmarknadens parter har det varit naturligt för utredningen att ha omfattande kontakter med arbetsmarknadens parter. Det framgår även av utredningens direktiv att utredaren vid utfommingen av förslagen skall ta hänsyn till parternas eget arbete. Centralorganisationer

den privata och den offentliga sektorn har funnits företrädda i en refe-

regelbundet har sammanträtt. Därutöver har utredningens rensgmpp, som ordförande och sekretariat haft samtal med ett stort antal organisationer och på arbetsgivar- och arbetstagarsidan samt i regeringskansliet

personer och riksdagen. Erfarenheter från medlingsarbetet har tillförts utredningen

expertgruppen, knutits till utredningen. Diskussioner har även genom som förts med förikningsmannaexpeditionen och enskilda medlare. Kanslichefen vid expeditionen Per Dahlén har utarbetat en rapport om 1998 års avtalsrörelse, vilken publiceras, som bilaga till utredningen.

Analys av remissvar Ytterligare ett sätt att fånga upp intressenternas synpunkter har varit att analysera de remissvar, som har lämnats utredningens delbetänkande. Det har i något fall motiverat utredningen att återkomma till frågor, som har behandlats i delbetänkandet.

Internationella konventioner 37

2 Internationella konventioner,

lagar

och avtal

Kapitlet syftar till att ge en översikt över internationella konventioner, lagar och vissa kollektivavtal i frågor som är av särskilt intresse för utredningen. Innehållet i kapitlet har disponerats enligt följande. Först redovi-

i avsnitt 2.1 de internationella konventioner som Sverige har åtagit sig sas att följa. Det gäller främst bestämmelser som har utarbetats inom Europarådet respektive ILO. Dessutom redogörs för EG-rätten inom de områden som utredningen behandlar. Därefter redovisas i avsnitt 2.2 lagen om medbestämmande i arbetslivet i de delar som är centrala när det gäller lönebildningen. Därmed avses bestämmelser om förenings- och förhandlingsrätt, kollektivavtal, fredsplikt och medling. Relevanta bestämmelser om skadestånd och andra påföljder för brott mot reglerna redovisas i anslutning till respektive grundbestämmelse. Därefter redogörs i avsnitt 2.3 för huvudavtal och i sammanhanget särskilt viktiga andra kollektivavtal på den privata sektorn. I avsnitt 2.4 ges sedan en översikt av de specialbestämmelser gäller för avtals- och konflikträtten på den

som offentliga sektorn. Tillfälliga tvångsåtgärder som regeringen har initierat tas upp i avsnitt 2.5. Slutligen behandlas i avsnitt 2.6 frågor rörande jämställdhet mellan kvinnor och män.

2.1¶Internationella konventioner och EG-rätt

Statliga ingripanden i kollektivavtalsförhandlingar och i relationer mellan arbetsmarknadens parter kan stå i strid med internationella konventioner.- Förenings- och förhandlingsrätten samt rätten att vidta stridsåtgärder är garanterad i ett antal konventioner som Sverige har ratificerat. Ratifikationen innebär att Sverige har gjort ett åtagande att följa konventionema. Bestämmelserna i dem sätter således en gräns för åtgärder som kan vidtas av regering och riksdag t.ex. genom lagstiftning. Arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer kan dock med giltig verkan i kollektivavtal förbinda sig att avstå från att utnyttja rättigheter som de har grund av konventionsåtaganden om förhandlingsrätt och strejkrätt. Här följer en redovisning konventioner har arbetats fram inom Europarådet och ILO

av som och som ratificerats av Sverige. Utöver dessa har Sverige förbundit sig att

38 Internationella konventioner SOU 1998: 141

iaktta kraven på föreningsrätt och rätt till stridsåtgärder i FN:s universella förklaring om de mänskliga rättigheterna artikel 23:4, FN-konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter artikel 8 och FNkonventionen om medborgerliga och politiska rättigheter artikel 22.

Europarådet

Den europeiska konventionen från 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna Europakonventionen ratiñcerades av Sverige år 1953. Sedan den 1 januari 1995 gäller den

som lag i Sverige SFS 1994:1219. Kontrollen att staterna iakttar konven-

av tionen sker genom att talan mot stat kan väckas vid domstolen för de

en mänskliga rättigheterna Europadomstolen och Europarådets ministerkommitté. Den senare har till uppgift att övervaka att länderna följer Europadomstolens domar. Det är unikt för Europakonventionen

att enskilda personer har möjlighet att i internationell instans få prövat

en om en stat brutit mot sina förpliktelser. Även medlemsstater kan talan vid

genom domstolen påtala brott mot konventionen.

Europakonventionen innehåller inte någon regel om fackliga stridsåtgärder. Det hindrar inte att stridsåtgärder vidtas i Sverige kan komma

som att prövas mot bakgrund av konventionen. Så har skett i ett uppmärksammat mål mot Sverige som avgjordes av Europadomstolen våren 1996. Enligt artikel 11 i Europakonventionen har och rätt till frihet att

var en delta i fredliga sammankomster samt till föreningsfrihet, inbegripet rätten att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att skydda sina intressen. I Europadomstolens tillämpning har skyddet kommit att omfatta även den negativa föreningsrätten, dvs. rätten att stå utanför en organisation.

Kärande i det nyss nämnda målet var Torgny Gustafsson drev

som en sommarrestaurang Gotland. Sedan han sommaren 1987 motsatt sig en begäran om att han skulle teckna hängavtal med Hotell- och Restauranganställdas Förbund blev hans företag föremål för blockad och bojkott med åtföljande sympatiåtgärder. Torgny Gustafsson vidhöll sin inställning till kollektivavtal men fick problem med den fortsatta driften av rörelsen. Inför Europadomstolen hävdade Torgny Gustafsson att han hade sålt restaurangen på grund av de svårigheter som de fackliga stridsåtgärdema hade vållat honom.

Enligt domstolen måste de fackliga åtgärderna ha inneburit

anses en avsevärd påtryckning på Torgny Gustafsson att med på förbundets begäran om att han skulle bunden kollektivavtal. Han hade att

vara av välja på två sätt att göra detta. Antingen kunde han in i en arbetsgivarorganisation eller också kunde han teckna kollektivavtal. Domstolen ansåg att utövandet av hans föreningsrätt därigenom berördes i viss utsträckning. Enligt domstolen har medlemsstaterna skyldighet att i viss

Internationella konventioner 39

utsträckning ingripa i relationer mellan enskilda i syfte att se till att föreningsrätten respekteras. När det gäller relationerna på arbetsmarknaden får medlemsstaterna dock anses ha stor frihet att avgöra var gränserna skall för ingripande och vilka medel som skall komma till användning.

Domstolen menade att Torgny Gustafsson hade haft möjlighet att tillmötesgå det fackliga kravet utan att ansluta sig till en arbetsgivarorganisation, nämligen genom att teckna hängavtal. Ett sådant avtal skulle enligt domstolen inte vara mera ofördelaktigt för honom i ekonomiskt avseende. Ett tvång som inte i betydande utsträckning påverkar utövandet av föreningsrätten kunde inte anses strida mot artikel 11 även om tvånget orsakar ekonomisk skada. Domstolen tillade att Torgny Gustafsson inte hade styrkt sina påståenden om att han tillämpade anställningsvillkor som var förrnånligare än kollektivavtalet samt att det inte fanns skäl att betvivla att stridsåtgärdema hade vidtagits mot bakgrund av sådana legitima intressen som är förenliga med artikel 11. Sammanfattningsvis fann domstolen att Sverige inte kunde anses ha brustit i sina skyldigheter mot Torgny Gustafsson i enlighet med artikel 11.

Väsentliga rättigheter det sociala och arbetsrättsliga området har blivit föremål för en annan konvention inom Europarådet, nämligen den europeiska sociala stadgan Europarådets sociala stadga från 1961. I den finns bestämmelser om förenings- och förhandlingsrätt och strejkrätt. Stadgan ratificerades av Sverige 1962. Innehållet i de enskilda artiklarna redovisas nedan.

Kränkningar av stadgan kan inte prövas av Europadomstolen. I stället övervakas tillämpningen genom att de fördragsslutande länderna kontinuerligt avger rapporter om ändringar i sin nationella lagstiftning m.m. Rapporterna granskas av en kommitté av oberoende experter som kan ifrågasätta eller rikta kritik mot tillämpningen. Enligt ett särskilt förfarande, som infördes 1993, har annan kommitté bestående av represen-

en tanter för ländernas regeringar till uppgift att, på grundval av expertkommitténs kritik, föreslå fall som skall bli föremål för s.k. rekommendation, dvs. en uppmaning till landet att vidta åtgärder så att stadgan efterlevs. Europarådets ministerkommitté beslutar slutligt i frågan om en rekommendation skall avges. Utöver det nu redovisade förfarandet har ett klagomålsförfarande för organisationer införts 1998. Sverige har inte fått någon rekommendation såvitt gäller här berörda åtaganden i stadgan.

Rättigheter och principer i artiklarna får inte inskränkas eller begränsas annat än med stöd av artikel 31 i stadgan. Där medges undantag som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle som garanti för annans fri- och rättigheter eller som skydd för samhällets intresse, nationell säkerhet, allmän hälsa eller moral.

Enligt artikel 5 i stadgan får de fördragsslutande staterna inte utforma eller tillämpa sin nationella lagstiftning så att föreningsrätten kränks.

40 Internationella konventioner SOU 1998: 141

Rätten skall omfatta alla arbetstagare. Vissa undantag får göras för poliser och militärer. Expertkommittén har haft åtskilliga frågor att bedöma när det gäller den närmare tillämpningen av artikeln. Enligt kommittén omfattar skyddet även den negativa föreningsrätten. Kommittén har vidare uttalat att artikel 5 innefattar ett skydd mot statlig inblandning i fackliga organisationers sätt att utforma sin interna verksamhet. Bestämmelser enligt vilka fackliga stridsåtgärder skall föregås av hemlig medlemsomröstning i den fackliga organisationen har dock inte ansetts vara oförenliga med stadgan.

Artikel 6 har rubriken Den kollektiva förhandlingsrätten. Den innehåller i korthet följ ande åtaganden:

att främja gemensamt samråd mellan arbetstagare och arbetsgivare, att främja förfarande för frivilliga kollektivavtalsförhandlingar, att främja förfarande för förlikning och frivillig skiljedom i arbetstvister, samt

4. att erkänna arbetstagarnas och arbetsgivamas rätt att vidta kollektiva

åtgärder i händelse av intressekonflikter, däri inbegripet strejk, om inte annat följer av förpliktelser enligt gällande kollektivavtal. När det gäller åtagandet i artikel 6:2 finns en omfattande praxis beträf-

fande statliga ingrepp i kollektivavtalsförhandlingar. Sådana har förekommit exempelvis genom att medlemsländer infört ett obligatoriskt skiljeförfarande med resultat som är bindande för parterna. Expertkommittén anser av följande skäl att ett sådant förfarande inte är förenligt med stadgan. Begränsningar av den fria förhandlingsrätten är endast godtagbara om de är nödvändiga ur ett allmänt intresse för att komma till rätta med ekonomiska och sociala problem. De måste alltid föregås av uttömmande samråd med alla berörda parter på arbetsmarknaden. Det skall röra sig om undantagsåtgärder under begränsad tid i situationer då det har visats att det inte går att uppnå samma mål med mindre ingripande metoder.

Åtagandet i artikel 6:4 har ett nära samband med det nyss redovisade åtagandet i artikel 6:2. Vad redan har sagts otillåtna begränsningar

som om i förhandlingsrätten gäller även för begränsningar i strejkrätten. Expertkommittén har uttalat att det är tillåtet att inskränka strejkrätten under en "nedkylningsperiod", som anges i lag, då förhandlingar eller medling pågår. Genom undantagsmöjligheten i artikel 31 kan det vara tillåtet att inskränka strejkrätten för vissa kategorier av offentliganställda. Politiska strejker omfattas inte av förpliktelsen i artikel 6:4. Rätten till sådana strejker kan således inskränkas utan hinder av stadgan.

SOU 1998: 141 Internationella konventioner 41

ILO

Inom Internationella arbetsorganisationen ILO är det främst fyra konventioner har beröring med frågor som behandlas av utredningen.

som Det är

konvention 87 angående föreningsfrihet och skydd för organisa-

0 nr

tionsrätten, konvention 98 angående tillämpningen principerna för organi-

0 nr av

sationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten,

konvention 151 skydd för organisationsrätten och om förfa- 0 nr om

rande för fastställande anställningsvillkor i offentlig tjänst samt

av konvention nr 154 främjande av kollektiva förhandlingar.

0 om

Samtliga har ratificerats av Sverige. Övervakning tillämpningen sker genom regelbunden rapportering

av

från de konventionsanslutna ländernas regeringar. Rapporterna granskas

oberoende jurister i ILO:s expertkommitté. En rapport från den komav mittén tillställs Internationella arbetskonferensens trepartiska utskott för konventionstillämpning med företrädare för regeringama och arbetsmarknadens parter. Inför detta utskott står regeringama till svars vid överträdel-

Genom ett särskilt förfarande kan också arbetsgivar- och arbetstagarser. organisationer framföra klagomål beträffande tillämpningen av konventioner till ILO. Klagomålen prövas i ILO:s styrelse som ibland tillsätter en särskild granskningskommitté. Klagomål gäller konventionerna nr 87

som och 98 behandlas först i den permanent inrättade kommittén för föreningsfrihet och därefter i ILO:s styrelse.

Rätten att vidta stridsåtgärder nämns inte uttryckligen i någon av ILOkonventionema, strejkrätt har i övervakningsorganens praxis ansetts

men följa den föreningsfrihet, skall garanteras enligt konvention nr 87.

av som Inskränkningar i strejkrätten godtagbara endast i situationer då ett

anses land befinner sig i akut kris. Även obligatoriska skiljeförfaranden

vars resultat inte kan frångås parterna är i princip oförenliga med konven-

av tionen. Strejkrätten skall med vissa undantag gälla även för offentliganställda. Det är dock möjligt att inskränka den för strejk berör myndig-

som hetsutövning eller väsentliga samhällsfunktioner.

Vid politiska strejker och sympatiåtgärder riktas inte de strejkandes krav mot den arbetsgivaren. Rätt till strejk i rent politiskt syfte omfattas

egna inte skydd enligt konvention 87. Sådana strejker kan alltså förbjudas.

av nr Sympatistrejk skall däremot tillåten så länge den stridsåtgärd som den

vara vidtas till förmån för inte är olaglig. Bestämmelser att strejk skall

om en föregås medlemsomröstning och godkännas av en viss procent av

av arbetstagarna innan den sätts i verket är inte oförenliga med konventionen.

42 Internationella konventioner

De får dock inte vara sådana att det i praktiken blir svårt eller omöjligt att strejka. Obligatorisk medling före konfliktåtgärd ligger i linje med de tankar om fredligt förhandlingssamarbete, har legat till grund för konventiosom nerna. Proceduren får dock inte bli onödigt långdragen. En obligatorisk

varselperiod eller annan påtvingad väntetid godtas medel att åstadsom komma ytterligare förhandlingar. Tidsperioden skall dock relativt vara kort, i synnerhet om medling redan har ägt rum. Enligt konvention 98 skall ett konventionsanslutet land nr uppmuntra och främja frivilliga förhandlingar mellan arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer för att åstadkomma reglering anställningsvillkor i kollekav tivvavtal. Bestämmelser att kollektivavtal inte blir giltiga förrän de om godtagits av en myndighet eller domstol har i princip oförenliga en ansetts med konventionen. Obligatoriskt skilj påbörjas på begäran som av en av parterna tillåts inte annat än undantagsvis. Det kan godtaganses bart som medel att uppnå ett första kollektivavtal eftersom erfarenheten visar att det bidrar till att åstadkomma bestående avtalsrelation en som fungerar. Skiljeförfarande utan att någon part har begärt det inte anses ligga i linje med tankarna bakom konventionen kan inte helt uteslutas men som metod för att lösa förhandlingsfråga när läget är låst. En upp en uppgörelse skall alltid komma till stånd på frivillig väg.

Det förekommer att medlemsstater gör ingripanden i kollektivavtalsförhandlingarna för att stabilisera det ekonomiska läget i landet. Detta gäller

särskilt för offentliganställda. Endast kortvariga regleringar i akuta krislägen under omständigheter inte får långtgående konsekvenser när det som gäller levnadsstandarden för de berörda arbetstagama, har ansetts vara förenliga med konvention 98. nr Artikel 7 i konvention l5l tillåter viss flexibilitet när det gäller nr en metoderna för att besluta anställningsvillkoren i offentlig sektor. Enligt konventionen 98 undantas tjänstemän i allmän tjänst public nr servants engaged in the administration of the state från konventionen. Andra offentliganställda skall dock ha förhandlingsrätt privatansamma som ställda. Tjänstemän i allmän tjänst skall kunna fackligt anslutna. vara Deras organisationer skall också ha möjlighet att påverka deras förhållanden även inskränkningar i förhandlingsrätten får förekomma. om Konvention nr 154 innehåller inte några bestämmelser inte föresom kommer i de tidigare nämnda konventionema.

Europeiska Unionen

Genom anslutningen till Europeiska unionen EU har de rättsliga normer som gäller inom de europeiska gemenskapema EG-rätten på olika sätt blivit gällande i Sverige. Man brukar skilja mellan primärrätten och

Internationella konventioner 43

sekundärrätten. Till primärrätten hör de fördrag som har konstituerat gemenskapema. Viktigast är fördraget upprättande den Europeiska om av gemenskapen från 1957 EG-fördraget. Ändringar i detta fördrag, som tidigare har benämnts Romfördraget, har gjorts Europeiska enhetsgenom akten 1987 Maastrichtfördraget 1993 och kommer att göras på samt nu på grund Amsterdamfördraget. Till sekundärrätten hör de rättsakter nytt av gemenskapernas institutioner har antagit, främst förordningar och som direktiv. Primärrätten utgör del medlemsländemas rättsordningar. EGen av fördraget alltså betrakta svensk rätt. Även delar sekundärär att som av rätten är omedelbart tillämplig i medlemsländerna och skall inte införlivas i den inhemska lagstiftningen. Annan sekundärrätt är bindande såvitt gäller de resultat skall uppnås och tillämpas genom nationella regler som och beslut. Det kan förekomma att EG-rätten inte stämmer överens med nationella regler. I sådana situationer har EG-rättsliga bestämmelser med s.k. direkt effekt företräde framför nationella regler. Begreppet direkt effekt är ett nyckelbegrepp inom EG-rätten. Det innebär att regel upphov till en ger rättigheter och i förekommande fall skyldigheter för enskilda, som kan - åberopas inför nationella domstolar och myndigheter. För att ha direkt effekt skall regel klar, entydig och ovillkorlig och inte fordra att en vara ytterligare åtgärder vidtas gemenskapen eller medlemsstaterna för att av den skall kunna tillämpas. Om staten brister i sin skyldighet att tillämpa EG-rätten kan den i vissa fall bli skyldig att ersätta skada som en enskild har lidit på grund av försummelsen. Uppgiften säkerställa att EG-rätten efterlevs i medlemsländerna att ankommer framför allt på Europeiska kommissionen kommissionen och på Europeiska domstolen EG-domstolen. Även medlemsstaternas regeringar och de nationella domstolarna har uppgifter att fylla i detta sammanhang. Om kommissionen medlemsstat har underlåtit att anser att en uppfylla skyldighet enligt EG-fördraget, skall kommissionen ingripa en enligt artikel 169 i EG-fördraget. Om medlemsstaten inte rättar sig efter ett yttrande från kommissionen, kan kommissionen föra ärendet till EGdomstolen. En medlemsstat att medlemsstat har unsom anser en annan derlåtit uppfylla skyldighet enligt fördraget, kan enligt artikel 170 i att en EG-fördraget anhängiggöra ärendet vid EG-domstolen. Vidare är EG-domstolen, enligt artikel 177 i EG-fördraget, behörig att meddela s.k. förhandsavgöranden. För att det inte skall uppstå skillnader i tolkningen EG-rätten på nationell nivå, har nationella domstolar möjav lighet och i vissa fall skyldighet att bereda EG-domstolen tillfälle att ge - förhandsavgörande, dvs ett prejudiciellt tolkningsbesked rörande inneett börden EG-rättslig regel. Ett sådant avgörande är bindande för den av en nationella domstol som har begärt det.

44 Internationella konventioner

Den gemensamma marknaden enligt EG-fördraget gör det nödvändigt med en samordnad politik på många områden. Den kräver också att hinder för den fria rörligheten för varor, personer, tjänster och kapital avskaffas. För att inte reglerna den fria rörligheten skall leda till ekonomiska och om sociala problem har det utarbetats regler det sociala gemensamma området. I EG-fördraget finns några bestämmelser arbetstagares förhållanden om artikel 117-122. Enligt artikel 118 skall kommissionen främja ett nära samarbete mellan medlemsstaterna på det sociala området bl.a. i frågor om sysselsättning, arbetsrätt och arbetsvillkor, social trygghet samt föreningsoch förhandlingsrätt. Kommissionen skall vidare enligt artikel 118 b sträva efter att utveckla dialogen europeisk nivå mellan arbetsgivare och arbetstagare så att denna dialog kan leda till avtalsbundna relationer. Än så länge finns det sparsamt med EG-rättsliga bestämmelser i de frågor som skall behandlas utredningen. av I december 1989 antog de dåvarande medlemsländerna i EG, med undantag för Storbritannien, Gemenskapens stadga arbetstagares om grundläggande sociala rättigheter EG:s sociala stadga. Syftet med stadgan var att lägga grunden för utveckling EG:s sociala dimension en av som skulle innefatta skydd för bl.a. förenings- och förhandlingsrätten. En av rättigheterna i stadgan är rätten att sluta kollektivavtal. En är annan strejkrätten. Samtidigt uppmuntrar stadgan till att stridsåtgärder undviks. Det sker genom att staterna åtar sig att inrätta förliknings-, medlings- och skiljedomsförfaranden. Medlemsländemas interna rättsregler avgör på vilka villkor och i vilken utsträckning dessa rättigheter skall vara tillämpliga på militär, polis och statsförvaltning. Stadgan har inte någon juridiskt bindande verkan. Medlemsländerna och kommissionen beslöt att försöka genomföra de angivna målen genom åtgärder samtidigt faställdes i ett socialt handlingsprogram. Det som innehåller förslag till åtgärder som enligt kommissionen behöver utvecklas för att genomföra de mest angelägna principerna i stadgan. Kommissionen har i olika omgångar lagt fram förslag till sådana förordningar, direktiv m.m. Inför Maastrichtfördraget utarbetade medlemsstaterna ett protokoll om socialpolitik det sociala protokollet och förklarade att de med undantag för Storbritannien skulle fortsätta att arbeta enligt målen i den sociala stadgan. De medlemsstater skulle gå vidare ingick samtidigt som en mellanstatlig överenskommelse avtalet om socialpolitik utanför EGfördraget där de förband sig att samarbeta vidare för att genomföra den sociala stadgan. Enligt avtalet om socialpolitik kan rådet besluta direktiv ett stort om antal områden. Den kollektiva arbetsrätten har varit svår att integrera på grund av de stora nationella olikhetema. Det har ansetts att den enbart bör regleras på nationell nivå enligt den s.k. subsidiaritetsprincipen. I avtalet

SOU 19982141 Internationella konventioner 45

socialpolitik görs därför uttryckligt undantag för löneförhållanden, om föreningsrätt, strejkrätt och rätt till lockout. Dessa frågor förblir alltså

nationella frågor. Efter Maastrichtfördragets ikraftträdande den 1 november 1993 har det alltså funnits två parallella grunder för gemenskapsarbetet när det gäller arbetstagarnas förhållanden. Det har varit dels EG-fördraget, dels artiklarna i avtalet socialpolitik. Genom Amsterdamfördraget integom innehållet i avtalet socialpolitik med EG-fördraget. Det ovan reras om nämnda undantaget förlöneförhållanden, föreningsrätt, strejkrätt och rätt t.ill lockout återfinns oförändrat i Artikel 118 punkt Införlivandet avtalet socialpolitik i fördragstexten kommer att av om leda till utökat samarbete det sociala området. I den nya Artikel 117 är den inledande målsättningsartikeln i det socialpolitiska kapitlet som införs referens till både Europarådets sociala stadga och EG:s sociala en stadga. Som redan framgått innehåller båda stadgorna fackliga rättigheter. Alla delar inte uppfattningen att frågor stridsåtgärder enbart skall om regleras nationell nivå. Vid utarbetandet Amsterdamfördraget föreav slog bl.a. Europaparlamentet och europafacket ETUC/EFS att de grundläggande principerna från EG:s sociala stadga, inklusive strejkrätten, skulle föras in i fördragstexten. Så kom dock inte att ske.

2.2¶Medbestämmandelagen

Vissa grundläggande rättigheter inom det ämnesområde som utredningen omfattar i regeringsformen. Den närmare regleringen finns framför anges allt i lagen 1976:580 medbestämmande i arbetslivet MBL. I det om följande görs genomgång vad gäller enligt MBL i fråga om en av som föreningsrätt, förhandlingsrätt, kollektivavtal, fredsplikt och medling. De lagregler behandlas här är tvingande. Det betyder att rättigheter och som skyldigheter enligt reglerna inte får upphävas eller inskränkas genom avtal. l kollektivavtal får det dock föreskrivas en längre gående fredsplikt eller ett längre gående skadeståndsansvar än vad som följer av lagen.

Föreningsrätt

Föreningsrätten, dvs. rätten för enskilda att sluta sig samman, är en grundlagsskyddad fri- och rättighet 2 kap. 14 § regeringsforrnen. Som redan framgått är den också inskriven i ett antal internationella konventioner. Bestämmelser rätt för arbetsgivare och arbetstagare att tillhöra om organisationer finns i MBL. Där finns också regler förbjuder och som skadeståndsbelägger kränkning föreningsrätten och ålägger organisaav

46 Internationella konventioner SOU 1998: 141

tion att hindra sådan kränkning 7-9 §§. Bestämmelserna innefattar inte något skydd för den negativa föreningsrätten, dvs. rätten att stå utanför en organisation.

Förhandlingsrätt

MBL innehåller bestämmelser tre olika typer förhandlingsrätt. Reom av dan före MBL hade parterna arbetsmarknaden rätt till förhandling dels i " intressetvister för att nå fram till ett avtal, dels i rättstvister, dvs. tvister angående tolkning och tillämpning lag eller avtal. Genom MBL tillkom av en rätt till medbestämmandeförhandlingar. Här avgränsas redovisningen till det förstnänmda, nämligen avtalsförhandlingar. Parterna arbetsmarknaden har rätt till avtalsförhandling i frågor som rör förhållandet mellan arbetstagare och arbetsgivare 10 §. En facklig organisation har rätt att förhandla för sina medlemmar med arbetsgivare en om en medlem i organisationen är eller har varit anställd hos arbetsgivaren. Förhandlingsrätten gäller också med den organisation arbetsgisom varen tillhör. Rätten till förhandling är ömsesidig. Arbetsgivaren och arbetsgivarorganisationen har alltså motsvarande rätt till förhandling en med den fackliga organisationen. I lagen anges vad som krävs för att part skall ha fullgjort sin en anses förhandlingsskyldighet 15 §. Parten skall själv eller ombud ingenom ställa sig vid förhandlingssammanträde. Om det behövs skall parten också lägga fram ett motiverat förslag till lösning den fråga förhandav som lingen avser. Enligt Arbetsdomstolens praxis krävs aktiv medverkan vid en förhandlingen. Parten skall bidra till att föra förhandlingen framåt genom att klart ange sin ståndpunkt i sak och gå in i saklig överläggning med motparten i förhandlingsfrågan. Det innebär att parten skall lämna besked om grunden för sitt ställningstagande och vad styrker påståenuppge som den som motparten inte vill godta. En åberopar skriftlig handling part som vid förhandlingen är skyldig att hålla handlingen tillgänglig för motparten, om denne begär det 18 §. Det finns också regler i MBL ordningen för att påkalla och hålla om en förhandling 16 §. Den som vill förhandla skall göra förhandlingsframen ställning hos motparten. Det skall enligt praxis tydlig framställvara en ning där ämnet för förhandlingen skall Om inte är överens anges. parterna om något annat skall förhandlingen hållas inom två eller i vissa fall tre veckor från det att motparten fick framställningen. Förhandlingen skall bedrivas skyndsamt. Det skall, part begär det, föras protokoll om ett som justeras av båda parter. En förhandling skall, inte kommer om parterna överens om annat, anses avslutad när part, fullgjort sin förhandlingssom skyldighet, har gett motparten skriftligt besked att han frånträder förom

handlingen.

Internationella konventioner 47

Om inte går med på förhandla anvisar lagen metod för att en part att en ändå få förhandling till stånd. Den part som inte kan få den andra parten komma till förhandlingsbordet kan vända sig till förlikningsman och att begära kallas till förhandling inför förlikningsmannen. Om att motparten inte heller efter sådan kallelse fullgör sin förhandlingsskylmotparten en dighet kan förlikningsmannen anmäla det hos Arbetsdomstolen. Domstolen kan förelägga parten vid vite att fullgöra förhandlingsskyldigheten och kan på anmälan förlikningsmannen döma ut vitet 49 §. av Den vägrar att medverka vid förhandling kan åläggas att betala som skadestånd till motparten för sin vägran 54 och 55 §§.

Kollektivavtal

Kollektivavtal skriftligt avtal mellan arbetsgivarorganisation eller är ett en enskild arbetsgivare och arbetstagarorganisation. Det kan reglera en en arbetstagares anställningsvillkor eller förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare 23 och 25 §§. Avtal i andra ämnen saknar verkan kollektivavtal. Ett kollektivavtal binder både de avtalsslutande organisom sationerna och deras medlemmar. En medlem i organisation upphör inte en bunden avtalet utträde organisationen. att vara av genom ur Enskilda parter är bundna kollektivavtal kan inte komma överens som av något avviker från vad skall gälla enligt avtalet. Om villkoren om som som i enskilt anställningsavtal strider mot ett kollektivavtal behöver det ett enskilda anställningsavtalet därför inte sägas Det saknar redan från upp. början giltig verkan. 27 § I andra länder kan kollektivavtal få bindande verkan också för oorganiserade arbetstagare och för arbetstagare är medlemmar i en annan som facklig organisation än den slutit avtalet. Genom s.k. allmängiltigförsom klaring kan ansställningsvillkoren i avtalet utsträckas till att gälla exempelvis alla arbetsgivare och alla arbetstagare i viss bransch eller inom en visst geografiskt område. Något sådant förekommer inte i Sverige. Ett ett kollektivavtal gäller bara mellan de organisationer som har ingått avtalet

och deras medlemmar. Det kan finnas skyldighet att tillämpa anställningsvillkor som har en lagts fast i kollektivavtal även oorganiserade arbetstagare och på arbetstagare är medlemmar i andra fackliga organisationer än den som som arbetsgivaren har kollektivavtal med. En sådan skyldighet gäller emellertid bara motparten i kollektivavtalet och inte gentemot den berörde gentemot arbetstagaren. Endast den avtalsslutande fackliga organisationen kan således bli berättigad till skadestånd arbetsgivaren inte iakttar avtalet. om En utomstående arbetstagare eller arbetstagarorganisation än den en annan

48 Internationella konventioner

som är part i avtalet kan däremot inte åberopa kollektivavtalet för rikta att krav mot arbetsgivaren. Kollektivavavtal har emellertid normerande verkan för alla arbetstagare på en arbetsplats. Om arbetsgivare och arbetstagare inte uttryckligen en en har kommit överens anställningsvillkoren fungerar kollektivavtalet om som utfyllnadsnorrn och ger det enskilda anställningsavtalet dess innehåll. På det sättet får kollektivavtalet betydelse även för arbetstagare en som inte är med i den avtalsslutande organisationen. Om arbetsgivaren har ingått kollektivavtal med än facklig organimer en sation för en och samma kategori arbetstagare och avtalen i någon del av är oförenliga kan det uppstå tvist om vilket avtal skall tillämpas. I som princip har bestämmelserna i det först ingångna avtalet företräde i sådana situationer framför det avtalets bestämmelser. Arbetsgivaren är senare alltså inte skyldig att tillämpa det avtalet i de aktuella delarna senare men kan däremot bli tvungen att betala skadestånd till sin motpart i det avtalet för att avtalet inte har tillämpats. Bestämmelserna i MBL är direkt tillämpliga på svenska kollektivavtal. Om en arbetsgivare, som primärt är bunden ett utländskt kollektivavtal, av även tecknar avtal med en svensk arbetstagarorganisation för arbetstagare i Sverige, gäller inte den nyss beskrivna principen att det är det först ingångna avtalet som skall ha företräde. Då gäller i stället det avtalet senare i de delar avtalen är oförenliga. 31 §. Den regeln infördes år 1991 för a att göra det meningsfullt för svenska fackföreningar att förhandla fram ett eget kollektivavtal med utländska arbetsgivare driver verksamhet i som Sverige. Bestämmelsen är en av de tre ändringar i lagen, vilka sammantagna går under beteckningen lex Britannia.

Fredsplikt

Rätten till fackliga stridsåtgärder är grundlagsskyddad. Enligt 2 kap. 17 § regeringsformen har förening arbetstagare samt arbetsgivare och föreav ning av arbetsgivare rätt att vidta fackliga stridsåtgärder, inte om annat följer av lag eller avtal. Av bestämmelsen följer regeringen inte att genom eget beslut kan inskränka rätten till stridsåtgärder. En sådan bestämmelse kan endast utfärdas efter beslut av riksdagen stiftar lag. Lagsom ensam regler om fredsplikt finns i MBL. Därutöver finns det vissa bestämmelser i sjölagen och i lagen skydd mot vräkning i arbetskonflikter, det om som saknas anledning att in i detta sammanhang. Särskilda bestämmelser för den offentliga sektorn redovisas längre fram i kapitlet. Fredspliktsreglerna i MBL 41 § innebär inskränkningar i stridsrätten. Enligt dessa bestämmelser är det i vissa fall förbjudet att vidta eller delta i arbetsinställelse lockout eller strejk, blockad, bojkott eller därmed annan jämförlig stridsåtgärd. Förbudet gäller arbetsgivare och arbetstagare som

Internationella konventioner 49

är bundna kollektivavtal. Fredsplikten omfattar tre situationer. Stridsåtav gård får inte vidtas: utan behörigt beslut den organisation på den angripande sidan av har ingått kollektivavtalet. som 2. den strider mot ett kollektivavtal som innehåller en längre gående om fredsplikt än lagen. om åtgärden har till ändamål att utöva påtryckning i rättstvist gäller ett kollektivavtal, - en som åstadkomma ändring i avtalet, genomföra bestämmelse skall tillämpas sedan avtalet upphört - som att gälla, eller vidta sympatiåtgärd när den skall stödjas genom åtgärden inte - som själv får vidta en stridsåtgärd. Indrivningsblockad, dvs. blockad har till syfte att utverka en som betalning klar och förfallen fordran lön eller annan ersättning för av en utfört arbete, räknas inte lovlig stridsåtgärd. En sådan blockad är som en tillåten den har beslutats facklig organisation i behörig ordning. om av en Begreppet stridsåtgärd är inte klart avgränsat i lagtexten. Det som avses är i princip varje åtgärd vidtas kollektivt och har sådant ändamål som som angivits olovligt i lagen se ovan andra stycket punkt 3. Enbart som som uttalanden och propaganda räknas inte som åtgärder. Hot om ingripande åtgärder har dock i vissa fall bedömts stridsåtgärd. Det finns inte som något krav på att stridsåtgärd skall riktad mot motparten. Stridsåten vara gärd riktad mot tredje är tillåten även i fall då tredje man inte man något sätt har med tvisten att göra eller har givit uttryck för lojalitet med

motparten. Det finns inte några regler i MBL förbud mot stridsåtgärd som berör om samhällsviktiga funktioner. Frågan s.k. samhällsfarliga stridsåtgärder om har varit föremål för flera utredningar har enbart lösts genom avtal. men Den 1 januari 1994 infördes särskild paragraf i MBL förbjöd en som stridsåtgärder mot eller familjeföretag. Förbudet gällde också enmanssympatiåtgärder. Det inte tillåtet för fackliga organisationer att anvar ordna, föranleda, understödja eller medverka i sådana åtgärder. Bestämmelsen upphävdes med verkan från den 1 januari 1995. Organisationer och medlemmar är bundna fredsplikt kan ändå som av delta i tillåtna sympatiåtgärder. Sympatiåtgärder är tillåtna när de vidtas till förmån för någon vidtar lovlig stridsåtgärd. När det gäller som en utländska konflikter finns ett vidare utrymme för tillåtna sympatiåtgärder. Vid tillkomsten MBL diskuterades lovligheten av politiska strejker av och sympatiåtgärder till förmån för utländsk part. Några uttryckliga regler kom inte in i lagen. Rättsläget har i någon mån lagts fast i Arbetsdomstolens praxis. I korthet kan sägas att det finns ett visst utrymme för stridsåtgärder med utländsk politisk bakgrund även när kollektivavtal

50 Internationella konventioner

gäller, om åtgärderna framstår protest- eller demonstrationsåtgärder. som För åtgärder med inriktning på svenska politiska förhållanden är utrymmet betydligt mera begränsat, eftersom det finns andra möjligheter påverka att den allmänna opinionen. En arbetsgivare får inte stridsåtgärd eller ett led i stridsåtsom som en gärd hålla inne lön eller ersättning för utfört arbete, har förfallit annan som till betalning 41 a §. En facklig organisation får inte anordna eller på annat sätt föranleda en olovlig stridsåtgärd. Den får inte heller understödja eller medverka till en sådan åtgärd. Det gäller även organisationen inte är bunden kollekom av tivavtal. Om så är fallet är organisationen skyldig att försöka hindra åtgärden eller verka för att den upphör 42 §. Vid olovlig stridsåtgärd är arbetsgivaren och den berörda arbetstagarorganisationen skyldiga att omedelbart ta upp överläggningar och verka för att stridsåtgärden skall upphöra 43 §. MBL ger en part rätt att i ett specialfall vidta stridsåtgärder för egna syften även fredsplikt gäller i övriga frågor. Det brukar kallas kvarom levande stridsrätt 44 §. Den kvarlevande stridsrätten får endast användas för att driva krav medbestämmandeavtal. En förutsättning är att om en part vid kollektivavtalsförhandlingar har begärt att medbestämmandeavtal skall träffas och att något sådant avtal inte har kommit till stånd när avtal ingåtts. En part är skyldig att varsla motparten minst sju dagar i förväg om en förestående stridsåtgärd 45 §. Detta gäller dock inte giltigt hinder om föreligger, t.ex. om det är fråga blockad mot lossning båt, om av en som skall avgå inom kort. Varselskyldigheten omfattar alla typer stridsåtav gärder utom indrivningsblockad. Även sympatiåtgärder måste varslas. Varsel skall vara skriftligt och skall lämnas minst sju dagar i förväg. Skyldigheten att varsla gäller både när avsikten är att påbörja en ny

stridsåtgärd och när den är att utvidga en redan pågående stridsåtgärd. Det

går bra att i ett och samma varselbesked varsla både inledande om stridsåtgärder och utvidgning åtgärderna vid tidpunkt. Om om av en senare en part på begäran av förlikningsmannen har gått med på att skjuta upp varslade stridsåtgärder så länge förhandlingar pågår, kan åtgärderna verkställas utan nytt varsel så snart förhandlingarna har strandat. Om det är arbetsgivaren, tänker vidta stridsåtgärd, skall som en som omfatta även arbetstagare, inte är medlemmar i den berörda arbetstasom garorganisationen, bör de varslas åtgärden allmänt synliga om genom anslag på arbetsplatsen. Varsel skall innehålla uppgift om anledningen till stridsåtgärden och stridsåtgärdens omfattning. om Den som vidtar olovlig stridsåtgärd kan bli skyldig att betala ekonoen miskt och allmänt skadestånd 54 och 55 §§. Det finns särskilda regler om jämkning av skadestånd. Vidare gäller begränsning skadeståndsen av ansvaret för enskilda arbetstagare. Det sistnämnda kan utläsas förarav

SOU 1998: 141 Intemationella konventioner 51

betena till den lagändring varigenom den s.k. 200-kronorsregeln togs bort år 1992. Enligt Arbetsdomstolens praxis är nonnalskadeståndet för arbetstagare, deltar i olovlig strejk för närvarande 2 000 kr. som en Även försumlighet att iaktta varselregeln är ett brott mot lagen och kan leda till skyldighet att betala allmänt skadestånd till motparten. Uteblivet varsel medför emellertid inte att stridsåtgärden anses olovlig och kan därför inte heller leda till skyldighet att betala skadestånd för ekonomisk skada motparten har orsakats genom stridsåtgärden. som

Medling

Det statliga förlikningsväsendet har funnits sedan 1900-talets början. Den första lagen medling, kom år 1906, präglades av återhållsamhet om som när det gällde möjligheterna att ingripa i parternas förhållanden. Lagen hade närmast karaktären vägledning för förlikningsmännen. Parterna av en kunde t.ex. inte kallas utan bara inbjudas till förlikningsförhandling. Medlingen skulle hela tiden ske under iakttagande att parterna själva beav stämde om de önskade förlikningsmannens medverkan. År 1920 kom lag gällde fram till tillkomsten MBL. Det en ny som av infördes möjlighet för regeringen att tillsätta särskild förlikningskomen mission bl.a. vid synnerlig fara för arbetsfreden. I övrigt innebar den nya lagen inte någon större förändring. På 1930-talet infördes bl.a. skyldighet att varsla före arbetsinställelse och skyldighet vid vite att hörsamma förlikningsmannens kallelse till förhandling. När bestämmelserna år 1976 fördes in i MBL gjordes inga nämnvärda förändringar. Enligt MBL har Statens förlikningsmannaexpedition till uppgift att följa förhållandena på arbetsmarknaden. Om expeditionen får kännedom om en arbetstvist, hotar att medföra eller redan har medfört stridsåtgärd skall som den förlikningsman för att medla i tvisten medverkan av förlikutse om ningsman kan ägnad att främja lösning av konflikten anses en 46 §. Bedömningen det är meningsfullt att tillsätta en förlikningsav om görs mot bakgrund hur det förhåller sig i det enskilda fallet. Staman av tens förlikningsmannaexpediton tillämpar bestämmelsen så att den numera kan utse än förlikningsman för en och samma tvist. En anpassning mer en MBL till denna praxis har föreslagits i utredningens delbetänkande i av november 1997. Särskilt förordnande meddelas för varje medlingsuppdrag. Vidare förordnas med stöd förordningen 1976:826 medling i av om arbetstvister ett antal högst åtta förlikningsmän för ett år i taget med bestämda verksamhetsområden spridda över landet. Den är skyldig varsla förestående stridsåtgärd är också som att om skyldig att lämna varsel till förlikningsmannaexpeditionen 47 §. Under-

52 Internationella konventioner

låtenhet att göra det kan leda till åtal. Påföljden för brott bestämmelmot sen är penningböter, för närvarande lägst 100 och högst 2 000 kr. En förlikningsman skall kalla parterna till förhandling eller vidta annan lämplig åtgärd. Förlikningsmannen kan inte själv gripa in och hindra, uppskjuta eller avstyra varslade stridsåtgärder. Enligt lagen skall förlikningsmannen dock verka för att stridsåtgärder uppskjuts eller ställs in. Vidare skall förlikningsmannen, på begäran, hjälpa parterna på arbetsmarknaden med råd och upplysningar förhandlingar och kollektivavtal om samt leda förhandlingar mellan parterna 46 §. I lagtexten vissa övergripande riktlinjer för hur medlingsuppdraget ges skall hanteras. Förlikningsmannen skall försöka få till stånd överensen kommelse mellan parterna på grundval förslag kommer från dem av som älva. Vidare anges att förlikningsmannen är oförhindrad att föreslå jämkningar och medgivanden för att främja en god lösning tvisten 48 §. av För den situationen att en part inte vill förhandla lagen möjlighet för ger förlikningsmannen att motpartens begäran tvinga fram förhandling en genom att anmäla det hos Arbetsdomstolen. Domstolen kan därefter förelägga parten vid vite att fullgöra förhandlingsskyldigheten och kan anmälan av förlikningsmannen döma ut vitet 49 §. Om enighet inte uppnås vid förhandling inför förlikningsmannen kan förlikningsmannen föreslå parterna att låta tvisten avgöras skiljemän. av Han kan också medverka till utseende skiljemän. Förlikningsmannen av själv får inte åta sig skiljemannauppdrag i arbetstvist inte förlikningsom mannaexpeditionen i särskilt fall medger det 51 §. Hur skiljeförfarandet i övrigt skall gå till är inte lagreglerat. Förlikningsmans behörighet vid arbetstvist enligt 46 § gäller att agera en även om den arbetstagarorganisation är part i konflikten inte har som några medlemmar hos arbetsgivaren. Det kan fallet vid organit.ex. vara sationstvister. Även då förhandlingsskyldighet saknas kan förlikningsen man således vidta åtgärder. Har t.ex. varsel utfärdats stridsåtgärd mot om någon som inte har velat förhandla kollektivavtal, kan det enligt förarom betena vara lämpligt med underhandskontakter för att söka få förhandlingar till stånd. För tvister större betydelse finns det enligt MBL möjlighet för av regeringen att ingripa och utse förlikningskommission eller särskild en en förlikningsman att medla i tvisten 52 §. Under 1980-talet blev det vanligt att regeringen utsåg en förlikningskommission. Rollfördelningen mellan regeringen och Statens förlikningsmannaexpedition diskuterades i betänkandet Fack och samhälle SOU 1988:2. Efter 1987 har någon förlikningskommission inte utsetts regeringen. I stället har det blivit vanligt av

att förlikningsmannaexpeditionen utser än för att medla i

mer en person en tvist. Enligt sekretesslagen har förlikningsman, särskild förlikningsman och förlikningskommission tystnadsplikt i fråga uppgifter har lämnats om som

Internationella konventioner 53

part i arbetstvist, uppgiftslämnaren har gjort förbehåll om av en en om sekretess. Den bryter mot tystnadsplikten kan dömas till böter eller

som fängelse samt förpliktas att betala skadestånd enligt de allmänna reglerna

skadestånd i skadeståndslagen. Den tidigare redovisade skyldigheten om att hålla skriftlig handling tillgänglig för motparten vid förhandling gäller även i förhållande till förlikningsman medverkar vid förhandlingen

som 50 §.

Utredningen har i delbetänkandet i november 1997 lagt fram förslag om ett förstärkt förlikningsmannainstitut. Förslaget innefattar vissa ändringar i MBL. Den viktigaste ändringen är att det institutet skall verka för en

nya väl fungerande lönebildning.

2.3¶Avtal den sektorn

på privata

Genom huvudavtalet mellan SAF och LO Saltsjöbadsavtalet 1938 inleddes med Ökat samförstånd mellan arbetsmarknadens parter. Salt-

en ny era sjöbadsavtalet innehåller bl.a. bestämmelser om begränsning av stridsåtgärder samt skydd för tredje vid arbetskonflikter. I och med att

man parterna lyckades med att i kollektivavtal lösa vissa problem med arbetsmarknadskonflikter minskade behovet av lagstiftningsåtgärder. Andra betydelsefulla avtal är de förhandlingsavtal år 1997 slöts på industrins

som respektive handelstjänstemännnens område. I detta avsnitt beskrivs innehållet i dessa avtal.

Saltsj öbadsavtalet

Saltsjöbadsavtalet är uppsagt sedan än 20 år tillbaka, men parterna har

mer enats fortsatt tillämpning de delar, som redovisas i det följande. Av

om av de LO-förbund parter på SAF/LO-området när Saltsjöbadsavtalet

som var ingicks valde några, nämligen Svenska Byggnadsarbetareförbundet, Svenska Transportarbetareförbundet och Svenska Målareförbundet, att inte godkänna avtalet. De har därför aldrig varit bundna av det. De bestämmelser alltjämt gäller har följande rubriker: Arbetsmarknads-

som nämnd kapitel Förhandlingsordningmm kapitel H, Begränsning av de ekonomiska stridsåtgärdema kapitel IV och Behandling av konflikter berörande samhällsviktiga funktioner kapitel V.

Enligt förhandlingsordningen får stridsåtgärd inte vidtas så länge förhandlingar pågår. Förhandlingsordningen innehåller också andra bestämmelser fördröjer stridsåtgärder. Stridsåtgärd är förbjuden om den inte

som har varslats hos motparten senast tre månader efter det att förhandling har förklarats avslutad eller när part inte har påkallat förhandling i tid.

54 Internationella konventioner

I kapitel IV förbjuds vissa stridsåtgärder. Det gäller exempelvis stridsåtgärder som innebär förföljelse religiös, politisk eller liknande grund, vidtas för att hindra någon att föra talan inför domstol eller myndigannan het, vittna, eller utöva vedergällning mot den gjort något sådant, eller som

riktas familjeföretag.

mot rena Även rätten vidta sympatiåtgärder begränsad. Endast att är vissa angivna typer av sympatiåtgärder får riktas mot en neutral utomstående i tvist en om ingående kollektivavtal. Det är arbetsinställelse och vägran av att ta befattning med varor, vilka är avsedda för eller härrör från rörelse som drivs av en part i den ursprungliga tvisten. I avtalet utförlig beges en skrivning av fall då någon skall oneutral tredje och då anses vara man dessa begränsningar i sympatiåtgärdema inte gäller. Det dock att anges neutraliteten inte bryts att utomstående utför skyddsarbete. av en Kapitel V i avtalet innehåller regler för behandling konflikter av som berör samhällsviktiga funktioner. Parterna har där åtagit sig att skyndsamt ta upp varje konfliktsituation som berör samhällsviktiga funktioner till prövning i den Arbetsmarknadsnänmd beskrivs närmare i kapitel I i som avtalet. Den består av tre representanter från vardera organisationen. Om en majoritet i nämnden förordar undvikande eller hävande konflikten av skall organisationerna ofördröjligen vidta åtgärder för uppgörelse. en

Exempel på andra viktiga kollektivavtal

Det finns även andra avtal än huvudavtal berör förhandlings- och som konflikträtten. Dessa avtal kan därmed också ett komplement till ses som MBL. Här redogörs för avtal inom industrin och handeln reglerar som

kollektivavtalsförhandlingar på förbundsnivå.

Är 1997 tecknades ett samarbetsavtal om industriell utveckling och lönebildning mellan parter inom industrin. Innehållet i samarbetsavtalet och vilka parter, tolv arbetsgivarorganisationer och åtta fackliga organisationer, som har undertecknat det redovisades i delbetänkandet i november 1997. I samarbetsavtalet har parterna enats att inrätta industrikomom en mitté bestående ledande företrädare för berörda centrala Komav parter. mittén, som är paritetiskt sammansatt mellan arbetsgivar- och arbetstagarsidan, har till uppgift bl.a. att följa och främja tillämpningen avtalet och av behandla frågor som syftar till att skapa förutsättningar för industrin och dess anställda. Samarbetsavtalet innehåller även ett förhandlingsavtal. Syftet med förhandlingsavtalet är att industrins parter förutsättningar att utan ge stridsåtgärder genomföra konstruktiva avtalsförhandlingar med balanserade resultat. Parterna tar ett gemensamt för lönebildningen på sin ansvar del av arbetsmarknaden. I ingressen till förhandlingsavtalet vid anges att

Internationella konventioner 55

ändrad lagstiftning medling eller konfliktregler kan part begära att om om avtalet blir föremål för nya förhandlingar. En tidplan för kollektivavtalsförhandlingar ingår i förhandlingsavtalet. En uttalad utgångspunkt förbundsavtal skall kunna träffas innan är att nya de föregående löpt ut. Vid ornförhandling förbundsavtal skall parterna av planera och genomföra förhandlingsarbetet med avsikt att slutföra förhandlingarna innan det föregående avtalet löper ut. Om förbundspartema inte annat skall förhandlingarna inledas tre månader före utlöpenas om ningsdagen med framställer sina krav. Ytterligare krav får att parterna framställas endast part kan hänvisa till att hinder funnits mot senare, om framställa kravet i rätt tid. En månad före utlöpningsdagen skall paratt biträdas opartisk ordförande, eget initiativ skall inträda terna av en som i förhandlingarna och efter egen bedömning inom förhandlingsavtalets vidta de åtgärder behövs för att slutföra förhandlingarna i rätt tid. ram som önskar förlänga förbundsavtalet efter utlöpningsdagen fordras Om parter samtycke från den opartiske ordföranden. Partemas avsikt är att undvika stridsåtgärd långsiktigt skadar verksom samheten inom avtalsornrådet eller i onödan drabbar tredje man eller som är till fara för samhället. Part har för avsikt att varsla om som som stridsåtgärd har skyldighet att, innan varsel läggs, muntligt och skriftligt informera den opartiske ordföranden. En på mellan fem och tio skall utses som opartiska grupp personer ordförande biträda avtalsparter i kollektivavtalsförhandlingar enligt att reglerna i förhandlingsavtalet. De opartiska ordförandena skall, efter egen bedömning vad enligt förhandlingsavtalets syfte och riktlinjer är om som till för parternas förhandlingsarbete, på eget initiativ besluta om gagn följ ande åtgärder: ålägga parterna att utreda eller precisera enskilda förhandlingsfrågor, 0 begära utlåtanden eller på frågor från Industrins Ekonomiska Råd, 0 svar med förbundspartemas samtycke förorda att enskilda förhand- 0 lingsfrågor skall avgöras av skiljenärnnd, lägga egna förslag till lösning av förhandlingsfrågorna, samt skjuta varslade stridsåtgärder till dess alla tänkbara möjligheter 0 upp till lösning är slutgiltigt uttömda, dock längst fjorton kalenderdagar. En opartisk ordförandes uppgifter och befogenheter enligt förhandlingsavtalet gäller under hela förhandlingsförloppet och träder enligt avtalet i stället för bestämmelser enligt lag om medling. I förhandlingsavtalet regleras frågan retroaktivitet efter fackliga om stridsåtgärder. Det att facklig organisation varslad anges om en av en stridsåtgärd träder i kraft, så går alla anspråk retroaktiv tillämpning av

lön eller annan ersättning förlorade. Vid arbetskonflikt kan Industrikomrnittén ingripa. Då en arbetskonflikt har brutit ut inom ett visst avtalsornråde kan Industrikomrnittén föreskriva

56 Internationella konventioner SOU 1998: 141

att stridsåtgärdema temporärt skall avbrytas, detta förhandom gagnar lingsläget. Ett sådant beslut kan komma till stånd på kommitténs eget initiativ eller på begäran av den opartiske ordföranden inom det berörda området. Beslutet skall föregås respektive förbundsparters hörande. av När ett förbundsavtal träffats åvilar det förbundspartema att i lagenlig ordning vaka över avtalets efterlevnad och rätta tillämpning. Förbundsparter kan enas om att en tvist skall lösas av skiljenärrmd i stället för av Arbetsdomstolen. Om en olovlig stridsåtgärd bryter ut skall alla eventuellt pågående lokala förhandlingar inom företaget omedelbart upphöra. Endast överläggningar enligt 43 § MBL i syfte att återställa arbetsfreden får genomföras. Om en fråga i förbundsavtalet har legat bakom stridsåtgärden, skall eventuella lokala förhandlingar i denna fråga avslutade. Om anses frågan inte tidigare har slutförts enligt förhandlingsordningen kan förbundspartema ta upp den till behandling. Ett förhandlingsavtal om handels- och tjänstesektorn tecknades år 1997. Parter i avtalet är fyra arbetsgivarorganisationer inom SAF och två tjänstemannaorganisationer, Handelstjänstemannaförbundet HTF och Civilingenjörsförbundet CF. Avtalet beskrivs översiktligt i utredningens delbetänkande. På motsvarande sätt som i industriavtalet att parterna, för anges det fall nuvarande lagstiftning medling och konflikter ändras, är överom ens om att de skall kunna uppta förhandlingar om avtalet. Syftet med avtalet är att skapa en bättre och effektivare förhandlingsordning. Parterna är övertygade att avtalet förutsättningar för att om ger minska riskerna för konfliktåtgärder. Parterna konstaterar också att man genom avtalet tar ett ömsesidigt för lönebildningen inom det ansvar gemensamma avtalsornrådet. I avtalet anges en tidsplan och ordning för förhandlingar. Vid ornförhandling av kollektivavtal är inriktningen att nytt avtal skall kunna träffas innan föregående avtal löper ut. Parterna har därför enats följande. om Förhandlingarna skall inledas senast tre månader före utlöpningsdatum för gällande avtal. Samtidigt skall parterna redovisa sina krav samt utse en förlikningsnämnd med uppgifter medlare och rådgivare i förhandatt vara lingar. Förlikningsnärrmden skall bestå av en av vardera part utsedd medlem. Dessa två utser sedan gemensamt tredje medlem att opartisk en vara ordförande. Nämnden skall fortlöpande informeras hur förhandlingom arna utvecklas, om parternas krav samt andra relevanta fakta. Parterna om har vidare enats om att förhandla längst i åtta veckor. Om avtal inte som har träffas inom denna period inkallas förlikningsnämnd parts begäran. Förhandlingar under medverkan förlikningsnämnden skall bedrivas av skyndsamt och kan pågå längst fram till sju dagar före avtalets utlöpningsdatum. Om avtal då inte träffas kan endera parten begära att förlikningsnämnden lägger ett slutbud inom tre dagar. Parterna har att anta eller förkasta slutbudet inom två dagar. Kan inte båda acceptera slutbudet skall medling snarast begäras hos Statens förlikningsmannaexpedition. Det skall

Internationella konventioner 57

ske senast den dag avtalet löper ut. Om enbart en arbetstagarpart har sagt nej till slutbud från Statens förlikningsmannaexpedition utsedda av medlare och den varslar konfliktåtgärd som träder i kraft, parten senare om upphör rätten till retroaktiva löneökningar för denna part.

2.4 i lag och avtal den

Särreglering

offentliga sektorn

De offenligt anställda i Sverige har långtgående förhandlings- och en konflikträtt. Medbestämmandelagen MBL gäller även för den offentliga sektorn. Parallellt med MBL infördes dock särskild lagstiftning, lagen en offentlig anställning, innebar vissa inskränkningar i medbestämom som mande- och konflikträtten inom den offentliga sektorn. Den ersattes av en offentlig anställning LOA 1994. Det särskilda huvudavtalet ny lag om hanterar frågor kollektivavtal och den politiska demokratin och tillkom om på initiativ staten i samband med 1976 års arbetsrättsreforrn. De nu av gällande huvudavtalen inom den offentliga sektorn innebär också vissa regleringar av konflikträtten enligt MBL.

Lagen om offentlig anställning

I lagen 1994:260 offentlig anställning LOA finns särskilda beom stämmelser arbetskonflikter 23-29 §§. Reglerna är av tvingande om karaktär och kan alltså inte sättas spel kollektivavtal. LOA är ur genom tillämplig vid statliga myndigheter under regeringen liksom riksdagen och dess myndigheter. De särskilda bestämmelserna arbetskonflikter gäller om emellertid även arbetstagare hos kommuner och landsting. LOA begränsar stridsåtgärdema vid myndighetsutövning. I arbeten som består myndighetsutövning eller är oundgängligen nödvändiga för av som genomföra myndighetsutövning får stridsåtgärder genomföras bara i att form lockout, strejk, övertidsvägran eller nyanställningsblockad 23 § av första stycket. Andra stridsåtgärder, t.ex. partiella åtgärder, sittstrejk, maskning, resevägran är otillåtna i sådana arbeten. Lagen skiljer m.m. alltså mellan myndighetsutövning och verksamhet. I fråga om annan annan offentlig verksamhet än myndighetsutövning är MBL:s regler om stridsåt-

gärder tillämpliga. För arbeten myndighetsutövning finns ytterligare begränssom avser ningar konfliktåtgärdema 23 § andra stycket. stridsåtgärder får inte av genomföras på grund något annat än förhållandet mellan arbetsgivare av och de arbetstagare omfattas LOA. Det innebär att sympatiåtgärder som av

58 Internationella konventioner SOU 1998: 141

inte får vidtas till stöd för parter på den privata arbetsmarknaden. Det är vidare otillåtet med stridsåtgärder syftar till att påverka inhemska som politiska förhållanden 23 § tredje stycket. Det gäller både myndighetsutövning och annan offentlig verksamhet. Åtgärder tar sikte på som politiska förhållanden i utlandet kan på grund det nämnda förbudet av nyss 23 § andra stycket inte förekomma i arbete myndighetsutövsom avser ning. Detsamma gäller sympatiåtgärder med bakgrund i utländska förhållanden. Inom annan offentlig verksamhet gäller regler för stridsåtsamma gärder med sådant syfte på den privata delen arbetsmarknaden. som av Om det uppkommer tvist huruvida viss stridsåtgärd är tillåten om en enligt LOA får åtgärden inte genomföras förrän tvisten har avgjorts slutligt 24 §. Lagstiftaren har på så sätt velat hindra otillåten stridsåtgärd att en kommer till stånd till följd felaktig uppfattning rättsläget. av en om En arbetstagare får enligt LOA delta i stridsåtgärd bara efter beslut en av

den arbetstagarorganisation har anordnat stridsåtgärden 25 §. Fler-

som

talet fall av stridsåtgärder vidtas utan beslut arbetstagarorganisa-

som av tion är olovliga redan grund regler i MBL och kan leda till skadeav stånd för de arbetstagare deltar. Återstående fall täcks in den här som av bestämmelsen. En arbetstagarorganisation får inte anordna eller på något annat sätt föranleda stridsåtgärder är otillåtna enligt de redovisade besom nyss stämmelserna 26 §. En sådan organisation får inte heller undergenom stöd eller på något annat sätt medverka vid otillåtna stridsåtgärder. Om en arbetstagare som tillhör en arbetstagarorganisation planerar att inleda eller har inlett en otillåten stridsåtgärd, är organisationen skyldig att försöka hindra åtgärden eller verka för dess upphörande. Det finns vidare en överläggningsskyldighet för organisationerna i händelse av otillåten konflikt. Om arbetstagare tillhör arbetsen som en tagarorganisation har inlett en stridsåtgärd utan behörigt beslut organiav sationen skall arbetsgivaren och organisationen omedelbart överta upp läggning med anledning av stridsåtgärden och gemensamt verka för att den upphör 27 §. Skyldigheten gäller den lokala arbetstagarorganisationen om annat inte har föreskrivits i kollektivavtal. Bestämmelsen skiljer sig från motsvarande bestämmelse i MBL på det sättet att den gäller även om arbetstagaren i fråga inte är bunden av kollektivavtal. Det finns i LOA vidare särskilda bestämmelser skadestånd grund om av brott mot de ovan redovisade bestämmelserna 28 och 29 §§.

Det särskilda huvudavtalet

Inför ikraftträdandet 1976 års arbetsrättsliga lagstiftning förhandlade av parterna på de statliga och kommunala områdena fram det särskilda huvudavtalet SHA. Enligt SHA skall parterna sträva efter fredliga förhand-

Internationella konventioner 59

lingar och undvika stridsåtgärder när det gäller frågor som de inte anses kunna avtala utan att kränka den politiska demokratin. Dit hör frågor om den offentliga verksamhetens mål, inriktning, omfattning och kvalitet. om Parterna har inrättat den s.k. Offentliga sektorns särskilda nämnd SHAnämnden med uppgift att pröva avtal i vissa uppkomna avtalsfrågor om skulle kränka den politiska demokratin. Nämnden består av tretton ledamöter. Av ledamöterna skall arbetsgivarsidan utse tre och arbetstagarsidan Återstående sju ledamöter skall riksdagsledamöter. De utses av tre. vara regeringen.

Statliga huvudavtal

Frågan ett särskilt skydd för allmänna intressen i samband med konom fliktåtgärder regleras i huvudavtalen för den statliga sektorn. Inom statsförvaltningen gäller Huvudavtal HA 93 i förhållande till TCO-OFR och SACO-S. För SEKO tillämpas alltjämt Huvudavtal HA 78. Ett ändringsavtal tecknades år 1997. Det är gemensamt för TCO-OFR, SACO-S och SEKO och reglerar sammansättningen av Statstj änstenämnden. I båda de statliga huvudavtalen föreskrivs att stridsåtgärd inte får vidtas utan att åtgärden har beslutats av vederbörande centrala arbetstagarorganisation, dvs SACO-S, SEKO respektive OFR/S,P,O sammantagna. Vidare förklarar parterna att de har enats att sträva efter fredliga förhandlingar om och att inte tillgripa stridsåtgärder, vilka med hänsyn till sina verkningar för samhället eller enskilda inte bör få förekomma samhällsfarliga konflikter. De har inte funnit det möjligt att precisera vilka konflikter som inte bör få förekomma, i avtalen exempel på sådana områden och men ger funktioner inom vilka rätten till stridsåtgärder bör användas med största försiktighet. Dessa exempel kan läggas till grund för tolkningen av begreppet "samhällsfarlig konflikt" och andra motsvarande uttryck, som används i avtalen. Medling skall ha påkallats innan part varslar om stridsåtgärd. I påen kallan medling skall att parten har för avsikt att varsla om om anges stridsåtgärd. Om förhandlingspart har påkallat medling är motparten en skyldig att samarbeta och utan dröjsmål delta i förfarandet med att utse medlare. inte kan medlare skall de vända sig till Om parterna enas om Statens förlikningsmannaexpedition och begära att medlare utses enligt MBL. Medlingen skall avslutad fullgjort sin medlingsanses när part som skyldighet har givit skriftligt besked att han frånträder motparten om medlingen. Medlaren skall dock först ha fått tillfälle synpunkter att ge förutsättningarna för fortsatt medling i tvisten. Har medling ägt och har part därefter varslat om eller vidtagit rum stridsåtgärd får motpart varsla och vidta stridsåtgärd utan föregående om

60 Internationella konventioner SOU 1998: 141

medling. Underlåtenhet att iaktta reglerna om medling före stridsåtgärd är skadeståndssanktionerad men medför inte att stridsåtgärd blir olovlig. Bestämmelserna om medling före varsel gäller inte vid varsel sympati-

om åtgärd. Sedan medling har påkallats och under tid då medling pågår, får parterna i tvisten inte lämna varsel eller påbörja stridsåtgärd. Be-

om en gränsningarna i rätten att vidta stridsåtgärder gäller inte om medling redan har ägt rum mellan parterna i tvistefrågan. Varsel om stridsåtgärd skall innehålla tydliga uppgifter om berörda organisatoriska enheter och yrkesgrupper. Bestämmelsen är skadeståndssanktionerad.

I annat arbete än sådant som avser myndighetsutövning får stridsåtgärd vidtas endast i form av lockout, strejk, vägran att arbeta övertid eller mertid, vägran att utföra tjänsteresa utanför ordinarie arbetstid eller nyanställningsblockad. Det innebär således att de begränsningar som anges i LOA beträffande formen för tillåtna stridsåtgärder utsträcks till att även gälla sådana arbetsuppgifter som inte är myndighetsutövning. Detta gäller emellertid inte vid sympatiåtgärd som vidtas till stöd för stridsåtgärd utanför tillämpningsområdet för HA 93. Stridsåtgärd får inte omfatta arbetstagare med chefsanställning m.fl. som anges i s.k. undantagskrets enligt en bilaga till avtalet.

Det anges uttryckligen att arbetstagare inte är skyldig att utföra arbete som är föremål för lockout eller för tillåten strejk eller därmed jämförlig stridsåtgärd eller för lovlig blockad. Den som står utanför arbetskonflikten skall dock utföra sina vanliga tjänsteåligganden och är även skyldig att utföra skyddsarbete. Enligt HA-93 gäller skyldigheten att utföra skyddsarbete alla arbetstagare, även den som deltar i en stridsåtgärd. Begreppet skyddsarbete definieras också i bestämmelsen.

I båda de statliga huvudavtalen finns ett särskilt kapitel Statstjänste-

om nämnden, som har till uppgift att behandla samhällsfarliga konflikter. Nämnden har enligt avtal från år 1997 ändring i huvudavtalen åtta

om ledamöter, av vilka tre utses av arbetsgivarsidan, tre av arbetstagarsidan och två av parterna gemensamt. Innan en fråga hänskjuts till nämnden skall förhandling rum mellan parterna i syfte att undvika, begränsa eller häva konflikten. Vägrar part att förhandla eller kan enighet inte uppnås, får part hänskjuta till nämnden att pröva om konflikten är samhällsfarlig. En varslad stridsåtgärd skall då uppskjutas i avvaktan på nämndens utlåtande. Tiden för uppskov är begränsad till två eller undantagsvis tre veckor. Om nämnden kommer fram till att konflikten är samhällsfarlig skall den rikta en vädjan till part att undvika, begränsa eller häva konflikten.

SOU 1998: 141 Internationella konventioner 61

Kommunala huvudavtal

Även i de kommunala huvudavtalen KHA gäller mellan parterna

som det kommunala området finns, med undantag såvitt gäller SACO-sidan, särskilda bestämmelser om stridsåtgärder och samhällsfarliga konflikter.

Stridsåtgärd får vidtas endast i form av lockout, strejk, vägran att arbeta på övertid eller mertid, vägran att utföra tjänsteresa utanför ordinarie arbetstid och nyanställningsblockad. När medling har påkallats i arbetskonflikt får part inte varsla stridsåtgärd eller påbörja stridsåtgärd.

om Andra stridsåtgärder än de nämnda är dock tillåtna vid sympatiåtgärd, som vidtas till stöd för stridsåtgärd utanför tillämpningsområdet för avtalet. Stridsåtgärd i anledning av viss tvist får inte vidtas av part, som har försuttit sin rätt till förhandling i frågan eller inte fullgjort sin förhandlingsskyldighet eller efter förhandling inte lämnat motparten skriftligt meddelande stridsåtgärden inom tre månader från den dag förhandlingen

om avslutades. Därutöver finns regler om arbetsskyldighet och skyddsarbete samt bestämmelser arbetstagare, som bör undantas från stridsåtgärd.

om

För samhällsfarliga konflikter har parterna på det kommunala området inrättat den s.k. Centrala nämnden, som kan pröva om en stridsåtgärd är samhällsfarlig. En part bedömer en stridsåtgärd som samhällsfarlig

som skall först påkalla förhandling med syfte att undvika, begränsa eller häva stridsåtgärden. Nämnden består nio ledamöter, av vilka arbetsgivarsi-

av dan utser tre, arbetstagarsidan tre och parterna gemensamt tre. Om en fråga har hänskjutits till nämnden skall varslad stridsåtgärd, som inte redan har påbörjats, uppskjutas i avvaktan på nämndens utlåtande. Uppskjutande kan ske i två eller undantagsvis tre veckor. Om nämnden finner stridsåtgärden samhällsfarlig skall den hemställa att parterna skall undvika, begränsa eller häva stridsåtgärden.

2.5¶Tillfälliga tvångsingripanden

Lagstiftning för att lösa konflikter på arbetsmarknaden är mycket ovanligt i Sverige. Endast vid fem tillfällen under de senaste drygt 50 åren har regeringen gått till riksdagen med förslag till ingrepp i lönerörelsen. Endast två gånger har riksdagen behövt ta ställning till förslagen och vid det ena av dessa båda tillfällen kom lagen aldrig att tillämpas.

Vid 1947 års poliskonflikt infördes en särskild form av tjänsteplikt för poliser, då det fanns risk för att ett stort antal poliser skulle komma att lämna polistjänsten grund oenighet om anställningsvillkoren. Lagen

av behövde dock aldrig tillämpas.

62 Internationella konventioner

I samband med 1951 års sjuksköterskekonflikt föreslog regeringen riksdagen att anta ett förslag till lag särskilda åtgärder för att upprättom hålla sjukvårdande verksamhet. Konflikten löstes emellertid innan riksdagen hade fattat beslut och förslaget återkallades. Inför hotet om öppen konflikt mellan redare och sjöbefäl, riskerade som att lamslå sjöfarten år 1955, frarnlades ett förslag till lag skiljedom i om viss arbetstvist. Förslaget återkallades efter fredlig lösning konen av flikten. De offentliga tjänstemännen fick rätt att sluta kollektivavtal och rätt till stridsåtgärder först år 1965. Enligt motiven till reformen prop.1965:60 s 109 innebar de preliminära huvudavtal efter mönster Saltsjösom - av badsavtalet träffats med de offentliga tjänstemännens huvudorganisa- tioner avsevärda garantier mot samhällsfarliga konflikter inom det offentliga tjänstemannaområdet. I början av 1971 bröt det ut konflikt på det offentliga tjänstemanen naornrådet som gav upphov till både strejker och lockouter i mycket stor omfattning. Det uppenbart att verkningarna kunde bli allvarliga. Riksvar dagen beslutade därför den 12 mars 1971 lag förnyad giltighet om en om av vissa kollektivavtal. Genom lagen fick regeringen fullmakt enligt följande: Har i konflikt arbetstagares anställnings- eller arbetsvillkor vidtagits om stridsåtgärder som hotar väsentliga medborgarintressen, får Konungen förordna att kollektivavtal, senast ägde tillämpning mellan parterna i som konflikten, på nytt skall äga giltighet sådant avtal. Förordnande kan som avse en tid av högst sex veckor och gäller längst till den tidpunkt då nytt kollektivavtal träffas. Lagen trädde i kraft omedelbart. I lagtexten angavs att förordnande inte fick avse tid efter den 25 april 1971. Med stöd lagen utfärdade av regeringen samma dag kungörelse trädde i kraft den 13 1971 en som mars kl 00.00. Genom kungörelsen förlängdes senast gällande kollektivavtal mellan de statliga och kommunala parterna på arbetsgivarsidan och Statstjänstemännens riksförbund SR, SACO och till SACO anslutna organisationer till och med den 23 april 1971 eller den tidigare dag då nytt kollektivavtal träffats. Innan tidsperioden löpte ut löstes konflikten. I februari 1990 lade den dåvarande socialdemokratiska regeringen fram ett åtgärdsprogram med pris- och hyresstopp, lönestopp och kommunalt skattestopp. Enligt förslaget till lag om allmänt lönestopp skulle det under lagens giltighetstid vara förbjudet att ta emot högre löner och andra ersättningar i anställningsförhållanden för eller jämförbara arbetsuppsamma gifter än som utgick dessförinnan. Förbudet skulle gälla både privat och offentlig sektor och såväl för den kollektivavtalsreglerade arbetsmarknaden som för områden där kollektivavtal tillfälligtvis inte gällde eller helt saknades. Lagen skulle gälla från den 8 februari 1990 till utgången år av 1991.

Internationella konventioner 63

Enligt förslaget skulle arbetsmarknadens parter bli bundna av fredsplikt i fråga löner och andra ersättningar till arbetstagare. Den som bröt mot

om bestämmelsen fredsplikt skulle kunna bli skadeståndsskyldig och den

om

bröt mot bestämmelserna lönestopp skulle kunna dömas till böter. som om Statens pris- och konkurrensverk skulle få medge undantag från lönestoppet om särskilda skäl föranledde det.

Arbetsmarknadsutskottet AU inhämtade yttrande från lagrådet, som uttalade att det, särskilt mot bakgrund av långvarigheten i det föreslagna konfliktförbudet, var mycket möjligt att kritik kunde komma att riktas mot Sverige inom Europarådet och ILO. Enligt lagrådets mening

av organ kunde Sveriges internationella förpliktelser dock inte anses förhindra att den föreslagna lagen genomfördes.

I enlighet med förslag av AU avvisades hela åtgärdspaketet av riksdagen, varefter regeringen avgick. Enligt AU innebar regleringen ett avsteg från den fria förhandlingsrätt, som sedan decennier var etablerad den svenska arbetsmarknaden. AU ansåg vidare att lönestoppet skulle ge upphov till en omfattande byråkratisk hantering, att vissa kategorier av arbetstagare skulle kunna kringgå lagstiftningen samt att regelöverträdelser borde leda till skadestånd och inte till straff.

2.6¶J ämställda löner och avtal

enligt lag

Lönesättningen på varje arbetsplats skall vara förenlig med gällande rätt om jämställdhet mellan könen. Det regelverk som tidigare har beskrivits i detta kapitel syftar närmast till att lägga fast hur löneförhandlingar skall till, vilka stridsåtgärder som skall få förekomma och vilka formella krav som skall gälla för kollektivavtalen. Jämställdhetslagstiftningen skiljer sig från övrig arbetsrättslig lagstiftning genom att den berör innehållet i löneavtalen. Här ställs det, inte minst EG-rätten, uttryckliga och detal-

genom jerade krav, som syftar till att lönesättningen skall vara lika för kvinnor och män.

Lagstiftningen har betydelse för hur kollektivavtalen är utformade. Den gäller emellertid oberoende av om det finns kollektivavtal om löner eller

För att upprätthålla kollektivavtalens legitimitet är det angeläget att de ges en sådan utformning att de rättsliga kraven kan uppfyllas vid lönesättningen på de enskilda arbetsplatserna.

I detta avsnitt redovisas bestämmelser i internationella konventioner, EG-rätt och intern svensk lagstiftning om lika lön för kvinnor och män för lika eller likvärdigt arbete. Några svenska rättsfall på detta område refereras, eftersom Arbetsdomstolens resonemang visar hur jämställdhetslagstiftningen skall tolkas. Slutligen kort redogörelse för Kvinno-

ges en maktsutredningens överväganden i fråga om löner.

64 Internationella konventioner

Internationella konventioner

FN

Sverige har ratificerat ett antal konventioner som tar sikte att förverkliga principen om lika lön för kvinnor och män. Dit hör FN:s universella förklaring om de mänskliga rättigheterna artikel 23:2 och FN-konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter artikel 7 a i. Den viktigaste FN-konventionen området är konventionen avskaf-

om fande av all slags diskriminering kvinnor. Artikel 11 i den konventio-

av nen ålägger konventionsstatema att med jämställdheten grund säker-

som ställa bl.a. rätt till lika lön för arbete lika värde. I artikeln nämns särskilt

av

rätten till lika behandling i fråga om arbetsvärdering.

ILO

Inom ILO har Sverige ratificerat följande konventioner på järnställdhetsområdet: 0 konvention nr 100 om lika lön för kvinnor och män för arbete lika

av

värde, 0 konvention nr 111 om diskriminering anställning och yrkesut-

övning samt 0 konvention nr 156 om jämställdhet mellan manliga och kvinnliga

ar-

betstagare.

Av störst betydelse i detta sammanhang är den förstnämnda konventionen. Genom den åtar sig medlemsländerna att främja och trygga tillämpningen av principen om lika lön för kvinnor och män för arbete av lika värde, och att vidta åtgärder för att främja en objektiv arbetsvärdering om konventionens bestämmelser därigenom lättare kan genomföras. Staten är folkrättsligt sett skyldig att trygga tillämpningen i fall där staten har ett direkt eller indirekt inflytande på lönesättningen, t.ex. genom sin roll

som arbetsgivare. På andra områden där parterna i fria förhandlingar träffar avtal om löner inskränker sig statens skyldighet till att främja tillämpningen av likalöneprincipen.

Internationella konventioner 65

Europarådets sociala stadga

Enligt Europarådets sociala stadga artikel 4:3 åtar sig de fördragsslutande länderna att erkänna manliga och kvinnliga arbetstagares rätt till lika lön för lika och likvärdigt arbete. Vidare finns det i ett tilläggsprotokoll till stadgan från år 1987 artikel 1 en bestämmelse om att alla arbetstagare skall ha rätt till lika möjligheter och lika behandling i frågor, som rör anställning och yrkesutövning utan diskriminering på grund av kön.

EG-rätt

EG-lagstiftningen om jämställdhet är omfattande och har präglat den nationella rätten i medlemsländerna. Den grundläggande bestämmelsen för jämställdhetsarbetet inom EU är artikel 119 i EG-fördraget. Enligt den bestämmelsen skall varje medlemsstat säkerställa och upprätthålla principen om lika lön för män och kvinnor för lika arbete.

Amsterdamfördraget innebär en förstärkning av jämställdhetsfrågoma i EG-fördraget. Genom ett tillägg i artikel 2 förs jämställdhet in som ett grundläggande mål för gemenskapen. J ämställdhetsperspektivet skall vidare, enligt ett tillägg i artikel beaktas och främjas i alla gemenskapens aktiviteter. Vidare ändras ordalydelsen i artikel 119. EG-domstolen har sedan länge tillämpat artikeln så att rätt till lika lön gäller inte bara vid lika arbete utan även vid arbete av lika värde. Detta skall nu också komma till uttryck i fördragstexten. Det innebär en politisk markering av frågans vikt, men det kommer inte att innebära någon förändring i den praktiska tillämpningen.

En ny bestämmelse i artikel 119.3 innebär att rådet, med kvalificerad majoritet, skall besluta om åtgärder för att säkerställa principen om lika möjligheter och lika behandling i frågor, som rör anställning och yrke, inklusive principen om lika lön för lika eller likvärdigt arbete. Härigenom skapas en specifik rättslig grund för att öka jämställdheten mellan kvinnor och män på arbetsmarknaden både när det gäller arbete och lön. Slutligen förs det i artikel 119.4 in en formulering som syftar till att klargöra att likabehandlingsprincipen inte utgör något hinder för medlemsstaterna att använda sig av positiv särbehandling av underrepresenterat kön för att åstadkomma jämställdhet i praktiken på arbetsmarknaden. År 1997 rådet direktivet 97/80/EG bevisbörda vid mål köns-

antog om om diskriminering. Direktivet innebär en kodifiering av EG-domstolens praxis i fråga om bevisbördans placering. När det i könsdiskrimineringsmål läggs fram fakta som ger anledning att anta att det har förekommit direkt eller

66 Internationella konventioner

indirekt diskriminering, skall det enligt direktivet åligga svaranden att bevisa att det inte har förekommit något brott mot principen om likabehandling.

Artikel 119 har direkt effekt och kan därmed grunda rättigheter och skyldigheter för enskilda. Det innebär att arbetstagare inom EU kan väcka talan i nationell domstol och åberopa artikeln mot sin arbetsgivare. I fall då det råder tvekan om hur EG-rätten skall tolkas skall domstolen,

som redovisats under 2.1, inhämta ett förhandsavgörande från EG-domstolen angående tolkningen innan målet slutligt avgörs. Genom sådana avgöranden har EG-domstolen utvecklat innebörden av likalönsprincipen. Det har också skett genom att EG-kommissionen har väckt talan mot medlemsstater i EG-domstolen och gjort gällande att staterna har brutit mot artikel 119. Både Storbritannien och Danmark har det sättet, efter domar under 1980-talet, tvingats att bättre anpassa sina lagregler till innehållet i artikeln.

Genom förhandsavgörande har EG-domstolen slagit fast att artikel 119 omfattar inte bara direkt utan även indirekt diskriminering. Indirekt diskriminering föreligger när en skenbart könsneutral bestämmelse, eller ett skenbart könsneutralt kriterium eller förfaringssätt, i praktiken missgynnar personer av ett kön i förhållande till personer av ett annat kön. Begreppet lön har givits en förhållandevis vid definition. Kravet lika lön kan enligt domstolen bara uppfyllas genom en höjning av den lägre lönen. Artikel 119 är bara tillämplig vid jämförelse mellan arbetstagare hos samma arbetsgivare. Den har ansetts gälla även när de som jämförs har varit anställda under olika tidsperioder, men en jämförelse med en helt hypotetisk arbetstagare har inte godtagits av domstolen.

Särskilt intressanta för utredningen är de avgöranden rörande indirekt diskriminering, varigenom grupper av arbetstagare har jämförts med andra grupper. Så har t.ex. en lönefömiån för en deltidsanställd kvinna flera gånger jämförts med motsvarande förmån för en heltidsarbetande man. Bedömningen har gjorts mot bakgrund av att flertalet deltidsarbetande är kvinnor medan flertalet heltidsarbetande är män.

Danfoss-målet C-109/88, 1989 ECR, 3199 handlade att

s. om en statistisk undersökning på arbetsplatsen hade visat att kvinnorna i genomsnitt tjänade mindre än männen och att det inte gick att förstå hur kriterierna i ett arbetsvärderingssystem hade använts. Sedan domstolen hade konstaterat att bevisbördan gått över arbetsgivaren hade denne att visa att det förelåg objektiva skäl utan samband med kön för löneskillnaden. Arbetsgivaren invände till sitt försvar att de individuella lönepåslag, som orsakade skillnaderna, hade bestämts med utgångspunkt i kollektivavtalsbestämmelser som angav att flexibilitet, utbildningstid och anställningstid skulle prernieras. Enligt EG-domstolen räckte inte detta som förklaring. Eftersom kriterierna typiskt rnissgynnade kvinnor var arbetsgivaren tvungen att visa att kriterierna hade reell betydelse för

SOU 1998: 141 Internationella konventioner 67

utförandet av arbetsuppgifterna. När det gällde anställningstid ansågs detta dock vara sakligt även om kvinnor typiskt sett rnissgynnades. Arbetsgivaren behövde därför bara försvara tillämpningen av arbetsvärderingssystemet såvitt gällde flexibilitet och utbildningstid.

I Nirnz-målet C-184/99, 1991 ECR s. 297 modifierade domstolen det nyss beskrivna synsättet kriteriet anställningstid och krävde att även det skulle motiveras sakligt i förhållande till arbetsuppgiften.

l målet Enderby C-127/92, 1993 ECR I s. 5535 prövade EG-d0mstolen om könsdiskriminering förelåg arbetsgivare betalade en yr-

när en kesgrupp, som nästan helt bestod av kvinnor, lägre löner än de som gällde för manligt dominerade yrkesgrupper på samma nivå. Domstolen förklarade att det i princip är den som är diskriminerad som har bevisbördan i målet, att bevisbördan i vissa situationer kan gå över arbetsgiva-

men ren. Det förhållandet att lönerna för två arbeten av lika värde hade lagts fast i kollektivavtalsförhandlingar, som förts mellan samma parter men helt åtskilda från varandra räckte, enligt domstolen, inte för att styrka att det inte skett någon överträdelse av artikel 119. Om arbetsgivaren kunde förlita sig på att diskriminering inte förekommit inom ramen för kollektivavtalsförhandlingarna, tagna var för sig skulle en arbetsgivare lätt kunna kringgå principen om lika lön genom att bedriva separata avtalsförhandlingar. I målet pekade arbetsgivaren på att brist på arbetssökande till ett arbete kunde göra att arbetsgivaren betalade högre lön. På det svarade EGdomstolen att den nationella domstolen, om nödvändigt med hjälp av proportionalitetsprincipen fick avgöra om och i vilken utsträckning det argumenetet är ett sakligt godtagbart ekonomiskt motiv för löneskillnader mellan två arbeten av lika värde, av vilka det ena utförs nästan enbart av kvinnor och det andra framför allt av män.

l målet Royal Copenhagen C-400/93, 1995 ECR s. 1275 gjorde domstolen ett uttalande om betydelsen av kollektivavtal som gör rättsläget mera osäkert än vad det kunde förefalla efter Enderbymålet. En närmare uttolkning och precisering av artikel 119 görs i direktivet 75/ 117/EG tillämpningen av principen om lika lön för kvinnor och

om män. Enligt det direktivet skall medlemsstaterna bl.a. vidta åtgärder för att säkerställa att bestämmelser i kollektivavtal, individuella anställningsavtal m.m. skall kunna ogiltigförklaras eller ändras. I direktivet betonas att arbetsvärderingssystem används för att bestämma lön, måste vara

som baserade på samma kriterier för både kvinnor och män och utformade så, att de utesluter all diskriminering på grund av kön.

Vid uttolkning av direktivets regel om arbetsvärderingssystem har EGdomstolen bl.a. uttalat 0 att det är förbjuden särbehandling på grund av kön om man, vid

bestämmande ett arbete är särskilt ansträngande eller särskilt

av om

68 Internationella konventioner SOU 1998: 141

tungt, håller sig till värden som svarar mot vad den genomsnittliga arbetstagaren av ett visst kön förmår samt

0 att arbetsvärderingssystem, för att inte vara könsdiskriminerande, i

princip skall innehålla faktorer som arbetstagare av båda könen är sär-

skilt ägnade att uppfylla.

Jämställdhetslagen

Enligt 2 kap 16 § regeringsformen får en lag eller en annan föreskrift inte innebära missgynnande på grund av kön. En närmare reglering gäller

som kvinnors och mäns lika rätt i arbetslivet finns i jämställdhetslagen. Den nu gällande lagen 1991:433 trädde i kraft den 1 januari 1992.

Enligt jämställdhetslagen skall arbetsgivare och arbetstagare samverka för att jämställdhet i arbetslivet skall uppnås. De skall särskilt verka för att utjämna och förhindra skillnader i löner och andra anställningsvillkor mellan kvinnor och män, som utför arbete är att betrakta likvär-

som som digt 2 §. Under rubriken Aktiva åtgärder i lagen anges vad arbetsgivare är skyldiga att göra inom för ett målinriktat arbete med syfte att

ramen aktivt främja jämställdheten 3-12 §§. Därpå följer bestämmelser om förbud mot könsdiskriminering 15-21 §§.

Lagens definition på otillåten könsdiskriminering är att någon rnissgynnas under sådana omständigheter att missgynnandet har ett direkt eller indirekt samband med den missgynnades könstillhörighet. Lagen förbjuder könsdiskriminering i vissa fall. Ett förbud som tar sikte diskriminerande anställningsvillkor finns i 18 § jämställdhetslagen. Enligt den bestämmelsen skall otillåten könsdiskriminering föreligga, när arbetsgivare

anses en tillämpar lägre lön eller annars sämre anställningsvillkor för en arbetstagare än dem som arbetsgivaren tillämpar för arbetstagare motsatt kön,

av när de utför arbete som är att betrakta som lika eller likvärdigt.

När det gäller diskriminering är det ofta svårt eller omöjligt att bevisa att en kränkning har ägt Bestämmelsen är därför utformad s.k.

rum. som en presumtionsregel. Vid en prövning av om en arbetsgivare har brutit mot 18§ görs det först en jämförelse mellan arbetsuppgifter, som utförs av käranden och arbetsuppgifter, utförs eller flera andra

som av en arbetstagare hos arbetsgivaren. Jämförelsen kan bara göras mellan enskilda individer, som är av olika kön. Den kan inte generellt ta sikte kvinnor och män som olika grupper av anställda. Jämförelsen måste alltid göras hos den arbetsgivare som är svarande i målet.

Om jämförelsen visar att arbetstagarna utför arbete, är att betrakta

som som lika eller likvärdigt och att arbetsgivaren tillämpar sämre villkor för den eller de arbetstagare, som har väckt talan i målet än för arbetstagare av det andra könet jämförelsepersonerna, föreligger presumtion för otillåten

SOU 1998: 141 Internationella konventioner 69

könsdiskriminering. Bevisbördan övergår då arbetsgivaren. För att vinna målet måste arbetsgivaren bevisa antingen att skillnaden i lön eller anställningsvillkor beror på skillnader i arbetstagarnas sakliga förutsättningar för arbetet eller att den i vart fall inte, vare sig direkt eller indirekt, har samband med arbetstagarens könstillhörighet.

Enligt särskild bestämmelse i jämställdhetslagen är ett avtal ogiltigt i

en den mån det föreskriver eller medger sådan könsdiskriminering, som är otillåten enligt lagen. Vidare finns det möjlighet till ogiltigförklaring av en bestämmelse eller rättshandling för det fall en arbetstagare därigenom

en har diskriminerats sin arbetsgivare ett otillåtet sätt. En arbetsgivare,

av

har gjort sig skyldig till könsdiskriminering i strid mot lagens besom stämmelser, skall betala skadestånd till arbetstagaren både för den förlust

har uppkommit och för den kränkning som diskrimineringen har som inneburit.

Det är Jämställdhetsombudsmannen JämO, som har till uppgift att utöva tillsyn över hur lagen efterlevs, medan arbetsmarknadens parter

för efterlevnaden av de jämställdhetsavtal, som skall träffas med svarar stöd av lagen. JämO kan väcka talan i domstol i diskrimineringstvister. För

fackligt organiserad arbetstagare är det i första hand den fackliga en organisationen, får föra talan. Är arbetstagaren oorganiserad kan

som JämO föra talan om arbetstagaren begär det. En enskild arbetstagare kan också väcka talan könsdiskriminering mot sin arbetsgivare.

om

Två rättsfall

De krav ställs på arbetsgivare i fråga om lönesättningen har belysts av

som Arbetsdomstolen i några fall vilka två redovisas här. I det första fallet

av är det fråga ganska lättfattlig jämförelse mellan två personer som

om en utövade samma yrke.

I domen AD 1995 158 JämO Kumla kommun gjordes en järnfö-

nr relse mellan kvinnlig och manlig förvaltningsekonom. JämO gjorde

en en gällande att de hade lika eller likvärdigt arbete och att det förhållandet att den kvinnliga ekonomen hade lägre lön än den manliga var att betrakta

könsdiskriminering. Det fanns inte någon systematisk arbetsvärdering som att utgå från. Arbetsdomstolen gjorde sin bedömning utifrån en redogörelse för valda sakomständigheter i anslutning till vissa generella kriterier

angetts i förarbetena till jämställdhetslagen, nämligen kunskap och som förmåga färdigheter, arbetsinsats ansträngning, ansvar samt arbetsförhållanden. Enligt Arbetsdomstolen visade utredningen i målet att det ställdes lika höga krav på den kvinnliga ekonomen som den manliga. Arbetsdomstolen ansåg därför att det var visat att det var fråga om likvärdigt arbete.

70 Internationella konventioner

Det låg nu på kommunen att bevisa att det inte fråga könsdiskri-

var om minering. Kommunen argumenterade i första hand så att marknadssituationen, både vid anställningstidpunkten för den manliga ekonomen och vid den tid som prövningen i målet gällde, motiverade att han hade fått högre lön. Arbetsdomstolen fann det inte visat att det förhöll sig på det sättet. Därefter gjorde kommunen gällande att den manliga ekonomen hade personliga kvalifikationer, utgjorde skäl för löneskillnaden. Enligt

som Arbetsdomstolen visade utredningen inte heller någon skillnad mellan mannen och kvinnan i detta avseende. Otillåten könsdiskriminering ansågs därför föreligga. Det andra fallet är mera komplicerat eftersom det innefattar jämförelser mellan arbetstagare med olika yrken, för vilka arbetsgivaren skall bestämma lönen med tillämpning av olika kollektivavtal. I domen AD 1996 41 JämO Örebro läns Landsting förde JämO

nr talan för barnmorskan Kia Wetterberg och gjorde gällande att landstinget tillämpade lägre lön för henne än för två manliga klinikingenjörer, trots att hon utförde arbete, som kunde betraktas som likvärdigt med deras arbete. Till stöd för att arbetena var likvärdiga åberopade JämO arbetsvär-

en dering för de tre arbetstagarnas arbete. I sina domskäl s. 301 gjorde Arbetsdomstolen följande reflektioner kring omständigheterna i målet:

Mellan barnmorskans och klinikingenjöremas arbeten föreligger uppenbara, stora olikheter och arbetena kan knappast i något avseende betecknas som lika. De tre i målet aktuella arbetstagarnas löner är bestämda i kollektivavtal. Dessa löner måste antas återspegla vad allmänt gäller enligt kollek-

som tivavtal för barnmorskor och klinikingenjörer. JämO:s yrkande om ogiltigförklaring av kollektivavtalet visser-

avser ligen endast en del av det kollektivavtal mellan landstinget och SHSTF i vilken Kia Wetterbergs lön bestämts. Uppenbarligen är dock lämOzs inställning att ett bifall till talan i detta mål bör få verkningar också i andra tvister. Den yttersta konsekvensen skulle med .lämOzs inställning kunna bli att samtliga sjukvårdshuvudmän anses ha ett otillåtet sätt lönediskriminerat samtliga barnmorskor och eventuellt även annan vårdpersonal och att ett stort antal lokala kollektivavtal skulle komma att förklaras ogiltiga.

Enligt Arbetsdomstolen fanns det anledning att särskilt till vilken bety-

se delse kollektivavtalen bör tillmätas i detta sammanhang. Domstolen

uppehöll sig bl.a. vid rättssäkerhetsaspekten s 306 och påpekade följande:

En arbetsgivare som slutit ett kollektivavtal kan på grund

av lönediskrimineringsreglema försättas i en besvärlig valsitua-

SOU 1998: 141 Internationella konventioner 71

tion. Arbetsgivaren kan välja att tillämpa kollektivavtalet och

då riskera att talan angående skadestånd för otillåten lö-

nediskriminering väcks. En sådan talan kan t.0.m. väckas av

motparten i kollektivavtalet. Väljer arbetsgivaren i stället att

betala någon arbetstagare lön avviker från vad som

en som

föreskrivits i kollektivavtalet kan arbetsgivaren i vissa fall

riskera att kollektivavtalsmotparten kräver skadestånd för

kollektivavtalsbrott.

Arbetsdomstolen kom till slutsatsen att JämO inte hade förmått visa att Kia Wetterbergs arbete var likvärdigt med klinikingenjöremas. Domstolen framhöll att det, inte minst rättssäkerhetsskäl, måste ställas stora krav

av på arbetsvärdering åberopas i ett lönediskrimineringsmål, där det

en som görs gällande att vissa arbeten är likvärdiga och den värderingen avviker från de generella bestämmelser, som kommer till uttryck i kollektivavtalets lönebestämmelser. Det gäller särskilt när de jämförda arbetena är av helt olika slag. Den arbetsvärdering, som hade åberopats i målet, gav enligt domstolen inte något säkert underlag för de på grundval arbetsbeskriv-

av ningarna gjorda värderingarna.

Med stöd av en ny arbetsvärdering har JämO 1997 på i huvudsak samma grunder tidigare väckt talan för Kia Wetterbergs räkning Örebro

som mot läns landsting angående diskriminering under en senare tidsperiod. Det målet är för närvarande föremål för prövning i Arbetsdomstolen, som i juli 1998 har begärt förhandsbesked från EG-domstolen. Frågan till EGdomstolen gäller EG-rätten kräver att ersättning för obekväm arbetstid

om

arbetstidsförkortning skall ingå i underlag för lönejärnförelse. och värde av Det tar vanligen 18 månader att få svar från EG-domstolen på en

ca begäran om förhandsavgörande.

JämO har i ytterligare två mål väckt talan för barnmorskor mot Stockholms läns landsting och påstått att lönediskriminering har förekommit. Dessa båda mål torde inte kunna avgöras förrän EG-domstolen har givit förhandsbesked nämnda målet.

i det nyss

Utredningar

Pågående utredning

I juli 1998 tillsattes en särskild utredare med uppdrag att göra en över-

vissa delar jämställdhetslagen och lämna förslag till lagändsyn av av ringar översynen anledning till dir. 1998:60. Utredaren skall

som ger

olika sätt analysera jämställdhetslagens regler och överväga om det,

72 Internationella konventioner SOU 1998: 141

bl.a. mot bakgrund av EG-rätten och dess utveckling, behöver göras lagändringar. Uppdraget skall redovisas senast den 1 september 1999.

Kvinnomaktsutredningen

Den år 1994 tillsatta Kvinnomaktsutredningen har lagt fram förslag,

som har med lönebildning att göra. Ett av förslagen har dessutom direkt samband med den här utredningen.

Kvinnomaktsutredningen hade till uppgift att kartlägga och analysera fördelningen av ekonomisk makt och ekonomiska resurser mellan kvinnor och män och lade i januari 1998 fram betänkandet SOU 1998:6, Ty makten är din Myten det rationella arbetslivet och det jämställda Sverige.

om Till betänkandet hör tretton volymer med forskningsrapporter inom

området. l betänkandet föreslås att regeringen tar initiativ till uppbyggandet av ett partsgemensamt organ, som skall verka för en genomtänkt, könsneutral lokal lönesättning. Det partsgemensamma organets uppgift skall vara att samla in och sprida kunskap om metoder för att objektivt värdera de krav olika arbetsuppgifter ställer samt hitta tekniker för att identifi-

som era omedvetna värderingar, såsom könsstereotyper i lönesättningen.

Vidare föreslås att jämställhetslagen förtydligas så att kvinnors och mäns löner skall kunna jämföras mellan olika befattningstyper, att fackliga företrädare skall få rätt att ta del de löneuppgifter behövs för det

av som lokala kartläggningsarbetet samt att arbetsgivaren vid den årliga kartläggningen redovisar vad man har gjort för att åtgärda löneskillnader

som upptäckts vid föregående års kartläggning.

I Kvinnomaktsutredningens betänkande föreslås vidare att det den här

av utredningen föreslagna Medlingsinstitutet får särskild uppgift att be-

som vaka löneutvecklingen för kvinnor och män, lämna regelbundna rapporter och diskutera metoder för att komma omotiverade löneskillnader mellan kvinnor och män. Med tanke de stora förändringar pågår

som lönebildningens område från kollektivt till individuellt, från centralt till

lokalt är det enligt Kvinnomaktsutredningen speciellt angeläget att

studera utfallen för kvinnor och män just

nu.

SOU 1998: 141 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 73

3¶Ekonomisk arbetsrätt

utveckling, och förhandlingssystem i några

länder

I detta kapitel redovisas den ekonomiska utvecklingen i några länder och hur dessa har utformat löneförhandlingssystem, förlikningsverksamhet, arbetsrätt En sådan beskrivning är väsentlig som bakgrund till överm.m. vägandena förändringar i den svenska medlingsverksarnheten och om lönebildningen. Av redovisningen framgår hur några de förslag till av förbättring lönebildningen, har diskuterats i Sverige, har tillämpats av som i andra länder. Genomgången visar att förhandlingssystem och arbetsrätt är mycket olika i de studerade länderna. De har utvecklats grundval av de histo riska erfarenheterna i respektive land. Den ekonomiska utvecklingen har ofta spelat avgörande roll vid förändring av systemen. Ett genomgående en drag större förändringar har utlösts kris. Det är dock inte alltid är att av en så att kriser har medfört att förhandlingssystemen har förändrats. Urvalet består åtta europeiska länder i vår nära omgivning samt av Förenta USA. En huvudprincip för urvalet har varit att välja staterna länder god ekonomisk utveckling. De flesta länder i Europa har de med en två decennierna drabbats hög arbetslöshet under någon period. I senaste av några länder har emellertid situationen förbättrats påtagligt de senaste åren, vilket framgår att sysselsättningen har ökat och arbetslösheten har av minskat. Till denna hör Danmark, Finland, Norge, Nederländerna, grupp Storbritannien och Irland. Österrike utgör ett undantag från övriga Europa arbetslösheten hela tiden har legat på måttlig nivå. Samtliga genom att en dessa sju länder ingår bland de studerade. Tyskland finns också med i urvalet, eftersom det är särskilt stor betydelse för den ekonomiska av utvecklingen i Europa och inte minst för Sverige. USA är ett land med en lokal lönebildning och väsentligt mindre reglerad arbetsmarknad än vad en är vanligt i de kontinentaleuropeiska länderna. som Kapitlet inleds med översikt samtliga undersökta länders ekonoen av miska utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem. Detta presenteras i avsnitt 3.1. Därefter följer utförlig redovisning för respektive land i en mer de efterföljande avsnitten. Länderpresentationema följer samma disposition och inleds således med redovisning den ekonomiska utvecken av

74 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem SOU 1998: 141

lingen följt det arbetsrättsliga systemet och avslutningsvis förhandav lingssystemet. För varje land redovisas faktaruta under respektive en avsnitt. Underlag för kapitel 3 är inhämtat vid besök i länderna. Utredningen har bl.a. varit i kontakt med arbetsmarknadens ekonomiska institut och parter, medlingsinstitut i de undersökta länderna. Avsnitt 3.10 bygger delvis på en rapport som arbetsmarknadsrådet Roland Spånt i USA har skrivit till utredningen.

3.1¶Allmän översikt

Ekonomisk översikt

Den svenska lönebildningen har inte fungerat väl de senaste decennierna. Sverige har haft högre löneökningar, högre inflation och lägre tillväxt än många jämförbara länder. Under 1990-talet har problemen arbetsmarknaden blivit tydliga med hög arbetslöshet och lägre sysselsättningsgrad än tidigare. Här ges en översikt den svenska utvecklingen bakgrund av mot av utvecklingen i ett antal länder, har varit framgångsrika när det som mer gäller att åstadkomma tillväxt och att bekämpa arbetslösheten. Utvecklingsmönstren i de olika länderna skiljer sig dock åt. Skillnaderna sammanhänger till stor del med hur starka effekterna har kommit bli att av de kriser och omvälvningar har inträffat under den beskrivna perisom oden. Länderna har dessutom gjort olika val vad gäller inriktning och tidpunkter för ornläggningar den ekonomiska politiken. av

"Stagflation " under 1970-talet

Den ekonomiska utvecklingen under 1970-talet instabil. En finansiell var oro följde efter Bretton-Woodsystemets sammanbrott och den första oljeprischocken år 1973. Den finansiella och chockhöjningen oron av oljepriset medförde i många länder ett nytt fenomen, kom under som att benämningen "stagflation". Det innebar att hög inflation och låg tillväxt existerade samtidigt. Löneökningarna blev mycket höga under 1970-talet. Nominella löneökningar på 10 20 procent år förekom i alla länder USA diagram - per utom

3.1, vilket följdes dålig sysselsättningsutveckling och ökad

av en en arbetslöshet i flertalet länder under andra hälften 1970-talet diagram av 3.2 och 3.3.

Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 75 SOU 1998: 141

3.1 Lönekostnadsökning anställd och år i näringslivet Diagram per Procent, 5 års glidande medelvärde

25 T Sverige

Finland 20 - Danmark - - - -

5 .- . . . ünüxáh-sç-.HH

, ..

O l I I | l 1 l I I I I l I I I 1 l l I l I I l l 7 l I l 1975 1980 1985 1990 1995 1970

1 --Sverige

Österrike 20 i i - e - e - - Nederländerna - - - 15 . . . ... .. Tyskland -i

10 -

0 1 l I l I I I l I I I I 1 l l l I 1 l I I I I I I 1 1975 1980 1985 1990 1995 1970

VästraTysklandframt.0.m.år 1992,därefterdetåterförenadeTyskland

Irland 20 .. . .. . Storbritannien - - - - - 15 -

10 4,7..

0 l I l l l | I l l l l l | I l | | l l T l I l I I I 1980 1985 1990 1995 1970 1975

Källa: OECD Economic Outlook June 98

76 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem

Diagram 3.2 Andelen sysselsatta bland personer i åldern 15-64 år Procent

Sverige 90 . .. . . . . . Finland - - - - - -Danmark - - - Norge ..

50 l l 1 l l l I I l I l I I l l l I I 1 l I I l l T I l I 1970 1975 1980 1985 1990 1995

90 Sverige Österrike - - - - - Nederländerna 80 . .. . . .. .. .. Tyskland

60 .

50 w 1 1970 1975 1980 1985 1990 1995 VästraTysklandframt.o.m.år 1990,därefterdetåterförenadeTyskland Sverige 90 .. Irland Storbritannien - - - - -

70 ,. ..

1970 1975 1980 1985 1990 1995

utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 77 SOU 1998: 1141 Ekonomisk

Diagram 3.3 Arbetslöshet

Procent

20 j-Sverige l Finland 15 J .. -Danmark - - - - - 10 - Norge - i

O I I l l I I I 1 l I l l l l I I I l l l | I I | 1 I I I T 1980 1985 1990 1995 1970 1975

20 e Sverige J Österrike 15 Nederländerna - - - - -

---Tyskland 5. 7/5 10

0 17-7 T l l I 1 I 1 I 1 l l I I l l 51 I l I T I I I I I 1980 1985 1990 1995 1970 1975

VästraTysklandframt.0.m.år 1990,därefterdetåterförenadeTyskland

1 l venge

1 Storbritannien - - - - -

1980 1985 1990 1995 1970 1975

78 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem SOU 1998: 141

I Sverige, Norge, Österrike och USA förblev dock utvecklingen på arbetsmarknaden relativt god även under andra hälften 1970-talet av och början 1980-talet. Sverige förde till börja med av att en mer expansiv ekonomisk politik inkluderande serie mindre devalveringar. Reallöen neutvecklingen vid slutet 1970-talet och i början 1980-talet kom av av att bli mer dämpad än i övriga länder, samtidigt sysselsättningen inom som den offentliga sektorn expanderade snabbt.

Utvecklingen i den norska ekonomin under de 25 åren har till senaste stor del präglats av upptäckten och exploateringen de stora olje- och av naturgasreservema till havs. Den snabba och stabila sysselsättningstillväxten kom att brytas först efter den påtagliga överhettningen den av norska ekonomin vid mitten l980-talet. Österrike gynnades av av en fortsatt snabb produktivitetstillväxt under så hela 1970-talet. gott som I USA fördes expansiv ekonomisk politik efter krisen i mitten en av 1970-talet. Arbetslösheten kom ändå att stiga påtagligt i början 1980av talet.

Inflationsbekämpning under 1980-talet

I början av 1980-talet hade den ekonomiska politiken lagts i USA och om flertalet europeiska länder i inflationsdämpande riktning. Penningpolien tiken stramades samtidigt utbudssidan ekonomin stimu-lerades som av med olika fonner skattesänkningar och avregleringar. Det Euro-peiska av Monetära Systemet EMS med växelkursmekanismen ERM bilda-des 1979 i syfte att hålla de inbördes växelkursema stabila. Den politiken nya kom att bli framgångsrik i bemärkelsen inflationstakten föll tillbaka, att trots att priserna på oljeprodukter steg efter den andra oljeprischocken år 1979.

De europeiska länderna kan delas in i med tre grupper gemensamma drag när det gäller löneutvecklingen. Storbritannien och Irland hade den högsta löneökningstakten under 1970-talet och de fick båda mycket en kraftig Ökning av arbetslösheten under 1980-talet. De valde emellertid olika vägar för att hantera de ekonomiska problemen. Storbritannien valde omfattande avregleringar och friare växelkurs, medan Irland valde en trepartsöverenskommelser och att knyta sig hårdare till de centraleuropeiska valutoma. Ibåda fallen har under år löneökningstakten reducesenare rats ner till tysk nivå, sysselsättningen ökat och arbetslösheten fallit. Den andra länder består Tyskland, Österrike och Nederlängruppen av dema. I dessa länder gick löneökningstakten relativt snabbt under ner andra hälften l970-talet. Både Österrike och Nederländerna valde av att knyta sina valutor relativt hårt till D-marken. Österrike knöt sin valuta

direkt till D-marken medan Nederländerna deltog i valutakurssamarbetet

Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 79 SOU 1998: 141

för ERM. Under år har Nederländerna inom ramen för inom ramen senare utvecklat särskilt nära samarbete med Tyskland. Arbetslösheten ERM ett i Nederländerna under början 1980-talet, men har därsteg snabbare av betydande grad och är tillsammans med arbetslösheten i efter fallit i nu Österrike bland de lägsta i Europa. Tyskland klarade länge att ha en

arbetslöshet, har i samband med återföreningen och relativt låg men konvergensprocessen EMU fått notera stigande arbetslöshet. mot en tredje länder är de nordiska. I dessa länder har anpass- Den gruppen lägre löneökningstakt gått successivt från mitten av ningen till en mer 1990-talet. Det finns emellertid betydande skill- 1970-talet till mitten av de nordiska länderna. Finland hade de högsta löneöknader även mellan ningstalen under 1970-talet och kom också till de högsta arbetslösupp hetsnivåema under 1990-talet. Danmark valde före övriga nordiska länder

valutasamarbete med Kontinentaleuropa och fick tidigare en ett närmare löneökningstakten. Den snabba anpassningen till Tyskland m.fl. nedgång i länder innebar först kraftig ökning arbetslösheten, men under 1990en av talet har arbetslösheten fallit påtagligt och ligger en låg nivå vid inter-

nationella Norge har haft mindre uppgång i arbetslösheten

järnförelser. en

andra europeiska länder, har ändå fått löneökningsän de flesta men ner takten till tysk nivå. I både Danmark och Norge har dock överhettnästan ningstendenser varit uppenbara under senare tid. i många andra länder genomfördes skattereforrner och I likhet med avregleringar i Sverige, Norge och Finland. Samtidigt bedrev dessa länder

ekonomisk politik där låg arbetslöshet högre prioritet och låg en gavs en inflation lägre prioritet. Pris- och löneökningstakten korn trots detta att en långsammare än i de övriga länderna. Arbetslösheten ökade avta, om än samtidigt endast i begränsad utsträckning och sysselsättningsläget fortsatte

att förbättras. Avregleringama de finansiella marknaderna ledde i många fall till en av kreditexpansion vid mitten eller slutet 1980-talet. I framför allt kraftig av Finland och Storbritannien uppkom betydande Sverige, Norge, inflationsimpulser med kostnadskriser följd. Utvecklingen i övriga som länder blev balanserad. Den nominella löneökningstakten fortsatte att mer Tyskland och Österrike. Även i Irland, Nederländerna och vara låg i Danmark, under 1970-talet hade stora problem med den snabba som inflationstakten, den nominella löneutvecklingen samtidigt

begränsades

den ekonomiska tillväxten blev mycket god. som

Europeisk integration under 1990-talet

med den tyska återföreningen och östblockets upplösning under I samband åren 1989 1990 ökade påfrestningarna flera de europeiska ekonoav -

80 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem SOU 1998: 141

miema. I Tyskland ledde återföreningen inledningsvis till en kraftig ökning av efterfrågan. För att motverka överhettningen stramades den tyska penningpolitiken åt. På grund det monetära samarbetet av i Europa kom realräntoma att stiga påtagligt i de flesta västeuropeiska länder. Den internationella konjunkturen försvagades samtidigt, bl.a. till följd av åtstramningama i USA i slutet 1980-talet. Bakslaget efter den snabba av tillväxten under delen l980-talet blev i senare av många fall omfattande. I Finland förvärrades krisen i så av att stort sett hela den tidigare viktiga byteshandeln med Sovjetunionen föll bort. I Sverige, i likhet som med

Finland hade haft god sysselsättningsutveckling och

en låg arbetslöshet under hela 1980-talet, sjönk sysselsättningen mycket snabbt och arbetslösheten steg till nivåer, tidigare hade otänkbara. som ansetts Efter krisema på valutamarknadema 1992 och 1993 och

tillbakagången i

den amerikanska ekonomin i början 1990-talet har tillväxten

av återigen

tagit fart i flera de länder här studerats diagram 3.4. av som Danmark, Finland, Norge, Nederländerna, Storbritannien, Irland och USA har sedan dess haft en stabil och utdragen tillväxt, även har lett till

som en påtaglig förbättring av sysselsättningen och minskning arbetslösheten.

av l Tyskland har emellertid kostnaderna för återföreningen under de åren senaste kommit att få dämpande effekt på tillväxten och

en sysselsättningsutveck-

lingen. Även i Österrike, ekonomi vars är starkt uppknuten till den tyska,

har sysselsättningsutvecklingen Återhämtningen för

stagnerat. svensk ekonomi har varit relativt långsam. Under det senaste året har dock sysselsättningen ökat och arbetslösheten sjunkit, bland annat genom omfattande satsningar på utbildning.

Trenden mot ökad konvergens för de olika ländernas löneökningstakt ned mot tysk nivå har kommit att bli än framträdande mer under 1990talet. Detta i samband med att länderna har inriktat sin ekonomiska politik

mot att gradvis förbereda sig för den europeiska monetära unionen EMU. I och med att växelkursema mellan EMU-ländema låses definitivt och penningpolitiken överlämnas till Europeiska Centralbanken ECB den 1 januari 1999 kan förvänta sig kravet man att på konvergens vad gäller den

nominella lönekostnadsutvecklingen blir än starkare.

Reformer inom socialförsäkrings- och skattesystemen samt

arbetsmarknadspolitiken

I så gott samtliga utvalda länder har betydande

som även förändringar i socialförsäkrings- och skattesystemen samt i arbetsmarknadspolitiken

genomförts under de tre senaste decennierna. Under 1970-talet byggdes

socialförsäkringssystemen ut och skattetrycket ökade i flertalet europeiska

länder. Även omfattande

arbetsmarknadspolitiska reformer genomfördes.

SOU 1998: 141 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och färhandlingssystem 81

Diagram 3.4 Bruttonationalprodukt invånare i åldern 15-64 år per Köpkraftskorrigerat, US Dollar, 1996 års priser

--Sverige 40 000 7 i Finland Danmark / - - - - - - / _,// ----Norge 30 000 -

20 000 -

10 T T T I T T l T I l T T I I T I I T T T T T T l T T T 1970 1975 1980 1985 1990 1995

Sverige 40 000 Österrike " - - - -Nederländerna - - Tyskland - - - 30 000 -

/ T , 20 000

10 l I T I T I I l T T I I T T T T T T l T I I l l T l l 1970 1975 1980 1985 1990 1995 VästraTysklandframt.0.m.år 1990,därefterdetåterförenadeTyskland

Sverige 40 000 .. .. k. ,a e.. Irland . .. . .. .. ... . . " ä " - - - - - - Storbritannien / , z - - - USA z 30 000 - - i / N

10 I I I I I l l I I l T 1 T T T I I T l I T I I l I T I T 1970 1975 1980 1985 1990 1995

82 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem

De allt större balansproblemen i de offentliga finanserna, vid slutet av 1970- och början av 1980-talet, bidrog till att en översyn dessa system av därefter inleddes i många länder. I Finland, där den stora utbyggnaden av socialförsäkringssystemen skedde först under l980-talet, och i Sverige

kom översynen socialförsäkringssystemen och arbetsmarknadspolitiken

av igång först i samband med den djupa ekonomiska krisen i början 1990av talet. I Norge, där de offentliga finanserna har varit starka under hela den aktuella perioden, har endast mindre förändringar genomförts. Systemen för ersättningen vid arbetslöshet har ändrats i flera länder. Redan under 1980-talet sänktes ersättningsnivåema i A-kassan i t.ex. Nederländerna och Storbritannien. I Sverige sänktes ersättningsnivåema i två etapper i mitten l990-talet. Kvalifikationsreglema för ersättning av skärptes samtidigt, vilket redan tidigare hade gjorts i t.ex. Nederländerna. I många länder finns dessutom en klart uttalad gräns för ersättningsperiodens längd. Det gäller t.ex. Tyskland och Nederländerna, där den maximala ersättningsperiodens längd varierar beroende på ålder och antalet år med förvärvsarbete. Så kallade bortre parenteser för den inkomstrelaterade ersättningen finns även i Finland och Norge. I Danmark infördes 1994 en gräns på 7 år vilken 1996 sänktes till 5 år. Även omfattande skattesystemen förändringar av har genomförts sedan början av 1980-talet. I många länder har marginalskattema sänkts och skattebasen breddats på liknande sätt skett i USA. I Nederländerna, som Storbritannien, Irland och på år även Danmark, har samtidigt det senare totala skattetrycket sänkts. I Danmarks fall har dock sänkningen skett från en mycket hög nivå. Den största sänkningen har inträffat i Nederländerna, där stora delar av socialförsäkringssystemet har lyfts ut från det offentliga systemet till parterna på arbetsmarknaden. I USA, Storbritannien, Irland och Nederländerna har även olika system för s.k. in work benefits införts. Syftet med dessa system har varit att göra förvärvsarbete lönsamt än mera tidigare för i första hand barnfamiljer med låga inkomster.

Arbetsrättsliga system

Organisationernas ställning på arbetsmarknaden

De arbetsrättsliga systemen i olika länder är lättare att förstå med kännedom om vissa grundläggande förhållanden när det gäller organisationernas ställning. Det gäller exempelvis hur representativa de är bland arbetsgivare respektive arbetstagare. En viktig faktor är de uppgifter organisatioannan nerna har i sina respektive länder och det sätt på vilket dessa påverkar

deras ställning och legitimitet i lönebildningen.

Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 83

I Sverige är 90 procent arbetstagarna organiserade i fackföre-

ca av ningar. Organisationsgraden på arbetstagarsidan är lika hög i Finland och Danmark den i Sverige, medan organisationsgraden i Norge, Öster-

som rike och Irland ligger lägre. I Storbritannien, Nederländerna och Tyskland är inte mer än en tredjedel av arbetstagarna organiserade och i USA bara 15 procent. En förklaring till att organisationsgraden i Norge ligger lägre än i övriga Norden kan vara att de norska fackföreningarna inte administrerar arbetslöshetsförsäkringen. Både i Danmark och i Finland anses det statligt finansierade stöd, som utgår till de arbetslösa via de fackliga organisationerna, vara en av orsakerna till att organisationsgraden ökade vid en tid då arbetslösheten steg, medan fackföreningarna i exempelvis Storbritannien, Nederländerna och Tyskland i stället har förlorat medlemmar i tider av växande arbetslöshet. Den fackliga anslutningen för irländska arbetstagare har i stort sett legat på samma nivå under både 1980och 1990-talet.

På arbetsgivarsidan är organisationsgraden högst i Österrike där medlemskap i en arbetsgivarorganisation är obligatoriskt. I Tyskland, Nederländerna och i de nordiska länderna är organisationsgraden hög, medan den ligger lägre i Irland och lägst i Storbritannien. I USA saknas direkta motsvarigheter till europeiska arbetsgivarorganisationer.

Vid en jämförelse av täckningsgraden för kollektivavtal i de undersökta länderna finner att den varierar högst väsentligt. I Sverige är täck-

man ningsgraden kollektivavtal 90 I Finland och Österrike har

av ca procent. nästan alla arbetstagare sina anställningsvillkor reglerade i kollektivavtal, som är rättsligt bindande. Detsamma gäller en stor del av arbetstagarna i Danmark, Norge, Nederländerna och Tyskland. Täckningsgraden i dessa fyra länder ligger närmast i nivå med Sveriges. Av de irländska arbetstagarna torde mindre än hälften ha sina anställningsvillkor reglerade genom kollektivavtal. Vad gäller Storbritannien är ca 35 procent av arbetstagarna berörda av kollektivavtal, men då är det att märka att dessa inte är bindande utan snarast tjänar som rekommendationer för de enskilda anställningsavtalen. I USA är kollektivavtalen bindande men täcker endast 20 procent av arbetstagarna.

Sverige har aldrig haft något system för s.k. allmängiltigförklaring av kollektivavtal. Sådana regler förekommer i några av de undersökta länderna och gör att kollektivavtalens bestämmelser kan få bindande verkan för alla arbetsgivare och arbetstagare inom de yrkesmässiga eller geografiska områden, som avtalen har slutits för. Syftet kan vara att säkerställa vissa minimivillkor och därmed ersätta behovet av särskild lagstiftning eller att åstadkomma konkurrensneutralitet mellan företagen.

Bland de undersökta länderna finns emellertid inte något, där systemet med allmängiltigförklaring har betydande utbredning. I den mån kollektivavtalens täckningsgrad är hög, beror det på att organisationsgraden är

84 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och färhandlingssystem SOU 1998: 141

hög, antingen arbetsgivar- eller på arbetstagarsidan. I Tyskland anses det normalt inte ett samhälleligt intresse att kollektivavtal allmängilvara tigförklaras och utsträcks giltigheten efter särskild prövning endast numera för en obetydlig del av kollektivavtalen. I Nederländerna har mellan 5 och 10 procent av arbetstagarna sina anställningsvillkor reglerade i kollektivavtal på grund av allmängiltigförklaring. I Finland är vissa kollektivavtal allmängiltiga enligt lag. Norge införde 1993 lag möjliggör en som allmängiltigförklaring av kollektivavtal i syfte att motverka s.k. social dumping. I Irland förekommer allmängiltigförklaring i begränsad utsträckning. En företeelse som är speciell för Irland är att det finns partssammansatta kommittéer och råd Joint Industrial Committees och Joint Industrial Councils, som bestämmer minirnilöner och anställningsvillkor inom främst vissa hantverksyrken och hemmamarknadsinriktade branscher. Dessa löner och villkor är även bindande för oorganiserade arbetsgivare och arbetstagare. Danmark, Storbritannien och Österrike saknar för system

allmängiltigförklaring.

Inte i något av de undersökta länderna fungerar systemet med kollektivavtal, som i Sverige, så att arbetstagarnas lagstadgade rätt till inflytande på arbetsplatsen är beroende av att det föreligger kollektivavtal. När fackliga organisationer i Sverige vill sluta kollektivavtal, handlar det således inte bara om att uppnå vissa anställningsvillkor för medlemmarna utan kollektivavtal är också en förutsättning för att de svenska lagreglema om partssamverkan skall bli tillämpliga i förhållande till arbetsgivarna. I flertalet länder utredningen har undersökt finns det dock motsvarigsom heter till de bestämmelser i MBL, handlar partssamverkan på som om arbetsplatserna, och till de svenska bestämmelserna styrelserepresenom tation. Det finns också någon form av regler, motsvarande de finns i som den svenska förtroendemannalagen, till skydd för har till personer, som uppgift att representera arbetstagarna vid kontakter med arbetsgivaren. Bestämmelserna är dock annorlunda utformade. Mest detaljreglerad i lag är den samverkan, utan någon formell som koppling till fackliga organisationer förekommer företagsråden i genom Nederländerna, Tyskland och Österrike. I Tyskland och Österrike är praktiskt taget varje arbetsplats berörd ett infonnations- och samrådsav system som gäller företagets löpande verksamhet och eventuella förändringar i denna. I Nederländerna gäller detsamma för alla arbetsplatser med mer än 35 anställda. Norge och Finland har lagar som påminner MBL, om de medför inte lika långtgående rättigheter. Även i Danmark föremen kommer samverkan, men den regleras inte i lag utan i avtal mellan LO och Dansk Arbejdsgiverforening. I Storbritannien förekommer arbetstagarinflytande genom samrådskommittéer med representanter för både arbetstagarna och företagsledningen, men det är inte obligatoriskt annat än för

Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 85

statligt ägda företag. I Irland och USA förekommer arbetstagarinflytande endast på frivillig basis inom vissa företag.

Någon lag motsvarande den svenska förtroendemannalagen finns inte i något de övriga nordiska länderna. I Finland finns emellertid bestäm-

av melser i lagstiftning att arbetsgivaren är skyldig att tillhanda-

annan om hålla lokaler för behandling av frågor om arbetsförhållanden och att fackliga förtroendemän skall ha viss rätt till ekonomisk kompensation och ett förstärkt anställningsskydd. I kollektivavtal finns längre gående regler om

till ledighet och skydd förändring arbetsuppgifterna. Även i rätt mot av Danmark och Norge finns det sådana regler i kollektivavtal. I Storbritannien regleras fackliga förtroendemäns ställning lagstiftningsvägen, så att de har viss rätt till betald ledighet t.ex. för förhandlingstid och för

en deltagande i facklig utbildning. I Irland och USA saknas lagstadgat skydd för fackliga förtroendemän. Ledamöterna i företagsråden i Nederländerna, Tyskland och Österrike sköter sina sysslor på betald arbetstid och har väsentligt bättre anställningsskydd än andra arbetstagare.

Danmark, Norge och Finland har någon form av lagregler om att arbetstagare skall ha rätt till styrelserepresentation. Sådana lagar gäller också i Tyskland och Österrike. I Nederländerna finns ett särskilt systern varige-

bland annat företagsråden kan nominera oberoende, socialt ansedda nom

till ledamöter i styrelsen för stora bolag. I Storbritannien och personer USA saknas lagreglering styrelserepresentation och i Irland förekom-

om mer det endast för de statligt ägda företagen.

.

Genom den europeiska integrationen och införandet av den sociala dialogen i EU har parterna på Europanivå givits en stärkt legitimitet. Detta har i sin tur inneburit starkare ställning för de nationella fackliga orga-

en nisationerna. Kollektivavtalets betydelse regleringsinstrument har

som framhävts. Flera EG-direktiv har tillkommit efter initiativ från de fackliga organisationerna.

Kollektivavtallsförhandlingar och medling

I Sverige är förhandlingsrätten utformad så att motparten har en skadeståndssanktionerad skyldighet att förhandla. Det innebär att de fackliga organisationerna i Sverige inte behöver tillgripa stridsåtgärder vid förhandlingsvägran. Någon motsvarighet till den bestämmelsen förekommer inte i något de undersökta länderna. Även i USA kan arbetsgivare under

av vissa förutsättningar förhandlingsskyldiga enligt lag. De kan då

vara åläggas statlig myndighet att fullgöra sin förhandlingsskyldighet,

av en

något skadestånd eller liknande sanktion kan inte komma i men annan

fråga.

86 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem

Liksom i Sverige är kollektivavtalen i de undersökta länderna rättsligt bindande och leder till fredsplikt. Ett undantag är Storbritannien, där kollektivavtalen blir bindande för arbetsgivare och arbetstagare först efter en uttrycklig hänvisning i det individuella anställningsavtalet och där fredsplikt normalt inte gäller under avtalets giltighetsperiod. Till skillnad från vad som gäller i övriga länder skiljer i Storbritannien inte man intressetvister och rättstvister, vilket gör att stridsåtgärder kan förekomma när parter tvistar om tolkningen ett avtal. Detsamma gäller i Irland och av USA. Ett sådant system-ställer särskilda krav på konfliktlösning. I Danmark, Norge och Finland finns det, till skillnad från i Sverige, fast anställda förlikningsmän, skall följa förhållandena i avtalsrörelsen som och som har rätt att ingripa när det föreligger risk för konflikt på arbetsmarknaden. Ingen av dem har dock för att gripa in självmant. I stället vana har systemen utvecklats så att förlikningsmannen väntar tills någon av parterna, eller båda, tar kontakt och ber hjälp med förhandlingarna. om Svenska förlikningsmän har inga formella befogenheter utnyttja i sin att medlingsverksamhet, bortsett från möjligheten att begära vitesföreläggande hos Arbetsdomstolen vid förhandlingsvägran. Av de förliktre ningsmännen i övriga Norden har den finske Riksförlikningsmannen de svagaste formella befogenhetema. Den danska förlikningsmannen har speciell roll den möjlighet en genom

till sarmnanläggning finns i Danmark. Avtalsförhandlingama är starkt

som koordinerade .och äger vanligen på våren år. Avtalsperirum vartannat odema löper ut den l eller den 1 april och förhandlingarna sker mars enligt en i förväg fastställd körplan. Sammanläggningen innebär att förlikningsmannen lägger fram medlingsbud som täcker flera områden, och skall antas eller förkastas för som alla områdena på gång. De avtalsslutande parterna kommer ofta överen ens om att deras preliminära avtal skall ingå i det blir förliksom senare ningsmannens samlade medlingsbud. Normalt sker omröstning bland fackföreningarnas medlemmar innan ett avtal slutligt besluten antas, men kan lika väl tas i representativa församlingar. Medlemmarna i de fackföreningar, som har gjort kan i allmänhet förväntas rösta till medlarupp, budet. Beslutsreglema är reglerade i lag. För att ett medlingsförslag skall förkastas krävs att flertalet dem deltagit har röstat nej. Samtidigt av som tas stor hänsyn till hur många de totalt sett röstberättigade, har av som deltagit i omröstningen. Om mindre än 40 procent de röstberättigade av har deltagit krävs att minst 25 procent de röstberättigade har röstat nej av till medlingsbudet. Annars budet antaget. Om medlarbudet anses antas, råder det därefter fredsplikt på arbetsmarknaden i Danmark under avtalsperioden. Våren 1998 inträffade det ovanliga att ett medlingsförslag förkastades trots att det till stor del baserades på avtal preliminärt som

SOU 1998: 141 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 87

hade antagits av förhandlingsledningama för de avtalsslutande parterna, varpå storkonflikt bröt ut, vilken följdes av ingripande och lagstiftning

en från statsmaktemas sida.

I Norge har Riksförlikningsmannen en central roll i avtalsrörelsen. Avtalsperiodema är i allmänhet tvååriga med mellanförhandling efter ett år och avtalen löper i regel ut under våren. En stor del av de centrala löneförhandlingar-na avslutas hos Riksförlikningsmannen. Från arbetsgivarsidan verkar man för att förhandlingarna skall ske i en viss i förväg planerad ordning. Den nuvarande riksförlikningsmannen medverkar i regel inte till avtal, högre löneökningar än vad som gäller enligt bety-

som ger delsefulla, tidigare uppgjorda, avtal. Om medlingen inte leder till att parterna enas, lägger Riksförlikningsmannen ett medlingsbud. Parterna är redan från början införstådda med att det inte kommer att läggas ytterligare bud och att de måste vara beredda att ta strid om budet inte antas. I norsk lag finns bestämmelser sammanläggning som påminner om det

om danska systemet. Sedan början 1980-talet är det dock endast inom den

av offentliga sektorn, som dessa bestämmelser tillämpas i praktiken.

I Finland har medlingen inte lika stor betydelse som i de övriga nordiska länderna. Sannolikt hänger detta samman med att löneavtalen ofta ingår i nationella inkomstpolitiska uppgörelser, som också involverar ett stort antal andra ämnesområden av betydelse för den ekonomiska utvecklingen. När inkomstpolitisk uppgörelse har ingåtts är den avtalsmässiga löneut-

en vecklingen i detalj fastlagd och följs i de kommande uppgörelsema som sker branschvis. Endast det finns parter som inte kan förmås att enas i

om samband med de inkomstpolitiska uppgörelsema, eller om en nationell löneuppgörelse inte blir träder Riksförlikningsmannen in och medlar.

av,

Förlikningsmännen i Danmark, Norge och Finland har vissa möjligheter att uppskjuta konfliktåtgärder. Den finske Riksförlikningsmannen har ingen självständig sådan rätt utan måste vända sig till Arbetsministeriet för att beslut skall fattas. Det förutsätter att konflikten kan skada allmänt intresse. Om beslut fattas får en part i allmänhet 14 dagars respit, innan motparten kan vidta stridsåtgärder. I Danmark kan varslade konfliktåtgärder skjutas i två omgångar, och får omfatta högst två

upp som var en veckor. Den andra omgången förutsätter att konflikten kan medföra samhällsfara. Det tveksamt om den första omgången alls fyller någon

anses funktion för möjligheterna att få konflikten löst, eftersom den tillämpas regelmässigt. I Norge kan Riksförlikningsmannen förbjuda en konflikt fram till dess medlingen har avslutats, om konflikten kan medföra skada för allmänna intressen. Efter tio dagar kan en part dock kräva att medlingen avslutas. Om ett sådant krav framställs skall medlingen avslutas fyra dagar senare, varvid konfliktförbudet upphör att gälla.

Både i Storbritannien, Irland och USA finns statliga myndigheter för medling med väsentligt fler anställda än vid något av medlingsinstituten i

88 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt ochförhandlingssystem SOU 1998: 141

de nordiska länderna. Även inför medlaren bygger förfarandet dock helt på parternas frivilliga medverkan. Medlama har inga formella befogenheter att ingripa i förhandlingarna och lägger inte heller några bud. Verksamheten syftar både till att lösa akuta konflikter och till att bistå med parterna att utveckla metoder för att lösa konflikter. I Nederländerna, Tyskland och Österrike är medling inte något sker som genom statliga organ. Nederländema saknar lagregler medling. I om Tyskland finns det i och för sig ett statligt medlingssystem, det men utnyttjas inte. Efter nazisttiden, då både fackliga organisationer och arbetsgivarorganisationer förbjudna, utvecklade parterna stark vilja var en att lösa sina problem på hand utan statlig inblandning. Iförhandlingsegen ordningar har parterna angivit vad skall ske när förhandlingar noga som har strandat. I Österrike är konfliktåtgärder så sällsynta särskilt

att något

medlingssystem inte behövs. Ordförandena i huvudorganisationema

arbetsgivar- och arbetstagarsidan har ibland fungerat medlare vid som

meningsskiljaktigheter på förbundsnivå.

Varsel om stridsåtgärder och medlemsomröstning inför

konflikt

I Storbritannien, Nederländema, Tyskland och Östenike förekommer inga regler varsel i lagstiftningen. Enligt irländsk lag skall stridsåtgärom der varslas vecka i förväg. Även i USA finns lagregler en om att en arbetsgivare skall förvamas innan strejk bryter ut. en Lagstiftningen i Norge och Finland innehåller, liksom de svenska fredspliktsreglema i MBL, bestämmelser om varsel innan en stridsåtgärd får vidtas. I Norge är varseltiden fyra dagar från det att Riksförlikningsmannen har underrättats om att parterna inte förhandlar och Riksförlikningsmannen har två dagar på sig att besluta eventuellt uppskjutande om av konflikten enligt de redovisade bestämmelserna. ovan I Finland skall både Riksförlikningsmannen och motparten underrättas 14 dagar innan en stridsåtgärd får vidtas. Den part varslar konflikt som om i Finland kan inte utan efterverkningar fatta beslut att återta eller om begränsa sin åtgärd. Den gör så kan dömas till böter. Om det är fråga som om stridsåtgärd, som under tid har förbjudits Arbetsministeriet, går en av det heller inte att skjuta åtgärden för att vidta den lite En upp senare. stridsåtgärd måste vidtas inom tre dagar från det att förbudstiden har gått ut. Om så inte sker får parten lägga ett nytt varsel stridsåtgärd. om I Danmark finns inte varselregler i lag väl i huvudavtal. Speciellt men för Danmark är att parterna regelmässigt varslar stridsåtgärder från den om dag ett kollektivavtal löper ut, oavsett förhandlingsmöjlighetema har om uttömts eller inte. I flera andra länder gäller tvärtom att varsel stridsåtom

SOU 1998: 141 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 89

gärder enbart sker när åtgärderna framstår sista utväg för att få en

som en fråga löst.

Bestämmelser att medlemsomröstning skall hållas innan en fack-

om en lig organisation får verkställa stridsåtgärder kan i praktiken även fungera

varseltid. En omröstning kan inte äga rum utan arbetsgivarens som en kännedom. I Storbritannien är stridsåtgärd olovlig, om den inte har

en beslutats efter omröstning bland den fackliga organisationens medlemmar fyra veckor i förväg. Även i Tyskland måste det konstateras vid

en omröstning att den fackliga organisationens medlemmar är beredda att strejka. Några motsvarande bestämmelser finns inte i Sverige eller i de övriga länder, utredningen har studerat. I Danmark, Norge och Fin-

som land är det vanligt med medlemsomröstning avtalsförslag men det är

om inte reglerat i lag.

Rätten till stridsåtgärder

Gemensamt för de nordiska länderna är att stridsåtgärder endast är tillåtna för organisationer eller enskilda arbetsgivare i samband med kollektivavtalsförhandlingar. Om avtal träffas, gäller fredsplikt under avtalets giltighetsperiod. Även i Nederländerna, Tyskland, Österrike och USA är stridsåtgärd, syftar till att ändra avtalet under gällande

en som avtalsperiod, otillåten. I Storbritannien och Irland leder kollektivavtalen inte automatiskt till fredsplikt. Som redan har nämnts skiljer man i dessa länder inte på intressetvister och rättstvister, vilket medför att stridsåtgärder kan vidtas i frågor inte kan leda till stridsåtgärder i de övriga

som länderna.

Liksom i Sverige har såväl fackliga organisationer arbetsgivare och

som arbetsgivarorganisationer i Danmark, Norge och Finland stor frihet att vidta stridsåtgärder. Parterna kan utnyttja strejk, lockout, blockad och olika partiella stridsåtgärder.

typer av

Till skillnad från vad gäller i Sverige, Norge och Finland ställs det i

som dansk rättspraxis vissa krav proportionalitet. Det skall finnas ett rimligt förhållande mellan ändamålet för den stridsåtgärd som vidtas och de medel, används för att uppnå ändamålet. Principen tillämpas exem-

som pelvis då fackliga stridsåtgärder kan medföra sådana skadeverkningar att

arbetsgivare inte kan driva sin verksamhet vidare. Rätten till sympatiåten gärder är dessutom något begränsad i Danmark än i Sverige. Den

mer antas förutsätta att parterna hör till huvudavtalsområde. I praktiken

samma är dock möjligheten till sympatiåtgärder betydligt viktigare i Danmark, där arbetsgivarna regelmässigt varslar lockout och använder sympatilock-

om out.

s

90 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och färhandlingssystem

Rätten till stridsåtgärder i Storbritannien skiljer sig mycket från den i de nordiska länderna. I Storbritannien ansågs stridsåtgärder länge krimivara nella. De som var ansvariga för strejk kunde dömas för brott. Både de en ansvariga personerna och deras organisationer kunde också förpliktas att ersätta arbetsgivarens skador grund av stridsåtgärden. Något positivt lagstöd för rätten till stridsåtgärder har aldrig funnits. I stället har haft man regler om immunitet mot straff och skadestånd. Så är det även idag. I Storbritannien har immunitetsskyddet inskränkts kraftigt under 1980- och 1990-talen och är svårt att överblicka. En otillåten stridsåtgärd kan numera omgående förbjudas domstolsföreläggande, vilket den vanligaste genom är formen av domstolsprövning när det gäller stridsåtgärder i Storbritannien. Samma system i Storbritannien gäller i huvudsak i Irland. Där som är emellertid immuniteten omfattande och bestämmelserna lättare för mer parterna att tolka. I båda länderna är medlemsomröstning i den egna

fackföreningen en absolut förutsättning för att stridsåtgärd skall

en vara tillåten. Sympatiåtgärder är tillåtna i Irland, kan inte förekomma i men Storbritannien. Rätten till lockout i Storbritannien är komplicerad. En självständig rätt till lockout existerar genom immunitetsskydd för arbetsgivare, som iakttar uppsägningstid För lockout svarsåtgärd m.m. som en finns ett större utrymme och i praktiken är det enbart så den används. I Irland är det tillåtet med lockout. I Nederländerna saknas lagregler stridsåtgärder. I rättspraxis om accepteras strejk som en sista utväg när föregående avtal har löpt och alla ut förhandlingsmöjligheter är uttömda. Det förutsätter dock att åtgärden står i proportion till det mål som den strejkande organisationen vill uppnå. När det gäller sympatiåtgärder är det oklart vad gäller. Detsamma får som sägas om rätten till lockout. stridsåtgärder från arbetsgivarsidan har inte förekommit i Nederländerna efter andra världskriget och domstolarna har följaktligen inte haft något fall att ta ställning till. Tyskland har inga lagregler alls rätten att vidta stridsåtgärder. Då om rätten till strejk och lockout har lagts fast i rättspraxis har den härletts ur principer, som finns inskrivna i den tyska författningen. Numera tillämpas en proportionalitetsprincip, som i rättspraxis har utfonnats så att vissa förutsättningar skall vara uppfyllda för att stridsåtgärden inte skall anses gå för långt i förhållande till vad den syftar till åstadkomma. En förutatt

sättning är att åtgärden har föregåtts medlemsomröstning. En

av en annan är att det står klart att förhandlingsmöjlighetema har uttömts och åtgäratt den är sista utväg för att få igenom ställda krav. Utrymmet en för sympatiåtgärder är ytterst begränsat och sådana åtgärder förekommer inte heller i praktiken. Medan det knappast längre förekommer vanliga strejker i Tyskland, har s.k. varningsstrejker under år blivit ett regelbundet inslag i försenare

handlingarna. Proportionalitetsprincipen gäller nämligen inte för dessa

SOU 1998: 141 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 91

korta varningsstrejker, som kan vidtas som en demonstrationsåtgärd under pågående förhandling. Lockout är inte tillåten som en självständig åtgärd, utan får bara vara ett svar på stridsåtgärder från den fackliga sidan. En lockout får inte heller vara oproportionell i förhållande till sitt ändamål.

svårt vad gäller stridsåtgärder i Österrike. Det

Det är att veta som om var så länge sedan något sådant förekom att det nu är oklart vad som gäller. Lagstiftning saknas och de rättsfall finns området kan vara föråld-

som rade.

I USA finns federal lagstiftning, som innebär att arbetstagare har rätt att strejka och att arbetsgivare inte får bestraffa eller diskrirninera en arbetstagare, som har utnyttjat sin strejkrätt. Det finns dock viktiga begränsningar i strejkrätten både i lag och praxis. Både lovliga och olovliga strejker kan dessutom sluta med att den strejkande förlorar sin anställning. Rätten till sympatiåtgärder och till partiella stridsåtgärder är starkt begränsad. Lockout är bara tillåtet som en svarsåtgärd och förekommer sällan. I stället brukar arbetsgivaren ersätta strejkande arbetstagare med andra medan Strejken pågår.

Statliga ingripanden i länerörelsen

I Irland, Tyskland och Österrike förefaller det närmast otänkbart att statsmakterna skulle ingripa i kollektivavtalsförhandlingarna och tvinga på parterna en lösning. Detsamma gäller för Storbritannien, om man bortser från det lönestopp genomfördes i lag i början av 1970-talet. I Finland

som har statliga ingripanden i vissa situationer förts på tal, ungefär som i Sverige. De har dock inte effektuerats.

Nederländerna har lagstiftning är unik i Europa på så sätt att den

en som ger fullmakt för en enskild minister att ingripa i lönerörelsen. Ingripanden kan ske i akuta ekonomiska krissituationer. Efter Wassenaaravtalets tillkomst 1982 har det inte inträffat, men ingripanden har förts på tal så sent som 1992 och 1993.

I USA finns särskild lagstiftning för järnväg och flyg, enligt vilken presidenten kan tillsätta särskild styrelse som kan rekommendera par-

en terna uppgörelse. Presidenten avbryter samtidigt alla stridsåt-

att anta en gärder mellan parterna under en 30-dagarsperiod medan medling pågår. Bestämmelserna har sällan tillämpats.

De länder som satt i system att sätta en gräns för konflikter genom statliga ingripanden är Danmark och Norge, metoderna skiljer sig åt. I

men Danmark går det i praktiken oftast till så att förlikningsmannens medlingsbud ornfomias till lagstiftning eller att parternas tidigare avtal förlängs under ytterligare en avtalsperiod. I den senaste avtalsrörelsen var situationen något annorlunda, då konflikten gällde krav ledighet, som

92 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem SOU 1998: 141

inte hade tillgodosetts i medlarbudet. I Norge lagstiftar statsmakterna om obligatorisk skiljedom i den fast inrättade Rikslönenämnden. Både i Danmark och Norge har lagstiftning för att stoppa konflikt tidigare varit en mycket vanlig. Efter kritik från framför allt ILO och Europarådet har båda länderna blivit mera återhållsamma och låter konflikter pågå tid innan en ingripanden görs.

Förhandlingssystem

Tydliga nationella särdrag

Förhandlingssystemen i de undersökta länderna har alla sina särdrag. Det går inte att urskilja någon gemensam europeisk modell. Den historiska utvecklingen och nationella traditioner har stor betydelse liksom erfarenheter av hur olika kriser har hanterats. Ibland talas det om en nordisk modell. Det finns förvisso gemensamma drag i Norden såsom t.ex. en hög organisationsgrad, även den är beom tydligt lägre i Norge än i övriga länder. Skillnaderna är emellertid också stora. Förhandlingarna är mer samordnade i Norge och Danmark än i Sverige, men utrymmet för företagsanpassad lönesättning är trots det en större i Danmark än i övriga länder. I Finland tillämpas ofta inkomstpolitiska överenskommelser, vilket normalt inte förekommer i övriga Norden. Medlama har en väsentligt starkare ställning och större befogenheter i Danmark och Norge än vad de har i Sverige. Regeringsingripanden inträffar förhållandevis ofta för att avbryta öppna konflikter i Danmark och Norge till skillnad från i Sverige och Finland. Storbritannien och Irland utvecklades länge parallellt att Irland genom först 1949 lämnade det brittiska samväldet. Länderna delar likartade erfarenheter från 1970- och l980-talen med omfattande öppna arbetsmarknadskonflikter och hög inflationstakt. Sätten att komma till rätta med problemen har dock varit vitt skilda. En företagsvis lönebildning har utvecklats i Storbritannien och de fackliga organisationemas inflytande har minskat. De fackliga organisationemas möjligheter att vidta konfliktåtgärder har inskränkts och detaljerade regler har införts organisatioom nemas interna beslutsprocesser. Förändringarna i Storbritannien har gjort att förhållandena på arbetsmarknaden allt liknar hur det ut i USA. mer ser Där är det endast en mindre del arbetstagarna berörs kollekav som av tivavtal. För flertalet arbetstagare bestäms lönen i individuell överensen kommelse mellan dem själva och arbetsgivaren. Irland har valt att utveckla former för inkomstpolitiska uppgörelser med arbetsmarknadens parter och vissa andra intresseorganisationer. Därmed kännetecknas Irland numera av

SOU 1998:2141 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt ochförhandlingssystem 93

en stark koordination av lönebildningen, trots att organisationsgraden inte

är påfallande hög.

Nederländerna och Österrike har starka ekonomiska band till Tyskland, villket har ställt höga krav lönebildningen. Redan 1970-talet valde Necderländema och Österrike valutapolitik med stark knytning

en en av vallutan till den tyska D-marken och därmed tvingades man att anpassa lörneökningstakten till den i Tyskland. Parterna i de båda länderna har byggt egna förhandlingsordningar och konfliktlösningsmetoder för att

upp undvika statlig inblandning i löneförhandlingarna, men systemen har dock olilka uppbyggnad.

I Österrike staten för de institutionella för löneförhand-

svarar ramarna lingama. Det är t.ex. obligatoriskt för alla företag att tillhöra en s.k. kammare, som bl.a. fungerar som arbetsgivarorganisation och kollektivavtalspart. Lagstiftningen gör således att så gott som samtliga anställda omfattas av kollektivavtal. Utrymmet för löneökningar fastställs i branschavtal med utgångspunkten att bibehålla konkurrenskraften gentemot Tyskland. I Nederländerna finns samverkansorgan där arbetsmarknadens parter och staten finns representerade. Dessa trepartsöverläggningar spelar en betydelsefull roll i koordineringen av lönebildningen. Både Nederländerna och Österrike kännetecknas mycket få öppna arbetsmarknadskonflikter.

av

Löneförhandlingar i Sverige och i de undersökta länderna

Löneförhandlingama i Sverige förs numera förbundsvis. Fredsplikten binds i de förbundsvisa uppgörelsema. I huvuddelen av förbundsavtalen anges ett utrymme för löneökningar. Ibland ges någon form av individgaranti till samtliga omfattas av avtalet. I andra fall sker fördelningen

som lokalt efter vissa centralt övergripande riktlinjer.

I flertalet av de undersökta länderna i Europa förs också förhandlingar

förbundsnivå. Ett undantag är Storbritannien där förhandlingarna

sker på företagsnivå. Vad gäller fredsplikten gör övergången till numera företagsvisa förhandlingar ingen skillnad eftersom ett kollektivavtal i Storbritannien inte begränsar strejkrätten. Irland och Finland, som tilläm-

inkomstpolitiska uppgörelser, involverar huvudorganisationema i par löneförhandlingama. Kollektivavtalen träffas dock förbundsvis eller företagsvis. I Tyskland förs förhandlingarna förbundsvis för varje delstat. En stark koordinering sker dock, och det gäller främst på arbetsgivarsidan.

I USA sker kollektivavtalsförhandlingar, i den mån de förekommer, alltid på företagsnivå. Tidigare var branschavtal vanliga inom branscher med fackföreningar. Det dock inte branschavtal i europeisk mening

var utan resultat s.k. pattern bargaining innebar att det lades fast

av som mönsteravtal vid förhandlingar för ett eller flera typföretag. Detta upp-

94 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt ochförhandlingssystem SOU 1998: 141

hörde successivt under 1980-talet. Löneförhandlingarna förs lokalt numera på arbetsplatserna eller en lägre nivå inom en arbetsplats. Arbetsgivaren kan t.ex. ha en facklig motpart, representerar avdelning som en inom ett företag. Även inom den offentliga sektorn har decentralisering en

av förhandlingarna ägt rum.

Innehållets karaktär i förbundsavtalen kan skilja mellan länderna. I Danmark gäller t.ex. att flertalet löntagare enbart omfattas förbundsavav tal som anger minimilöner däremot inte utrymmet för löneökningar. I men Tyskland och Österrike är branschavtalen mycket detaljerade och ger endast begränsade möjligheter för företagsvisa anpassningar. I Irland finns många multinationella företag, överhuvudtaget inte träffar kolleksom tivavtal, men som är medlemmar i arbetsgivarorganisationer, deltar i som de inkomstpolitiska överläggningama. I flertalet undersökta länder är avtalsperiodema koordinerade mellan avtalsornrådena. Samordningen är naturlig i länder med inkomstpolitiska uppgörelser såsom Irland, och Finland. En samordning avtalsperiodema av sker emellertid även i länder utan inkomstpolitiska uppgörelser, däribland Danmark, Norge, Tyskland, Österrike och Nederländerna. I Sverige har däremot avtalsperiodema ofta varierat mellan avtalsområdena. I många länder finns ett gemensamt samhällsekonomiskt underlag för förhandlingarna. I Norge finns ett partsgemensamt på organ, som regeringens initiativ utarbetat rapporter inför förhandlingarna. Ett motsvarande finns också i Irland. Även i Nederländerna samverkar kring organ parterna ekonomiska bedömningar i ett trepartsorgan. Parterna i Tyskland och Österrike litar till forskningsinstitut, vilkas prognoser har stort inflytande löneförhandlingama. I ett av de institut som spelar störst roll i löneförhandlingarna i Österrike ingår intressenter. parterna som I Sverige har parternas ekonomer i den s.k. Edingruppen under år senare vid ett par tillfällen svarat för ekonomiska analyser. Inför den senaste avtalsrörelsen publicerades dock inte någon sådan rapport. Däremot har parterna inom industrin inrättat ett ekonomiskt råd med fristående ekonomer, vilka uppdrag av de opartiska ordförandena redovisade rapporter med underlag för förhandlingarna. Flertalet länder eftersträvar att den konkurrensutsatta sektorn ge en nomierande roll. Oftast representeras den konkurrensutsatta sektorn av verkstadsindustrin. Detta är särskilt tydligt i Tyskland, Östenike, Danmark och Norge. I Sverige har det ofta uttalats att den konkurrensutsatta industrin skall löneledande. I praktiken har det dock varierat vilket vara avtalsområde, som har varit först till avtal. Medling är ett vanligt inslag i löneförhandlingama i Sverige, Danmark och Norge. Genom tillkomsten industriavtalet har opartiska ordförande av under senare tid bistått panema i förhandlingar inom industriavtalets tillämpningsområde. Medling är också vanligt inom det kommunala områ-

SOU 1998: 141 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 95

det och den privata service- och tjänstesektom. I Tyskland är medling relativt ovanligt och i Österrike förekommer det nästan inte alls. I Storbritannien, Irland och USA förekommer medling flitigt, men den rör de företagsvisa förhandlingarna. Medlingsinstituten i Storbritannien, Irland och USA lägger även ner ett omfattande arbete på konsultinsatser för att förbättra partssamverkan inom enskilda företag och förvaltningar.

När en konflikt utbryter, trots medling, leder det i Sverige i regel till att medlarna fortsätter sitt arbete och lägger ett nytt medlingsbud. I Norge och Danmark lägger medlarna endast ett bud och något andra bud förekommer inte ens om konflikt utbryter. Om konflikt bedöms som samhällsfarlig

en väljer i regel parlamenten i Danmark och Norge att in med lagstiftning.

Förhandlingssystemen och lönebildningen

Förhandlingssystemen påverkar möjligheterna att anpassa lönebildningen till förändringar i de ekonomiska förutsättningarna. I samband med en ekonomisk kris rubbas ofta förhållandena på arbetsmarknaden och om inte arbetsmarknadens anpassningsfömiåga är hög leder det i regel till ökad arbetslöshet.

Förhandlingssystemen klarade i regel inte att åstadkomma en tillräcklig reallöneflexibilitet i samband med inflationsuppgången och oljekrisen i början av 1970-talet. Flertalet undersökta länder drabbades av ökad arbetslöshet. Sverige, Norge och Österrike utgjorde dock undantag från mönstret med stigande arbetslöshet. Förklaringama beträffande Sverige och Norge ligger inte i en bättre fungerande lönebildning utan i andra faktorer. I Sverige genomfördes en överbryggningspolitik i mitten av 1970-talet och konkurrenskraften återställdes genom upprepade devalveringar. För Norges del innebar oljekrisen startskottet för en lönsam utvinning av olja och gas i Nordsjön. Det som i andra länder medförde försämring bytesbalansen således inkomstökning till Norge. För Öster-

av gav en rike kan förhandlingssystemet, som möjliggjorde en tidig övergång till hårdvalutapolitik, ha varit en bidragande faktor till att arbetslösheten inte ökade.

Lågkonjunkturen efter den andra oljekrisen 1979 accentuerade problemen med lönebildningen. Arbetslösheten ökade i flertalet länder under första delen av 1980-talet. Danmark, Storbritannien, Irland och Nederländerna drabbades samtliga av en arbetslöshet som översteg tio procent av arbetskraften.

I Sverige decentraliserades löneförhandlingama successivt under 1980talet. Löneökningama var regelmässigt högre i Sverige än i Tyskland, men i slutet av 1980-talet ökade skillnaden i löneökningstakt mellan de båda länderna. År 1990 utsåg regeringen Förhandlingsgruppen FHG, under

96 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem SOU 1998: 141

ledning av Bertil Rehnberg, vilket betydelsefullt för lönebildningen. var De förslag till stabiliseringsavtal, FHG lyckades att lansera hos husom vuddelen av förbunden både på arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan,

bidrog till en nedväxling av löneökningstakten. Under 1990-talet har avtal

om nya förhandlingsordningar träffats på delar av arbetsmarknaden. Danmark har sedan början 1980-talet fört politik för att av en anpassa pris- och löneutvecklingen till vad gäller för kämländema inom det som europeiska valutasamarbetet. För att understödja sådan politik tillämen pades bl.a. tillfälliga pris- och lönestopp. I samband med den s.k. kanoffelkuren år 1986 höjdes den indirekta beskattningen och de offentliga finanserna stramades samtidigt arbetsgivaravgiftema och marginalsom skatterna sänktes. Därefter har parternas agerande i löneförhandlingarna ändrats till förmån för ett ökat hänsynstagande till den danska industrins konkurrenskraft och sysselsättningen. Det lokala inflytandet över löneökningarna har också ökat. Förhandlingarna i Danmark på den privata sektorn genomfördes sedan under en lång period utan konfliktåtgärder. I 1998 års avtalsrörelse utbröt emellertid en storkonflikt, vilket belyser svårigheterna att bibehålla en

moderationslinje under lång tid när efterfrågan på arbetskraft är god. Den

allt större bristen på arbetskraft på stora delar den danska arbetsmarkav naden förväntas leda till genomsnittlig löneökningstala under 1998 och en 1999 på över 4 procent. Samtidigt bör emellertid noteras att arbetslösheten i Danmark är nästan hälften av vad den är i Sverige, när den mäts i internationellt jämförbara mått. Norge har sedan 1970-talet vid upprepade tillfällen haft problem med för snabba pris- och löneökningar. År 1987 och 1988 drabbades Norge av en djup lågkonjunktur. Detta ledde till att LO tog initiativ till förnyade centrala förhandlingar med erbjudanden återhållsamma lönekrav under om förutsättning att inga andra arbetsmarknaden tilläts avtala grupper om bättre lönevillkor. Arbetsgivama accepterade huvuddragen i upplägget. Riksförlikningsmannen understödde upplägget i de fall medling var aktuellt. År 1991 tillsattes i Norge en statlig sysselsättningskommission. Detta resulterade i det s.k. solidaritetsaltemativet, innebar uppgörelse som en med arbetsmarknadens parter att industrins konkurrenskraft måste om stärkas ytterligare för att skapa förutsättningar för ökad sysselsättning. Den nominella löneökningstalaen har därefter varit låg och sysselsättningsläget har förbättrats påtagligt. Under det senaste året har tendenserna till överhettning allt större delar av den norska arbetsmarknaden, i kombination med ett tilltagande missnöje med stela lönerelationer och otillräcklig åtstramning ñen av nanspolitiken, givit upphov till förnyade problem. Arbetslösheten ligger för närvarande på 3 procent. De löneavtal träffats under 1998 ca som

Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och färhandlingssystem 97

ligger en betydligt högre nivå än tidigare. Den genomsnittliga löneökningstakten under 1998 och 1999 förväntas uppgå till ca 6 procent. Samtidigt har de norska exportutsikterna försämrats till följd bl.a. av de sänkta världsmarknadsprisema på olja.

Finland drabbades av en kraftig överhettning med höga pris- och löneökningar i slutet av 1980-talet. Bakgrunden var bl.a. en inkomstpolitisk uppgörelse 1986, som innebar betydande lönekostnadsölmingar och en expansiv finanspolitik. Samtidigt genomfördes liksom i Sverige en avreglering av de ñnansiellamarknaderna. Bakslaget för Finland korn att förvärras av Sovjetunionens fall. Centrala avtal träffades om frysta nominella löneökningar för mildra krisens verkningar. År 1992 övergavs den fasta

att växelkursen, men därefter har förutsättningarna ändrats och Finland kommer att delta i den europeiska valutaunionen EMU från starten. De senaste åren har återigen inkomstpolitiska uppgörelser använts för att åstadkomma en balanserad ökning av lönekostnadema. Det har också framhållits av parterna att betydelsen av trepartsöverenskommelser kommer att öka genom deltagandet i EMU.

Storbritannien drabbades under 1970-talet av omfattande strejker och hade även problem med snabbare pris- och löneökningar än i omvärlden. Under 1980-talet genomfördes, vid upprepade tillfällen, reformer på arbetsmarknaden, som begränsade och försvårade användningen av stridsåtgärder. En följd av detta var att antalet förlorade dagar i arbetsmarknadskonflikter minskade kraftigt och 1994 var det lägsta antalet konfliktdagar på 100 år. Vidare skedde en övergång från förhandlingar på förbundsnivå till företagsnivå. De fackliga organisationernas inflytande på lönebildningen minskade. Under senare delen av 1980-talet minskade arbetslösheten kraftigt. En förklaring till detta är sannolikt refomiema arbetsmarknaden, men den omfattande strukturomvandlingen under början av 1980-talet torde också ha bidragit. Labourregeringen som tillträdde i fjol väntas inte återställa några av de reformer arbetsmarknaden, som genomfördes av Toryregeringarna på 1980- och 1990-talen.

Irland har sedan 1987 regelbundet genomfört inkomstpolitiska uppgörelser med företrädare för staten, huvudorganisationema på arbetsmarknaden och vissa andra intresseorganisationer. Dessa uppgörelser har bidragit till att dämpa inflationstakten och minska antalet arbetsmarknadskonflikter. Den ekonomiska utvecklingen har vänt uppåt och arbetslösheten har minskat. De inkomstpolitiska uppgörelserna anses ha stor betydelse trots att många av de stora utländska bolag som bedriver verksamhet i Irland inte sluter kollektivavtal.

Nederländerna har en förhållandevis kort tradition med fria förhandlingar. Under 1970-talet var det vanligt att parterna inte lyckades komma överens och att staten ingrep med lönestopp eller tak för löneökningarna. I början av 1980-talet steg arbetslösheten kraftigt. En vändpunkt inträffade

98 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem SOU 1998: 141

år 1982 när huvudorganisationerna träffade det s.k. Wassenaaravtalet som en tvåpartsöverenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare. Avtalet innebar att man enades att eftersträva måttliga nominella löneökningar om för att möjliggöra fast växelkurs gentemot D-marken och främja sysselen sättning och tillväxt. Samtidigt kom överens decentralisering man om en av förhandlingarna till förbundsnivån med central koordinering. men Vissa stora företag träffar avtal företagsnivån och omfattas inte numera av de förbundsvisa avtalen. I Nederländerna har valt att utnyttja de sedan tidigare etablerade man institutionella formerna för koordinering: ett trepartssammansatt råd, Economic and Social Council, och tvåpartssammansatt stiftelse, Labour en Foundation. Koordineringen underlättas också att parterna har stort av förtroende för det ekonomiska underlag lämnas det statliga utredsom av ningsorganet Netherlands Bureau for Economic Policy Analysis CPB. Vidare svarar även huvudorganisationerna för samordning förhanden av lingarna t.ex. sina policyprogram. Den ekonomiska utvecklingen genom har varit gynnsam under 1990-talet. Sysselsättningstillväxten har varit snabbare än i EU. Arbetslösheten har fallit och sysselsättningsgraden har ökat både för män och kvinnor. Österrike har inte haft de problem med prisoch lönebildningen som andra länder drabbats Fonnema för lönebildningen har varit i stort av. sett oförändrade under de senaste decennierna. En viss ökning det lokala av inflytandet över lönebildningen har dock införts de avtalen. genom senaste Tyskland hade under 1970- och 1980-talen lönebildning, främen som jade en stark valuta, god tillväxt och relativt måttlig arbetslöshet. Under en 1990-talet har Tyskland drabbats kraftig uppgång i arbetslösheten. av en Den negativa trenden har ännu inte brutits. Problemen hänger samman med de politiska omvälvningama inom östblocket och kostnaderna för återföreningen av de båda tyska staterna. Parterna på den tyska arbetsmarknaden har inte beslutat några omfattande förändringar om mer av förhandlingssystemet, behovet ökad flexibilitet på företagsnivån men av diskuteras.

Särskilda förhållanden den sektorn

på offentliga

Beskrivningen arbetsrätt och förhandlingar i de olika länderna av avser huvudsakligen den privata sektorn. Det är ändamålsenligt att begränsa jämförelsen till privat sektor när intresset är inställt på lönebildningens betydelse för sysselsättningen. Det finns andra politiska styrmedel för att

påverka sysselsättningsutvecklingen i den offentliga sektorn än de

som berör lönebildningen, och när det gäller lönebildningen finns flera möjligheter att påverka utfallet löneförhandlingama. Genom den offentliga av att

Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 99

sektorn huvudsakligen är skattefinansierad har den en speciell betydelse för den ekonomiska utvecklingen. Det förekommer t.ex. att omfattningen av den offentliga verksamheten modifieras som ett led i finanspolitiken och åtstranmingar i den offentliga sektorn har ibland genomförts med målsättningen att främja sysselsättningsutvecklingen inom den privata sektorn.

I regel finns det politisk kontroll av de offentliga arbetsgivarna.

en Regeringen har då ett direkt inflytande över löneutfallet inom den statliga sektorn. Ofta finns särskild avdelning inom regeringskansliet som har i

en uppdrag att företräda staten som arbetsgivare och sköta förhandlingar eller överläggningar med de fackliga organisationerna. Arbetsgivaravdelningen ligger ibland inom Finansministeriet. I dessa fall finns en naturlig kontakt mellan budgetprocessen och förhandlingarna.

OECD-PUMA följer utvecklingen av den offentliga sektorns lönebildning. I en rapport från 1997 konstaterar man att det visserligen är vanligt att skilja mellan centraliserade system, där både lönebudget och löneökningar fastställs centralt, och decentraliserade system, där myndigheterna har frihet att inom verksamhetsbudget besluta om löner och andra

en personalfrågor. Man konstaterar dock att detta är extremfall och att i praktiken innehåller båda systemen faktorer som gör det möjligt att uppfylla flera mål. Som exempel på målvariabler som kan hanteras i båda systemen nämns löneflexibilitet, minskning av offentliga utgifter och kontroll över löneutvecklingen. En slutsats i OECD-PUMAs studier är att länder med decentraliserad lönesättning har haft en lägre utveckling av de totala lönekostnadema än länder med centraliserad lönesättning.

Beträffande budgetstymingen tillämpas olika principer och kriterier i länderna. Löneutvecklingen inom den privata sektorn vägs in i budgetprocessen i flertalet länder. Det är dock inte givet att de anställda i offentlig sektor får fullständig följsamhet till löneutvecklingen inom den privata

en sektorn, utan det förekommer att löneökningama reduceras av t.ex. finanspolitiska skäl.

Vid sidan de ekonomiska styrmedlen finns också möjligheter att

om styra sysselsättningen politiska beslut om verksamhetens ornfatt-

genom ning. Ibland sker det genom strikta befattningsplaner. Det förekommer också att anställda i offentlig sektor, företrädesvis tjänstemän, har livslånga anställningar och således inte kan vid arbetsbrist eller

sägas upp medelsbrist.

Även regeringen har inflytande över den offentliga lönebild-

om ett stort ningen i flertalet länder förutsätts att de anställda accepterar anställningsvillkoren. Om det råder stort missnöje under lång tid påverkar det möjligheterna att rekrytera och behålla den arbetskraft och kompetens som behövs. Därmed tvingas arbetsgivarna att anpassa anställningsvillkoren.

100 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem SOU 1998: 141

Missnöjet kan också ta sig direkt uttryck i fomi arbetsmarknadsmer av konflikter. Eftersom den offentliga sektorn för många samhällsviktiga funksvarar tioner och i regel med någon form av monopolställning, blir konflikt en inom denna sektor ofta samhällsfarlig. Särskilda bestämmelser konom flikträtten i den offentliga sektorn förekommer i varierande utsträckning i länderna. Den offentliga sektorns särställning framgår också att ILO har av accepterat inskränkningar i strejker som berör myndighetsutövning eller väsentliga samhällsfunktioner. Sådana inskränkningar görs också i många länder. Utformningen och omfattningen varierar. Effekten är primärt ett skydd för tredje man, men indirekt kan det även fungera ett hinder för som monopolgrupper att driva lönekrav med konfliktvapen.

3.2¶Danmark

Omställningen till låginflationspolitik genomfördes tidigare i Danmark än i de övriga nordiska länderna. Därefter har Danmark haft god tillväxt, en stigande reallöner, stigande sysselsättning och fallande arbetslöshet. Det danska förhandlings- och konfliktlösningssystemet har många de av inslag som nämns i utredningens direktiv. I Danmark sker omfattande en samordning av förhandlingarna både vad avser parternas agerande och avtalsperiodema. Samordningen underlättas att förlikningsmannen har av befogenheter att sammanlägga medlingsbud för flera avtalsområden så att det blir omröstning det sammanlagda budet i dess helhet. en gemensam om Förlikningsmannen har även rätt att skjuta varslade konfliktåtgärder. upp

Ekonomisk översikt

Utvecklingen på den danska arbetsmarknaden sedan år 1970 kan beskrivas i tre faser. Perioden 1970 1976 präglas mycket höga löneökningar - av både nominellt och realt följt kraftig ökning arbetslösheten. av en av Under nästa period, omfattar åren 1977 1986, avtog pris- och lönesom ökningstakten successivt samtidigt reallönema stagnerade och som arbetslösheten låg kvar på hög nivå. Sedan 1986 har pris- och löneöken ningstakten varit låg, reallönema har återigen stigit och på år har senare arbetslösheten minskat betydligt.

Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 101

Oljeprischocker, internationell lågkonjunktur och statliga ingripanden i lönebildningen

I Danmark liksom i Sverige, ökade såväl de nominella de reala löne-

som kostnadema mycket snabbt under första hälften av 1970-talet. Ökningen av lönekostnadema kulminerade vid mitten av 1970-talet bland annat till följd av de lönekompensationer, som utbetalades i samband med att arbetstidema förkortades.

Det danska utgångsläget vid den första oljeprischocken år 1973 och den följande internationella lågkonjunkturen var sämre än det svenska. Kostnadsläget i Danmark och landets bytesbalans hade gradvis försämrats ända sedan mitten 1960-talet. Bruttonationalprodukten föll under två år efter

av oljeprischocken.

Det sämre utgångsläget bidrog till att Danmark valde andra ekonomiskpolitiska strategier än Sverige under 1970-talet. ISverige fördes en expansiv politik under ett antal år i syfte att överbrygga den internationella lågkonjunkturen. De försök att via bland annat skattesänkningar stimulera den inhemska efterfrågan, som gjordes i Danmark avbröts snabbt. Penningpolitiken stramades och realräntan steg markant. I likhet med många andra europeiska länder, men till skillnad från i övriga Norden, kom därför arbetslösheten i Danmark att stiga mycket snabbt redan från mitten av 1970-talet.

I Danmark ingrep regeringen med lagstiftning i avtalsförhandlingarna för få uppgörelser till stånd och undvika strejker och lockouter. Åren

att 1975 och 1979 beslutade Folketinget att de tidigare kollektivavtalen skulle förlängas med de ändringar som förlikningsmannen hade lagt fram för

under förlikningsförhandlingama. År 1977 förlikningsparterna antogs mannens förslag till kollektivavtal i dess helhet som lag.

Den danska arbetslösheten fortsatte, trots dessa åtgärder att stiga och reallönema stagnerade. Den andra oljeprischocken år 1979 bidrog till att förvärra läget ytterligare. Bruttonationalprodukten föll under två på varandra följande år. Den redan höga arbetslösheten ökade i snabb takt. Samtidigt ränteläget betydligt högre i Danmark och obligationsrän-

var toma nådde toppnotering på 20 procent år 1982.

en ca

Inriktning mot låg inflation fr.0.m. år 1982

Danmark valde att hantera de problem som uppkom efter den andra oljeprischocken på ett annat sätt än Sverige. Båda länderna hade behov av att förbättra sin konkurrenskraft. Danmark hade emellertid, till skillnad från Sverige, gått med i det Europeiska valutasamarbetet EMS när detta bildades i början av 1979. När Sverige devalverade sin valuta med sammanlagt

102 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem

SOU 1998: 141 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 103

ca 25 procent under åren 1981 1982, valde Danmark att behålla den

danska kronans värde i stort sett oförändrad inom EMS. Politiken inriktades i stället på att söka förbättra kostnadsläget genom att snabbt pressa ner den höga inflationstakten.

Den danska regeringen genomförde år 1982 en serie åtgärder i syfte att anpassa pris- och löneutvecklingen till utvecklingen i kämländerna inom EMS. Bland annat infördes ett tillfälligt pris- och lönestopp och den automatiska prisindexeringen av löner och arbetslöshetsersättning i kollektivavtalen upphävdes genom lag. Ett tak för löneökningar sattes till 4 procent år för åren 1983 och 1984. Regeringen utlovade skattesänk-

per ningar om taket respekterades. Ett försök från den danska regeringen att styra avtalsrörelsen att låta den offentliga sektorn sluta avtal före

genom den privata avvisades dock av de fackliga organisationerna inom den offentliga sektorn.

De förändringar som genomfördes ledde sammantaget till att inflationsförväntningarna sänktes. Såväl den nominella räntenivån som marginalerna mot de tyska räntorna sjönk i snabb takt. Danmark har sedan dess lyckats upprätthålla en fast växelkurs gentemot EU:s kämländer och inflationstakten har efterhand sjunkit till en nivå runt 2 procent.

Den danska reallöneutvecklingen kom dock att förbli svag fram till år 1986. Inför avtalsrörelsen 1985 tog regeringen initiativ till trepartsöverläggningar. Överläggningarna ledde inte till någon överenskommelse. Förhandlingarna bröt samman och en storkonflikt inleddes. Regeringen ingrep efter en vecka och de tidigare kollektivavtalen förlängdes genom en lag. Vidare genomfördes en arbetstidsförkortning på en timme per vecka. Den faktiska löneutvecklingen kom att bli hög till följd av en betydande löneglidning som främst förklarades av arbetskraftsbrist.

Bytesbalansen försämrades och utlandsskulden växte, liksom vid tidigare perioder med hög inhemsk efterfrågan. Det hade även att göra med att höga marginalskatter i kombination med förmånliga avdragsregler gjorde det förmånligt för danska hushåll att lånefinansiera sin konsumtion.

Skattereform, kartojfelkur och förändrad inställning hos arbetsmarknadens parter

Försämringen av bytesbalansen och den höjda löneökningstakten vid mitten av 1980-talet kom att utgöra ett allt mer påtagligt hot mot den fasta växelkurspolitiken. Problemen förstärktes av att de offentliga finanserna hade försämrats under första hälften av 1980-talet. I syfte att vända utvecklingen och försvara den fasta växelkursen lanserades i slutet av år 1986 den s.k. kartoffelkuren. En skatteväxling genomfördes, vilket innebar att skatten arbete sänktes samtidigt som konsumtionsskattema höjdes

104 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem SOU 1998: 141

och skattereglema vid lånefinansierad konsumtion blev mindre fönnånliga. Parallellt genomfördes en åtstramning av de offentliga finanserna med bland annat minskat utrymme för expansion inom den kommunala sektorn. Partemas syn på lönebildningen ändrades samtidigt till förmån för ett ökat hänsynstagande till den danska industrins konkurrenskraft och sysselsättningen. De negativa erfarenheterna av tidigare pris- och lönespiraler och de stagnerade reallönema under perioden från 1977 till 1986 har bidragit till att partemaistället kommit att inrikta sig att med måttliga nominella löneökningar söka åstadkomma god reallönetillväxt. Ett en utrymme för ökade reallöner har dessutom skapats via en snabb produktivitetstillväxt i den danska ekonomin efter år 1987. Avtalsrörelsen år 1987 avslutades att medlaren utnyttjade möjgenom ligheten i förlikningsmannalagen att lämna ett sammanlagt förslag för flera avtalsområden. Avtalen fyraåriga med rätt till ornförhandling och var men konfliktåtgärder efter två år. Under denna fyraårsperiod förkortades även arbetstiden med ytterligare två timmar vecka. per Kartojjfelkuren medförde att efterfrågan försvagades i slutet 1980av talet. Arbetslösheten steg därför inledningsvis återigen för att nå i en topp samband med den internationella lågkonjunkturen i början 1990-talet. av Under 1990-talet har flera reformer genomförts på den danska arbetsmarknaden i syfte att förbättra förutsättningarna för god sysselsätten ningsutveckling. Ytterligare sänkningar av marginalskattema har genomförts. De tidigare generösa systemen för förtidspensionering äldre av arbetskraft togs bort från och med 1996. En s.k. bortre efter 7 åri parentes arbetslöshetsförsäkringen infördes år 1994 och sänktes till 5 år 1996. Efter två års arbetslöshet finns numera såväl en rättighet skyldighet att som en delta i någon form heltidsaktivitet för de vill fortsätta uppbära av som att ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Arbetslösa ungdomar med låg formell utbildning erbjuds kompletterande utbildning redan efter 6 månader. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken har dessutom i högre utsträckning anpassats till de regionala förhållandena. Efter år 1993 har tillväxten varit mycket god i den danska ekonomin. Den öppna arbetslösheten har sjunkit från 12 procent 1993 till 8 procent 1997 och sysselsättningen har ökat med 120 000 personer. Den nominella löneökningstakten har trots detta legat kvar i intervallet 3 4 procent fram t.o.m. år 1997. Inflationstakten har sedan början av 1990-talet varit relativt konstant runt 2 procent, vilket har gett upphov till god reallönetillväxt. en Bytesbalansen, under tidigare perioder ofta varit negativ, har sedan år som 1990 varit positiv, vilket fått till följd att utlandsskulden minskat. Avtalsrörelsen 1995 resulterade i att arbetsgivarorganisationen Dansk Industri tecknade treåriga avtal för industrins område. Flera andra parter slöt också treåriga överenskommelser, t.ex. träindustrin och bryggerinä-

SOU 1998: 141 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 105

ringen. Alla andra medlemsorganisationer under Dansk Arbejdsgiverforening slöt tvåårsavtal, antingen efter direktförhandlingar eller genom att anta förlikningsmannens medlingsbud. Detta aktualiserade frågan om det skulle ett första steg mot en minskad samordning av de danska

ses som löneförhandlingarna. Så tycks inte bli fallet. I stället torde detta ha varit ett tillfälligt avsteg från de samordnade avtalsperiodema.

Under de senaste åren har bristen arbetskraft tilltagit på stora delar av den danska arbetsmarknaden. Det har givit upphov till en något ökad löneökningstakt. Den förväntade genomsnittliga nominella löneökningstakten för 1998 och 1999 ligger någonstans mellan 4 och 5 procent. I 1998 års avtalsrörelse utbröt dessutom en storkonflikt där den huvudsakliga tvistefrågan rörde kravet en sjätte semestervecka. Konflikten fick sin lösning via ett ingripande från statsmakterna genom vilket en något modifierad version förlikningsmanens medlarbud upphöjdes till lag.

av

Arbetsrätt

Historik

Det arbetsrättsliga systemet bygger i hög grad på att frågor regleras i avtal mellan arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer. Danmark har få lagbestämmelser på den kollektiva arbetsrättens område. Ett antal lagar har tillkommit för att tillgodose internationella åtaganden. Föreningsrätten skyddas t.ex. i en lag, som har tillkommit med hänsyn till Europakonventionen. För att möta kraven på tillämpning av arbetsrättsliga EG-direktiv har det också införts lagbestämmelser.

Liksom i Sverige finns ett antal huvudorganisationer. De största huvudorganisationema på arbetstagarsidan är Landsorganisationen i Danmark LO med cirka 1,5 miljoner medlemmar, Funktionaeremes og Henestemazndernes Føzllesråd FTF med cirka 335 000 medlemmar och Akademikernes Centralorganisation AC med cirka 120 000 medlemmar. På arbetsgivarsidan är det Dansk Arbejdsgiverforening DA, vars medlemsföretag har cirka 500 000 arbetstagare och Sammenslutningen av Arbejdsgivere i Landbruget SALA vars medlemsföretag har cirka 50 000 arbetstagare.

Uppdelningen i huvudorganisationer på arbetstagarsidan följer av vad medlemmarna har för utbildningsnivå. Till skillnad från vad som gäller i Sverige är många tjänstemän organiserade i LO. Anställda i privat och offentlig sektor är vanligen organiserade i förbund. LO består av

samma fackföreningar hör till rikstäckande fackförbund. Industriförbunds-

som principen tillämpas inte i den utsträckning som sker i Sverige utan det är vanligt med flera LO-förbund arbetsplats. FTF och AC består bara

en

106 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och färhandlingssystem SOU 1998: 141

av rikstäckande fackförbund. Det finns fackförbund helt står utanför som

huvudorganisationema.

Den danska arbetsrätten har gamla anor. DA och LO avslutade år 1899 en konflikt med betydelsefull förlikning, Septemberforlig. De erkände en därvid varandras existens och enades om: att rätt att organisera sig skulle föreligga på båda sidor, att arbetsgivaren skulle ha rätt att leda arbetet arbetsplatserna, att det skulle föreligga ömsesidig rätt till kollektiva stridsåtgärder, att en part skulle ha skyldighet att varsla om konflikt efter beslut med kvalificerad majoritet i föreningens beslutsfattande organ, att det skulle vara tre månaders uppsägningstid kollektivavtal. - Septemberförlikningen medförde att grundläggande rättsprinciper fastslogs i centrala huvudavtal. I samband med Septemberförlikningen etablerades ett centraliserat avtalssystem. Idag finns det huvudavtal för nästan hela arbetsmarknaden följer de väsentliga principerna i DAss och som L0.s huvudavtal. Där har parterna bestämt för vad skall gälla ramarna som i fråga avtalsförhandlingar och stridsåtgärder. Frågan fredsplikt om om nämndes inte uttryckligen i förlikningsavtalet. Parterna har ändå, sedan förlikningen ingicks, varit överens att fredsplikt skall gälla under om giltighetstiden för ett kollektivavtal. Förhandlingsrätten och rätten till stridsåtgärder har inte blivit föremål för lagstiftning utan regleras enbart avtal mellan arbetsmarknadens genom parter. Utgångspunkten är att stridsåtgärder är tillåtna så länge fredsplikt inte gäller. En organisation som inte är bunden kollektivavtal har alltså av rätt till stridsåtgärder. Det gäller både på arbetsgivar- och arbetstagarsidan. Privatanställda tjänstemän funktiomerer har lagstöd för sin rätt att organisera sig och kräva förhandlingar lön och arbetsvillkor. Därav följer om också sedvanlig konflikträtt. Redan år 1908 utarbetade DA och LO regler medling gemensamma om och skiljeförfarande Norm for regler for behandling af faglig strid. Enligt dessa regler skall tvister facklig karaktär avgöras medling av genom eller skiljeförfarande enligt fastlagda regler. Tvist ett ingånget avtal får om inte leda till arbetsinställelse. Undantagsvis är detta ändå tillåtet, t.ex. då arbetsgivaren inte har betalat ut förfallen lön jfr. rätten till indrivningsblockad i Sverige. Kollektivavtal är liksom i Sverige bindande både för organisationerna och deras medlemmar. En arbetsgivare är skyldig att tillämpa avtalet även för oorganiserade arbetstagare. Det saknas bestämmelser rninimilön i om lag. Det finns inte heller bestämmelser allmängiltigförklaring om av kollektivavtal. Två betydelsefulla arbetsrättsliga lagar tillkom 1910. Det dels loven var om mcegling i arbejdsstridigheter förlikningsmannalagen, dels loven om arbejdsretten lagen om arbetsdomstolen. Den förstnämnda kom till för

SOU 1998: 141 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 107

konfliktlösning i intressetvister och den andra för rättstvister. Arbetsdomstolen i Danmark är liksom Arbetsdomstolen i Sverige sammansatt av både ämbetsmannaledamöter och intresseledamöter, dvs. representanter för de stora organisationerna arbetsgivar- och arbetstagarsidan.

När det uppstår tvister mellan arbetsgivare och arbetstagare skall de i första hand lösas i förhandlingar med den lokala förtroendemannen och därefter på lokal, respektive central organisationsnivå. Om parterna inte kan enas kan tvisten vidare till Arbetsdomstolen eller skiljenärrmd, beroende tvistefrågans karaktär. Tvister om tolkning av kollektivavtal avgörs av skiljenämnd medan tvister om kollektivavtalsbrott, t.ex. olovlig strejk, avgörs av Arbetsdomstolen.

Kort om gällande rätt

Förlikningsmannalagen behandlar medling i intressetvister. Enligt lagen skall det finnas tre förlikningsmän och tre ersättare för dem. De utnämns av arbetsministem inrådan av Arbetsdomstolen, där minst en intresseledamot från arbetsgivarsidan och från arbetstagarsidan måste ha

en tillstyrkt utnämningen. Denna form för tillsättning har valts för att det skall finnas förtroende för förlikningsmannen hos organisationer båda sidorna. En av förlikningsmannen skall vara ordförande och administrativ chef för verksamheten. Förlikningsmännen fördelar förhandlingsområdena mellan sig och medlar var för sig utan medverkan av de övriga. Traditionellt medlar ordföranden i de förhandlingar som gäller avtalen mellan DA och LO. Det finns vidare ett antal medlingsmän som biträder förlikningsmannen.

Förlikningsmännen skall fortlöpande hålla sig underrättade förhål-

om landena på arbetsmarknaden. Det gäller i synnerhet i fråga om löner. De skall vid behov sammanträda och diskutera det aktuella läget. För att kunna hålla sig informerade har de rätt att få exemplar av alla kollektivavtal som sluts. I förlikningsmännens rätt till information ingår också att de alltid skall få kopia varsel om arbetsinställelse. För arbetsgivare som

av hör till DA och LO gäller att varsel kan ske i två steg. Endast det andra varslet behöver ges in till förlikningsinstitutionen.

När förhandlingar avslutas under sådana omständigheter att det finns risk för stridsåtgärder som kan få samhällelig betydelse kan förliknings-

under vissa förutsättningar kalla parterna till förhandling. Lagen mannen öppnar också en möjlighet för förlikningsmannen att erbjuda sina tjänster på ett tidigare stadium. Parterna är skyldiga att komma när förlikningsmannen kallar dem till förhandling.

Enligt lagen kan förlikningsmannen hemställa att parterna gör avsteg från sina krav för att tvisten skall få en fredlig lösning. Bestämmelsen

108 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem SOU 1998: 141

syftar till att få parterna att släppa efter på sina ursprungskrav och in i realförhandlingar. Denna möjlighet att rikta hemställan till parterna en utnyttjas ofta. Så förlikningsman har beslutat medling, eller medling har snart en om inletts, kan förlikningsmannen vända sig till parterna och kräva att en arbetsinställelse skjuts under högst två veckor. Det kan ske både före upp och under förhandlingarna bara gång. Ett sådant krav måste men en parterna tillmötesgå. Om förhandlingarna avslutas inom den stipulerade perioden utan att avtal har träffats, får arbetsinställelsen verkställas. Det får dock tidigast ske den tredje dagen efter det att förhandlingarna har förklarats avslutade. Om medlingen inte leder till avtal kan de tre förlikningsmännen tillsammans, under vissa förutsättningar, kräva att en arbetsinställelse skjuts än gång i högst två veckor. Det kan de dock upp en bara göra den skulle drabba livsviktiga sarnhällsinstitutioner eller om samhällsfunktioner eller få omfattande samhällelig betydelse. När förlikningsmannen finner det ändamålsenligt kan han lägga fram medlingsförslag, som parterna enligt lagen är förpliktade att låta bli föremål för prövning enligt bestämmelserna i förlikningsmannalagen. När ett medlingsförslag omfattar medlemmar i LO eller DA är det emellertid fast praxis att inte lägga fram förslag någon dessa organisationer motom av sätter sig detta. Utnyttjandet av denna "vetorätt medför att LO och DA riskerar att få bära ett ansvar för konfliktutbrott. Det krävs därför tungt vägande skäl för dem för att avvisa frarnläggandet ett medlingsförslag. av Det finns två paragrafer i lagen reglerar ornröstningsförfarande. som Redan år 1921 infördes bestämmelser om vad som skall gälla vid ornröstning om medlingsförslag i enskild organisation. Sedan år 1934 har en förlikningsmannen dessutom rätt att lägga medlingsförslag till samman en gemensam omröstning inom berörda organisationer. Det har föranlett särskilda bestämmelser hur resultatet alla omröstningar, äger om av som rum i förbunden, skall beräknas vid sammanläggning. Det finns dock inget lagkrav om medlemsornröstning. Ett alternativ är att beslut medlingsom förslag fattas organisationens beslutande t.ex. styrelsen. På av organ, arbetsgivarsidan fattas beslut medlingsbud i enlighet med organisatioom nemas stadgar. Förlikningsmannen har ganska stor frihet att lägga medlingsförsamman slag. Vissa begränsningar gäller dock. Förslag beträffande organisationer för arbetsledare kan inte tas med vid sammanläggningen. Om DA och LO eller andra huvudorganisationer har enats att deras avtalsområde skall om vara gruppindelat och att grupperna var för sig skall ta ställning till avtalsförslag, kan förlikningsmannen bara lägga medlingsförslag inom samman gruppområdet. Numera sammanläggs normalt alla avtalsområden inom DA/LO-ornrådet. Som på kritik från ILO gäller sedan den 1 januari svar

Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 109

1997 att medlingsförslag kan sammanläggas endast om förhandlingsmöjlighetema berörda områden är uttömda.

I lagen att medlingsförslaget skall bli föremål för en medlems-

anges om omröstning så skall det läggas fram för medlemmarna så som det har formulerats förlikningsmannen. Det skall kunna antas eller förkastas

av

ja- eller nej-röster. Den berörda organisationen har ansvar för att de genom röstberättigade medlemmarna får tillgång till alla bestämmelser i förslaget som berör dem. Omröstningen skall vara hemlig och skriftlig. När resultatet är klart skall organisationen skriftligen underrätta förlikningsmannen om antalet ja- och nej-röster och antalet röstberättigade medlemmar. Resultatet får inte offentliggöras förrän förlikningsmannen tillkännager det samlade resultatet.

Lagens regler för hur det skall till vid omröstning i organisationerna är mycket detaljerade. Lagstiftaren har velat skapa garantier för att ett medlingsförslag från förlikningsmannen inte förkastas av de fackliga organisationerna efter en omröstning, i vilken bara en liten del av medlemmarna deltar. I lagen anges därför noga vad som fordras för att ett medlingsförslag skall anses nedröstat. För detta krävs att flertalet av dem som har deltagit i omröstningen har röstat nej. Om mindre än 40 procent av alla de röstberättigade har deltagit i omröstningen krävs dessutom att minst 25 procent av de röstberättigade har röstat emot förslaget.

Det sammanlagda resultatet från alla medlemsornröstningar, respektive omröstningar i behörigt beslutande organ arbetstagarsidan, används sedan beräkning det totala utfallet. Enligt reglerna skall med-

för en av larens förslag antaget på arbetsgivarsidan, om det totalt sett finns en

anses majoritet för det. På arbetstagarsidan skall medlarens förslag anses nedröstat, majoritet har röstat nej. Även här gäller särskilda bestäm-

om en melser, skall garantera att ett medlingsförslag inte förkastas efter en

som omröstning, i vilken bara en liten del av de röstberättigade deltar. De procentandelar krävs är också desamma som dem, som krävs vid

som beräkning av resultatet i en enskild organisation. Om mindre än 40 procent

alla de röstberättigade har deltagit i omröstningen, krävs alltså dessav utom att minst 25 procent de röstberättigade har röstat emot förslaget.

av

Efter kritik från ILO angående tillämpningen av konventionema nr 87 och 98 gjordes vissa ändringar i lagen med verkan från den 1januari 1997. Före den 1januari 1997 medlarens bud antaget om inte ett flertal av de

var faktiskt röstande och minst 35 procent av de röstberättigade hade röstat nej. Dessa lagändringar fick avgörande betydelse vid omröstningen om det sammanlagda medlarbudet våren 1998. Mer än 40 procent av de röstberättigade deltog och ett flertal dem röstade nej, vilket ledde till att medlar-

av budet förkastades. Med de gamla reglerna skulle det dessutom ha fordrats att 35 procent de röstberättigade hade röstat nej och så inte fallet.

av var

110 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem SOU 1998: 141

Huvudavtal

Det finns huvudavtal för flertalet områden på den danska arbetsmarknaden. Dessa avtal följer i allt väsentligt principerna i huvudavtalet mellan DA och LO. Huvudavtalen i Danmark kan sägas fylla funktion, samma som lagstiftningen om den kollektiva arbetsrätten gör i andra länder. Huvudavtalet mellan DA och LO inleds med bestämmelse det är en om att önskvärt att frågor löne- och arbetsvillkor löses i avtal. Vidare finns om föreningsrätten inskriven. Avtalet innehåller också regler förhandom lingar, kollektivavtal, fredsplikt och stridsåtgärder. Det är i stort sett samma principer, som har gällt under hela 1900-talet. Antalet skrivna regler är dock starkt begränsat. Det nuvarande huvudavtalet mellan DA och LO innehåller bara 12 paragrafer. Den närmare innebörden beav stämmelserna har lagts fast i rättspraxis. Fredsplikt skall gälla när ett kollektivavtal föreligger. En stridsåtgärd är olovlig om den inte har föregåtts ett beslut med 1%majoritet i organisaav tionens beslutande organ. Den är vidare olovlig inte både den andra om sidans huvudorganisation och motpartsorganisationen har varslats normalt 14 respektive 7 dagar i förväg. Därtill att organisationerna alla anges nivåer är förhindrade att understödja olovliga stridsåtgärder och i stället förpliktade att försöka förhindra dem. Det finns bestämmelse en om neutralitet under konflikt mellan motparten i kollektivavtalet och utomstående. Avtal mellan huvudorganisationema binder medlemsorganisationema. Arbetsgivarens rätt att leda arbetet samt inskränkningar i avskeda rätten att arbetstagare anges i avtalet. Uppsägningstiden för kollektivavtal skall vara tre månader inte annat har avtalats. Parterna är vidare förpliktade om att följa bestämmelserna i ett kollektivavtal, även det har eller om sagts upp löpt ut, fram till det att det ersätts ett annat avtal eller stridsåtgärder har av inletts. Huvudorganisationema åtar sig att främja ett bra samarbete mellan organisationerna och verka för lugna och stabila arbetsförhållanden genom egna organ. I en protokollsanteckning har parterna slutligen förklarat att de är eniga om att arbetsinställelser bör undvikas och organisatioom att nerna aktivt skall verka för detta. Det skall också finnas regler om gemensamma möten, som skall hållas vid arbetsinställelser. Bestämmelserna i huvudavtalen fylls oskrivna rättsgrundsatser. ut av Man kan här konstatera vissa skillnader gentemot svensk rätt i fråga om stridsåtgärder. Det är t.ex. förutsättning för lovlighet stridsåtgärden en att är förenlig med den angripande organisationens stadgar. Organisaegna tionen skall vidare ha ett naturligt fackligt intresse få kollektivavtal av att området. Ett sådant intresse föreligga det arbete, anses om som stridsåtgärden avser, enligt sedvana utförs organisationens medlemmar. av I likhet med vad gäller i Sverige krävs det inte organisationen har som att

" i

SOU 1998: 141 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 111

medlemmar på arbetsplatsen eller att det finns något särskilt behov av kollektivavtal.

Till skillnad från vad gäller i Sverige är det däremot en grundläg-

som gande princip stridsåtgärd skall ha ett lovligt fackligt ändamål och

att en att det skall råda ett rimligt förhållande mellan detta ändamål och de medel som används för att uppnå det. Som typexempel vad som bedöms vara en orimlig stridsåtgärd anges oftast en stridsåtgärd som leder till att en arbetsgivare inte kan fortsätta att driva sin rörelse. Om rirnlighetskravet inte är uppfyllt, kan den har vidtagit stridsåtgärden bli skadestånds-

som skyldig.

Liksom i Sverige gäller den fredsplikt som följer av ett kollektivavtal inte bara för de avtalsslutande organisationerna utan även för deras medlemmar. Olovliga strejker sanktioneras efter en bestämd taxa. Om en olovlig strejk i Danmark pågår kortare tid än två dagar leder den inte till någon påföljd. Detta förhållande har samtidigt medverkat till att det är relativt vanligt med korta olovliga strejker i samband med de lokala löneförhandlingama. I Sverige finns inte någon motsvarande praxis utan även en kortvarig strejk kan föranleda skadestånd, om än något reducerat i förhållande till normalbeloppet på 2000 kr.

Pågår en olovlig strejk i Danmark längre tid än två dagar beräknas det belopp som arbetstagaren skall betala för varje timme redan från det att åtgärden inleddes. Timtaxan är för närvarande 27 kr för okvaliñcerade arbetstagare och 32 kr för arbetstagare med utbildningl. En olovlig strejk i Danmark kan efter tid blir mycket kostsam för de deltagande arbetsta-

en

Arbetsdomstolen sätter nämligen inte någon maximigräns för garna. beloppet på det Arbetsdomstolen gör i Sverige.

sätt som

Både lovliga och olovliga stridsåtgärder som innefattar arbetsinställelse

bryta anställningskontrakt. Normalt återupptas anställningsförhålanses landet när konflikten har avslutats men detta är inte självklart. I praxis riskerar arbetstagare strejkar att förlora sin anställning. Även detta

en som har kritiserats expertkomrnittén för Europarådets sociala stadga.

av

Möjligheten till sympatiåtgärder har haft stor praktisk betydelse i Danmark. En sympatiåtgärd är, liksom i Sverige, lovlig om den stridsåtgärd

den vidtas till stöd för är lovlig åtgärd. Dansk rätt är dock något som en mer restriktiv än den svenska rätten. -Det skall föreligga proportionalitet mellan ändamålet för primärkonflikten och de medel som används genom sympatiåtgärden. I stort sett kan dock sympatiåtgärder användas fritt, åtminstone så länge de inblandade parterna omfattas av samma huvudavtal.

1 l dansk krona i november 1998 ungefär lika med 1,27 svenska kronor.

var

112 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem SOU 1998: 141

Förhandlingssystemet

Löneförhandlingarna i Danmark kan både centralt sägas vara sammanhållna och decentraliserade. År 1990 fanns det över 600 kollektivavtal inom DA/LO-ornrådet. Samtidigt fanns det över 800 kollektivavtal inom den offentliga sektorn. På 1960- och 1970-talen fördes förhandlingarna om branschavtalen i stor utsträckning mellan huvudorganisationema. Det har

sedan skett en övergång till förbundsnivån. Trots decentraliseringen finns det stora likheter mellan förhandlingsresultaten i olika branscher. Det beror på att förhandlingarna samordnas både på arbetsgivar- och arbets-

tagarsidan. Vidare knyts resultaten förlikningsmannens samman genom

sammanläggning av medlingsbud.

Det finns tre olika tirnlönesystem normallönesystemet, minimallöne- systemet och lägstlönesystemet. Nonnallönesystemet består ett grundav belopp och ett antal verksamhetsbestämda, funktionsbestämda eller individuella tillägg. Minimallönesystemet liknar nomrallönesystemet i så måtto att lönen består ett grundbelopp och olika tillägg. Inom det av systemet har arbetsgivaren rätt att räkna av eventuella höjningar grundbeav loppet på de individuella tilläggen. Vid tillämpning lägstlönesystemet av innehåller avtalet lägstlönesats utgör den undre gränsen i timlönen. en som För den som har en timlön över det beloppet får höjningar i kollektivavtal inget omedelbart genomslag. Under de senaste tio åren har lägstlönesystemet blivit allt utbrett. År mer 1993 omfattades cirka 70 procent arbetstagarna på LO/DA-området av av det systemet. Numera är det alltså bara på mindre del DA/LO-omen av rådet som löneutvecklingen omedelbart beror de höjningar, görs av som upp i avtalsförhandlingar på förbundsnivå. Det innebär dock inte att avtalsförhandlingar om minimilöner saknar betydelse för löneutvecklingen. Tvärtom får höjningarna minimilönema genomslag på den genomsnittav liga löneutvecklingen deras indirekta betydelse för resultatet i de genom lokala förhandlingarna med arbetstagarna omfattas avtal som av om lägstlöner.

Karaktäristiskt för det danska förhandlingssystemet är att avtalsförhandlingama för samtliga branscher äger i ett sammanhang och detta rum att sker under våren. Inom DA/LO-området har det traditionellt varit så att huvudorganisationema har kommit överens riktlinjer för förhandlingom arna, s.k. körplaner. De innehåller bestämmelser när förhandlingskrav om skall utväxlas och hur specifika de skall Då förhandlingarna äger vara. rum på förbundsnivå, görs även körplanerna på den nivån. I regel är upp det verkstadsindustrin går före i förhandlingarna. Under år har som senare huvudorganisationema inte avtalat körplaner. Flertalet kollektivavtal om löper två år, det förekommer avtal för kortare eller längre perioder. men

Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 113

Trots stora friheter för förlikningsmannen att gripa in när som helst från det att förhandlingar har påbörjats till dess avtal har ingåtts följer medlingsförhandlingama normalt ett etablerat mönster. Vanligen är det parterna vänder sig till förlikningsmannen. Som tidigare framgått har

som förlikningsmannen möjlighet att skjuta på varslad konflikt i upp till 14

en dagar. Det sker regelmässigt. Även möjligheten att skjuta konflikt i ytterligare högst 14 dagar utnyttjas i regel. Det innebär att reella förhandlingar under förlikningsmannens ledning kommer till stånd först en halv månad efter det att kollektivavtalsperioden har löpt ut, dvs. i mitten av mars respektive mitten av april.

Förbunden inom DA:s avtalsornråde går inte med att teckna avtal utan att de är säkra på att det kommer att råda fredsplikt inom hela området. Om något område skulle vara oreglerat, skulle de fackliga organisatio-

kunna vidta sympatiåtgärder på områden, för vilka det redan har nerna tecknats kollektivavtal. Därför villkoras ofta uppgörelsema med en klausul

att de skall ingå i det sammanlagda medlingsbud, som förlikningsmanom nen väntas lägga.

De fackliga organisationerna i Danmark har satt i system att varsla om strejk innan någon budgivning Den varslade strejken skall i

äger rum. allmänhet träda i kraft den dag avtalen löper ut. Arbetsgivarna svarar som regel med varsel om lockout från samma datum för de arbetstagare, som inte omfattas de varslade strejkerna. På grund av den starka samman-

av hållningen både på arbetsgivar- och arbetstagarsidan utgör hotet om stridsåtgärder ett mycket effektivt påtryckningsmedel. I valet mellan olika typer stridsåtgärder beslutar de fackliga organisationerna vanligtvis om

av strejk. Partiella stridsåtgärder är mindre vanliga. Konflikter blir i regel mycket omfattande, eftersom arbetsgivarna använder sympatilockout.

Om den eller båda parterna redan från början är inställda på att vidta

ena stridsåtgärder blir det som regel inte något medlingsförslag från medlaren. Ett undantag är sammanläggningsreglema gör att ett medlingsbud ändå

om kan väntas bli antaget. Medlingsförslagen följer samma mall varje gång. Ett medlingsförslag består av tre delar:

Avsnitt A omfattar avtal har ingåtts vid förhandlingar inför förlik-

som ningsmannen med förbehåll för att de skall ingå i förlikningsmannens medlingsförslag.

Avsnitt B omfattar avtal parterna ingått utanför förlikningsinstitu-

som tionen och sänt till förlikningsinstitutionen i avsikt att låta dem ingå i medlingsförslaget.

Avsnitt C omfattar avtalsförhållanden, där enighet inte har kunnat nås. I det avsnittet finns bestämmelser, skall gälla för dessa från den dag, då

som det gamla avtalet inte längre gäller. Där finns bestämmelser både för minimallöneområdet, normallönesystemet, elever och icke generella tillägg. Bestämmelserna är inte branschanpassade utan gemensamma för

114 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem

alla avtalsområden där avtal inte har kunnat ingås. För att uppnå branschanpassning måste parterna alltså själva nå fram till överenskomen melse. Åtskilliga gånger har de danska statsmakterna ingripit i avtalsförhand-

lingama för att avvärja eller avbryta stridsåtgärder. Ett avslut förhandlingama har åstadkommits lag. Vanligen har det skett genom genom att tidigare gällande kollektivavtal har förlängts eller förkastat genom att ett medlarförslag har gjorts om till lag. Lagen har i allmänhet varit enkelt utformad. Förutom redovisning vad skall gälla i fråga lön en av som om och anställningsvilllcor, har det angetts att fredsplikten förlängts, vilket har medfört att stridsåtgärder blivit olovliga. Första gången det skedde var 1933. Under 1970-talet det mycket vanligt med statliga ingripanden, var men därefter har statsmakterna blivit återhållsamma med gripa in. mer att Vid mitten av 1980-talet rådde stora motsättningar mellan och de parterna hade svårt att nå uppgörelser. Statsmaktema ingrep på omfattande sätt ett för storkonflikt 1985. att stoppa en En ny storkonflikt bröt ut under 1998 års avtalsrörelse. Efter längre en tids medlingsarbete hade parterna på flertalet avtalsområden nått fram till avtal, som förväntades igenom, förkastades vid medlemsommen som röstning om det sammanlagda medlarbudet. Inledningsvis berörde konflikten 410 000 arbetstagare. När den trappades och avtalsförhandupp lingama strandades beslöt statsmakterna att avbryta stridsåtgärdema. Det skedde lag, enligt vilken det framlagda medlingsförslaget skulle genom en gälla som kollektivavtal mellan parterna med vissa justeringar. När lagen trädde i kraft hade konfliktåtgärdema pågått i och halv vecka. en en Många ingripanden har föranlett kritik från ILO och från den oberoende expertkommittén för Europarådets sociala stadga. År 1995 avbröts en sjuksköterskestrejk. Det skedde dock först sedan den hade fått pågå tid. en Sjuksköterskomas fackförbund klagade till ILO. Ingreppet i sig ansågs emellertid ha skett på ett godtagbart sätt och ledde därför inte till kritik från ILO. Det förhållandet att tidigare avtal förlängdes under så lång tid som två år ansågs dock oacceptabelt, med hänsyn till den rätt till fria kollektivavtalsförhandlingar, som skall föreligga enligt konvention 98. nr Inom Europarådet har detta ingrepp ännu inte behandlats.

3.3¶Norge

De ekonomiska förutsättningarna för Norge avviker från vad gäller i som Sverige. Arbetslösheten har minskat påtagligt de senaste fem åren och hör nu till den lägsta i hela OECD-området. Genom intäkterna från olje- och gasutvinningen har de offentliga finanserna länge varit mycket goda.

Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 115

Lönebildningen i Norge har att hantera svårigheten med en mycket god lönsamhet inom näringar är relaterade till utvinningen av olja och

som naturgas, utan att det leder till för snabb utslagning av sysselsättning i fastlandsindustrin. Sedan slutet av 1980-talet har NHO, som organiserar arbetsgivarna i industrin, och LO haft som gemensam målsättning att

löneökningar en rimlig nivå för att inte hota sysselsättningen nonnera och riskera ökning arbetslösheten till de nivåer som gäller i övriga

en av Europa.

Riksförlikningsmannen har de senaste tio åren eget initiativ bidragit till samhällsekonomiskt löneutveckling att underlätta

en gynnsam genom genomförandet vad i Norge benämns solidaritetsalternativet.

av som Under tid har emellertid svårigheterna blivit allt större att bibehålla

senare

låg pris- och löneökningstakt i alltmer överansträngd ekonomi. en en

Ekonomisk översikt

Den norska ekonomins utveckling sedan 1970 har präglats av utbyggnaden

oljeindustrin. Olje- och gasexporten svarar idag för över 30 procent av av de norska exportinkomstema. Oljeindustrin har bidragit till en snabb och stabil utveckling den norska bruttonationalprodukten BNP. Real BNP

av

individ i arbetsför ålder har än fördubblats under den senaste 25per mer årsperiodem Motsvarande ökning i Sverige uppgår till endast ca 40 procent.

Den snabba tillväxten inom oljeindustrin har även gett upphov till påtagliga spänningar i ekonomin och upprepade tendenser till kostnadsproblem inom den norska fastlandsekonomin. Under 1970-talet bidrog höga investeringar och snabba löneökningar till en överhettning i ekonomin. Problemen blev tydliga under 1980-talet och förstärktes av fallande oljepriser. Ambitionema när det gäller sysselsättning och låg arbetslöshet är mycket höga, vilket gjorde det möjligt för politiker och partier att åstadkomma kraftsamling i början av 1990-talet.

en

Hög tillväxt och överhettningsproblem under 1970-talet

Upptäckten stora oljereserver på den norska kontinentalsockeln vid

av början 1970-talet skapade förutsättningar för en betydligt mer expansiv

av ekonomisk utveckling i Norge än i de flesta andra europeiska länder. Det höga världsmarknadspriset olja efter oljeprischocken 1973 innebar att exploateringen Norges potentiella oljetillgångar blev mycket lönsam.

av Investeringarna i den norska oljeindustrin ökade mycket snabbt vid mitten

1970-talet och intäkterna från oljeindustrin var betydande redan vid av

1 16 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem SOU 1998: 141

x

sfSçrzntfafofbzgnzf-

emikerrtesifcállesø ániságføiz

l 1 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 117

slutet 1970-talet. Tillväxten i den norska ekonomin korn därför, till

av skillnad mot t.ex. i den svenska ekonomin, att bli stabilt hög, runt 4 5

procent per år, under hela 1970-talet.

Expansionen bidrog emellertid även till allt större kostnadsproblem för fastlandsekonomin vid mitten 1970-talet. Den nominella löneöknings-

av takten var mycket hög ända fram till år 1975. Den kraftiga försämringen av bytesbalansen under åren 1974 1977 kan därför inte enbart ses som ett

resultat de mycket stora investeringsbehoven inom oljeindustrin. För-

av sämringen hade också att göra med försämrad konkurrenskraft till följd

en

de mycket snabba nominella löneökningama och en expanderande av inhemsk efterfrågan till följd av kraftigt ökade disponibla inkomster.

I ett försök att stärka fastlandsindustrins internationella konkurrenskraft gav sig den norska regeringen in i avtalsrörelsen under åren 1975 1977

med löften skattesänkningar samt höjda transfereringar och subven-

om tioner i utbyte mot lägre nominella löneökningar. Bland annat höjdes bambidragen samtidigt livsmedelspriserna hölls nere med hjälp av

som ökade statliga subventioner. För att ytterligare förstärka konkurrenskraften devalverades dessutom den norska kronan. Löneökningstakten i såväl nominella som reala termer sjönk påtagligt men de offentliga ñnansema försämrades samtidigt löntagarnas disponibla inkomster fortsatte att

som öka i mycket snabb takt. De inkomstpolitiska ingreppen i den norska lönebildningen kulminerade med tvångsskiljedom år 1978 och ett pris- och lönestopp för år 1979.

Bakslag i början 1980-talet

av

Norge drabbades till viss del av den internationella lågkonjunkturen i början 1980-talet. De nominella lönerna steg i snabb takt när pris- och

av lönestoppet avvecklades, men den höga inflationstakten innebar att reallöneutvecklingen under början 1980-talet förblev negativ.

av

År 1982 drog sig den norska regeringen de tidigare diskussionerna

ur med arbetsmarknadens parter lönebildningen och försöken att åstad-

om komma återhållsam löneökningstakt med hjälp av en mer generös

en mer skatte- och bidragspolitik. Samtidigt inleddes process mot ökad decent-

en ralisering av lönebildningen, framför allt till följd av en ändrad inställning till de traditionella centrala förhandlingarna från arbetsgivamas sida. Den snabba återhämtningen efter lågkonjunkturen år 1981 1982 innebar dock

att löneglidningen kom att bli mycket kraftig, trots de överenskommelser som träffades mellan LO och arbetsgivarna inom industrin om speciella tak för löneglidningen.

Den snabba löneökningstakten i kombination med fallande oljepriser gav upphov till ökande problem vid mitten av 1980-talet. I syfte att förstärka

118 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och färhandlingssystem SOU 1998: 141

den norska industrins internationella konkurrenskraft och förbättra bytesbalansen genomfördes kraftig devalvering den norska kronan i en av mars 1986. Avtalsrörelsen blev dessutom mycket konfliktfylld detta år. Arbetsgivarna motsatte sig krav på likvärdiga arbetstider för arbetarna för som tjänstemännen. De ville dessutom upphöra med de speciella låglönesatsningar, som de hade kommit överens med LO efter löne- och om prisstoppet år 1979. Konflikten slutade med att arbetsgivarna tvingades acceptera en arbetstidsförkortning till 37,5 timmar i veckan och fortsatta

satsningar på de lågavlönade.

Ökningen de nominella lönekostnadema kom bli mycket av att stor under åren 1986 och 1987 till följd det avtalet och fortsatt snabb av nya en löneglidning. Bytesbalansen försämrades samtidigt påtagligt. Den norska kronan utsattes för ett förnyat devalveringstryck redan vid årsskiftet 1986/1987, vilket tvingade fram kraftiga räntehöjningar. Den inhemska efterfrågan försvagades och arbetslösheten ökade från 2 procent år ca 1987 till ca 5 procent år 1989. Tillbakagången i ekonomin ledde även till en tillfällig försämring av de offentliga finanserna under början 1990av talet. De offentliga utgifterna ökade kraftigt bland till följd de annat av omfattande satsningar, som gjordes på att bygga ut den aktiva arbetsmarknadspolitiken.

Trendbrott i lönebildningen år 1988

Den kraftiga lågkonjunkturen 1987 1988 ledde till att LO initiativ till - tog förnyade centrala förhandlingar med erbjudanden återhållsamma om lönekrav under villkor att inga andra på arbetsmarknaden tilläts grupper avtala om bättre lönevillkor. Arbetsgivarna ställde sig bakom denna uppläggning och den norska regeringen införde lagreglering löneöken av ningarna under åren 1988 1990 i linje med den överenskommelse, - som träffades mellan LO och industrins arbetsgivarorganisation. I överenskommelsen mellan parterna år 1990 tilläts ånyo branschvisa förhandlingar, dock inom strikta fastställdes på central nivå. Återigen blev ramar som industrins avtal vägledande för övriga utan direkta ingripanden grupper från regeringens sida. År 1991 tillsattes en brett sammansatt sysselsättningskommission. I kommissionen uppnåddes enighet att industrins konkurrenskraft måste om stärkas med ytterligare 10 procent med bibehållen fast växelkurs. De genomsnittliga nominella löneökningarna skulle därför maximalt få uppgå till 3 procent per år. Det s.k. solidaritetsaltemativet, där bärande tanke en var att det låga nominella utrymmet för löneökningar i första hand skulle

satsas på låglönegrupperna, formades som modell för lönebildningen

under de följande fem åren. Vissa reformer arbetslöshetsförsäkringen av

Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 119

med bland annat s.k. bortre parentes efter tre år har dessutom genom-

en förts.

Tillväxten har varit mycket god under 1990-talet. Bytesbalansunderskottet har förbytts i ett allt större överskott och inflationen har legat på en stabil låg nivå. Även sysselsättningsutvecklingen har varit god de senaste åren. Den öppna arbetslösheten nådde toppnotering på 6 procent år

en 1993. Därefter har den sjunkit tillbaks till samma låga nivå som vid mitten av 1980-talet samtidigt som andelen sysselsatta bland personer i arbetsför ålder har stigit med 4 procentenheter. Under det senaste året har emel-

ca lertid påtagliga överhettningstendenser uppkommit den norska arbetsmarknaden. Avtalsrörelsen år 1998 resulterade i betydligt högre löneökningar än tidigare. De nominella löneökningarna under 1998 och 1999 förväntas uppgå till i genomsnitt 6 procent år.

ca per

Arbetsrättsligt system

Historik

Arbetsrätten i Norge har stora likheter med den som gäller i de övriga nordiska länderna. År 1915 infördes lagstiftning medling

om m.m., men det tog ytterligare två decennier innan det utvecklades ett system för avtalsförhandlingar. Efter lång tid stridsåtgärder ingick de båda

en av huvudorganisationema Arbeidemes Faglige Landsorganisasjon AFL och Norsk Arbeidsgiverforening N.A.F. år 1935 ett huvudavtal, som reglerade förhållandet dem emellan. Avtalet bidrog till att lugna förhållandena

arbetsmarknaden.

Under andra världskriget och tiden närmast därefter befarade man att det skulle komma en ny tid med strejker och oro arbetsmarknaden. I samförstånd med ledarna för AFL och N.A.F. utarbetades lagregler som skulle hindra stridsåtgärder. Reglerna, antogs provisoriskt före krigsslutet,

som gick ut på att det inrättades statlig lönenärnnd, tvångsskilje-

en som genom förfarande skulle bestämma löne- och arbetsvillkoren, om de förhandlande parterna inte kunde Efter kriget begärde AFL och N.A.F. att tvångs-

enas. skiljeförfarandena skulle upphöra och år 1952 infördes i stället en nämnd för frivilligt skiljeförfarande. Som kommer att beskrivas längre fram har nämnden fått en annan roll än vad som var tänkt. Huvuduppgiften har blivit att hantera de tvångsskiljeförfaranden, som statsmakterna lagstiftar om för att hindra konflikter på arbetsmarknaden.

120 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem

Kort om gällande rätt

De grundläggande principerna för förenings-, förhandlings- och konflikträtt är i stort sett desamma i Norge i Sverige, lagstiftningen som men är inte lika utförlig. Frågor kollektivavtal, arbetstvister och medling om regleras i laven arbeidstvister arbetstvistlagen. För vissa statstjänsom temän gäller dessutom laven om ofentlige tjenestetvister tjänstetvistlagen. Arbetstvistlagen inleds med ett kortfattat kapitel, bl.a. handlar som om kollektivavtal och fredsplikt. Det innehåller inga uttryckliga bestämmelser

om förhandlingsrätt. Utgångspunkten är att en part har rätt att begära

förhandling och att det står motparten fritt att välja förhandlingen skall om bli av eller inte. Ett särskilt kapitel i arbetstvistlagen handlar medling. Där att om anges det skall finnas riksmeglingsman riksförlikningsman för hela riket och en sju kretsmeglingsmen distriktsförlikningsmän för olika geografiska distrikt. Riksförlikningsmannen sköter sin syssla på heltid. Regeringen kan också, efter förslag av Riksförlikningsmannen, förordna medlare, kan som anlitas för medlingsuppgifter. Arbetstvistlagen innehåller vidare bestämmelser samrnanläggning om av medlingsbud inför omröstning på ett sätt påminner det danska som om systemet. Fram till år 1982 var det inte ovanligt att Riksförlikningsmannen fordrade sammanläggning. Efter dom i Arbetsdomstolen det året en anses dock Riksförlikningsmannen inte ha tillräckligt stöd i arbetstvistlagen för att kräva omröstning medlingsförslag mot parternas vilja. Därefter har av sammanläggning endast tillämpats inom den offentliga sektorn. Rätten till stridsåtgärder är i huvudsak densamma i Sverige. Strejk, som lockout, blockad och olika former partiella stridsåtgärder är alltså av tillåtna kampmedel. Detsamma gäller sympatiåtgärder eller politiska

demonstrationsåtgärder. Olovliga stridsåtgärder kan medföra skadestånd

både för organisationer och enskilda. Det finns få rättsfall behandlar som skadestånd för enskilda. Sådant utkrävs mycket sällan i praktiken. ansvar En olovlig stridsåtgärd kan i allvarliga fall leda till att anställningen upphör, men även det är sällsynt. Innan en stridsåtgärd vidtas skall Riksförlikningsmannen underrättas skriftligen. Underrättelsen skall innehålla besked vad tvisten gäller, om vilka företag kommer att beröras, när stridsåtgärden kan påbörjas och som om förhandlingar pågår mellan parterna. Pågår förhandlingar mellan parterna skall Riksförlikningsmannen få skriftlig underrättelse, ifall en ny förhandlingarna avbryts. En stridsåtgärd får aldrig påbörjas förrän fyra vardagar har gått från det att Riksförlilmingsmannen har mottagit ett besked om att förhandlingar inte längre pågår.

i SOU 1998: 141 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 121

När Riksförlikningsmannen får besked om att förhandlingar har strandat, kan han under vissa förutsättningar inom två dagar från beskedet förbjuda arbetsinställelse. Det gäller om arbetsinställelsen på grund av verksamhetens art eller åtgärdens omfattning kan komma att skada allmänna intressen. Medling skall då påbörjas omedelbart. Efter en tiodagarsfrist kan var och en av parterna kräva att medlingen avslutas. Fyra dagar efter ett sådant krav skall medlingen upphöra. Parterna kan då verkställa stridsåtgärder.

Förhandlingssystemet

Förhandlingarna

Löneförhandlingama förs i regel förbundsvis, men de är relativt väl koordinerade. De förbundsvis ingångna avtalen rör generella tillägg. Därefter förs lokala förhandlingar under fredsplikt. Flera faktorer samverkar för att skapa en koordinering. Det har att göra med avtalsperiodemas längd och tidpunkt för ny förhandling, underlaget för förhandlingarna, parternas egen samordning samt Riksförlikningsmannens agerande. Avtalsperiodema ligger ungefär lika för flertalet avtalsområden. Avtalen är i regel tvååriga och löper ut under andra kvartalet. En s.k. mellanförhandling med konflikträtt med möjlighet att justera lönerna sker i regel efter 12 månader.

Ett viktigt underlag för förhandlingarna är den rapport om det ekonomiska läget, som publiceras i januari varje år. Rapporten utarbetas av ett statligt samverkansorgan, Det tekniske beregningsutvalg, under ledning av chefen för Statistisk sentralbyrå. I detta organ ingår arbetsmarknadens parter, intresseorganisationer för lantbruk och fiske samt företrädare för regeringskansliet. Syftet är att LO och NHO skall utveckla en gemensam uppfattning om hur den ekonomiska utvecklingen har varit och göra en gemensam bedömning av den kommande prisutvecklingen. Arbetet i beregningsutvalget har alltid resulterat i en gemensam rapport, som samtliga ledamöter har varit eniga om. Genom arbetet i beregningsutvalget fokuseras bl.a. på lönebildningens roll för konkurrenskraften och sysselsättningen. Det ger också parterna en gemensam rapport att utgå från vid informationen till de egna medlemmarna.

Förbunden inom NHO och LO inleder avtalsrörelsen. Därefter förhandlar parterna inom övriga delar av den privata sektorn och avslutningsvis parterna inom den offentliga sektorn. Verkstadsindustrin är i regel det allra första avtalsområdet. Ofta sker dock parallellt förhandlingar inom något av de typiska låglöneområdena, t.ex. hotell och restaurang eller TEKO-industrin. LO och NHO har ett gemensamt intresse av låga nominella löneökningar eftersom det har visat sig fördelaktigt för både

vara

122 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem

konkurrenskraften och reallöneutvecklingen. En förutsättning är dock att det sker en samordning av förhandlingarna så att inte enskilda förbund väljer att prioritera höga nominella löneökningar. NHO har möjligheter att samordna förhandlingarna på arbetsgivarsidan även när de sker på förbundsnivå, eftersom man har rätt att representerad i förhandlingar en vara som förs av medlemsförbunden. NHO kontrollerar även beslut eventuom ella stridsåtgärder. Därtill bedriver NHO aktiv uppsökande verksamhet en

bland sina medlemsföretag för att söka dämpa löneglidningen. Om avtalsförhandlingama strandar ingriper Riksförlikningsmannen och

parterna måste underkasta sig medling. Medling skall i så fall påbörjas omedelbart. Det går i regel snabbt att inleda medlingen, eftersom riksförlikningsmannen utser sig själv eller någon annan som medlare utan att tillfråga parterna. Riksförlikningsmarmen förbjuder i regel arbetsinställelse under tiden fram till dess att medlingen har avslutats.

Riksförlikningsmannen har inte något inkomstpolitiskt uppdrag. Den

nuvarande riksförlikningsmannen har dock valt att söka förmå parterna att ta hänsyn till de lönenivåer, har etablerats i redan träffade avtal. Detta som har varit särskilt viktigt sedan solidarietetsaltemativet utvecklades och för att motverka kraftiga löneökningar för anställda inom oljeindustrin. Om partema i en medling inte kan enas om ett avtal brukar medlaren avsluta förhandlingarna och lägga ett medlingsbud. Parterna är införstådda med att medlaren endast lägger ett bud och att ett nej till medlarbudet innebär att konflikthoten utlöses. Riksförlikningsmannen anlitas flitigt. Under år 1996, då avtal innya gicks, antalet medlingar på riksplanet 92. År 1997 då mellanförhandvar lingar ägde rum, var antalet 45. Flertalet ärenden löses att parterna genom enas om ett avtal antingen i direktförhandlingar eller under ledning av medlare. År 1996 det 13 ärenden, var som inte gick att lösa, och år 1997 var det två ärenden, som inte fick någon lösning. När medlingsförfarandet har avslutats och de i lagen angivna tidsfristema har gått ut, står det parterna fritt att vidta stridsåtgärder. Sedan år 1986, då arbetsgivarna genomförde en stor lockout, har det inte förekommit att arbetsgivarna vidtagit stridsåtgärder. Det är inte ovanligt att statsmakterna beslutar att avbryta arbetsmarken nadskonflikt genom att lagstifta tvungen voldgift obligatorisk skiljeom dom. Skiljeförfarandet sker i den år 1952 inrättade Rikslønnsnemnda Rikslönenämnden, som kan avgöra tvister om innehållet i ett framtida kollektivavtal. Nämnden består sju ledamöter, tre är opartiska av varav och två kommer från vardera arbetstagar- respektive arbetsgivarsidan. Den träder i funktion när det har utfärdats särskild lag att den skall en om avgöra en tvist. Nämnden har ofta fått avgöra avtalstvister, senast i samband med nu omfattande konflikter våren 1998. Under perioden 1952 till 1994 gjordes

Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 123

90 ingripanden av staten. Fram till mitten av 1980-talet var det närmast regel med obligatorisk skiljedom vid konflikt. Under senare år har antalet ingripanden varit betydligt färre än tidigare. Systemet har kritiserats därför att det har ansetts försvaga parternas vilja att nå förhandlingsresultat. Det har också varit kontroversiellt med hänsyn till Norges åtaganden gentemot ILO och andra internationella organisationer.

Kritik från ILO m.m.

Under tiden 1981-1994 mottog lLO åtta klagomål från norska arbetstagarorganisationer. De menade att Norge brutit mot den förhandlings- och konflikträtt som skall föreligga enligt konventionema nr 87 och 98. Av klagomålen ledde sju till kritik från ILO-organen. Kritiken

kan sammanfattas så att Norge har förhindrat fria avtalsförhandlingar på ett stadium, då det ännu inte har pågått eller funnits risk för stridsåtgärder, som inneburit samhällsfara eller medfört omfattande skadeverkningar. Även från Europarådet har det riktats kritik mot Norge. Ett ingrepp i sjukvårdssektorn år 1988 ansågs oförenligt med Europarådets sociala stadga, vilket föranledde en rekommendation från Europarådets ministerkommitté mot Norge år 1993.

Efter ett provisoriskt regeringsbeslut om obligatoriskt skiljeförfarande och förbud mot stridsåtgärder i samband med avtalsförhandlingama i oljesektom år 1994, väckte Oljearbeidemes Fellessammenslutning OFS talan mot norska staten i allmän domstol och yrkade att beslutet skulle förklaras ogiltigt. Till grund för sin talan anförde OFS i första hand att förbudet mot stridsåtgärder stred mot allmänna rättsprinciper av grundlagsmässig karaktär och i andra hand att det stred mot Norges folkrättsliga förpliktelser. OFS förlorade målet i tre instanser. Högsta domstolen

anmärkte i sina domskäl att de organ, som ansvarar för övervakningen av ILO-konventionema respektive Europarådets sociala stadga, tolk-

gör en ning som inte överensstämmer med konventionemas innehåll sådant det var då dessa förhandlades fram och ratiñcerades av Norge.

3.4¶Finland

Finland har påverkats starkare än Sverige av de politiska förändringarna i omvärlden de senaste tio åren. Sovjetunionens fall innebar stor föränd-

en ring för det finländska näringslivet när det gäller både produktinriktning och utrikeshandel. Omställningen ledde till en kraftig ökning av arbetslösheten.

124 Ekonomisk utveckl ing, arbetsrätt och förhandlingssystem

i l

Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 125

l krisens spår har regeringen och arbetsmarknadens parter valt att sluta samhällskontrakt löner och skatter. Finland kommer vidare att

om vara med i EMU från starten, vilket kommer att ställa särskilda krav lönebildningen. Detta har motiverat parterna att fortsätta att söka inkomstpolitiska uppgörelser. Man har också överenskommit särskilda fonde-

om ringar för att utjämna konjunktureffekter i den finländska ekonomin.

Ekonomisk översikt

Den finska ekonomin har under de senaste 40 åren utvecklats starkt. Samtidigt har svängningarna i den finska ekonomin varit kraftigare än i den svenska. Den internationella lågkonjunkturen i början av 1980-talet slog ännu hårdare mot Finland än mot Sverige. Återhämtningen har emellertid också gått snabbare.

Hög inflation men relativt god tillväxt på 1970-talet

Den finska ekonomin genomgick mycket snabb omvandling under

en 1960-talet. En omfattande byteshandel byggdes med dåvarande Sov-

upp jetunionen. Verkstads- och textilprodukter byttes mot framför allt sovjetiska råvaror, bl.a. annat olja. Byteshandeln förklaring till att den

var en ekonomiska krisen och oljeprischockerna på 1970-talet inte påverkade den finska ekonomin i utsträckning de påverkade ekonomin i de

samma som flesta andra västeuropeiska länder, inkl. Sverige. Såväl investeringstakten som den privata konsumtionen fortsatte att öka i Finland ända fram till 1975.

Den finska valutan devalverades redan 1967 och 1971. Importprisema steg därför mycket snabbt i Finland, den sovjetiska byteshandeln till trots. Inflationen ökade i snabbare takt än i t.ex. Sverige, samtidigt löneök-

som ningstakten accelererade. Från att ha legat runt 10 procent under 1960talet steg den årliga ökningen av lönekostnadema i det finska näringslivet till nästan 30 procent år 1975. Industrins internationella konkurrenskraft försämrades och ett kraftigt underskott uppkom i bytesbalansen. Försvagningen av exporten och en återhållsam finanspolitik bromsade efter-

upp frågan och löneökningstakten sjönk påtagligt under åren 1976 1978.

- Tillväxten stagnerade och arbetslösheten steg.

Den dåliga tillväxten ledde till att Finland återigen devalverade valuta vid tre tillfällen under åren 1977 och 1978. Devalveringar genomfördes vid ungefär tid även i Sverige och övriga nordiska länder. Samti-

samma digt fortsatte handeln med Sovjetunionen att öka och penningpolitiken

var förhållandevis expansiv. Den finska ekonomin började därför åter att växa

126 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem SOU 1998: 141

i snabb takt vid 1970-talets slut. Sett över hela 1970-talet kom BNP i genomsnitt att växa med hela 3,5 procent per år trots stagnationen under åren 1976 1977. Det kan jämföras med 2,0 procent i Sverige och 3,0

procent i genomsnitt för de länder, som numera är medlemmar i EU. De reala lönekostnadsökningarna kom i genomsnitt att uppgå till hela 5 procent per år.

Lägre inflation och fortsatt god tillväxt under 1980-talet

Under 1980-talet fortsatte den finska ekonomin att växa i snabbare takt än den svenska och skillnaden i BNP per invånare mellan de båda länderna minskade påtagligt. Det allmänna utvecklingsförloppet i den finska ekonomin under 1980-talet följde dock i stort sett samma mönster som i Sverige med den långa och utdragna högkonjunkturen, som i slutet av 1980-talet kulminerade i en kraftig överhettning.

I Finland tillämpades inkomstpolitiska uppgörelser under stor del

en av 1980-talet. År 1986 träffades överenskommelser inkomstpolitiskt

om ett ramavtal, som skulle ge löneökningar ca 2 procent plus en viss förkortning av arbetstiden. I avtalet fanns också en prisutvecklingsgaranti, som skulle komma att utlösas. Omfattande utbyggnader genomfördes samtidigt av socialförsäkringssystemen. Ett system, som relaterade ersättningen vid arbetslöshet till tidigare lön, infördes samtidigt som nivåerna höjdes. Det maximala antalet ersättningsdagar i arbetslöshetsförsäkringen utökades från 200 till 500. Ungdomar och långtidsarbetslösa garanterades även arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Vid slutet av 1980-talet höjdes dessutom ersättningsnivåerna även för långtidsarbetslösa. Samtidigt ökade efterfrågan på arbetskraft och det visade sig i efterhand att lönekostnadsökningarna blev betydligt större än de som förutsågs när överenskommelsen träffades.

De finansiella marknaderna i Finland avreglerades vid ungefär samma tidpunkt som i Sverige. Såväl hushållens som företagens upplåning ökade kraftigt under åren 1988 1990. Tillväxttakten i den finska ekonomin

ökade dramatiskt till som högst närmare 6 procent år 1989 och arbetslösheten sjönk ner till en nivå 3,5 procent. Inflationen tog fart och

ca bytesbalansen försämrades påtagligt.

Djup ekonomisk kris under början 1990-talet följd snabb

av av en återhämtning

I och med Sovjetunionens fall 1991 förändrades förhållandena för den finska ekonomin på ett dramatiskt sätt. Bakslaget efter överhettningen i

ti"

SOU 1998: 141 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 127

i

slutet av 1980-talet kom därför att bli djupare i Finland än i Sverige. BNP föll med ca 12 procent under åren 1991 1993 och arbetslösheten steg till

över 17 procent år 1994.

Samtidigt har dock utgångsläget för en snabb tillväxt efter krisen i flera avseenden varit bättre i Finland än i Sverige. De offentliga finanserna har i Finland varit mycket goda ända fram till början 1990-talet. Den offent-

av liga sektorns konsoliderade bruttoskuld år 1990 uppgick endast till 15

ca procent av BNP i Finland, jämfört med ca 45 procent i Sverige. Den finska utlandsskulden var dessutom låg ända fram till år 1988. Finsk industri hade under 1980-talet i ökad utsträckning kommit att vända sig mot väst och Finland knöt, i likhet med Sverige, sin valuta till den europeiska valutaenheten i början 1990-talet. En mindre devalvering den

ecu av av finska marken genomfördes dock i slutet år 1991 och den finska valutan

av släpptes att flyta fritt betydligt tidigare än den svenska under valutakrisen hösten 1992.

När krisen var som djupast inleddes dessutom ett arbete med att reformera socialförsäkringssystemen. De offentliganställdas pensionsålder höjdes och deras pensioner sänktes. Åtgärdsgarantin för ungdomar och långtidsarbetslösa togs bort. Från och med 1998 har dessutom möjligheterna till återkvalificering i A-kassan, deltagande i arbetsmark-

genom nadspolitiska åtgärder, begränsats för samtliga arbetslösa. Egenfinansieringen inom arbetslöshetsförsäkringen har höjts, samtidigt den tidi-

som gare indexeringen av den ersättning, som erhålls vid arbetslöshet har avskaffats temporärt.

Utifrån den tradition finns i Finland med centrala löneförhandlingar

som träffades överenskommelser om frysta nominella löner, ett sätt att

som mildra effekten av den ekonomiska krisen. Försök gjordes även att förhandla fram sänkningar de avtalsenliga lönerna när den ekonomiska

av krisen i början av 1990-talet var som djupast. Innan arbetsmarknadens parter han fatta beslut om de sänkta lönerna blev emellertid förslagen inaktuella till följd av valutakrisen hösten 1992 då den fasta växelkursen övergavs.

Tillväxten har sedan år 1994 varit mycket god. Inflationen har legat på en låg nivå och räntorna har fallit kraftigt. Den goda tillväxten har möjliggjort en kraftig ökning av sysselsättningen och en minskning den öppna

av arbetslösheten med över 7 procentenheter. Arbetslösheten år 1998 uppgick trots detta till 11 procent.

I ett försök att åstadkomma en större differentiering löneökningama

av mellan olika branscher avstod den finska regeringen från att ta initiativ till inkomstpolitiska uppgörelser under åren 1992 1993. Trots att arbetslös-

heten var mycket hög kom de okoordinerade förhandlingarna på branschnivå att resultera i ökade nominella löneökningar upphov till

utan att ge någon ökad differentiering mellan olika branscher. Den finska regeringen

128 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem

övergick därför år 1995 till den tidigare inriktningen mot att söka åstadkomma en återhållsam lönebildning i utbyte mot bidragshöjningar och skattesänkningar. inkomstpolitisk uppgörelse träffades på hösten

En ny 1995 och ytterligare en under hösten 1997.

Lönebildningens roll i den monetära unionen

Den europeiska monetära unionen EMU kommer att ställa ökade krav real anpassning vid en avvikande konjunkturutveckling i den finska ekonomin eller vid de eventuella nya chocker, som ekonomin kan komma att utsättas för i framtiden. Lönebildningen viktig faktor i en sådan

är en anpassningsprocess. Speciellt finska LO har starkt betonat möjligheten till fortsatta inkomstpolitiska uppgörelser, som en viktig komponent i de ansträngningar, som görs för att underlätta en sådan anpassning. Parterna

den finska arbetsmarknaden gjorde dessutom i maj 1997 ett gemensamt uttalande om att trepartsöverenskommelsema kommer att öka i betydelse när valutaunionen inleds. Arbetsgivarna har i samband med detta uttalande försäkrat att de inte kommer att motsätta sig framtida strävanden att fortsätta på den inslagna vägen med inkomstpolitiska uppgörelser och centrala avtal.

I november 1997 träffades dessutom en överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter om ytterligare åtgärder för att hantera de problem, som en avvikande konjunkturutveckling eller eventuella framtida chocker kan komma förorsaka. Överenskommelsen omfattade bl.a. beslut

att om att inrätta en speciell partsgemensam fond för delfinansiering av arbetslöshetsersättningen och att förstärka de redan existerande pensionsfonderna. Den partsgemensamma fonden för arbetslöshetsersättning kommer, när den är fullt utbyggd år 2002 2004, att uppgå till ca 3 mil-

jarder markz. Förstärkningen pensionsfondema kommer uppgå till

av att 2,5 procent den totala lönesumman inom den privata sektorn, vilket

av motsvarar ungefär 3,5 miljarder mark. Behovet att sänka ersättningsgraden i arbetslöshetsförsäkringen och öka avgifterna till pensionsfondema vid en lågkonjunktur kommer därmed att minska, vilket i sin tur kan bidra till en stabilare konjunkturutveckling. Huvudorganisationema har även enats om att rekommendera parterna på den lokala nivån att förhandla fram företagsspecifika fonder och resultatbaserade lönesystem i syfte att ytterligare Öka förutsättningarna för den nödvändiga reala anpassningen inom den monetära unionen.

Z 1 mark i mitten november 1998 ungefär lika med 1,60 svenska kronor.

var av

i

; Ekonomisk utveckling, arbetsrätt ochförhandlingssystem 129

Arbetsrättsligt system

Historik

Det dröjde länge innan det utvecklades ett modernt arbetsrättsligt systern i Finland. Visserligen bildades fackliga organisationer mot slutet av 1800talet och runt sekelskiftet hände det att de fick teckna kollektivavtal för sina medlemmar. Omfattande fackliga stridsåtgärder under åren 1908- 1909 ledde emellertid till att arbetsgivarna bestämde sig för att inte förhandla med de fackliga organisationerna. Efter år 1917, då Finland hade blivit självständigt från Ryssland, övervägdes kollektivavtal nytt. Inbördeskriget år 1918 och den därpå följande politiska utvecklingen befäste emellertid den negativa inställningen på arbetsgivarsidan och den kom att bestå fram till andra världskriget.

Först år 1940 erkände de stora organisationerna arbetsmarknaden varandras existens. I avtal mellan huvudorganisationema vid mitten av 1940-talet fastlades en ordning för avtalsförhandlingar. Därefter började löner och anställningsvillkor att bestämmas i kollektivavtal och det tillkom

grundläggande arbetsrättslig lagstiftning. År 1946 infördes lag en en om kollektivavtal. Samtidigt inrättades en arbetsdomstol, som alltjämt fungerar och som är uppbyggd efter samma principer som Arbetsdomstolen i Sverige. Medling mellan fackliga organisationer och arbetsgivare i frågor om lön och andra anställningsvillkor förekom tidigt, trots att kollektivavtal inte slöts och en lag om medling trädde i kraft redan år 1925.

Ända fram till slutet 1960-talet präglades fackföreningsrörelsen i

av Finland av politiska motsättningar mellan socialdemokrater och kommunister. Det vållade interna stridigheter, som komplicerade relationen mellan de fackliga organisationerna och arbetsgivarna och försvårade förhandlingarna. Numera är förhållandet mellan arbetsmarknadens parter mycket likt det som råder mellan parterna på arbetsmarknaden i Sverige.

Kort om gällande rätt

Det finns en omfattande arbetsrättslig lagstiftning i Finland och bestämmelserna har ofta stor likhet med motsvarande svensk lagstiftning. En skillnad är dock att det saknas uttryckligt lagstöd för förhandlingsrätten. De viktigaste bestämmelserna i detta sammanhang finns i lagen om kol-

130 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt ochförhandlingssystem SOU 1998: 141

lektivavtal från 1946, vilken alltjämt är i kraft, samt i lagen medling i om arbetstvister. Rätten till fackliga stridsåtgärder är i princip densamma i Sverige. som Med kollektivavtal följer fredsplikt. Föreningar, är parter i avtalet, är som skyldiga att till att under dem lydande föreningar, arbetsgivare och se arbetstagare inte vidtar stridsåtgärder eller på annat sätt bryter mot avtalet. En förening anses ha försummat denna s.k. tillsynsskyldighet, det står om klart att avtalet har tillämpas ett oriktigt sätt och situationen inte snabbt rättas till, när den har kommit till föreningens kännedom. När fredsplikt inte gäller är fackliga stridsåtgärder tillåtna. Det finns inga bestämmelser i

kollektivavtalslagen, som begränsar rätten till stridsåtgärder. Sympatiåt-

gärder får vidtas, så länge primärkonflikten är lovlig och åtgärden inte strider mot en fredsplikt, parten är bunden eget avtal. som av genom Arbetsgivare och arbetstagare, är bundna kollektivavtal och som av som medvetet bryter mot bestämmelser i avtalet, kan åläggas att betala s.k. plikt. Det är en sanktion som påminner skadestånd. För arbetsgivarens om del är beloppet maximerat till 130 000 mark och för arbetstagaren till l 300 mark. Det sistnämnda beloppet är den maximala sanktionen för en arbetstagare, som deltar i en olovlig strejk, strejken fortsätter kan men om beloppet dömas ut mer än en gång. Arbetstagaren kan också i sällsynta fall förlora sin anställning. Enligt lagen om medling i arbetstvister skall det finnas två riksförlikningsmannatjänster. Den ena tjänsten är för närvarande obesatt, då förlikningsväsendets skötsel inte anses kräva två riksförlikningsmän. Därutöver skall det finnas distriktsförlikningsmän, har sitt uppdrag som som bisyssla. Deras antal och verksamhetsområden fastställs i särskild en

förordning.

Riksförlikningsmannen har framför allt till uppgift att främja relationema mellan arbetsmarknadens parter, att ordförande vid förhandvara lingar för att få kollektivavtal till stånd samt att leda förlikningsverksamheten vid arbetstvister och vidta de förlikningsåtgärder tvistema som föranleder. Om parterna själva har tillsatt ett särskilt för förlikning organ skall förlikningsmannen avvakta med förlikningsåtgärder. Parterna är skyldiga att infinna sig till förhandling inför förlikningsmannen. De är också tvungna att lämna de uppgifter förlikningsmannen begär. Lagen innehåller regler rörande varsel stridsåtgärder. En om arbetsinställelse får inte inledas eller utvidgas, inte Riksförlikningsom mannabyrån och motparten har fått ett skriftligt meddelande två veckor i förväg. Meddelandet skall innehålla besked orsakema till arbetsinstälom lelsen, tidpunkten när den skall påbörjas eller utvidgas samt vilken omfattning den kommer att få. Den så sätt har varslat som om en arbetsinställelse, får inte skjuta den till tidpunkt eller begränsa upp en senare den i förhållande till vad har angetts i meddelandet, utan att motsom

Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 131

parten har gått med på det. överträdelse de angivna bestämmelserna

av nu kan bestraffas med böter om motparten anmäler brottet till allmänt åtal.

Under vissa förhållanden kan en part, som har varslat om arbetsinställelse, tvingas att skjuta den planerade åtgärden. Om arbetsin-

upp en ställelse berör samhällets livsviktiga funktioner eller avsevärt skadar ett allmänt intresse, kan arbetsministeriet framställning av förlikningsmannen förbjuda åtgärden. Ett sådant förbud kan utfärdas för en tid av högst 14 dygn, räknat från tidpunkten från det att den skulle påbörjas. Syftet med förbudet skall vara att reservera tillräckligt lång tid för medling. Förbudet skall delges parterna senast tre dygn före den tidpunkt, då den planerade åtgärden skall vidtas. Mer långtgående möjligheter finns att skjuta konflikter inom den offentliga sektorn.

Det finns också tidsgräns, inom vilken en åtgärd måste vidtas. Om

en motparten inte medger det får en arbetsinställelse inte inledas eller utvidgas senare än tre dygn efter utgången av förbudet. Tidpunkten för inledande eller utvidgande skall också delges förlikningsmannen och motparten senast tre dygn innan förbudet upphör att gälla.

Förhandlingssystemet

Avtalsrörelsen föregås av inkomstpolitiska överläggningar mellan regeringen, arbetsmarknadens parter, näringslivsorganisationer, jordbrukare, m.f1. I regel når parterna en överenskommelse och därmed sker en betydande koordinering av löneutvecklingen för olika löntagargrupper och branscher. Vilka frågor som en överenskommelse kan innehålla varierar. Ibland har avtalen behandlat ett stort antal ämnesområden såsom t.ex. löner, sociala fönnåner, jordbrukarnas inkomster, priskontroll och konjunkturfonder i industrin.

Det senast träffade inkomstpolitiska avtalet gäller för åren 1998 och 1999. Processen gick till så att huvudorganisationema på arbetsmarknaden den 27 november träffade en principuppgörelse om ett inkomstpolitiskt avtal. Detta avtal innehåller detaljerade regler om löneökningar, vilka skall gälla för hela arbetsmarknaden under avtalsperioden. När principavtalet träffades förband sig huvudorganisationema att uppmana medlemsorganisationerna att inom 14 dagar sluta avtal i enlighet med den inkomstpolitiska uppgörelsen. Det finns en öppning för förbunden att göra egna överenskommelser om branschspecifika frågor, som inte står i konflikt med den inkomstpolitiska uppgörelsen. Regeringen har samtidigt förbundit sig att genomföra vissa skattelättnader, m.m. Ett förbehåll görs dock om att förslagen faller om regeringen anser att den inkomstpolitiska uppgörelsen inte har blivit antagen i tillräckligt stor omfattning.

132 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem SOU 1998: 141

Det är inte alltid parterna har lyckats nå fram till inkomstpolitisk som en överenskommelse. I dessa fall har de centrala parterna ändå ofta enats om vissa riktlinjer för de förbundsvisa kollektivavtalsförhandlingama. Vanligtvis representerar parterna på förbundsnivå bransch, det finns en men också vissa organisationer som förhandlar för yrkesgrupper, elektriker som och chaufförer, oberoende branschtillhörighet. Tjänstemännen är ofta av organiserade efter yrke eller utbildning. Om parterna på förbundsnivå inte kan ett avtal kan de vända sig enas om till Riksförlikningsmannen och begära medling. Det gäller någon även om part inte vill acceptera att träffa avtal i enlighet med den inkomstpolitiska uppgörelsen. Förlikningsmannen har givits ett relativt fritt utrymme att agera i arbetstvister. Om varsel stridsåtgärder har lämnats bör han om omedelbart vidta åtgärder för att bilägga tvisten, han har även rätt att men ingripa i andra situationer då en arbetstvist hotar arbetsfreden. Förlikningsmannen brukar parterna att skjuta planerade uppmana upp stridsåtgärder under medlingen, har inga formella befogenheter men att skjuta upp en varslad konflikt. När arbetsministeriet får framställning en av förlikningsmannen om att förbjuda konfliktåtgärd för att tid för en ge medling så är det brukligt att den beviljas. Förlikningsmannen har inte något inkomstpolitiskt uppdrag. Uppgiften är i stället att söka begränsa antalet tvistepunkter och få till stånd fören likning grundval parternas förslag och bud. Förlikningsmannen av egna föreslår eftergifter och jämkningar underlättar ett avtal. Om översom en enskommelse inte går att nå får förlikningsmannen lämna ett bud och ge parterna en kort tidsfrist för att ta ställning. Om någon parterna inte av antar förslaget överväger förlikningsmannen det är meningsfullt att om fortsätta medlingen. Annars riskeras att stridsåtgärdema verkställs. Om stridsåtgärdema har förbjudits under medlingen gäller dock att de måste verkställas inom tre dagar. Annars måste varsel lämnas. nya I Finland har det inte gjorts statliga ingripanden i form tvångslagstiftav ning när en konflikt inte har kunnat lösas medling. Det har dock genom förekommit hot om ingripanden, som inte har genomförts.

3.5¶Storbritannien

Under 1970-talet präglades Storbritannien omfattande strejker. Sedan av dess har omfattande förändringar genomförts lagstiftningen, av som reglerar förhållandena på arbetsmarknaden och konflikträtten. Mot slutet av 1980-talet minskade oroligheterna på arbetsmarknaden. Lönebildningen har decentraliserats och huvuddelen löntagarna får av numera sina löner bestämda av arbetsgivaren företaget där de arbetar,

SOU 1998: 141 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 133

i

utan att villkoren finns reglerade i kollektivavtal. Därmed är den brittiska arbetsmarknaden lik den i USA än övriga Europa.

mer

Ekonomisk översikt

Storbritannien har sedan 1960-talet haft problem med konkurrenskraften. Pris- och löneutvecklingen under 1970-talet snabbare än i omvärlden.

var Under 1980-talet inriktades den ekonomiska politiken inflationsbekämpning stram penningpolitik och en försvagning av de fack-

genom en liga organisationemas förhandlingsposition. Efter den ekonomiska krisen vid början av 1990-talet har återhämtningen varit snabb.

Försöken att lagstiftningsvägen begränsa pris- och löneutvecklingen vid 1970-talets början

De ekonomiska problem, de brittiska regeringama brottades med

som under 1970-ta1et, hade sin upprinnelse i de snabba löneökningama och den försämrade konkurrenskraften för brittisk industri under mitten av 1960talet. För att stärka den brittiska industrins konkurrenskraft devalverades det brittiska pundet vid slutet av 1960-talet. Flera andra europeiska länder följde dock efter och effekten på den brittiska tillväxttakten blev begränsad. Däremot ledde devalveringen till att problemet med den snabba prisoch löneutvecklingen förvärrades ytterligare i början av 1970-talet.

I syfte att förbättra konkurrenskraften och minska antalet konflikter på arbetsmarknaden genomfördes serie förändringar av arbetsrätten år

en 1971. Se vidare avsnittet om det arbetsrättsliga systemet. Regeringen beslöt dessutom att genomföra ett trestegsprogram för att lagstiftningsvägen begränsa pris- och löneutvecklingen. I ett första steg genomfördes ett pris-, löne-, hyres- och utdelningsstopp, som var i kraft från november 1972 till och med april 1973. Därefter fick en statlig lönenämnd och en priskommission i uppgift att övervaka att de löneuppgörelser, som träffades, inte upphov till högre löneökningar än 6 7 procent per år och

gav att priserna endast höjdes i proportion till den tillåtna kostnadsutvecklingen. Från och med november 1973 höjdes gränsen för tillåtna löneökningar till 10 -11 procent. Dessutom tilläts inkomsttagare den nedre halvan av löneskalan att förhandla till sig vissa prisutvecklings

Tillväxten under år 1972 och 1973 blev god och prisutvecklingen dämpades. Protesterna mot den förda politiken blev dock våldsamma, speciellt från fackligt håll. Inflationen tog dessutom åter fart och bytesbalansen försämrades på nytt i och med oljeprischocken i slutet av år 1973. Protesterna mot regeringens politik ledde till omfattande demonstrationer och

134 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem

l

l Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 135

l

strejker. Protestvågen kulminerade i samband med en stor gruvarbetarstrejk vintern 1974, vilken tvingade regeringen att temporärt införa tredagarsvecka och att utlösa nyval på frågan om det var regeringen eller facket som skulle styra landet.

Socialt kontrakt under andra hälften av 1970-talet

Den konservativa regeringen förlorade valet 1974 och en labourregering bildades grundval vallöfte ett socialt kontrakt med fackföre-

av om ningsrörelsen. Kontraktet innebar bl.a. att de nya arbetsrättsliga reglerna från 1971 till största delen togs bort. Dessutom aktualiserades, på motsvarande sätt som i Sverige vid samma tid, frågan kring industriell demokrati och frågan förstärkning av anställningsskyddet och arbets-

om rniljölagstiftningen. Den nya regeringen förde också till att börja med en mer expansiv finanspolitik. I gengäld utlovade brittiska LO TUC att medverka i en frivillig uppgörelse om löner m.m. Riktlinjer infördes om att avtalsperiodemas längd skulle uppgå till minst tolv månader och att löneökningama endast skulle syfta till att vidmakthålla den uppnådda reallönenivån före skatt. Speciella satsningar skulle dock göras för att förbättra de lågavlönades och kvinnornas relativa position.

Under den regeringens första år misslyckades emellertid försöken att

nya begränsa de nominella löneökningama. För kalenderåret 1975 uppmättes en nominell löneökningstakt på ca 30 procent. Efter ett fall i BNP under åren 1974 1975, bland annat fick till följd att arbetslösheten ökade

- som kraftigt, tog tillväxten återigen fart år 1976. Från och med år 1976 dämpades samtidigt såväl den nominella löneökningstakten som inflationen. Ökningen av arbetslösheten avtog och bytesbalansen förbättrades.

Den goda tillväxten ledde dock så småningom till att löneökningstakten återigen tog fart från och med år 1978. Den nya löneexplosionen inleddes inom industrin, men betydande krav på kompensation restes efter en tid framför allt bland de offentliganställda. Inflationstakten ökade och bytesbalansen tenderade återigen att försvagas. Under åren 1978 1979 drog en

våg av strejker fram, särskilt inom den offentliga sektorn. I början av år 1979 blev missnöjet med de fackliga organisationemas agerande allt mer utbrett och knäckte slutligen den försvagade labourregeringen. Torypartiet under Margaret Thatchers ledning kom till makten våren 1979.

136 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem SOU 1998: 141

lnflationsbekämpning via en stram penningpolitik och stegvis begränsning av de fackliga organisationemas makt

Den nya konservativa regeringen övergav de tidigare misslyckade försöken att få kontroll över inflationsutvecklingen via olika former rättsav liga, administrativa och inkomstpolitiska åtgärder. Istället begränsades den inhemska efterfrågan via framför allt stram penningpolitik. Det ledde en till en förbättring av bytesbalansen och förstärkt valutakurs. Samtidigt en innebar det att effekten den internationella lågkonjunkturen förstärktes. av BNP sjönk med sammanlagt 3,5 procent under åren 1980 1981 och arbetslösheten steg från ca 5 till över 10 procent. Den kraftiga strukturomvandlingen ändrade maktrelationema mellan arbetsgivare och fackliga organisationer. I syfte att långsiktigt försvaga de fackliga organisationemas makt mera genomförde den nya konservativa regeringen dessutom reformering en av

den arbetsrättsliga lagstiftningen. Ett annat viktigt inslag i regeringens

politik var omfattande avregleringar och privatiseringar. Offentlig verksamhet lokal nivå konkurrensutsattes och privata entreprenörer, som tog över offentliga verksamheter, rätt till fri lönesättning, vilket gavs möjliggj orde lägre löner än för motsvarande grupper i offentlig sektor. Det ledde till en försvagning av den fackliga styrkan bl.a. inom den offentliga sektorn. Organisationsgraden inom den snabbt expanderande privata tjänstesektom dessutom tradition låg. var av Små och medelstora företag gynnades skattemässigt. År 1988 vidare togs de tidigare inkomstrelaterade tilläggen till arbetslöshetsförsäkringen bort. Samtidigt infördes ett system med in work benefits" för ytterligare att stärka det privatekonomiska utbytet av att från arbetslöshet till anställ-

ning. Efterhand växlades inflationen till låg nivå och det brittiska ner en pundets värde stabiliserades. Vid mitten 1980-talet tilltog även tillväxten av och arbetslösheten sjönk tillbaks till lägst 6 procent år 1989. Även som reallöneutvecklingen inom det brittiska näringslivet kom att bli god under 1980-talet. Den kraftiga expansionen i slutet 1980-talet ledde dock till av att inflationen återigen tog fart samtidigt bytesbalansen ånyo som försämrades.

Lågkonjunktur och därefter förnyad snabb tillväxt på 1990-talet

För att bemästra den snabbt ökande inflationen vid slutet 1980-talet av stramades penningpolitiken åt. Den internationella lågkonjunkturen vid början av 1990-talet kom därför att slå hårt mot den brittiska ekonomin. BNP sjönk med sammanlagt 2,5 procent under åren 1990 1991 och -

SOU 1998: 141 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 137

arbetslösheten steg till ca 10 procent. Penningpolitiken lättades dock upp betydligt i samband med valutakrisen hösten 1992, då Storbritannien bröt sig ur den europeiska växelkursmekanismen ERM.

Under 1990-talet har en serie reformer av socialförsäkringssystemen genomförts. Syftet har varit att ytterligare stärka det privatekonorniska utbytet arbete och att öka de långtidsarbetslösas möjligheter till att få

av

anställning. Inkomstprövade ersättningssystem har gjorts mer förmånen liga för de arbetar minst 30 timmar i veckan. De sociala avgifterna

som under det första året anställning har tagits bort för de arbetsgivare

aven som anställer långtidsarbetslös. Speciella bidrag till långtidsarbetslösa i

en samband med att de börjar en anställning har dessutom införts.

Den ekonomiska tillväxten efter krisen i början av 1990-talet har varit god och inflationen har hållit sig kvar låg nivå. Även problemen med

en bytesbalansen har avtagit och arbetslösheten har sjunkit tillbaka till ca 7 procent år 1997 utan att inflationen har ökat.

Arbetsrättsligt system

Historik

Det anglosaxsiska rättssystemet bygger i princip prejudikat common law, kompletteras eller ersätts av lagstiftning. Varken i prejudikat

som eller i lag finns det något grundläggande positivt skydd för fackliga rättigheter. Vad gäller får sökas i spridda principer i prejudikat och i de

som kompletterande lagbestämmelsema, som finns området.

Historiskt kännetecknas utvecklingen av konflikträtten i Storbritannien

stora motsättningar mellan arbetstagare och arbetsgivare. Fackliga av organisationer länge förbjudna. Att till eller delta i en strejk

var uppmana kunde både straffbelagt och skadeståndsgrundande. Under senare

vara delen 1800-talet påbörjades utveckling som i början av 1900-talet

av en ledde till att strejker blev möjliga att genomföra utan rättsliga följder för fackliga organisationer och enskilda. Metoden var lagstiftning, som medförde immunitet mot åtal och mot skadeståndsanspråk för fackföreningar och arbetstagare. I praxis upprätthölls dock vissa begränsningar för immuniteten, t.ex. att strejk måste ha ett godtagbart motiv.

som en

Det var fortfarande kriminellt att spärra tillträde till en arbetsplats, men peaceful picketing, dvs. utpostering strejkvakter, inte förbjuden så

av var länge gick lugnt till väga. Det kan nämnas att utpostering av strejk-

man vakter traditionellt är ett väsentligt inslag i en brittisk strejk och att de rättsliga reglerna kring detta har stor betydelse. Syftet är vanligen att förmå icke-strejkande arbetstagare och presumtiva strejkbrytare att vara

138 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem SOU 1998: 141

lojala med de strejkande samt att övertala leverantörer och tjänsteutövare att inte bistå företaget under tiden strejken pågår. Lagstiftning immunitet blev alltså det grundläggande elementet i om lagstiftningen om konflikträtt. Som ett resultat legitimerades fackföreningsrörelsen och på 1920-talet blev kollektivavtal vanligt förekommande. De fackliga organisationernas kvardröjande skepsis mot rättsväsendet gjorde att det under lång tid inte restes krav på någon uttrycklig form mera av lagstöd för fackliga rättigheter. Kollektivavtalen inte rättsligt bindande, kom ändå få var men att en verkan både mellan avtalspartema och på individuella anställningsavtal. Lagstiftning om minirnilöner ansågs inte behövas. Statens roll blev att underlätta förhållandet mellan arbetsmarknadens parter, så att de själva kunde utveckla vad skulle gälla på arbetsplatserna. Redan vid slutet som av 1800-talet hade det införts lag medling och ett statligt för en om organ medling hade inrättats. Under lång tid ansågs det arbetsrättsliga systemet fungera tämligen väl. Under 1950- och 1960-talen blev emellertid strejker ett stort problem för industrin. Det framställdes krav både på att kollektivavtal skulle bli rättsligt bindande och på begränsningar i rätten att vidta stridsåtgärder. Den konservativa regeringen under Edward Heaths ledning, tillträdde som år 1970, införde år 1971 lag, väsentligt inskränkte det tidigare en ny som gällande immunitetsskyddet. Samtidigt gjordes kollektivavtalen rättsligt bindande för det fall parterna inte kommit överens något om annat. Kollektivavtalsbrott kunde medföra skadestånd för den, hade brutit som mot avtalet. Det infördes också skyldighet för organisationer att hindra en sina medlemmar och andra från att handla i strid mot kollektivavtal. Lagen nådde dock inte sitt syfte. Då Labour valet år 1974 avskaffades den vann och en lag infördes i stort sett återupprättade det tidigare ny som, rättsläget. När de konservativa under ledning Margaret Thatcher bildade av rege-

ring år 1979, gjordes ånyo stora inskränkningar i immunitetsskyddet.

Samtidigt drabbades landet långa och omfattande konflikter, främst av inom gruvnäringen och tidningsbranschen. I flera uppmärksammade konflikter lyckades arbetsgivarna genomdriva sin uppfattning de mot fackliga organisationernas vilja. Efter begränsningen den fackliga av immuniteten minskade både antalet konflikter och förlorade konfliktdagar.

Kort om gällande rätt

Kollektivavtalsförhandlingar sker alltid frivilligt. Det finns ingen skyldig-

het för företag att förhandla med fackliga organisationer. Eftersom kollektivavtalet inte är rättsligt bindande får det inte någon direkt normerande

SOU 1998: 141 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 139

verkan för de enskilda anställningsförhållandena. Arbetsgivare och arbetstagare kan avtala om villkor, som avviker från kollektivavtalets bestämmelser. Endast om det finns en uttrycklig hänvisning till kollektivavtalet hämtar det enskilda anställningsavtalet sitt innehåll från detta. Det föreligger alltså stora skillnader i fråga om kollektivavtalets betydelse mellan det brittiska systemet och det svenska. Det brittiska systemet bygger i princip på att frågor anställningsvillkor, förmåner och rättig-

om heter löses på de enskilda arbetsplatserna. Fredsplikt följer endast det finns uttrycklig klausul detta i ett

om en om kollektivavtal. Eftersom det hör till undantagen saknar kollektivavtalen i allmänhet betydelse för rätten att vidta stridsåtgärder. Som nyss redovisats är konflikträtten inte heller reglerad i lag eller fastställd i rättspraxis. Den existerar regler immunitetsskydd mot straff och skadestånd för

genom om de agerande organisationerna och arbetstagarna. De lagändringar som genomfördes efter det att de konservativa fick regeringsmakten 1979 består framför allt av begränsningar i den skadeståndsrättsliga immuniteten. Den första lagen med inskränkningar i immunitetsskyddet infördes redan 1980. Därpå följde lagar som skärpte bestämmelsema 1982 och 1984. Ytterligare lagstiftning i linje med den tidigare skedde i omgångar 1988, 1989 och 1990. År 1992 samlades bestämmelserna på området i lag. De är dock fortfarande svåra att

en överblicka både på grund av sin bakgrund i common law och på grund av att de är mycket komplicerade. Lagändringarna genomfördes för att begränsa immuniteten till att endast avse konfliktåtgärder som vidtas i fackligt syfte gentemot den egna arbetsgivaren och på den egna arbetsplatsen. Sympatiåtgärder är numera i stort sett omöjliga att genomföra med bibehållen immunitet. Det gäller både åtgärder till stöd för en primärkonflikt i Storbritannien och åtgärder till stöd för en primärkonflikt i annat land. att hindra arbetstagare från att vidta stridsåtgärder för att värva medlemmar till sin fackliga organisation eller hjälpa andra arbetstagare att få till stånd förhandlingar med sin arbetsgivare. att kräva medlemsomröstning minst fyra veckor innan stridsåtgärder vidtas. En förutsättning för immunitet är att detaljerade bestämmelser kring omröstningsförfarandet iakttas till fullo. Det finns också regler om hur det skall till vid fackliga val m.m. att göra det möjligt att utkräva skadestånd inte bara, som tidigare, av fackliga förtroendemän utan även av de fackliga organisationerna som sådana. Det är en allmän föreställning att denna bestämmelse har haft betydelse för den väsentliga ökning, har skett antalet mål i

som av domstol under tiden 1983 1990.

att vidmakthålla och utöka möjligheten att avskeda eller säga upp strejkande arbetstagare.

140 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem

att förbjuda en arbetsgivare att neka arbetssökande anställning eller - en säga upp en arbetstagare därför att denne inte är medlem i viss en fackförening eller är oorganiserad. Denna ändring syftar till att hindra tillämpningen av s.k. organisationsklausuler, dvs. avtal mellan en arbetsgivare och en facklig organisation att samtliga arbetstagare om skall vara medlemmar i den fackliga organisation, är i som part avtalet. En arbetsgivare kan vända sig till domstol och begära omedelbart förbud av en strejk. Sådana förelägganden spelar stor roll och har blivit betydligt vanligare under 1990-talet än tidigare. Utpostering av strejkvakter fortfarande tillåten, så länge det anses vara inte rör sig än själva deltar i strejken och om mer sex personer som som står placerade i anslutning till den arbetsplatsen. En strejkvakt egna som gör något otillåtet kan förlora sitt immunitetsskydd. Om alltför många strejkande samlas vid arbetsplatsen, kan det ett skäl för domstol att vara en förbjuda stridsåtgärden. Den brittiska lagstiftningen blev 1989 och 1991 föremål för kritik från ILO-organen, ansåg att den inte uppfyllde kraven i de konventioner, som som berör rätten till fria kollektivavtalsförhandlingar och strejk. Labourregeringen, som tillträdde i fjol, väntas inte återinföra någon av de skyddsregler, som tidigare gällt. Däremot har beslut fattats att inföom ra lagstadgade minimilöner. Vidare diskuteras skyldighet att under om en vissa förutsättningar erkänna fackliga organisationer skall införas i lag.

Förhandlingssystemet

Förhandlingssystemet har decentraliserats under de senaste decennierna och koordinering av lönebildningen är Andelen löntagare svag. som omfattas av kollektivavtal har minskat. I dag har mindre än 40 procent av arbetstagarna sina löner bestämda i kollektivavtal. Parallellt har decenten ralisering skett av kollektivavtalsförhandlingama. Andelen arbetstagare som omfattas av centrala kollektivavtal har minskat från 60 procent ca 1980 till ca 10 procent 1990. Det är inte ovanligt vid nyetableringar företag att arbetsgivaren av bjuder in ett antal fackförbund, får redovisa vad de kan tillföra föresom taget om de skulle bli erkända som förhandlingspart. Företag, önskar som fackliga motparter, kan välja att erkänna eller flera organisationer. en Tidigare det vanligt med många fackliga organisationer på var samma arbetsplats. I dag är det vanligast att det endast finns eller två organisaen tioner för arbetare respektive tjänstemän arbetsplats. Det förekomen

Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 141

g

även arbetsgivaren, villkor för att erkänna fler än organisamer att som en tion, kräver att dessa skall sarnförhandla. Före 1989 fördes förhandlingar på nationell nivå inom Verkstadsindustrin. Avtalen innehöll minirnilöner för yrkesutbildad, kvalificerad och okvalificerad arbetskraft. Vidare innehöll avtalen bestämmelser om arbetstidens längd och lediga helgdagar. Därtill ingick även förhandlingskonflikter mellan År 1989 valde arbetsgiordningar för att lösa parterna. inom verkstadsindustrin att inte teckna centrala kollektivavtal. varna Bakgrunden att de fackliga organisationerna krävde arbetstidsförkortvar ningar, arbetsgivarna inte villiga att acceptera. Därefter har inte som var några kollektivavtal träffats på branschnivå inom verkstadsindustrin. nya fortfarande har giltighet från de tidigare kollektivavtalen, är Det enda, som bestämmelserna förhandlingsordningar för att lösa tvister mellan om De tre åren har endast fall varit föremål för förhandparterna. senaste sex lingar central nivå i enlighet med förhandlingsordningen. Knappt hälften företagen inom verkstadsindustrin träffar kollekav tivavtal löner. Avtalen träffas företagsnivån. Fortfarande är täckom ningsgraden kollektivavtal högre inom industrin än inom servicenäringav Högst andel löner regleras kollektivavtal återfinns inom arna. som genom den offentliga sektorn. Det sker ingen samordning av förhandlingarna. Arbetsgivarorganisatioförordar att företagen skall utgå från de egna förutsättningarna att nema betala lönehöjningar och inte följa den allmänna prisutvecklingen eller andra centrala index. Dock producerar arbetsgivarorganisationema lönestatistik och bistår sina medlemmar med information rådande löneom nivåer och lönestrukturer vägledning för företagens lönesättning. som

Konflikter

arbetsmarknaden har minskat. År 1974 Antalet konflikter på den brittiska förlorades 15 miljoner arbetsdagar i konflikter medan det 1994 endast noterades 0,3 miljoner konfliktdagar, vilket den lägsta nivån 100 år. var En förklaring är ändringarna i lagstiftningen. De fackliga organisationerna eftersträvar att dämpa konfliktviljan bland de lokala fackliga numera företrädarna för att undvika böter till följd begränsningar i av immuniteten. bidragande faktor är de obligatoriska medlemsom- En annan röstningarna före konfliktbeslut. En medlemsomröstning enligt gällande strikta regler är komplicerad att genomföra. Men när en majoritet av arbetstagarna väl har röstat för konflikt, räcker det ofta att de fackliga en organisationerna presenterar resultatet för att arbetsgivarna skall vara beredda att kompromissa för att uppnå ett avtal utan att konflikthotet sätts

i verket.

142 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem

Ytterligare en förklaring till minskningen antalet strejker är förändav ringen av industristrukturen. De historiskt konfliktfyllda branscherna mest såsom kol, stål, järnväg och varv har krympt kraftigt, medan de växande branscherna inte har tradition lösa konflikter med samma att strejkvapnet. Ändrade villkor för företagsamheten gör också att arbetsgivare och arbetstagare i större utsträckning uppfattar att de har intresse ett gemensamt av att lösa motsättningar utan öppna konflikter. De hårda motsättningarna och våldsamhetema i samband med tidigare konflikter har varit avskräckande för många britter. .

Medling

I Storbritannien finns särskild myndighet, Advisory, Conciliation and en Arbitration Service ACAS, bl.a. har till uppgift underlätta som att partssamverkan. ACAS har fyra huvuduppgifter nämligen förebygga och att lösa konflikter mellan parterna t.ex. i samband med kollektivavtalsför-

handlingar, att bistå parterna med medling för att lösa frågor som annars kommer att bli föremål för prövning i domstol, främja att partssamverkan på enskilda arbetsplatser att ut informationsmaterial gälgenom ge om lande bestämmelser samt att råd till parterna och sprida kunskap ge att om goda exempel.

Det är frivilligt för parterna att anlita ACAS. Det flertalet alla stora av kollektivavtal ingås innehåller emellertid medlingsklausul, som en som hänvisar till ACAS. Parterna kan när helst avbryta som ett samarbete med förlikningsmän eller rådgivare från ACAS. Om parterna så begär kan ACAS även erbjuda hjälp med skiljemannaförfarande. Som skiljemän

anlitas personer som inte är anställda ACAS. av Medlingsuppdragen utförs av anställda ACAS, men detta personer av arbete utgör endast 5 procent den totala arbetstiden. Totalt numera ca av hanterade ACAS 1300 medlingar år 1996. I 90 fallen ca procent av ledde processen fram till avtal. Den tidsmässigt mest omfattande uppgiften för ACAS är att hantera individärenden och för detta används 2/3 den totala av arbetstiden. Övrig arbetstid läggs främst på rådgivning till lokala parter. Totalt finns 650 anställda hos ACAS. Verksamheten bedrivs främst lokalkontor, finns utplacerade av som i skilda delar Storbritannien. Endast fåtal ärenden klassificeras av ett som centrala lönetvister och hanteras tjänstemän huvudkontoret. Många av av dessa tvister rör enbart en arbetsgivare, följderna konflikt är men av en ofta sådana att det riskerar att drabba samhället i Exempel sådana stort. lönetvister är de berör flyget och Londons kollektivtrafik. som

Medlingen i kollektivavtalsfrågor inriktas på att underlätta för

parterna att lösa sina problem. Det sker bl.a. att medlaren försöker få genom par-

SOU 1998: 141 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 143

terna att utveckla och tillämpa ordningar för konfliktlösning.

egna Tillämpningen förhandlingsordningar skall helt uttömda

av egna vara innan medlare från ACAS går in och försöker lösa en tvist. Frivilligheten betonas starkt och utgångspunkten är att båda parter skall vara nöjda med

lösning. Medlarna lägger därför inte bud till parterna. Det är således en stora skillnader i vid medling jämfört med vid skiljeförfarande.

processen

3.6¶Irland

Vid mitten 1980-talet Irland i en svår ekonomisk kris. Arbetslös-

av var heten steg kraftigt, emigrationen ökade, sysselsättningen föll och utlandsskulden växte. I det läget bestämde sig regeringen och arbetsmarknadens parter för att söka vända den negativa utvecklingen genom att ingå en överenskommelse löner, skatter, Detta blev startskottet för den

om m.m. samförståndsmodell fortfarande tillämpas.

som

Irland har sedan dess haft balanserad nominell löneutveckling och en

en påfallande snabb ekonomisk tillväxt. Det förklaras delvis av en snabb inströmning utländska investeringar och väl använda EU-bidrag.

av Utvecklingen har främjats det relativa lugnet på arbetsmarknaden med

av väsentligt färre strejker än tidigare.

Ekonomisk översikt

Irland hörde i början 1970-talet till de materiellt sett fattigaste länderna

av i Västeuropa, i sällskap med Grekland, Portugal och Spanien. BNP per capita uppgick till bara drygt 60 procent genomsnittet för de övriga

av västeuropeiska staterna. I dag är landets BNP per capita högre än genomsnittet för Västeuropa och helt i nivå med genomsnittet för EU. Denna inhärntning saknar varje europeiskt motstycke.

Industrialisering och kris: utvecklingen fram till 1980-talets mitt

Irlands utveckling till industriland startade under den senare delen av 1950-talet. BNP har sedan år 1960 vuxit med 4 procent per år, vilket

ca betyder fyrdubbling skett mindre än 40 år. Den höga tillväxten

att en återspeglar till stor del att Irland, från att ha varit tämligen sluten eko-

en nomi, gradvis har öppnats mot omvärlden. Landet blev medlem EEC år

av 1973. De utländska direktinvesteringarna, senare har blivit ett mycket

som framträdande inslag i den irländska ekonomin, hade börjat öka redan vid denna tid. Inflödet utländskt kapital torde ha påskyndat Irlands om

av

144 Ekonomi k utveckling, arbetsrätt och för dlingssystem

SOU 1998: 141 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 145

vandling från jordbruks- till industriland. Ännu så år 1970 27

sent som var procent av de förvärvsarbetande sysselsatta i jordbrukssektom, inbegripet skogsbruk och fiske. År 1980 andelen 18 och bara drygt 10

var procent nu procent. Denna strukturomvandling har skapat "överflyttningsvinster" i ekonomin, vilka givit väsentliga bidrag till den totala BNP-tillväxten. l Utvecklingen har emellertid inte gått spikrakt fram. Från slutet av 1950talet fram till slutet av 1970-talet växte BNP i god takt, med över 4 procent per år. Sett från tillväxtsynpunkt klarade Irland skenbart väl den världsomfattande recession, som-följde på 1973 års oljekris. Åren 1976-1979

noterades en BNP-tillväxt på hela 6 procent per år, men samtidigt förstärktes balansproblemen. Landet hade stora offentliga underskott, stora bytesbalansunderskott och hög inflation.

Att tillväxten kunde fortgå i hög takt 1970-talet ut, trots den intemationella recessionen, berodde till stor del ökade offentliga utgifter. Ersättningsnivåema i socialförsäkringssystemen mer än fördubblades under loppet fyra år, samtidigt som de offentliga vård- och utbildningssys-

av temen byggdes ut. Det var alltså fråga om en "överbryggningspolitik" av samma typ som Sverige försökte föra under samma tid. De finansiella konsekvenserna blev emellertid större i Irland. Den totala offentliga sektorns underskott inkl. ränteutgifter växte hastigt och låg sedan kvar på en nivå av 10 procent av BNP eller däröver ända fram till 1987. Den offentliga bruttoskulden uppgick då till 125 procent av BNP.

Bytesbalansunderskott av storleken några få procent av BNP var sedan länge ett normalt inslag för Irlands del, men underskotten kunde betraktas som tolerabla med tanke på det parallellt fortgående inflödet av direktinvesteringskapital. Mot slutet av 1970-talet växte emellertid underskotten alltmer och nådde ohållbara nivåer, 12 procent av BNP i genomsnitt under perioden 1979-1982. Det var tenns-of-trade, alltså förhållandet mellan export- och importpriser, som försvagades. Orsaken till detta var i sin tur främst oljeprisstegringama. Efter 1982 minskade underskotten, men de fanns kvar ännu till 1988 och utlandsupplåningen växte. Bytesbalansen belastades således även av allt större ränteutgifter.

I oljeprishöjningarnas spår tog också inflationen fart, liksom i de flesta andra europeiska länder. Den avtog sedan under 1980-talet första hälft, men inte så snabbt som i t.ex. Storbritannien. Ökningstakten i näringslivets lönekostnader var under 1980-talets första hälft drygt 3 procentenheter år snabbare än de nuvarande 15 EU-ländemas genomsnitt. Under

per 1970-talet hade skillnaden varit ännu något större. Visserligen kunde ungefär hälften av relativlöneökningen kompenseras med högre produktivitetstillväxt, men lönebildningen var ändå inte förenlig med en stabil effektiv växelkurs. Irland, 1979 hade anslutit sig till EMS för

som att slippa den 150 år gamla kopplingen till den devalveringsbenägna brittiska valutan, tvingades självt att devalvera.

146 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och färhandlingssystem

Återhämtningen: utvecklingen sedan 1980-talets mitt

I detta läge enades regeringen, fackföreningsrörelsen och arbetsgivarna om att en samsyn och ett samarbete måste till för att vända utvecklingen. Resultatet blev inte bara "förhandlad inkomstpolitik" för att styra en lönebildningen, utan också uppgörelser mellan de tre parterna den om ekonomiska politiken, inbegripet skatter, avgifter och sociala fönnåner. En ledstjärna för fortsättningen blev den strävan komma gemensamma att med i EMU och att därför uppfylla kriterierna i Maastrichtfördraget. Vissa tecken en mer harmonisk ekonomisk utveckling hade i och för sig kunnat skönjas redan före 1987, när den första detta sätt utarbetade strategin började tillämpas. Bytesbalansunderskottet hade reducerats, löneutvecklingen hade börjat närma sig normalt europeiskt snitt etc. Men tillväxten var påtagligt nedpressad, mätt efter historisk irländsk standard, och den registrerade arbetslösheten var 17 procent, Västeuropas högsta näst Spaniens. Det offentliga underskottet låg envist kvar i närheten 10 av procent av BNP. I sistnämnda tre avseenden har sedan dess framgångar registrerats, som åtminstone delvis måste tillskrivas de samarbetsstränya vandena på de ekonomiska och sociala fälten i det irländska samhället. Budgetunderskottet nedbringades snabbt mycket stram finansgenom en politik. De offentliga investeringarna minskade och skatteindrivningen effektiviserades. Det ledde till att budgetunderskottet reducerades till mindre än 2 procent av BNP år 1989. Det har sedan dess legat kvar i närheten av denna nivå. För år 1997 har dock ett mindre överskott registrerats. Tillväxten i BNP har verksamt bidragit till att sysselsättningen i landet ökat. Antalet sysselsatta har vuxit med över 2 procent år sedan per 1987. Den registrerade arbetslösheten har fallit till under 10 procent från, som nämnts, 17 procent i mitten av l980-talet. Irland har haft fördel av att en växande del totalbefolkningen utgjorts av av personer i de s.k. arbetsåldrarna 15-64 år. Andelen äldre har ännu inte ökat, såsom i Sverige och många andra europeiska länder. Även inom åldersgruppen 15-64 år är befolkningen påfallande Ett minskat barnaung. födande har dessutom medfört att andelen barn i den irländska befolkningen sjunkit. De enskildas och samhällets försörjningsbörda har härigenom temporärt minskat, men i ett långt perspektiv har möjligen man gjort sig beroende invandring för att i framtiden trygga försörjningen av av de äldre i samhället. Traditionellt har Irland haft nettoutvandring, men sedan år 1995 har ett visst invandringsöverskott registrerats. Tillväxten i den irländska ekonomin är fortfarande mycket hög. BNPtillväxten bedöms bli mycket betydande även 1998 och 1999, även om 1997 års lO-procentiga uppgång inte kan fortsätta. Tillväxten överstiger vad som bedöms den långsiktigt uthålliga. OECD beräknar att den vara faktiska BNP år 1998 och 1999 kommer att bli ett procent högre än par

SOU 1998: 141 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 147

148 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem

den potentiella nivån; det s.k. produktionsgapet är alltså negativt. Budgeten för 1998 är expansiv och omfattar både skattesänkningar och utgiftsökningar i enlighet med vad framförhandlats mellan regeringen och som olika intressenter i samhällslivet. Det finns ett inflationstryck i ekonomin, och överhettningstendenser kan iakttas både arbetsmarknaden och bostads- och fastighetsmarknadema.

Arbetsrättsligt system

Historik

Efter att under lång tid ha varit i union med Storbritannien blev Irland gradvis självständigt under 1900-talets första hälft. Ett självständighetsavtal ingicks med britterna 1921 och republiken Eire bildades 1937. Officiellt var det dock först 1949, Irland lämnade det brittiska som samväldet och blev helt självständigt. Mot bakgrund den långvariga av anknytningen är det naturligt att rättsordningen många sätt är besläktad med den engelska rätten. Den irländska arbetsrätten har emellertid också vissa utmärkande drag, som helt skiljer sig från arbetsrätten i Storbritanmen. Från mitten av 1940-talet var det uppgift för the Labour Court Aren betsdomstolen att lösa tvister vid avtalsförhandlingar. Traditionellt skiljer man i de anglosaxiska länderna inte på intressetvister och rättstvister. Den irländska arbetsdomstolen har därför haft roll än den svenska. en annan Under 1980-talet uppstod det ofta konflikter i samband med avtalsförhandlingar. Arbetsdomstolen blev kraftigt överbelastad och det tog tid innan parterna fick tillgång till medlare eller skiljemän. Efter långvariga förhandlingar mellan regeringen och arbetsmarknadens parter infördes det år 1990 en ny Industrial Relations Act lag förhålom landet mellan arbetsmarknadens parter. Den innebar viktiga förändringar i sättet att hantera intressetvister. Den mest betydelsefulla reformen var inrättandet förlikningskommissionen Labour Relations Commission, av som har till uppgift att främja bättre samverkan mellan arbetsmarknadens parter. Utöver att erbjuda förlikningsmän bedriver kommissionen ett förebyggande arbete med rådgivning, konsultinsatser, uppföljning och forskning. Arbetsdomstolen kan fortfarande kopplas in för att medverka i förlikningen av intressetvister. Skiljedomar förekommer dock endast om båda parter så önskar.

SOU 1998: 141 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 149

Kort om gällande rätt

En bärande princip för kollektivavtalsförhandlingama är att de skall bygga

frivillighet. Förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare regleras genom kollektivavtal om det kan ske frivilligt. Det saknas lagstöd för förhandlingsrätten. Liksom i Storbritannien uppkommer förhandlings- och konflikträtt bestämmelser om immunitet. Så länge fackförening-

genom

följer vissa i lag föreskrivna regler, när de vidtar stridsåtgärder, har arna de och deras medlemmar ett immunitetsskydd, som innebär att de varken kan dömas för något brott eller bli skadeståndsskyldiga till följd av stridsåtgärden. Genom stridsåtgärder kan organisationerna alltså få förhandlingar till stånd.

Fackföreningar får bildas fritt och arbetstagare har rätt att vara med i dem eller stå utanför. Föreningarna och deras medlemmar får emellertid inte något immunitetsskydd förrän de har registrerats och fått en negotiating licence förhandlingslicens. För att få sådan licens måste de ha ett

en visst antal medlemmar, visa att de har bestämmelser i sina stadgar om att en stridsåtgärd skall föregås av en hemlig omröstning samt deponera en summa beräknats efter antalet medlemmanVarje år måste

pengar som fackföreningen på sitt medlemsantal, så att det går att kontrol-

nytt uppge lera att den deponerade summan alltjämt överensstämmer med reglerna.

Kollektivavtal är i praktiken bindande. Det står visserligen inte i lag att kollektivavtal skall bindande, i domstolarnas rättstillämpning har

vara men de dock ansetts bindande. I enskilda anställningsavtal brukar det

vara göras hänvisning till det vid varje tid gällande kollektivavtalet. Det

en enskilda anställningsavtalet hämtar så sätt sitt innehåll från kollektivavtalet. Utvecklingen går inte i riktning mot en starkare reglering. I stället betonas den traditionella frivilligheten mer och mer. Det finns vissa möjligheter att allmängiltigförklara kollektivavtal genom att registrera dem i Arbetsdomstolen och att sedan bötfälla arbetsgivare som inte iakttar avtalen. Det har dock blivit alltmer sällsynt att så sker.

Enligt obligatoriska stadgebestämmelser får fackföreningen inte medverka i strejk utan föregående medlemsomröstning. De får sålunda inte organisera, delta ställa sig bakom eller stödja en stridsåtgärd utan att beslut detta har fattats hemlig omröstning bland alla medlem-

om genom mar, som rimligen kan beröras av åtgärden. Kravet omröstning gäller både för stridsåtgärd och för sympatiåtgärd till förmån för

en egen en någon annan. Bestämmelserna i stadgarna skall lämna fritt utrymme för fackföreningens ledning att avstå från stridsåtgärder, även om en majoritet av de röstande är för en stridsåtgärd. För det fall flera fackföreningar överväger stridsåtgärd, skall stadgarna utformas så att den ändå inte får

en

150 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och färhandlingssystem

vidtas om inte samlad majoritet samtliga röstande har varit för en av att åtgärden vidtas. Om fackföreningen är organiserad i ICTU skall stadgarna utformas så att Strejken, för att få vidtas, även skall ha tillstyrkts den av organisationen. Den immunitet gäller för auktoriserad fackförening och dess som en medlemmar är relativt omfattande. I fråga fackliga stridsåtgärder, om som har vidtagits i enlighet med bestämmelserna sluten omröstning, inkluom derar den skydd mot åtal och skadeståndskrav grund intrång i handel av eller affärer, kontraktsbrott eller påverkan för att av en annan person förmå denne att bryta mot ett anställningskontrakt. Immuniteten omfattar enbart föreningen och medlemmar i den fackförening, är inblandad i som

stridsåtgärden.

Varsel om stridsåtgärd skall lämnas vecka i förväg. Underlåtenhet att en varsla påverkar inte immuniteten. Däremot kan stridsåtgärden förbjudas vid vite genom ett domstolsbeslut. Det kan under vissa förutsättningar ske både då varsel inte har lämnats i tid och då beslut stridsåtgärden inte om har fattats vid sluten omröstning. Det kan också ske stridsåtgärden har om medfört skadegörelse, olaga intrång, m.m. Utpostering av strejkvakter picketing är tillåten så länge dessa går fredligt till väga och utposteringen endast sker för att lämna information om stridsåtgärden eller på fredligt sätt förmå andra att stödja den. Det är också i allmänhet tillåtet att utpostera strejkvakter arbetsplats en annan än den egna secondary picketing, det är rimligt att anta att den andre om arbetsgivaren agerar på ett sätt kan försvaga verkningarna den som av egna stridsåtgärden. Endast sådana arbetstagare deltar i stridsåtgärden och som deras fackliga företrädare får uppträda som strejkvakter. Även arbetsgivare kan vidta stridsåtgärder. Lockout är tillåten förutsatt att berörda arbetstagare får återgå i arbete när lockoutperioden är över.

Förhandlingssystemet

Inkomstpolitiska uppgörelser

Förhandlingssystemet kännetecknas alltså inkomstpolitiska uppgörel-

av ser. Sedan 1987 har det varit obruten period med samhällskontrakt en mellan arbetsmarknadens parter, jordbrukama och staten. Det första samhällskontraktet benämndes programmet för nationell återhämtning. Uppslutningen kring de inkomstpolitiska uppgörelsema avspeglas i benänmingarna på överenskommelsema i tur och ordning kallats, Prosom grammet för ekonomisk och social utveckling, Programmet för konkurrenskraft och arbete och det nu gällande avtalet Samverkan år 2000 för delaktighet, sysselsättning och konkurrenskraft.

SOU 1998: 141 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 151

De ekonomiska utgångspunktema för förhandlingarna utarbetas inom ett vetenskapligt råd under ledning av staten och parterna och National Economic and Social Council NESC. Rådet publicerar en ekonomisk rapport, parterna har ställt sig bakom. Rapporten innehåller bedöm-

som ningar bl.a. finanspolitik och skatter, lönebildning, arbetsmark-

om nadspolitik och utbildning samt behovet av strukturomvandling i näri-

om ngsliv och offentlig sektor.

När det senaste avtalet förhandlades 1996 inbjöds förutom arbetsmarknadens parter även andra organisationer. Det gällde exempelvis organisationer som företräder arbetslösa, lokala intresseorganisationer samt organisationer för små och medelstora företag. Avtalet innehåller, förutom överenskommelser skatter och löner, även åtgärder inom områdena för

om socialpolitik, arbetsmarknadspolitik, näringspolitik och jordbrukspolitik.

Löneavtal

Lönefrågoma regleras i ett utkast till kollektivavtal om löner och anställningsvillkor mellan arbetstagarorganisationen ICTU och motsvarande arbetsgivarorganisationer. Utkastet fogas som en bilaga till samhällskontraktet. Avtalet skall gälla i de fall lokala parter inte kommer överens om något annat och skall träda i kraft när tidigare gällande avtal löper ut.

Arbetsgivarorganisationen IBEC, som deltar i de inkomstpolitiska uppgörelsema, har många medlemsföretag som inte erkänner fackliga organisationer, och som följaktligen inte heller binds av avtalet i samhällskontraktet. Parter i de lokala avtalen är på arbetstagarsidan de enskilda medlemsförbunden i ICTU. Nivåema i sarnhällskontrakten blir i praktiken vägledande även för de företag som inte sluter kollektivavtal. De avtalsreglerade lönerna har därmed även dämpat löneutvecklingen i de företag som inte sluter kollektivavtal.

De fackliga organisationerna har accepterat att kollektivavtal förutsätter frivillighet, men eftersträvar att fler företag skall sluta kollektivavtal. Det är framför allt utlandsägda företag, som inte sluter kollektivavtal. De fackliga organisationerna menar att värdet av sysselsättning och investeringar är viktigare för medlemmarna än att riskera att företagen avstår från att etablera sig i Irland.

I avtalet anges procentuella ökningar av baslönema samt vissa låglönegarantier. Det gällande avtalet innebär löneökningar ca 2 procent per

nu år. Därutöver finns möjlighet för de lokala parterna att under det andra avtalsåret förhandla att höja vissa grupper av löntagare med ytterligare

om högst 2 procent av baslönen. Lokala parter har även rätt att förhandla om införande eller förbättringar av pensions- och sjukförrnåner i de fall ett

152 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem

visst företag erbjuder väsentligt sämre sådana förmåner än vad gäller som på arbetsmarknaden i övrigt.

Konfliktlösning

Vid tvister uppstår med anledning kollektivavtal skall som av parterna gemensamt vända sig till Labour Relations Commission, de inte har om överenskommit om annat sätt att lösa tvister. Vidare att strejker eller anges andra konfliktåtgärder inte får vidtas fackliga organisationer, anställda av eller arbetsgivarorganisationer angående frågor är reglerade i avtalet. som Det finns inget förbud för arbetsgivare att höja lönerna för enskilda individer utöver vad i avtalet. som anges Antalet strejker har minskat väsentligt jämfört med tiden före sarnhällskontrakten. Under 1990-talet har antalet strejker varierat mellan 30 och 50 per år och antalet dagar, som har förlorats i strejker, varierat mellan 24 000 och 200 000 per år. Antalet ärenden hos medlingsinstitutet är stort och uppgår till ca 1 500 per år. Av dessa handlar över hälften löner och om anställningsfömiåner. Många andra tvister rör omstrukturering och omorganisationer. Medlingsinstitutet strävar efter att minska antalet ärenden bl.a. genom att åstadkomma förbättrad samverkan mellan lokala parter.

i

3.7¶Nederländerna

Nederländerna drabbades under slutet 1970-talet ekonomiska av av problem. För att komma till rätta med problemen har stora förändringar av den ekonomiska politiken genomförts med början år 1982. Samtidigt bestämde sig parterna på arbetsmarknaden för att genomföra omfattande förändringar av lönebildningen i syfte att möjliggöra förbättring en av sysselsättningsläget. En viktig del den överenskommelse, träffavar som des mellan parterna i Wassenaar år 1982, att sträva efter förbundsvisa om kollektivavtal med låga nominella löneökningar i utbyte mot gradvisa förkortningar av arbetstidema. Hårdvalutapolitiken i kombination med de omfattande reformema de av offentliga välfärdssystemen och sänkningen den nominella löneutav vecklingen fick till följd att obalanserna i ekonomin efterhand avtog. Under 1990-talet har den ekonomiska utvecklingen förbättrats ytterligare och Nederländerna betraktas många ett Europas mest numera av som av

framgångsrika länder.

SOU 1998: 141 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 153

Ekonomisk översikt

Stora balansproblem under 1970-talet

Till skillnad från många andra europeiska länder var tillväxten i den nederländska ekonomin relativt god under större delen av 1970-talet. Den ekonomiska tillväxten stimulerades, dels av de investeringar som gjordes för att utvinna i den nederländska delen av Nordsjön, dels av en kraftig

gas utbyggnad av den offentliga sektorn. En viss tillfällig dämpning av BNPutvecklingen inträffade visserligen redan vid mitten av 1970-talet med det var först under decenniets tre sista år som tillväxten i ekonomin påtagligt försämrades, samtidigt som ett underskott i bytesbalansen efterhand uppkom.

Intäkterna från exploateringen av gastillgångarna i Nordsjön användes under 1970-talet i stor utsträckning till att öka de offentliga åtagandena. De offentliga transfereringssystemen, där ersättningsnivåerna var kopplade till löneutvecklingen inom industrin, byggdes efterhand ut. Stora satsningar gjordes dessutom utbyggnaden av offentligt finansierad sjukvård och kraftigt subventionerade bostäder till den del av befolkningen, hade de lägsta inkomsterna. Den offentliga sektorns utgifter

som som andel av BNP ökade med ca 17 procentenheter under loppet av en tioårsperiod. Samtidigt försämrades den offentliga sektorns finansiella sparande från ett litet överskott i början av 1970-talet till ett underskott på ca 7 procent av BNP i början av l980-talet.

Trots den relativt goda ekonomiska utvecklingen försämrades sysselsättningen på den nederländska arbetsmarknaden stadigt under hela 1970talet. Det ledde till att andelen sysselsatta bland befolkningen i förvärvsaktiv ålder i början av 1980-talet var nere på en nivå, som med undantag för Irland, var klart lägre än i övriga här studerade länder. Den dåliga sysselsättningsutvecklingen sammanhängde bland annat med en omfattande ökning av antalet förtidspensionärer, vilket i sin tur på ett påtagligt sätt bidrog till försämringen av de offentliga finanserna.

l likhet med de flesta andra europeiska länder de nominella löneök-

var ningarna höga i Nederländerna under 1970-talet. Till skillnad mot i Sverige och andra länder kulrninerade emellertid löneökningstakten redan under första hälften av 1970-talet. Från mitten av 1970-talet fram till mitten av 1980-talet, har den nominella löneökningstakten i Nederländerna sjunkit snabbare än i något annat av de åtta europeiska länder som utredningen specialstuderat.

154 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem

Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 155

Omläggning av den ekonomiska politiken år 1982

Till skillnad från Sverige valde Nederländerna att söka upprätthålla värdet

sin valuta trots de tilltagande balansproblemen under 1970-talet. Nederländerna gick med i det europeiska monetära samarbetet EMS när det bildades 1979. Med undantag av en mindre justering av valutans värde

2 procent 1983 har värdet den nederländska valutan varit oförändrat gentemot D-marken ända sedan EMS-samarbetet inleddes.

Den tidiga inriktningen mot fast växelkurs och låg inflation, i kombination med den internationella lågkonjunkturen i början l980-talet, ledde

av till en kraftig ökning arbetslösheten. De ökade kostnaderna för arbets-

av lösheten förvärrade ytterligare de offentliga finanserna. Det framstod därför som allt mer uppenbart att det var nödvändigt att genomföra omfattande reformer av de offentliga åtagandena för att vända den negativa utvecklingen. Indexeringen av de offentliga transfereringarna och minimilönen till löneutvecklingen inom den privata sektorn slopades. Även indexeringen de offentliganställdas löner togs bort samtidigt

av som direkta nominella lönesänkningar för de offentliganställda genomfördes. De tidigare generösa systemen för förtidspensionering förändrades.

De förändringar som kom att genomföras från år 1982 blev inledningen till en markant vändning av utvecklingen i den nederländska ekonomin. De offentliga finanserna förbättrades med början 1983. En betydelsefull överenskommelse träffades mellan arbetsmarknadens parter i Wassenaar utanför Haag. I denna överenskommelse lovade de fackliga organisationerna att verka för återhållsamhet i lönebildningen i utbyte mot en successiv förkortning av arbetstiden. Den nominella löneutvecklingen har därefter under hela l980-talet legat i nivå med eller under den tyska nivån. Den nederländska industrins konkurrenskraft har därmed gradvis förbättrats och den negativa sysselsättningsutvecklingen har vänt fr.o.m. mitten av 1980-talet.

Fortsatt god utveckling under 1990-talet

I början 1990-talet påverkades Nederländerna i likhet med många andra

av länder av den internationella lågkonjunkturen och den ökning realrän-

av toma i Europa som följde efter den tyska återföreningen. Arbetslösheten kom därmed åter att stiga något fram till 1994. Arbetsmarknadens parter lyckades dock komma fram till nya överenskommelser återhållsam

om lönebildning och gemensamma krav på förändringar av skatte- och bidragssystemen. Kvalifikationsreglerna och kontrollsystemen inom arbets-

156 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem

löshetsförsäkringen och förtidspensionssystemet har samtidigt skärpts. Förändringarna har bidragit till en fortsatt god sysselsättningsutveckling under de senaste fyra åren. Den öppna arbetslösheten har samtidigt sjunkit och beräknas uppgå till ca 5 procent under 1998.

Den goda ekonomiska utvecklingen har även lett till ökad brist på

en arbetskraft inom vissa delar av arbetsmarknaden. Vissa tendenser till överhettning med ökad löneökningstakt har kunnat skönjas under det senaste året. Utvecklingen på den nederländska arbetsmarknaden liknar i det avseendet i viss mån den senaste tidens utveckling i Storbritannien, Danmark och Norge. Till skillnad mot dessa länder har dock Nederländerna valt att ansluta sig till den europeiska monetära unionen redan från dess start den 1 januari 1999. De penningpolitiska restriktionema på lönebildningen kommer därmed att befästas ytterligare, vilket kan förmodas ha en långsiktigt dämpande effekt på den nominella löneutvecklingen.

Arbetsrättsligt system

Historik

Redan på 1920-talet utvecklades grunden för den korporativa sarnförståndsanda, sedan har kommit att dominera i Nederländerna. Fram till

som andra världskriget förekom fria kollektivavtalsförhandlingar. Därefter gick man medvetet in för en modell som involverade viktiga organisationer och institutioner i beslutsfattandet kring sociala och ekonomiska frågor. Ministem för social- och anställningsfrågor utfärdade, efter samråd, allmänna riktlinjer för de årliga löneförändringama. Lönebildningen reglerades i detalj genom en statlig nämnd, som utfärdade bindande regler om lön och andra anställningsvillkor. Alla kollektivavtal måste granskas och godkännas i nämnden och det straffbart för arbetsgivare att tillämpa andra

var villkor än de fastställda.

Under de första årtiondena efter andra världskriget rätten till

var stridsåtgärder kraftigt inskränkt. Så 1960 ansågs strejker i princip

sent som förbjudna. Sedan Nederländerna året därpå undertecknat Europarådets sociala stadga skedde omsvängning i rättspraxis. Först 1970 började

en man ifrån detta statligt styrda system och övergick till fria kollektivav-

talsförhandlingar.

Den lagstiftning som antogs 1970 gav fortfarande vissa möjligheter för staten att bestämma lönerna. Ministem för social- och anställningsfrågor fick rätt att utfärda regler förbud mot lönehöjningar. Denna möjlighet

om utnyttjades ett antal gånger mellan 1971 och 1982 och ledde till upprepade klagomål till ILO från fackliga organisationer i Nederländerna. Därefter

Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 157

har parterna avtalat om löner och andra anställningsvillkor utan direkt statlig inblandning.

Kort gällande rätt

om

Det arbetsrättsliga systemet i Nederländerna har utformats efter principen att det så långt som möjligt skall råda enighet mellan arbetsgivare och arbetstagare både om anställningsvillkor och förhållanden i övrigt

om arbetsplatserna. Förhandlingsrätten inom den privata sektorn anses självklar och har inte reglerats i lag. Förhandlingama sker frivilligt. Någon förhandlingsskyldighet föreligger inte och det finns inte något särskilt system för erkännande av fackföreningar. Sedan början av 1980-talet finns förhandlingsrätt även inom den offentliga sektorn. De fackliga organisationerna regleras lagstiftning gäller för alla ideella före-

av samma som ningar.

Kollektivavtal är bindande. Det finns tre lagar som reglerar kollektivavtalsförhandlingar. Enligt kollektivavtalslagen från 1927 arbetsgivare

är en som har tecknat kollektivavtal skyldig att tillämpa avtalet för alla sina arbetstagare, dvs. även för dem som inte är medlemmar i den fackförening som har tecknat avtalet. En bestämmelse i ett individuellt anställningsavtal som strider mot gällande kollektivavtal är automatiskt ogiltig.

Enligt en särskild lag från 1937 kan ministern för Social- och anställningsdepartementet också allmängiltigförklara ett kollektivavtal så att det gäller även för arbetsgivare som inte tillhör den avtalsslutande arbetsgivarorganisationen. Det förutsätter att avtalet täcker betydande majo-

en ritet av arbetstagarna i den berörda branschen. Om något sådant avtal inte förekommer finns det möjlighet för en särskild styrelse att gripa in och utfärda föreskrifter om minimilön och andra anställningsvillkor. Sådana föreskrifter berör inte arbetsgivare är bundna andra kollektivavtal

som av än det som allmängiltigförklaras.

Möjligheten till allmängiltigförklaring används regelbundet, vilket skapar motivation för arbetsgivare att vara med i arbetsgivarorganisationer. Det ger alltså en förklaring både till den höga organisationsgraden på arbetsgivarsidan och till den höga täckningsgraden för kollektivavtal. På arbetstagarsidan befarar man dock att allmängiltigförklaring minskar arbetstagarnas motiv att organisera sig. Under 1990-talet har allmängiltigförklaringen varit en kontroversiell fråga. OECD, centralbanken, finansministern och en rad ekonomer har ifrågasatt möjligheten till allmängiltigförklaring för att den motverkar låglönekonkurrens, skulle kunna leda

som till skapandet av nya arbetstillfällen. För närvarande är dock arbetsmarknadens parter överens att systemet bör finnas kvar.

om

158 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem

Enligt lagen om löner från 1970 skall alla kollektivavtal anmälas till Social- och anställningsdepartementet. Ministem för detta departement kan, efter samråd med stiftelsen the Labour Foundation, tillfälligt upphäva ett nytt avtal. Sedan 1986 är bestämmelserna utformade så att detta endast kan ske i akuta ekonomiska krissituationer. Efter Wassenaaravtalets tillkomst har det inte inträffat.

Rätten till stridsåtgärder är inte reglerad i lag. Rättspraxis tar numera sin utgångspunkt i en proposition som lades fram 1969 med syftet att göra strejkrätten laglig. Är 1980 blev Nederländerna ratifikation bundna

genom av Europarådets sociala stadga. En bestämmelse i en internationell konvention, som är avsedd att ha direkt och bindande effekt, är enligt

en Nederländernas konstitution direkt tillämplig och har till och med företräde framför nationell lagstiftning. Propositionen från 1969 ansågs inte längre nödvändig utan drogs tillbaka men då hade domstolarna redan, med stöd i propositionen, utvecklat en rättspraxis enligt vilken en strejk skall vara tillåten om det inte är så att:

den strider mot lag, -

den strider mot kollektivavtal, -

den strider mot vedertagna normer i förhållandet mellan arbetsgivare -

och arbetstagare, det råder en påtaglig brist proportion mellan ändamålet med

-

Strejken och dess verkningar,

den är påtagligt orimlig gentemot arbetsgivaren. -

I praxis accepteras strejk sista utväg när föregående avtal har

som en löpt ut och förhandlingsmöjlighetema är uttömda förutsatt att åtgärden står i proportion till det som den strejkande organisationen vill uppnå. Strejken får inte vara samhällsfarlig på ett sådant sätt i artikel 31 i

som anges Europarådets sociala stadga. Någon skyldighet att varsla motparten i förväg finns inte.

När en strejk inträffar prövas den ofta direkt i domstol. Det finns inte någon särskild arbetsdomstol utan frågan tvistemål i allmän

tas upp som domstol. Arbetsgivarsidan eller tredje man t.ex. sammanslutningar

av patienter eller passagerare brukar kräva ett omedelbart förbud. Fram till dess frågan avgj orts anses det i normala fall tillåtet att strejka. Det finns

en obenägenhet hos domstolarna att tillåta strejker. Vanligen försöker domaren förlika parterna eller förmå dem att återgå till förhandlingsbordet. Beslutet kan också ut på att strejken är tillåten så länge den äger

rum visst sätt eller på vissa tider. Om domstol förbjuder strejk, därför att

en en förhandlingsmöjlighetema inte är uttömda, kan frågan prövas på nytt efter förnyade förhandlingar. Domstolens beslut kan alltid överklagas

men prövningen i andra och tredje instans tar ofta flera månader och har därför mer betydelse för utformningen av rättspraxis än för den aktuella konflikten.

Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 159

När en domstol förbjuder en strejk brukar arbetstagarna omedelbart återgå i arbete. Fortsatt arbetsvägran kan leda till skadeståndsskyldighet för den fackliga organisationen och böter eller disciplinära åtgärder för arbetstagaren. Det händer ytterst sällan att det blir domstolsprövning om rätt till skadestånd på grund av en stridsåtgärd. Både när det gäller lockout och sympatistrejk saknas rättspraxis, utvisar i vilken mån sådana

som åtgärder kan vara tillåtna.

Nederländerna har två parallella system för arbetstagarrepresentation, dels fackföreningama, dels liksom Tyskland ett system med företagsråd

- för partssamverkan. Det senare gäller både inom den privata och den offentliga sektorn. Enligt en lag från 1979 kan de anställda i företag med fler än 35 anställda utse ledamöter till ett företagsråd, skall hålla

som regelbundna sammanträden med ledningen. I företag med 10-34 anställda skall det hållas två samrådsmöten mellan personalen och ledningen varje år. Företagsråden har rätt till information och samråd i god tid innan företagsledningen fattar beslut i betydelsefulla frågor. Ledningsbeslut

som inte har förankrats ordentlig samråd eller inte har godtagits i

genom som företagsrådet kan överklagas i särskild ordning. Ledamöter i företagsråden har rätt till betald ledighet för att utföra sina uppdrag och delta i ett visst antal utbildningsdagar. Vidare har de ett förstärkt anställningsskydd och kan inte sägas upp från sin anställning utan medgivande från allmän domstol.

Det förekommer inte arbetstagarledamöter i företagens styrelser. Däremot har man sedan 1971 en lag enligt vilken det skall finnas oberoende, socialt ansedda personer i styrelsen för stora bolag. Såväl företagsledningen som aktieägarna och företagsråden kan nominera kandidater för sådana poster och det finns detaljerade regler för hur tillsättningsförfarandet skall gå till.

Det finns inte någon fast förlikningsorganisation i Nederländerna. Tillfälliga medlare eller skiljedomare, har registrerats hos the Labour

som Foundation, tillsätts för att lösa tvister på frivillig väg vid behov. I kollektivavtal förekommer ofta bestämmelser medling i partssammansatta

om kommittéer eller skiljeförfarande i skiljenämnder. Sådana bestämmelser kan inte bli föremål för allmängiltigförklaring utan gäller bara mellan de avtalsslutande parterna och deras medlemmar.

Förhandlingssystemet

Förhandlingssystemet har starkt korporativa drag. En central ställning har den ovan nämnda stiftelsen the Labour Foundation, som bildades 1945 och är ett forum för regelbundna möten mellan arbetsgivar- och arbetstagarsidan. Värdera sidan har tio ledamöter i styrelsen och ordförande-

160 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och färhandlingssystem SOU 1998: 141

posten växlar mellan företrädare för de två största huvudorganisationema på arbetsgivar- respektive arbetstagarsidan. Åtskilliga viktiga uppgörelser och rekommendationer har förhandlats fram vid möten i stiftelsen. Två gånger varje år sammanträder stiftelsens styrelse med regeringsrepresentanter.

Ett annat viktigt organ, som tillkom 1950, är the Social-Economic Council SER som består av elva ledamöter, vilka företräder arbetsmarknadens parter, och lika många som utses av regeringen. De sistnämnda är vanligen några professorer i nationalekonomi, ordföranden i centralbanken, chefen för the Netherlands Bureau for Economic Policy Analyses CPB och ett par före detta politiker. Till SER hör en expertkommitté som står till tjänst med vägledande rapporter för lönesättning. Inom SER diskuteras regelbundet samhällsekonomiska frågor. Vidare fungerar SER som rernissorgan för regeringen och ofta lämnar parterna gemensamma yttranden. Bakgrunden till att parterna kan enas är att man därmed får större inflytande på de politiska besluten.

Kollektivavtalen sluts i allmänhet för ett eller två år och innehåller i regel en klausul fredsplikt. Det har talats mycket decentralise-

om om en ring av kollektivavtalsförhandlingama, men i flertalet fall äger de fortfarande rum på branschnivå. Några av de större företagen får dock dispens från de branschvisa avtalen och sluter kollektivavtal. Samhällseko-

egna nomiska bedömningar som underlag för förhandlingarna tillhandahålls av CPB. Avtalsförhandlingama sker under inflytande av den kontinuerliga samrådsprocess som äger rum i the Labour Foundation och i SCR.

Inför förhandlingarna sker ingående samordning på den fackliga sidan. Förbunden enas inom för sin huvudorganisation ett maximital

ramen om för de yrkanden, skall presenteras i förhandlingarna. Därefter sker

som förhandlingarna på förbundsnivå. Inför det slutliga undertecknandet av förbundsavtalen fordras dock ett godkännande från centralorganisationen. Även på arbetsgivarsidan förberedelse och samordning för-

sker en av handlingarna. Den är dock inte fullt lika långtgående som på arbetstagarsidan.

Vid förhandlingarna sker överläggningama med samtliga fackliga organisationer närvarande samtidigt. I regel undertecknar alla arbetstagarorganisationer samma avtal. Det inträffar dock att en arbetsgivare tecknar avtal med endast en organisation. Detta avtal tillämpas därefter på samtliga anställda inom branschen. Det är inte särskilt meningsfullt för övriga fackliga organisationer att utlysa strejk för att få till stånd ett annat avtal. En domstolsprövning en sådan strejk skulle sannolikt leda till att strej-

av ken förbjöds med motivet att den skulle ses som en alltför drastisk åtgärd för att uppnå ett annat kollektivavtal än det som redan slutits med

en annan facklig organisation.

SOU 1998: 141 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 161

De kollektivavtal som tecknas är i regel detaljerade. Det sker endast förhandlingar på en nivå, vilket innebär att de förbundsvisa avtalen skall vara direkt tillämpbara enskilda arbetsplatser. Kollektivavtalen är i regel minimiavtal och det finns således möjlighet för arbetsgivaren att betala extra utöver de avtalade nivåerna. Det sker också vid arbetskraftsbrist, löneglidningen är i regel mycket begränsad.

men

Traditionellt finns det en stor obenägenhet att vidta stridsåtgärder. De strejker som förekommer är ytterst kortvariga och väcker sällan sympati hos allmänheten. Nederländerna hör till de länder i världen där antalet strejkdagar är lägst.

3.8¶Tyskland

Tyskland har en särställning i Europa. Den tyska ekonomin är den i särklass största mätt i BNP. Det är ett betydande industriland och den viktigaste konkurrenten till näringslivet i många andra europeiska länder, däribland Sverige. Den tyska riksbanken, Bundesbank, har länge haft en självständig ställning, vilket haft betydelse för fastheten i penningpolitiken och medverkat till att göra den tyska D-marken till den ledande Europeiska valutan.

Löneutvecklingen i Tyskland är i stor utsträckning utgångspunkten för konkurrentländema. Få länder har dock ett lika stabilt system för att generera löneökningar som är förenliga med låg inflation. Sedan Tysklands återförening utsätts den tyska lönebildningen för ett allt hårdare tryck. Arbetslösheten har stigit och reallönema stagnerat. Parterna själva är också mer kritiska mot sitt eget system än tidigare.

Ekonomisk översikt

BNP-tillväxten under de tre senaste decennierna har varit högre i Tyskland än i Sverige. Utvecklingen åren 1991 till 1993, då Sverige drabbades av en mycket kraftig tillbakagång med fallande BNP tre år i följd, hade ingen motsvarighet i Tyskland. Istället ledde återföreningen av de båda tyska staterna inledningsvis till mycket god tillväxt, kulminerade år

en som 1991. Därefter har utvecklingen varit svagare. Konkurrenskraften har försvagats av relativt stora löneökningar år 1995 samtidigt som D-marken var stark. Resultatet blev en minskad export och starkt tryck på rationaliseringar. Genom omfattande uppsägningar kunde produktiviteten förbättras. Det har dock fått till följd att arbetslösheten har stigit till höga mvaer.

162 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och för dlingssystem

øêlåhiá"24

SOU 1998: 141 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 163

God tillväxt och balanserad löneutveckling

De nominella lönerna har ökat snabbare i Sverige än i Tyskland varje år sedan 1974. Den snabbare löneökningen har inte motsvarats av en snabbare produktivitetsutveckling. För att klara konkurrenskraften gentemot Tyskland har Sverige tvingats att devalvera vid flera tillfällen. Sedan mitten 1970-talet har kronkursen än halverats gentemot D-marken.

av mer Detta är historia som Sverige inledningsvis delade med t.ex. Stor-

en britannien och de övriga nordiska länderna, men dessa länder har sedan slutet 1980-talet lyckats bättre med att stabilisera sina valutor gentemot

av D-marken.

Förändringen priser och nominella löner har varit förhållandevis

av stabil i Tyskland. Det gäller även åren i mitten 1970-talet då många

av andra länder drabbades kraftiga pris- och löneökningar efter den första

av oljeprischocken. I stället föll den nominella löneökningstakten kontinuerligt från 1970 fram till 1985 då den stabiliserades en nivå strax över 3 procent. Från 1970 och framåt har inflationstakten varierade mellan 0 och 7 procent i årstakt. Det kan jämföras med att det i många länder var vanligt med en inflationstakt som översteg 10 procent.

Stark valuta påverkar konkurrenskraften

Tyskland har haft en dominerande roll i det europeiska valutasamarbetet sedan början 1970-talet. År 1972 skapades i Europa den s.k. valuta-

av

Principen att binda ett antal europeiska valutor till varandra för ormen. var att minska kursrörelsema mellan dessa, att låta övriga valutor flyta

men fritt i förhållande till Samarbetet i valutaormen pågick till år 1979.

ormen. Tyskland fick ledande roll eftersom det i övrigt endast var de mindre

en länderna Belgien, Nederländerna, Luxemburg och Danmark som deltog hela tiden. Storbritannien, Italien och Irland deltog endast några månader och Frankrike gick in och samarbetet vid några tillfällen. Sverige

ut ur deltog mellan 1973 och 1977. De länder deltog endast tidvis klarade

som inte att försvara sina växelkurser utan devalverade valutorna mot D-marken. Tyskland bedrev en förhållandevis stram penningpolitik.

Är 1979 bildades EMS, Europeiska Monetära Systemet, och därmed växelkursmekanismen ERM. Italien fick tidigt problem att hålla kursen mot D-marken och tillämpade redan från 1979 en bandbredd på 6 procent. Spanien, Storbritannien och Portugal fick problem i slutet av 1980-talet och början 1990-talet. Under valutakrisen 1992-93 gjordes mer ornfat-

av tande kursjusteringar i förhållande till D-marken. Under hela perioden har

164 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem SOU 1998: 141

D-marken således successivt revalverats mot flertalet europeiska valutor. Två viktiga undantag är Nederländerna och Österrike, har klarat som att hålla en stabil växelkurs mot D-marken. Den tyska industrins konkurrenskraft har fluktuerat stabil lönetrots en bildning. En förklaring är de återkommande indirekta revalveringama mot övriga europeiska valutor och betydande kursrörelser gentemot dollarn. Lågkonjunkturerna som följde oljeprischockema 1973 och 1979 resulterade i kraftiga ökningar arbetslösheten, till betydande del av som senare har blivit bestående. Bland de åtgärder, vidtogs under 1980-talet, i som syfte att minska arbetslösheten märks bland ökade satsningar annat en aktiv arbetsmarknadspolitik och minskning anställningsskyddet under av de första två åren av en nyanställning.

Åtetföreningen påverkar lönebildning och arbetsmarknad

Den mest omfattande ekonomiska strukturella förändringen för tysk ekonomi inträffade återföringen de tyska staterna. Bundesbank har genom av även under 1990-talet försvarat den tyska växelkursen och Tysklands ledande valutapolitiska ställning i Europa består efter återföreningen. Dock har de offentliga finanserna påverkats negativt. Bekyrnren med återföreningen har även lett till att sysselsättningen minskat under 1990-talet både i östra och i västra Tyskland och arbetslösheten har ökat kraftigt de senaste åren. Inledningsvis ledde återföreningen även till en stigande löneökningstakt. Ökningstakten har dock avtagit under de senaste åren och är nu nere på nivå runt 2 procent. De omfattande strukturen rationaliseringama inom den tyska industrin har samtidigt givit upphov till kraftiga produktivitetsförbättringar och reducerat kostnaden produceper rad enhet. Problemen med den fallande sysselsättningen har fokuserat uppmärksamheten på behovet ökad flexibilitet i lönesättningen för att av en anpassa den till de enskilda företagens betalningsförrnåga. Ett särskilt problem är att lönenivåema i öst för höga i förhållande till produkanses vara tiviteten i industrin i östra Tyskland. Lönenivåema i östra Tyskland är ungefär 70 procent lönerna i västra Tyskland. Det skall dock jämföras av med att lönenivåema i många de östeuropeiska länderna ligger väsentav ligt lägre än i östra Tyskland. Det pågår ett successivt närmande löav nerna i östra Tyskland till nivåer gäller i väst. Detta påverkar sysselsom sättningen negativt i de östra delstatema. Många arbetsgivare önskar även flexibilitet i lönesättningen i inmer dustrin i västra Tyskland. En bedömning bland arbetsgivarna är att okvalificerat arbete kostar för mycket och att det drivit på strukturomvandlingen. De fackliga organisationerna att produktivitetsutvecklingen varit för menar

SOU 1998: 141 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 165

snabb, vilket har orsakat en fallande sysselsättning. Många har samtidigt ansett att reglerna för ersättning från arbetslöshetsförsäkringen har varit ett problem. År 1997 skärptes därför de krav ställs på de arbetslösa att 5 som i även acceptera erbjudanden anställningar till lägre lön än tidigare.

om en

Arbetsrättsligt system

Historik

Den tyska arbetsrätten präglas i hög grad av de speciella historiska förhållandena. Redan vid mitten av 1800-talet växte en fackföreningsrörelse fram i Tyskland. Även arbetsgivarna organiserades tidigt. Efter första världskriget under tiden för Weimarrepubliken uppstod ett dualistiskt system för arbetstagarrepresentation. Parallellt med fackföreningarna etablerades Betriebsrat företagsråd, som bestod av arbetstaganepresentanter från den egna arbetsplatsen.

Under tiden mellan första och andra världskriget fanns det detaljerade regler för medling och skiljeförfarande i lag från 1923. Det fanns

en särskilda nämnder för ändamålet, vilka i första hand var avsedda att utnyttjas på begäran parterna. Närrmderna korn emellertid, särskilt inom

av tillverkningsindustrin, alltmer att tas i anspråk för obligatorisk medling och så småningom uppstod en situation där bara hälften av de befintliga kollektivavtalen hade tillkommit genom fria förhandlingar.

Vid nationalsocialisternas maktövertagande år 1933 förbjöds både fackföreningar och arbetsgivarorganisationer. De återuppstod efter andra världskriget, då reglerades förhållandet dem emellan i hög grad av

men lagstiftning som bestämdes av de allierade segrarmakterna.

Efter andra världskriget blev det viktigt för parterna att vara självständiga gentemot staten. Därmed utvecklades en stark vilja hos parterna att hantera sina egna problem ett ändamålsenligt sätt. En lag om medling infördes, vilken att det är en fråga för parterna om medling skall ske

anger och hur den skall gå till. Permanent inrättade statliga organ står till deras förfogande de så önskar. Dessa anlitas emellertid inte. I stället har

om kollektivavtalspartema inom respektive bransch enats om egna förfaranden.

Kort om gällande rätt

Tyskland har omfattande arbetsrättslig lagstiftning. Det gäller dock inte

en i fråga kollektivavtalsförhandlingar och konflikträtt. Detaljstymingen

om tar snarast sikte på hur det skall till arbetsplatsen. När det gäller hur

166 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt ochförhandlingssystem SOU 1998: 141

löneförhandlingar skall bedrivas och gränsen går för vad är ett var som lovligt medel i kampen för att få igenom krav, har lagstiftaren lämnat fältet fritt för parterna att agera och låtit landets domstolsväsende bestämma vad som är tillåtet och vad som inte är det. När det arbetsrättsliga systemet upprättades efter andra världskriget återgick man alltså till den dualistiska modell, hade byggts under som upp mellankrigstiden. Modellen bygger att det finns två olika vägar att hantera intressefrågor. När det gäller arbetsgivarens verksamhet och arbetstagarnas förhållanden på arbetsplatsen, har samtliga anställda en möjlighet till inflytande företagsråd Sådana frågor får inte genom m.m. leda till fackliga stridsåtgärder utan skall avgöras arbetsplatsen eller prövas i rättslig ordning. Lön och andra anställningsvillkor regleras däremot i kollektivavtal, kommer till efter förhandlingar med fackliga som organisationer. I sådana frågor får fackliga stridsåtgärder vidtas om fredsplikt inte föreligger grund existerande avtal. av Formellt finns det inget samband mellan de båda systemen. I realiteten är situationen en annan. Ledamöterna i företagsråden rekryteras i hög grad genom den fackliga organisation, som tecknar kollektivavtal för de anställda. Det finns dock utrymme även för oorganiserade och för medlemmar i andra fackliga organisationer att verka och utöva inflytande genom företagsråden. Efter en lagändring i slutet 1980-talet i den lag från 1952 reglerar av som företagsråd, har arbetstagarna varje företag med än fyra anställda mer rätt att välja företagsråd. För stora företag väljs också gemensamhetsråd och koncemråd. Även för den offentliga sektorn finns lagstiftning råd om för personalrepresentation. Bestämmelser arbetstagarinflytande för om företag med än 2 000 anställda finns också i lag från 1952 mer en om styrelserepresentation och lag från 1976 medbestämmande. Den en om sistnämnda har likheter med den svenska medbestämmandelagstiftningen. Man räknar med att företagsråd finns på 70 80 procent de tyska - av arbetsplatserna. Representanter till råden väljs av samtliga arbetstagare för en tid av fyra år. De väljs skall själva anställda på arbetsplatsen. som vara Rådet skall samarbeta med ledningen i anda ömsesidigt förtroende en av och verka både för arbetstagarnas och företagets bästa. De skall förhandla med arbetsgivaren sådant kan leda till motsättningar och äventyra om som arbetsfreden det berörda företaget. Det är i detalj reglerat vilka frågor skall handläggas företagssom av råden. De har t.ex. inflytande över frågor gäller principerna för som ersättning och introduktion lönesystem, arbetstidsförläggning, av nya semesterförläggning och användning av tekniska hjälpmedel för övervakning av arbetstagarna. Till deras område hör också företagets personalpolicy för exempelvis rekrytering, omplacering, befordran och uppsägning. I vissa frågor har rådet vetorätt i individuella fall. Rådet har vidare rätt till infor-

SOU 1998: 141 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 167

mation och förhandling när arbetsgivaren planerar förändringar i verksamheten.

Förutom lagstiftningen om arbetstagarinflytande har Tyskland lagstiftning på många områden där kollektivavtalsreglering skulle kunna förekomma. Det gäller t.ex. rätten till pension, sjukförsäkring, arbetstid, semester och arbetslöshetsförsäkring. Det finns vidare ett väl utbyggt system för yrkesutbildning, vilket innebär att alla elever har någon form av obligatorisk skolgång till 18 års ålder.

Reglerna om rätt till -kollektivavtalsförhandlingar och stridsåtgärder är övergripande och allmänt hållna. I Bundesvervassungsgericht grundlagen finns bestämmelser om föreningsrätt. I Tarifvertragsgrericht kollektivavtalslagen från 1949 garanteras rätten för parter att bedriva fria kollektiva förhandlingar utan statlig inblandning. Det finns inga bestämmelser i fråga formen för eller innehållet i kollektivavtal. De allmänna

om bestämmelserna om förhandlings- och konflikträtt i de nyss nämnda lagarna har fått sitt innehåll genom en omfattande rättspraxis från den Federala Arbetsdomstolen. Enligt en dom från Federala Arbetsdomstolen år 1955 skall strejkrätt föreligga till följd av den föreningsrätt som är garanterad enligt Artikel § 3 i grundlagen. Domstolens resonemang byggde på principen s.k. social adekvans och tog sin utgångspunkt i vad som

om allmänt kan anses acceptabelt i samhället.

Principen om social adekvans efterföljdes i början av 1970-talet av en proportionalitetsprincip, innebär att facklig stridsåtgärd bara kan

som en anses tillåten om den är en väl avpassad metod för att nå det avsedda ändamålet och inte alltför långtgående sett i förhållande till vad den skall åstadkomma. Vid bedömningen strejk uppfyller det redovi-

av om en nu sade kravet prövar Federala Arbetsdomstolen om vissa kriterier är uppfyllda. Enligt dessa skall en strejk föregås av en hemlig omröstning bland fackföreningens medlemmar. Den skall vidare uppfylla ett rättvisekriterium och får inte ha tillgripits innan det står klart att strejk är sista utvägen för fackföreningen att få igenom sina krav.

Det finns få rättsfall om vad som är en tillåten respektive en otillåten stridsåtgärd. Rättsläget är ofta oklart, då ett antal aspekter aldrig har prövats i domstol. Vidare har Federala Arbetsdomstolen kritiserats för en något vacklande rättspraxis exempelvis genom att godta de s.k. varningsstrejker, som har blivit vanliga under senare år. Praktiskt taget varje löneförhandling på branschnivå inom DGB:s område föregås arbetsin-

av en ställelse, som kan pågå upp till en halv dag. Under förutsättning att fredsplikt inte längre gäller har Federala Arbetsdomstolen ansett varningsstrejker godtagbara trots att de inte föregåtts av omröstning. Varningsstrejken har heller inte behövt vara en sista utväg för att nå ett önskvärt förhandlingsresultat.

168 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och färhandlingssystem SOU 1998: 141

Strejker är bara tillåtna som ett medel att uppnå kollektivavtal. En laglig strejk måste således alltid ha beslutats facklig organisation. Ingenav en ting hindrar att icke organiserade arbetstagare deltar i den beslutade strejken. Den enda rättsliga följden för dem är att de inte får lön och inte heller har rätt till ersättning från någon strejkkassa. Någon självständig rätt till lockout existerar inte. Om arbetstagarsidan vidtar stridsåtgärder det dock, den privata delen arbetsmarkanses av naden, acceptabelt att arbetsgivarsidan med lockout. I detta ligger svarar att lockouten inte får omfatta avsevärt fler än vad den utlösande personer

åtgärden gjorde. Vidare gäller proportionalitetsprincipen även för rätten

till lockout. En strejk skall ett led i kamp för det kollektivavtalet. Symvara en egna patiåtgärder är därför i princip förbjudna och förekommer inte heller i praktiken. Politiska stridsåtgärder strider mot konstitutionen och kan t

| därför aldrig anses tillåtna. Lockouter och strejker leder till ett tillfälligt i uppehåll i anställningsavtalet. Anställningen fortsätter när stridsåtgärden tar slut. Olovliga strejker förekommer ibland och kan leda till att anställningen upphör för dem deltar i strejken. Vanligen brukar inte som en olovlig strejk få några rättsliga följder, det händer att de, har men som tagit initiativ till åtgärden, förlorar sina anställningar. Om fackförening en anses ligga bakom beslutet, kan den förpliktas att betala skadestånd till arbetsgivaren. Sådana skadestånd har fastställts i domstol, beloppet men brukar inte krävas ut. Liksom i de flesta av de undersökta länderna gäller fredsplikt under pågående avtalsperiod. De kollektivavtal ingås är betydelse, som av stor eftersom de blir tillämpliga på alla arbetstagare och inte bara den förhandlande organisationens medlemmar. Om någon begär av parterna det kan avtalet förklaras allmängiltigt av Arbetsrninistern både på federal nivå och på delstatsnivå. Den bestämmelsen används dock sällan, eftersom flertalet arbetsgivare är medlemmar i arbetsgivarorgansationer försom handlar för deras räkning och de inte är det ändå iakttar bestämmelsom serna i kollektivavtalen. Konsekvenserna för arbetstagare, inte deltar blir utan arbete som men under en lovlig stridsåtgärd, har varit stor fråga i den tyska debatten. en Tidigare hade alla som ställdes utan arbete i sådan situation rätt till en perrnitteringslön från arbetsgivaren. Genom ändring i Arbeitsvörderen ungsgesetz arbetsfrämjandelagen år 1986 inskränktes rätten till perrnitteringslön. Tidigare hade alla arbetstagare i branschen, berördes som av en stridsåtgärd, rätt till perrnitteringslön. Efter lagändringen föreligger inte längre sådan rätt stridsåtgärden vidtas inom i avtalsdistrikt. om ett annat Att frågan varit så kontroversiell beror på att den påverkat möjligheten till stridsåtgärder. Tidigare var det möjligt att använda en strejktaktik, som påverkade en hel bransch, och så sätt åstadkomma ekonomisk en stor

SOU 1998: 141 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och färhandlingssystem 169

påtryckning på arbetsgivarsidan, medan den fackliga organisationen bara behövde ersätta ett mindre antal personer ur strejkkassoma.

Förhandlingssystemet

Förhandlingarna förs i regel förbundsvis och för varje delstat. En betydande koordinering sker. Det vanliga är att avtalsrörelsen inleds med att avtal träffas mellan IG-Metall och Gesamtmetall i någon delstat, ofta Baden-Württemberg. Övriga parter utgår sedan från denna uppgörelse i sina förhandlingar. I de förbundsvisa uppgörelsema fastställs minimilönema för olika kategorier av arbetstagare beroende på arbetsuppgifternas art och svårighet i ett s.k. tarifflönesystem. Företagen kan själva välja att betala mer än minimilönema. Löneskillnadema är relativt stora men förändringarna av relativlöner mellan branscher och kategorier av arbetstagare är små.

Ett vanligt inslag under förhandlingarna är s.k. vamingsstrejker. Dessa tillgrips av de fackliga organisationerna för att markera löntagarnas stridsvilja. Aktionerna varar i regel några timmar och inträffar utan föregående varsel. Vamingsstrejkema används under pågående förhandlingar och förutsätter således inte att förhandlingarna har strandat.

För att tillgripa mer omfattande konfliktåtgärder fordras att förhandlingsmöjlighetema är uttömda. Numera är lockouter ovanliga. Arbetsgivarsidan menar att lockoutvapnet inte är effektivt.

Parterna har inom respektive område överenskommit om egna förhandlingsordningar för att lösa konflikter. Dessa har fått olika utformning. Ofta anlitas externa personer som medlare eller opartiska ordföranden. Konfliktåtgärder förekommer i regel inte under medling. På metallindustrins område finns dock ett särskilt förlikningsförfarande, som skall tillgripas då stridsåtgärder har vidtagits.

Till skillnad från i Sverige förs det inga företagsvisa löneförhandlingar på företag som är bundna av förbundsavtal. I stället har arbetsgivaren att i samverkan med företagsrådet överenskomma om tillämpningen av avtalet. De flesta arbetsgivare i västra Tyskland betalar löner som överstiger de avtalade lönerna. Detta utrymme förfogar arbetsgivaren över. I praktiken finns det möjlighet att påverka lönestrukturen genom att öka lönerna för enstaka grupper och individer, men i de fall sänkningar kan bli aktuella för att klara konkurrenskraften så sker det kollektivt. Flexibiliteten i systemet har minskat successivt genom att avståndet mellan faktiska utbetalade löner och de avtalade lönerna är lägre än i början av 1970-talet.

Det finns företag som inte är medlemmar i någon arbetsgivarorganisation och som sluter kollektivavtal direkt med de fackliga organisationerna. Volkswagen är det största företaget som står utanför arbetsgivarorganisa-

170 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem SOU 1998: 141

tionema och tecknar kollektivavtal direkt med IG-Metall. I övrigt är det främst mindre företag som står utanför arbetsgivarorganisationema och 4 många av dessa sluter inte kollektivavtal. Det tyska förhandlingssystemet utsätts för närvarande för ett starkt tryck. Den främsta orsaken är behovet att utforma lönebildning fungeav en som rar både för östra och västra Tyskland. Den höga arbetslösheten, den svaga

reallöneutvecklingen och kostnaderna för återföreningen har alstrat miss-

nöje bland löntagarna. De fackliga organisationerna framhåller att medlemmarna har fått göra stora uppoffringar de senaste åren och arbetsgivama pekar på svårigheterna att få lönsamhet, främst i de östra delstat- l ema. Företagen i öst har särskilda problem att klara att leva till kollekupp tivavtalen trots att de avtalade lönenivåerna är lägre, arbetstiden är längre och att det i regel inte förekommer någon överbetalning. En följd är att företag lämnar arbetsgivarorganisationema för att inte bundna vara av kollektivavtal. Det har också blivit vanligare att företagen träffar avtal med de fackliga organisationerna att få rätt att göra undantag från de avtaom lade villkoren. Kollektivavtalsbrott från arbetsgivamas sida förekommer oftare än tidigare men föranleder i regel ingen rättslig reaktion.

3.9¶Österrike

Österrike är särskilt intresse, eftersom arbetslösheten under av de senaste decennierna hela tiden har legat på relativt låg nivå, samtidigt en som flertalet övriga europeiska länder periodvis har drabbats kraftig av en ökning av arbetslösheten. Det finns även flera andra positiva utvecklingsdrag i Österrike, är värda att uppmärksamma. Landet har lyckats som att hålla en stabil växelkurs mot D-marken sedan tidigt 1970-tal. Reallönema har de flesta år ökat något än i Tyskland. BNP-tillväxten och produk- i mer

tivitetsutvecklingen har varit god. l

Österrike kännetecknas sarnförståndsanda. Man har valt inrätta av en att samverkansorgan, som har gett stabilitet och fasta former för att hantera motsättningar mellan olika intressen. Koordinationen i löneförhandlingaina är i praktiken stor och parterna ser till de övergripande samhällsintressena av en stabil växelkurs för att klara sysselsättning och tillväxt. Det är mycket ovanligt med öppna konflikter på arbetsmarknaden. Det finns inte något medlingsinstitut.

Ekonomisk utveckling, arbetsrätt ochförhandlingssystem 171

Ekonomisk översikt

Sedan 1970-talet har Österrike lyckats kombinera hög grad

att en av reallöneflexibilitet med stabil växelkurs. Arbetslösheten i Österrike har

en inte stigit så kraftigt i många andra västeuropeiska länder. Sverige har

som också enligt många studier en förhållandevis hög reallöneflexibilitet, men den har till skillnad från i Österrike uppnåtts flertal devalve-

genom ett ringar.

Hårdvalutapolitiken

Österrike har sedan början 1970-talet haft valuta med fast växelkurs

av en mot D-mark. Övergången till hårdvalutapolitik har inte skett utan

en påfrestningar, trots att arbetslösheten aldrig steg så drastiskt i många

som andra länder, Danmark och Storbritannien. Österrike fick inlednings-

t.ex. vis betala för hårdvalutapolitiken genom en högre nominell ränta än Tyskland, men sedan länge ligger de österrikiska och tyska räntorna på samma niva.

Österrike klarade de internationella konjunktumedgångama i samband med oljekrisema bättre än vad Tyskland gjorde. Tillväxten var högre och arbetslösheten steg inte alls i den utsträckning som skedde i Tyskland. Österrike klarade att hålla växelkursen stabil mot den tyska D-marken trots en högre inflationstakt och en mer expansiv penningpolitik. Genom den högre inflationstakten realräntan negativ från början av 1970-talet till

var mitten av 1980-talet, i motsats till Tyskland som hade en positiv realränta under huvuddelen av motsvarande period.

Låg arbetslöshet

Under 1970-talet låg arbetslösheten i Österrike 2 vilket

runt procent, var långt under genomsnittet för OECD-ländema. Därefter har det skett en successiv uppgång i arbetslösheten. Uppgången har fortsatt även under perioder då arbetslösheten har sjunkit i övriga industriländer, dvs senare delen 1980-talet och under åren. Österrike har dock sluppit

av de senaste den snabba uppgång i arbetslösheten som drabbat Tyskland i samband med återföreningen av de tyska staterna. Fortfarande ligger arbetslöshetsnivån under genomsnittet för OECD.

En förklaring till att arbetslösheten inte har stigit är att arbetskraftsutbudet har reducerats genom pensioneringar. Den lagstadgade pensions-

172 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem SOU 1998 :141

Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 173

åldern är 65 år för män och 60 år för kvinnor. Det finns därutöver generösa möjligheter att bevilja pension arbetsmarknadsskäl. I dessa fall kan

av arbetsgivarna och de fackliga organisationerna överenskomma om att äldre personer på arbetsplatsen sägs upp på grund av arbetsbrist. Dessa personer får då arbetslöshetsunderstöd och kan efter en tid ansöka om pension, som betalas staten. sysselsättningen bland de äldre är mycket låg. Staten har

av emellertid grund de allt starkare statsfinansiella restriktionema blivit

av mindre generös med att bevilja pension, och pensionssystemet är under utredning. De statsfmansiella problemen har även tvingat fram förändringar i arbetslöshetsförsäkringen och inom farniljepolitiken.

Ungdomsarbetslösheten är väsentligt lägre än i övriga Europa. En förklaring är att de lotsas in arbetsmarknaden genom ett lärlingssystem.

unga Ett annat skäl till den låga arbetslösheten är att arbetskraftsutbudet är relativt flexibelt till följd av migration.

Konkurrenskraften

Tidigare har Österrikes lönebildning underlättats att produktivi-

genom tetstillväxten har varit högre än i Tyskland. Så är det emellertid inte längre. Österrike har utvecklats och tagit till sig den produk-

I takt med att tionsteknik används i Tyskland har produktiviteten blivit allt mer lika.

som En faktor, tidigare gett Österrike potential för snabb produk-

annan som en tivitetsutveckling, sedan tiden efter andra världskrigets slut har

är att man haft omfattande statlig företagssektor, som man har privatiserat och

en utsatt för konkurrens. Dessa möjligheter till produktivitetsökningar har nu börjat tömmas.

Konkurrens från Östeuropa vissa som ett orosmoln inför fram-

ses av tiden. Österrikiska företag har börjat lägga ut produktion i bl.a. Ungern för att dra nytta det lägre kostnadsläget. Många ekonomer menar dock att

av låglönekonkurrensen inte är så allvarlig om man även tar hänsyn till att produktiviteten är lägre i öst. I takt med att produktiviteten stiger kan även reallönema väntas följa med. En positiv faktor för Österrike är att närheten till öst skapar nya marknader för avsättning av varor och tjänster.

Deltagandet i EMU inte någon kontroversiell fråga i Österrike. Ge-

är

den långa tid schillingen har varit bunden till D-marken har nom som Österrike sig till valutaunionens krav. Däremot framhåller

redan anpassat många att Österrike kommer att att den monetära unionen

gynnas av förhindrar Italien från att stärka sin konkurrenskraft via upprepade devalveringar.

174 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem

Arbetsrättsligt systern

Historik

Österrike industrialiserades Länge gynnades sent. feodala strukturer och småskalig hantverksinriktad industri. Först under mellankrigstiden infördes lagstiftning kollektivavtal och systemet med olika kamrar för om att tillvarata intressen. Det finns särskilda kamrar för arbetsgivare, arbetstagare, jordbrukare och speciella fria yrkesutövare såsom läkare, apotekare, advokater, mfl. Juridiskt är kamrarna offentligrättsliga Medlemsorgan. skap är obligatoriskt. Det finns kamrar både nationell nivå och på delstatsnivå. I de allmänna valen till parlamentet, hålls fjärde år, som vart sker också val till kamrarna och vanligtvis kandiderar politiska samma partier. Kamrarna är skyldiga att företräda sin intressen egen grupps gentemot staten och andra intressegrupper. År 1934 drabbades Österrike av inbördeskrig och som en följd detta av förbjöds socialdemokratiska organisationer. Fyra år anslöts Östersenare rike till Nazityskland. Efter andra världskriget bestämde sig för man att söka undvika fortsatt intern konfrontation mellan olika i landet. grupper Man valde att utveckla samverkan mellan intressen inom det redan tidigare etablerade systemet med kamrar. Samtidigt skedde omfattande nationaliseringar stora industrikoncemer. Det finns förhållandevis lite priav vatägt kapital, vilket kan ha påverkat förutsättningarna att samlas kring de

offentligrättsliga karnrama.

Kort gällande rätt om

Det finns en omfattande lagstiftning förhållandena på arbetsmarkom naden. Särskilda lagar reglerar arbetstider, kompetensutveckling, anställningsförmåner, etc. I lagstiftningen skiljer rättigheter för anställda man inom privat och offentlig sektor och mellan arbetare och tjänstemän. Det finns emellertid ingen lagstiftning konfliktåtgärder. Strejkema är så få om att det inte har ansetts finnas behov särskild lagstiftning. av En särskild lag reglerar den kollektiva arbetsrätten. I lagen skiljer man mellan den kollektiva arbetsrätten inom företag och på branschnivå. ett Företagsrådet är det viktigaste forumet för att företräda de anställdas intressen inom ett företag. Råden har rätt till information och kan också konsulteras och har medbestämmande i vissa frågor. Det förekommer också att avtal träffas mellan företagsrådet och företagsledningen.

SOU 1998: 141 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 175

Kollektivavtal får endast träffas av fackliga organisationer och inte av företagsråd. Förhandlingarna skall i princip vara frivilliga. Beträffande regleringen kollektivavtal på branschnivå anger lagen att det endast är

av organisationer, och således inte enskilda företag, som kan parter i

vara kollektivavtal. Därmed förutsätts att avtalen träffas branschnivå eller högre. Ett kollektivavtal kan omfatta alla frågor som berör anställningsförhållandet och relationen mellan arbetsmarknadens parter. Dock accepteras inte avtal om krav fackföreningstillhörighet.

Förhandlingssystemet

De fackliga organisationerna är starkt centraliserade. De fjorton olika fackförbunden för arbetare representerar olika branscher, medan en och samma organisation företräder privattjänstemän oberoende av bransch. Det förekommer inte fackliga organisationer som bygger yrkesförbundsprincipen företräder någon särskild politisk uppfattning.

eller som Samtliga fackförbund är medlemmar i Österreichischer Gewerk-

ÖGB. Förbunden har stor frihet att sköta sina förhandlingar,

schaftsbund

ÖGB kontrollerar förbundens finanser och strejkfonden. Vidare utser men ÖGB förbundssekreterarna och har betydelsefull roll vid valet

en av ombudsmän.

Det är enligt lag obligatoriskt för alla företag att tillhöra en näringslivskammare. Undantag görs endast för jordbruk och företag inom fria yrken. Näringslivskamrarna kan liknas vid en kombination av företagarföreningar, industriförbund och arbetsgivarorganisationer. Inom kammarsystemet finns sex sektioner; industri, småindustri, handel, bank och försäkring, transport och turism. Dessa är i sin tur indelade i drygt 100 underorganisationer. Arbetsgivarna företräds i ko1lektivavtalsförhandlingama i de allra flesta fallen av kamrama. 95 procent av alla kollektivavtal är slutna någon näringslivskammare. Genom att medlemsskap i kamrama

av är obligatoriskt omfattas automatiskt samtliga anställda av kollektivavtal.

Ordningen för löneförhandlingarna fastställs av en särskild underkommitté inom samverkanssystemet. Denna underkommitté består av företrädare för arbetsgivare, arbetstagare, arbetskammaren och jordbrukskam-

Metall- och verkstadsindustrin spelar inofficiellt ledande roll maren. en och kommer i regel först fram till avtal.

Ekonomiska bedömningar spelar stor roll i löneförhandlingarna. WIFO Österreichisches Institut für Wirtschaftsforschung tar fram underlag för båda parter inför förhandlingarna. Workshops ordnas för att parterna skall få realistiska förväntningar om ett rimligt förhandlingsresultat. De senaste åren har parterna varit mycket försiktiga med att offentliggöra sina yrkan-

176 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem SOU 1998: 141

den. Det har gjort att förhandlingarna har kunnat föras utan debatt i massmedia. Löneskillnadema mellan olika branscher är stora. Det finns inte några uttalade ambitioner att utjämna lönenivåema utöver vad följer den som av snabbare ökningstakten för minimilöner. Lönerelationema mellan branscher har förändrats mycket lite de senaste decennierna. En aktuell för-

handlingsfråga är att öka flexibiliteten i arbetstidsanvändningen.

I avtalen skiljer mellan rninimilöner och effektiva löner. I regel höjs man minirnilönema något än de effektiva lönerna. Det normala de mer är att effektiva lönerna höjs lika i procent för alla anställda. De senaste åren har det emellertid blivit möjligt att omfördela några tiondels procent löneav summan under förutsättning att löneutrymmet totalt sett utökas ytterligare något. Lönesystemen innehåller karriärsteg. För arbetare fordras vissa kvalifikationer för att flyttas ett steg. Bland tjänstemännen sker upp uppflyttningama automatiskt med stigande ålder i tjänsten. Det är dock alltid tillåtet för arbetsgivarna att betala löner utöver avtalet. Det kan ske både i form generellt högre lönenivå och i form särskilda tillägg och av en av tantiem. Det förekommer också viss löneglidning uppflyttningar en genom av individer inom lönesystemen. Strejker är mycket ovanliga i Österrike till följd samförståndsandan. av Det finns en acceptans hos de fackliga organisationerna för Österrike att skall bedriva hårdvalutapolitik och att det innebär restriktioner för en lönebildningen. De fackliga organisationerna vill inte medverka till ökad arbetslöshet för höga lönekrav. En bidragande orsak är också genom att konfliktfondema kontrolleras de centrala organisationerna och dessa av att är mycket ovilliga att stödja strejker Mot bakgrund att det inte förekommer strejker finns det inte någon av medlingsorganisation. Det har förekommit att huvudorganisationemas ordföranden har kopplats in för att lösa motsättningar mellan parterna på förbundsnivå. Ordförandena har i denna egenskap i praktiken fungerat som medlare mellan parterna.

3.10 USA

Ekonomisk översikt

Ekonomisk stagnation och betydande inflationsproblem under 1970-talet

Första hälften av 1970-talet präglades tilltagande inflationsproblem och av stagnerande produktivitetstillväxt i den amerikanska ekonomin. Priserna

SOU 1998: 141 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 177

steg inte enbart som följd av kraftigt ökade energipriser, utan även

en grund den överhettning som följde efter en period med en allt mer

av expansiv penningpolitik under andra hälften av 1960-ta1et. Det intemationella valutasamarbetet inom Bretton-Wood systemet bröt samman och dollarns värde sjönk.

Problemen kulrninerade vid mitten av 1970-talet då den amerikanska ekonomin, för första gången över 15 år drabbades av en påtaglig tillbakagång. En expansiv finanspolitik ledde dock till att tillväxten åter tog fart i slutet 1970-talet. Arbetslösheten sjönk något och sysselsättningen

av ökade i snabb takt. Inflationstakten ökade återigen, långt innan arbetslösheten hunnit komma tillbaks till de tidigare låga nivåerna. För att stoppa den allt högre inflationen stramades penningpolitiken i slutet år 1979

av och centralbanken övergick till att försöka styra penningmängdstillväxten i ekonomin.

Avregleringar, fallande inflationstakt och ökad efterfrågan under 1980-talet

I samband med den andra oljeprischocken fördjupades den internationella lågkonjunkturen och inflationstakten i västvärlden tilltog. I USA kombinerades den strama penningpolitiken under de första två åren av 1980-talet med relativt stram finanspolitik. Det ledde till en tillbakagång i den

en amerikanska ekonomin och till att arbetslösheten steg till en rekordhög mva.

Kort efter det att president Reagan hade tillträtt i början av 1980-talet lades dock den ekonomiska politiken åter om i en mer expansiv riktning. Ett bärande inslag i den nya ekonomiska politiken, som getts namnet "Reaganomics, att söka expandera ekonomin genom att stimulera

var ekonomins utbudssida. Omfattande skattesänkningar och avregleringar genomfördes samtidigt som centralbanken fortsatte att bekämpa inflatio-

kraftiga begränsningar i penningmängdstillväxten. Samtidigt nen genom bedrevs även traditionellt expansiv finanspolitik via bl.a. ökade

en mer försvarsutgifter och otillräckligt finansierade skattesänkningar.

Den ekonomiska politiken ledde till en snabb sänkning av såväl

nya inflationstakten, den nominella löneökningstalcten. Tillväxten i eko-

som nomin ökade påtagligt vid mitten av 1980-talet och arbetslösheten sjönk. Trots att bytesbalansen försämrades i betydande grad stärktes inledningsvis dollarns värde. Tillväxten förblev därför god under resten av 1980-talet och sysselsättningen steg.

Den ekonomiska politiken ledde även till en mycket snabb ökning av

nya tillgångsprisema. Hushållens finansiella sparande minskade, vilket till-

med det växande budgetunderskottet gav upphov till ett allt sammans

178 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem

SOU 1998: 141 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 179

större bytesbalansunderskott. Under andra hälften av 1980-talet minskade därför återigen dollarns värde och överhettningstendensema i den amerikanska ekonomin blev allt tydligare.

Efter en period med vissa lättnader i penningpolitiken vid mitten av 1980-talet lades därför penningpolitiken i slutet av decenniet återigen om i en mer kontraktiv riktning. En kraftansträngning gjordes samtidigt för att komma till rätta med det stora budgetunderskottet. Bytesbalansen förbättrades också tillfälligt, men den ekonomiska stagnationen under åren 1990-

1991 blev påtaglig.

Utdragen högkonjunktur under 1990-talet

Efter den ekonomiska tillbakagången i början av 1990-talet har penningpolitiken återigen varit expansiv samtidigt som centralbanken noggrant bevakat inflationsutvecklingen. Det har bidragit till den mycket långa och stabila tillväxtperioden som började 1992 och som fortsätter än idag. sysselsättningen har under 1990-talet ökat med ca 10 procent. Trots att arbetslösheten sjunkit till sin lägsta nivå på 30 år har inflationstakten fortsatt att falla. Löneökningstakten har börjat stiga först under de senaste åren. År 1997 fick den genomsnittliga löntagaren för första gången sedan mitten 1980-talet en påtaglig reallöneförbättring.

av

Den amerikanska ekonomins förmåga att förena snabb sysselsättningstillväxt med bibehållen låg inflation har väckt stor uppmärksamhet. En intensiv diskussion har förts om tänkbara förklaringar till att den snabbt ökade efterfrågan på arbetskraft under 1990-talet ännu har resulterat i någon påtaglig uppgång av inflationen. Bland tänkbara förklaringar nämns teknologiska språng, lett till att produktivitetstillväxten i den ameri-

som kanska ekonomin återigen tagit fart, skärpt konkurrens till följd av avregleringar och friare världshandel, snabb ökning av arbetsutbudet och lågt

en anställningsskydd. Andra bedömare har lyft fram makroekonomiska faktorer, t.ex. den starka dollarn lett till låga importpriser och central-

som bankens förmåga att föra en väl avvägd penningpolitik.

Även tilltagande otrygghet på den amerikanska arbetsmarknaden har

en lyfts fram tänkbar förklaring till att låg arbetslöshet kunnat förenas

som en med stabila priser. Otryggheten har bidragit till att dämpa de anställdas lönekrav. Olika undersökningar har genomförts som tyder på att betydligt fler löntagare har varit rädda för att förlora jobbet under nuvarande högkonjunktur jämfört med vid tidigare högkonjunkturer. Många fackföreningar har också slutit fem- till sexåriga avtal där anställningstryggheten har givits hög prioritet.

180 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem

Mer ojämn fördelning av välståndet

Samtidigt sysselsättningen har ökat snabbt i USA de som senaste tre decennierna har produktiviteten fram till de senaste åren ökat långsamt och inkomstskillnadema har blivit större. Vid mitten 1970-talet bröts av en sedan tre och ett halvt decennium mycket stabil och snabb uppgång i den amerikanska ekonomin. Den tidigare årliga produktivitetstillväxten i genomsnitt nästan 3 procent kom under andra hälften 1970-talet och av under 1980-talet att uppgå till endast lite drygt 1 procent. Det ledde till en påtaglig försämring av den genomsnittliga reallöneutvecklingen bland de amerikanska löntagarna. Skillnaderna mellan olika löntagargrupper har dock varit stora. Sedan början 1970-talet har reallönema genomsnittligt av sett fortsatt att öka för den fjärdedel löntagarna har högst lön. av som Reallönerna har varit ungefär oförändrad för de 5 procent löner ligger vars strax där under. För de övriga 70 procenten av löntagarna har reallönema genomsnittlig sett sjunkit. Kvinnornas löneutveckling har samtidigt varit klart bättre än männens även kvinnolönema fortfarande ligger påtagom ligt lägre än männens löner. Utöver att löneklyftoma i den amerikanska ekonomin har ökat, har problemen för den fattigaste delen befolkningen förvärrats de av av att federala ambitionerna att fördela inkomsterna med hjälp skatte- och om av bidragssystemen har minskat påtagligt sedan 1980. Fördelningen inav komstema har därför blivit ojämn, den positiva sysselsättningsutveckmer lingen till trots. Den starka fokuseringen den offentliga sektorns stödåtav gärder mot de allra sämst ställda har samtidigt givit upphov till allt större fattigdomsfällor.

Arbetsrättsligt systern

Historik

I USA har de fackliga organisationerna traditionellt haft ställning. en svag Organisationsgraden har vanligen uppgått till cirka 15 procent. Om man undantar en kort period på 1930-talet, då den steg till närmare 40 procent, har den allmänna attityden till facklig verksamhet ofta varit avvaktande eller fientlig. Efter förebild från Storbritannien utvecklade domstolarna i USA tidigt en praxis enligt vilka fackliga stridsåtgärder helt förbjöds. Vid mitten av 1800-talet ändrades detta synsätt. Fackliga aktioner ansågs inte alltid olagliga utan kunde accepteras syftet och medlen för aktionema kunde om anses legitima. Omkring sekelskiftet började utfärda förbud mot fackman liga stridsåtgärder utifrån bedömningar, grundades allmänsom mera

SOU 1998: 141 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 181

hetens behov att handel och samfärdsel skulle fungera, än på den en-

av skilde arbetsgivarens intresse av att driva sin verksamhet. l

Möjligheten till interimistisk prövning av en arbetsgivares begäran om domstolsförbud strejk kom att bli ett betydelsefullt medel för att

mot en stoppa stridsåtgärder. På arbetsgivarens begäran utfärdade domstolarna ofta ett tillfälligt förbud mot strejk. Arbetsgivaren kunde då utnyttja

en förbudstiden till att säga fackföreningsanslutna arbetstagare och an-

upp ställa andra, inte ville delta i den fackliga aktionen. På så sätt kunde

som strejkhotet undanröjas. Det blev samtidigt vanligt att arbetstagare förband sig i anställningskontrakt att inte fackligt organiserade. Under de för-

vara sta årtiondena 1900-talet var det svårt för fackföreningama att tvinga fram kollektivavtal genom strejk eller liknande åtgärder.

Efter den ekonomiska krisen i början av 1930-talet och det intensiva federala lagstiftningsarbete följde för att få fart på industriproduktionen

som the New Deal ändrades situationen. Det infördes lagregler som gav ett

skydd, bl.a. lagstiftning minimilöner 1938. År grundläggande socialt om 1935 infördes the National Labor Relations Act, vanligen kallad the Wagner Act, med skydd för föreningsrätten och rätten till kollektiva förhandlingar. Med den kom vändpunkt. Efter kraftiga organisationskam-

en panjer växte fackföreningama, vilket ledde till en väsentlig förändring av styrkeförhållandena. Under några år uppstod relation mellan arbets-

en givare och fackföreningar liknade den som var vanlig i Europa.

som

Redan efter ett år ändrades situationen på nytt på grund av splittring

par i fackföreningsrörelsen. När the Wagner Act skrevs var fackföreningsrörelsen enad och de olika fackförbunden hade ganska klara gränser sinsemellan. Nu blev det vanligt med konflikter mellan konkurrerande fackliga organisationer och förutsättningarna för ett balanserat förhållande mellan arbetsgivare och fackförening försärnrades. Vid slutet av 1940-talet ändrades the Wagner Act så att skyddet för de fackliga rättigheterna inskränktes. För att tillvarata oorganiserade arbetstagares intressen införde domstolarna krav på att fackföreningar skulle vara representativa. Arbetstagare tillförsälaades negativ föreningsrätt. Rätten till fackliga stridsåtgärder, bl.a. sympatiåtgärder, inskränktes kraftigt. Vidare fick domstolarna delvis tillbaka möjligheten att förbjuda stridsåtgärder, som hade gått förlorad genom the Wagner Act.

År 1959 genomfördes ytterligare lagstiftning begränsade fackföre-

som ningamas makt. Bakgrunden missnöje med organisationemas sätt att

var sköta sina inre angelägenheter. Missförhållanden hade konstaterats och det infördes detaljerade lagregler fackföreningamas inre angelägenheter,

om framför allt hur beslut skulle fattas och hur ekonomiska medel

om om skulle hanteras. Samtidigt genomfördes begränsning av rätten till den

en typ av stridsåtgärder har till syfte att förmå arbetsgivare att erkänna

som

fackförening eller att förmå anställda att bli medlemmar i föreningen. en

182 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 1998:141 SOU

Därefter har det inte genomförts några väsentliga förändringar i den fede-

rala kollektiva arbetsrätten i USA. Traditionellt har ett grundläggande socialt skydd åstadkommits genom lagstiftning. Förutom reglerna minirnilön bestäms kongressen om som av finns det federala regler övertidsersättning, skydd barnarbete, om mot skydd för arbetstagares säkerhet och hälsa, likabehandling och av män kvinnor samt förbud mot olika diskriminering. typer av

Kort om gällande rätt

Arbetsrätten i USA bygger på blandning federal och delstatlig lagen av stiftning. Enligt federal lag har arbetstagare med i fackförerätt att vara en ning förhandlar med arbetsgivaren lön och andra anställningsvillsom om kor. Inrättandet fackförening arbetsplats är dock kringgärdat av en en av komplicerade regler. Det måste genomföras hemliga medlemsomröstningar, varigenom det fastställs att organisationen är representativ för

arbetstagarna, innan arbetsgivaren har skyldighet att förhandla. En viss bestämd grupp måste ha avgränsats förhandlingsenhet med som en gemensamt intresse för förhandlingar. Reglerna förhandlingsenheter är till om för att skydda de anställda i förhållande till fackföreningama lika väl i som förhållande till arbetsgivaren. Syftet är att hindra de fackliga organisaatt tionerna når sådan ställning att de kan kränka enskilda arbetstagares en rätt att förhandla individuellt med arbetsgivaren.

Under vissa förutsättningar är arbetsgivare alltså förpliktad enligt lag en att förhandla med facklig organisation arbetsplatsen. Vid förhanden lingsvägran kan arbetsgivaren då bli ålagd statlig myndighet av en att fullgöra sin förhandlingsskyldighet. Något skadestånd eller liknande annan sanktion kan dock inte komma i fråga. Lagstiftningen utgår från att det alltid bör finnas motsatta intressen

mellan fackföreningama och arbetsledningen. Den fackliga verksamheten får inte styras eller på ett otillbörligt sätt arbetsgivaren. Arbetsgynnas av tagare, som på något sätt kan anses höra till arbetsledningen, får inte heller delta i facklig aktivitet. En förhållandevis vid krets anställda räknas till av denna kategori, inte har rätt att bilda eller in i fackföreningar. Det som gäller t.ex. alla typer arbetsledare. Det gäller också arbetstagare av som har befogenhet att fatta självständiga beslut i arbetsgivarens namn. Kollektivavtal är rättsligt bindande. Den är anställd arbetssom en

plats med förhandlingsenhet är skyddad förändringar i anställ-

en mot ningsavtalet inte överensstämmer med kollektivavtalet eller har som godtagits facklig representant. Även kollektivavtal inte har av en om kommit till stånd måste ändringarna läggas fram för den fackliga representanten.

Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 183

Det finns strikta regler i lag för vad ett kollektivavtal får innehålla. Lagen skiljer på sådant som arbetsgivaren har en uttrycklig skyldighet att förhandla obligatoriska frågor och annat som fackföreningen kan

om vilja arbetsgivaren inte behöver diskutera icke-obligato-

ta upp men som riska frågor Till den första kategorin hör endast sådant som kan hänföras till lön och anställningsvillkor. Inom den andra kategorin finns tillåtna och otillåtna frågor. Till de otillåtna frågorna hör krav organisationsklausuler closed shops.

Enligt lagregler den interna beslutsordningen i fackliga organisatio-

om

skall alla medlemmar ha rätt att delta i val av fackliga förtroendemän. ner Hemlig omröstning i enlighet med i lag angivna bestämmelser skall hållas regelbundet för medlemmar eller delegater, som själva har valts genom hemlig omröstning sina arbetsplatser. Det skall finnas yttrandefrihet för medlemmarna och centrala fackliga organisationer skall inte kunna kontrollera beslut fattas i fackliga organisationer lokal nivå.

som

Endast för speciella situationer, exempelvis vid nedläggning eller omfattande nedskärningar har arbetstagare i USA rätt att bli informerade i förväg arbetsgivarens planer för verksamheten och då är syftet att

om arbetstagarna skall förvarnas om uppsägning i god tid. Den huvudsakliga möjligheten för inflytande i arbetsgivarens företag ligger i aktieägande. Det är inte ovanligt att arbetstagarinflytande sker det sättet. Fackliga förtroendemän har inte något lagstadgat skydd för sin ställning. I den mån arbetstagarinflytande förekommer i företagsråd och liknande sker det i allmänhet system, som har initierats av arbetsgivaren.

genom

Enligt lag har arbetstagare rätt att delta i gemensamma aktioner för kollektivavtalsförhandlingar och det får inte förekomma inblandning från arbetsgivarens sida när de utövar sin rätt i detta avseende. I det har ansetts ligga att arbetstagare har rätt att strejka och att arbetsgivare inte får bestraffa eller diskriminera arbetstagare, har utnyttjat sin strejkrätt. Det

som finns dock viktiga begränsningar för rätten att strejka både i lag och praxis. Bland de uttryckliga begränsningarna i lag finns bestämmelser om att arbetsgivaren skall förvarnas innan strejk bryter ut. Vidare finns

en förbud mot vissa typer av fackliga stridsåtgärder.

Det finns två huvudtyper strejk, ekonomiska strejker och strejker,

av

riktar sig mot unfair labor practices otillåtna arbetsledningsmesom toder. Ekonomiska strejker handlar om lön och andra anställningsvillkor. Den andra typen strejk är ett sätt att svara en form att rättsligt över-

av grepp från arbetsgivarens sida. Den som genomför en sådan strejk har en

skyddad ställning än den som strejkar av ekonomiska orsaker. mera

Sympatiåtgärder är inte tillåtna för den är bunden av fredsplikt

som

kollektivavtal. För den inte är kollektivavtalsbunden kan symgenom som patiåtgärder tillåtna. Det typiska är att tjänstemän, enskilt eller under

vara organiserade fonner, vidtar sympatiåtgärder med strejkande arbetare. En

184 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem SOU 1998: 141

förutsättning för att sympatiåtgärden skall få vidtas är att primäråtgärden är lovlig. Arbetstagare har enligt lag rätt att vägra kedja passera en av utposterade strejkvakter. Den som vägrar sådan kedja har passera en samma skydd enligt lag den deltar i primäråtgärden. Sympasom som tiåtgärder till förmån för anställda hos arbetsgivare de sympatiseen som rande inte har förbindelse med i tjänsten är inte tillåtna. Det finns vissa inskränkningar i rätten till strejk strejken syftar till om att bilda en fackförening eller få fackförening erkänd. Vidare är partiella en stridsåtgärder under vissa förhållanden otillåtna. Det är svårt att ett

entydigt sätt redovisa vad gäller i detta avseende. Övertidsblockad har som ansetts otillåten medan maskning har ansetts åtgärd skyddas vara en som av lagen. Åtgärderna måste under alla förhållanden allvarligt syftande vara stridsåtgärder och får inte vara rena trakasserier.

Inom den offentliga sektorn finns det många arbetstagare inte får som strejka. Det gäller samtliga anställda inom den federala sektorn. Omkring

hälften av delstatema sina anställda relativt stor rätt förhandla ger en att och i drygt ett tiotal delstater har de anställda rätt att strejka. Den rätten

gäller dock inte för alla. För vissa kategorier, t.ex. poliser och brandmän, skall konflikter i stället lösas obligatorisk skiljedom. genom Både olovliga och lovliga strejker kan sluta med att den strejkande förlo-

rar sin anställning. Det tidigare redovisade förbudet mot att bestraffa eller diskriminera arbetstagare, har strejkat gäller bara strejken inte som om strider mot lag eller kollektivavtal. Det förutsätter också den strejkande att har uppträtt på ett godtagbart sätt. En arbetsgivare är aldrig förhindrad att säga strejkande arbetstagare. upp Enligt praxis får arbetsgivaren alltid säga arbetstagare, strejkat upp som och anställa andra i deras ställe. Det intressanta är vad sker när strejsom ken är slut. Om arbetsgivaren säger alla arbetstagare, har deltagit upp som i strejken, behöver de inte återanställas. Men vissa återanställs får om urvalet inte göras efter kriterier, hänger med deras för som samman ansvar strejken eller graden deras deltagande i den. Om strejken har sin bakav grund i att arbetsgivaren har tillämpat otillbörlig arbetsmarknadspraxis en har alla strejkande arbetstagare rätt till återanställning. En strejkande arbetstagare, inte får återgå i arbete kan ha rätt till ersättning för som förlorad arbetsförtjänst från den dag anställningen skulle ha återupptagits.

Det finns regler för att motverka arbetslöshet efter strejker. Både i federal och delstatlig lagstiftning förekommer regler arbetsfönnedom att lingar skall upplysa arbetssökande att det pågår strejk eller lockout på om företag, de hänvisas till. År 1995 beslutade president Clinton som att federala myndigheter skall avstå från kontrakt med företagsenheter, som har ersatt strejkande arbetstagare med personal. En organisation annan som representerar företag, som har många kontrakt med federala myndig-

SOU 1998: 141 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem 185

heter har ifrågasatt presidentens konstitutionella rätt att fatta ett sådant beslut och frågan är för närvarande föremål för rättslig prövning.

Fackföreningama verkar för att se till att strejkande arbetstagare får behålla sin anställning. När strejker avslutas sker det ofta på villkor att alla strejkande får komma tillbaka i arbete.

I sällsynta fall kan arbetstagare bli skyldiga att ersätta skador, som uppstått på grund av en strejk. Det gäller bara om deras beteende har varit brottsligt eller helt oacceptabelt. skadeståndet får inte var orimligt stort. En fackförening ansvarar inte för medlemmarnas åtgärder om det inte står klart att föreningens företrädare har tagit del i eller godkänt det skade-

ståndsgwndande beteendet.

Även arbetsgivare har viss rätt vidta stridsåtgärder. En lockout är i

att princip tillåten men förekommer inte ofta. Domstolama kan se arbetsgivarens möjlighet att hålla igång verksamheten som ett vapen i kampen mot en strejk. Som redan framgått kan arbetsgivaren anställa ersättare. Eftersom lagstadgade arbetstidsbestämmelser saknas har arbetsgivare också goda möjligheter att beordra övertid för icke strejkande personal.

Antalet strejker har minskat under de senast decennierna. En iakttagelse är att i perioder då antalet strejker har varit lågt har konflikterna haft en längre varaktighet. Strejker i USA gäller vanligen löner och anställningsvillkor. Det förekommer också strejker, som beror på tvister om förhållandena på arbetsplatsen, t.ex. vid nedläggning eller omstrukturering av verksamheten.

Förhandlingssystemet

Endast en mindre del av arbetstagarna berörs av kollektivavtal. För flertalet arbetstagare bestäms lönen i en individuell överenskommelse mellan dem själva och arbetsgivaren. Genom minimilönema kan kongressen direkt påverka lönerna för 10 miljoner löntagare. Enligt vissa uppskattningar är de indirekta effekterna sådana att lönenivån och löneutvecklingen för 20 miljoner löntagare berörs av minimilönema.

Under efterkrigstiden och fram till början av 1970-talet ökade reallönerna över hela arbetsmarknaden i USA. Sedan dess har den långsiktiga utvecklingen varit negativ för det stora flertalet löntagare. Minirnilönema har sjunkit kraftigt under de senaste fyra eller fem decennierna. En stor nedgång skedde på 1980-talet då realvärdet sjönk med 30 procent. Under 1990-talet har höjningar återställt realvärdet till den nivå som gällde i början av 1980-talet. En sänkning av reallönema har skett samtidigt som löneklyftorna har ökat kraftigt. Den sänkta organisationsgraden arbetstagarsidan har antagits vara en bidragande orsak till detta.

186 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem SOU 1998: 141

Både lönestrukturen och lönenivån i företag där arbetskraften är organiserad skiljer sig starkt från strukturen och nivån i andra företag. Fackligt organiserad arbetskraft har väsentligt högre lön än oorganiserad arbetskraft, i synnerhet i de lägsta löneskikten. Delvis kan det bero på att skyddsnäten är svaga. En stor del arbetstagarna är rädda att förlora sitt av arbete. Sambandet mellan denna otrygghet och lönen visar sig i att avtalsperioderna för kollektivavtal har blivit längre. Tidigare de högst tre år. var Nu sluts fem- och sexårsavtal och arbetstagarnas företrädare i förhandlingarna prioriterar anställningstryggheten med följd att avtalen mindre ger löneökningar. Kollektivavtalen är ofta omfattande och detaljerade. Utöver löner reglerar de t.ex. arbetstid, arbetsklassificering, övertidsersättning, senioritetstillägg, avgångsersättning, semester, ledighet, hälsovård, regler för avskedande, sjukförsäkring, livförsäkring, pension och handikappersättning. Det har dessutom blivit mycket vanligt att olika typer vinstdelav ningssystem regleras i kollektivavtalen. Tidigare var branschavtal vanliga. På grund förhandlingssystemets av utformning var de inte branschavtal i europeisk mening utan måste alltid förhandlas fram och godkännas lokalt. För att få genomslag utvecklade parterna ett system med s.k. pattern bargaining, som innebar att det lades fast mönsteravtal vid förhandlingar för ett eller flera typföretag. Dessa avtal spreds sedan till samtliga organiserade företag inom bransch och en även till de oorganiserade företagen, konkurrensskäl måste sina som av ge anställda likvärdiga villkor. Systemet med pattern bargaining upphörde successivt under 1980-talet. Numera förs löneförhandlingarna lokalt på arbetsplatserna eller på lägre nivå inom arbetsplats. Arbetsgivaren en en kan t.ex. ha facklig motpart, representerar avdelning inom en som en ett företag. Det är inte bara inom den privata sektorn decentralisering som en av förhandlingarna har ägt rum. Under 1980- och 1990-talet har förhandlingarna inom offentlig sektor splittrats på ett sätt gör det svårt att få upp som en överblick över de avtal gäller. Lönebildningen inom offentlig som

sektor sker dock bara delvis kollektivavtalsförhandlingar. Inom

genom huvuddelen av den federala sektorn är det kongressen bestämmer som lönerna efter förslag presidenten. Arbetstagarna har bara rätt att förav handla om personalpolitik och arbetsförhållanden. Beträffande löner bedriver de fackliga organisationerna omfattande lobbyverksamhet mot en presidenten. Statlig medling har förekommit sedan första hälften 1800-talet. USA av har ett väl utvecklat medlingssystem än vad utredningen funnit i mera något av de övriga länder som ingår i undersökningen. Här redovisas något om vad som gäller för den offentliga medlingen. Det finns också medling som äger rum i privat regi.

l i F Ekonomisk arbetsrätt och

utveckling, förhandlingssystem 187 z l l

På federal nivå dominerar The Federal Mediation and Conciliation Service FMCS som inrättades 1947 genom Labor Management Relations Act även kallad Taft Hartley Act. FMCS har sitt huvudkontor i Washington. Det leds av en generaldirektör, som är utnämnd av presidenten efter godkännande av senaten och har en verksamhet, omfattar hela

som landet. Fem regionkontor administrerar 75 distriktskontor, som är spridda över delstatema. Medling genom FMCS kan ske i all näringsverksamhet utom järnvägs- och flygindustrin, som enligt the Railway Labor Act får medling genom the National Mediation Board.

Parter den privata sektorn är skyldiga att skriftligen underrätta FMCS tre månader innan giltighetsperioden för ett kollektivavtal löper ut. FMCS underrättas också när en fackförening blir erkänd som förhandlare för arbetstagare en arbetsplats. Sedan 1973 medlar FMCS även den offentliga sektorn. Det vanliga är dock att parterna anlitar de med-

ett av lingsorgan, som särskilt har inrättats för offentlig sektor.

När underrättelse lämnas om att tiden för ett kollektivavtal kommer att löpa ut, tar förlikningsman kontakt med parterna och erbjuder medling.

en I regel hanteras konflikten av en ensam medlare. Denne tar kontakt med parterna och lägger upp ett handlingsprogram där tid och plats för sammanträden har angivits. All planering sker i samråd med parterna men det är medlaren som bestämmer hur medlingen skall ske. Att ha kontroll över sammanträdena anses vara viktigt för medlaren. Det gäller också för medlaren att se till att rätt personer involveras på båda sidor. Om den som företräder en part inte har tillräckligt mycket att säga till kan det hända

om i krislägen att medlaren eller någon från medlingsmyndigheten tar kontakt med personer, som har mer att säga till om och uppmanar dem att komma till förhandlingsbordet. Medlare rekryteras främst bland förhandlare hos arbetsmarknadens parter.

Om konflikten är svårlöst kan det förekomma att ytterligare en medlare deltar från början eller kommer in vid en upptrappning av förhandlingarna. Medlarna arbetar under fria former och använder olika metoder för att fullfölja sitt uppdrag. Flertalet drar sig inte för att lägga fram förslag eller till och med rekommendera vissa lösningar till parterna. Allt medlingsarbete utgår dock från synsättet att parterna skall få hjälp med att komma fram till en lösning. Medlaren har inte någon självständig roll och kan inte vidareutveckla förslag, som parterna inte är intresserade Metoden att

av. medlaren lämnar ett heltäckande förslag, som parterna får anta eller förkasta i sin helhet, tillämpas inte.

En svårighet i medlingsarbetet kan vara att ett preliminärt avtal måste läggas fram för godkännande i en medlemsomröstning bland fackföreningens medlemmar den berörda arbetsplatsen. Det händer inte sällan att ett avtal inte godtas. Ibland får medlare tillstånd av medlingsmyndigheten att till ett fackföreningsmöte för att förklara innebörden ett

av

188 Ekonomisk utveckling, arbetsrätt och förhandlingssystem

preliminärt avtal det är ett ovanligt inslag i medlarnas arbets-

men mera uppgifter.

På delstatsnivå varierar regler och praxis för kollektivavtalsförhandlingar och medling. Det gäller särskilt hanteringen av konflikter inom offentlig sektor. Närmare hälften av delstatema har medlingsorgan med uppgift att verka inom både privat och offentlig sektor.

The Railway Labor Act innehåller särskilda bestämmelser för samhällsfarliga konflikter. Enligt dessa kan presidenten tillsätta särskild styrelse

en Presidential Emergency Board, som kan rekommendera parterna att anta en uppgörelse. Presidenten avbryter samtidigt alla stridsåtgärder mellan parterna under en 30-dagarsperiod, medan medling pågår. Det är inte ovanligt att de särskilda bestämmelserna aktualiseras men de har sällan tillämpats. Det är vanligare att medlingsinsatsema intensifieras att

genom fler medlare eller medlare med högre ställning tas in för att lösa konflikten.

FMCS bistår parterna på arbetsmarknaden med förebyggande insatser för att undvika att motsättningar leder till öppna konflikter. Bl.a. erbjuds utbildning till företagsledare och fackliga förtroendemän. Vidare har FMCS börjat verka för att det inrättas företagsråd eller liknande

samverkansorgan arbetsplatserna.

FMCS engagerar sig på flera sätt för att arbetsmarknadens parter skall ha tillgång till ett skiljeförfarande god kvalitet. Bl.a. tillhandahålls lista

av en

kvalificerade opartiska personer som kan åta sig uppdrag som skiljemän. På begäran står FMCS också till tjänst med förslag till skilje-

en nämnd med ett udda antal ledamöter, vars namn har hämtats från listan. Det förekommer att FMCS utser skiljemän men det görs bara om parterna på båda sidor begär det. Utöver arbetet med att finna skiljemän uppmuntrar FMCS skiljeförfarande genom att finansiera utbildning och konferenser i ämnet.

SOU 1998: 141 Lönebildning och ekonomisk framgång 189

4¶Lönebildnin och ekonomisk g

framgång

I detta kapitel skall för det första ett mer principellt plan diskuteras lönebildningens uppgifter i samhällsekonomin, dess sätt att fungera i samspelet med politiska och andra bakgrundsfaktorer, m.m. För det andra skall redovisas en jämförande studie av ett större antal OECD-länders sysselsättnings- och produktivitetsutveckling m.m., med särskild vikt lagd vid lönekostnadsutvecklingens betydelse för ländernas ekonomiska framgång i dessa avseenden.

l Inledning

Lönebildningen kan beskrivas som de processer, vilka tillsammans bestämmer lönerna för enskilda personer, för kollektiv samt i genomsnitt för samhällsekonomin. Lönebildningssystemen skiljer sig mycket mellan olika länder. En del systern är decentraliserade med starka inslag av marknadsstyrd lönesättning, andra är centraliserade eller starkt samordnade, och har ibland med staten som tredje part eller som katalysator i förhandlingarna. Däremellan finns många mellanforrner.

Lönebildningen har flera viktiga uppgifter att fylla i samhället. En grundläggande sådan är att medverka i fördelningen av de totala inkomsterna i ekonomin. Vidare är lönebildningen central för att styra hur arbetskraftsresursemas används för olika produktiva ändamål. Denna resursfördelning är avgörande för hur stort samlat välstånd, som kan uppnås med den tillgängliga arbetskraften. En ytterligare roll för lönebildningen ligger

det makroekonomiska planet, nämligen att bestämma den totala lönekostnadsutvecklingen.

Förutsättningarna för en väl fungerande lönebildning ges till stor del av politiska och institutionella förhållanden, ligger utanför lönebild-

som ningsprocessen som sådan. Hit hör den mer allmänna ekonomiska politiken, dvs. finans- och penningpolitiken, vidare arbetsmarknadspolitiken, arbetslöshetsförsäkringarna och andra transfereringssystem, sättet att finansiera dessa system, skattesystemen m.m. Liksom lönebildningssystemen skiljer sig dessa förutsättningar kraftigt mellan olika länder. Detta innebär att ett och samma lönebildningssystem kan fungera på

190 Lönebildning och ekonomisk framgång SOU 1998: 141

Diagram 4.1 Genomsnittliga timlöner i hela ekonomin 1970 1998

-

Logaritmisk skala, index 1970:100

1 ,

J

d /

/

Nominell lön ,

.

f

/

z

f

- /

/

x

/

/

/ Reallön

/

/ 1

I I I l I

1970 1975 1980 1985 1990 1995

mycket olika sätt i olika länder. De yttre förutsättningarna kan ha stor betydelse för lönebildningen uppfattas som legitim, vilket är viktigt för

om en väl fungerande lönebildning.

Sverige hör till länder i OECD-området under många år

en grupp som haft höga lönekostnadsökningar. Framför allt har de svenska ökningstalen varit högre än i de närmast jämförbara konkurrentländema i Europa samt i Nordamerika och Japan. Långsiktigt och stegvis har detta medfört en betydande nedskrivning av kronan. Härigenom har visserligen lönekostnadsutvecklingen, mätt i en gemensam valuta, bringats ned, och konkurrenskraften gentemot utlandet i denna mening kunnat vidmakthållas. Men priset har varit en högre inflation än i omvärlden.

Trots höga nominella lönehöjningar har det reala utfallet blivit dåligt. Trots att de nominella timlönema har ökat med ca 700 procent, eller närmare 8 procent per år, mellan 1970 och 1980, har reallönema bara ökat med 0,8 procent år, diagram 4.1. Tillväxten i den svenska eko-

ca per se nomin har varit svag jämfört med andra länder och arbetslösheten har stigit till höga nivåer. Inflationsvägen var länge Sveriges reservutgång för

SOU 1998: 141 Lönebildning och ekonomiskfamgång 191

att hålla sysselsättningen uppe och arbetslösheten nere. Utvecklingen under 1990-talet har visat att den vägen inte var långsiktigt hållbar. Sedan Riksbanken införde sitt nuvarande inflationsmål är denna väg i praktiken stängd, och därmed har även möjligheten bortfallit depreciering

att genom av kronan kompensera lönekostnademas tendens att stiga snabbare än i omvärlden. Skulle Sverige bli medlem i den europeiska valutaunionen EMU, bortfaller möjligheten till depreciering av kronan inte bara i praktiken, utan även formellt. Det ankommer nu på lönebildningssystemet, och den institutionella och politiska miljö i vilket detta verkar, att sörja för att sysselsättningen ökar och arbetslösheten minskar.

Den svenska lönekostnadsutvecklingen ligger fortfarande högre än i de viktigaste konkurrentländerna, trots att arbetslösheten är hög. Den jämförande analys av 21 OECD-länder, redovisas i detta kapitel, tyder

som att ett nedbringande av den långsiktiga ökningstakten i de nominella lönekostnadema med 1 procentenhet som inte elimineras världsmarknaden genom en motsvarande appreciering av växelkursen kan ge upphov till en långsiktig ökning i sysselsättningstillväxten i storleksordnigen 0,2 ä 0,3 procentenheter per år. Det finns andra undersökningar som tyder på större effekter än så. En i makroekonorniskt avseende effektiv

mer lönebildning skulle därför verksamt kunna bidra till en ökad sysselsättning och minskad arbetslöshet.

4.2 roll i

Lönebildningens

samhällsekonomin

Lönebildningen är en sammanfattande benämning på de många processer och restriktioner som bestämmer lönerna för enskilda individer, för kollektiv och i genomsnitt för ekonomin i dess helhet. En väl fungerande lönebildning skulle kunna definieras som en lönebildning som bidrar till en ökning av välfärden. Utifrån en så allmän beskrivning går det naturligtvis inte att dra direkta slutsatser hur systemet för lönebildning helst

om skulle se ut. Genomgången i kapitel 3 visar att olika länder i Europa samt USA har lagar, institutioner och procedurer på arbetsmarknaden som avsevärt skiljer sig åt. En slutsats kan dras genomgången är också

som av att en jämförelsevis god ekonomisk utveckling, inte minst vad gäller utvecklingen på arbetsmarknaden, kan uppnås inom ramen för vitt skilda lönebildningssystem: från decentraliserade systern utan nämnvärda regleringsmoment övergripande nivåer, till centraliserade eller starkt samordnade system med statliga ingripanden som reguljära inslag.

En av orsakerna till detta är att lönebildningssystemet inte ensamt ligger bakom framväxten av en gynnsam ekonomisk situation. Lönebildningen verkar inom består den ekonomiska politiken i stort, ar-

en ram som av

192 Lönebildning och ekonomisk framgång SOU 1998: 141

betsmarknadspolitiken, skatte- och transfereringspolitiken, socialpolitiken m.m. Vidare har traditioner och inarbetade samverkansforrner betydelse för om resultatet lönebildningsprocessen skall accepteras av organisa-

av tionerna på arbetsmarknaden, företagen, löntagarna och allmänheten. Lönebildningssystemet måste uppfattas som legitimt. Ett system som fungerar bra i ett land kan visa sig fungera mycket dåligt om det skulle flyttas över till ett land med annorlunda institutionella ramar och traditioner.

Inkomsçfördelningen

Lönebildningssystemet har flera viktiga roller i samhället. En grundläggande uppgift är att medverka i fördelningen av inkomsterna i ekonomin, dels mellan löntagare och kapitalägare, dels mellan olika grupper och individer i löntagarkollektivet. Denna centrala inkomstfördelande uppgift gör lönebildningen mer komplicerad och mer kontroversiell att diskutera än mycket av den övriga prisbildningen i ekonomin. Huvuddelen av befolkningen i industrialiserade och utvecklade länder har lönen som enda, eller viktigaste, inkomstkälla. De fackliga organisationerna växte fram, med början i England under 1800-talets första hälft, i det fördelningspolitiska syftet att påverka den inkomstfördelning, som de fria marknadskraftema gav upphov till. Staten har också, i olika utsträckning under olika perioder och i olika länder, ingripit i inkomst- och välfärdsfördelningen, dels genom skyddslagstiftning, dels genom utformningen av skatte- och transfereringssystemen etc. Statliga ingripanden kan, beroende på den konkreta situationen, vara komplement eller alternativ till de fackliga aktivitetema.

Resursfördelningen

Lönebildningen har samtidigt till uppgift att bidra till en effektiv användning av samhällets så att det samlade välståndet i landet blir så

resurser, högt som möjligt. Enligt klassisk ekonomisk teori sker detta bäst på oreglerade marknader under fri konkurrens, där de löner och lönerelationer som uppkommer utgör ett signalsystem för aktörerna på arbetsmarknaden

enskilda löntagare och enskilda arbetsgivare. Redan 1800-talets mark- nadsliberaler ställdes här inför ett fortfarande olöst dilemma, nämligen om fri konkurrens enbart skulle betyda att staten avhöll sig från ingripanden, eller om även frivilligt bildade fackliga organisationer borde motarbetas, med hänvisning till att de begränsar konkurrensen. Den fria konkurrensens effektivitet förutsätter i princip så många aktörer både löntagar- och arbetsgivarsidan att ingen har makt att påverka det allmänna löneläget för

SOU 1998: 141 Lönebildning och ekonomisk framgång 193

en viss kategori arbetskraft. Fackliga organisationer kan tänkas utgöra en motvikt till inflytelserika stora arbetsgivare, men de fackliga organisationerna kan också nå en styrka gentemot arbetsgivarna, som är för stor för att lönebildningen skall vara samhällsekonomiskt effektiv.

Målkonflikten och legitimiteten

Att potentiell konflikt finns mellan lönebildningens inkomstfördelande

en och effektivitetsskapande uppgifter är klart. En viktig avvägningsfråga gäller i vilken utsträckning samhällets fördelningspolitiska ambitioner bör tillgodoses inom själva lönebildningsprocessen eller inom de offentliga skatte- och transfereringssystemen. Båda lösningarna har i teorin negativ inverkan på effektiviteten i ekonomins resursanvändning; den första

att lönerna "fel prissignaler" till aktörerna arbetsmarknaden, genom ger den andra att skapa "skattekilar och marginaleffekter", vilka påver-

genom kar löntagarnas ekonomiska beslut och därmed indirekt även prisbildningen på arbetsmarknaden.

Konflikten mellan inkomstfördelning och effektivitet skall emellertid inte överbetonas. Fördelningspolitiskt orimliga utfall på en lönemarknad med fri konkurrens kan i sig vara effektivitets- och utvecklingshindrande. I extrema fall uppstår arbetskonflilaer, rivalitet mellan löntagarkategorier och allmän social oro. Det är därför viktigt, också från effektivitetssynpunkt, att lönebildningen upplevs som legitim, och att de löner för enskilda och grupper av löntagare, som blir resultatet av processen, anses rimliga av de flesta.

Bristande legitimitet i lönebildningssystemet kan medföra att avtal, som sluts på central nivå eller förbundsnivå i efterhand "korrigeras" av grupper som i lokala förhandlingar har möjlighet härtill. Resultatet av detta kan bli

löneutveckling i den totala ekonomin, som hamnar för högt för att en makroekonomiska balans- och tillväxtmål skall kunna uppnås.

Den makroekonomiska effektiviteten

En viktig ytterligare uppgift för lönebildningen är således att ge upphov till en löneutveckling, som är förenlig med landets övergripande mål rörande tillväxt, inflation, sysselsättning och arbetslöshet. Det är också lönebildningens brister härvidlag som främst har stått i blickpunkten i Sverige under lång tid, och vars avhjälpande det är utredningens förstahandsuppgift att förslå åtgärder om.

Sverige har under lång tid haft problem med en för hög nominell lönökningstakt. Diagram 4.2 visar den nominella lönekostnadsutvecklingen inkl. sociala kostnader under perioden 1972-1996 i 21 OECD-länder,

194 Lönebildning och ekonomisk famgång Diagram 4.2 Nominella lönekostnadsökningar i 21 OECD-länder 1972 1996 - Procent per år 20 lW 2I..9% 5 Sveriges nivå

. .

2 -0 19 8L. .nu% 5 - Sveriges nivå 0 .

SOU 1998: 141 Lönebildning och ekonomisk framgång 195

inklusive Sverige. Perioden sträcker sig från det tidiga 1970-talets högkonjunktur, över lågkonjunkturema i oljeprishöjningamas spår, återhämtningen under 1980-talet och överhettningen i slutet av detta decennium, vidare genom 1990-talskrisen och fram till återhämtningsfasen efter denna. Några länder har, sett över denna långa period, förvisso haft betydligt högre löneökningstakt än Sverige. Dessa länder är emellertid sådana

länge uppfattats krisbenägna inflations- och devalveringsekosom som nomier, en grupp till vilken Sverige gradvis kom att sälla sig. Några av dem, däribland Storbri-tannien, Irland och Italien, har under senare år mycket påtagligt kunnat reducera sina löne- och prisökningstakter.

Ser till den kortare delperioden 1984-1996, period som alltså

man en startar ett par år efter de stora svenska devalveringarna 1981 och 1982, är det bara Grekland och Portugal som har haft högre ökningstakt i lönekostnadema än Sverige. Sveriges viktigaste konkurrentländer i Europa har, med undantag av Storbritannien, långsiktigt haft avsevärt lägre lönekostnadsökningar. Detsamma gäller de likaså viktiga konkurrenterna USA och Japan. Nu mot slutet av 1990-talet har de svenska lönekostnadsökningarna, under inverkan av den kraftigt stegrade arbetslösheten, fallit och närmat sig genomsnittet för Europa. Men de ligger fortfarande någon procentenhet år högre.

per

En komplex problembild

När det gäller lönebildningens förmåga acceptabla makroekono-

att ge rniska utfall tyder viss nationalekonomisk forskning på att det är bättre att antingen ha relativt starkt centraliserad eller samordnad lönebildning,

en eller relativt starkt decentraliserad, marknadssmässig, sådan. I det förra

en fallet är landets avtalsslutande parter tillräckligt stora för att ta ett samhällsansvar för lönebildningen; i det senare fallet ger marknadsmässigheten ett likaledes välavvägt resultat. I båda typerna av länder tenderar arbetslösheten lägre än i länder där lönebildningen i huvudsak sker

att vara på någon mellannivå, där varken samhällsintresset eller marknaden gör sig särskilt tydligt gällande.

De empiriska resultaten denna forskning är emellertid inte entydiga

av och inte oomtvistade. Tidiga stöd för hypotesen framlades av L. Calmfors och Driffill i "Bargaining Structure, Corporatism and Macroeconomic Performance", Economic Policy, April 1988. En nyligen gjord studie av tre OECD-ekonomer J. Elmeskov, J .P. Martin, S. Scarpetta: "Key Lessons for Labour Market Refomis: Evidence from OECD Countries Experiences", konferenspapper IVA, Stockholm 25 maj 1998 ger också ett visst stöd; resultaten visar särskilt att hög samordning i lönebildningen kan ge upphov till låg arbetslöshet.

196 Lönebildning och ekonomisk framgång SOU 1998: 141

Det är långt ifrån klarlagt att uppgången i den svenska arbetslösheten under 1990-talet har någon bakgrund i den övergång, har ägt från

som rum centrala förhandlingar till förbunds- eller branschvisa förhandlingar. Många andra faktorer kan ha spelat in. Inte minst torde införandet av ett inflationsmål för penningpolitiken och dessförinnan kronans anknytning till ECU ha medverkat: lönekostnadsökningar kunde inte längre övervältras på priserna utan gav i stället utslag i arbetslöshet.

Det är över huvud taget en mycket komplex problembild som avtecknar sig, och komplexitet-i många led. En fråga är och hur, olika för-

en om, handlingssystem och lagregler påverkar den totala lönekostnadsutvecklingen i ekonomin. Nästa fråga är vilket samband som finns mellan denna aggregerade lönekostnadsutveckling och landets ekonomiska framgång i olika avseenden. Det senare skall något belysas i forsättningen av detta kapitel. Ett ytterligare spörsmål är emellertid om inte förhandlingssystemet och lagreglema påverkar ekonomin också på andra vägar, inte bara genom den aggregerade lönekostnadsutvecklingen.

Yttre förutsättningar för en välfungerande lönebildning

Utredningen har i uppgift att föreslå åtgärder inom lönebildningens område som kan bidra till att sänka arbetslösheten utan att inflationen ökar. Samtidigt är det klart att många förutsättningar för en väl fungerande lönebildning bestäms vid sidan av vad som är den egentliga lönebildningsprocessen, och därmed också vid sidan av vad utredningen kan komma med konkreta förslag om.

En balanserad allmän finans- och penningpolitik kan bidra till att hålla tillbaka efterfrågan arbetsmarknaden, så att den makroekonomiska effektiviteten i lönebildningen inte äventyras. Viktigt är emellertid att ekonomin fungerar på ett sådant sätt att den allmänna ekonomiska politiken inte behöver vara onödigt stram. Det är sålunda önskvärt att arbetskraftsutbudet till strukturen på arbetskraftsefterfrågan. Arbets-

anpassas marknadspolitiken i Sverige, med kompetensutveckling, omskolning, ekonomisk hjälp till geografisk rörlighet, aktiv förmedlingsverksamhet m.m., har traditionellt utformats med detta mål för ögonen. De allmänna utbildningssystemens anpassning till de krav som utvecklingen av arbetskraftsefterfrågan ställer har på liknande sätt betydelse för lönebildningens effektivitet.

Risken för inflationsdrivande flaskhalsar beror också på vilken ekonomisk vinning de arbetslösa har av att snabbt hitta ett nytt arbete. Av stor betydelse är härvid både ersättningsnivåema i arbetslöshetsförsäkringen och under hur lång tid ersättning kan utgå. Även utfornmingen andra

av transfereringssystem spelar roll, t.ex. om det finns goda chanser att få

SOU 1998: 141 Lönebildning och ekonomisk framgång 197

I

förtidspension eller liknande efter en längre tids arbetslöshet. Dessutom kan socialbidragsnivån påverka den nedre gränsen för den lön till vilken arbetsgivarna kan rekrytera arbetskraft.

Vidare inverkar transfereringssystemens finansiering förutsättning-

för lönebildningen. Ändrade arbetsgivaravgifter påverkar det tillarna gängliga utrymmet i avtalsförhandlingarna. Den mest tydliga kopplingen erhålls i försäkringssystem där avgifterna direkt beror utgifterna i enskilda branscher eller företagskonstellationer. En branschvis egenfinansiering på marginalen av arbetslöshetsförsäkringen innebär exempelvis att konsekvenserna i form arbetslöshet av alltför höga löneökningar blir

av direkt kännbara för respektive parter.

Slutligen påverkas lönebildningen även av skattesystemet. Med höga progressiva skatteskalor krävs högre nominella löneökningar för att löntagarna skall få en given inkomstökning efter skatt. En sänkt inkomstskatt och sänkt progressivitet skulle därför, åtminstone kort sikt, kunna leda till lägre lönekostnadsökningar. En sänkt progressivitet ökar dessutom en arbetslös ekonomiska vinning av att börja arbeta och skulle däri-

persons genom kunna bidra till en minskad arbetslöshet utan att inflationen förstärks.

Dessa och andra viktiga förutsättningar för lönebildningen är olika i olika länder. Olikheterna kan, vid sidan av de olikheter som finns i lönebildningssystemen som sådana, medföra skillnader mellan länder i fråga om hur en given ökningstakt i de totala lönerna återverkar på arbetsmarknadsutvecklingen eller omvänt.

4.3¶Ekonomisk framgång

Sverige har halkat efter de flesta andra OECD-länder i fråga om ekonomiskt välstånd. Detta är inte endast ett 1990-talsfenomen, utan något som har präglat de senaste tre decenniernas utveckling. Eftersläpningen är inte bara naturlig följd att Sverige redan i början 1970-talet hade nått

en av av ett så högt välstånd att det sedan varit svårt att öka det ytterligare. Många länder har nämligen sedan dess passerat Sverige i fråga om nivån BNP per capita, det vanligaste måttet på ekonomiskt välstånd.

Sveriges relativa tillbakagång sedan l970-talets första hälft har ägt rum samtidigt med att BNP-tillväxten i hela världsekonomin har blivit lägre. Kontrasten är i det sistnämnda avseendet stark till de mycket goda tillväxtåren under 1960-talet och i början 1970-talet, dvs. fram till den

av första världsomfattande oljekrisen, diagram 4.3. 1960-talet framstår

se även vid jämförelse längre tillbaka i tiden som en exklusiv tillväxt-

en period, både i världsekonomin och i Sverige. Decenniets ekonomiska utveckling präglades starkt att världshandeln liberaliserades, som

av

198 Lönebildning och ekonomisk framgång SOU 1998: 141

Diagram 4.3 Tillväxt i BNP per capita i OECD-länderna, de 15 EU-

länderna och Sverige 1960 1996

-

Procent per år

i

á

l

i

l

l

l l

l

l

å

. .. .

OECD EU 15 Sverige

resultat b1.a. tullavvecklingar inom ramen för dåvarande GATT Gene-

av ral Agreeement Tarijâfv ana Trade och för Västeuropas del särskilt

on genom bildandet av EEC och EFTA. Specialiseringen mellan länderna ökade, med strukturomvandling och snabb tillväxt som följd. Oljekrisen 1973 utlöstes visserligen rekyl på det snabba uppsvinget, men blev

som en också inledningen till den långa period av mer måttlig tillväxt, där konjunkturuppgångar omväxlat med svåra kriser, i vilken vi fortfarande befinner oss.

Skillnader i tillväxtens karaktär

Det har under hela denna period funnits en tydlig skillnad mellan Västeu-

och de utomeuropeiska OECD-ländema i fråga om tillväxtens karakropa tär. Den europeiska tillväxten har till mycket liten del åstadkommits

att antalet sysselsatta i produktionen ökat. Främst är det i stället genom

Lönebildning och ekonomisk framgång 199 .

Diagram 4.4 Tillväxt i produktivitet och sysselsättning i 21 OECDländer 1972 1996 - Procent per år

Produktivitet

j .

Sysselsättning

. . . . .. H H

200 Lönebildning och ekonomisk framgång SOU 1998: 141

BNP per sysselsatt, som här får utgöra ett mått på produktiviteten, som har vuxit, se diagram 4.4. l de utomeuropeiska länderna, vilka har samlats till höger i diagrammet, har sysselsättningen ökat relativt kraftigt, medan produktiviteten har vuxit långsammare än i Europa. Japan utgör vad gäller produktivitetstillväxten ett undantag, men den var hög framför allt i den tidigare delen av perioden.

Sysselsättningstillväxten i de utomeuropeiska OECD-ländema återspeglar till en del att befolkningen i de förvärvsaktiva åldrarna har ökat mer än i Europa, men det är inte hela förklaringen. I de utomeuropeiska länderna har även antalet sysselsatta invånare i åldern 15-64 år, dvs.

per sysselsättningsintensiteten, stigit. I Europa har, med Norge och Schweiz som enda enskilda undantag, sysselsättningsintensiteten fallit.

Man kan således säga att tillväxten i Europa har följt produktivi-

en tetslinje och i de utomeuropeiska OECD-ländema en sysselsättningslinje. Skillnaden konkretiseras i tabell 4.1, där tillväxten i BNP och BNP

per capita 1972-1996 i USA, Tyskland och Sverige har uppdelats på några viktiga komponenter.

Tabell 4.1 Komponenter i tillväxten i BNP per capita i USA,

Tyskland och Sverige 1972-1996

Procent per år

USA Tysk- Sverige

land

BNP-tillväxt per sysselsatt produktivitet 0,6 1 1

Uppskattad BNP-tillväxt

Den första komponenten är tillväxten i BNP per sysselsatt, dvs. i grova drag produktivitetstillväxten. Produktivitetstillväxten visar hur väl landet utnyttjar den ianspråktagna arbetskraften med hjälp av kapitalresurser, i form av maskinell utrustning, adekvat utbildning, tekniskt och organisatoriskt kunnande m.m. Skillnaden mellan det låga talet för USA å sidan

ena och de högre för Tyskland och Sverige är påtaglig. Mätt på detta sätt är det också notervärt att Sveriges eftersläpning i produktivitetstillväxt i förhål-

SOU 1998: 141 Lönebildning och ekonomisk famgång 201

lande till Tyskland inte framstår som uppseendeväckande stor, 0,4 procentenheter per år.

Tyskland hör emellertid till de länder i Europa där medelarbetstidema minskat allra mest, med 0,7 ä 0,8 procent per år. I Sverige har däremot medelarbetstidema tenderat att öka, sett över den redovisade perioden som helhet, och med påtaglig uppgång sedan 1980-talets början. Mäter

en mer

produktivitetstillväxten mer korrekt som tillväxten i BNP per arbetad man timme se talen inom parentes i tabell 4.1 blir skillnaden därför större: Sverige ligger än l procentenhet per år efter Tyskland. För USA:s del,

mer där medelarbetstidema också ökat något, blir efter en motsvarande överslagsmässig justering produktivitetstillväxten 1972-1996 bara 0,4 procent

per ar.

När det gäller förändringen i antalet sysselsatta, den andra komponenten i tabell 4.1, går skillnaden mellan USA och Tyskland/Sverige i motsatt riktning för produktivitetstillväxten. sysselsättningen har ökat kraftigt

som i USA, bara obetydligt i Tyskland och Sverige. Delvis beror skillna-

men den på att befolkningen i de arbetsföra åldrarna har ökat betydligt mer i USA än i Tyskland och Sverige. Härtill kommer emellertid att sysselsättningens andel befolkningen i arbetsför ålder har ökat i USA, men

av minskat i Tyskland och Sverige. USA har alltså varit det mer framgångsrika landet i fråga att använda den tillgängliga befolkningsbasen; det

om mindre framgångsrika i fråga att öka produktionen per sysselsatt

om person.

USA har haft kraftig befolkningstillväxt. Tillväxten i invånarnas

en genomsnittliga ekonomiska välstånd har därför varit betydligt lägre än den totala tillväxten i BNP. En viktig skillnad mellan USA och Sverige, som framgår tabell 4.1, är att i USA sysselsättningen har ökat ännu mer än

av totalbefolkningen, medan i Sverige totalbefolkningen har ökat mer än sysselsättningen. I USA har således de sysselsattas försörjningsbörda minskat, medan den ökat i Sverige. USA har på så sätt kunnat åstadkomma

med Sverige likvärdig tillväxt i BNP per capita trots den, som visats, en klart lägre produktivitetstillväxten.

Medan BNP capita är ett mått på välstånd, kan utvecklingen av BNP

per

i arbetsför ålder användas som ett sammanfattande mått på per person ekonomisk framgång, eller prestationsfönnåga. Det senare måttet visar både hur väl landet utnyttar befolkningsbasen i arbetsför ålder och hur väl landet lyckas öka produktiviteten. I detta avseende är inte skillnaderna mellan USA och Tyskland/Sverige särskilt stora sett över hela den långa perioden 1972-1996, jfr tabell 4.2. En någorlunda likartad grad av ekonomisk framgång har alltså nåtts sysselsättningslinjen i USA:s fall

genom och produktivitetslinjen i Tysklands och Sveriges fall. Vad som

genom emellertid är oroväckande för Sveriges del, och framgår av de i ta-

som bellen redovisade kortare delperiodema, är att prestationsförrnågan, mätt

202 Lönebildning och ekonomisk framgång SOU 1998: 141

på detta sätt, gradvis har försvagats, sett i relation både till Tyskland och till USA.

Tabell 4.2 Tillväxt i BNP i åldern 15-64 år i USA,

per person

Tyskland och Sverige 1960-1996

Procent per år

En möjlig konflikt mellan produktivitet och sysselsättning

Det finns en gammal diskussion möjlig motsättning mellan produk-

om en tivitet och sysselsättning. Den tar sin utgångspunkt i den tekniska

att utvecklingen minskar behovet manuell arbetskraft i produktionen.

av Argumentet emot tanken motsatsställning är att ökad produktivitet

om en gör produktionen billigare, och större produktionsvolym då kan

att en avsättas, i synnerhet om landet har tillgång till världsmarknad för

en produkterna. Den arbetskraft frigörs i rent industriell tillverkning kan

som övergå till mer kvalificerad verksamhet inom framför allt tjänstesektom. sysselsättningen skulle rentav kunna bli högre produktivitetstill-

än om växten långsammare. Å andra sidan kan höga krav

vore produktivitetstillväxt i arbetslivet medföra svårigheter att på längre sikt

ens sysselsätta alla som vill förvärvsarbeta, dvs. även arbetskraft olika

som av skäl är lågproduktiv. Produktivitetstillväxten kan minska det ekonomiskt användbara arbetskraftsutbudet. Genomdriver omvänt, ambition

man, en om kraftig sysselsättningsökning kan resultatet bli att landet måste i

ta anspråk mindre produktiv arbetskraft, vilket begränsar produktivitetstillväxten i ekonomin som helhet.

Från en övergripande synpunkt kan ett land alltså tänkas ha val mel-

ett lan hög produktivitet och hög sysselsättning. I diagram 4.4 finns några länder Irland, Norge och Japan haft både god produktivitetstill-

- - som

Lönebildning och ekonomisk framgång 203

växt och sysselsättningstillväxt åren 1972-1996. Det genomgående mönstret sett över alla 21 länder är emellertid ett negativt samband mellan de två tillväxttalen. Det negativa sambandet är statistiskt signifikant. Det måste emellertid pekas en viktig osäkerhetsfaktor. Sysselsättningstillväxten utgör i sig nämnaren i produktivitetstillväxten; den senare mäts som produktion sysselsatt. Eventuella mätfel i sysselsättningstillväxten, som per inte motsvaras mätfel i produktionstillväxten, skapar då autoav samma matiskt en negativ statistisk korrelation. I den mån motsättningen är reell, kan man teoretiskt möjligen göra gällande att det är likgiltigt viss ekonomisk tillväxt åstadkoms på om en det eller det andra sättet, bara samhället har system på ett önskena som värt sätt fördelar välståndet mellan dem arbetar och dem som inte gör som det. I praktiken skulle det emellertid uppstå viktiga skillnader. För det första blir antagligen inkomstfördelningen olika i ett högproduktivitetssamhälle och i ett högsysselsättningssamhälle. I det förra får de som saknar sysselsättning kanske nöja sig med lägre inkomst per capita än i en det Dels är det flera skall försörjas, dels finns ett motstånd senare. som mot höga skatteuttag dem som förvärvsarbetar. I ett högsysselsättningssamhälle kan å andra sidan större löneskillnader inom den förvärvsarbetande bli resultatet; detta torde vara en förutsättning för att någruppen gorlunda effektivt kunna sysselsätta så många som möjligt. För det andra kan det finnas dynamiska effekter som gör att välståndet capita i det långa loppet påverkas det tänkta systemvalet. Sådana per av effekter skulle kunna i olika riktningar. Högproduktivitetssarrxhället kan tänkas investerings- och innovationsbenäget, bl.a. beroende på vara mer att företagens lönsamhet är högre. Högsysselsättningssamhället å sin sida har en mindre försörjningsbörda för icke-sysselsatta att lägga till försörjningsbördan för bam och gamla och kan klara sig med lägre skattesatser de förvärvsarbetande. Låga s.k. skattekilar antas ha positiva dynamiska effekter på den ekonomiska tillväxten jfr. den tidigare diskussionen ovan om försörjningsbördan och BNP per capita. För det tredje har förvärvsarbete för många människor ett egenvärde vid sidan den penninginkomsten, och hög sysselsättning ger då ett av rena tillskott till samhällets välfärd i vidare mening. Arbetslöshet ger upphov till sociala problem i form kriminalitet, drogmissbruk som beav m.m., gränsar välfärdsutvecklingen även för dem som har arbete. Sysselsättningslinjen eller arbetslinjen avkastar således en del "icke-ekono- - miska" välfärdsvinster. Produktivitetstillväxt och god sysselsättning är två var för sig viktiga dimensioner av ekonomisk framgång. Inom vissa gränser kan det finnas en motsättning, eller "trade-off", mellan de två. Hög sysselsättning och låg arbetslöshet tillmäts emellertid ett egenvärde i de flesta samhällen. I

204 Lönebildning och ekonomisk framgång

utredningens direktiv framhålls också nedbringandet arbetslösheten

av som ett centralt ekonomisk-politiskt mål.

Arbetslösheten

När utredningsdirektiven talar om arbetslösheten är det den öppna arbetslösheten som avses. Denna definieras den andel arbetskraften

som av som inte är sysselsatt. I tabell 4.3 redovisas officiella tal för arbetslösheten i de länder som studeras här. Det framgår exempelvis arbetslösheten i

att Sverige har ökat från under 2 procent 1990 till 8 procent 1997, att det

men finns många länder, har högre arbetslöshet än Sverige. Det framgår

som en också att ett antal länder kan uppvisa fallande arbetslöshet mellan 1993 och 1997. Det gäller bl.a. Danmark, Finland, Norge, Irland, Nederländerna och Storbritannien. Det gäller också de utomeuropeiska länderna USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland.

Tabell 4.3 Officiell öppen arbetslöshet i olika länder 1985-1997

Procent av arbetskraften

SOU 1998: 141 Lönebildning och ekonomisk framgång 205

I jämförande undersökning av ekonomisk framgång i olika länder är

en emellertid den öppna arbetslösheten ett problematiskt begrepp. Det har att göra med hur olika begrepp definieras och mäts. Arbetskraften är de

har eller vill ha arbete. Till de sysselsatta räknas personer, personer som

arbetar inom för olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Per-

som ramen

är förmål för vissa utbildningsinriktade åtgärder av arbetssoner, som marknadspolitisk natur, räknas däremot inte in i vare sig sysselsättningen eller arbetskraften, trots att det kan röra sig märmiskor, som skulle ha

om arbetat arbete funnits. Härtill kommer att det finns människor som

om egentligen skulle vilja förvärvsarbeta, men som efter lång period av arbetslöshet har givit tanken och trätt ut från arbetskraften. Det före-

upp kommer också att förtidspensionering eller liknande används som arbetsmarknadspolitiskt instrument, och de berörda försvinner då

personerna statistiskt sett från arbetskraften. Vidare kan långvarig sjukskrivning ibland tänkas bottna i arbetslöshet. Det finns även faktorer som kan verka i motsatt riktning, dvs. att arbetslöshetstalen är överdrivna. Detta kan t.ex.

fallet det är möjligt att få arbetslöshetsersättning utan att vara vara om aktivt arbetssökande.

Jämförelser arbetskraftens utveckling och arbetslöshetstalen mellan

av olika länder blir ovannämnda skäl svårtolkade. Talen är svåra att lägga

av till grund för bedömningar ländernas framgångar på sysselsättningsom-

av e rådet, även bl.a. inom OECD har försökt skapa mer jämförbara

om man arbetslöshetsbegrepp. Därför behöver bilden kompletteras med andra beräkningar, t.ex. antalet sysselsatta i relation till storleken av befolkningen i den arbetsföra åldern. Även jämförelser över tiden inom ett enskilt land kan besvärliga att göra. Som ett exempel kan nämnas att

vara antalet i arbetskraften Sverige år 1990 utgjorde ca 84 procent av

personer befolkningen i åldern 16-64 år, men.:1997 endast ca 77 procent. Minskningen är inte i sin helhet uttryck för att arbetsviljan har minskat hos människor i de arbetsföra åldrarna, utan beror delvis på faktorer av ovan nämnda slag. "

Problemet illustreras i diagram 4.5. Det visar för några europeiska länder utvecklingen arbetskraften och sysselsättningen, båda i procent av

av befolkningen i 15-64 års ålder. För alla länder finns åtminstone ett visst samband mellan arbetskrafts- och sysselsättningskurvoma, vilket återspeglar dels att olika åtgärder leder till att den statistiska arbetskraften reduceras under lågkonjunkturer, dels att människors benägenhet att bjuda

sin arbetskraft minskar efterfrågan minskar. Arbetslösheten, som för ut om respektive land utgör skillnaden mellan de två kurvorna, tenderar att underskattas när sysselsättningsläget är svagt. Arbetskraftsutbudets benägenhet att följa den faktiska sysselsättningen och därmed reducera variationema i den öppna arbetslösheten förefaller dessutom variera mellan

Diagram 4.5 Arbetskraftsutbud heldragen linje och sysselsättning streckad linje som andel av befolkningen i åldern 15- 64 år i några europeiska länder 1960 1997 -

0,9-

0,8-

0,7 Tyskland 0,6- 0.5. 0,5 y y . . u r . u . . . . . . . . 1960 1965197019751980 1985199019952000 196019651970 1975 1980 1985199019952000 0,9- 0,9

0,7

0.6 0,5 0,5 . . . . . . . . . 19601965197019751980 1985199019952000 19601965 19701975 1980 1985199019952000 0,9- 0,9-

0,8

0,7-

0,6 Nederländerna.l .. . . . . 0,5 . . 0,5 . . . . v e. . . . . . . 1960 19651970 197519801985 199019952000 196019651970 1975 1980 19x5 1990 19952000 0.9e 0,9 1

. u . v . . . . r . . . u u v u

0,7-

0,7-

Storbritannien K, w"

0.6- 0,6-

0,5 0,5 x...:

. . . v u . . . . . . . . . . .

1960196519701975 19801985 199019952000 1960196519701975 1980 19851990 19952000

SOU 1998: 141 Lönebildning och ekonomisk jiamgång 207

länderna. I Sverige har utbudet fallit kraftigt under de senaste åren med r vikande sysselsättning. Den öppna arbetslösheten har därför ökat mindre Finland, där sysselsättningsminskningen har varit likartad med än i t.ex. den i Sverige. Nederländerna och Norge är länder där det statistiska arbetskraftsutbudet liksom i Sverige har följt sysselsättningen ganska nära såväl nedåt. Storbritannien, Tyskland och Frankrike är exempel

uppåt som

där arbetskraftsutbudet har varit oberoende av det länder i Europa mer

aktuella sysselsättningsläget.

4.4¶Lönekostnadsutvecklingens betydelse

avsnitt 4.2 framhölls två aspekter lönebildningen betydelse för ett I av lands ekonomiska framgång och ekonomiska tillväxt, nämligen dels lönebidrag till effektiv resursfördelning i samhället, dels dess bildningens en makroekonomisk nivå total lönekostnadsutveckling,

förmåga att ge en

förenlig med övergripande mål för inflationen, tillväxten och som är utvecklingen arbetsmarknaden. I det följande beskrivs hur lönekostsamvarierar med utvecklingen andra makroekonomiska nadsökningama av variabler inflation, växelkurser, sysselsättning och produktivitet. som Beskrivningen sker med hjälp tvärsnittsdata för de 21 OECD-länder, av vilka tidigare har refererats till.

Lönekostnader och inflation

Lönekostnadsökningarna skiljer sig mycket kraftigt mellan de studerade OECD-ländema. En del länder, främst de sydeuropeiska, har under peri- 1972-1996 haft lönekostnadsökningar inkl. sociala kostnader på väl oden år, i fall uppemot 20 procent per år. I andra över 10 procent per ett par länder, däribland Tyskland och några andra västeuropeiska länder samt har ökningstalen varit begränsade till drygt 5 USA, Kanada och Japan, år. Sverige har legat några procentenheter år högre än den procent per per sistnämnda gruppen. i lönekostnadsökningar mellan länderna har ett starkt Skillnaderna samband med skillnaderna i ländernas inflationstakt. Det framgår av diagram 4.6, där inflationen mätts med prisindex för den totala produktio- BNP-deflatorn. Inte mindre än 97 procent skillnaderna nen, den s.k. av inflationstakter kan statistiskt sett återföras skillnamellan ländernas norninella lönekostnadsökningar. Lönekostnademas genomslag har derna i dock i mån begränsats att viss produktivitetstillväxt har ägt

någon av en

i länderna. Till den del lönekostnadsökning motsvaras av produktirum en inte lönekostnadema producerad enhet, och till den vitetstillväxt ökar per

208 Lönebildning och ekonomisk framgång SOU 1998: 141

Diagram 4.6 Samband mellan ökningar i nominella lönekostnader

och inflationstakten BNP-deflatorn i 21 OECD-länder

1972 1996

-

Procent per år

20 -

Inflation

15 -

10 -

Lönekostnader 0

I I I |

O 5 10 15 20

AUAustralien, BEBelgien, CHSchweiz, DADanmark, FIFinland, GRGrekland, IRIrland, ITItalien, JAJapan, KAKanada, NL-Nederländema, NONorge, NhNya Zeeland, ÖSÖsterrike, P0Portugal, SPSpanien, SVSverige, TYTyskland, UKStorbritannien, USUSA

delen finns inget inflationstryck från lönekostnadssidan. Tendensen har varit att produktiviteten har ökat mest i länder med höga nominella lönekostnadsölmingar. Det kan nämnas att olikhetema i ländernas långsiktiga inflationstakt i ännu högre grad, till 99 procent, kan förklaras av skillnaderna i lönekostnadsökningar per producerad enhet.

Lönekostnader och växelkursanpassning

En förutsättning för vidmakthållandet av de senaste decenniemas stora ländervisa skillnader i lönekostnadsökningar och inflation har varit rörliga växelkurser. I början av 1970-talet övergavs ett tidigare system med fasta

1998: 141 Lönebildning och ekonomisk framgång 209 SOU

växelkurser inom för det s.k. Bretton Woods-systemet. I samband ramen med valutakriser hade visserligen även dessförinnan stora växelkursändringar förekommit, sådana blev mycket vanligare och mindre men nu dramatiska. Vissa valutor har sedan 1970-talets början haft helt rörliga

växelkurser. Andra har inom för olika inbördes arrangemang periramen odvis återgått till fasta kurser. I allt väsentligt har växelkursema emellertid

varit långsiktigt rörliga, än inte alltid kortsiktigt. Som den mest om kursändringen bland de 21 OECD-länderna kan näm-

extrema långsiktiga

schweizerfrancens värde uttryckt i grekiska drachmer var 24 gånger nas att högre år 1996 än det var år 1972. Växelkursändringama har lång sikt medfört att den internationella konkurrensnackdelen hög nationell inflation har begränsats, liksom av en fördelen ha låg nationell sådan. Mäter lönekostnadsutveckav att en man ling och inflationstakt i valuta, t.ex. USA-dollar, finner man en gemensam skillnaderna mellan länderna utjämnas mycket påtagligt, se diagram 4.7 att jämför med diagram 4.2. Ett flertal europeiska länder har 1972-1996 och haft mycket likartad inflationstakt mätt i valuta. Schweiz och gemensam Japan har under denna period fått sina valutor starkare apprecierade än

vad deras i och för sig låga inflation. Deras inflation ligger som svarar mot därför högt, omräknad i valuta. För Sveriges del förhåller det gemensam har deprecierats kraftigt, och mätt i gemensam valuta sig omvänt. Kronan framstår både lönekostnadsökningar och inflation därigenom som järnfö-

relsevis måttliga. Det teoretiska argumentet för rörliga växelkurser är att det går att komfrån omvärlden avvikande inhemsk inflation med rimliga nivåer binera en på produktion och sysselsättning. Det kan emellertid starkt ifrågasättas om detta längre sikt har varit särskilt framgångsrik lösning för Sverige en och andra länder, har tillämpat den. När korrigerar en alltför hög som man löneinflation med depreciering, så uppkommer skadliga effekter ekointern anpassning nedåt löneutvecklingen inte är förnomin, vilka en av förstärks, primärt till följd högre ökningstakt i enad med. Inflationen av importprisema. Löntagarna vill sedan ha kompensation för inflationen lönepåslag. En ond cirkel kan etableras, innefattar genom ytterligare som högre inflation, höjd löneökningstakt, ytterligare depreciering etc. Inflationen sådan välkända skadeverkningar. Prisbildningen på har som blir svåröverskådlig med samhälleliga effektivitetsförolika marknader luster följd, den ekonomiska planeringen hos enskilda personer och som företag blir svårare sköta, omotiverade inkomst- och fönnögenhetsföratt skjutningar uppkommer, Om växelkurspolitiken dessutom har fast etc. växelkurs huvudinriktning, vilket den under större delen av perioden som har haft i Sverige och flera andra länder, föregås devalveringema oftast av och valutakriser. Detta har bl.a. medfört att räntenivå-

spekulationsvågor

varit både höga och varierande. ema

210 Lönebildning och ekonomisk jiamgång

Diagram 4.7 Ökn ingar i nominella lönekostnader och inflat ions-

takten BNP-deflatorn, mätta i USA-dollar, i 21

OECD-länder 1972 1996

-

Procent per år

Lönekostnadsökningar, USA-dollar

15-

Inflation, USA-dollar

. i

SOU 1998: 141 Lönebildning och ekonomisk framgång 211

Inflationens skadliga följder är bakgrunden till de inflationsmål som penningpolitiken har, både i Sverige och i andra EU-länder. En numera inflationsdrivande valutadepreciering, utväg att anpassa löneutvecksom lingen till omvärlden, resulterar med denna penningpolitiska regim i en åtstranming, med minskad sysselsättning följd. Under sådana omstänsom digheter försvinner alltså den viktigaste fördelen med rörliga växelkurser, kan hållas någorlunda i balans även pris-

dvs. den att sysselsättningen om

och lönebildningen är i obalans.

Lönekostnader och sysselsättning

Att höga lönekostnadsökningar i ett land negativt påverkar sysselsättoch därmed arbetslösheten är väl etablerat, i varje fall om växelningen kursen fast eller åtminstone har någon grad bundenhet. Höga nomiär av lönekostnadsökningar kan svåra för företagen att vidarebefordra nella vara Om företagen å sidan ut stora prishöjningar så

på prisutvecklingen. ena tar

blir produktionen svårare att avyttra i den internationella konkurrensen; å andra sidan prisutvecklingen inte går i takt med företagens om kostnadsutveckling så blir det inte lönsamt för företagen att expandera produktionen. I båda fallen dämpas produktionsvolymens tillväxt, vilket i negativa återverkningar på sysselsättningen. sin tur ger Vidare kan höga lönekostnadsökningar strukturellt vrida produktionen

och produktionstekniker. Även detta mot mer kapitalintensiva produkter

negativa återverkningar sysselsättningen, antyddes i avsnitt kan ge som 4.3. I detta fall finns möjlig positiv motpost, nämligen att den totala en i samhället blir högre, vilket senare skall illustre-

produktivitetstillväxten

närmare. Höga lönekostnadsökningar kan således under vissa omstänras ekonomiskt framåtskridande, i nästa led kan bidra digheter utlösa ett som till ökad Det närbesläktad tanke som låg bakom

sysselsättning. var en

s.k. Rehn-Meidnennodell, byggde LO:s samhällseko- 1950-talets som upp nomiska för solidarisk lönepolitik. En förutsättning för framargument en gång är emellertid att lönekostnadsökningama verkligen svarar mot en förändringspotential, och resultatet inte bara blir en samhällslönsam att ekonomiskt olönsam anpassning till dåligt fungerande lönebildning. sett en Växelkursförändringarnas roll, att på världsmarknaden utjämna olika historiska inflations- och lönekostnadsutveckling, gör det svårare länders i internationell statistisk jämförelse uppskatta de negativa effekterna att en sysselsättningen alltför höga lönekostnadsökningar. Lönekostnads-

på av

ökningarna mätta i valuta, vilket är det för problemställningen gemensam relevanta, har inte skilt sig så mycket länderna emellan, som framgått av del länder gäller inbördes skillnader mycket väl diagram 4.7. För en att kan utgöras mätfel. av rena

212 Lönebildning och ekonomisk framgång SOU 1998: 141

Diagram 4.8 Samband mellan ökningari lönekostnader, i USA-

dollar, och sysselsättningsökningar i 21 OECD-länder

1972 1996

-

Procent år

per

3 1

Sysselsättning

Lönekostnader, USA-dollar l

I I l I l I I l

4 5 6 7 8 9 10 11 12

AUAustralien, BEBelgien, CHSchweiz, DADanmark, FlFinland, GRGrekland, IRIrland, ITIta1ien, JAJapan, KAKanada, NLNederländema, NONorge, NZNya Zeeland, Öszöstenike, POPonugal, SPSpanien, SVSverige, TYzTyskland, UKStorbritannien, USUSA

Det finns likafullt ett visst negativt samband mellan ländernas lönekostnadsökningar, mätta i valuta, och utvecklingen sysselsätt-

gemensam av ningen. Detta framgår av diagram 4.8. Ett samband av detta slag gör sig sannolikt gällande med ganska lång eftersläpning. Perioden 1972-1996 är rimligtvis så väl tilltagen att eftersläpningen i huvudsak täcks in. Hypotetiskt kan det dock vara så att en kraftig förändring i ett lands lönekostnadsökning har ägt rum under de senaste åren i perioden, och att effekten härav på sysselsättningen ännu inte helt hunnit registreras.

Statistiskt sett innebär sambandet lönekostnadsökningen i ett land

att om är 1 procentenhet större än i ett annat, så blir sysselsättningstillväxten 0,26 procentenheter svagare och omvänt. Tillämpat Sverige betyder detta att

SOU 1998: 141 Lönebildning och ekonomisk framgång 213

takten i lönekostnadsökningen exempelvis nedbringades med 1 proom centenhet under fem år, så skulle sysselsättningen öka med ca 50 000

Osäkerheten i denna uppskattning är emellertid självfallet stor. personer. Sveriges och Japans positioner i diagrammet avviker något från det

samband tydligare förefaller att gälla för de övriga länderna. För som Sveriges del har sysselsättningsutvecklingen varit trots att lönekostsvag i valuta, har varit jämförelsevis låga. nadsökningama, mätta gemensam För Japans del har tvärtemot sysselsättningsutvecklingen varit relativt god,

lönekostnadsökningarna, mätta i valuta, har varit trots att gemensam kraftiga, faktiskt högst bland de redovisade länderna. Sverige och Japan har det gemensamt att deras respektive relativa posi-

tioner i fråga lönekostnadsökning har tillkommit genom växelkursutom vecklingen; för Sveriges del devalveringar och depreciering, för genom Japans del appreciering. Räknat i respektive lands nationella valuta genom har Sverige haft relativt höga och Japan relativt låga lönekostnadsök-

ningar, diagram 4.2. Nyss ifrågasattes växelkursanpassning är en se om särskilt effektiv modifiera från omvärlden avvikande kostnadsväg att en utveckling och den svenska och japanska utvecklingen kan, och en

på, var

illustrationer till detta. Tesen kan dock inte drivas så på sitt sätt, utgöra långt sambandet i diagram 4.8 skulle bli starkare och tydligare om att lönekostnadema mäts i nationella valutor i stället för i gemensam valuta. Det blir och otydligare. Inte heller har det med statistisk tvärtom svagare metodik, användning s.k. multipel regressionsanalys, kunnat genom av visas lönekostnadsökningar i nationell valuta har signifikant större att inverkan än växelkursförändringar sysselsättningsutvecklingen.

Lönekostnader och produktivitet

Höga lönekostnadsökningar kan, förutom att hålla sysselsättningsutvecklingen tillbaka, framkalla förstärkt tillväxt i produktiviteten. Denna efen fekt kan, har påpekats, uppkomma genom att produktionen som nyss struktureras i riktning större kapitalanvändning per produktenom mot en Till den del lönekostnadsökningama verkar återhållande på sysselsätthet. ningen, kan höjd produktivitetstillväxt också följd av att arbetsen vara en kraft, har jämförelsevis låg produktivitet, inte tas i anspråk, jfr. dissom i avsnitt 4.3. I diagram 4.9 kan ett sådant positivt samband kussionen iakttas mellan lönekostnadsökningar, i gemensam valuta, och produktivi-

tetstillväxt för de 21 studerade OECD-ländema. Statistiskt sett motsvaras

höjning i lönekostnademas ökningstakt med 1 procentenhet av en en

höjning i produktivitetstillväxten med 0,31 procentenheter.

214 Lönebildning och ekonomisk framgång SOU 1998: 141

Diagram 4.9 Samband mellan ökningar i lönekostnader, i USA-

dollar, och produktivitetsökningar i 21 OECD-länder

1972 1996

-

Procent per år

4 -

Produktivitet °

n;

1 ..

° CH

Lönekostnader, USA-dollar 0

4 5 6 7 8 9 10 11 12

AUAustralien, BEBelgien, Cl-lSchweiz, DADanmark, FIFinland, GRGrekland, IRIrland, ITItalien, JAJapan, KAKanada, NLNederländema, NONorge, NZNya Zeeland, ÖSÖsterrike, POPortugal, SPSpanien, SVSverige, TYTyskland, UKStorbritannien, USUSA

En ökad produktivitetstillväxt är naturligtvis i princip av värde för samhället. Om produktivitetstillväxten uppkommer som svar på makroekonomiskt sett alltför starka lönekostnadsökningar är emellertid produktivitetstillväxten av en "defensiv" karaktär, och den kan vara uttryck för att arbetskraft och kapital används i en kombination, som dåligt motsvarar landets verkliga tillgång dessa båda produktionsfaktorer. Den förstärkta produktivitetstillväxten blir i så fall bara ett sätt för ekonomin att i någon mån kompensera sig för att lönebildningen är i olag.

Produktivitetsökningar kan delvis neutralisera lönekostnadsökningar. Till den del lönekostnadsökningama motsvaras av en produktivitetsökning ökar inte de s.k. lönekostnadema per producerad enhet. Man hade kunnat

SOU 1998: 141 Lönebildning och ekonomisk framgång 215

vänta sig att lönekostnadsutvecklingens effekt på sysselsättningsutvecklingen skulle framträda tydligare om man i diagram 4.8 ersatte lönekostnadsvariabeln med ökningen i lönekostnaderna per producerad enhet. Detta blir emellertid inte fallet; sambandet framstår i stället som svagare. Produktivitetstillväxten har inte den förmodade rollen, eller så skyms den i varje fall statistiskt på något sätt.

Flera orsaker kan finnas till att lönekostnaderna per producerad enhet har svagheter som indikator kostnadsutvecklingen. En kan vara att statistik över produktivitetstillväxten är felbemängd och alltför osäker för denna typ av användning. En annan orsak kan vara att antagandet, om att produktivitetstillväxt eliminierar den inflatoriska effekten av en lönekostnadsökning, innebär alltför kraftig förenkling. Det är i strikt mening

en bara sant om produktivitetstillväxten är "gratis" för företagen, och inte i sin tur har förorsakat extra kostnader för ny och bättre kapitalutrustning, bättre data- och informationssystem, bättre och mer förädlade insatsvaror,

Ofta är det emellertid just så det går till när företagen med en m.m. produktivitetsökning vill lönekostnadsökning.

möta en

Produktivitetstillväxten kan alltså ha sammansatt roll i fråga om att

en påverka ett lands sysselsättningsutveckling. Det finns dels en möjlig positiv effekt att den reducerar lönekostnaderna per producerad

genom enhet, dels en möjlig negativ effekt genom att den begränsar användningen av vissa delar det potentiella arbetskraftsutbudet. De två effekterna kan

av statistiskt separeras med hjälp av s.k. multipel regressionsanalys.

Resultat av en sådan uppdelning är att nettoeffekten sysselsättningen

långsiktig förstärkning på 1 procentenhet per år i produktivitetstillav en växten uppskattas vara svagt negativ. Tillväxten i sysselsättningen skulle avta med 0,14 procentenheter per år. Nettoeffekten uppkommer som skillnaden mellan å sidan direkt negativ "utträngningseffekt" på

ena en 0,36 procentenheter och å andra sidan en positiv effekt på 0,22 procentenheter att lönekostnadsökningarna per producerad enhet reduceras.

av

Slutsatser och några referenser

Långsiktiga förändringar i de nominella lönekostnadsökningarna kan återverka på ett lands tillväxt på flera sätt. Höga lönekostnadsökningar förefaller påverka sysselsättningen negativt, men i gengäld produktiviteten positivt. Den höjda produktivitetstillväxten kan i sin tur ha en ytterligare negativ "utträngande" effekt på sysselsättningen, men också en positiv effekt, via reducering lönekostnadsökningarna per producerad enhet.

av Den sammantagna effekten på sysselsättningen är dock negativ. Den undersökning här har gjorts med ett internationellt tvärsnittsunderlag

som tyder på att den långsiktiga tillväxten i sysselsättningen minskar med 0,2 å

216 Lönebildning och ekonomisk framgång SOU 1998: 141

0,3 procentenheter per år om ökningstakten i lönekostnadema förstärks med 1 procentenhet per år. Frågan huruvida nettoeffekten på den totala om ekonomiska tillväxten av höjda lönekostnadsökningar via kombinationen sänkt sysselsättning och höjd produktivitet är negativ eller eller positiv kan däremot inte entydigt besvaras med hjälp det internationella datamaterial, som har använts i detta kapitel. Hela den föregående analysen har avsett förhållandena i hela sarnhällsekonomin i de olika länderna. När det specifikt gäller lönekostnadsutmer vecklingen effekter .sysselsättningen inom industrin, har nyligen en undersökning gjorts av ekonomema i Industrins ekonomiska råd bl.a. redovisad av A. Carling, O. Djerf, E. Kazamaki Ottersten och H. Ohlsson i

"Lönekostnadsutvecklingens effekter på sysselsättningen", Ekonomisk

Debatt nr 7 1998. Undersökningen har gjorts enbart för Sverige och enbart för industrisektom och med metodik. Resultaten kan därför annan inte direkt jämföras med vad redovisats. De får emellertid fram som ovan att om lönekostnadema ökar med 1 procent så bortfaller 0,1 procent i

sysselsättning enbart på grund att arbetskraftsanvändningen

av per produktenhet minskar. Härtill kommer effekt på sysselsättningen en genom ett antagande om att produktefterfrågan minskar på grund att produktpriset av mätt i konkurrentländemas valuta höjs. Deras resultat, i beaktande av att de begränsat sig till den löne- och priskänsliga industrisektorn, torde mer inte på något avgörande sätt strida mot de slutsatser dragits i det som föregående. Även andra studier tyder på negativt ett samband mellan lönekostnadsökningar och sysselsättning. Något äldre svensk forskning J. Pencavel och B. Holmlund, "The determination of employment and work wages, hours in with centralized setting: Sweden 1950-1983" i an economy wage Economic Journal, vol 98, 1988 tyder snarast på att sysselsättningen har högre känslighet för lönekostnadsökningar. Men den åberopade undersökningen endast arbetare i industrin, för vilka arbetskraftsefterfrågan avser troligen är lönekänslig än för andra Även undersökningar för mer grupper. USA och andra länder refererade i D. Hamennesh, Labor Demand, Princeton N.J. 1993 tyder på att sysselsättningen är väl så känslig för lönekostnadsutvecklingen som framkommit både i detta kapitel och i de nyssnämnda svenska undersökningama.

Avtalsrörelsen 1998 217

5¶Avtalsrörelsen 1998

I detta kapitel presenteras kort genomgång utvecklingsförloppet och

en av resultatet senaste avtalsrörelsen. Presentationen baseras på en samman-

av ställning av information från parterna under avtalsrörelsens gång, en rapport Industriavtalet i 1998 års förhandlingar utarbetad av de opar-

om tiska ordförandena Lars-Gunnar Albåge och Rune Larssonl, rapport om

en utfallet avtalsrörelsen utarbetad Christina Eurén vid Konjunktur-

av av institutet uppdrag av utredningen se bilaga 10 samt en rapport om 1998 års avtalsrörelse av Per Dahlén vid Statens Förlikningsmannaexpedition se bilaga 9.

Kapitlet inleds sammanfattning i avsnitt 5.1. Därefter beskrivs

med en de ekonomiska förutsättningarna och löneutvecklingen sedan mitten av 1990-talet i avsnitt 5.2. Avslutningsvis redovisas i avsnitt 5.3 händelseförloppet före och under avtalsrörelsens gång och utfallet av avtalsrörelsen.

5.1¶Sammanfattning

På så gott hela arbetsmarknaden träffades nya rikstäckande kollek-

som tivavtal under 1998. I nästan samtliga förhandlingar lyckades parterna komma överens avtal utan att vidta stridsåtgärder. Skillnaden mot

om nya den senaste stora avtalsrörelsen år 1995, då det totala antalet konfliktdagar översteg 600 000, var i det avseendet stor.

Den nominella löneökningstakten i de nya avtalen ligger lägre än i tidigare avtal. Timlönerna beräknas öka med 3,7 procent per år under treårsperioden 1998 2000 att jämföra med 4,6 procent per år under

treårsperioden 1995 1997. Trots de i förhållande till tidigare måttliga

nominella löneökningstalen, beräknas reallönema timme öka med i

per genomsnitt 10 procent sammanlagt under treårsperioden eftersom

ca inflationen förväntas bli mycket låg.

Flera faktorer bidrog till att de nominella löneökningarna blev lägre och att avtalsrörelsen blev i stort sett helt konfliktfri. Parterna inom industrin,

först med att teckna avtal, förhandlade utifrån den nya försom var nya handlingsordning, ingick i det nya samarbetsavtalet från mars 1997.

som

1 Industriavtalet i 1998 års förhandlingar Händelseförlopp och resultat, rapport

överlämnad till Industrikonunittén i september 1998.

218 Avtalsrörelsen 1998

Inflationsförväntningarna var lägre än tidigare. De föll dessutom ytterligare under avtalsrörelsens gång. Efterfrågan på arbetskraft relativt var låg på stora delar arbetsmarknaden och den total arbetslösheten av översteg 10 procent. Andra ur samhällsekonomisk synvinkel positiva resultat avtalsrörelav sen var att parterna valde att teckna långa avtal och kunde finna att man flexibla lösningar vissa arbetstidsfrågor. De avtalens längd är i de nya flesta fall tre år, i många fall med sluttidpunkt någon gång under första ca kvartalet år 2001 och med möjlighet att säga avtalen för den upp senare delen av treårsperioden. De långa avtalen minskar osäkerheten framom tiden, vilket brukar vara gynnsamt för bl.a. företagens investeringsbeslut. De ökade möjligheterna till lokala överenskommelser arbetstidemas om längd och förläggning samt den fortsatta trenden mot större möjligheter att lokalt avtala löneökningamas fördelning mellan individer kan fönnoom das vara gynnsamt för produktivitet och effektivitet. Löneökningstakten under avtalsperioden beräknas dock bli högre än i våra viktigaste konkurrentländer. I EU beräknas lönerna i näringslivet öka med 3,1 procent i år. I EMU-området och Tyskland är löneökningstakten ännu lägre. Avtalsrörelsen har heller inte på frågan hur väl lönegett svar bildningen skulle fungera i ett läge med starkare tillväxt och större efterfrågan på arbetskraft.

5.2 inför avtalsrörelsen

Förutsättningarna

Erfarenheter av föregående avtalsrörelse

Inför 1995 års avtalsrörelse bilden den svenska ekonomin splittrad. var av Exporten ökade i snabb takt. Kronans depreciering 1992 i kombination med måttliga löneökningar och god produktivitetstillväxt under de en närmast föregående åren hade påtagligt stärkt den svenska exportindustrins konkurrenskraft. sysselsättningen ökade snabbt, framför allt inom industrin och den privata tjänstesektom. Samtidigt utsikterna för förbättring den låga efterfrågan var en av hemmamarknaden dåliga. Beslut mycket stora nedskärningar i de om offentliga utgifterna och skattehöjningar fattades redan hösten 1994. Det låga förtroendet för den ekonomiska politiken bidrog till ökade inflationsförväntningar med höga räntor som följd. Riksbanken började strama penningpolitiken redan sensommaren 1994. Betydelsen av en måttlig löneökningstakt i syfte att förbättra de ekonomiska framtidsutsikterna och säkerställa långsiktig god sysselsättningsen utveckling framhölls av bl.a. ekonomer som var knutna till organisatio-

SOU 1998: 141 Avtalsrörelsen 1998 219

nema arbetsmarknaden. Tillsammans presenterade de en rapport där de föreslog en norm på 3,5 procent för den svenska löneökningstakten. Normen baserades att arbetskraftskostnadema per timme i Sverige på medellång sikt skulle få öka i samma takt som i Västeuropa Europanormen. Strävan borde, enligt ekonomernas mening, vara att denna norm skulle få en sådan trovärdighet att den i vida kretsar uppfattades och användes som utgångspunkt för prognoser för lönekostnadsutvecklingen. De menade också att normen var förenlig med de centralbanksmål och konvergenskrav fanns inom EU och till vilka Riksbanken anpassat sig

som vid utfommingen av det svenska inflationsmålet.

Den norm som parternas ekonomer ställt upp överskreds i betydande grad i de nya överenskommelser som ingicks på arbetsmarknaden år 1995. I en utvärdering av avtalsrörelsen, som ekonomema har gjort, konstaterades att den svenska löneutvecklingen räknat per år kom att ligga ca 1

- procentenhet över den europeiska. Ekonomema ansåg att landet hade gjort en tempoförlust i processen att nå högre ekonomisk tillväxt och ökad sysselsättning genom att inte fullt ut anpassa lönekostnadsutvecklingen till den europeiska. De menade också att utvecklingen i avtalsrörelsen under våren 1995 visade hur känsligt förhandlingssystemet är för de kortsiktiga makroekonomiska förutsättningarna vid de kritiska tidpunkter då avtalen sluts.

Problem uppkom även i koordineringen av 1995 års avtalsrörelse. Det första nya avtalet slöts inom pappers- och massaindustrin där konjunkturen var mycket stark. De avtalade årliga löneölmingarna inom pappersoch massaindustrin låg på 3,8 procent. Den höga nivån pressade upp lönekraven även inom andra branscher där konjunkturen var mycket svagare. Flera konflikter utbröt dessutom inom t.ex. handeln och den offentliga sektorn.

Inom flera branscher och sektorer ökade samtidigt utrymmet för större variationer av löneökningstakten på det lokala planet. Möjligheterna ökade att lönesystemen till de lokala förhållandena, för att på så sätt bl.a.

anpassa skapa bättre förutsättningar för en god produktivitetstillväxt. De mest långtgående förändringarna i detta avseende åstadkoms för tjänstemän inom den privata sektorn. Även många avtal på arbetarsidan större

gav möjligheter än tidigare att fördela de överenskomna löneökningama lokalt. En liknande utveckling kom även till stånd inom den offentliga sektorn.

För att motverka risken för att de relativt höga löneökningama och de svaga offentliga finanserna skulle slå igenom i en ökad inflation, valde Riksbanken att fortsätta att höja den svenska räntenivån under första halvåret 1995 och att ligga kvar med relativt höga räntor fram till i början av år 1996. Sveriges internationella konkurrenskraft försämrades påtagligt mellan 1995 och 1996. Samtidigt försämrades den internationella konjunkturen. Därtill kom starkt dämpande effekter den inhemska efterfrå-

220 Avtalsrörelsen 1998 SOU 1998: 141

gan av den kraftfulla budgetsaneringen. Sysselsättningsutvecklingen kom därför att bli dålig under 1996 och 1997.

Krav förändringar av lönebildningssystemen

Utfallet av 1995 års avtalsrörelse kom att regeringen. I den s.k. tilloroa växtpropositionen hösten 1995 prop. 1995/96:25 framhölls att: om lönebildningen även fortsättningsvis skulle fungera på detta sätt skulle det komma att bli mycket svårt att väsentligt ned arbetslösheten. Detta pressa eftersom alltför stora nominella löneökningar riskerar att bromsa den ekonomiska tillväxten i förtid och att permanenta arbetslösheten på hög en nivå." Regeringen aviserade därför att den under 1996 skulle komma att ta kontakt med arbetsmarknadens parter för att få deras på den framtida syn lönebildningen och att parterna gemensamt borde redovisa hur lönebildningen i Sverige skulle kunna lönekostnadsutveckling på god ge en europeisk nivå vid låg arbetslöshet. I den därefter framlagda sysselsättningspropositionen prop. 1995/96:207 framhölls att regeringens fortsatta agerande i frågan skulle komma att vara beroende av de parterna svar lärrmade. Som en följd händelseförloppet i samband med avtalsrörelsen och av regeringens initiativ, inleddes diskussioner mellan parterna förutsättom ningarna för den framtida lönebildningen. Det ledde bl.a. till att parterna inom industrin, vid början år 1997, kom överens ett samarbetsavtal av om för industriell utveckling och en ny förhandlingsordning. Ett halvår senare träffades ett annat avtal om förändringar förhandlingsordningen för av handelstjänstemännen. LO startade dessutom ett projekt lönebildning, om inflation, sysselsättning och arbetslöshet, har kommit att under som

beteckningen LISA".

Ekonomiska utsikter

De samhällsekonomiska förutsättningarna för avtalsförhandlingama förändrades i flera avseenden mellan 1995 och 1997. Tvärt emot de förväntningar som fanns under våren 1995 sjönk inflationstakten snabbt. Den genomsnittliga prisnivån i början av 1997 praktiskt taget oförändrad var jämfört med nivån 12 månader tidigare. Reallöneökningama före skatt kom därför att bli betydligt högre än förväntat. De offentliga finanserna förbättrades dock påtagligt och räntorna sjönk i snabb takt. I de nya avtal som tecknades år 1997 för cirka fjärdedel arbetsen av marknaden blev de nominella löneökningarna lägre än i 1995 års avtal. Inom pappers- och massaindustrin sjönk t.ex. löneökningstakten 1 ca

Avtalsrörelsen 1998 221

procentenhet. Eftersom löneökningstakten i de flesta treårsavtal från år 1995 var fallande korn dock de nya avtal, som träffades för år 1997, att ligga på ungefär samma nivå som de redan ingångna avtalen.

Under loppet år 1997 förbättrades åter konjunkturutsiktema för den

av svenska ekonomin samtidigt som den tidigare stora skillnaden mellan utvecklingen export- och hemmamarknaden avtog. Inflationstakten började att stiga något och var i slutet av året nästan uppe vid 2 procent. Den ökade inhemska efterfrågan och osäkerheten kring utfallet av den kommande avtalsrörelsen bidrog till att inflationsförväntningama steg. I syfte att minska risken för att inflationen 1,5 till 2 års sikt skulle komma att överstiga det uppsatta inflationsmålet, beslöt Riksbanken i slutet av året att höja den s.k. reporäntan med en kvarts procentenhet.

Framtidsutsiktema för den svenska exportindustrin blev samtidigt under hösten osäkra. Den tilltagande ekonomiska krisen i Sydostasien

1997 mer ledde till farhågor för mer dämpad framtida exporttillväxt. Löne-

en ökningstakten i våra viktigaste konkurrentländer var dessutom fortsatt låg. De genomsnittliga lönekostnadsökningama i näringslivet inom den Europeiska Unionen uppgick till endast 3,5 procent år 19972.

Inom den offentliga arbetsmarknaden hade läget däremot stabiliserats. Efter några år med kraftiga besparingar och neddragningar, förbättrades de offentliga finanserna mycket snabbt. Prognoserna för de offentliga finanserna visade på ett överskott redan från och med 1998. Riksdagen fattade dessutom beslut om att tillföra extra resurser till kommunerna i syfte att bl.a. öka förutsättningarna för en förbättrad sysselsättningsutveckling.

Arbetslösheten sjönk påtagligt mot slutet av 1997. Det var emellertid i första hand en effekt av den minskning av arbetskraftsutbudet, som bl.a. de satsningarna olika former utbildning upphov till. Även

stora av gav

ökning antalet förtidspensioneringar bidrog till denna utveckling. en av sysselsättningen vände uppåt våren 1997, men ökade i bara långsam takt.

Till skillnad från 1995 presenterade ekonomer som är knutna till parterna på arbetsmarknaden ingen gemensam analys av de ekonomiska förutsättningarna inför 1998 års avtalsrörelse. Inom ramen för det nya samarbetsavtalet inom industrin bad dock de opartiska ordförandena Industrins Ekonomiska Råd ett utlåtande. I detta utlåtande konstate-

om rade de från parterna fristående ekonomema bl.a. följande.

Lönebildningens stabiliseringspolitiska problem har ändrat karaktär. 0

Tidigare handlade det i hög grad om inflationsrisker. Nu är det perma-

nent hög arbetslöshet som blir följden om lönekostnadema stiger

snabbare än i omvärlden. Den lägre inflationsbenägenheten innebär

2Beräkningarna baseras uppgifter från OECD i juni 1998, tabell 5.2, Senare

se uppgifter tyder att den europeiska löneökningstakten år 1997 var något lägre.

222 Avtalsrörelsen 1998 SOU 1998: 141

samtidigt bättre förutsättningar att vid låga nominella lönelyft förvänta

sig stigande reallöner.

Den globala konkurrensen ställer krav allt snabbare anpassning till i 0

ändrade produktions- och marknadsförutsättningar. 0 De ökade kraven på flexibilitet och anpassning till nya marknads-

förhållanden, ny produktionsteknik och organisation medför att

kompetensutveckling för olika kategorier av personal blir alltmer

betydelsefull såväl för industrins konkurrensförmåga och tillväxt

som

för den enskildes ställning arbetsmarknaden. 0 Alltför höga ingångslöner kan allvarligt försvåra människors

unga

förutsättningar att få fotfäste arbetsmarknaden. I en speciell rapport presenterade Industrins Ekonomiska Råd dessutom beräkningar av den sannolika sysselsättningsutvecklingen under de kommande 5 åren vid olika tänkbara scenarier för den nominella lönekostnadsutvecklingen. Dessa beräkningar visade att en sänkning av den årliga nominella löneökningstakten med ca 1 procentenhet under de kommande tre åren skulle kunna leda till ca 120 000 fler sysselsatta år 2002.

personer Vidare redovisade rådet en rapport Asienkrisens effekter.

om

5.3 och utfallet

Förhandlingarna

Förhandlingarna

I början av oktober 1997 utfärdade LO rekommendation samord-

en om nade avtalskrav, som till skillnad från i 1995 års avtalsrörelse, blev

antagen av alla medlemsförbund. Förbunden krävde för löneökning-

en ram arna på 300 kr per månad plus 1,5 procent, inklusive den parterna

av själva bedömda löneglidningen. Till detta korn krav på garanterad

en lägsta semesterdagsersättning, som under 1998 skulle uppgå till lägst 750 kronor. Den genomsnittliga kostnaden för lönekraven beräknades uppgå till ca 3,7 procent.

På tjänstemannasidan fastställde de olika förbunden sina lönekrav oberoende av varandra. Många förbund, speciellt inom SACO, valde att

ge parterna på den lokala nivån större frihet att på hand fastställa krav

egen på löneökningar och hur dessa skall fördelas. De offentliganställda framförde i flera fall krav på justering lönenivåema i förhållande till övriga

av grupper på arbetsmarknaden. De mest långtgående kraven kom från handläggarna inom skatteförvaltningen. Inom de delar den offentliga sektorn

av där en stor andel av de anställda är kvinnor lades stor vikt vid jämställdhetsaspekter. Kraven speciella lönelyft för kvinnodominerade yrkesgrupper var dock inte fullt lika starka som under 1995 års avtalsrörelse.

Avtalsrörelsen 1998 223

Inom vissa förbund var krav på fortsatta förkortningar av arbetstidema starka. Andra förbund, speciellt LO-förbund med många lågavlönade, ansåg dock att det utrymme som fanns att tillgå i första hand borde användas till att förbättra medlemmarnas köpkraft. Arbetsgivama krävde å sin sida ökat inflytande över arbetstidens förläggning och att möjligheterna att anpassa arbetstidema till det aktuella efterfrågeläget måste förbättras. Från regeringen hade tydliga signaler kommit om att arbetstidsfrågan i första hand borde lösas via förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter.

Från arbetsgivarsidan framfördes krav ett större inslag lokal löne-

av bildning. Flera arbetsgivarorganisationer inom industrin krävde att de rikstäckande kollektivavtalen skulle göras mer dispositiva. Parterna på lokal nivå skulle ges större möjlighet att träffa överenskommelser om att frångå flera de minirnivillkor specificeras i riksavtalen. Även de

av som offentliga arbetsgivarna ställde krav större möjligheter att anpassa löneökningarnas storlek utifrån de lokala förhållandena. Inom den kommunala sektorn drev arbetsgivarna dessutom kravet på att de s.k. verksamhetspottema, som fördelas lokalt oberoende av de anställdas fackliga tillhörighet, måste öka.

Tidsförlopp och ordningsföljd

Tidpunktema vid vilka de gamla kollektivavtalen löpte ut varierade mellan olika branscher och sektorer i ekonomin. Avtalsrörelsen korn därför att pågå under än ett halvår. Huvuddelen avtalen löpte dock ut under

mer av tidsperioden februari april 1998. Som en följd av bl.a. den nya förhand-

lingsordningen inom industrin, kom dock förhandlingarna igång redan ett par tre månader innan de gamla avtalen löpte ut. I de flesta fall, såväl inom som utom industrin, slutfördes dessutom förhandlingarna innan eller strax efter det att de gamla avtalen löpt ut.

Den första branschen inom vilken ett nytt avtal skulle förhandlas fram var handeln. Tjänstemännens avtal löpte ut redan under hösten 1997, men även de handelsanställda inom LO kom tidigt igång med sina förhandlingar trots att deras avtal inte löpte ut förrän den 31 mars 1998. Efter en tids förhandlingar och diskussioner beslöt sig dock parterna för att avvakta de kommande förhandlingarna inom industrin. Tjänstemännen skrev i stället under ett tillfälligt avtal som sträckte sig endast ett halvår framåt i tiden.

.

I likhet med under åren 1995 och 1997 det inom och massa-

var pappersindustrin, som det första större avtalet träffades. Uppgörelsen träffades den 4 januari 1998, fyra dagar efter det att det gamla avtalet hade löpt ut. Därefter följde avtal inom flera andra industribranscher. Avtalen för metallarbetarna, industritjänstemännen och civilingenjörema inom verk-

224 Avtalsrörelsen 1998

stadsindustrin, som utgör den största industribranschen, träffades i början av mars, ca en vecka efter det att de gamla avtalen hade löpt ut.

Det första större avtalet utanför industrins område träffades den 20

mars för arbetare inom detalj- och partihandeln, 11 dagar innan det gamla avtalet löpte ut. Inom den statliga sektorn träffades nya avtal i slutet av april och inom den kommunala och landstingskommunala sektorn under april och maj. Därefter följde i raskt takt ytterligare avtal inom den privata sektorn t.ex. för byggnadsarbetarna i början april och för handels-

av tjänstemännen i början av maj. I fastighetsbranschen, där de första avtalen löpte ut den 28 februari, dröjde det dock till mitten juni innan ett nytt

av avtal träffades.

Få konflikter och långa avtal

Endast ett fåtal stridsåtgärder sattes i verket under 1998 år avtalsrörelse. Skillnaden var i det avseendet stor jämfört med såväl 1980-talet

som mitten 1990-talet då avtalsrörelserna ofta mycket konfliktfyllda. År

av var 1995 översteg det totala antalet konfliktdagar 600 000, det det mest

var konfliktfyllda året sedan 1990. Den enda större konflikt, som utbröt i 1998 års avtalsrörelse, var inom fastighetsbranschen, där arbetsgivarorganisationemas krav att förändra den s.k. mätningsavgiften för målarna mötte på stort motstånd. Konflikten fick sin lösning efter det att arbetstagarna hade varslat om sympatiåtgärder, som skulle ha drabbat bygget Arlan-

av j dabanan.

,

Inom flera områdena lyckades parterna dessutom i 1998 års avtalsrörelse

i

komma överens varsla om stridsåtgärder. Antalet varsel under

utan att ens i första halvåret 1998 mindre än hälften så många under år 1995; l

var som antalet varsel för året som helhet kommer dock att bli något större eftersom förhandlingar om nya avtal inom vissa områden bedrivs under andra halvåret 1998. Antalet stridsåtgärder, sattes i verket, däremot

som var nästan 10 gånger så stort år 1995 jämfört med första halvåret 1998. Under 1998 års avtalsrörelse träffades dessutom i flera fall uppgörelser mellan parterna utan att medlare tillkallades.

Förhandlingarna har emellertid inte varit utan komplikationer. Till att börja med var det osäkert den preliminära överenskommelsen mellan

om Svenska Pappersindustriarbetareförbund och Sveriges Skogsindustriförbund skulle komma att godkännas av de enskilda avdelningarna inom Pap-

Även inom andra fackliga organisationer fanns till börja med pers. att tecken på ett visst missnöje mot nivåerna i de centrala avtalen. Ett

exempel var fackklubben på Volvo där de lokala förhandlingarna strandade. Förhandlingarna fick därför återföras till central nivå där de avgjordes i enlighet med riktlinjerna i det centrala avtalet.

, SOU 1998: 141 Avtalsrörelsen 1998 225

Tabell 5.1 Antalet varsel stridsåtgärder

om

Källa: Statens förlikningsmannaexpedition.

Första halvåret

Koordineringen mellan olika förbundsförhandlingar på såväl arbetstagarsom arbetsgivarsidan var starkare i årets avtalsrörelse än i 1995 års avtalsrörelse. Inom LO enades alla förbunden om gemensamma principer och ramar för avtalskraven. Lars-Gunnar Albåge och Rune Larsson, har i sin rapport om avtalsrörelsen framhållit betydelsen av att praktiskt taget alla övriga parter både accepterade att industrin, där förhandlingarna bedrevs utifrån en ny förhandlingsordning, träffade avtal först och att det materiella innehållet i industrins avtal fick bilda utgångspunkt även andra områden.

Inom de flesta avtalsornrådena valde parterna att ingå avtal med en löptid på 3 år. Avtalen kan dock, någon part så önskar, i flera fall

ca om sägas upp efter ca två år. Tidpunkten vid vilken parterna har möjlighet att

avtalen varierar i betydande grad mellan olika sektorer och säga upp branscher. Inom verkstadsindustrin har parterna möjlighet att säga upp avtalet redan efter 20 månader, d.v.s. från november 1999. I de avtal, som har slutits inom den kommunala sektorn, saknar parterna möjlighet att säga upp avtalen i förtid.

Utfall

Såväl LO:s gemensamma lönekrav som nivån på avtalet inom pappersoch massaindustrin, där avtal slöts först, kom att påverka nivån för de flesta av de löneavtal som träffades. Den avtalade löneökningstakten inom pappers- och massaindustrin, inklusive de avsättningar som gjordes för att ge de lokala parterna möjlighet att förhandla om arbetstidsförkortningar, uppgick till 2,4 procent. Det var mer än en procentenhet lägre än i motsvarande avtal år 1995 och några tiondelar lägre än i det avtal som träffades för år 1997. I de kostnadsberäkningar, som presenterades i anslutning till det nya avtalet, gjorde parterna gemensamt bedömningen att löneglidningen under hela den tidigare avtalsperioden 1 januari 31 december

- 1997 hade uppgått till 0,3 0,4 procent. Den årliga löneglidningen under

-

226 Avtalsrörelsen 1998

de kommande tre åren beräknades hamna på ungefär nivå, vilket samma skulle innebära en total löneökningstakt på 2,7 2,8 procent. ca - Nivån inom pappers- och massaindustrin blev riktmärke för många de av förhandlingar som bedrevs inom andra delar av industrin. Skillnader i avtalskonstruktion och utbetalningstidpunkter mellan olika branscher gör det samtidigt svårt att jämföra nivån i de olika avtalen. Inom verkt.ex. stadsindustrin träffades ett 35 månader långt avtal med i huvudsak två tidpunkter för lönejusteringar, där den andra tidpunkten kommer efter 20 månader. För metallarbetama uppgår det totala löneutrymmet, till sin som helhet fördelas lokalt, till 3,2 procent vid den första tidpunkten och 2,9 procent vid den andra. Till det kommer två löneöversyner, vilka den av senare skall ge lägst 0,7 procent. Det första större avtalet utanför industrin avsåg arbetare inom parti- och detaljhandel. Handelsanställdas förbund ställde krav i enlighet med den låglöneprofil, som präglade LO-förbundens gemensamma lönekrav. Eftersom många anställda inom handeln är lågavlönade och de i allmänhet brukar ha mycket liten löneglidning, ansåg de att det genomsnittliga en procentuella påslaget i deras avtal måste högre än den nivå på strax vara under 3 procent, hade etablerats inom industrin. Osäkerheten som var dessutom stor i de olika bedömningar, gjordes den troliga lönesom av glidningen för arbetare och tjänstemän inom industrin. Det avtal som slutligen träffades för arbetare inom parti- och detaljhandel kom att ligga några tiondelar över 3 procent, exklusive löneglidning, Även inom den kommunala sektorn fanns krav satsningar på speciella för de lågavlönade. Nivån på det avtal, träffades för de LO-anslutna som inom den kommunala sektorn, kom att hamna på ungefär nivå samma som inom handeln. På statens område infördes, huvudprincip, att de lokala som parterna fastställer och fördelar löneutrymmet. Om de lokala parterna inte kan enas fastställs löneutrymmet till 2,5 procent, samtidigt specica som

ella individgarantier utlöses.

I en rapport utarbetats på uppdrag utredningen bilaga 10 som av se görs en bedömning av den totala årliga löneökningstakten under tidsperioden 1998 2000 inom ett 20-tal avtalsområden3. Bedömningen baseras på en beräkning löneutfallet i avtalen och uppskattning den av en av sannolika löneglidningen inom varje avtalsornråde. I de flesta fall ligger den uppskattade totala löneökningstakten mellan 3 och 4 procent år. per Avtalsrörelsen 1998 väntas sammantaget innebära nedväxling en av löneökningstakten. I genomsnitt för hela arbetsmarknaden beräknas tirnlönerna ha ökat med 4,6 procent år under treårsperioden 1995 1997. per -

3 Sammanställning av resultatet av 1998 års avtalsrörelse, rapport utarbetad av Christina Eurén vid Konjunkturinstitutet.

i

Avtalsrörelsen 1998 227

i

i

De bedömningar av löneutvecklingen under treårsperioden 1998 2000,

som presenteras i rapporten, tyder på att tirnlönema i genomsnitt kan komma att öka med 3,7 procent per år. Det finns emellertid fortfarande en betydande osäkerhet om storleken av löneglidningen m.m. Den kommer att vara beroende av bl.a. hur stark tillväxten i ekonomin blir och trycket på arbetsmarknaden. En stark tillväxt och stigande bristtal olika typer av arbetskraft tenderar att dra upp löneglidningen samtidigt som en fortsatt låg inflation tenderar att hålla den

nere.

Löntagamas reala köpkraftsutveckling beräknas bli mycket god under perioden 1998 2000. Reallönerna beräknas i genomsnitt öka med drygt 3

procent år 1998. För hela den treåriga avtalsperioden förväntas reallönema stiga med ca 10 procent eftersom inflationen bedöms bli mycket låg.

Realinkomstutvecklingen kommer att bli betydligt bättre än vad den skulle ha blivit om de inflationsförväntningar, som fanns i slutet av 1997 när lönekraven i flera fall lades fast, hade infriats. Utvecklingen efter det att avtalen tecknats i början av år 1998 liknar i detta avseende till viss del händelseutvecklingen efter avtalsrörelsen år 1995. Den sänkta inflationstakten har även under 1998 bidragit till sänkta inflationsförväntningar. Förväntningarna om en mycket god köpkraftsutveckling även under 1999 och 2000 har därför stärkts.

Sett utifrån företagens perspektiv kan de kraftiga reala lönekostnadsökningarna innebära en press på lönsamheten. Detta eftersom även producentprisutvecklingen förväntas bli dämpad. Möjligheten att höja priserna är små samtidigt som lönekostnadema per timme stiger. Om kostnadsstegringen inte kan neutraliseras genom stigande produktivitet så dämpas lönsamheten, vilket på sikt tenderar att dämpa sysselsättningsutvecklingen.

Lokal lönebildning och avtal arbetstider

om Den trend, som har funnits sedan flera år tillbaka, att ge parterna på den lokala nivån större möjligheter att påverka fördelningen av löneökningarna mellan olika individer, förstärktes under 1998 års avtalsrörelse. Det s.k. Ledaravtalet, som inte innehåller några överenskommelser om specificerade löneökningar på central nivå, följdes av en liknande överenskommelse mellan ALMEGA och JUSEK för anställda inom IT-området. Handelstjänstemännen kom med sin motpart, Sveriges Handelsarbetsgivare, överens att parterna på det lokala planet skall få välja mellan

om två olika förhandlingsmodeller. Den ena av dessa ger de lokala parterna full frihet att bestämma löneökningarnas storlek och fördelning.

Samma tendens fanns inom den offentliga sektorn. På statens område infördes, som huvudprincip, att de lokala parterna fastställer och fördelar löneutrymmet. Inom den kommunala och landstingskommunala sektorn

228 Avtalsrörelsen 1998

blev de s.k. verksamhetspotterna kvar. Dessa infördes på försök i 1995 års avtal och innebär att ett visst utrymme avsätts, som kan fördelas lokalt oavsett de anställdas fackliga tillhörighet. sjuksköterskorna kom i

samband med översynen det löpande 5-årsavtalet överens med arbets-

av givarna om att lägga stor vikt vid den lokala lönebildningen under avtalets återstående löptid.

Utvecklingen mot att ge den lokala lönebildningen en ökad roll har gått längst tjänstemannaområdet. Den lokala lönebildningen har dock givits en större roll även inom många avtal arbetarsidan. I verkstadsindustrins nya avtal för både metallarbetare och tjänstemän fördelas hela det överenskomna utrymmet lokalt, dock med vissa individgarantier. Även inom flera andra industribranscher, stål- och metall- samt livsmedels-

som branscherna, fördelas de överenskomna löneökningama lokalt. De privatanställda arbetarna utanför industrin kom i 1998 års avtalsrörelse i allmänhet överens om att en viss del av löneökningama skulle utgå

som generella lönepâslag och en annan del, vars storlek varierar mellan olika branscher, fördelas lokalt.

Parterna den lokala nivån gavs dessutom i flera fall större möjligheter än tidigare att byta löneökningar mot kortare arbetstid. Speciella avtal kan dessutom träffas om arbetstidernas förläggning. Inom vissa delar in-

av dustrin Ökade vidare arbetsgivarnas möjlighet att påverka arbetstidernas förläggning. Inom de flesta avtalsområdena träffades slutligen överenskommelser om att parterna den lokala nivån på olika sätt bör stärka de anställdas möjligheter till kompetensutveckling.

Snabbare löneökningar än i omvärlden

Trots att avtalsrörelsen 1998 innebär en nedväxling av den nominella löneökningstakten beräknas de svenska timlönema fortsätta att öka snabbare än i våra viktigaste konkurrentländer. I tabell 5.2 redovisas

den genomsnittliga löneökningen i Europa enligt OECD:s bedömning i juni 1998.

x

Avtalsrörelsen 1998 229

Tabell 5.2 Genomsnittlig lönekostnadsökning i näringslivet

Procent per år

Källa: OECD Economic Outlook June 98

Den genomsnittliga löneutvecklingen i de länder, som beräkningen av den s.k. europanormen baseras på, ligger enligt dessa OECD siffror ca 3 procent. Flertalet av de länder, som kommer att delta i den monetära unionen vid dess start den 1 januari 1999, har lägre löneökningstakt.

en Den beräknade genomsnittliga löneökningstakten i de blivande EMUländerna ligger runt 2,5 procent. EMU-ländernas genomsnitt dras samtidigt upp något av Nederländerna, Portugal och Irland där tillväxten för närvarande är mycket snabb, samt av Spanien och Italien där nedväxlingen inflationstakten har släpat efter något. I Tyskland ligger

av löneökningstakten runt 2 procent. Senare uppgifter från OECD tyder på att den genomsnittliga europeiska löneökningstakten under år 1998 kan komma att bli något lägre än de ovan redovisade bedönmingama.

För att uppnå god sysselsättningsutveckling måste den svenska löne-

en kostnadsutvecklingen till utvecklingen i våra viktigaste konkur-

anpassas rentländer. Den definitiva läsningen av växelkurserna inom EMU kommer att sätta hård press på de länder vars löneutveckling under en längre tid avviker från genomsnittet för hela EMU-regionen. Om Sverige längre fram

230 Avtalsrörelsen 1998

skulle välja att med i EMU kommer detta förhållande även att få

en direkt betydelse för den svenska Iönebildningen. Inflationsrestriktionen i ekonomin kommer dock att fortsatt stark även Sverige väljer

vara om att stå utanför valutaunionen. EMU-blockets relativa betydelse vid bedömningen av den svenska konkurrenskraften kommer dessutom troligen

att öka oavsett om vi går med eller väljer att stanna utanför EMU.

SOU 1998: 141 F orskarnas synpunkter på parternas förslag till åtgärder 231

F

6¶Forskarnas

synpunkter på parternas förslag till åtgärder

Utredningen har låtit ett antal forskare inom nationalekonomi, statskunskap och juridik skriva rapporter, som kan belysa de av parterna presenterade förslagen till förbättringar av lönebildningen. Forskarna fick även, mot bakgrund av sina erfarenheter och den forskning, som har bedrivits om lönebildning, framföra egna förslag till åtgärder. De rapporter, som forskarna överlämnat till utredningen, presenterades vid ett seminarium i september 1998 bilagoma 1 7 .

-

I detta kapitel sammanfattas forskarnas rapporter. Sammanställningen begränsas till de aspekter förslagen, som forskarna själva har valt att behandla. Någon värdering av tyngden i och underbyggnaden för de olika argument, som har framförts, har gjorts. I det första avsnittet 6.1 behandlas förslagen om att medlarna skall ges befogenhet att agera tidigt i förhandlingsprocessen och att skjuta på konflikter samt förslaget om förlängd varseltid. Flera av forskarna har valt att analysera dessa tre förslag samlat. I de följande avsnitten 6.2 6.7 behandlas förslagen om

tidsmässig samordning av förhandlingarna, sammanläggning, medlemsomröstning, annan konfliktlösningsmetod, begränsad rätt till sympatiåtgärder och införandet av en proportionalitetsprincip. Avslutningsvis presenteras i avsnitt 6.8 de förslag till åtgärder för att förbättra lönebildningen, som forskarna själva har framfört.

Rapporterna är skrivna generaldirektör Susanne Ackum Agell vid

av Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, professor Steinar Holden och professor Karl-Ove Moene vid Sosialøkonornisk institutt Universitetet i Oslo, professor Richard Freeman vid Harvard University och NBER National Bureau for Economic Research, professor David Metcalf vid Centre for Economic Performance, London School of Economics, professor Nils Elvander vid Uppsala universitet, professor Niklas Bruun vid Svenska handelshögskolan i Helsingfors och Arbetslivsinstitutet i Stockholm samt professor Antoine Jacobs vid The Catholic University of Brabandt i Tillburg.

232 F orskamas synpunkter på parternas förslag till åtgärder SOU 1998: 141

6.1 konflikt och

Agera tidigt, skjuta på

förlängd varselperiod

De förslag, som har framförts, innebär i korthet att medlarna bör ges befogenheter att, i samråd med parterna, säkerställa sådan tidsplaneatt en ring samt ordning för förhandling och tvistelösning kommer till stånd mellan parterna, främjar att avtal träffas innan de gamla löpt ut. som nya Vidare har föreslagits att så snart part har varslat kontliktåtgärder en om skall överläggningar ske med riksförlikningsman, skall kunna en som besluta om tvångsmedling och skjuta eller avbryta stridsåtgärder så upp länge som medlingen pågår. Förslag har dessutom framförts att den om nuvarande lagstadgade varseltiden innan konflikt får träda i kraft bör

förlängas.

Flera av forskarna har konstaterat att förslagen har gemensamt syfte som att ge parterna tillräckligt med tid för att säkerställa att alla möjligheter att på fredlig väg nå ett avtal prövas. Holden Moene dock att anser tidsaspektens betydelse för lönebildningen i sig kan förväntas relativt vara liten. Freeman framhåller att medling rent allmänt är bra eftersom det minskar risken för konflikter, det är tveksamt medling i sig kan men om åstadkomma så mycket när det gäller lönebildningen i samhället som helhet. Det finns andra reformer kan förmodas ha större effekt. som Flera av forskarna menar att det kan ha viss betydelse medlarna en om ges ökade befogenheter att i samråd med parterna säkerställa en tidsplanering samt ordning för förhandlingar och tvistelösning, främjar att som nya avtal träffas innan de gamla löpt ut. Elvander att möjligheter anser som motsvarar dem som finns i industriavtalet, bör genom allmänt hållna formuleringar i lag tillföras det statliga medlingsinstitutet. De bör dock vara dispositiva i förhållande till kollektivavtalslösningar se vidare avsnitt 6.8. Industriavtalets opartiske ordförande är enligt Elvander den viktigaste innovationen bland arbetsmarknadspartemas initiativ till förbättringar. De opartiska ordförandena kan träda in på ett tidigt stadium och aktivt verka för fredlig uppgörelse. De har vidareutvecklat den inforen mella förstärkning förlilmingsmannainstitutet skett den av som genom medlingsverksarnhet, som bedrivits medlare under år. Ackum av senare Agell framhåller att det bland parterna redan förefaller finnas ambition en att starta förhandlingarna tidigt i syfte att försöka komma fram till en ny överenskommelse innan det gamla avtalet löper ut. Befogenheter för medlare att träda in tidigt i förhandlingsprocessen kan

skapa möjligheter till förbättringar lönebildningen, medför även

av men risker. Elvander att förhandlingsprocess under medverkan menar en av medlare, som träder in i god tid innan det gamla avtalet löper ut, kan bidra till att utveckla ett klimat ömsesidighet, tillit och samarbetsvilja. Det av

F orskamas synpunkter på parternas förslag till åtgärder 233

kan minska risken för öppna konflikter och förbättra lönebildningen. Metcalf påpekar att det å andra sidan kan finnas risk för att de avtal

en

sluts inte innehåller lösningar, som på ett effektivt sätt bidrar till en som snabb produktivitetstillväxt, parterna i för hög grad förlitar sig på

om medlarnas agerande för lösa intressekonflikter. Även medlarnas

att om agerande i sig kan upphov till dämpad nominell löneutveckling

ge en mer

är inte mycket vunnet ur sysselsättningssynpunkt om produktivitets-

tillväxten samtidigt blir lägre. Skälet är att ökningen av enhetsarbetskostnaden i så fall kan komma att bli fortsatt hög.

Att parterna börjar sina förhandlingar tidigt är i sig ingen garanti för att de tecknar avtal tidigare än de skulle ha gjort. Flera av forskarna

annars bl.a. Freeman, Holden Moene framhåller att de verkliga förhandlingarna sällan kommer igång förrän det är nödvändigt. Forskning om medling arbetsmarknaden tyder på att förhandlarna alltid tenderar att ta i anspråk hela den tid finns tillgänglig och att medlingsarbetet blir effektivare

som

närmare den definitiva tidsgränsen förhandlarna kommer. Holden Moene därför att klara tidsgränser kan bidra till ett effektivare

menar medlingsarbete, samtidigt förlängningar den tidsperiod under

som av vilken förhandlingarna bedrivs, i sig inte kan förväntas ha någon avgörande betydelse för möjligheterna att nå uppgörelse. Enligt Freeman

en kan intressanta exempel i detta avseende hämtas från avtalsförhandling-

på den amerikanska arbetsmarknaden. Där inleder parterna ofta arna förhandlingarna flera månader innan det gamla avtalet löper ut. Det krävs dock inte sällan hot strejk och lockout för att förhandlingarna skall

om komma igång på allvar.

Vad gäller förslagen rätten att skjuta på stridsåtgärder och längre

om varseltider framhåller Holden Moene att de ger medlarna ökade möjligheter att koordinera förhandlingarna inom olika branscher. Stridsåtgärderna kan dessutom få mindre skadliga effekter de som konflikten

om slår emot får längre tid på sig att förbereda sig inför konflikten. Ackum Agell framhåller att dessa förslag även kan öka incitamenten hos parterna att lösa konflikten på egen hand om parterna uppfattar medling som ett hot. Elvander att möjligheterna att tvinga parterna till medling bör

anser lagfästas i förtydligad form. Det bör finnas en möjlighet till uppskov av en varslad konflikt, såsom i industriavtalet. Det bör dock inte finnas någon rätt för medlaren att avbryta pågående stridsåtgärder. Andra forskare är tveksamma till förslagens effekter, framhåller att det i vissa sektorer

men kan finnas något att vinna med att beordra uppskov med stridsåtgärder. Freeman att parterna troligen kommer att kalkylera in uppskovet i

menar tidsplanen för förhandlingen så att tiden för förhandlingen utsträcks med uppskovstiden.

Bruun framhåller att det i sig inte finns några sakliga skäl, som talar emot befogenheten att skjuta stridsåtgärder, men att det finns en rad

234 F orskarnas synpunkter på parternas förslag till åtgärder 1998:141 SOU

tekniska och rättsliga frågor, kan diskuteras. Det gäller bl.a. som vem som skall fatta beslutet samt hur länge och under vilka förutsättningar stridsåtgärderna får skjutas Bruun det bör upp. menar att vara förlikningsmannen, som ges i uppgift att bedöma behovet ett uppskov. av Tiden för uppskov bör högst 14 dagar. I synnerhet förhandlingsvara om tabellen samordnas kan många medlingsuppdrag komma samtidigt, vilket talar för att tiden inte bör alltför kort. Förlikningsmannen bör vara ges en

långtgående frihet att pröva förutsättningarna. Uppskov bör i fall

vart betingas av något behov som ansluter till medlingsverksamheten. Varselskyldigheten bör även omfatta sådana åtgärder, inte innefattas i som det ursprungliga varslet. Om medlarna ges ökade befogenheter är det enligt Ackum Agell viktigt att det finns tydliga regler för medlarnas verksamhet. Om medlaren primärt skall se till samhällsekonomiska intressen, så bör han/hon internalisera de negativa externa effekter t.ex. ökad arbetslöshet och därav höjda skatter, kan uppstå vid för höga löneökningar. Det vidare som är värt att betona den pedagogiska roll, ett förstärkt medlingsinstitut som skulle kunna ha för att uppnå hos arbetsmarknadens vad samsyn parter om den svenska arbetsmarknaden tål i form höjda löner negativa av utan

sysselsättningseffekter.

Man kan enligt Ackum Agell dra paralleller till den roll chefen för som en oberoende riksbank har. Det innebär bl.a. att måste ställning till man ta under vilka förutsättningar medlare skall kunna avsättas. Man bör en även fundera över vilka incitament medlare har till hela ekonomins inatt se tresse och hur man garanterar medlarnas oberoende och medlarnas förtroende hos arbetsmarknadens parter. Det är enligt Ackum Agell slutligen viktigt att även beakta de sammantagna konsekvenserna de olika förslag har framförts. Om av som t.ex. rätten att skjuta på varslade stridsåtgärder med slutbudsmetoden, har paras man i praktiken berövat de fackliga organisationerna deras konflikträtt. Jacobs framhåller att studier den statliga medlingsverksamheten i av olika europeiska länder visar att det finns vissa drag mellan gemensamma de olika systemen. Ett är subsidiaritet. Den statliga medlaren brukar komma in först när medling inte ordnas på sätt. Medlama har sällan annat rätt att använda tvångsåtgärder och försöker i allmänhet att få till stånd ett samarbete med parterna. Ibland förekommer vissa inslag tvång. Det kan av gälla skyldighet att infinna sig hos medlaren, få medlarbud offentligatt gjorda eller att hålla medlemsomröstning medlarbud. På vissa håll är om det förbjudet att strejka före medling. Konventionema på området tillåter en avkylningsperiod under vilken parterna tvingas avvakta med stridsåtgärder. Holden Moene framhåller att förslagen även kan analyseras utifrån modern spelteori. Medlama kan spela viktig roll när det gäller en att

i

sou 1998: 141 Forskamas synpunkter på parternas förslag till åtgärder 235

i

| i underlätta informationsflödet mellan parterna, dämpa överdrivna förväntningar utfallet av en konflikt samt att göra det lättare för parterna att om backa från tidigare positioner. Förutsättningarna för detta ökar om medlarna kommer in på ett tidigt stadium i förhandlingsprocessen. I de spelteoretiska modellerna är hoten konflikt viktiga för utfallet av en om förhandling. Om såväl arbetstagarna som arbetsgivarna agerar rationellt, och deras möjligheter att göra realistisk bedömning av det sannolika en utfallet konflikt är densamma, tenderar de att hitta en lösning utan av en att hoten verkställs. Båda parter kan på så sätt undgå de höga kostnader ofta är förknippade med konflikten Hicks paradox. Genom att bidra som till ett sakligt informationsflöde och i möjligaste mån motverka den asymmetri, kan finnas i tillgången till saklig information, kan medsom larna medverka till att överenskommelser träffas fredlig väg. I situationer där parterna bundit sig hårt vid sina respektive positioner kan upp medlarna dessutom ibland underlätta en lösning av konflikten genom att ta på sig del den kritik mot kompromissförslaget, som annars skulle ha en av riktats mot förhandlama.

6.2 samordning av

Tidsmässig

förhandlingarna

Förslaget innebär i korthet att samtliga riksavtal om löner och allnya männa anställningsvillkor bör sluta vid ett gemensamt datum. Det bör prövas vilka ytterligare åtgärder behövs för att åstadkomma en tillsom räcklig samordningmellan avtalsperiodernas längd. grad av I de rapporter, forskarna har överlämnat till utredningen, framhålls som att det knappast finns rättsliga möjligheter att förbjuda parterna att träffa avtal för tid än de själva önskar. Tidsmässig samordning kan därför annan bara åstadkommas parterna själva. Bruun att det även kan ställas av menar ifråga huruvida det är realistiskt eller inte att i framtiden upprätthålla den grad centralisering förhandlingssystemen, tidsmässig samav av som en ordning förutsätter. Elvander att medlarna emellertid bör ha möjligmenar het att erbjuda parterna en bred frivillig samordning av avtalsperiodernas längd. En förutsättning för att tidsmässigt samordnade förhandlingar skall ge upphov till några positiva effekter på lönebildningen är enligt Freeman att någon bransch eller sektor tillåts sätta en norm för övriga delar av arbetsmarknaden att sluta avtal före övriga i en avtalsrörelse. Parterna genom arbetsmarknaden bör därför komma överens om vem som skall först. Om det uppkommer oklarheter kring frågan vilken bransch som sätter om

236 F orskarnas synpunkter på parternas förslag till åtgärder

normen, kan det bli svårt att uppnå överenskommelser snabbt och nya fredligt.

Ett gemensamt datum för alla avtal skulle enligt Holden Moene kunna vara till stor fördel, förutsatt att det är möjligt att koordinera lönesätt-

ningen, så att hänsyn kan tas till de negativa effekter höga löneöksom ningar för en grupp kan ha för övriga välstånd. Det skulle undergruppers lätta lönejämförelser mellan anställda, vilket i sin ökar grupper av tur förutsättningarna för en samordning. Det skulle också kunna göra löne-

bildningen mer flexibel den bemärkelsen att drastiska förändringar de av ekonomiska förutsättningarna kan slå igenom samtidigt på alla löner.

Holden Moene framhåller dock samtidigt koordineringen missatt om lyckas leder avtalsperioder troligen istället till högre lönegemensamma ökningar än om avtalsperiodema är oberoende varandra. Det av sammanhänger med att lönerna ofta "strategiskt komplementära. Ju antas vara högre lönerna blir för desto högre tenderar lönerna att bli för en grupp, andra grupper. Om avtalen ingås vid olika tillfällen, kan därför de som förhandlar först vilja sätta lönen lägre, särskilt det finns om en omförhandlingsklausul i det första avtalet. Sätts lönerna samtidigt kan en fackförening emellertid påverka andra gruppers löner endast via en koordinering av förhandlingarna. Samordningen måste då fungera för att det skall finnas skäl för enskild facklig organisation visa en att återhållsamhet.

Freeman framhåller att tidssamordning även i andra avseenden kan en ge upphov till såväl nya möjligheter problem. Om alla tecknar avtal som ungefär samtidigt, är det sannolikt att de kommer fram till mera samma resultat. I vissa avseenden kan det betraktas återgång till centrala som en förhandlingar. Vidare får de ekonomiska villkoren vid den tid då avtalen

tecknas stor inverkan på innehållet i avtalen. Ett system där olika avtal ingås för olika långa avtalsperioder vid olika tidpunkter, större ger förutsättningar för att ändrade samhällsekonomiska förutsättningar successivt kan få genomslag i kollektivavtalen. Ackum Agell framhåller att alternativet med fullständigt osynkroniserade förhandlingar, är så som utspridda i tiden att jämförelse mellan avtalen kan avfärdas irrelevant, som kan vara ett likvärdigt alternativ till den tidsmässiga samordningen. Hon

menar dock att forskningen på detta område har svårt något entydigt att ge svar på frågan om vilket av alternativen som är bäst. Alternativet med tidsmässig samordning är dock troligen att föredra, eftersom det även vid

fullständigt osynkroniserade avtalsperioder kan finnas risk att jämföen en rande diskussion kan uppstå.

Slutligen framför Metcalf synpunkter även på avtalsperiodernas längd. I denna fråga är det möjligt två sätt. Korta avtalsperioder kan att resonera å ena sidan skapa större möjligheter till anpassning vid drastiska föränd-

SOU 1998: 141 F orskamas synpunkter på parternas förslag till åtgärder 237

makroekonomiska planet. Å andra sidan innebär korta avtalsringar på det perioder definition fler förhandlingar, vilket ökar risken för konflikter. per

6.3¶Sammanläggning

Förslaget innebär att medlingsinstitutet bör ges rätt att begära att parterna fattar beslut att acceptera eller avvisa förslag till avtal gemensamma om inom olika avtalsområden, s.k. sammanläggning. Medlama bör även ha möjlighet lägga begränsat medlingsbud, endast innehåller en att ett som precisering hur mycket löner och andra ersättningar skall höjas, om en av part har förhindrat medling. Flera forskarna har lagt stor vikt vid det problem, som sarmnanläggav ningen är tänkt att lösa. Problemet är att små grupper av arbetstagare kan skaffa sig bättre förmåner i förhandling de har ett starkt konflikten om Holden Moene att det finns starka samhällsekonomiska vapen. menar skäl att söka motverka att sådana grupper använder hot om stridsåtgärder för få högre löneökningar än andra arbetstagare. Om man minskar deras att möjligheter lönerna bidrar det till att dra ner lönetrycket att pressa upp över hela linjen. Dessutom kan den starka ställning, som dessa grupper har, ofta sammanhänga med underliggande imperfektioner på produktmarknaderna. Dessa imperfektioner kan förvärras höga löneökningar av vilket innebär de samhällsekonomiska effektivitetsförlustema blir än att större. Högre lön till starka på arbetsmarknaden leder också till en grupper

ökad lönespridning.

Enligt Holden Moene kan sammanläggning även metod för ses som en uppnå samordnad återhållsamhet i lönesättningen. Med en samatt en manläggning minskar risken för att de mindre organisationerna väntar ut förhandlingarna på de avtalsornrådena för att sedan kräva högre stora löneökningar för de egna medlemmarna. Holden Moene framhåller dock att sammanläggningen inte är någon idealmetod komma tillrätta med de ovan beskrivna problemen. Den för att kan upphov till starka protester och kan te sig både orättvis och odemoge kratisk. Elvander att sammanläggningen är oförenligt med den stora menar förbundsautonomi, sedan början 1980-talet växt fram på den som av svenska arbetsmarknaden. Med sammanläggning kan Medlingsen institutets makt bli för Det kan försvaga parternas ansvar och stor. undergräva legitimiteten för uppgörelsema och regelsystemet. I praktiken finns likheter mellan sammanläggning och skiljedom. Elvander det stora sammanläggning därför endast bör ske efter övertalning och menar att en inte genom tvång. Bruun framhåller de danska erfarenheterna visar att ett system med att sammanläggning inte är lätt att genomföra. Förfarandet har rönt sträng

238 Forskarnas synpunkter på parternas förslag till åtgärder SOU 1998: 141

kritik från ILO. Särskilt problematiskt har det varit att sammanlägga

avtalsområden där avtal redan ingåtts, med områden där dödläge uppstått.

Konflikter kan dessutom uppkomma mellan olika grupper av anställda.

Mot denna bakgrund förefaller det ändamålsenligt att i första hand söka

andra lösningar. Ett sätt kunde medlaren i vara att ge uppdrag att medlar-

bud skall utgå från de centrala parternas gemensamma uppfattningar om

tillgängligt löneökningsutrymme. Sammanläggningssystemet kan dock

tänkas komma till användning i den formen att vissa centrala avtalspaiter

på förhand klart definierar vilka avtalsomrâden skall som samordnas. Det

förutsätter emellertid att det finns facklig eller

en branschmässig grund för sammanläggningen.

Ackum Agell att förslaget menar om sammanläggning även kan disku-

teras utifrån hypotesen att har besluta mer parterna att om, desto större

är sannolikheten att beslutet sker utifrån brett perspektiv. Det ett anknyter

därmed till den forskning bedrivits huruvida som om centraliserade löne-

förhandlingar kan bidra till lönemoderation. Ju bredare perspektiv för-

handlarna tvingas ha, desto större är sannolikheten för att de intemaliserar

den arbetslöshet, som skapas vidlyftiga avtal. Detta samband har dock av ofta betraktats "puckelformigt" så den som att sämsta lösningen är okoor-

dinerade förhandlingar på förbundsnivå. Fullständig centralisering eller

fullständig decentralisering är enligt denna forskning föredra.

att Metcalf framhåller att det finns väl utvecklad teoretisk en grund för detta samband,

men ingen stabilitet i de empiriska skattningama sambandet. av

6.4¶Medlemsomröstning

Förslaget innebär att krav bör kunna ställas på medlemsomröstning om lämnade medlingsbud innan äger utlösa parterna rätt att stridsåtgärd.

Enligt de erfarenheter, flera forskarna som av redovisar, är motivet för

krav på medlemsomröstning sällan verklighetsförankrat. Freeman pekar

t.ex. på att medlemsomröstning före stridsåtgärder är obligatoriskt i USA.

Där röstar medlemmarna sällan nej, ytterst när deras fackliga ledning

önskar tillgripa stridsåtgärder. Snarare är det fler

som röstar ja, även när

de egentligen inte vill strejka. Freeman omröstningar ofta leder menar att till att parterna befäster sin inställning i

förhandlingsfrågan samtidigt

som deras kompromissvilja minskar. Ibland vägrar medlemmarna att anta ett bud i hopp att få ett är bättre. På det om nytt, som hela taget bidrar det

enligt Freeman inte till väl avvägda avtalsresultat. Det leder inte heller till

någon bra samordning olika avtal. Om fackföreningar själva vill av ordna

omröstning kan de göra det, det är ingenting lagstiftaren har men som anledning att påfordra. Även Elvander menar att förslaget om medlems-

SOU 1998: 141 Forskarnas synpunkter på parternas förslag till åtgärder 239

omröstning före konflikt bör avvisas. Hur interndemokratin i organisatio-

fungerar bör organisationens ensak. nerna vara Några forskarna kan dock tänka sig att medlemsomröstning under av vissa förutsättningar kan bidra till viss förbättring lönebildningen. en av Bruun medlaren eventuellt skulle kunna rätt att beordra anser att ges organisationer i vissa situationer genomföra medlemsomröstning. att Själva genomförandet bör dock i så fall helt vila parterna själva. Brott skyldigheten kunde förslagsvis leda till kännbar ekonomisk sankmot en tion och bör inte påverka stridsåtgärdens laglighet. Ackum Agell framhåller det kan finnas argument för medlemsomröstning, som grundar att en sig på insider-outsider teorin. Man vet från nationalekonornisk forskning

långtidsarbetslösa riskerar att få litet inflytande över lönebildningen i att ekonomin. Genom medlemsomröstning skulle de eventuellt kunna göra en sin röst hörd. Det är dock inte säkert att det i praktiken har någon

betydelse.

i

6.5¶Annan konfliktlösningsmetod

Förslaget innebär medlarna bör befogenheter att föranstalta om att ges konfliktlösningsmetod, t.ex. slutbudsmetod eller skiljedom. annan Holden Moene har gjort systematisk genomgång av de effekter en skiljeförfarande kan tänkas ha avtalsförhandlingama. Enligt som ett Holden Moene ändras förhandlingsklimatet avsevärt när parterna vet att tvist kommer att avgöras skiljeförfarande. Förhandlingsbuden en genom bakgrund det förväntade utfallet i skiljeförfarandet. Man kan läggs mot av enligt Holden Moene urskilja flera situationer: Om utfallet skiljeförfarandet kan förutses med säkerhet blir det - av ingen skillnad mellan ett framförhandlat resultat och ett skilje-

avgörande, eftersom parterna kan välja skiljeförfarande genom att

vägra att anta motpartens bud. Forskning visar att det råder osäkerhet den kommande skiljeom om domen och båda riskerar förlora, tvekar båda sidor att låta tvisten att går till skiljeavgörande. Ju större osäkerheten är, desto större är chan-

att parterna träffar avtal. sen Om skiljeförfarandet vanligen går till så att resultatet är en medelväg mellan det budet och det andra, uppstår det lättare dödläge i förena handlingarna, eftersom de slutliga buden tenderar att påverka utfallet.

Hur skiljedomama i praktiken är mindre viktigt än hur parresonerar de kommer Konfliktlösningsreglema måste terna tror att att resonera. därför utformas så att parterna inte tjänar att lägga fram extrema

krav i förhandlingarna.

240 Forskamas synpunkter på förslag till åtgärder parternas SOU 1998: 141

Slutbudsmetoden är ett sätt att göra det mindre frestande lägga bud, - att som av strategiska skäl ligger långt från motpartens. I slutbudsförfarandet har parterna inte något vinna sådant att på ett tillvägagångssätt. Utfallet beror på hur väl förhandlar-na kan förutse utfallet av förfarandet. Återigen är det så båda sidor kan förutse att om utfallet kan de också lättare komma överens jfr punkt l. Holden Moene framhåller vidare att parterna i vissa fall kan föredra skiljeförfarande, t.ex. dem eller båda har offentliggjort om en av högt ställda krav och hamnat-i position där det inte går frångå yrkandena. en att Förhandlama kan då rädda ansiktet skylla misslyckandet genom att på

skiljemännen. Det finns alltid risk att förhandlingssystemet utvecklas så

en att skiljeförfarande blir nödvändigt det skälet, vilket ibland brukar av omnämnas som den narkotiska effekten" förfarandet. av Enligt Holden Moene är det inte lämpligt ha där medatt ett system laren bestämmer och när tvist skall avgöras i skiljeförfarande. om en ett Om den medlande och dömande rollen blandas kan problem samman uppkomma. Utfallet ett skiljeförfarande påverkar troligen förtroendet av för medlaren i framtida medlingssituationer. Om medlaren har sådana farhågor kan det också i sin tur påverka skiljeavgörandet. Obligatoriskt skiljeförfarande kan också ha lägre legitimitet, det avgörs anses om av en tjänsteman än det avgörs i parlamentet, eller i praktiken i regeringen om som i Norge. Holden Moene också att det är svårt dra linjerna för menar att upp ett obligatoriskt skiljeförfarande. Det finns visserligen alltid potentiella vinster att göra eftersom kostnaderna för parterna vid obligatoriskt skiljeförfarande ofta kan lägre än kostnaderna vid konflikt. vara en Forskning inom den offentliga sektorn i Kanada har visat lönerna att blev högre i ett system med obligatorisk medling än i ett med fri konflikträtt. Om skiljemännen i ett slutbudsförfarande väljer fackföreningens bud blir fackföreningens bud högre nästa gång och vice Det innebär lönerna versa. att sikt anpassas till skiljenämndens uppfattning det rimliga. om Holden Moene framhåller samtidigt att det finns klara nackdelar med skiljeförfaranden, speciellt när förhandlingar innefattar

många andra

komplicerade frågor än löner. Det kan i dessa situationer näst intill vara omöjligt för skiljemännen att sätta sig in i alla frågor och bedöma vilket värde de har för parterna. Problemet kan möjligen lösas att skiljegenom förfarandet följs förhandlingar, sker med skiljedomen av nya som som

utgångspunkt. Det kan dock nackdel något,

vara en att parterna enas om som kan leda till problem för andra förhandlingsområden eller för tredje

man. Holden Moene sammanfattningsvis obligatoriskt menar att skiljeförfarande är kraftfull och kontroversiell metod. Ändå har det

en knappast

någon större effekt på lönebildningen. Det går inte använda ofta att mot

SOU 1998: 141 Forskamas synpunkter på parternas förslag till åtgärder 241

på så sätt att det får väsentligt dämpande effekt på lönerna. stora grupper Däremot kan det användas med framgång för att koordinera löner och på det sättet uppnå återhållsamhet. I slutbudsmedling kan skiljemännen

en inte alltid gå på arbetsgivarens bud. Det skulle inte inge förtroende i längden och det finns också risk för att arbetsgivarsidan skulle försöka utnyttja situationen genom att efter hand lägga allt lägre bud.

Även andra forskare att ett slutbudsförfarande kan leda fram till

menar

större återhållsamhet i avtalsrörelsen. Ackum Agell framhåller att en mer kunskap parterna har om vad medlarna anser vara i hela ekonomins intresse, desto närmare detta bud bör parterna komma. Om man lägger ett bud, är långt ifrån den nivå som medlaren anser vara samhällsekono-

som miskt acceptabel, minskar chansen att medlaren väljer det budet. Det ställer dock väldigt stora krav medlarens kompetens. En viktig roll för ett förstärkt medlingsinstitut kan att skapa samsyn mellan arbets-

vara marknadens parter vad ekonomin tål. I det sammanhanget bör forskare

om på området involverade. Vid skiljeförfarande finns det dock en risk

vara att parterna lägger orealistiska bud och att detta, då medlaren väger buden, resulterar i avtal, inte är förenliga med stabil utveckling på arbets-

som en marknaden. Metcalf menar att skiljeförfarande kan fungera om parterna är beredda att acceptera resultatet. Det är emellertid troligt att risken för vilda strejker ökar.

Andra forskare istället att blotta existensen av tvångsförlikning

anser kan ha negativa konsekvenser. Bruun framhåller att svaga fackliga ledare populistiskt kan hävda höga löne- och andra krav i medvetenhet om att förlikningsmannen är den slutligen tar ansvaret. Elvander framhåller

som att slutbudsmetoden kan för stor makt till medlare. Inslaget av hasard

ge kan göra det svårt att uppnå bra och väl avvägda avtal.

Bruun påpekar att slutbudsmetod, skiljeförfarande och tvångsförlikning är tillåtna, enligt den europeiska sociala stadgan och lLOzs praxis, inom s.k. essential services, t.ex. sjukvård, elförsörjning, Vattenförsörjning, teletjänster och flygtrafikkontroll. Det är enligt Bruun endast inom dessa områden tvångsförlikning på allvar kan diskuteras. Tvångsförlikning

som skulle också kunna diskuteras för vissa andra samhällssektorer om avtalssystemet harrmar i djup kris. Det finns dock enligt Bruun än så länge

en inga tecken på något sådant i Sverige.

Freeman framhåller att skiljedom är ett vanligt sätt att fastställa löner inom den offentliga sektorn i USA. Systemet fungerar tämligen väl. Han

dock samtidigt att det från lönebildningssynpunkt kan vara riskfyllt menar att medlaren rätt att avgöra löner genom skiljeförfarande. Om ett sam-

ge hälle inte bestämmer sig för att förbjuda strejker när medlingen inte funge-

är det förmodligen bättre att låta parterna strida till slut. Det är besvärrar, ligt och kostsamt parterna drar samtidigt lärdomar för framtiden. Om

men

242 Forskarnas synpunkter på partemas förslag till åtgärder SOU 1998: 141

parterna vill ha skiljeförfarande, kan de själva avtala den saken. Det om bör enligt Freeman inte tvingas fram lagstiftning. genom

6.6¶Sympatiåtgärder

Enligt förslaget bör möjligheterna att vidta sympatiåtgärder tas bort. stridsåtgärder bör sålunda endast få vidtas omfattas de mot part, som av aktuella förhandlingarna. I flera av forskarnas rapporter framhålls att rätten till sympatiåtgärder kan sägas röra kärnan i den fackliga verksamheten för alla alla för

en

en. Ackum Agell menar att det vore ett stort ingrepp att eliminera den rätten. En sådan åtgärd bör föreslås endast klart kan belägga att om man maktförhållandena på arbetsmarknaden är den arten arbetstagarav att sidans starka ställning till stor del förklarar de lönebildningsproblem, som man har haft under senare tid. Holden Moene dock att menar sympatiåtgärder kan vara problematiska genom att de slår mot grupper, som inte har något med konflikten att göra. De får dock enligt deras uppfattning ses som en del i ett slags försäkringssystem, ligger som inbyggt i den fackliga solidariteten. Det kan därför finnas skäl att tänka sig för innan avskaffar rätten till sympatiåtgärder. man Elvander pekar på tre argument har framförts mot begränsning som en av rätten till sympatiåtgärder. En begränsning kränker den grundlagsfästa rätten att vidta stridsåtgärder, vilket i sin tur kan leda till att förhandlings- och konfliktlösningssystemets legitimitet äventyras och skadar möjligheten att upprätthålla en normstyrning, slår mot rätten till internationella sympatiåtgärder vilket inte är rimligt sett ur ett EU-perspektiv, är i sig onödig eftersom den stötande formen fackliga sympati- - av åtgärder i stället kan hanteras med en regel om proportionalitet. Bruun framhåller att sympatiåtgärder traditionellt har legat för utom ramen medlingssystemet. Detta eftersom det inte rör sig någon konflikt om som har uppkommit mellan sekundärkonfliktens parter. Bruun det menar att måhända i sig är ett förhållande talar för att sådan konflikträtt bör som en begränsas. Ett förbud mot sympatiåtgärder kan komma luckra att upp kollektivavtalssystemet. Förbudets effekt helhet torde dock som vara marginell. Däremot kan den kontroll facket utövar på oseriösa företag som minska. Bruun framhåller också att ett medlingsinstitut möjligen kan ha till uppgift att informera om verkningarna varslad sympatiåtgärd. av en Bruun pekar att sympatiåtgärder inte skyddas ILO-konventionema av på samma sätt stridsåtgärder vidtas för tillvarata sociala som som att egna

Forskamas synpunkter på parternas förslag till åtgärder 243

och ekonomiska intressen. Det är ändå inte alldeles lätt att genomföra ett sådant förbud. Om man gör det, ligger det nära till hands att fredsplikten blir absolut och att även politiska stridsåtgärder och demonstrationsåtgäder måste förbjudas. Bruun framhåller samtidigt att det rätts-

m.m. tekniskt är lättare att införa en begränsning som riktar sig mot klart och entydigt definierade parter. I fall parterna på arbetsmarknaden inte självmant kan begränsa excessiva åtgärder mot småföretag förefaller det inte omotiverat att i den delen överväga begränsning av rätten att vidta

en sympatiåtgärder jfr det förbud som gällde 1994.

Freeman lyfter i sin rapport fram det förhållandet att olika former av sympatiåtgärder är förbjudna i USA. Det har haft en negativ inverkan på fackföreningamas möjlighet att få kollektivavtal. Samtidigt har det elirninerat del orimliga fackliga metoder. Metcalf anser att en begränsning

en av rätten till sympatiåtgärder och/eller införandet av en proportionalitetsprincip se vidare avsnitt 6.7 skulle kunna användas som en metod för att förändra eventuella obalanser i maktförhållandet emellan. Änd-

parterna rade regler för sympatistrejk skulle dock troligen behöva kombineras med ett nytt system för erkännande av föreningsrätten antingen genom ett statligt i USA, eller i form av allmängiltigförklaring av kollek-

organ, som tivavtal.

6.7¶Proportionalitetsprincipen

Förslaget innebär att det bör införas en bestämmelse om att det i en konfliktsituation skall råda rimliga proportioner mellan en stridsåtgärd och såväl dess syfte som dess skadeverkan.

Elvander att det finns starka skäl som talar för att en lagstadgad re-

anser gel proportionalitet bör införas. Erfarenheterna lönebildnings-

om av sytemets brister under tid inte minst i samband med 1995 års

senare avtalsrörelse tyder på att det faktiskt finns en obalans ifråga om

konfliktstyrka, som kan vara en del av förklaringen till att löneökningama i Sverige sedan länge genomgående har legat högre än i våra viktigaste konkurrentländer. Härtill kommer att föreställningen om proportionalitetsprinciper har fått ett starkt fäste i EG-rätten. Elvander att en regel

menar om proportionalitet bör avse proportionen mellan såväl stridsåtgärden och dess syfte, som stridsåtgärden och dess följder. Regeln, som i lagtexten helst skall beskrivas med allmänt hållna fonnuleringar, bör i huvudsak fungera preventivt. Det får ankomma på Arbetsdomstolen att i några prejudikatsfall ange hur den skall tillämpas.

Holden Moene framhåller att parterna i Sverige har större möjligheter både när det gäller att välja stridsåtgärd och att förlägga åtgärden i tiden än vad parterna har i Danmark och Norge. Det påverkar sannolikt förhand-

244 Forskarnas synpunkter på panemas förslag till åtgärder SOU 1998: 141

lingsresultatet flera sätt. Holden Moene har valt att analyserar effekterna av en proportionalitetsprincip utifrån att kostnaderna för konflikt en är en viktig faktor i förhandlingarna. Om fackförening har möjlighet en att välja en metod kostar lite för organisationen och samtidigt leder till som stora kostnader för arbetsgivaren, det den fackliga organisationen ger styrka i förhandlingarna. Det verkar rimligt total strejk eller att anta att en lockout medför större osäkerhet beträffande kostnaderna för den varslande organisationen än begränsade stridsåtgärder gör. En sådan osäkerhet gör den varslande parten mindre stark. Om osäkerheten är stor fordras det inte så stort tillmötesgående från i förhandlingarna för den motparten att varslande parten skall avstå från sin åtgärd. Holden Moene det menar att därför kan finnas goda skäl för att begränsa rätten till partiella stridsåtgärder liksom rätten att fritt förlägga åtgärderna i tiden. I vissa fall kan det naturligtvis leda till att det blir omfattande stridsåtgärder i stället för små, begränsade sådana. På det hela taget är det ändå troligt att effekten blir positiv, men det kan också leda till inflammerade diskussioner, vilket nya kan försvåra lösningen konflikterna. Nät lagen är allmänt hållen till sin av utformning kan båda parter tro att de har lagen på sin sida. Andra forskare menar att en proportionalitetsprincip kan svår att vara tillämpa. Metcalf framhåller att flera frågor måste klaras Det gäller ut. t.ex. vem som skall fatta de avgörande besluten och hur länge stridsåten gärd skall tillåtas pågå innan den förbjuds. Man måste också hitta ett system för lönesättningen i essential services inom offentlig sektor där varje stridsåtgärd kan anses för långt. Metcalf även att det kan menar finnas risk för att det blir "carte blanche till ineffektiv eller machoen betonad arbetsledning. Bruun framhåller att införandet proportionalitetsprincip skulle av en vara ett nytt inslag i den svenska arbetsrätten. Via EG-rätten har principen visserligen kommit in i nordisk arbetsrätt, det finns knappast men skäl att införa den allmän bestämmelse. Man kan viss logik i som en se en att använda proportionalitetsprincipen för att bedöma sympatiåtgärd om en bör vara tillåten, den står i disproportion till de intressen, står på om som spel i primärkonflikten. Frågan är dock hur skall mäta åtgärds man en skadeverkningar. Det faktum att en lärarstrejk innebär besparingar för den kommun upprätthåller skola innebär väl knappast skadesom en att verkningarna av en lärarstrejk blir mindre än skadeverkningama av en strejk i en korvfabrik. Lidande och drabbar resenärer vid men, som t.ex. en flygstrejk kan också svåra att värdera. Proportionalitetsprincipen vara ställer oss enligt Bruun inför rad svåra avvägningar. Det gör en att inskränkningar i rätten till sympatiåtgärder bör förutsätta att sympatiåtgärdens omfattning och verkningar är uppenbart orimliga i förhållande till primärkonfliktens omfattning och betydelse.

,

SOU 1998: 141 F orskarnas synpunkter på parternas förslag till åtgärder 245

Ackum Agell framhåller att det kan synas självklart att det skall råda rimliga proportioner mellan syftet med en stridsåtgärd och åtgärdens skadeverkningar. Problemet är dock hur parterna skall enas om vad som är rimligt. Måhända kan ett medlingsinstitut vara en lämplig instans för att fälla ett sådant avgörande. En möjlig invändning mot proportionalitetsprincipen är att den kan skapa incitament för parterna att ta till "storsläggan. Det är motiverat att ta till långtgående stridsåtgärder om

mer

kräver krona timme än om det rör sig om två öre i man en mer per månaden.

6.8¶Forskarnas förslag till förbättring

övriga

av lönebildningen

Starkare koordinering av avtalsförhandlingarna

Holden Moene framhåller att löneökningstakten kan dämpas genom en stärkt samordning lönebildningen. En hög nominell löneökningstakt

av riskerar att leda till ökad arbetslöshet och en dålig sysselsättningsutveckling. Det är därför stor vikt att arbetstagarna, och kanske i än

av högre grad arbetsgivarna, verkar för en starkare koordinering av löneförhandlingama. Högre lön för grupp kan av flera olika skäl ha en

en negativ inverkan på andra välfärd. Ett viktigt skäl är att högre

gruppers löner leder till högre priser och drar ner köpkraften för alla. Om stora arbetstagargrupper förhandlar gemensamt kan de tänkas vilja sätta de nominella lönerna på lägre nivå för att undvika dessa negativa effekter.

en Konkurrens mellan olika fackliga organisationer som rekryterar samma yrkeskategorier kan också leda till överdrivna lönekrav. Även där kan samordnade förhandlingar dämpa kraven. Det finns dessutom ett motsvarande destruktivt samband mellan lönesättningen i olika företag, eftersom höga löner i ett företag kan leda till rekryteringssvårigheter för andra företag. Ett större samarbete på arbetsgivarsidan kan därför dämpa tendenser till högt lönetryck i ekonomin.

Freeman exempel på medlingsorganisation i USA, som har funge-

ger en rat på ett sätt ofta har lett fram till koordinerade avtal inom den

som offentliga sektorn. I organisationen finns representanter från fackföreningar i offentlig sektor och offentliga arbetsgivare. Organisationsföreträdarna har spelat stor roll när det gäller att få tvistande parter att

en närma sig varandra, att arbetsgivarföreträdama har talat med den

genom lokala arbetsgivaren och de fackliga företrädarna med det lokala facket. Organisationen har databas med tidigare avtal och med lokala

en anställningsvillkor, vilket underlättar jämförelser. De avtal, sluts med

som

246 Forskarnas synpunkter på förslag till åtgärder 141 parternas SOU 1998:

bistånd av medlingsorganisationen, orsakar inte störningar i förhållande till andra avtal i delstaten. Freeman framhåller även större grad att en av koordinering kan åstadkommas, t.ex. att låta avtalen inom vissa genom områden utgöra mönster för andra områden vad gäller för ramarna kommande avtal. Det kan minska risken för snabb löneglidning. en Metcalf pekar på det danska lönesystemet ett intressant exempel som att det inte behöver råda någon motsättning mellan centralt koordinerade

löneförhandlingar och lokal lönebildning. Även i Sverige skulle

det vara möjligt att de lokala .förhandlingarna större roll, samtidigt ge en som man fortsätter att förhandla minimilöner och trygghetsfrågor på natioom m.m. nell nivå. Det skulle troligen öka förutsättningarna för få föratt ett nytt handlingssystem allmänt accepterat. I Danmark tycks ha funnit man en medelväg som fungerar, även allvarliga konflikter då och då kan bryta om ut.

Resultatbaserade lönesystem

Freeman framhåller att det i USA och Storbritannien har funnits en utveckling mot lönesystem, innebär att ersättningen till de anställda i som större utsträckning tillåts variera beroende på företagets resultat. De anställda får del i det skulle tillkomma ägarna. Arrangemangen som annars för att åstadkomma detta varierar. Det kan röra sig om gemensamma förvärv av aktier och vinstdelningskontrakt olika slag. Gemensamt är av att arbetstagarna får ett ekonomiskt motiv och möjlighet till inflytande inte bara sitt eget arbete. Det ändrar i viss utsträckning de anställdas genom roll i företagen. Inflytandet skiljer sig t.ex. från det arbetstagare får i som företagsråd, att det ekonomiska från arbetstagarnas genom engagemanget sida blir styrande för inflytandet.

Freeman påpekar vidare att ägarinflytandet inte behöver begränsas till det egna företaget. Arbetstagares pensionsfonder kan ha andelar i andra

företag än det som arbetstagaren är anställd Fackföreningar kan ha en framträdande roll att spela i ett sådant system. I USA har pensionsfonderna vuxit mycket i samband med uppgången på börsen. Det har

främst varit välutbildade arbetstagare, har intresserat sig för den unga som formen av ägande, det har också tillämpats med framgång för lågmen avlönade. Fackföreningar-na har varit positiva och det arbetstagarstörsta ägda företaget i USA United Airlines har hög facklig organisationsgrad.

SOU 1998: 141 Forskamas synpunkter på parternas förslag till åtgärder 247

Fördelarna med olika former av ägande och vinstdelning är enligt Freeman flera. Erfarenheterna visar att företag med resultatbaserade lönesystem har något högre produktivitet. Eftersom det även finns forskningsresultat, som visar att de resultatbaserade lönesystemen leder till ökad produktivitet endast arbetstagarna deltar i beslutsfattandet, har krav dessutom ställts

om

mer demokratiska beslutssystem. sysselsättningen i företag med resultatbaserade lönesystem tenderar vidare att vara stabilare. Slutligen har det även visat sig att de resultatbaserade lönesystemen gör det lättare för företagen att rekrytera bra arbetskraft.

Det finns emellertid enligt Freeman även nackdelar. En av dessa är att arbetstagarna tar större risker och får räkna med större variationer i inkomsterna. Arbetstagarna kan komma att bli än mer beroende av ett enda företag. Om de anställda försöker att motverka detta genom att investera i flera olika företag kan istället andra intressekonflikter uppkomma. Vidare kan arbetstagarnas och fackföreningarnas ställning i företaget bli mer otydlig när arbetstagarna även får roll ägare. Systemen är också

en som svårare att tillämpa inom den offentliga sektorn.

Resultatbaserade lönesystem skulle troligen passa bra i Sverige, där den sociala tryggheten och kollektivavtalen är väl utbyggda, framhåller Freeman. Välfárdssystemen kan balansera riskerna med resultatbaserade lönesystem för de enskilda arbetstagarna. Starka fackföreningar kan övervaka lönesystemen och kan samla andelar i ägarblock av rimlig storlek.

Även Metcalf påpekar att olika former resultatbaserade lönesystem

av har blivit allt vanligare i Storbritannien och USA. Trots att det ännu inte finns någon enighet om dessa systems inverkan, varken den makroekonomiska utvecklingen eller relationerna och effektiviteten på arbetsplatserna, är de ändå värda ett allvarligt övervägande än vad som

mera tycks fallet i Sverige just Även ett litet bidrag i fonn något

vara nu. av en snabbare produktivitetstillväxt, som de resultatbaserade lönesystemen i bästa fall kan upphov till, kan till god hjälp för möjligheterna att

ge vara sänka den nominella löneökningstakten till nivå som främjar en god

en sysselsättningsutveckling.

Även Bruun förespråkar resultatbaserade lönesystem, vilka i första hand borde utvecklas i syfte att uppnå större grad löneflexibilitet. Holden

en av

Moene framhåller vidare att företagsvisa överenskommelser skulle kunna träffas även investeringsplaner för såväl fysiskt kapital som

om humankapital i utbyte på kort sikt, återhållsam lönebildning.

mot en,

248 F orskarnas synpunkter på parternas förslag till åtgärder

Dispositiv lagstiftning baserad på den

nya

förhandlingsordningen inom industrin

Elvander föreslår att den förhandlingsordningen inom industrin nya används som mönster för en dispositiv lagstiftning medlamas befogenom heter. Han menar att denna ordning är den mest långtgående och hoppingivande parterna och medlarna på den svenska arbetsmarknaden som åstadkommit under 1990-talet. Eftersom systemet med s.k. opartisk ordförande redan är prövat och befunnet livsdugligt bör den lagstiftnya ningen innehålla ett generellt "erbjudande" till arbetsmarknadens parter att genom avtalslösningar liknande Industriavtalets införa detta institut och den därmed sammanhängande möjligheten att fastställa tidsplanering en med sikte på nya avtal innan de gamla löpt ut. De befogenheter, de som opartiska ordförandena har, bör allmänt hållen formulering genom en tillföras det ordinarie statliga medlingsinstitutet. Dessa bestämmelser blir alltså dispositiva i relation till bestämmelser enligt avtal. De måste följaktligen betraktas de facto tvingande. som Denna förstärkning av medlingsinstitutet torde enligt Elvanders uppfattning kunna få större betydelse för att främja väl fungerande lönebilden ning än alla andra förändringsförslag tillsammans. Denna bedömning styrks av såväl 1998 års förhandlingsomgång i industrisektorn, de som Statsvetenskapliga teorierna om legitimitet och deliberativ demokrati. I stället för ett taktiskt spel kring medlingen som parterna ofta bedrev under 1980-talet kan förhandlingsprocess under medverkan opartisk en av ordförande utveckla ett klimat ömsesidig tillit och samarbetsvilja. En av dispositiv lagstiftning, baserad på Industriavtalet, stämmer också väl överens med det normbildningsmönster som EU de senaste åren har utvecklat inom den sociala dialogen.

Den aktiva och

arbetsmarknadspolitikens arbetslöshetsförsäkringens utformning

Ackum Agell har i sin rapport framhållit att förslaget förstärkt om ett medlingsinstitut kan lanseras som en, men inte den enda, åtgärden för att förbättra lönebildningen den svenska arbetsmarknaden. Bland de andra åtgärder, som bör diskuteras, förordar Ackum Agell framför allt arbetsatt

marknadspolitiken, inklusive arbetslöshetsförsäkringen, utformas så att

den står i bättre samklang med väl fungerande lönebildning. en

F orskarnas synpunkter på parternas förslag till åtgärder 249

För att bidra till lönebildning bör den aktiva arbetsmarknads-

en gynnsam politiken, i ökad utsträckning, utformas utifrån den gamla målsättningen att förhindra att flaskhalsar uppstår på arbetsmarknaden. Sökaktiviteten i ekonomin är viktig för lönebildningen. Ju större det effektiva arbetsutbudet är, dvs. fler arbetssökande till de lediga platserna, desto mindre är risken för stora inflationsdrivande löneökningar. Ersättningsnivån bör samtidigt enhetlig i alla arbetsmarknadspolitiska åtgärder och

vara sammanfalla med ersättningen i arbetslöshetsförsäkringen. Valet av åtgärd ska inte primärt avgöras den enskildes kortsiktiga ekonomiska övervä-

av ganden, utan baseras långsiktig strategi för att personen skall få

en fotfäste på den reguljära arbetsmarknaden.

Den aktiva arbetsmarknadspolitiken bör dessutom i ökad utsträckning inriktas mot att förhindra de tendenser, som finns, till marginalisering av

arbetsmarknaden. Från lönebildningssynpunkt är ett skäl stora grupper till detta de långtidsarbetslösa i allmänhet utövar mindre nedåt

att en press på lönerna än de korttidsarbetslösa. Sökaktiviteten tenderar att avta med arbetslöshetstidens längd. De långtidsarbetslösa kan dessutom från arbetsgivamas synvinkel vara mindre attraktiva än de korttidsarbetslösa. När "insiders" på arbetsmarknaden förhandlar om sina löner, finns det dessutom risk att lönerna för dem som har ett arbete prioriteras på bekost-

en nad de arbetslösas möjligheter att få jobb.

av

Empiriska lönebildningsstudier tyder i allmänhet också på att en generöst utformad arbetslöshetsförsäkring leder till högre löner i ekonomin. Det är därför stor vikt att arbetslöshetsförsäkringens roll, som

av inkomstförsäkring endast under omställningsperiod, betonas. Den

en empiriska forskningen stöd för uppfattningen att en väl avvägd

ger avgränsning ersättningsperiodens längd har betydelse för arbets-

av löshetens nivå. Hur lång ersättningsperioden skall vara, och vad som skall inträda i dess ställe när den gått ut, är samtidigt mycket svåra frågor som måste utredas ordentligt innan ett förslag till en ny försäkring läggs fram.

Från lönebildningssynpunkt finns det slutligen argument, som talar för

bör öka kopplingen mellan egenavgiften till försäkringen och den att man arbetslöshet, kan skapas inom ett avtalsornråde vid för höga löne-

som ökningar. Detta skulle tydliggöra att för höga löner leder till ökade egenavgifter, äter upp" stora delar av löneökningen.

som

SOU 1998: 141 Utredningens överväganden och förslag 251

7 och

Utredningens överväganden förslag

7.1¶Inledning

för

Utgångspunkter utredningens förslag

Syftet med de förslag, som utredningen lägger fram, är att de skall bidra till en väl fungerande lönebildning och en god utveckling av den svenska ekonomin, med en stark tillväxt och stigande sysselsättning utan att inflationen drivs Det är en nödvändig förutsättning för att sänka arbetslös-

upp. heten och det lägger en bra grund för en god lönsamhet i företagen, starka offentliga finanser, stigande reallöner och goda anställningsvillkor i övrigt. Utredningen vill inledningsvis redovisa fyra utgångspunkter för förslagen.

Utredningens första utgångspunkt är att lönebildningen inte fungerar bra. Sedan mitten av 1970-talet har löneökningama varit väsentligt högre i Sverige än i viktiga konkurrentländer. De löneavtal, som har slutits under 1998, ligger lägre nominell nivå än tidigare, torde ändå inne-

en men bära att löneökningama blir högre än i Tyskland och andra länder i EU. Detta trots att arbetslösheten fortfarande är hög i Sverige och väsentligt högre än de mål, som statsmakterna har ställt upp.

Utredningens andra utgångspunkt är att ramarna för lönebildningen har betydelse för den ekonomiska utvecklingen. Med ramarna avses t.ex. strukturen arbetsmarknadens organisationer, förhandlingsformer, graden av samordning, medlingsfunktioner och olika regelverk arbetsmarknaden. Lönebildningen är emellertid inte det enda som inverkar på hur väl samhällsekonomin fungerar. Även andra faktorer har betydelse för den ekonomiska utvecklingen, såsom den ekonomiska politiken, skatter, socialförsäkringar, arbetsmarknadspolitik m.m.

Utredningens tredje utgångspunkt är att avtal allmänt sett är bättre än lagstiftning. Avtalslösningar ger ofta en större stabilitet och legitimitet. De ger också bättre förutsättningar att ta hänsyn till de betingelser, som gäller inom olika delar av ekonomin. Det är mot denna bakgrund positivt att

252 Utredningens överväganden och förslag

SAF, LO, TCO och SACO har inlett samtal möjligheterna till ökat om samförstånd. Industriavtalet har varit tillgång i årets avtalsrörelse och en utredningen har noterat att det förs diskussioner om liknande avtal även på andra områden. Utredningens fjärde utgångspunkt är att det krävs ett brett stöd bland arbetsmarknadens parter och i riksdagen för förändringar lagstiftningen av detta område. Ett regelverk, parterna accepterar, stärker legitimisom teten och underlättar en väl fungerande lönebildning. Ett brett stöd i riksdagen ökar förutsättningarna för att de för lönebildningen, ramar som statsmakterna beslutar om, inte kommer att ändras med skiftande riksdagsmajoriteter. Tidpunkten för genomförande förändringar i för lönebildav ramarna ningen är särskilt den närmaste tiden. Det finns treåriga avtal gynnsam nu på huvuddelen av arbetsmarknaden, visserligen med möjlighet att säga upp den senare delen avtalsperioden. De institutioner och den ändrade av lagstiftning, som utredningen föreslår, bör finnas plats innan avtalen löper ut. Det kan bli betydligt svårare att samla ett brett stöd för att genomföra förändringar om ett par tre år när avtalsperiodema går mot sitt slut och nästa riksdagsval närmar sig.

Förslagens inriktning

Utredningen lämnar förslag till förändringar för lönebildav ramarna ningen inom fem områden. Förslagen bildar helhet och skulle kunna en lägga grunden för en väl fungerande lönebildning, skulle kunna bidra som till en god tillväxt, ökad sysselsättning och minskad arbetslöshet. Förslagen är sammansatta med inriktning på att de skulle kunna accepteras av parterna på arbetsmarknaden som en rimlig kompromiss och få ett brett stöd i riksdagen. 1 Medlingsinstitut. Direktiven har gett utredningen i uppdrag att lämna förslag till ett förstärkt medlingsinstitut, skall ökade möjligheter som ges att främja de övergripande samhällsintressena i avtalsförhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter. Utredningen föreslår att att ett nytt och starkare Medlingsinstitut bör bildas senast den l januari år 2000. Det bör ha två uppgifter, att medla och att verka för väl fungerande löneen bildning. Medlingsinstitutet bör ledas ämbetsmannastyrelse på fem av en personer. Det bör ha tre anställda medlare varav en är chef med titeln riksmedlare samt ytterligare ca tio anställda, de flesta med kompetens i Samhällsekonomi, juridik och lönestatistik. Institutet bör vidare knyta till sig tre expertråd i avtalsfrågor, Samhällsekonomi respektive lönestatistik för samverkan med arbetsmarknadens parter. Förslagen är i detta avseende

SOU 1998: 141 Utredningens överväganden och förslag 253

i stort sett desamma som i utredningens delbetänkande Medlingsinstitut och lönestatistik SOU 1997: 164. 2 Utökade befogenheter. Direktiven att institutet skall ges ökade

anger befogenheter och ha en mer aktiv roll både när det gäller lönebildningen i stort och i de enskilda avtalsförhandlingama. Utredningen föreslår att Medlingsinstitutet och medlarna bör få utökade befogenheter. Medlingsinstitutet bör kunna tidigt i löneförhandlingama, verka för en

agera samordning tidsplaner, avtalsperioder och avtalsförhandlingar samt

av skjuta på konfliktåtgärder. Vidare bör Medlingsinstitutet kunna tillsätta medlare även utan parternas medgivande, kräva att parterna kommer till överläggningar och uppmana parterna att när alla medlingsinsatser är uttömda lösa tvist skiljeförfarande. Även förlängning

en genom en av varseltiden föreslås. Genom dessa befogenheter får Medlingsinstitutet en betydligt starkare ställning än den nuvarande förlikningsmannaexpeditionen. 3 Stärkt normbildning. I direktiven anges att Medlingsinstitutet skall ha tillgång till kvalificerade ekonomiska utredningar och kompetens att sammanställa och tolka statistik är relevant för lönebildningen, samt

som att institutet även skall följa utvecklingen på den europeiska arbetsmarknaden. Utredningen förslår att den årliga och månadsvisa lönestatistiken bör förbättras i enlighet med förslagen i delbetänkandet. Medlingsinstitutet bör vidare utarbeta en årlig rapport om löneutveckling, löneförhandlingar och arbetsmarknadslagstiftning i Sverige och i omvärlden. Institutet bör dessutom för att årlig rapport de samhällsekonomiska

svara en om förutsättningarna för avtalsförhandlingarna utarbetas. 4 Stramare konfliktregler. Direktiven innehåller inga uppdrag i denna del, men utredaren har stor frihet att beakta och vidareutveckla förslag från arbetsmarknadens parter. Utredningen föreslår att en proportionalitetsregel införs, rimligare balans mellan parterna på arbets-

som ger en marknaden genom att begränsa möjligheten till stridsåtgärder, som kostar lite för den egna parten, men som orsakar stora kostnader för motparten eller tredje Vidare föreslås att förbudet mot stridsåtgärder mot

man. enmans- och familjeföretag återinförs. Däremot föreslår utredningen inte att medlemsomröstning måste genomföras före strejk och inte heller förbud mot sympatiåtgärder. Några utredningens övriga förslag kom-

av mer emellertid att innebära begränsningar i möjligheterna till sympatiåtgärder. 5 Jämställdhet. Direktiven anger att utredningen skall redovisa de jämställdhetspolitiska konsekvenserna av sina förslag. Utredningen redovisar fyra förslag, som kan medverka till en förbättring av jämställdheten. Den årliga lönestatistiken bör förbättras, vilket ger ökade möjligheter att följa löneutvecklingen för kvinnor och män. Databasen LINDA bör tillföras löneuppgifter för att förbättra möjligheterna att bedriva forskning om vad

254 Utredningens överväganden och förslag

som har betydelse för löneutvecklingen för kvinnor och Medlingsinstitutet bör i den årliga rapporten löneutveckling ha ett särskilt om m.m. kapitel om löneutvecklingen ett jämställdhetsperspektiv. Slutligen bör ur

Medlingsinstitutet ha juridisk kompetens jämställdhetsfrågor.

om Genom dessa förslag förbättras möjligheterna för parterna att under fredliga former komma fram till avtal, bidrar till god utveckling den som en av svenska ekonomin.

Avtalsfrågor

Utredningen anser att många frågor rörande för lönebildningen

ramarna kan regleras genom avtal mellan arbetsmarknadens parter. Ett exempel ett sådant avtal är det s.k. Industriavtalet. Utredningens förslag är utformade så att Industriavtalet och liknande avtal skyddas. Medlingsinstitutet bör inte få befogenhet att tillsätta medlare och skjuta på konflikt på sådana områden. Medlingsinstitutet bör emellertid väl informerat utveckvara om lingen även på dessa områden och kunna bidra med såväl förhandlingsledare och medlare som annat stöd parterna så önskar. Det är om utredningens bedömning att det, även med de förslag här läggs fram, som kommer att finnas goda skäl för parterna att träffa denna avtal typ av om

förhandlingsordningar m.m.

Utredningen vill utöver de ovan redovisade konkreta förslagen till institutioner och ändrad lagstiftning även peka på vissa möjligheter att

inom avtalsförhandlingarnas förbättra lönebildningen.

ram För det första gäller det ökad grad samordning. Även en av om forskningen inte är entydig när det gäller konsekvenserna ökad av en samordning, så är det utredningens bedömning att fördelarna överväger, när man jämför med okoordinerade branschvisa förhandlingar. Denna bedömning stöds av den goda ekonomiska utvecklingen under år i senare flera länder i vår närhet Danmark, Finland, Norge, Irland och - Nederländerna där man har haft god tillväxt och påtagligt minskad - en en arbetslöshet. Utredningen lägger förslag kunna fungera oberoende som avses av om parterna väljer att utveckla förhandlingssystemet samordnad eller mot mer lokal lönebildning, förordar samtidigt att Medlingsinstitutet verkar men för en samordning. En sådan samordning kan emellertid även åstadkommas av parterna själva och förutsätter i och för sig varken medverkan av Medlingsinstitutet eller ändrad lagstiftning. Det avgörande är i stället att parterna anser att fördelarna med en samordning överväger nackdelarna. Exempel på samverkan, som redan sker, är samordningen inom industrins område och samverkan förbunden inom LO inför årets avtalsförhandav

Utredningens överväganden och förslag 255

lingar. Vidare sker samordning olika typer nätverk på löntagar-

genom av sidan och arbetsgivarsidan.

För det andra vill utredningen peka på möjligheterna att kombinera samverkan på central nivå med ett större utrymme för anpassning av lönesystemen inom de enskilda företagen och myndigheterna. Ett exempel

ett sådant system är det danska, vilket lämnar stort utrymme för lokal lönebildning. Det är lättare att klara en lönebildning, som är förenlig med låg inflation, om förhandlingarna om löneökningar i huvudsak sker på endast en nivå.

För det tredje vill utredningen peka på möjligheterna till olika former av resultatbaserade lönesystem. De kan utformas som exempelvis vinstandelssystem, personaldelägande, pensionsfonder eller konjunkturutjämningsfonder. Flera av de forskare, som utredningen har anlitat, har framhållit fördelar med denna typ lönesystem och att de har börjat få en

av ökad utbredning i exempelvis Storbritannien och USA. Resultatbaserade lönesystem tenderar att höja produktiviteten, stimulera mer demokratiska beslutssystem och göra det lättare att rekrytera bra arbetskraft. De kan också utjämna kostnadsutvecklingen över konjunkturen. Det finska

systemet med uppbyggnad av konjunkturfonder inför inträdet i EMU är ett exempel på en åtgärd för att uppnå en sådan större grad av konjunkturell löneflexibilitet.

Trepartssamverkan

Utredningen menar att det vore en stor fördel om statsmakterna och arbetsmarknadens parter kunde uppnå samförstånd om vad som är bra för landet. Den svenska modellen byggde under lång tid på en nära samverkan mellan staten och intresseorganisationema, samtidigt som frågor om parternas inbördes förhållanden i relativt liten utsträckning reglerades i lag. Under 1970-talet skedde en förskjutning bl.a. genom att staten lagstiftade i vissa arbetsrättsliga frågor, som arbetsgivarsidan ansåg borde innefattas i arbetsgivamas rätt att leda arbetet. Under 1980-talet valde de privata arbetsgivarna att satsa mer på opinionsbildning och att avveckla en del engagemang i de partsgemensamma organen. Genom denna utveckling har den fonn av samverkan, som var en del av en tidigare framgångsmodell, förlorat i betydelse.

Utredningen föreslår att regeringen inrättar ett råd för regelbundna överläggningar med arbetsmarknadens parter för att åter stärka samförstånd och samsyn. Det torde inte krävas någon särskild institutionell underbyggnad för ett sådant råd. Regeringskansliet och parternas kanslier torde kunna ge tillräckligt underlag för de regelbundna överläggningama. Däremot bör de expertråd med representanter för arbetsmarknadens parter,

256 Utredningens överväganden och förslag

vilka utredningen föreslår i detta betänkande, kunna få roll i detta en sammanhang. En lämplig form kunde vara att de regelbundna överläggningarna förbereds av representanter för Regeringskansliet och Expertrådet för avtalsfrågor. Erfarenheten från flera länder liknande fora för diskussion är goda. av De länder som nämndes ovan Danmark, Finland, Norge, Irland och - Nederländerna har alla goda erfarenheter trepartssamverkan. I - av samband med ekonomiska kriser har kunnat samla sig omkring effektiva man åtgärdspaket. I Danmark intensifierades samverkan i samband med de svåra ekonomiska problemen i mitten 1980-talet. Ett annat exempel av från Norge är det s.k. solidaritetsaltemativet. I Nederländerna sker samverkan kontinuerliget i ett brett spektrum samhällsfrågor, och där har av samverkan formaliserats i partssarnmansatta organ med arbetsgrupper och kansliresurser. I Irland har samarbetet utvecklats kring de inkomstpolitiska uppgörelserna och i Finland sker samverkan inom för inkomstporamen litiska överläggningar. Även Österrike har omfattande en trepartssamverkan med kammare, har till uppgift att tillvarata arbetsgivares och som anställdas intressen när det gäller de flesta samhällsfrågor. Alla dessa länder har under år haft god ekonomisk utveckling. senare en Utredningen vill till sist peka möjligheterna att förbättra lönebildningen genom åtgärder på andra områden än de utredningen specifikt har arbetat med. För det första skulle det vara värdefullt ett samförstånd om kunde uppnås inom ramen för de föreslagna trepartsöverläggningama, vilket innefattade en inriktning låga nominella lönekostnadsökningar och låg inflation. Det skulle bidra till att både företag och offentlig sektor stärks och att möjligheterna till ökade reallöner förbättras. Därigenom stärks också möjligheterna till god tillväxt, ökad sysselsättning och minskad arbetslöshet. För det andra finns möjligheter att förbättra lönebildningen genom åtgärder på andra politikområden. Det gäller bl.a. skatte-, utbildnings- och arbetsmarknadspolitik. Utredningen vill här peka på att skatternas nivå, och särskilt marginalskattema, kan inverka på den strukturella arbetslösheten. Utbildning och kompetensutveckling kan minska problemen med brist på vissa typer av arbetskraft, vilken kan driva upp löneglidningen och hålla igen tillväxten. Utbildningsnivån är för övrigt de faktorer en av som ger kraftigast utslag i studier av tillväxtens förklaringsfaktorer. Arbetsmarknadspolitiken och arbetslöshetsförsäkringen kan såsom en av de forskare, utredningen har anlitat, har framhållit utformas så att den som står i bättre samklang med en väl fungerande lönebildning. En inriktning av arbetsmarknadspolitiken på att förhindra flaskhalsar och marginalisering av stora grupper arbetsmarknaden samt hög sökaktivitet och väl en avvägda ersättningsnivåer denna perspektiv värdefullt. Arbetslösvore ur hetsförsäkringen borde vidare ur denna synvinkel utformas som en om-

SOU 1998: 141 Utredningens överväganden och förslag 257

ställningsförsäkring med en avgränsning av ersättningsperiodens längd och ökad grad egenfinansiering. Samtidigt har de här nämnda frå-

en av gorna betydelse för inkomstfördelning m.m., vilket får vägas in vid bedömningen eventuella förändringar. Även denna typ frågor bör

av av kunna i trepartsöverläggningama.

tas upp

7.2 organisation och

Medlingsinstitutets

resurser

Utredningens förslag: Ett nytt medlingsinstitut bör inrättas senast den 1 januari 2000. Det bör organiseras och tilldelas resurser i enlighet med förslaget i delbetänkandet.

Skäl för utredningens förslag

Utredningen föreslog i delbetänkandet i november 1997 att Medlingsinstitutet ämbetsmannastyrelse med fem ledamöter och med

bör ledas av en institutets chef ordförande. Samtliga ledamöter och institutets chef

som borde enligt förslaget regeringen. Institutets chef borde få titeln

utses av riksmedlare. Medlingsinstitutet borde enligt förslaget utöver institutets chef ha två medlare anställda och dessutom knyta till sig en grupp externa medlare. Mandatperioden för Medlingsinstitutets chef borde enligt förslaget följa principer tillämpas för övriga myndighetschefer,

samma som vilket innebär att chefens första förordnande normalt skulle bli sex år. Även de två andra anställda medlarna föreslogs få tidsbegränsade förordnanden och utses av regeringen efter förslag av Medlingsinstitutets chef.

Därutöver föreslogs institutet dimensioneras för ytterligare tio anställda, varav sju personer med kompetens inom områdena Samhällsekonomi, lönebildning, avtalsförhandlingar, arbetsrätt, lönestatistik och avtalstolkning samt tre personer för administrativa uppgifter. Institutet borde ha möjligheter att anlita extern expertis för utrednings-, analys- och forskningsuppdrag. Medlingsinstitutet föreslogs inrätta tre råd med experter från arbetsmarknadens parter inom områdena samhällsekonorni, lönestatistik och avtalsförhandlingar.

Utredningen vidhåller de förslag presenterades i delbetänkandet. På

som några punkter har utredningen emellertid funnit anledning att utveckla resonemangen:

Förslaget att anställa tre medlare i Medlingsinstitutet har kritiserats i några av remissyttrandena. Förlikningsmannaexpeditionen menade i sitt yttrande att nuvarande system med sin stora flexibilitet gör det möjligt att

258 Utredningens överväganden och förslag SOU 1998: 141

rekrytera de för medlingsuppgifter vid varje tillfälle bäst lämpade personerna med avseende på kunskaper, erfarenheter och personliga egenskaper. En grundförutsättning för att kunna utföra uppdraget är enligt expeditionen att medlaren/medlama har parternas förtroende. När fråga uppkommer om att förordna medlare inhämtas därför regelmässigt parternas synpunkter. Denna möjlighet för parterna att påverka valet medlare har av alltid ansetts grundläggande i det svenska medlingsförfarandet. Det är

därför enligt expeditionen stort värde att ha stor frihet i valet medav av lare och inte vara bunden vid ett fåtal. Erfarenheterna den nuvarande av ordningen, som grundar sig 90-årig tidsperiod, är enligt förlikningsen mannaexpeditionen mycket goda och utredningen har enligt expeditionen inte redovisat några skäl till varför den skulle frångås.

De fackliga organisationerna ifrågasatte inte förslaget att det skall finnas medlare anställda i Medlingsinstitutet. LO kommenterade däremot de tre anställda medlamas inbördes ställning och förordade att de borde vara likställda och i vissa fall ha att fatta beslut. Kommunalarbegemensamma tareförbundet och Handelsanställdas förbund framförde likartade synpunkter. De offentliganställdas förhandlingsråd OFR framhöll det är att viktigt att myndigheten utrustas med väl utbildade medlare, externa som ges tillgång till myndighetens resurser, och att parterna förutsätts ha förslagsrätt vid val medlare inom det området. av egna Bland arbetsgivarorganisationema framhöll endast Tidningsutgivama att den nuvarande ordningen för att utse medlare borde behållas. Kom-

munförbundet angav att möjligheten att ta in externa medlare inte bara skulle gälla när det är stor arbetsbelastning institutet och vidare anfördes att det är viktigt att parterna har ett inflytande över eller vilka vem som skall medla i tvisten. Arbetsgivaralliansen framhöll också att det är viktigt

att kunna påverka vem som skall medla i tvist. Kooperationens Fören handlingsorganisation KFO och Arbetsgivarverket ifrågasatte det om kommer att finnas behov tre anställda medlare. av Utredningen vidhåller förslaget i delbetänkandet att Medlingsinstitutet bör ha tre anställda medlare. Utredningens förslag till uppgifter och befogenheter för Medlingsinstitutet förutsätter anställda medlare. Medlamas

arbetssätt föreslås förändras, vilket innebär att de måste kunna verka lång tid innan avtalen löper ut. Förberedelsema inför avtalsrörelse, för en t.ex. att åstadkomma bättre samordning förhandlingarna, förutsätter av att medlare kan samtala med parterna flera månader innan avtalen löper ut. Med hänsyn till det stora antalet avtalsornråden och kommer det parter att krävas större personalresurser än tidigare, även med relativt måttfull en ambition när det gäller att hålla kontakt med Vidare bör Medparterna. lingsinstitutet kunna erbjuda parterna bistånd medlare eller opartiska av ordförande i enskilda förhandlingar i ett tidigt skede.

SOU 1998: 141 Utredningens överväganden och förslag 259

Dessutom föreslås medlarna få utökade befogenheter vid konflikt, vilket förutsätter organisatorisk stabilitet, som inte har varit nödvändig tidi-

en

Förslagen att medlarna bör få mer förebyggande och rådgivande gare. uppgifter förutsätter också att det finns anställda medlare att ta kontakt med. Även övriga uppgifter för Medlingsinstitutet, att svara för

som lönestatistik och att följa den samhällsekonomiska utvecklingen i Sverige och omvärlden, kräver fastare form och större kontinuitet i verksam-

en heten.

Det är vidare vanligt med anställda medlare i andra länder med statliga medlingsinstitut. Anställda medlare fungerar bra i de nordiska grannländema. I Norge och Finland finns det heltidsanställda medlare. I Danmark sker avtalsrörelsema under väl avgränsad period året och där kombi-

en av

anställningen medlare med andra arbetsuppgifter. I flera angloneras som saxiska länder Storbritannien, Irland och USA finns stora medlingsin-

- stitut med många anställda medlare. Dessa organisationer har ett annorlunda arbetssätt än de nordiska. De arbetar förebyggande och rådgi-

mer vande i konfliktlösning. Det beror att dessa länder har andra arbetsrättsliga system, också på att lönebildningen i dessa länder till stor del

men sker lokal nivå.

Utredningen framför emellertid som alternativ till att från början anställa tre medlare att uppbyggnaden Medlingsinstitutet i denna del sker steg-

av vis. Inledningsvis kan det eventuellt vara tillräckligt med riksmedlaren

anställd medlare. Det finns flera osäkerhetsfaktorer, som Medlingsinsom stitutet bör beakta, när det gäller behovet av statliga medlare. En fråga gäller fler parter såsom på industrins område kommer att enas om egna

om ordningar för konfliktlösning och om dessa kommer att göra att parterna inte behöver anlita medlare från Medlingsinstitutet. En annan fråga är i hur stor utsträckning parterna kommer att vilja att Medlingsinstitutet erbjuder förhandlingsledare. Det är vidare oklart vi kommer att få fler

om eller färre svårlösta intressetvister på arbetsmarknaden samt hur många medlare som kommer att behövas till följd av att flera medlingar pågår parallellt. Ytterligare fråga och i så fall i vilken takt och

en är om, utsträckning, lönebildningen blir mer lokal, vilket skulle kunna komma att kräva större insatser ifrån Medlingsinstitutet.

Utredningen vidare att det är viktigt att parterna på arbetsmark-

menar naden har möjlighet att synpunkter på vilka personer som förordnas

ge

fast anställda medlare och medlare för särskilda uppdrag. Dessa som procedurer behöver emellertid inte formaliseras. Det är också viktigt att Medlingsinstitutet beaktar att tillgången på kompetenta medlare är begränsad. Om antalet avtalsområden fortsätter att öka och fler parter avtalar om

system för konfliktlösning, kan efterfrågan kompetenta medlare egna komma att överstiga utbudet. Däremot utredningen inte att, såsom

anser

260 Utredningens överväganden och förslag SOU 1998: 141

föreslagits LO, de tre medlarna bör ha status och likställda. av samma vara Det kan skapa en otydlig ledning av institutet. Förslaget att inrätta tre expertråd har kritiserats några remissinstanav ser. SAF avvisar förslaget att tillsätta tre expertråd och den menar att expertkunskap som råden skulle kunna bidra med redan finns att tillgå genom bl.a. Lönestatistiknämnden SCB, Konjunkturinstitutet och direktkontakter med parterna. VI inte heller att expertråden behöver inrätanser tas. Landstingsförbundet uttalar tveksamhet till värdet expertråden. av Facken inom industrin att det olämpligt att inrätta ett råd för anser vore Samhällsekonomi. Ett partsgemensamt arbete i vissa dessa frågor kan av enligt Facken inom industrin ha ett värde, det förutsätter att det är men parterna gemensamt, fristående från statsmakterna, definierar uppdrasom get, utför arbetet och står för resultatet. Kommunförbundet dock förtjänster med förslagen och har inget ser att invända mot att expertråden inrättas. LO framhåller att expertråden bör vara rådgivande och inte ha till uppgift att fatta för myndigheten bindande beslut. Råden bör vara starkt partsanknutna för att dem legitimitet i ge lönebildningen. Uppgiften att tolka och utvärdera viktiga avtal bör enligt LO ligga på rådet för avtalsfrågor och inte i förslaget rådet för som lönestatistik. Expertrådet för Samhällsekonomi kan emellertid enligt LO knytas till Konjunkturinstitutet. Utredningen vidhåller förslaget att Medlingsinstitutet bör inrätta tre expertråd inom områdena Samhällsekonomi, lönestatistik och avtalsförhandlingar. Expertråden har stor betydelse för att Medlingsinstitutet skall bli framgångsrikt. Utredningen utvecklar nedan ytterligare motiven för två av råden. Syftet med att inrätta ett expertråd för samhällsekonomi skulle enligt förslaget vara att institutet skulle kunna tillgodogöra sig parternas expertkompetens. Expertrådet skulle kunna tillfrågas institutet och av av enskilda medlare frågor inom sitt kompetensornråde. Expertrådet för om Samhällsekonomi föreslogs komma att bestå tio chefsekonomer, av ca som representerar arbetsmarknadens parter, och hämtas både från centsom ralorganisationer och förbund. Utredningen bedömer att det finns behov av ett omsorgsfullt kartläggnings- och analysarbete för att främja väl fungerande lönebildning och en underlätta avtalsförhandlingar och medling. Utredningen har konstaterat att samhällsekonomiska frågor har fått större betydelse för medlingsarbetet under 1990-talet. Det har sedan Rehnbergkommissionen 1990-1992 blivit vanligt att medlare, arbetar på uppdrag förlikningsmannaexpedisom av tionen, lägger samhällsekonomiska överväganden till grund för sina förslag till avtal. Även de opartiska ordförandena inom industrins område har fört in samhällsekonomiska aspekter i årets avtalsförhandlingar.

SOU 1998: 141 Utredningens överväganden och förslag 261

Utredningen har vidare funnit har positiva erfarenheter i andra att man länder söka skapa mellan parterna i för lönebildningen av att samsyn centrala samhällsekonomiska frågor. Det gäller exempelvis Danmark, Norge, Irland, Nederländerna och Österrike. Samverkan analyser av de om samhällsekonomiska frågorna tycks ha förbättrat sarnförståndsandan

mellan parterna i dessa länder. viktigaste invändningen mot att Medlingsinstitutet skall

Den principiellt

ha samhällsekonomisk kompetens och ett samhällsekonomiskt råd är att bör skilja medling och samhällsekonomiska överväganden. Om de man på får tyngd i medlingsarbetet så riskerar Medlingsinstitutet att bli senare stor myndighet för statlig inkomstpolitik, menar kritikerna. en Utredningens slutsats är att Medlingsinstitutet och medlarna bör ha god till samhällsekonomiska analyser samtidigt det bör och nära tillgång som finnas klar rågång mellan medling och samhällsekonomiska bedömen ningar. Det bör möjligt att tillgodose detta inom ramarna för utredvara ningens förslag i delbetänkandet. Men det förutsätter för det första att Medlingsinstitutet inte bara formellt också i praktiken är oberoende utan regeringens samhällsekonomiska bedömningar. Det förutsätter för det av andra medlarna fungerar beställare samhällsekonomiskt mateatt som av för det tredje det samhällsekonomiska rådet får en rial. Det förutsätter att självständig ställning i förhållande till Medlingsinstitutet, vilket kan uppnås rådet inte befogenheter att fatta för Medlingsinstigenom att ges bindande beslut. En medlare skall vid utformningen ett förslag till tutet av avtal inte bunden expertrådets utlåtanden och bedömningar, men vara av medlaren bör ha tillgång till det samhällsekonomiska underlaget och ha

möjlighet konsultera expertrådet för att få frågor belysta. att Organisatoriskt bör det till så att Medlingsinstitutet beställer sam-

hällsekonomiska rapporter något externt institut. Det kan t.ex. vara av Konjunkturinstitutet, Ekonomiska rådet eller Industrins ekonomiska råd. bör också möjligt för Medlingsinstitutet att vända sig till utländ- Det vara ska institut. Ekonomema vid Medlingsinstitutet bör ha till uppgift att medverka vid utformningen beställningar efter synpunkter från medav och för Samhällsekonomi. Det bör även möjligt för

larna expertrådet vara

expertrådet för avtalsfrågor be Medlingsinstitutet att beställa samhällsatt ekonomiska analyser, kan ha betydelse för avtalsförhandlingama. som Medlingsinstitutet bör ha till uppgift att regelbundet ge medlarna en översikt det samhällsekonomiska läget. Utredningen menar att det av också angeläget medlarna information strukturella frågor är att ges om kring lönebildningen och lönebildningens roll för sysselsättning, arbetslöshet, tillväxt Medlingsinstitutet bör i detta sammanhang även söka m.m. samarbete med Industrins ekonomiska råd och eventuella kommande

motsvarande råd andra avtalsornråden.

262 Utredningens överväganden och förslag SOU 1998: 141

Medlingsinstitutets arbete med de samhällsekonomiska frågorna bör emellertid inte enbart rikta sig till de medlarna. Det finns också egna anledning att ge parterna möjlighet att ta del motsvarande samhällsekoav nomiskt underlag. De analyser utarbetas bör publiceras och finnas lätt som tillgängliga för en intresserad allmänhet. Vidare bör parter, medlare och opartiska ordförande, som är verksamma inom avtalsområden med kollektivavtal andra former konfliktlösning, bjudas in delta i överom av att läggningar om samhällsekonomiska frågor. Det kan t.ex. värdefullt att vara Medlingsinstitutet för samtal samhällsekonomiska frågor med om parter och opartiska ordförande inom industrin. En invändning mot att Medlingsinstitutet uppgifter på det samhällsge ekonomiska området har varit att dessa uppgifter redan sköts andra av myndigheter, t.ex. Konjunkturinstitutet. Det görs emellertid inte något av statligt organ ingående analyser lönebildningen i Sverige och omvärlav den av det slag är motiverat i detta sammanhang. Därför behöver som Medlingsinstitutet bygga upp en verksamhet av detta slag. Den kompetens som finns utanför Medlingsinstitutet bör tas tillvara riktade genom uppdrag. Om man skulle välja att inte lägga ansvaret för arbetsuppgifterna Medlingsinstitutet utan på någon annan statlig myndighet, skulle det ändå fordra utökade resurser. Det är heller inte utan komplikationer att förlägga det samhällsekonomiska rådet till Konjunkturinstitutet. Det skulle visserligen öka närheten mellan parterna och de ekonomer, torde komma att göra del de som en av ekonomiska analyserna. Samtidigt emellertid utredningen analymenar att serna om lönebildningen skulle vinna det samhällsekonomiska rådet om inte bara är knutet till ett ekonomiskt institut utan att analyser även kan beställas från andra ekonomiska institut i Sverige och utomlands. En risk med att knyta det samhällsekonomiska rådet till Konjunkturinstitutet är vidare att det kan försvåra Konjunkturinstitutets andra arbetsuppgifter, t.ex. att utarbeta de prognoser rörande bl.a. löneutvecklingen, institusom tet gör regeringen. Enligt utredningens bedömning innebär detta sammantaget att fördelarna med att knyta det samhällsekonomiska rådet till Medlingsinstitutet överväger. Expertrådet för avtalsfrågor föreslogs fungera ett forum för lösom pande dialog mellan Medlingsinstitutet och arbetsmarknadens parter angående utvecklingen på arbetsmarknaden. Enligt förslaget bör rådets sammansättning bestå ett tjugotal förhandlingsansvariga hos de avtalsav slutande parterna och medverka till att Medlingsinstitutet har god kännedom om utvecklingstendenser arbetsmarknaden. Medlingsinstitutet borde enligt förslaget söka bedöma konfliktrisken inom olika delar arbetsav marknaden för att på ett tidigt stadium kunna erbjuda parterna bistånd i förhandlingar och därmed minska risken för öppna konflikter. Det

i SOU 1998: 141 Utredningens överväganden och förslag 263

föreslogs också att det skulle ingå i uppgifterna att sprida kunskap om goda exempel på former för samverkan mellan arbetsmarknadens parter.

Flertalet remissinstanser har inte kommenterat förslaget om att inrätta ett expertråd för avtalsfrågor. Facken inom industrin anger att det kan vara ändamålsenligt att knyta ett expertråd för avtalsförhandlingar till Medlingsinstitutet. SAF och VI är framgår ovan negativa till alla tre

som föreslagna expertråd. LO har föreslagit att Expertrådet för avtalsfrågor även bör ha i uppgift att tolka och utvärdera viktiga avtal med betydelse för den övriga arbetsmarknaden, vilket enligt utredningens förslag i delbetänkandet skulle ligga expertrådet för lönestatistik. Utredningen

att båda expertråden bör behandla frågor om att tolka och utvärdera menar avtal, utifrån skilda frågeställningar. Arbetssättet kommer att skilja

men sig mellan expertråden, främst beroende på att råden förväntas få olika sammansättning.

Expertrådet för avtalsfrågor bör enligt utredningens mening vara ett forum för Medlingsinstitutet att följa utvecklingen även de delar av arbetsmarknaden, där parterna har träffat avtal om förhandlingsordningar och konfliktlösning. Med expertrådet för avtalsfrågor bör Medlingsinstitutet kunna diskutera förutsättningarna inför en avtalsrörelse och sondera om parterna kan enas om någon form av samordning av avtalsförhandlingarna.

Förslaget att Medlingsinstitutet skall ha två huvuduppgifter, den ena att medla och den andra att verka för väl fungerande lönebildning, har

en kritiserats i flera remissvar. Den andra arbetsuppgiften går utöver de uppgifter, förlikningsmannaexpeditionen har idag. Utredningen menar

som att direktiven innebär att Medlingsinstitutet skall ha större uppgifter,

och befogenheter än den nuvarande förlikningsmannaexpediresurser tionen och att syftet skall att förbättra förutsättningarna för en väl

vara fungerande lönebildning,

Utredningen konstaterar i delbetänkandet att institutet inte skall vara ett

för statlig inkomstpolitik. Trots det har sådana farhågor framförts i organ remissyttrandena. Det finns därför anledning att söka precisera syftet med Medlingsinstitutets andra uppgift att verka för en väl fungerande lönebildning. Enligt direktiven skall Medlingsinstitutet främja de övergripande samhällsintressena i förhandlingarna. Det bör enligt utredningen tolkas så att Medlingsinstitutet skall verka för en väl fungerande lönebildning,

att så att det underlättar för parterna att ta samhällsekonogenom agera miska hänsyn. Det bör ske särskilt genom att institutet på ett tidigt stadium informerar tidsplaner och yrkanden inför kommande förhandlingar,

sig om verkar för samordnade tidsplaner för förhandlingar respektive samordnade avtalsperioder samt överlägger med parterna om de samhällsekonomiska förutsättningarna för förhandlingarna. En paragraf med denna innebörd bör föras in i Medlingsinstitutets instruktion.

264 Utredningens överväganden och förslag

I delbetänkandet lämnade utredningen ett förslag till instruktion för Medlingsinstitutet. Eftersom institutets uppgifter och befogenheter utvecklas i föreliggande betänkande behöver det tidigare förslaget till instruktion kompletteras även i andra avseenden än det rör uppgiften som att verka för väl fungerande lönebildning. Ett nytt förslag till instruktion en ingår således bland författningsförslagen. I instruktionen instianges att tutet aktivt skall medverka till att lösa arbetstvister och medverka till att parterna avstår från att använda stridsåtgärder. Det skall Medvara lingsinstitutets uppgift att säkerställa tillgången på kompetenta medlare, skiljemän och andra utomstående personer som kan medverka till lösning av intressetvister. Instruktionen också att institutet skall ha god anger en överblick över förhållanden på arbetsmarknaden, sammanställa och tolka statistik, sammanställa och analysera träffade kollektivavtal, följa förhållandena på arbetsmarknaden i Sverige och i omvärlden, särskilt i Europa, och ha erforderlig kompetens i jämställdhetsfrågor. Vidare att anges institutet årligen skall presentera vissa rapporter. Därutöver ingår bestämmelser som rör myndighetens styrelse, ledning, expertråd och skiljenämnd, samt verksförordningens tillämpning. Slutligen anges att beslut i frågor som rör medling mellan arbetsmarknadens parter inte får överklagas. Medlingsinstitutet bör inrättas senast den I januari år 2000. Det är enligt utredningens bedömning lämpligt att inrätta myndigheten i god tid före nästa avtalsrörelse. Huvuddelen avtalen går i början år 2001, av ut av men det finns dock möjlighet att säga vissa avtal redan under år en upp 1999. Samtidigt är det viktigt att tillräckligt med tid avsätts för remissbehandling och behandling i riksdagen, så att beslutet blir väl förankrat och har förutsättningar att bestå under flera mandatperioden Utredningen har inte ansett att det ingår i uppdraget att ta ställning till frågor rör stridsåtgärder och samhällsfarlighet eller har samband som som

med beredskapsfrågor.

7.3¶Agera tidigt

Utredningens förslag: Medlingsinstitutet bör ha:

befogenhet att på ett tidigt stadium kalla parter till överläggningar bl.a. för att informera sig tidsplaner och yrkanden inför kommande förom

handlingar,

till uppgift att på ett tidigt stadium överväga körschema för förhand- lingar och samordning av avtalsperioder, till uppgift att samråda med parterna de samhällsekonomiska - om

förutsättningarna för förhandlingarna samt

till uppgift att erbjuda parter så önskar medlare, förhandlingsle- - som dare eller annan expertmedverkan.

Utredningens överväganden och förslag 265

Skäl för utredningens förslag

Enligt direktiven bör utredaren lämna förslag om medlarens roll och befogenheter inom de avtalsområden, där parterna inte på egen hand förmår ändrade förhandlingsformer. Vidare anges i direktiven att

enas om det är angeläget att parterna genomför förhandlingarna så att nytt avtal kan träffas innan det gamla har löpt ut. För att främja detta bör Medlingsinstitutet enligt direktiven befogenhet att, i samråd med parterna, säker-

ges ställa sådan tidsplanering samt ordning för förhandling och tviste-

att en lösning kommer till stånd mellan parterna. En tidsplan kan även ge Medlingsinstitutet större möjligheter att i god tid identifiera principiella tvistefrågor mellan parterna. Av intresse i det sammanhanget är Industriavtalet, där parterna har fastställt sådana tidsplaner.

Parterna arbetsmarknaden har framfört synpunkter, som berör denna fråga. Exempelvis har LO föreslagit att förlikningsmannen i god tid före

avtalsrörelse i samråd med parterna skall upprätta en tids- och aktivien tetsplan för den kommande avtalsrörelsen, och då särskilt kartlägga vilka problem och krav på förändringar i gällande avtal, som parterna redan kan

SAF har framfört att avtalsförhandlingama bör koncentreras ett så se. begränsat antal frågor möjligt. Förhandlingsmetoder och rutiner bör

som därför utformas så att parterna under avtalsperioden gemensamt bestäm-

de tvistefrågor, skall prioriteras i kommande förhandlingar, och mer som att dessa blir väl förberedda.

Enligt gällande 46 § i MBL skall förlikningsmannaexpeditionen följa

nu utvecklingen på arbetsmarknaden. Om expeditionen har fått kännedom om arbetstvist, hotar eller redan har medfört stridsåtgärd, skall den utse

som förlikningsman att medla i tvisten, när medverkan av förlikningsman kan

främja lösning denna. Däremot finns det inte stöd i anses ägnad att en av MBL för att förlikningsmannaexpeditionen ett mer aktivt sätt skulle kunna verka på ett tidigt stadium för att underlätta eller medverka i avtalsförhandlingarna på det sätt, som de opartiska ordförandena inom industrins område har gjort i 1998 års avtalsförhandlingar.

Utredningen att det finns skäl för Medlingsinstitutet att agera

menar tidigare och på fler sätt än vad ligger inom förlikningsmannaexpedi-

som tionens uppgifter. Det förebyggande arbetet tjänar flera syften. Det kan bidra till att skapa förväntningar och utfall i den kommande

samsyn om avtalsrörelsen, är förenliga med de samhällsekonomiska målen om

som ökad tillväxt och sysselsättning samt fallande arbetslöshet. Det kan också bidra till att parterna fastställer tidsplaner för förhandlingarna, som gagnar ett rimligt utfall. Slutligen kan Medlingsinstitutet genom att tidigt ta kontakt med parter inom ett avtalsområde bidra till att lösa besvärliga tvistefrågor, t.ex. att erbjuda förhandlingsledare, medlare eller

genom annan expertmedverkan.

266 Utredningens överväganden och förslag SOU 1998: 141

Möjligheten för Medlingsinstitutet att tidigt kan ha positiv agera en effekt på lönebildningen. Det är bra för arbetsfreden förhandlingarna om förs under fredsplikt. Det kan dock svårt för parterna att hand vara egen skapa tillräckligt tryck i förhandlingarna, när det är lång tid kvar till dess

att det går att sätta kraft bakom yrkandena varsla stridsåtgenom att om gärder. Här kan Medlingsinstitutet hjälpa till att få igång förhandlingarna

genom att fråga efter tidsplaner och parternas yrkanden. Genom tidsatt planer och yrkanden läggs bordet minskar osäkerheten i förhandlingarna, vilket också underlättar för parterna komma fram till avtal. Föratt slaget har också fått stöd flera de forskare utredningen av av som har anlitat, även bedömningama hur stor effekt det kan varierar. om av ge Statsvetaren Nils Elvander att medlarna bör befogenhet i anser ges att samråd med parterna säkerställa sådan tidsplanering ordning att en samt för förhandlingar och tvistelösning kommer till stånd i samarbete mellan

parterna, som främjar att avtal träffas innan de gamla har gått nya ut. Industriavtalets opartiske ordförande är enligt Elvander den viktigaste

innovationen bland arbetsmarknadspartemas initiativ till förbättringar. Den opartiske ordföranden kan träda in på tidigt stadium och aktivt ett verka för en fredlig uppgörelse. Industriavtalets har, enligt parter Elvander, vidareutvecklat den informella förstärkning förlikningsmanav nainstitutet, som har skett under år. Lagen bör allmänt senare genom hållna formuleringar erbjuda sådana lösningar, skall dispositiva i som vara

förhållande till kollektivavtalslösningar.

Utredningen föreslår att Medlingsinstitutet bör ha flera befogenheter och uppgifter att tidigt. Medlingsinstitutet bör ha befogenhet på agera att ett tidigt stadium kalla parter till överläggningar bl.a. för informera sig att om tidsplaner inför kommande förhandlingar och vilka yrkanden har eller som kommer att presenteras, till uppgift att på tidigt stadium ett överväga körschema för förhandlingar och samordning avtalsperioder, till uppgift av att samråda med parterna de samhällsekonomiska förutsättningarna för om

förhandlingarna baserade rapporter löneutveckling och

om m.m. samhällsekonomi samt till uppgift erbjuda så önskar förhandatt parter som lingsledare, medlare eller expertmedverkan. annan Det första förslaget syftar bl.a. till stimulera komma i att parterna att gång med sina förhandlingar i så god tid avtal kan träffas innan de att nya gamla har löpt ut. Förslaget gör också att Medlingsinstitutet får god överblick parternas förberedelser inför avtalsförhandlingama, vilket underav lättar Medlingsinstitutets fortsatta agerande. Genom Medlingsinstitutet att föreslås få befogenhet att kalla parter hela arbetsmarknaden, även sådana har kollektivavtal förhandlingsordning, får som om annan Medlingsinstitutet förstärkt ställning. en Befogenheten att kalla parterna till överläggningar bör emellertid tilläm-

pas med urskiljning. Alla avtalsområden behöver inte täckas och ibland

SOU 1998: 141 Utredningens överväganden och förslag 267

finns det bättre sätt att informera sig. Det är också viktigt att respektera vad parterna sig kunna informera om olika stadier inför och i anser förhandlingarna. Det andra förslaget syftar till Medlingsinstitutet skall kunna verka för ett körschema för förhandlingarna och en samordning av avtalsperioderna om så bedöms möjligt och lämpligt. Detta förslag utvecklas närmare i avsnitt 7.4 Samordning tidsplaner. Genom befogenheten att kalla parterna till av överläggningar ett tidigt stadium öppnas förutsättningar för Medlingsinstitutet att få information för att bedöma behovet att söka påav verka parterna att komma överens om ett körschema respektive att samordna avtalsperiodema. Vidare det tillfälle för institutet att höra om ges parterna är intresserade att samordning kommer till stånd. av en Det tredje förslaget syftar till att skapa de samhällsekoen samsyn om nomiska förutsättningarna för förhandlingarna. Ett underlag för dessa diskussioner är de rapporter löneutveckling och samhällsekoom m.m. nomi utredningen föreslår skall publiceras årligen, vilket utvecklas i som avsnitt 7.12 Rapporter löneutveckling och samhällsekonorni. om m.m. Genom tidigt kan Medlingsinstitutet påverka det beslutsunderlag, att agera kommer att ligga till grund för parternas yrkanden i en kommande som avtalsrörelse. Förväntningar den samhällsekonomiska utvecklingen om spelar väsentlig roll när parterna fastställer sina yrkanden. En samsyn i en dessa frågor underlättar förhandlingarna. Det fjärde förslaget syftar till att Medlingsinstitutet skall få en mer förebyggande och stödjande roll. Genom att erbjuda parter så önskar som medlare, förhandlingsledare eller annan expertmedverkan kan Medlingsinstitutet bistå parterna i förhandlingsarbetet. Därmed kan Medlingsinstitutet också stimulera parterna att intensifiera förhandlingarna i god tid innan avtalen löper ut, vilket minskar risken för konflikter. De personer som Medlingsinstitutet ställer till förfogande bör ha god kunskap om altemativa avtalslösningar och kunna bidra med konstruktiva idéer till att hitta lösningar på parternas problem. MBL bör ändras så att det framgår att Medlingsinstitutet även skall verka för väl fungerande lönebildning. De uppgifter i detta syfte, som en bör emellertid föras in i Medlingsinstitutets instruktion, inte i nämns ovan, själva lagtexten. Vidare föreslås att 47 § MBL ändras så att det framgår att Medlingsinstitutet kan kalla parter till överläggningar för att informera sig kommande eller pågående avtalsförhandlingar, och att Medlingsinstiom tutet efter samtycke från berörda parter kan ställa en förhandlingsledare till parternas förfogande eller utse eller flera medlare. Medlingsinen stitutet bör ha möjlighet att vitesförelägga en part som inte respekterar en kallelse. Parterna bör dock själva kunna välja vilken information de är beredda att lämna.

268 Utredningens överväganden och förslag SOU 1998: 141

Behovet av att finna former för att avtal sluts innan de gamla går nya ut har uppmärksammats tidigare utredningar. Löneförhandlingsutredav ningen lade i sitt betänkande SOU 1991:13 fram förslag ändringar i om MBL, vilka bl.a. innebar att riksmedlare skulle inrättas. Ett de en av pro-

blem som löneförhandlingsutredningen övervägde hur skulle

var man utforma förhandlingsregler för att parterna i större utsträckning skulle kunna träffa avtal i anslutning till att de gamla löpte Frågan fick nya ut. dock inte någon lösning i utredningen.

Förhållandena i andra länder väldigt olika I Danmark ser ut. svarar parterna för samverkan. Det sker t.ex. genom att huvudorganisationema i den privata sektorn överenskommer riktlinjer för förhandlingarna, s.k. om körplaner. Inom den privata sektorn har förhandlingarna på Verkstadsindustrins område stor betydelse för löneutvecklingen. Genom principen om sammanläggning förhindras att mindre organisationer kan använda konfliktvapnet för att på egen hand driva igenom väsentligt bättre villkor än

övriga parter. Vissa länder har stora medlingsinstitut, ägnar del sin tid som en stor av förebyggande åtgärder. Exempel på sådana länder är Storbritannien, Irland och USA. En viktig uppgift i dessa länder är utveckla former för att konfliktlösning på de enskilda arbetsplatserna. I Nederländerna och Österrike inför sker samverkan förhandlingarna i samband med trepartssamverkan. I Finland förekommer relativt ofta samverkan inom för ramen

inkomstpolitiska uppgörelser.

Närmare om förslagets utformning

I de uppgifter som berör normbildning och samordning förhandlingarna av bör, enligt utredningen, expertråden involveras. Expertrådet för lönestatistik bör ha till uppgift att bedöma utfallet föregående avtalsrörelse. av Expertrådet för Samhällsekonomi bör ha till uppgift att diskutera de samhällsekonomiska rapporter, Medlingsinstitutet beställer utomståsom av ende institut. Expertrådet för avtalsförhandlingar bör ha till uppgift att utvärdera föregående avtalsrörelse och diskutera vilka slutsatser, bör som dras för de kommande förhandlingarna mot bakgrund bedömningar av av utvecklingen av samhällsekonomin, utvecklingen på arbetsmarknaden i Sverige och omvärlden och kan betydelse för förhandannat, som vara av lingarna. Vidare bör expertrådet för avtalsförhandlingar diskutera kör-

planer för de kommande förhandlingarna. De tidpunkter, i som anges Industriavtalet, kan lämpliga riktmärken för Medlingsinstitutet. Enligt vara Industriavtalet skall förhandlingarna inledas månader före utlöpningstre dagen genom att parterna framställer sina krav. En månad före utlöpningsdagen skall parterna biträdas opartisk ordförande, av en som eget

SOU 1998: 141 Utredningens överväganden och förslag 269

initiativ skall inträda i förhandlingarna och efter egen bedömning inom förhandlingsavtalets vidta de åtgärder som behövs för att slutföra ram förhandlingarna i rätt tid. Genom Medlingsinstitutet tidigt inleder samtal med parterna inom ett att avtalsområde, främjas avtal träffas innan de gamla har löpt ut. Det att nya kan också höja kvaliteten i förhandlingarna genom att Medlingsinstitutet på ett tidigt stadium kommer att efterhöra parternas yrkanden och resonera med hur lämpligen går till väga för att behandla yrkandena. I parterna man det fall ändå inte lyckas med föresatsen att komma fram till ett parterna nytt avtal utan varsel stridsåtgärder, kommer medlarna att vara bättre om förberedd att lägga ett väl utformat avtalsförslag. Det kan inte bortses från risken att parterna tar mindre ansvar om Medlingsinstitutet går in på ett tidigt stadium. Det är därför viktigt att parterna har möjlighet efter inledande samtal avstå från medverkan från att ett Medlingsinstitutet och från att delta i aktiviteter som ordnas av institutet. Medlingsinstitutet bör respektera de ordningar, finns enligt kolleksom tivavtal, och inte ett sätt, kan störa dessa förhandlingar. agera som Medlingsinstitutet bör inte kunna utse medlare eller förhandlingsledare till avtalsornråden, där det finns kollektivavtal ett motsvarande parter om förfarande. Det inledande samtalet bör dock vara obligatoriskt, eftersom det är viktigt att Medlingsinstitutet har överblick över förhandlingarna en på hela arbetsmarknaden. De inledande kontakterna med parterna bör tas av riksmedlaren eller någon de andra anställda medlarna. Efter denna första sonderande av kontakt kan parterna be biträde i förhandlingen eller i någon delförom handling. Biträdet kan ske medlare, förhandlingsledare eller av en en expert. Med en förhandlingsledare avses en person, som parterna annan i uppdrag att leda förhandlingarna, för att parterna i samförstånd skall ger söka lösningar på frågor, är aktuella i förhandlingarna. Med en som medlare främst har till uppgift att söka överbrygga avses en person, som motsättningar mellan parterna för att underlätta att få överenskommelse en till stånd stridsåtgärder. De befogenheter medlare förslås få utan som enligt förslag ändring i MBL tillkommer inte gentemot parterna om förhandlingsledare. Institutet skall vidare ha rätt att neka att ställa medlare eller förhandlingsledare till förfogande, inte anser att det är om man meningsfullt. Möjligheten bistå med förhandlingsledare opartisk att parterna en som ordförande har funnits tidigare. I den lagstiftning gällde före MBL som fanns bestämmelse om möjlighet för förlikningsmannaexpeditionen att en framställning parterna utse lämplig att såsom opartisk ordav person förande leda förhandlingar då förlikningsmans medverkan inte kan lämnas eller inte böra påkallas. Eftersom den möjligheten inte hade utnyttanses jats på länge och eftersom behov opartiska ordförande tillgodosågs av

270 Utredningens överväganden och förslag

SOU 1998: 141

genom att en sådan kallades in och bekostades ansåg av parterna, Arbetsrättskommittén, utarbetade förslag till MBL, som att den bestäm-

melsen skulle utgå lagstiftningen.

ur Enligt utredningens bedömning innebär Industriavtalet har att parterna pekat på ett behov opartiska ordföranden. Erfarenheterna under den av första avtalsrörelsen visar att de opartiska ordförandena har spelat viken tig roll, vilket motiverar att det även inom det statliga bör finnas systemet förhandlingsledare som alternativ till medlare. En viktig skillnad föreligger dock. Opartisk ordförande inom Industriavtalet har långtgående be-

fogenheter medan befogenhetema i det statliga föreslås förbesystemet hållas medlarna och Medlingsinstitutet.

7.4 av

Samordning tidsplaner

Utredningens förslag: Medlingsinstitutet bör ha befogenhet verka för att

en samordning av tidsplaner för kollektivavtalsförhandlingar giltig-

samt hetsperioder för kollektivavtal.

Skäl för utredningens förslag

Direktiven att utredningen skall överväga avtalsprocessen anger om tidsmässigt kan samordnas bättre och lämna förslag på regeländringar bör som göras för att åstadkomma detta.

Utredningen föreslår att Medlingsinstitutet, när det är lämpligt, skall verka för en tidsmässig samordning förhandlingarna för av samt en samordning av giltighetstider för kollektivavtal. Samordningen behöver dock inte innebära att alla förhandlingar förs parallellt, eller alla avtalsperiatt oder är lika långa och löper ut på datum. samma Det finns både fördelar och nackdelar med tidsmässig samordning en av avtalsperiodema. Den främsta fördelen med tidsmässig samordning en är att det underlättar en koordinering innehållet i avtalen och det av att underlättar för organisationerna att komma överens löneavtal om som är förenliga med låg inflation, vilket stärker företagens konkurrenskraft och främjar stigande reallöner, ökande sysselsättning och fallande arbetslöshet. Samordning kan vidare minska risken för konflikter och för att konfliktstarka organisationer får avtal, inte som accepteras av övriga organisationer, och därmed kommer att ligga till grund för

som kompensationskrav

i lokala förhandlingar eller i nästa avtalsrörelse. Risken för att verksamheten drabbas sympatiåtgärder minskar också samordning. av genom I flera andra länder är avtalsperiodema koordinerade mellan avtalsområdena. I Danmark är avtalen tvååriga, och den privata sektorn löper i

" i SOU 1998: 141 Utredningens överväganden och förslag 271

år den 1 eller den 1 april. De flesta avtalen i regel alla avtal ut samma mars Norge löper under andra kvartalet. Avtalen är i regel tvååriga men med ut möjlighet till central förhandling under det mellanliggande året. I ny Finland och Irland följer avtalsperiodema de inkomstpolitiska uppgörel- I Tyskland sker avtalsförhandlingama samordnat efter en informell serna. avtalsparter och delstater. I Österrike turordning som både innefattar fastställs ordningen för avtalsförhandlingama i särskild underkommitté en i samverkanssystemet. Även i Nederländerna sker samordning och en avtalsperiodema är i regel ett- eller tvååriga. Inte i något land är emellertid avtalsperiodema reglerade i lag. Koordineringen bygger i stället på tradi-

tion. Det finns nackdelar med tidsmässig samordning. Det kan föräven en svåra för parterna att lösa särskilt besvärliga frågor som kräver en avvikande avtalsperiod. Det kan också leda till inflexibla och sammanpressade lönestrukturer. En nackdel kan samordningen är så annan vara om stel alla avtal löper ut på datum. Då kan det bli svårt att klara ut att samma skall först i nästa avtalsrörelse. I Danmark, där man i vem som ut princip utlöpningsdatum för alla avtal den privata har gemensamma sektorn, har i regel accepterat att verkstadsindustrin skall vara parterna löneledande, i den meningen förhandlingarna först avslutas inom det att området. En konsekvens de utlöpningsdatumen i Danav gemensamma mark dock samtliga organisationer varslar stridsåtgärder från det är att om datum avtalen löper ut, oavsett förhandlingar har inletts eller inte, om alla avtalsområden. Det går inte utifrån tillgänglig forskning dra några säkra slutsatser om att huruvida samordning avtalsperioder är fördel eller inte för den av en samhällsekonomiska utvecklingen. Flera de forskare, som utredningen av anlitat, framhåller emellertid att det kan finnas fördelar med en tidsmässig samordning. Några forskare menade att en tidsmässig samordning är bra det leder till innehållslig samordning, att det annars riskerar att om men leda till högre nominella löner. Ett alternativ också skulle fungera är som mycket stor spridning avtalsperiodema. en av inte möjligt lagstifta fasta avtalsperioder. Ett sådant förslag Det är att om oförenligt med regeringsfonnen och med internationella konventioner. är Det skulle inskränka avtalsfriheten alltför mycket. En samordning förutsätter därmed den åstadkoms på frivillig väg. Det är dock inte alla att arbetsmarknaden önskar tidsmässig samordning. Framparter som en förallt kan det svårt att fånga in sådana har större krav vara grupper, som på löneökningar än övriga. Vissa förbund kan oroliga för att bli vara överkörda andra förbund förhandlingarna förs parallellt. av om

l 272 Utredningens överväganden och förslag SOU 1998: 141

l

Förslagets närmare innebörd

Medlingsinstitutet bör, som nänmts, ha i uppgift att verka för samorden

ning av tidsplaner för kollektivavtalsförhandlingar och giltighetsperi-

av oder för kollektivavtal. Institutet bör till den änden samråda med parterna inför avtalsrörelse, för diskutera för

en att förutsättningarna samordning.

Samtalen kan gälla hur samordningen skulle kunna utfonnas, hur

lång den

kommande avtalsperioden bör i vilken ordning avtalen bör vara, förhandlas fram och vilka förutsättningar det finns nå att en samsyn mellan parterna tidsmässig samordning. Om samtalen med om en parterna leder fram till körplan, bör detta beaktas i medlingsarbetet en gemensam och i eventuella medlarbud. Om det inte finns någon bör gemensam syn Medlingsinstitutet ändå pröva det finns anledning för institutet söka om att påverka parterna i någon speciell riktning och eventuella medlingsbud om bör konstrueras för att underlätta tidsmässig samordning i nästa avtalsrörelse.

Samordningen bör syfta till att avtalen förhandlas i ordning en som underlättar för parterna att komma överens avtal, förenliga med om som är de samhällsekonomiska målsättningarna. Målet bör inte vara att alla avtalsområden skall förhandlas samtidigt och ha exakt avtalspesamma riod. I stället bör eftersträvas att det första avtalet, sluts som avser något avtalsområde inom den konkurrensutsatta sektorn, och inte har som en betydande arbetskraftsbrist. Den offentliga sektorn bör slutförhandla sina

avtal när flertalet områden på den privata sektorn har slutit avtal. Med en samordning kan parterna komma överens att vissa komplicerade om mer förhandlingar bör slutföras först när flertalet övriga avtalsområden redan

är klara. Det förekommer att vissa större frågor inom avtalsområde kan ett fordra en avtalsperiod än vad har etablerats den annan som övriga arbetsmarknaden. Ambitionema när det gäller samordning bör i dessa fall

underordnas behovet att få bra lösning på sakfråga. av en en En god samordning av en avtalsrörelse underlättar samordning även i

nästa avtalsrörelse. Det är fördel avtalen får sådana

en om utlöpnings-

datum så att framtagandet ändamålsenlig körplan underlättas av en i nästa avtalsrörelse. Även gäller, motsatsen att när parterna en gång har splittrat avtalsperiodema så kan det ett hinder för återgå till samordvara att mer nade avtalsperioder. Det kan också uppstå situationer då det avtalsområde,

som är först i tur att sluta avtal, inte bör ligga först i körplanen, vilket

motiverar ett extra kort avtal för att andra områden skall hinna före med

sina förhandlingar.

j SOU 1998: 141 Utredningens överväganden och förslag 273

7.5¶Rätt att varslade

uppskjuta stridsåtgärder

Utredningens förslag: Medlingsinstitutet får på medlares begäran meddela beslut, varigenom part åläggs att skjuta varslad ännu inte

en upp en men påbörjad stridsåtgärd i högst 14 dagar. En stridsåtgärd som vidtas i strid mot ett sådant beslut är olovlig.

Skäl för utredningens förslag

Enligt utredningens direktiv bör Medlingsinstitutet få en betydligt starkare ställning än vad förlikningsmannaexpeditionen har idag. En möjlighet som nämns är att institutet möjlighet att skjuta varslad stridsåtgärd.

ge upp en

Utredningen förslår att Medlingsinstitutet bör få denna befogenhet. Det kan underlätta möjligheterna att nå avtal utan konflikt. Intressetvister mellan arbetsmarknadens parter bör i första hand lösas genom förhandlingar under fredliga förhållanden. stridsåtgärder ställer till skada både för de direkt inblandade parterna och tredje man. Dagens produktionsteknik gör att skadorna kan bli mycket stora redan vid en kortvarig konflikt. Den utsedde medlaren bör därför verka för att parterna uttömmer alla möjligheter till förhandlingslösning innan en konflikt bryter ut. I det sammanhanget är det fördel att institutet har möjlighet att under en kortare tid

en skjuta varslad stridsåtgärd och fortsätta medlingsarbetet. Det finns

upp en visserligen erfarna medlare som anser att möjligheten att skjuta stridsåtgärder inte bör finnas, eftersom parterna inte gör upp förrän sluttidpunkten närmar sig. Men det finns andra erfarna medlare som anser att det i vissa fall är fördel om möjligheten finns.

en

Vidare finns det föreslagna systemet etablerat på en väsentlig del av den svenska arbetsmarknaden. Parterna inom industrins område har funnit det lämpligt att opartisk ordförande befogenhet att skjuta stridsåt-

ge en upp gärder. Den s.k. Industrikommittén har rätt att längre än till att skjuta

icke påbörjade stridsåtgärder. Om arbetskonflikt har brutit ut kan upp en Industrikommittén t.o.m. föreskriva att parts stridsåtgärder skall

en avbrytas det kan förhandlingsläget. Det skulle enligt utredning-

om gagna ens mening emellertid vara alltför långtgående att ge Medlingsinstitutet rätt att avbryta redan påbörjad stridsåtgärd, som har varslats i laga

en ordning. Om den typen av befogenheter skall finnas, så bör parterna själva ha träffat avtal detta. Ett beslut uppskov med en stridsåtgärd bör

om om

274 Utredningens överväganden och förslag SOU 1998: 141

endast kunna tiden från varsel fram till det stridsåtgärden har avse att

påbörjats.

Det kan också nämnas att det finns möjligheter att skjuta på stridsåtgärder i andra nordiska länder. Bestämmelser temporär fredsplikt i om samband med förlikningsförhandlingar har sedan länge funnits i lagstiftningen i Danmark, Finland och Norge. Möjligheten för Medlingsinstitutet att skjuta på varslad stridsåtgärd en bör emellertid inte finnas om det finns avtal förhandlingsordningar, om vilka innefattar bestämmelser medling eller motsvarande ordningar. om Ett exempel ett sådant avtal är Industrins förhandlingsavtal. Det är viktigt att parter, ingår sådana avtal, inte drabbas den negativa som av effekten att de får senarelägga sina stridsåtgärder först enligt kollektivavtalets och sedan enligt lagens bestämmelser. Genom att Medlingsinstitutet enligt utredningens förslag inte mot parternas vilja har möjlighet att utse medlare på områden med sådana avtal, så finns det heller inte möjlighet för institutet att skjuta varslad stridsåtgärd. en Även ansåg

Löneförhandlingsutredningen i sitt betänkande SOU

1991:13 möjlighet till uppskov behövlig. Innan Löneförhandatt en var lingsutredningen lade fram sitt förslag hade frågan behandlats flera av tidigare utredningar. Den Nothinska kommittén SOU 1935:65 menade att det inte behövdes någon formell rätt att uppskjuta varslade stridsåtgärder, eftersom parterna frivilligt brukade med på att skjuta åtgärupp derna. Liknande argument lades fram Konfliktutredningen SOU av 1984:18, som inte heller förordade lagstiftning. Konfliktutredningen framförde även andra skäl talade mot rätt att uppskjuta stridsåtgärsom en der. Ett var att parterna skulle vara mindre benägna att anlita medlare. Ett annat var att medlarnas opartiskhet skulle kunna ifrågasättas och ett tredje att uppskov kunde innebära risk för att parterna skulle Stranda förhanden lingarna tidigare för att kompensera för uppskovsperioden. Lång tids erfarenhet löneökningar överstigande dem i omvärlden, av dagens problem med hög arbetslöshet och allt kraftigare bindande en inflationsrestriktion emellertid anledning att överväga åtgärder, ger som kan förbättra lönebildningen, även i fall då sådana åtgärder tidigare inte har ansetts motiverade. Konfliktutredningens motiv det skulle göra vara att parterna mindre benägna att anlita medlare och att medlarnas opartiskhet skulle kunna ifrågasättas motsägs att parterna i Industriavtalet har valt av att avtala om rätt för de opartiska ordförandena att skjuta stridsåtgärupp der. Därtill bör det beaktas att det endast är under begränsad tidsperiod, en som ett beslut om uppskov kan komma att gälla, och att båda parter gynnas av att avtal kan uppnås utan att stridsåtgärder träder i kraft. Det får förutsättas att Medlingsinstitutet kommer att eftersträva få att parternas förtroende och att därför kommer att tillämpa befogenheten väl man ett avvägt sätt. Det tredje argumentet att parterna skulle kalkylera med att

Utredningens överväganden och förslag 275

varslade stridsåtgärder skulle komma att skjutas upp motverkas om Medlingsinstitutet använder befogenheten selektivt. Genom att inte regelmässigt uppskjuta varslade konflikter och genom att variera tidsfristen för uppskov kan Medlingsinstitutet motverka att uppskovsmöjligheten blir ett led i en förhandlingstaktik.

I fråga uppskovstidens längd kan man se till vad som gäller i Dan-

om mark, Norge och Finland. I Danmark kan förlikningsmannen uppskjuta stridsåtgärder i två omgångar vardera 14 dagar. I Norge sätts det inte ut

om någon tid i beslutet, men bestämmelserna är sådana att en part kan tvingas till ett uppskov på 14 dagar. Även i Finland är den maximala tidsfristen

ca 14 dagar. Även på industrins område har parterna valt att begränsa

uppskovstiden till 14 dagar.

Förslaget strider inte mot regeringsforrnen. Att stridsåtgärder får skjutas

under kort tid medan medling pågår torde heller inte vara oförenupp en ligt med bestämmelserna i den europeiska sociala stadgan och de olika ILO-konventioner, reglerar den kollektiva förhandlingsrätten och

som rätten till fackliga stridsåtgärder. Det är emellertid viktigt att tidsperioden är kort. Ett beslut fredsplikt under längre tid skulle kunna betraktas

om en som ett otillåtet ingrepp i parternas rätt till stridsåtgärder. En möjlighet att avbryta stridsåtgärder, redan har brutit ut, skulle också kunna komma

som i konflikt med konventionerna.

Närmare om förslagets utformning

Befogenheten att besluta att ålägga part att uppskjuta stridsåtgärd

om en bör förbehållen Medlingsinstitutet som ett led i dess myndig-

vara hetsutövning. Det gäller även efter det att medlare har utsetts. Beslutet

en bör därför fattas av institutet på begäran av den utsedde medlaren. Normalt bör chefen för Medlingsinstitutet vara den, som formellt fattar beslutet. Beslutsbefogenheten bör också kunna delegeras till någon av de övriga två anställda medlarna. Beslutet skall inte kunna överklagas.

Uppskovsmöjligheten bör utformas så att en stridsåtgärd, som vidtas i strid mot Medlingsinstitutets beslut, blir olovlig stridsåtgärd. Den

en föreslagna bestämmelsen bör därför kompletteras med en ändring i 41 § MBL. Om uppskovsmöjligheten i stället utformades som en föreskrift med skadeståndssanktion, skulle den inte bli tillräckligt ingripande för att få verkan.

Medlingsinstitutet bör kunna tillfälligt förbjuda stridsåtgärder på alla avtalsområden och förhandlingsnivåer. Det saknas anledning att begränsa befogenheten till vissa typer av avtalsförhandlingar eller till vissa typer av situationer.

276 Utredningens överväganden och förslag SOU 1998: 141

Om möjligt bör beslutet föregås samråd med parterna. Medlingsinav stitutet bör normalt inte meddela beslut utan att först ha samrått med parterna vid ett särskilt sammanträde angående frågan uppskov. Vid om sammanträdet bör den utsedde medlaren närvarande. Medlingsinstivara tutet bör vid samrådet reda ut vad tvisten gäller, vilka förutsättningarna är för en lösning den samt vilka följder de varslade stridsåtgärdema komav mer att få. Endast om det inte är möjligt att få kontakt med part bör en beslut kunna meddelas utan att parterna något sätt har hörts. Medlingsinstitutet bör kunna meddela beslut, varigenom part åläggs en att skjuta upp stridsåtgärd under sammanhängande tid högst 14 en om dagar. I den praktiska tillämpningen bör tiden sättas efter vad är som rimligt i det enskilda fallet. Det är viktigt att det på tydligt sätt framgår ett av beslutet vilken dag förbudet upphör. Någon förnyad varselskyldighet efter förbudstiden bör inte finnas. Befogenheten för Medlingsinstitutet att meddela beslut, varigenom en part åläggs att skjuta på en stridsåtgärd, bör vidare endast användas om institutet bedömer att det är meningsfullt. Vid utredningens besök i Danmark, Norge och Finland har medlarna i dessa länder framhållit att värdet av en bestämmelse om uppskov i stor utsträckning beror på hur den tillllämpas. Slentrianmässiga uppskov för sällan förhandlingarna framåt. De kan i stället leda till att det dröjer längre tid innan ett avtal kommer till stånd. Det bör inte vara en förutsättning för uppskov att part har begärt det. en Även i fall då parterna på båda sidor anser att de har förhandlat färdigt bör Medlingsinstitutet på medlarens begäran ha möjlighet att skjuta på stridsåtgärder. Vidare bör ett beslut åläggande att skjuta på stridsåtgärd bara om en kunna fattas gång för varje varslad stridsåtgärd och gång för varje en en varslad utvidgning stridsåtgärd. För svarsåtgärd gäller detsamma av en en som för den ursprungliga åtgärden, dvs. att den kan bli föremål för ett uppskovsbeslut så snart ett varsel har lagts fram. Om stridsåtgärd en varslas på så sätt att den skall bryta ut dag och utvidgas på visst sätt vid en senare tidpunkter, kan ett och samma beslut fredsplikt omfatta både om den ursprungliga åtgärden och utvidgningarna. Varje varslad sådan åtgärd kan skjutas upp från den dag den skulle ha brutit ut och uppskovet kan gälla högst 14 dagar från den dagen. En sympatiåtgärd kan ha varslats så att den skall bryta ut samtidigt med primäråtgärden eller tid därefter. Den bör då, på sätt prien samma som märåtgärden, kunna uppskjutas under viss tidsperiod. Enligt MBL är en en sympatiåtgärd otillåten, den den vidtas till förmån för inte själv om som får vidta en stridsåtgärd. Om den primära åtgärden skjuts ett upp genom beslut om fredsplikt, blir därmed även sympatiåtgärden otillåten utan att det anges i beslutet. Det kan ändå finnas behov beslut av att ett om upp-

SOU 1998: 141 Utredningens överväganden och förslag 277

skov skall kunna fattas även beträffande sympatiåtgärden. Medlingsinstitutet bör alltid kunna hantera frågan om uppskov med sympatiåtgärder 1 åtskilt från frågan om uppskov med primäråtgärden.

7.6 varseltid

Längre

Utredningens förslag: Varseltiden för organisation eller en enskild

en arbetsgivare, har för avsikt att vidta en stridsåtgärd eller att utvidga en

som pågående stridsåtgärd, förlängs från 7 till 14 dagar. Den som underlåter att varsla Medlingsinstitutet kan bli skyldig att betala varselavgift till staten. Medlingsinstitutet får vidare ålägga en part att avbryta en stridsåtgärd,

har påbörjats utan att Medlingsinstitutet har varslats 14 dagar i försom väg. En stridsåtgärd, vidtas i strid mot ett sådant beslut, är olovlig.

som

Skäl för utredningens förslag

Varselperiodens längd

Enligt 45 § MBL är part skyldig att skriftligen varsla motparten minst 7

en dagar i förväg förestående stridsåtgärd. Det gäller dock inte om

om en giltigt hinder föreligger. Varselskyldigheten omfattar alla typer av stridsåtgärder indrivningsblockad. Även sympatiåtgärder måste varslas.

utom Skyldigheten att varsla gäller både när avsikten är att påbörja en ny stridsåtgärd och när den är att utvidga redan pågående stridsåtgärd. Det

en möter inget hinder att part i ett och varselbesked varslar både

en samma

inledande stridsåtgärd och utvidgning åtgärden vid en om en om en av senare tidpunkt.

Enligt direktiven skall utredningen pröva olika möjligheter att förbättra lönebildningen. Utgångspunkten skall tas bl.a. i de förslag, som parterna har framfört till regeringen. Arbetsgivarpartema inom den kommunala sektorn har föreslagit Varseltiden skall förlängas till 14 dagar. Även

att övriga arbetsgivarparter har framfört önskemål ändringar i varselreg-

om lema, som gör det svårare att utlösa en stridsåtgärd.

Förlikningsmannaexpeditionen har i sitt yttrande över utredningens delbetänkande pekat på problem med tillämpningen av nuvarande varselregler. Under 1990-talet har medlingsarbetet, enligt expeditionens mening, försvårats. Parterna har i ökande utsträckning motsatt sig medling under Varseltiden. Minst 7 dagar behövs för medlingsarbete innan en konflikt tillåts bryta ut. Under lång tid tillämpades medlingsreglema så att en eller flera berörda parter kontaktade expeditionen och begärde att medlare skulle utses. Med några få undantag ville parterna få igång medling så

278 Utredningens överväganden och förslag SOU 1998: 141

snart som möjligt. Parterna respekterade medlarnas behov att få åtav minstone varseltiden till förfogande innan konflikt bröt Under en ut. senare år har det hänt att varseltiden har utnyttjats del i förhandsom en lingstaktiken och att parter på olika sätt har försökt hindra medling att kommer igång. Ett sätt har varit att lämna varsel på fredag, sent en vara oanträffbar under helgen och därefter ha svårt att finna tid för överläggningar medling under de kommande vardagama. om Utredningen anser att varseltiden bör förlängas från 7 till 14 dagar. Det

är viktigt att medlaren.ges rimlig tid för sitt arbete. Om medlaren får möjlighet att sätta sig in i problemställningama och samtala med att parterna innan stridsåtgärder bryter ut ökar förutsättningarna för fredlig en

lösning av konflikten. Som framgår förlikningsmannaexpeditionens

av uppgifter har medlingsarbetet under år försvårats. Förlikningsmansenare naexpeditionens krav är att det skall finnas 7 dagar för själva medlingsarbetet. Genom förlängning varseltiden till 14 dagar bör Medlingsinstiav tutet tillförsäkras tillräcklig tid för medling. Ett alternativ till förlänga att varseltiden till 14 dagar kunde att bestämma den till 7 dagar från det vara att medlare har utsetts, men det skulle skapa för stor osäkerhet den om faktiska varseltidens längd, eftersom det kan uppstå oklarhet om när medlare kan utses.

Det är ett samhällsintresse att alla möjligheter att nå fram till ett avtal skall prövas innan stridsåtgärder bryter ut. Genom förlängning en av varseltiden ökar förutsättningarna för att parterna skall kunna komma fram till en avtalslösning utan att stridsåtgärdema vidtas. Det tid för ger mer medlare att stämma att alla möjligheter till förhandlingslösning är av en uttömda. Det är också fördel att medlare får längre tid för utarbeta en att ett förslag till avtal. Därmed ökar förutsättningarna för att parterna antar budet, och risken för att det skall uppstå tolkningsproblem vid senare tillämpningen av avtalet, torde vara mindre medlare slipper arbeta om fram sina förslag under sträng tidspress.

En längre varseltid kan vidare öka förutsättningarna för gör att parterna en realistisk bedömning av det sannolika utfallet i konflikt. Några en av forskarna har påtalat betydelsen att dämpa eventuella överdrivna förav väntningar och att utjämna de skillnader i tillgång på infonnation, kan som finnas mellan partema. En längre varseltid gör också det finns tid att mer att klarlägga innebörden ett varsel, och att klara ut vad varslad av en stridsåtgärd kan komma att leda till. Det förbättrar även möjligheterna för den som varslet riktas mot att förbereda sig för minska skadeverkningatt

arna av en stridsåtgärd.

En nackdel med längre varseltid kan att det kan ta längre tid innan vara förhandlingarna kommer igång på allvar. Uppgörelser kan vanligtvis nås först när varseltiden löper mot sitt slut och risken för öppen konflikt en är överhängande. En annan nackdel kan att längre varseltid leder till vara en

SOU 1998: 141 Utredningens överväganden och förslag 279

fler varsel och till ett minskat ansvarstagande från parternas sida. Av Löneförhandlingsutredningens betänkande SOU 1991:13 framgår att vissa parter i samband med den utredningen hade väckt tanken förlängning på grund att varseltidema i allt för stor utsträckning gått till

av diskussion varslens innehåll och om dispenser. Enligt Löneförhand-

om lingsutredningen verkade det emellertid varseltidema i många fall

som om förlängdes på frivillig väg. Vidare framhölls risken för att en förlängd varseltid skulle kunna leda till att parter i större utsträckning skulle varsla för säkerhets skull eller annat sätt för tidigt. Enligt utredningens uppfattning går det inte att bortse från att det kan finnas en risk för att förlängd varseltid får sådana effekter. Utredningen menar dock att fördelarna med förlängning varseltiden överväger de eventuella nackde-

en av lama.

En jämförelse med Danmark, Finland och Norge visar att varseltiden i de länderna i allmänhet är 14 dagar. I Danmark finns inte någon varselskyldighet i lag utan endast i kollektivavtal. Varselperiodens längd varie-

vanligen är den 14 dagar. Enligt finsk lag skall varsel lämnas 14 rar, men dagar innan stridsåtgärd bryter ut. I Norge är varseltiden fyra dagar från

en det att Riksförlikningsmannen har underrättats om att parterna inte förhandlar. Han har två dagar på sig att besluta om medling. Så länge medling pågår får stridsåtgärder inte vidtas. Efter tio dagar kan en part dock fordra att medlingen avbryts. Det skall ske senast fyra dagar senare, varvid stridsåtgärder får vidtas. Sammantaget innebär det en varseltid två eller tre veckor i Norge.

Varselreglema bör liksom i dag vara desamma för primäråtgärder och sympatiåtgärder. Ett argument, skulle kunna hävdas för att behålla

som dagens varseltider för sympatiåtgärder, är att den förlängda varseltiden inte skulle behövas till medling, eftersom medling mellan parterna i sekundärkonflikten inte kan lösa den tvist, har föranlett stridsåtgär-

som dema. Det finns emellertid starka skäl, talar för att det skall vara

som

förlängda varseltid för primäråtgärder och sympatiåtgärder. Ett

samma skäl är att varsel sympatiåtgärder kan innebära väsentlig upptrapp-

om en ning stridsåtgärdema och öka behovet medlingsinsatser för att lösa

av av primärkonflikten. Ett annat skäl är att lagstiftningen inte bör ge incitament till parterna att vidta sympatiåtgärder i stället för primäråtgärder. Om man skulle behålla kortare tid för att varsla om sympatiåtgärd, skulle det

en kunna motivera organisationerna att, vid en utvidgning av en konflikt, välja att varsla sympatiåtgärder, eller vädja till andra att göra det, i

om stället för att utvidga primärkonflikten.

Varselreglema bör vidare gälla även för områden med avtal om förhandlingsordningar liknande Industriavtalets. Det är viktigt att Medlingsinstitutet är informerat vad händer även på sådana områden,

om som även om institutet inte är involverat i medling.

280 Utredningens överväganden och förslag

Förslaget strider inte mot regeringsformen och är heller inte oförenligt med bestämmelserna i den europeiska sociala stadgan och de ILO-konventioner, som reglerar den kollektiva förhandlingsrätten och rätten till

stridsåtgärder.

Sanktion för underlåtenhet att varsla Medlingsintitutet

Den som är skyldig att varsla förestående stridsåtgärd är enligt 47 § om en

MBL också skyldig att lämna varsel till förlikningsmannaexpeditionen.

Den som underlåter att varsla motpart stridsåtgärder kan bli skyldig en om att betala skadestånd. För underlåtenhet att varsla förlikningsmannaexpeditionen gäller sanktion, nämligen penningböter. Historiskt har en annan

detta följande förklaring.

Före införandet av MBL var både skyldigheten att varsla motpart och

skyldigheten att varsla förlikningsmannaexpeditionen förenade med

en bötessanktion. När MBL infördes ändrades sanktionen för underlåtenhet att varsla motparten stridsåtgärder till skadestånd. Såvitt gällde skylom

digheten att varsla förlikningsmannaexpeditionen ansågs det inte lämpligt

att övergå från böter till skadestånd, eftersom förlikningsmannaexpeditionen inte borde försättas i den situationen att den skulle behöva uppträda som part i ett tvistemål för att få ut skadeståndet. Därför blev bötessanktionen i den delen bestående. Fram till 1991 påföljden böter, högst 300 var kr. Därefter har den varit penningböter. Sådana böter kan enligt 25 kap 3 § brottsbalken bestämmas till lägst 100 och högst 2 000 kr. Enligt utredningens mening bör sanktionen skärpas och göras så om att Medlingsinstitutet kan reagera mot försummelser att lämna varsel till Medlingsinstitutet. Bötespåföljden enligt gällande rätt är så ineffektiv att man med fog kan påstå att det i praktiken inte existerar någon sanktion för

förpliktelsen att varsla förlikningsmannaexpeditionen. Om det i enlighet

med utredningens förslag inrättas ett nytt Medlingsinstitut och fastare rutiner för medling bör det läggas vikt vid den aktuella varselregeln. De vidgade befogenheterna Medlingsinstitutet och medlarna får med utredningens förslag och den föreslagna bestämmelsen krav på om proportionalitet vid stridsåtgärder gör det än viktigare än tidigare skyldigheten att att varsla institutet efterlevs. Utredningen föreslår att det i stället för dagens böter införs varselaven gift. Böter är flera skäl inte någon lämplig sanktion. De är varselav som skyldiga är arbetsgivarorganisationer eller arbetsgivare och arbetstagarorganisationer. Det är alltså oftast juridiska har skyldighet personer som att varsla och därmed kan bryta mot bestämmelsen. Juridiska kan personer inte ställas till för brott. Endast fysiska kan dömas till ansvar personer en straffrättslig påföljd. När den nu gällande bötessanktionen skall tillämpas,

Utredningens överväganden och förslag 281

måste en allmän åklagare väcka åtal mot en företrädare för den organisation eller arbetsgivare, hade skyldighet att varsla om stridsåtgärden.

som Frågan prövas därefter i ett brottmål allmän domstol. En sanktion för

av underlåtenhet att varsla bör enligt utredningens mening riktas mot den organisation eller arbetsgivare, hade skyldighet att varsla, och inte en

som enskild företrädare.

Varselavgiften bör lägst 10 000 och högst 100 000 kr. Liknande

vara avgifter förekommer i annan lagstiftning, t.ex. i lagen om anställningsfrämjande åtgärder och .arbetstidslagen För att vara effektiv bör avgiften

större än böterna är i dag. Det högsta bötesbelopp kan utdömas vara som med dagens regler är 2 000 kr. En varselavgift kan fastställas till en betydligt högre summa. Beloppets storlek bör bestämmas mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet. Det bör därvid beaktas om det är en stor eller liten organisation eller enskild arbetsgivare, som har gjort sig

en skyldig till försummelsen. Hänsyn bör också tas till omfattningen och

den stridsåtgärd, som har varslats eller inletts utan att Medlingsinarten av stitutet har underrättats. Om det finns särskilda skäl bör varselavgiften kunna bestämmas till lägre belopp än 10 000 kr. eller bortfalla helt. Avgiften bör tillfalla staten. Frågor om varselavgift bör prövas av Arbetsdomstolen efter ansökan av Medlingsinstitutet. En sådan ansökan bör få göras inom tid månader från den dag, då varsel skulle ha

en av sex lämnats.

Rätt för Medlingsinstitutet att avbryta en stridsåtgärd som har påbörjats utan varsel

Det redovisade förslaget om varselavgifter torde normalt räcka som

nyss sanktion mot försummelsen att lämna varsel till Medlingsinstitutet. Utredningen har ändå valt att dessutom föreslå att Medlingsinstitutet skall kunna meddela beslut, varigenom en part åläggs att avbryta en stridsåtgärd

har påbörjats utan att Medlingsinstitutet har varslats. Skälen för detta som är följ ande.

Bland utredningens förslag finns två som medför ingripande möjligheter att hindra eller skjuta stridsåtgärd. Det ena finns i avsnitt 7.5 och

upp en

Medlingsinstitutet rätt att tvinga part att skjuta en varslad ger en upp stridsåtgärd. Det andra är förslaget i avsnitt 7.14 som ger Arbetsdomstolen rätt att förklara oproportionerlig stridsåtgärd olovlig. För båda dessa

en förslag har varseltid på 14 dagar ansetts vara en förutsättning för att

en beslut skall kunna fattas innan stridsåtgärderna i fråga bryter ut.

Det skulle stötande om det blev möjligt för en part att kringgå

vara beslut uppskov eller olovligförklaring genom att helt enkelt avstå från

om varsel. Utredningen kan inte utesluta att det kan uppstå situationer när

282 Utredningens överväganden och förslag SOU 1998: 141

sanktioner, som består i skadeståndsskyldighet till motparten och skyldighet att betala varselavgift till Medlingsinstitutet, inte är tillräckliga för att en part skall välja att följa varselreglema, när det finns risk för att stridsåtgården inte kan genomföras om varselreglema följs. Förslaget är tänkt för fall då den angripande parten inte har varslat Medlingsinstitutet alls vid en tidpunkt ligger 14 dagar före den dag då som åtgärden bryter ut och Medlingsinstitutet därmed helt har betagits sin möjlighet att reagera och påbörja medling i god tid. Det är inte avsett för fall då det kan diskutabelt varselmeddelandet mot den vara om svarar vidtagna åtgärden. Om den angripande parten har varslat Medlingsinstitutet om en stridsåtgärd vid en arbetsplats och mera omfattande åtgärder sedan bryter ut vid den arbetsplatsen, bör åtgärderna inte kunna avbrytas med stöd av den föreslagna bestärmnelsen. Utredningen har övervägt en regel som säger att en stridsåtgärd, som inte har varslats skall vara olovlig. Både i Danmark och i Norge leder uteblivet eller bristfälligt genomfört varsel till stridsåtgärd blir olovlig. Ett att en skäl till att ändå inte lägga fram ett sådant förslag är att oenighet om innehållet i varselmeddelanden, då skulle kunna bli föremål för tvist i domstol om huruvida stridsåtgärd är lovlig eller inte. I Danmark och en Norge är det ganska vanligt att parter tvistar sådant. Utredningen vill om undvika förslag, som kan leda till väsentlig ökning mål i domstol, en av vilka handlar den formella proceduren för stridsåtgärder och har därför om avstått från att föreslå att varsel skall förutsättning för vara en att en stridsåtgärd skall lovlig. vara Det finns skäl att återknyta till de har förts i början resonemang, som av detta avsnitt angående vikten av att varseltiden fullt ut kan utnyttjas för medling. Så snart Medlingsinstitutet har fått kännedom förestående om en eller pågående stridsåtgärd, inte har varslats 14 dagar i förväg till som institutet, bör institutet ta kontakt med den angripande parten och reda ut varför varsel inte har lämnats i tid. Om hinder för varsel har funnits, kan parten ge besked till institutet om detta. I annat fall kan Medlingsinstitutet vädja till parten att avstå från åtgärden och istället lämna varsel enligt varselreglema för en ny stridsåtgärd, kan vidtas längre fram i tiden. som Om det inte går att få kontakt med parten eller parten inte vill avstå om från åtgärden, får Medlingsinstitutet ta ställning till parten skall ålägom gas att avbryta åtgärden eller inte. Det möter inget hinder att beslut fattas innan åtgärden bryter ut och börjar gälla vid den tidpunkten. Utredningen har valt att göra försummelsen att varsla Medlingsinstitutet och inte försummelsen att varsla motparten till förutsättning för en ett beslut enligt förslaget. Eftersom det är viktigare att motparten får varsel om stridsåtgärden än att Medlingsinstitutet får det, kan det synas mer naturligt att knyta rätten att avbryta stridsåtgärd till försummelsen att en varsla motparten. Skälet till att utredningen har valt att utgå från varsel-

lL SOU 1998: 141 Utredningens överväganden och förslag 283

skyldigheten till institutet är att institutet inte bör kunna försättas i en situation där beslut inte kan fattas utan utredning i frågan om varsel har överlämnats till motparten eller inte. Det bör räcka med att varsel inte har lämnats till Medlingsinstitutet för att institutet skall ha rätt att ålägga parten att avbryta stridsåtgärden.

Utredningen har således föreslagit två sanktioner för underlåtenhet att varsla Medlingsinstitutet om stridsåtgärder. Enligt utredningens mening bör underlåtenhet att varsla inte leda till både åläggande att avbryta åtgärden och varselavgift. För det fall Medlingsinstitutet ålägger en part att avbryta stridsåtgärd bör institutet inte ha rätt att kräva ut någon var-

en

selavgift.

Förslaget strider inte mot regeringsformen och inte heller mot internationella konventioner. Den part som åläggs att avbryta en stridsåtgärd har frihet att vidta sådana åtgärder efter iakttagande av varseltiden.

Otydliga varselmeddelanden

Utredningen är medveten om att otydliga varselmeddelanden redan i dag ställer till problem vid konflikter. Flera av utredningens förslag kan komma att öka behovet av att varslen är tydligt utfomiade. Det gäller t.ex. förslagen om rätt att uppskjuta stridsåtgärder och möjligheten att olovligförklara stridsåtgärder som inte uppfyller kraven på proportionalitet. Det är tänkbart att utredningens förslag i förlängningen kan leda till ett ökat antal tvister i domstol om vilka krav som skall kunna ställas på utfonnningen varsel. Redan idag dock i lagen att varsel skall innehålla

av anges uppgift om anledningen till stridsåtgärden och om stridsåtgärdens omfattning. Utredningen anser att denna regel är tillräcklig och menar att det förslag som läggs om varselavgift för försummelse att varsla Medlingsinstitutet bör vara en tillräckligt effektiv sanktion för att bestämmelsen om innehållet i varsel skall efterlevas bättre i framtiden.

284 Utredningens överväganden och förslag SOU 1998: 141

7.7¶Obligatorisk medling

Utredningens förslag: Om det föreligger risk för stridsåtgärder bör Medlingsinstitutet ha befogenhet att utse medlare och vid vite kalla parterna till förhandling, även utan samtycke parterna. Medlare bör emellertid

av inte kunna utses vid tvist mellan parter, är bundna ett kollektivav-

som av tal som innefattar utvecklingen området och innehåller

en samsyn om regler om tidsramar för förhandlingar och medling. Medlingsinstiutet bör ha till uppgift att ge förhandsbesked i frågan viss förhand-

om en lingsordning uppfyller de därmed avsedda villkoren. Den bestämmelse i MBL, enligt vilken regeringen har möjlighet att utse förlikningskommission eller särskild förlikningsman bör tas bort.

Skäl för utredningens förslag

Utredningen föreslår att det klargörs att Medlingsinstitutet har rätt att utse en eller flera medlare även utan parternas samtycke. Det har varit oklart huruvida förlikningsmannaexpeditionen kan utse medlare mot parts eller parternas vilja och nuvarande bestämmelser har både tolkats och tillämpats olika över åren. De bör därför förtydligas. Skyldigheten att komma till förhandling bör byggas under med skärpta sanktioner. Utredningen utvecklar dessa resonemang nedan.

Det är inte första gången förslag obligatorisk medling läggs

som om fram. Med obligatorisk medlings i detta sammanhang att Med-

avses lingsinstitutet har rätt att utse medlare även utan parternas samtycke och att parterna är tvungna att fullgöra sin förhandlingsskyldighet när Medlingsinstitutet kallar parterna till förhandling. Löneförhandlingsutredningen ansåg i sitt betänkande SOU 1991:13 att det borde bli möjligt att i större utsträckning medla mot båda parternas vilja. Förslaget tog sikte på situationer då varsel hade lämnats.

SAF har vidare föreslagit att det skall hållas överläggning hos förlik-

en ningsmannainstitutet, så snart part varslar stridsåtgärd. Vid

en om en denna överläggning skall det klarläggas vilka frågor som är de huvudsakliga tvistefrågoma, vilka förutsättningar som finns för en uppgörelse samt om medling kan bidra till en lösning av tvisten. Enligt SAF:s mening bör det kunna fattas beslut medling även någon part skulle motsätta sig

om om det. En part bör i så fall ha skyldighet att medverka i medlingsförhandlingar. Enligt SAF:s förslag skulle sådan medling kunna bli aktuell, då

SOU 1998: 141 Utredningens överväganden och förslag 285

förhandlingarna har låst sig eller då stridsåtgärder skulle kunna medföra stora skador. Även de forskare, utredningen har anlitat, har

en av som uttalat att möjligheten till obligatorisk medling bör lagfästas i förtydligad fonn.

När en part har varslat om stridsåtgärder finns det ett allmänt intresse av att parterna respekterar Medlingsinstitutets beslut om medling. Förlikningsmannaexpeditionen har under 1990-talet börjat tillämpa de nu gällande bestämmelserna om medling i MBL så att medlare utses så snart ett varsel blir känt. Det har förekommit att medlare har utsetts mot en parts vilja.

Utredningen anser att medlare även i framtiden bör kunna utses även om endera eller båda parterna är negativt inställda till medling och att det bör klargöras i lagen. En stridsåtgärd berör i regel inte bara de inblandade parterna utan får även konsekvenser för tredje man. Samhället har därför

uppgift när det gäller att bevaka följderna sådana åtgärder. En part en av som har lämnat varsel har ett ansvar för att tvisten löses och bör inte ha möjlighet att välja om medlingsverksamhet skall bedrivas eller inte.

Det har förekommit att parter inte har velat medverka till medling. De nu gällande reglerna hur part vid vite kan fönnås att fullgöra sin för-

om en handlingsskyldighet är både omständliga och tidsödande att tillämpa. I praktiken är de så ineffektiva att de nästan aldrig har använts, trots att det ibland har funnits behov av att utnyttja dem. Regler, som ger Medlingsinstitutet makt att vid behov kalla en eller båda parterna vid vite till förhandling, kan underlätta för part att återgå till förhandlingsbordet

en även om förhandlingarna har kommit in i låsta lägen.

När det föreligger hot om stridsåtgärder, bör medling därför kunna initieras även om inte någon av parterna är intresserad av medlares medverkan. Medlingsinstitutet bör ha tvångsmedel till sitt förfogande, för att fönnå parter att komma till förhandling, när medlare kallar. Enligt nu gällande lag kan förlikningsmannaexpeditionen inte självständigt initiera ett vitesföreläggande. Det kan bara åstadkommas mot en part på den andra partens begäran. Expeditionen har inte heller rätt att utfärda föreläggande, utan kan bara göra en anmälan till Arbetsdomstolen. Det är Arbetsdomstolen, som har rätt att förelägga parten vid vite att fullgöra sin förhandlingsskyldighet.

Enligt utredningen bör Medlingsinstitutet självständigt ha rätt att eget initiativ utfärda vitesföreläggande till en part att komma till förhandling för medling. Utdömande vitet bör samma sätt som i dag ske i Ar-

av betsdomstolen.

I våra nordiska grannländer det att medling skall kunna vara obli-

anses gatorisk. I Danmark är parterna skyldiga att komma när förlikningsmannen kallar dem till förhandling. Det finns dock inte någon sanktion mot en part som inte kommer. Det finns det i Norge, men sanktionen utnyttjas inte. Att

286 Utredningens överväganden och förslag SOU 1998: 141

sanktionema inte behövs kan ha samband med att medlarna i Danmark oda Norge har andra medel för sitt agerande. I båda dessa länder ingriper medlarna i förhandlingarna eget initiativ. Deras främsta maktmedel att de kan uppskjuta stridsåtgärder och tvinga parterna till medling under tiden. I Finland får förlikningsmannen ingripa när det har uppstått

en arbetstvist, hotar arbetsfreden. Det är inte tänkt att ske mot båda

som parternas vilja om varsel inte har lagts. När det har skett skall förlikning:mannen dock omedelbart vidta åtgärder, som är ändamålsenliga, och då parterna skyldiga att delta i förhandlingarna.

Syftet med de förtydligade och skärpta bestämmelserna är att befogerheterna skall få en preventiv betydelse att alla berörda känner til

genom att Medlingsinstitutet har en stark position och i ett allvarligt läge kan åstadkomma medling även då parterna inte visar vilja att samarbeta. Meclingsinstitutet bör emellertid i sin vanliga verksamhet så långt möjligt undvika att utnyttja tvångsmedel. Det finns en lång och värdefull tradition av ansvarstagande hos parterna på den svenska arbetsmarknaden, och den bör vidmakthållas även i framtiden.

Ett viktigt undantag i de föreslagna reglerna föreslås för det fall medling redan pågår enligt en förhandlingsordning i kollektivavtal. Det är enligt utredningens uppfattning allmänt sett bättre med avtalslösningar on medling än med lagstiftning. De parter som har ingått kollektivavtal, son innefattar en samsyn om utvecklingen på området, klara tidsramar för förhandlingarna och någon form av medlingsverksamhet, bör därför vara undantagna från den obligatoriska medling som Medlingsinstitutet föreslås få befogenhet att besluta om. Om en part, som har varslat om stridsåtgärder, redan är föremål för medling, som sker enligt ett sådant kollektivavtal, bör Medlingsinstitutet inte ha befogenhet att utse medlare

oc därmed inte heller ha rätt att vid vite kalla parterna till förhandling. Därmed undviks att det kan bli dubbla förhandlingsprocesser på sådana orrråden, först inom ramen för avtalen och sedan i enlighet med lagen.

Det bör vara möjligt för parter att få prövat om ett avtal om förhandlingsordning uppfyller de krav som gör att Medlingsinstitutet inte ha befogenhet att utan medgivande från parterna utse medlare. Medlingsinstitutet bör ha befogenhet att göra den prövningen. En sådan prövning skall kunna ske i god tid före en avtalsrörelse. Om avtalet uppfyller kraver bör det registreras hos Medlingsinstitutet.

Utredningen anser slutligen att den bestämmelse i MBL, enligt vilka regeringen i en arbetstvist av större betydenhet kan utse förlik-

en ningskommission eller en särskild förlikningsman bör tas borL Löneförhandlingsutredningen föreslog i betänkandet SOU 1991:13 at bestämmelserna förlikningskommission och särskild förlikningsmm

om skulle upphävas. Utredningen delar den uppfattningen. Bestämmelsen ha tidigare givit upphov till problem, genom att det har rått osäkerhet i frågar

SOU 1998: 141 Utredningens överväganden och förslag 287

om huruvida det bör vara regeringen eller förlikningsmannaexpeditionen, som utser förlikningsman i tvister av stor betydelse. Den har därför inte tillämpats under lång tid. Det Medlingsinstitutet bör ha tillräcklig

nya kapacitet att hantera även arbetstvister av större betydenhet. Det är mot denna bakgrund inte meningsfullt att behålla den bestämmelsen i MBL. För övrigt kan regeringen tillsätta kommissioner även utan stöd i MBL. Så skedde exempelvis med den s.k. Förhandlingsgruppen under Bertil Rehnbergs ledning.

7.8¶Sammanläggning

Utredningens förslag: Medlingsinstitutet bör inte befogenhet att kräva

ges att parterna på arbetsmarknaden skall fatta samordnade beslut om att acceptera eller förkasta en medlares sammanlagda förslag till avtal.

Skäl för utredningens förslag

Utredningen skall enligt direktiven överväga medlingsinstitutet bör

om kunna kräva att parterna fattar samordnade beslut att acceptera eller

om avvisa förslag till avtal. Ett sådant förfarande skisseras något i direktiven. Där anges att sådana krav i så fall skall framföras i nära samråd med parterna och att en förutsättning bör vara att förlikningsmannen i dessa fall ges rätt att skjuta på varslade konflikter under en begränsad tid. Direktiven anger också vissa begränsningar för hur eventuella regler kan utfonnas. Utredningen bör t.ex. inte lägga förslag, som ger förlikningsmannen rätt att gripa in i redan träffade kollektivavtal. Vidare bör regeländringar i detta sammanhang endast avse förhandlingar mellan arbetsgivar-

en organisation och en central arbetstagarorganisation om nya riksavtal om löner och allmänna anställningsvillkor.

Enligt utredningens bedömning är det inte meningsfullt att lägga fram ett förslag om att Medlingsinstitutet befogenhet att kräva att parterna

ge arbetsmarknaden skall fatta samordnade beslut om att acceptera eller förkasta en medlares förslag till avtal, s.k. sammanläggning. Utredningen anser visserligen att sammanläggning skulle kunna vara verksamt för att förbättra lönebildningen. Sammanläggning tjänar främst det syftet att det gör det svårt för organisationer att driva krav att få väsentligt bättre

om avtal än övriga grupper. Genom att beslut fattas gemensamt för flera avtalsområden hindras sådana organisationer från att använda stridsåtgärder för att driva sina krav. I regel tvingas de att acceptera avtal, som få ligger i nivå med vad de övriga organisationerna. Däri-

som accepteras av

288 Utredningens överväganden och förslag

genom underlättas för övriga organisationer att komma fram till avtal, som är förenliga med låg inflation och tillväxt och sysselsättning.

som gynnar

Det möter dock avsevärda svårigheter att införa ett sådant regelsystem. Det första skälet för utredningens ställningstagande är att ett införande

av Sammanläggning förutsätter att en stor majoritet av organisationerna på arbetsmarknaden kan acceptera ett sådant system, och så är inte fallet.

Det andra skälet är att Sammanläggning är förenat med stora praktiska problem. Sammanläggning förutsätter ett komplicerat och i detalj fastlagt regelsystem, som ingriper i organisationemas rätt att reglera beslutsfattande och medlemsinflytande i den organisationen och där medlems-

egna omröstning något sätt bör ingå som ett led. En särskild komplikation är att medlemsomröstning i Sverige till skillnad från i Danmark och Norge

- normalt inte tillämpas i fråga om att anta eller förkasta en medlares bud. Ett annat problem är hur man ett hanterbart och rättvist sätt skall kunna vikta samman omröstningsresultat mellan organisationerna.

Det tredje skälet är att Sammanläggning skulle innebära en begränsning i avtals- och konflikträtten, som kan komma att strida mot de internationella konventionema på området. Det danska systemet med Sammanläggning har exempelvis utsatts för kritik från ILO och har modifierats som svar på kritiken.

Det uppdrag, som har givits i direktiven, har sitt i LISA-pro-

ursprung jektet Lönebildning, Inflation, Sysselsättning och Arbetsmarknad, är

som ett gemensamt projekt mellan LO och LO-förbunden för att utreda och föreslå förändringar på arbetsmarknaden och inom lönebildningen. LO har föreslagit att en statlig utredning skall överväga om förlikningsmannen kan ges rätt att begära att parterna fattar beslut att

gemensamma om acceptera eller förkasta förslag till avtal. En slutlig uppgörelse mellan två parter bör dock inte kunna läggas samman med andra avtalsförslag. Däremot bör parterna enligt LO ha möjlighet att ett temporärt avtal

enas om och då delta i eventuell sammanläggning. Om part har förhindrat

en en medling bör förlikningsmannen enligt LO vid en sarnmanläggning lägga ett begränsat förlikningsbud. Ett sådan begränsat förlikningsbud bör endast få innehålla en höjning av löner och andra ersättningar och inte förändringar av löneprinciper eller allmänna villkor.

Eftersom förslaget om gemensamma beslut avtal innebär betydande

om förändringar i det svenska förhandlingssystemet anser LO att utredningen bör genomföra en grundlig konsekvensanalys ett sådant förslag. Det

av juridiska regelverket måste analyseras En övergång måste

noga. ske successivt eftersom de nuvarande avtalen har olika längd och slutdatum. Slutligen måste det finnas tid för att systemet skall bli accepterat och

ge legitima avtal som resultat. Utredningen bör enligt LO även pröva om det finns alternativa metoder för Sammanläggning möjligheter

som ger samma

i SOU 1998: 141 Utredningens överväganden och förslag 289

att nå full sysselsättning och som samtidigt ger än större möjligheter till legitima avtal inom alla områden.

De danska erfarenheterna av sammanläggning är i stor utsträckning positiva. Sammanläggning är där reglerat i lag och har fungerat under lång tid. Sammanläggning accepteras som metod av alla de stora organisationerna och har varit ett verksamt medel att nå fram till avtal på en rimlig nivå. Sett över många år bakåt i tiden har legitimiteten i det danska konfliktlösningssystemet endast tillfälligtvis ifrågasätts när den danska förlikningsmannen inte har lyckats få parterna att acceptera medlarbud och lagstiftning har tillgripits för att få avtal till stånd, vilket exempelvis inträffade våren 1998.

De danska erfarenheterna tyder också att sammanläggning kan medverka till en väl fungerande lönebildning och en god ekonomisk utveckling. Danmark har under 1990-talet i genomsnitt haft 4 procents löneökningar, 2 procents inflation och 2 procents reallöneökningar per år. De senaste 5 åren har sysselsättningen stigit påtagligt och arbetslösheten fallit kraftigt. Storkonflikten den danska arbetsmarknaden våren 1998 inträffade när arbetslösheten hade kommit till nivå, är nästan hälften

ner en som av vad den är i Sverige om man mäter på ett internationellt standardiserat sätt.

Att sammanläggning emellertid ensam inte kan ge en gynnsam utveckling demonstreras av att detta system fanns i Danmark även när landet tidigare hade utveckling. Det har tillkommit sedan

en ogynnsam som mitten av 1980-talet och som också har medverkat till den goda utvecklingen är dels vissa arbetsmarknadspolitiska reformer, dels samsyn

en mellan parterna på arbetsmarknaden om fördelarna med en lönebildning som är förenlig med låg inflation. Danmark har också sedan början av 1980-talet fört en valutapolitik med en fastare koppling till D-marken än vad exempelvis Sverige har haft.

En nackdel med sammanläggning kan vara att det kan ge stelheter i lönebildningen. I Danmark har dock utrymmet för lokala anpassningar tillgodosetts det alltmer utbredda lägstlönesystemet. De centrala

genom avtalen avser sociala frågor, arbetstider, semester, lägstlöner m.m., medan lönerna bestäms på lokal nivå. Det innebär att ett kollektivavtal innehåller en lägstlönesats, som utgör den undre gränsen i timlönen. För den som har en timlön, som överstiger det beloppet, får höjningar i kollektivavtal inget omedelbart genomslag.

Ett skäl till att Danmark har sammanläggning kan vara den annorlunda organisationsstrukturen på löntagarsidan. Danmark har fler yrkesförbund jämfört med Sverige. Skulle Sverige mot en högre grad av organisationssplittring sådana tendenser finns bl.a. på det statliga området

- kommer motiven för sammanläggning att stärkas. Små organisationer med stor konfliktstyrka kan nämligen ha särskilt lätt att uppnå fördelar andra

290 Utredningens överväganden och förslag SOU .998:14l

organisationers bekostnad. Löneökningar för små grupper kostar arbetsgivarna relativt lite och bördan får bäras av andra organisationer

geiom minskat löneutrymme eller ökade priser.

I Norge och i Finland tillämpar man andra metoder än sammanläggiing för att uppnå en samordning. Den norska riksmedlaren fyller viktig roll

en vid kollektivavtalens tillkomst. Den medlingsverksamhet, som han bedriver, får också indirekt ett stöd av det traditionella tvångsskiljeförfaraide, som kan vänta längre fram för parter, som kräver betydligt mer än ancra. I

, Finland har man breda inkomstpolitiska uppgörelser som tjänar sanma syfte.

Utredningen anser att de övriga förändringar, som utredningen föreslår ger goda möjligheter att åstadkomma en väl fungerande lönebildning, rots att de inte innehåller möjligheten till sammanläggning. Kombinationei

av ett nytt och starkare medlingsinstitut, utökade befogenheter för instiutet och medlarna, en stärkt norrnbildning och stramare konfliktregler bör underlätta den samordning i lönesättningen, som sammanläggningen syftar till, och därmed medverka till högre tillväxt, stigande reallöner och

en sysselsättning och fallande arbetslöshet. Partemas egna ansträngningar i samma syfte är naturligtvis också väsentliga.

Om möjligheterna i ett senare skede skulle bli större att införa någon form av sammanläggning av medlingsbud skulle följande skiss kunna tjäna som utgångspunkt. Det bör emellertid samtidigt påpekas att sammanliggning som metod är förknippad med stora principiella och praktiska problem.

Det skulle kunna anges i MBL att Medlingsinstitutet har befogenhet att lägga fram medlingsbud för flera avtalsområden samtidigt, och att begära att parterna skall fatta ett gemensamt beslut. Befogenheten bör avgräisas till att gälla sammanläggning inom ett huvudavtalsornråde inte ent-

om ralorganisationema avtalar om annat. Parterna bör ha befogenhet att avtala både om mindre och större områden för sammanläggning, samliga

men som ingår i sammanläggningsområdet bör parter i ett sådant avtal.

vara

Gemensamt beslut om att godkänna eller förkasta det sammanlagda medlingsbudet skulle fattas av förbundsparterna de aktuella avtalzområdena. Om majoritet löntagarna eller arbetsgivarna säger nej til det

en av sammanlagda budet så är det förkastat. Beslutsregler måste preciseras innan systemet med sammanläggning kan genomföras. Medlemsorrröstning kan underlätta röstproceduren, men det bör också vara möjlig att hitta beslutsordningar för att vikta samman beslut, som har fattat: av organisationernas styrelser, förhandlingsdelegationer eller motsvarande.

Sammanläggning skulle inte möta några hinder när det rör organisationer som är medlemmar i huvudorganisationer, som har tillstyrkt att samnanläggning får ske. En ordning som ger Medlingsinstitutet rätt att även sammanlägga organisationer, som inte något sätt har gett sitt samtyske,

Utredningens överväganden och förslag 291

står i strid med grundlag och internationella konventioner. Det gäller t.ex. om Medlingsinstitutet genom sarnrnanläggning skulle vilja förhindra att

en liten organisation, inte är medlem i någon huvudorganisation, vidtar

som stridsåtgärder. Sammanläggning mellan huvudavtalsornråden kan inte heller ske utan samtycke från berörda områden. En fördel med sammanläggning är att parterna behåller beslutanderätten över kollektivavtalen. Om en tillräckligt stor andel av arbetsgivarna eller arbetstagarna ogillar ett sammanlagt medlarbud finns möjlighet att avvisa budet och vidta stridsåtgärder. Däremot har inte varje enskild organisation möjlighet att på egen hand avvisa ett avtalsförslag. En konsekvens

av sammanläggningen kan således bli att det stimulerar samverkan bland dem som ingår i ett sarnrnanläggningsornråde. Det riskerar emellertid samtidigt att leda till att organisationer bryter sig loss ur huvudorganisationerna eller att det sker en splittring av förbunden och att de nya förbunden inte kommer att tillhöra någon huvudorganisation.

7.9 av

Samordning avtalsförhandlingar

Utredningens förslag: Medlingsinstitutet bör ha befogenhet att när det är lämpligt verka för samordning förhandlingar löner och allmänna

en av om anställningsvillkor.

Skäl för utredningens förslag

Enligt direktiven skall förlikningsmannainstitutet ges en mer aktiv roll i de enskilda avtalsförhandlingama. Vidare nämns att förslag har framförts som rör olika fonner av samordning av avtalsprocessen.

Utredningen anser att övervägande skäl talar för en högre grad sam-

av ordning av avtalsinnehållet i förhandlingar löner och allmänna avtals-

om villkor och att Medlingsinstitutet bör ha i uppgift att verka för en sådan samordning. Det är emellertid ingen självklar slutsats, eftersom det finns både fördelar och nackdelar med ökad grad samordning. I alla hän-

en av delser bör samordningen bygga på en bred uppslutning från parterna arbetsmarknaden och inte på tvång. Utredningen utvecklar i det följande resonemangen denna punkt.

Det finns vissa samhällsekonomiska studier som tyder att det är

en fördel att antingen mot samordnade avtalsförhandlingar eller mot

mer mer lokal lönebildning. Calmfors och Drifñll har i uppmärksammad

en studie redovisat resultat, som tyder på att graden av samordning av förhandlingarna har betydelse för avtalens innehåll. Företagsvisa avtal res-

292 Utredningens överväganden och förslag SOU 1998: 141

pektive samordnade centrala avtal det bästa resultatet i bemärkelsen att ger arbetslöshet har kunnat kombineras med låg inflation. Motsatt gäller att okoordinerade branschvisa förhandlingar tenderar att högre ge arbetslöshet. Senare skattningar har inte visat stabila resultat, det men finns också teoretiska skäl för att det finns ett samband mellan förhandlingssystem och lönebildning, som är välgrundade. I samordnade förhandlingar finns det bättre förutsättningar att utforma avtalen så att de tar hänsyn till sysselsättningen arbetsmarknaden i stort. Flera de av forskare utredningen har anlitat har tagit fördelarna med att som upp samordna avtalsinnehållet. En samordning större förutsättningar för ger parterna att komma överens om löneökningar som är förenliga med fallande arbetslöshet och stigande sysselsättning. Även både företagsvisa förhandlingar och samordnade förhandlingar om i slutändan kan förväntas medverka till god sysselsättningsutveckling, en så skiljer sig de sannolika effekterna på lönestrukturen. Medan samordnade förhandlingar tenderar att leda till relativt lika löneutveckling olika områden tenderar förhandlingar på företagsnivån att leda till en större lönespridning. Samordning av avtalsinnehåll förekommer i flera länder, under som senare år har haft en god ekonomisk utveckling med fallande arbetslöshet. I Finland och Irland tillämpas t.ex. system med nationella inkomstpolitiska uppgörelser. I Danmark och Norge sker en samordning medlingen. genom Det är dock inte så att medlarna har i uppdrag att till att avtalen se anpassas till de samhällsekonomiska förutsättningarna. Samordningen bygger i stället på att medlarna söker få parterna att acceptera att alla har att vinna på att nivåerna i avtalen sätts med utgångspunkt i exportsektoms konkurrenskraft och att förändringar lönerelationer genomförs stegvis. av Både Nederländerna och Österrike har valutapolitik med stark en en knytning av valutan till den tyska D-marken, vilket ställer stora krav lönebildningen. Samordningen åstadkoms därmed genom att alla parter har att utgå från samma norm. Det finns emellertid också länder som har gått mot mer lokal lönebildning och har haft en god ekonomisk utveckling med fallande arbetslöshet under senare år. I Europa gäller det främst Storbritannien. Utanför Europa gäller det bland annat Australien och Nya Zeeland. Man kan också peka på att USA, som har en i huvudsak oreglerad arbetsmarknad, i hög grad har klarat av att kombinera en god tillväxt, stigande sysselsättning, fallande arbetslöshet och låg inflation år. under senare Det är möjligt att åstadkomma samordning avtalen inom för en av ramen olika förhandlingssystem. I Österrike bestäms anställningsvillkoren för arbetare i huvudsak på central nivå. Även i Norge och Finland innehåller de centrala avtalen bestämmelser om löneökningar. Samordningen central nivå kan ske även om löneökningarna för de anställda bestäms

l SOU 1998: 141 Utredningens överväganden och förslag 293

de enskilda företagen. I Danmark gäller samordningen endast minimilöner och allmänna anställningsvillkor. Löneökningama för huvuddelen av de anställda bestäms företagsnivå. I Nederländerna har vissa storföretag lämnat branschförhandlingarna ingår i organisationer, deltar i

men som den övergripande samordningen. I Irland sluts de inkomstpolitiska uppgörelsema central nivå, men eventuella kollektivavtal sluts på respektive företag. Många av de internationella företagen i Irland är inte parter i kollektivavtal.

Utredningens samlade bedömning är att det finns både samhällsekonomiska skäl och erfarenheter från andra länder, talar för att högre

som en grad av samordning kan ge ett bättre resultat än okoordinerade branschvisa löneförhandlingar. Alternativet att övergå till en lokal lönebildning skulle troligen också ge ett bättre resultat, men torde inte vara möjligt att genomföra med den höga organisationsgraden och den internationellt sett starka inriktningen på relativt små inkomstskillnader i det svenska samhället. I det perspektivet förefaller i och för sig det danska systemet attraktivt med sin kombination av samordning vad gäller sociala frågor, arbetstider, semester, minirnilöner m.m. och lokal bestämning av själva löneökningarna.

Utredningen konstaterar vidare att samhällsekonomiska hänsyn har fått en större roll i medlingen under 1990-talet än tidigare. Det nya arbetssättet utvecklades först i den s.k. Rehnberg-gruppen. I riktlinjerna till

gruppen anfördes att den ekonomiska utvecklingen med snabba kostnadsstegringar innebär ett allvarligt hot mot den fulla sysselsättningen i landet och därmed också mot välfärdspolitiken. Vidare nämndes att statsministern efter kontakter med företrädare för arbetsmarknadens parter hade konstaterat att det fanns förutsättningar för att pröva särskilda insatser för att växla ned löneökningarna. Den särskilde förhandlaren fick i uppdrag att medverka till uppgörelser mellan de avtalsslutande parterna och till att avtalen skulle vara av den karaktären att de ledde till en radikal dämpning av de totala löneökningama inklusive löneglidningen under 1991. I ett tilläggsuppdrag i september 1990 fick Rehnberg-gruppen i uppdrag att undersöka förutsättningarna att träffa stabiliseringsavtal för i första hand 1991.

Rehnberggruppen lärrmade ett förslag till stabiliseringsavtal i december 1990. Alla arbetsgivare svarade ja. På den fackliga sidan bilden

var mer splittrad. Från LO korn positiva svar från förbund motsvarande 83 procent av medlemmarna, från TCO 41 procent och från SACO 78 procent. Samtliga parter som svarat förutsatte att hela arbetsmarknaden skulle svara ja. Förhandlingar inleddes och till slut hade praktiskt taget hela arbetsmarknaden träffat avtal med samma innehåll och för samma tidsperiod.

I senare avtalsrörelser under 1990-talet har de medlare, som har utsetts av förlikningsmannaexpeditionen nonnalt strävat efter att få parterna att ta samhällsekonomiska hänsyn. Det framgår bl.a. av förlikningsmannaexpe-

294 Utredningens överväganden och förslag SOU 1998: 141

ditionens remissyttrande över utredningens delbetänkande. I medlarnas förslag till avtal har ofta infogats texter det samhällsekonomiska läget.

om Att medlarna har infört ett sådant arbetssätt, där själva fört in texter,

man som inte bygger på yrkanden från dem är parter i förhandlingen, har

som accepterats.

I årets avtalsförhandlingar har riktningen gått mot högre grad

av samordning, främst genom de avtal som har träffats industrins område. Industrins samarbetsavtal syftar till att främja industriell utveckling, lönsamhet och konkurrenskraft för att därigenom lägga grund för god löne-

en utveckling och goda villkor i övrigt för de anställda. I avtalet även

anges att Industrikommittén skall utse ett ekonomiskt råd. Detta råd skall kunna lämna utlåtanden och rekommendationer i ekonomiska frågor på uppdrag av förbundsparter gemensamt eller av en opartisk ordförande eller av Industrikommittén.

Inför årets avtalsförhandlingar samordnades vidare utgångspunktema för LO-förbunden genom medverkan från LO centralt. Det förekommer även informell samverkan i nätverk, både arbetsgivarsidan och på den fackliga sidan.

Medlingsinstitutet bör mot denna bakgrund ha i uppgift att medverka till en samordning av avtalsförhandlingama. Denna samordning bör dock bygga på frivillighet. En tvångssamordning skulle riskera att strida mot internationella konventioner.

Medlingsinstitutet kan verka för samordning på flera sätt. Ett sätt är genom nonnbildning. Medlingsinstitutet kan t.ex. verka för att parterna på arbetsmarknaden får en gemensam syn på de samhällsekonomiska förutsättningarna. Den s.k. Europanonnen var ett sätt att skapa Det

en samsyn. har diskuterats om utformningen hade kunnat göras på något annat sätt för att förhindra att den blev ett golv i förhandlingarna. Industrins ekonomiska råd har istället för att ange en viss siffra gjort vissa känslighetsberälmingar av konsekvenserna för sysselsättning vid olika löneantaganden.

m.m. Medlarna kan vidare medverka till samordning utformningen

genom av förslag till avtalslösning. Medlaren bör ha rätt att söka påverka innehållet i ett avtal. Det kan t.ex. handla att försöka få parter att ta hänsyn till

om redan träffade avtal eller att försöka få till stånd avtal inte i onödan

som försvårar uppgörelser för de parter ännu inte har slutit avtal. I vilken

som utsträckning det är lämpligt att medlaren söker påverka avtalsinnehållet bör avgöras i varje medlingssituation. Medlaren får försöka hitta ba-

en lanspunkt mellan intresset av att åstadkomma samordning och vad ett medlingsbud måste innehålla för att den aktuella tvisten skall få en lösning.

En särskild teknik för att få medlare att söka påverka avtalsinnehållet skulle kunna vara att Medlingsinstitutet medlaren instruktion

ger en om inriktningen på ett avtalsbud och att den instruktionen offentliggörs.

"

SOU 1998: 141 Utredningens överväganden och förslag 295

Tekniken med instruktion kan tillämpas på olika sätt. En möjlighet är att l i använda instruktionen för undvika inte ansvarsfullt i

att att parter agerar förhandlingarna. Möjligheten av en instruktion skulle kunna ge parterna incitament att sköta förhandlingarna på ett seriöst sätt. Ett annat skäl skulle vara att påverka förväntningarna bland organisationens medlemmar om vilket resultatet kan bli av en medlingsförhandling.

Problem kan emellertid uppstå om en part som ogillar en instruktion väljer att vidta stridsåtgärder för att undanröja instruktionen. Då riskerar förhandlingsläget att bli låst, eftersom stridsåtgärdema riktar sig lika mycket mot institutet som mot motparten. Väljer Medlingsinstitutet att ändra instruktionen kan det uppfattas som att det lönar sig att obstruera mot institutet. Skulle Medlingsinstitutet istället välja att ligga kvar med den ursprungliga instruktionen, kan motparten tvingas att lämna medlingen för att få en lösning av konflikten. Utredningen ser därför inte detta som någon teknik, som bör få en mer allmän tillämpning, men vill inte heller utesluta att det kan vara ändamålsenligt med en välforrnulerad instruktion i vissa situationer.

7.10 och

Skiljeförfarande skiljenärnnd

Utredningens förslag: Det bör inte införas en allmän möjlighet för Medlingsinstitutet att förordna om tvångsskiljeförfarande. Däremot bör det finnas en skiljenärnnd lmuten till Medlingsinstitutet, vilken kan avgöra en tvist när alla möjligheter till medling är uttömda, om nödvändigt efter ett särskilt beslut av riksdagen. Vidare bör Medlingsinstitutet ha en rådgivande och stödjande roll vid konfliktlösning bland annat genom att erbjuda hjälp med olika former av skiljeförfarande. Medlingsinstitutet bör kunna uppmana parter att avgöra en tvist genom skiljeförfarande. Om uppmaningen inte följs bör Medlingsinstitutet ha till uppgift att infomrera regeringen och eventuellt avge en rekommendation om tvångs- Skiljeförfarande.

Skäl för utredningens förslag

Dessa frågor berörs inte i direktiven utan behandlas av utredningen dels mot bakgrund ett förslag från SAF, enligt vilket en medlare bör kunna

av använda tvångsskiljedom, när det föreligger särskilda skäl, dels på initiativ av utredningen som en metod att lösa konflikter på arbetsmarknaden.

296 Utredningens överväganden och förslag SOU 1998: 141

Tvångsskiljenämnd

Enligt förslaget från SAF skulle tvångsskiljeförfarande kunna då

äga rum, förhandlingarna är blockerade. Förfarandet skulle kunna avse samtliga förhandlingsfrågor eller enbart vissa. Det skulle därmed vara möjligt att avskilja särskilt svårlösta tvistefrågor för skiljedom. Skiljemän skulle enligt SAF kunna utses med stöd av bestämmelserna i skiljemannalagen eller av medlarna, om en part inte vill medverka. Under skiljeförfarandet skulle fredsplikt gälla. Innan skiljeförfarande tillgrips skulle parterna få tillfälle att yttra sig. Om ingendera parten skulle vilja ha frågan avgjord genom skiljedom, skulle detta respekteras. I undantagsfall skulle medlarna dock kunna förordna skiljedom mot båda parters vilja, till exempel i

om fall då stridsåtgärder medför stora skador för tredje man.

Ett alternativ till det nyss beskrivna förfarandet skulle enligt SAF kunna vara att införa tvingande slutbudsmedling. Medlaren skulle då kunna välja det av parternas slutbud, som medlaren anser lämpligast. En svårighet med slutbudsmedling, som SAF har berört, är att avtalsförhandlingar är komplexa och rör många frågor, som är svåra att värdera inbördes. Det kan därför vara besvärligt för parterna att formulera ett slutbud och vanskligt för medlaren att värdera och jämföra slutbuden. Dock bör det enligt SAF beaktas att tvingande slutbudsmedling endast skulle komma i fråga vid synnerliga skäl.

Risk för tvångsskiljedom eller tvingande slutbudsmedling skulle enligt SAF sannolikt öka konstruktiviteten i förhandlingarna. Parterna skulle alltid ha möjlighet att träffa uppgörelse och därmed undvika tvångsmedellema. De skulle få ett starkt incitament att kraft sluta avtal utan

av egen att vidta stridsåtgärder.

Enligt nu gällande regler kan en förlikningsman föreslå parter, som inte kan enas om ett avtal, att låta tvisten avgöras skiljemän. Förliknings-

av mannen kan också medverka till utseende av skiljemän. Hur själva skiljeförfarandet skall gå till är inte lagreglerat. I skiljemannalagen från 1929 finns det regler om skiljeförfarande, men de kan inte utan vidare tillämpas på intressetvister utan är skrivna för rättstvister, dvs. tvister som kan lösas på rättslig väg, i sista hand genom en rättegång. Enligt MBL kan en förlikningsman inte utan vidare åta sig skiljemannauppdrag i en arbetstvist. Det får bara ske om förlikningsmannaexpeditionen i särskilt fall medger det. Det har aldrig funnits bestämmelser om tvångsskiljeförfarande i den svenska kollektivavtalsrätten. Utredningen anser att det inte är möjligt att införa ett tvångsslciljeförfarande på det sätt som SAF har föreslagit. Skiljeförfarande som konfliktlösningsmetod i avtalstvister har varit föremål för utredning i Sverige, men

i

Utredningens överväganden och förslag 297

E

i

det länge sedan dessa utredningar gjordes. Förslag om att göra en var förlikningsmans medlingsförslag till bindande kollektivavtal var uppe till diskussion under 1920- och 1930-talet, har därefter i princip inte men återkommit. Ett skäl starkt talar emot införande lagstiftning om tvångsskiljesom av förfarande är det med generell tillämpning inte kan anses förenatt - en ligt med grundlagsskyddet för fackliga stridsåtgärder i regeringsformen. Det kan också komma i konflikt med de internationella konventionema på området. Enligt den europeiska sociala stadgan och lLOzs praxis är slutbudsmetod, skiljeförfarande och tvångsförlikning endast tillåtna inom s.k. essential services, t.ex. sjukhusvård, elförsörjning, Vattenförsörjning, teletjänster och flygtrafikkontroll. Norge har flera gånger anmälts av de fackliga organisationerna för påstådda konventionsbrott och har också upprepade gånger fått kritik konventionsorganen. Endast för kortvariga av ingrepp eller ingrepp inom området för vad som benämns "essential services" det godtagbart att kollektivavtal kommer till på annat sätt än anses fria förhandlingar, som förs under strejkrätt. genom Ett tvångsskiljeförfarande kan också ha nackdelar för lönebildningens legitimitet. Genom ansvaret för utfallet förhandlingarna flyttas från att av parterna till skiljedomaren finns det, flera de forskare som utredsom av ningen har anlitat har påpekat, risk för orealistiska lönebud. I förlängen ningen kan det leda till avtal inte är förenliga med en stabil utveckling som på arbetsmarknaden. Norge är det enda de länder, utredningen har undersökt, där av som skiljeförfarande tillämpas mot parternas vilja. Det sker genom att statsmakterna lagstiftar obligatorisk skiljedom efter ett skiljeförfarande, om äger i den fast inrättade Rikslønnsnemnda. Det finns dock inte som rum någon lag på förhand medger skiljeförfarande mot parternas vilja, som särskild lag måste utfärdas varje gång. I Norge har erfarenheterna utan en tvångsskiljeförfarande för lönebildningen varit övervägande positiva, av även det har varit många konflikter och periodvis en frekvent anom vändning förfarandet. Förhållandena i Norge visar tvångsskiljeav att om förfarande finns att tillgå en lösning i nödfall, kan det ha en som dämpande verkan både på förhandlingskraven och på konfliktviljan.

Skiljenämnd

Utredningen föreslår däremot att det bör finnas skiljenänmd knuten till en Medlingsinstitutet, vilken kan avgöra tvist när alla möjligheter till en medling är uttömda. Det förslaget skall i ljuset att utredningen inte ses av finner det möjligt att få gehör för förslaget Sammanläggning se avsnitt om 7.8. Sammanläggning fungerar i Danmark ett sätt att främja arbetssom

298 Utredningens överväganden och förslag SOU 1998: 141

fred på hela huvudavtalsområdet. I Norge uppnås motsvarande effekt en genom användning av obligatoriskt skiljeförfarande. Utredningens förslag innebär att bör utveckla ordning, gör det stark man en som att sätts press på parterna att själva nå fram till avtal och samtidigt bygger ett som på att ansvaret både för stridsåtgärder och avtal skall ligga kvar på parterna själva.

Den fasta skiljenärrmden vid Medlingsinstitutet bör bestå sju ledaav möter, varav två utses förslag löntagarorganisationer och två av

förslag av arbetsgivarorganisationer. En ledamöterna från arbetstagar-

av organisationerna bör representera arbetare och tjänstemän. På arbetsen givarsidan bör representera privat sektor och offentlig sektor. en en Tre ledamöter bör oberoende. Varje ledamot bör ha personlig vara en suppleant.

Det finns flera motiv till att den fasta skiljenämnden bör ha en sammansättning, speglar hela arbetsmarknaden. Ett skäl konflikt som är att när en har fått sådana konsekvenser att Medlingsinstitutet finner det motiverat att uppmana parterna att låta tvistefrågan avgöras i skiljenämnd, så är konflikten inte enbart fråga för de berörda Hur lösningen en parterna. av en sådan konflikt utformas kan få konsekvenser även för den övriga arbets-

marknaden och samhället i stort. Ett annat skäl är när Medlingsinstiatt tutet inte längre finner det meningsfullt att medla mellan parterna, kan det vara så att parterna skulle ha stora svårigheter skiljenämnd. att enas om en När stridsåtgärder har pågått en tid är det inte bra får ytterliom man en gare tidsfördröjning till följd att parterna inte kan vilken av enas om skiljenämnd, bör kopplas in i det aktuella fallet. Det bör höra som till undantagen att Medlingsinstitutet tvingas att parterna lösa uppmana att frågor i skiljenämnd, varför det inte bör finnas än nämnd. mer en Den av utredningen föreslagna nämnden har lånat drag från Rikslønns-

nemnda i Norge. Denna nämnd träder i funktion när den norska har staten utfärdat en särskild lag att den skall avgöra tvist. Nämnden består om en av sju ledamöter, tre är opartiska och två kommer från vardera varav arbetstagar- respektive arbetsgivarsidan. I Norge är det vanligt att arbetsmarknadskonflikter leder till beslut tvisten skall i om att avgöras Rikslønnsnemnda.

När möjligheten till frivilliga lösningar har uttömts och samhället inte kan acceptera konsekvenserna stridsåtgärderna finns det alltid möjligav het för riksdagen att besluta hur tvist skall lösas. Den möjligheten om en har sällan utnyttjats i Sverige. Senast gjordes det 1971 i samband med en konflikt med SACO statens område. Däremot sker det ibland i Dan-

mark och relativt ofta i Norge.

Medlingsinstitutet föreslås kunna parterna låta tvist uppmana att en avgöras av skiljenämnden i fall då stridsåtgärder har börjat vidtas och institutet bedömer att alla möjligheter till medling är uttömda. En sådan

Utredningens överväganden och förslag 299

möjlighet finns, redan har nämnts, även i dag, men den förstärks nu som den skiljenämnd, knyts till Medlingsinstitutet. Om en part genom som vägrar att följa sådan uppmaning, bör Medlingsinstitutet informera en regeringen. Institutet bör samtidigt kunna rekommendera regeringen att den skall föreslå riksdagen att besluta tvångsskiljeförfarande. Riksom dagen kan då på motsvarande sätt som i Norge besluta att den skiljenämnd, är knuten till Medlingsinstitutet får avgöra tvisten och att som stridsåtgärder därefter är olovliga. Förslaget ansluter delvis till den lagstiftning som fanns före tillkomsten MBL. Enligt den kunde förlikningsman uppmana de tvistande parav en terna att utnyttja skiljeförfarande eller skiljedomare i arbetstvister. Det fanns också möjlighet för regeringen att förordna personer som kunde tjänstgöra skiljedomare eller ordförande i skiljenämnder. När MBL som skrevs hade de berörda bestämmelserna inte nämnvärd betydelse, eftersom det sällan fanns behov skiljeförfarande. Därför upphävdes både beav stämmelsen uppmaning till parterna att utnyttja skiljeförfarande och om en bestämmelserna om skiljedomare. Utredningens förslag går emellertid längre än de lagregler som fanns före MBL. Det reglerar även det fallet att part inte följer uppmaning en en från Medlingsinstitutet att avgöra en tvist i skiljeförfarande. Om det inte meningsfullt att återuppta medlingen bör Medlingsinstitutet enligt anses förslaget infonnera regeringen. Medlingsinstitutet bör därvid kunna rekommendera regeringen att föreslå riksdagen att frågan skall avgöras skiljeförfarande. En rekommendation av sådant slag från Medgenom lingsinstitutets sida kan sätta ytterligare parterna att komma till press ett avgörande. Det bör tilläggas att ett tvångsskiljeförfarande hittills aldrig har förekommit i Sverige och det förutsätter att riksdagen stiftar en särskild lag varje gång, då det skall användas. Det bör även i fortsättningen höra till undantagsfallen att Medlingsinstitutet avstår från att fullfölja sitt

pågående tvist.

arbete med en Möjligheten att parterna att låta tvist avgöras av skiljeuppmana en nämnden bör också finnas yttersta skyddsnät för det fall avtalsförsom handlingar inte kan slutföras inom ett område, som täcks av förhandlingsavtal liknande Industriavtalet. För att det inte skall finnas två nivåer av förhandlingar Medlingsinstitutet inte befogenhet att utse medlare inom ges sådana områden. Om parterna emellertid trots intentioner och egna ansträngningar inte kan uppnå överenskommelse, måste samhället ha en en möjlighet att ingripa genom att Medlingsinstitutet uppmanar parterna att frågan avgörs skiljenärnnd. Skulle parterna inte rätta sig efter Medav lingsinstitutets uppmaning återstår bara för Medlingsinstitutet att överlämna frågan till regeringen för eventuellt riksdagsbeslut.

300 Utredningens överväganden och förslag SOU 1998: 141

Rådgivning

Utredningen föreslår vidare att Medlingsinstitutet bör ha rådgivande en och stödjande roll vid konfliktlösning. Institutet bör bl.a. kunna bistå parterna med att utveckla förhandlingsordningar. Sådana avtal kan egna innehålla bestämmelser att intressetvister löses skiljeförom genom farande. Utredningen att det är fördel själva i kolmenar en om parterna lektivavtal utformar regler för när omförhandling avtal skall ske och av hur det skall gå till. Utredningen anser också att skiljeförfarande kan vara en effektiv metod för att komma fram till avtal. Om Medlingsinstitutet finner det lämpligt, bör institutet också kunna verka för skiljeförfarande i pågående tvister. Institutet bör kunna föreslå parter att låta tvist avgöras en på det sättet. Om parterna samtycker, bör institutet också kunna ställa skiljemän till parternas förfogande. Medlingsinstitutet bör ha relativt fria möjligheter att i samråd med parterna organisera skiljeförfarande i pågående tvister, när parterna har samtyckt till en sådan lösning. På sätt institutet till att ha samma som ser ett antal medlare tillgängliga, bör Medlingsinstitutet kunna erbjuda partema en skiljenämnd som en service för att underlätta konfliktlösningen. Medlingsinstitutets service till parterna bör innebära att det går snabbt att få ett avgörande i tvist att institutet har förberett skiljenänmd, en genom en som kan sammankallas med kort varsel. Vidare bör Medlingsinstitutets medverkan minska risken för att parterna kommer oeniga att vara om nämndens sammansättning, vilket skulle kunna göra att utnämnanannars det av skiljenämnden drar ut på tiden Det bör inte vara en och samma skiljenämnd för alla tvister. Det är rimligt att Medlingsinstitutet efter samråd med parterna nämnanpassar dens storlek och sammansättning till vilken fråga som behandlas och till vilka parter som berörs. En flexibel sammansättning gör det också enklare att sammankalla nämnden med kort varsel. Medlingsinstitutet bör ha en lista på personer som är vidtalade att ingå i skiljenämnd. Parterna bör kunna föreslå de önskar skall ingå i närrmden. Det bör personer som vara upp till parterna att själva besluta de vill företrädda i skiljenänmom vara den eller om den enbart bör bestå opartiska ledamöter. av Medlama i Storbritannien och USA, där lönebildningen sker lokalt, uppmuntrar skiljeförfarande och underlättar tillämpningen sådan konav fliktlösning på många olika sätt, bl.a. genom att tillhandahålla listor med namn på lämpliga skiljedomare och att ordna utbildning för sådana genom personer. Det är den verksamhet som bedrivs i dessa länder har inspisom rerat utredningen till förslaget om att Medlingsinstitutet bör ha råden givande och stödjande roll vid konfliktlösning med hjälp slutbudsmeav toden eller andra former av skiljeförfarande. För att denna roll skall kunna utövas är det nödvändigt att Medlingsinstitutet skaffar sig särskild kom-

å

SOU 1998: 141 Utredningens överväganden och förslag 301

i

l

på området. Kompetensen bör även användas för utbildning om hur petens skiljeförfarande kan till. För medlare utses Medlingsinstitutet bör frågan om skiljeuppsom av drag något på sätt enligt dagens regler förutsätter vara som - samma som institutets medgivande. Enligt den medlingslag, gällde före MBL, fick som förlikningsman inte själv åta sig skiljemannauppdrag i arbetstvister. På en förslag Arbetsrättskommittén gjordes det i MBL uppmjukning av det av en förbudet så att förlikningsman får skiljeman om förlikningsmannaexvara peditionen medger det.

7.1 1 Bättre lönestatistik

Utredningens förslag: De förslag lämnades i delbetänkandet angåensom de förbättringar lönestatistiken bör genomföras. av

Skäl för utredningens förslag

Utredningen föreslog i delbetänkandet förändringar av lönestatistiken när det gäller produktionsansvar och finansiering, utfominingen av den statistik publiceras månadsvis respektive den statistik som publiceras som årsvis forskningsdatabasen LINDA bör kompletteras med indivisamt att duella lönestatistiska data. - Beträffande produktionsansvar och finansiering föreslogs att Medlingsinstitutet bör bli statistikansvarig myndighet för officiell lönestatistik. Statistiken bör finansieras anslag till Medlingsinstitutet, som i sin tur genom bör upphandla statistiken efter samråd med Statistiska centralbyrån och Konjunkturinstitutet och efter behandling i expertrådet för lönestatistik. Utredningen bedömde att huvuddelen den officiella lönestatistiken av liksom idag kommer att produceras av Statistiska centralbyrån. Utredningen föreslog att den månadsvisa lönestatistiken bör förbättras i avseenden: månadsvis statistik även för staten, full täckning av komtre och landstingssektorerna samt bättre redovisning av retroaktiva munlöneutbetalningar. Den årsvisa lönestatistiken, strukturstatistiken, föreslogs utvidgas så att statistik redovisas för ett 50-tal branscher, med fördelning kön och i förekommande fall arbetare och tjänstemän. Statistiken bör vidare snabbas så att den publiceras så tidigt som möjligt upp året efter det år statistiken Forskningsdatabasen LINDA bör som avser. kompletteras med individuella lönestatistiska data. Förslagen förbättring lönestatistiken har remissbehandlats. Arom av betslivsinstitutet, LO, Handelsanställdas förbund, Kommunalarbetareförbundet och Kooperationens arbetsgivarorganisation har inga invändningar

302 Utredningens överväganden och förslag SOU 1998: 141

mot att Medlingsinstitutet blir ansvarig myndighet för all statlig lönestatistik. Facken inom industrin och RRV det finns skäl anser att att göra Medlingsinstitutet till statistikansvarig myndighet. Flera remissinstanser

anser dock att Medlingsinstitutet inte bör statistikansvarig myndighet. vara Det gäller t.ex. Statens förlikningsmannaexpedition, Arbetsgivaralliansen,

Näringslivets nämnd för regelgransning, SAF, VI, SACO, TCO, SCB och

AgV. Invändningar kommer också från Socialvetenskapliga

forskningsrådet och Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering.

SCB tillstyrker däremot utredningens förslag utökad statistikprodukom tion. Beträffande den månadsvisa statistiken redovisas inga

invändningar

mot förslagen. Utbyggnaden av årsstatistiken till fler branscher kritiseras

av Näringslivets nämnd för regelgranskning och SAF. Enligt kommunav förbundet är målet att ha årsstatistiken klar i januari/februari en omöjlighet om inte mättidpunkten ändras. Förslaget utbyggnaden databasen om av LINDA möter inga invändningar.

Utredningen vidhåller sina tidigare förslag. Det finns få saker, är så som viktiga för utvecklingen i Sverige, väl fungerande

som en lönebildning. En

förbättring av lönestatistiken är väsentlig del i de åtgärder, utreden som ningen föreslår för att förbättra lönebildningen. Parterna måste ha förtroende för lönestatistiken. De måste också ha goda möjligheter påverka att utformningen och utvecklingen statistiken. Det kan de få av genom att

Medlingsinstitutet blir statistikansvarig myndighet och

genom att ett expertråd för lönestatistik knyts till institutet.

Utredningen menar att den nuvarande årliga lönestatistiken har ett begränsat värde eftersom ifrågasätter kvaliteten parterna och användbarheten i statistiken. Det är enligt utredningen inte möjligt att ge parterna tillräckligt inflytande på SCB:s statistikproduktion med den nuvarande

ordningen. Genom att flytta statistikansvaret till någon myndighet annan där parterna har ett starkt inflytande finns förutsättningar för statistik en som parterna kommer att ha större förtroende för. Något alternativ till att ge Medlingsinstitutet den uppgiften kan utredningen inte se. Det har vidare framförts synpunkter att utredningen i enlighet med om direktiven borde ha presenterat förslag avtalsområdesindelad om en statistik. Det gäller t.ex. LO och flera LO-förbund. Det har också från flera

håll framhållits att det är bättre med statistikavtal mellan Utredparterna. ningen redovisade i delbetänkandet motiven för inte föreslå att en avtalsområdesindelad statistik och fortfarande inga möjligheter tillgoser att dose sådana önskemål. Värdet statistikavtal poängterade av utredningen redan i delbetänkandet. Utredningen har vidare

noterat att förhandlingar

om sådana statistikavtal sedan delbetänkandet presenterades har påbörjats

på industrins område.

SOU 1998: 141 Utredningens överväganden och förslag 303

7.12 om löneutveckling m.m. och Rapporter

Samhällsekonomi

Utredningens förslag." Medlingsinstitutet bör svara för att det årligen publiceras två rapporter löneutveckling och samhällsekonomiska om m.m. förutsättningar för löneförhandlingar.

Skäl för utredningens förslag

Av direktiven framgår att medlingsinstitutet bör ges tillräckliga resurser för kunna följa och analysera utvecklingen inom lönebildningen. Instiatt tutet skall ha god överblick över regelverket på arbetsmarknaden och de en olika kollektivavtalen. Det skall ha tillgång till kvalificerade ekonomiska utredningar och kompetens att sammanställa och tolka statistik, som är relevant för lönebildningen. En uppgift i det sammanhanget skall vara att följa utvecklingen på den europeiska arbetsmarknaden när det gäller utveckling lönekostnad, avtalskonstruktioner och förhandlingsformer. I av medlingsinstitutets uppgifter bör även ligga att sammanställa redan träffade avtal och hur dessa omsätts lokalt. Utredningen föreslår att Medlingsinstitutet bör svara för att det årligen publiceras rapport löneutveckling Rapporten bör beskriva och en om m.m. analysera förändringen löner, förhandlingssystem och arbetsmarkav nadslagstiftning i Sverige och omvärlden. Avsikten är att rapporten skall innehålla fyllig redovisning den senaste utvecklingen i våra viktien av gaste konkurrentländer. Genom den ökade integrationen mellan länderna finns behov bättre kunskap avtalssystem och arbetsrätt för att bättre av om bedöma förändringen konkurrenskraften för olika branscher och yrkesav Lönestatistiken behöver också redovisas för branscher, yrkesgrupper. etc och gärna med spridningsmått. För att göra en rättvisande grupper, beskrivning fordras dock ingående kännedom statistikkällor och tolkom ningsproblem. Utredningen föreslår också att Medlingsinstitutet bör svara för att det årligen publiceras rapport de samhällsekonomiska förutsättningarna en om för löneförhandlingama. Denna rapport skall framtidsinriktad och vara innehålla bedömningar hur den ekonomiska utvecklingen kan förväntas av under den kommande avtalsperioden i Sverige och omvärlden. Särse ut

304 Utredningens överväganden och förslag

skilt viktigt är det att beskriva den omvärld, Sverige har som att verka i och konkurrera med. Beskrivningarna bör mångfacetterade vara snarare än att försöka lägga fast för löneökningstakten i form enda en norm av ett procenttal. Det finns flera skäl för dessa förslag. För det första finns det principiella skäl som talar för att verklighetsbild underlättar för en gemensam parterna att komma fram till uppgörelser konflikt. Flera de forskare, utan av som utredningen har anlitat, lyfter fram samordning, sätt göra som ett att par-

terna mer benägna att avtalsförhandlingama ta hänsyn till övergripande

värden, såsom t.ex. konsekvenser för sysselsättning och arbetslöshet. I rapporten av Holden och Moene diskuteras tänkbara förklaringar till varför parterna ibland tar till stridsåtgärder och ibland i godo. gör upp Studier visar att tillgången på information är

en förklaringsfaktor. Om

båda parter har faktaunderlag, så minskar risken för samma att parterna inte kan komma överens utan konflikt. På motsvarande sätt gäller att om båda parter vet vilket faktaunderlag medlaren har, så det incitament för ger parterna att träffa avtal på egen hand. Det är även viktigt att parterna på lokal nivå får tillgång till de fakta och analyser, som har utgjort ett underlag för förhandlingarna på central nivå. Lönebildningen sker i dag i betydande utsträckning på de enskilda arbetsplatserna i samband med de lokala förhandlingarna. Genom att publicera rapporter kan en intresserad allmänhet ta del fakta och analyser. Det är av enligt utredningen värdefullt att få till stånd bred debatt förutsätten om ningarna för lönebildningen, eftersom det finns risk annars för att resultatet av löneförhandlingarna inte uppfattas som legitimt. För det andra har andra länder goda erfarenheter att parterna av samverkar kring rapporter samhällsekonomiska frågor Utredningen om m.m. har funnit att man har positiva erfarenheter i Norge, Nederländerna, t.ex. Österrike och Irland av att söka skapa samsyn mellan parterna i för lönebildningen centrala samhällsekonomiska frågor. Samverkan analyser om av de samhällsekonomiska frågorna tycks ha förbättrat samförståndsandan mellan parterna i dessa länder.

I Norge sker samverkan inom för Det tekniske beregningsutvalg. I ramen detta organ ingår arbetsmarknadens intresseorganisationer för parter, lantbruk och fiske samt företrädare för regeringskansliet. Syftet är att utveckla en uppfattning hur den ekonomiska utvecklingen gemensam om har varit och göra en gemensam bedömning av den kommande prisutvecklingen. Arbetet har alltid resulterat i en gemensam rapport, som samtliga ledamöter har varit eniga Genom beregningsutvalget fokuseras bl.a. om. på lönebildningens roll för konkurrenskraften och sysselsättningen. Det

ger också parterna utgå från vid informationen en gemensam rapport att till de egna medlemmarna.

Utredningens överväganden och förslag 305

Förhandlingssystemet i Nederländerna har starkt korporativa drag. Labour Foundation är ett forum för regelbundna möten mellan arbetsgivar- och arbetstagarsidan. Två gånger varje år sammanträder stiftelsens styrelse med regeringsrepresentanter. Ett annat organ är Social-Economic Council SER, består elva ledamöter, vilka företräder arbetsmark-

som av nadens parter och lika många som utses av regeringen. De sistnämnda är vanligen ordföranden i centralbanken, chefen för Netherlands Bureau for Economic Policy Analyses CPB, några professorer i nationalekonomi och politiker. Inom SER diskuteras regelbundet samhällsekono-

ett par miska frågor. Vidare fungerar SER som remissorgan för regeringen och parterna lämnar ofta gemensamma yttranden.

I Irland spelar samhällsekonomiska bedömningar stor roll i de inkomstpolitiska uppgörelsema. De ekonomiska utgångspunkterna för förhandlingarna utarbetas inom ett vetenskapligt råd under ledning av staten, parterna och National Economic and Social Council NESC. Rådet publicerar en ekonomisk rapport, som parterna har ställt sig bakom. Rapporten innehåller bedömningar om bl.a. finanspolitik och skatter, lönebildning, arbetsmarknadspolitik och utbildning samt om behovet av strukturomvandling i näringsliv och offentlig sektor.

Österrike kännetecknas också samförståndsanda. Man har valt att

av en inrätta samverkansorgan, har gett stabilitet och fasta former för att

som hantera motsättningar mellan olika intressen. Ekonomiska bedönmingar spelar stor roll i löneförhandlingama. WIFO Österreisches Institut für Wirtschaftsforschung tar fram underlag för båda parter inför förhandlingarna. Workshops ordnas för att parterna skall få realistiska förväntningar om ett rimligt förhandlingsresultat.

För det tredje finns det även i Sverige positiva erfarenheter från Rehnberg-kommissionen och framåt av rapporter om samhällsekonomiska förutsättningar för avtalsförhandlingar. Det gäller även i den senaste avtalsrörelsen, i vilken Industrins ekonomiska råd hade denna funktion. De opartiska ordförandena tillmäter Industrins ekonomiska råd utomor-

en dentlig vikt, i sin utvärdering av 1998 års förhandlingar. Genom rådet har det varit möjligt att på ett effektivare sätt än tidigare få utlåtanden och rekommendationer i ekonomiska frågor och det blev möjligt att integrera de ekonomiska bedömningama direkt i avtalsrörelsens beslutsprocesser. Tre rapporter lämnades under förhandlingarna: Nya förutsättningar för lönebildningen, Lönekostnadsutvecklingens betydelse för sysselsättningen och Asienkrisens effekter på den svenska ekonomin.

Rapporten om löneutveckling m.m. bör utarbetas av Medlingsinstitutet. Den lämpar sig väl för personalen vid Medlingsinstitutet att utarbeta efter samråd med berörda expertråd. Ett skäl är att den rapporten kommer att innehålla beskrivningar den historiska utvecklingen och av aktuella

av förhållanden i Sverige och andra länder, men däremot inga framtidsbe-

306 Utredningens överväganden och förslag SOU 1998: 141 i i

dömningar. Därmed bör det vara möjligt att utforma den på ett neutralt sätt, som inte äventyrar Medlingsinstitutets ställning i förhållande till parterna. Det har även ett värde för institutets kompetensuppbyggnad om denna rapport utarbetas institutets personal. av egen Den samhällsekonomiska rapporten bör däremot inte skrivas Medav lingsinstitutets personal utan beställas Medlingsinstitutet efter samråd av med expertrådet för avtalsfrågor och expertrådet för samhällsekonorni. Den kommer att innehålla bedömningar av de samhällsekonomiska förutsättningarna för avtalsförhandlingama. Om Medlingsinstitutet skulle svara för sådana bedömningar skulle det kunna bli alltför styrande för medlamas arbete. Det är viktigt att det skapas organisatorisk balans, gör att en som medlarna har nära till samhällsekonomisk kompetens, samtidigt inte men blir bundna av de samhällsekonomiska bedömningama. Av skäl samma bör expertrådet för Samhällsekonomi självständigt och inte ha några vara befogenheter att fatta beslut, är tvingande för Medlingsinstitutet. som Medlingsinstitutet bör kunna upphandla samhällsekonomiska rapporter

i

från olika institut. En möjlighet är att beställa analyser Konjunkturav institutet eller av Industrins ekonomiska råd. Medlingsinstitutet kan också vända sig till Ekonomiska rådet, är ett råd bestående akademiska som av forskare, tillsätts regeringen och för närvarande leds som av som av professor Lars Calmfors. Medlingsinstitutet bör också ha rätt att anlita något annat svenskt eller utländskt institut. Medlingsinstitutet bör därutöver ha möjlighet att beställa rapporter, som specialbelyser någon frågeställning. Initiativet till sådan specialanalys en skulle kunna tas medlare, motsvarande sätt opartiska ordförande av som inom Industriavtalet kan beställa underlag från Industrins ekonomiska råd. Expertrådet för Samhällsekonomi bör också ha rätt att föreslå Medlingsinstitutet att beställa någon specialrapport. Vidare bör Expertrådet för avtalsfrågor kunna aktualisera fråga bör samhällsekonomisk att en ges en

belysning.

7.13¶Sympatiåtgärder

Utredningens förslag: Rätten till sympatiåtgärder bör inte tas bort. Däremot innebär utredningens övriga förslag vissa begränsningar i möjlig-

heterna till sympatiåtgärder.

i

å Utredningens överväganden och förslag 307

i

Skäl för utredningens förslag

Utredningen behandlar frågan rätt till sympatiåtgärder mot bakgrund

om

förslag från SAF om att möjligheten till sympatiåtgärder bör tas bort. av Frågan finns inte nämnd i direktiven.

Utredningen föreslår att rätten till sympatiåtgärder inte bör tas bort. Ett borttagande rätten sympatiåtgärder skulle visserligen kunna leda till

av till

dämpad löneutveckling och en ökad lönespridning, vilket skulle en mer vara gynnsamt ur en snävt samhällsekonomisk synvinkel. Samtidigt är rätten till sympatiåtgärder en del i en nordisk tradition och en väsentlig grundval för kollektivavtalssystemet. Utredningen bedömer det därför som omöjligt att få bred uppbackning för ett paket med åtgärder, som inklu-

en derar ett borttagande av rätten till sympatiåtgärder. Däremot kommer några andra utredningens förslag att indirekt innebära vissa begräns-

av ningar i möjligheterna till sympatiåtgärder. Nedan utvecklar utredningen detta resonemang.

Enligt den grundläggande bestämmelsen sympatiåtgärder i MBL får

om den är bunden ett kollektivavtal vidta en sympatiåtgärd när den

som av primära stridsåtgärden är lovlig. Det är däremot inte tillåtet att vidta en sympatiåtgärd till stöd för en olovlig stridsåtgärd. Sympatiåtgärder kan

alla typer tillåtna stridsåtgärder och kan ha betydligt större omfattavse av ning än den primära stridsåtgärden. De får inte innefatta krav på den egna arbetsgivaren utan får enbart vidtas till stöd för den primära åtgärden.

Beträffande internationella sympatiåtgärder är rättsläget i korthet sådant att sympatiåtgärder för utländsk part är tillåtna, den primära stridsåt-

om gården är lovlig enligt lagen i det land där den vidtas. Rättsläget är mer oklart när den utländska primärkonflikten är olovlig. Är den utländska rättsordningen lik den svenska torde sympatiåtgärden vara olovlig men bedömningen kan bli den motsatta om primäråtgärden vidtas i ett land med en för oss främmande rättsordning.

Inom den offentliga sektorn finns det vissa begränsningar i rätten till sympatiåtgärder. De är inte tillåtna när det gäller myndighetsutövning. Enligt bestämmelse i LOA får stridsåtgärder för arbete, som består i

en myndighetsutövning eller som är oundgängligen nödvändigt för att genomföra myndighetsutövning, inte genomföras på grund av annat än förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, som omfattas av LOA. Den som har sådant arbete kan alltså inte vidta sympatiåtgärder till stöd för arbetstagare utanför den offentliga sektorn.

Enligt förslaget från SAF bör stridsåtgärder endast få vidtas mellan de parter direkt är involverade i förhandlingarna. Det är enligt SAF inte

som rimligt att företag, redan har tecknat kollektivavtal, skall kunna ut-

som

308 Utredningens överväganden och förslag

sättas för stridsåtgärder till stöd för någon part eller för att den annan fackliga motparten vill utöva påtryckning ett annat avtalsområde där

förhandlingar ännu pågår. De nuvarande möjligheterna till stridsåtgärder

bör därför enligt SAF:s mening tas bort. Detta skulle gälla även arbetsgivarens möjlighet att vidta sympatilockout och därmed befria sig från lönekostnader.

sympatiåtgärder har varit ett påtryckningsmedel i förhandlingar under

hela 1900-talet. I utredningsarbete på 1920- och 1930-talen sökte dra man

upp lämpliga gränser för tillâtligheten av sympatiåtgärder i Sverige. Inför kollektivavtalslagens tillkomst 1928 ifrågasattes det, inte ett allmänt

om förbud mot stridsåtgärder borde gälla, när syftet låg utanför angriparens och den angripnes inbördes förhållanden. Både arbetsgivar- och arbetstagarsidan motsatte sig ett förbud mot sympatiåtgärder. På l930-talet gjordes försök att ställa grundregler förbud stridsåtgärder i upp om mot vissa syften och mot vissa angreppsmål. Försöken fullföljdes inte. Sympatiåtgärder kan bl.a. användas för att få till stånd ett kollektivavtalsförhållande med enskild arbetsgivare, inte är medlem i någon en som arbetsgivarorganisation. Det är också i viss utsträckning möjligt att använda sympatiåtgärder för att förmå arbetsgivare att sluta kollektivavtal en med den organisationen för den organisationens medlemmar, egna egna även om arbetsgivaren redan har ett avtal med arbetstagarorganien annan sation, vilket företaget vill tillämpa även för den stridande organisationens

medlemmar. Sympatiåtgärder kan även användas vid branschförhandlingar

om förnyelse av kollektivavtal löner. Organisationer med effektiva om mer konfliktvapen kan på så sätt stödja organisationen i primärkonflikten. Sympatiåtgärder tillämpas vidare över de nationella gränserna. Det har varit aktuellt med sådana åtgärder både till stöd för fackliga organisationer i grannländerna och i andra länder. Ett motiv för att tillåta sympatiåtgärder med parter från andra länder kan att undvika social dumpning. Ett vara annat kan vara möjligheten att delta i internationella solidaritetsaktioner, t.ex. genom stridsåtgärder mot fartyg under bekvämlighetsflagg. Dessa frågor har varit föremål för omfattande utredningsarbete.

Tidigare användes sympatiåtgärder ofta arbetsgivarparten för

av att svara på de fackliga organisationernas varsel stridsåtgärder. Sympatiom åtgärder kunde vara ett sätt för arbetsgivarorganisation att öka de en fackliga organisationernas konfliktkostnader. Numera företagen i anser regel att lockout kostar för mycket. Det är därmed inte längre något en verksamt konfliktmedel för arbetsgivarsidan. Det finns två skäl som talar för att förekomsten sympatiåtgärder kan av komma att öka. Det ena är att den ökande intemationaliseringen och medlemskapet i EU gör att intresset för sig i utländska konatt engagera flikter kan komma att öka. Det kan även bli vanligare fackliga organiatt sationer i utlandet ber stöd från svenska fackliga organisationer. Det om

SOU 1998: 141 Utredningens överväganden och förslag 309

andra skälet är att antalet avtalsornråden ökar, vilket gör att det kan bli fler tillfällen att vidta sympatiåtgärder. Det gäller särskilt om det inte sker någon tidsmässig samordning av förhandlingarna. Med många avtalsområden och stor spridning i avtalsperioder ökar risken för att en part använder sympatiåtgärder inte i första hand för att stödja den organisation, som är inblandad i primärkonflikten, utan påtryckning mot den egna

som en arbetsgivaren i en förhandlingsfråga. En sådan åtgärd är inte tillåten, men kan ändå förekomma, eftersom det kan vara svårt att bevisa att åtgärden vidtas i otillåtet syfte.

sympatiåtgärder kan sägas vara en del i nordisk tradition. I Norge och

en Finland är rätten till sympatiåtgärder i stort sett densamma som i Sverige. I Danmark är den något mer inskränkt, då det i praxis finns vissa krav någon form intressegemenskap mellan den part, som vidtar sympatiåt-

av gården, och den part i primärkonflikten, som sympatiåtgärden syftar till att stödja. När dessa båda parter är med i samma huvudorganisation finns det dock ett stort utrymme för sympatiåtgärder. I praktiken har rätten till sympatiåtgärder mycket större betydelse i de danska avtalsförhandling-

en arna än i de svenska. Det beror bl.a. på att rätten att tillgripa sympatiåtgärder utnyttjas även på arbetsgivarsidan.

Utanför Norden är rätten till sympatiåtgärder i allmänhet mera inskränkt. Sympatiåtgärder är tillåtna i Irland, men kan inte förekomma i Storbritannien. I Tyskland finns det knappast något utrymme alls för sympatiåtgärder. I den mån de får förekomma måste det finnas någon form av samhörighet mellan den stödjande parten och den part som får stöd. I Nederländerna och Österrike är det oklart vad gäller. Lagstiftning saknas och

som det finns inte heller någon vägledande rättspraxis. I USA tillåts sympatiåtgärder endast under vissa förutsättningar. En sådan är att de strejkande i sitt arbete har förbindelse med de arbetstagare, som deltar i primäråtgärden. Sympatiåtgärder till förmån för helt utomstående part är otillåtna.

en

En begränsning rätten till sympatiåtgärder i lag skulle inte strida mot

av regeringsfonnen. Den skulle däremot kunna komma i konflikt med Europarådets sociala stadga. Europarådet har nyligen riktat rekommendation

en till Tyskland med uppmaning att tillåta sympatiåtgärder.

Den nationalekonomiska forskningen har inte givit något entydigt svar på hur rätten till sympatiåtgärder påverkar löneutveckling och sysselsättning. Å sidan torde kollektivavtalens höga täckningsgrad, säker-

ena som ställs via rätten till sympatiåtgärder, vara den mest avgörande förklaringen till att lönerna ligger över den marknadsklarerade nivån inom branscher och på orter med hög arbetslöshet. Rätten till sympatiåtgärder stärker dessutom löntagarnas förhandlingspositioner i en avtalsförhandling, vilket tenderar löneökningstakten. Det är därför rimligt att för-

att pressa upp vänta sig att begränsning av rätten till sympatiåtgärder skulle innebära

en

310 Utredningens överväganden och förslag

att löneökningstakten blir lägre och därmed sysselsättningen högre inom branscher och på orter med hög arbetslöshet. Å andra sidan finns det forskning som tyder på att ett helt marknadsba-

serat lönesystem inte behöver leda till bättre sysselsättningsutveckling. en Arbetsgivare kan i vissa situationer tjäna att betala löner, ligger som under den marknadsklarerade nivån, även detta innebär vissa svårigom heter i nyrekryteringen arbetskraft. En förstärkning löntagarnas av av förhandlingsposition kan i ett sådant läge leda till såväl högre löner som högre sysselsättning. Den ökade löneskillnaden mellan olika branscher,

som en begränsning rätten till sympatiåtgärder troligen skulle kunna av leda till, skulle även kunna medföra samhällsekonomiska effektivitetsförluster. För att uppnå optimal allokering den arbetskraften bör av unga enligt ekonomisk teori ingångslönema desamma i olika branscher för vara personer med samma kvalifikationer. En enhetlig lönesättning kan på mer sikt leda till en snabbare tillväxt inom och expansiva branscher. nya Utredningen anser, som redan har nänmts, att rätten till sympatiåtgärder bör vara kvar, samtidigt att möjligheterna att använda sympatiåtgärmen der bör begränsas något. Det finns en relativt bred kritik mot hur sympati-

åtgärder har använts i vissa fall. Några de förslag, utredningen av som lägger fram, kommer att få indirekt effekt för användningen sympatiåtav gärder. Utredningen att det även finns anledning för menar parterna att beakta den kritik, som har riktats mot användningen sympatiåtgärder. av För det första har utredningen föreslagit återinförande det förbud mot av stridsåtgärder mot och familjeföretag, vilket gällde 1994, enmans- se avsnitt 7.15. Förbudet innefattar även sympatiåtgärder, vidtas i sådant som syfte. För det andra har utredningens förslag om förlängd varseltid inverkan en på möjligheten till sympatiåtgärder. Efter tillkomsten MBL skall av sympatiåtgärder föregås varsel på sätt andra stridsåtgärder. Den av samma som föreslagna förlängningen av varseltiden från 7 till 14 dagar innebär att

även sympatiåtgärder senareläggs. För det tredje bör Medlingsinstitutet, enligt utredningens förslag, ges möjlighet att skjuta varslad stridsåtgärd i högst 14 dagar. Även upp en en sympatiåtgärd skall kunna bli föremål för ett sådant beslut. Det möter enligt förslaget inget hinder att Medlingsinstitutet beslutar uppskjuta att endast sympatiåtgärden och inte den primära stridsåtgärden. Om sympatiåtgärden skall träda i kraft än den primära stridsåtgärden, kan senare Medlingsinstitutet först besluta att uppskjuta den primära stridsåtgärden

under högst 14 dagar och därefter sympatiåtgärden 14 dagar från den tidpunkt när den skulle träda i kraft.

För det fjärde har utredningen lagt förslag till regel, innehåller en som krav på proportionalitet för vissa typer stridsåtgärder, bl.a. blockader av och andra typer sympatiåtgärder. Genom det förslaget tillgodoses av

SOU 1998: 141 Utredningens överväganden och förslag 311

behovet av att komma till rätta med stituationer där en varslad sympatiåtgärd står i ett uppenbart missförhållande till omfattningen av den primäråtgärd, som den är avsedd att vidtas till stöd för.

14 Proportionalitet

Utredningens förslag: Ett proportionalitetskrav bör införas för stridsåtgärder, som vidtas vid förhandlingar mellan parter som är eller brukar vara bundna kollektivavtal i förhållande till varandra. En stridsåtgärd bör

av yrkande av den part, mot vilken åtgärden riktas, kunna förklaras olovlig av Arbetsdomstolen i följande situationer:

När stridsåtgärd, är partiell eller på annat sätt begränsad, kan - en som

förväntas leda till skada eller olägenhet, står i uppenbart

annan som missförhållande till åtgärdens omfattning.

När en stridsåtgärd, som har varslats som svar en annan -

stridsåtgärd, är väsentligt omfattande än vad som är rimligt med

mer

hänsyn till den åtgärd, som har orsakat svarsåtgärden.

När sympatiåtgärd, som har varslats till stöd för en part i dennes - en

tvist fömyande kollektivavtal, kan förväntas leda till skada eller

om av annan olägenhet som står i ett uppenbart missförhållande till

åtgärdens eller primäråtgärdens omfattning.

Arbetsmarknadens parter bör kunna avtala avvikelse från de

om föreslagna kraven på proportionalitet.

Skäl för utredningens förslag

Frågan proportionalitet nämns inte i direktiven. Enligt direktiven skall

om utredningen dock pröva olika förslag att förbättra lönebildningen och därvid utgå bl.a. från de förslag, som parterna har framfört till regeringen.

SAF att rätten till stridsåtgärder bör begränsas med utgångspunkt

menar från två olika principer proportionalitet. Den ena principen skulle in-

om nebära krav på rimlig proportion mellan en stridsåtgärd och dess syfte, det vill säga vad önskar uppnå med stridsåtgärden. Med en sådan princip

man skulle det t.ex. inte vara tillåtet att vidta ingripande stridsåtgärder mot egenföretagare och rena familjeföretag. Detsamma skulle gälla för stridsåtgärder mot företag, där den fackliga organisationen inte har några medlemmar. Det skulle inte heller vara tillåtet med sympatiåtgärder.

Enligt den andra principen, SAF vill införa, skulle det finnas ett

som rimligt förhållande mellan omfattningen av den stridsåtgärd, som vidtas, och de störningar och skador, uppkommer för motparten. Med en

som sådan princip skulle det inte vara tillåtet för de fackliga organisationerna

312 Utredningens överväganden och förslag

att genom små begränsade stridsåtgärder nålsticksåtgärder åstadkomma, att företagens verksamhet mer eller mindre slås ut med stora ekonomiska skador som följd. I sin yttersta fonn skulle den principen innebära att de enda stridsåtgärder, skulle tillåtna, skulle total strejk och som vara vara total lockout. Det kan enligt SAF i och för sig finnas risk för sådan att en princip tvingar fram total strejk mot ett företag i stället för begränsade en stridsåtgärder. Mot detta har SAF anfört dels att begränsade stridsåtgärder slår hårt mot företagen, dels att torde kunna utgå från att i del man man en fall avstår från att tillgripa total strejk, när begränsade stridsåtgärder inte längre står till buds. Utredningen föreslår att ett krav på proportionalitet införs i lagstiftningen. Det skulle rimligare balans mellan parterna på arbetsmarkge en naden begränsa möjligheten till åtgärder kostar lite för den som egna organisationen, orsakar stora kostnader för motparten eller tredje men man. Bestämmelsen skall gälla stridsåtgärder vidtas vid tvist melsom en lan parter är eller brukar bundna kollektivavtal. Flera forssom vara av kare, som utredningen har anlitat, stöder förslaget att införa ett om lagstadgat krav på proportionalitet. Sådana krav finns i rättstraditionen i flera länder i Kontinentaleuropa. Förslaget ett lagstadgat krav om proportionalitet är enligt utredningens uppfattning även väsentligt för att få ett brett stöd för ett paket åtgärder, skulle kunna förbättra lönebildav som ningen. Utredningen utvecklar i det följande förslaget och motiven för det. Utredningen att varslad stridsåtgärd bör kunna förklaras olovlig anser en i tre situationer. Den första är när stridsåtgärd, är partiell eller på en som annat sätt begränsad, kan förväntas leda till skada som står i uppenbart missförhållande till åtgärdens omfattning. Den andra stridsåtär när en gärd, som har varslats som svar på annan stridsåtgärd, är väsentligt en mer omfattande än vad som är rimligt med hänsyn till den åtgärd, orsakat som svarsåtgärden. Den tredje gäller sympatiåtgärder, har varslats till stöd som för en part i dennes tvist med motpart, han brukar bunden en som vara av kollektivavtal med och när sådan åtgärd kan förväntas leda till skada, en som står i ett uppenbart missförhållande till åtgärdens eller primäråtgärdens omfattning. Det finns flera skäl att införa bestämmelse den beskrivna en av nyss innebörden. För det första skulle det, redan har nämnts, rimlisom ge en gare balans mellan parterna på arbetsmarknaden. Den relativt utsvaga vecklingen av den svenska ekonomin de senaste decennierna och den nuvarande höga arbetslösheten gör det angeläget än tidigare att mer överväga åtgärder, som skulle kunna förbättra lönebildningen och resultera i en bättre utveckling sysselsättningen och nedgång i arbetslösheten. av en Det gäller även sådana åtgärder, påverkar balansen mellan som arbetsmarknadens parter.

Utredningens överväganden och förslag 313

De förändringar, har inträffat de senaste decennierna, har stärkt de som fackliga organisationerna relativt arbetsgivarna. Det är fler aktörer än tidigare, fattar beslut stridsåtgärder. Det sker mindre samordning som om inom huvudorganisationema. Huvudorganisationemas roll i löneförhandlingarna har över huvud taget minskat. Antalet avtalsornråden har ökat och samarbetet mellan förbund, är medlemmar i olika Centralorganisom sationer, har utvecklats. Uppdelningen arbetsmarknaden i allt fler av avtalsornråden, har lett till att förhandlingarna inom ett avtalsornråde lättare får följdverkningar inom andra områden. Genom omstruktureringen näringslivet utgör tjänstemännen allt större andel av arbetstagarna. av en Organisationsgraden bland dem har växt. Anställda inom offentlig sektor

har förhandlings- och konflikträtt. Den tekniska utvecklingen och internationaliseringen har gjort företagen sårbara. Produktionsteknik med "just-in-time-leveranser" och små mer lager gör företagen känsliga för produktionsstopp. Risken har ökat för att ett företag, inte klarar att leverera enligt avtal, får problem att få nya som order. Produktionstekniken har samtidigt inneburit att fler arbetstagare har nyckelpositioner i den meningen att de är så viktiga för verksamheten att hela produktionen avbryts de tas ut i strejk. Beroendet mellan olika led om i produktionen har ökat. De fackliga förbunden har olika förhandlingsstyrka. En del förbund kan för högre löner med stöd i marknadskraftema. Om det råder argumentera brist på arbetskraft, har de organiserade medlemmarnas kompetens, som det organisationen starka argument i förhandlingarna. Om det är stor ger efterfrågan på branschens produkter, det också en stark förhandlingsger position. Förhandlingsstyrkan kan emellertid även bero att förbundet förfogar över effektiva stridsåtgärder. Det gäller särskilt förbund, som organiserar nyckelpersoner, de tas ut i strejk, kan orsaka ett som om mycket stort produktionsbortfall till liten kostnad för den egna konflikten fonden. När förhandlingarna samordnade, kunde konsekvenserna av att var mer förbunden hade olika förhandlingsstyrka vägas mellan huvudorganisaav tionema. Yrkandena kunde fastställas ett helhetsperspektiv och förur bunden kunde tillsammans bestämma vilka medlemmar, som skulle tas ut för stödja avtalskrav, gällde hela huvudavtalsornrådet eller karatt som tellen. Samtidigt innebar samordningen att lockouter kunde användas mer effektivt på partiella stridsåtgärder. som svar Med förhandlingar branschvis och utan samordning finns det större möjligheter att plocka ut nyckelpersoner i strejk utan att motparten kan en med effektiv lockout. Den internationella konkurrensen gör också svara en att enskilda företag ogärna deltar i lockout. stridsåtgärder från arbetsen givarsidan har blivit sällsynta. I stället förekommer uttalanden om att produktionen i ett företag kan flyttas till ett annat land. Sett ur ett sam-

314 Utredningens överväganden och förslag

hällsekonorniskt perspektiv och med målet öka sysselsättningen och att minska arbetslösheten i Sverige, är det svarsåtgärd, inte en som gagnar utvecklingen i landet. För det andra har utredningen funnit stöd i forskningen för att införa ett krav proportionalitet. Flera forskare har framhållit förhandlingstakatt tiken att använda stridsåtgärder, inte kostar särskilt mycket för den som egna konfliktfonden, ställer till väldigt stora ekonomiska skador men som för motparten, leder till negativa effekter samhällsekonomin. De har varit positiva till förslaget att införa krav på att stridsåtgärder skall ha rimliga proportioner. Några forskare har det finns starka skäl för ansett att ett sådant krav. Forskare från Norge har påpekat att parterna i Sverige har större möjligheter både när det gäller att välja stridsåtgärd och förlägga åtgärden i att tiden, än vad parterna har i Danmark och Norge. De har funnit det sannolikt att detta påverkar förhandlingsresultatet på flera sätt. Kostnaderna för en konflikt är en viktig faktor i förhandlingarna. Om fackförening har en möjlighet att välja metod, kostar lite för arbetstagarna och en som samtidigt leder till stor kostnad för arbetsgivaren, är det fördel i en stor förhandlingarna. Det verkar enligt dessa forskare rimligt att anta att en total strejk eller lockout medför större osäkerhet beträffande följderna än vad begränsade stridsåtgärder gör. En sådan osäkerhet försvagar den varslande parten. Om osäkerheten är stor fordras det inte så stort tillmötesgående från motparten i förhandlingarna för att den varslande parten skall avstå från sin åtgärd. Ett par forskare har emellertid förutsett problem med proportionalien tetsregel, då den är främmande för svensk tradition och kan vara svår att tillämpa. En forskare har skrivit sådan bestämmelse leder till rad att en en svåravvägda bedömningar och att den exempelvis vid tillämpning på sympatiåtgärder bör förutsätta att åtgärdens omfattning och verkningar är uppenbart och ostridigt orimliga i förhållande till primärkonfliktens omfattning och betydelse. Ett alternativ till krav på proportionalitet skulle kunna rad preciserade förbud vissa stridsåtgärder. vara en mot typer av Det finns två skäl till att sådana bestämmelser inte föreslås i stället. Det ena är att det är svårt att med riktade förbud hindra parter från att vidta stridsåtgärder, som uppfattas som orimliga, utan att samtidigt förbjuda sådana åtgärder, rimliga. Det andra är att det är svårt förutse som anses att alla de stridsåtgärder som det kan komma att varslas i framtiden. om För det tredje finns krav på att stridsåtgärder skall rimliga i rättsvara systemen i flera andra europeiska länder. Som nämnts har i nyss man Danmark en något restriktiv inställning till stridsåtgärder än i Sverige. mer Den har uppkommit genom att det i dansk rättspraxis har ställts upp ett

krav att fackliga stridsåtgärder måste ha ett rimeligtfagligtformål. Det

har också uttryckts så att det skall finnas ett rimligt förhållande mellan mål

r 7

SOU 1998: 141 Utredningens överväganden och förslag 315

l i och medel. Om detta krav inte är uppfyllt kan den, som har vidtagit stridsåtgärden bli skadeståndsskyldig. Det bör framhållas att kravet i fråga tillämpas med försiktighet. Ett exempel, som brukar användas för att belysa när en stridsåtgärd inte uppfyller rimlighetskravet, är när en stridsåtgärd mot arbetsgivare leder till att denne inte kan fortsätta att

en driva rörelse. I norsk rätt har liknande bestämmelse i en allmänt

man en tillämplig lag rörande boikott. Det skall föreligga ett rimligt förhållande mellan det intresse, skall främjas, och den skada, som åtgärden kan

som medföra.

I några länder kontintenten förekommer krav på proportionalitet när det gäller stridsåtgärder. I Tyskland, där det helt saknas lagregler om rätten att vidta stridsåtgärder, tillämpas det i rättspraxis en proportionalitetsprincip, går ut att vissa förutsättningar skall vara uppfyllda, för

som att stridsåtgärden inte skall för långt i förhållande till vad den

anses syftar till att åstadkomma. En sådan förutsättning är att åtgärden har föregåtts medlemsomröstning. En är att förhandlingsmöjlig-

av en annan heterna har uttömts och att åtgärden är en sista utväg för att få igenom ställda krav. Om kraven inte är uppfyllda kan åtgärden leda till skadestånd. Det finns också möjlighet att förbjuda den. Även i Nederländerna kan domstolar göra proportionalitetsbedömning av en stridsåtgärd. De kan

en också förbjuda en åtgärd helt eller delvis.

En bestämmelse proportionalitet, i enlighet med utredningens för-

om slag, är förenlig med grundlagen. Den svenska rätten till fackliga stridsåtgärder är grundlagsskyddad. Inskränkningar i rätten till stridsåtgärder får dock enligt 2 kap 17 § regeringsformen göras i lag och måste alltså föregås

beslut i riksdagen. Regeringsformen hindrar att det utvecklas domstolsav praxis, begränsar stridsrätten, utan att det finns stöd i lag eller avtal.

som Den föreslagna bestämmelsen skulle genomföras i lag och skulle därför uppfylla ställs i regeringsformen.

det krav som

Utredningen sig kunna utgå från att de föreslagna kraven på pro-

anser portionalitet även är förenliga med de internationella konventionema på området. De tyska rättssystemet har inte tillräckligt utrymme för

ansetts ge strejker och har därför fått kritik av både ILO och Europarådet. Kritiken har dock inte uttryckts så att proportionalitetskrav inte skulle få förekomma. De proportionalitetskrav ställs i Tyskland förefaller vidare att

som

betydligt långtgående än det krav på proportionalitet, som

vara mera utredningen föreslår. Det framlagda förslaget har inte samma innebörd

nu som den praxis, som har utvecklats i Tyskland. Den skälighetsprövning av stridsåtgärder föreslås är främst tänkt att ha förebyggande och balan-

som serande effekt, att parterna blir angelägna att inte varsla

genom mer om

stridsåtgärder, kan uppfattas som orimliga i sitt sammanhang. Det om som är inte utredningens avsikt att proportionalitetskraven skall leda till att ar-

316 Utredningens överväganden och förslag SOU 1998: 141

betstagare berövas den rätt att strejka, i konventionema på som garanteras området. Arbetsmarknadens parter bör kunna avtala avvikelse från de föreom slagna kraven proportionalitet. Lagstiftningen bör denna punkt således vara dispositiv. Allmänt sett är det bättre parterna i avtal kommer om överens om vilka regler, som skall gälla. Det normalt större stager en bilitet och legitirnitet. Detta är ett område där utredningen att det menar bör vara möjligt att utforma överenskommelser vilka regler, egna om som skall gälla. Sådana regler kan i både förstärkande och försvagande riktning. Det bör exempelvis möjligt att avtala nuvarande regler vara om att skall gälla även fortsättningsvis. Ett alternativ till utredningens förslag skulle kunna att inrätta vara en särskild nämnd, dit frågor stridsåtgärds proportionalitet kunde hänom en skjutas. En sådan nämnd skulle t.ex. kunna placerad vid Medlingsvara institutet. Den kan emellertid bara ha rådgivande roll i förhållande till en parterna. Mot bakgrund av bestämmelserna i Europakonventionen rätt om till domstolsprövning är det inte möjligt att låta sådan nämnd been vara hörig att avgöra frågor stridsåtgärders tillåtlighet. Nämndens beslut om skulle även få betydelse för hur stridsåtgärder uppfattas allmänheten. av Den skulle få en opinionsbildande roll. Löneförhandlingsutredningen lade i sitt betänkande SOU 1991:13 s 115 fram förslag nämnd begäran skulle kunna pröva om en som av part om en konflikt var samhällsfarlig. Den Löneförhandlingsutredningen av föreslagna nämnden skulle täcka hela arbetsmarknaden. Den skulle bestå av sju ledamöter, skulle utses regeringen efter förslag varav sex av av organisationer med rätt till representation. Regeringen skulle utse ordförande i nämnden för tre år i taget och ordföranden skulle, på sätt samma som i fråga Arbetsdomstolens ordförande, hade om vara en person som parternas förtroende. Behöriga att göra anmälan till nämnden skulle i första hand parterna i konflikten. Vidare föreslogs även andra vara att organisationer, inom vars område konflikten kunde få betydelse, skulle få behörighet att göra en anmälan. För det fall nämndens flertal skulle finna att stridsåtgärden samhällsfarlig, skulle nämnden den var uppmana part, som varslat, att återkalla varslet eller att upphöra med stridsåtgärden. Det kan finnas intresse bland parterna att inrätta nämnder för egna att bedöma vilka stridsåtgärder bör förekomma. En sådan nämnd kan som parterna i ett kollektivavtal i uppdrag att fatta tvingande beslut. Det ge finns därmed möjlighet prövningen till de förutsättningar och att anpassa traditioner gäller för den branschen. Ett kollektivavtal kan också som egna innehålla andra kriterier och bedömningsgrunder för den avtalade nämnden, än de föreslås gälla för prövningen enligt MBL. som Utredningen förordar vidare att parterna på arbetsmarknaden sluter kollektivavtal vilka stridsåtgärder, bör få vidtas inom det om som egna

SOU 1998: 141 Utredningens överväganden och förslag 317

avtalsområdet. Sådana avtal finns i viss utsträckning redan i dag. I Saltsjöbadsavtalet åtar sig parterna exempelvis att avstå från stridsåtgärder som 1 innebär förföljelse på religiös, politisk eller liknande grund, 2 vidtas för att hindra någon att föra talan inför domstol eller myndighet,

annan vittna, eller utöva vedergällning mot den som gjort något sådant, 3 riktas mot familjeföretag eller 4 riktas mot neutral tredje

rena som man gäller dock inte sympatiåtgärder för att få kollektivavtal.

Vissa ytterligare begränsningar i konflikträtten finns det offentliga området. Enligt bestämmelse i LOA får stridsåtgärder endast genom-

en föras i form av lockout, strejk, övertidsvägran eller nyanställningsblockad. En motsvarande begränsning i MBL med tillämplighet över hela arbetsmarknaden har inte aktualiserats, men skulle sannolikt vara förenlig med de internationella konventioner på området, som Sverige ratiñcerat. Det skulle dock inte medföra något effektivt skydd mot sådana stridsåtgärder, som utredningen vill komma till rätta med genom förslaget.

I de statliga huvudavtalen, som Arbetsgivarverket har med SACO-S och TCO-OF, har parterna enats att avstå från andra stridsåtgärder än

om lockout, strejk, vägran att arbeta på övertid eller mertid, vägran att utföra tjänsteresa utanför ordinarie arbetstid samt nyanställningsblockad. Enligt avtalet får stridsåtgärder inte omfatta chefer och vissa andra personer enligt särskild förteckning. En bakgrund till inskränkningama är den nyss redovisade bestämmelsen i LOA. Avtalet omfattar inte SEKO.

Även i de kommunala huvudavtalen har parterna att begränsa

enats om stridsåtgärdema. Som påtryckningsmedel i egna konflikter och vid sympatiåtgärder till stöd för stridsåtgärd inom huvudavtalens tillämpningsområde är inga andra stridsåtgärder tillåtna än lockout, strejk, vägran att arbeta övertid eller mertid, vägran att utföra tjänsteresa utanför ordinarie arbetstid och nyanställningsblockad. Vid sympatiåtgärd till stöd för stridsåtgärd utanför avtalens tillämpningsområde är även andra typer av stridsåtgärder tillåtna. Det finns dock inget gällande huvudavtal med SACO-förbunden i kommuner och landsting.

Krav på stridsåtgärd skall ha rimliga proportioner är något nytt i

att en den svenska arbetsrätten. Något sådant förslag har inte tidigare utretts. Den bestämmelse, som utredningen föreslår, skulle komma att leda till en helt ny typ av invändningar i mål om stridsåtgärders lovlighet. Med undantag för vissa rättsfall, har rört lovligheten av internationella sym-

som patiåtgärder, har Arbetsdomstolen inte haft till uppgift att göra grundläggande bedömningar i fråga vad bör vara en tillåten stridsåtgärd på

om som den svenska arbetsmarknaden.

å 318 Utredningens överväganden och förslag SOU 1998: 141

i

Närmare om förslagets utformning

Proportionalitetsprincipen bör endast gälla i tvister mellan parter är som eller brukar bundna kollektivavtal med varandra. Denna avgränsvara av ning är viktig för att inte grundvalama för kollektivavtalssystemet skall hotas. Det är således rimligt att parterna skall ha rätt att vidta kraftfullare stridsåtgärder för att få ett första kollektivavtal till stånd än vad bör som accepteras mellan parter, som är eller brukar vara bundna kollektivav avtal. En invändning är att det förekommer situationer när arbetsgivaren är bunden kollektivavtal med eller flera organisationer och därför inte av en önskar kollektivavtal med ytterligare organisationer. Det kan gälla t.ex. om ett avtal med ytterligare organisation skulle stå i strid med industrifören bundsprincipen eller om det skulle leda till störningar i samverkan med de övriga organisationer, som arbetsgivaren har slutit kollektivavtal med. Det har mot den bakgrunden framställts önskemål att proportionalitetsprinom cipen även bör tillämpas vid bedömning stridsåtgärder, syftar till av som att etablera ett kollektivavtalsförhållande.

Enligt utredningens bedörrming är proportionalitetsprincip ett olämp-

en ligt instrument för att reglera vilka partsförhållanden, bör etableras som arbetsmarknaden. Skulle ett kriterium att stridsåtgärder inte får vara användas för att tvinga fram kollektivavtal det redan finns ett etablerat om kollektivavtalsförhållande skulle det kunna få oönskade effekter. Det skuli praktiken innebära facklig organisations konflikträtt blir beroenatt en de av om det redan finns kollektivavtal med organisation. I fören annan längningen skulle det kunna leda till konkurrens mellan organisationer en om att arbetsgivaren skall acceptera dem som kollektivavtalspart och där den organisation som erbjuder sig att teckna avtal med de sämsta löne- och anställningsvillkoren har störst chans att bli kollektivavtalspart. I grundlagen och i de internationella konventioner, Sverige har som undertecknat, görs ingen skillnad i förhandlings- och konflikträtten mellan om det redan finns kollektivavtal eller inte. Någon hänsyn tas inte heller till om det gäller stora eller små fackliga organisationer. För den offentliga sektorn gjordes vissa överväganden organisationsstrukturen i samband om med att förhandlings- och konflikträtten infördes i mitten 1960-talet, av men det resulterade inte i några lagbestämmelser. Om regeringen bedömer att särskilda lagregler skulle behövas på den offentliga sektorn, bör en samlad översyn ske förhandlings- och konflikträtten på den offentliga av sektorn.

SOU 1998: 141 Utredningens överväganden och förslag 319

Det är framför allt vissa stridsåtgärder, som har varslats eller vidtagits under senare år som utredningen anser bör begränsas. Dessa stridsåtgärder kan hänföras till någon av följ ande kategorier:

stridsåtgärder, där i sig mycket begränsad åtgärd, får omfattande - en

konsekvenser för motparten.

stridsåtgärder som får mycket stora effekter för tredje man, t.ex. i -

form av stoppade transporter, elförsörjning m.m. och därmed

åstadkommer en orimlig press på motparten.

De förhållanden, som-utredningen vill ge en möjlighet att reagera mot, kan variera starkt. Utredningen förespråkar därför relativt allmänt hållna bestämmelser för de situationer, som enligt utredningens uppfattning bör omfattas av proportionalitetskrav. Genom att kravet på proportionalitet inte föreslås gälla annat än för ett fåtal situationer anser utredningen att det nya rättsläge, som förslaget är tänkt att leda till, kan bli tillräckligt avgränsat och förutsebart, för att bestämmelserna skall kunna tillämpas. Längre fram förklaras innebörden av den föreslagna regeln och ges exempel på stridsåtgärder, inte bör vara tillåtna.

som

Talan bör kunna väckas i domstol om olovligförklaring av åtgärden. Arbetsdomstolen är enligt 2 kap 1 § lagen om rättegången i arbetstvister alltid behörig att avgöra tvist om stridsåtgärd som avses i 41 § MBL. Det bör även gälla stridsåtgärder, som prövas på grund av den nu föreslagna bestämmelsen. En väsentlig förutsättning, för proportionalitetsregel

att en skall kunna fylla en funktion, är att prövningen av åtgärdens tillåtlighet kan ske innan åtgärden verkställs. Vid tiden när en stridsåtgärd bryter ut, bör det stå klart den är lovlig eller inte. Att parterna involveras i en

om svårbedömd skadeståndstvist, som avgörs väsentligt längre fram i tiden, skulle enligt utredningens bedömning inte vara till gagn för förhandlingsklimatet.

Det kan enligt utredningens uppfattning inte komma i fråga att andra än den part mot vilken stridsåtgärden riktas får väcka talan om olovligförklaring. Endast den arbetsgivare eller organisation, som åtgärden riktas mot, bör kunna väcka sådan talan för att freda sig mot orimliga stridsåtgär-

en der.

En talan olovligförklaring bör kunna väckas från det att åtgärden har

om varslats och bör, på samma sätt som är fallet med s.k. fredspliktsinvändningar, kunna prövas interimistiskt. Varseltiden är enligt gällande lag 7 dagar, men har av utredningen föreslagits förlängd till 14 dagar. För att varselreglema inte skall kunna kringgås, har utredningen vidare föreslagit att Medlingsinstitutet skall kunna ålägga en part att avbryta stridsåt-

en gärd, som inte föregåtts av varsel 14 dagar i förväg till institutet. Om dessa förslag läggs till grund för lagändring, ökar möjligheten att få ett slut-

en ligt ställningstagande från domstol i fråga om stridsåtgärdens lovlighet innan stridsåtgärden bryter ut.

320 Utredningens överväganden och förslag SOU 1998: 141 i

Att en stridsåtgärd förklaras olovlig bör få effekt, det har, samma som när fredsplikt gäller för en part enligt gällande lag. Skulle stridsnu en åtgärd, som har förklarats olovlig, ändå vidtas, bör det vidare kunna sanktioneras på samma sätt som gäller för stridsåtgärder, är olovliga enligt som 41 § MBL. Enligt den föreslagna bestämmelsen bör varslad stridsåtgärd kunna en förklaras olovlig i tre fall. Det första fallet tar sikte på olika typer av begränsade stridsåtgärder. En stridsåtgärder, kan ha effekt, typ av som en som bör förhindras med den bestämmelsen, är s.k. nålsticksåtgärder. Med det menas att ett fåtal personer tas ut i strejk och att den angripande parten därmed uppnår att viktiga verksamheter stängs Man kan tänka sig av. stridsåtgärder, där en varslande facklig organisation kan ställa till mycket stor skada och där kostnaden för organisationen samtidigt är så låg att åtgärden skulle kunna pågå under mycket lång tid. I sådana situationer har arbetsgivaren inte mycket att sätta emot utan tvingas att acceptera de villkor, som den fackliga organisationen har begärt. Även partiella stridsåtgärder kan utformas så de innebär mycket att en liten kostnad för den vidtar åtgärden, så att de åsamkar som men motparten så stora kostnader att de blir oacceptabelt oproportionerliga. Partiella stridsåtgärder är åtgärder, som innebär att ett visst eller vissa arbetsmoment inte utförs. Sådana fall kan när arbetstagare vägrar att använda vara telefonen för ingående eller utgående samtal, att läsa inkommande post, att göra resor i tjänsten, att köra bil i tjänsten, att arbeta på vissa tider etc. Vid bedömningen av om det föreligger ett uppenbart missförhållande mellan åtgärden och den förväntade skadan, måste det stå klart vilken skada som bör vägas in och vad bör ligga i begreppet förväntad skada. som Utredningen menar att det inte bara är sådan skada, kan drabba som motparten, bör vägas in vid bedömningen. Även sådan skada, som som kan förväntas uppstå hos tredje man, bör kunna leda till att stridsåtgärden anses olovlig. Förväntad skada för tredje kan sätta mycket stark man en press på en part att med på motpartens krav i förhandlingarna. Det behöver heller inte enbart fråga ekonomisk skada. Såväl ekonovara om misk skada som ideell skada i form obehag och lidande bör kunna av beaktas vid bedömningen. Med olägenhet sådana följder annan avses av störningar eller avbrott i verksamheten, normalt inte brukar inbegrisom pas i begreppet skada. Det kan t.ex. vara aktuellt inom den offentliga sektorn. Bestämmelsen bör inte tolkas som ett generellt förbud mot att ta ut en viss begränsad grupp i strejk eller att vidta partiella stridsåtgärder. En sådan åtgärd kan också vara ett sätt att säkerställa att en strejk inte leder till sarnhällsfara eller till orimliga effekter för tredje Vid bedömning man. kan hänsyn också behöva tas till om åtgärden är varslad av ett yrkesförbund eller av ett s.k. vertikalförbund. Tillämpningen bestämmelsen av

Utredningens överväganden och förslag 321

i

måste ske på ett sätt så att alla organisationer oavsett organisationsprincip i praktiken har konflikträtt.

Det andra fallet gäller svarsåtgärder. Om en strejk av mindre omfattning leder till lockout, utestänger väldigt många fler arbetstagare från

en som arbetet, än vad som är rimligt vid en jämförelse med den ursprungliga åtgärden, bör åtgärden kunna förklaras olovlig. Jämförelsen bör inte bara göras med utgångspunkt från strejkens omfattning utan även med hänsyn till den skada, som åtgärden kan leda till både för arbetsgivaren och för tredje man. Ett motiv för arbetsgivare att varsla om en omfattande lockout kan vara att täcka upp för ett varsel från den fackliga organisationen, som innebär att ett fåtal strejkande gör att det inte finns arbetsuppgifter för ett väsentligt större antal av de anställda. Det är emellertid sådana situationer som det första fallet av förbud mot begränsade stridsåtgärder tar sikte och i de fallen bortfaller behovet för arbetsgivaren att använda lockout som en svarsåtgärd.

För att utredningens förslag proportionalitetsprincip skall få brett

om en stöd bland parter och politiska partier bör den utformas så att den slår rättvist mot alla oproportionerliga åtgärder vare sig de beslutas av arbetsgivar- eller arbetstagarsidan. Mot den bakgrunden menar utredningen att det är angeläget att även inskränka oproportionerliga lockouter och andra svarsåtgärder.

Det tredje fallet avser sympatiåtgärder. En sympatiåtgärd kan organise-

så att den leder till orimlig påtryckning på en part i löneförhandras en en ling. Det har förekommit varslade sympatiåtgärder där ett fåtal personer i strejk skulle ha stängt verksamheten vid ett kärnkraftverk. En sådan

av åtgärd får i allmänhet leda till oproportionerlig skada. En sådan

anses en åtgärd bör vara otillåten oavsett om den genomförs som primäråtgärd eller som sympatiåtgärd. Annars finns risk att man kringgår förbudet mot oproportionerliga stridsåtgärder att be något närstående förbund

genom vidta en begränsad åtgärd i sympati med parterna i primärkonflikten. Den skadliga effekten på lönebildningen är densamma, vare sig åtgärden vidtas som primäråtgärd eller sympatiåtgärd.

Det bör också vara så att en sympatiåtgärd inte skall leda till en skada, som står i ett uppenbart missförhållande till primäråtgärdens omfattning. Den vägledande principen vid bedömningen bör vara, att den organisation som ställer yrkandena i förhandlingen som motiverar primäråtgärden, också skall bära väsentlig del av konfliktkostnaden. Det bör dock

en fortfarande finnas ett betydande utrymme för organisationer att stödja parter som är i konflikt.

Allmänt bör möjligheten att olovligförklara en stridsåtgärd användas restriktivt. Det bör ske efter en samlad avvägning av om den stridsåtgärd som varslet gäller är rimlig mot bakgrund av de föreslagna bestärnrnelserna.

322 Utredningens överväganden och förslag SOU 1998: 141

Ett avgörande, varigenom stridsåtgärd förklaras olovlig, bör kunna en avse alla typer av varslade stridsåtgärder. Ett beslut olovligförklaring om bör alltså kunna fattas såväl för en ursprunglig primär stridsåtgärd för som en utvidgning av en stridsåtgärd eller sympatiåtgärd. Om ett och en samma varselmeddelande innefattar både en ursprunglig primäråtgärd, utvidgen ning och sympatiåtgärder, bör de varslade åtgärderna ändå kunna prövas var och en för sig. Det bör alltså bli möjligt att tillåta den ursprungliga åtgärden samtidigt som utvidgning och sympatiåtgärder förklaras olovliga, därför att de utformade ett sätt, inte uppfyller kraven anses som proportionalitet. En särskild fråga är om en olovligförklaring alltid måste ta sikte på hela den åtgärd, som varslet omfattar, eller stridsåtgärd även till viss del om en bör kunna förklaras olovlig. Enligt utredningens uppfattning talar övervägande skäl för att en varslad stridsåtgärd inte bör kunna förklaras delvis olovlig. Domstolens avgörande bör ta sikte på stridsåtgärden i dess helhet. Även endast vissa i åtgärden gör den får orimlig bör om moment att anses åtgärden förklaras olovlig i sin helhet. Det är inte lämpligt att domstolen gör något annat än en helhetsprövning. Det är också med sådan en utfomming, som bestämmelsen kan få den preventiva effekt eftersom strävas. Det är en stor fördel om prövningen kan göras innan stridsåtgärden bryter ut. Eftersom det kan svårt att hinna med slutlig prövning vara en under den tid, som står till buds innan åtgärden verkställs, är möjligheten till interimistiskt beslut central betydelse för tillämpningen. Sådana av möjligheter finns vid prövning av fredspliktsinvändningar enligt Arbetsdomstolens praxis. Eftersom olovligförklaring inte förekommer i dag, föreslår utredningen särskild bestämmelse, klargör att interirnisen som tiska beslut skall kunna fattas även i en sådan fråga. Det skulle vara olyckligt om ett yrkande olovligförklaring inges vid om en tidpunkt då varseltiden närmar sig sitt slut, eftersom Arbetsdomstolen då inte skulle kunna få tillräckligt underlag för sitt beslut. För prövatt ningen av ett interimistiskt yrkande skall hinnas med, innan stridsåtgärden verkställs, bör den part åtgärden riktas mot så snart möjligt ta som som ställning till om det finns skäl att väcka talan och yrka att åtgärden förklaras olovlig. För att talan inte skall väckas för sent, föreslår utredningen en preskriptionsbestämmelse, enligt vilken yrkande olovligförklaring och om interimistiskt beslut skall framställas inom vecka från mottagandet en av varselmeddelandet. Om talan inte väcks respektive interimistiskt yrkande inte framställs inom den tiden, bör rätten att väcka talan respektive framställa interimistiskt yrkande gå förlorade. Det bör tilläggas att detta förutsätter att varseltiden förlängs från 7 till 14 dagar enligt utredningens förslag i avsnitt 7.6.

Utredningens överväganden och förslag 323

Om en stridsåtgärd vidtas i strid mot ett domstolsavgörande, varigenom åtgärden har förklarats olovlig, bör skadeståndsbestämmelsema i MBL bli tillämpliga på samma sätt, som om det skett ett brott mot bestämmelserna om fredsplikt.

7.15 mot enmans- och

stridsåtgärder familjeföretag

Utredningens förslag: Utredningen föreslår ett det förbud mot stridsåtgärder eller familjeföretag gällde 1994 återinförs.

mot enmans- som

Skälen för utredningens förslag

Utredningen har inriktat sig att föreslå arbetsrättsliga regler, kan

som komma att accepteras som en kompromiss av arbetsmarknadens organisationer och antas av en bred majoritet i riksdagen. Sådana regler kan ge en stabilitet i ramarna för lönebildningen. Det är en nackdel för lönebildningen när det förekommer utdragna politiska strider om lagstiftningen rörande förhandlings- och konflikträtten. Det gäller i synnerhet när lagstiftningen ändras fram och tillbaka som en följd av riksdagsvalen. Det här är en sådan fråga där meningarna tidigare har varit starkt delade. För att nå ett bredare stöd kommer det från olika parter att krävas omprövning av

tidigare ståndpunkter.

Frågan stridsåtgärder mot och familjeföretag har varit

om enmansföremål för riksdagsbehandling vid ett flertal tillfällen under l990-talet. Ett förslag om förbud mot sådana åtgärder lämnades av 1992 års arbetsrättskommitté. Regeringen föreslog riksdagen att införa ett förbud i enlighet med kommitténs förslag. Ett sådant förbud infördes i en ny bestämmelse i MBL och kom att gälla under år 1994. Därefter upphävdes förbudet med motiveringen att det inte hade påvisats några allvarliga olägenheter och att konflikträtten därför inte borde inskränkas på detta område. Efter upphävandet har frågan på nytt varit föremål för motioner till riksdagen.

Förbudet gällde 1994 och omfattade stridsåtgärder med syfte att tvinga fram kollektivavtal med enmans- och familjeföretag. Med familjeföretag menades i detta sammanhang företag i vilka endast medlemmar i en och

familj är ägare och arbetstagare. Även sympatiåtgärder för stridssamma åtgärder mot enmans- och familjeföretag var förbjudna. Undantag gjordes för i behörig ordning beslutade anställningsblockader.

324 Utredningens överväganden och förslag

Det viktigaste motivet för förbudet var att det inte ansågs rimligt att det skulle få förekomma stridsåtgärder mot eller familjeföretag ett enmansmed de omfattande skadeverkningar, sådana åtgärder i förening med som sympatiåtgärder kunde medföra för företaget och tredje man. En stridsåtgärd för att uppnå ett kollektivavtal, i praktiken inte direkt kommer att som reglera arbetsvillkoren för någon utanför företagarens familj, ansågs egna inte fylla något rimligt fackligt syfte. Företaget borde ha rätt att utan

inblandning från arbetstagarorganisationema få bestämma vilka inbördes

relationer, som skall råda mellan de familjemedlemmar, arbetar i föresom taget. Argumentet att det skulle finnas skäl att ha ett gällande kollektivavtal för det fall någon skulle anställas tillbakavisades. Intresset att ett företag av har kollektivavtal den dag det önskar anställa någon utomstående ansågs inte kunna uppväga den skada och det intrång, stridsåtgärden utgör som för ett företag, inte har några utomstående arbetstagare när åtgärden som faktiskt vidtas. Ytterligare skäl för förbudet att det, enligt uppgift från var Konkurrensverket, förekom kollektivavtal, som begränsade möjligheten för företag utan anställda att åta sig vissa arbeten. Ett förbud mot stridsåtgärder kunde medföra att företag inte skulle behöva teckna avtal med sådan innebörd. Inom LO-SAF-området avtal, har sin grund i Saltsjöbadsavtalet ger som skydd mot stridsåtgärder riktade mot familjeföretag. Dessa bestämmelser täcker dock inte hela LO-SAF området. Svenska Byggnadsarbetareförbundet, Svenska Målareförbundet, Svenska Transportarbetareförbundet och Grafiska fackförbundet är exempel på organisationer som inte omfattas av dessa bestämmelser. Utredningen har inte funnit exempel på att

tjänstemannaorganisationema tillgriper stridsåtgärder mot enmans- eller familjeföretag.

- Begränsningar av konflikträtten, vilka försvårar eller omöjliggör åtgärder av det aktuella slaget, finns i andra nordiska länder. Dansk rättsnu praxis ställer krav på att fackliga stridsåtgärder skall ha ett rimligt fackligt ändamål och ett rimligt förhållande mellan mål och medel. I dansk juridisk litteratur har det med stöd i vissa rättsfall ansetts att krav kollektivavtal med företag, som inte sysselsätter utomstående arbetstagare, inte har ett rimligt ändamål och därför inte får stödjas med stridsåtgärder. Även stridsåtgärder, som gör det helt omöjligt för ett företag att utöva verksamhet, kan vara otillåtna. I Norge gäller särskild lag boikott, inte en om som bara gäller i samband med arbetstvister utan även har en allmän tillärnpning. Vid varje boikott skall det råda ett rimligt förhållande mellan det intresse, som skall främjas, och den skada, kan uppstå. som Sedan förbudet upphävdes har det nytt vidtagits stridsåtgärder mot enmansföretagare. Sättet att använda stridsåtgärder har väckt kritik och riskerar att skada förhandlingssystemets legitimitet. Ett återinförande av

Utredningens överväganden och förslag 325 l l förbudet förefaller mot den bakgrunden vara väl motiverat. Samtidigt gör utredningen bedömningen att förslaget i denna del endast kan ha en marginell effekt på lönebildningen. Förslaget skall i första hand ses som en del i ett paket, som skulle kunna få bred uppslutning, och om det genomfördes skulle kunna förbättra lönebildningen.

Det återkommande argumentet för att behålla stridsrätten mot enmansoch familjeföretag är att sådana företag kan komma att anställa någon och att arbetstagaren då inte omfattas ett kollektivavtal och av det grund-

av läggande sociala skydd för arbetstagare, som följer därav. Mot detta kan anföras att de fackliga organisationerna inom större delen av SAF-LOområdet och hela tjänstesektom avstår från sådana stridsåtgärder och att det inte har framkommit att det leder till missförhållanden för nyanställda. Så snart någon anställs finns det möjlighet för fackliga organisationer att vidta stridsåtgärder för att driva krav kollektivavtal. Lagen har vidare varit tillämplig under ett år utan att det till utredningens kännedom har framkommit problem med dess tillämpning. Skulle sådana problem ändå ha uppstått bör det framkomma under rernissbehandlingen av utredningens förslag. Vidare får dessa problem i förekommande fall vägas mot de problem av annat slag, som uppstår vid denna typ av stridsåtgärder.

Med hänsyn till att det har väckts motionskrav i riksdagen om en utvidgning av det förbud som gällde 1994, finns det skäl att diskutera om förbudet bör få vidare tillämpning än vad då gällde. Förbudet skulle

en som exempelvis kunna omfatta småföretag med ett fåtal anställda, som inte hör till familjen samt företag, som inte har arbetstagare, som är medlemmar i den organisation, som står bakom stridsåtgärden.

Mot en utvidgning av förbudet till att gälla företag med ett fåtal anställda talar framför allt att en sådan regel skulle innebära en allvarlig inskränkning i de fackliga rättigheterna för de arbetstagare, som skulle komma att beröras av bestämmelsen. Det finns i detta avseende en avgörande skillnad mellan en sådan regel och en regel om förbud mot stridsåtgärder mot företag utan andra anställda än de familjemedlemmama. På sikt

egna skulle en bestämmelse om att stridsåtgärder inte får vidtas mot småföretag kunna leda till urholkning av kollektivavtalssystemet och av det därmed

en sammanhängande grundläggande sociala skyddet. Det skulle vidare bli svårt att tillämpa en sådan bestämmelse, eftersom antalet anställda kan variera. Ett förbud med sådan utformning skulle också kunna få den effekten att en företagsledning skulle tveka att nyanställa, när gränsen för antal anställda är nådd, vilket skulle motverka tillväxt och ökad sysselsättnmg.

Även utvidgning förbudet så stridsåtgärder inte får vidtas

en av att av en organisation som saknar medlemmar hos arbetsgivaren är betänklig ur skyddssynpunkt, eftersom del arbetsgivare skulle ifrågasätta fackligt

en medlemskap ett sätt, som inte sker i dag. Fler arbetstagare skulle san-

326 Utredningens överväganden och förslag

nolikt komma att stå utan det skydd, ett kollektivavtal ger. Förbudet som skulle vidare bli komplicerat att tillämpa, eftersom det kan vara svårt att utreda arbetstagare vid viss tidpunkt medlem i facklig om en en var en organisation eller inte.

Den närmare utformningen av förbudet

Den bestämmelse gällde 1994 byggde ett omsorgsfullt utredningssom arbete. Den hade befunnits förenlig med regeringsformen och de internationella konventioner på området, Sverige har ratificerat. Det har inte som kommit fram att det uppstod några tolkningsproblem under den tid, som bestämmelsen gällde. Utredningen föreslår därför att bestämmelsen med obetydliga redaktionella ändringar får ordalydelse och innebörd, samma den hade 1994. En hänvisning görs därför till de förarbetsuttalanden som utfommingen, vilka gjordes i propositionen 1993/94:67 och om betänkandet 1993/94:AU4. Bestämmelsen innebar i korthet följande. Förbudet omfattade stridsåtgärder med syfte att ingå kollektivavtal med företag, inte har några arbetstagare, eller med företag, som ägs av en som och familj och i vilket bara familjemedlemmar är arbetstagare. samma Arbetstagare fick inte vidta eller delta i en stridsåtgärd med sådant ändamål. Bestämmelsen omfattade alla arbetstagare såväl organiserade som oorganiserade och gällde oavsett arbetstagarens bundenhet av kollek- -

tivavtal. Den gällde också för arbetstagarorganisationer. Även sympatiåt-

gärder för åtgärder det beskrivna slaget omfattades. Undantag av nyss gjordes för i behörig ordning beslutade anställningsblockader. Vilka företag, skulle omfattas förbudsregeln, förklarades utförsom av ligt i propositionen 58. I huvudsak det företag i följande kategorier: s var Alla typer företag som inte har några anställda. av Företag i vilka företagets enda ägare är arbetstagare äkta ensam enmansföretag. Företag med ägare eller med flera delägare är medlemmar i en som samma familj och i vilket endast medlemmar i ägarfamiljen är arbets-

tagare. Till familjemedlemmar skulle räknas såväl make släktingar i rätt som och nedstigande led och avlägsnare släktingar inklusive fosterbam, upp- myndlingar och styvbarn lever i gemensamt bo eller i samma hus- - som håll. Kravet på gemensamt bo eller hushåll gällde inte för make samma och släktingar i rätt och nedstigande led men däremot för t.ex. sysuppkon. En och kvinna gifta bor tillsammans under man en som utan att vara äktenskapsliknande förhållanden skulle, liksom homosexuella sambor,

jämställas med makar.

i

Utredningens överväganden och förslag 327 i

Det angavs uttryckligen i bestämmelsen att stridsåtgärder, hade

som vidtagits i strid mot bestämmelsen, var olovliga. Anställnings- eller ägarförhållanden kan ändras sedan stridsåtgärd har varslats eller inletts.

en Sådana förändringar skulle inte beaktas vid bedömningen strids-

av om en åtgärd var lovlig eller olovlig. Hade en lovlig stridsåtgärd väl en gång varslats eller inletts, skulle den få fullföljas och utvidgas med sympatiåtgärder utan hinder av att det angripna företaget t.ex. väljer att låta en utomståendes anställning upphöra eller förändrar sina interna angelägenheter.

Ett företag, som har drabbats, skulle vara berättigat till skadestånd på samma sätt, som gäller i övrigt vid olovliga stridsåtgärder. Mål om förbudsregeln skulle handläggas enligt lagen om rättegången i arbetstvister. Vid s.k. fredspliktsinvändning från ett företag, som utsatts för en stridsåtgärd, skulle domstol, företagets begäran, i enlighet med gällande praxis, kunna meddela interimistiskt beslut rörande stridsåtgärdens lovlighet.

7.16 vid

Medlemsomröstning stridsåtgärder

Utredningens förslag: Det bör inte införas krav att stridsåtgärder skall föregås av medlemsomröstning.

Skäl för utredningens förslag

Enligt direktiven skall utredningen pröva olika sätt att förbättra lönebildningen. Frågan om medlemsomröstning nämns inte i direktiven utan har lagts fram som ett förslag från SAF till regeringen och hör till de frågor som utredningen har analyserat.

Enligt SAF bör de som närmast berörs av en stridsåtgärd genom medlemsomröstning också få ett reellt inflytande över beslut åtgärden.

om SAF finner det naturligt att ett sådant krav gäller både för organisationerna på arbetstagar- och arbetsgivarsidan. Genom att ställningstagande inhämtas innan beslut fattas om att varsla om stridsåtgärder, får medlemmarna möjlighet att bedöma förhandlingskraven i relation till stridsåtgärdemas effekter på den egna arbetsplatsen.

Utredningen menar att det inte bör införas ett krav på att beslut om stridsåtgärd skall föregås av medlemsomröstning. Det finns flera skäl emot att införa ett sådant krav. Det första och viktigaste är att ett krav på medlemsomröstning enligt utredningens bedömning inte skulle bidra till en bättre lönebildning. Utredningen har inte funnit belägg för sådan

att en bestämmelse skulle leda till färre varsel om stridsåtgärder. Ingenting har framkommit som tyder att de fackliga ledarna skulle vara mer villiga

328 Utredningens överväganden och förslag SOU 1998: 141

till strejk eller andra stridsåtgärder för tyngd förhandlingskraven att ge än vad medlemmarna är. Krav medlemsomröstning är dessutom främmande för svensk lagstiftning och tradition. I svensk rätt har det aldrig ställts krav på att en snidsåtgärd skall föregås av en omröstning bland medlemmarna i den organisation som vidtar åtgärden. En sådan regel skulle inte heller bekräfta en vedertagen praxis. Under de senaste 50 åren har det tvärtom varit sällsynt med medlemsomröstningar i arbetstagar- och arbetsgivarorganisationema. Frågan i vilken ordning beslut skall fattas i ideella föreningar om har betraktats som en intern angelägenhet, regleras i föreningarnas som stadgar. Det finns inte någon lagstiftning för hur det skall till i ideella föreningar, så som det finns för ekonomiska föreningar och bostadsrättsföreningar. Lagstiftning om hur beslut skall fattas inför en konflikt kan därför inte utformas genom hänvisning till bestämmelser i redan been fintlig lag. Frågan om krav medlemsomröstning har heller inte utretts tidigare. Vidare skulle krav medlemsomröstning i lag praktiskt komplivara cerat. Det skulle fordra ingående regler själva omröstningsförfarandet om för att garantera de demokratiska formerna vid omröstningen. Först och främst måste det stå klart vilka skall röstberättigade. Redan som vara frågan om vilka skall räknas medlemmar och hur medlemsförsom som teckningar skall föras och kontrolleras innehåller komplicerade spörsmål. Vidare måste det anges i lagen hur de röstberättigade skall få infonnation om stridsåtgärden och omröstningen. Därtill kommer frågorna hur om resultatet av omröstningen skall bedömas och hur många, måste ha som deltagit i omröstningen, för att den skall ha betydelse beslutsunderlag. som Vill man införa en större tröghet när det gäller att vidta stridsåtgärder finns det dessutom enklare sätt att till väga än att införa krav på medlemsomröstning. Ett krav på att medlemsomröstning skall hållas, innan en stridsåtgärd får vidtas, skulle medföra viss fördröjning åtgärden en av jämfört med vad som gäller i dag. En medlemsomröstning är omständen lig procedur och omröstning måste rimligen ske på ett stadium när den planerade åtgärden har blivit någorlunda preciserad. Utredningen lägger emellertid fram andra förslag som kan leda till fördröjning planerade en av stridsåtgärder, bl.a. ett förslag förlängning varseltiden till 14 dagar. om av Med en sådan varselperiod skulle fördröjningseffekten det förfarande, av som krävs för medlemsomröstning, inte bli särskilt stor. Det skulle dock inte oförenligt med regeringsfonnen eller med de vara internationella konventionema området att införa krav på medlemsomröstning före stridsåtgärder. Sådana bestämmelser förekommer i andra länder. I Storbritannien och Tyskland är det förutsättning för att en stridsåtgärd på arbetstagarsidan skall vara lovlig, att den föregås av en omröstning bland medlemmarna i den fackliga organisation, vidtar som

SOU 1998: 141 Utredningens överväganden och förslag 329

åtgärden. I Storbritannien, där frågan regleras i lag, gäller en rad detaljerade bestämmelser hur omröstning skall gå till. Medlemmarna måste

om

positiva till stridsåtgärd för att den skall få vidtas. Deras ställvara en ningstagande är dock inte bindande i den meningen att den därför också måste vidtas. De fackliga fönroendemännen får inte berövas friheten att avstå från stridsåtgärdema. Hänsyn måste emellertid tas till att den fackliga historien och organisationsstmkturen i Storbritannien är annorlunda än i Sverige, med ett större inslag där militanta fackliga ledare. I Tysk-

av land finns inga lagregler stridsåtgärder. Kravet medlemsomröstning

om är ett led i det krav proportionalitet, har ställts upp i domstols-

som praxis.

I Danmark, Norge och Finland har det tradition varit vanligt att de

av fackliga organisationemas medlemmarna i omröstning tar ställning till om ett avtal skall antas eller det skall bli konflikt. Några krav i lagstift-

om ningen att medlemsomröstning skall hållas har dock inte funnits.

En de forskare, har uttalat sig förslaget, har framfört tanken

av som om att medlaren skulle kunna få rätt att beordra organisationer att föran-

en stalta medlemsomröstning. Själva föranstaltandet skulle därefter vila

om helt på parterna själva. Brott mot skyldigheten kunde förslagsvis leda till

kännbar ekonomisk sanktion och borde inte påverka stridsåtgärdens en laglighet. Ett omröstningsförfarande, som inte uppfyller vedertagna demokratiska krav, skulle enligt forskaren i fråga kunna likställas med underlå-

tenhet att föranstalta om omröstning.

Enligt utredningens uppfattning skulle också ett krav på medlemsomröstning på de nämnda premissema kunna leda till oenighet i frågan

nyss

tillvägagångssättet för beslutet, på ett sätt inte skulle vara till nytta om som för förhandlingsarbetet. Tvister i frågan om omröstning har hållits eller inte skulle dessutom kunna bli komplicerade att bedöma om lagstift-

mer ning för förfarandet saknas. Utredningen vill därför inte föreslå någon regel om omröstning över huvud taget.

i

á 330 Utredningens överväganden och förslag

7.17¶Förslagen om jämställdhet mellan

kvinnor och män

Utredningens förslag:

De förbättringar av den årsvisa lönestatistiken utredningen före- - som slår, kommer förbättra möjligheten följa att att och analysera löneutvecklingen för kvinnor och män. Den komplettering forskningsdatabasen LINDA, utredningen - av som föreslår förutsättningar för typ forskning löneutveckger en ny av om lingen för kvinnor och män. De årliga rapporter löneutveckling i Sverige och omvärlden, - om m.m. vilka utredningen föreslår, bör innehålla ett särskilt kapitel analysom

serar löneutvecklingen ur ett jämställdhetsperspektiv.

Medlingsinstitutet bör säkerställa att det har erforderlig kompetens på jämställdhetsornrådet.

Skäl för utredningens förslag

Frågan om jämställdhet mellan kvinnor och män nämns inte i direktiven på annat sätt än att utredningen, vid utformningen förslagen, skall av beakta innehållet i regeringens kommittédirektiv till samtliga utredningar

om redovisning av de jämställdhetspolitiska konsekvenserna förslagen

av dir 1994:124. Enligt direktiven skall utredningen dock beakta de förslag som parterna har fört fram i sina till regeringen. Utredningen har svar vidare stor frihet att beakta och vidareutveckla förslag, kommer fram som under utredningens gång. Utredningen har eftersträvat att utforma förslagen lönebildning och om medling så att de kan främja positiv utveckling jämställdheten en av mellan könen. Utredningen har noterat att jämställda löner central är en

del av jämställdhetspolitiken. Lönefrågor har särskild uppmärksam-

getts het i jämställdhetslagen och i Jämställdhetsombudsmannens arbete. Medlingsinstitutet bör inte sådana uppgifter på jämställdhetsområdet, ges som kan försvaga institutets förmåga att lösa konflikter mellan Det parterna. finns emellertid vissa möjligheter för Medlingsinstitutet bidra till att en ökad jämställdhet, utan att det leder till några rollkonflikter. Utredningen föreslår att beskrivningen löneutvecklingen av ur ett jämställdhetsperspektiv förbättras. En uppgift är att bevaka att lönestatistiken sådan utformning att det förbättrar möjligheten följa och ges en att analysera löneutvecklingen för kvinnor och män. Genom att utvidga

Utredningens överväganden och förslag 331

branschindelningen skapas bättre analysmöjligheter. Ett annat förslag från delbetänkandet, med koppling till lönestatistik, är att förse databasen LINDA med löneuppgifter. Därmed öppnas möjligheter att genomföra individbaserade analyser av utvecklingen av löneskillnader mellan kvinnor och män. Utredningen föreslår också att den särskilda rapporten om löneutveckling m.m. skall innehålla ett särskilt kapitel, som analyserar löneutvecklingen ur ett jämställdhetsperspektiv.

Utredningen föreslår vidare att Medlingsinstitutet bör säkerställa att det har erforderlig kompetens jämställdhetsområdet. Det gäller inte minst kompetens det juridiska området, inkluderande den på detta område allt

betydelsefulla EG-rätten. Det bör däremot vara arbetsmarknadens mer parters uppgift att värdera lönerna för olika yrkesgrupper och branscher mot varandra. Det är emellertid samtidigt angeläget att både parter och medlare är medvetna om den lagstiftning, som gäller och vilka komplikationer, kan uppträda det uppstår en motsättning mellan

som om lagstiftning och kollektivavtal.

Arbetsgivarorganisationema inom den kommunala sektorn har i sitt svar till regeringen uppmärksammat en fråga, som gäller tillämpning av lagstiftningen jämställdhet på anställningsvillkor, som har reglerats i

om kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter. De kommunala arbetsgi-

har framhållit att jämställdhetslagen ställer krav på arbetsgivarna, varna

inte på arbetstagarorganisationema trots att dessa har full konflikträtt men för att driva igenom sina krav. En del arbetstagarorganisationer har mycket stark kvinnodominans, medan andra nästan enbart har manliga medlem-

Det kan leda till löneglidning, önskvärda relationsförändringar mar. om mellan medlemmarna i organisationerna måste finansieras av arbetsgi-

utöver avtalen. En omfördelning mellan kvinnor och män inom varna sektorn leder enbart till marginella förändringar till följd av att andelen kvinnor är så stor. Om en allmän uppvärdering av lönerna för kvinnligt dominerade yrkesgrupper inom samhället i stort skall åstadkommas, krävs en omfördelning av löneutrymmet mellan olika arbetsmarknadssektorer.

Den år 1994 tillsatta Kvinnomaktsutredningen har vidare lagt fram förslag, har med lönebildning att göra. I betänkandet SOU 1998:6, Ty

som makten är din Myten det rationella arbetslivet och det jämställda

om Sverige har Kvinnomaktsutredningen föreslagit att det av den här utredningen föreslagna Medlingsinstitutet får som särskild uppgift att bevaka löneutvecklingen för kvinnor och män, lämna regelbundna rapporter och diskutera metoder för att komma omotiverade löneskillnader mellan kvinnor och män. Med tanke på de stora förändringar som pågår på lönebildningens område från kollektivt till individuellt, från centralt till

lokalt är det enligt Kvinnomaktsutredningen speciellt angeläget att

studera utfallen för kvinnor och män just nu.

332 Utredningens överväganden och förslag SOU l998zl4l

Utredningen delar Kvinnomaktsutredningens bedömning att Medlingsinstitutet bör ha i uppdrag att bevaka löneutvecklingen för kvinnor och män och regelbundet rapportera utvecklingen och redovisa analyser om om

löneutvecklingen ur ett jämställdhetsperspektiv. Kvinnomaktsutredningens

förslag i den delen har inarbetats i utredningens förslag. Företrädare för det s.k. LÖV-programmet, vid Arbetslivsinstitutet, har kommit in med skriftliga synpunkter till utredningen enligt följande: Viljan och förmågan till löneutjänming mellan kvinnor och män kan minska hos parterna om löneutrymmet blir mindre. Könsmedvetenhet är en förutsättning för att kunna styra i en icke könsdiskriminerande riktning. Då Medlingsinstitutet får en viktig roll arbetsmarknaden i lönebildningsfrågor blir det en av de instanser kan bidra till utjämning som en av kvinnors och mäns löneandel. Medlingsinstitutets för könsansvar en neutral lönesättning och en utjämning av kvinnors och mäns löneandelar bör tydligt framgå av Medlingsinstitutets instruktion. Utredningen delar LÖV-programmets uppfattning att det är angeläget att Medlingsinstitutet har kompetens i jämställdhetsfrågor. Däremot menar utredningen att det är att för långt att göra Medlingsinstitutet till ansvarig för en könsneutral lönesättning och utjämning kvinnors och mäns en av löneandelar. Ansvaret för avtalens innehåll bör även fortsättningsvis vila på parterna.

l 8 Generella direktiv

Utredningens bedömning: Utredningens förslag bedöms få vissa positiva konsekvenser för jämställdheten, i övrigt inga nämnvärda konsekvenmen ser vad avser regeringens direktiv till samtliga kommittéer.

Skälen för utredningens bedömning

Utredningen har behandlat regeringens direktiv till samtliga kommittéer. Utredningsförslagen bedöms inte få några närrmvärda effekter på regionalpolitiken och det brottsförebyggande arbetet. De positiva konsekvenserna för jämställdheten redovisas närmare i avsnitt 7.17. I delbetänkandet behandlade utredningen kostnaderna och finansieringen av sina förslag och i det sammanhanget beaktades direktiven att pröva om offentliga åtaganden. De förslag läggs i slutbetänkandet innebär inga som merkostnader, utöver vad som har redovisats i delbetänkandet. RRV i gav sitt remissvar utredningens delbetänkande följande kommentar till de merkostnader på 18 miljoner kr., utredningen har föreslagit: som "Utgiftsutfallet för konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska åtgärder

SOU 1998: 141 Utredningens överväganden och förslag 333

under utgiftsområdet arbetsmarknad och arbetsliv uppgick till ca 20 miljarder kr 1997 och i genomsnitt 191 000 personer var då i konjunkturberoende åtgärder. Mot denna bakgrund förefaller det RRV som att även en blygsam förbättring lönebildningen kan leda till minskning av sta-

av en tens kostnader för arbetsmarknadspolitiska åtgärder med 18 miljoner kr."

Fötfattningskommentar 335

8¶Författningskommentar

8.1¶Förslaget till lag om ändring i lagen

1976:580 om medbestämmande i

arbetslivet

4 § Ett avtal är ogiltigt i den mån det innebär att rättighet eller skyldighet enligt denna lag upphävs eller inslcränks.

Genom ett kollektivavtal får det dock göras avvikelser från 11, 12, 14, 19--22 och 28 §§, 29 § tredje meningen, 33--40 §§, 41 c 43 § andra stycket samt 64 och 65 §§. Kollektivavtalet får inte innebära att mindre förmånliga regler skall tillämpas för arbetstagarsidan än följer av EG-rådets direktiv 75/ 129/EEG av

som den 17 februari 1975, 77/187/EEG av den 14 februari 1977 och 92/56/EEG av den 24 juni 1992.

I ett kollektivavtal får det också föreskrivas längre gående fredsplikt än som anges i 41, 41 41 b och 44 §§ eller ett längre gående skadeståndsansvar än som följer av denna lag.

I andra stycket görs ett tillägg som medför att den föreslagna bestämmelsen 41 § om krav proportionalitet vid stridsåtgärder blir

c dispositiv. Innebörden är den att kollektivavtalsparter står helt fria att göra avvikelser från bestämmelsen se avsnitt 7.14.

I tredje stycket görs ett tillägg medför att kollektivavtalsparter får

som ingå avtal längre gående fredsplikt än vad anges i den föreslagna

om som bestämmelsen i 41 b Den föreslagna bestämmelsen i 41 b § har samma lydelse den paragraf med beteckning, gällde är 1994 se

som samma som avsnitt 7.15. Rätten att göra avvikelse har också utformats på samma sätt som då.

336 Författningskommentar

41 § Arbetsgivare och arbetstagare är bundna kollektivavtal får inte vidta som av eller delta i arbetsinställelse lockout eller strejk, blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd, avtalet har ingåtts organisation och denna om av en organisation inte i behörig ordning har beslutat åtgärden, om åtgärden strider mot en bestämmelse om fredsplikt i kollektivavtal eller åtgärden har till ändamål om att utöva påtryckning i en tvist om ett kollektivavtals giltighet, bestånd eller rätta innebörd eller i en tvist huruvida ett visst förfarande strider mot avtalet eller mot denna lag, att åstadkomma ändringi avtalet, att genomföra bestämmelse, som är avsedd att tillämpas sedan avtalet har upphört att gälla, eller 4. att stödja någon annan, när denne inte själv får vidta stridsåtgärd.

stridsåtgärder har vidtagits i strid mot första stycket är olovliga. Även som stridsåtgärder har vidtagits i strid mot beslut Medlingsinstitutet har som som meddelat med stöd av 45 § tredje stycket och 48 § är olovliga.

Första stycket hindrar inte arbetstagare att delta i blockad har beslutats en som av en arbetstagarorganisation i behörig ordning och har till ändamål utverka som att betalning av klar och förfallen fordran lön eller på någon ersättning för annan utfört arbete indrivningsblockad. En sådan stridsåtgärd är inte olovlig.

I andra stycket klargörs att stridsåtgärder, har i strid

som vidtagits

mot beslut, varigenom Medlingsinstitutet med stöd 45 § tredje

av stycket eller 48 § har ålagt part att avbryta eller skjuta en upp en stridsåtgärd, är olovliga se avsnitten 7.6 resp. 7.5.

41 b En arbetstagare får inte vidta eller delta i stridsâtgärd har till en som ändamål att kollektivavtal skall träffas med ett företag inte har några som arbetstagare eller där bara företagaren eller företagarens familjemedlemmar är arbetstagare och ägare. Detsamma gäller när stridsåtgärd har till ensamma en ändamål att stödja någon vill träfa kollektivavtal med sådant företag. Vad som ett som nu sagts hindrar inte en arbetstagare från att delta i anställningsblockad en som riktar sig mot ett sådant företag och har beslutats i behörig ordning som av en arbetstagarorganisation.

Stridsåtgärder som har vidtagits i strid mot första stycket är olovliga. att anse som Förändringar i anställnings- eller ägarförhållanden har inträffat sedan som en stridsâtgärd har varslats eller inletts skall inte beaktas vid bedömningen av om en stridsåtgärd är att anse som olovlig enligt första stycket.

Ändringen innebär att paragrafen med obetydliga redaktionella ändringar

får den lydelse den hade under tiden den 1 januari till och med den 31

Författningskommentar 337 g

december 1994. I fråga den närmare innebörden paragrafen hänom av visas till tidigare förarbeten prop.1993/94:67 och bet.1993/94:AU4.

För att det inte skall råda tvivel att tvister om bestämmelsen skall om prövas i Arbetsdomstolen görs följdändring i 2 kap 1 § lagen om rätteen gången i arbetstvister.

4l § För stridsåtgärder vidtas i samband med avtalsförhandlingar mellan c som parter är eller brukar vara bundna av kollektivavtal i förhållande till som varandra skall följande gälla.

Om part har varslat en stridsåtgärd som är partiell eller på annat sätt en om begränsad och åtgärden kan förväntas leda till skada eller annan olägenhet som står i uppenbart missförhållande till åtgärdens omfattning, kan åtgärden förklaras olovlig.

En stridsåtgärd har varslats som svar på en annan stridsåtgärd kan också som förklaras olovlig, den är väsentligt omfattande än vad som är rimligt med om mer hänsyn till den åtgärd som orsakat svarsåtgärden.

Även sympatiåtgärd har varslats till stöd för en part i en tvist mellan en som parter, är eller brukar vara bundna av kollektivavtal iförhållande till som varandra kan förklaras olovlig. Det kan ske den varslade sympatiåtgärden kan om förväntas leda till skada eller olägenhet som står i ett uppenbart annan missförhållande till åtgärdens eller primäråtgärdens omfattning.

Talan olovligförklaring enligt andra, tredje och fjärde styckena kan endast om föras av den arbetsgivare eller organisation mot vilken åtgärden riktas.

Med stöd bestämmelserna i andra, tredje eller jjärde stycket kan en av stridsåtgärd interimistiskt förklaras olovlig för tiden fram till dess ett slutligt avgörande föreligger.

Yrkande olovligförklaring enligt andra, tredje eller fjärde stycket och yrkande om interimistisk prövning enligt femte stycket skall jämställas inom sju dagar om från den dag då varsel lämnades till motparten enligt 45 § första stycket. Försummas det får sådana yrkanden inte framställas.

Paragrafen innehåller de föreslagna reglerna om krav på proportionalitet

vid stridsåtgärder se avsnitt 7.14. Av första stycket framgår att paragrafen riktar sig till parter, är eller brukar vara bundna av kolleksom tivavtal i förhållande till varandra. Uttryckssättet anknyter till en rad arbetsrättsliga bestämmelser kan tillämpas både då kollektivavtal gäller som och då det råder tillfälligt kollektivavtalslöst tillstånd. Krav propor-

tionalitet vid stridsåtgärder föreligger i tre situationer som beskrivs i andra, tredje och fjärde styckena. Bestämmelserna har konstruerats så att

338 F ötfattningskommentar SOU 1998: 141

den part, som varslad stridsåtgärd riktas mot, kan en reagera mot stridsåtgärden att väcka talan i Arbetsdomstolen och yrka genom att åtgärden förklaras olovlig. Arbetsdomstolen skall då interirnistiskt eller slutligt kunna pröva åtgärden skall lovlig eller olovlig. om vara Prövningen skall ske innan stridsåtgärden bryter ut. Utredningen har i 45 § föreslagit utvidgning varseltiden till 14 dagar. Den stridsen av som åtgärden riktas mot har enligt förslaget sju dagar sig för att väcka talan och framställa interirnistiskt yrkande. Om åtgärd förklarats olovlig en som ändå vidtas, kan den arbetsgivare eller organisation, har vidtagit som åtgärden, bli skadeståndsskyldig enligt 54 Av 59 § framgår att en enskild arbetsgivare eller arbetstagare har deltagit i åtgärden inte kan som bli skadeståndsskyldig för detta. I andra stycket beskrivs det första de tre fallen då krav av proportionalitet skall föreligga. Om part har varslat stridsåtgärd, en om en som är partiell eller på annat sätt begränsad och åtgärden kan förväntas leda till skada står i uppenbart missförhållande till åtgärdens ornfattsom ning, kan åtgärden förklaras olovlig. Bestämmelsen tar sikte stridsåtgärder är partiella eller på annat som sätt begränsade. Därmed avses t.ex. sådana stridsåtgärder där arbetstagare vägrar att utföra vissa arbetsmoment eller där den fackliga organisationen blockerar nyanställningar. På annat sätt begränsade stridsåtgärder kan vara åtgärder där ett begränsat antal medlemmar inom avtalsornråde ett är uttagna i en strejk. I begreppet skada innefattas inte bara skada kan drabba som motparten utan även skada som kan uppstå hos tredje Såväl ekonomisk skada man. som ideell skada i form obehag och lidande uppstår av som genom stridsåtgärden skall kunna beaktas. Med olägenhet sådana annan avses följder av störningar eller avbrott i verksamheten, normalt inte brukar som inbegripas i begreppet skada. Det kan aktuellt inom den offentt.ex. vara liga verksamheten. Med orden uppenbart missförhållande situation då det råder avses en väldigt stor obalans mellan stridsåtgärden och dess skadeverkningar. En typ av stridsåtgärder särskilt nämns i avsnitt 7.14 är s.k. nålstickssom åtgärder. Med detta att ett fåtal tas ut i strejk och den menas personer att fackliga organisationen därmed uppnår att viktiga verksamheter stängs av. Stor skada kan åstadkommas samtidigt den fackliga organisationens som kostnad för åtgärden blir låg med följd att åtgärden kan pågå under lång tid. I tredje stycket beskrivs det andra de tre fallen. Det gäller orimligt av omfattande svarsåtgärder. En stridsåtgärd har varslats som som svar en annan stridsåtgärd kan förklaras olovlig, den är väsentligt om mer omfattande än vad är rimligt med hänsyn till den åtgärd orsakat som som svarsåtgärden.

SOU 1998: 141 Föjattningskommentar 339

Den situation avses i bestämmelsen är i regel en lockout som vidtas

som

arbetsgivarorganisation som svar på en stridsåtgärd från en facklig av en organisation. Om strejk liten omfattning leder till en lockout som

en av utestänger väsentligt fler än vad som är rimligt med hänsyn till Strejken skall lockouten kunna förklaras olovlig.

I fjärde stycket beskrivs det tredje fallet. Det gäller sympatiåtgärder som har varslats till stöd för part i tvist mellan parter, som är eller brukar

en en vara bundna av kollektivavtal med varandra. Olovligförklaring kan följa

den varslade sympatiåtgärden kan förväntas leda till skada som står i om ett uppenbart rnissförhållande till åtgärdens eller primäråtgärdens

omfattning.

Begreppen skada och uppenbart missförhållande har samma innebörd i detta fall de har enligt andra stycket. Vid bedörrmingen skall den

som förväntade skadan jämföras både med omfattningen av den varslade sympatiåtgärden och omfattningen den primäråtgärd som har utlöst

av

sympatiåtgärden.

För alla tre fallen gäller att det skall göras en samlad avvägning av om den stridsåtgärd, som varslet gäller, är rimlig mot bakgrund av de omständigheter, i paragrafen, och att bestämmelserna, särskilt

som anges mot bakgrund av att rätten till fackliga stridsåtgärder är gmndlagsskyddad, skall användas restriktivt.

Enligt femte stycket kan en talan om olovligförklaring enligt andra, tredje och fjärde styckena endast föras av den arbetsgivare eller organisation mot vilken åtgärden riktas. Talan skall alltså inte kunna föras av andra lider skada eller drabbas av olägenheter på grund av

som

åtgärden.

Den prövning är tänkt att ske med stöd av paragrafen bör ske

som mycket snabbt. Det kan uppstå situationer då slutlig prövning inte kan

en göras innan stridsåtgärden bryter ut. Det kan då bli nödvändigt med interimistisk prövning. Trots att uttryckligt lagstöd saknas för interimistisk prövning s.k. fredspliktsinvändningar har Arbetsdomstolen i sin praxis

av ansett sig kunna ta ställning interimistiskt till frågor om stridsåtgärder strider mot fredsplikt i lag eller kollektivavtal. Eftersom olovligförklaring inte finns i gällande rätt och det därför skulle kunna ifrågasättas om Arbetsdomstolen kan fatta interimistiska beslut om en sådan förklaring har utredningen valt att skriva in i paragrafens sjätte stycke att en stridsåtgärd interimistiskt kan förklaras olovlig för tiden fram till dess ett slutligt avgörande föreligger.

För att det skall vara möjligt för Arbetsdomstolen att göra ställningstagandet snabbt föreslås i sjunde stycket en preskriptionsregel enligt vilken yrkande olovligförklaring enligt andra, tredje eller fjärde

om stycket och yrkande interimistisk prövning enligt femte stycket skall

om framställas inom sju dagar från den dag då varsel lämnades till motparten

340 F örfattningskommentar SOU 1998: 141

enligt 45 § första stycket. Försummar den part, mot vilken stridsåtgärden riktas, att föra talan och framställa interimistiskt yrkande inom sjudagarsfristen, får sådana yrkanden inte framställas. För att det inte skall kunna råda tvivel att tvister bestämmelsen om om alltid skall kunna tas upp direkt i Arbetsdomstolen görs följdändring i 2 en kap 1 § lagen om rättegången i arbetstvister.

45 § Arbetsgivarorganisation eller arbetsgivare och arbetstagarorganisation är sinsemellan skyldiga att, om giltigt hinder möter, skriftligen varsla motparten och Medlingsinstitutet minst 14 dagar i förväg, när de att vidtaga stridsåtgärd avser eller att utvidga pågående stridsåtgärd. Omfattar stridsåtgärd från arbetsgivarsidan även arbetstagare som är medlemmar i berörd arbetstagarorganisation, bör de varslas genom allmänt synliga anslag på arbetsplatsen eller på annat lämpligt sätt. Skyldighet att varsla finns inte ifråga stridsåtgärd i 41 § tredje om som avses stycket.

Varsel enligt första stycket skall innehålla uppgift om anledningen till stridsåtgärden och om stridsåtgärdens omfattning.

Medlingsinstitutet får meddela beslut, varigenom part åläggs avbryta en att en stridsåtgärd som har påbörjats utan att varsel har lämnats 14 dagar iförväg till Medlingsinstitutet. Ett sådant beslut skall inte meddelas det enligt 45 § första om stycket har funnits giltigt hinder mot varsel.

Ett beslut enligt föregående stycke får inte överklagas.

Den som uppsåtligen eller vårdslöshet underlåter att varsla av grov Medlingsinstitutet skall åläggas att betala särskild varselavgift till staten. en Varselavgiften skall bestämmas till lägst 10 000 kr och högst 100 000 kr. Om det finns särskilda skäl kan varselavgiften bestämmas till lägre belopp eller bortfalla helt. Varselavgift åläggs Arbetsdomstolen på ansökan Medlingsinstitutet. av av Sådan ansökan kan göras inom ett år från den dag varsel skulle ha lämnats. Försummas det får ansökan inte göras. En part som enligt tredje stycket har ålagts att avbryta stridsåtgärd får inte åläggas varselavgift för sin en försummelse.

Genom en ändring i första stycket förlängs varseltiden från sju till fjorton dagar. Bestämmelsen att part skall varsla Medlingsinstitutet förs in i om en samma stycke. Till detta stycke förs vidare bestämmelsen i det nuvarande tredje stycket, enligt vilket skyldighet att varsla inte finns i fråga om stridsåtgärd som avses i 41 § tredje stycket, dvs. indrivningsblockad. Enligt nu gällande rätt kan den underlåter att varsla som förlikningsmannaexpeditionen dömas till penningböter. Som närmare framgår av avsnitt 7.6 föreslås att bötessanktionen avskaffas. Försummelse att varsla Medlingsinstitutet föreslås i stället kunna leda antingen till att

SOU 1998: 141 F örfattningskommentar 341

stridsåtgärder måste avbrytas eller till att den vidtar stridsåtgärden som blir skyldig att betala varselavgift till staten. en I tredje stycket föreslås rätt för Medlingsinstitutet ålägga en att en part att avbryta en stridsåtgärd, har påbörjats utan varsel 14 dagar i förväg som till institutet. Ett sådant beslut skall inte meddelas det enligt 45 § första om stycket har funnits giltigt hinder mot varsel. I övrigt föreslås att Medlingsinstitutet får avgöra hur bestämmelsen skall användas. Bestämmelsen är tänkt för situationer då stridsåtgärder inte har varslats alls eller situationer då stridsåtgärder har varslats ett uppenbart felaktigt sätt. Den är inte avsedd för fall då det kan diskutabelt varselmedvara om delandet svarar mot den vidtagna åtgärden. I möjligaste mån bör beslut föregås av kontakt med de parter tvistar. Eftersom det kan fråga som vara om mycket brådskande situationer har något krav samråd med dock part inte skrivits in i lagförslaget. Ett beslut, varigenom part åläggs en att avbryta en stridsåtgärd med stöd bestämmelsen, bör rimligen leda till av att parten omgående varslar om åtgärden. Den kan då bryta ut 14 dagar efter det att den varslats. Av ett tillägg i 41 § andra stycket framgår att en stridsåtgärd som vidtas i strid mot Medlingsinstitutets beslut är olovlig. Enligt fjärde stycket skall beslut enligt tredje stycket inte kunna överklagas. Även stycket innehåller femte en möjlig reaktion mot uteblivet varsel till Medlingsinstitutet. Den uppsåtligen eller vårdslöshet som av grov underlåter att varsla Medlingsinstitutet skall åläggas betala särskild att en varselavgift till staten. Liknande regler finns i lagen om anställningsfrämjande åtgärder och i arbetstidslagen. Varselavgiften skall bestämmas till lägst 10 000 kr och högst 100 000 kr. Avgiftens storlek bör bero på omfattningen och arten den stridsåtgärd varslats eller av som inletts utan att Medlingsinstitutet har underrättats. Om det finns särskilda skäl kan Varselavgiften bestämmas till lägre belopp eller bortfalla helt. Medlingsinstitutet skall inte självständigt ha befogenhet bestämma att varselavgiften utan det skall göras Arbetsdomstolen på ansökan av av Medlingsinstitutet. En ansökan skall kunna göras inom ett år från den dag varsel skulle ha lämnats. Försummas det skall ansökan inte få göras. Av sista meningen i femte stycket framgår vidare att de båda sanktionerna mot bristande varsel till Medlingsinstitutet inte skall användas parallellt. En part som enligt tredje stycket har ålagts att avbryta stridsåtgärd får inte en åläggas varselavgift för sin försummelse att varsla Medlingsinstitutet.

46 § För medling i arbetstvister mellan å sidan arbetsgivare eller ena arbetsgivarorganisation och å andra sidan arbetstagare eller arbetstagarorganisation finns Medlingsinstitutet. Institutet skall verka för väl en fungerande lönebildning.

342 F örfattningskommentar SOU 1998: 141

Medlingsinstitutet skall, när det är lämpligt, verka för samordning förhandav lingar om löner och allmänna anstållningsvillkor för samordning gilsamt en av tighetsperioder för kollektivavtal.

På samma sätt i det lagförslag finns i delbetänkandet har Statens som som förlikningsmannaexpedition i första stycket ersatts Medlingsinstitutet. av Även uppgiften verka för att en väl fungerande lönebildning fanns med i det förslag lades fram i delbetänkandet. Innebörden utvecklas som närmare i avsnitten 7.1, 7.2 och 7.3.

I andra stycket beskrivs Medlingsinstitutets uppgift verka för samordatt ning av förhandlingar löner och allmänna anställningsvillkor för om samt en samordning giltighetsperioder för kollektivavtal. Förslaget utvecklas av i avsnitten 7.4 och 7.9.

46 a § Parterna på arbetsmarknaden skall på begäran tillställa Medlingsinstitutet kopior av tråjfade kollektivavtal och tillgänglig lönestatistik avseende det egna avtalsområdet.

Bestämmelsen lades fram i utredningens delbetänkande - se

författningskommentaren s. 156 i delbetänkandet.

47 § Medlingsinstitutet kan kalla parter till överläggningar och på annat sätt informera sig om kommande eller pågående avtalsförhandlingar.

Efter samtycke från parter för kollektivavtalsförhandlingar kan som Medlingsinstitutet ställa förhandlingsledare till förfogande eller en parternas utse medlare. Institutet kan också råd och upplysningar till på ge parter arbetsmarknaden rörande förhandlingar och kollektivavtal.

Om det enligt Medlingsinstitutets bedömning föreligger risk för stridsåtgärder, kan institutet utan samtycke från parterna utse medlare för att medla i tvisten. Ett sådant beslut får inte överklagas.

Medlare kan kalla parterna till förhandling eller vidta lämplig åtgärd och annan skall försöka till stånd överenskommelse mellan Om medlingen en parterna. inte leder till att parterna når överenskommelse får medlare, efter samråd med en parterna, lägga fram förslag till lösning tvisten. av

Medlare kan inte utses utan samtycke från parterna i en tvist, de är bundna om av ett kollektivavtal med en förhandlingsordning, innefattar som en samsyn om utvecklingen på området och innehåller regler tidsramar för förhandlingar om och medling

Enligt utredningens förslag kan Medlingsinstitutets uppgifter indelas i

preventivt och egentligt medlingsarbete. För det egentliga medlingsarbetet

Författningskommentar 343

gäller olika regler beroende på förhandlingarna sker i en inledande fas

om eller om tvist uppstått och det föreligger risk för stridsåtgärder.

Som framgår av avsnitt 7.3 har utredningen lagt stor vikt vid Medlingsinstitutets möjligheter att i framtiden agera tidigt. Enligt första stycket kan Medlingsinstitutet kalla parter till överläggningar och annat sätt informera sig om kommande eller pågående avtalsförhandlingar. En närmare redogörelse för syftet med sådana överläggningar återfinns i det nämnda avsnittet.

Efter samtycke från parter som för kollektivavtalsförhandlingar skall Medlingsinstitutet enligt andra stycket kunna ställa förhandlingsledare

en till parternas förfogande. Det är tänkt att kunna ske redan vid en tidpunkt när ännu inte har klarlagt sina ståndpunkter. Även när så har skett

partema skall en förhandlingsledare kunna utses för att underlätta kontakterna mellan partema. Om parterna har börjat tvista i förhandlingsfrågor kan det i stället dags att utse medlare. Institutet kan också råd och

vara ge upplysningar till parter på arbetsmarknaden rörande förhandlingar och kollektivavtal samt erbjuda någon form av expertmedverkan i förhandlingarna se avsnitt 7.3.

Om det enligt Medlingsinstitutets bedömning föreligger risk för stridsåtgärder, kan institutet enligt tredje stycket utan samtycke från parterna utse medlare för att medla i tvisten se avsnitt 7.7. Ett sådant beslut får inte överklagas.

Av färde stycket framgår hur medlare skall till väga vid medlingsarbetet. Jämfört med gällande lag är medlaren friare att lägga fram förslag till lösning. I praktiken innebär den föreslagna bestämmelsen dock inte någon förändring i förhållande till hur förlikningsmännen arbetar idag.

Av femte stycket framgår att medlare inte kan utses utan samtycke från parterna i en tvist, om de är bundna av ett kollektivavtal med en förhandlingsordning, som innefattar en samsyn om utvecklingen området och innehåller regler om tidsramar för förhandlingar och medling se avsnitt 7.7.

48 § Medlingsinstitutet får på medlares begäran meddela beslut, varigenom parterna åläggs att skjuta upp en varslad men ännu inte påbörjad stridsåtgärd, en utvidgning av en sådan åtgärd eller en åtgärd till stöd för annan parts stridsåtgärd. Ett sådant beslut får meddelas en gång för varje varslad sådan åtgärd och får avse en viss sammanhängande tid om högst 14 dagar. Tidsfristen skall räknas från den dag då åtgärden enligt varselmeddelandet skall påbörjas eller utvidgas. Beslutet skall om möjligt föregås av samråd med partema.

Ett beslut från Medlingsinstitutet enligt föregående stycke kan inte överklagas.

344 F ärfattningskommentar SOU 1998: 141

Enligt första stycket får Medlingsinstitutet på medlares begäran meddela beslut, varigenom parterna åläggs att skjuta varslad ännu inte upp en men påbörjad stridsåtgärd, utvidgning sådan åtgärd eller åtgärd till en av en en stöd för annan parts stridsåtgärd. Förslaget utvecklas närmare i avsnitt 7.5. N omialt bör det vara chefen för Medlingsinstitutet fattar beslutet som men beslutsbefogenheten kan också delegeras till någon de övriga fast av anställda medlama. Ett beslut, varigenom part åläggs att uppskjuta stridsåtgärd, får en en bara meddelas en gång för varje varslad stridsåtgärd. Beslutet får inte omfatta flera tidsperioder utan skall viss sammanhängande tid avse en om högst 14 dagar. Tidsfristen skall räknas från den dag då åtgärden enligt varselmeddelandet skall påbörjas eller utvidgas. Om möjligt skall beslutet föregås av samråd med parterna. Det kan finnas situationer då det inte går att nå part inom rimlig tid och i sådana fall kan möter det inget hinder en att beslut fattas utan föregående samråd. Enligt gällande lag skall en förlikningsman verka för att part uppskjuter eller inställer en stridsåtgärd. Någon sådan bestämmelse föreslås inte i lagen men däremot i Medlingsinstitutets instruktion. Det ligger i sakens natur att Medlingsinstitutet vid det samråd som skall ske, vädjar till den varslande parten att självmant återta varslet. Av andra stycket framgår att ett beslut från Medlingsinstitutet enligt första stycket inte kan överklagas. Enligt ett tillägg i 41 § andra stycket är stridsåtgärd vidtas i strid en som mot Medlingsinstitutets beslut olovlig.

49 § Har en part som enligt 10 § är förhandlingsskyldig kallats till förhandling inför medlare och försummar parten att komma eller underlåter parten på annat sätt att fullgöra sina skyldigheter enligt 15 § första stycket, kan Medlingsinstitutet på begäran av medlare förelägga parten vid vite att fullgöra sin förhandlingsskyldighet. Medlingsinstitutet kan även vid vite förelägga en part att komma till en överläggning enligt 47 § första stycket. Arbetsdomstolen kan på anmälan av Medlingsinstitutet döma ut vitet

När det föreligger risk för stridsåtgärder, skall skyldig en part vara att respektera Medlingsinstitutets beslut medling se avsnitt 7.7. Av om paragrafen framgår att part, vägrar att delta i medling, kan tvingas en som att göra det genom vitesföreläggande. Medlingsinstitutet föreslås under i vissa förutsättningar få rätt att vitesförelägga Ett vitesföreläggande en part. kan göras utan föregående samråd eller samtycke från den andra i parten tvisten. Det möter heller inget formellt hinder båda i tvist att parterna en kallas till medling genom vitesföreläggande. En förutsättning för vitesföreläggande är är att en part förhandlingsskyldig enligt 10 § samt att parten har kallats till förhandling

SOU 1998: 141 Författningskømmentar 345

inför en medlare och försummat att komma eller på annat sätt har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt 15 Den paragrafen har den 1 januari 1995 tillförts två stycken inte har betydelse i nya som sammanhanget. Hänvisning görs därför till 15 § första stycket. En annan förutsättning för vitesföreläggande är att en utsedd medlare har begärt att Medlingsinstitutet skall förelägga parten vid vite att fullgöra sin förhandlingsskyldighet. Det förhållandet att ett vitesföreläggande förutsätter initiativ från utsedd medlare, medför att parter på en avtalsområden, för vilka medlare inte kan utses, inte kan bli föremål för obligatorisk medling se avsnitt 7.7. Medlingsinstitutet kan även vid vite förelägga en part att komma till en överläggning enligt 47 § första stycket avsnitt 7.3. Här föreslås

se

vitesföreläggande kunna ske på institutets initiativ. Även på eget parter avtalsområden, för vilka medlare inte kan utses, skall vitesgenom föreläggande kunna kallas till sådan överläggning. en Arbetsdomstolen kan på anmälan Medlingsinstitutet döma ut ett föreav lagt vite.

50 § En parts skyldighet enligt 18 § att vid förhandling hålla skriftlig handling tillgänglig för motparten gäller även i förhållande till medlare medverkar vid som förhandlingen.

Ändringen är redaktionell och innebär att ordet förlikningsman ersätts av ordet medlare.

51 § Medlingsinstitutet kan föreslå parter att låta tvist avgöras en genom skiljeförfarande. Institutet kan också ställa skiljemän till parternas förfogande.

Om stridsåtgärder har påbörjats, kan Medlingsinstitutet parterna i uppmana en tvist att låta tvisten avgöras genom skiljeförfarande.

En medlare får inte åta sig skiljemannauppdrag i arbetstvist, inte Medom lingsinstitutet i särskilt fall medger det.

Bestämmelsen reglerar Medlingsinstitutets förhållningssätt till skiljeförfarande se avsnitt 7.10. Enligt första stycket första meningen kan Medlingsinstitutet föreslå parter att låta tvist avgöras skiljeen genom förfarande. Det innebär inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. Enligt andra meningen kan institutet också ställa skiljemän till parternas förfogande. Det innebär ändring i förhållande till vad hittills har en som gällt på så sätt att Medlingsinstitutet skall ha friare möjligheter att i samråd med parterna organisera skiljeförfarande i pågående tvister.

346 Författningskommentar

Enligt andra stycket kan Medlingsinstitutet, stridsåtgärder har påom börjats, uppmana parterna i tvist att låta tvisten avgöras skiljeen genom förfarande. Förfarandet beskrivs närmare i avsnitt 7.10.

Innehållet i tredje stycket innebär i sak inte någon förändring i förhållande till gällande rätt.

52§

Paragrafen reglerar regeringens rätt att utse förlikningskommission eller särskild förlikningsman samt vilka föreskrifter i lagen skall gälla för som dessa. Utredningen föreslår att bestämmelsen upphävs avsnitt 7.7.

se

63 § I mål, vari denna lag skall tillämpas, gäller lagen 1974:371 rättegången om i arbetstvister.

Förändringen innebär att andra meningen i paragrafen tas bort. I andra meningen regleras två fall, då lagen rättegången i arbetstvister inte skall om gälla. Det ena är då någon enligt 47 § skall dömas till penningböter, vilket inte längre skall kunna förekomma enligt utredningens förslag se avsnitt 7.6. Det andra är vid tillämpning 53 § tidigare har upphävts. av som

Ikraftträdande m.m.

Utredningen föreslår inte ett bestämt datum för ikraftträdande. Enligt avsnitt 7.2 bör Medlingsinstitutet dock inrättas senast den 1 januari 2000. Behov av särskilda Övergångsbestämmelser har inte ansetts föreligga.

8.2 till

Förslaget lag om ändring i sekretesslagen 1980: 100

8 kap.

15 § Sekretess gäller för uppgift part på arbetsmarknaden har lämnat till som Medlingsinstitutet enligt 46 § lagen 1976:580 medbestämmande i arbetsa om livet eller som part i arbetstvist har lämnat till medlare, uppgiftslämnaren har om gjort förbehåll därom.

I fråga uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år. om

SOU 1998: 141 Författningskommentar 347

De föreslagna ändringarna görs i första stycket och är i huvudsak detsamma de, fördes fram i utredningens delbetänkande

som som se författningskommentaren i delbetänkandet på s 158. Eftersom utredningen har föreslagit att bestämmelsen i 52 § MBL om förlikningskommission och särskild förlikningsman upphävs nämns sådana inte längre i paragrafen.

personer

Regleringen i 16 kap 1 § sekretesslagen innebär att friheten enligt

tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och

offentliggöra uppgifter för vilka tystnadsplikt gäller enligt 8 kap 1 § är begränsad. Detsamma bör gälla även efter de tillägg som utredningen föreslåri 8 kap 1

Ikraftträdande

m.m. Utredningen föreslår inte ett bestämt datum för ikraftträdande. Bestämmelsen bör införas samtidigt Medlingsinstitutet inrättas

som se 8.1.

8.3 till om i

Förslaget lag ändring lagen 1974:371 om rättegången i

arbetstvister

2 kap

1 § Arbetsdomstolen skall som första domstol uppta och avgöra tvist som väcks av arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation eller av arbetsgivare själv slutit

som kollektivavtal, om målet gäller

tvist om kollektivavtal eller annan arbetstvist som avses i lagen 1976:580

om medbestämmande i arbetslivet,

arbetstvist i övrigt under förutsättning att kollektivavtal gäller mellan parterna eller att enskild arbetstagare som berörs av tvisten sysselsätts i arbete som avses med kollektivavtal vilket arbetsgivaren är bunden av.

Arbetsdomstolen är behörig domstol enligt första stycket även när kollektivavtal tillfälligt inte gäller.

Gemensamt med arbetstvist enligt första eller andra stycket får handläggas även annan arbetstvist mellan samma eller olika parter, om domstolen med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter finner sådan handläggning lämplig. När det föreligger skäl, kan domstolen åter särskilja målen.

348 Författningskommentar

Arbetsdomstolen är alltid behörig att som första domstol ta och avgöra tvist

upp en om stridsåtgärd som avses i 41, 4 b och 41 c §§ lagen 1976:580

om medbestämmande i arbetslivet.

Enligt sista stycket i dess nuvarande lydelse är Arbetsdomstolen alltid behörig att som första domstol ta och avgöra tvist stridsåtgärd

upp om som avses i 41 § MBL. Ett tillägg görs så att även de föreslagna bestämmelserna i 41 b och 41 §§ skall omfattas denna bestämmelse.

c av

Ikraftträdande

m.m. Utredningen föreslår inte ett bestämt datum för ikraftträdande. Bestämmelsen bör införas samtidigt som Medlingsinstitutet inrättas se

l.

SOU 1998: 141 Summan 349

Summary

The aim of the proposals presented by the Committee to contribute to an efficient wage formation and to good development of the Swedish

a economy, with strong growth and rising employment without upward pressure on inflation. This an essential condition for reducing

unemployment, and provides solid foundation for proñtable business

a a sector, strong public finances, rising real wages, and good employment conditions in general.

The Committees report begins by establishing four starting points for the proposals. The first that fonnation, at present, not functio-

wage ning well. The second that the framework for formation im-

wage portant for the progress of the economy. The third that, in general, collective agreements better than legislation. The fourth that broad

are support among the labour market parties and in the Swedish Parliament would be required for legislative

changes in this area.

The Committee makes proposals for action in five which, taken

areas, together, should contribute to improving the efficiency of fonnation.

wage These proposals will make easier for the parties to reach agreements peacefully, and this will be beneficial to the Swedish economy. The

proposals should be implemented before the majority of the current

agreements expire, and in good time before the next general election. 1 A new and stronger Mediation Authority should be established at the latest on 1 January 2000. In this respect, the proposals largely the

are same as those in the Committee°s interim report Mediation Authority and Wage Statistics SOU 1997: 164. The Committee proposes: 0 that a new and stronger Mediation Authority be established at the

latest on 1 January 2000, with the task of mediating and promoting

an

efficient system of wage formation. The Mediation Authority should have a governing body of five independent members, and three emplo-

yed mediators, one of whom the National Mediator shall be the

- head of the Institute. The Mediation Authority should additionally have approximately ten employees, whose of expertise should

areas include economics, wage statistics and law. The Mediation Authority

should in its dealings with the labour market parties also involve three

350 Summary SOU 1998: 141

expert advisory committees in the fields of wage contracts, economics and wage statistics. 2 Enhanced authority. The Mediation Authority should be given a position which signiñcantly stronger than that of the present National Conciliators Office through enhanced authority. The Committee proposes: 0 that the Mediation Authority should have the authority to act in good time, and to invite the parties for discussions, to ascertain, among other things, the timetables and demands which will form the basis for upcoming negotiations, 0 that the Mediation Authority should the co-ordination of encourage timetables for negotiations and agreement periods, 0 that the Mediation Authority should the co-ordination of encourage the negotiations, 0 that the period of notice for industrial action be extended from 7 to 14 days, 0 that the Mediation Authority should be able to delay notified industrial action by a maximum of 14 days, 0 that the Mediation Authority should be able to request that the parties settle conflicts of interest through arbitration, and that permanent a arbitration board be appointed, 0 that the parties should be obliged to attend meetings called by the Mediation Authority, but 0 that, on the other hand, should not be possible, like in Denmark, to decide on the consolidation of different mediation offers. 3 Setting of standards. A view of the situation makes easier common for the parties to reach agreement without conflict. also makes easier for the parties to reach an agreement, which contributes to a sound development of the Swedish The Committee economy. proposes: 0 that wage statistics should be improved in accordance with the proposals in the interim report, and that the Mediation Authority should be the party which commissions the government statistics, and wage 0 that reports on wage trends etc. in Sweden and in other countries, and on economic preconditions for wage negotiations, should be drawn up each year. 4 Tighter rules on conflict. A better balance between the labour market parties should make easier for the parties to reach agreements, which promote the sound development of the Swedish economy. The Committee proposes: 0 that the right to take sympathetic industrial action should not be removed, but should be limited, 0 that a requirement for proportionality should be introduced in order to limit the possibility for organisation to take industrial action an - re-

SOU 1998: 141 Summary 351

sulting in substantial costs for the opposite party and third parties without itself incurring substantial costs, 0 that a prohibition industrial action against sole traders family on or companies should be introduced, but 0 that a requirement for vote of members before industrial action a should not be introduced. 5 Equality. The ability of the Mediation Authority to contribute to increased equality should be made of. The Committee use proposes: 0 that wage statistics should be improved, that the research data male on and female wages be improved through the addition of wage information to the LINDA database, that the annual reports on wage trends etc. should contain special chapter trends from a on wage an equality perspective, and that the Mediation Authority be provided with the necessary expertise in the equality area. is, in general, better relations between the labour market parties are regulated through collective agreements, rather than in law. In this respect, encouraging that SAF, LO, TCO and SACO have entered into discussions on the possibilities to improve mutual understanding. The Industry Agreement has been asset in this negotiations, and the an years wage Committees proposals are fonnulated to avoid interfering with negotiations in areas with this kind of agreements. The Committee further points out, that there are possibilities to improve formation through wage coordination, through the combination of central co-ordination with greater local freedom to adapt agreements within individual companies and public authorities, and through result-based salary Structures. Finally, the Committee that the Government appoints council proposes a for regular discussions with the labour market parties to restore understanding and harmony. Other countries, such Denmark, Finland, Ireland, the as Netherlands and Austria, have beneñted from this kind of approach. The Committee believes that would be great advantage the Government a and the labour market parties could achieve understanding of a common what good for the country. Such understanding should ina common clude a preference for low nominal cost increases and low inflation. wage The Committee further points out that fomiation could be improved wage through measures in other than the the Committee has dealt areas, ones with. Such the level of taxes and especially marginal eduareas are taxes, cation and training to reduce the lack of labour with particular skills, labour market policies in line with efficient formation, and the an wage design of the unemployment insurance. These kinds of issues could also

1 The SwedishEmployers Confederation, The Trade Union Confedera-

Swedish

tion, The Swedish Confederation of Professional Employees, and The Swedish Confederation of Professional Associations, respectively.

352 Summary SOU 1998: 141

be part of the discussions between the Government and the labour market parties.

A understanding on such issues should strengthen both the

common corporate and public sectors, and provide an opportunity to improve real wages. Furthermore, should improve the possibilities to increase employment and reduce unemployment.

Bilaga 353

Ett förstärkt förlikningsmannainstitut

Dir. 1997:66,

Beslut vid regeringssammanträde den 24 april 1997.

Sammanfattning av uppdraget

I syfte att förbättra förutsättningarna för en väl fungerande lönebildning skall en särskild utredare lämna förslag till ett förstärkt förlikningsmannainstitut. Detta skall ges ökade möjligheter att främja de övergripande samhällsintressena i avtalsförhandlingar-na mellan arbetsmarknadens parter.

Förutsättningarna för lönebildningen

Som regeringen vid flera tillfällen, senast i 1997 års ekonomiska vårproposition prop. 1996/97: 150, framhållit är en väl fungerande lönebildning en förutsättning för att arbetslösheten skall kunna halveras. Under de senaste 20 åren har lönebildningen inte fungerat tillfredsställande. Lönerna i Sverige har ökat för snabbt i förhållande till lönerna i våra konkurrentländer.

Konsekvenserna av brister i lönebildningen är annorlunda nu mot förr. Om lönekostnadema steg mer i Sverige än i omvärlden under 1970- och 1980-talen medförde det kort sikt ökad inflation och först på längre sikt försvagad konkurrenskraft och risk för arbetslöshet och devalvering. Utvecklingen har visat att en beredvillighet att acceptera inflation inte ger en hållbart låg arbetslöshet. Inflationsvägen är således stängd. Om lönekostnadema stiger mer i Sverige än i omvärlden i dagens situation med stabilt låga pris- och löneökningar i vår omvärld, internationellt integrerade kapital- och valutamarknader och en stängd inflationsväg medför det stigande räntor och därmed även på kort sikt ekonomisk åtstramning och stigande arbetslöshet. Förr var det under en övergångstid möjligt att misslyckas och leva med konsekvenserna av brister i lönebildningen. Det är det inte längre. Nu leder högre löneökningar än i omvärlden till att massarbetslösheten biter sig fast.

Viktiga förutsättningar för lönebildningen bestäms av regeringens och riksdagens beslut om den samlade ekonomiska politiken, dvs. skatte- och transfereringssystemen, arbetsmarknads- och utbildningspolitiken samt arbetsrätten inklusive lagstiftning om konflikter och medling. Men det helt

354 Bilaga SOU 1998: 141

avgörande direkta inflytandet över lönebildningen ligger hos arbetsmarknadens parter, som bestämmer de regler styr avtalsförhandlingar och

som avtalsinnehåll.

Regeringen gav i maj 1996 i uppdrag parterna på arbetsmarknaden att fram till den 31 1997 gemensamt formulera nödvändiga föränd-

mars ringar av förhandlings- och lönebildningssystemet för att säkerställa en bättre fungerande lönebildning. Detta uppdrag har resulterat i flera bidrag. Av särskilt intresse är det samarbetsavtal som har ingåtts mellan parterna inom industrin och det förslag har arbetats fram inom LO:s s.k. LISA-

som projekt. Regeringen välkorrmade i vårpropositionen alla bidrag som inkommit och aviserade att utredning skall tillsättas för att arbeta vidare

en med de konstruktiva förslag som framkommit.

En viktig utgångspunkt är att arbetsmarknadens parter också i fortsättningen måste bära huvudansvaret för lönebildningen. Det nyligen träffade samarbetsavtalet industriell utveckling och lönebildning mellan

om parterna inom industrin är ett konkret exempel parternas vilja att ta detta Även inom andra avtalsområden har liknande initiativ tagits

ansvar. som emellertid ännu inte lett till några konkreta resultat. En påtaglig och permanent minskning av arbetslösheten förutsätter dock att formerna för lönebildningen förbättras över hela arbetsmarknaden.

En förstärkning av förlikningsmannainstitutet kan bidra till sådan

en förbättring. Flertalet arbetsmarknadspartema har också framhållit

av att medlingsfunktionen kan behöva förstärkas. Härigenom kan de övergripande samhällsekonomiska intressena i lönebildningen bättre tas till vara samtidigt som parterna behåller huvudansvaret. En särskild utredare bör därför tillkallas med uppgift att i första hand lämna förslag till en

sådan förstärkning.

Uppdraget

Utredningens utgångspunkt skall förstärkning förliknings-

vara en av mannainstitutet på två plan: institutet skall ges ökade befogenheter och resurser och samtidigt ges ökade möjligheter att kontinuerligt följa utvecklingen av kollektivavtalen på arbetsmarknaden. Syftet med förstärkningen av förlikningsmannainstitutet skall att främja lönebildning

vara en som förbättrar förutsättningarna för ökad sysselsättning och prisstabilitet och därmed även ökningar löntagarkollektivets reala disponibla in-

av komster. Förlikningsmannainstitutet bör därför ges en mer aktiv roll både när det gäller lönebildningen i stort och i de enskilda avtalsförhandlingama.

Utredaren skall beakta de förslag till förstärkt förlikningsman

som parterna har fört fram i sina svar till regeringen. De lösningar som

SOU 1998: 141 Bilaga 355

återfinns i samarbetsavtalet mellan industrins parter, i huvudavtal inom andra branscher eller i eventuellt kommande avtal mellan parterna, bör särskilt uppmärksammas. Utredaren skall aktivt följa diskussionerna andra områden. Utvecklingen liknande avtalslösningar är önskvärd. av Utredaren bör lämna förslag om medlarnas roll och befogenheter inom de avtalsområden där parterna på egen hand inte förmår förändrade enas om förhandlingsformer. Förslagen skall utfonnas så att den samlade effekten förslagen av ger ett väsentligt bidrag till en Stabilisering lönebildningen. Inriktningen av skall att främja tillkomsten lönebildning möjliggör rejäl vara av en som en sänkning av arbetslösheten med bevarad låg inflation. Det ligger i sakens natur att arbetet i det förstärkta förlikningsmannainstitutet kommer att behöva bedrivas i nära samverkan med arbetsmarknadens parter. Verksamheten kommer att bli omfattande än den mer som dagens förlikningsmannaexpedition bedriver. Utredaren skall därför även lämna förslag på hur det förstärkta förlikningsmannainstitutet skall organiseras och ledas samt hur dess verksamhet skall finansieras.

Uppiften att följa utvecklingen på arbetsmarknaden i stort

Det förstärkta förlikningsmannainstitutet bör tillräckliga för ges resurser att kunna följa och analysera utvecklingen inom lönebildningen. Institutet skall ha en god överblick över regelverket på arbetsmarknaden och de olika kollektivavtalen. Det skall ha tillgång till kvalificerade ekonomiska utredningar och kompetens att sammanställa och tolka statistik är som relevant för lönebildningen. En uppgift i det sammanhanget skall att vara följa utvecklingen den europeiska arbetsmarknaden när det gäller utvecklingen av lönekostnad, avtalskonstruktioner och förhandlingsfonner. I förlikningsmannainstitutets uppgifter bör även ligga att sammanställa redan träffade avtal och hur dessa omsätts lokalt. Utredaren skall ange hur dessa uppgifter skall kunna lösas ett förav stärkt förlikningsmannainstitut. En möjlighet bör prövas är att inrätta som fristående partssammansatta råd. Utredaren skall även ange vilka åtgärder krävs för att tillförsäkra som en god tillgång till kontinuerlig löne- och statistik är relevant annan som för avtalsförhandlingama och som är uppdelad på bland annat avtalsområden och kön. I det sammanhanget skall utredaren hur förlikningsange mannainstitutet kan samverka med myndigheter, såsom Statistiska centralbyrån, och med partema.

356 Bilaga SOU 1998: 141

Uppgifter och befogenheter för det förstärkta

förlikningsmannainstitutet

Det är angeläget att parterna genomför förhandlingsarbetet på ett sådant sätt att nytt avtal kan träffas innan det gamla har löpt ut. För att främja detta bör förlikningsmannen ges befogenheter att, i samråd med parterna, säkerställa att en sådan tidsplanering samt ordning för förhandling och tvistelösning kommer till stånd mellan parterna. En tidsplan kan även ge förlikningsmannen större möjligheter att i god tid identifiera principiella tvistefrågor mellan parterna. Av intresse i det sammanhanget är det nyligen träffade samarbetsavtalet inom industrin, där parterna har fastställt sådana tidsplaner.

Det är av stor vikt att en löneutveckling god europeisk nivå vidmakthålls även efter det att målet att halvera arbetslösheten har uppnåtts. Utredaren bör därför även pröva andra möjligheter att förbättra lönebildningen. Utgångspunkten för detta arbete bör bl.a. tas i de olika förslag som parterna framfört till regeringen.

Ett av de förslag som framförts avser olika former av ökad samordning av avtalsprocessen. Sannolikt skulle redan en tidsmässigt mer sammanhållen avtalsrörelse positiva effekter. Utredaren kan därför t.ex. över-

ge väga om avtalsprocessen tidsmässigt kan samordnas bättre. Utredaren skall i så fall lämna förslag vilka regeländringar som bör göras för att åstadkomma detta.

Utredaren kan dessutom, för att ta ett annat exempel, överväga om förlikningsmannainstitutet bör kunna kräva att parterna fattar samordnade beslut om att acceptera eller avvisa förslag till avtal. Ett sådant krav skall i så fall framföras i nära samråd med parterna. En förutsättning bör vara att förlikningsmannen i dessa fall ges vissa möjligheter att skjuta på varslade konflikter under en begränsad tid. Det skall naturligtvis inte innebära någon rätt för förlikningsmannen att gripa in i redan träffade kollektivavtal. Om regeländringar föreslås i detta sammanhang bör de endast avse förhandlingar mellan en arbetsgivarorganisation och en central arbetstagarorganisation om nya riksavtal om löner och allmänna anställningsvillkor.

Arbetsmarknadspartemas eget arbete med lönebildningsfrågoma fortgår. Det är sannolikt att det under utredningens gång kommer fram nya konstruktiva idéer och lösningar som kan vara värda att pröva. Utredaren skall därför ha stor frihet att beakta och vidareutveckla dessa förslag.

SOU 1998: 141 Bilaga 357

Samråd

med mera

Utredaren skall vid utfommingen av förslagen ta hänsyn till parternas eget arbete, till exempel det redan träffade samarbetsavtalet mellan industrins parter. Utredaren skall beakta innehållet i regeringens komrnittédirektiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare redovisning av regio-

om nalpolitiska konsekvenser dir 1992:50, om att pröva offentliga åtaganden dir 1994:23, om att redovisa de jämställdhetspolitiska konsekvenserna av sina förslag dir 1994:124, och om att redovisa konsekvenserna för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet dir 1996:49. Utredningen skall bedrivas i nära samråd med arbetsmarknadens parter.

Redovisning av uppdraget

Utredningens arbete skall redovisas senast den 30 november 1998. När det gäller frågorna om det nya förlikningsmannainstitutets organisation, resurser och arbetsformer, samt när det gäller eventuellt andra frågor som utredningen funnit lämpliga, t.ex. förslag om förbättrad lönestatistik, skall förslagen redovisas snarast möjligt.

Arbetsmarknadsdepartementet

§@ ä.

bemd

Statens 1998

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

i

Omstruktureringarochbeskattning.Fi. 29. 1976årslagomimmunitetochprivilegier vissai . Tänderhelalivet fall enöversyn.UD. . -

nytt ersättningssystemför vuxentandvård.S. 30 Utlandsstyrkan.Fö. - . Välfärdensgenusansikte.A. 3 Detgäller livet. Stödochvårdtill barnoch . A Mänpassaralltid Nivå- ochorganisationsspeciñka ungdomarmedpsykiskaproblem. Bilaga. S.+ . processermedexempelfrån handeln.A. 32. Rättssäkerhet,vårdbehovochsamhällsskyddvid

Vårt liv somkön. Kärlek, ekonomiskaresurseroch psykiatrisktvångsvård. . maktdiskurser.A. 33.Historia, ekonomiochforskning.

Ty makten dinär Mytenomdetrationella Femrapporteromidrott. In. . arbetslivetochdetjämställdaSverige.A. 34. Företagaremedrestarbetsförrnåga. Översynavrörelse-ochtillsynsreglerför kollektiva 35.Förordningartill miljöbalken.+ Bilagor. M. .

försäkringar.Fi 36.Identifieringochidentiteti digitalamiljöer

Alkoholreklam.Marknadsföringavalkoholdrycker Referatfrån enhearingden 12november1997. . och Systembolagetsprodukturval. IT-kommissionensrapport4/98.K.

Integritet Effektivitet- Skattebrott.Fi. 37. Denframtidaarbetsskadetörsäldingen.S. . - 10.Campusfor konst.U. 38.Vad får för pengarna Resultatstymingav

- 1 Friståendeutbildningarmedstatligtillsyn statsbidragtill vissaorganisationerinomdetsociala

inom olika områden.U. området.

Självdeklarationochkontrolluppgiñer 39. Detfinsk-svenskagränsälvssarnarbetet.M. .

förenkladeförfaranden.Fi. 40. BROTTSOFFER. - 13.Säkrarekemikaliehantering.Fö Vad hargjorts Vad bör göras Ju.

14.E-pengar näringsrättsligafrågor.Fi. 41 Läkemedelsinformationfor alla.

- . 15.Grönanyckeltal- Indikatorerför ettekologiskt 42.Försvarsmaktsgemensamutbildning för

hållbartsamhälle.M. framtidakrav. Fö.

När åsikterblir handling.En kunskapsöversiktom 43.Hur skall Sverigemåbättre . bemötandeav personermedfunktionshinder.S. förstastegetmotnationellafolkhälsomål.S.

- 17.Samordningavdigital marksändTV. Ku. 44.Ensamladvapenlagstiñning.Ju.

18.Engräns enmyndighet Fi. 45. Sotningi framtiden.Fö.

- 19 IT ochregionalutveckling. 46 Ombuggningochandrahemligatvångsmedel.Ju. . . 120exempelfrån Sverigeslän.K. 47.Bulvanerochannat.Ju.

20.IT-kommisionenshearingominfrastrukturen 48. Kontrolleradoch ifrågasatt

för digitala medier.Andrakarnmarsalen, intervjuermedpersonermedfunktionshinder.S.

- Riksdagen1997-10-24.K. 49. Konsekvenseravatttaxfreeförsäljningenavvecklas

2 Problemmedinbäddadesysteminför ZOOO-skiñet. inom EU. K. . HearinganordnadavIT kommissioneni 50. De 39 stegen.Läkemedelsutredningarunder

samverkanmedlndustriförbundetoch Statskontoret 1900-taletochannatunderlagsmaterialtill

1997-11-14.K. Läkemedeli vård ochhandel,SOU 1998:28.

22. Försäkringsgaranti. 5 Vuxenutbildningochlivslångtlärande.

. Ett garantisystemfor forsäkringsersättningar.Fi. Situationeninför ochunderförstaåretmed

23. Statenochexportfinansieringen.N. kunskapslyñet.U.

24 Fiskeriadminisuationeni ettEU-perspektiv. 52.Utstationeringavarbetstagare.A. . Översyn ñskeriadministrationen Jo. 53 Ta påmöjligheternai Östersjöregionen.N.

av m.m. vara

. 25. Tre städer.Enstorstadspolitikförhelalandet. 54.Hur offensivIT-användningkan skapatillväxt

+ 4stbilagor. S. för mindreföretag.Ettrådslaganordnatav

26. Frånhembränttill Mariakliniken. IT-kommissionenpå uppdragavKommunikations-

faktaomungdomarochsvartsprit. departementet,Närings-ochhandelsdepartementet - 27. Nya ledningsreglerför bankaktiebolagoch och Industriförbundet.

försäkringsbolag.Fi. Rotundan,Rosenbad1997-1l-l8.K.

28. Läkemedeli vårdochhandel.Omensäker,flexibel 55.Demokratinsräckvidd.Dokumentationfrånett

och samordnadläkemedelsförsörjning. seminarium.Demokratiunedningensskriftserie.

SB.

Statens 1998

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

56. Avdragför ökadelevnadskostnadervid tjänsteresa 83.DUKOM Distansutbildningskommittén. ochtillfälligt arbete.Fi Pådistansutbildning,undervisningoch lärande. 57.DUKOM Distansutbildningskommittén. Kostnadseffektivdistansutbildning.U. Utvärderingavdistansutbildningsprojektmed 84.DUKOM Distansutbildningskommittén. IT-stöd.U. Flexibelutbildningpådistans.U. 58. IT ochnationalstaten.Fyraframtidsscenarier. 85.Att röstamedhänderna.Omstormöten, IT-kommissionensrapport6/98.K. folkomröstningarochdirektdemolaatii Schweiz. 59. Räddningstjänsteni Sverige SB. - Räddaoch Skydda.Fö. 86.Utvecklingssamarbetepåråttsområdet. 60. Kring Hallandsåsen.M. Östeuropa.Ju. 61. Livsmedelstillsyni Sverige.Jo. 87.Premiepensionsmyndigheten.Fi. 62. Kampanjmedkunskaperochkänslor.Om 88.DomarenochBeredningsorganisationen kämavfallsomrösmingeni Malå kommun1997.M. utbildningocharbetsfördelning.Ju. - 63.Engodaffäri Motala.Joumalistemasavslöjanden 89.Greppet attvändaenregionsutveckling. ochläsarnasetik. Demokratiutredningensskriftse- Rapportfrån Söderhamnskommittén.N. rie. SB. 90. Stegetföre.Nedslagi detlokala 64.Bättreochmertillgänglig information. brottsförebyggandearbetet.Ju. Småföretagsdelegationensrapport N. 91.Nya kommunalförnyelseochkompetensgrepp- 65. Nya tider,nyaförutsättningar... utveckling.In. IT-kommissionensrapport8/98.K. 92.Godaidéeromsmåföretagoch samverkan. 66. FUNKIS funktionshindradeeleveri skolan.U. Småföretagsdelegationensrapport N. - 67. Socialavgiftslagen. 93.Kapitalförsörjningtill småföretag. 68. Kunskapslägetpå kämavfallsområdet1998.M. Småföretagsdelegationensrapport N. 69. Lämplighetsprövning personalinomav 94. Förslagskatalog. förskoleverksamhet,skolaochskolbamomsorg.U. Småföretagsdelegationensrapport N. 70. Skolan,IT ochdet livslångalärandet. 95. Förstärktskyddavskogsmarkför naturvård.M. Hearinganordnad Utbildningsdepartementetav 96.NaziguldetochRiksbanken.Interimrapport.UD. och IT-kommissionen,Rosenbad1997-12-04, 97. Görbamtill medborgareOm barnochdemokrati IT-kornrnmissionensrapport7/98.K. under 1900-talet.SB. 71. Denkommunalarevisionen ettdemokratiskt 98. Konkurrenslagensregleromföretags- kontrollinstrument.In. koncentration. Bilaga.N.+ 72. Kommunalafinansförbund.Fi. 99.accepteraBetänkandefrån dennationellasam- 73. OrganisationerMångfaldIntegration Ett framtida ordningskomrnitténför Europaåretmotrasism.In. systemför statsbidragtill invandrarnas 100.Har rasismentagit slut nu Bilagatill betänkande riksorganisationerm.fl. In. från dennationellasamordningskommitténför 74. Styrningen polisen.Ju.av Europaåretmotrasism.In. 75.Djurförsök.Jo. 101.Detungamedborgarskapet.Dokumentationfrån 76. Idrott ochmotion för livet. Statensstödtill idrotts- ettseminarium.SB. rörelsenochfriluñslivetsorganisationer.In. 102.Lekmannastyreiexperternastid. Dokumentation 77. Kompetensi småföretag.Småföretagsdelegation frånett seminarium.SB. ensrapport N. 103.Bemäktigaindividerna.Omdomstolarna,lagenoch 78. Regelförenklingför iframtiden.Småföretags- deindividuellarättigheternai Sverige.SB. delegationensrapport N. 104.Arbetsgivarensrehabiliteringsansvar. 79. IT ochregionalutveckling. 105.Minska regleringenavkommunerochlandsting. erfarenheterfråntrehear-ingarundermars1998. In. IT-kommrnissionensrapport9/98.K. 106.Ungai ohälsoförsälcringen. 80. BostadsrättsregjsterJu. Tid för aktivitet ochutveckling. 81.Användningen vissaav statsflygplan,m.m.SB. 107.Främjandelagen enöversyn.A. - 82.Försälcringsföreningar-ettreforrneratregelsystem 108.Analyseramera.Jo. Fi.

Statens 1998

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

109.RättsinformationochIT. Rapportfråntvå semi- 140.Effektivitet ochkvalitet i tvångsvården.Fortsatt

narier 1996och 1998.IT-kommissionensrapport utvecklingavStatensinstitutionsstyrelseSiS

10/98.K. + Bilagadel. 110.Makesarvsrätt,dödsboförvaltareochdödförkla- 141.Medling ochlönebildning. Bilagor. A.+

ring. Ju. l l E-plikt.Att säkradet elektroniskakulturarvet.U. l 12.Resurserpå lika villkor U. 113.I GodTro. Samhälletochnyandligheten. 114.Svenskani EU. Hur vi kanfrämjakvaliteten de

svenskaEU-textema.SB. 115.Distansarbete.A. 116.Stoppreglema.Fi. 117.Utgått 118."SustainableSweden" aSUCCESSstory.

- Möjligheter ochhinder for eninternationalisering avettsvensktmiljöanpassatnäringsliv. +Bilaga.N.

119.Kommunaluppdragsverksamhet1998.In. 120.EñerlevandepensionEnanpassningtill detrefor

meradeålderspensionssystemet. 121.Arbetsförhållandenochattityder.

professionellasmötenmedpersonermed

-

funktions-hinder. 122.E-pengar civilrättsliga frågorm.m.Fi.

- 123.Folkrättsligstatusm.m.Fö. 124.Demokratipå europeisknivå Demokrati-

utredningensskriftserie.SB. 125.Statensmuseerför världskultur.Ku. 126.Beskattningutantaxfree.Fi. 127.Tullagensöverklagandereglerm. m. vid en

omorganisation Tullverket. Fi.av 128.Forskningspolitik.U. 129.Svensksjöfartsnäringhot ochmöjligheter.K. 130.KämavfallochSäkerhet.Rapportfrånett

seminariumomsäkerhetsanalys slutförvaringenav

avanväntkämbränsle.M. 131.CSN En myndigheti ständigförändring.U.

- 132.En granskningavEstoniakatastrofenoch dess

folder. K. 133.Godetik pånätet.IT-kommissionensrapport

ll/98 K. 134.Läsarnaochdemokratin ettbrevtill det läsande

-

Sverige.SB. 135.Domstolsorganisationen sammanställningav

-

grundmaterialfrån 1995årsDomstolskommitté.Ju. 136.Redovisningochaktiekapitali euro.Ju. 137.Miljö i grundochbotten erfarenheterfrån

-

Hallandsåsen.M. 138.Kvinnor, mänoch funktionshinder. 139.En särskildutsatthet.Ompersonermed

funktionshinderñån andraländer.S.

Statens 1998

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen Försvarsdepartementet Demokratinsräckvidd.Dokumentationfrån ett Säkrarekemikaliehantering.13 seminarium.Demokratiutredningensskriftserie.55 Utlandsstyrkan.30 Engodaffär i Motala.Joumalistemasavslöjandenoch Försvarsmaktsgemensamutbildning för läsarnasetik. Demokratiutredningensskriftserie.63 framtidakrav. 42 Användningen vissastatstlygplan,av m.m.81 Sotningi framtiden.45 Att röstamedhänderna.Omstormöten, Räddningstjänsteni Sverige RäddaochSkydda.59

folkomröstningaroch direktdemokratii Schweiz.SB. Folkrättsligstatusm.m.123 85 Gör bamtill medborgare bam ochdemokratiunder Socialdepartementet

Om l900-talet.97 Tänderhelalivet Detungamedborgarskapet.Dokumentationfrånett nytt ersättningssystem vuxentandvärd.2for

seminarium.101 Alkoholreklarn.Marknadsföring alkoholdryckerochav Lekmannastyreiexperternastid. Dokumentationfrån Systembolagetsprodukturval.8 ettseminarium.102 Näråsikterblir handling.Enkunskapsöversiktom Bemäktigaindividerna.Om domstolarna,lagenoch bemötandeav personermedfunktionshinder.16 de individuellarättigheternai Sverige.103 Tre städer.En storstadspolitilc helalandet.för Svenskani EU. Hur vi kanfrämjakvalitetenpå de + st4 bilagor,25 svenskaEU-textema.l 14 Frånhembränttill Mariakliniken, Demokratipå europeisknivå Demokratiutredningens faktaomungdomarochsvartsprit.26

skriñserie.124 Läkemedeli vårdochhandel.Omensäker,flexibel Läsarnaochdemokratin ettbrevtill det läsande och samordnadläkemedelsförsörjning.28

- Sverige.134 Detgäller livet. Stödochvårdtill bam och

ungdomarmedpsykiskaproblem. Bilaga. 31+ Justitiedepartementet Rättssäkerhet,vårdbehovochsarnhällsskyddvid BROTTSOFFER. psykiatrisktvångsvård.32 Vadhargjorts Vad bör göras 40 Företagaremedrestarbetsfönnâga.34 Ensamladvapenlagstiñning.44 Den framtidaarbetsskadeförsälcringen.37 Ombuggningochandrahemligatvångsmedel.46 Vad får vi for pengarna Resultatstymingav

- Bulvanerochannat.47 statsbidragtill vissaorganisationerinomdetsociala Styrningen polisen.74av området.38 Bostadsrättsregister.80 Läkemedelsinformationför alla. 41 Utvecklingssamarbetepårättsområdet. Hur skall Sverigemåbättre Östeuropa.86 förstastegetmotnationellafolkhälsomål.43

- DOMAREN OCH BEREDNINGS- Kontrolleradochifrågasatt ORGANISATIONEN intervjuermedpersonermedñmktionshinder.48

-

utbildningoch arbetsfördelning.88 De 39stegen.Läkemedelsutredningarunder - Stegetföre.Nedslagi det lokalabrottsförebyggande 1900-taletochannatunderlagsmaterialtill arbetet.90 Läkemedel vårdochhandel,i SOU 1998:28.50 Makesarvsrätt,dödsboforvaltareochdödforklaring. Socialavgiñslagen.67 110 Arbetsgivarensrehabiliteringsansvar.104 Domstolsorganisationensammanställning grund-av Unga ohälsotörsälqingen.i

materialñän 1995årsDomstolskommitté.135 Tid for aktivitet ochutveckling.106 Redovisningochaktiekapitali euro.136 I GodTro. Samhälletochnyandligheten.113

Efterlevandepension. anpassningtill detreformeradeEn Utrikesdepartementet ålderspensionssystemet.120 1976årslag immunitetochprivilegier i vissafall Arbetsförhållandenochattityder.

om

översyn.29 professionellasmötenmedpersonermedfunktions - en - NaziguldetochRiksbanken.Interirnrapport.96 hinder. 121

Statens 1998

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Kvinnor, manoch funktionshinder.138 Integritet Effektivitet Skattebrott.9

- Ensärskildutsatthet.Ompersonermedfunktionshinder Självdeklarationochkontrolluppgiñer från andraländer.139 förenkladeförfaranden.12

- Effektivitet och kvalitet tvångsvården.i Fortsatt E-pengar nåringsrättsligafrågor.14

utvecklingavStatensinstitutionsstyrelseSiS Engräns enmyndighet 18

- + Bilagadel.140 Försäkringsgaranti.

Ettgarantisystemfor försäkringsersåttningar.22 Kommunikationsdepartementet Nya ledningsreglerfor bankaktiebolagoch IT ochregionalutveckling. försäkringsbolag.27 120exempelfrån Sverigeslän. 19 Avdrag för ökadelevnadskostnadervid änsteresa IT-kommisionenshearingominfrastrukturen ochtillfälligt arbete.56 för digitala medier.Andrakarrunarsalen, Kommunalañnansförbund.72 Riksdagen1997-10-24.20 Försäkringsföreningar-ettreformeratregelsystem82 Problemmedinbäddadesysteminfor 2000-skiñet. Premiepensionsmyndigheten.87 HearinganordnadavIT kommissioneni Stoppreglema.116 samverkanmedIndustriforbundetoch Statskontoret E-pengar civilrättsligafrågorm.m.122

- 1997-11-14.21 Beskattningutantaxfree.126 Identifieringoch identiteti digitalamiljöer. Tullagensöverklagandereglerm. m. vid en

Referatfrånenhearingden 12november1997. omorganisation Tullverket. 127av - IT-kommissionensrapport4/98. 36 Konsekvenser Utbildningsdepartementet

avatttaxfreeförsäljningenawecklas inom EU. 49 Campusför konst10 1-luroffensiv IT-användningkanskapatillväxt Friståendeutbildningarmedstatligtillsyn for mindreföretag.Ett rådslaganordnatav inom olika områden.11 IT-kommissionenpåuppdragavKommunikations- Vuxenutbildningoch livslångtlärande. departementet,Närings-ochhandelsdepartementet Situationeninför ochunderförstaåretmed och Industriförbundet.Rotundan,Rosenbad1997-11- kunskapslyftet.51 18.54 DUKOM Distansutbildningskommittén. IT ochnationalstaten.Fyrafrarntidsscenarier. Utvärderingavdistansutbildningsprojektmed IT-kommissionensrapport6/98. 58 IT-stöd. 57 Nyatider,nyaförutsättningar... FUNKIS funktionshindradeeleveri skolan.66

- IT-kommissionensrapport8/98.65 Lämplighetsprövning personalinomav Skolan,IT ochdet livslångalärandet. förskoleverksamhet,skolaochskolbamomsorg.69 Hearinganordnad Utbildningsdepartementetav och DUKOM Distansutbildningskommittén. IT-kommissionen,Rosenbad1997-12-04, Pådistansutbildning,undervisningoch lärande. IT-kommmissionensrapport7/98.K. 70 KostnadsefTektivdistansutbildning.83 IT och regionalutveckling. DUKOM Distansutbildningskommittén. erfarenheterfråntrehearingarundermars1998. Flexibelutbildning distans.84 IT-kommmissionensrapport9/98. 80 E-plikt. Att säkradet elektroniskakuturarvet.l ll RättsinformationochIT. Rapportfrån två seminarier Resurserpå lika villkor 1 12 1996och 1998.IT-kommissionensrapport10/98.109 Forskningspolitik.128 Svensksjöfartsnäringhot ochmöjligheter.129 CSN Enmyndigheti ständigförändring.131

- En granskningavEstoniakatasrofenochdessföljder. 129 Jordbruksdepartementet God etik nätet.IT-kommissionensrapport11/98. Fiskeriadministrationeni ettEU-perspektiv. 133 Översyn fiskeriadministrationen 24

av m.m.

Livsmedelstillsyni Sverige.61 Finansdepartementet

Djurforsök.75 Omstruktureringarochbeskattning.1 Analyseramera.108 Översyn rörelse-ochtillsynsreglerför kollektiva

av försäkringar.7

Statens 1998

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Arbetsmarknadsdepartementet rörelsenochfriluñslivets organisationer.76

kommunalförnyelseochkompetensvälfärdensgenusansikte.3 Nya grepp-

utveckling.91 Mänpassaralltid Nivå- ochorganisationsspeciñka

exempel accepteraBetänkandefrån dennationellasamordningsprocessermed från handeln.4

kommitténför Europaåretmotrasism.99 Vårt liv somkön.Kärlek, ekonomiskaresurseroch

Har rasismentagit slutnu Bilagatill betänkandeüän maktdiskurser.5

dennationellasamordningskommitténför Europaåret Ty makten dinär Mytenomdetrationella

motrasism.100 arbetslivetochdetjämställdaSverige.6

Minska regleringen kommuneroch landsting.105 Utstationering arbetstagare.52 av

av

Kommunaluppdragsverksamhet1998.119 Främjande-lagenen översyn.107

- Distansarbete.l 15 Miljödepartementet

Medling ochlönebildning. Bilagor. 141+

Grönanyckeltal Indikatorertör ettekologiskthållbart

- Kulturdepartementet samhälle.15

Förordningartill miljöbalken. Bilagor. 35+ Samordningavdigital marksändTV. 17

Detfinsk-svenskagränsälvssarnarbetet.39 Statensmuseerför världskultur.125

Kring Hallandsåsen.60

Närings- och handelsdepartementet Kampanjmedkunskaperochkänslor.Om

kämavfallsomröstningeni Malå kommun1997.62 Statenochexportñnansieringen.23

Kunskapslägetpå kämavfallsområdet1998.68 Ta vara möjligheternai Östersjöregionen.53

Förstärktskyddavskogsmarkför naturvård.95 Bättreochmertillgänglig information.

Kämavfall ochSäkerhet.Rapportfrånettseminarium Småtöretagsdelegationensrapport 64

omsäkerhetsanalysavsluttörvaringavanvänt Kompetensi småföretag.

kämbränssle.130 Småtöretagsdelegationensrapport 77

Miljö erfarenheterfrån Regelförenklingför ñamtiden. i grundochbotten-

Hallandsåsen.137 Småtöretagsdelegationensrapport4. 78

Greppet attvändaenregionsutveckling.

- Rapportfrån Söderhamnskommittén.89

Godaidéeromsmåföretagochsamverkan.

Småföretagsdelegationensrapport 92

Kapitaltörsörjningtill småföretag.

Småtöretagsdelegationensrapport 93

Förslagskatalog.

Småtöretagsdelegationensrapport 94

Konkurrenslagensregleromföretagskoncentration.

+ Bilaga.98

"SustainableSweden" aSUCCESSstory.

- Möjligheterochhinderför eninternationaliseringav

ettsvensktmiljöanpassatnäringsliv. Bilaga.+ 118

Inrikesdepartementet

Historia,ekonomiochforslming.

Femrapporteromidrott. 33

Denkommunalarevisionen ettdemokratiskt

kontrollinstrument.71

OrganisationerMångfaldIntegration Ett framtida

systemtör statsbidragtill invandrarnas

riksorganisationermil. 73

Idrott ochmotionför livet. Statensstödtill idrotts-

Posmnxsss: STOCKHOLM10647 FAX:08-6909xQLTELBPON:08-690919a

OmslagavAndersKörling