Svåra skatter!

Del II Del IIDel IIDel II Beskattningen av Beskattningen av Beskattningen av Beskattningen av

bränbränsssslen, el bränbrän len, el len, el len, el

och väoch väoch väoch värrrrmemememe

5 Beskattningen av bränslen

I kapitlet lämnar kommittén förslag på förändringar inom bränslebeskattningen, framförallt med avseende på de möjligheter till skattebefrielse som ges idag. Såväl det kommande energibeskattningsdirektivet som kommitténs förslag om en generell energibeskattningsmodell för hela näringslivet medför också att en översyn av dessa regler är nödvändig. Av kommittédirektiven framgår dessutom att kommittén skall överväga det eventuella behovet av förändringar av regeln om skattefrihet för bränsle som används för annat ändamål än motordrift och uppvärmning.

I kapitlet återfinns vidare en genomgång av energianvändningen inom jordbruks-, skogsbruks- och vattenbrukssektorerna och en redogörelse för den skattemässiga behandlingen av bränsleanvändningen inom dessa sektorer.

I appendix ges en närmare redogörelse för de processer som behandlas i den fortsatta framställningen, och då framförallt i anslutning till avsnitt 5.2.1.

5.1 Allmänt om beskattningen av bränslen

En översiktlig redogörelse för den svenska bränslebeskattningen ges i kapitel 13. Som inledning på detta avsnitt kan anföras att utgångspunkten för den svenska beskattningen av bränslen är att fossila bränslen som används för motordrift och uppvärmning skall beskattas. Biobränslen beskattas inte (råtalloljan utgör ett undantag och beskattas av industripolitiska skäl). Inte heller beskattas fossila bränslen som används för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning, dvs. i normalfallet såsom råvara, eller huvudsakligen som råvara.

5.2 Befrielse från skatt med stöd av 6 a kap. 1 § lagen (1994:1776) om skatt på energi, LSE

I avsnittet redogörs för kommitténs ställningstaganden avseende de möjligheter till skattebefrielse som ges i 6 a kap. 1 § LSE. I nämnda paragraf har lagstiftaren samlat de flesta situationer i LSE som kan ge upphov till skattebefrielse (dock med undantag för de särskilda reglerna om skattenedsättning). En kort redogörelse för de olika möjligheterna till skattebefrielse återfinns i avsnitt 13.4.1.

5.2.1 Annat ändamål än motordrift eller uppvärmning (punkten 1)

Bakgrund

Enligt 6 a kap. 1 § 1 LSE gäller befrielse från energi- och koldioxidskatten när bränsle förbrukas för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning eller i en process där bränslet i allt väsentligt används för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning. Enligt denna bestämmelse medges befrielse för skatt på bränsle som används som råvara, vid kemiska reduktioner inom den kemiska processindustrin samt vid reduktionsprocesser, t.ex. masugnsprocessen. Med råvara bör avses bränsle som direkt – kemiskt oförändrat – ingår i tillverkade produkter, som t.ex. kol i kolstybb och elektrodmassa eller som beståndsdel i olika slag av reningsfilter. I vissa fall kan det ifrågasättas om bränslet i en enskild process används enbart för ”annat ändamål än motordrift eller uppvärmning” eller om en viss del kan anses gå åt till uppvärmning. Typexempel är när en del av bränslet tjänar till att skapa och upprätthålla temperatur och andra processförhållanden, som behövs för att en reduktionsprocess skall kunna genomföras. Det är av processtekniska skäl inte möjligt att göra någon direkt uppmätning av hur stor mängd bränsle som i dessa fall går åt till respektive ändamål. För att i sådana fall kunna medge skattebefrielse har lagstiftaren infört bestämmelsen om skattefrihet för bränslen som förbrukats i en process där bränslet ”i allt väsentligt” används för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning (huvudsaklighetsprincipen).

Huvudsaklighetsprincipens utformning innebär att en huvudsaklighetsbedömning måste göras för att rätten till skattebefrielse skall kunna avgöras. Ett riktmärke för huvudsaklighetsprincipen

uttalades i förarbetena till bestämmelsens införande. Det var att om 70–75 procent av den totala bränsletillförseln i en process förbrukats för ”annat ändamål än motordrift eller uppvärmning”, medges även avdrag för skatten på resterande 25–30 procent.

Punkten omfattar samtliga bränslen och medger, om förutsättningarna är uppfyllda, hel befrielse från energi-, koldioxid- och svavelskatt.

Skattebefrielse för mineraloljor som används för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning följer av mineraloljedirektivet. Motsvarande princip för kol och naturgas gäller allmänt i de medlemsstater som idag beskattar dessa bränslen och ligger till grund för det nya, i mars 2003 överenskomna energibeskattningsdirektivet.

Under behandlingen av det svenska statsstödsärendet avseende energiskatteordningen gjorde regeringen en sammanställning över de processer som var aktuella för tillämpning av den nu aktuella punkten, samt punkten 8 det s.k. metallurgiavdraget. Sammanställningen, som återges i kommissionens beslut, återfinns i tabell 5.1. Kommissionens beslut refereras i avsnitt 12.6.7. Aktuella processbeskrivningar m.m. återfinns i kapitlets appendix.

1 EG-kommissionens ärende: Statligt stöd nr. NN/3A/2001 och NN4/A/2001.

Tabell 5.1. Sammanställning över processer där skattefrihet ges genom ”annat ändamål än motordrift eller uppvärmning”, huvudsaklighetsprincipen eller metallurgiavdraget

Skattefrihet genom Skattefrihet Skattefrihet ”andra ändamål” genom genom Typ av process Bränsle än motordrift eller huvudsaklighets- metallurgiuppvärmning principen avdraget

1. Framställning av Koks X (delvis) X X råjärn i masugn 2. Framställning av Kol X X pellets i sinterprocessen 3. Framställning av Kol X (allt) X järnsvamp 4. Framställning av Kol X (allt) X ferrolegeringar 5. Användning av Kol X (allt) uppkolningsmedel i ljusbågsugnar 6. Framställning av Koks X (delvis) bly genom återvinning av förbrukade blyackumulatorer 7. Integrerad framställning av icke-järnmetaller 7.1 Koppar Olja X (allt)

a) Olja a) X (delvis) a) X 7.2 Zink

b) Kol b) X (delvis) b) X b) X 7.3 Bly Olja X (delvis) X 8. Framställning av Gasol X (delvis) X väteperoxid eller

naturgas 9. Framställning av Olja eller X (delvis) X kimrök naturgas Källa: Kommissionens beslut den 11 december 2002 i ärende nr NN 3/A/2001 och NN 4/A/2001.

Överväganden och bedömning

Kommitténs bedömning: Inga förändringar föreslås vad beträffar utformningen av bestämmelsen, som medger skattefrihet när bränsle förbrukas för ”annat ändamål än motordrift eller uppvärmning” eller i en process där bränslet i allt väsentligt används för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning.

Av den processgenomgång som återfinns i appendix till kapitlet framgår att det är ett förhållandevis begränsat antal processer som kommer ifråga för bestämmelsen. Det är även ett ganska begränsat antal företag som använder sig av bestämmelsen. Den har därför särskild betydelse för de företag som kommer ifråga.

Bestämmelsen har nyligen prövats av kommissionen och befunnits konsistent med statsstödsreglerna. Den ligger också i linje med det kommande energibeskattningsdirektivet, där skattebefrielse kan medges för energiprodukter som dels förbrukas för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning, dels förbrukas för s.k. dubbel användning. Såvitt kommittén kan bedöma svarar den kommande regleringen i direktivform väl mot den nu gällande svenska bestämmelsen. Mot bakgrund av dels kommissionens inställning till bestämmelsen, dels det kommande energibeskattningsdirektivet kan kommittén inte finna något skäl att ändra bestämmelsens utformning.

5.2.2 Tåg, skepp, luftfartyg m.fl. i punkterna 2–5

Kommitténs bedömning: Inga förändringar föreslås vad beträffar möjligheterna till skattebefrielse i punkterna 2–5.

För en närmare redovisning av punkternas materiella innehåll hänvisas till avsnitt 13.4.1.

Förbrukning i tåg eller annat spårbundet färdmedel medges skattebefrielse med stöd av mineraloljedirektivet. Även det kommande energibeskattningsdirektivet ger medlemsstaterna en möjlighet att ha sådan skattebefrielse.

2 Kommissionens beslut den 11 december 2002 i ärende nr NN 3/A/2001 och NN 4/A/2001.

Skattefrihet gäller även för förbrukning i skepp och båtar, när dessa inte används för privata ändamål. I energibeskattningsdirektivet kommer fortsatt obligatorisk skattefrihet gälla för dessa skepp och båtar.

Motsvarande gäller för luftfartyg. Beträffande punkten 5 b som avser privat nöjesflygning grundar sig befrielsen dock på ett s.k. 8.4-beslut (se avsnitt 12.3.1) enligt vilket Sverige givits rätt att undanta även annan luftfart än yrkesmässig luftfart från beskattning. Detta gäller t.o.m. den 31 december 2006.

Enligt kommitténs uppfattning föreligger inte skäl att föreslå några förändringar av dessa möjligheter till skattebefrielse. Eftersom de dessutom synes överensstämma med kommande energibeskattningsdirektiv finns all anledning att bibehålla punkterna enligt sin nuvarande lydelse.

5.2.3 Framställning av skattepliktiga produkter (punkten 6)

Kommitténs bedömning: Skattebefrielsen bibehålls.

Punkten avser skattefrihet i raffinaderier och petrokemisk industri. Ett syfte bakom bestämmelsen är att undvika dubbelbeskattning när skattepliktiga produkter framställs. För en mycket utförlig redovisning av beskattningen av bränslen i raffinaderier och petrokemisk industri hänvisas till betänkandet Ny lag om skatt på energi (SOU 1994:85) s. 141 ff. Vad som förevarit sedan nämnda betänkande skrevs ger inte upphov till någon förändring av bestämmelsen. Det kommande energibeskattningsdirektivet kommer att innehålla bestämmelser som innebär att skattskyldighet inte inträder för den bränsleförbrukning som avses med den svenska bestämmelsen. Bestämmelsen föreslås således behållas.

5.2.4 Framställning av skattepliktig elektrisk kraft (punkten 7)

Kommitténs bedömning: Möjligheten till befrielse från skatten på bränsle som förbrukas för framställning av el slopas.

Kommitténs förslag till ny energibeskattningsmodell för näringslivet innefattar energiomvandlingssektorn. Något undantag från beskattningen görs därmed inte längre för insatsbränslen som används för elproduktion. Som konsekvens härav skall punkten 7 slopas.

5.2.5 Metallurgiavdraget (punkten 8)

Kommitténs förslag: Punkten tas bort. Skattebefrielsen för de processer som omfattas av punkten kan redan idag åstadkommas med tillämpning av punkten 1 (annat ändamål än uppvärmning, endast, eller i förening med huvudsaklighetsprincipen).

Den svenska synen på bestämmelsen har hittills varit att bestämmelsen varit nödvändig för att tillförsäkra att bränslen i vissa processer inte beskattas (framförallt kolförbrukning i sinterverken). Det har emellertid framkommit att samtliga metallurgiska processer kan anses omfattas av antingen enbart skattefriheten för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning eller i förening med huvudsaklighetsprincipen. Detta är också den ståndpunkt som kommissionen hävdar i beslutet den 11 december 2002 avseende den svenska energiskatteordningen. Mot denna bakgrund ter sig bestämmelsen överflödig och bör därför slopas.

3 Se not 2.

5.2.6 De sektorsspecifika avdragen (punkterna 9–11)

Kommitténs förslag: Möjligheterna till skattebefrielse för vissa utvalda sektorer ersätts med en generell nivå för näringslivet.

Dessa punkter är sektorsspecifika såtillvida att de medger skattebefrielse för vissa utvalda sektorer av näringslivet. Såsom anförs under punkten 7 ovan innebär kommitténs förslag att en generell beskattningsnivå skall gälla för hela näringslivet. I kapitel 4 har kommitténs definition av näringsidkare presenterats såsom den som bedriver yrkesmässig verksamhet. Näringsidkarna som grupp betraktat får anses utgöra vad som i dagligt tal kallas näringslivet. Den nya näringslivsnivån kommer att utgöra en möjlighet till befrielse från skatten för den som bedriver yrkesmässig verksamhet. Denna rätt till skattebefrielse infogas som en ny punkt i 6 a kap. 1 § LSE, och ersätter därigenom punkterna 9–11. Dessa punkter kan därmed slopas i sin nuvarande utformning.

5.2.7 Förbrukning i sodapannor, lutpannor m.m. (punkten 12)

Kommitténs förslag: Avdraget bibehålls, men justeras något som en följd av kommitténs överväganden avseende metallurgiavdraget (punkten 8) och beskattningen av bränslen som förbrukas för cement- och kalktillverkning.

Den här punkten innebär att avdrag får göras för svavelskatten på bränsle som förbrukats i processer för framställning av t.ex. tegel, cement, kalk och mineralull. Den innebär också avdragsrätt för svavelskatt på bränsle som förbrukats i sodapannor eller lutpannor. Med sodapannor avses de särskilda pannor inom skogsindustrin i vilka främst restprodukter från massaproduktionen förbränns för kemikalieåtervinning och energiändamål. Motsvarande pannor finns i sulfitmassaindustrin och kallas allmänt lutpannor.

Såsom ovan redovisats har kommittén gjort den bedömningen att metallurgiavdraget kan slopas och att skattebefrielsen enligt punkten 8 framdeles kan komma till stånd genom utnyttjande av punkten 1. Eftersom punkten 1 medger skattebefrielse från svavelskatten och sålunda också omfattar metallurgiska processer saknas

anledning att bibehålla den möjligheten till befrielse även i punkten 12. Vidare föreslår kommittén i avsnitt 5.3 att skattebefrielse skall gälla vid viss industriell framställning av produkter av andra mineraliska ämnen än metaller. Denna möjlighet till skattebefrielse förs in i en egen punkt och torde då även omfatta den befrielse från svavelskatten som nu gäller enligt punkten 12 för de aktuella processerna. Punkten 12 justeras därför i enlighet härmed och kommer med kommitténs förslag att endast omfatta skattebefrielse för sodapannor och lutpannor.

5.2.8 Fordon i gruvindustriell verksamhet (punkten 13)

Kommitténs förslag: Särregleringen för gruvfordonen bibehålls. Denna kategori fordon skall beskattas i höjd med den generella näringslivsnivån. Detta skatteuttag skall dock, liksom vad som gäller idag för 0,8-procentsregeln, inte ingå i beräkningsunderlaget för begränsningsregeln.

Drivmedel som används i motordrivna fordon beskattas fullt ut inom såväl jordbruk och skogsbruk som industri och byggsektor. Enda undantaget är drift av gruvfordon, i vilka omärkt olja med återbetalning alternativt avdrag ned till industriskattesats får användas. Industriskattesatsen motsvarar 543 kronor 50 öre per m . Enligt uppgifter från Särskilda skattekontoret i Ludvika omfattade skattenedsättningen för år 2001 sex företag och uppgick till totalt cirka 83 miljoner kronor.

I betänkandets avsnitt 13.4.1 återger kommittén bakgrunden till bestämmelsen. De fordon som är aktuella för skattenedsättning är andra motordrivna fordon än personbilar, lastbilar och bussar som används vid tillverkningsprocessen i gruvindustriell verksamhet. Inom gruvbranschen används specialfordon för transport av malm och bergprodukter som uttas och transporteras i processen. Detta sker inom avgränsade och inhägnade områden. Alternativ för transporter kan i vissa fall vara transportband, skipar och tåg.

Kommittén har i avsnittet 2.6.2 redogjort för det arbete som bedrivs i Vägtrafikskatteutredningen (Fi 2001:08). Utredningen har i en promemoria den 22 januari 2002 (dnr. Fi2002/674) lagt fram förslag på tänkbara förändringar av beskattningen av dieselolja för arbetsmaskiner. Promemorian tangerar den särreglering som finns

för gruvfordonen, men avstår från att närmare gå in och kommentera dessa fordon. Om promemorians förslag träder i kraft innebär det för beskattningen av de fordon som definitionsmässigt utgör arbetsmaskiner att de skall beskattas i nivå med den s.k. uppvärmningsnivån. Denna nivå är för närvarande 2 894 kr per m till skillnad mot den högsta etablerade fordonsnivån som är 3 178kr per m .

En fråga som måste tas upp i detta sammanhang är statsstödsaspekterna av ett sektorsavgränsat avdrag. Enligt kommitténs uppfattning kan det å ena sidan hävdas att åtgärden är selektiv då den är sektorsspecifik. Å andra sidan kan hävdas att all gruvbrytning i beskattningshänseende behandlas på samma sätt och att åtgärden därför är generell. Det kan noteras att malm inte framställs på annat sätt än genom gruvbrytning. Det finns således inte någon konkurrerande framställningsprocess som diskrimineras genom den aktuella skattebefrielsen. Vid en avvägning finner kommittén att det finns vissa skäl som talar för att anse skattebefrielsen vara en allmän åtgärd och alltså inte statsstöd.

Vid en bedömning av huruvida särregleringen skall slopas eller inte måste tas i beaktande att gruvnäringen i hög grad verkar i internationell konkurrens, såväl inom som utom EU. Det förslag som kommittén nu lämnar är förhållandevis genomgripande för näringslivet som helhet. Beroende på den kommande harmoniseringen av bland annat näringslivets elbeskattning kommer den elintensiva gruvnäringens kostnader att öka. Mot bakgrund härav vore det olyckligt att samtidigt slopa skattebefrielsen för gruvfordonen, inte minst pga. dess mycket stora betydelse för ett fåtal företag. Kommitténs förslag är därför att bibehålla särregleringen. Kommitténs uppfattning är emellertid att näringslivets energibeskattning på sikt skall vara utformad utan denna typ av särregler för vissa utvalda sektorer, vilket, inte minst i statsstödshänseende, får anses vara en fördel.

5.3 Särskilt om beskattningen av bränslen för cementoch kalktillverkning

Bakgrund

Av artikel 1.1 och 1.2 i mineraloljedirektivet framgår att medlemsstaterna skall ta ut en harmoniserad punktskatt på mineraloljor. Enligt artikel 8.1 första stycket a skall medlemsstaterna dock undanta bränslen som används för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning från beskattning (se avsnitt 12.3). Principen gäller såsom redovisats ovan i avsnitt 5.2.1 även i den svenska lagstiftningen.

Enligt 6 a kap. 1 § 1. LSE) medges befrielse från skatten på bränsle som förbrukats för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning eller i en process där bränslet i allt väsentligt används för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning. Bestämmelsen tillkom i samband med en teknisk översyn och EG-anpassning av den svenska energibeskattningen. Såvitt avser cementtillverkning kunde utredningen (Ny lag om skatt på energi, SOU 1994:85) inte finna att processen kunde jämställas med reduktionsprocessen eller finna någon annan grund som kunde göra det möjligt att hänföra någon del av bränsleförbrukningen till sådan användning som – med tillämpning av avdragsbestämmelsen ”för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning” – kunde berättiga till skatteavdrag. Den nu redovisade bedömningen överensstämde enligt utredningen även med den tolkning som – beträffande mineraloljeprodukter – gjorts inom EG av motsvarande bestämmelse om undantag från beskattning. Regeringen anslöt sig till utredningens förslag och ansåg att det inte var befogat att utvidga avdragsmöjligheten till att omfatta all energi som användes i processer där energiinsatsen var nödvändig för att den skulle kunna genomföras. För cementindustrins del ger bestämmelsens utformning tillsammans med vad som uttalats i samband med dess tillkomst alltså inte något stöd för att grunda skattebefrielse. Detta har även fastslagits av Regeringsrätten i det mål som berörs nedan.

Regeringsrättens dom i mål 656-2001 (RÅ 2001 not. 148)

I målet ansökte ett bolag om förhandsbesked hos Skatterättsnämnden för att få svar på frågan om avdrag (med stöd av den i avsnittet ovan redovisade bestämmelsen) kunde medges för skatten

på det bränsle som används i cementtillverkningen. Frågan var om ordet ”uppvärmning” såsom det anges i lagtexten skall avse sådan energitillförsel som tillförs för att vidmakthålla en kemisk process vid tillverkningen av cement. Bolaget hävdade att avsikten med den energitillförsel som sker vid cementtillverkning inte i huvudsak är uppvärmning utan energitillförsel för att underhålla en kemisk process. Skatterättsnämnden gjorde bedömningen att begreppet ”uppvärmning” i LSE inte bör ges en sådan strikt fysikalisk innebörd som bolaget gjort gällande. Skatterättsnämnden stödde sin uppfattning i huvudsak på vad som uttalats i förarbetena vid bestämmelsens tillkomst. De bränslen som förbrukas vid bolagets tillverkning av cement ansågs således använda för sådan uppvärmning som avses i LSE. Avdrag för bränslet medgavs därför inte. Skatterättsnämnden uttalade vidare att utgången fick anses vara i överensstämmelse med artikel 8.1 första stycket a mineraloljedirektivet. Regeringsrätten instämde efter överklagande i Skatterättsnämndens bedömning.

Cement- och kalkframställning inom EU

För cement- och kalkframställning råder delade meningar inom EU om energianvändningen definitionsmässigt är uppvärmning eller skattefri råvaruanvändning. Flertalet medlemsstater har gjort tolkningen att energiinsatsen är att hänföra till uppvärmning. Detta innebär att bränslet i de fallen som utgångspunkt skall beskattas om det är ett harmoniserat bränsle, dvs. mineralolja. För de länder som inte beskattar samtliga fossila bränslen innebär detta att tolkningen av uppvärmningsbegreppet inte är av lika stor betydelse som för länder såsom Sverige som beskattar samtliga fossila bränslen. Av intresse är att den högsta tyska federala skattedomstolen (Bundesfinanzhof) för tyskt vidkommande fastställt att ändamålet med eldning av bränsle inom cement- och kalkindustrin inte är uppvärmning. Därvid sade sig domstolen beakta mineraloljedirektivets bestämmelser. Domstolen fann alltså att det inte strider mot mineraloljedirektivet att undanta bränsle som används i cementframställning från skatt. För Tyskland gäller i och med detta för närvarande att cementindustrin inte behöver betala skatt på sin oljeförbrukning. Kommissionen har pga. detta väckt talan mot Tyskland inför EG-domstolen för fördragsbrott (mål C-240/01

Kommissionen mot Tyskland). Muntlig förhandling har hållits, men någon dom har ännu inte meddelats.

Den svenska hållningen, är såsom redovisats ovan, att energitillförseln i cement- och kalkprocesserna sker uteslutande för uppvärmning, och att bränsleinsatsen därför skall beskattas.

5.3.2 Förändringar i beskattningen av bränslen för cementoch kalktillverkning

Kommitténs förslag: Befrielse föreslås från skatten vid viss industriell framställning av produkter av andra mineraliska ämnen än metaller.

I det kommande energibeskattningsdirektivet lämnas en möjlighet för medlemsstaterna att undanta mineralogiska processer från direktivets tillämpningsområde, och alltså från beskattning. Såsom redovisats ovan har Tyskland redan ansett att cementtillverkningen skall skattebefrias. Det kan därför på goda grunder antas att Tyskland kommer att utnyttja direktivets möjlighet till skattebefrielse.

För svenskt vidkommande rör det sig om ett fåtal industrier som samtliga verkar i internationell konkurrens. Den tidigare svenska hållningen har varit att den aktuella bränsleinsatsen skall beskattas, framförallt med utgångspunkten att bränsleförbrukningen har ansetts åtgå till uppvärmningsändamål, som ju skall beskattas enligt mineraloljedirektivet. Med det nya energibeskattningsdirektivet kommer saken i en något annorlunda dager. Fortfarande kommer utgångspunkten vara att bränsle som används för uppvärmningsändamål skall beskattas. Dock kommer även s.k. blandad användning att kunna skattebefrias (eng. ”dual use”). Vad som framkommit under kommittéarbetet ger emellertid inte stöd för att anse att bränsleförbrukning i kalk- och cementtillverkningen nu plötsligt skulle kunna anses som blandad användning.

Däremot införs en möjlighet i direktivet att undanta energiprodukter som används i mineralogiska processer från beskattning. Denna möjlighet bör utnyttjas, inte minst med tanke på den internationella konkurrensen på området. Däremot förefaller definitionen i direktivet ”mineralogiska processer” vara mer omfattande än de processer som hittills i Sverige kunnat använda

sig av 1,2-procentsregeln. Något bärande skäl att nu utvidga det skattenedsatta området kan inte anses föreligga. Den lämpliga lösningen är i stället att låta den nya skattefriheten omfatta de processer som nu kan tillämpa 1,2-procentsregeln. En sådan lösning synes tilltalande, inte minst av praktiska tillämpningsskäl. Ett annat skäl för att ha ett något inskränkt tillämpningsområde är att söka undvika skattebefrielse för bränsle som används för rena uppvärmningsändamål.

5.3.3 1,2-procentsregeln

Kommitténs förslag: Den s.k. 1,2-procentsregeln föreslås gälla fortsatt intill dess den av kommittén föreslagna begränsningsregeln och skattebefrielsen för bränslen, som används vid industriell framställning av produkter av andra mineraliska ämnen än metaller, träder i kraft.

I avsnitt 13.4.2 redogörs för den s.k. 1,2-procentsregeln. Regeln avser nedsättning av koldioxidskatt på andra bränslen än mineraloljor, dvs. kol och naturgas, och kan endast tillämpas av företag som framställer produkter av andra mineraliska ämnen än metaller, dvs. cement-, kalk-, sten- och glasindustrin. Bestämmelsen är en takregel där skattebelastningen på de aktuella bränslena begränsas till 1,2 procent av försäljningsvärdet. Överstigande skatt sätts alltså ned till noll.

Regeln, som är intagen i en övergångsbestämmelse, har vid flera tillfällen fått förlängd giltighetstid. Enligt nu gällande beslut löper regelns giltighetstid ut den 31 december 2003. Detta innebär för det fall att kommitténs förslag träder i kraft vid den föreslagna tidpunkten, eller den 1 juli 2004, att de aktuella industrierna får en tids skatteökning, innan det nya energibeskattningssystemet, inklusive den nya generella begränsningsregeln och skattefriheten för cement- och kalktillverkningsprocesserna, träder i kraft. Kommittén föreslår därför en temporär förlängning av 1,2-procentsregeln. Regeln har fått statsstödsgodkännande t.o.m. den 31 december 2003. Kommitténs förslag om ett halvårs förlängning av regeln torde därför kräva förnyad notifiering hos EG-kommissionen.

5.4 Träskiveindustrin

5.4.1 Bakgrund

Energiomvandlingssektorns biobränsleanvändning är skattebefriad i Sverige. Detta är en medveten politisk styrning för att öka biobränsleanvändningen inom sektorn. Styrningen har gett önskat resultat, vilket samtidigt har inneburit att konkurrensen om råvaran ökat. Detta har i sin tur medfört att träskiveindustrin under de senaste åren fått starkt ökande råvarukostnader.

5.4.2 Inkomna skrivelser

En skrivelse, som behandlar frågan om den svenska spånskive- och träfiberindustrins konkurrenskraft, har överlämnats till kommittén från regeringen. Ytterligare en skrivelse med samma innebörd har överlämnats direkt till kommittén.

Trä- och Möbelindustriförbundet hemställer i skrivelser (2002-03- 21 och 2002-05-14) att träskiveindustrin ges möjlighet att på lika villkor med energiomvandlingssektorn konkurrera om träråvara, såg- och kutterspån. Förbundet anför därvid dessutom att det är viktigt att inte biobränsleambitionerna prioriteras före industriell användning av råvara på ett sådant sätt att den svenska träskiveindustrin och möbel- och snickeriindustrins konkurrensförmåga med omvärlden försvagas.

5.4.3 Överväganden och bedömning

Kommitténs bedömning: En målsättning vid utformningen av förslaget till ny energibeskattningsmodell har varit att renodla och förenkla energibeskattningen och undvika olika särlösningar för vissa specifika problemområden. Någon särregel för träskiveindustrin eller spånråvaran införs därför inte i LSE.

Kommittén har som uttalad målsättning att ge energibeskattningen en långsiktigt hållbar utformning som i möjligaste mån inte belastas av särregleringar. Någon särreglering för träskiveindustrin föreslås därför inte. Det kan för övrigt diskuteras hur en sådan särreglering rent praktiskt skulle kunna utformas. En lösning vore

möjligen någon form av spånskatt, efter förebild från råtalloljeskatten. Kommittén har emellertid beträffande denna skatt erfarit att tillämpningen inte varit helt bekymmersfri utan i stället lett till olika former av anpassningar m.m. En mer generell lösning för träskiveindustrins vidkommande vore i stället att införa energiskatt på biobränslen. En sådan lösning synes emellertid för närvarande inte vara politiskt genomförbar.

Även om kommittén således inte föreslår någon reglering för träskiveindustrins råvaruinköp finns anledning att notera att ämnet är föremål för fortsatt behandling inom Näringsdepartementet, och att en analys av träskiveindustrins konkurrenskraft utgör ett inslag i ett pågående uppdrag hos Energimyndigheten. Om det därefter bedöms nödvändigt med särskilda åtgärder för att trygga träskiveindustrins försörjning av råvara, talar det ovan sagda för att en lösning bör sökas utanför skattesystemet.

5.5 Jordbruks-, skogsbruks- och vattenbrukssektorerna

5.5.1 Allmänt

Enligt direktiven skall kommittén kartlägga energiförbrukningen inom jordbruks-, skogsbruks- och vattenbrukssektorerna. I avsnittet nedan följer en sådan kartläggning. Även om förevarande kapitel behandlar beskattningen av bränslen återfinns även tillgängliga uppgifter om elanvändning i de aktuella sektorerna.

Generellt kan sägas att den energi som används inom de angivna sektorerna används för uppvärmning av olika slag. Några processer där energin kan anses ha använts som råvara förekommer alltså inte. Energiförbrukningen skall därför beskattas i enlighet med den generella näringslivsnivån. Någon skattebefrielse medges således inte med stöd av någon punkt i 6 a kap. 1 § LSE. Däremot finns en möjlighet för t.ex. växthusodlarna att få ett visst avdrag på koldioxidskatten när koldioxidutsläpp begränsas genom att koldioxiden binds i produkten (9 kap. 4 § LSE).

4 Regeringen har genom beslut den 5 december 2002 (dnr N2002/11666/ESB) uppdragit åt Energimyndigheten att undersöka förutsättningarna för en ökad biobränsleanvändning i Sverige. Uppdraget skall redovisas senast den 11 april 2003. I uppdraget ingår även att studera träskiveindustrins konkurrenskraft.

5.5.2 Jordbrukens energianvändning

Enligt SCB:s Lantbruksräkning 1998 finns i Sverige ca 85 000 företag som brukar mer än två hektar åkermark. Ungefär en tredjedel, eller ca 28 300 företag, beräknas utgöra heltidsjordbruk. De svenska jordbruken förbrukar för närvarande drygt 1,6 TWh el och ca 60 000 m eldningsolja per år. Huvuddelen av elförbrukningen, ca 1,4 TWh, sker inom animalieproduktionen, och fördelas enligt följande: • Tilläggsvärme 40 procent

Tilläggsvärme behövs för att kunna bedriva viss animalieproduktion vid svenska klimatförhållanden. • Ventilation 20 procent • Övrig utrustning 40 procent

Övrig utrustning behövs för t.ex. utgödsling, belysning, hydrofor, tvätt, värmelampor, mjölkning, diskning, kylning och skulltorkar.

Ungefär 0,1 TWh förbrukas vid torkning av spannmål, och lika mycket vid torkning av hö. Dessutom tillkommer viss elförbrukning i maskinhallar, gårdsverkstad, lagerutrymmen, varför 1,6 TWh totalt för jordbruket kan vara något i underkant. Dessa uppgifter har dock inte gått att fastställa med större precision. Förbrukning av eldningsolja avser huvudsakligen torkning av spannmål. Cirka en liter olja åtgår per 100 kg spannmål. 75–80 procent av skörden torkas på gården. 75 procent motsvarar en förbrukning om 45 000 m . Övrig oljeförbrukning sker för uppvärmning, t.ex. som tilläggsvärme i vissa djurstallar.

5 Om inte annat anges, kommer faktauppgifterna från Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) samt Lantbruksuniversitetet (SLU).

5.5.3 Växthusodling

Växthusuppvärmning vid yrkesmässig växthusodling ryms under SNI-koderna 01.12 respektive 01.13 och faller därmed in under begreppet jordbruksverksamhet. År 1999 bedrev totalt 1 264 företag i Sverige växthusodling med en odlingsareal överstigande 200 m . Den sammanlagda odlingsarealen uppgick till ca 3,3 miljoner m (327,3 ha). Växthusodlingens inriktning och omfattning 1981 och 1999, samt aktuell värdevolym år 2001 framgår av tabell 5.2.

6 Faktauppgifter från SCB:s statistik, kompletterad med inhämtad information från Gröna Näringens Riksorganisation (GRO).

Beskattningen av bränslen

Tabell 5.2. Växthusproduktion inriktning, omfattning och värdevolym*

1981 1999 Värdevolym 2001 (mnkr)

Grönsaker 651

-antal företag 1 704 1 453 -växthusyta, 1 000m 829 462

2

-växthusyta, 1 000m 675 90

*Begreppet ”värdevolym” ses som synonymt med ”produktionsvärde”. ”Värdevolym” uttrycker det beräkningssätt som används av Jordbruksverket för att ange produktionsvärdet. Följande formler visar hur värdevolym, kvantitet och pris beräknas för varje produkt inom gruppen köksväxter.

k fv01 Kvantitet = kkon01 + (kscb99 - kkon99) · ( )

k fv99

k fv01 Värdevolym = (kkon01 · p kon01) + ((kscb99 - kkon99) · ( ) · pfv99)

k fv99 Pris = Värdevolym / Kvantitet där p kon= Genomsnittspris för produktion som går till konservindustrin enligt Trädgårdsundersökningen 2001. p fv = Genomsnittspris för produktion som går till färskvarumarknaden enligt Trädgårdsundersökningen 2001. k kon= Producerad kvantitet av/för konservindustrin enligt Trädgårdsundersökningen 2001. kfv = Producerad kvantitet för färskvarumarknaden enligt Trädgårdsundersökningen 2001. kscb = Kvantitet enligt SCB:s Trädgårdsinventering 1999. ** Uppgiften är inte tillgänglig. *** Täcks av produktionsvärdet för övriga sektorer. Källor: Gröna Näringens Riksorganisation (GRO) och Jordbruksverket.

Odlingen av grönsaker omfattar huvudsakligen tomat och gurka, samt i mindre omfattning också sallat, kryddväxter och melon. En betydande minskning har skett av både antalet företag och av den totala arealen, men produktionen har volymmässigt bibehållits under perioden. För krukväxtodlingens del har produktionen ökat väsentligt även om antalet företag minskat kraftigt. Snittblomsterodlingen är den produktionsinriktning som visar den kraftigaste tillbakagången (främst beroende på importkonkurrens). Den kvarvarande odlingen är främst inriktad på rosor och liljor. Även produktionen av lökväxter uppvisar en tillbakagång, men drivningen av tulpaner har en stark position i den svenska odlingen. En positiv utveckling kan ses för produktionen av utplantering och sommarväxter, liksom för produktionen av småplantor och sticklingar för vidarekultur.

Tabell 5.3 redovisar växthusodlingens totala förbrukning av olika energislag 1987 och 1999. Förbrukningen avser energi för uppvärmning, koldioxidproduktion, belysning och annan drift.

Tabell 5.3. Växthusodlingens energianvändning 1987 och 1999

Energislag 1987 1999 % %

3 Eldningsolja 1, m 42 927 27 66 142 57

3

3

Källa: Gröna Näringens Riksorganisation (GRO).

Omräknat till MWh, har växthusnäringen minskat sin totala energianvändning från 1 587 566 MWh år 1987 till 1 155 164 MWh 1999, eller med 27,2 procent. Energikostnaden utgör tillsammans med kostnaden för arbetskraft den dominerande kostnadsposten i växthusodlingen. I de flesta växthusföretag ligger energikostnaden i intervallet 15–30 procent av produktionsvärdet. Energikostnadsandelen är högst inom odlingen av tomat och gurka (höga krav på

växthusens ljusinstrålning) och lägst i vissa intensiva odlingar av lökblommor och krukväxter. Energibehovet per m växthusyta beräknas uppgå till ca 500 kWh med en variation på +/- 10 procent.

5.5.4 Skogsbrukens energianvändning

Drygt halva Sveriges landyta, dvs. 22 619 000 av totalt 41 007 000 ha, består av skogsmark. Den svenska skogen är fördelad på följande ägarkategorier: 39 procent ägs av aktiebolag, 30 procent ägs av enskilda personer, 19 procent ägs av enkla bolag, övriga allmänna intressenter äger 7 procent, medan staten äger 3 procent och dödsbon 2 procent. År 2000 fanns i Sverige 354 323 skogsägare. Antalet lantbruksföretag med jord- och skogsbruk var 46 652. Knappt 5 400 personer var sysselsatta i skogsarbete inom storskogsbruket, medan skogsentreprenörsföretagen sysselsatte 6 500 personer i skogsarbete. Antalet arbetstimmar i skogsarbete var ca 27,3 miljoner, varav 14,9 miljoner timmar inom det småskaliga skogsbruket. Det svenska skogsbrukets produktion, uppdelad på olika verksamheter, framgår av tabell 5.4.

Tabell 5.4. Produktionsvolymer i svenskt skogsbruk år 2000

Produktionsområde Volym

3 1 Avverkad volym 60,7 miljoner m fub Skogsbilvägar 1 450 km Produktion o distribution, biobränsle 21 693 GWh Produktion o distribution, skogsbränsle 6 000 GWh Fub: fast ved under bark. Nybyggda eller fullständigt förbättrade. Källa: Skogforsk.

Under år 2000 beräknas skogsbruket ha förbrukat knappt 300 000 m dieselekvivalenter fossilt bränsle för skogliga arbetsoperationer och vägbyggnad. Bränsleanvändningens fördelning med avseende på skogliga arbetsoperationer, byggande av skogsbilvägar samt produktion och distribution av träd- och skogsbränsle framgår av tabell 5.5.

Tabell 5.5. Skogsbrukets förbrukning av fossilt bränsle år 2000

Verksamhet dieselekvivalenter (m )

Plantproduktion och skogsvård 31 800 Avverkning 107 000 Vidaretransport av virke till industri 149 000 Skogsbilvägbyggnad och fullständiga förbättringar av skogsbilvägar 9 800 Summa skogliga arbetsoperationer 298 000 Produktion o distribution, trädbränsle 83 000 Produktion o distribution, skogsbränsle 23 000 Summa exklusive trädbränslen: 321 000

Omfattar även rivningsbränsle och ved från energiskogsodlingar. Skattning.

Källa: Skogforsk.

För produktion och distribution av trädbränsle förbrukades ca 83 000 m dieselekvivalenter. Delar av denna verksamhet sker utanför skogsbrukens kärnområde. År 2000 uppskattades skogsbrukets andel uppgå till ca 23 000 m dieselekvivalenter. Sammantaget beräknas skogsbrukets förbrukning av fossilt bränsle för skogliga arbetsoperationer samt produktion och distribution av skogsbränslen uppgå till 321 000 m dieselekvivalenter.

5.5.5 Vattenbrukens energianvändning

Vattenbruk är benämningen på odling av fisk och skaldjur under kontrollerade former. Odlingen av matfisk sker med hjälp av stora nätkassar med flytramar, som förankras längs med kuster och i större inlandsvatten. Odlingarna behöver vatten med god genomströmning och tillräckligt djup. Matfiskproducenten köper sättfisk, dvs. fiskyngel som fötts upp till ungefär ett års ålder, och placerar ut dem i kassarna. Där får fisken växa tills den är 2,5 år gammal och tillräckligt stor för att användas i livsmedelsproduktionen. En viss del av sättfisken används för utplantering i vattenmiljöer där de naturliga bestånden behöver förstärkas samt för sportfisket. Förutom matfisk odlas kräftor, ål och musslor.

7 Faktauppgifter från Vattenbrukarnas Riksförbund.

Energi används huvudsakligen för uppvärmning i odlingar. El är det dominerande energislaget, men även oljepumpar används för uppvärmning av vatten vid äggkläckning. Bensin och diesel används vid land- och sjötransporter. Uppgifter om energiförbrukningens storlek är inte tillgängliga.

8 På grund av de individuella odlingarnas heterogenitet är uppgifter för typodlingar inte heller tillgängliga.

Appendix

A 5.1 Processer

I avsnittet ges beskrivningar av de processer som kommer ifråga för tillämpning av skattebefrielse med stöd av 6 a kap. 1 § LSE. Det bör poängteras att uppgifter om energiförbrukning hos enskilda företag inte kan publiceras av såväl konkurrens- som sekretesskäl.

A 5.1.1 Framställning av råjärn i masugn

Två företag i Sverige framställer råjärn i masugn. Masugnsprocessen är en metallurgisk reduktionsprocess. Vid råjärnsframställning utgår man från järnmalm. Järnoxiderna i malmen reduceras till järn och produkten blir ett flytande kolhaltigt järn, råjärn. Koks, järnmalm i form av pellets och slaggbildare tillsätts i masugnens övre del. Här sker en partiell reduktion av oxiderna i järnmalmen. I ugnens nedre del sker slutreduktionen av malmen genom att förvärmd luft injiceras med syrgastillsats och kolpulver. Masugnen är alltså en kombinerad process av gasreduktion i den övre delen och smältreduktion i den nedre delen. Totalt åtgår cirka 0,5 ton rent (elementärt) kol per producerat ton järn. Detta är också så mycket kol och koks som i praktiken åtgår i en modern masugn.

A 5.1.2 Framställning av pellets i sinterprocessen

I anslutning till järnmalmsbrytningen framställer ett företag i Sverige pellets i sinterprocessen. Framställning av pellets är en metallurgisk process, och sinterprocessen ingår som en integrerad del av masugnsprocessen. En nödvändig beståndsdel i masugnsprocessen är järnmalm som tillförs i form av pannsinter eller kulsinter

(pellets). Den svenska järn- och stålindustrin använder numera, främst av miljöskäl, uteslutande pellets vid råjärnsframställningen. Vid pelletsframställningen krossas järnmalmen, och genom magnetseparering i flera steg skiljer man ut gråberg och därmed också fosfor. Därefter anrikas det s.k. rågodset ytterligare och mals i olika steg sönder till ett fint pulver. För att avlägsna oönskade beståndsdelar separeras pulvret med hjälp av magnetseparatorer. Det anrikade godset (sligen) blandas med vatten till en s.k. slurry och pumpas till pelletsverket. Blandningen matas in i stora rulltrummor där råkulorna tillverkas. Råkulorna transporteras in i en roterande ugn, en s.k. kiln, och bränns till pellets i 1 250 graders värme. Den värme som tillförs alstras med hjälp av kol. Processen tillförs också energi genom den kemiska omvandling, från tvåvärt till trevärt järn , som sker i järnoxiderna.

I Sverige används olika metoder vid pelletsframställningen. Vid s.k. straight grateverk och stålbandverk användes år 2002 ca 5,1 liter olja per ton producerad pellets. Vid s.k. gratekilnverk används företrädesvis kol, medan olja behövs vid uppstart och då kolanläggningarna havererat. I dessa verk uppgick den genomsnittliga kolanvändningen år 2002 till 7,5 kilo per ton pellets, medan oljeanvändningen var 1,7 liter per ton (normalt ligger oljeanvändningen dock något lägre). Elanvändningen uppgick till ca 0,9 TWh.

A 5.1.3 Framställning av järnsvamp

Ett företag i Sverige framställer järnsvamp. Framställning av järnsvamp är en metallurgisk reduktionsprocess. I Sverige används den s.k. Höganäsmetoden vid framställning av järnsvamp för järnpulverproduktion. I Höganäsmetoden blandas järnmalm, kol och koks i särskilda behållare som därefter långsamt skjuts genom en tunnelugn varvid reduktionen av järnoxiderna äger rum i behållarna. Under tunnelugnspassagen sker tillsatseldning med naturgas.

A 5.1.4 Framställning av ferrolegeringar

Ett företag i Sverige framställer ferrolegeringar. Tillverkningen sker genom elektrotermisk reduktion av oxidiska malmer i elektriska ljusbågsugnar. El används som energikälla, medan koks tillförs som reduktionsmedel vid smältreduktionen. Krominnehållande malm

eller koncentrat används som råvara. I ugnen reagerar kol från koksen med krom- och järnoxider i malmen.

A 5.1.5 Användning av uppkolningsmedel i ljusbågsugnar

Användning av kolbränslen som uppkolningsmedel förekommer i mindre mängder i elektrostålverk. Processen i ljusbågsugnarna är en metallurgisk process. Enligt Jernkontorets definition, finns för närvarande 10 elektrostålverk i Sverige.

I skrotbaserade stålverk (elektrostålverk) framställs råstål genom en smältprocess i ljusbågsugn. El används som energikälla i smältprocessen. Det skrot som smälts i elbaserade ljusbågsugnar utgörs av stål, som i tidigare led framställts från malm. Råjärnsframställning är således en nödvändig förutsättning för de skrotbaserade stålverken.

I ljusbågsugnarna används kol eller koks som uppkolningsmedel för att stålet skall få rätt kolhalt, men den största förbrukningen av kol och koks sker vid tillverkningen av s.k. skummande slagg. Denna slagg skyddar den eldfasta infodringen från ljusbågarnas slitage. Beroende på att olika gjutningsmetoder (som innebär betydande skillnader i materialutbyte) används vid olika elektrostålverk, uppvisar förbrukningen av energiprodukter stora variationer mellan verken. Totalt förbrukades år 2001 11 482 ton stenkol, 6 693 ton koks och 1 331 197 MWh el. Elförbrukningen varierade från 439 kWh till 1 297 kWh per ton råstål, medan den totala användningen inklusive bränslen varierade från 554 kWh till 1 487 kWh per ton råstål.

A 5.1.6 Framställning av bly genom återvinning av förbrukade blyackumulatorer

Ett företag i Sverige framställer bly genom återvinning ur förbrukade blyackumulatorer. Det rör sig om en metallurgisk process. Processen baseras på smältning och reduktion av blyråvaran i en schaktugn. Batterierna smälts hela efter tömning av batterisyra, dvs. även plasthöljet och plastseparatorerna ingår i den s.k. ugnschargen tillsammans med slagg, slaggbildare, diverse returer från blyraffineringen och koks. Koksen används för smältning, för reduktion av blyoxid till bly samt för att ge stabilitet åt chargen i

smältzonen. Koks är en nödvändig metallurgisk råvara i processen och kan inte ersättas med något annat reduktionsmedel.

A 5.1.7 Integrerad framställning av icke-järnmetaller

Ett svenskt företag driver ett smältverk med en integrerad framställning av koppar, zink, bly och ädelmetaller.

Koppar

Framställning av koppar är en metallurgisk process. I olika stadier av kopparframställningen tillsätts olja för att skapa skyddande processmiljöer och hindra att råmaterialet utsätts för ny oxidation. Kopparframställning kan ske såväl från malmer som genom återvinning och omsmältning av skrotmaterial.

Den förstnämnda processen börjar med att kopparsliger (koncentrat av kopparmalm) passerar genom en rostningsprocess, där bland annat delar av råmaterialets svavel oxideras bort. Den värme som frigörs vid förbränningen av svavlet utnyttjas i rostningsprocessen, som är självförsörjande på energi. Det varma rostgodset smälts sedan i en s.k. kopparhytta (elektrisk motståndsugn med elektroder av grafit). Då koppar, zink och ädelmetaller återvinns från skrotmaterial, torkas skrotmaterialet vid behov i elektriska torkugnar och följer därefter rostgodset genom processen. Under smältningen bildas två skikt, ett övre som består av slagg, och ett undre av skärsten. Under tillförsel av el genomgår den flytande skärstenen en konvertering till råkoppar. Efter reducering av syremängden i anodugnar och uppgjutning till anoder raffineras råkopparen på elektrolytisk väg. I samband med raffineringen avskiljs kopparsmältmaterialets innehåll av ädelmetaller (silver, guld och platina).

Zink och bly

Framställning av zink och bly är metallurgiska reduktionsprocesser, där kol respektive olja används integrerat. Den slagg som uppstår i samband med smältningsprocessen vid kopparframställning innehåller gråberg och järn samt mindre mängder zink och bly. Slaggen förs i flytande form till den s.k. slaggfuming-

anläggningen där zink, järn och bly avskiljs. I fumingugnen injiceras kol tillsammans med förvärmd luft. Zinkoxiden reduceras vid hög temperatur till gasformig zinkmetall, s.k. zinkånga, samtidigt som järnoxiden reduceras till järn.

Zink- och blyångan bärs ut från den flytande slaggen med hjälp av den gas (fuminggas) som erhållits till följd av injiceringen av kol. Zink- och blymetallerna oxideras, och oxiderna faller ut som stoft då luft blåses in i fumingugnens övre del. Efter avskiljning raffineras stoftet vidare i en roterande klinkerugn. I fumingugnen tillsätts kol och olja för att upprätthålla en reducerande atmosfär och den temperatur som behövs för att omvandla blyoxid till blysulfid som kan drivas av. Vid utloppet från ugnen bildas blyoxid och blysulfat som i samband med gasreningen avskiljs som stoft och deponeras. Genom denna process avskiljs också andra oönskade grundämnen (arsenik, klor och fluor) från zinkklinkern. Någon vidareförädling av zinkklinker sker inte i Sverige.

Blyframställningen har stora likheter med kopparframställningen. Blysliger (mineralkoncentrat) upparbetas till råbly i det s.k. blykaldoverket. Efter transport till raffineringsavdelningen sker så den slutliga reningen. Till följd av processen i en smältugn erhålls råbly som raffineras innan det slutligen gjuts till tackor. Vid framställningen av bly används enbart el vid de olika processtegen. En viss användning av olja som reduktionsmedel sker också.

A 5.1.8 Framställning av väteperoxid

Två företag i Sverige framställer väteperoxid. Väteperoxid framställs med utgångspunkt från vätgas, som erhålls till följd av sönderdelning (spaltning) av naturgas eller gasol. Denna process kan skilja sig åt beroende på vilken teknologi/licens man arbetar efter, vilket också innebär att energiåtgången kan variera. Om man utgår från naturgas, förbränns cirka 30 procent i en slags krackugn, en s.k. vätgasreformer, för att skapa den för processen nödvändiga temperaturen och vattenångan. Resterande 70 procent naturgas tillförs reformern och omvandlas till vätgas som förädlas till väteperoxid. 70 procent av naturgasförbrukningen är således råvara i denna relativt elkrävande process. När gasol används, utvinns cirka 200 kg vätgas ur 1 000 kg gasol, och cirka 2 500 kWh ånga återvinns. Gasolen, som till 96 procent består av propan, sönder-

delas då i två steg (i en exoterm och en endoterm reaktion) till vätgas och koldioxid.

A 5.1.9 Framställning av kimrök

Ett företag i Sverige framställer kimrök. Kimrök produceras genom en termisk process där olja sönderdelas i en slags krackugn vid en temperatur av 1 300–2 000 grader Celsius. För att uppnå rätt reaktionsbetingelser tillsätts en sekundär råvara, naturgas eller olja, samt förvärmd luft i fronten av reaktorn. Den primära råvaran tillsätts åter ett stycke in i reaktorn. Vid detta steg tar den termiska omvandlingen fart, och merparten av den tillförda energimängden omvandlas här till kimrök.

Den årliga energitillförseln (olja plus naturgas) uppgår till cirka 1 040 GWh. På grund av teknikutformningen är det inte möjligt att ange hur mycket energi som används vid produktionen av vart och ett av de 15 olika produktslag som för närvarande produceras.

A 5.1.10 Framställning av bränd kalk

Tillverkning av bränd kalk sker dels i särskilda kalkbruk, dels som integrerade processer i massa- och pappersindustrin och sockerindustrin. Härutöver sker tillverkning av bränd kalk i kalciumkarbidprocessen (denna kalk används direkt i den processen). Tillverkning av bränd kalk sker genom att kalksten (kalciumkarbonat) upphettas till drygt 800 grader Celsius i en ugn där kalksten sönderdelas i bränd kalk och koldioxid. Processen är endoterm, dvs. det fordras externt tillförd värmeenergi för att hålla processen igång. Värmeenergin tillförs genom eldning med bränsle, vanligtvis kol eller olja. Sönderdelningen av kalciumkarbonat sker endast om temperaturen överstiger 800 grader Celsius. Ändamålet med en del av tillförseln av värme till processen är därför att uppvärma kalkstenen till denna temperatur. När temperaturen väl har nåtts är ändamålet med ytterligare tillförsel av värmeenergi att underhålla den kemiska processen, dvs. att sönderdela kalkstenen i sina två beståndsdelar, bränd kalk och koldioxid. Denna ytterligare tillförsel av värme sker utan att temperaturen höjs, dvs. utan att det sker någon uppvärmning. Den värmeenergi som tillförts initialt för att höja temperaturen kan till viss del återvinnas i samband med att

den heta brända kalken och den heta koldioxiden som bildas används för att förvärma den nya kalksten som går in i ugnen.

Vid tillverkning av bränd kalk går den största delen, uppskattningsvis runt 40–60 procent, av den värmeenergi som tillförs processen till den kemiska omvandlingsprocessen och lagras som kemisk energi i den brända kalken. Den del av den insatta energin som åtgår för att uppvärma kalkstenen år svår att beräkna, eftersom denna uppvärmning till viss del sker genom att man återvinner värmen från den heta brända kalken. Enligt Svenska Kalkföreningen förbrukade kalkföretagen år 2001 bränslen motsvarande 870 GWh. Mest använda bränslen energimässigt var olja följt av kol, gasol och koksgas.

A 5.1.11 Framställning av cement

Processen för tillverkning av cement är till viss del densamma som för tillverkning av kalk. Råmaterialet utgörs främst av kalksten, lera och sand. Den producerade cementen utgörs av kemiska föreningar av kalcium, syre, kisel, aluminium och järn. Den kemiska omvandlingen fordrar insats av värmeenergi, vilken vanligtvis sker genom förbränning av kol. Även här har insatsen av värmeenergi två ändamål, dels att höja temperaturen hos råmaterialet så att den kemiska processen startar, dels att underhålla den kemiska processen där de ingående kemiska beståndsdelarna omvandlas till cement. Den största delen av värmetillförseln går åt för att underhålla den kemiska omvandlingsprocessen.

Det åtgår ungefär 0,1 ton kol per ton producerad cement. Ur värmebalansberäkning av nu gällande process inom cementindustrin i Sverige framkommer, enligt Kemikontoret, att ca 50 procent av kolets energi omvandlas till kemisk energi i cementen. I Sverige tillverkas cement av Cementa AB, som bedriver sin verksamhet i Degerhamn, Slite och Skövde.

6 Lagteknisk lösning för näringslivets bränslebeskattning

6.1 Utgångspunkter

Kommittén har inte som uppgift att företa någon mer genomgripande förändring, eller översyn, av uppbördsreglerna för bränslebeskattningen, vilket ju är fallet beträffande elbeskattningen (se kapitel 7–9). Kommitténs huvudförslag medför likafullt att anpassningar måste göras i nu gällande uppbördsregler för bränslebeskattningen för att såväl den nya näringslivsnivån som begränsningsregeln skall komma näringslivet till del.

I kapitel 3 redovisas kommitténs utgångspunkter för den framtida näringslivsbeskattningen. En grundläggande skillnad mot nu gällande system är att en gräns dras mellan hushållssektorn (inklusive offentlig förvaltning) och näringslivet. Förutsättningen är därvid att näringslivet inte skall betala energiskatt och att näringslivssektorns koldioxidskatteuttag skall ligga på en lägre nivå än hushållssektorns. Näringslivsnivån är generell och tillämplig på alla näringsidkare, oavsett energiförbrukningens storlek. Detta medför att omkring 800 000 näringsidkare , i vart fall teoretiskt, kommer att omfattas av denna skattesats. Med det stora antalet näringsidkare krävs att uppbördsreglerna, inklusive reglerna för återbetalning, är enkla att administrera.

För begränsningsregeln gäller att den kommer att tillämpas av en mindre mängd energiintensiva företag inom näringslivet. Redan idag finns nedsättningsregler, de s.k. 0,8- och 1,2-procentsreglerna, med liknande funktionssätt som begränsningsregeln. En naturlig utgångspunkt för utformningen av begränsningsregeln blir därför att undersöka om befintliga regler kan modifieras och användas även fortsättningsvis. I detta kapitel behandlas således frågan om en lagteknisk lösning för näringslivets bränslebeskattning. Kapitlet

1 Enligt tillgängliga uppgifter från SCB:s Företagsregister för år 2002 finns det 842 358 företag och 919 273 arbetsställen i Sverige.

avslutas med att behandla en skrivelse om systemet med skattebefriade förbrukare, som kommit in till kommittén.

6.2 Hur skall den generella näringslivsnivån komma näringslivet till del?

6.2.1 Överväganden

Allmänt

Sedan den 1 januari 2003 är punktskatterna, inberäknat energiskatterna, infogade i skattekontosystemet. Detta innebär bland annat att återbetalningar av energi- och koldioxidskatt hanteras enligt reglerna i skattebetalningslagen (1997:483), SBL. Skattekontosystemet innebär i korthet att alla uppgifter som företagen skall lämna under månaden, det vill säga mervärdesskatt, arbetsgivaravgifter och avdragen A-skatt, skall redovisas i en gemensam skattedeklaration. Varje företag har dessutom ett eget skattekonto hos skattemyndigheten. Systemskäl talar för att även den nya näringslivsnivån för energiskatterna i möjligaste mån administreras genom utnyttjande av SBL och användning av skattekontot. Det primära är att näringslivets nedsättning (i förhållande till hushållsnivån) skall komma in som en kreditering i skattekontot. Vägen in i skattekontot kan ske på olika sätt, både via befintliga rutiner och genom nya vägar.

Den fråga kommittén har att ställa sig, är vilken väg som vid en helhetsbedömning kan bedömas vara den bästa. Vid denna bedömning gör sig såväl administrativa synpunkter som kontrollsynpunkter gällande. Sett ur den enskildes synvinkel måste dessutom stor vikt läggas vid likviditetsaspekterna, dvs. återbetalning av energiskatterna måste ske inom rimlig tid, i vart fall om det är fråga om belopp av någon betydelse. Framförallt torde följande tre vägar, i kombination med skattekontot, kunna urskiljas som möjliga alternativ för att uppnå näringslivsnivån i beskattningen: • Skattedeklarationen • Punktskattedeklarationen • Självdeklarationen/näringsbilagan

Skattedeklarationen. Som nämnts ovan redovisar de flesta näringsidkare månatligen mervärdesskatt, arbetsgivaravgifter och avdragen

A-skatt, i en för de olika posterna gemensam skattedeklaration. Gränsen för när mervärdesskatt skall redovisas i skattedeklaration är när beskattningsunderlaget för mervärdesskatt uppgår till högst en miljon kronor per år. I andra fall skall mervärdesskatten redovisas i självdeklarationen. Kommitténs inledande utgångspunkt var att koppla redovisningen av punktskatterna till skattedeklarationen och, för dem med ett beskattningsunderlag för mervärdesskatt lägre än en miljon kronor per år, till självdeklarationen. En sådan lösning var för övrigt aktuell i 1998 års punktskatteutrednings slutbetänkande Punktskatterna – Reformerade betalningsregler, m.m. (SOU 2000:46). I det fortsatta lagstiftningsarbetet ändrades dock ståndpunkten till att redovisning av punktskatterna i stället föreslogs få ske i en särskild punktskattedeklaration (se prop. 2001/02:127 s. 129 ff.).

Punktskattedeklarationen. Skattskyldiga för punktskatter redovisar dessa skatter i en särskild punktskattedeklaration. Redovisning och betalning av punktskatt skall ske vid samma tidpunkt som gäller för övriga skatter och avgifter enligt SBL. Antalet skattskyldiga på energiskatteområdet (som således skall använda sig av punktskattedeklaration) är enligt uppgift från Särskilda skattekontoret i Ludvika följande, uppdelat på energislag. El (617), olja, gasol och metan (268), naturgas, kol och petroleumkoks (84), bensin (40), svavel (238) och råtallolja (mindre än 10). Totalt rör det sig om 1 247 energiskattskyldiga. Många företag är emellertid registrerade för flera skatter, vilket innebär att det reella antalet företag understiger antalet registrerade skattskyldiga.

Självdeklarationen/näringsbilagan. Genom denna deklaration med tillhörande bilaga/bilagor deklarerar den som bedriver näringsverksamhet sina inkomster, avdrag m.m. hänförliga till verksamheten. Deklarationen lämnas in varje (taxerings) år.

Hur åstadkoms rätt skattesats idag?

Uppbördsreglerna i LSE är idag olika utformade beroende på om bränsleförbrukaren är skattskyldig eller icke skattskyldig. Nedan redogörs närmare för relevanta skillnader mellan dessa olika kategorier bränsleförbrukare.

Skattskyldiga. Enligt LSE gäller delvis olika regler beroende på om fråga är om bränslen som omfattas av det s.k. cirkulations-

direktivet eller om fråga är om bränslen som inte omfattas av direktivet. För bränslen som omfattas av de harmoniserade reglerna, t.ex. bensin, dieselolja m.m., gäller ett gemensamt system med godkända upplagshavare. Reglerna för övriga bränslen, i första hand naturgas, kolbränslen och petroleumkoks, bygger på ett system med godkända lagerhållare. För såväl upplagshavare som lagerhållare gäller enligt förordningen (1994:1784) om skatt på energi att bränslehanteringen skall uppfylla vissa volymkrav. Exempelvis gäller som gemensamt krav för godkännande att den sökande skall disponera över en lagerkapacitet för flytande bränslen om minst 500 m . Som gemensamt kriterium för dessa skattskyldiga gäller vidare att bränslehanteringen skall försiggå i en yrkesmässig verksamhet. De skattskyldiga är alltså undantagslöst näringsidkare enligt den definition kommittén valt. De skattskyldigas bränsleförbrukning kan ske inom såväl skattereducerade som helt skattebefriade användningsområden. Skattebefrielsen åstadkoms genom avdrag i den punktskattedeklaration som de skattskyldiga har att lämna in varje månad eller, i vissa fall, efter en skattepliktig händelse.

Icke skattskyldiga. För de förbrukare som inte är skattskyldiga finns idag i princip två tillvägagångssätt att komma i åtnjutande av skattenedsättning och eventuell skattebefrielse. Det ena sättet är att få godkännande som skattebefriad förbrukare med stöd av reglerna i 8 kap. LSE. Dessa förbrukare kan efter godkännande köpa skattepliktiga bränslen till rätt skattesats direkt. Det andra sättet är att köpa skattepliktiga bränslen fullskattade och därefter ansöka om återbetalning med stöd av reglerna i 9 kap. LSE.

Systemet med skattebefriade förbrukare. Det tidigare försäkranssystemet har sedan den 1 oktober 2001 ersatts med ett system där skattefria inköp förutsätter att köparen är godkänd som skattebefriad förbrukare. Försäkranssystemet var behäftat med allvarliga brister och utsattes vid flera tillfällen för omfattande missbruk. Systemet med skattebefriade förbrukare bygger på att beskattningsmyndigheten har kännedom om vilka som köper skattefria varor. Godkännande kan endast ges till den som med hänsyn till sina ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt är lämplig som skattebefriad förbrukare. Systemet med skattebefriade

2 Rådets direktiv (92/12/EEG) av den 25 februari 1992 om allmänna regler för punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning av sådana varor (EGT L 76, 23.3.1992, s. 1), senast ändrat genom rådets direktiv (2000/47/EG) av den 20 juli 2000 (EGT L 193, 29.7.2000, s. 73).

förbrukare omfattar inte industrin eller företag som driver jordbruks-, skogsbruks- och vattenbruksverksamhet. Däremot omfattas bränsleförbrukning för växthusuppvärmning i yrkesmässig växthusodling av systemet. I samband med att systemet infördes fördes en diskussion kring frågan om systemet med skattebefriade förbrukare även borde omfatta de nyss nämnda kategorierna företag (se prop. 2000/01:118 s. 89). Regeringen var emellertid inte beredd att föreslå en utvidgning av rätten att köpa skattefritt/nedsatt bränsle till flera sektorer. Såsom skäl härför angavs att frågan behövde utredas och då särskilt vilka offentligfinansiella effekter en utvidgning skulle leda till. Enligt uppgift från Riksskatteverket (RSV) uppgår antalet skattebefriade förbrukare till ca 4 500. Uppskattningsvis återfinns ca 700 av dessa inom trädgårdsnäringen.

Riksskatteverkets inställning m.m.

Kommittén har haft underhandskontakter med RSV för att diskutera framkomliga vägar. Inledningsvis presenterades en uppbördsmodell för RSV som gick ut på att redovisningen av punktskatterna avseende näringslivets bränsle- (och el-) förbrukning skulle kopplas till den månatliga (för de flesta näringsidkare) skattedeklarationen. RSV har dock helt avvisat en sådan lösning. De huvudsakliga skälen härför är följande. Uppgifterna om punktskatt är verksamhetsfrämmande. Skattedeklarationen innehåller uppgifter om mervärdesskatt och arbetsgivaravgifter och hanteras av personal hos skattemyndigheterna med denna kompetens när det gäller informationsmaterial, blankettkonstruktion, besvarande av frågor, kontroll, rättelse, omprövning m.m. på såväl central som lokal nivå. Vidare är möjligheten att jämföra uppgifterna om energiförbrukning med uppgifter om verksamheten i övrigt (övriga kostnader och intäkter) inte möjlig eftersom näringsbilagan ändå måste avvaktas. Detta medför mycket små kontrollmöjligheter, bland annat vad gäller avgränsningen mot privat användning. Skattemyndigheternas arbetsbelastning skulle bli omfattande med det stora antal uppgiftslämnare det gäller. I dagsläget lämnas cirka 400 000– 450 000 skattedeklarationer. Ett genomförande av kommitténs

3 Enligt uppgift från Gröna Näringens Riksorganisation (GRO).

huvudförslag skulle troligen innebära en fördubbling av antalet skattedeklarationer.

Uppgifterna skulle dessutom behöva tas in tolv gånger per år i stället för en gång per år jämfört med t.ex. alternativet att använda självdeklaration. Risken för fel och fusk skulle därmed kunna öka. Risken för oavsiktliga felaktigheter och omfattande rättelsearbete är stor. Varje förändring av skattedeklarationen medför en ökning av antalet oavsiktliga fel. Arbetsbelastningen för skattemyndigheterna skulle därmed bli betungande. Omfattande informationsinsatser skulle behövas. Skattedeklarationsblanketten som sådan rymmer i princip inte fler uppgifter. Ett omfattande förändringsarbete skulle krävas för att kunna få med erforderliga uppgifter. Ett arbete med omarbetning av skattedeklarationen har visserligen påbörjats för att RSV på sikt skall kunna få med ytterligare nödvändiga uppgifter inom mervärdesskatte- och arbetsgivaravgiftsområdet. Det är dock en förändring som av tekniska skäl inte kan tas i drift före år 2005. Som avslutande synpunkt anför RSV att de näringsidkare som idag inte lämnar skattedeklaration skulle behöva lämna skattedeklaration endast för att få återföring av energiskatterna och i vissa fall för att få återbetalning av mycket små belopp. Detta är inte förenligt med tankarna om att begränsa småföretagarnas uppgiftslämnande.

I stället för att utnyttja skattedeklarationen för att komma till rätta med eventuella likviditetsproblem föreslår RSV att företagen skall kunna utnyttja möjligheten att ansöka om ändrad beräkning av den preliminära skattedebiteringen med ledning av särskild taxering (preliminär taxering) och därigenom undvika likviditetsproblem.

Kommitténs överväganden kring näringslivets redovisning av energi- och koldioxidskatt och fråga om likviditetsaspekter

Genom systemet med skattskyldiga som redovisar energiförbrukning och gör avdrag direkt i sin punktskattedeklaration uppnår denna kategori bränsleförbrukare näringslivsskattenivån omedelbart. Några likviditetsproblem pga. utestående energi- och koldioxidskattefordringar gentemot staten uppkommer därför normalt sett inte för denna kategori bränsleförbrukare. Den skattskyldige kan dock ha rätt till ytterligare skattenedsättning med stöd av begränsningsregeln.

För de icke skattskyldiga gäller att den som är godkänd som skattebefriad förbrukare kan köpa bränsle till rätt skattesats direkt i utgångsläget. Denna kategori bränsleförbrukare är emellertid idag inte särskilt stor. En tanke vore då att utvidga möjligheten att bli godkänd skatteförbrukare att omfatta samtliga icke skattskyldiga. Med det stora antalet näringsidkare följer dock att det inte blir praktiskt möjligt att hantera det stora antal ansökningar som kan bli resultatet av en sådan utvidgning. Ett generellt system med skattebefriade förbrukare är därför inte något alternativ. Däremot skulle det kanske kunna vara tänkbart att laborera med olika gränser för att begränsa antalet ansökningar i ett sådant generellt system. Denna fråga diskuterades i förarbetena när systemet med skattebefriade förbrukare infördes (se prop. 2000/01:118 s. 87). Regeringen ställde sig dock tveksam till att bestämma gränser med utgångspunkt i eventuella likviditetsproblem. Enligt regeringen krävdes för att en sådan gräns skulle bli rättvis att hänsyn inte enbart tas till hur stort skattebelopp förbrukningen motsvarar, utan för att bedöma likviditetspåfrestningen måste skattebeloppet sättas i relation till företagets omsättning. Mot bakgrund härav konstaterades en risk för att en gräns grundad på likviditetsproblem skulle komma att leda till komplicerade prövningar och många överklaganden. Någon gräns föreslogs därför inte. Kommittén delar regeringens bedömning. Det ovan sagda leder till slutsatsen att ett generellt system med skattebefriade förbrukare inte, ens i förening med en gräns, är ett tänkbart alternativ. Med dessa konstateranden som grund uppkommer frågan hur likviditetsproblem skall kunna undvikas för de icke skattskyldiga som inte är, eller kan bli godkända som, skattebefriade förbrukare. Det får poängteras att de allra flesta av Sveriges näringsidkare som förbrukar skattepliktiga bränslen ingår i denna kategori (exempelvis industrin och jordbruket exklusive trädgårdsodlarna samt hela tjänstesektorn). Som utgångspunkt för dessa förbrukare får gälla att det, bland annat av kontrollskäl, är nödvändigt att dessa köper in sitt bränsle i nivå med hushållsskattesatsen och att någon form av återbetalning sedan sker. Genom redovisning av bränsleinköp tillsammans med energi- och koldioxidskatt i den månatliga skattedeklarationen - i kombination med återbetalning via skattekontot - skulle likviditetsproblemen kunna minimeras. På de skäl RSV anfört ovan synes detta dock inte vara någon framkomlig väg.

Nästa alternativ, vilket berörts ovan i kapitlet, är att ha någon form av ansökningssystem vid sidan av skattedeklarationen. Detta

alternativ kan dock avfärdas under beaktande av det enorma antal ansökningar som skulle bli följden av ett sådant system.

I stället för ovan redovisade lösningar har RSV föreslagit att näringsidkarna skall redovisa energi- och koldioxidskattebelastning i självdeklarationen och därtill ha möjlighet att beräkna F-skatten med ledning av särskild taxering (preliminär taxering) och därigenom löpande få en lägre beskattning utifrån en tänkt energioch koldioxidskattefordran på staten.

Kommittén delar RSV:s uppfattning att redovisning av energioch koldioxidskattebelastning m.m. kan ske i självdeklaration för de näringsidkare som är icke skattskyldiga och inte heller är skattebefriade förbrukare.

Beträffande förutsättningarna för ändrad F-skatt gäller följande. Reglerna för hur F-skatten beräknas finns i 6 kap. SBL. Av 6 kap. 3 § första stycket 2 SBL framgår att F-skatten skall beräknas med ledning av särskild taxering, om det är fråga om en mer betydande skillnad mellan den preliminära skatt som annars skulle ha debiterats och beräknad slutlig skatt för inkomståret. Av 6 kap. 3 § första stycket 3 SBL framgår att F-skatten skall beräknas med ledning av särskild taxering om det finns andra särskilda skäl. Av praktiska skäl skall särskild taxering inte användas då det är fråga om mindre avvikelser mellan beräknad och slutlig skatt. Det skall således vara en mer betydande skillnad. Ändring kan dock medges även om ändringen inte är betydande om särskilda skäl föreligger. För kommitténs vidkommande synes denna möjlighet vara ett bra instrument för att tillgodose att den skattskyldige inte hamnar i likviditetssvårigheter pga. sina energiskattefordringar mot staten. Vad som eventuellt kan bli ett problem i förevarande fall är om näringsidkarens skattefordran inte bedöms kunna medföra betydande skillnad mellan den preliminära skatten och den beräknade slutliga skatten och att särskild taxering vägras på den grunden. Att så inte blir fallet bör emellertid RSV kunna tillse genom t.ex. föreskrifter i allmänna råd avseende tillämpningen av rekvisitet ”särskilda skäl”. Det bör poängteras att möjligheten till ändrad skatteberäkning gäller samtliga som har F-skattsedel, dvs. i princip alla näringsidkare.

6.2.2 Förslag

Kommitténs förslag: För dem som är skattskyldiga för energioch koldioxidskatt föreslås inte några förändringar i förhållande till vad som nu gäller. Dessa skall således även fortsättningsvis använda sig av punktskattedeklarationen. Systemet med godkända skattebefriade förbrukare behålls för växthusnäringen. För övriga icke skattskyldiga skall som huvudregel gälla att redovisning av energiförbrukning och betald energi- och koldioxidskatt skall ske i näringsbilaga till den årliga självdeklarationen. Återbetalning sker därefter som kreditering på skattekontot. De näringsidkare som av likviditets- eller andra skäl inte vill avvakta den årliga taxeringen har att lämna in en preliminär självdeklaration för att debiteras F-skatt med ledning av särskild taxering (preliminär taxering).

För att undvika att alltför stora belopp snurrar runt i uppbördsystemet är det naturligtvis önskvärt att de riktigt stora förbrukarna kan komma i åtnjutande av rätt skattesats direkt. På bränslesidan finns det redan ett system med skattskyldiga förbrukare, dvs. upplagshavare m.fl. som innebär att skattskyldiga, genom erforderliga avdrag, kan förbruka bränsle till rätt skattesats direkt. Till följd av de krav som ställs för godkännande som upplagshavare m.fl. utgör kategorin skattskyldiga per definition stora förbrukare. Med tanke på detta befintliga system ser kommittén inte någon anledning att införa någon annan reglering för de stora förbrukarna. En del av förutsättningarna för att bli godkänd som exempelvis upplagshavare kommer till uttryck i förordningsform. Det bör därför inte innebära några större problem för regeringen att ändra t.ex. volymgränser m.m. om det efter en tids tillämpning av det nya systemet av någon anledning skulle befinnas erforderligt.

Systemet med godkända skattebefriade förbrukare för icke skattskyldiga, föreslås fortsättningsvis inskränkas något i förhållande till idag. Det omfattar dock fortfarande värxthusnäringen, med vissa ändringar (se 6.4 nedan). Även om det kan finnas ett värde i att ha ett generellt system för samtliga icke skattskyldiga finns det anledning att avvakta ett eventuellt slopande av systemet med skattebefriade förbrukare intill dess kommitténs övriga förslag på uppbördsområdet varit i kraft under en tid och

kunnat utvärderas. Att växthusnäringen under denna tid får vara kvar i systemet beror på deras något speciella situation med starkt säsongsstyrda intäkter m.m.

För övriga icke skattskyldiga föreslår kommittén att bränsleförbrukning och till den hänförlig skatt skall redovisas på årsbasis i självdeklaration med bilaga. Att lägga till dessa uppgifter till näringsbilagan synes avsevärt enklare än att göra motsvarande med skattedeklarationen. Det underlättar dessutom ur kontrollsynpunkt att kunna ta in dessa uppgifter i ett sammanhang.

För de företag som riskerar att drabbas av likviditetssvårigheter pga. utestående energi- och koldioxidskattefordringar föreslår kommittén att det nu befintliga systemet med ändrad beräkning av F-skatt skall kunna användas även för energiskatterna. Detta tycks mycket lämpligt, inte minst med tanke på den prövning som sker av företagets totala preliminära skattebelastning före ett beslut om särskild taxering. Vid ett sådant beslut sker sedan återbetalningen i princip omedelbart genom ett lägre löpande skatteuttag. Detta utesluter naturligtvis inte att ytterligare debiteringar, eller krediteringar, kan komma att ske när skatten beräknas slutligt.

Figur 5.1. Principskiss för uppbörd – näringslivsnivån

Icke skattskyldiga

Skattskyldiga

Skattebefriade Övriga

förbrukare förbrukare

Avdrag

Inköp Redovisning

Punktskatte-

deklaration

Självdeklaration

Källa: Egen figur.

Figuren ovan belyser översiktligt hur bränsleförbrukarna skall komma i åtnjutande av rätt skattesats, eller den s.k. näringslivsnivån och begränsningsregeln. Vad som inte framgår av figuren är möjligheten för de s.k. övriga förbrukarna att få F-skatten beräknad med ledning av särskild taxering.

6.3 Hur skall återbetalning med stöd av begränsningsregeln åstadkommas?

6.3.1 Överväganden

Begränsningsregelns funktion har redovisats ovan i avsnitt 4.3. En naturlig utgångspunkt vid införande av en nedsättningsregel med delvis ny utformning är att söka ledning i de regler som nu gäller vid nedsättning. Det finns idag enligt LSE en möjlighet att få nedsättning med stöd av de s.k. 0,8- och 1,2-procentsreglerna. Återbetalningar med stöd av dessa regler sker genom att företagen får ansöka om återbetalning hos beskattningsmyndigheten. Sådan ansökan skall omfatta en period om ett kalenderår och lämnas in till beskattningsmyndigheten senast inom ett år efter kalenderårets utgång (se 9 kap. 9 § LSE). Beskattningsmyndigheten kan, efter ansökan från företagen, bestämma en preliminär koldioxidskattesats enligt vilken skatt skall tas ut under ett kalenderår (se 9 kap. 9 b LSE). Med stöd av ett sådant beslut får företagen del av den lägre koldioxidskattesatsen löpande under året och en slutlig bestämning sker genom den slutliga ansökan om skattenedsättning som nämnts. Rent praktiskt kommer nedsättning enligt den preliminära koldioxidskattesatsen företagen till del enligt samma förfarande som för industriföretagen generella nedsättning av energiskatterna, dvs. för skattskyldiga genom punktskattedeklarationen och för icke skattskyldiga genom kvartalsvis återbetalning. Sedan den 1 januari 2003 hanteras dessa, liksom de flesta övriga, återbetalningar av energi- och koldioxidskatt via skattekontosystemet. Själva beräkningen av nedsättningens storlek är en förhållandevis komplicerad historia där bland annat EG:s minimiskattesatser måste iakttas. Vid en helhetsbedömning kan emellertid kommittén inte se några problem med att utnyttja det nu befintliga systemet, men med vissa korrigeringar.

6.3.2 Förslag

Kommitténs förslag: Återbetalningar med stöd av

begränsningsregeln skall för icke skattskyldiga, som inte är skattebefriade förbrukare, ske automatiskt genom att återbetalningen räknas ut på grundval av uppgifter i självdeklarationen. För skattebefriade förbrukare sker återbetalning med stöd av begränsningsregeln på samma sätt som 0,8-procentsregeln tillämpas idag. Skattskyldiga får del av återbetalningen såsom idag, genom punktskattedeklaration och ansökningar.

Kommittén har ovan föreslagit att de icke skattskyldiga, som dessutom inte är skattebefriade förbrukare skall komma i åtnjutande av näringslivsskattesatsen genom redovisning av betalda energiskatter i självdeklarationen. Detta innebär att i princip samtliga de uppgifter som behövs för uträkning av eventuell återbetalning med stöd av begränsningsregeln, redan finnas hos skattemyndigheten. Det vore då en onödig omgång att ha något särskilt ansökningsförfarande för den kategori företag som kan komma att tillämpa begränsningsregeln. Kommittén föreslår därför att begränsningsregeln skall administreras i samband med den generella återbetalningen till näringslivet.

För skattebefriade förbrukare skall gälla samma regler som idag gäller för att komma i åtnjutande av nedsättning enligt 0,8procentsregeln i 9 kap. 9 § LSE. Även de skattskyldiga skall fortsatt tillämpa samma system som idag.

6.4 Särskilt om systemet med skattebefriade förbrukare

Det står enligt direktiven kommittén fritt att lämna förslag till förändringar i andra närliggande frågor, än de som uttryckligen behandlats i direktiven. I det ovan redovisade förslaget avseende den generella beskattningsnivån för näringslivet berörs systemet med skattebefriade förbrukare. En utgångspunkt i kommittéarbetet har varit att förenkla regelverket med generellt verkande bestämmelser för hela näringslivet. I linje härmed har kommittén övervägt slopande av systemet med skattebefriade förbrukare. Vid sina överväganden har emellertid kommittén uppmärksammat växthusnäringens speciella situation, vilket medfört att kommittén

gör bedömningen att det kan vara värt att avvakta hur de nya uppbördsreglerna verkar, innan systemet med skattebefriade förbrukare slopas. Eftersom systemet på grund härav blir kvar under en tid finner kommittén att det är lämpligt att detta system utöver växthusnäringen även fortsättningsvis får omfatta tåg, båtar/skepp och luftfartyg. En anledning härtill är den särskilda situation som gäller för bland annat skepp och luftfartyg, vilka har rätt att köpa skattefritt bränsle även utan att vara skattebefriade förbrukare. Systemet med skattebefriade förbrukare har härigenom inneburit att leverantörerna kunnat ställa krav på dessa köpare att vara skattebefriade förbrukare för att få köpa skattefritt bränsle. Detta har underlättat för leverantörerna som inte riskerar att bli skattskyldiga vid försäljning till skattebefriade förbrukare, vilket man annars gör. Systemet med skattebefriade förbrukare har således i detta sammanhang haft den bieffekten att det varit mer positivt för leverantörerna än dem som blivit godkända såsom skattebefriade förbrukare. Enligt kommitténs uppfattning talar de ovan anförda skälen för att systemet med skattebefriade förbrukare i huvudsak blir kvar.

Under kommittéarbetet har en skrivelse inkommit som berör tillämpningen av detta system. Kommittén finner det lämpligt att ta upp och behandla skrivelsen i detta sammanhang. Nedan redogörs för skrivelsen med dess huvudsakliga innehåll. Därefter följer kommitténs överväganden och förslag.

6.4.1 Skrivelse från Gröna Näringens Riksorganisation

I en skrivelse som inkommit till kommittén från Gröna Näringens Riksorganisation (GRO) påtalas ett uppbördsproblem som gäller växthusodlarnas skattenedsättning. GRO har erfarit att beskattningsmyndigheten inte låter växthusodlare (även om de är godkända skattebefriade förbrukare) få direktnedsättning för skatten för hela den mängd bränsle som använts i verksamheten, utan endast för den del som åtgått till växthusuppvärmning. För att få skattenedsättning för övrig bränsleförbrukning har växthusodlarna fått ansöka om kvartalsvis återbetalning. Det gäller formuleringen i LSE att växthusodlingen endast kan begära direktnedsättning av skatt för den bränslemängd som används för växthusuppvärmning (6 a kap. 1 § 10). För det bränsle som förbrukas för uppvärmning av arbetslokaler, lagerutrymmen,

kontor m.m. skall fulla skatter erläggas vid inköp men återbetalning begäras kvartalsvis i efterhand, baserat på förbrukning för respektive kvartal. Detta innebär en utökad administrativ belastning på såväl dessa småföretag som bränsleleverantörerna och beskattningsmyndigheten. Det rör sig också för denna förbrukning om relativt små bränslemängder i relation till förbrukningen för växthusuppvärmningen. Eftersom växthusodling är en del av begreppet jordbruksverksamhet råder det inget tvivel om att skattenedsättningen är medgiven för hela växthusföretagets förbrukning (6 a kap. 1 § 11 LSE), men det senare måste alltså göra en uppskattning av bränslets användning för dessa två olika uppvärmningsbehov. Enligt GRO har växthusodlarna hittills alltid gjort hela sin upphandling av bränsle med skattenedsättning över fakturan. Skattemyndigheten har emellertid nu uppmärksammat frågan och kräver att ansökan om återbetalning görs för den del av bränslet som inte använts för växthusuppvärmning.

6.4.2 Bakgrund

Reglerna om skattebefriade förbrukare infördes fr.o.m. den 1 oktober 2001. Redan tidigare fanns emellertid en möjlighet för växthusodlare att inköpa bränsle till rätt skattesats direkt av leverantören. När regeln om försäkran infördes den 1 januari 1998 omfattade den s.k. industriskattesatsen endast tillverkningsprocessen i industriell verksamhet och växthusuppvärmning vid yrkesmässig växthusodling. Detta innebar att växthusodlare tidigare hade att tillämpa två olika skattesatser i sin verksamhet, dels industriskattesatsen för växthusuppvärmning, dels normalskattesatsen för övrig bränsleförbrukning. Inköp mot försäkran tilläts därför för det bränsle som skulle förbrukas för växthusuppvärmning. Från den 1 juli 2000 utvidgades tillämpningsområdet för industriskattesatsen att omfatta bland annat yrkesmässig jordbruksverksamhet (inklusive trädgårdsnäringen), vilket innebar att trädgårdsodlarna därefter beskattades i nivå med industriskattesatsen för hela sin bränsleförbrukning. Anledningen till att växthusodlarnas rätt till skattebefrielse inte utmönstrades ur lagtexten (eftersom de ändå omfattades av jordbrukarnas rätt till skattebefrielse) var att lagstiftaren, när systemet med skattebefriade förbrukare infördes, ville upprätthålla distinktionen att endast

växthusodlarna och inte jordbrukarna i övrigt kunde köpa bränsle med reducerad skatt (se prop. 2000/01:118 s. 138).

I 8 kap. 1 § första stycket LSE anges att som skattebefriad förbrukare får godkännas den som förbrukar bränsle för ändamål som anges i 6 a kap. 1 § 1-5, 8, 10 eller 12 LSE om han med hänsyn till sina ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt är lämplig. Stadgandet innebär att växthusuppvärmning i yrkesmässig växthusodling (6 a kap. 1 § 10 LSE) omfattas av möjligheterna till godkännande, medan yrkesmässig jordbruksverksamhet (6 a kap. 1 § 11 LSE) inte omfattas. Den som godkänts som skattebefriad förbrukare har enligt 8 kap. 1 § tredje stycket LSE rätt att från en skattskyldig köpa bränsle i de fall där bränslet enligt 6 a kap. LSE är befriat från skatt. Enligt 8 kap. 3 § 2 LSE får godkännande av skattebefriad förbrukare återkallas om bränslet används för annat ändamål än som anges i godkännandet.

6.4.3 Överväganden

Systemet med skattebefriade förbrukare infördes tidsmässigt i förhållandevis nära anslutning till att industriskattesatsen utvidgades till att omfatta även yrkesmässig jordbruksverksamhet. Vid analys av de förarbeten som föregick lagändringarna framstår det som uppenbart att det inte var någon medveten avsikt att trädgårdsodlarna skulle vara tvungna att använda sig av dubbla system för att komma i åtnjutande av industriskattesatsen. Det får i stället förmodas att lagstiftaren inte närmare övervägt den problemställning som nu diskuteras. En naturlig lösning på problemet vore att ändra 8 kap. 1 § första stycket LSE så att ett godkännande uttryckligen kan omfatta hela den yrkesmässiga växthusodlingen.

En fråga är då om kontrollaspekter kan anföras som skäl för att bibehålla ett krav på ansökan om återbetalning för viss bränsleförbrukning. I prop. 2000/01 s. 87 framhålls att möjligheterna att missbruka ett återbetalningssystem ingalunda är små. I vart fall torde stå klart att ett återbetalningssystem inte medför så pass stora fördelar i kontrollhänseende att det kan anses motivera förekomsten av dubbla system.

Slutligen måste påtalas att en växthusodlare, paradoxalt nog, kan få sitt godkännande som skattebefriad förbrukare återkallat för det fall han använder skattebefriat bränsle för t.ex. uppvärmning av sitt

lager, i stället för växthusuppvärmning, trots att någon ytterligare skatt inte skall tas ut i ett sådant fall. Detta är en orimlig konsekvens av systemets utformning och kan inte ha varit lagstiftarens avsikt. Även om detta inte är det huvudsakliga argumentet för att ändra lagstiftningen understryker det att den nuvarande regleringen inte är bra.

6.4.4 Förslag

Kommitténs förslag: En justering görs av 8 kap. 1 första stycket LSE så att de växthusodlare som är godkända som skattebefriade förbrukare fullt ut kan utnyttja möjligheten i 8 kap. 1 § tredje stycket LSE att från en skattskyldig köpa bränsle i de fall där bränslet enligt 6 a kap. LSE är befriat från skatt.

Såvitt kommittén kan bedöma föreligger det inte något bärande skäl att bibehålla en ordning där växthusodlarna kan köpa huvuddelen av sitt bränsle till rätt skattesats, men samtidigt är tvungna att kvartalsvis ansöka om återbetalning för den del av verksamhetens bränsleförbrukning som inte åtgår till växthusuppvärmning. Tvärtom medför en sådan ordning att systemet med skattebefriade förbrukare, i vart fall i administrativt hänseende, blir betungande jämfört med alternativet att komma i åtnjutande av rätt skattenivå endast genom punktskattedeklaration, (för skattskyldiga), eller genom självdeklaration (icke skattskyldiga). Regleringen i 8 kap. 1 första stycket LSE bör därför ändras på det viset att bränsleförbrukning i yrkesmässig växthusodling anges som det ändamål för vilket godkännande som skattebefriad förbrukare kan meddelas. En sådan ändring medför att växthusodlarna med stöd av 8 kap. 1 § tredje stycket LSE kan köpa bränsle i de fall där bränslet enligt 6 a kap. LSE är befriat från skatt, dvs. för hela sin verksamhet. Därigenom upprätthålls också distinktionen gentemot de övriga jordbrukare som inte kan meddelas godkännande som skattebefria förbrukare.

7 Beskattningen av el

Kapitlet omfattar förslag på de förändringar som kommittén anser nödvändiga för att ge elbeskattningen en långsiktigt hållbar struktur som dessutom överensstämmer med förväntade EU-krav. Avsikten är att på elsidan, i likhet med kommitténs förslag på bränslesidan, införa en förenklad och robust energiskattestruktur som är lätt att tillämpa och som dessutom minimerar förekomsten av gränsdragningsproblem. De föreslagna förändringarna lägger vidare grunden för den reformering av uppbördsreglerna för elbeskattningen som föreslås i kommande två kapitel.

Kapitlet inleds med en kort sammanfattning av den idag gällande energibeskattningen av el. Därefter följer kommitténs överväganden och förslag.

7.1 Den nuvarande beskattningen av el

För energiskatten på el gäller att den är differentierad enligt flera olika skattesatser. Tillämplig skattesats beror dels på vem som förbrukar elen, dels var i landet den förbrukas. För förbrukning i tillverkningsprocessen i industriell verksamhet eller vid yrkesmässig växthusodling, gäller den s.k. nollskattesatsen vilken såsom beteckningen antyder medför skattebefrielse för dessa förbrukare. Om el har förbrukats i annan yrkesmässig jordbruksverksamhet än vid växthusodling eller i yrkesmässig skogsbruks- eller vattenbruksverksamhet, gäller enligt 11 kap. 12 § första stycket lagen (1994:1776) om skatt på energi (LSE) att energiskatten efter ansökan återbetalas av skattemyndigheten. Detta innebär i praktiken att en nollskattesats gäller även för dessa sektorer.

För förbrukning i vissa kommuner i norra och mellersta Sverige (se tabell 7.2) tillämpas en skattesats om 16,8 öre per kWh. El som

1 Skattesatser från den 1 januari 2003.

används för el-, gas-, värme- eller vattenförsörjning i andra kommuner än de nyss nämnda beskattas med 20,2 öre per kWh. För övrig elförbrukning, dvs. främst hushålls- och servicesektorernas användning, gäller en skattesats om 22,7 öre per kWh. Därutöver finns särregler beträffande beskattningen av el som förbrukas i större elpannor inom fjärrvärmesektorn under vintermånaderna, som i förekommande fall innebär ett tillägg av 2,5 öre per kWh (för norrlandskommunerna 2,4 öre per kWh).

För att undvika dubbelbeskattning av el beskattas inte de bränslen som används för elproduktion. Denna bestämmelse, som finns i 6 a kap. 1 § 3 LSE, är dock endast tillämplig på framställning av skattepliktig el. El som förbrukas för framställning eller leverans av el (s.k. egenförbrukning) är i enlighet med 11 kap. 2 § 5 LSE inte skattepliktig. Bestämmelsen medger således skattefrihet för elproducentens och elleverantörens egenförbrukning av el och innebär att dessa skall betala energi- och koldioxidskatt på de fossila bränslen som använts för att producera den elen.

Eftersom inte alltid egenförbrukningen hos en producent inte alltid mäts separat har Riksskatteverket (RSV) i RSV:s rekommendationer m.m. om energiskatt på elektrisk kraft (RSV Ip 1999:1), ändrad genom RSV:s allmänna råd om beskattning av bränslen enligt lagen (1994:1776) om skatt på energi (RSV 2002:18), angett vissa schablonvärden för hur stor del av produktionen av el som skall anses använd för egenförbrukning. Schablonvärdena utgör för vattenkraft 1 procent, mottryckskraft 1,5 procent och kondenskraft 5 procent. Bränsleåtgången, som svarar mot dessa andelar av produktionen skall alltså beskattas. Vanligtvis kan dock producenterna numera visa en annan, lägre, fördelning som då tillämpas. Detta gäller framför allt kondenskraft. Att basera fördelningen på uppmätt förbrukning när det sker en samtidig produktion av el och värme i ett kraftvärmeverk är dock inte alltid möjligt, eftersom stora delar av förbrukningen sker i apparater som ingår i den gemensamma processen. I ett sådant fall behöver således fortfarande schabloner användas. Vattenverken betalar den lägre energiskatten 20,2 öre per kWh för sin interna elförbrukning, dvs. främst för drift av pumpar och annan maskinell utrustning. Detsamma gäller elförbrukning i gasverk. I praxis har härmed avsetts omvandling av gas från främst gasol eller s.k. lättbensin och således inte naturgasdistribution. Det enda gasverk som numera finns i drift Sverige är spaltgasverket i Hjorthagen i Stockholm.

7.2 Ett system med olika skattenivåer för näringslivet respektive hushållen

Kommitténs förslag: Elskatten skall tas ut i enlighet med olika skattenivåer för näringslivet respektive hushållen. För näringslivet skall en generell skattesats gälla som motsvarar EG:s kommande minimiskattesats. För hushållen skall även fortsättningsvis en regional differentiering gälla.

I linje med kommitténs principiella överväganden avseende energibeskattningen, som redovisats i kapitel 3, föreslår kommittén alltså att elskatten skall differentieras enligt olika skattenivåer för näringslivet respektive hushållen. För näringslivet skall gälla en generell skattenivå. Det finns flera skäl som talar för detta. Ett tungt vägande skäl är naturligtvis att kommittén har att beakta EG:s regler om statligt stöd, vilka innebär att det är mycket svårt att införa differentierade skattesatser för olika sektorer inom näringslivet. Även förslaget till nytt energibeskattningsdirektiv synes innebära att en generell nivå skall gälla för hela näringslivet, dock med en möjlighet till nedsättning för energiintensiva företag. Det nu sagda är emellertid inte odelat negativt. Generella regler av det slag kommittén föreslår bidrar i hög grad till ett enkelt och lättillämpat system för elbeskattningen. Ett sådant system ligger också i linje med kommitténs direktiv enligt vilka beskattningen av energi bör vara så likartad som möjligt inom olika samhällssektorer. Ett system med generella regler kan också antas ha bättre förutsättningar att kunna bibehållas under en längre period och uppfyller därmed kravet på att vara långsiktigt hållbart. Slutligen är en viktig anledning till att införa generella regler för näringslivet att kunna minimera de gränsdragningsproblem som förekommer med nu gällande regler, kanske framförallt beträffande begreppet tillverkningsprocessen i industriell verksamhet. En generell skattenivå för näringslivet förutsätter dels att den särskilda skattesatsen för el som förbrukas för el-, vatten-, gas- och värmeförsörjning tas bort, dels att den s.k. elpanneskatten tas bort. Förutsättningarna för dessa förändringar behandlas nedan i avsnitten 7.5 respektive 7.6. På hushållssidan har det visat sig svårt för kommittén att ena sig om en generell skattenivå. Detta medför att kommittén föreslår att den regionala differentieringen, eller den s.k. norrlandsskattesatsen, blir kvar. Förutsättningarna härför behandlas i avsnittet 7.7 nedan.

7.3 En enhetlig elskattesats skall gälla för hela näringslivet

Kommitténs förslag: En enhetlig skattesats skall gälla för hela näringslivets elförbrukning. I linje med den kommande EGharmoniseringen, omfattande en positiv skattesats inom näringslivet, skall den svenska elskatten sättas till 0,5 öre per kWh. Om energibeskattningsdirektivet av någon anledning inte skulle komma att slutligt träda i kraft är det dock kommitténs uppfattning att en nollskattesats skall gälla för näringslivets elförbrukning.

Idag tillämpas i praktiken en nollskattesats för tillverkningsindustri, yrkesmässig jordbruks-, skogsbruks- och vattenbruksverksamhet samt yrkesmässig växthusodling (den senare kategorin ingår visserligen i jordbrukssektorn, men anges separat i lagtexten och så även här). För övriga näringslivet tillämpas i huvudsak den s.k. hushållsskattesatsen, 22,7 öre per kWh. Med kommitténs förslag om en generell skattesats för hela näringslivet inställer sig frågan om detta innebär att nollskattesatsen skall tillämpas för hela näringslivet. Det kan direkt sägas att ett sådant synsätt överensstämmer med Skatteväxlingskommitténs modell enligt vilken endast miljörelaterade skatter och inte fiskala sådana skall tas ut på insatsvaror i näringslivet. Från statsmakternas sida får ett införande av denna modell anses önskvärt, vilket bland annat kan utläsas av kommittédirektiven. En nollskattesats för hela näringslivet utgör därför kommitténs huvudförslag. En utsträckning av nollskattesatsen till att omfatta hela näringslivet medför ett årligt skattebortfall om ca 4,8 miljarder kronor (exklusive den offentliga sektorn).

Sedan direktiven skrevs har stora framsteg gjorts på EU-planet, framförallt genom det arbete som bedrivs i Ekofin-rådet genom behandling av EG-kommissionens förslag till energiskattedirektiv, KOM (97) 30 slutlig av den 12 mars 1997 . Rådet nådde i mars 2003 en politisk överenskommelse om innehållet i energibeskattningsdirektivet och väntas formellt besluta om direktivet senare under våren 2003. Detta innebär att minimiskattesatser införs för

2 Observera dock de särskilda skattesatserna som gäller för norra Sverige, elpannorna och el-, gas-, värme- eller vattenförsörjningen. 3 EGT C 139, 6.5.1997, s. 14.

näringslivets elförbrukning. I den omarbetade version av direktivförslaget som kan förväntas antas anges en minimiskattesats på el förbrukad inom näringslivet om 0,5 euro per MWh, dvs. ca ett halvt öre per kWh (0,4554 öre per kWh) . Vissa möjligheter att underskrida minimiskattesatsen kommer förmodligen att kunna ges energiintensiva företag genom träffande av långsiktiga avtal eller jämförbara åtgärder.

Endast under förutsättning av en sådan EG-rättslig harmonisering av beskattningen av el finns anledning att föreslå att en generellt verkande energiskatt på el införs för hela det svenska näringslivet. Därvid är att märka att den svenska industristrukturen, pga. den stora elanvändningen, är speciell i ett europeiskt perspektiv. För att inte försämra konkurrenskraften för den elintensiva delen av näringslivet förutsätter därför införandet av en generell energiskatt på el att skattesatsen kan sättas relativt lågt. Under förutsättning av en EG-rättslig harmonisering väljer kommittén av den orsaken att föreslå en skattesats som i princip tangerar den tänkta EG-miniminivån, eller 0,5 öre per kWh. För tillverkningsindustrin m.fl. sektorer som tidigare tillämpat nollskattesatsen, innebär det en höjning av energiskatten. För övrigsektorn, dvs. tjänsteföretag m.fl. innebär förslaget en kraftig sänkning av energiskatten. Tjänstesektorns konkurrenskraft kan därmed förväntas öka i förhållande till övriga sektorer. Vissa konsekvenser härav diskuteras i betänkandets avsnitt 3.7 samt kapitel 16. En energiskatt för näringslivets elförbrukning skulle, vid den föreslagna nivån, uppskattningsvis inbringa ca 230 miljoner kronor netto per år.

4 Växelkurs per den 1 oktober 2002: 1 euro=9,108 kr (EGT C 237, 2.10.2002 s. 1).

7.4 Avgränsningen av näringslivet

Kommitténs förslag: För elbeskattningen skall gälla samma

definition av näringslivet som kommittén föreslår för bränslebe-

skattningen.

- Näringslivsskattesatsen på el skall tillämpas för den som

bedriver yrkesmässig verksamhet. En verksamhet är enligt

1 kap. 4 LSE yrkesmässig om den utgör näringsverksamhet

enligt 13 kap. inkomstskattelagen (1999:1229), IL.

- En ytterligare förutsättning för tillämpning av näringslivs-

skattesatsen är att elen förbrukats inom näringsverksam-

heten.

På elsidan liksom på bränslesidan kräver kommitténs förslag en definition av vem, eller vilka, som tillhör näringslivet. De som omfattas av denna definition skall tillämpa den skattesats som gäller för näringslivet. Bland annat med tanke på att den begränsningsregel som kommittén föreslår gälla för energiintensiva företag skall omfatta såväl bränslen som el, är det nödvändigt att tillämpa en gemensam definition. En naturlig utgångspunkt blir då att knyta definitionen av näringslivet till begreppet yrkesmässig verksamhet, eftersom detta redan återfinns i LSE, och tar sikte på den som i dagligt tal kan anses utgöra näringsidkare, eller m.a.o. den som bedriver näringsverksamhet i enlighet med 13 kap. IL. Såsom tidigare något diskuterats i avsnitt 4.1 uppnås genom den valda lösningen vissa effektivitetsvinster dels genom att tillämpa ett och samma begrepp för att definiera näringslivet, dels genom att tillämpa ett begrepp som redan finns på plats i lagtexten.

Starka skäl talar därför för att i förevarande sammanhang låta begreppet yrkesmässig verksamhet vara styrande för vilken skattesats som skall tillämpas på en viss elförbrukning. Det bör dock understrykas att en förutsättning för tillämpning av näringslivsskattesatsen är att elen förbrukats inom näringsverksamheten.

7.5 Den särskilda skattesatsen för el som förbrukas för el-, gas-, värme- eller vattenförsörjning

Kommitténs förslag: Den särskilda skattesatsen för el som förbrukas för el-, gas-, värme- eller vattenförsörjning slopas.

Den särskilda skattesatsen på el som förbrukas för el-, gas-, värmeeller vattenförsörjning har tillämpats sedan den 1 januari 1993 och infördes i samband med energiskattereformen 1993 (prop. 1991/92:150, bil. I:5). Genom denna erhöll industrin en nollskattesats på el som förbrukas i tillverkningsprocessen i industriell verksamhet. Innan 1993 hade en positiv elskattesats tillämpats för industrin, inbegripet el-, gas-, värme- eller vattenförsörjning (SNI 4). Denna skattesats var lägre än den som gällde generellt, dvs. för övrigsektorns elförbrukning. I och med nämnda lagändring räknades alltså nämnda sektorer inte längre som industriell verksamhet vid elbeskattningen utan reglerades separat.

För el som används internt inom el-, gas-, värme- och vattenverken gäller därmed i dag en särskild skattesats, som är lägre än den som tillämpas för hushållens elförbrukning (20,2 öre per kWh jämfört med 22,7 öre). Beträffande energisektorn har det tidigare främst rört sig om den el som utnyttjas i elpannor och värmepumpar inom fjärrvärmesystemen för att producera värme. Fastbränsleeldade anläggningar (biobränsle) har hög egenförbrukning i pumpar, fläktar, bränslehanteringsutrustning etc. varför denna del ökar. Den el som inom energisektorn förbrukas för belysning, drift av maskinell utrustning och liknande ändamål är dock till viss del skattefri. Detta framgår av 11 kap. 2 § 5 LSE, där det anges att el som förbrukats för framställning eller leverans av el inte är skattepliktig. Bestämmelsen innebär således att elproducentens och elleverantörens egen förbrukning av el är skattefri. Elverkens elförbrukning är alltså skattefri, varför det redan idag knappast torde finnas något utrymme för tillämpning av skattesatsen 20,2 öre per kWh för ”förbrukning för elförsörjning”. Bestämmelsens tillämpningsområde skulle därmed i praktiken vara reducerat till att omfatta gas-, värme- och vattenverken. Genom kommitténs förslag om en generellt lägre nivå för hela näringslivet, inklusive energiomvandlingssektorn, försvinner hela det praktiska tillämpningsområdet för den ifrågavarande skattesatsen. Detta innebär samtidigt att de skäl som låg till grund för regelns inför-

ande inte längre kvarstår. Mot denna bakgrund föreslår kommittén att den särskilda skattesatsen för el som förbrukas för el-, gas-, värme- eller vattenförsörjning slopas.

7.6 Elpanneskatten

7.6.1 Bakgrund

Den 1 juli 1998 infördes nya regler för beskattningen av el som förbrukas i elpannor inom fjärrvärmesektorn. Ändringarna innebar en höjning av energiskatten med 2,3 öre per kWh (numera 2,5 öre per kWh och, för norrlandskommunerna 2,4 öre per kWh) under perioden den 1 november – den 31 mars för el som förbrukas i pannor med en installerad effekt som överstiger 2 MW. Motivet bakom införandet av elpanneskatten var att minska användningen av el (prop. 1997/98:140 s. 15–18). I utskottsbetänkandet 1997/98:SkU25 anförde utskottet att det var önskvärt att en minskad elproduktion balanserades genom en minskad användning av el i fjärrvärmesystemen.

Syftet med den förhöjda energiskatten har delvis motverkats av avdragsmöjligheten för energiskatt på el som producerats i kraftvärmeverk. Regeringen föreslår i budgetpropositionen för år 2003 att nämnda avdrag tas bort (prop. 2002/03:1 s. 185 f.). Se vidare om detta i avsnitt 7.8 nedan.

Regeringen uppdrog våren 2000 åt två konsultföretag (COWI Rådgivende Ingeniorer AS och KM Miljöteknik) att göra en utvärdering av det energipolitiska program som riksdagen beslutade 1997. En del av uppdraget bestod i att utvärdera effekterna av elpanneskatten.

COWI Rådgivende Ingeniorer AS anför att den minskning som framgår av tillgänglig statistik kan indikera att elpanneskatten haft effekt, men att det är osäkert om hela minskningen kan tillskrivas elpanneskatten. KM Miljöteknik har å sin sida gjort bedömningen att den uppnådda reduktionen av elanvändningen till följd av införandet av elpanneskatten 1998, maximalt uppgår till 0,5 TWh per år. Osäkerhet råder dock om i vilken mån skattehöjningen har

5 COWI Rådgivende Ingeniorer AS; Evaluering af 1997's energipolitiske program – 1998–1999 (juni 2000) och KM Miljöteknik AB; Utvärdering av 1997 års energipolitiska program (2000- 05-31). Rapporterna finns tillgängliga i Näringsdepartementet och på Internet <http://www.naring.regeringen.se/propositioner_mm/rapporter/rapporter.htm>.

påverkat resultatet respektive i vilken mån andra orsaker varit avgörande, såsom exempelvis prisförändringar på andra bränslen.

Elförbrukningen i elpannorna framgår av tabell 7.1 nedan. Som synes skiljer sig siffrorna något åt beroende på uppgiftslämnare, varför såväl SCB:s som Fjärrvärmeföreningens uppgifter redovisas. Tendensen är dock densamma för båda uppgiftslämnarna.

Tabell 7.1. Elförbrukning i elpannor inom fjärrvärmen under åren 1994–2001 (TWh per år)

Elförbrukning År SCB Fjärrvärmeföreningen

1994 2,6 2,3 1995 3,2 3,0 1996 1,6 1,5 1997 1,9 1,6 1998 1,8 1,5 1999 1,5 1,4 2000 2,05 1,8

.. 2001 1,4 .. Uppgift saknas. Källa: SCB och Fjärrvärmeföreningen.

I den utvärdering som görs i departementspromemorian Utvärdering av Skatteväxlingskommitténs energiskattemodell (Ds 2000:73) är utgångspunkten att en konsumtionsskatt på värme införs och att energiskatten på el som används för värmeproduktion i t.ex. elpannor därmed tas bort. Som konsekvens härav anges att användningen av elpannor kan komma att öka betydligt, särskilt under år med låga elpriser och vid höga nivåer på koldioxidskatten.

Statens Energimyndighet (Energimyndigheten) har på uppdrag av Klimatkommittén (M 1998:06) gjort beräkningar för olika scenarier för den svenska energianvändningen baserat på ett referensscenario, i huvudsak uppbyggt i enlighet med Skatteväxlingskommitténs modell (se 2.4.2). Enligt Energimyndigheten beräknas

användningen av avkopplingsbara elpannor i fjärrvärmen, i ett sådant scenario, öka med 0,8 TWh om elpanneskatten tas bort.

7.6.2 Överväganden och förslag

Kommitténs förslag: Den förhöjda energiskatten på el som förbrukas i elpannor under perioden den 1 november – den 31 mars slopas.

Såsom ovan redovisats föreslår kommittén en generell näringslivsbeskattning på energiområdet och att sektorerna för el- och värmeproduktion ingår i näringslivskategorin. För värmeproduktionen innebär förslaget överlag kraftigt sänkta skattesatser för el. Med ett nytt energibeskattningdirektiv blir skattesatsen 0,5 öre per kWh.

Det kan vid sådant förhållande diskuteras hur en eventuell framtida elpanneskatt skulle kunna vara utformad. Idag gäller ett påslag om 2,4, eller 2,5, öre per kWh. Procentuellt sett utgör påslaget därmed ca 11,5 procent. Om elpanneskatten skulle bibehållas med ett sådant procentuellt påslag, på en skattesats om 0,5 öre per kWh, skulle den å ena sidan vara i det närmaste försumbar. Å andra sidan skulle ett påslag med dagens 2,4, eller 2,5, öre per kWh medföra att el i elpannor beskattades ungefär fem gånger så högt som annan elanvändning.

Oavsett vilka överväganden som kan göras angående storleken av ett eventuellt påslag måste emellertid främst beaktas vilka möjligheter som finns att i ett EG-perspektiv bibehålla flera olika beskattningsnivåer. Vid ett förmodat antagande av energibeskattningsdirektivet synes det därvid mycket svårt att kunna motivera fler än två olika beskattningsnivåer för näringslivet, dvs. en generell nivå för näringslivet med en möjlighet till nedsättning för energiintensiva företag. Starka skäl talar därför för ett slopande av elpanneskatten.

Även ur samhällsekonomisk synvinkel är ett slopande av elpanneskatten en rationell åtgärd. Det är ur denna synvinkel svårt att förstå varför just elanvändning i elpannor skulle beskattas annorlunda än annan elanvändning.

6 Statens Energimyndighets promemoria den 16 februari 2000, Räkneexempel på alternativ energibeskattning. Promemorian finns tillgänglig i Miljödepartementet och på Internet <http://www.miljo.regeringen.se/propositionermm/sou/pdf/klimatkommitten/klimattkom mitte underlag.htm>.

Av såväl juridiska som ekonomiska skäl, men även med beaktande av de administrativa fördelar ett generellt system för med sig, föreslår kommittén således att elpanneskatten slopas. Det bör dock, enligt kommitténs mening, ankomma på statsmakterna att efter en tid utvärdera denna förändring och, om ett behov konstateras, överväga om elpanneanvändningen fortsatt kan begränsas genom något annat styrmedel än energibeskattningssystemet.

7.7 El som förbrukas i vissa delar av norra och mellersta Sverige

7.7.1 Bakgrund

Den 1 juli 1981 infördes en lägre skattesats för elförbrukning i vissa delar av norra och mellersta Sverige (se tabell 7.2). Motivet bakom den lägre skattesatsen var att beskattningen av hushållens förbrukning av el i de norra delarna av landet, där uppvärmningskostnaderna regelmässigt är högre än i landet i övrigt, borde lindras (prop. 1980/81:118 s. 15). Från den 1 januari 2003 är den lägre skattesatsen för norrlandskommunerna 16,8 öre per kWh jämfört med 22,7 öre för el förbrukad i andra delar av landet.

Tabell 7.2. Förteckning över vissa kommuner (11 kap. 4 § LSE)

Norrbottens län Västerbottens län

Samtliga kommuner Samtliga kommuner

Jämtlands län Västernorrlands län

Samtliga kommuner Sollefteå Ånge Örnsköldsvik

Gävleborgs län Dalarnas län

Ljusdal Malung Mora Orsa Älvdalen

Värmlands län

Torsby

Figur 7.1. Temperaturzoner i Sverige

I grova drag är norrlandskommun-

Temperaturzoner erna enligt 11 kap. 4 § LSE de som zon 1

zon 2

är belägna ovanför den streckade

zon 3 linjen. zon 4

Källa: SCB:s Statistiska meddelanden (EN 16 SM 0104) Energistatistik för småhus, flerbostadshus och lokaler och egen bearbetning.

Figuren visar den indelning av Sverige i temperaturzoner som används för SCB:s energistatistik rörande bland annat småhusens genomsnittliga energianvändning. I tabell 7.3 görs ett försök att visa den ungefärliga elskattebelastningen för två småhus av olika storlek belägna i olika temperaturzoner, dels med tillämpning av dagens differentierade skattesatser, dels vid en generell hushållsnivå om 22,7 öre per kWh. För enkelhetens skull har antagits att temperaturzon 1 motsvarar de s.k. norrlandskommunerna trots att de faktiska förhållandena, som synes av figuren, inte helt motsvarar detta antagande. Vidare är att märka att beräkningarna utgår ifrån

hushållens totala elförbrukning, inkluderande såväl uppvärmningsel som övrig hushållsel. En ytterligare förutsättning är att endast en energikälla (el) används för uppvärmning. Vid blandad uppvärmning framkommer en lägre elskattebelastning än vad som redovisas i tabellen. Det bör också framhållas att i hushållens kostnader ingår inte kostnaderna för anpassning av husen till det kallare klimatet.

Tabell 7.3. Hushållens kostnader för elskatt i olika delar av landet (kr per år)

Årlig elskatt per hushåll och temperaturzon

Skattesats Hushållstyp 1 2 3 4

2 16,8 öre per kWh (1), 22,7 öre Småhus 150 m 5 065 5 686 5 278 5 005

2 per kWh (2, 3 o 4) Småhus 75 m 2 533 2 843 2 639 2 503

2 22,7 öre per kWh för samtliga Småhus 150 m 6 844 5 686 5 278 5 005

2 hushåll (1,2,3 och 4) Småhus 75 m 3 422 2 843 2 639 2 503 1 Det statistiska underlaget avser energianvändningen år 2000. Skattesatserna är de från den 1 januari 2003 gällande. Källa: SCB:s Statistiska meddelanden (EN 16 SM 0104) Energistatistik för småhus, flerbostadshus och lokaler, tablå 8 samt egna beräkningar.

7.7.2 Överväganden och förslag

Kommitténs förslag: Den lägre skattesatsen för hushållens elförbrukning i vissa delar av norra och mellersta Sverige bibehålls.

Kommittén har ovan presenterat ett system med en generell beskattningsnivå för näringslivet. Ett införande av en sådan generell skattenivå skulle få till följd att norrlandsskattesatsen i fortsättningen endast skulle träffa hushållen eftersom tjänsteföretag m.fl. företag som nu befinner sig inom övrigsektorn föreslås beskattas enligt den generella skattesatsen för näringslivet. Tillämpningsområdet för den särskilda skattesatsen krymper därmed. Skattesatsen infördes med motiveringen att uppvärmningskostnaderna är högre i de norra delarna av landet. Någon motsvarande skattelindring infördes emellertid inte för de hushåll som använder annan skattepliktig energi än el för sin uppvärmning. Skattelindringen som sådan har därför inneburit en konkurrensfördel för el som

uppvärmningsenergi. Skattelättnaden avser inte heller endast el som används för uppvärmning utan all hushållsel. Vid en jämförelse med de kostnader för elskatt som redovisas i tabell 7.3 ovan, och vid beaktande av tillämpliga skattesatser framgår att skattenedsättningen för närvarande överstiger de högre uppvärmningskostnaderna som gäller för norra Sverige. För jämförelsens skull kan noteras att en eluppvärmd villa på 150 m belägen inom temperaturzon 1, vid en likställd elbeskattning, skulle få en ökad energiskatt om 148 kronor per månad (vid en total konsumtion om 30 150 kWh per år). Här är emellertid inte de högre kostnaderna för anpassning av byggnaderna till det kallare klimatet beaktade. Oavsett detta är den särskilda skattesatsen ett trubbigt instrument för att utjämna hushållens skillnader i uppvärmningskostnader över riket. Gränsdragningen mellan de kommuner där skattelättnader tillämpas och andra närliggande kommuner har ofta ifrågasatts och har varit svår att upprätthålla på ett konsekvent sätt. De ovan angivna skälen får anses tala för ett slopande av den särskilda skattesatsen.

Under kommittéarbetet har emellertid framkommit att regionalpolitiska skäl alltjämt talar för att elförbrukning i de angivna kommunerna bör subventioneras med offentliga medel. Kommitténs ståndpunkt är därför att norrlandsskattesatsen bibehålls. Mot bakgrund av kommitténs överväganden ovan finns dock skäl som talar för att nedsättningen på sikt bör ses över och möjligen ges en annan utformning, eventuellt utanför energibeskattningssystemet.

Norrlandsskattesatsen på el berör enligt kommitténs förslag endast hushållen. EG:s statsstödsregler rör konkurrensen mellan företag och berör därför inte den föreslagna norrlandsskattesatsen. Det kommande energibeskattningsdirektivet kommer att omfatta beskattning av el, men bedöms innebära möjligheter för medlemsstaterna att tillämpa en differentierad elskatt för hushåll.

7.8 Användningsområden för vilka avdragsrätt föreligger

Kommitténs förslag: Avdraget för el som förbrukas för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning omformas och utvidgas till att även omfatta metallurgiska processer. I enlighet med vad som föreslås för bränslen föreslås även för el att vissa mineralogiska processer skattebefrias. Slutligen ges avdraget för nätförluster en ny lagteknisk lösning.

Idag finns några användningsområden i LSE där skattefrihet kan åstadkommas genom avdrag (11 kap 9 § 1–5 LSE). Dessa avdragsmöjligheter är fem till antalet och redovisas nedan. Avdrag får således göras för skatt på el som: 1. förbrukats eller sålts för förbrukning i tåg eller annat spårbun-

det transportmedel eller för motordrift eller uppvärmning i

omedelbart samband med sådan förbrukning, 2. förbrukats eller sålts för förbrukning för annat ändamål än

motordrift eller uppvärmning eller för användning i omedelbart

samband med sådan förbrukning, 3. förbrukats eller sålts för förbrukning vid sådan framställning av

produkter som avses i 6 a kap. 1 § 6 LSE (avser förbrukning vid

framställning av mineraloljor och andra skattepliktiga bränslen),

4. framställts i en kraftvärmeanläggning och förbrukats för el-,

gas-, värme- eller vattenförsörjning i den egna verksamheten i

den mån inte avdrag har gjorts enligt 7 kap. 1 § första stycket 4

i fall som avses i 6 a kap. 1 § 7, dvs. för skatten på insatsbränslena, och

5. förbrukats eller sålts för förbrukning vid sådan överföring av el

på det elektriska nätet som utförs av den som ansvarar för

förvaltningen av nätet i syfte att upprätthålla nätets funktion.

Regeringen har i budgetpropositionen för år 2003 föreslagit att avdragsmöjligheten i 11 kap 9 § 4 LSE slopas från den 1 maj 2003. (prop. 2002/03:1 s. 185 f.). Redan från den 1 januari 2003 föreslogs dock avdragsmöjligheterna minskas genom att avdrag endast skulle få göras för elförbrukning i den lokala anläggningen, och att avdrag inte skulle tillåtas för förbrukning i elpannor och värmepumpar. Riksdagen avslog dock regeringens förslag om nya regler för kraft-

värmebeskattningen eftersom något statsstödsgodkännande från EG-kommissionen ännu inte förelåg (se bet. 2002/03:FiU1 s. 231, rskr 2002/03:24). Kommissionens statsstödsprövning är ännu inte avslutad, men det kan antas att regeringen återkommer i frågan när så är fallet. Kommittén gör därför inte nu någon närmare analys av detta avdrag.

Beträffande övriga fyra användningsområden gör kommittén följande bedömning:

1. Förbrukning i tåg m.m.

Bestämmelsen motsvarar vad som gäller för bränslen (6 a kap. 1 § 2 LSE). Andra spårbundna transportmedel än tåg är t.ex. tunnelbana och spårvagn. El används inte enbart för drift av tåg m.m. utan även för drift av olika slag av hjälpanordningar i anslutning till banan. Enligt förarbetena bör det vara möjligt att göra avdrag för el som används för drift av sådana anordningar (prop. 1994/95:54 s. 141).

En fråga som inställer sig är om bestämmelsens utformning behöver justeras med anledning av det kommande energibeskattningsdirektivet. I det förslag som nu diskuteras i rådet anges att medlemsstaten får tillämpa skattereduktion, eller fullständig skattebefrielse för el som används för person- och godstrafik på järnväg, med spårvagn eller trådbuss. Artikeln synes endast marginellt avvika från den svenska avdragsbestämmelsen och torde ha samma tillämpningsområde. Eftersom det för närvarande saknas politiska förutsättningar för en justering eller förändring av bestämmelsen föreslås avdragsmöjligheten bestå i sin nuvarande utformning.

2. Förbrukning för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning

Tillämpningsområdet för detta avdrag har varit begränsat på grund av den nollskattesats som gäller för förbrukning i tillverkningsprocessen i industriell verksamhet. När en minimiskattesats införs på EG-nivå, och därigenom det svenska näringslivet måste beskattas med en positiv elskattesats, får bestämmelsen återigen betydelse för att tillförsäkra att den el som används för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning (s.k. råvaruel) förblir skattefri. Avdragsmöjligheten som sådan skall därför finnas kvar.

I appendix till kapitlet redogörs för de processer som bedöms komma ifråga för tillämpning av bestämmelsen.

Det nuvarande avdraget för råvaruel stämmer till sin utformning överens med motsvarande avdrag för bränslen (jfr kapitel 13). Det följer av det svenska energiskattesystemets logik och allmänna natur att inte beskatta bränslen och el som används för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning. Detta synsätt har också accepterats av kommissionen vid statsstödsprövningen av regeln på bränsleområdet (se avsnitt 12.6.7). Anledning saknas att göra en annan bedömning för elens del. Skattefriheten för s.k. råvaruel är därför inte att anse som statsstöd.

Harmoniserad gemenskapsrätt finns inte i dag för beskattning av el. Det kommande energibeskattningsdirektivet kommer dock att omfatta även el, men bedöms innefatta bestämmelser om skattefrihet för s.k. råvaruel. Sannolikt kommer direktivets slutliga utformning att medge skattefrihet för el som i huvudsak förbrukas i kemisk reduktion, elektrolys och metallurgiska processer. Jämfört med den tidigare svenska tillämpningen, när industrin beskattades för sin elförbrukning, är detta en utvidgning såtillvida att även metallurgiska processer skattebefrias. Det rör sig här framförallt om den energi som förbrukas i elektrostålverken (jfr avsnitt A 7.1.8). Det kan diskuteras om den svenska bestämmelsen skall utvidgas för att stå i överensstämmelse med direktivet. Vid denna bedömning bör bland annat statsstödsaspekter iakttas. Storbritannien har vad beträffar klimatförändringsskatten skattebefriat vissa sådana processer som nu är ifråga för att undvika att skatten blir betraktad som statsstöd. Enligt kommitténs bedömning finns det skäl att dels mot bakgrund av omständigheterna i det brittiska ärendet, dels med tanke på fördelen av att ha en EG-kongruent lagstiftning, utforma den svenska bestämmelsen i enlighet med det kommande energibeskattningsdirektivet. De beloppsmässiga konsekvenserna härav framgår i tabell A 7.1.

7 Jfr kommissionens beslut av den 3 april 2002 om undantaget för bränsle för blandad användning som Storbritannien planerar att genomföra genom klimatförändringsskatten, och en utvidgning av undantaget till att omfatta vissa konkurrerande bearbetningsprocesser (EGT L 229, 27.8.2002, s. 15).

3. Framställning av vissa bränslen

Liksom ovanstående avdragsmöjlighet torde även detta avdrag i det närmaste sakna praktisk betydelse pga. den nollskattesats som gäller för elförbrukning i tillverkningsprocessen i industriell verksamhet. I princip faller all framställning av bränslen, t.ex. verksamheten inom oljeraffinaderier och koksverk inom ramen för nollskattesatsen. I prop. 1994/95:54 s. 142 anges som ett teoretiskt möjligt avdrag att skattepliktigt bränsle framställs i ett industriföretags forskningslaboratorium, och att el används i samband med den framställningen.

Med en positiv elskattesats för näringslivet, och ett slopande av nollskattesatsen finns all anledning att förvänta att avdraget kommer att få en ökad reell betydelse.

Som anges i appendix till kapitlet förbrukas ca 2 TWh el inom anläggningar som framställer skattepliktiga bränslen. Avdragsmöjligheten är därför betydelsefull för industrin. Eftersom en positiv elskatt kommer att införas finns skäl som talar för att avdraget behålls.

I dagens mineraloljedirektiv finns en tvingande bestämmelse om skattefrihet för mineraloljor som förbrukas inom anläggningar där sådana produkter framställs. El omfattas inte idag av harmoniserad gemenskapsrätt. I det kommande energibeskattningsdirektivet kommer bestämmelsen från mineraloljedirektivet med all sannolikhet att utvidgas till att även omfatta bland annat el. Beroende på den slutliga utformningen av en sådan bestämmelse kan EG:s statsstödsregler komma att aktualiseras i olika hög grad.

Om bestämmelsen är tvingande för samtliga energislag, bedöms en rättslig säkerhet finnas i förhållande till statsstödsreglerna. Samtliga medlemsstater tillämpar då samma regler och något statsstöd föreligger inte. I den mån bestämmelsen kommer att innebära en valmöjlighet för medlemsstaterna att beskatta eller inte beskatta vissa eller samtliga energislag, uppstår en högre grad av osäkerhet i förhållande till statsstödsreglerna. De statsstödsmässiga aspekterna får i sådant fall vägas in i en kommande analys om avdragsmöjligheten för el bör finnas kvar i framtiden.

Mot bakgrund av nu tillgänglig information finner dock kommittén inte anledning att föreslå några ändringar av avdraget. Avdragsmöjligheten föreslås därför finnas kvar.

5. Förbrukning vid kraftöverföring

Bestämmelsen är avsedd att omfatta sådan el som nätföretag har rätt att köpa för att täcka fysiska förluster på nätet eller för att undvika överbelastningar. Syftet med sådana köp är att upprätthålla nätets funktion. Avdragsrätten omfattar vidare den förbrukning av el som sker i nätföretagens egna anläggningar som t.ex. transformator- eller kopplingsstationer (se prop. 1994/95:54 s. 143).

Genom kommitténs förslag att göra nätföretagen till skattskyldiga synes det lämpligare att överhuvudtaget inte anse denna el skattepliktig. Avdraget kan då slopas, samtidigt som en mindre justering av bestämmelserna om skatteplikten görs i 11 kap. 2 § (se kommentaren till 11 kap. 2 § LSE i avsnitt 17.1).

En sådan lösning bör också stå i överensstämmelse med det kommande energibeskattningsdirektivet, eftersom det där föreskrivs att skatteplikten för bland annat el inte inträder förrän elen levereras.

Avdrag för skatt på el i vissa mineralogiska processer

Skälen för denna skattebefrielse har utförligt kommenterats i avsnitt 5.3.2 vad beträffar bränslen, varför inledningsvis hänvisas dit. I konsekvens med skattefriheten för bränslen bör motsvarande skattefrihet införas för el.

7.9 Begränsningsregeln

Kommitténs förslag: Under förutsättning att en positiv energiskattesats införs för näringslivets elförbrukning skall energiskatten på el ingå i underlaget för begränsningsregeln.

I avsnitt 4.2 har kommittén redogjort för den begränsningsregel som skall begränsa skatteuttaget för energiintensiva företag. Regeln innebär att ett företag kan få skattenedsättning för det fall den samlade energi- och koldioxidskattebelastningen överstiger 0,7 procent av försäljningsvärdet.

Eftersom hela näringslivet omfattas av en generell elskattesats, bör energiskatten på el ingå i det underlag som används vid beräkning av eventuell nedsättning. Härigenom uppnås neutralitet med

vad som gäller för bränslen. En förutsättning för nedsättning är dock att den betalda skatten, efter nedsättning, genomsnittligen inte understiger EG:s minimiskattesatser. Då nivån, på den elskattesats kommittén föreslår gälla vid en kommande harmonisering, motsvarar EG:s minimiskattesats, innebär det att ett företag som endast utnyttjar elenergi inte kan komma i åtnjutande av skattelättnader med stöd av begränsningsregeln. Detta utesluter dock inte att så kan bli fallet vid eventuella framtida skattehöjningar.

7.10 Sammanfattning

De ovan skisserade förslagen leder, i förhållande till gällande ordning, till följande struktur när det gäller beskattningen av el:

Tabell 7.4. Gällande ordning (2003 års skattesatser)

Förbrukning: Skattebelopp (öre per kWh)

Hushåll:

- Norrlandskommunerna 16,8 - Övriga kommuner 22,7

Näringslivet:

kommunerna - Elpannor i andra kommuner än norrlandskommunerna 22,7 - Övriga näringslivet i andra kommuner än norrlandskommunerna 22,7

Tabell 7.5. Kommitténs förslag (2003 års skattesatser)

Skattebelopp (öre per kWh)

Hushåll:

- Norrlandskommunerna 16,8 - Övriga kommuner 22,7

Näringslivet:

1

- All förbrukning 0,5 1 Energiskatten på el ingår i underlaget för begränsningsregeln.

Enligt kommitténs uppfattning har en elbeskattning utformad i enlighet med ovanstående struktur stora möjligheter att vara långsiktigt hållbar. Genom sin enkelhet och sina generella regler bör systemet kunna vara lätt att tillämpa samtidigt som förekomsten av de gränsdragningsproblem som finns i dagens system minimeras.

Genom sin generella uppbyggnad underlättar det dessutom den reformering av uppbördssystemet som föreslås i kapitel 8 och 9.

Appendix

A 7.1 Elanvändning i vissa processer

Genom den kommande EG-harmoniseringen som innebär att en minimiskattenivå kommer att gälla för näringslivets elförbrukning kommer inte längre den s.k. nollskattesatsen att kunna upprätthållas.

Eftersom utgångspunkten är att s.k. råvaruel inte skall beskattas blir det av stort intresse att undersöka vilka processer som använder el som råvara. I det följande redovisas de processer i Sverige vari el kan hävdas ingå såsom råvara. I avsnittet redovisas även den elförbrukning som sker vid framställning av skattepliktiga bränslen. Eftersom de redovisade processerna delvis inbegriper bränsleanvändning anges även dessa uppgifter. Uppgifterna om elförbrukning kan av konkurrens- och sekretesskäl inte anges på företagsnivå. Appendixet avslutas dock med en sammanfattande tabell, där den skattebefriade elförbrukningen angivits i den omfattning som är möjlig utifrån dessa förutsättningar.

A 7.1.1 Framställning av kalciumkarbid

Kalciumkarbid (eller natriumkarbid) framställs med en elektrotermisk process. Tillverkningen sker genom att kalksten bränns med koks till 1 000–1 200 grader Celsius och bildar bränd kalk och koldioxid. Koksen används sedan också som råvara till nästa process, där bränd kalk tillsammans med kol bildar kalciumkarbid. Denna process är inte en elektrolysprocess, utan en reduktionsprocess. Elenergin tillsätts i en ljusbågsugn, och går till största delen till de kemiska slutprodukterna, som har ett högre kemiskt energivärde än de ingående ämnena. Det går åt 3 300 kWh elenergi

(och 600 kilo kol ≈ 4 MWh) för att tillverka ett ton kalciumkarbid. Endast ett företag i Sverige framställer kalciumkarbid.

A 7.1.2 Framställning av aluminium

Ett företag i Sverige framställer aluminium. Framställning av primäraluminium (ren aluminiummetall) sker med elektrolys av aluminiumoxid samt genom omsmältning av skrot. Vidareförädling sker framför allt i form av valsning och strängpressning samt gjutning. Den elektrolysugn som används för att utvinna primäraluminium är utrustad med anod – och katodblock (vars huvudbeståndsdelar är kol) samt en kryolitsmälta. Aluminiumoxid löses i den heta kryolitsmältan och sönderdelas då likström leds genom den heta massan. Till följd av processen bildas aluminiummetall vid katodblocket. Metallen tappas ur ugnen i flytande form, och förs därefter till en varmhållnings – och legeringsugn. Göt produceras av primäraluminium eller omsmält metall. Göten valsas eller pressas slutligen till bland annat plåt och folie. Efter pressningen kan ytterligare värmebehandling ske i särskilda ugnar. El är den helt dominerande energiprodukten vid aluminiumframställning, men viss användning av gasol förekommer i ugnar där skrotsmältning sker.

A 7.1.3 Integrerad framställning av icke-järnmetaller

Denna framställning återfinns även i appendix till kapitel 5, men redovisas även här för fullständighetens skull. Det finns i Sverige ett företag som driver ett smältverk med en integrerad framställning av koppar, zink, bly och ädelmetaller.

Koppar

Framställning av koppar är en metallurgisk process. I olika stadier av kopparframställningen tillsätts olja för att skapa skyddande processmiljöer och hindra att råmaterialet utsätts för ny oxidation. Kopparframställning kan ske såväl från malmer som genom återvinning och omsmältning av skrotmaterial.

Den förstnämnda processen börjar med att kopparsliger (koncentrat av kopparmalm) passerar genom en rostningsprocess, där bland annat delar av råmaterialets svavel oxideras bort. Den

värme som frigörs vid förbränningen av svavlet utnyttjas i rostningsprocessen, som är självförsörjande på energi. Det varma rostgodset smälts sedan i en s.k. kopparhytta (elektrisk motståndsugn med elektroder av grafit). Då koppar, zink och ädelmetaller återvinns från skrotmaterial, torkas skrotmaterialet vid behov i elektriska torkugnar och följer därefter rostgodset genom processen. Under smältningen bildas två skikt, ett övre som består av slagg, och ett undre av skärsten. Under tillförsel av el genomgår den flytande skärstenen en konvertering till råkoppar. Efter reducering av syremängden i anodugnar och uppgjutning till anoder raffineras råkopparen på elektrolytisk väg. I samband med raffineringen avskiljs kopparsmältmaterialets innehåll av ädelmetaller (silver, guld och platina).

Zink och bly

Framställning av zink och bly är metallurgiska reduktionsprocesser, där kol respektive olja används integrerat. Den slagg som uppstår i samband med smältningsprocessen vid kopparframställning innehåller gråberg och järn samt mindre mängder zink och bly. Slaggen förs i flytande form till den s.k. slaggfuminganläggningen där zink, järn och bly avskiljs. I fumingugnen injiceras kol tillsammans med förvärmd luft. Zinkoxiden reduceras vid hög temperatur till gasformig zinkmetall, s.k. zinkånga, samtidigt som järnoxiden reduceras till järn.

Zink- och blyångan bärs ut från den flytande slaggen med hjälp av den gas (fuminggas) som erhållits till följd av injiceringen av kol. Zink- och blymetallerna oxideras, och oxiderna faller ut som stoft då luft blåses in i fumingugnens övre del. Efter avskiljning raffineras stoftet vidare i en roterande klinkerugn. I fumingugnen tillsätts kol och olja för att upprätthålla en reducerande atmosfär och den temperatur som behövs för att omvandla blyoxid till blysulfid som kan drivas av. Vid utloppet från ugnen bildas blyoxid och blysulfat som i samband med gasreningen avskiljs som stoft och deponeras. Genom denna process avskiljs också andra oönskade grundämnen (arsenik, klor och fluor) från zinkklinkern. Någon vidareförädling av zinkklinker sker inte i Sverige.

Blyframställningen har stora likheter med kopparframställningen. Blysliger (mineralkoncentrat) upparbetas till råbly i det s.k. blykaldoverket. Efter transport till raffineringsavdelningen sker så

den slutliga reningen. Till följd av processen i en smältugn erhålls råbly som raffineras innan det slutligen gjuts till tackor. Vid framställningen av bly används enbart el vid de olika processtegen. En viss användning av olja som reduktionsmedel sker också.

A 7.1.4 Framställning av kloralkali

Två företag i Sverige framställer kloralkali. Kloralkaliindustrin framställer klor och alkali, såsom natriumhydroxid och kaliumhydroxid, genom elektrolys av salt. Framställning av kloralkali kan ske medelst tre etablerade tillvekningsprocesser, kvicksilver- (eller amalgam-) metoden, diafragmametoden och membranmetoden. Membranmetoden är den modernaste och den mest miljövänliga. Den i Sverige dominerande elektrolyscellen är kvicksilvercellen, även om celler av membrantyp använts sedan mitten av 1980-talet.

A 7.1.5 Framställning av klorat

Ett företag i Sverige framställer klorat. Vid tillverkning av natriumklorat används salt, elenergi och vatten i den elektrokemiska processen. Processen fortgår kontinuerligt, dygnet runt, i ett slutet system. Elenergi matas in som likström i elektrolysceller. Även kokssaltlösning tillförs. Vid den elektrolytiska processen bildas hypoklorit som omvandlas till klorat i den cirkulerande vattenlösningen. Natriumklorat utkristalliseras kontinuerligt under vakuum, och kristallerna avskiljes elektrolytlösningen samt tvättas och torkas före lagring i silos. Kaliumklorat tillverkas på liknande sätt som natriumklorat, men med kaliumklorid som råvara. En skillnad är att kaliumkristallerna mals och skiktas till olika kvaliteter.

A 7.1.6 Framställning av ferrolegeringar

Ett företag i Sverige framställer ferrolegeringar. Tillverkningen sker genom elektrotermisk reduktion av oxidiska malmer i elektriska ljusbågsugnar. El används som energikälla, medan koks tillförs som reduktionsmedel vid smältreduktionen. Krominnehållande malm eller koncentrat används som råvara. I ugnen reagerar kol från koksen med krom- och järnoxider i malmen.

A 7.1.7 Total elanvändning i elektrolytiska processer

År 2001 uppgick elanvändningen vid tillverkning av aluminium, koppar, klor-alkali, klorat samt ferrolegeringar totalt till 4 463 GWh. Inom den energiintensiva kloratframställningen utgjordes t.ex. ca 93 procent av elförbrukningen av processel. Enligt Kemikontoret användes totalt omkring 90 procent, dvs. cirka 4 017 GWh, som råvaruel inom de ovan nämnda fem elektrolytiska processerna.

A 7.1.8 Elanvändning i elektrostålverk.

I skrotbaserade stålverk (elektrostålverk) framställs råstål genom en smältprocess i ljusbågsugn. Processen i ljusbågsugnarna är en metallurgisk process. Enligt Jernkontorets definition, finns för närvarande 10 elektrostålverk i Sverige. El används som energikälla i smältprocessen. Det skrot som smälts i elbaserade ljusbågsugnar utgörs av stål, som i tidigare led framställts från malm. Råjärnsframställning är således en nödvändig förutsättning för de skrotbaserade stålverken.

Beroende på att olika gjutningsmetoder (som innebär betydande skillnader i materialutbyte) används vid olika elektrostålverk, uppvisar förbrukningen av energiprodukter stora variationer mellan verken. Totalt förbrukades år 2001 11 482 ton stenkol, 6 693 ton koks och 1 331 197 MWh el. Elförbrukningen varierade från 439 kWh till 1 297 kWh per ton råstål, medan den totala användningen inklusive bränslen varierade från 554 kWh till 1 487 kWh per ton råstål.

A 7.1.9 Framställning av skattepliktiga bränslen

Vid framställning av skattepliktiga bränslen inom raffinaderierna och den petrokemiska industrin förbrukas totalt 1 726 GWh el per år. Det rör sig om fem företag.

8 Framställning av ferrolegeringar kan enligt uppgift från Kemikontoret inkluderas bland de elektrolytiska processerna. Processen kan även betecknas som en metallurgisk process.

Beskattningen av el

A 7.1.10 Sammanfattande kommentar

Av redovisningen ovan framgår de processer m.m. som är aktuella att skattebefria i Sverige, vid en positiv elskattesats och utifrån de möjligheter som erbjuds i det kommande energibeskattningsdirektivet. I tabell A 7.1 nedan sammanfattas omfattningen av den skattefrihet som kommer att gälla.

Tabell A 7.1. Elanvändning i vissa processer m.m.

Elenergiåtgång Antal Skattenedsättning Process Lagrum (LSE) (GWh) företag (mnkr)

Kemiska 11 kap. 9 § 2 ¨¨ 1 ¨¨ reduktionsprocesser Elektrolytiska processer 11 kap. 9 § 2 4 017 5 20 085 000 Metallurgiska processer 11 kap. 9 § 2 1 331 10 6 655 000 Framställning av

11 kap. 9 § 3 1 726 5 8 630 000 skattepliktiga bränslen

Totalt: --- 7 074 21 35 370 000

¨¨ Sekretessbelagd uppgift. Skattenedsättningens värde vid en elskattenivå om 0,5 öre per kWh. Källa: Kemikontoret och egna beräkningar.

8 Ändrade regler gällande skattskyldighet för el

Kommittén skall enligt direktiven göra en översyn av uppbördsreglerna för elbeskattningen. I detta och nästa kapitel (kapitel 9) redogörs för resultatet av denna översyn. Översynen har gjorts med utgångspunkt i de förslag som redovisats i föregående kapitel. Som underlag för översynen har kommittén använt sig av en inhämtad konsultrapport.

8.1 Bakgrund

8.1.1 Kort beskrivning av den svenska elmarknaden

Sedan den 1 januari 1996 har Sverige en fri elmarknad när det gäller handel med och produktion av el. Däremot är nätverksamheten fortfarande ett reglerat monopol. En huvudprincip i den avreglerade marknaden är det måste finnas klara skillnader mellan å ena sidan nätverksamhet och å andra sidan handel och produktion. Det innebär att ett nätföretag inte kan ingå i samma juridiska person som också bedriver handel eller produktion.

Enligt vad som redovisas i Elkonkurrensutredningens slutbetänkande Konkurrensen på elmarknaden (SOU 2002:7) uppgår antalet elproducerande företag till cirka 80, elhandelsföretagen till cirka 130 och nätföretagen till cirka 200.

Genom den avreglerade elmarknaden har förbrukarna möjlighet att fritt välja från vem de ville ha sin el levererad. Däremot är förbrukaren, vad gäller överföringen av elen, hänvisad till det företag som har tillstånd att bedriva nätverksamheten i hans område.

För överföring av el är det svenska elnätet indelat i tre nivåer.

1 Ernst & Young AB: Förslag till nya regler för uppbörd av energiskatt på el.

• Stamnätet, som ägs och förvaltas av Affärsverket svenska kraft-

nät (Svenska kraftnät), knyter ihop stora produktionsanläggningar, regionnät och utlandsförbindelser.

• Regionnäten transporterar el från stamnätet till lokalnät, men

också till stora förbrukare av el, t.ex. industrier. • Lokalnäten distribueras el till förbrukarna, t.ex. hushåll inom

ett visst område.

I nätföretagens skyldigheter ingår, förutom att överföra el, att också mäta och beräkna överförd el. I denna skyldighet ingår att sända resultatet av mätningarna avseende förbrukning till förbrukarna och elleverantörerna.

För en utförlig beskrivning av den svenska elmarknaden hänvisas till Elkonkurrensutredningens slutbetänkande.

8.1.2 Dagens regler om vem som är skattskyldig

I de nuvarande reglerna i lagen (1994:1776) om skatt på energi (LSE) finns fem kategorier skattskyldiga: • den som producerar skattepliktig el, • den som levererar skattepliktig el, • den som köpt el utan skatt mot försäkran men som säljer den

vidare eller förbrukar den för ett ändamål som inte omfattas av rätten till skattefri el,

• den för vars räkning el förts in i Sverige, och • den som utan ersättning tar emot skattepliktig el till en effekt

av mer än 50 kilowatt.

Reglerna i LSE om vilka som är skattskyldiga stämmer i allt väsentligt överens med de regler som fanns i föregångaren till LSE, lagen (1957:262) om allmän energiskatt. Enda skillnaden är att begreppet ”distributör” byttes till ”leverantör”. Det uttalades i förarbetena till LSE att införandet av en ny elmarknad endast medförde mindre ändringar av skattskyldighetsbestämmelserna (prop. 1994/95:54 s. 75).

8.2 Skrivelser med begäran om ändrade regler

8.2.1 Skrivelserna

Två skrivelser, som behandlar vem som bör vara skattskyldig för elskatt, har överlämnats till kommittén från regeringen.

Ekan-gruppen förespråkar, i skrivelser 1997-11-10 och 1998-03- 23, att uppbörden för elskatten skall läggas på de lokala nätföretagen. Som skäl för denna förändring anförs bland annat att nätföretagen finns lokalt och därigenom känner till förhållandena för sina kunder. Elhandelsföretagen däremot finns spridda över hela landet utan lokal representation. Elmarknadsreformen innebär också att kunderna för samma uttagspunkt kan välja flera leverantörer, t.ex. en som levererar baslast och en annan som levererar resterande el. Med dagens system innebär detta att flera leverantörer skall sköta skatteuppbörden för samma uttagspunkt. Ekan-gruppen påpekar också att många leverantörer befinner sig i andra nordiska länder och att de nuvarande reglerna uppfattas som handelshinder för dessa leverantörer. Vidare har nätföretagen en laglig skyldighet att mäta elen och att debitera nätavgiften. Nätföretagen sköter också regelmässigt debiteringen av elkraften.

Oberoende Elhandlare anser också, i skrivelse 2002-02-14, att nätföretagen skall svara för uppbörden. Fördelarna med en sådan ordning skulle bland annat vara att fakturorna blir tydligare för kunderna som därigenom får ökade möjligheter att ifrågasätta sitt elhandelspris. För staten skulle förändringen innebära minskade risker för kreditförluster. I de fall ett elhandelsbolag går i konkurs, t.ex. ett företag i Norge, förlorar staten elskatten. För industrikunderna m.fl., som är undantagna från elskatt, skulle det innebära en fördel att vid byte av elbolag slippa en ny prövning av skattebefrielsen. Nätföretagens kompetens om sina kunder skulle även kunna användas för denna hantering, vilket bör leda till en högre kvalitet i hanteringen av energiskattebefrielserna.

8.2.2 Riksskatteverkets svar

Ekan-gruppens skrivelse har remitterats till Riksskatteverket (RSV). I sitt svar, 1998-02-19, avstyrker RSV att nätföretagen blir skattskyldiga. RSV anför bland annat att eftersom skatten på el är differentierad efter i vilken verksamhet som elförbrukningen sker, är det i de flesta fall så att ett elhandelsföretag har mer kunskap om

sina kunders verksamhet än ett nätföretag. Detta talar således för att elleverantörerna bör vara skattskyldiga. En överflyttning av skattskyldigheten till nätägare skulle också medföra att reglerna för det särskilda avdrag som finns för vindkraft skulle behöva ändras. Vindkraften måste kunna följas i handelsleden från producent till slutlig leverantör.

8.3 Svensk Energis inställning

Svensk Energi är bransch- och intresseorganisation för flertalet av landets elförsörjningsföretag, alltså nät-, elhandels- och elproduktionsföretag. Drygt 90 procent av företagen inom branschen är anslutna till organisationen.

Svensk Energi gör samma bedömning som exempelvis Oberoende Elhandlare, dvs. att nätföretagen bör ta över ansvaret för uppbörden av elskatt. De främsta motiven för detta är att den avreglerade marknaden har inneburit att elleverantörerna får allt mindre lokalkännedom om kundernas verksamhet och tidigare förbrukning. Elleverantörernas möjlighet att kontrollera och följa sina kunder har därför radikalt försämrats och de är i princip hänvisade till de uppgifter som kan erhållas från nätägarna. Eftersom kunskapen om kundernas förhållande, och då särskilt om deras förbrukning, finns hos nätföretagen är det också naturligt att dessa tar över ansvaret för skatteuppbörden.

8.4 Kommitténs överväganden

Som framgår av redogörelsen ovan synes det råda samstämmighet inom branschen att elleverantörernas ansvar för uppbörden bör tas över av nätföretagen och det förefaller också att vara mest ändamålsenligt. De huvudsakliga skälen till en sådan förändring är följande.

Skattskyldigheten bör ligga på den som har möjlighet att rätt redovisa skatten. I dag har elleverantörerna inget annat val än att förlita sig på de mätvärden som nätföretagen sänder till dem. Även om det inte framkommit något som talar för att nätföretagens rapportering skulle vara felaktig, är det ändå inte tillfredsställande att den som är skattskyldig inte har full kontroll över de faktorer som behövs för att rätt kunna redovisa sin skatt. De aktörer som har

denna kontroll är nätföretagen, vilket alltså starkt talar för att göra dem till skattskyldiga.

Nätverksamheten kan i princip endast bedrivas av den som fått tillstånd till sådan verksamhet (nätkoncession). En sådan koncession får endast beviljas den som från allmän synpunkt är lämplig att utöva nätverksamhet, 2 kap. 10 § ellagen (1997:857). Någon motsvarande prövning av lämpligheten förekommer inte för den som agerar som elleverantör. Det kan alltså konstateras att nätföretagen är föremål för en form av vandelsprövning, som även om den inte tar sikte på uppbörd av elskatt, ändå bör kunna tjäna som en garanti för att dessa företag är seriösa aktörer. Det bör också innebära en garanti för att staten får in sina skatteintäkter.

Att lägga skattskyldigheten på nätinnehavarna bör också innebära en större stabilitet i uppbördssystemet. De investeringar och åtaganden som ligger bakom en nätkoncession medför att nätinnehavarna under lång tid kommer att svara för uppbörden och därigenom också kommer att kunna skapa lämpliga rutiner för detta. Antalet nya aktörer, som också får rollen som uppbördsmän, kan antas bli mycket begränsat.

Den förbrukare, som i dag väljer att få sin el levererad av en leverantör utanför Sverige, jämställs med den som själv har framställt elen. Det innebär att denna förbrukare är skattskyldig för den elen och själv måste redovisa energiskatt för sin förbrukning. Detta skapar sämre möjligheter för utländska leverantörer att erbjuda sina tjänster i Sverige, jämfört med svenska elleverantörer som, tar hand om den skatteuppbörd som förbrukaren i slutänden skall hantera. Vidare gör ett sådant system att, i takt med att fler väljer utländska leverantörer, antalet som skall vara skattskyldiga för elskatten ökar. Genom att göra nätinnehavarna till skattskyldiga undviker man de nu angivna problemen.

Som framgår av avsnitt 9.2.2 föreslås att näringslivets skattesats skall tillämpas direkt för vissa företag, dvs. utan någon form av återbetalningsförfarande. Detta tillvägagångssätt förutsätter dock att förbrukaren har ett högspänningsabonnemang. Även här är det nätinnehavarna som har kunskap om vilka abonnemang som förbrukarna har, vilket alltså även det talar för nätinnehavarna som skattskyldiga.

Sammanfattningsvis kan sägas att nätinnehavarna är de aktörer som har all information som är av betydelse för att elskatten skall bli rätt redovisad till staten. Det är därför också naturligt att dessa aktörer tar över rollen som skattskyldiga.

Svensk Energi har påpekat att nätinnehavarna, till skillnad från elleverantörerna, inte har möjlighet att kompensera sig för de administrativa kostnaderna att vara statens uppbördsmän genom att ta ut dessa kostnader i priset till förbrukarna. Svensk Energi anser därför att dessa kostnader bör kunna ingå vid fastställandet av nättariffen.

8.5 Kommitténs förslag

8.5.1 Nätinnehavarna tar över rollen som skattskyldiga

Kommitténs förslag: Elleverantörernas roll som skattskyldiga för leveranser till förbrukarna tas över av nätinnehavarna. Producenter av el skall fortfarande vara skattskyldiga, liksom de som mot försäkran fått el överförd men som använder elen för ett icke avsett ändamål. De nuvarande reglerna om skattskyldighet för den för vars räkning el förs in till landet samt skattskyldighet för den, som utan att betala ersättning tar emot el, tas bort. En skattskyldighetsregel införs för den som, utan att vara nätinnehavare, för in elektrisk kraft till Sverige, om inte den elektriska kraften går via ett elnät som innehas av en skattskyldig nätinnehavare.

Som framgått av avsnitt 8.1.1 beräknas antalet nätföretag uppgå till cirka 200. Denna siffra bygger på de nätföretag som har meddelats koncession för sin verksamhet. Det finns dock undantag från koncessionsplikten och även möjligheter att meddela dispens från denna plikt. Hur dessa undantagna företag skall hanteras behandlas i avsnitt 8.5.2. Vidare bör särskilda regler gälla för Svenska kraftnät, detta behandlas i avsnitt 8.5.3.

De som huvudsakligen kommer att stå för uppbörden av elskatt kommer med detta förslag att vara nätinnehavarna. Det gäller att finna en lämplig definition att detta begrepp. Med nätinnehavare bör förstås den som meddelats koncession enligt 2 kap. ellagen (1997:857). Det är alltså innehavarna av nätkoncession som skall vara skattskyldiga. Som ytterligare förutsättning bör gälla att innehavaren också överför el. Den som erhållit koncession men endast befinner sig i ett uppbyggnadsskede och som därför ännu inte överför el, bör således inte vara skattskyldig.

I dag är den som producerar el skattskyldig. Det kommer även i fortsättningen att finnas ett behov av att ha denna grupp som skattskyldiga. För det första för att det på ett enkelt sätt skall gå att beskatta egenförbrukning. För det andra för att producenter, som inte är skattskyldiga för bränslen, skall kunna reglera beskattningen av bränsle som används för elproduktion eller för kraftvärmeproduktion i sin elskattedeklaration.

Liksom gäller för närvarande, bör de som lämnat försäkran om sin förbrukning bli skattskyldiga om elen används för annat än avsett ändamål. Till denna grupp av skattskyldiga bör också läggas de som mot försäkran skall kunna få el överförd till den lägre näringslivsskattenivån direkt. Detta kommer mer ingående att behandlas i avsnitt 9.3.3.

I dagens bestämmelse om skattskyldighet återfinns också en regel som säger, att den för vars räkning elektrisk kraft förs in till Sverige, och den som utan att betala ersättning tar emot skattepliktig elektrisk kraft, anses ha framställt den elektriska kraften. De anses därmed också vara skattskyldiga.

Som framgår av avsnitt 8.1.2 innebär bestämmelsen att den för vars räkning elektrisk kraft förs in till Sverige skall anses som skattskyldig, att den som väljer att få sin el levererad av en leverantör utanför Sverige, själv blir skattskyldig för sin förbrukning. Motsatsvis gäller samtidigt att den utländske leverantören inte betraktas som skattskyldig och således inte har något ansvar för att skatt betalas för dessa leveranser. Enligt uppgifter från Särskilda skattekontoret i Ludvika är det ytterst få som anmält sig som skattskyldiga enligt denna bestämmelse, och de som gjort det är företrädesvis större förbrukare. Det finns alltså anledning att anta att den nuvarande regleringen innebär att skatt inte betalas för viss del av den el som förbrukas i Sverige. Bestämmelsen bör således tas bort. Eftersom el endast får föras in till Sverige via koncessionspliktiga nät, kommer denna förbrukning ändå att bli beskattad genom att nätinnehavarna blir skattskyldiga.

Det andra ledet i bestämmelsen, att den som utan att betala ersättning tar emot skattepliktig elektrisk kraft betraktas som skattskyldig, tar sikte på en förbrukare som får frikraft till en effekt av mer än 50 kilowatt. I vilken utsträckning som detta förekommer har inte gått att utreda, men enligt uppgifter från Särskilda skattekontoret i Ludvika är det ingen som registrerat sig som skattskyldig enbart på grund av denna bestämmelse. Den verkar därför sakna betydelse och bör även den upphävas. Om nu angiven

frikraft förekommer, blir det en sak för nätinnehavarna eller producenterna att svara för att skatten blir betald.

Som tidigare framgått får el endast föras in till Sverige via koncessionspliktiga nät. Det bör således inte förekomma att el förs in till Sverige på ett sådant sätt att den inte skattemässigt fångas upp av nätinnehavarna. För att ändå kunna täcka den situationen att någon olagligt för in el, bör det finnas bestämmelse om skattskyldighet även i sådana fall. Det bör därför införas en regel som innebär att den blir skattskyldig som, utan att vara nätinnehavare, för in elektrisk kraft till Sverige, om inte den elektriska kraften går via ett elnät som innehas av en skattskyldig nätinnehavare. En motsvarande regel finns i den finska lagstiftningen som också bygger på nätinnehavarna som skattskyldiga. Bestämmelsen kommer förmodligen inte att behöva tillämpas i praktiken, utan får ses som en säkerhetsåtgärd för att en olaglig införsel av el ändå ska kunna beskattas.

8.5.2 Möjlighet till frivillig skattskyldighet

Kommitténs förslag: En möjlighet till frivillig skattskyldighet införs för innehavare av nät som det inte har meddelats koncession för.

Av bland annat prop. 1996/97:136 s. 51 framgår att det finns vissa nät som inte omfattas av koncessionsplikten. Som exempel nämns ledningar inom vissa typer av områden såsom industrianläggningar, allmänna institutioner, flygplatser, jordbruksfastigheter och trafikområden för bland annat järnvägsdrift. Innehavare av de nu beskrivna näten eller ledningarna kommer således inte att omfattas av skattskyldigheten enligt regeln om skattskyldighet för koncessionspliktiga nätinnehavare.

I avsnitt 8.2.2 har redogjorts för ett svar från RSV på skrivelse från Ekan-gruppen. I sitt svar uppmärksammade RSV de nu beskrivna näten och uttalade följande:

Om i dessa fall skatten skall tas ut vid överföringen från den nätägare som har koncession skulle det i vissa fall sannolikt vara till fördel om

den som administrerade det lokala nätet inom området kunde bli

skattskyldig. En möjlighet till frivillig skattskyldighet skulle då kunna vara lämpligt att införa.

Någon exakt uppgift om hur många de icke koncessionspliktiga näten är finns inte. På Energimyndigheten uppskattar man dem till i storleksordningen 1 000. För merparten av dessa nät sker förbrukningen uteslutande av den som innehar nätet.

Alla icke koncessionspliktiga är, enligt Energimyndigheten, anslutna till koncessionspliktiga nät. Om endast en typ av förbrukning är aktuell för en enda förbrukare bör några svårigheter med uppbörden av elskatt inte uppkomma. Som framgår av avsnitt 9.2 föreslås dock en särskild näringslivsskattesats för el. Den kan åstadkommas antingen genom att el direkt levereras till en lägre skattesats eller genom att förbrukaren får begära återbetalning. För ett icke koncessionspliktigt nät kan det därför uppstå svårigheter med uppbörden dels om flera olika förbrukare finns dels om förbrukningen avser såväl näringslivsändamål som andra ändamål. Ett exempel kan vara Banverkets nät. Banverkets nät skall försörja tågtrafiken, en verksamhet som inte skall beskattas. Samtidigt förekommer det att enskilda bostadsfastigheter är anslutna till dessa nät. I ett sådant nät med blandad verksamhet kan det vara en fördel om den som har det icke koncessionspliktiga nätet, och därmed bäst känner till hur förbrukningen fördelar sig, blir ansvarig för skatteuppbörden, dvs. blir skattskyldig.

Ett annat tänkbart exempel är om det på nätet samtidigt förekommer sådan förbrukning som, enligt förslag i avsnitt 9.2.2, skall kunna ske direkt till en lägre skattesats, tillsammans med annan förbrukning. Även här förefaller det lämpligt att flytta skattskyldigheten närmare den punkt där elen förbrukas.

Det kan således i ett antal fall vara ändamålsenligt om regeln om skattskyldighet för innehavare av koncessionspliktiga nät, kompletteras med en frivillig skattskyldighet för den som innehar ett icke koncessionspliktigt nät. En förutsättning för sådan frivillig skattskyldighet bör dock vara att det underlättar skatteuppbörden. Frivillig skattskyldighet bör därför kunna bli aktuell om det förekommer blandad verksamhet och det genom den frivilliga skattskyldigheten blir enklare att fastställa vilken förbrukning som skall vara föremål för återbetalning. Frivillig skattskyldighet bör också medges om viss del av förbrukningen är sådan att den inte skall beskattas, t.ex. förbrukning i tåg, eller om den kan vara föremål för den lägre skattesatsen direkt.

Efter förebild i motsvarande regler för upplagshavare på bränslesidan, bör den frivilliga skattskyldigheten förutsätta ett ansökningsförfarande hos beskattningsmyndigheten. Vidare skall den

som ansöker vara lämplig med hänsyn till sina ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt.

8.5.3 Särskilt om Svenska kraftnät

Kommitténs förslag: Svenska kraftnät undantas från kretsen av skattskyldiga. För el som överförs till Svenska kraftnäts nät skall skattskyldighet inte inträda.

Det som skall ligga till grund för beskattning av el är den slutliga förbrukningen. El som överförs mellan skattskyldiga innan sådan förbrukning sker skall således inte beskattas. I dag åstadkoms detta genom att skattskyldighet inte inträder för el som levereras till en annan skattskyldig. Sådana leveranser skall inte redovisas i elskattedeklarationen. Motsvarande bör gälla också med nätinnehavare som skattskyldiga, dvs. skattskyldighet skall inte inträda för el som överförs från en nätinnehavare till en annan eller från en producent till en nätinnehavare.

En av Svenska kraftnäts huvudsakliga uppgifter är att bygga ut och driva stamnätet. Stamnätet knyter ihop stora produktionsanläggningar, regionnät och utlandsförbindelser. Någon överföring av el direkt till slutförbrukare förekommer dock inte från stamnätet. Svenska kraftnäts verksamhet är koncessionspliktig och med den föreslagna definitionen av nätinnehavare skulle Svenska kraftnät således bli att betrakta som skattskyldig. Eftersom Svenska kraftnät aldrig överför el direkt till en slutförbrukare kommer aldrig skattskyldighet att inträda för överföringen. Svenska kraftnät bör därför undantas från kretsen av skattskyldiga nätinnehavare. Detta undantag måste dock kompletteras med en regel som innebär att skattskyldighet inte inträder när el överförs till Svenska kraftnäts nät. En producent skall således kunna överföra framställd el till stamnätet utan att det skall medföra några beskattningskonsekvenser.

9 Lagteknisk lösning för näringslivets elbeskattning

9.1 Utgångspunkter

Såsom redovisats i avsnitt 7.3 föreslår kommittén att en generell och enhetlig skattesats införs för hela näringslivets elförbrukning. Denna skattesats skall gälla för den elförbrukning som sker inom näringsverksamheten och skall vara lägre än den som gäller för hushållens elförbrukning. Eftersom den lägre skattesatsen gäller för hela näringslivet innebär det att omkring 800 000 näringsidkare kommer att omfattas av denna skattesats. Med det stora antalet näringsidkare följer kravet att uppbörden måste vara enkel att administrera.

Kommittén föreslår inte någon övre gräns som skall passeras för att den lägre skattesatsen skall komma i fråga. Detta innebär att små förbrukare behandlas lika som stora förbrukare, vilket bidrar till systemets enhetlighet. För de riktigt stora förbrukarna gäller dock att uppbördssystemet bör utformas så att denna kategori förbrukare inte åsamkas onödiga likviditetsbelastningar.

Förändringen av uppbördssystemet medför inte någon förändring vad beträffar de förbrukningsändamål som idag är helt skattebefriade genom särskilda avdragsbestämmelser, t.ex. förbrukning i tåg och förbrukning för annat ändamål än motordrift och uppvärmning. Även om vissa justeringar föreslås av dessa avdragsbestämmelser skall de skattebefriade områdena i huvudsak bestå (se avsnitt 7.8).

Med de ovan redovisade utgångspunkterna som grund följer nedan kommitténs förslag på lagtekniska lösningar för näringslivets elbeskattning.

1 Enligt tillgängliga uppgifter från SCB:s Företagsregister för år 2002 finns det 842 358 företag och 919 273 arbetsställen i Sverige.

9.2 Hur skall lägre energiskatt komma näringslivet till del?

9.2.1 Överväganden

Som framgått ovan är det ett synnerligen stort antal förbrukare som skall komma i åtnjutande av näringslivets lägre skattenivå. Till detta kommer att vissa av dessa förbrukare kan förväntas förbruka el såväl i sin näringsverksamhet som för sådana ändamål där full elskatt skall betalas. Frågan är hur näringsidkarna skall komma i åtnjutande av den lägre skattesatsen.

Rent principiellt är det bättre om rätt skatt kan tas ut direkt i samband med att skattskyldigheten inträder. På så sätt undviker man att staten först tar in pengarna från de skattskyldiga för att därefter återbetala en större del av dessa pengar till ett kollektiv som har rätt till en lägre skatt. Från principiella utgångspunkter borde därför näringsidkarna kunna få sin el överförd med rätt skattesats direkt. Detta skulle dock medföra att de skattskyldiga skulle behöva ha kontroll över samtliga näringsidkare som kan komma i fråga för den lägre skattesatsen och också till vilken del som näringsidkarnas förbrukning verkligen kan hänföras till näringsverksamheten. Med 800 000 förbrukare som kan komma i fråga för en lägre skatt, är det orimligt att lägga en sådan administration på de skattskyldiga. Det kan också återigen vara värt att nämna att nätföretagen, som är de som kommer att stå för huvuddelen av elskatteuppbörden, inte har möjlighet att själva finansiera kostnaderna för uppbörden genom att direkt ta ut dessa kostnader i priset till förbrukarna, utan är hänvisade till vad som kan betraktas som en skälig nättariff.

Mot nu angiven bakgrund får det anses uteslutet att hela näringslivet skall få del av den lägre energiskatten direkt, på så sätt att de skattskyldiga skall redovisa en lägre skattesats till beskattningsmyndigheten och därmed också kunna debitera näringsidkarna denna skattesats för överförd el.

Eftersom överföring av el direkt med den lägre skattesatsen inte synes möjlig, måste den lägre skattesatsen för näringslivet administreras genom ett återbetalningssystem.

Återbetalning förekommer i en rad fall när det gäller energi- och koldioxidskatt på bränslen. För t.ex. industriföretag och jordbruksverksamhet gäller enligt den modell som nu tillämpas att ingen energiskatt och endast 25 procent koldioxidskatt skall belasta

förbrukningen i verksamheten. Den övervägande delen av dessa företag är hänvisade till återbetalning för att komma i åtnjutande av denna skattlättnad. För elskatten finns också ett återbetalningssystem för jordbrukarnas energiförbrukning. Genomgående för alla situationer som i dag omfattas av ett återbetalningssystem är att systemet bygger på ett ansökningsförfarande hos beskattningsmyndigheten där myndigheten efter ansökan fattar beslut i varje enskilt ärende. Ansökningarna omfattar vanligen ett kalenderkvartal, dvs. förbrukarna skall lämna in fyra ansökningar per år.

Från och med den 1 januari 2003 hanteras återbetalningar av bland annat energiskatter enligt reglerna i skattebetalningslagen (1997:483). Det är i huvudsak utbetalningen som omfattas av skattebetalningslagens regler, genom att utbetalningen sker via skattekontot. Däremot skall fortfarande det grundläggande beslutet om återbetalning fattas av beskattningsmyndigheten genom särskilt beslut. Av den proposition där förslaget om hantering via skattekontot lades fram, framgår att antalet ansökningar om återbetalning för samtliga punktskatter uppgår till cirka 93 000 per år och att den helt övervägande delen, över 95 procent, avser skatt på energi (prop. 2001/02:127 s. 137).

Om 800 000 näringsidkare kan komma i fråga för återbetalning, måste det anses uteslutet att administrationen av dessa återbetalningar skall vara utformad på samma sätt som dagens regler. Redan om ansökningarna skulle omfatta ett kalenderår skulle det bli 800 000 ansökningar att hantera för beskattningsmyndigheten och om ansökningarna skulle omfatta ett kalenderkvartal skulle det innebära 3 200 000 ansökningar och beslut per år. Siffrorna talar för sig själva.

Ett återbetalningssystem måste således utformas på ett enklare sätt. I synnerhet går det inte att göra återbetalningarna beroende av att beskattningsmyndigheten skall fatta ett särskilt beslut i varje enskilt ärende. För att på ett realistiskt sätt kunna administrera alla dessa återbetalningsberättigade, förefaller den enda framkomliga vägen vara att dessa återbetalningar hanteras fullt ut i det ordinarie taxeringsförfarandet.

Ett återbetalningssystem innebär emellertid som regel att den återbetalningsberättigade måste betala skattebeloppet till den skattskyldige tidigare än han kan få tillbaka skatten via återbetalning. Om exempelvis näringsidkaren får en faktura från nätinnehavaren i början av januari månad kommer han, med de regler som gäller om redovisningsperioder m.m. i skattebetalningslagen, att kunna

utnyttja som återbetalningsrätt tidigast den 26 februari. Det kan alltså uppstå likviditetsbelastningar och räntekostnader. Detta gäller i synnerhet de riktigt stora förbrukarna. Som exempel kan nämnas cellulosaindustrin där elförbrukningen kan uppgå till ända upp till fem terawattimmar per år för ett företag. Med dagens normalskattesats, 22,7 öre, innebär en årlig förbrukning av 1 TWh en elskatt på 227 miljoner kronor, eller 18,9 miljoner kronor per månad. Med en näringslivsskattesats på 0,5 öre per kWh, skall energiskattebelastningen vara 5 miljoner kronor per år, eller drygt 400 000 kronor per månad.

Mot angiven bakgrund bör det finnas möjligheter att undanta de riktigt stora förbrukarna från återbetalningssystemet och låta dessa få sin förbrukning beskattad enligt den lägre skattesatsen direkt vid faktureringen från nätinnehavaren. Det gäller således att hitta ett sätt att fånga upp stora förbrukare utifrån sådana kriterier som också nätinnehavarna har kännedom om.

Ett sådant kriterium skulle kunna vara förbrukarens säkringsabonnemang och att gränsen skulle sättas vid sådana förbrukare som har ett säkringsabonnemang om minst 200 ampere. Vid kontakter med bland annat Svensk Energi har dock framkommit att även t.ex. fastighetsföretag, som kan förväntas förbruka merparten av elen för annat än näringslivsändamål, har sådana abonnemang. Att använda storleken av säkringsabonnemanget som kriterium förfaller därför mindre lämpligt.

Ett annat kriterium är om förbrukaren har ett högspänningsabonnemang. Enligt uppgift från Svensk Energi uppgår antalet förbrukare med sådant abonnemang till cirka 6 500. De allra flesta av dessa abonnemang innehas av industriföretag och de cellulosaindustrier som redogjorts för ovan kan förutsättas ha sådana abonnemang. Någon exakt uppgift om hur mycket el som förbrukas av dem med högspänningsabonnemang har inte gått att få. Uppskattningsvis bör det dock röra sig i storleksordningen 60 TWh per år. Om högspänningsabonnemang väljs som kriterium, kan man således undvika att drygt 10 miljarder kronor per år snurrar runt i uppbördssystemet.

Bland de med högspänningsabonnemang kan också finnas några företag som bedriver hotellverksamhet eller fastighetsföretag med stora köpcentra. Huruvida dessa företag kommer att fullt ut förbruka el i sådan verksamhet som berättigar till en lägre energibeskattning är svårt att uttala sig om. Som kommer att framgå av avsnitt 9.3.3 föreslås dock att förbrukare, som vill ha el överförd

direkt till den lägre skattesatsen, skall försäkra att förbrukningen avser sådant ändamål som berättigar till denna skattesats. Det bör således inte vara något hinder mot att använda sig av högspänningsabonnemang som grundkriteriet för att avgränsa de förbrukare som nätinnehavarna skall kunna redovisa överförd el till med en lägre skattesats. Även om den nu angivna avgränsningen kan omfatta sådana som kan ha en blandad verksamhet, utgör den samtidigt ett klart användbart sätt att fånga upp de riktigt stora förbrukarna. Sammantaget finns det ett antal faktorer som medför att högspänningsabonnemang bör utgöra kriteriet för vilka som skall kunna komma ifråga för den lägre energiskattesatsen direkt.

9.2.2 Förslag

Kommitténs förslag: Den lägre energibeskattningen för näringslivet skall huvudsakligen administreras genom återbetalning via skattekontot. För förbrukare som har ett högspänningsabonnemang skall nätinnehavarna kunna tillämpa den lägre skattesatsen direkt.

De materiella reglerna om återbetalning bör finnas i LSE, dvs. regler om belopp och vilka ändamål som kan komma i fråga. Som framförts i avsnitt 9.2.1 medför dock det stora antalet återbetalningsberättigade att återbetalningarna administrativt bör hanteras fullt ut via skattekontosystemets regler. Genom detta förfarande kan det belopp som återbetalas kvittas mot andra skatter som näringsidkaren skall betala eller, om detta belopp överstiger övriga skatter, återbetalas på ett enkelt sätt via skattekontot. Skattesatsen att redovisa och att den slutliga energiskattebelastningen för näringsidkaren blir något som regleras mellan staten och näringsidkarna genom återbetalningsreglerna.

Undantag skall dock gälla stora förbrukare av el. Dessa avgränsas utifrån om de har ett högspänningsabonnemang eller inte. Med denna avgränsning undviker man att stora belopp kommer att behöva gå runt i uppbördssystemet. Nätinnehavarna skall alltså för dessa förbrukare redovisa den lägre skattesatsen direkt i sina deklarationer. Regeln om förbrukare med högspänningsabonnemang bör dock kompletteras med en regel om att det skattemässiga ansvaret går över på förbrukaren vid en felaktig användning. Denna

fråga behandlas särskilt i avsnitt 9.3.3. För förbrukare med högspänningsabonnemang bör det i mycket liten utsträckning förekomma att förbrukningen avser något annat än näringsverksamheten. Hur hanteringen skall ske om en viss del används för andra ändamål behandlas också i avsnitt 9.3.3.

För de förbrukare som inte har högspänningsabonnemang skall gälla att de tar upp erlagda energiskatter i den årliga självdeklarationen. Återbetalning, eller eventuell återföring administreras därefter via skattekontot. Om dessa förbrukare av likviditets- eller andra skäl inte vill avvakta den årliga avstämningen har de att ansöka om s.k. ändrad skatteberäkning för att den vägen få ett löpande lägre utgiftsläge (se mer härom i avsnitt 6.2).

9.3 De skattskyldigas ansvar för skattefri förbrukning eller förbrukning med lägre skattesats

9.3.1 Dagens regler

Det finns för närvarande ett antal områden där ingen energiskatt tas ut på elförbrukningen. Skattefriheten har dock kommit att utformas på två olika sätt. För viss förbrukning gäller att skattefriheten åstadkoms genom att den skattskyldige i sin deklaration får göra avdrag för el som sålts för förbrukning till särskilt angivna ändamål. Merparten av dagens skattefrihet sker dock genom att skattesatsen är noll för el som förbrukas i industriell verksamhet i tillverkningsprocessen eller vid yrkesmässig växthusodling. Det förstnämnda sättet innebär alltså att den skattskyldige tar upp leveranserna till beskattning, men samtidigt gör ett lika stort avdrag i sin deklaration. Det andra sättet innebär visserligen att storleken av leveranserna anges i deklarationen men eftersom skattesatsen är noll skall inga pengar betalas in till staten. Förutom denna redovisningsmässiga skillnad finns också en skillnad beträffande vilket ansvar som den skattskyldige har för att omständigheterna kring förbrukningen är riktiga, vilket kommer att närmare beskrivas nedan.

För närvarande innehåller LSE fem situationer där skattefrihet åstadkoms genom att den skattskyldige får göra avdrag i sin deklaration, 11 kap. 9 § 1–5 LSE. Det avdrag som återfinns i 11 kap. 9 § 4 LSE och avser energiskatt på el som produceras i kraftvärmeverk föreslås emellertid upphävt från den 1 maj 2003 (prop.

2002/03:1 s. 185 f.). Riksdagen avslog dock regeringens förslag om nya regler för kraftvärmebeskattningen eftersom något statsstödsgodkännande från EG-kommissionen ännu inte förelåg (se bet. 2002/03:FiU1 s. 231, rskr 2002/03:24). Kommissionens statsstödsprövning är ännu inte avslutad. Det kan antas att regeringen återkommer i frågan när statstödsprövningen är avslutad. Kommittén berör därför inte avdraget ytterligare. Kvarstående fyra situationer är när el:

• förbrukats eller sålts för förbrukning i tåg eller annat

spårbundet transportmedel eller för motordrift eller

uppvärmning i omedelbart samband med sådan förbrukning, • förbrukats eller sålts för förbrukning för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning eller för användning i omedelbart samband med sådan förbrukning, • förbrukats eller sålts för förbrukning vid sådan framställning av produkter som avses i 6 a kap. 1 § 6 LSE (avser förbrukning vid framställning av mineraloljor och andra skattepliktiga bränslen), och • förbrukats eller sålts för förbrukning vid sådan överföring av elektrisk kraft på det elektriska nätet som utförs av den som ansvarar för förvaltningen av nätet i syfte att upprätthålla nätets funktion.

Punkterna som avser förbrukning för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning och förbrukning vid framställning av mineraloljor och skattepliktiga bränslen torde i dag sakna praktisk betydelse, eftersom denna förbrukning innefattas i sådan verksamhet som även omfattas av industrins nuvarande nollskattesats. Skattefriheten i dessa fall har alltså inte åstadkommits genom att elleverantörerna gjort avdrag för dessa leveranser, utan genom att leveranserna har redovisat med nollskattesats.

Den sista punkten, som avser nätförluster m.m., förslås få en annan lagteknisk lösning i och med att nätinnehavarna föreslås bli skattskyldiga, se kommentaren till 11 kap. 2 § LSE i avsnitt 17.1.

Den som vill köpa el utan skatt enligt dessa punkter skall lämna en försäkran till leverantören att elen skall användas för något av de angivna ändamålen. Skattefriheten åstadkoms genom att elleverantören gör ett avdrag för leveransen i sin deklaration. Avdragsrätten kan sägas förutsätta att en försäkran lämnas, men det är inte direkt uttalat i lagtexten. Som lagtexten är utformad bör det inte vara

något som hindrar ett avdrag, om elen de facto har sålt för t.ex. förbrukning i tåg.

Den som lämnat en försäkran, men som säljer eller förbrukar elen för annat ändamål än som anges i 11 kap. 9 § 1–3 eller 5 LSE, blir själv skattskyldig för detta förfarande. Däremot kan inga krav riktas mot elleverantören i en sådan situation.

När det gäller leveranser till nollskattesats finns inget försäkranssystem motsvarande det som gäller för avdragssituationerna. Det finns således inga regler om att industriföretaget skall lämna en försäkran om sin användning till elleverantören. Inte heller finns det några regler som medför att ett industriföretag, som lämnat felaktiga uppgifter till den skattskyldige om sin verksamhet, kan bli skattskyldig vid ett sådant förfarande. Detta innebär att den skattskyldige har det fulla ansvaret gentemot staten för att alla omständigheter kring nollskatteleveranserna är uppfyllda. Den skattskyldige har således ansvar för att förbrukaren bedriver industriell verksamhet, men också för att den levererade elen förbrukats i tillverkningsprocessen och inte i t.ex. försäljningsverksamheten. I praktiken försöker de skattskyldiga skydda sig genom att ha avtal med förbrukarna om att dessa blir skyldiga att ersätta vad den skattskyldige kan krävas av staten på grund av felaktiga uppgifter från förbrukarna. Värdet av ett sådant avtal är dock avhängigt vilka möjligheter som förbrukaren har att infria sitt åtagande.

9.3.2 Överväganden

Utformningen av reglerna om skattefri förbrukning och förbrukning som skall beskattas med en särskilt låg skattesats bör vara densamma. Reglerna bör vidare vara sådana att det blir enkelt för den skattskyldige att hantera dessa förbrukare och också sådana att det klart framgår hur det skatterättsliga ansvaret fördelas.

I LSE finns två olika sätt att uppfylla dessa syften. Dels det system med skattebefriade förbrukare som infördes på bränslesidan den 1 oktober 2001, dels det nuvarande försäkranssystemet för vissa användningsändamål på elsidan. Båda dessa system kan användas och frågan är vilket som är mest lämpligt i detta sammanhang.

Systemet med skattebefriade förbrukare förutsätter ett godkännande av varje enskild förbrukare från beskattningsmyndigheten. Det krävs alltså en viss administration hos såväl förbrukaren som

beskattningsmyndigheten. Samtidigt har systemet med skattebefriade förbrukare den fördelen att beskattningsmyndigheten redan i sina egna handlingar har vetskap om vilka som förbrukar el skattefritt eller till låg skattesats, och således kan rikta kontrollinsatser direkt mot dessa förbrukare.

I ett försäkranssystem kommer inte beskattningsmyndigheten att vara inblandad administrativt vilket å ena sida gör detta system enklare. Å andra sidan har beskattningsmyndigheten inte lika god inblick i vilka förbrukare som är intressanta från kontrollsynpunkt. Inget hindrar dock att man skapar förutsättningar för beskattningsmyndigheten att på ett enkelt sätt få tillgång till de uppgifter som behövs för kontrollverksamheten.

Från kontrollsynpunkt kan systemet med skattebefriade förbrukare således vara något bättre än försäkranssystemet. Samtidigt är det sistnämnda systemet enklare att hantera. Risken för fusk får dock på elsidan bedömas vara betydligt mindre än på bränslesidan. El går inte att lagra och möjligheterna att sälja el vidare är också betydligt mindre än för bränslen. Mot denna bakgrund bör därför alternativet med försäkran väljas, men kombineras med ett åliggande för den skattskyldige att det enkelt skall gå att kontrollera vilka som fått el överförd skattefritt eller till lägre skattesats.

Det nuvarande försäkranssystemet bör således användas i båda de nu aktuella situationerna. Detta skapar klara regler för vilket ansvar som åvilar respektive part och under vilka förutsättningar som skattefrihet eller lägre skattesats kan komma ifråga. Det är vidare inte rimligt att, som reglerna kring den nuvarande nollskattesatsen är utformad, den skattskyldige skall stå risken för att uppgifter som förbrukaren lämnar inte är korrekta. Att det finns ett behov av skattefrihet eller motsvarande för vissa verksamheter och att det därigenom kan uppstå situationer där dessa skattelättnader utnyttjas på ett felaktigt sätt, bör vara något som staten skall stå risken för. För att få stabilitet i systemet bör dock lagtexten utformas på ett sådant sätt att försäkran blir en förutsättning för avdrag eller lägre skattesats.

Reglerna bör därför utformas enligt följande: • Skattefriheten för förbrukning i tåg m.fl. av de i dag skatte-

befriade ändamålen åstadkoms genom att den skattskyldige gör

avdrag i sin deklaration. Avdrag medges dock endast om

förbrukaren har lämnat en försäkran till den skattskyldige.

• Den lägre skattesatsen tas ut för sådana förbrukare som har ett

högspänningsabonnemang, under förutsättning att förbrukaren

lämnat en försäkran om att elen skall användas i sådan näringsverksamhet som omfattas av skattelättnaden.

• När den skattskyldige erhållit försäkran kan inga krav riktas

mot honom för eventuella felaktigheter hos förbrukaren. • Förbrukaren blir själv skattskyldig för all förbrukning som inte

omfattas av den försäkran som lämnats till den skattskyldige.

9.3.3 Förslag

Kommitténs förslag: Avdrag för energiskatt på sådan el som

sålts för förbrukning för vissa ändamål förutsätter att

förbrukaren lämnat en försäkran till den skattskyldige. Även redovisning av elskatt med den lägre skattesatsen förutsätter att förbrukaren lämnat en försäkran. Den som lämnat en försäkran, men som använder el för annat ändamål än som angetts i försäkran, blir skattskyldig för denna förbrukning.

En grundtanke med förslaget är att det klart skall framgå för den skattskyldige vad han har att iaktta för att kunna deklarera överförd el med den lägre skattesatsen eller för att göra avdrag för överförd el. Förslaget innebär att det för den skattskyldige räcker med en försäkran från förbrukaren att elen är avsedd för visst ändamål. Därtill kommer att den lägre skattesatsen endast får tillämpas om förbrukaren har ett högspänningsabonnemang.

Om en skattskyldig skall göra ett avdrag i sin deklaration för el som överförts för att förbrukas för t.ex. annat ändamål än motordrift eller uppvärmning, skall han alltså kunna styrka sin avdragsrätt med en försäkran från förbrukaren att elen skall användas för detta ändamål.

När el skall överföras med den lägre skattesatsen skall på motsvarande sätt den skattskyldige kunna styrka sin rätt att ta upp elen till denna skattesats med en försäkran från förbrukaren. I detta fall tillkommer också att förbrukaren måste ha ett högspänningsabonnemang, dvs. ett abonnemang över 1 000 volt.

Det kan inte uteslutas att det för nu aktuella förbrukare förekommer att en viss del av den överförda elen används för sådana ändamål som inte skall vara skattebefriade eller som inte

skall beskattas till den lägre skattesatsen. Detta förhållande bör dock inte hindra att försäkran kan lämnas för den del som omfattas av den gynnsammare beskattningen. Det skulle föra för långt om förbrukare skulle uteslutas från en gynnsammare skattemässig behandling enbart på den grund att en mindre del av förbrukningen skulle avse andra ändamål. En förbrukare bör därför kunna försäkra att t.ex. 90 procent av förbrukningen avser ett gynnat ändamål. Den skattskyldige får då i sin deklaration använda sig av dessa uppgifter. I fallet med en förbrukare som använder el för t.ex. annat ändamål än motordrift eller uppvärmning kan således avdrag göras för 90 procent av den el som överförts. För resterande 10 procent föreligger ingen avdragsrätt. I fallet med högspänningsabonnenten skall 90 procent av den överförda elen tas upp till beskattning med den lägre skattesatsen och resterande 10 procent till den högre skattesatsen. Det kan tilläggas att i de avtal som elleverantörerna i dag ingår med sina industriella förbrukare förekommer att dessa får ange hur stor del av förbrukningen som avser den industriella tillverkningsprocessen. Dessa uppgifter ligger sedan till grund för hur mycket av leveranserna till dessa kunder som kan redovisas med nuvarande nollskattesats.

Den regel, som i dag innebär att den som köpt el mot försäkran blir skattskyldig vid en användning som inte omfattas av skattefriheten, bör utökas till att även omfatta de som får el överförd till den lägre skattesatsen. I båda fallen skall alltså den som lämnat en försäkran vara den som beskattningsmyndigheten har att ta ut skatt på om användningen inte stämmer överens med vad som angetts i försäkran.

Hur många som kan komma att lämna en försäkran för sin förbrukning är inte helt klart. Antalet högspänningsabonnemang uppgår till cirka 6 500 och förmodligen tillkommer inte så många fler förbrukare som lämnar försäkran för sådana ändamål som är helt skattebefriade. Det finns alltså ett antal förbrukare som kan vara intressanta kontrollobjekt för beskattningsmyndigheten. För att underlätta kontrollen bör det därför ställas krav att det hos en skattskyldig enkelt skall gå att se vilka som lämnat en försäkran. Bestämmelse om detta kan meddelas av regeringen i förordning genom verkställighetsföreskrifter. Det är också möjligt för regeringen att delegera till myndighet att meddela sådan föreskrifter.

9.4 Fastighetsägare med hyresgäster som bedriver näringsverksamhet

9.4.1 Skrivelse från vissa fastighetsägare

I en skrivelse, som överlämnats till kommittén från regeringen, tar Drott Kontor Norr AB m.fl. fastighetsägare upp ett problem som hänger samman med under vilka förutsättningar el, som förbrukas av ett industriföretag som hyr lokaler av en fastighetsägare, skall kunna bli beskattad enligt den nuvarande nollskattesatsen.

Enligt RSV:s rekommendationer m.m. om energiskatt på elektrisk kraft (RSV Sp 1999:1) bör en fastighetsförvaltare, som fördelar inkommande elkraft från en leverantör till sina hyresgäster, betraktas som leverantör, om han fakturerar elkraften i form av uppmätt eller uppskattad elförbrukning. Ingår däremot elkraften ospecificerad i hyresdebiteringen bör elkraften anses förbrukad i fastighetsförvaltarens egen fastighetsförvaltning.

En förutsättning för att elen skall kunna beskattas enligt nuvarande nollskattesats är således, enligt RSV:s rekommendationer, att fastighetsförvaltaren blir att betrakta som skattskyldig. Vid de kontakter som Drott Kontor Norr AB m.fl. haft med beskattningsmyndigheten har framkommit att myndigheten inte accepterar att fastighetsförvaltaren särredovisar endast fastigheter med industriell verksamhet, utan kräver att den juridiska personen betraktas som skattskyldig. Det skulle innebära en skattskyldighet för samtliga fastigheter med åtföljande administrativa problem och ökade kostnader för fastighetsägarna. Enligt Drott Kontor Norr AB m.fl. bör reglerna i LSE ändras så att skattskyldighet endast uppkommer för de fastigheter som fastighetsägaren redovisar till beskattningsmyndigheten.

9.4.2 Överväganden

Vid kontakter med Särskilda skattekontoret i Ludvika har framkommit att frågan om under vilka förutsättningar som nollskattesatsen kan bli tillämplig när industriell verksamhet bedrivs i annans fastighet, är föremål för ett antal domstolsprocesser. Eftersom ärendena ligger hos Kammarrätten i Sundsvall kan det dröja avsevärd tid innan ett prejudicerande avgörande från Regeringsrätten föreligger.

Oavsett vad dessa domstolsprocesser kan leda fram till, bör det klargöras hur el, som via en fastighetsägare eller annan förbrukas i näringsverksamhet, skall behandlas skattemässigt i framtiden.

Svaret på frågan vad som skall gälla i dessa fall bör vara vad det är som orsakar att en förbrukning äger rum, eller med andra ord vad det är som gör att el överförs över huvud taget. Om t.ex. en svarv går i en industrilokal eller en dator på ett tjänsteföretags kontor, är det dessa maskiners behov av el som medför att elen överförs, inte att en fastighetsägare bedriver fastighetsförvaltning. Det bör således inte spela någon roll vem som gentemot en skattskyldig står för abonnemanget. Så länge som elen rent faktiskt förbrukas i näringsverksamheten bör den vara föremål för en lägre energibeskattning.

9.4.3 Förslag

Kommitténs förslag: Fastighetsägare skall ha rätt till återbetalning för all den el som överförts till honom och som förbrukats av honom själv eller av en hyresgäst i näringsverksamhet.

En fastighetsägare bör få begära återbetalning för all den el som förbrukas i hans fastighet och som kan hänföras till näringsverksamhet. Detta gäller endast till den del som fastighetsägaren själv står för abonnemanget. Hyresgäster med eget abonnemang får själva begära återbetalning för den förbrukningen.

För en fastighet, med lokaler som enbart hyrs av näringsidkare, kommer således all överförd el att ligga till grund för rätten till återbetalning. I dessa fall blir det således lätt att fastställa det belopp som skall återbetalas.

Större svårigheter uppstår då det i fastigheten finns både näringslokaler och bostadslägenheter. Här måste en fördelning göras mellan den el som förbrukats i näringsverksamhet och den el som förbrukats för bostadsändamål. Utgångspunkten bör vara att få en så rättvisande fördelning som möjligt. Om fastighetsägaren, genom att ha undermätare installerade, kan härleda förbrukningen på olika verksamheter bör detta ligga till grund för fördelningen. Om sådana undermätare saknas måste någon form av schabloniserad fördelning göras. Situationen liknar mycket den som i dag gäller för

återbetalning vid leverans av värme till industriell tillverkningsprocess. Värme kan levereras till sådana fastigheter där såväl industriell verksamhet som annan verksamhet bedrivs. För dessa fall har Riksskatteverket uttalat hur fördelningen bör ske i sina rekommendationer m.m. om energiskatt på elektrisk kraft (RSV Sp 1999:1). I avsnitt 12 ges följande rekommendation: ”Om en värmeleverans sker till en fastighetsägare som fördelar värmen till hyresgäster som förbrukar värmen i återbetalningsberättigande verksamhet får värmen fördelas mellan dessa och övriga hyresgäster med lokalernas yta eller volym som grund.” På motsvarande sätt bör el, som förbrukas i en fastighet med blandad verksamhet, kunna fördelas med lokalernas yta eller volym som grund. Även i de fall då fastighetsägaren genom undermätare bättre kan fördela förbrukningen, kan fördelning efter t.ex. yta ligga till grund för sådan elförbrukning som är gemensam för fastigheten, exempelvis el till belysning, hissar eller uppvärmning.

De principer som föreslås gälla för fastighetsägare bör också tillämpas i andra liknande situationer, t.ex. vid andrahandsuthyrningar av delar av lokaler där förstahandshyresgästen står för elabonnemanget.

Genom förslagen kommer alltså förbrukningen hos hyresgäster som är näringsidkare att kunna ske med den lägre energibeskattningen. Återbetalningen kommer emellertid att ske till den som har abonnemanget hos nätinnehavaren. Det får dock förutsättas de föreslagna reglerna kommer att påverka hyressättningen och att återbetalningen på så sätt kommer även hyresgästerna till del.

9.5 Nya regler för vindkraftsbonusen

9.5.1 Nuvarande regler

För el som framställs i vindkraftverk utgår en s.k. miljöbonus med 18,1 öre per kWh. Denna miljöbonus administreras via energiskattesystemet genom att den som levererar sådan el har rätt till ett avdrag i sin deklaration med 18,1 öre per kWh, 11 kap. 10 § femte stycket LSE. Det är alltså leverantören, och inte vindkraftsproducenten, som är den som tar emot bonusen. Tanken är att leverantören skall kompensera producenten för den erhållna bonusen. I praktiken går det till så att elleverantören redan i sin betalning till vindkraftsproducenten räknar med bonusen och kompenserar

producenten för den. Sammanlagt uppgår vindkraftsbonusen till drygt 100 miljoner kronor per år.

Det som ligger till grund för att beräkna vindkraftsbonusen är de mätvärden som nätinnehavaren förfogar över genom att el, som matas in i näten, mäts i den s.k. inmatningspunkten. Dessa mätvärden redovisas av nätinnehavaren till såväl elleverantören som vindkraftsproducenten.

9.5.2 Behov av ändrade regler och överväganden

En generell förutsättning i punktskattesammanhang för att avdrag skall medges, är att en mot avdraget svarande skattepliktig leverans föreligger och att skattskyldighet inträtt för leveransen. Som vindkraftsbonusen är utformad i dag stämmer avdragsrätten med dessa förutsättningar.

Elleverantören har levererat el som han tagit upp till beskattning. Om viss del av denna leverans består av el som han köpt av en vindkraftsproducent får han göra vindkraftsavdraget. Elleverantören vet alltså hur mycket av den el, som han tagit upp till beskattning, som härrör från vindkraft och kan då göra sitt avdrag. Det går alltså att skattemässigt följa de olika leden som leder fram till vindkraftsavdraget.

Om nätföretagen tar över elleverantörernas roll som skattskyldiga blir situationen en annan. Det som nätföretagen skall ta upp i sina deklarationer är det som överförts till slutkunderna. Det som skall ligga till grund för dessa deklarationer är således vad som elanvändare tar ut för förbrukning, det som mäts i den s.k. uttagspunkten. Nätföretaget har dock i dag ingen vetskap om hur mycket av den el som överförs, och som således skall beskattas, som härrör från vindkraft.

Frågan är således hur vindkraftsbonusen skall utformas i ett uppbördssystem där nätföretagen är skattskyldiga. Ett sätt skulle vara att nätföretagen övertog nuvarande avdragsrätt. Det skulle dock innebära att nätföretagen måste ta in uppgifter från elleverantörerna om hur mycket av levererad el som härrör från vindkraft. För att vara helt säker på att avdraget blir rätt beräknat, skulle nätföretagen också behöva stämma av med det nätföretag som har hand om inmatningspunkten för att kontrollera hur mycket vindkraftsel som överförts på elnätet. Vidare finns det inte för nätföretagen samma naturliga väg att kompensera vindkrafts-

producenterna, som den elleverantörerna har, som direkt via prissättningen till vindkraftsproducent kan åstadkomma detta.

Det som förefaller mest naturligt är att den som egentligen är tänkt att träffas av vindkraftsbonusen, dvs. producenten, erhåller den direkt. Om en vindkraftsproducent framställer skattepliktig el är han skattskyldig enligt 11 kap. 5 § första stycket 1 LSE. Skattskyldighet för leveranser inträder dock inte när el levereras till en någon annan som också är skattskyldig. Med dagens regler innebär det att skattskyldighet inte inträder när vindkraftsproducent levererar el till elleverantören. Inte heller om nätföretagen blir skattskyldiga kommer någon skattskyldighet att inträda eftersom systemet förutsätter att skattskyldighet inte inträder när el överförs mellan skattskyldiga personer. Vindkraftsproducent kommer således inte heller med det nya förslaget att ha någon beskattad el som han kan göra avdrag emot.

Det kan således konstateras att ett i system med nätföretag som skattskyldiga är det inte lämpligt att ordna vindkraftsbonusen genom att en skattskyldig gör ett avdrag i sin deklaration. Bonus bör därför ordnas på annat sätt, och det som förefaller mest ändamålsenligt är att en vindkraftsproducent kommer i åtnjutande av bonusen genom ett kompensationssystem. Vindkraftsbonusen kommer då att bli en fråga mellan vindkraftsproducent och beskattningsmyndigheten och kompensationen sker direkt till producenten.

9.5.3 Förslag

Kommitténs förslag: Nuvarande avdrag för el som framställts i ett vindkraftverk ersätts med ett system där vindkraftsproducenten erhåller motsvarande bonus som kompensation direkt från beskattningsmyndigheten.

Som framgått ovan förefaller det mest ändamålsenligt om den skattebaserade vindkraftsbonusen ges direkt till vindkraftsproducenten. Det bör ske genom att vindkraftsproducenten får ansöka om kompensation för den el som han producerat. Antalet juridiska personer som bedriver vindkraftsproduktion uppgår till drygt 200. Det bör därför inte skapa något större merarbete för beskattningsmyndigheten att hantera ansökningar om kompensation genom

särskilda beslut. Systemet med kompensation bör alltså utformas i likhet med de regler som i dag gäller för t.ex. återbetalning av energiskatt till industrier och jordbrukare, dvs. ansökningar ges in till beskattningsmyndigheten som fattar beslut utifrån varje ansökan.

Rätten till kompensation bör, liksom vad som i dag gäller för motsvarande avdragsrätt, endast omfatta sådan el som är skattepliktig. Elektrisk kraft är inte skattepliktig om den framställts i Sverige i ett vindkraftverk av en producent som inte yrkesmässigt levererar elektrisk kraft, 11 kap. 2 § 1 LSE. Det innebär att det för den el som framställs i ett vindkraftverk och inte yrkesmässigt distribueras vidare, utan endast förbrukas av producenten, inte är fråga om skattepliktig el. Således skall inte sådan el kunna ligga till grund för en ansökan om kompensation.

Elen blir skattepliktig om den levereras yrkesmässigt. Av departementspromemorian Lag om elcertifikat (Ds 2002:40), framgår att flertalet av de produktionsanläggningar som kommer att beröras av certifikatsystemet torde vara direkt anslutna till koncessionspliktiga elnät, a.a. s. 87. Vidare sägs att den kategori elproducenter som matar in el på icke koncessionspliktiga nät, i huvudsak torde bestå av ett litet antal industriföretag, vilka har produktion främst för den industriella verksamheten och innehavare av små vatten- eller vindkraftsanläggningar, som främst drivs för den egna jordbruksrörelsen och fastighetens behov.

Systemet med elcertifikat är avsett att tillämpas på vindkraft. Av uttalandena ovan framgår att merparten av den el som kan komma ifråga för kompensation distribueras vidare via koncessionspliktiga elnät. Nätföretagen mäter redan i dag hur mycket som går ut på elnätet. Från kontrollsynpunkt finns det således uppgifter att hämta från nätföretagen som kan stämmas av mot ansökningarna om kompensation. För dem som inte är anslutna till koncessionspliktiga nät, föreslås i nämnda departementspromemoria att innehavaren själv skall svara för mätning och rapportering av producerad el. Det förutsätts i promemorian att regeringen, eller efter delegation myndighet, skall meddela verkställighetsföreskrifter om denna rapportering. Även för vindkraftverk som distribuerar el till icke koncessionspliktiga elnät, bör man därför kunna förutsätta att det skall finnas möjligheter till kontroll av ansökningarna om kompensation. Det bör också vara möjligt att, utifrån uppgifter om t.ex. installerad effekt, göra en allmän bedömning av om uppgifterna i ansökan är rimliga.

Genom att miljöbonusen är utformad som ett avdrag betalas bonusen ut av staten varje kalendermånad. Detta talar för att även den nu förslagna kompensationen bör omfatta en kalendermånad. En sådan ordning innebär inga ränteförluster för staten jämfört med nuvarande regler och vindkraftsproducenterna bör inte heller hamna i ett nämnvärt sämre läge kassamässigt än i dag.

Från och med den 1 januari 2003 hanteras återbetalningar av vissa punktskatter att enligt reglerna i skattebetalningslagen (1997:483). Beslut om återbetalning fattas fortfarande av beskattningsmyndigheten, men själva utbetalningen sker via skattekontot. De nya reglerna omfattar bland annat återbetalning och kompensation enligt vissa regler i LSE. Samtidigt ändrades också reglerna så att det finns möjlighet att påföra skattetillägg om oriktig uppgift lämnas i en ansökan om återbetalning eller kompensation. Även den nu förslagna kompensationen till vindkraftsproducenterna bör omfattas av de nya reglerna. Utbetalningen av kompensationen skall alltså hanteras via skattekontot och oriktig uppgift i en ansökan medför att producenten kan komma att påföras skattetillägg. Det är också värt att nämna att skattebetalningslagen från den 1 januari 2003 också innehåller regler som gör det möjligt att revidera den som ansökt om återbetalning eller kompensation. Detsamma bör gälla för vindkraftsproducenterna.

10 Vissa utgångspunkter för en energiskatt på värme

I kommitténs utredningsuppdrag ingår inte att utreda utformningen av en eventuell energiskatt på värme. Det står emellertid kommittén fritt att lämna förslag till förändringar i andra närliggande frågor än de som uttryckligen behandlas i kommittédirektiven. Mot bakgrund av de överväganden som kommittén tidigare gjort beträffande näringslivets energibeskattning, och alldeles särskilt med hänsyn till kommitténs förslag om att i beskattningshänseende likställa el- och värmeproduktion med det övriga näringslivet, anser kommittén det befogat att på eget initiativ föreslå att en energiskatt på värme införs. Detta ligger i linje med de principer som riksdagen behandlat i samband med de beslut om grön skatteväxling som fattats för åren 2001, 2002 och 2003. Ytterligare skäl för att införa en sådan energiskatt anges under kommitténs överväganden i kapitel 3.

Kapitlet inleds med en kort bakgrund vari riksdagens beslut om grön skatteväxling tas upp i den del det berör energiskatt på värme. Därefter följer en sammanställning av tidigare utredningsarbeten m.m. av betydelse för kommitténs överväganden kring utformningen av en sådan energiskatt. I samband med att innehållet i departementspromemorian Utvärdering av Skatteväxlingskommitténs energiskattemodell (Ds 2000:73) redovisas ges också en sammanfattning av relevanta remissvar. Kapitlet avslutas med vissa beräkningar avseende beloppsmässiga konsekvenser m.m. Kommitténs överväganden och förslag kring utformningen av skatten återfinns därefter i kapitel 11.

10.1 Inledning

10.1.1 Bakgrund

Skatt på värme har övervägts vid flera tidigare tillfällen i det svenska lagstiftningsarbetet. Av olika skäl har någon sådan skatt dock ännu inte introducerats. Vid en internationell jämförelse kan fastslås att skatt på värme i form av en konsumtionsskatt såsom den som nu diskuteras, såvitt känt, ännu inte har införts i omvärlden. I Norge tas sedan år 2000 en särskild skatt ut på olja som används för uppvärmningsändamål (se avsnitt 14.1.3). I Danmark tas skatt ut på värme som produceras med avfall (se tabell 14.1). Någon harmonisering finns inte inom EU och inte heller i det kommande energibeskattningsdirektivet föreslås någon sådan. Tvärtom framgår av tillgängligt direktivförslag att beskattning av värme inte omfattas av direktivet. Det sagda innebär att Sverige har förhållandevis stor frihet vid utformningen av en konsumtionsskatt på värme. Det bör dock beaktas att även om det inte finns någon EG-rättslig harmonisering på det här området måste EG:s regler om statligt stöd iakttas (se avsnitt 12.6).

10.1.2 Riksdagens beslut om grön skatteväxling

Såsom tidigare beskrivits i kapitel 2 har riksdagen fattat beslut om s.k. grön skatteväxling vid behandlingen av budgetpropositionerna för åren 2001, 2002 och 2003. I budgetpropositionen för år 2001 (prop. 2000/2001:1, s. 36) anför regeringen bland annat att det vid produktion av el och värme eftersträvas en likformig beskattning med uttag enbart av koldioxidskatt för direkt och indirekt konkurrensutsatta sektorer. Vidare anförs att likformigheten främjar en rationell användning av resurser och bidrar till stabila skatteintäkter. För att balansera det lägre skatteuttaget vid produktion av värme föreslår man att det införs en konsumtionsskatt på värme. Vid valet av skattenivå anför regeringen att elproduktionens konkurrenssituation samt utvecklingen av gröna certifikat bör beaktas.

10.2 Departementspromemorian Förändrad kraftvärmebeskattning (Ds 1994:28)

Departementspromemorian togs fram av en interdepartemental arbetsgrupp som hade i syfte att analysera den vid tidpunkten gällande energibeskattningens betydelse för såväl förutsättningarna för utbyggnad och drift av kraftvärmeverk och fjärrvärmeverk som för bränslevalet i kraftvärme- och fjärrvärmeproduktion. I gruppens uppdrag ingick också att redovisa överväganden och förslag till åtgärder inom energibeskattningen för att undanröja eventuella hinder för en ekonomiskt försvarbar utbyggnad av kraftvärme och användning av biobränslen.

Arbetsgruppen lanserade tre olika skattemodeller med förslag på olika tänkbara förändringar av (kraft) värmebeskattningen. Arbetsgruppen var överens om att en enhetlig beskattning av el- och värmeproduktion är en av förutsättningarna för att energiskattesystemet skall kunna styra mot de uppsatta energi- och miljöpolitiska målen. En sådan enhetlig beskattning kan ske från två utgångspunkter. Arbetsgruppen kunde dock inte enas om på vilket sätt detta skulle ske. Nedan redogörs för de två enhetliga modeller som diskuterades (skattemodellerna II och III). Skattemodell II utgick ifrån den bärande principen att el- och värmeproduktion i kraftvärmeverk respektive värmeproduktion i fjärrvärmeverk skulle beskattas som industriell verksamhet. För att detta skulle kunna uppnås krävdes enligt arbetsgruppen att: • energiskatten på bränslen och el som förbrukas i kraftvärme-

verk och fjärrvärmeverk slopas och, • att 25 procent av den generella koldioxidskatten på insatta

bränslen (industrinivå) tas ut oavsett om det är el eller värme

som produceras.

Modellen innebär en minskad beskattning vid användning av fossila bränslen vid el- och fjärrvärmeproduktion. Enligt arbetsgruppen förutsätter modellen därför att bidrag ges vid biobränsleanvändning, vilket skulle kunna behålla biobränslenas konkurrenskraft på en tillräckligt hög nivå i kraft- och värmeproduktionen.

För att finansiera skattesänkningen och bidraget föreslogs att en punktskatt på fjärrvärmeleveranser (värmeenergiskatt) skulle införas i konsumentledet. Denna värmeenergiskatt skulle tas ut vid leveranser av fjärrvärme till ickeindustriell verksamhet, dvs. till hushåll, servicenäringar m.m. Enligt de beräkningar som gjordes

krävdes att värmeenergiskatten uppgick till 4,5 öre per kWhvärme för att skattemodellen skulle bli statsfinansiellt neutral. En förändring av värmeenergiskatten med 1 öre per kWhvärme beräknades påverka skatteintäkterna med 300–400 miljoner kronor.

Analyserna av biobränsleanvändningen indikerade att biobränslena skulle behöva ett bidrag på 4 öre per kWhel för en fortsatt användning av biobränslen i befintliga värme- och kraftvärmeverk. Därutöver beräknades att ett investeringsbidrag om 2 000 kronor per kWel skulle behövas för att ge fortsatta incitament för utbyggnad av den biobränsleeldade kraftvärmeproduktionen.

Den bärande principen i skattemodell III var att el- och värmeproduktion i kraftvärmeverk respektive värmeproduktion i fjärrvärmeverk skulle beskattas som icke industriell verksamhet när det gäller koldioxidskatt. Energiskatten slopas dock på fossila bränslen som förbrukas i kraftvärme- och fjärrvärmeproduktion. Modellen utgick från följande komponenter: • den generella koldioxidskattesatsen tas ut på fossila bränslen

som förbrukas i el- och värmeproduktion i kondenskraftverk, kraftvärmeverk och fjärrvärmeverk,

• den allmänna energiskatten på fossila bränslen slopas i kraft-

värme- och fjärrvärmeverk, • 25 procent av den generella koldioxidskatten på bränslen

(industrinivå) tas ut på fjärrvärmeleveranser till industriell

verksamhet, • den allmänna energiskatten på elektrisk kraft tas ut på den

elenergi som förbrukas i elpannor och värmepumpar, och • ett elproduktionsbidrag på 11 öre per kWhel införs.

Skattebelastningen i fossileldad kraftvärmeproduktion ökar med den koldioxidskatt som förutsätts med denna modell. För att inte kraftvärmeproduktionens konkurrenskraft gentemot t.ex. utländsk kolkondens skulle påverkas negativt föreslogs bidrag för bränslebaserad elproduktion på 11 öre per kWhel.

En punktskatt på fjärrvärmeleveranser (värmeenergiskatt) föreslogs för att finansiera skattesänkningen och bidraget. Värmeenergiskatten tas ut vid leveranser av fjärrvärme till icke industriell verksamhet. För den del av arbetsgruppen som förordade skattemodell III föreslogs denna med vissa modifieringar, varav den viktigaste i nu aktuellt hänseende torde vara att man i stället för en energiskatt på värme förordade en höjd energiskatt på elektrisk

kraft. Detta gjordes med motiveringen att det huvudsakliga finansieringsbehovet, till följd av den föreslagna omläggningen, skulle bero på införandet av ett produktionsbidrag på elkraft och att det därför ansågs rimligare att höja elskatten än att införa en energiskatt på värme.

Departementspromemorian ledde inte till några förändringar i beskattningen av värme- och elproduktion. Någon energiskatt på värme infördes inte.

10.3 Skatteväxlingskommittén slutbetänkande Skatter, miljö och sysselsättning (SOU 1997:11)

I avsnitt 2.5.2 redovisas huvuddragen i Skatteväxlingskommitténs modell. På värmesidan förordade kommittén en lösning som bestod i att fjärrvärme- och kraftvärmesektorernas energibeskattning skulle jämställas med industrin m.fl. nedsättningsberättigade sektorer. En sådan modell skulle innebära att energiskatt inte längre utgick för värmeproduktion. Den tidigare energiskatten som utgick på bränslen som användes i värmeproduktionen föreslogs omvandlas till en energiskatt att tas ut i konsumtionsledet, enligt samma principer som dagens energiskatt på el. Några närmare överväganden kring skattens utformning gjordes dock inte av Skatteväxlingskommittén. Man menade dock att sättet för skatteuttag var principiellt enkelt. Skatten kräver att mängd levererad värme kan mätas. Hos flertalet kunder torde det finnas mätare med tillräcklig noggrannhet. I annat fall måste mätare installeras.

Skatteväxlingskommittén diskuterade de två huvudproblem som en likformig beskattning ger upphov till. Dels fördyras den fossilbaserade elproduktionen, speciellt kondensproduktionen, dels försämras konkurrenskraften för biobränslen och spillvärme. Genom att göra olika räkneexempel med olika nivåer på koldioxidskatten påvisades med all tydlighet de problem som uppstår när flera mål skall uppnås med ett enda medel. Detta illustreras mycket väl av målkonflikten mellan biobränsle och inhemsk kondenskraft. Biobränslen gynnas av hög koldioxidskatt medan inhemsk kondenskraft missgynnas. Att gynna biobränslen och samtidigt undvika att inhemsk kondenskraft ersätts av importerad kräver därmed ytterligare styrmedel utöver skatteinstrumentet.

Beträffande biobränsleanvändningen indikerade gjorda analyser (vid en koldioxidskattenivå om 25 procent av den generella nivån)

att biobränslena skulle behöva ett bidrag på 4 öre per kWhel för att bibehålla sin konkurrenskraft i befintliga anläggningar. Detta bidrag borde vara tidsbegränsat och administreras utanför skattesystemet samt begränsas till fjärrvärmeleverantörer. Vidare måste ett investeringsbidrag motsvarande 4 000 kronor per kWel införas för att biobränsleeldade kraftvärmeverk skulle vara det mest konkurrenskraftiga alternativet vid nyinvestering.

10.4 Departementspromemorian Utvärdering av Skatteväxlingskommitténs energiskattemodell (Ds 2000:73)

I den energipolitiska propositionen En uthållig energiförsörjning (prop. 1996/97:84) aviserades en översyn av energibeskattningen. Regeringen uttalade därvid att översynen skulle beakta riktlinjerna för energibeskattningen i 1997 års energiöverenskommelse samt analysera och precisera den energiskattemodell som presenterats av Skatteväxlingskommittén i dess slutbetänkande Skatter, miljö och sysselsättning (SOU 1997:11). En sådan översyn ägde rum inom Regeringskansliet och slutfördes av en arbetsgrupp inom Finansdepartementet. Resultatet av översynen presenterades i departementspromemorian Utvärdering av Skatteväxlingskommitténs energiskattemodell (Ds 2000:73). I departementspromemorian drogs riktlinjer upp kring ett eventuellt införande av en energiskatt på värme. Huvuddragen i dessa riktlinjer redovisas nedan.

10.4.1 Principer för uttag av energiskatt på värme

En av beståndsdelarna i det alternativ som utvärderades var att värmesektorn skulle ges samma energiskattevillkor som tillverkningsindustrin och jordbrukssektorn, dvs. att ingen energiskatt skulle tas ut och att en reducerad koldioxidskatt skulle betalas för de bränslen som används för värmeproduktion. Den tidigare energiskatten som utgick på bränslen i värmeproduktionen skulle omvandlas till en energiskatt på värme att tas ut i konsumtionsledet. Energiskatten på värme föreslogs, i likhet med dagens energiskatt på el, tas ut oberoende av vilken produktionsform som använts för att framställa värmen. Skattens storlek föreslogs till ett belopp innebärande att skatteomläggningen beräknades bli stats-

finansiellt neutral på sikt. Vissa praktiska svårigheter med att införa en skatt på värme uppmärksammades. Därvid fastslogs att särskilt definitionen av fjärrvärme vållar problem.

10.4.2 Omfattningen av energiskatten på värme

Det antagande som gjordes vid utvärderingen utgick ifrån att en värmeskatt i princip borde omfatta alla stora värmeproducerande och värmedistribuerande anläggningar oberoende av vem som producerar värmen eller vem som förbrukar den. Dock antogs att skattesatsen i viss mån skulle variera beroende på förbrukarkategori. Sålunda antogs att en nollskattesats på värme skulle gälla vid förbrukning inom industrin samt växthus- och jordbrukssektorerna. Skatten på värme borde alltså kunna konstrueras med energiskatten på el som förebild.

10.4.3 Effektgräns används som definition av begreppet fjärrvärme

Beträffande definitionen av fjärrvärme anför arbetsgruppen följande. Om en värmeenergiskatt införs kommer definitionen av begreppet fjärrvärme att få större betydelse än i dag. För fjärrvärmeproducenter med obeskattade bränslen ökar kostnaderna med värmeenergiskattens belopp, medan detta inte behöver vara fallet för dem som använder fossila bränslen. Här kan reduceringen av energi- och koldioxidskatten på insatta bränslen bli lika stor eller större än den energiskatt på värme som införs. Resultatet beror på anläggningen och den valda bränslemixen. Vid formulering av en bättre fjärrvärmedefinition ligger det närmast till hands att på något sätt använda en storleksgräns, t.ex. genom att anknyta till den installerade värmeeffekten. Det bör då vara den sammanlagda installerade effekten i alla anslutna värmeproduktionsenheter som är avgörande. En effektgräns bör vara enklare att hantera praktiskt än en energigräns. En energigräns har den nackdelen att det finns risk för att vissa värmeleverantörer endast blir skattskyldiga tidvis. Detta skulle medföra praktiska problem vid beskattningen. En storleksgräns, även om den är på en låg nivå, riskerar dock att utesluta några värmedistributionssystem som i dag betraktas som fjärrvärmeanläggningar. Utifrån detta resonemang förordades att

en effektgräns om 10 MW skulle tillämpas såsom definition på fjärrvärme, innebärande att insatsbränslena lågbeskattades. Denna gräns avsåg den sammanlagda installerade värmeeffekten i ett ledningssystem från en eller flera energiframställningsanläggningar. För mindre anläggningar skulle i stället samma regler gälla som för individuell uppvärmning, dvs. full energi- och koldioxidskatt skulle tas ut på insatta bränslen.

I promemorian fördes en diskussion i vad mån det kunde bli mer eller mindre gynnsamt för en värmeproducent att tillhöra den ena eller andra skatteordningen. Något entydigt svar kunde inte ges på den frågan. Rent allmänt anfördes dock att skillnaderna inte borde bli så stora, och att i annat fall kunde energiskatten på bränslen i övrigsektorn och värmeskatten kalibreras om.

10.4.4 Beräkning av energiskatten på värme

Arbetsgruppen gjorde antagandet att skattesatsen för värme som förbrukas inom industri-, jordbruks-, el-, kraftvärme- och fjärrvärmeproduktion, skulle vara 0 öre per kWh och att skattesatsen för förbrukning i övriga fall skulle vara 1,5 öre per kWh. Nämnda skattesatser beräknades medföra en överfinansierad omläggning vilket antogs behövas för att på sikt, efter beteendeförändringar, få en finansierad omläggning. Dock påtalades särskilt att frågan om omläggningen borde överfinansieras behövde analyseras närmare via olika former av känslighetsanalyser.

10.4.5 Fjärrkyla

Inga särskilda regler om beskattning av fjärrkyla föreslogs med motiveringen att det var svårt att se några skäl för en sådan särskild fjärrkylabeskattning. Energiskatt föreslogs alltså även fortsättningsvis tas ut på den el som förbrukas för framställning av fjärrkyla, och – om bränsleanvändning skulle förekomma – energi- och koldioxidskatt på bränslet.

10.4.6 Uppbördsregler

Arbetsgruppen föreslog att uppbördsreglerna skulle utformas med energiskatten på el som förebild och införas i ett nytt 11 a kap. i lagen (1994:1776) om skatt på energi. Leverantören, dvs. den som tillhandahåller fjärrvärmen till slutkonsumenten, borde vara den som är skyldig att betala skatten. Vid egen förbrukning skulle dock producenten vara skattskyldig. Möjlighet skulle ges till uppskattning av värmeförbrukning då uppmätning inte sker. Skattskyldighet skulle inträda vid leveranspunkten. Arbetsgruppen föreslog vidare att skatten skulle tas ut endast för ledningsbunden värme, och slutligen att skatten endast skulle tas ut på värme som direkt användes för uppvärmning.

10.4.7 Värmeskatt inom EU

Arbetsgruppens inställning var att det inte var några EG-rättsliga komplikationer med att inför en värmeskatt. En värmeskatt omfattas inte av nuvarande punktskatteregler. Medlemsstaterna har rätt att införa punktskatter utöver de som regleras av gemenskapsrätten under förutsättning av de inte kräver någon gränsformalitet mellan medlemsstaterna. Någon handel med värme sker inte över gränserna, och energiskatten på värme ansågs således inte ställa till med några problem i ett EU-perspektiv.

10.5 Remissyttranden över Ds 2000:73

Departementspromemorian Utvärdering av Skatteväxlingskommitténs energiskattemodell (Ds 2000:73) har remissbehandlats. Av de cirka åttio remissinstanserna har ett tiotal valt att yttra sig över vad som anförts i utvärderingen kring det eventuella införandet av en värmeskatt. De flesta uppehåller sig kring resonemang rörande den föreslagna effektgränsen om 10 MW.

10.5.1 Allmänt

Boverket ställer sig tveksamt till om lägre kostnader i fjärrvärmeproduktionsledet leder till lägre kostnader i konsumtionsledet, vilket skulle kompensera införandet av en värmeskatt.

EnergiRådgivarna anför att förslaget innebär försämrad konkurrenskraft för spillvärmen.

Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) anför att nya gränsdragningsoch definitionsproblem uppstår om värmeskatten införs enligt förslaget. Ett exempel är avgränsningen av värmeskatten där arbetsgruppen föreslår att ledningssystem överstigande 10 MW installerad effekt slipper betala värmeskatten. Å andra sidan får dessa mindre producenter betala full energi- och koldioxidskatt på insatta bränslen. LRF ser här en betydande risk att arbetsgruppens modell leder till nya former av skatteplanering och konkurrenssnedvridningar. Vidare torde de mindre värmeproducenterna missgynnas och incitamenten att konvertera från olja till biobränsle minska. Detta vore mycket allvarligt eftersom det är inom detta segment som den stora potentialen för biobränsle finns.

LESAB motsätter sig införandet av en värmeskatt och får förstås motivera detta med att förslaget motverkar värmeproduktion med t.ex. solenergi.

Mälarenergi AB anför bland annat att 10 MW gränsen motverkar satsningar på exempelvis biobränslen.

Sveriges Fastighetsägareförbund anför att det inte finns några garantier för att fjärrvärmeproducenterna sänker prisnivån på värme efter en skatteomläggning och anser därför att de beräkningar som gjorts av prisnivån på fjärrvärme efter en eventuell skatteomläggning bygger på alltför osäkra antaganden. Förbundet kan inte heller se något skäl till en överfinansiering av en eventuell omläggning. Vidare skall överskottsvärme som uppkommit i samband med industriella processer, och annars skulle ha spillts bort, inte beskattas. Skatt på spillvärme är en ny skatt som kommer att drabba fastighetsägarna och öka deras kostnader och dessutom skulle en beskattning kunna leda till att utnyttjandet av denna resurs minskar.

Svenska Trädbränsleföreningen anser att den föreslagna kategoriklyvningen för värmeverk vid 10 MW effekt skulle leda till avsevärda gränsdragnings- och tolkningsproblem samt paragrafbeteende och snedvridning.

Villaägarnas Riksförbund får anses ifrågasätta om skatteomläggningen slår igenom hos värmeproducenterna så att dessa sänker sina priser gentemot konsumenterna. Förbundet tillstyrker skatteomläggningen endast under förutsättning att det finns en beredskap för att säkerställa oförändrad slutkostnad i konsumtionsledet.

10.5.2 Svensk Energi och Svenska Fjärrvärmeföreningen

Svensk Energi och Svenska Fjärrvärmeföreningen anför följande om den effektgräns om 10 MW som arbetsgruppen förordar. Valet av avgränsning är inte enkel. Det kan få stora konsekvenser för enskilda anläggningar beroende på vilken sida om gränsen man hamnar. Kreativiteten för att komma på rätt sida om gränsen kan komma att bli stor om det finns uppenbara skattetekniska fördelar att tillhöra den ena eller andra sektorn. Svensk Energi och Svenska Fjärrvärmeföreningen anser att det krävs en definition av fjärrvärme som visar vilka verksamheter som kan hänföras till industrin. Den definition som användes inom utredningen Effektiva värme- och miljölösningar (SOU 1999:5) kan vara en bra början. Den innehöll följande punkter: Det finns ett kund/ leverantörsförhållande, värme mäts och faktureras, värme bjuds ut kommersiellt, alla som så önskar får ansluta sig etc. Eftersom gränsdragningen är komplicerad bör utformningen av avgränsningen mellan sektorerna noggrant studeras/utredas. Vad beträffar fjärrkyla anser Svensk Energi och Svenska Fjärrvärmeföreningen att denna skall likställas med fjärrvärme, dvs. betraktas som industriell energiproduktion.

10.6 Värme- och gasmarknadsutredningen delbetänkande Effektiva värme- och miljölösningar (SOU 1999:5)

Värme- och gasmarknadsutredningen hade till huvuduppgift att lämna ett nytt förslag till naturgaslagstiftning. Därutöver hade utredningen även till uppgift att analysera vissa delar av fjärrvärmemarknaden. Av särskilt intresse i nu aktuellt hänseende är de resonemang som förs kring en definition av begreppet fjärrvärme, vilket återges nedan:

I statistiska sammanhang brukar värmeförsörjning klassificeras i näringsgrenen ”El-, gas-, värme- och vattenförsörjning” (SNI 41). Svenska Fjärrvärmeföreningen har använt marknadsmässiga kriterier för att definiera fjärrvärme. Enligt dessa kriterier kännetecknas en fjärrvärmeanläggning av: • ett kund/leverantörsförhållande, • att leverantören mäter och fakturerar värme, • att flera ägare av byggnader är kunder samt

• att värmen bjuds ut kommersiellt och alla (inom rimligt

avstånd) som vill ansluta sig får göra detta.

Med den marknadsmässiga definitionen faller de allra minsta hetvattencentralerna och de individuella värmesystemen utanför. Under de senaste åren har begreppet närvärme börjat användas. Med närvärme avses ofta ett litet värmesystem som t.ex. ägs av en ekoby. En annan typ av värmeförsörjningssystem, utanför begreppet fjärrvärme, där också ett kund/leverantörssystem råder är affärsverksamhet med ”färdig värme” som bygger på professionell pannskötsel som tjänst. Samägda pannor i ett gemensamt bolag förekommer också i dessa lösningar. Sammanfattningsvis visar ovanstående beskrivning att den tekniska utvecklingen går mot större mångfald av system. Kombinationer av system inom samma företag blir också allt vanligare. Exempel på sådana system är kombinat med kraftvärmeverk, avfallsförbränningsanläggning och pelletstillverkning. Kombinationer av bränsleslag och leverantörs- och kundförhållanden blir också vanligare. Begreppet fjärrvärme har således blivit alltmer sammansatt.

10.7 Pågående utredningsarbete inom fjärrvärmeområdet

Regeringen beslutade den 12 december 2002 att tillsätta utredningen Fjärrvärme på värmemarknaden (dir. 2002:160). Utredningen skall undersöka konkurrensen på värmemarknaden och föreslå åtgärder för att bättre skydda konsumenten mot oskäliga priser på fjärrvärme. I det ingår att analysera behovet av tillsyn av priserna på fjärrvärmemarknaden. Fjärrvärmedistributionen utgör ett naturligt monopol, vilket innebär att det saknas förutsättningar för fler än ett företag på marknaden eftersom det inte är ekonomiskt rimligt att bygga ut parallella nät för distributionen. Det innebär bland annat att det finns en risk för monopolprissättning. Utredningen skall även analysera möjligheterna att införa tredjepartstillträde till fjärrvärmenäten. Det skulle innebära att även andra företag än det som äger fjärrvärmenätet får utnyttja nätet för att sälja sin värme direkt till konsumenten. Bakgrunden till utredningen är att Energimyndigheten på regeringens uppdrag har följt utvecklingen på fjärrvärmemarknaden efter den omreglering som genomfördes 1996. Uppföljningarna visar att konsumenternas ställning är svag i

förhållande till fjärrvärmeföretagen och att konkurrensen behöver stimuleras på fjärrvärmemarknaden. Uppdraget skall vara avslutat senast den 30 juni 2004.

10.8 Vissa beloppsmässiga konsekvenser

För år 2002 beräknas punktskatteintäkterna från energisektorn uppgå till cirka 1 800 miljoner kronor (av dessa härrör 1 miljard kronor från energiskatten på el). Detta belopp kan vägas mot statens intäkter vid en sådan likställd energibeskattning av näringslivet som föreslås i kapitel 3 och som utgör grundtanken för kommitténs förslag. I tabell 10.1 nedan redovisas storleken på koldioxidskatteintäkterna från energisektorn vid vissa utvalda koldioxidskattenivåer. Dessutom redovisas hur hög energiskatten på värme måste vara för att i utgångsläget få en budgetneutral omläggning. I beräkningen har inte korrigerats för eventuella beteendeförändringar, vilka i en förlängning kan ställa krav på viss överfinansiering för att omläggningen skall vara finansierad även på längre sikt. Tabellen kan jämföras med kommitténs förslag om att inledningsvis sätta skattenivån till 3 öre per kWh.

Tabell 10.1. Beräknade skatteintäkter från energisektorn samt nivå på värmeskatten vid en generell energibeskattning för näringslivet

Intäkter Nivå på värmeskatten Koldioxidskattenivå 2 (mnkr) (öre per kWh)

30 % av 2002 års nivå (18,9 öre per kg CO2) 300 7,0 50 % av 2002 års nivå (31,5 öre per kg CO2) 420 6,5 100 % av 2002 års nivå (63 öre per kg CO2) 830 5,0 25 % av 2003 års nivå (19 öre per kg CO2) 280 7,1 50 % av 2003 års nivå (38 öre per kg CO2) 560 6,0 100 % av 2003 års nivå (76 öre per kg CO2) 1 100 5,0 1 Ingen energiskatt tas ut. Koldioxidskatt tas ut till samma nivå över hela näringslivet. Begränsningsregeln gäller för skatt överstigande 0,7 procent av försäljningsvärdet. 2 Vid ett totalt beskattningsunderlag om ca 25 TWh. Källa: Finansdepartementet och egna beräkningar.

11 Utformningen av en energiskatt på värme

Kommitténs förslag: En energiskatt införs på konsumtion av fjärrvärme. Skatten skall vara utformad enligt följande principer: - Skattepliktig värme är värme som levereras från ett fjärrvärmesystem. - Skattesatsen skall vara 0 öre per kWh för värme som förbrukas i näringslivet och 3,0 öre per kWh för värme som förbrukas av hushåll och offentlig förvaltning. - Skattskyldiga skall de vara som producerar eller levererar fjärrvärme. Även den som fått skattefri fjärrvärme överförd mot försäkran kan bli skattskyldig om värmen används för icke avsett ändamål. - Skattskyldigheten inträder när skattepliktig värme distribueras till förbrukare som inte är skattskyldig. För den som mot försäkran erhållit skattefri värme, men som förbrukat värmen för ett icke avsett ändamål och därigenom blivit skattskyldig inträder skattskyldigheten när värmen levereras till en köpare eller tas i anspråk för annat ändamål än försäljning. - Uppbörden av energiskatten på värme skall huvudsakligen administreras genom skattekontosystemet och reglerna i skattebetalningslagen (1997:483).

Skälen bakom att införa en energiskatt på värme har tidigare redovisats i betänkandets kapitel 3. I förevarande kapitel redovisas kommitténs överväganden och förslag avseende den närmare utformningen av en sådan konsumtionsskatt på värme. Kommitténs förslag omfattar såväl materiella regler som nödvändiga förfaranderegler. Reglerna för energiskatten på värme föreslås placeras i kapitel 12 i lagen (1994:1776) om skatt på energi, LSE.

Detta för med sig att det nuvarande kapitel 12 Överklagande placeras i ett nytt kapitel 13.

När det gäller värmeskatten i ett europeiskt perspektiv kan kommittén konstatera att det för närvarande inte finns någon harmonisering på detta område. Någon sådan harmonisering sker inte heller genom det kommande energibeskattningsdirektivet, då beskattning av värme (s.k. output-beskattning) ligger utanför tillämpningsområdet för detta direktiv. Detta innebär emellertid inte att kommittén kan bortse från EG:s statsstödsregler vid utformningen av sitt förslag. Kapitlet avslutas därför med en bedömning av förslagets förenlighet med dessa regler.

Till grund för kommitténs överväganden ligger bland annat de diskussioner om utformningen av en värmeskatt som fördes i departementspromemorian Utvärdering av Skatteväxlingskommitténs energiskattemodell (Ds 2000:73) samt en inhämtad konsultrapport, vilken belyser möjligheterna att införa en värmeskatt i Sverige. Dessutom har branschföreningarna Svensk Energi och Svenska Fjärrvärmeföreningen lämnat synpunkter på förslaget.

När det gäller konsekvenserna av att införa en energiskatt på värme återfinns vissa konsekvensanalyser i kapitel 16.

11.1 Skattepliktig värme

11.1.1 Inledning

Kommitténs förslag om en generell beskattningsnivå för näringslivet innebär att energiomvandlingssektorn får sänkt skatt på sin insatsenergi, i den mån den energi som används är skattepliktig. Omläggningen innebär därför med nödvändighet ett skattebortfall. Ett huvudsyfte bakom införandet av en energiskatt på värme är att kompensera för detta skattebortfall. Skatten är således fiskal till sin natur. Som sådan bör den, i enlighet med Skatteväxlingskommitténs resonemang, inte tas ut på förbrukning i näringslivet utan endast på förbrukning i hushåll och i offentlig förvaltning. Nämnda skattebortfall är till största delen hänförligt till vad som i dagligt tal brukar benämnas fjärrvärmeproduktion. En rimlig utgångspunkt synes därför vara att den energiskatt som skall tas ut på värme, skall tas ut på fjärrvärme. Denna utgångspunkt sammanfaller med de överväganden som gjorts i andra sammanhang beträffande en sådan

1 Fjärrvärmebyrån AB (2002). Värmeskatt för fjärrvärme i Sverige.

omläggning som nu är aktuell (jfr kapitel 10). Med detta synsätt bildar begreppet fjärrvärme ramen för den skattepliktiga värmen. I nästa avsnitt diskuteras hur den skattepliktiga värmen närmare skall definieras.

11.1.2 Överväganden

I den svenska lagstiftningen saknas en legal definition av begreppet fjärrvärme. Det finns inget koncessionsförfarande för fjärrvärme i Sverige, såsom det exempelvis gör i Norge. Historiskt har fjärrvärme alltid varit ett frivilligt åtagande som fjärrvärmeföretagen har tagit på sig, nästan alltid med ett kommunalt ursprung. Det finns således ingen separat lag som definierar fjärrvärme eller tvångsmässigt fastställer ett fjärrvärmeföretags skyldigheter och rättigheter. Lagen (1981:1354) om allmänna värmesystem erbjuder visserligen ett sådant regelsystem, men ett frivilligt sådant. Fjärrvärmen skiljer sig därvid från andra kollektiva nyttigheter som vatten, avlopp, telekommunikation och eldistribution, vilka är reglerade på ett helt annat sätt.

Som framgår av genomgången i kapitel 9 har det från tid till annan resonerats kring begreppet fjärrvärme och dess definition. I Värme- och gasmarknadsutredningens delbetänkande Effektiva värme- och miljölösningar (SOU 1999:5) förs en förtjänstfull diskussion kring begreppet fjärrvärme (se avsnitt 10.6 ovan). Dock konstateras att begreppet blivit alltmer sammansatt och att det därför blivit svårare att ge det en entydig definition. Mot denna bakgrund finns det egentligen ingen anledning för kommittén att skapa någon ny definition av begreppet. Tvärtom ser kommittén fördelar med att även i beskattningshänseende ha en definition som i stort sett motsvarar vad som i dagligt tal kan anses vara fjärrvärme. Inte minst pedagogiskt torde detta underlätta för allmänheten att förstå den nya skattens funktion och sättet för dess uttagande. Eftersom definitionen kommer att vara avgörande för skatteplikten på värme krävs dock att vissa justeringar görs av begreppet jämfört med hur det definieras i Värme- och gasmarknadsutredningens delbetänkande. Nedan följer kommitténs resonemang kring de olika kriterier som kan vara lämpliga att inkludera i en definition av skattepliktig värme.

1. Skall varje nät, eller den juridiska personen som helhet vara skattskyldig?

I departementspromemorian Utvärdering av Skatteväxlingskommitténs energiskattemodell (Ds 2000:73) föreslogs att varje näts fysiska storlek skulle avgöra skattskyldigheten. Den sammanlagda installerade värmeeffekten i ett ledningssystem från en eller flera energiframställningsanläggningar skulle alltså vara avgörande för om energiskatt skulle tas ut på den värme som producerades. I detta sammanhang kan man dock se den juridiska person som fjärrvärmeföretaget utgör som den skattskyldiga enheten. Å ena sidan skulle en sådan utgångspunkt innebära att olika skattskyldighet inte föreligger inom en och samma juridiska person. Detta skulle förenkla beskattningsförfarandet. Å andra sidan måste risken för missbruk med värmeförsörjning till icke näringsidkare på många olika platser beaktas. Denna invändning talar för förslaget från departementspromemorian att varje näts fysiska storlek skall avgöra skattskyldigheten. Med hänvisning till missbruksrisken ansluter sig kommittén till förslaget i departementspromemorian. Detta betyder att ett fjärrvärmeföretag med många olika fjärrvärmenät måste hålla reda på i vilket nät en kund är ansluten för att kunna avgöra skattskyldigheten. Detta förfarande ger också en konkurrensneutralitet när det gäller start av små fjärrvärmesystem. Det kriterium som kommittén väljer i förevarande sammanhang är således att fjärrvärmenätet skall bestå av ett sammanhängande ledningsnät. Vad som då eventuellt kan diskuteras är om det bör uppställas några legala krav på nätet som sådant, dvs. vad som kan krävas för att anse ledningsnätet vara sammanhängande. Detta bör dock kunna lösas genom den praktiska rättstillämpningen, möjligen med stöd av allmänna råd utfärdade av Riksskatteverket.

2. Ett marknadsmässigt kriterium

Genom att som utgångspunkt ha en marknadsmässig definition faller de allra minsta hetvattencentralerna och de individuella systemen utanför fjärrvärmen. Detta är i allra högsta grad önskvärt, inte minst med tanke på att begränsa antalet skattskyldiga. En marknadsmässig definition ligger också i linje med den allmänna uppfattningen om vad fjärrvärme är, nämligen kommersiella leveranser av värme till ett antal olika kunder. Vad som närmast bör

införas som kriterium är då att det skall föreligga just ett kund/leverantörsförhållande baserat på avtal. Detta kriterium bör dessutom kompletteras med ett krav på att värmen skall bjudas ut kommersiellt inom distributionsområdet.

3. Effekt- eller energigränskriterium

I departementspromemorian Ds 2000:73 föreslogs att en effektgräns om 10 MW skulle tillämpas för att avgränsa fjärrvärmebegreppet (vilket för kommitténs vidkommande motsvarar skatteplikten). Effekt är den hastighet med vilken värme omvandlas, distribueras eller levereras i ett värmesystem. Den kan definieras på många olika sätt: totalt installerad effekt i alla anslutna produktionsanläggningar, systemets nominella effektbehov vid dimensionerade tillstånd eller summan av alla kunders abonnerade effektbehov om detta mått används i företagets prissättning. Gemensamt för alla dessa sätt är att det finns tvetydigheter i bestämningen. Bland annat kan ifrågasättas hur effekt för en spillvärmeleverans eller reservlastanläggningar skall definieras.

Kommittén föreslår därför i stället att en energivolymgräns, som baseras på den beskattningsbara storheten, dvs. levererad värmemängd per, år skall tillämpas. En sådan volymgräns finns redan som förebild i den svenska lagstiftningen när det gäller avgiftsskyldigheten för kväveoxidavgiften, där volymgränsen är 25 GWh per år; se 3 § lagen (1990:613) om miljöavgift på utsläpp av kvävoxider vid energiproduktion. En fördel med en volymgräns är att detta mått är lätt tillgängligt, antingen från företagens årsredovisningar eller från Fjärrvärmeföreningens årliga statistik, vilket bland annat är en fördel vid revisioner osv.

Frågan är då på vilken nivå volymgränsen skall ligga. Ett krav vid bestämmande av volymgränsen är att endast en obetydlig andel av den totala försäljningsvolymen hamnar utanför underlaget för skatten. I tabell 11.1 presenteras några olika volymgränser och vilken omfattning dessa skulle få inom Fjärrvärmeföreningens medlemskrets. En volymgräns på 30 GWh per år innebär att 98,5 procent av Fjärrvärmeföreningens värmeförsäljning skulle omfattas av en energiskatt på värme. Beskattningsförfarandet blir relativt enkelt att administrera eftersom endast ca 130 företag berörs. Med en volymgräns på 30 GWh kommer 97,5 procent av all

svensk fjärrvärme att omfattas, då Fjärrvärmeföreningens medlemmar står för 99 procent av alla fjärrvärmeleveranser i landet.

Tabell 11.1. Omfattning av företag bland Fjärrvärmeföreningens medlemmar för olika storleksgränser

Storleksgräns Antal fjärrvärmeföretag med Andel av Fjärrvärmeföreningens

Gränsföretag

GWh/år högre försäljningsvolym totala försäljning

35 116 97,6 % Kramfors

30 127 98,5 % Falkenberg

25 135 99,0 % Lerum

20 142 99,4 % Älvkarleby Källa: Fjärrvärmeföreningen. Statistik för år 2000.

4. Behovet av ett begränsande kriterium

De ovan redovisade kriterierna medför en tämligen god avgränsning av begreppet skattepliktig värme, och inkluderar dessutom större delen av den värmeförsäljning som förekommer i Sverige. Avgränsningen innebär att det inte rör sig om skattepliktig värme om en och samma juridiska person äger såväl produktionsanläggning och distributionsnät som till nätet anslutna fastigheter. En sådan situation kan dock snabbt omvandlas till att avse skattepliktig värme om verksamheten för produktion och distribution läggs i en från fastigheterna separat juridisk person. För att undvika sådana anpassningar bör ytterligare ett kriterium läggas till definitionen av skattepliktig värme. Därvid bör övervägas om inte även ett lägsta antal kunder (juridiska eller fysiska personer) vore ett lämpligt kompletterande kriterium. Genom att införa en gräns som inte är alltför låg torde de ”värsta” anpassningarna kunna undvikas. En lämplig gräns bör kunna utgöras av 50 kunder. Det ligger i sakens natur att en sådan gräns bör utvärderas efter en tids tillämpning för att vid behov anpassas uppåt eller nedåt.

11.1.3 Förslag

Kommitténs förslag: Skattepliktig värme är värme som levereras från ett fjärrvärmesystem som - består av ett sammanhängande ledningsnät, - från vilket värmen bjuds ut kommersiellt inom distribu-

tionsområdet, och - har minst 50 olika juridiska eller fysiska personer som

avtalskunder, vilka tillsammans förvärvar mer än 30 GWh

per år.

Annan värme är inte skattepliktig. För sådan värme gäller i stället att insatsbränslena beskattas enligt den nivå som gäller för den aktuella värmeförbrukaren.

Kommittén föreslår alltså att definitionen av skattepliktig värme skall utgå från ett fjärrvärmesystem som uppfyller ovan angivna kriterier. Med den definition kommittén föreslår innebär det att om det finns en värmeverksamhet, med en värmeproduktion överstigande 30 GWh per år, som rör enbart egna värmebehov så är verksamheten inte skattskyldig för värme. Denna lösning är nödvändig för att slippa ha större industriella värmesystem, som inte har några leveranser till offentlig förvaltning eller privat konsumtion, som skattskyldiga. Det är uppenbart att de aldrig kommer att leverera in någon energiskatt på värme och då borde de också slippa det administrativa arbete som är förknippat med att vara skattskyldig.

När det gäller försäljningsvolymen varierar denna från år till år beroende på hur kallt året har varit. Detta innebär möjligen att något, eller några, system från år till år kommer att pendla kring den beslutade volymgränsen. Särskilda regler krävs för att klara denna situation. Som utgångspunkt bör då gälla att försäljningsvolymen skall bestämmas med utgångspunkt i fjärrvärmesystemets värmeförsäljning under andra året före beskattningsåret. Detta betyder att det skattskyldiga fjärrvärmeföretaget får ett år på sig att förbereda det nya beskattningsförfarandet. Om särskilda skäl föreligger är det dock rimligt att beskattningsmyndigheten kan medge att försäljningsvolymen bestäms på annan grund. Ett typfall är då fjärrvärmeföretaget av någon anledning markant minskat sin värmeförsäljning.

Med den av kommittén föreslagna definitionen av skattepliktig värme skulle teoretiskt sett även fjärrkyla komma att beskattas om den levereras från ett fjärrvärmesystem. Kommitténs utgångspunkt är emellertid att fjärrkyla inte skall beskattas (se avsnitt 11.11). Det kan övervägas om detta bör regleras lagtekniskt, t.ex. med ett krav på att temperaturen på den levererade värmen skall uppgå till viss, lägsta temperatur för att vara skattepliktig. Enligt kommitténs bedömning är det dock lämpligt att sådana avgränsningar, i stället förs in i tillämpningsföreskrifter, t.ex. i form av allmänna råd från Riksskatteverket, där det framgår att det är värme, i dess egenskap av värme, som är skattepliktig.

En annan fråga är om det behöver införas några undantag från skatteplikten. Sådana undantag skulle kunna övervägas t.ex. för värme som bortgår pga. förluster vid överföring eller omformning hos producent eller distributör. Med kommitténs förslag om att skattskyldigheten inträder vid mätpunkten (leveranspunkten) behöver några undantag emellertid inte göras för sådan värme, dels eftersom någon skattskyldighet inte inträder för denna värme, dels eftersom egenförbrukningen pga. nollskattesatsen är skattefri.

Ett annat undantag från skatteplikten skulle kunna vara för det fall fjärrvärme används för att producera fjärrkyla i en s.k. absorptionskylmaskin. Kommittén, som övervägt behovet av ett sådant undantag, kan dock inte finna några bärande skäl härför. För det första sker sådan fjärrkyleproduktion ofta såväl i som för yrkesmässig verksamhet, varför beskattning i normalfallet inte kommer att ske på den grunden. För det andra föreslår kommittén, som framgår av avsnitt 11.11, att fjärrkylan som sådan inte skall beskattas. Det kan således inte bli tal om någon dubbelbeskattning. I stället talar skäl snarare för att beskatta den fjärrvärme som används, vid fjärrkyleproduktionen, likväl som den el som oftast används för produktion av fjärrkyla beskattas.

11.2 Skattesatser

Kommitténs förslag: Energiskatten på värme skall tas ut med: - 0 öre per kWh för värme som förbrukas för yrkesmässig

verksamhet, och - 3,0 öre per kWh för värme som förbrukas för annan än

yrkesmässig verksamhet (utan regional differentiering).

Kommittén har i kapitel 9 översiktligt redovisat vilka nivåer på energiskatten på värme som krävs för att i utgångsläget få en budgetneutral omläggning. Som förutsättning gäller att skattebasen är hushåll och offentlig förvaltning. För näringslivet skall skattesatsen således vara 0 öre per kWh.

Med en skattenivå om 25 procent koldioxidskatt för bränslen som förbrukas i näringslivet behöver energiskatten på värme tas ut med 7,1 öre per kWh för att omläggningen skall vara budgetneutral. Kommittén har dock, under sina överväganden av förslaget till finansiering, eftersträvat en viss neutralitet i värmebeskattningen. Detta innebär bland annat att eldningsolja och el föreslås få vissa höjningar. Mot bakgrund härav finner kommittén att energiskatten på värme i utgångsläget kan bestämmas till 3,0 öre per kWh.

Avgränsning av näringslivet kontra hushåll och offentlig förvaltning

Kommittén har tidigare i betänkandet redovisat sina överväganden beträffande vad som vid tillämpning av LSE skall anses utgöra näringslivet. Någon anledning att förändra dessa ställningstaganden vad beträffar energiskatteuttaget på värme föreligger inte. Näringslivsskattesatsen för värme skall således tillämpas för den som bedriver yrkesmässig verksamhet. En verksamhet är enligt 1 kap. 4 LSE yrkesmässig om den utgör näringsverksamhet enligt 13 kap. inkomstskattelagen (1999:1229). Som ytterligare förutsättning för tillämpning av näringslivsskattesatsen gäller att värmen förbrukats för yrkesmässig verksamhet. Uppvärmning av hushåll och offentlig förvaltning beskattas således.

Regional differentiering av energiskatten på värme?

Kommitténs bedömning: Någon regional differentiering av energiskattesatserna på värme föreslås inte.

Som kommittén närmare redogjort för i kapitel 6 förekommer beträffande konsumtion av el differentierade skattesatser beroende på var i landet elen förbrukas. Det rör sig om den s.k. norrlandsskattesatsen, vilken infördes för att i viss mån kompensera nordligare belägna elkonsumenter för deras högre uppvärmningskostnader. Kommittén har beträffande denna differentiering under utredningsarbetet funnit vissa skäl som talar för dess avskaffande. Emellertid har kommittén, framförallt av regionalpolitiska skäl, föreslagit att norrlandsskattesatsen bibehålls men att dess funktion möjligen ses över i ett längre perspektiv. Frågan är om kommittén vid införandet av en konsumtionsskatt på värme, efter förebild från elområdet, skall föreslå en liknande regional differentiering. Kommittén antecknar därvid följande.

En första variabel att beakta är naturligtvis om det föreligger sådana regionala skillnader i fjärrvärmeanvändningen att det överhuvudtaget är motiverat att diskutera en differentiering. Av SCB:s statistik kan utläsas att ett flerbostadshus i temperaturzon 1 år 2001 förbrukade ca 20 procent mer fjärrvärme än motsvarande hus i temperaturzon 4 (ang. temperaturzoner, se figur 7.1). För temperaturzoner däremellan var skillnaderna procentuellt sett lägre.

En andra variabel av intresse är priset på fjärrvärme och dess spridning. Enligt Energimyndigheten varierade priset för fjärrvärme under 2002 mellan 33,4 öre per kWh och 80,5 öre per kWh, beroende på värmeleverantör och förbrukare. Redan i fjärrvärmepriset föreligger således en mycket stor spännvidd.

Av betydelse i sammanhanget är även den nivå på energiskatten på värme som kommittén föreslår. Med 3,0 öre per kWh som utgångspunkt finns inte speciellt mycket utrymme att tillämpa en nedsatt skattesats utifrån regionala variationer. Beträffande energiskatten på el är förhållandet ett annat, eftersom den normala skattenivån där uppgår till 22,7 öre per kWh. För att kompensera

2 SCB:s Statistiska meddelanden (EN 16 SM 0202) Energistatistik för flerbostadshus 2001, Tabell 10. 3 Statens Energimyndighet (2002). Värme i Sverige 2002, En uppföljning av värmemarknaderna.

de nordliga hushållen för deras högre uppvärmningskostnader skulle den särskilda skattesatsen, utifrån uppvärmningsförhållandena år 2001, behöva sättas till 2,5 öre per kWh. För en lägenhet om 100 m skulle detta innebära en skattenedsättning med ca 7 kr per månad. Det kan starkt ifrågasättas om det är motiverat att införa differentierade skattesatser när skillnaden inte blir större än så. Mot bakgrund härav, och under beaktande av den tveksamhet kommittén redan känner inför den regionala differentieringen på elsidan, kan kommittén inte finna att skäl föreligger att föreslå en regional differentiering av energiskattesatserna på värme.

11.3 Skattskyldighet m.m.

Kommitténs förslag: Skattskyldig för energiskatten på värme skall vara den som yrkesmässigt levererar skattepliktig värme. Skattskyldiga skall även de vara som mot försäkran fått värme levererad till sig, men som använder värmen för ett icke avsett ändamål.

Skattskyldigheten som sådan innebär inte några större problem, vare sig definitionsmässigt eller annars. Enligt huvudregeln bör således den som yrkesmässigt levererar skattepliktig värme vara skattskyldig. Detta gäller oberoende av om denna själv eller annan framställt den skattepliktiga värmen. Eftersom en fjärrvärmeproducent kan ha både nät varifrån skattepliktig värme levereras och nät vars distribution omfattar annan, icke skattepliktig, värme kan detta alltså innebära att producenten endast är skattskyldig för delar av sin verksamhet. Detta kan medföra en något ökad administrativ börda då fjärrvärmeföretaget får föra någon form av dubbla register eller motsvarande för de abonnenter som får skattepliktig, respektive icke skattepliktig värme. Detta torde dock inte innebära några större problem för fjärrvärmeföretaget. Motsvarande uppdelning måste dessutom göras för att hålla reda på vilken beskattningsnivå som skall gälla för fjärrvärmeföretagets insatsbränslen (jfr avsnitt 11.8 nedan).

Nämnda huvudregel bör kompletteras med en regel enligt vilken den som mot försäkran fått värme levererad men som förbrukar värmen för ett icke avsett ändamål skall bli skattskyldig. Motivet bakom att införa en sådan regel återges i avsnitt 11.8 nedan.

Återstår så frågan om frivillig skattskyldighet skall vara möjlig. Man skulle då kunna tänka sig att den som inte uppfyllde kriterierna för skattskyldighet, t.ex. vid värmeleverans från ett mindre fjärrvärmesystem, skulle kunna ansöka om att bli skattskyldig. Detta skulle framförallt bli intressant för dem som använder skattepliktiga insatsbränslen. Motivet bakom detta är att värmeleverantören genom sin skattskyldighet kommer i åtnjutande av näringslivsskattesatsen på sin insatsenergi, såsom leverantör av skattepliktig värme. Detta gynnar värmeproduktion från el och fossila bränslen. Omvänt blir det ofördelaktigt för små biobränsleeldade fjärr- och närvärmesystem att ingå i det nya beskattningsförfarandet. De senare har dessutom en hög kostnadsnivå, vilket medför att de skulle få svårt att klara den externa konkurrensen från el, olja, värmepumpar och pelletspannor om deras nettobeskattning skulle öka. Större fjärrvärmeföretag bör klara konkurrensen, då det finns betydande skalfördelar med fjärrvärme. Med den politiska målsättningen att inte försämra biobränslenas konkurrenskraft finner kommittén på angivna skäl att frivillig skattskyldighet inte skall vara möjlig.

11.4 Skattskyldighetens inträde

Kommitténs förslag: För skattskyldiga fjärrvärmeleverantörer inträder skattskyldigheten när värmen levereras till förbrukare som inte är skattskyldig. För den fjärrvärmeabonnent som mot försäkran fått värme levererad, men som använt värmen för ett icke avsett ändamål och därigenom blivit skattskyldig inträder skattskyldigheten i samband med att värmen förbrukas i dennes, eller någon annans, verksamhet.

I likhet med vad som gäller vid beskattningen av annan ledningsbunden energiöverföring är det lämpligt att använda leveranspunkten som den punkt under värmeöverföringen som utlöser beskattning. Leveranspunkten är normalt också mätpunkt. Detta innebär att skattskyldighet inte inträder för värme som bortgår till följd av förluster vid transport eller omformning före mätpunkten.

4 Andersson, S och Werner, S: Svensk fjärrvärme – ägare, priser och lönsamhet. Report 2001:3. Energisystemteknik, Chalmers, Göteborg 2001.

Någon särskild regel om att undanta sådan värme från skatteplikt behövs därför inte.

Vad beträffar den som mot försäkran fått skattefri värme levererad och sedan använder den för icke avsett ändamål är det naturliga att skattskyldigheten inträder i samband med den faktiska förbrukningen. Detta bör gälla oavsett om förbrukningen äger rum hos den som lämnat försäkran eller hos någon annan. Så kan t.ex. vara fallet när en fastighetsägare (ett fastighetsbolag eller liknande) lämnat försäkran om att värmen skall förbrukas för yrkesmässig verksamhet, men sedan använder den för uppvärmning av hushåll.

11.5 Mätning av värmen

Kommitténs förslag: Energiskatten på värme skall bestämmas på grundval av mätning av värmen med avseende på energi. Energiskatten får dock bestämmas på annan grund än mätning av värmen om det finns särskilda skäl. Om detta inte går får värmeenergin i stället beräknas efter vad som är skäligt.

Enligt tillgängliga uppgifter mäts nästan undantagslöst alla leveranser av fjärrvärme. Mätningen utgör därigenom den naturliga utgångspunkten för att bestämma energiskatten. I vissa fall kan det ändå vara nödvändigt att tillåta distributören att bestämma energiskatten på annan grund. För sådan tillåtelse bör dock krävas att särskilda skäl föreligger. Så torde t.ex. kunna vara fallet om mätning i ett enskilt fall visar sig vara förenad med höga kostnader. Det får ankomma på beskattningsmyndigheten att avgöra från fall till fall om särskilda skäl kan anses föreligga. Till ledning härför kan allmänna råd utfärdas.

Om det skulle visa sig att det vare sig går att mäta värmen eller bestämma den på annan grund skall värmen i stället beräknas efter vad som är skäligt. Det naturliga är då att tillämpa någon form av schablon, som lämpligen också kan införas i sådana råd som diskuteras ovan. Som allmän utgångspunkt bör dock gälla att schablonen sätts på en sådan hög nivå att den utgör ett incitament för att installera mätare. Ett förslag på schablon för flerbostadshus

kan t.ex. vara en förbrukning om 200 kWh per m och år, att jämföra med medelvärdet för riket som år 2001 var 171 kWh per m .

11.6 Hur skall nollskattesatsen komma näringslivet till del?

11.6.1 Överväganden

År 2001 uppgick det totala antalet fjärrvärmeabonnenter enligt Fjärrvärmeföreningens statistik till 177 001 stycken. Genom den definition av skattepliktig värme som kommittén ovan föreslagit kan antas att nästan all den värme som dessa abonnenter får levererad är skattepliktig. En övervägande del av dessa abonnenter använder värmen endast för uppvärmning av hushåll och offentlig förvaltning, dvs. annan än yrkesmässig verksamhet. För dessas användning skall därmed energiskatt tas ut.

Ett stort antal förbrukare skall dock komma i åtnjutande av nollskattesatsen, eftersom dessa använder värmen för uppvärmning av yrkesmässig verksamhet. Vissa av dessa förbrukare kan dessutom förväntas använda värmen för uppvärmning av såväl yrkesmässig som annan verksamhet. Den fråga som då uppkommer är hur näringsidkarna skall komma i åtnjutande av nollskattesatsen.

Därvid kan inledningsvis anföras att det naturligtvis är bättre om rätt skatt kan tas ut direkt i samband med att skattskyldigheten inträder. På så sätt undviker man att staten först tar in pengarna från de skattskyldiga för att därefter återbetala en större del av dessa pengar till ett kollektiv som har rätt till en lägre skatt. Från principiella utgångspunkter borde därför näringsidkarna kunna få sin värme levererad med rätt skattesats direkt. Detta skulle dock medföra att de skattskyldiga skulle behöva ha kontroll över samtliga näringsidkare som kan komma i fråga för nollskattesatsen och också till vilken del som näringsidkarnas förbrukning verkligen kan hänföras till näringsverksamheten. Med ett så stort antal som kan komma i fråga för nollskattesatsen, är det orimligt att lägga en sådan administration på de skattskyldiga. Mot nu angiven bakgrund får det anses uteslutet att hela näringslivet skall få del av den lägre energiskatten direkt, på så sätt att de skattskyldiga skall redovisa nollskattesatsen till beskattningsmyndigheten och därmed också

5 SCB:s Statistiska meddelanden (EN 16 SM 0202) Energistatistik för flerbostadshus 2001, Tabell 10.

kunna debitera näringsidkarna denna skattesats för levererad värme.

Dock bör en möjlighet införas att direkt i utgångsläget leverera värme till nollskattesats. Detta bör ske mot försäkran enligt samma modell som kommittén föreslår för elbeskattningen.

Från och med den 1 januari 2003 hanteras återbetalningar av bland annat energiskatter enligt reglerna i skattebetalningslagen (1997:483). Det är lämpligt att även energiskatten på värme hanteras i enlighet härmed.

11.6.2 Förslag

Kommitténs förslag: Fastighetsägare skall ha rätt till återbetalning för energiskatten på sådan värme som överförts till och förbrukats av fastighetsägaren själv eller av en hyresgäst i yrkesmässig verksamhet. För abonnenter som har lämnat en försäkran skall fjärrvärmeföretaget kunna tillämpa den lägre skattesatsen direkt.

En fastighetsägare bör få begära återbetalning för all den värme som förbrukas i fastighetsägarens fastighet och som kan hänföras till näringsverksamhet. Detta gäller endast till den del som fastighetsägaren själv står för abonnemanget. Hyresgäster med eget abonnemang får själva begära återbetalning för sin förbrukning.

För en fastighet, med lokaler som enbart hyrs av näringsidkare, kommer således all levererad värme att ligga till grund för rätten till återbetalning. I dessa fall blir det lätt att fastställa det belopp som skall återbetalas.

Större problem uppstår då det i fastigheten finns både näringslokaler och bostadslägenheter. Här måste en fördelning göras mellan den värme som förbrukats i näringsverksamhet och den värme som förbrukats för bostadsändamål. Utgångspunkten bör vara att få en så rättvisande fördelning som möjligt. Om fastighetsägaren genom att ha undermätare installerade kan härleda förbrukningen på olika verksamheter bör detta ligga till grund för fördelningen. På värmesidan hör detta dock till ovanligheterna. Om undermätare saknas måste således någon form av schabloniserad fördelning göras. Situationen liknar mycket den som i dag gäller för återbetalning vid leverans av värme till industriell tillverknings-

process. Värme kan levereras till fastigheter där såväl industriell, som annan, verksamhet bedrivs. För dessa fall har Riksskatteverket i sina rekommendationer m.m. om energiskatt på elektrisk kraft (RSV Sp 1999:1) uttalat hur fördelningen bör ske. I avsnitt 12 ges följande rekommendation: ”Om en värmeleverans sker till en fastighetsägare som fördelar värmen till hyresgäster som förbrukar värmen i återbetalningsberättigande verksamhet får värmen fördelas mellan dessa och övriga hyresgäster med lokalernas yta eller volym som grund.” En liknande fördelningsmodell bör kunna användas även vad beträffar energiskatten på värme. Även i de fall då fastighetsägaren genom undermätare bättre kan fördela förbrukningen, kan fördelning efter t.ex. yta ligga till grund för sådan värmeförbrukning som är gemensam för fastigheten, exempelvis värme till entréer och trapphus.

De principer som föreslås gälla för fastighetsägare bör också tillämpas i andra liknande situationer, t.ex. vid andrahandsuthyrningar av delar av lokaler där förstahandshyresgästen står för värmeabonnemanget.

Genom förslagen kommer alltså förbrukningen hos hyresgäster som är näringsidkare att kunna ske till nollskattesatsen. Återbetalningen kommer emellertid att ske till den som har abonnemanget hos fjärrvärmeföretaget. Det får dock förutsättas att de föreslagna reglerna kommer att påverka hyressättningen och att återbetalningen på så sätt kommer även hyresgästerna till del.

11.7 De skattskyldigas ansvar för skattefri förbrukning

11.7.1 Överväganden

Utformningen av reglerna om skattefri förbrukning bör kunna utformas efter förebild från det system som kommittén föreslår gälla för beskattningen av el. Detta innebär att reglerna som utgångspunkt bör vara sådana att det är enkelt för den skattskyldige att hantera dessa förbrukare och också sådana att det klart framgår hur det skatterättsliga ansvaret fördelas. På elsidan har kommittén föreslagit att det nuvarande försäkranssystemet bibehålls. Motsvarande system bör då användas även vad beträffar beskattningen av värme. Lagtexten bör således utformas på ett sådant sätt att försäkran blir en förutsättning för tillämpning av nollskattesatsen.

Reglerna bör utformas enligt följande: • Nollskattesatsen skall tillämpas under förutsättning att

fjärrvärmeabonnenten lämnat en försäkran till den skattskyldige om att värmen skall användas för uppvärmning i en yrkesmässig verksamhet.

• När den skattskyldige erhållit försäkran kan inga skattekrav för

eventuella felaktigheter hos förbrukaren riktas mot den

skattskyldige. • Fjärrvärmeabonnenten blir själv skattskyldig för all förbruk-

ning som inte omfattas av den försäkran som lämnats till den skattskyldige.

11.7.2 Förslag

Kommitténs förslag: Avdrag för energiskatt på sådan värme som sålts för förbrukning för vissa ändamål förutsätter att fjärrvärmeabonnenten lämnat en försäkran till den skattskyldige. Som en förutsättning för försäkran skall gälla att förbrukarens värmeförbrukning avser uppvärmning av yrkesmässig verksamhet. Den som lämnat en försäkran, men som använder värme för annat ändamål än som angetts i försäkran, blir skattskyldig för denna förbrukning.

Förslaget innebär att det för den skattskyldige räcker med en försäkran från fjärrvärmeabonnenten att värmen är avsedd för visst ändamål, alltså uppvärmning av yrkesmässig verksamhet. När värme skall överföras med nollskattesatsen skall den skattskyldige således kunna styrka sin rätt att ta upp värmen till denna skattesats med en försäkran från fjärrvärmeabonnenten.

För de nu aktuella förbrukarna förekommer att en viss del av den levererade värmen används för sådan uppvärmning som inte skall vara skattebefriad, dvs. för uppvärmning av annan än yrkesmässig verksamhet. Vid sådant förhållande bör samma sak gälla för värme som enligt kommitténs förslag skall gälla för el, nämligen att försäkran kan lämnas för den del som omfattas av nollskattesatsen. Den skattskyldige får då i sin deklaration använda sig av dessa uppgifter, och dessa uppgifter ligger sedan till grund för hur mycket av leveranserna som kan redovisas med nuvarande nollskattesats.

En fråga är om alla fjärrvärmeabonnenter skall ha möjlighet att lämna en försäkran till värmeleverantören. På elsidan har kommittén föreslagit att endast de med högspänningsabonnemang skall komma ifråga för försäkranssystemet.

På samma sätt har beträffande värme en skatteadministrativ gräns övervägts för att underlätta för värmeleverantören. Diskussioner har därvid förts med branschorganisationer på energiområdet. Enligt vad dessa uppger föreligger inte något önskemål om en sådan gräns, utan alla abonnenter föreslås kunna få lämna försäkran. Som argument anförs bland annat att det med en gräns kan uppstå administrativa problem i form av kunder som vissa år ligger under och andra år över gränsen. Kommittén väljer därför att inte föreslå någon sådan gräns.

För att underlätta kontrollen bör det därför ställas krav att det hos en skattskyldig enkelt skall gå att se vilka som lämnat en försäkran. Bestämmelse om detta kan meddelas av regeringen i förordning genom verkställighetsföreskrifter. Det är också möjligt för regeringen att delegera till myndighet att meddela sådan föreskrifter.

11.8 Hur skall konkurrensneutralitet i beskattningen uppnås vid uppvärmning av hushåll?

11.8.1 Överväganden

En viktig fråga är hur man skattemässigt skall behandla den värmeproducent som inte är skyldig att betala energiskatt på levererad värme, men som ändock levererar värme för förbrukning i icke yrkesmässig verksamhet. Det rör sig alltså om de mindre mängder ”fjärrvärmeproduktion” som inte omfattas av definitionen av skattepliktig värme (se 11.1 ovan). Om produktion av sådana leveranser skulle beskattas enligt den generella näringslivsnivån samtidigt som någon energiskatt på den färdiga värmen inte togs ut, skulle detta medföra starka incitament att genom olika konstruktioner bolagisera hushållens uppvärmning.

Det sagda innebär att beskattningen av den värmeproduktion som inte är skattepliktig bör knytas till slutanvändarens ställning, dvs. till om värmen skall förbrukas inom annan verksamhet än yrkesmässig, dvs. inom hushåll och offentlig förvaltning. Det lättaste sättet att åstadkomma detta bör vara att införa en

lagteknisk lösning som tar sikte på var värmen förbrukas. Sådana bestämmelser torde kunna införas efter mönster från de idag gällande bestämmelserna rörande fjärrvärmeleveranser till industrin, vilka även de styr beskattningsnivån efter slutförbrukning. Enligt dessa bestämmelser gäller särskilda regler om värme har levererats för tillverkningsprocessen i industriell verksamhet m.fl. En sådan lösning tas upp i följande avsnitt.

11.8.2 Förslag

Kommitténs förslag: Vid framställning av icke skattepliktig värme skall skattebefrielsen enligt 6 a kap. 1 § 8 LSE för bränslen gälla endast om värmen förbrukas för, eller levereras för yrkesmässig verksamhet. Motsvarande skall gälla beträffande el där skattesatsen för yrkesmässig verksamhet inte skall tillämpas för det fall elen används för att producera värme för uppvärmning av icke yrkesmässig verksamhet.

För bränslen skall näringslivsskattenivån fortsättningsvis uppnås genom tillämpning av den möjlighet till skattebefrielse som kommer att placeras i 6 a kap. 1 § 8 LSE. För att tillse att det bränsle som används för hushållsuppvärmning inte beskattas enligt nämnda nivå införs en korrigering till nämnda lagrum i 6 a kap. 3 § LSE som omformuleras i förhållande till idag. Korrigeringen innebär att skattebefrielse enligt 6 a kap. 1 § 8 LSE inte medges för det fall icke skattepliktig värme förbrukas för, eller levereras för annan än yrkesmässig verksamhet.

För el skall näringslivsnivån fortsättningsvis uppnås framförallt genom tillämpning av 11 kap. 3 och de nya 11 kap. 13 och 14 §§ LSE. När det gäller att beskatta den el som används för hushållsuppvärmning placeras en undantagsregel i 11 kap. 3 LSE. Undantagsregelns innebörd motsvarar den som föreslås för bränslen, och ersätter genom sin placering den särreglering som nu gäller för värmeproduktion i vissa elpannor.

För såväl bränslen som el bör gälla att den energi som beskattas till hushållsnivå inte skall beaktas vid beräkning av eventuell nedsättning med stöd av begränsningsregeln. Om en sådan begränsning inte införs kommer det inte att gå att konsekvent

upprätthålla hushållsnivån vid uppvärmning av annan än yrkesmässig verksamhet.

Hur de föreslagna lösningarna förhåller sig till EG:s statsstödsregler framgår av avsnitt 11.12.

11.9 Vissa uppbördsfrågor

Kommitténs förslag: I likhet med vad som gäller för övriga punktskatter skall även energiskatten på värme huvudsakligen administreras genom skattekontosystemet och reglerna i skattebetalningslagen (1997:483).

För det fåtal som kommer att vara skattskyldiga för energiskatt på värme kommer redovisning av skatten att ske enligt systemet med punktskattedeklaration. Uppskattningsvis kommer det att röra sig om ca 130 skattskyldiga fjärrvärmeföretag (jfr tabell 11.1). För dem som inte är skattskyldiga för värme skall gälla att redovisning av betald energiskatt skall ske i den årliga självdeklarationen. Om förbrukaren köpt värme mot försäkran kommer normalt sett någon återbetalning inte att ske. För den som inte lämnat försäkran kommer återbetalning ske med mellanskillnaden mellan nollskattesatsen och den skattesats som skall gälla för annan än yrkesmässig verksamhet. Återbetalning sker därefter via utbetalning till skattekontot.

11.10 Fjärrvärmeproduktion i kommunal förvaltning

Kommitténs förslag: En särregel införs för att tillse att den som är skattskyldig och bedriver fjärrvärmeproduktion i kommunal förvaltning skall kunna komma i åtnjutande av näringslivsskattesatsen för sina skattepliktiga insatsbränslen.

Enligt uppgift driver elva av Fjärrvärmeföreningens 170 medlemmar fortfarande sina fjärrvärmesystem i kommunal verksform. Dessa svarar för tre procent av den totala mängden levererad fjärrvärme. Kommitténs definition av näringslivet, dvs. att den s.k. näringslivsnivån skall tillämpas för den som bedriver yrkesmässig verksamhet enlig 13 kap. inkomstskattelagen, kan

innebära att kommunal verksamhet som inte bedrivs i bolagsform hamnar utanför näringslivsbeskattningen. Detta förhållande får anses mycket tveksamt i konkurrenshänseende. För att undanröja eventuella tveksamheter kring beskattningen föreslår kommittén att det i LSE klart skall framgå att kommunal fjärrvärmeproduktion beskattas i enlighet med näringslivsskattesatsen. Denna särregel införs som en komplettering till 1 kap. 4 LSE där yrkesmässig verksamhet definieras. Tekniskt utformas kompletteringen på ett sådant sätt att hela energiomvandlingssektorn jämställs i beskattningshänseende.

11.11 Fjärrkyla

Kommitténs förslag: Inga särskilda regler om beskattning av fjärrkyla införs. Fjärrkyla jämställs således inte med fjärrvärme i beskattningshänseende.

I departementspromemorian Ds 2000:73 antogs att fjärrkyla inte skulle omfattas av en värmeskatt, varvid insatsenergin skulle beläggas med normalskatt. Med kommitténs förslag om generella beskattningsnivåer för näringslivet respektive hushållen kommer produktionen av fjärrkyla emellertid framdeles att beskattas enligt den generella nivån för näringslivet. Frågan är då om detta föranleder någon annan bedömning än den som gjordes i nämnda departementspromemoria.

Den enda beskattningsbara råvara som används vid produktion av fjärrkyla är el för drift av pumpar och eventuella kylkompressorer. Dessutom bedriver de flesta fjärrkylekunderna huvudsakligen näringsverksamhet, vilket i sig inte skulle medföra någon värmeskatt. Det som skulle kunna diskuteras är värmeskatt för fjärrkyla till offentlig verksamhet för att uppnå konkurrensneutralitet. Omfattningen av sådana leveranser är dock liten. Det är även ovanligt att fjärrkyla används för privat konsumtion. De flesta fjärrkylesystem i Sverige är också små, dvs. mindre än 10 GWh per år. Det kan enligt kommitténs uppfattning inte vara meningsfullt att bygga upp en separat beskattning för en verksamhet av så liten omfattning. Kommittén anser därför att förbrukningen av fjärrkyla

6 Notera dock att fjärrkyla även kan produceras från fjärrvärme i en s.k. absorptionskylmaskin.

inte skall likställas med förbrukning av fjärrvärme. Någon energiskatt skall följaktligen inte utgå på konsumtion av fjärrkyla. Med hänsyn till den ökande användningen av fjärrkyla i Sverige får kommittén dock lämna den reservationen att möjligheten till beskattning av fjärrkyla av nödvändighet får omprövas om något eller några år.

11.12 Förslagets förenlighet med EG:s statsstödsregler

Kommitténs bedömning: Det system för uttag av energiskatt på värme som kommittén föreslår bedöms vara förenligt med EG:s statsstödsregler.

En utförlig redogörelse för EG:s statsstödsregler ges i avsnitt 12.6. Avsikten bakom detta avsnitt är att redovisa kommitténs överväganden beträffande förslagets förenlighet med EG:s statsstödsregler.

Den skatt som kommittén föreslår är en konsumtionsskatt på värme som tas ut av hushåll och offentlig förvaltning. Skattenivån är 0 öre per kWh för samtliga som bedriver yrkesmässig verksamhet, dvs. för hela näringslivet. Något statligt stöd kan då inte anses föreligga eftersom alla verksamheter i beskattningshänseende behandlas på samma sätt.

Motsvarande resonemang torde kunna föras beträffande den särregel som införs för den icke skattepliktiga värmen. Denna regel innebär ju att all värme som inte är skattepliktig beskattas med utgångspunkt i dess slutförbrukning. Det sagda innebär att insatsbränslen för all värme som produceras i och förbrukas för, yrkesmässig verksamhet beskattas enligt näringslivsnivån. Omvänt gäller att de insatsbränslen som används för att producera icke skattepliktig värme för hushållsuppvärmning beskattas till den nivå som då gäller.

Kommitténs förslag rörande energiskatten på värme innebär därmed, utan undantag, en konsekvent och generell beskattning av näringslivet. Något statsstöd kan då inte anses föreligga.

Del IIIDel III Del IIIDel III BakgrundBakgrundBakgrundBakgrund

12 EG-regler av betydelse för den svenska energibeskattningen

Enligt direktiven skall kommittén följa utvecklingen inom EU och justera analysen efter de EG-rättsliga förutsättningarna samt särskilt beakta EG:s regler om statligt stöd. Därutöver skall kommittén beakta behandlingen inom EU av EG-kommissionens förslag till rådets direktiv om omstrukturering av gemenskapens ramverk för beskattning av energiprodukter, KOM (97) 30 slutlig av den 12 mars 1997.

Sveriges åtaganden inom EU innebär obestridligen restriktioner vid utformningen av kommitténs förslag. Det har skett en harmonisering inom EU på området för den indirekta beskattningen bland annat vad beträffar punktskatterna på mineraloljor. Gällande direktiv föreskriver såväl minimiskattesatser som vissa möjligheter till befrielse eller nedsättning av skatten. I samband med anslutningen till EU den 1 januari 1995 förhandlade sig Sverige till vissa undantag från direktivbestämmelserna. Undantagen synes emellertid ha varit av sådan karaktär att de inte längre i sig själva utgör rättsligt stöd för att avvika från de aktuella direktiven.

Ekofin-rådet har i mars 2003 nått en politisk överenskommelse om innehållet i ett nytt energibeskattningsdirektiv. Detta direktiv som väntas formellt antas av rådet senare under våren 2003, innebär en ytterligare harmonisering av energibeskattningen inom EU. Minimiskattesatser läggs fast för inte enbart mineraloljor utan även för de konkurrerande energislagen el, kol och naturgas. En gemenskapsrättslig ram skapas för utformningen av näringslivets energibeskattning. Kommitténs förslag har utformats så att det ligger i linje med bestämmelserna i det kommande energibeskattningsdirektivet.

Utöver att uppfylla kraven i direktiven måste de nedsättningsregler kommittén föreslår även klara en prövning gentemot EG:s regler om statligt stöd. Om förslagen innebär att någon form av

1 EGT C 139, 6.5.1997, s. 14.

statsstöd utgår torde för godkännande av kommissionen dessutom krävas att stödet kan motiveras i kommissionens nu gällande miljöriktlinjer.

I kapitlet som följer redogörs för gällande EG-regler på energiskatteområdet. Utgångspunkten är att det av redogörelsen skall framgå vari de EG-rättsliga begränsningarna ligger för kommitténs del.

12.1 De gemensamma reglerna för beskattningen av mineraloljor

Den legala grunden för harmoniseringsarbetet på punktskatteområdet återfinns i EG-fördragets artikel 93. Enligt artikeln skall rådet under vissa i artikeln närmare angivna förutsättningar anta bestämmelser om harmonisering av lagstiftningen om bland annat punktskatter. Någon generell harmonisering av punktskatter finns dock inte i nuläget inom gemenskapen (notera dock att en överenskommelse träffats i mars 2003 om ett nytt energibeskattningsdirektiv).

På energiskatteområdet finns det nu tre gällande EG-direktiv som avser punktskatter på mineraloljor. Samtliga utfärdades 1992 inför genomförandet av den inre marknaden från den 1 januari 1993. Efter 1992 har direktiven endast genomgått mindre förändringar. De tre direktiven brukar vanligen benämnas cirkulations-

2 3 direktivet (92/12/EEG) , mineraloljedirektivet (92/81/EEG) och skattesatsdirektivet (92/82/EEG) .

Avsaknaden av en fullständig harmonisering på energiskatteområdet innebär inte att det står medlemsstaterna fritt att efter eget gottfinnande ─ under åberopande av sin skattesuveränitet ─ ta ut punktskatter. Härför ställer nämligen EG-fördraget i artiklarna 90–92 upp vissa grundläggande krav för att kunna ta ut punktskatter. Artiklarna innehåller bland annat ett förbud mot skattemässig diskriminering i syfte att tillgodose den fria rörligheten mellan

2 Rådets direktiv (92/12/EEG) av den 25 februari 1992 om allmänna regler för punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning av sådana varor (EGT L 76, 23.3.1992, s. 1), senast ändrat genom rådets direktiv (2000/47/EG) av den 20 juli 2000 (EGT L 193, 29.7.2000, s. 73). 3 Rådets direktiv (92/81/EEG) av den 19 oktober 1992 om harmonisering av strukturerna för punktskatter på mineraloljor (EGT L 316, 31.10.1992, s. 12), ändrat genom rådets direktiv (94/74/EG) av den 22 december 1994 (EGT L 365, 31.12.1994, s. 46). 4 Rådets direktiv (92/82/EEG) av den 19 oktober 1992 om tillnärmning av punktskattesatser för mineraloljor (EGT L 316, 31.10.1992, s. 19), ändrat genom rådets direktiv (94/74/EG) av den 22 december 1994 (EGT L 365, 31.12.1994, s. 46).

medlemsstaterna. Reglerna hindrar dock inte medlemsstaterna från att ha olika skattesystem eller att göra skillnad i beskattningen om skillnaderna grundas på objektiva kriterier. De får emellertid inte verka diskriminerande och får inte heller på ett indirekt sätt skydda inhemska produkter.

12.2 Cirkulationsdirektivet (92/12/EEG)

I cirkulationsdirektivet finns generella regler avsedda att tillämpas på de skatter som omfattas av det. Det rör sig om bestämmelser om skattskyldighetens inträde och beskattningen av såväl mineraloljor som samtliga de varugrupper där harmoniserade regler för uttag av punktskatter gäller inom EG. Därutöver innehåller direktivet några få regler som inverkar på skatter som i övrigt inte omfattas av direktivet.

Enligt artikel 3.1 skall direktivet på gemenskapsnivå tillämpas på mineraloljor såsom de definieras i mineraloljedirektivet. Av artikel 3.2 framgår att medlemsstaterna får belasta de skattepliktiga varorna med andra indirekta skatter för särskilda ändamål, under förutsättning att dessa skatter är förenliga med de regler som är tillämpliga på punktskatt och mervärdesskatt vad gäller bestämning av skattebas, skatteberäkning, skattskyldighet och övervakning. Vad beträffar uttrycket särskilda ändamål har EG-domstolen uttalat att med detta avses något annat mål än budgetmålet. Skyddet för folkhälsan torde vara ett sådant särskilt ändamål som åsyftas i bestämmelsen.

Artikel 3.3 ger vidare medlemsstaterna möjlighet att ta ut skatter på andra energiprodukter än de som omfattas av den harmoniserade regleringen (t.ex. el, kol och naturgas). Som förutsättning härför anges dock att sådana skatter inte får hindra det fria handelsutbytet mellan de enskilda länderna, dvs. skatterna får inte kräva gränsformaliteter.

I artikel 4 definieras den så kallade suspensionsordningen. Med denna avses en skatteordning under vilken tillverkning, bearbetning, lagring och förflyttning av varor kan äga rum utan att skatten förfaller till betalning. I artikeln ges även definitioner av vissa

5 Förutom mineraloljor är direktivet även tillämpligt på alkohol och alkoholdrycker samt tobaksvaror. 6 Mål C-434/97 Kommissionen mot Frankrike, REG 2000, s. I-1129. 7 Mål C-437/97 Evangelischer Krankenhausverein Wien mot Abgabenberufungskommission Wien, REG 2000, s. I-1157.

grundläggande begrepp i direktivet, vilka främst rör den praktiska tillämpningen av regelverket.

Av artikel 5 framgår att skatteplikten för mineraloljor inträder i och med att de tillverkas inom gemenskapens territorium eller när de importeras dit. Enligt artikel 6.1 inträder skattskyldigheten för mineraloljor när varan släpps för konsumtion eller när en lagerbrist konstaterats. Det ankommer enligt artikel 6.2 på medlemsstaterna att själva bestämma de närmare formerna för skatteuppbörden.

Utöver nu nämnda artiklar innehåller direktivet bland annat bestämmelser om tillverkning, bearbetning, förvaring, varuflyttningar och återbetalning. Direktivet införlivades såvitt avser mineraloljor med svensk lagstiftning genom lagen (1994:1776) om skatt på energi (LSE).

12.3 Mineraloljedirektivet (92/81/EEG)

Av artikel 1.1 och 1.2 framgår att medlemsstaterna skall ta ut en harmoniserad punktskatt på mineraloljor och att skattesatserna skall bestämmas i enlighet med skattesatsdirektivet (se 12.4 nedan). I artikel 2.1 definieras med hänvisning till EG-rättens tullnomenklatur, den Kombinerade nomenklaturen (KN) , de produkter som enligt direktivet utgör mineraloljor. Definitionen täcker i princip samtliga flytande och gasformiga fossila bränslen, dock inte naturgas.

Den övergripande principen i mineraloljedirektivet är att samtliga bränslen som omfattas av direktivet och används för uppvärmningsändamål eller som motorbränsle skall beskattas. Dessutom gäller att alla motorbränslen som används som drivmedel skall beskattas, vilket således inkluderar biobränslen.

Om mineraloljor används för andra ändamål än som motorbränslen eller för uppvärmning är de skattefria i enlighet med artikel 8.1. Skattefrihet råder vidare för mineraloljor som används för kommersiell flygtrafik eller är avsedda att användas i fartyg till havs, förutom i privata nöjesfartyg. Slutligen finns en obligatorisk skattebefrielse för mineraloljor som sprutas in i masugnar för kemiska reduktionsändamål och som utgör en tillsats till den koks som är det huvudsakliga bränslet. Sistnämnda skattebefrielse inför-

8 Rådets förordning (EEG) nr 2658/87 av den 23 juli 1987 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan (EGT L 256, 7.9.1987, s. 1). Hänvisningen i mineraloljedirektivet till KN-nr i förordningen avser förordningens lydelse den 1 oktober 1994.

des med motiveringen att man ville undvika snedvridning av konkurrensen på grund av skilda skatteregler i medlemsstaterna .

Enligt artikel 8.2 a–g kan medlemsstaterna i vissa fall tillämpa hel eller delvis skattebefrielse eller skattereduktion för punktskatten på mineraloljor eller andra produkter vars användning är underkastade skattemyndighetens kontroll. Följande användningsområden anges: • framställning av el samt i kraftvärmeverk, • annan inlandssjöfart än med privata nöjesfartyg, • passagerartrafik och godsbefordran på järnväg, • pilotprojekt för teknisk utveckling av mer miljövänliga produk-

ter, särskilt när det gäller bränslen från förnybara källor, • tillverkning, utveckling, provning och underhåll av luftfartyg och

fartyg, • uteslutande inom jordbruks- och trädgårdsnäringarna samt inom

skogsbruk och vid insjöfiske, • i samband med muddring i farbara vattenleder och hamnar.

Enligt artikel 8.3 a–c får medlemsstaterna även beträffande samtliga eller vissa industriella och kommersiella användningsområden tillämpa en reducerad skattesats på dieselbrännolja, gasol, metan och fotogen som används under skattekontroll, under förutsättning att minimiskattesatsen för dessa användningsområden enligt skattesatsdirektivet uppnås. Dessa användningsområden omfattar stationära motorer, anläggningar och maskiner som används vid byggnadsarbeten, väg- och vattenbyggnad och offentliga arbeten samt fordon som är avsedda att användas utanför allmän väg eller som inte fått tillstånd att användas huvudsakligen på allmän väg.

Enligt artikel 8.4 får rådet genom enhälligt beslut på kommissionens förslag tillåta en medlemsstat att införa ytterligare regler om skattebefrielse eller nedsättning av skatten som motiveras av särskilda hänsyn. En allmän tendens inom gemenskapsrätten är dock att enhetlighet och harmonisering betonas, vilket innebär att möjligheterna till olika typer av särregleringar blir allt svårare att tillämpa. I Skattenedsättningskommitténs direktiv poängteras kommissionens alltmer återhållsamma inställning till nationella undantag med stöd av artikel 8.4.

Undantagen enligt artikel 8.4 är med stöd av artikel 8.5 föremål för löpande översyn av kommissionen. Detta innebär att kommissionen skall försäkra sig om att tillåtna undantag om skattebefrielse

9 Rådets direktiv (94/74/EG) av den 22 december 1994 (EGT L 365, 31.12.1994 s. 46).

eller skattenedsättning kan upprätthållas, särskilt med hänsyn till sund konkurrens eller snedvridande effekter på den inre marknaden eller på gemenskapens målsättning inom miljöskyddsområdet. Om så inte är fallet skall kommissionen lägga fram lämpliga förslag till rådet.

12.3.1 Beslut om svenska undantag med stöd av artikel 8.4

Rådets beslut 2001/224/EG av den 12 mars 2001

I rubricerade beslut, som fattats med stöd av artikel 8.4, har Sverige tillsammans med övriga medlemsstater tillåtits undantag från mineraloljedirektivets bestämmelser i varierande omfattning.

Tillåtelsen för undantagen enligt beslutets bilaga 1, vari bland annat de svenska undantagen återfinns, löper ut den 31 december 2006. För de undantag som återfinns i beslutets bilaga 2 löpte tillåtelsen ut redan den 31 december 2002. Genom beslutet avskaffades bland annat de automatiska förlängningar som tidigare fastställts gälla i rådets beslut 1999/880/EG av den 17 december 1999 .

I beslutet har de femton medlemsstaterna medgivits totalt 100 undantag, varav Sverige har fått sex stycken. Undantagen anges i punkt 14 i beslutets bilaga 1. Det första avser rätten att skattebefria biologiskt framställd metan och andra avfallsgaser. Det andra undantaget gäller möjligheten att ha skattenedsättning för diesel enligt olika miljökategorier. Vidare har Sverige genom det tredje undantaget tillåtits differentiera skatten på blyfri bensin enligt olika miljökategorier, dock under förutsättning att de differentierade satserna överensstämmer med kraven i skattesatsdirektivet och då särskilt de minimiskattesatser som där anges. Det fjärde undantaget avser rätten att nedsätta punktskattesatserna för mineraloljor för industriellt bruk, under förutsättning att satserna överensstämmer med kraven i skattesatsdirektivet. Det är på detta undantag som den generella bestämmelsen i LSE om tillverkningsindustrins nedsättning vilar. Det femte undantaget ger Sverige rätt att, vad gäller mineraloljor som används för industriella ändamål, införa både en skattesats som är lägre än standardsatsen och en nedsatt skattesats för energiintensiva företag, allt under förutsättning att skatte-

10

Rådets beslut 2001/224/EG av den 12 mars 2001 om nedsättning av punktskattesatser och befrielse från punktskatter för vissa mineraloljor som används för särskilda ändamål (EGT L 84, 23.3.2001, s. 23). 11

EGT L 331, 23.12.1999, s. 73.

satserna överensstämmer med kraven i skattesatsdirektivet och inte medför snedvridning av konkurrensen. Detta undantag innefattar den så kallade 0,8-procentsregeln i LSE (se 13.4.2). Slutligen har Sverige genom det sjätte undantaget givits rätt att skattebefria bränsle som används för privat luftfart.

Det är viktigt att poängtera att beslutet inte inverkar på kommissionens möjligheter att inleda förfaranden med stöd av EG-fördragets artikel 87 och 88 angående den eventuella förekomsten av statligt stöd (se 12.6.5 nedan). Inte heller befriar beslutet medlemsstaterna från skyldigheten att anmäla alla planerade stödåtgärder.

Rådets beslut 2002/828/EG av den 8 oktober 2002

I beslutet tilläts Sverige att tillämpa en differentierad energiskattesats för alkylatbensin för tvåtaktsmotorer. Förutsättningen var att differentieringen står i överensstämmelse med kraven i skattesatsdirektivet och då särskilt de minimiskattesatser som där anges. Dessutom skall nedsättningen av energiskatten, på grundval av en årlig översyn, anpassas så att merkostnaderna för framställning av alkylatbensin inte överkompenseras. Tillåtelsen löper ut den 30 juni 2008.

12.4 Skattesatsdirektivet (92/82/EEG)

Skattesatsdirektivet innehåller minimiskattenivåer för tre olika slag av användning: uppvärmningsändamål, drivmedel och vissa särskilda ändamål. Dessa särskilda ändamål är de som anges i artikel 8.3 i mineraloljedirektivet (se 12.3 ovan).

De mineraloljor som omfattas av skattesatsdirektivet framgår tillsammans med minimiskattesatserna av tabell 12.1 nedan. Minimiskattesatserna har inte justerats sedan direktivet antogs 1992. Vid en jämförelse med de svenska skattenivåerna för motsvarande produkter ser man att dessa i de flesta fall klart överstiger direktivets nivåer (se tabell 13.1). Det kommande energibeskattningsdirektivet innehåller emellertid såväl höjda skattesatser som nya minimiskattesatser för energiprodukter som inte omfattas av nu gällande direktiv, t.ex. el, kol och naturgas.

12

Rådets beslut 2002/828/EG av den 8 oktober 2002 om tillåtelse, i enlighet med artikel 8.4 i direktiv 92/81/EEG, för Sverige att tillämpa en differentierad energiskattesats för alkylatbensin för tvåtaktsmotorer (EGT L 284, 22.10.2002, s. 18).

Tabell 12.1. Minimiskattesatser för mineraloljeprodukter inom EG, euro och kr per volymenhet

Produkt Enhet Skatt Skatt (euro) (SEK) Bensin

blyad 1 000 liter 337 3 069 blyfri 1 000 liter 287 2 614

Dieselolja och lätt eldningsolja

Gasol och metan

Fotogen

1 Växelkurs per den 1 oktober 2002: 1 euro=9,108 kr (EGT C 237,2.10.2002 s. 1).

12.5 Ett nytt energibeskattningsdirektiv

Den 12 mars 1997 presenterade kommissionen ett förslag till direktiv om en omstrukturering av gemenskapens regler för beskattning av energiprodukter, KOM (97) 30 slutlig. Direktivet innebär en samlad energibeskattning av samtliga energiprodukter inklusive el. All form av indirekt beskattning, frånsett mervärdesskatt, omfattas.

Förslaget är ett ramverk som ger medlemsländerna stor möjlighet att använda sig av energibeskattningen både ur miljö- och sysselsättningssynpunkt. Skatteväxlingstanken är tydlig samtidigt som vikten av den inre marknadens funktion betonas. Nuvarande förhållanden då endast mineraloljor och vissa av punktskatterna på dem omfattas av gemenskapsrätten, medan övriga energiprodukter är varje enskilt medlemslands behörighet, ger upphov till en rad problem. Ett syfte med direktivförslaget är därför att införa

13

EGT C 139, 6.5.1997, s. 14.

enhetligare villkor för energimarknaden och för förbrukarna av energi.

Samtidigt rekommenderar kommissionen starkt att det totala skattetrycket inte skall öka som en följd av direktivet, även om förslaget innehåller höjda minimiskattesatser i förhållande till vad som nu gäller. Det är ingen ny skatt som skall införas, utan direktivförslaget är enligt kommissionen ett led i strävandena att fördjupa den inre marknaden, att öka respekten för miljön och bekämpa arbetslösheten genom att skapa en gemenskapsram för beskattning av energiprodukter som gör det möjligt att omstrukturera de nationella skattesystemen.

Energibeskattningsdirektivet har under lång tid diskuterats i EU. Europeiska rådet har vid ett flertal tillfällen uppmanat Ekofin-rådet att nå fram till en överenskommelse om direktivet. Rådet nådde i mars 2003 en politisk överenskommelse om innehållet i energibeskattningsdirektivet och väntas formellt besluta om direktivet senare under våren 2003. Det bör emellertid noteras att det nu föreliggande direktivförslaget omarbetats väsentligt i förhållande till kommissionens ursprungliga förslag.

12.6 EG:s regler om statligt stöd

I Skattenedsättningskommitténs direktiv anges att EG:s regler om statligt stöd särskilt skall beaktas. Vid sidan av de punktskattedirektiv som ovan nämnts utgör statsstödsreglerna den internationella reglering som utan tvekan kan antas ha störst inverkan på utformningen av kommitténs förslag.

Reglerna om statsstöd återfinns i EG-fördragets avsnitt om konkurrenspolitik, artiklarna 87–89 . Reglerna gäller endast om inte annat föreskrivs i fördraget och innebär därmed inte något totalt förbud mot statligt stöd. I artikel 87.2 anges således vissa godkända former av stöd och i artikel 87.3 anges ytterligare former av stöd som efter prövning kan vara förenliga med den gemensamma marknaden. Utöver dessa undantag finns bestämmelser i fördraget beträffande jordbrukspolitiken och transportpolitiken, vilka för dessa sektorer skall tillämpas i första hand.

I det här sammanhanget bör nämnas det tidigare gällande EKSGfördraget, eller Kol- och stålfördraget, som omfattade företag inom

14

Detta är artiklarnas numrering enligt lydelsen enligt Amsterdamfördraget. Artiklarna var tidigare numrerade 92–94.

kol- och stålindustrierna. Fördraget har upphört att gälla från den 23 juli 2002. Detta innebär att de industrier som tidigare omfattades av EKSG-fördraget och de tillämpningsföreskrifter och annan sekundärlagstiftning som byggde på EKSG-fördraget från och med den 24 juli 2002 omfattas av EG-fördragets regler samt av de tillämpningsföreskrifter och annan sekundärlagstiftning som bygger på EG-fördraget.

12.6.1 Statligt stöd enligt artikel 87.1

Någon definition av vad som utgör statligt stöd finns inte i fördraget. Detta har givit EG-domstolen möjlighet att tolka begreppet flexibelt och i viss mån anpassa det efter samhällsutvecklingen. Klart är att begreppet statligt stöd i såväl kommissionens som domstolens praxis givits en mycket extensiv tolkning. Stödbegreppet är t.ex. mer långtgående än subventionsbegreppet, vilket domstolen hänvisat till vid flera tillfällen. Vid bedömningen av en åtgärd har domstolen klargjort att det är åtgärdens effekt och inte dess orsak eller mål som är avgörande.

Av artikel 87.1 framgår att stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, är oförenligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna. För att en åtgärd skall betecknas som stöd i den mening som avses i artikel 87 måste den uppfylla vissa kriterier. Dessa utvecklas närmare nedan.

Stödet måste ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel

Av fast rättspraxis framgår att begreppet stöd omfattar de fördelar som beviljas av offentliga myndigheter och som på olika sätt minskar kostnader som normalt belastar ett företag. En förlust av

15

Mål 173/73 Italien mot kommissionen, REG 1974, s. 709, svensk specialutgåva, volym 2, s. 321. 16

Se bl.a. mål 30/59 De Gezamenlijke Steenkolenmijnen in Limburg mot Höga myndigheten, REG 1961, s. 1, 39, svensk specialutgåva volym 1, s. 69, mål C-387/92 Banco Exterior de España, REG 1994, s. I-877, mål C-241/94 Frankrike mot kommissionen, kallad Kimberly Clark, REG 1996, s. I-4551 och mål C-256/97 DM Transport, REG 1999, s. I- 3913.

skatteintäkter är likvärdig med förbrukning av statliga medel i form av skatteutgifter. Detta kriterium avser även stöd som beviljas av medlemsstaternas regionala och lokala organ samt stöd från statligt ägda företag eller statligt kontrollerade fonder. Statens intervention kan ske såväl genom skatteregler i lagar eller andra författningar som genom skatteförvaltningens praxis. Vilket sätt stödet beviljas på och vilka syften staten har med stödet är helt oväsentligt. Stöden kan bland annat utgöras av direkta subventioner, skattelättnader, räntefria lån eller lån med förmånlig ränta, garantier med förmånsvillkor, tillgång till varor eller tjänster till förmånliga villkor.

Selektivitetskriteriet

För att kunna anses som statligt stöd krävs även att åtgärden är specifik eller selektiv såtillvida att den gynnar ”vissa företag eller viss produktion”. Den selektiva fördelen kan vara ett resultat antingen av ett undantag från skatteregler i lag eller annan författning eller av skatteförvaltningens skönsmässiga praxis. Kriteriet är avsett att avgränsa de statliga stöden från sådana allmänna åtgärder som verkar generellt och därigenom inte favoriserar vissa företag eller viss produktion. Skatteåtgärder som är öppna för alla ekonomiska aktörer som är verksamma inom en medlemsstats territorium utgör i princip allmänna åtgärder. Även om en åtgärd betecknas som allmän kan den ändå medföra sådana selektiva effekter att den faller in under artikel 87.1.

En åtgärds selektiva karaktär kan emellertid vara motiverad av systemets art eller funktion. Om så är fallet anses åtgärden inte vara statligt stöd enligt artikel 87.1 i fördraget. Åtgärder av selektiv karaktär torde t.ex. kunna anses nödvändiga eller ändamålsenliga på grund av att de är ekonomiskt rationella med hänsyn till skattesystemets effektivitet. Det ankommer emellertid på medlemsstaterna att motivera detta.

17

Jfr kommissionens meddelande om tillämpningen av reglerna om statligt stöd på åtgärder som omfattar direkt beskattning av företag SG(98) D11134 av den 27 november 1998. Dessa riktlinjer torde i allt väsentligt kunna anses tillämpliga även vad avser den indirekta beskattningen. 18

Jfr mål C-75/97 Belgien mot kommissionen, REG 1999, s. I-3671, mål C-156/98 Tyskland mot kommissionen, REG 2000 s. I-6857 och mål C-143/99 Adria-Wien Pipeline GmbH, Wietersdorfer & Peggauer Zementwerke GmbH mot Finanzlandesdirektion für Kärnten, REG 2001 s. I-8365(det senare målet refereras kortfattat i avsnitt 12.6.6). 19

Mål 173/73 Italien mot kommissionen, REG 1974, s. 709, svensk specialutgåva, volym 2, s. 321. 20

Mål C-75/97 Belgien mot kommissionen, REG 1999, s. I-3671.

Gemenskapshandelskriteriet

I praxis har det inte krävts mycket för att detta kriterium, även kallat samhandelskriteriet, skall anses uppfyllt. Kriteriet förutsätter dock att stödmottagaren utövar en ekonomisk verksamhet, oavsett vilken rättslig ställning denna verksamhet har och oavsett hur den finansieras. Enligt rättspraxis är villkoret om påverkan på handeln uppfyllt om det stödmottagande företaget bedriver en ekonomisk verksamhet som är föremål för handel mellan medlemsstaterna. Redan det faktum att stödet förstärker detta företags ställning i förhållande till andra konkurrerande företag inom ramen för handeln inom gemenskapen gör att det kan antas att handeln påverkas. Det spelar inte någon roll för bedömningen om stödet är av relativt liten betydelse (se dock 12.6.3 nedan om stöd av mindre betydelse) eller av att det stödmottagande företaget är litet eller att dess andel av den gemensamma marknaden är mycket begränsad. Inte heller det förhållandet att stödmottagaren inte är verksam med export eller att företaget exporterar nästan hela sin produktion utanför gemenskapen torde inverka på bedömningen.

12.6.2 Godkända former av statligt stöd enligt artikel 87.2 och 87.3

I artikel 87.2 a–c återfinns undantag som är automatiska i den meningen att de i artikeln angivna stöden utan någon föregående prövning anses förenliga med den gemensamma marknaden. Kommissionen har inte befogenhet att göra någon lämplighets- eller annan prövning av stöden. Vid utformningen av permanenta nedsättningsregler utgör emellertid dessa undantag inte något stöd då de avser förhållandevis ovanliga situationer som mera har karaktären av punktinsatser.

I artikel 87.3 a–e finns ett antal undantag som förutsätter kommissionens prövning. Åtgärder som faller under denna artikel skall således alltid underställas kommissionens prövning. Det undantag som tillämpas och åberopas mest frekvent är undantaget i artikel 87.3 c som säger att stöd kan lämnas: ”för att underlätta utvecklingen av viss näringsverksamhet eller vissa ekonomiska områden.” Med stöd av denna bestämmelse har kommissionen givit ut ett

21

Mål 102/87 Frankrike mot kommissionen, REG 1988, s. 4067. 22

Mål 730/79 Philip Morris Holland BV mot kommissionen, REG 1980, s. 2671, svensk specialutgåva, volym 5, s. 303.

antal olika riktlinjer och meddelanden om hur stödåtgärder inom olika områden skall vara utformade för att kunna godkännas av kommissionen. Sådana riktlinjer eller meddelanden finns bland annat om stöd till små- och medelstora företag, regionalpolitiska stöd, stöd till forskning och utveckling samt stöd för miljöskyddande åtgärder (se 12.6.4 nedan).

I sammanhanget bör även nämnas den möjlighet rådet har att med stöd av artikel 88.2 anse ett stöd förenligt med den gemensamma marknaden. Förutsättningarna för detta utvecklas i avsnitt 12.6.5.

12.6.3 Stöd som bedöms vara av mindre betydelse enligt bestämmelserna i förordning (EG) nr 69/2001

Denna förordning innebär att stödåtgärder som beviljas ett enskilt företag och som under en treårsperiod understiger 100 000 euro inte anses uppfylla samtliga kriterier i artikel 87.1. Sådana stödåtgärder utgör således inte statligt stöd och omfattas heller inte av anmälningsskyldigheten enligt artikel 88.3. Stödtaket gäller oberoende av stödets form eller ändamål.

Förordningen gäller statligt stöd till företag inom alla sektorer med undantag för jordbruks-, fiskeri- och vattenbruks- samt transportsektorerna. Förordningen gäller inte heller för exportstöd eller stöd som förutsätter att inhemska produkter används på bekostnad av importerade produkter.

12.6.4 Gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till skydd för miljön

Som ytterst ansvarig för tillämpningen av statsstödsreglerna har kommissionen tämligen stor frihet att avgöra om ett statligt stöd kan anses vara förenligt med EG-rätten. Kommissionen har, såsom ovan berörts, utnyttjat sin institutionella rätt att komplettera statsstödsreglerna med ett flertal rättsakter i form av bland annat riktlinjer av tillämpningskaraktär. Inom ramen för kommitténs uppdrag, dvs. energiskatteområdet, kan det främst bli aktuellt att tillämpa gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till skydd för

23

Kommissionens förordning (EG) nr 69/2001 av den 12 januari 2001 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på stöd av mindre betydelse (EGT L 10, 13.1.2000, s. 30).

miljön. I sitt senaste utförande (2001/C 37/03) antogs dessa av kommissionen den 21 december 2000 och gäller från och med den 3 februari 2001. De tidigare gällande miljöriktlinjerna var från 1994 med giltighetstid till den 31 december 1999. Genom separata beslut förlängdes giltighetstiden till och med den 31 december 2000.

De nya riktlinjerna gäller stöd som syftar till att säkerställa miljöskydd inom alla sektorer som berörs av EG-fördraget, inbegripet sektorer som omfattas av specifika gemenskapsbestämmelser när det gäller statligt stöd (stålindustri, skeppsvarv, bilindustri, syntetfiber, transport och fiske), med undantag av det område som omfattas av gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till jordbrukssektorn . Bestämmelserna gäller fiskeri- och vattenbrukssektorerna, utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i rådets förordning (EG) nr 2792/1999 av den 17 december 1999 om föreskrifter och villkor för gemenskapens strukturstöd inom fiskerisektorn och i riktlinjerna för granskning av statligt stöd inom fiskeri- och vattenbrukssektorerna .

Kommissionen säger sig i de nya riktlinjerna ha inriktat sig på att avgöra i vilken utsträckning och på vilka villkor statligt stöd kan vara nödvändigt för att säkra miljöskyddet och en hållbar utveckling utan att konkurrensen och den ekonomiska tillväxten påverkas på ett oproportionerligt sätt. Riktlinjerna skall upphöra att tillämpas den 31 december 2007.

I riktlinjerna anges allmänna villkor för beviljande av stöd till miljöskydd i tre former. Dessa är investeringsstöd, stöd till konsultverksamhet på miljöområdet som riktar sig till små och medelstora företag samt driftsstöd. Villkoren för dessa stöd utvecklas närmare nedan.

Investeringsstöd

För investeringsstöd gäller likväl som för s.k. driftsstöd att det är fråga om avlyftning av kostnader som företaget normalt måste stå för som ett led i den dagliga driften av verksamheten. I allmänhet

24

EGT C 37, 3. 2.2001, s. 3. 25

EGT C 72, 10.3.1994, s. 3. 26

EGT C 14, 19.1.2000, s. 14 och EGT C 184, 1.7.2000, s. 25. 27

Gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till jordbrukssektorn EGT C 28, 1.2.2000, s. 2. 28

EGT L 337, 30.12.1999, s. 10. 29

EGT C 100, 23.7.1997, s. 12.

godkänner kommissionen därför inte sådant stöd. Enligt riktlinjerna kan investeringsstöd dock godtas under vissa förutsättningar.

Generellt gäller att de stödberättigande kostnaderna är begränsade till merkostnaderna för att uppnå det miljömässiga målet. Storleken på stödintensiteten avgörs av vad medlemsstaten vill stödja. I det följande redovisas de former av investeringsstöd som kan godtas med stöd av miljöriktlinjerna. • För att underlätta för små och medelstora företag att anpassa sig

till nya obligatoriska gemenskapsnormer kan medlemsstaten,

under en treårsperiod från och med det att de nya normerna

antagits, lämna ett stöd som maximalt uppgår till 15 procent av

investeringskostnaderna. Detta gäller under förutsättning att

ändamålet med stödet är att uppfylla de nya normerna. • Är syftet att möjliggöra för ett företag att förbättra sin verksam-

het i förhållande till tvingande gemenskapsnormer kan medlems-

staten lämna ett stöd som högst uppgår till 30 procent av

investeringskostnaderna. Detta gäller även då företagen gör

investeringar på områden där det inte finns några obligatoriska

gemenskapsnormer samt då företagen måste göra investeringar

för att anpassa sig till nationella normer som är strängare än

gemenskapsnormerna. För små och medelstora företag kan

stödet höjas med ytterligare 10 procentenheter. • För investeringar i energisparande, vilket likställs med miljö-

skyddsinvesteringar, kan medlemsstaten lämna ett stöd som

högst uppgår till 40 procent av investeringskostnaderna. I likhet

med föregående bestämmelse kan stödet höjas med

10 procentenheter för små och medelstora företag. • För kraftvärmeproduktion kan riktlinjerna vara tillämpliga om

det kan påvisas att verkningsgraden är ovanligt hög, att energiåt-

gången kan minska, eller att tillverkningsprocessen påverkar

miljön mindre. Härvid beaktas framför allt vilken typ av primär-

energi som används i produktionsprocessen. I bestämmelsen

poängteras att en ökad användning av energi från kraftvärme-

produktion utgör ett av gemenskapens prioriterade miljömål.

Stöd som grundar sig på bestämmelsen lämnas med 40 procent

av investeringskostnaderna.

• För investeringar i förnybara energikällor, vilka likställs med

miljöinvesteringar inom områden som saknar tvingande gemenskapsnormer, kan medlemsstaten lämna ett stöd som uppgår till

högst 40 procent av investeringskostnaderna. Även åtgärder till

förmån för en ökad användning av förnybara energikällor utgör

en av gemenskapens prioriteringar på miljöskyddsområdet.

Installationer av förnybara energikällor som görs i syfte att på

egen hand försörja hela områden kan få investeringsstöd med

upp till 50 procent. Om det kan visas att stödet är absolut nödvändigt kan medlemsstaten bevilja investeringsstöd för förnybar energi med upp till 100 procent. Som förutsättning härför gäller

att dessa anläggningar inte får ta emot något som helst annat

stöd. • Under vissa förutsättningar kan medlemsstaten även lämna

investeringsstöd i form av förhöjt stöd till företag i stödområden.

Som gemensamma bestämmelser gäller att stöd till investeringar i miljöskydd, som är mer långtgående än gemenskapsnormerna eller vid avsaknad av sådana normer, inte får lämnas om förbättringen endast innebär att företaget anpassar sig till normer som redan antagits, men ännu inte trätt i kraft. Ett företag kan inte få stöd för anpassning till nationella normer som är strängare än gemenskapsnormer, eller då sådana normer saknas, annat än om företaget anpassat sig till de aktuella normerna före det datum som föreskrivs i dessa. Investeringar som görs därefter kan inte åberopas.

Stöd till konsultverksamhet på miljöområdet som riktar sig till små och medelstora företag

Denna stödform anses av kommissionen mycket viktig för att de små och medelstora företagen skall kunna göra framsteg på miljöskyddsområdet. Stödet som sådant beviljas i enlighet med bestämmelserna i förordning (EG) nr 70/2001 . Enligt förordningen kan stöd ges för tjänster som tillhandahålls av utomstående konsulter

30

För att företag i förordningens mening skall anses som små eller medelstora gäller bl.a. att de har färre än 250 anställda och antingen en årlig omsättning som inte överstiger 40 miljoner euro, eller en årlig balansomslutning som inte överstiger 27 miljoner euro. 31

Kommissionens förordning (EG) nr 70/2001 av den 12 januari 2001 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på statligt stöd till små och medelstora företag (EGT L 10, 13.1.2001, s. 33).

under förutsättning att stödet inte överstiger 50 procent av bruttokostnaderna för dessa tjänster. Tjänsterna får varken vara av fortlöpande eller periodiskt slag eller röra företagets ordinarie driftsutgifter.

Driftsstöd

Med driftsstöd avses operativt stöd. När skatter som drabbar vissa verksamheter införs av miljöskäl kan medlemsstaterna anse det nödvändigt med tillfälliga undantag för en del företag, särskilt då en harmonisering saknas på europeisk nivå eller då vissa företag tillfälligt riskerar att förlora sin internationella konkurrenskraft. Sådana undantag är generellt sett driftsstöd enligt artikel 87 i EG-fördraget.

Enligt punkt 51.1 i riktlinjerna kan dessa undantag under vissa villkor utgöra tillåtna former av driftsstöd. Om en medlemsstat inför nya miljöskatter på ett icke harmoniserat område eller över gemenskapsnivå anser kommissionen att tioåriga undantagsbeslut kan vara motiverade i följande två fall även om de inte är degressiva, dvs. avtagande: • Skattebefrielsen kan villkoras genom avtal mellan medlemsstaten

och de stödmottagande företagen. Hel skattebefrielse är då möj-

lig. Som förutsättning för skattebefrielsen gäller att företagen

åtar sig att uppnå uppställda miljömål under den skattefria perio-

den. Konstruktionen med avtal måste vidare vara kopplad till

någon form av sanktion för det fall företaget inte uppfyller sina

åtaganden. Förutsatt att samma effekt uppnås som vid avtals-

bindning kan medlemsstaten i stället välja att under samma

förutsättningar ensidigt villkora skattebefrielsen. • Skattebefrielsen kan tillåtas även utan avtal eller villkor. Detta

förutsätter, om nedsättningen avser en harmoniserad skatt, att

det belopp som företagen faktiskt betalar är högre än gemenska-

pens minimibelopp. Om nedsättningen avser en nationell skatt i

avsaknad av en gemenskapsskatt skall de företag som beviljas

nedsättningen likväl betala en betydande del av den nationella

skatten. Det är dock inte helt klart hur stor del av skatten som

skall betalas för att den skall anses betydande.

32

I miljöriktlinjernas svenska lydelse används genomgående uttrycket avgift. Korrekt uttryck borde dock vara skatt. Exempelvis betecknas uttrycken i riktlinjernas engelska och franska lydelse”tax” respektive ”taxe”.

Dessa bestämmelser kan enligt punkten 51.2 även tillämpas på befintliga skatter om dessutom följande båda villkor är uppfyllda: • Den aktuella skatten skall ha en betydande positiv effekt när det

gäller miljöskydd. • Undantagen skall ha beslutats i samband med att skatten inför-

des, eller bli nödvändiga på grund av en betydande förändring av

de ekonomiska förutsättningarna, som försätter företagen i en

särskilt svår konkurrenssituation. Nedsättningen får i det sist

nämnda fallet inte överstiga kostnadsökningen och skall upphöra

om kostnadsökningen upphör.

Bestämmelserna i punkt 51.1 om nya miljöskatter skall enligt punkt 52 tillämpas analogt för det fall en befintlig skatt höjs väsentligt och medlemsstaten anser att undantagen är nödvändiga för vissa företag.

Om nedsättningarna avser en skatt som harmoniserats på EGnivå, och om dessa nationella skatter understiger eller är lika med gemenskapnivån, anser kommissionen enligt punkt 53 att långvariga skattebefrielser inte kan motiveras. Driftsstödet får i sådana fall beviljas i högst fem år antingen i form av degressivt stöd, linjärt avtagande från 100 procent av merkostnaderna det första året till 0 procent vid utgången av det femte året, eller i form av icke degressivt stöd då begränsat till 50 procent av merkostnaderna.

Utöver dessa nu angivna former av driftsstöd finns även föreskrifter om driftsstöd till förnybar energi samt till kraftvärmeproduktion. Driftsstöd till kraftvärmeproduktion kan medges under samma förutsättningar som gäller för investeringsstöd (se ovan under investeringsstöd). Stödberättigade företag kan i sådant fall vara företag som säkerställer samhällsomfattande distribution av kraftvärme, trots att produktionskostnaderna överstiger marknadspriset. Under liknande omständigheter kan driftsstöd även beviljas för kraftvärmeproduktion enligt villkoren för driftsstöd till förnybar energi. Motsvarande gäller för industriell kraftvärmeproduktion om det kan visas att produktionskostnaden för energi producerad på detta sätt överstiger marknadspriset för konventionell energi.

33

En sammanfattning av de fyra alternativ som anges i riktlinjerna finns i Elcertifikatutredningens slutbetänkande (SOU 2001:77, s. 95 f.).

12.6.5 Den praktiska tillämpningen av statsstödsreglerna

Av artikel 88 framgår det att det ytterst är kommissionen som ansvarar för tillämpningen av statsstödsreglerna. Med stöd av artikel 88.2 kan kommissionen, om kommissionen finner att stöd som lämnas av en stat eller med statliga medel inte är förenligt med den gemensamma marknaden enligt artikel 87, eller att sådant stöd missbrukas, besluta om att staten i fråga skall upphäva eller ändra dessa stödåtgärder inom den tidsfrist som kommissionen fastställer. En förutsättning för detta är dock att berörda parter getts tillfälle att yttra sig. Berörda parter i det här sammanhanget torde vara övriga medlemsstater och berörda sektorer. Om staten ifråga inte inom föreskriven tid rättar sig efter kommissionens beslut får kommissionen, eller andra berörda stater, hänskjuta ärendet direkt till EG-domstolen. En medlemsstat kan inom två månader överklaga ett kommissionsbeslut om statsstöd hos EG-domstolen (artikel 230 i EG-fördraget). Även andra berörda parter har möjlighet att föra talan i statsstödsärenden.

Artikel 88.2 öppnar vidare en möjlighet för rådet att på begäran från en medlemsstat besluta att ett stöd som denna stat lämnar, eller avser att lämna, är förenligt med den gemensamma marknaden. För att fatta ett sådant beslut, och alltså förbigå kommissionen, krävs dels enhällighet i rådet, dels att beslutet är motiverat på grund av exceptionella omständigheter. Om kommissionen i ett sådant fall redan inlett en statsstödsgranskning skall förfarandet skjutas upp till dess rådet har tagit ställning till statens begäran.

Enligt 88.3 framgår att varje medlemsstat är skyldig att anmäla (notifiera) alla nya åtgärder som den anser uppfylla kriterierna i artikel 87.1 samt alla ändringar av befintliga stödåtgärder. Om en anmälan kommer in för sent, t.ex. efter det att ett tidigare godkännande löpt ut, räknas stödåtgärden som icke anmäld. Det är endast kommissionen som har kompetens att avgöra om åtgärden påverkar handeln mellan medlemsstater. Enligt samma stycke måste kommissionen godkänna åtgärden innan medlemsstaten kan verkställa den. Om en medlemsstat inte anmäler en åtgärd eller anmäler åtgärden men låter bli att avvakta kommissionens beslut eller agerar i strid mot kommissionens beslut betraktas åtgärden som olagligt stöd varpå medlemsstaten kan tvingas återkräva redan utgivet stöd från stödmottagarna. Kommissionen har även möjlighet att med

34

Mål 290/83 Kommissionen mot Frankrike, REG 1985, s. 439, svensk specialutgåva, volym 2, s. 39.

åberopande av artikel 88.3 fatta interimistiska beslut om att stoppa ett statsstöd. För att kommissionen skall kunna godkänna ett stöd som anmälts måste det finnas en formell grund, dvs. det måste finnas stöd i någon av kommissionens riktlinjer.

12.6.6 EG-domstolens dom i mål nr C-143/99 – ett belysande mål

Den 8 november 2001 avkunnade EG-domstolen en dom i ett mål av stort intresse för tillämpningen av statsstödsreglerna, särskilt med avseende på möjligheten att ha differentierade energiskatter utifrån företagens sektortillhörighet. Domen var föranledd av en begäran om förhandsavgörande från en nationell österrikisk domstol, Verfassungsgerichtshof, rörande tillämpningen av den österrikiska lagen om återbetalning av skatter på energiförbrukning och dess förenlighet med EG-fördragets statsstödsregler.

Enligt det ifrågasatta regelverket tas energiskatt ut på naturgas och el. På begäran återbetalas skatterna när de överstiger (totalt) 0,35 procent av förädlingsvärdet av energikonsumentens produktion. Emellertid har endast företag vars huvudsakliga verksamhet bevisats bestå i tillverkning av materiella varor rätt till återbetalning av energiskatter. Regleringen har inneburit att ansökningar om återbetalning från andra kategorier företag, däribland Adria-Wien Pipeline GmbH, avslagits.

Adria-Wien Pipeline GmbH har en verksamhet som bland annat består i byggande och drift av transportledningar för olja. I den nationella tvisten väckte Adria-Wien Pipeline GmbH talan vid den nationella domstolen angående vägran om återbetalning. Den österrikiska domstolen ställde två frågor rörande de aktuella återbetalningsreglernas förenlighet med statsstödsreglerna. Den första frågan var om bestämmelserna utgör statligt stöd om endast företag, vars huvudsakliga verksamhet bevisats bestå i tillverkning av materiella varor, har rätt till återbetalning. Den andra frågan var, om den första frågan besvarades jakande, om bestämmelserna utgör statligt stöd om de tillämpas på alla företag utan hänsyn till om deras huvudsakliga verksamhet bevisats bestå i tillverkning av materiella varor.

35

Mål C-143/99 Adria-Wien Pipeline GmbH, Wietersdorfer & Peggauer Zementwerke GmbH mot Finanzlandesdirektion für Kärnten, REG 2001 s. I-8365.

Domstolen ansåg att återbetalningsreglerna såsom de kommit till uttryck i den österrikiska lagstiftningen utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 87 i fördraget. Däremot ansåg domstolen att sådana återbetalningsregler inte utgör statligt stöd om de är tillämpliga på alla företag som är etablerade i landet, oavsett företagens verksamhetsinriktning.

Domstolen anförde bland annat att det särskiljande kriteriet, trots att det är ett objektivt kriterium, varken kunde rättfärdigas av karaktären på eller den allmänna systematiken i lagstiftningen och därför inte kunde medföra att den tvistiga åtgärden förlorade sin karaktär av statligt stöd. Domstolen påpekade att även tjänsteföretag, på samma sätt som företag som producerar materiella varor, kan vara stora energikonsumenter samt därtill att båda sektorernas energiförbrukning är lika skadlig för miljön. Avslutningsvis anförde domstolen att det dessutom framgick av motiven till den österrikiska lagstiftningen, att avsikten med att ge sektorn för företag som tillverkar materiella varor fördelaktiga villkor, var att bevara dennas konkurrensförmåga, i synnerhet inom gemenskapen.

12.6.7 Svenska statsstödsärenden på energiskatteområdet

Tidigare beslut

Genom beslut den 4 december 1996 (kommissionens ärende nr N 255/96) godkände kommissionen Sveriges anmälan dels om införande av den s.k. 0,8-procentsregeln dels om en förlängning av den s.k. 1,2-procentsregeln (se mer om dessa regler i avsnitt 13.4.2). Reglerna skulle tidsbegränsas att gälla endast tre år. Kommissionen konstaterade att reglerna utgjorde driftsstöd och därmed statsstöd. Kommissionen ansåg emellertid att stödet kunde godkännas med stöd av punkt 3.4 i de gamla miljöriktlinjerna (se 12.6.4 ovan) då det rörde sig om ett tillfälligt stöd. Kravet på degressivitet ansågs vara av mindre betydelse då reglerna var tidsbegränsade till endast tre år. Beslutet gällde inte de företag som föll in under det tidigare gällande EKSG-fördraget. För dessa företag fattades ett separat beslut den 11 mars 1997 med i huvudsak motsvarande innehåll (kommissionens ärende nr N 742/96). Beslutens giltighet begränsades till och med den 31 december 1999.

36

EGT C 71, 7.3.1997, s. 10.

Genom beslut den 12 januari 2001 (kommissionens ärende nr NN 72/A/2000) godkände kommissionen en ettårig förlängning av 0,8- och 1,2-procentsreglerna, dvs. till och med den 31 december 2000. För de företag som omfattades av EKSG-fördraget fattades motsvarande beslut den 7 februari 2001 (kommissionens ärende nr NN 71/A/2000). Kommissionens godkännande över ett år motiverades i huvudsak med att de nya miljöriktlinjerna avsågs träda i kraft från den 1 januari 2001 (de trädde sedan i kraft från och med den 3 februari 2001) och att de skulle komma att innehålla nya bestämmelser om nedsättning av miljöskatter för energiintensiva företag.

De senaste statsstödsbesluten avseende den svenska energiskatteordningen – kommissionens ärenden nr NN 3/2001 och NN 4/2001

Sverige har anmält 0,8- och 1,2-procentsreglerna till kommissionen för godkännande för tid efter den 1 januari 2001. Under skriftväxlingen i ärendena har kommissionen även tagit upp den generella nedsättningen för tillverkningsindustrin, avdraget för förbrukning för annat ändamål än uppvärmning (inklusive huvudsaklighetsprincipen) och metallurgiavdraget. I anmälan begärs att 0,8-procentsregeln godkänns för en tioårsperiod från och med den dag då det tidigare godkännandet löpte ut. Godkännande för 1,2-procentsregeln begärdes till och med utgången av 2003. Anmälningarna inkom till kommissionen efter det att de tidigare godkännandena hade löpt ut och registrerades därför som icke anmälda stöd (se 12.6.5 ovan).

Den 11 december 2002 fattade kommissionen ett delbeslut i ärendena. I beslutet konstaterades att den generella nedsättningen för tillverkningsindustrin, 0,8-procentsregeln och 1,2-procentsregeln, utgjorde statsstöd. Dessa undantag prövades därför mot miljöriktlinjerna. Kommissionen valde att dela upp den svenska energiskatteordningen i en energiskattedel och en koldioxidskattedel. Beslutet den 11 december 2002 omfattade endast koldioxidskatten.

Den generella nedsättningen för tillverkningsindustrin godkändes för en tioårsperiod med början den 3 februari 2001 då de nuvarande miljöriktlinjerna trädde i kraft. Nedsättningen godkändes enligt

37

EGT C 117, 21.4.2001, s. 19.

punkterna 51.1 och 52 i miljöriktlinjerna (se avsnitt 12.6.4). Därvid konstaterade kommissionen beträffande punkt 51.1 b första strecksatsen att de minimisatser som betalas av företag i tillverkningssektorn alltid kommer att iakttas (harmoniserade bränslen, dvs. olja och gasol). Vad beträffar den andra strecksatsen konstaterade kommissionen att de stödmottagande företagen alltid betalat minst 25 procent av den normala skattesatsen, vilket fick anses betydande i enlighet med bestämmelsen (icke harmoniserade bränslen, dvs. kol och naturgas).

0,8-procentsregeln godkändes till och med utgången av 2010 och 1,2-procentsregeln godkändes till och med utgången av år 2003. Vid sin bedömning beaktade kommissionen vad Sverige anfört om att den nationella miljöpolitiken genomförs med hjälp av både bindande lagstiftning och skatter samt att den kombinerade effekten av dessa två inslag måste beaktas. Detta innebar i korthet att företagen vid kommissionens bedömning av huruvida en betydande del av den nationella skatten betalas kunde tillgodoräkna sig sina kostnader för miljöskydd. För några företag var detta helt nödvändigt för att uppnå en betydande del. För de företag som endast använder sig av harmoniserade bränslen var det tillräckligt att konstatera att minimiskattesatserna iakttas.

Vad beträffar avdraget för förbrukning för annat ändamål än uppvärmning (inklusive huvudsaklighetsprincipen) ansågs detta avdrag inte utgöra statsstöd med motiveringen att det ligger inom miljöskattesystemets logik och allmänna natur, åtminstone då en uppdelning inte är ett praktiskt genomförbart alternativ, att skattebefria energiprodukter som enbart, eller huvudsakligen används för andra ändamål än uppvärmning.

Slutligen, avseende metallurgiavdraget, anförde kommissionen att någon slutsats inte behövde dras om huruvida nämnda avdrag utgjorde statsstöd. Motiveringen härför var att ingen av de processer som Sverige tagit upp i ärendena var befriade från skatt enbart pga. metallurgiavdraget. I stället är de skattebefriade antingen pga. att de används för annat ändamål än uppvärmning eller i enlighet med huvudsaklighetsprincipen.

Kommissionens beslut omfattar inte tillämpningen av nedsättningarna inom jordbruks-, skogsbruks- och vattenbrukssektorerna.

38

Jfr kommissionens beslut av den 3 april 2002 om undantaget för bränsle för blandad användning som Storbritannien planerar att genomföra genom klimatförändringsskatten och en utvidgning av undantaget till att omfatta vissa konkurrerande bearbetningsprocesser (EGT L 229, 27.8.2002, s. 15).

Dessa skatteregler är alltjämt föremål för kommissionens prövning. Än viktigare är att hålla i minnet att beslutet inte till någon del omfattar energiskatten vare sig på bränslen eller el. När ett sådant beslut kan väntas är för närvarande oklart.

12.7 Sveriges anslutningsfördrag

Sverige är sedan den 1 januari 1995 medlem i EU. Från den dagen är bestämmelserna i de grundläggande fördragen och i de rättsakter som har antagits av institutionerna dessförinnan bindande.

Bestämmelserna skall tillämpas på de villkor som anges i fördragen och anslutningsakten (artikel 2 i anslutningsakten). Inför inträdet skedde förhandlingar bland annat på energiskatteområdet där Sverige förhandlade fram vissa undantag från mineraloljedirektivets bestämmelser.

12.7.1 Undantagen enligt anslutningsfördraget

I anslutningsfördragets bilaga IX, (Beskattning) punkterna 5 g och 5 h, anges de undantag från mineraloljedirektivet som Sverige förhandlat sig till i samband med anslutningen till EU.

Enligt punkt 5 g fick Sverige tillåtelse att behålla dels en punktskattereduktion för industriellt bruk, dels skattereduktioner för dieselolja och tunn (lätt) eldningsolja i enlighet med indelningen i miljöklasser. Dessa undantag medgavs på grundval av artikel 8.4 i mineraloljedirektivet (se 12.3 ovan) på villkor enligt rådets beslut 92/510/EEG av den 19 oktober 1992 och framför allt, på villkor att minimiskattesatserna i skattesatsdirektivet (se 12.4 ovan) följdes.

Enligt punkt 5 h fick Sverige vidare behålla en punktskattebefrielse för biologiskt framställd metangas och annan avfallsgas. Även detta undantag medgavs på grundval av artikel 8.4 i mineraloljedirektivet och på villkor enligt rådets beslut 92/510/EEG. Eftersom det var fråga om punktskattebefrielse fanns det inte något krav på att följa minimiskattesatsen.

Av de med undantagen förenade villkoren framgår att undantagen är beviljade i den ordning som följer av artikel 8.4 i mineraloljedirektivet. Dessa s.k. 8.4 undantag är med stöd av artikel 8.5

39

EGT L 316, 31.10.1992, s. 18.

föremål för löpande översyn av kommissionen. Nu gällande 8.4undantag återfinns i rådets beslut 2001/224/EG av den 12 mars 2001 (se 12.3.1).

Såvitt kommittén kan bedöma, medför det nu sagda att de undantag Sverige förhandlat sig till i samband med anslutningen inte längre har någon självständig betydelse. Rättsligt stöd för att avvika från mineraloljedirektivet får i stället sökas i nu gällande 8.4beslut.

40

EGT L 84, 23.3.2001, s. 23.

13 Den svenska energibeskattningen

Energiskatterna är ett samlande begrepp för punktskatterna på bränslen och el. Liksom mervärdesskatten är de s.k. indirekta skatter eftersom avsikten normalt är att de skall bäras av konsumenterna trots att de tas ut och betalas av producenterna eller säljarna. Till skillnad mot vad som gäller för mervärdesskatten, som i allmänhet betecknas som en generell konsumtionsskatt, tas energiskatterna ut på särskilt utvalda varor. De kallas därför punktskatter.

Materiella regler för den svenska energibeskattningen finns i lagen (1994:1776) om skatt på energi (LSE). Lagen innehåller bestämmelser om energiskatt, koldioxidskatt och svavelskatt på bränslen samt energiskatt på el. Ett av syftena bakom lagen, som infördes från och med den 1 januari 1995, var att harmonisera den svenska energibeskattningen med gällande EG-regler. Ett annat syfte var att förenkla lagstiftningen som tidigare var uppdelad på flera olika författningar beroende på bränsleslag. Utanför LSE kan nämnas den s.k. NOx-avgiften som är en avgift på utsläpp av kväveoxider vid energiproduktion i fasta förbränningsanläggningar. NOx-avgiften är emellertid inte någon skatt och omfattas inte heller av Skattenedsättningskommitténs uppdrag.

Förfaranderegler finns i LSE. Tidigare fanns även sådana regler i lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter, LPP. LPP är emellertid upphävd fr.o.m. den 1 januari 2003 eftersom punktskatterna, inbegripet energiskatterna, inordnats i skattebetalningslagens (1997:483) skattekontosystem.

I kapitlet som följer ges en redogörelse för gällande bestämmelser på energiskatteområdet inklusive de nedsättningsregler som är det huvudsakliga föremålet för kommitténs uppdrag.

13.1 Mervärdesskatt på energi

Även om det finns vissa undantag räknas mervärdesskatten som en generell skatt. Således är hela energiområdet, med undantag för flygfotogen och flygbensin, sedan den 1 mars 1990 belagt med mervärdesskatt (fjärrvärmen belades dock med mervärdesskatt först fr.o.m. den 1 januari 1991). Mervärdesskatten beräknas på energipriset (inköpsvärde eller tillverkningskostnad) inklusive eventuella energiskatter.

Konstruktionen med mervärdesskatt på energi innebär att mervärdesskatteskyldiga kan lyfta av mervärdesskatten i likhet med vad som gäller för andra produkter som används i den yrkesmässiga verksamheten. Omvänt kan samma sak utryckas så att det är de som inte är skattskyldiga, och då främst hushållen, som bär skatten fullt ut. Mervärdesskattesatsen på energi är densamma som den generella skattesatsen, dvs. 25 procent.

13.2 Allmänt om energi- och koldioxidskatt på bränslen

Energi har beskattats i Sverige sedan lång tid tillbaka. Redan år 1929 infördes den första energiskatten på bensin och motoralkoholer. År 1957 infördes en allmän energiskatt. I samband med 1990–1991 års skattereform infördes sedan koldioxidskatten och svavelskatten från och med den 1 januari 1991. Bakom införandet av energiskatterna låg inledningsvis främst fiskala skäl. Under de senaste decennierna har de energi- och miljömässiga aspekterna gjort sig alltmer gällande.

Energi- och koldioxidskatt tas ut på bensin, eldningsolja, dieselolja, fotogen, gasol, naturgas, kol och petroleumkoks. Biobränslen och torv för uppvärmningsändamål undantas normalt från energioch koldioxidskatt. Sedan den 1 januari 1999 tas emellertid energiskatt ut på råtallolja. Råtalloljan belades med energiskatt av näringspolitiska skäl. Avsikten var att försöka minimera de negativa effekter som energibeskattningen indirekt haft för den kemiska förädlingsindustrins råvaruinköp av råtallolja.

Skattesatser anges i 2 kap. 1 och 1 a §§ LSE (se tabell 13.1). De bränslen som anges där är s.k. direkt skattepliktiga. Skattesatserna räknas årligen upp med hänsyn till prisutvecklingen (2 kap. 10 § LSE). När det gäller skatternas inbördes förhållande har statsmakterna under de senaste åren ökat koldioxidskattens

tyngd i förhållande till energiskatten. Detta har gjorts i syfte att öka den samlade miljöstyrningen (se prop. 2000/2001:1 s. 226 f. och prop. 2001/02:1 s. 198).

Huvudprincipen enligt LSE är att skatt skall belasta de angivna bränslena när de används till uppvärmning eller motordrift. Dessutom skall alla bränslen (även biobränslen) som används för motordrift beskattas (2 kap. 3 och 4 §§ LSE). Dessa bränslen beskattas efter den skattesats som gäller för motsvarande direkt skattepliktiga bränsle. Principen överensstämmer med vad som föreskrivs i mineraloljedirektivet (se avsnitt 12.3).

Vissa undantag från skatteplikten finns i 2 kap 11 § LSE. Det gäller bland annat metan som framställs genom biologiska processer, trädbränslen som säljs eller förbrukas för samtidig produktion av värme och el i en kraftvärmeanläggning samt bränslen som tillhandahålls i småförpackningar på upp till en liter.

Med stöd av 2 kap. 12 § LSE har regeringen fått möjlighet att i särskilda fall medge nedsättning av eller befrielse från energi- och koldioxidskatt på bränslen som används i försöksverksamhet inom ramen för pilotprojekt som syftar till att utveckla mer miljövänliga bränslen. Bestämmelsen motsvaras av artikel 8.2 d i mineraloljedirektivet. Regeringen har under åren 1995–2002 fattat beslut om skattelättnader för ett antal företag med stöd av denna bestämmelse. I sammanhanget kan nämnas att regeringen i budgetpropositionen för år 2002 lade fast huvudkomponenterna för en ny skattestrategi för alternativa drivmedel. Enligt strategin kan nedsättning ske antingen via pilotprojekt, för vilka medges befrielse från både energi- och koldioxidskatt, eller genom generell koldioxidskattebefrielse för koldioxidneutrala drivmedel. Regeringen anser att det är angeläget att skattestrategin kan börja tillämpas så snart erforderliga godkännanden erhållits från rådet och EG-kommissionen (se prop. 2002/03:1 s. 187).

13.2.1 Särskilt om energiskatt

Energiskatten på bränslen utgår med ett bestämt belopp per vikt eller volymenhet. För närvarande är skattesatserna inte proportionella mot energivärdet. Däremot är skattesatserna på oljebränslen

1 Alla bränslen som används för motordrift beskattas (2 kap. 4 § LSE). Genom undantaget uppnås skattebefrielse för trädbränslen som används i gasturbinen, eftersom sådan användning definitionsmässigt är motordrift.

och bensin differentierade utifrån miljöklasser. Genomgående gäller att det bränsle som har bäst miljöegenskaper också har lägst skattesats. Vidare är skattesatserna för gasol, metan och naturgas differentierade beroende på om bränslet används som drivmedel eller för annat ändamål (uppvärmning).

När det gäller den framtida utformningen av energiskatten har Skatteväxlingskommittén i sitt slutbetänkande Skatter, miljö och sysselsättning (SOU 1997:11) föreslagit en omstrukturerad energiskatt proportionell mot energiinnehållet (se avsnitt 2.5.2). Några sådana förändringar har emellertid ännu inte vidtagits.

13.2.2 Särskilt om koldioxidskatt

Koldioxidskatt tas ut på alla fossila bränslen. I likhet med energiskatten tas koldioxidskatten ut med ett bestämt belopp per vikt- eller volymenhet. Koldioxidskattebeloppen är dock beräknade utifrån en enhetlig grund, kolinnehållet i respektive bränsle. Sedan den 1 januari 2003 motsvarar koldioxidskatten 76 öre per kilo utsläpp koldioxid. Liksom vad som gäller för energiskatten är skattesatsen på gasol, metan och naturgas beroende på om bränslet används som drivmedel eller för annat ändamål.

Den svenska energibeskattningen

Tabell 13.1. Energiskatt och koldioxidskatt på bränslen den

1 januari 2003 (icke-industriell förbrukning)

KN-nr Slag av bränsle Skattebelopp (kr per enhet)

enhet Energiskatt Koldioxidskatt Summa skatt

Mineraloljor

1. 2710 00 26, Bensin som uppfyller

2710 00 27, krav för 2710 00 29 eller a) miljöklass 1 2710 00 32 -motorbensin 2,94 1,77 4,71

1

2710 00 34 eller som avses under 1 2710 00 36 per liter 3. 2710 00 51, Eldningsolja, 2710 00 55, dieselbrännolja, 2710 00 69 eller fotogen, m.m. 2710 00 74–78 a) märkt olja 720 2 174 2 894

b) omärkt olja

inte tillhör någon miljöklass

per m

4. ur 2711 12 11- Gasol som används för 2711 19 00 a) drift av motordrivet 0 1 322 1 322

fordon, fartyg eller luftfartyg

b) annat ändamål än 141 2 286 2 427

som avses under a

per 1 000 kg

5. Ur 2711 29 00 Metan som används för

a) drift av motordrivet 0 1 087 1 087

fordon, fartyg eller luftfartyg

b) annat ändamål än 233 1 628 1 861

som avses under a

per 1 000 m

Den svenska energibeskattningen

Övriga bränslen

6. 2711 11 00, Naturgas som används

2711 21 00 för

a) drift av motordrivet 0 1 087 1 087

fordon, fartyg eller

luftfartyg

b) annat ändamål än 233 1 628 1 861

som avses under a

per 1 000 m

3

per m

1 Den särskilda skattesatsen för alkylatbensin gäller från den 15 november 2002. 2 Märkt olja får användas i stationära motorer samt för uppvärmningsändamål. Sådan olja får även användas i båtar för vilka fartygstillstånd meddelats. Vidare får Försvarsmakten m.fl. statliga myndigheter använda märkt olja i båt. Om det finns särskilda skäl kan även medgivande lämnas för annan båt. 3 Omärkt olja används för drift av motordrivna fordon samt i båtar som inte uppfyller kriterierna för att få använda märkt olja.

13.3 Svavelskatt på bränslen

Svavelskatt tas enligt 3 kap. 2 § LSE ut för torvbränsle , kolbränsle, petroleumkoks och andra fasta eller gasformiga produkter med 30 kronor per kilo svavel i bränslet. Flytande bränslen beskattas med 27 kronor per kubikmeter för varje tiondels viktprocent svavel i bränslet. Om svavelinnehållet är högst 0,05 viktprocent tas skatten inte ut för flytande eller gasformiga bränslen. Vid bestämning av skatten skall avrundning göras uppåt till närmaste tiondels viktprocent. Om svavelinnehållet överstiger 0,05 viktprocent, men inte 0,2 viktprocent skall dock avrundning göras till 0,2 viktprocent. Om svavelutsläppen begränsas genom rening eller genom att en del av svavlet binds i aska eller i någon produkt återbetalas skatten för den mängd svavel som därmed inte släpps ut till luften. Bränslen som används för att framställa produkter av andra mineraliska produkter än metaller, dvs. kalk, sten och

2 Svavelskatt tas inte ut för torv som används för annat ändamål än förbränning, t.ex. jordförbättring.

cement, samt de som används i sodapannor inom skogsindustrin belastas inte med svavelskatt.

13.4 Allmänt om nedsättningsreglerna

Sedan LSE trädde i kraft den 1 januari 1995 har lagen genomgått ett flertal förändringar. Detta har efterhand lett till att lagen blivit alltmer svåröverskådlig, kanske framför allt vad gäller de olika möjligheterna till skattenedsättning. Förhållandet har emellertid uppmärksammats av lagstiftaren som från den 1 oktober 2001 beslutat om ändringar i LSE med motivet att förenkla tillämpningen av reglerna om skattebefrielse. Några materiella ändringar avsågs inte. Genomgående används termen skattebefrielse när skattelättnader kan komma i fråga.

Med den nya utformningen av lagen har man försökt samla de flesta situationer som kan medföra skattebefrielse i ett nytt kapitel (6 a). I kapitlet anges med hjälp av en tabell vilka ändamål som medför skattebefrielse, vilket bränsle som kan komma ifråga för skattebefrielse och hur stor skattebefrielsen är.

Förutom reglerna om skattebefrielse i 6 a kap. 1 § LSE finns även de särskilda reglerna för energiintensiv verksamhet (0,8- och 1,2procentsreglerna) samt därutöver vissa särskilda regler som rör diplomater m.m.

I bestämmelserna anges inte hur skattebefrielsen åstadkoms. Detta regleras i stället särskilt i LSE:s kapitel 7–9. I det sammanhanget får den som är skattskyldig del av sin skattebefrielse genom avdrag och den som är skattebefriad förbrukare kan köpa bränslet helt eller delvis skattebefriat. Den som inte är skattskyldig eller skattebefriad förbrukare får del av skattebefrielsen genom återbetalning.

13.4.1 Möjligheter till befrielse enligt 6 a kap. 1 § 1–13 LSE

Avsnittet följer den uppställning som framgår av tabellen i 6 a kap. 1 § LSE. Varje punkt inleds med en återgivning av den aktuella lagtexten. Punkterna 10 och 11 har dock skrivits ihop eftersom de materiellt sett är identiska, men avser olika sektorer av näringslivet. För följande ändamål medges skattebefrielse:

Punkten 1 – Förbrukning för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning eller i en process där bränslet i allt väsentligt används för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning

Enligt denna bestämmelse medges befrielse för skatt på bränsle som används som råvara, vid kemiska reduktioner inom den kemiska processindustrin samt vid reduktionsprocesser, t.ex. masugnsprocessen. Med råvara bör avses bränsle som direkt – kemiskt oförändrat – ingår i tillverkade produkter, som t.ex. kol i kolstybb och elektrodmassa eller som beståndsdel i olika slag av reningsfilter.

I vissa fall kan det ifrågasättas om bränslet i en enskild process används enbart för ”annat ändamål än motordrift eller uppvärmning” eller om en viss del kan anses gå åt till uppvärmning. Typexempel är när en del av bränslet tjänar till att skapa och upprätthålla temperatur och andra processförhållanden, som behövs för att en reduktionsprocess skall kunna genomföras. Det är av processtekniska skäl inte möjligt att göra någon direkt uppmätning av hur stor mängd bränsle som i dessa fall går åt till respektive ändamål. För att i sådana fall kunna medge skattebefrielse har lagstiftaren infört bestämmelsen om skattefrihet för bränslen som förbrukats i en process där bränslet ”i allt väsentligt” används för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning (huvudsaklighetsprincipen).

Bestämmelsens utformning innebär att en huvudsaklighetsbedömning måste göras för att rätten till skattebefrielse skall kunna avgöras. Ett riktmärke för huvudsaklighetsprincipen uttalades i förarbetena till bestämmelsens införande. Det var att om 70–75 procent av den totala bränsletillförseln i en process förbrukats för ”annat ändamål än motordrift eller uppvärmning”, medges även avdrag för skatten på resterande 25–30 procent.

Punkten omfattar samtliga bränslen och medger, om förutsättningarna är uppfyllda, hel befrielse från energi-, koldioxid- och svavelskatt.

Skattebefrielse för mineraloljor som används för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning följer av mineraloljedirektivet. Motsvarande princip för kol och naturgas gäller allmänt i de medlemsstater som idag beskattar dessa bränslen och ligger till grund för det nya, i mars 2003 överenskomna energibeskattningsdirektivet.

Punkten 2 – Förbrukning i tåg eller annat spårbundet färdmedel

Beteckningen spårbundet transportmedel är avsett att omfatta samtliga fordon som är inrättade för färd på skenor. Frånsett bensin och omärkt olja omfattar bestämmelsen samtliga bränslen och medger i förekommande fall hel befrielse från energiskatt, koldioxidskatt och svavelskatt. Gemenskapsrättsligt stöd för bestämmelsen finns i artikel 8.2 c i mineraloljedirektivet.

Punkten 3 – Förbrukning i skepp, när skeppet inte används för privata ändamål

Med skepp avses fartyg som har ett skrov vars största längd är minst tolv meter och vars största bredd är minst fyra meter. Övriga fartyg kallas båtar (1 kap. 6 § LSE).

Frånsett bensin och omärkt olja omfattar bestämmelsen samtliga bränslen och medger hel befrielse från energiskatt, koldioxidskatt och svavelskatt. Stöd för bestämmelsen finns i artikel 8.1 i mineraloljedirektivet.

Punkten 4 – Förbrukning i båt för vilken medgivande enligt

2 kap. 9 § LSE eller fartygstillstånd enligt fiskelagen (1993:787) meddelats när båten inte används för privat ändamål

Dispensbestämmelsen i 2 kap. 9 § LSE infördes bland annat med motiveringen att problem befarades uppkomma i de fall myndigheter disponerar över såväl skepp som båtar och skulle behöva hantera såväl märkt som omärkt olja.

Vad beträffar de båtar för vilka fartygstillstånd meddelats likställer bestämmelsen dessas beskattning med de yrkesmässigt framförda skepp som regleras i punkten 3. Bestämmelsen omfattar samtliga bränslen med undantag för bensin och omärkt olja och medger hel skattebefrielse.

Punkten 5 a) – Förbrukning i luftfartyg, när luftfartyget inte används för privat ändamål

Bestämmelsen grundar sig på artikel 8.1 i mineraloljedirektivet där det föreskrivs att medlemsstaterna inte får beskatta mineraloljor som är avsedda att användas för annan flygning än privat nöjesflygning. Hel skattebefrielse medges således. Annan bensin än flygbensin medför inte rätt till skattebefrielse.

Punkten 5 b) – Förbrukning i luftfartyg, när luftfartyget används för privat ändamål eller i luftfartygsmotorer i provbädd eller i liknande anordning

Denna bestämmelse stöder sig i den del den avser privat nöjesflygning på ett s.k. 8.4-beslut (se avsnitt 12.3.1) enligt vilket Sverige givits rätt att undanta även annan luftfart än yrkesmässig luftfart från beskattning. Syftet bakom införandet av bestämmelsen var huvudsakligen att undvika de tillämpningsproblem som skulle kunna uppstå med skilda regler för privat respektive yrkesmässig luftfart.

Vad beträffar skattefriheten för bränsle som används vid testning av flygmotorer finns stöd för detta i artikel 8.2 i mineraloljedirektivet, vilket tillsammans med den generella skattefriheten för flygbränslen av lagstiftaren ansetts utgöra skäl för skattebefrielse. Befrielsen gäller endast för flygbensin och flygfotogen.

Punkten 6 – Förbrukning vid framställning av mineraloljeprodukter, kolbränslen, petroleumkoks och andra produkter för vilka skatteplikt har inträtt för tillverkaren

Enligt bestämmelsen medges hel skattebefrielse för bränslen som används vid framställning av dels mineraloljeprodukter, dels sådana skattepliktiga produkter som definitionsmässigt inte är mineraloljor. Bestämmelsen grundar sig på artikel 4.3 i mineraloljedirektivet.

Punkten 7 – Förbrukning vid framställning av skattepliktig elektrisk kraft, med de begränsningar som följer av 3 §

Bestämmelsen innebär att det bränsle som används till framställning av skattepliktig el befrias från såväl energi- som koldioxidskatt. Skatt på el tas i stället ut i förbrukarledet med stöd av 11 kap. LSE (se avsnitt 13.5 nedan). Skattebefrielse enligt punkten 7 får därmed till följd att dubbelbeskattning undviks.

Om värme produceras samtidigt som el i en kraftvärmeanläggning gäller befrielse från hälften av energiskatten på det bränsle som förbrukas för framställning av nyttiggjord värme. Bestämmelsen innebär alltså att full koldioxidskatt och 50 procent av den generella nivån på energiskatten betalas för bränslen som används för värmeproduktion (se 6 a kap. 3 § LSE). Regeringen har emellertid föreslagit förändringar av kraftvärmebeskattningen, vilka berörs i avsnittet 13.6.3 nedan.

Punkten 8 – Om skattebefrielse inte följer av tidigare punkter, förbrukning i metallurgiska processer

I begreppet metallurgiska processer anses ingå den del av processen som börjar med sintertillverkning och slutar med göt, ämnen eller gjutgods. Bestämmelsen omfattar kolbränslen och petroleumkoks och medger hel befrielse från energi- och koldioxidskatt.

Bestämmelsen infördes ursprungligen 1984. Den bibehölls vid LSE:s tillkomst med motiveringen att den var avsedd att gälla tills vidare och i avvaktan på en gemensam kolbeskattning inom EU.

Skattebefrielse för bränslen i metallurgiska processer kan dock medges redan genom tillämpning av bestämmelsen i 6 a kap. 1 § 1 LSE, dvs. enbart med stöd av skattefriheten för ”annat ändamål än motordrift eller uppvärmning” eller i förening med huvudsaklighetsprincipen.

3 Vissa särbestämmelser gäller för råtallolja eftersom detta bränsle endast beskattas med energiskatt och inte koldioxidskatt (jfr 2 kap. 1 § första stycket 3 a LSE och 6 a kap. 3 § LSE).

Punkten 9 – Om skattebefrielse inte följer av tidigare punkter, förbrukning för annat ändamål än drift av motordrivna fordon vid tillverkningsprocessen i industriell verksamhet

Denna punkt utgör tillverkningsindustrins generella möjlighet till skattebefrielse. Bestämmelsen omfattar inte bensin eller märkt olja enligt 2 kap. 1 § första stycket 3 a LSE och är inte heller direkt tillämplig för råtallolja. Övriga bränslen omfattas dock och medges befrielse med 100 procent av energiskatten och 75 procent av koldioxidskatten. Genom en hänvisning i 6 a kap. 2 § LSE ges skattebefrielse för råtallolja i samma omfattning som för övriga bränslen. Den skattenivå som uppnås genom tillämpning av bestämmelsen brukar normalt kallas industriskattesatsen (aktuella skattesatser återges i tabell 13.2). De två begreppen ”industriell verksamhet” och ”tillverkningsprocessen” behandlas närmare nedan.

Industriell verksamhet

När det gäller begreppet industriell verksamhet har lagstiftaren uttryckt att den officiella statistik som används för näringsgrensindelning (Standard för svensk näringsgrensindelning, SNI 92) kan ge vägledning om vilka verksamheter som omfattas av begreppet. I det här sammanhanget betraktas avdelningarna C (utvinning av mineral, koder 10–12) och D (tillverkning, koder 15–37) som industriell verksamhet. Detta har bland annat inneburit att tvätteriverksamhet, som återfinns i gruppen servicenäringar Industri- och institutionstvätt (SNI 9301), betalar full skatt för sin ofta höga energiförbrukning (se avsnitt 15.1.1). Detta utesluter inte att delar av verksamheten kan anses som industriell verksamhet, innebärande att energiförbrukningen för dessa delar får nedsatt skatt. I tidigare förarbeten till bestämmelsen har det uttalats att begreppet industriell verksamhet bör tolkas generöst och att riktpunkten därvid främst bör vara att undvika konkurrenssnedvridningar (SkU 1976/77:22 s. 13). Enligt uppgift har beskattningsmyndigheten emellertid endast i ett fåtal fall låtit andra företag än sådana som omfattas av SNI-avdelningarna C och D komma ifråga för skattenedsättning. I departementspromemorian En

4 Eftersom råtallolja endast beskattas med energiskatt (som motsvarar övriga bränslens sammanlagda energi- och koldioxidskatt) skulle en direkt tillämpning av punkten 9 medföra en totalt sett lägre skattebefrielse för råtallolja än för övriga bränslen. Detta undviks genom särregleringen i 6 a kap. 2 § LSE.

utvärdering av Skatteväxlingskommitténs energiskattemodell (Ds 2000:73) anförs som exempel på områden där gränsdragningsproblem förekommer bland annat konstnärlig kontra industriell verksamhet (glasblåsning, skulptörer etc.) samt mellan tryckerier och övrig databehandling. Det sistnämnda fallet utgör ett exempel på ett område där den tekniska utvecklingen medfört tolkningsproblem.

Tillverkningsprocessen

För nedsättning krävs inte endast att förbrukningen skall ha ägt rum i industriell verksamhet utan även att den skall ha ägt rum i tillverkningsprocessen. Till ledning för tolkning av begreppet har RSV givit ut RSV:s allmänna råd om beskattning av bränslen enligt lagen (1994:1776) om skatt på energi (RSV 2002:18). I de allmänna råden uttalar RSV följande:

Bedömningen av tillverkningsprocessens omfattning, dvs. när den skall anses påbörjad respektive avslutad, bör utgå från de företagsekonomiska huvudfunktionerna tillverkning, försäljning, administration samt forskning och utveckling (FOU). Man bör inte göra en geografisk koppling till arbetsställe när det gäller en tillverkningsprocess utan funktionen som sådan bör vara avgörande. T.ex. bör varmhållning av råvaror, som sker i ett lager som är avskilt från det område där tillverkningen äger rum, anses vara en del av tillverkningsprocessen. Energiförbrukning som sker i och kring byggnad och mark som är knuten till pågående förädling – antingen sammansättningsproduktion, detaljtillverkning eller sönderdelande produktion – bör anses förbrukad i tillverkningsprocessen. Således får bränsleförbrukning i lokaler där verksamhet bedrivs som har samband med tillverkningen, t.ex. kontorslokaler avsedda för inköp till, planering och styrning av produktionen (driftskontor), driftslaboratorier och andra lagerutrymmen än färdigvarulager anses vara hänförlig till sådan verksamhet som hör till tillverkningen. Till försäljningsverksamhet bör hänföras lagerhållning av produkter som är färdiga för försäljning. Energi som förbrukats i och kring byggnad och mark där sådan lagerhållning bedrivs, t.ex. för varmhållning eller kylning av färdigproducerade varor, eller i övrigt för försäljningsverksamheten, bör således inte anses ha förbrukats i tillverkningsprocessen. Verksamheten i och kring huvud- och försäljningskontor bör inte betraktas som sådan verksamhet som har samband med tillverkningsprocessen. När det gäller laboratorier bör innebörden av begreppet FoU enligt bokföringsnämndens rekommendation BFN R 1, Redovisning av forsknings- och utvecklingskostnader vara vägledande.

Verksamhet som är knuten till grundforskning bör inte anses hänförlig till tillverkningsprocessen, medan däremot tillämpad forskning och utvecklingsarbete bör räknas dit.

Beträffande bedömningen av tillverkningsprocessens omfattning vid förbrukning av el har RSV där gjort motsvarande uttalanden som på bränslesidan i RSV:s rekommendationer m.m. om energiskatt på elektrisk kraft (RSV Sp 1999:1).

I praxis finns det flera avgöranden som berör de gränsdragningsproblem som bestämmelsen ger upphov till. Som exempel refereras ett par av de senare rättsfallen på området.

I Kammarrätten i Sundsvalls dom i mål nr 3462–1999 av den 26 mars 2001 handlade det om bränsle som förbrukats vid turbintillverkning i samband med leverans- och typprov, som utfördes på en av ett bolag tillverkad gasturbin, vilken ingår i en anläggning för kraftgenerering och som driver en generator. Proven skedde på tillverkarens provplats i samband med att anläggningen såldes till utlandet. Fråga var om bränslet förbrukats inom tillverkningsprocessen. Kammarrätten konstaterade att bränslet förbrukades innan produkten var klar för leverans från arbetsstället och således i tillverkningsprocessen. Bolagets bränsleförbrukning skulle därför beskattas i nivå med industriskattesatsen.

I Regeringsrättens dom i målet RÅ 2002 ref. 16 var det fråga om hur förbrukning av el i lagerlokaler skulle bedömas. Skatterättsnämnden anförde i sin bedömning, vilken Regeringsrätten instämde i, att lagerhållning av produkter som är färdiga för försäljning bör hänföras till försäljningsverksamhet och inte till tillverkningsprocessen. Nollskattesatsen för el ansågs därför inte tillämplig på aktuell elförbrukning.

Punkterna 10 och 11 – Om skattebefrielse inte följer av tidigare punkter, förbrukning för annat ändamål än drift av motordrivna fordon vid växthusuppvärmning i yrkesmässig växthusodling samt i yrkesmässig jordbruks-, skogsbruks- eller vattenbruksverksamhet

Genom punkterna 10 och 11 är de i bestämmelsen angivna näringarna i energiskattesammanhang jämställda med tillverkningsindustrin. Skattebefrielse medges med 100 procent av energiskatten och 75 procent av koldioxidskatten. Liksom vad som gäller för tillverkningsindustrin omfattas inte bensin eller märkt olja enligt

2 kap. 1 § första stycket 3 a LSE. Inte heller är punkterna direkt tillämpliga för råtallolja. På samma sätt som enligt punkten 9 ges råtalloljan skattebefrielse först genom en hänvisning i 6 a kap. 2 § LSE.

Eftersom det i det här sammanhanget endast är växthusodlarna som kan få sina skattelättnader genom godkännande som skattebefriade förbrukare har näringarna lagtekniskt delats upp på två punkter. Skattelättnaderna för annan yrkesmässig jordbruksverksamhet än växthusodling och yrkesmässig skogs- och vattenbruksverksamhet uppnås genom återbetalning.

Punkten 12 – Om skattebefrielse inte följer av tidigare punkter, förbrukning i sodapannor, lutpannor, metallurgiska processer eller i processer för framställning av andra mineraliska ämnen än metaller

Bestämmelsen innebär att avdrag får göras för svavelskatten på bränsle som förbrukats i processer för framställning av t.ex. tegel, cement, kalk och mineralull. Den innebär också avdragsrätt för svavelskatt på bränsle som förbrukats i sodapannor eller lutpannor. Med sodapannor avses de särskilda pannor inom skogsindustrin i vilka främst restprodukter från massaproduktionen förbränns för kemikalieåtervinning och energiändamål. Motsvarande pannor finns i sulfitmassaindustrin och kallas allmänt lutpannor.

Punkten 13 – Förbrukning vid tillverkningsprocessen i gruvindustriell verksamhet för drift av andra motordrivna fordon än personbilar, lastbilar och bussar

Befrielse enligt denna bestämmelse medges med 100 procent av energiskatten och 75 procent av koldioxidskatten på bränsle som avses i 2 kap. 1 § första stycket 3 b (dvs. högbeskattad eldningsolja, dieselbrännolja och fotogen) och som förbrukats vid tillverkningsprocessen i gruvindustriell verksamhet för drift av andra motordrivna fordon än personbilar, lastbilar och bussar.

Beträffande bestämmelsen påtalar Riksskatteverket i Handledning för punktskatter 1997 (s. 225) att bestämmelsens utformning även medger avdrag för annat fordon än sådana som är special-

Den svenska energibeskattningen

byggda för ändamålet, under förutsättning att fordonet inte är att anse som personbil, lastbil eller buss. Bestämmelsen infördes på initiativ av skatteutskottet (1994/95:SkU 28) i samband med att trafikbeskattningen av arbetsfordon breddades till att gälla även fordon som används i industriell tillverkning. Utskottet hade erfarit att det i vissa gruvor förekom att malmen uppfordrades med motordrivna fordon specialbyggda för ändamålet. Enligt utskottets mening borde dessa specialfordon även fortsättningsvis omfattas av industriskattesatsen.

Tabell 13.2. Energiskatt och koldioxidskatt på bränslen den

1 januari 2003 (vid förbrukning för uppvärmning och drift av

stationära motorer inom vissa sektorer ), 6 a kap. 1 § 9–11 LSE

KN-nr Slag av bränsle Skattebelopp (kr per enhet)

enhet Energiskatt Koldioxidskatt Summa skatt

Mineraloljor

3. 2710 00 51, Eldningsolja,

2710 00 55, dieselbrännolja, 2710 00 69 eller fotogen, m.m. 2710 00 74–78 a) märkt olja 0 543,50 543,50

per m

4. ur 2711 12 11- Gasol 0 571,50 571,50

2711 19 00 per 1 000 kg 5. ur 2711 29 00 Metan 0 407 407

per 1 000 m

Övriga bränslen

6. 2711 11 00, Naturgas 0 407 407

3

per m

Skattesatserna avser förbrukning vid tillverkningsprocessen i industriell verksamhet, förbrukning vid växthusuppvärmning i yrkesmässig växthusodling samt förbrukning i yrkesmässig jordbruks, skogsbruks- eller vattenbruksverksamhet.

13.4.2 De särskilda reglerna för energiintensiv verksamhet

0,8-procentsregeln

Regeln återfinns i 9 kap. 9 § LSE och kan tillämpas av företag som förbrukar bränsle i tillverkningsprocessen i industriell verksamhet, vid växthusuppvärmning i yrkesmässig växthusodling och i yrkesmässig jordbruks, skogsbruks- eller vattenbruksverksamhet. Dessa näringar är de som anges i 6 a kap. 1 § 9–11 LSE. Samtliga skattepliktiga bränslen omfattas av bestämmelsen. Den omfattar dock inte skatt på bränsle som förbrukats för drift av motordrivna fordon. Regeln innebär att den del av skatten som överstiger 0,8 procent av ett företags försäljningsvärde sätts ned till 24 procent av koldioxidskattenivån. För råtallolja sker nedsättningen utifrån energiskattenivån eftersom koldioxidskatt inte utgår på råtallolja. Nedsättningen får dock inte medföra att gemenskapens minimiskattesatser (se tabell 12.1) underskrids. Sverige har igenom beslut den 12 mars 2001 (se avsnitt 12.3.1) medgivits undantag enligt artikel 8.4 i mineraloljedirektivet att tillämpa 0,8procentsregeln. Tillåtelsen löper ut den 31 december 2006.

1,2-procentsregeln

Den här regeln är inte intagen i LSE utan återfinns i en övergångsbestämmelse, vars giltighetstid, efter att ha förlängts vid flera tillfällen, löper ut den 31 december 2003. Regeln avser nedsättning av koldioxidskatt på andra bränslen än mineraloljor, dvs. kol och naturgas och kan endast tillämpas av företag som framställer produkter av andra mineraliska ämnen än metaller, dvs. cement-, kalk-, sten- och glasindustrin. Bestämmelsen är en takregel där skattebelastningen på de aktuella bränslena begränsas till 1,2 procent av försäljningsvärdet. Överstigande skatt sätts alltså ned till noll. Regeln infördes i syfte att för vissa företag lindra övergången till en högre skattenivå samt att ge dessa företag en möjlighet att anpassa sig efter de nya reglerna. I samband med att regeln senast förlängdes uttalade regeringen att skattelättnader kan komma att behövas så länge inte samtliga fossilbränslen beskattas i konkurrentländerna (se prop. 2002/03:1 s. 186).

13.4.3 Övriga undantagsregler i LSE

Förutom de nu nämnda reglerna finns även vissa regler om skattelättnader i 9 kap. 1 och 3 §§ LSE. I dessa paragrafer regleras skattebefrielse för bränsle som förvärvats av diplomater samt för bensin för annat än privat ändamål som förbrukats i skepp eller båtar och för märkt olja som för sådant ändamål förbrukats i båt utan fartygstillstånd.

13.5 Skatt på el

13.5.1 Energiskatt på el

Energiskatt tas enligt 11 kap. LSE ut på el vid leverans till slutanvändare. I normalfallet är det elleverantören som är skyldig att betala skatten. För att undvika dubbelbeskattning tas varken energi- eller koldioxidskatt ut på bränslen som använts för att framställa el (6 a kap. 1 § 7 LSE). Skatten är differentierad beroende på vem som konsumerar elen och var i landet den förbrukas (se tabell 13.3).

Den som yrkesmässigt levererar el som framställts i ett vindkraftverk i Sverige får göra avdrag med 18,1 öre per kWh. Detta är den s.k. miljöbonusen för vindkraftverk. Tidigare var avdraget knutet till den högsta skattesatsen på el. Anknytningen togs emellertid bort fr.o.m. den 1 januari 2002 med motiveringen att stödet till vindkraften borde övervägas samlat (se prop. 2001/02:1 s. 199). I energipropositionen anför regeringen att miljöbonusen skall behållas under en övergångperiod på sju år samtidigt som en nedtrappning med början 2002 sker (se prop. 2001/02:43 s. 100 ff.).

Tabell 13.3. Energiskatt på el den 1 januari 2003, öre per kWh

Typ av konsumtion Energiskatt

1. Vid tillverkningsprocessen i industriell verksamhet eller vid yrkes- 0 mässig växthusodling 2. Annan förbrukning än under 1 som äger rum i vissa kommuner i 16,8

1 norra och mellersta Sverige 3. El-, gas, värme-, eller vattenförsörjning i andra kommuner än de 20,2

1 som avses under 2 4. Övrig förbrukning 22,7 1 För el som under tiden den 1 november–den 31 mars förbrukas i elektriska pannor som ingår i en elpanneanläggning vars installerade effekt överstiger 2 MW utgör energiskatten de under 2 och 3 angivna beloppen med ett tillägg av 2,4 respektive 2,5 öre per kWh.

13.5.2 Återbetalning av energiskatt på el

Om el har förbrukats i annan yrkesmässig jordbruksverksamhet än vid växthusodling eller i yrkesmässig skogsbruks- eller vattenbruksverksamhet gäller enligt 11 kap. 12 § första stycket att energiskatten efter ansökan återbetalas av beskattningsmyndigheten. Detta innebär i praktiken att en nollskattesats, i likhet med vad som gäller för tillverkningsindustrin och växthusnäringen, även gäller för dessa sektorer.

13.5.3 Produktionsskatter på el

Några renodlade produktionsskatter på el finns inte numera. Den tidigare produktionsskatten på el producerad i vissa vattenkraftverk gjordes från den 1 januari 1997 om till en förhöjd fastighetsskatt. Sedan den 1 januari 1999 motsvarar dock skattesatsen den normala skattesatsen för industrifastigheter, dvs. 0,5 procent av markvärdet, vilket innebär att den del av skatten som svarade mot den tidigare produktionsskatten inte längre finns.

Även den särskilda skatten för elektrisk kraft från kärnkraftverk har avskaffats. Skatten har i stället fr.o.m. den 1 juli 2000 gjorts om till en effektskatt och regleras i lagen (2000:466) om skatt på termisk effekt i kärnkraftsreaktorer. Skatten utgör för varje kalendermånad 5 514 kronor per megawatt av den högsta tillåtna termiska effekten i kärnkraftsreaktorn. Produktionsanläggningen beskattas således med en fast skatt. Om en kärnkraftsreaktor har varit ur drift under en sammanhängande period av mer än 90 kalenderdygn, får avdrag med 181 kronor per MWh göras för det antal kalenderdygn som överstiger 90. Skattskyldig är den som har tillstånd att inneha och driva en kärnkraftsreaktor.

13.6 Allmänt om kraft- och värmeframställning

Med kraftvärmeverk avses vanligen en anläggning avsedd för samtidig produktion av el och värme där båda produkterna nyttiggörs. I ett kondenskraftverk, som kan använda liknande teknik som ett kraftvärmeverk, tas däremot endast elen och inte spillvärmen tillvara.

I kraftvärmeproduktionen används såväl fossila bränslen som biobränslen. Genom sin högre verkningsgrad har kraftvärmeverken stora miljöfördelar jämfört med konventionell kondenskraft.

Ett kraftvärmeverk som baseras på ångkraftsprocessen brukar ibland kallas mottrycksanläggning eller, om den är en del av en industrianläggning, industriellt mottryck.

I ett (fjärr-) värmeverk produceras endast värme och alltså inte någon el.

13.6.1 Beskattning vid värmeframställning utanför industrin

Till skillnad mot vad som gäller för el beskattas inte den färdiga värmeprodukten. I Skatteväxlingskommitténs slutbetänkande (SOU 1997:11) föreslås emellertid att en skatt på värme införs enligt samma principer som dagens energiskatt på el. Någon sådan skatt har emellertid ännu inte införts. För närvarande beskattas således bränslen som används för värmeproduktion enligt följande.

Vid samtidig produktion av värme och el i en kraftvärmeanläggning gäller befrielse från såväl energi- som koldioxidskatt på det bränsle som använts för elproduktionen. Riksskatteverket anser dock att fem procent av tillfört bränsle vid kondenskraftproduktion och 1,5 procent av det bränsle, som hänförs till elproduktion vid kraftvärmeproduktion i ett kraftvärmeverk skall beskattas som intern förbrukning och är därmed beskattningsbart med energi- och koldioxidskatt (se Riksskatteverkets allmänna råd, RSV 2002:18). Den el som korresponderar med den beskattade bränsleinsatsen anses inte skattepliktig. Vidare får avdrag göras för hälften av energiskatten på den del av bränslet som förbrukats för framställning av nyttiggjord värme. För användning av skattepliktigt bränsle i värmeproduktion betalas alltså full koldioxidskatt och 50 procent av den generella nivån på energiskatten. Utöver den generella skattelättnaden som tillkommer tillverkningsindustrin m.fl. finns inte någon skattelättnad för bränsle som används för ren värmeproduktion. Detta innebär att det vid enbart värmeproduktion såsom i t.ex. fjärrvärmeverk utgår full energiskatt och koldioxidskatt på användningen av skattepliktiga bränslen. Däremot tillämpas en 2,4 öre per kWh lägre skattesats när el används för värmeframställning (11 kap. 3 § LSE).

Vid samtidig användning av skattepliktigt och icke skattepliktigt bränsle får, om inte annat visas, först de skattepliktiga bränslena

anses förbrukade för framställning av skattepliktig el, därefter för icke skattepliktig el, och sist för värme. Den skattskyldige får fritt välja turordning mellan de skattepliktiga bränslena. I en del biobränsleeldade anläggningar är det av tekniska skäl nödvändigt med en viss inblandning av fossila bränslen. Dock föreligger nu ett förslag om att införa en regel om proportionering av insatsbränslena (se avsnitt 13.6.3 nedan).

13.6.2 Beskattning vid värmeframställning inom industrin

Vid kraftvärmeproduktion inom tillverkningsindustrin (s.k. industriellt mottryck) tillämpas de nedsättningsregler som gäller för dessa näringar, dvs. ingen energiskatt och 25 procent koldioxidskatt på insatt skattepliktigt bränsle. Om förutsättningarna för detta är uppfyllda kan ytterligare nedsättning av koldioxidskatten ske med stöd av 0,8-procentsregeln. Cirka 85 procent av det industriella mottrycket finns inom massa- och pappersindustrin.

Dessa regler tillämpas enligt 9 kap. 5 § LSE även vid värmeleveranser från ett externt kraftvärmeverk till företag inom de berörda sektorerna. För den del av det industriella mottrycket som hänför sig till elproduktionen gäller dock samma regler som för övrig elproduktion, dvs. varken energi- eller koldioxidskatt betalas för den delen av bränsleinsatsen.

Om mottagaren av värmen är berättigad till ytterligare nedsättning av koldioxidskatten med tillämpning av 0,8-procentsregeln gäller dessa skattelättnader även vid externa värmeleveranser till mottagaren. En översikt över kraft- och värmebeskattningen ges i figur 13.1 nedan.

13.6.3 Planerade förändringar av kraftvärmebeskattningen

Finansdepartementet har i en promemoria (ärende nr Fi2002/2635) av den 5 juli 2002 föreslagit förändringar för kraftvärmebeskattningen tänkta att träda i kraft den 1 januari 2003 (se avsnitt 2.1.3). Regeringen lämnade i budgetpropositionen för år 2003

5 Bestämmelsen är i och för sig generellt tillämplig för samtliga nedsättningsberättigade sektorer, dvs. inom tillverkningsindustrin, vid växthusuppvärmning i yrkesmässig växthusodling och i yrkesmässig jordbruks, skogsbruks- eller vattenbruksverksamhet (se 6 a kap. 1 § 9–11 LSE), men har av naturliga skäl sin praktiska betydelse inom tillverkningsindustrin.

förslag, som i princip överensstämde med promemorian. Riksdagen avslog dock regeringens förslag, eftersom något statsstödsgodkännande från EG-kommissionen inte förelåg (se bet. 2002/03:FiU1 s. 231, rskr. 2002/03:24). Regeringen poängterade i propositionen att förändringarna är temporära i förhållande till föreliggande arbete. Förslaget gick ut på att skattereglerna för kraftvärmeproduktion i fjärrvärmen likställs med dem som gäller för industrins mottrycksproduktion. Vidare föreslogs bland annat att regler om proportionering skall införas för att fördela insatta bränslen på elproduktion respektive värmeproduktion. Detta till skillnad mot vad som nu gäller där den skattskyldige själv får välja ordningen mellan bränslena vid beräkning av skatteavdragen. Det bakomliggande syftet till denna förändring är att inte försämra biobränslenas konkurrenskraft.

Figur 13.1. Schema över beskattning av bränslen som används för el- och värmeproduktion

Produktion av: Ordinär kraftvärme Kraftvärme Annan Värmeverk Kondenskraft-

inom värme- verk

industrin produktion (industriellt inom

2 2

mottryck) industrin

Värme 50 % 0 % 0 % 100 %

energiskatt energiskatt energiskatt energiskatt 100 % 25 % 25 % 100 % --koldioxidskatt koldioxid- koldioxid- koldioxid-

skatt skatt skatt

El 0 % 0 % 0 %

skatt Observera dock att viss del av produktionen av el (enligt schablon) skall anses använd för egenförbrukning. Schablonvärdena utgör för vattenkraft 1 procent, mottryckskraft 1,5 procent och kondenskraft 5 procent. Bränsleåtgången som svarar mot dessa andelar av produktionen skall alltså beskattas (se avsnitt 7.1). Gäller även vid externa värmeleveranser till tillverkningsindustrin.

13.7 Energiskatternas ekonomiska betydelse under den senaste femårsperioden

I tabellen nedan kan utläsas energiskatternas ekonomiska betydelse för statsfinanserna. Som synes har dessa intäkter ökat med cirka 5,5 miljarder kronor under den senaste femårsperioden. Även regeringens strategi att öka miljörelateringen genom att lägga ökad tyngd på koldioxidskatten kan utläsas genom att intäkterna från energiskatten minskat mellan åren 2000 och 2001 medan intäkterna från koldioxidskatten ökat under samma period.

Tabell 13.4. Intäkter från energiskatterna under åren 1997–2001, miljoner kronor i löpande priser

Energiskatt på oljeprodukter 6 049 6 868 6 918 7 633 6 417 Koldioxidskatt på oljeprodukter 6 938 7 258 7 292 6 832 9 070 Energiskatt på övriga bränslen 55 175 170 155 119 Koldioxidskatt på övriga bränslen 873 889 829 790 900 Energiskatt på el 8 674 10 341 10 711 11 190 12 349 Råtallolja - - 20 30 29 Svavelskatt på bränslen 134 115 104 75 81 Produktionsskatt på el från vatten- 194 0 - - kraftverk Produktionsskatt på el från kärn- 1 478 1 537 1 553 1 726 1 841 kraftverk Totalt: 48 398 51 344 50 488 51 114 54 921 Procent av statens skatteintäkter 8,41% 8,03% 7,51% 7,60% 8,02% Procent av BNP 2,65% 2,69% 2,52% 2,44% 2,53% Diesel- och eldningsolja. Kol, koks, naturgas m.m. Sedan den 1 juli 2000 utgörs beloppen av skatt på termisk effekt. Källa: Riksskatteverket och Ekonomistyrningsverket.

14 Energibeskattningen i omvärlden

I kapitlet ges en redogörelse för hur energi beskattas i omvärlden. Med tanke på vårt uppdrag tar framställningen framförallt sikte på hur näringslivets energianvändning beskattas samt förekomsten av eventuella undantag och nedsättningsregler.

Redogörelsen omfattar inte drivmedelsbeskattningen som är föremål för en separat utredning (Vägtrafikskatteutredningen, Fi 2001:08). Beskattningen av drivmedel berörs därför inte vidare.

För några nationer, Danmark, Finland, Norge, Nederländerna, Storbritannien och Tyskland ges en mer ingående redogörelse. För att få en bredare bild av energibeskattningen redovisas ytterligare ett antal nationer, men mera översiktligt. Kapitlet avslutas med ett kort sammanfattande avsnitt vari bland annat använda källor anges.

För att underlätta jämförelser mellan de olika nationerna anges förekommande skattesatser genomgående i nationell valuta, euro och svenska kronor. De officiella växelkurserna per den 1 oktober 2002 har använts, vilket ger 1 euro=9,108 svenska kronor (EGT C 237, 2.10.2002 s. 1).

14.1 Norden

I avsnittet behandlas energibeskattningen i Danmark, Finland och Norge. För dessa länder bör nämnas att Danmark och Finland, till skillnad mot Norge är medlemmar i EU. Norge är i stället med i EFTA (the European Free Trade Association) och har anslutit till EES-avtalet (Europeiska ekonomiska samarbetsområdet). Målet med EES-avtalet är att stärka samarbetet mellan EG och EFTA så att EG:s inre marknad skall gälla även för EFTA-länderna. För energibeskattningens vidkommande innebär detta samarbete att det inte har någon nämnvärd betydelse att Norge står utanför EU.

För Danmark, Finland och Norge gäller i princip att samtliga fossila bränslen och el beskattas. Biobränsleanvändning är normalt

skattefri. När det gäller energibeskattningens uppbyggnad utgår den, i likhet med vad som gäller i Sverige, normalt från tre komponenter. Dessa utgörs av någon form av grundskatt (energiskatt), koldioxidskatt och någon tilläggsskatt (svavelskatt). Gemensamt för länderna är också att det förekommer särregleringar för industrins energianvändning. Utformningen av dessa skiljer sig dock åt mellan länderna.

14.1.1 Danmark

Mervärdesskatt på energi

Den danska mervärdesskatten är en generell konsumtionsskatt som utgår med 25 procent på de flesta varor, inklusive energi. Mervärdesskatten beräknas på energipriset inklusive eventuella energiskatter.

Allmänt om beskattningen av energi

År 1996 infördes det s.k. gröna skattepaketet efter kommissionens statsstödsgodkännande 1995 (stöd nr N459/95). Skattepaketet bygger på Danmarks miljömål och syftar bland annat till att minska utsläppen av miljöfarliga ämnen. Ett annat syfte är att minska beroendet av fossila bränslen. Den centrala delen i skattepaketet är skatt på energiprodukter och el. För energibeskattningen gäller i huvudsak följande fem lagar: • Lov om afgift af mineralolieprodukter mv., jf. lovbekendt-

gorelse nr. 701 af 28. september 1998. • Lov om afgift af stenkul, brunkul og koks mv., jf lovbekendt-

gorelse nr. 702 af 28. september 1998. • Lov om afgift af elektricitet, jf. lovbekendtgorelse nr. 689 af 17.

september 1998. • Lov om afgift af naturgas og bygas, jf. lovbekendtgorelse nr.

887 af 3. oktober 1996. • Lov om kuldioxidafgift af visse energiprodukter, jf.

lovbekendtgorelse nr. 643 af 27. august 1998.

Skatt på bränslen

Danmark beskattar mineraloljor, naturgas och kolbränslen. Råtallolja beskattas inte. Skatterna är energiskatt, koldioxidskatt och svavelskatt. Energiskatten är differentierad utifrån energiinnehållet i de olika bränslena. Koldioxidskatten å sin sida skall relatera till nettoutsläppet av koldioxid. Liknande gäller för svavelskatten vars skattesats beror antingen av ett bränsles svavelinnehåll eller också av nettoutsläppet vid förbränning. För energiskatten och koldioxidskatten gäller vidare att det för vissa av de harmoniserade bränslena finns två nivåer av skattesatser. För att EG-anpassa lagstiftningen har Danmark nämligen infört vad som benämns referensskattesatser som motsvarar de normala skattesatserna men är omräknade enligt en oljetemperatur av 15°. Denna skattesats skall användas vid jämförelser med andra medlemsstater. Den normala skattesatsen som används vid betalning av skatterna utgår från en dansk genomsnittstemperatur på oljeprodukter av 8°. För skattesatser se tabell 14.1 på omstående sida. Förekommande referensskattesatser anges i not till tabellen.

Energibeskattningen i omvärlden

Tabell 14.1. Skatter på bränslen och värme i Danmark den 1 januari 2002

Slag av bränsle Skattebelopp (per enhet)

(enhet) Energiskatt Koldioxidskatt Summa skatt

DKK euro SEK DKK euro SEK DKK euro SEK Lätt dieselolja (per liter) - normal 2,6600 0,3581 3,2619 0,2700 0,0364 0,3311 2,9300 0,3945 3,5930 - lågsvavlig 2,4800 0,3339 3,0412 0,2700 0,0364 0,3311 2,7500 0,3703 3,3722 Dieselolja, fotogen och lätt eldningsolja (per 1 000 liter) 1 830 246 2244 270 36 331 2 100 283 2 575 Tjock eldningsolja (per 1 000 kg) 2 060 277 2526 320 43 392 2 380 320 2 919 Fyringstjære (per 1 000 kg) 1 860 250 2 281 280 38 343 2 140 288 2 624 LPG (per 1 000 kg) 2 350 316 2 882 300 40 368 2 650 357 3 250 Raffinaderigas (per 1 000 kg) 2 350 316 2 882 290 39 356 2 640 355 3 237 Stenkol, koks, kolslagg och koksgrus (per 1 000 kg) 1 425 192 1 747 242 33 297 1 667 224 2 044 Petroleumkoks (per 1 000 kg) 1 675 226 2 054 323 43 396 1 998 269 2 450 Brunkol (per 1 000 kg) 1 030 139 1 263 178 24 218 1 208 163 1 481 Avfallsbaserad värme (per GJ) 12,90 1,74 15,82 - - - 12,90 1,74 15,82 Naturgas

3

(per Nm ) 2,0200 0,2720 2,4771 0,2200 0,0296 0,2698 2,2400 0,3016 2,7468 Stadsgas

3

(per Nm ) 0,9900 0,1333 1,2140 0,2200 0,0296 0,2698 1,2100 0,1629 1,4838 Växelkurs per den 1 oktober 2002: 1 euro=7,4274 DKK=9,108 SEK (EGT C 237,2.10.2002 s.1). Skattesatserna vid en temperatur av 15° är följande: Lätt dieselolja (normal) energiskatt 2,6450 DKK/l, koldioxidskatt 0,2680 DKK/l (lågsvavlig) energiskatt 2,4660 DKK/l, koldioxidskatt 0,2680 DKK/l Dieselolja, fotogen och lätt eldningsoljaenergiskatt 1 819 DKK/1 000 l, koldioxidskatt 268 DKK/1 000 l. Härutöver utgår svavelskatt med 20 DKK (2,6927 euro, 24,53 SEK) per kilo svavel om svavelinnehållet i bränslet överstiger 0,05 procent. Företag som begränsar svavelutsläppen genom reningsåtgärder kan ansöka om återbetalning. Skattesatserna avser förbrukning för annat ändamål än fordonsdrift. Produkten är en slags mineralolja som är tyngre än de tjocka oljor som används i Sverige. Varken den danska branschorganisationen ”Oljebranchens Fællesrepræsentation” eller den danska Tull- och skattemyndigheten kan närmare definiera produkten. Tänkbara KN-nummer uppges vara 2707 50 10 eller 2710 19 61-69.

Skatt på el

Energiskatten på el är en konsumtionsskatt som utgår för el som förbrukas inom landet. Vissa undantag från skattplikt finns, vilka framgår nedan: • El som produceras i mindre produktionsanläggningar (med en

kapacitet mindre än 150 kW), • el som används i transportmedel (tåg, fartyg m.m.), • förnybar el som förbrukas direkt av producenten, • el som produceras i reservgenerator vid driftsavbrott i den ordi-

narie tillförseln och • el som produceras i solcellanläggning med en effekt under-

stigande 6 kW per hushåll och som är ansluten till bostad eller annan icke kommersiell verksamhet.

Energiskattesatserna på el är differentierade beroende på om förbrukningen avser uppvärmning av permanentbostäder eller andra ändamål. Energiskatten består dels av den egentliga energiskatten, dels två små delbelopp, benämnda ”elsparebidrag” respektive ”eldistributionsbidrag”.

Utöver energiskatt utgår även koldioxidskatt på el. Koldioxidskattesatsens storlek var ursprungligen avsedd att motsvara vad som gäller för kol med motiveringen att de flesta kraftverk i Danmark är koleldade. Skattesatserna för energi- och koldioxidskatt på el framgår av tabellen nedan.

Tabell 14.2. Skatt på el i Danmark den 1 januari 2002

Skattebelopp (per kWh)

Energiskatt Koldioxidskatt Summa skatt

DKK euro SEK DKK euro SEK DKK euro SEK

2 Uppvärmning

0,5010 0,0675 0,6144 0,1000 0,0135 0,1226 0,6010 0,0809 0,7370 Övrig förbrukning

0,5660 0,0762 0,6941 0,1000 0,0135 0,1226 0,6660 0,0897 0,8167 1 Växelkurs per den 1 oktober 2002: 1 euro=7,4274 DKK=9,108 SEK (EGT C 237,2.10.2002 s. 1). 2 Avser elförbrukning för uppvärmning av permanentbostäder, vid förbrukning överstigande 4 000 kWh per år.

Skattelättnader för energiintensiva företag

För förbrukning av bränslen och el som sker i mervärdesskatteregistrerade verksamheter gäller generella bestämmelser om skattenedsättning. Som förutsättning härför gäller dels att energin skall ha förbrukats i näringsverksamheten, dels såsom s.k. processenergi. Med begreppet processenergi avses i princip all energianvändning frånsett lokaluppvärmning och uppvärmning av varmvatten.

Skattenedsättning medges med hela energiskatten och delar av koldioxidskatten. För koldioxidskatten gäller att nedsättningens storlek är beroende av om energin förbrukats i s.k. lätta eller tunga processer. I lagen finns en uttömmande lista över de processer som i sammanhanget anses vara tunga. De uppgår för närvarande till 35 stycken. Processlistan är utarbetad på grundval av en statistisk värdering av energiintensiteten i olika tillverkningsprocesser. Av de processer som finns upptagna på listan märks bland annat yrkesmässig växthusodling (punkten 1), framställning av papper från returmaterial (punkten 21) och framställning av cement (punkten 29). Alla processer som inte återfinns i processlistan anses vara lätta processer. Vidare anses energi som endast förbrukats indirekt i den tunga processen, såsom t.ex. i lagerlokaler och administrationsbyggnader ha förbrukats i en lätt process. Skattenedsättningens storlek uppgår till 75 procent av koldioxidskatten på den energi som förbrukats i en tung process mot 10 procent för den energi som förbrukats i en lätt process.

Ovanstående bestämmelser om skattenedsättning gäller såväl bränslen som el. Vissa, i en bilaga till ”Lov om afgift af elektricitet”, särskilt angivna verksamheter såsom advokatbyråer, revisionsbyråer, teatrar och liknande är dock undantagna från dessa skattelättnader såvitt avser deras elförbrukning.

1 Danmark har genom två beslut fått tillåtelse att tillämpa differentierade punktskattesatser. Se Rådets beslut 2001/224/EG av den 12 mars 2001 om nedsättning av punktskattesatser och befrielse från punktskatter för vissa mineraloljor som används för särskilda ändamål (EGT L 84, 23.3.2001, s. 23) samt Rådets beslut 2002/264/EG av den 25 mars 2002 om tillåtelse, i enlighet med artikel 8.4 i direktiv 92/81/EEG, för Danmark att tillämpa en differentierad punktskattesats för tjock eldningsolja och eldningsolja som används av vissa företag (EGT L 92, 9.4.2002, s. 17).

Bidrag med stöd av frivilliga avtal om energieffektivisering

De danska företagen kan genom att sluta avtal med staten komma i åtnjutande av ytterligare skattelättnader. Dessa avtal kan slutas antingen individuellt eller på branschnivå. För det senare krävs en större eller mindre grupp av företag med likartade energiförbrukningsmönster. Vid utgången av år 2000 fanns 90 individuella och 239 branschspecifika avtal. Skattelättnaderna hanteras genom ett bidragssystem som ligger utanför det egentliga beskattningssystemet. Reglerna för detta återfinns i ”Lov om statstilskud till daekning af udgifter til kuldioxidafgift i visse verksamheter med et stort energiforbrug, jf. lovbekendtgorelse nr. 846 af 17. november 1997”.

Bidragssystemet administreras i samarbete mellan Energistyrelsen och Tull- och skattemyndigheten. Det består egentligen av två ordningar, dels en ordning med processavtal, dels en ordning med s.k. promsavtal . Som ett tillägg till dessa avtal finns även en möjlighet att sluta s.k. rumvarmeavtal. I normalfallet omfattas ett enskilt företag endast av den ena ordningen, men om förutsättningarna är uppfyllda kan tillämpning av båda ordningarna komma i fråga. Ett grundläggande krav för att kunna sluta avtal är att företaget är registrerat för mervärdesskatt.

Processavtal ingås med företag som utför en, eller flera, av de tunga processerna (se ovan). Avtalsbindningen inleds med att företaget på en särskild blankett intygar att följande tre förutsättningar föreligger: 1. att företaget bedriver en eller flera tunga processer, 2. att företaget har för avsikt att ingå avtal om energieffektivise-

ring med Energistyrelsen och 3. att företaget skall konstruera och implementera ett energiled-

ningssystem i enlighet med särskilda riktlinjer samt därtill utarbeta ett förslag till avtal inom en av Energistyrelsen fastslagen tidsplan.

För att även ingå tilläggsavtal, rumvarmeavtal, måste verksamheten uppfylla det s.k. rumvarmekriteriet. För detta krävs att den energioch koldioxidskatt som åtgår för lokaluppvärmning och uppvärmning av varmvatten beräknas uppgå till minst två procent av de framställda produkternas försäljningsvärde. På grundval av

2 ”Proms” är ett konstruerat ord. Det har således inte någon innebörd utöver att användas såsom term i nu aktuellt sammanhang.

ovan angivna uppgifter meddelar Energistyrelsen ett beslut om villkorade bidrag avsedda att delvis täcka företagets koldioxidskatteutgifter (för processenergi) eller energi- och koldioxidskatter (för lokaluppvärmning och uppvärmning av varmvatten) för en period om högst tio månader. Före tidsperiodens slut skall företaget uppfylla sina förpliktelser på ett sådant sätt att avtal kan slutas. Avtal sluts därefter för en tidsperiod om högst tre år, inbegripet den inledande villkorade perioden. Under avtalsperiodens gång måste företaget uppfylla sina förpliktelser i form av energieffektiviseringsåtgärder m.m. såsom de framgår av avtalet. Energistyrelsen underrättar Tull- och skattemyndigheten om att ett avtal föreligger varefter Tull- och skattemyndigheten efter ansökan betalar ut bidrag.

Promsavtal kan ingås av företag som har hög energiförbrukning inom andra områden än de som utgör tunga processer. För dessa avtal gäller samma kriterier 2. och 3. som för processavtal ovan. Därutöver gäller att företaget skall uppfylla det s.k. promskriteriet . För detta krävs att koldioxidskatten som belastar processenergi, tillsammans med den energi- och koldioxidskatt som belastar energianvändning för lokaluppvärmning och uppvärmning av varmvatten beräknas uppgå till minst fyra procent av de framställda produkternas försäljningsvärde. Promsavtal kan, liksom processavtal, förenas med rumvarmeavtal. Utbetalning av bidrag med stöd av promsavtal sker på samma sätt som för processavtal.

Bidragets storlek uppgår för närvarande till 22 procent av koldioxidskatten. Detta innebär att de företag som tillgodogör sig skattelättnader för tunga processer efter bidrag betalar en koldioxidskatt om tre procent. För de företag som får skattelättnader för lätta processer innebär det en koldioxidskatt om 68 procent.

De bidrag som utgår med stöd av rumvarmeavtal uppgår för närvarande till 22 procent av den energi- och koldioxidskatt som är hänförlig till lokaluppvärmning och uppvärmning av varmvatten.

Vid utbetalning av bidraget sker ett avdrag med 20 000 DKK (ca 2 693 euro, 24 525 SEK). För växthusodlarna gällde tidigare 10 000 DKK (ca 1 346 euro, 12 263 SEK). Numera är avdraget dock lika stort för samtliga kategorier företag. Om avtalet träffats på branschnivå sker inget avdrag. Oavsett avtalen gäller emellertid att EG:s minimiskattesatser för mineraloljor måste iakttas. De företag som har processavtal får i och med detta inte några bidrag

3 Se not 2.

för sin användning av tjock eldningsolja. För den lätta eldningsoljan är bidraget begränsat till 1,75 danska öre per liter (0,24 eurocent, 2,15 svenska öre).

Energistyrelsen har två sanktionsmöjligheter för att tillse efterlevnaden av de ingångna avtalen. För det första kan Energistyrelsen annullera avtalen, vilket innebär stopp för ytterligare bidrag. För det andra kan tidigare utbetalda bidrag återkrävas.

Statsstödsaspekter:

Danmark har löpande fått godkännande av kommissionen för det gröna skattepaketet. Den senaste gången Danmarks energiskattesystem var uppe till en mer genomgripande prövning var den 6 juni 2001 (stöd nr N840/A/2000). Danmark hade då framförallt anmält vissa förändringar av det ovan redovisade bidragssystemet. Av dessa kan nämnas ändringar av promskriteriet samt slopande av det avdrag som gäller vid utbetalning av bidrag för de fall frivilliga avtal sluts på branschnivå. Avdraget skulle dock finnas kvar vid ingående av individuella avtal med företag. Bidragssystemet skulle dessutom utökas med en möjlighet för företag som använder mycket energi för uppvärmningsändamål att sluta avtal om energieffektivisering, genom att uppfylla det ovan redovisade rumvarmekriteriet. Orsaken till den senare ändringen var att en del företag (tillverkningsföretag med en betydande energiförbrukning för arbetsmiljöbetingad ventilation, hotell, äventyrsbad m.fl.) drabbats mycket hårdare av energi- och koldioxidskatterna på energi som används för uppvärmning, än vad man utgick ifrån då det gröna skattepaketet antogs. De ändringar som var uppe till prövning godkändes av kommissionen. Kommissionen ansåg vid sin bedömning att de anmälda ändringarna kunde godtas vid en prövning mot de nya miljöriktlinjerna (se 10.5.4). Danmarks tolkning av beslutet är att hela den danska energiskatteordningen därmed prövats mot de nya miljöriktlinjerna. De godkända ändringarna trädde i kraft den 1 juli 2002. Danmark har därefter, genom beslut av kommissionen den 20 december 2002 (stöd nr N 540/2002), fått ett 10-årigt godkännande av vissa tillägg till den s.k. processlistan. Även dessa justeringar av stödsystemet tillämpas från den 1 juli 2002.

14.1.2 Finland

Mervärdesskatt på energi

I Finland tas mervärdesskatt ut på varor och tjänster. Olika skattesatser förekommer. Standardskattesatsen uppgår till 22 procent. Såväl bränslen som el beskattas enligt denna skattesats.

Skatt på bränslen

Den finländska energibeskattningen regleras huvudsakligen i två lagar. I ”lagen om accis på flytande bränslen” (Nr 1472/1994) finns bestämmelser om beskattning av mineraloljor och i ”lagen om accis på elström och vissa bränslen” (Nr 1260/1996) finns bestämmelser om beskattning av el, kolbränslen, torv, naturgas och råtallolja. Enligt båda lagarna gäller att skatten tas ut i form av dels grundaccis, dels tilläggsaccis. Därutöver tas även en mindre s.k. försörjningsberedskapsavgift ut. För mineraloljor samt kol och naturgas tillämpas samma skattesatser för alla förbrukarkategorier. Torv beskattas endast vid värmeframställning och under förutsättning att förbrukningen uppgår till mer än 25 000 MWh under ett kalenderår. Råtallolja beskattas endast till den del den används för uppvärmning hos någon som bedriver industriell produktionsverksamhet.

För viss bränsleanvändning gäller skattefrihet. Så är fallet bland annat om bränslet används såsom råvara eller hjälpprodukt vid industriell produktion eller direkt vid första användningen då en vara tillverkas. Bestämmelsens utformning och dess tillämpning har bland annat inneburit att Finland inte beskattar det bränsle som används vid cement- och kalktillverkning. Även bränsle som används vid elproduktion är skattefritt (med undantag framförallt för vissa mindre produktionsställen och förbrukning i transportmedel för dess eget bruk). Skattesatserna för bränslen redovisas i tabell 14.3 nedan.

Skatt på el

El beskattas enligt två olika skattesatser beroende på förbrukarkategori. En lägre skattesats 0,433 eurocent per kWh (ca 39,4 svenska öre) skall betalas för el som används inom industrin och som kan mätas skilt för sig vid leveransen. För övriga, dvs. hushåll

m.fl., tillämpas en högre skattesats 0,703 eurocent per kWh (ca 64 svenska öre). Med industrin avses i det här sammanhanget brytning av mineraler samt industriell tillverkning och förädling av varor. Med industri jämställs även yrkesmässig växthusodling.

För elproducenter som använder förnybara bränslen (vindkraft, vattenkraft, ved eller träbaserade bränslen) och elproducenter som använder avgaser från metallurgiska processer finns en stödordning som medger återbetalning med en stor del av elskatten (mellan 0,69 c/kWh och 0,25 c/kWh, beroende på bränsle). Detta bidrag medför att t.ex. massa- och pappersindustrin har mycket små, om ens några, kostnader för elskatt.

Elproducenter som producerar el i vissa mindre kraftverk (vindkraft m.fl.) kan efter ansökan tillgodogöra sig ett mindre stöd beroende på den mängd el som tillförs nätet.

Skattelättnader för energiintensiva företag

Det finländska energibeskattningssystemet innefattar skattelättnader för energiintensiva företag. Ett företag betraktas som energiintensivt om de punktskatter som företaget betalar på vissa energiprodukter (el, kol, naturgas, bränntorv, tallolja, lätt- och tjock eldningsolja) uppgår till minst 3,7 procent av förädlingsvärdet under räkenskapsperioden. Återbetalningar av energiskatt (inklusive beslutade skattelättnader för energiintensiva företag) beaktas inte när förädlingsvärdet och punktskatten på energiprodukter fastställs. Däremot måste alla ovannämnda skatteåterbetalningar dras av när energiskatten fastställs. Företagens återbetalningar uppgår till 85 procent av de energiskatter som överstiger det ovannämnda förädlingsvärdet. Återbetalning medges endast för den del som överstiger 50 000 euro (455 400 SEK). Beroende på denna gräns kommer ett mycket litet antal företag i åtnjutande av denna nedsättningsregel. Vid tidpunkten för regelns införande 1998 beräknades att ca 30 företag skulle kunna utnyttja regeln.

En särskild undantagsregel finns för den som bedriver yrkesmässig växthusodling. Denna kategori förbrukare har rätt att efter ansökan få 0,034 euro (ca 31 svenska öre) i återbäring för den skatt som betalts per liter lätt eldningsolja vilken använts vid yrkesmässig växthusodling. För tjock eldningsolja återbetalas på motsvarande vis 0,014 euro (ca 13 svenska öre) per kilo. Ansökan skall avse användningen under ett kalenderår, alternativt någon av

sexmånadersperioderna januari–juni eller juli–december. Återbetalning medges inte om den skatt som skall återbetalas understiger 580 euro (ca 5 283 SEK) för den aktuella perioden.

Statsstödsaspekter

Både det finländska systemet med nedsättning för energiintensiva företag och systemet med skatteåterbetalning till elproducenter som använder förnybara bränslen har prövats och godkänts av kommissionen (stöd nr N 515/98 och nr N 292/99). Kommissionen tog vid sin bedömning av nedsättningssystemet hänsyn till flera olika faktorer, av vilka inte någon i sig ansågs avgörande. Vad beträffar tröskelvärdet (50 000 euro, 455 400 SEK) anförde kommissionen att detta utan tvekan får till följd att små och medelstora företag får betala ett högre energipris än vissa energiintensiva företag. Att det är elförbrukningen och inte företagsstorleken som var avgörande för priset medförde emellertid att kommissionen ansåg att tröskelvärdet kunde betraktas som en åtgärd motiverad av systemets art och funktion. När det gäller driftsstödet som sådant anförde kommissionen att det i vissa fall, vid fall av höjda miljö- och energiskatter, kan vara nödvändigt att ge de energiintensiva företagen vissa skattelättnader under en övergångsperiod för att kunna ställa om till, och utveckla, nya mer energieffektiva produktionsprocesser. Slutligen påpekade kommissionen att driftsstöd kan vara nödvändigt för att uppväga förlorad konkurrenskraft, framförallt internationellt. Kommissionen konstaterade därvid att många av de medlemsstater och tredje länder med vilka de finska energiintensiva företagen konkurrerar ännu inte har några jämförbara energiskatter.

I fråga om stödordningen med återbetalning av biobränsleproducerad el m.m. anförde kommissionen att de effekter stödet har på konkurrensen elimineras genom miljöeffekter, varför stödet godkändes.

Kommissionens godkännanden för stödordningarna ovan löpte ut den 31 december 2001. Finland har ansökt om förlängning. När det gäller de differentierade skattesatserna på el har kommissionen den 1 augusti 2002 prövat dessa såsom ett icke anmält stöd (nr NN 75/2002) utifrån de uppgifter Finland lämnat i förlängningsärendet ovan. Kommissionen fann därvid att de differentierade skattesatserna utgjorde statsstöd. Eftersom stödet varit i kraft under flera

Energibeskattningen i omvärlden

år fick kommissionen företa en prövning mot såväl de gamla som de nya miljöriktlinjerna. Kommissionen beslutade därvid godta stödet för en period om tio år med den huvudsakliga motiveringen att de berörda sektorerna, trots den lägre skattesatsen ändå betalar en betydande del av den nationella skatten. Kommissionen har därefter, genom ett beslut den 11 december

2002 (ärende nr N 74/A/2002), godkänt stödordningen till förmån för energiintensiva industriföretag och yrkesmässiga växthusodlare. Godkännandet är tidsbegränsat till en tioårsperiod. Kommissionen konstaterade att de skattelättnader som kommer energiintensiva företag till del utgjorde statligt stöd, men att eftersom företagen betalar mer än 25 procent av hela skatten är kravet på en betydande del i den mening som avses i punkten 51.1 b i miljöriktlinjerna uppfyllt.

Tabell 14.3. Skatter på bränslen i Finland den 1 januari 2002

Slag av bränsle Skattebelopp (per enhet)

(enhet) Summa skatt och

2

Grundskatt Tilläggsskatt Avgift avgifter

euro SEK euro SEK euro SEK euro SEK Dieselolja (per liter) -grundkvalitet 0,2802 2,5521 0,0452 0,4117 0,0035 0,0319 0,3289 2,9957 -svavelfri kvalitet 0,2550 2,3225 0,0452 0,4117 0,0035 0,0319 0,3037 2,7661 Lätt eldningsolja (per 1 000 liter) 18,30 166,68 45,40 413,50 3,50 31,88 67,20 612,06 Tjock eldningsolja (per 1 000 kg) - - 54,00 491,83 2,80 25,50 56,80 517,33 Kolbränslen (per 1 000 kg) - - 41,37 376,80 1,18 10,75 42,55 387,55 Torv (per MWh) - - 1,51 13,75 - - 1,51 13,75 Naturgas (per Nm3) - - 1,73 15,76 0,084 0,77 1,814 16,52 Råtallolja (per kg) 5,40 49,18 - - - - 5,40 49,18 Växelkurs per den 1 oktober 2002: 1 euro=9,108 SEK (EGT C 237,2.10.2002 s. 1). Försörjningsberedskapsavgift.

14.1.3 Norge

Mervärdesskatt

Norge har en generell mervärdesskatt om 24 procent som läggs på alla inköp av energi. Ett undantag finns emellertid som innebär att försäljning av el till hushåll i vissa nordligare delar av landet (Finnmarken och vissa kommuner i Nord-Troms) inte är belagd med mervärdesskatt.

Skatt på bränslen

I Norge genomfördes 1999 den s.k. gröna skattereformen. Reformen bygger på tanken om en grön skatteväxling där skatterna höjs på miljöstörande verksamhet och sänks på arbete. Koldioxidskatt tas ut på mineraloljor, bensin, kol, koks samt naturgas. Skatten på naturgas tas dock endast ut när gasen förbränns eller släpps ut till luft i verksamhet på kontinentalsockeln. Reducerade skattesatser gäller för massa-, pappers- och fiskmjölsindustrins mineraloljeanvändning. Skattesatsen för dessa förbrukare är reducerad med 50 procent. För kol och koks som används som råvara eller reduktionsämne i en industriell process gäller att dessa bränslen är undantagna från beskattning. Samma gäller för kol och koks som används i cement- eller lecaframställning. Regeringen har dock föreslagit att koldioxidskatten på kol och koks tas bort från den 1 januari 2003 . En generell skattefrihet från koldioxidskatt skulle då gälla för dessa bränslen. Aktuella skattesatser framgår av tabell 14.4 nedan.

Från år 2000 infördes en särskild (uppvärmnings-) skatt på eldningsolja som utgår när oljan används för uppvärmningsändamål. Syftet med att införa skatten var att motverka ökad oljeanvändning i samband med att skatten på el höjdes. Skattesatsen är 389 NOK per 1 000 liter (ca 53 euro, 484 SEK). Massa- och pappersindustrin är undantagen från denna skatt.

4 Toll- og avgifsdirektoratet: Rundskriv 2002/3502 (arkiv); Budgetforslag for 2003- St.prp.nr 1, (2002–2003).

Skatt på el

För el tillämpas en generell konsumtionsskatt som utgår med 0,093 NOK per kWh (ca 1,27 eurocent, 11,6 svenska öre). Konsumenter i Finnmarken och vissa kommuner i Nord-Troms är emellertid undantagna från skatten, i likhet med vad som gäller på mervärdesskatteområdet (se ovan). Detta undantag gäller såväl hushållens som näringslivets förbrukning. Vidare undantas tillverkningsindustrin från beskattning för den el som används i tillverkningsprocessen. Annan användning, såsom belysning och uppvärmning av kontor, skall dock beskattas. För växthusnäringen gäller däremot att den är helt undantagen från beskattning av el.

Energibeskattningen i omvärlden

Tabell 14.4. Skatter på bränslen och el i Norge den 1 januari 2002

Slag av produkt Skattebelopp (per enhet) (enhet)

Grundskatt Koldioxidskatt Summa skatt

NOK euro SEK NOK euro SEK NOK euro SEK Dieselolja (per liter) -normal 3,1000 0,4238 3,8598 0,4900 0,0670 0,6101 3,5900 0,4908 4,4700 -lågsvavlig 2,7700 0,3787 3,4490 0,4900 0,0670 0,6101 3,2600 0,4457 4,0591 Lätt/tung eldningsolja (per 1 000 liter) - uppvärmning 389 53 484 490 67 610 879 120 1 094 - övr. förbrukning - - - 490 67 610 490 67 610 Kol och koks (per 1 000 kg) - - - 490 67 610 490 67 610 Olja, kondensat och naturgas (per Sm ) - - - 0,7300 0,0998 0,9089 0,7300 0,0998 0,9089 El (per kWh) - industri m.m. - - - - - - - - - - övr. förbrukning 0,0930 0,0127 0,1158 - - - 0,0930 0,0127 0,1158 Växelkurs per den 1 oktober 2002: 1 euro=7,315 NOK=9,108 SEK (EGT C 237,2.10.2002 s. 1). Utöver de redovisade skatterna tas även svavelskatt ut för mineraloljorna. Svavelskatten uppgår till 0,07 NOK per liter (0,0096 euro, 0,0872 SEK) för varje påbörjad andel av 0.25 viktprocent svavel i oljan. Skatten tas inte ut för oljor, vars svavelhalt understiger 0,05 viktprocent. Skattesatserna i kolumnen avser i tur och ordning auto dieselskatt för dieselolja; skatt på olja som används för uppvärmningsändamål samt konsumtionsskatt på el. Koldioxidskatten för pappers-, massa- och fiskmjölsindustrin uppgår till 50 % av de angivna skattesatserna. Kol och koks som används som råvara eller reduktionsämne i en industriell process undantas från beskattning. Samma gäller för kol och koks som används i cement- eller lecatillverkning. Koldioxidskatt för olja, kondensat och naturgas som förbränns eller släpps ut till luft i verksamheten på kontinentalsockeln. Naturgasanvändning på fastlandet är skattebefriad. I den kategori som är befriad från elskatt ingår bland annat vissa nordligare delar av landet (Finnmarken och vissa kommuner i Nord-Troms), all industriell verksamhet samt växthusnäringen.

EFTA och EES-avtalet – Statsstödsaspekter

EES-avtalet reglerar förehavandena mellan EU och de EFTA-stater som anslutit till avtalet, medan medlemsstaternas förehavanden sinsemellan regleras av gemenskapsrätten. För att åstadkomma konformitet mellan dessa ordningar har två parallella juridiska system, med en likformig tillämpning, fått utvecklas. Norges medlemskap i EFTA och landets anslutning till EES-avtalet innebär därför restriktioner vid utformningen av energibeskattningen på

nationell nivå. För att uppnå en likformig tillämpning av EES-reglerna skall EFTA:s övervakningsmyndighet samarbeta med kommissionen.

Som tidigare redovisats (avsnitt 12.6.4) har kommissionen utfärdat olika riktlinjer till ledning för bedömningen av om ett statligt stöd är förenligt med den gemensamma marknaden. Sådana riktlinjer finns bland annat på miljöområdet genom de s.k. miljöriktlinjerna (EGT C 37, 3. 2.2001, s. 3). Dessa miljöriktlinjer gäller inom gemenskapen och är inte omedelbart tillämpliga för EFTAstaterna. I linje med tanken på parallella system finns därför på EFTA-området miljöriktlinjer med motsvarande innebörd som de inom gemenskapen gällande. De senast utfärdade riktlinjerna beslutades den 23 maj 2001 (beslut nr 152/01/COL) i syfte att korrespondera med de vid tillfället nyligen beslutade gemenskapsriktlinjerna.

I samband med att de nya riktlinjerna beslutades anmodade EFTA:s övervakningsmyndighet Norge att komma in med en översikt över gällande undantag och nedsättningsregler på energibeskattningsområdet för att kunna göra en prövning mot de nya riktlinjerna. Övervakningsmyndigheten lät sig inte nöja med Norges svar utan har inlett en formell prövning av de norska undantagen. Skriftväxling pågår och ärendet är ännu inte avslutat. Till de undantag som ifrågasatts hårdast hör de sektorsvisa och regionala skattenedsättningarna på el.

Övervakningsmyndigheten anmärkte bland annat på att nedsättningarna inte är vare sig tillfälliga eller tidsbegränsade. Vidare ifrågasattes skattebefrielserna dels för kolbränslen som används som råvara eller i reduktionsprocessen dels för kolbränslen som används vid cementtillverkning. Mot dessa skattebefrielser invände övervakningsmyndigheten bland annat att de inte är tidsbegränsade och inte heller villkorade genom långsiktiga avtal (LTA). Inte heller betalar företagen en betydande del av den nationella skatten (eftersom de är helt befriade), vilket skulle kunna medföra att stödet är godtagbart.

14.2 Övriga Europa

14.2.1 Belgien

Belgien beskattar flertalet mineraloljor. Det rör sig dels om en särskild punktskatt som tas ut för vissa energislag, dels om en energiskatt som räknas ut på grundval av bränslets energiinnehåll. Ingendera skatten är således kopplad till bränslets koldioxidinnehåll. Punkskatten på tjock eldningsolja är 6,50 euro per ton (ca 59 SEK) för lågsvavlig (svavelhalt under en procent) och för högsvavlig (svavelhalt över en procent) sådan är den 18,5920 euro per ton (ca 169 SEK). Några särskilda regler finns inte för energiintensiva företag. Vissa användningsområden är dock undantagna från beskattning. Bland annat undantas bränsle som används för annat ändamål än drivmedel och uppvärmning från beskattning i enlighet med vad som gäller enligt mineraloljedirektivet. Även bränsle som används i masugnsprocessen undantas från beskattning.

Naturgas beskattas i enlighet med följande differentiering. För hushåll gäller en skattesats om 0,3389 euro per GJ (ca 3,1 SEK). Denna skattesats gäller även för småförbrukare (upp till 3 517 GJ per år). För storförbrukare (över 3 517 GJ per år) är förbrukningen skattefri.

Kol undantas helt från beskattning. För hushållen gäller dessutom en nedsatt mervärdesskattesats på det kol som används (12 procent i stället för standardskattesatsen som är 21 procent). Cement- och kalktillverkningsprocesserna betraktas som uppvärmning och kan därför inte undantas från beskattning på den grunden. Detta torde innebära att främst skattefritt kol användas.

En generell konsumtionsskatt tas ut på el med 0,0014 euro per kWh (ca 1,3 svenska öre). Skatten tas endast ut på el som har låga volttal. I praktiken medför detta att industrin som normalt använder el med höga volttal inte betalar någon elskatt.

5 Skattesatsen understiger EG:s minimiskattesats om 13 euro per ton. Belgien har dock genom s.k. 8.4-beslut tillåtits att underskrida minimiskattesatsen. Skattesatsen får dock under inga omständigheter vara lägre än 6,50 euro per ton. Se Rådets beslut 2001/224/EG av den 12 mars 2001 om nedsättning av punktskattesatser och befrielse från punktskatter för vissa mineraloljor som används för särskilda ändamål (EGT L 84, 23.3.2001, s. 23).

14.2.2 Frankrike

Punktskatt tas ut på mineraloljor. Skattesatserna för tjock eldningsolja är differentierade utifrån energiprodukternas respektive svavelinnehåll. Som lågsvavlig olja anses olja med mindre än 2 procent svavelinnehåll. Olja med högre svavelinnehåll räknas som högsvavlig. Skattesatserna är för högsvavlig olja 23,20 euro per ton (ca 211 SEK) respektive för lågsvavlig olja 16,80 euro per ton (ca 153 SEK). Det finns inte några särskilda nedsättningsregler för vare sig industri eller andra sektorer av näringslivet. Kol beskattas inte. Naturgas beskattas för det fall den förbrukas inom industrin och under förutsättning att förbrukningen uppgår till minst 18 000 GJ per år. Skatten tas i sådana fall ut på skillnaden mellan faktisk förbrukning och ett gränsvärde av 17 820 GJ. Skatten uppgår till 13,8424 euro per 10 kcal (ca 126 SEK).

El är undantagen från statlig beskattning. Däremot tas lokala skatter ut för förbrukning under 250 kilovoltampere (kVa). Därvid tas de särskilda kommunala skatterna ut med mellan 0 och 8 procent och de departementala skatterna med mellan 0 och 4 procent. För mindre förbrukare, upp till 36 kVa, tas skatten ut på 80 procent av elpriset och för förbrukare mellan 36 och 250 kVa tas den ut på 30 procent av elpriset. För båda skatterna gäller att de beräknas på elpriset före skatt. I genomsnitt uppgår skatten till ca 0,5 procent för förbrukning inom industrisektorn och till ca 8,5 procent för övriga.

14.2.3 Grekland

Punktskatt tas ut på mineraloljor. Skattesatsen på tjock eldningsolja är 19,00 euro per ton (ca 173 SEK). Hela näringslivet beskattas enligt samma principer. Några nedsättningsregler för energiintensiv industri finns alltså inte. Kol, naturgas och el beskattas inte.

14.2.4 Irland

Punktskatt tas ut på mineraloljor. Tjock eldningsolja beskattas med 13,46 euro per ton (ca 123 SEK). För trädgårdsodlarna, inklusive svampodlarna gäller reducerade skattesatser. Kol, naturgas och el beskattas inte.

14.2.5 Italien

I Italien tas punktskatt ut på mineraloljor. Tjock eldningsolja beskattas med 63,75 euro per ton (ca 581 SEK) vid industriell användning. När oljan används för övriga uppvärmningsändamål uppgår skattesatsen till 128,26 euro per ton (ca 1 168 SEK). Det finns inte några särskilda nedsättningsregler för näringslivet. Beskattning av kol introducerades 1999 i Italien, dock till den mycket låga skattesatsen av 2,62 euro per ton (ca 24 SEK). Naturgasanvändning inom industrin beskattas med 20,60 euro per

7 3 10 kcal (ca 188 SEK). För förbrukning överstigande 1 200 000 m per år utgör skattesatsen 13,92 euro per 10 kcal (ca 127 SEK). När naturgas används som råvara i den petrokemiska industrin är den undantagen från skatt. Vidare gäller nedsatta skattesatser vid elproduktion, 0,49 euro per 10 kcal (ca 4,46 SEK) (vid egenförbrukning 0,15 euro, eller 1,3662 SEK, per 10 kcal). För hushållen gäller olika skattesatser beroende på region och användningsområde. Även el beskattas enligt ett förhållandevis komplicerat system. Såväl statliga som regionala och kommunala skatter tas ut på elförbrukning. Generellt gäller att industrin omfattas av lägre skattesatser än hushållen. Vanligtvis är skattesatserna differentierade utifrån storleken på förbrukningen.

14.2.6 Luxemburg

Mineraloljor beskattas. Skattesatserna på tjock eldningsolja är differentierade utifrån svavelinnehåll (som högsvavlig olja räknas olja med en svavelhalt överstigande en procent; annan olja är lågsvavlig). Skattesatserna uppgår till 18,5920 euro per ton för högsvavlig olja och till 6,1973 euro per ton för lågsvavlig olja (169,3359 SEK respektive 56,4450 SEK). Skattesatserna för kommersiell, inklusive industriell, användning ligger högre än vad som gäller för användning för uppvärmningsändamål. För fotogen finns en särregel vilken medger skattefrihet för fotogen som används inom jordbruks- och växthussektorerna. I övrigt saknas särregleringar för näringslivet.

6 Luxemburg har genom s.k. 8.4-beslut tillåtits att underskrida EG:s minimiskattesatser på samma sätt som gäller för Belgien; se vidare not 1.

Kol och naturgas beskattas inte. El beskattas enligt en fallande skala och skattesatsen beror på förbrukningens storlek (se tabell 14.5 nedan).

Tabell 14.5. Skatt på el i Luxemburg den 1 januari 2003

Skattebelopp per kWh Årlig förbrukning, kWh euro SEK

14.2.7 Nederländerna

Mervärdesskatt

Den nederländska mervärdesskatten uppgår till 19 procent och tas ut på både varor och tjänster.

Skatt på bränslen

Det nederländska energibeskattningssystemet är uppbyggt av tre komponenter. Dessa är följande: • En punktskatt som utgår på de harmoniserade bränslena, • en allmän bränsleskatt som utgår på de harmoniserade

bränslena samt kol och naturgas, och • en s.k. reglerande energiskatt.

Beskattning av el

Skattesatserna är avtagande beroende på förbrukningens storlek. För de största förbrukarna innebär detta en nollskattesats på marginalen.

El beskattas med flera olika skattesatser enligt en avtagande skatteskala, se tabell 14.6 nedan. Från och med en förbrukning överstigande 10 000 MWh sker inte någon beskattning. För varje konsument avräknas en rabatt om 142 euro (1 382,1002 SEK) per varje tolvmånadersperiod.

Tabell 14.6. Skatt på el i Nederländerna den 1 januari 2003

Skattebelopp per kWh

Årlig förbrukning, euro SEK kWh

0–10 000 0,0639 0,5820

10 001–50 000 0,0207 0,1885

50 001–10 M 0,0063 0,0556

>10 M 0 0

14.2.8 Portugal

Mineraloljor är belagda med punktskatt. Skattesatsen på tjock eldningsolja (lågsvavlig) är 12,47 euro per ton (127,3718 SEK) och för högsvavlig 27,43 euro per ton (266,9789 SEK). Hela näringslivet beskattas enligt samma principer, dock med undantaget att mineraloljor som används för elproduktion är undantagna från skatten. Nedsättningsregler för energiintensiv industri förekommer inte. Kol och naturgas beskattas inte. Såvitt bekant förekommer dock inte naturgasanvändning i någon större utsträckning i Portugal. För förbrukning av el tas en avgift ut med 0,005 euro per kWh (0,0487 SEK). Avgiften avser att täcka kostnader för nyttjande av elnätet och utgör därför inte någon skatt i egentlig mening.

14.2.9 Spanien

Mineraloljor beskattas med punktskatter. Beträffande skattesatserna kan som exempel nämnas att skattesatsen för tjock eldningsolja ligger obetydligt över EU:s minimiskattesats (14,43 euro per ton jämfört med 13,00 euro per ton; 140,4486 SEK jämfört med 126,5303 SEK). Hela näringslivet beskattas utan några sektorsvisa differentieringar. Kol beskattas inte. Naturgas beskattas vid icke industriell förbrukning med en kommunal skatt om högst 1,5 procent av energipriset. Industrins förbrukning är således befriad från skatt på naturgas. Samma gäller för elproduktion. För producerad el gäller att den beskattas med en skattesats om 4,864 procent av elpriset multiplicerat med en faktor om 1,05113 dvs. faktisk skatt = 0,04864 x (elpriset x 1,05113).

14.2.10 Storbritannien

Mervärdesskatt

Mervärdesskatten i Storbritannien uppgår till 17,5 procent och tas ut på samtliga energislag. För hushållssektorn gäller emellertid en skattesats om 5 procent.

Beskattningen av mineraloljor

Storbritannien tar ut punktskatt på mineraloljeprodukter med stöd av Hydrocarbon Oil Duties Act 1979 samt olika s.k. Statutory Instruments. Regelverket överensstämmer i stort med den EGrättsliga harmoniseringen på området. Vissa särbestämmelser kvarstår ännu med stöd av s.k. 8.4-beslut . Storbritannien har bland annat rätt att låta bli att ta ut skatt för gasol, naturgas och metan som används som drivmedel i motorfordon samt att sätta ned punktskattesatserna för diesel för att främja användningen av mer miljövänliga bränslen. Här kan nämnas bland annat skattefrihet eller nedsättning för mineraloljeprodukter som används i fordon i lokal kollektivtrafik och i privata fritidsbåtar.

Klimatförändringsskatten (Climate change levy)

Klimatförändringsskattens rättsliga grund är finanslagen från år 2000 (Finance Act 2000, Section 30 och Schedules 6 och 7). Denna skatt infördes från och med den 1 april 2001 och är utformad för att täcka användningen av energiprodukter utanför hushållen som används som bränsle. Användningen som bränsle inkluderar belysning, uppvärmningsbränsle, samt bränsle för att driva motorer och apparater. Energiprodukter som används som bränsle omfattas av klimatförändringsskatten när den används av konsumenter inom industrin (inklusive bränsleindustrin), handel, jordbruk, offentliga sektorn och andra tjänster. Skatten debiteras slutkonsumenten på försäljningsstället. Varor som beskattas är el, gas, kol och andra fasta bränslen samt gasol (LPG). Mineraloljor omfattas inte av

7 Rådets beslut 2001/224/EG av den 12 mars 2001 om nedsättning av punktskattesatser och befrielse från punktskatter för vissa mineraloljor som används för särskilda ändamål (EGT L 84, 23.3.2001, s. 23).

skatten eftersom de redan är belagda med skatt med stöd av Hydrocarbon Oil Duties Act 1979 (se ovan).

Enligt klimatförändringsskatten kommer de energiprodukter som omfattas av skatten att undantas från den när de används för andra ändamål än som bränsle. Klimatförändringsskatten tillämpas därmed inte på energiprodukter som enbart används som råmaterial, dvs. annan användning än som bränsle undantas från beskattning. Dessutom, om en energiprodukt huvudsakligen används för andra ändamål än som bränsle undantas användningen av produkten från klimatförändringsskatten (undantag för bränsle för blandad användning, s.k. dual use). En fullständig förteckning över de bearbetningsprocesser som inkluderar bränsle för blandad användning finns i 2001 års klimatförändringsbestämmelser (bränsleanvändning) (Climate Change (Use as Fuel) Regulations 2001). Utöver dessa undantag undantar klimatförändringsskatten energiprodukter från beskattning i följande fall: • El, gas och kol som används för allmänna kommunikationer

och järnvägstransporter, • insatsvarorna bränsle och el som framställs i ”kvalitetsmärkta”

kraftvärmeanläggningar, samt • el som framställs från miljövänliga energikällor.

Dessutom finns möjlighet att medge skattereduktioner för företag som ingår klimatförändringsavtal, eller s.k. långsiktiga avtal. Förutsättningarna härför anges nedan.

Skattelättnader för energiintensiva företag

Inom det regelverk som styr klimatförändringsskatten finns möjligheter för energiintensiva sektorer av näringslivet att få skatten reducerad med 80 procent. För detta krävs att det aktuella företaget ingår långsiktiga avtal om energieffektivisering eller utsläppsreduktioner (Co2). De sektorer som betraktas som energiintensiva av lagstiftaren anges i Statutory Instrument 2000 No. 1973 och Statutory Instrument 2001 No. 503. Här återfinns ett tiotal större energiintensiva sektorer såsom t.ex. aluminium, cement, kemi, livsmedel, papper och stål. Utöver dessa större sektorer finns ett trettiotal mindre sektorer som också betraktas som energiintensiva. Gemensamt för valet av sektorer är att det inom samtliga förekommer energiintensiva processer. Långsiktiga

avtal har förhandlats fram med respektive branschorganisation som i sammanhanget agerar såsom företrädare för företag inom berörda sektorer. I ett första skede är företagen berättigade till skattereduktion för tid till och med den 31 mars 2003. Som förutsättning för skattereduktion efter den 1 april 2003 gäller att företagen nått de mål som ställts upp i de ingångna avtalen.

Inom ovan beskrivna sektorer återfinns inte jordbrukssektorn. Lagstiftaren har emellertid uppmärksammat att även denna sektor är relativt energiintensiv och i likhet med ovan nämnda sektorer utsatt för internationell konkurrens. Till följd härav har det skapats ett särskilt åtgärdspaket för denna sektor i vilket bland annat ingår rådgivning avseende energieffektivisering m.m. Dessutom ges sektorn en tillfällig (femårig) skattereduktion med 50 procent av klimatförändringsskatten. Jordbrukssektorn betalar således hälften av de ordinarie klimatförändringsskattesatserna.

Statsstödsaspekter

I samband med införandet av klimatförändringsskatten anmälde Storbritannien denna till kommissionen för prövning. Kommissionen ansåg de flesta undantagen förenliga med fördraget och godtog dessa för den sökta perioden, tio år. Dock ifrågasatte kommissionen det föreslagna undantaget för s.k. dual use, eller blandad användning bland annat av det skälet att man ansåg att Storbritannien borde kunna utforma en mekanism för att uppskatta förhållandet mellan användningen som bränsle och annan användning än som bränsle för vissa processer, och sedan tillämpa den för skatteuttaget. Vidare anförde kommissionen att man genom undantaget inte behandlar jämförbara situationer på ett likvärdigt sätt i den utsträckning vissa processer för blandad användning undantas från skatten, medan andra processer som också kan betraktas som blandad användning inte undantas. Storbritannien argumenterade framgångsrikt i frågan om det var vetenskapligt möjligt eller praktiskt att genomföra en fördelning på det sätt kommissionen anvisat. Kommissionen godtog därefter att det inte är praktiskt möjligt att göra den uppskattning av bränslets fördelning som man tidigare krävt. Vad beträffar frågan om likabehandling av jämförbara situationer åtog sig Storbritannien att ändra undantaget för blandad användning till att även omfatta vissa återvinningsprocesser som i utgångsläget inte avsågs omfattas av

Energibeskattningen i omvärlden

undantaget och sålunda inledningsvis ålagts högre klimatförändringsskatt än motsvarande mer energiintensiva processer. Utifrån denna förändring av undantaget för blandad användning kunde kommissionen godkänna detta såsom tillåtet statligt stöd. Godkännandet beviljades för en inledande period om tio år.

Tabell 14.7. Skatter på bränslen och el i Storbritannien 2002

Energislag Skattebelopp (per enhet)

(enhet) Hydrocarbon Oil Duties Act Climate Change levy

GBP euro SEK GBP euro SEK Dieselolja (per liter) -grundkvalitet 0,5182 0,8393 8,1692 - - - -ultra lågsvavlig 0,4582 0,7421 7,2234 - - - Lätt eldningsolja (per 1 000 l) 31,30 50,70 493,4338 - - - Tjock eldningsolja (per 1 000 l) 27,40 44,38 431,9516 - - - Kolbränslen (per 1 000 kg) - - - 11,70 18,95 184,4465 Naturgas (per MWh) - - - 1,50 2,4295 23,6470 LPG (per 1 000 kg) - - - 9,60 15,5491 151,3407 El (per kWh) - - - 0,0043 0,0070 0,0678 Växelkurs per den 1 oktober 2002: 1 euro=0,6174 GBP=9,108 SEK (EGT C 237,2.10.2002 s.1).

14.2.11 Tyskland

Mervärdesskatt

Mervärdesskatten i Tyskland uppgår till 16 procent och tas ut på samtliga energislag.

Allmänt om beskattningen av energi

Den 1 april 1999 introducerades den tyska ekologiska skattereformen. Den innebar bland annat att en konsumtionsskatt på el infördes och att skatterna på mineraloljor höjdes. Syftet med skattereformen var att höja kostnaderna för energikonsumtion för att skydda miljön och spara de icke förnybara energikällorna. Ett mål med skattereformen var att den skulle vara inkomstneutral genom att staten minskade socialförsäkringsavgifterna samtidigt som energiskatterna höjdes. Reformen har införts genom fyra årliga stegvisa höjningar av energiskatterna.

Beskattningen av mineraloljor

Punktskatter tas ut på mineraloljor samt naturgas. Kol och kärnbränslen beskattas inte i Tyskland. Tysk industri kan dock välja att betala en eco-skatt på kol mot att få en sänkning av arbetsgivaravgifterna.

Beskattningen av el

Som redovisats ovan infördes en konsumtionsskatt på el den 1 januari 1999. Skatten tas ut med 1,79 eurocent per kWh (16,3 svenska öre).

Skattelättnader för energiintensiva företag

För att skydda framförallt den energiintensiva industrins konkurrenskraft finns flera olika skattenedsättningar. Dessa utgår i huvudsak från företagens sektortillhörighet och utgör därmed statsstöd (se mer om detta nedan). Tillverkningsindustri, jordbruk, skogsbruk och fiskenäringen betalar bara 20 procent av skatten på

mineraloljor. Motsvarande nedsättning gäller för elskatten. Därutöver finns en takregel för tillverkningsindustrin, den s.k. Spitzenausgleich, som innebär att tillverkningsindustrin kan få ytterligare sänkt skatt om skattebördan (exklusive skatten på bränsle och tung eldningsolja) uppgår till mer än 1,2 gånger minskningen av pensionsavgiften. Efter ansökan kan företagen få hela det överstigande beloppet tillbaka.

För år 2003 har flera förändringar föreslagits. Av de föreslagna ändringarna bör följande nämnas. Tillverkningsindustrin, jordbruk, skogsbruk och fiskenäringen föreslås få betala 60 procent av den generella skattenivån på mineraloljor, naturgas och el, dvs. en nedsättning med 40 procent mot tidigare 80. Beräkningsgrunden för takregeln föreslås ändras på ett sådant sätt att även en hög energikonsumtion beskattas på marginalen till en måttlig, men ekologiskt meningsfull, skattenivå.

14.2.12 Österrike

I Österrike beskattas energi dels genom en punktskatt på mineraloljor och dels genom en energiskatt på el och naturgas. Den senare skatten benämns energiskatt även om den inte i sig är relaterad till energiinnehållet i produkten. Näringslivet betalar full skatt på mineraloljor, vilken betydligt överstiger EG:s minimiskattesatser. För mineraloljebeskattningen finns inte några särregler för energiintensiva företag. Kol är emellertid skattefritt. Företag inom tillverkningsindustrin har vidare haft rätt till återbetalning av all energiskatt på el och naturgas som använts i tillverkningsprocessen och överstigit 0,35 procent av förädlingsvärdet. Denna återbetalning har kommit företagen till del retroaktivt, genom årsvis skatteåterbetalning. EG-domstolen har dock i den s.k Adria-Wien domen fastslagit att en regel med denna utformning utgör statsstöd (se 12.6.6). Med anledning av utgången i Adria-Wien domen ändrade Österrike återbetalningsregelns tillämpningsområde till att avse hela näringslivet, med undantag för energiomvandlingssektorn. Denna ändring var dock tidsbegränsad och löpte ut i och med utgången av år 2002. Överväganden pågår för närvarande inom det österrikiska regeringskansliet om en framtida utformning av energibeskattningen, bland annat med beaktande av det nya energibeskattningsdirektivet.

14.3 Övriga länder

14.3.1 Australien

Australien har historiskt sett haft låga skatter på bränslen. Framförallt har skatten tagits ut på petroleumprodukter som används som drivmedel. Oreducerade skattesatser tillämpas när bränslet används för motordrift. För annan bränsleanvändning såsom till exempel när bränslet används för uppvärmningsändamål inom industrin tillämpas en reducerad skattesats. Bränsle som används för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning är skattefritt, liksom vissa alternativa bränslen som gasol (LPG) och etanol. Först år 2000 infördes en mervärdesskatt (General sales tax, GST) om tio procent på energi. I samband med att denna skatt infördes sänktes samtidigt bränsleskatterna överlag för att inte införandet av mervärdesskatten skulle påverka bränslepriset. I förhållande till tidigare har detta medfört lägre bränslekostnader för näringslivet eftersom mervärdesskatten restitueras. Noterbart är att kolbränslen i varierande omfattning har beskattats ända sedan 1949.

14.3.2 Brasilien

Situationen i Brasilien avviker från den i de flesta övriga länder eftersom hela oljemarknaden, inklusive produktion, försäljning m.m. är hänförliga till ett statskontrollerat monopol. Detta innebär bland annat att bränslepriserna är offentligt reglerade, varav vilka vissa till och med är fastställda av regeringen. Nyligen har emellertid det brasilianska parlamentet öppnat en möjlighet för privata företag att komma in på oljemarknaden. Det är nu för tidigt att säga hur detta kommer att påverka den statsreglerade marknaden. För närvarande finns ungefär 50 slags federala, statliga och kommunala skatter. Stat och kommun är helt oberoende vad gäller att bestämma skattenivåer. I korthet dock kan sägas att den huvudsakliga statliga och kommunala skatten på energiområdet är den skatt som benämns ICMS, vilken skulle kunna sägas motsvara den svenska mervärdesskatten. För denna skatt, ICMS, gäller att den restitueras för kommersiella användare, inklusive således användare inom den industriella sektorn. De huvudsakliga federala skatterna benämns PIS/Pasep, CPMF och Cofins. Till skillnad mot

ICMS restitueras inte denna skatt. Slutsumman av de federala skatterna ligger kring åtta procent av energipriset.

14.3.3 Kanada

I Kanada beskattas bränslen i huvudsak då de används som drivmedel. Såväl statliga som federala punktskatter förkommer. De federala skattesatserna varierar i nivå och är i allmänhet högre än de statliga skattesatserna. Samtliga delstater tillämpar hel eller delvis återbetalning av skatten för yrkesmässig jordbruks- och fiskeriverksamhet. Flera delstater tillämpar vidare skattebefrielse för de fall bränslet används direkt i tillverkningsprocessen.

Källor

Material till kapitlet har hämtats från ett flertal olika källor. Förutom visst material som inkommit via Finansdepartementets försorg har framförallt följande källor använts:

Litteratur:

• Energy Prices & Taxes, fourth quarter 2001 (OECD), • Kommissionens Excise Duty Tables (ref 1.015, augusti 2002) • Kommissionens sammanställning Inventory of taxes (2000)

Internet:

• The OECD/EU database on environmentally related taxes • Nationella hemsidor för såväl departement som skattemyndig-

heter m.m.

Övrigt:

• Kommissionens beslut, EG-domstolens domar och övrigt

officiellt material från EU. • Insamlad information har i förekommande fall kompletterats

genom kontakter med tjänstemän vid några länders

departement och skattemyndigheter.

8 http://www.oecd.org/env/policies/taxes/

Appendix

Skatt på bränslen och el

I tabell A 14.1 nedan återfinns en sammanställning av de skattesatser som tillämpas i de länder som ingår i detta kapitel. Ambitionen har varit att så långt möjligt ange de skattesatser som gäller för näringslivets och industrins energianvändning. Detta innebär att angivna skattesatser i flera fall skiljer sig åt från tillämpliga hushållsskattesatser. Tabellen ger emellertid endast en översikt över industrins och näringslivets energibeskattning i de olika länderna, varför kompletterande information i förekommande fall får sökas under de relevanta avsnitten av detta kapitel. Exempelvis kan skattesatserna under vissa förutsättningar i några fall reduceras, med helt andra skattesatser som följd. För jämförelsens skull kan noteras att skattesatserna för blyfri bensin medtagits, även om detta innebär att vi då är inne på drivmedelsbeskattningen.

Mervärdesskatt

För fullständighetens skull redovisas även aktuella mervärdesskatter på energi i de olika länderna i tabell 14.12 nedan. Skattesatserna skiljer sig åt, såväl mellan som inom länderna. I möjligaste mån har standarskattesatsen angivits i tabellen och eventuella avvikelser inom landet anges i fotnot till tabellen. I sammanhanget bör noteras att näringsidkande verksamheter i de olika länderna har möjlighet att lyfta av mervärdesskatten i rörelsen.

Energibeskattningen i omvärlden

Tabell A 14.1. Energiskattesatser i Sverige och i omvärlden (skattesatser i euro, beloppen avser lätt industri, för tung industri finns normalt skattenedsättningar som gör att det är svårt att jämföra.)

Skattesats (per enhet)

1 2

Tjock eo Lätt eo Bensin Kol Naturgas El Land 1 000 kg 1 000 l 1 000 l 1 000 kg 1 000 m MWh

EG:s minimiskattesats 13,00 18,00 287,00 x x x

3 4 4 Ny minimiskattesats 15,00 21,00 359,00 0,15 0,15 0,5 Sverige 55,38 55,38 474,67 48,19 41,5078 0 Australien 205,78 40,79 205,78 x x x Belgien 6,20 18,59 493,56 x 0 0

.. .. .. .. .. Brasilien .. Danmark 320,06 281,33 538,72 224,00 0,3012 8,95

6 7 Finland 56,80 63,70 558,90 42,55 1,814 43,3 Frankrike 16,80 22,50 571,00 x * * Grekland 19,00 245,00 296,00 x x x Irland 13,46 47,36 401,36 x x x Italien 63,75 114,51 520,32 2,62 ** **

.. .. .. .. Kanada 177,41 .. Luxemburg 6,20 18,59 372,09 x x *** Nederländerna 15,54 46,56 608,97 11,57 **** **** Norge 61,00 61,00 551,60 61,00 0 0 Portugal 12,47 272,08 479,45 x x x Spanien 14,43 79,71 395,69 x x *****

5 7 Storbritannien 44,38 50,70 742,14 18,95 2,4295 7,0 Tyskland 17,89 61,35 623,80 ****** 2,17 20,0 Österrike 36,00 282,00 407,00 x 4,0697 5,0 1 ..

För det fall de nationella skattesatserna är =Aktuella uppgifter saknas. differentierade utifrån oljans svavelinnehåll anges x=Energislaget är inte belagt med skatt. skattesatserna för lågsvavlig olja. * Skatten tas ut vid förbrukning överstigande 18 000 Skattesatserna avser blyfri bensin. Om det finns GJ per år, se avsnitt 14.2.2. olika skattesatser för blyfri bensin anges ** Differentierade skattesatser för naturgas, se skattesatsen för den bensin som har bäst avsnitt 14.2.5; angående el mkt varierande miljöegenskaper. skattesatser, se samma avsnitt. Skattesats enligt det kommande energi- *** Differentierade skattesatser, se tabell 14.5. beskattningsdirektivvet. **** Differentierade skattesatser, se tabell 14.6 Skattesats per GJ. ***** För elskattens beräkning, se avsnitt 14.2.9. Skattesats per 1 000 l. ****** Kol är skattefritt. Tysk industri kan dock 6 3 Skattesats per Nm välja att betala en eco-skatt på kol mot att få en Obs, reglerna om återbetalning, se avsnitt 14.1.2. sänkning av arbetsgivaravgifterna. Skattesats per MWh.

Energibeskattningen i omvärlden

Tabell A 14.2. Mervärdesskattesatser på energi i Sverige och i omvärlden

Land Skattesats

Sverige 25 % Australien 10 % Belgien 21 % Brasilien 1-43 % Danmark 25 % Finland 22 % Frankrike 19,6 % Grekland 18 % Irland 12,5 % Italien 20 % Kanada 7 % Luxemburg 15 % Nederländerna 19 % Norge 24 % Portugal 17 % Spanien 16 % Storbritannien 17,5 % Tyskland 16 % Österrike 20 % Mervärdesskattesatsen för hushållens kolanvändning är 12 %.

Mervärdesskattesatserna (ICMS tax) är starkt differentierade beroende på energislag; som exempel är skattesatsen för naturgas 1 % och för bensin 42-43 %. Mervärdesskattesatsen på naturgas och el är 8 %. Mervärdesskattesatsen på dieselolja och bensin som används som drivmedel är 20 %. Mervärdesskattesatserna på el respektive kol är för hushållen 10 % respektive 9 % . Mervärdesskatt tas inte ut vid försäljning av el till hushåll i vissa nordligare delar av landet (Finnmarken och vissa kommuner i Nord-Troms). Mervärdesskattesatsen på el och naturgas är 5 %. För tung eldningsolja och fotogen som används för uppvärmning är skattesatsen 12 %. Mervärdesskattesatsen för hushåll är 5 %.

15 Energikostnadsstrukturen inom olika sektorer

I kapitlet redovisas energikostnadsstrukturen inom olika sektorer av samhället. I enlighet med kommitténs direktiv presenteras också motsvarande arbetskraftskostnader och relativa faktorkostnader. För fullständighetens skull avslutas kapitlet med definitioner av ingående SNI-koder samt tabeller som belyser energi- och lönekostnadernas utveckling mellan åren 1995 och 1999. Beräkningsunderlag har erhållits från Statistiska centralbyrån (SCB). Eftersläpningen i dataproduktionen är sådan att uppgifter för senare perioder än år 1999 inte hinner färdigställas i tid för att kunna inkluderas inom den tidsram som gäller för kommitténs arbete.

15.1 Energianvändning och energikostnader

Energiskatternas betydelse för individuella sektorer beror naturligtvis på hur stor andel av sektorns produktionskostnader som är relaterade till inköp av energi. Tabell 15.1 redovisar sektorernas energiförbrukning i kostnadstermer, medan sektorernas energikostnadsandelar uttryckta i procent, per produktslag, redovisas i tabell 15.2. Uppgifter för tvätteribranschen (SNI 90–95) saknas i Statistiska centralbyråns underlag och särredovisas därför i avsnitt 15.1.1.

Som framgår av tabellerna står de fem största förbrukarna för mer än hälften (52,9 procent) av den totala energiförbrukningen. Dessa fem är el-, gas-, värme-, vatten- och reningsverk, SNI 40–41, landtransportföretag, SNI 60, parti- och detaljhandel, SNI 50–52, massa-, pappers- och pappersvaruindustri, SNI 21, övrig fastighetsförvaltning (inte småhus och fritidshus), SNI 70 övr. Det kan också noteras att 26,9 procent av den totala kol- och koksförbrukningen sker inom stål- och metallverk, SNI 27, och att livsmedels-,

1 Svensk Näringsgrensindelning SNI92 bygger på EU:s näringsgrensstandard, NACE rev.1. Från den 1 januari 2003 gäller en ny standard för näringsgrensindelning (SNI 2002).

dryckesvaru- och tobaksindustri, SNI 15–16, står för den näst största gasförbrukningen, (12,5 procent). De största elförbrukarna återfinns inom massa-, pappers- och pappersvaruindustri, SNI 21 (16,5 procent) samt inom el-, gas-, värme-, vatten- och reningsverk, SNI 40–41 (15,8 procent). Med undantag för petroleumprodukter, el och värme står sektorn el-, gas-, värme-, vatten- och reningsverk för den största förbrukningen av övriga energislag: kol och koks (40,9 procent) torv (100 procent), trädbränslen (83,1 procent), biomassa, restprodukter (80 procent), sopor (100 procent) och gas (54 procent).

De enskilda energiprodukternas andel av total förbrukning är följande: petroleumprodukter 47,3 procent, el 36,4 procent, värme 7,3 procent, trädbränslen 3,3 procent, gas 2,5 procent, kol och koks 1,7 procent, biomassa, restprodukter 0,9 procent, torv 0,5 procent samt sopor 0,07 procent.

Det bör observeras att energikostnaderna för bostäder inte ingår som insatsförbrukning i branschgrupperna 702 del och 70 övr (hyror för små- och fritidshus samt övrig fastighetsförvaltning). Dessa kostnader ingår i stället i hushållens konsumtionsutgifter. I dessa branscher avser produktionsvärdet för bostäder kallhyra.

Tabell 15.1. Energiförbrukning till mottagarpris år 1999

Petroleum- Biomassa,

Kol och koks produkter restprodukter El Värme Torv Trädbränslen Sopor Gas

SNI Totalt:

01-05 3 0 2876 6 0 0 646 58 32 3621

10-14 53 0 249 0 0 0 535 1 2 840

15-16 30 0 520 5 0 0 578 204 80 1417

17-19 0 0 79 0 0 0 124 4 15 222

20 0 0 291 46 15 0 646 0 88 1086

21 43 0 1088 236 90 0 3933 99 92 5608

22 0 0 132 0 0 0 185 6 37 360

23 0 0 13 0 0 0 168 0 5 186

24 6 0 228 0 5 0 1121 887 153 1600

25 2 0 93 28 0 0 299 4 24 450

26 147 0 431 0 0 0 313 35 7 933

27 303 0 828 0 0 0 1369 61 93 2654

28 6 0 294 0 0 0 541 18 52 911

Energikostnadsstrukturen inom olika sektorer

Tabell 15.1. Fortsättning från föregående sida

Petroleum- Biomassa,

Kol och koks produkter restprodukter El Värme

Torv Trädbränslen Sopor Gas

SNI Totalt:

29 0 0 301 0 0 0 586 14 140 1041

30 0 0 12 1 0 0 16 0 2 31

31 0 0 61 0 0 0 150 0 27 238

32 0 0 43 0 0 0 198 0 52 293

33 0 0 58 0 0 0 84 0 19 161

34 32 0 375 0 0 0 561 32 136 1136

35 2 0 53 0 0 0 127 4 37 223 36-37 37 0 124 5 0 0 222 1 16 405 40-41 459 355 1683 1777 452 44 3768 878 9 9425

45 0 0 2816 0 0 0 266 2 31 3115 50-52 0 0 3585 0 0 0 2208 31 78 5902

55 0 0 185 0 3 0 491 18 44 741

60 0 0 7275 0 0 0 1033 5 34 8347

61 0 0 1916 0 0 0 7 0 0 1923

62 0 0 941 0 0 0 27 0 0 968

63 0 0 329 0 0 0 188 3 33 553

64 0 0 455 0 0 0 272 0 0 727 65-67 0 0 239 0 0 0 276 1 193 709 70övr 0 0 1297 8 0 0 987 66 2926 5284 702del 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0

71 0 0 50 0 0 0 108 0 13 171

72 0 0 188 0 0 0 51 2 12 253 73-74 0 0 956 0 0 0 438 1 111 1506 80-85 0 0 252 0 0 0 559 2 114 927 90-95 0 0 627 0 0 0 731 1 60 1419 Totalt: 1123 355 30943 2139 565 44 23812 1638 4767 65386 Löpande priser (miljoner kr). Källa: SCB.

Energikostnadsstrukturen inom olika sektorer

Tabell 15.2. Energikostnadsandelar per produktslag år 1999 (procent)

Petroleum- Biomassa,

Kol och koks produkter restprodukter El Värme Torv Trädbränslen Sopor Gas

SNI Totalt: 01-05 0,3 0 9,3 0,3 0 0 2,7 3,5 0,7 5,5 10-14 4,7 0 0,8 0 0 0 2,3 0,06 0,04 1,3 15-16 2,7 0 1,7 0,2 0 0 2,4 12,5 1,7 2,2 17-19 0 0 0,3 0 0 0 0,5 0,2 0,3 0,3

20 0 0 0,9 2,2 2,7 0 2,7 0 1,9 1,7 21 3,8 0 3,5 12,3 15,9 0 16,5 6 1,9 8,6

22 0 0 0,4 0 0 0 0,8 0,4 0,8 0,6

23 0 0 0,04 0 0 0 0,7 0 0,1 0,3

24 0,5 0 0,7 0 0,9 0 4,7 5,3 3,2 2,5 25 0,2 0 0,3 1,3 0 0 1,3 0,2 0,5 0,7

26 13,1 0 1,4 0 0 0 1,3 2,1 0,2 1,4

27 26,9 0 2,7 0 0 0 5,8 3,7 2 4,1

28 0,5 0 1 0 0 0 2,3 1,1 1,1 1,4

29 0 0 1 0 0 0 2,5 0,9 3 1,6

30 0 0 0,04 0,05 0 0 0,1 0 0,04 0,05

31 0 0 0,2 0 0 0 0,6 0 0,6 0,4

32 0 0 0,1 0 0 0 0,8 0 1,1 0,5

33 0 0 0,2 0 0 0 0,4 0 0,4 0,3

34 2,9 0 1,2 0 0 0 2,4 2 2,9 1,7

35 0,2 0 0,2 0 0 0 0,5 0,2 0,8 0,3 36-37 3,3 0 0,4 0,2 0 0 0,9 0,06 0,3 0,6 40-41 40,9 100 5,4 83,1 80 100 15,8 54 0,2 14,4

45 0 0 9,1 0 0 0 1,1 0,1 0,7 4,8 50-52 0 0 11,6 0 0 0 9,3 1,9 1,6 9

55 0 0 0,6 0 0,5 0 2,1 1,1 0,9 1,1

60 0 0 23,5 0 0 0 4,3 0,3 0,7 12,8

61 0 0 6,2 0 0 0 0,03 0 0 2,9

62 0 0 3 0 0 0 0,1 0 0 1,5

63 0 0 1,1 0 0 0 0,8 0,2 0,7 0,9

64 0 0 1,5 0 0 0 1,1 0 0 1,1 65-67 0 0 0,8 0 0 0 1,2 0,1 4,1 1,1 70övr 0 0 4,2 0,4 0 0 4,1 4 61,4 8,1 702del 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0

Tabell 15.2. Fortsättning från föregående sida

Petroleum- Biomassa,

Kol och koks produkter restprodukter El Värme

Torv Trädbränslen Sopor Gas

SNI Totalt:

71 0 0 0,2 0 0 0 0,5 0 0,3 0,3

72 0 0 0,6 0 0 0 0,2 0,1 0,3 0,4 73-74 0 0 3,1 0 0 0 1,8 0,1 2,3 2,3 80-85 0 0 0,8 0 0 0 2,4 0,1 2,4 1,4 90-95 0 0 2 0 0 0 3,1 0,1 1,3 2,2 Totalt: 1,7 0,5 47,3 3,3 0,9 0,07 36,4 2,5 7,3 100 Källa: SCB.

I appendix till kapitlet redovisas energikostnader för perioden 1995–1999.

15.1.1 Särskilt om tvätteribranschen

Som tidigare nämnts saknas uppgifter för tvätteribranschen i Statistiska centralbyråns underlag. Sveriges Tvätteriförbund har därför inhämtat en konsultrapport (juni 2002) över bland annat tvätteribranschens energiförbrukning. Faktauppgifter i detta avsnitt härrör huvudsakligen från nämnda rapport.

Tvätterinäringen i Sverige är placerad under SNI-kod 93.01–01. Grupp 93 betecknar ”Annan Serviceverksamhet”. Att tvätterinäringen inte klassificerats som industri innebär att man betalar full energi- och koldioxidskatt (med undantag för viss industriell blekning m.m.).

Marknaden karakteriseras av stor överkapacitet, låga etableringshinder samt goda möjligheter att konkurrenskraftigt transportera tvätt långa sträckor. Branschens två huvudkonkurrenter är inhemska substitut och utländska kollegor. Tvätteribranschen konkurrerar med tillverkare av engångsmaterial som används för att ersätta textilier. Denna typ av produktion betraktas som industriell och är befriad från energiskatt samt betalar reducerad koldioxidskatt (industriskattesatsen). Låga transportkostnader innebär att tvätt kan transporteras långa sträckor med bibehållen lönsamhet. I södra Sverige är det fullt möjligt för danska och tyska tvätte-

rier att konkurrera i upphandlingar, på samma sätt som norska tvätterier kan konkurrera i Västsverige och finska och baltiska tvätterier i Mälardalen.

Den upparbetade industriella marknaden för tvätt- och textilservice uppgick år 1999 till cirka 2,5 miljarder kr. De flesta industritvätterierna är organiserade i Industritvättsektionen inom Sveriges Tvätteriförbund och dessa svarade för 1,6 miljarder kr av den totala omsättningen.

Tvätteribranschen är helt uppdelad i industriella tvätterier respektive kem- och vittvätterier. De senare vänder sig främst till konsumenter som är privatpersoner, medan en mycket liten andel av konsumenterna utgörs av (mindre) företag.

En dryg tredjedel av marknaden handhas av offentliga företag inom stat, kommun och landsting. Av återstoden är många familjeföretag, medan andra ingår som delar av större börsnoterade företag. Under de senaste fem decennierna har en omfattande strukturförändring skett bland industriella tvätterier. Familjerörelser med ett fåtal anställda har utvecklats till större enheter med betydande kapital bundet i rationell produktionsutrustning. Två företag är kedjor med många produktionsenheter och det finns också en rikstäckande sammanslutning av enskilda tvätterier för bland annat inköpssamverkan.

De tvätterier som är organiserade i Konsumenttvättsektionen i Sveriges Tvätteriförbund har en produktion som är mer hantverksorienterad än den höggradigt mekaniserade produktionen i de tvätterier som tillhör Industritvättsektionen.

Tabell 15.3. Fakta om industriella tvätterier år 1999

Industriella tvätterier inom Sveriges Tvätteriförbund

Årsomsättning 1 575 116 800 kr Produktion 79 243 930 kg tvätt Kollektivanställda (helårsanställda) 2 130 personer Tjänstemän (helårsanställda) 411 personer Tvättkemikalier 1 300 502 kg Energi för ångproduktion 186 261 598 kWh Elektricitet för drift m.m. 36 943 971 kWh Vattenförbrukning 1 496 801 m Samtliga industriella tvätterier i Sverige (uppskattade data) Årsomsättning 2 500 000 000 kr Produktion 120 000 000 kg tvätt Kollektivanställda (helårsanställda) 3 000 personer Tjänstemän (helårsanställda) 600 personer Tvättkemikalier 2 000 000 kg Energi för ångproduktion 280 000 000 kWh Elektricitet för drift m.m. 55 000 000 kWh Vattenförbrukning 2 200 000 m Källa: Sveriges Tvätteriförbund (konsultrapport juni 2002).

För ångproduktion används i huvudsak eldningsolja, men i södra Sverige använder ett antal tvätterier naturgas och några använder el i perioder då det finns överskott på elenergi. För varje kilo tvätt som Sveriges Tvätteriförbunds medlemsföretag producerar används 2,82 kWh energi. Härav används 2,35 kWh för ångproduktion och 0,47 kWh el för belysning och drift av maskiner. Energianvändningen är cirka 105 000 kWh per kollektiv helårsanställd. Enligt Sveriges Tvätteriförbunds konsultrapport kan man anta att energianvändningen för icke medlemsföretag ligger på ungefär samma nivå som för Sveriges Tvätteriförbunds medlemsföretag.

15.2 Relativa kostnader för produktionsfaktorer

Avsnittet inleds med en presentation av de olika branschernas arbetskraftskostnader. Arbetskraftskostnaderna utgörs av lönekostnader, dvs. löner, kollektiva avgifter och löneskatter. Därefter redovisas branschernas energi- respektive arbetskraftskostnader i

relation till respektive produktionsvärde. Produktionsvärdet motsvarar total nettoomsättning (bruttoomsättning minus fakturerade skatter) i traditionell affärsbokföring. Tabell 15.4. Arbetskraftskostnader år 1999

Löne- Andel av totala Löne- Andel av totala

1 Lönekostnader i löpande priser (miljoner kr) år 1999. Källa: Beräkningar baserade på underlag från SCB.

I relation till de arbetskraftsintensiva sektorerna parti- och detaljhandel (50–52), samt forsknings- och andra företagsserviceföretag (73–74), understiger lönekostnadsandelen 10 procent i samtliga branscher. Parti- och detaljhandeln svarar för 17,43 procent av de totala lönekostnaderna medan 10,11 procent återfinns inom forsknings- och företagsserviceföretag. Lönekostnaderna för perioden 1995 till 1999 redovisas i tabell A15.3 nedan.

2 Definition enligt ENS 95 (Europeiska Nationalräkenskapssystemet).

För att få en jämförande bild av de enskilda produktionsfaktorernas vikt i de totala produktionskostnaderna, beräknas energiförbrukningskostnaderna och lönekostnaderna i relation till respektive sektors produktionsvärden. Eftersom SCB:s definition av produktionskostnader inte inkluderar kostnader för produktionsfaktorn arbetskraft (inte heller kapitalkostnader omfattas av denna definition) redovisas kostnaderna för användningen av faktorerna energi och arbetskraft i relation till produktionsvärdet.

Som framgår av tabell 15.5 är lönekostnadernas andel oftast den större. Det enda undantaget utgörs av el-, gas-, värme-, vatten- och reningsverken (SNI 40–41) vars energikostnader uppgår till 13,78 procent av sektorns produktionsvärde, medan lönekostnaderna utgör 12,74 procent av produktionsvärdet.

De största lönekostnadsandelarna återfinns inom parti- och detaljhandeln (SNI 50–52) med 35,18 procent, utbildnings-, hälso-, och sjukvårdsföretag (SNI 80–85) med 33,17 procent, byggindustrin (SNI 45) med 29,87 procent, datakonsulter och dataservicebyråer (SNI 72) med 28,13 procent samt inom övrig tillverkningsindustri (SNI 36–37) med 27,05 procent. Ingen av dessa branscher återfinns bland branscherna med störst energikostnadsandelar.

De största energikostnadsandelarna återfinns inom el-, gas-, värme-, vatten- och reningsverken (SNI 40–41) vars energikostnader uppgår till 13,78 procent av sektorns produktionsvärde, inom landtransportföretagen (SNI 60) med 7,42 procent, gruvor och mineralutvinningsindustrin (SNI 10-14) med 7,21 procent, rederier (SNI 61) med 6,32 procent, jordbruk, jakt, skogsbruk och fiske (SNI 01-05) med 6,27 procent och inom massa-, pappers-, och pappersvaruindustrin (SNI 21) uppgår energikostnadsandelarna till 6,02 procent av produktionsvärdet. För samtliga sektorer sammantaget gäller att lönekostnadernas andel av totalt produktionsvärde uppgår till 18,77 procent och att energikostnadernas andel motsvarar 2,11 procent.

Energikostnadsstrukturen inom olika sektorer

Tabell 15.5. Relativa kostnader för användning av energi och arbetskraft år 1999

1 1 1 1

SNI L/P E/P Differens SNI L/P E/P Differens

L = lönekostnader, E = energiförbrukning till mottagarpris, P = produktionsvärde. Samtliga värden redovisas i löpande priser (miljoner kr) och avser år 1999. Källa: Beräkningar baserade på underlag från SCB.

Energikostnadsstrukturen inom olika sektorer

Appendix

Tabell A 15.1. Standard för svensk näringsgrensindelning 1992 (SNI 92)

SNI Beskrivning SNI Beskrivning

01-05 Jordbruk, jakt, skogsbruk och fiske 35 Annan transportmedelsindustri 10-14 Gruvor och mineralutvinnings- 36-37 Övrig tillverkningsindustri

industri 15-16 Livsmedels-, dryckesvaru- och 40-41 El-, gas-, värme-, vatten- och

tobaksindustri reningsverk 17-19 Textil, beklädnad- och läderindustri 45 Byggindustri 20 Trävaruindustri 50-52 Parti- och detaljhandel 21 Massa-, pappers- och pappers- 55 Hotell och restauranger

varuindustri 22 Förlag och grafisk industri 60 Landtransportföretag 23 Industri för stenkols- och 61 Rederier

petroleumprodukter 24 Kemisk industri 62 Flygbolag 25 Gummi- och plastvaruindustri 63 Stödtjänster transport 26 Jord- och stenvaruindustri 64 Post- och telekommunikationsföretag 27 Stål- och metallverk 65-67 Finansiella tjänster (kreditinstitut och

försäkringsbolag) 28 Metallvaruindustri 70 övr Övrig fastighetsförvaltning 29 Maskinindustri 702 del Småhus och fritidshus, hyror 30 Industri för kontorsmaskiner och 71 Uthyrningsfirmor

datorer 31 Annan elektroindustri 72 Datakonsulter och dataservicebyråer 32 Teleprodukter 73-74 Forsknings- och andra företags-

serviceföretag 33 Precisions-, medicinska och optiska 80-85 Utbildnings-, hälso- och sjukvårds-

instrument företag 34 Industri för motorfordon och släp- 90-95 Andra samhälleliga och personliga

fordon tjänster

Tabell A 15.2. Energikostnader i löpande priser 1995–1999 (miljoner kr)

SNI 1995 1996 1997 1998 1999

01-05 3589 3941 3981 3683 3621 10-14 874 964 968 863 840 15-16 1658 1738 1667 1547 1417 17-19 255 267 279 256 222

26 953 988 1001 951 933

36-37 442 439 432 411 405 40-41 9719 12193 12744 12661 11187 45 2684 2929 3065 2836 3115 50-52 5490 6104 6209 5814 5902

65-67 639 698 758 624 709 70 övr 4794 5135 5084 5223 5284 702del 0 0 0 0 0 71 283 315 289 242 171 72 181 201 194 181 253

SNI 1995 1996 1997 1998 1999

73-74 1398 1547 1651 1413 1506 80-85 839 889 966 940 927 90-95 1465 1533 1597 1536 1419 Totalt: 62614 69259 71222 67789 67148 Källa: SCB.

Tabell A 15.3. Lönekostnader i löpande priser 1995 – 1999 (miljoner kr)

SNI 1995 1996 1997 1998 1999

01-05 7060 7248 7343 7491 7616 10-14 2014 1881 2057 2195 2030 15-16 12264 12752 13313 13958 14167 17-19 2535 2605 2442 2523 2488

36-37 8361 8587 8656 9212 9442 40-41 7070 7562 8141 8574 8710 45 38215 39929 40631 42705 46056 50-52 82281 86610 90752 96101 101250

SNI 1995 1996 1997 1998 1999

65-67 20515 21872 23586 25199 26290 70 övr 0 0 0 0 0 702del 12229 12201 12032 11189 11946 71 1684 1792 1852 1851 2022 72 11115 13674 15848 19550 24322 73-74 41966 44930 47022 52100 58696 80-85 12311 13078 13272 15129 16917 90-95 11024 12000 12175 12986 13674 Totalt: 460336 488727 510149 544668 580823 Källa: SCB.

Tabell A 15.4. Löne- respektive energikostnadsandelar, förändringar 1995–1999

SNI Lön Energi SNI Lön Energi

Källa: Beräkningar baserade på underlag från SCB.

Del IVDel IV Del IVDel IV

Konsekvensanalyser Konsekvensanalyser Konsekvensanalyser Konsekvensanalyser

och och och och författningskommeförfattningskommeförfattningskommeförfattningskommennnntarertarertarertarer

16 Konsekvenser av kommitténs förslag

16.1 Allmänt

För kommittéers och särskilda utredares arbete gäller kommittéförordningens (1998:1474) bestämmelser. I kapitlet kommenteras och behandlas dessa bestämmelsers innehåll med avseende på kommitténs förslag. I kapitlet sammanfattas dessutom den mera utförliga konsekvensanalys som presenterats i kapitel 3 avseende näringslivseffekter, miljökonsekvenser samt effekter på energiomvandlingssektorn.

16.2 Statsfinansiella konsekvenser

Enligt 14 § kommittéförordningen gäller, att om förslagen i ett betänkande påverkar kostnaderna eller intäkterna för staten, kommuner, landsting, företag eller andra enskilda skall en beräkning av dessa konsekvenser redovisas i betänkandet. Om förslagen innebär samhällsekonomiska konsekvenser i övrigt skall dessa redovisas. När det gäller ökade kostnader och minskade intäkter för staten, kommuner eller landsting skall kommittén föreslå en finansiering. Det bör betonas att förslaget till finansiering är statiskt till sin karaktär, dvs. hänsyn tas inte till eventuella dynamiska effekter.

Enligt direktiven skall utgångspunkten för kommittén vara att ”söka skapa ett enkelt och hållbart system, som fungerar väl i den framtida reformerade energiskattestruktur som skall ligga till grund för den fortsatta skatteväxlingen”. Kommittén anser mot bakgrund av direktiven att det inte ligger inom dess uppdrag att föreslå en fortsatt skatteväxling utan att ”endast” föreslå en finansiering av det skattebortfall som uppstår i näringslivsmodellen, med beaktande av ett antal olika aspekter och speciellt aspekter av rättvise- och fördelningskaraktär. Kommittén avstår således från att

ha synpunkter på hur den fortsatta skatteväxlingen, inom ramen för det 10-åriga programmet på totalt 30 miljarder kronor skall utformas. Det ligger dock i sakens natur att en stor del av skattereformens finansiering måste ske inom energiområdet.

Den statsfinansiella kostnaden för den generella näringslivsmodellen med en begränsningsregel på nivån 0,7 procent uppgår netto till högst 5 miljarder kronor. Enligt kommitténs uppfattning är det rimligt att näringslivet i stor utsträckning är med och finansierar en omläggning av energibeskattningen, då denna leder till betydande skattelättnader för näringslivet totalt, även om dessa lättnader endast uppstår för tjänstesektorerna. Därvid är det framförallt följande, delvis överlappande, aspekter som bör vägas in vid val av finansiering: • Produktivitets- och tillväxteffekter • Korrigering av idag snedvridande skatter • Effekter på energiomvandlingssektorn • Miljöeffekter • Fördelningseffekter

Eftersom tjänstesektorn är den stora vinnaren på skattereformen ter sig en marginell höjning (0,3 procentenheter) av löneskatterna, genom en höjning av den allmänna löneavgiften, attraktiv ur såväl rättvise- som finansieringssynpunkt. Mot bakgrund av diskussionen i avsnitt 3.3 är också effektivitetsförlusterna av en sådan höjning små. Medan industrisektorn får bära ca 30 procent av denna höjning, belastas tjänstesektorn med ca 60 procent.

I sin analys av snedvridande skatter identifierar Skattebasutredningen bland annat periodiseringsfonderna och den lägre mervärdesskattenivån inom vissa områden. Vad gäller den lägre mervärdesskattenivån har ett återställande av mervärdesskatten på turisttjänster övervägts, men eftersom mervärdesbeskattningen är föremål för särskild utredning avstår kommittén från att föreslå detta. Däremot synes ett återställande av den senaste höjningen av periodiseringsfonderna lämplig.

Genom det kommande energibeskattningsdirektivet införs en minimiskatt på elenergi för hela näringslivet, vilket i någon mån bidrar till finansieringen. En ytterligare höjning av elskatten har också övervägts. Argumenten mot en sådan är dock starka:

1 Se SOU 2002:47 s. 258 och s. 464.

• Ett tillägg till minimiskatten på el på näringslivet innebär en

ytterligare fiskal beskattning av en produktionsfaktor med produktivitetsförluster som konsekvens.

• En elskatt innebär en relativ sänkning av koldioxidskatten och

därmed en försämrad kostnadseffektivitet i klimatpolitiken. • Eftersom klimatpolitiken har mycket hög prioritet är

förväntningarna inom industrin inte inställda på en elskatt, varför en sådan leder till kapitalförluster. Förväntningarna i näringslivet är sannolikt heller inte inställda på höjda koldioxidskatter eftersom regeringen uttalat, nu senast i budgetpropositionen, att det är viktigt att energi- och koldioxidbeskattningen har en utformning som ger goda förutsättningar för den svenska industrin att konkurrera internationellt.

• En elskatt drabbar i hög grad gruv-, järn- och stål- samt massa-

och pappersindustrin med negativa regionala effekter. • Införandet av elcertifikat innebär de facto ett införande av

elskatt på näringslivet (med temporärt undantag för några energiintensiva sektorer), varför en explicit elskatt framstår som ännu mindre motiverad.

När det gäller fördelningen av skattebördan över hushållen är det angeläget att konkurrensförhållandena mellan el och olika bränslen för uppvärmning inte påverkas. Kommittén föreslår därför små men likformiga höjningar av hushållsskatten på el, olja och naturgas samt införandet av energiskatt på värme (fjärrvärme). Eftersom el- och bränsleskatter är regressiva till sin karaktär innebär introduktionen av en energiskatt på värme en fördelningsmässigt och regionalt något mera neutral belastning av hushållen.

Skattebortfallet från energiomvandlingssektorn är relativt högt och uppskattas (med viss osäkerhet) till ca 1 600 miljoner kronor brutto. En konsumtionsskatt på värme kan därför också förefalla rimlig ur rättvisesynpunkt, dvs. det synes inte rimligt att hela skattebortfallet från energiomvandlingssektorn övervältras på övriga sektorer. Eftersom fjärrvärmen är kommunägd till ca 70 procent, kommer dessutom en betydande del av skattelättnaderna för energiomvandlingssektorn kommuninvånarna tillgodo, antingen direkt via lägre värmepriser eller indirekt via lägre kommunalskatt.

Ur miljösynpunkt är höjda skatter på bensin och diesel attraktiva. Om inte den tunga industrin, genom omfattande utslagning av

anläggningar, skall tvingas bära en stor del av bördan i klimatpolitiken så måste också emissionerna från transportsektorn reduceras. Detta kommer knappast att ske utan betydande skatteökningar på fordonsbränslen. Härvidlag kan noteras att näringslivet svarar för ca 25 procent av intäkterna från en bensinskattehöjning och ca 90 procent av intäkterna från en höjd skatt på diesel.

Mot ovanstående bakgrund föreslår kommittén en finansiering av näringslivsmodellen enligt tabell 16.1.

Tabell 16.1. Förslag till finansiering av kommitténs förslag till energibeskattningsmodell

3

Olja: 1 öre per kWh = 100 kr/m , hushåll 160

3

Med denna fördelning svarar näringslivet för ca 60 procent (3 miljarder kronor) och hushållen för ca 40 procent (2 miljarder kronor) av finansieringen. Å andra sidan minskar utgifterna för den kommunala sektorn med åtminstone 70 procent av skattebortfallet från energiomvandlingssektorn (ca 1 miljard kronor) vilket kommer kommuninvånarna tillgodo, antingen direkt via lägre värmepriser eller indirekt via lägre kommunalskatt, varför hushållssektorns nettofinansiering uppgår till ca 20 procent (1 miljard kronor). Bördan på hushållssektorn kan, partiellt sett, förväntas reduceras ytterligare via de prissänkningar som de lägre kostnaderna för tjänstesektorn kan förväntas ge upphov till. Å andra sidan drabbas också hushållen av vissa prisökningar på grund

av de kostnadsökningar som drabbar den mindre energiintensiva och mera arbetsintensiva delen av industrisektorn.

16.3 Konsekvenser för näringslivet i stort

Utan att beakta finansieringen leder näringslivsmodellen som sådan till en relativt stor sänkning av energiskatterna för tjänstesektorn. Näringslivsmodellen innebär således att tjänstesektorns konkurrenskraft förstärks något i förhållande till industrisektorns. Speciellt förstärks konkurrenskraften för de mest energiintensiva verksamheterna, framförallt tvätterierna men också i viss utsträckning hotellsektorn. En del av denna förstärkning återtas dock genom modellens finansiering.

Såvitt kan bedömas kommer inget av de mest bränsleintensiva företagen, dvs. växthusen och ett 50-tal industriföretag på den s.k. 0,8–1,2-procentslistan, att få någon skatteökning pga. modellbytet med den maximigräns på 0,7 procent av försäljningsvärdet som begränsningsregeln sätter.

De företag som förlorar på modellbytet återfinns inom den mindre energiintensiva och mera arbetsintensiva delen av industrisektorn; se tabell A 3.2 i appendix till kapitel 3. Effekterna av själva modellbytet blir dock försumbara, men dessa företag drabbas också av elcertifikatkostnader och konsekvenserna av modellens finansiering, speciellt återställandet av den senaste förändringen av periodiseringsfonderna samt höjningen av skatten på diesel.Däremot torde övervältringen på lönerna av höjda löneskatter ske relativt snabbt, med större delen övervältrad inom några få år , och inte nämnvärt påverka konkurrensförhållandena mellan olika delar av näringslivet.

16.4 Konsekvenser för små företag

Om förslagen i ett betänkande har betydelse för små företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt i förhållande till större företags, skall konsekvenserna i det avseendet anges i betänkandet (15 § kommittéförordningen).

Det kan inledningsvis konstateras att kommitténs förslag omfattar hela näringslivet, dvs. samtliga näringsidkare. Enligt

2 Se Skatter, tjänster och sysselsättning, SOU 1997:17.

tillgängliga uppgifter från SCB:s Företagsregister för år 2002 finns det 842 358 företag och 919 273 arbetsställen i Sverige. Av dessa är 835 840 företag att betrakta som småföretag (dvs. företag med färre än 50 anställda). Detta antal utgör således det maximala antalet små företag som kan komma ifråga för de regleringar som kommittén föreslår. Kommitténs förslag innebär att en åtskillnad görs i energibeskattningen mellan hushållen och näringslivet. Det sätt som förslaget påverkar företagen, förutom i beskattningshänseende, är att företagen på något sätt måste få möjlighet att komma i åtnjutande av den lägre energiskattenivån för näringslivet. En reglering är därmed nödvändig. I korthet skall de av kommittén föreslagna reglerna fungera på följande vis. I utgångsläget betalar företaget energiskatter på sin energiförbrukning (energiskatt och koldioxidskatt) enligt den generella hushållsnivån. Eftersom den generella näringslivsnivån är en lägre nivå uppkommer därigenom en rätt till återbetalning. Företaget skall därvid vid den ordinarie taxeringen lämna in uppgifter om den energiskatt som betalats under året. Genom att ta upp dessa uppgifter i självdeklarationen gör företaget anspråk på återbetalning av mellanskillnaden mellan de olika skattenivåerna. Återbetalningen administreras därefter genom återbetalning via skattekontot.

Kommittén har under arbetet övervägt en alternativ lösning. Den lösningen gick ut på att koppla återbetalning och redovisning av erlagda energiskatter till den, i normalfallet, månatliga skattedeklarationen. En sådan lösning skulle dock innebära ett återkommande och ökat uppgiftslämnande för företaget. Dessutom skulle denna lösning vara förenad med tämligen stora inledande kostnader för Riksskatteverket (RSV). Av dessa anledningar har kommittén stannat för det nu valda förslaget.

De krav som förslaget uppställer på företaget är att årligen ta upp vissa uppgifter om betalda energiskatter, inklusive eventuell betald värmeskatt på levererad fjärrvärme, i självdeklarationen. Detta bör inte i sig medföra några större problem. Redan genom bokföringsskyldigheten föreligger krav på företaget att hålla en ordnad bokföring. De ytterligare uppgifter som nu skall redovisas torde därmed inte behöva påverka företagens administrativa organisation eller liknande.

När det gäller att beräkna tidsåtgången för det enskilda företaget kan kommittén svårligen se att det extra uppgiftslämnandet skulle behöva ta mer än högst någon timme om året i anspråk, när väl systemet är igång. Om företaget av likviditetsskäl önskar få en

kontinuerligt lägre energiskattebelastning har företaget att fylla i en preliminär självdeklaration så att skattemyndigheten kan fatta beslut om ändrad skatteberäkning. Ett sådant förfarande ökar den administrativa bördan något, men utgör även detta en engångsinsats under året, och bör inte heller den ta mer än någon timme i anspråk. Slutligen kommer vissa företag att ha möjlighet att genom försäkran få köpa energi (skattepliktig el och värme) till rätt skattesats direkt i utgångsläget. Tidsåtgången för ifyllande av en sådan försäkran kan dock betraktas som överkomlig. Gemensamt för det uppgiftslämnande som kan komma ifråga är att det inte rör sig om några arbetsuppgifter som kräver att företaget anlitar någon extern hjälp, eller ens utökar tiden för redan tillgänglig personal. Tvärtom bör det extra uppgiftslämnandet utan några större svårigheter kunna hanteras inom ramen för det ordinarie deklarations- och redovisningsförfarandet i företaget. Kommittén är medveten om att alla extra arbetsuppgifter är belastande särskilt för småföretag, men bedömer att detta är överkomligt särskilt som uppgifterna lämnas för att få en skattelättnad.

Beträffande förslagets påverkan på likviditeten kan anmärkas att småföretagen i förhållande till dagsläget – generellt sett – inte kommer att få några ökade kostnader. Skillnaden består i att företaget vid taxeringen kommer att ha rätt till återbetalning för viss del av de under året erlagda energiskatterna. För att ändå inte riskera några likviditetspåfrestningar av betydelse föreslår kommittén att företagen skall ha möjlighet att använda sig av sina uppskattade energiskattekostnader för att få till stånd en ändrad skatteberäkning.

Kommitténs förslag kommer inte att verka hämmande på småföretagens expansionsmöjligheter eller utveckling i övrigt. Några administrativa gränser eller liknande som favoriserar större företag framför små (eller tvärtom för den delen) föreslås inte av kommittén. Den begränsningsregel som föreslås tar sikte på företagets energiskatteandelar av dess försäljningsvärde. I den bemärkelsen kan kommitténs förslag betraktas som neutralt i förhållande till näringslivet i stort. Inte heller i förhållande till utländska näringsidkare kommer förslaget att påverka småföretagen negativt. Tvärtom kommer framförallt tjänstesektorn att i konkurrenshänseende dra viss nytta av den generellt sett lägre energiskattenivån.

När det gäller kontroll och efterlevnad av de nya reglerna kan anmärkas att reglerna infogas som en del i det allmänna taxeringsförfarandet. Därigenom kommer skattemyndigheten att

kunna utnyttja de möjligheter som skattebetalningslagen (1997:483) erbjuder i form av revision m.m. Eftersom nödvändiga uppgifter föreslås tas in i samband med det ordinarie taxeringsförfarandet föreligger goda möjligheter att inom ramen för detta förfarande bland annat följa upp rimligheten i de yrkanden om återbetalning som framställs. Det är svårt att i detta sammanhang se några särskilda nackdelar för småföretagen jämfört med övriga företag.

Någon tidsbegränsning kan av naturliga skäl inte föreslås för de regler som nu är ifråga eftersom det rör sig om permanenta förändringar av näringslivets energibeskattning. Eftersom reglerna innebär ett visst ökat uppgiftslämnande bör dock en utvärdering göras när reglerna varit i kraft en tid, för att vid behov överväga eventuella förändringar. Några särskilda övergångsregler behövs inte vid införandet av kommitténs förslag. Detta eftersom det hinner förflyta en ganska lång tid från det att lagen trätt ikraft till dess att återbetalning första gången kan yrkas. Genom systemets funktion erbjuds således per automatik en viss tid till anpassning.

De förändringar som kommittén föreslår och som, i större eller mindre omfattning, berör ett stort antal småföretag måste bli föremål för en tämligen omfattande informationsinsats. Av naturliga skäl bör RSV åläggas den uppgiften. Informationen i sig behöver emellertid inte vara så oerhört omfattande. De regelförändringar som kommittén föreslår är jämförelsevis transparenta och inte alltför komplicerade för det enskilda småföretaget. En informationsinsats torde kunna koncentreras kring det första året för det nya energibeskattningssystemet. Följande år bör nödvändig information kunna lämnas i samband med de ordinarie informationsinsatser som föregår den årliga självdeklarationen.

Kommittén har samrått med RSV beträffande framförallt formerna för företagens uppgiftslämnande och formerna för återbetalning. Kontakterna med RSV har medfört att kommittén slutligen valt den form för redovisning och återbetalning som kortfattat beskrivits ovan. I övrigt har kommittén samrått med Svenskt Näringsliv, Företagarnas Riksorganisation, LRF och Gröna Näringens Riksorganisation (GRO). De lämnade synpunkterna har vägts in vid utformningen av denna analys.

16.5 Regionalpolitiska konsekvenser

Om förslagen i ett betänkande har betydelse för sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet, skall konsekvenserna i det avseendet anges i betänkandet (15 § kommittéförordningen).

Eftersom näringslivsmodellen inte ger upphov till något större strukturomvandlingstryck eller betydande utslagning av produktionskapacitet kommer de regionalekonomiska effekterna att bli obetydliga. Kombinationen av minimiskatt på el och kostnaderna för elcertifikat kan dock få en viss effekt på den elintensiva delen av industrin. Effekterna av en minimiskatt på el framgår av tabell 3.21. Dock torde effekterna av elcertifikaten, för de branscher som inte är undantagna, komma att på sikt leda till en betydligt högre kostnadsökning. De elintensiva företagen har i allmänhet långt avstånd till den maximigräns för skatteuttaget på 0,7 procent av produktionsvärdet som begränsningsregeln sätter.

På lång sikt slår tjänstesektorns ökade konkurrenskraft igenom vilket innebär en gradvis omlokalisering av näringsverksamhet från glesbygd till storstadsområden.

16.6 Miljökonsekvenser

Som framgår av modelljämförelsen i avsnitt 3.6 är näringslivsmodellen i sig relativt neutral ur miljösynpunkt. Huvudeffekten på energiefterfrågan torde gå via den ökade konkurrenskraften för tjänstesektorn och den relativt sett minskade konkurrenskraften för industrisektorn som energiskattesänkningarna leder till. Nettot av denna konkurrenskraftsförskjutning bör bli en totalt sett reducerad energiefterfrågan, och speciellt bränsleefterfrågan jämfört med ”business as usual”.

Den låga nivån på begränsningsregeln innebär emellertid snarast en, jämfört med dagsläget, något förstärkt konkurrenskraft för de mest bränsleintensiva företagen, vilket, under i övrigt oförändrade förhållanden, kan förväntas öka bränsleanvändningen marginellt. (De elintensiva företagen får däremot i genomsnitt en försämrad konkurrenskraft.)

Förskjutningen av relativpriserna inom tjänstesektorn dels mellan löner och energipriser, dels mellan elpriser och bränslepriser med sänkt energipris relativt arbetskraft men ett betydligt ökat

bränslepris relativt elpris bidrar också till en reducerad bränsleefterfrågan.

Även om de kvantitativa effekterna är svåruppskattade torde totalresultatet av energibeskattningsmodellen bli en något minskad bränsleanvändning inom näringslivet.

Finansieringen av kommitténs förslag (se avsnitt 16.2) bidrar dessutom till en viss dämpning av efterfrågan på bensin och diesel med positiv miljöeffekt, men även här är effekterna relativt små. I tabell 16.2 görs ett försök att i grova drag beräkna effekterna på koldioxidemissionerna av kommitténs förslag. Osäkerheten i denna typ av kalkyler bör understrykas. Resultaten är starkt beroende av relativt osäkra ekonometriska estimat av efterfrågeelasticiteter. Osäkerheten är speciellt stor vad gäller korspriselasticiteten mellan olja och el inom tjänstesektorn samt efterfrågeelasticiteten för diesel. I båda fallen saknas i stort sett tillförlitliga studier.

Tabell 16.2. Beräknade årliga effekter på koldioxidemissionerna av energibeskattningsmodellen och dess finansiering

Elasticitet Volym-/pris- Kton CO2 Kton CO2 Komponent kort/lång sikt ändring kort sikt lång sikt

Vridningseffekt 0,1 % 0 -5 Relativprisförändring 0,2 50 % -36 -36 Bensin -0,2/-0,7 1,24 % -39 -135 Diesel -0,1/-0,3 1,35 % -13 -38

Totalt: -88 -214

Anmärkning: Vridningseffekten avser effekterna på koldioxidemissionerna av en relativt sett ökad konkurrenskraft för tjänstesektorn relativt industri och jordbruk.

I ett nationellt perspektiv, med totala koldioxidemissioner på närmare 60 miljoner ton, är effekterna marginella. Som jämförelse kan nämnas effekterna av de svenska insatserna i Baltikum och Ryssland som uppskattas till ca 220 000 ton per år.

I kalkylen ovan ingår inte energiomvandlingssektorn. Eftersom utvecklingen av denna är en funktion av en lång rad olika styrmedel och politiska beslut är det svårt att direkt identifiera effekterna av näringslivsmodellen. I avsnitt 16.7 presenteras preliminära resultat för fjärrvärmesektorns utveckling från en ännu inte avslutad

3 Se Bilen, miljön och säkerheten, SOU 1999:62, avsnitt 2.4 4 Se Energimyndighetens klimatrapport 2001, s. 19, Energimyndigheten

modellanalys. Resultaten härifrån indikerar att även om energiomvandlingssektorn inkluderas i kalkylen ovan förväntas koldioxidemissionerna minska.

16.7 Konsekvenser för fjärrvärmens konkurrenskraft och bränsleval

En kvalitativ analys av konsekvenserna för energiomvandlingssektorn genomfördes i avsnitt 3.7. För att få en djupare och mera kvantitativ belysning av konsekvenserna för energiomvandlingssektorn av kommitténs modell har Svensk Energi initierat ett modellbaserat projekt för analys av olika skattealternativ. Övriga intressenter i projektet är Svenska Bioenergiföreningen, Svenska Fjärrvärmeföreningen och Svenska Gasföreningen. Projektet är inte slutfört men kommittén har fått möjlighet att ta del av preliminära resultat. Dessa sammanfattas i tabell 16.3.

Tabellen visar de kortsiktiga effekterna, dvs. effekterna på utnyttjandet av den befintliga kapaciteten utan nyinvesteringar, dels av kommitténs förslag (SNED) relativt skattesystemet 2003, dels av ett system för handel med utsläppsrätter. För skattesystem 2003 förutsättes att den ändring av kraftvärmebeskattningen som föreslås i budgetpropositionen 2002/03:1 trätt i kraft.

I genomsnitt, men med stor variation mellan olika företag, synes fjärrvärmens konkurrenskraft öka betydligt med en genomsnittlig kostnadsreduktion på 40 kronor per MWh jämfört med 2003 (och med 70 kronor per MWh jämfört med 2002). Denna ökade konkurrenskraft gäller dock inte segmentet lokaler inom tjänstesektorn, där fjärrvärmen får en betydligt sänkt konkurrenskraft. Å andra sidan är sannolikt priskänsligheten på värmesidan mycket låg inom detta segment av marknaden, varför de kvantitativa effekterna torde bli relativt små. Kapacitetsutnyttjandet i befintliga kraftvärmeanläggningar ökar på grund av skatteomläggningen 2003 men reduceras sedan något i kommitténs modell. I detta avseende är modellen jämförelsevis mindre gynnsam för fossilbränslekraftvärme.

5

Konsekvensanalyser av olika framtida styrmedels- och skattemodeller för det svenska energisystemet. De två modeller som utnyttjas är dels den s.k. MARKAL-modellen som är en energisystemmodell omfattande hela Norden, dels den s.k. Martes-modellen som är en mera detaljerad modell för den svenska fjärrvärme- och kraftvärmemarknaden.

Tabell 16.3. Beräknade effekter på fjärrvärmeproduktionen på kort sikt av näringslivsmodellen (SNED) samt handel med utsläppsrätter (CO2) jämfört med 2003

2003 SNED CO2-handel

Kol Ref. +47 +13 Naturgas Ref. +10 % -3 % Biobränsle exkl. avfall Ref. -14% -2 % Avfall Ref. +/-0 +/-0 El Ref. +2 % -10 % 1

Dessa beräkningar är baserade på den s.k. Martesmodellen. Här förutsätts att elcertifikatsystemet är infört med ett certifikatpris på 200 kr per MWh och ett pris på utsläppsrätter på 180 kr per ton koldioxid.

Av bränslena ökar kol- och oljeanvändningen betydligt procentuellt men från en mycket låg nivå. Naturgasen ökar procentuellt, också från en relativt låg nivå, medan biobränslenas relativa (men inte absoluta) konkurrenskraft försvagas något jämfört med 2003. Användningen av el till elpannor och värmepumpar påverkas marginellt jämfört med 2003. Här bör noteras att antagna oljepriser är betydligt lägre än faktiska oljepriser senhösten/vintern 2002/03. I fallet med handel med utsläppsrätter ökar elpriset på den internationella elmarknaden. Det gör kraftvärme mer konkurrenskraftigt, såväl biobränsleeldad som fossilbränsleeldad. Av detta skäl ökar biobränsle- och oljeanvändningen i befintliga kraftvärmeverk i handelsfallet.

Trots en kraftig sänkning av skatterna på fossila bränslen i energi-

omvandlingssektorn ökar användningen av biobränslen även i

näringslivsmodellen. Den främsta orsaken till detta är elcertifikaten som ”garanterar” en hög nivå på biobränsleanvändningen.

På lång sikt är det av stor betydelse att beakta utvecklingen av hela det nordiska elsystemet vid en analys av den svenska energiomvandlingssektorn. MARKAL-modellen, som här utnyttjas, ”tvingar” den svenska energiomvandlingssektorn att samtidigt uppfylla elbehovet, fjärrvärmebehovet och certifikatkvoten. Eftersom fossilkraftvärme, vid sidan av biokraftvärme, utnyttjas för att täcka

en del av elbehovet, tvingar modellen fram en relativt stor andel vindkraft i näringslivsmodellen. Generellt tyder resultaten på att effekterna av näringslivsmodellen är relativt likartade ett system med handel med utsläppsrätter. Biobränslena dominerar och ökar (jämfört med nuläget) i samtliga analyserade fall. Dock synes naturgasen få en starkare ställning i näringslivsmodellen än i handelsmodellen. I näringslivsmodellen ökar naturgasens konkurrenskraft något i fjärrvärmesektorn, framförallt för hetvattenproduktion, medan den är oförändrad inom kondensproduktion samt inom energiintensiv och ”stor” industri. Däremot minskar dess konkurrenskraft något inom ”liten” industri, offentliga lokaler och småhus, medan osäkerhet råder om hur konkurrenskraften förändras inom privata lokaler och flerbostadshus.

Såsom redovisats under bland annat avsnitt 3.1 talar mycket starka skäl för att i energibeskattningshänseende likställa energiomvandlingssektorn med det övriga näringslivet.Med hänsyn härtill, men även med beaktande av omfattningen av den reformering av energiskattesystemet som kommittén i övrigt föreslår, bör det, enligt kommitténs mening, finnas en beredskap för att följa upp eventuella – politiskt icke önskvärda – försämringar vad avser biobränslenas och spillvärmens konkurrenskraft. En särskild utredare bör därför få i uppdrag att utreda och kvantifiera behovet av en styrmedelsmodell för biobränslen och spillvärme, så att de politiska målsättningarna om biobränslenas konkurrenskraft kan upprätthållas, även vid inkluderandet av energiomvandlingssektorn i näringslivsmodellen. Vid en sådan översyn måste även energiomvandlingssektorns förmodade infasning i ett europeiskt utsläppshandelssystem beaktas.

16.8 Fördelningseffekter

Fördelningseffekterna av energiskatter diskuterades i avsnitt 3.3.3. I detta avsnitt redovisas de mera specifika fördelningseffekterna av finansieringen av näringslivsmodellen.

6

Anmärkning: Regeringen har genom beslut den 5 december 2002 (dnr N2002/11666/ESB) uppdragit åt Energimyndigheten att undersöka förutsättningarna för en ökad biobränsleanvändning i Sverige. Uppdraget skall redovisas senast den 11 april 2003. Mot bakgrund härav torde det, när det blir aktuellt, finnas ett gott underlag för de kompletterande analyser som kommittén nu diskuterar.

Näringslivsmodellen ger för tjänstesektorn och energiomvandlingssektorn betydande skattelättnader brutto, men även netto med beaktande av förslaget till finansiering. Lägre kostnader i tjänsteproduktionen kommer konsumenterna tillgodo i form av lägre priser. Om konkurrensen fungerar väl kan vi förvänta oss att de sänkta skatterna resulterar i en relativt snabb övervältring i lägre konsumentpriser. Å andra sidan drabbas också hushållen av vissa prisökningar på grund av de kostnadsökningar som drabbar den mindre energiintensiva och mera arbetsintensiva delen av industrisektorn. Eftersom elpriserna i hög grad är internationellt bestämda blir effekten av skattereformen marginell för svenska elkonsumenter. Endast under perioder med högt kapacitetsutnyttjande kommer elpriset att påverkas, men effekten är marginell.

Värmekonsumenterna kan, bortsett från energiskatten på fjärrvärme, förvänta sig något lägre energipriser (se tabell 16.3), ca 4 öre per kWh i genomsnitt om kostnadssänkningarna tillfaller konsumenterna, men med stor variation mellan olika orter. Effekterna på värmepriserna är svårbedömda eftersom spridningen i bränsleval är mycket stor mellan olika företag, varför skattevinsterna fördelas mycket ojämnt mellan företagen. Sannolikt kommer konsumenterna inom områden med fjärrvärme baserad på fossila bränslen att få prissänkningar samtidigt som alla fjärrvärmekonsumenter drabbas av energiskatt på värme. Ur regionalpolitisk synvinkel har dock en värmeskatt klara fördelar och bidrar till en utjämning av energiskattebördan mellan tätort och landsbygd.

De viktigaste fördelningseffekterna uppstår dock sannolikt som en effekt av modellens finansiering. Effekterna på hushållsnivå av de föreslagna energiskattehöjningarna visas i tabell 16.4.

Tabell 16.4. Energiskatteeffekter på hushållsnivå

Villa, olja, 3 m 30 Bil, bensin eller diesel, 1 000 liter 120 Källa: Egna beräkningar.

16.9 Övriga konsekvenser

Om förslagen i ett betänkande har betydelse för den kommunala självstyrelsen skall konsekvenserna i det avseendet anges i betänkandet. Detsamma gäller när ett förslag har betydelse för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet, för jämställdheten mellan kvinnor och män eller för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen (15 § kommittéförordningen).

Kommitténs förslag synes inte ha några konsekvenser då det gäller brottsligheten eller det brottsförebyggande arbetet eller för möjligheten att nå de integrationspolitiska målen. Jämställdheten mellan män och kvinnor, eller den kommunala självstyrelsen påverkas inte heller av förslagen.

16.10 Ikraftträdande

De förslag till förändringar som kommittén lämnar bör kunna träda i kraft den 1 juli 2004.

17 Författningskommentar

17.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1776) om skatt på energi (LSE)

1 kap.

1 §

I paragrafen förs in att lagens tillämpningsområde, utöver skatt på bränsle och elektrisk kraft, även skall omfatta skatt på värme. Rent terminologiskt möter det inte några hinder att införa regler om skatt på värme i LSE eftersom värme per definition är en energiform.

2 §

Genom det nya tredje stycket anvisas att bestämmelser om skatt på värme finns i 12 kap. Nuvarande kapitel 12, som behandlar överklagande omfattar numera endast en paragraf och ligger dessutom sist i LSE. Det möter därför inte några hinder att nuvarande kapitel 12 hädanefter betecknas kapitel 13.

4 §

Det nya andra stycket syftar till att utvidga yrkesmässighetsbegreppet till att även omfatta vissa verksamheter som fortfarande bedrivs i kommunal förvaltningsform, för det fall dessa verksamheter idag inte betraktas som sådan verksamhet. Det rör sig definitionsmässigt om de verksamheter som enligt nu gällande lag har en nedsatt elskattesats enligt 11 kap. 3 § första stycket 3 och andra stycket 2, dvs. verksamhet för el-, gas-, värme- eller vattenförsörjning. Utvidgningen omfattar endast den del av den kommunala verksamheten som bedriver aktuell verksamhet.

Författningskommentar SOU 2003:38

Genom utvidgningen jämställs energiomvandlingssektorn således i beskattningshänseende, oavsett om den bedrivs i kommunal, eller annan regi. Beträffande frågan om vad som avses med el-, gas-, värme- eller vattenförsörjning har dåvarande Nämnden för rättsärenden i flera förhandsbesked bedömt omfattningen av begreppet. Ett antal av dessa förhandsbesked finns redovisade i Riksskatteverkets Handledning för punktskatter 1997 (RSV 504) s. 261 f.

4 a §

Paragrafen som är ny, avser att definiera energiintensiv verksamhet. Enligt artikel 17 i det nya energibeskattningsdirektivet anges att det krävs att en verksamhet är energiintensiv för att komma ifråga för en eventuell lägre skattenivå. Det rör sig om ett objektivt kriterium som tar sikte på att urskilja de företag som har höga kostnader för energi i förhållande till sitt försäljningsvärde eller förädlingsvärde. För svenskt vidkommande innebär regleringen i direktivet att företag som vill komma i åtnjutande av den begränsningsregel som kommittén föreslår (9 kap. 9 §) måste definieras som energiintensiva.

Paragrafen erbjuder två definitioner på energiintensiva företag. Det är tillräckligt att företaget uppfyller endera av dessa två definitioner för att räknas som energiintensivt.

I första stycket punkten 1 anges det första kriteriet, som består i att ett företags kostnader för energi (bränslen och elektrisk kraft) skall uppgå till minst 3 procent av företagets försäljningsvärde. I kostnaderna skall ingå energi- och koldioxidskatt. I första stycket punkten 2 anges det andra kriteriet som består i att energiskatterna skall uppgå till minst 0,5 procent av förädlingsvärdet.

I andra stycket anges vilka kostnader som hänsyn skall tas till vid beräkningen gentemot försäljningsvärdet. Med kostnader för energi avses därvid såväl kostnader för att själv producera energi som kostnader för att köpa energi. I kostnaden skall medräknas energiskatter, enligt den ordinarie nivå som gäller för den aktuella verksamheten, dvs. som utgångspunkt näringslivsskattesatsen. Dock skall eventuella återbetalningar pga. begränsningsregeln inte beaktas. Detta ligger i sakens natur eftersom syftet med att bli klassificerad som energiintensivt företag är just att komma i åtnjutande av begränsningsregeln.

Det bränsle som avses i paragrafen är enligt tredje stycket sådant bränsle som används för uppvärmning respektive drift av stationära motorer. Detta är den reglering som kommer att gälla enligt energibeskattningsdirektivet. Lagtekniskt regleras detta genom en hänvisning till den nya näringslivsnivån som framgår av 6 a kap. 1 § 8.

Med försäljningsvärde avses samma värde som hittills tillämpats i den svenska lagstiftningen, bland annat vid tillämpning av den s.k. 0,8-procentsregeln, och som kommer att gälla vid tillämpning av begränsningsregeln i 9 kap. 9 §.

Ett företags förädlingsvärde anses normalt utgöras av värdet av de varor eller tjänster företaget producerar (produktionsvärdet) minus värdet av främst de råvaror, halvfabrikat och liknande från andra företag som det använder i produktionen (förbrukningen). Vad beträffar den närmare definitionen av begreppet i förevarande hänseende får detta ankomma på RSV, genom exempelvis föreskrifter i allmänna råd.

Eftersom paragrafen har till syfte att återspegla bestämmelsen i artikel 17 i energibeskattningsdirektivet får det slutligen anmärkas att viss ledning för tillämpning av paragrafen bör kunna fås från nämnda direktiv, när det föreligger i sin slutliga utformning.

6 a kap.

1 §

Paragrafen omfattar de situationer som medger skattebefrielse för bränsle som används för olika ändamål. I betänkandets kapitel 3–5 har utförligt redogjorts för kommitténs förslag dels avseende en generell beskattningsnivå för hela näringslivet, dels för kommitténs syn på de olika möjligheterna till skattebefrielse. Kommitténs energibeskattningsmodell medför att skattefriheten för elproduktion i punkten 7 slopas. I stället förs skattefriheten för vissa mineralogiska processer in i punkten 7. Skälen för denna befrielsegrund utvecklas i avsnitt 5.3.2. Genom den generella nivån tas den nuvarande sektoriella indelningen av näringslivet bort. Detta innebär att innehållet i punkterna 9–11 i paragrafen får skrivas om och omformuleras i en ny punkt 8. Den generella nivån förs således in i punkten 8 och omfattar all verksamhet som är yrkesmässig enligt 1 kap. 4 § LSE. En naturlig följd härav blir att

Författningskommentar SOU 2003:38

det nuvarande innehållet i punkterna 10 och 11 slopas. Befrielsegrunden i punkten 12 som medger hel befrielse från svavelskatten i vissa angivna situationer skall finnas kvar, men justeras något av de skäl som anges i avsnitt 5.2.7.

Vad beträffar särregleringen som återfinns i punkten 13 och som avser gruvfordon skall dessa fortsättningsvis beskattas i enlighet med den generella näringslivsnivån. Motiven till bibehållandet av denna särregel återfinns i avsnittet 5.2.8. Mot bakgrund av att innehållet i punkterna 10 och 11 slopas görs den redaktionella ändringen att punkterna 12 och 13 flyttas ned och omnumreras till 9 och 10.

2 §

Ändringarna i paragrafen är föranledda av att det införs en generell beskattningsnivå för näringslivets energiförbrukning i 6 a kap. 1 § 8. Eftersom innehållet i punkterna 12 och 13 flyttas ned och omnumreras till 9 och 10 skall paragrafen inte längre hänvisa till dessa punkter utan enbart till punkten 8.

3 §

Paragrafens nuvarande lydelse slopas som en konsekvens av att värme- och elproduktion som huvudregel föreslås beskattas enhetligt, i likhet med vad som gäller för verksamhet som är yrkesmässig enligt 1 kap. 4 § LSE. I stället förs i första stycket i paragrafen in en regel som genom sin konstruktion utgör ett undantag till den nyss nämnda huvudregeln. Avsikten bakom paragrafens nya lydelse är att det bränsle som används för uppvärmning av hushåll och offentlig förvaltning, dvs. annan än yrkesmässig verksamhet, skall beskattas fullt ut, dvs. någon skattebefrielse skall inte medges. Som förutsättning härför gäller dock att det rör sig om icke skattepliktig värme enligt 12 kap. I det senare fallet medges skattebefrielse samtidigt som energiskatt tas ut på den framställda värmen.

I andra stycket förs en regel om proportionering in. Den skall tillämpas för det fall värmeproducenten använder sig av flera bränslen vid framställningen av värme. Genom proportioneringen skall producenten således hindras från att allokera icke skattepliktigt bränsle till den icke yrkesmässiga verksamheten.

Även i tredje stycket förs en regel om proportionering in. Avsikten bakom regeln är att tillämpa proportionering för det fall värmeproducenten även framställer skattepliktig el samtidigt med värmen (kraftvärmeproduktion). Om stycket blir tillämpligt i ett enskilt fall skall det tillämpas före andra stycket. Genom denna proportionering hindras producenten från att allokera icke skattepliktigt bränsle till sin värmeproduktion.

Bestämmelsen kommenteras vidare i avsnitt 11.8.

Upphävande av 4 §

Upphävandet är en konsekvens av att värme- och elproduktion skall beskattas på ett enhetligt sätt.

8 kap.

1 §

I paragrafens första stycke tas möjligheten bort att bli skattebefriad förbrukare med stöd av punkterna 1, 8 och 12. Punkten rymmer även följdändringar pga. att punkterna 7,10 och 11 slopas i 6 a kap. och att punkten 8 ändrats till att omfatta yrkesmässig verksamhet. Punkterna har dessutom, med anledning härav omnumrerats. I paragrafen har därtill uttryckligen införts att ett godkännande som skattebefriad förbrukare kan meddelas den som bedriver yrkesmässig växthusodling. Den tidigare hänvisningen som gällde i paragrafen medförde att godkännande med stöd av paragrafen endast avsåg det bränsle som åtgick för växthusuppvärmning. Ändringen innebär att den som bedriver yrkesmässig växthusodling, och är godkänd som skattebefriad förbrukare, har rätt att i enlighet med 8 kap. 1 tredje stycket från en skattskyldig köpa allt bränsle för denna verksamhet till rätt skattesats. Ytterligare förutsättningar för de redovisade ändringarna i institutet skattebefriade förbrukare har kommenterats i avsnitt 6.4.

Författningskommentar SOU 2003:38

9 kap.

2 §

Paragrafens andra stycke tas bort i dess nuvarande lydelse, eftersom den som inte är skattskyldig eller skattebefriad förbrukare inte längre skall kunna söka preliminära beslut enligt 9 b §, utan i stället vara hänvisad till ändrad skatteberäkning. I stället förs i stycket in en bestämmelse om att ansökningar om återbetalningar enligt första stycket inte skall tillämpas i de fall det gäller att uppnå näringslivsskattesatsen (6 a 1 kap. 1 § 8). Denna rätt till återbetalning anges i stället i 5 § och skall åstadkommas genom redovisning i självdeklaration. Detta innebär således att ett ansökningsförfarande fortfarande skall tillämpas för flertalet skattebefriade områden i 6 a 1 kap. 1 § 8. Sett till mängden kommer dock antalet ansökningar till Särskilda skattekontoret i Ludvika, med stöd av paragrafen, att minska radikalt, eftersom det stora flertalet ansökningar försvinner i förhållande till tidigare (stora delar av industrin, jordbruket m.fl.)

5 §

Paragrafens nuvarande lydelse slopas pga. att värme- och elproduktion fortsättningsvis skall beskattas enhetligt. I stället anges i första stycket i paragrafens nya lydelse näringslivets rätt till återbetalning i enlighet med näringslivsnivån, dvs. enligt 6 a kap. 1 § 8, för dem som inte kommer i åtnjutande av denna genom avdrag (skattskyldiga) eller vid inköp (skattebefriade förbrukare). Denna återbetalning skall komma näringsidkaren tillgodo genom att denne tar upp relevanta uppgifter i sin självdeklaration.

Av andra stycket framgår vidare att begränsningsregeln i 9 kap. 9 äger tillämplighet även för denna kategori energiförbrukare.

I tredje stycket anges att taxeringslagen (1990:324) gäller ifråga om återbetalning enligt paragrafen.

7–8 §§

Paragraferna har justerats av hänsyn till att återbetalning med stöd av 5 § skall ske genom att näringsidkaren på årsbasis tar upp de relevanta uppgifterna i självdeklaration och alltså inte skall ansöka särskilt om detta.

9 §

Paragrafen har omformulerats i förhållande till tidigare lydelse för att nu inrymma den av kommittén föreslagna begränsningsregeln, 0,7-procentsregeln. Paragrafen tar sikte på skattskyldiga och skattebefriade förbrukare. Övriga icke skattskyldiga får visserligen även de tillämpa begränsningsregeln men detta åstadkoms genom en hänvisning i 5 §. Anledningen till att denna åtskillnad görs i paragrafen är de problem som kan uppstå vid tillämpning av skattebetalningslagen och de hänvisningar som där görs till paragrafen. För att inte komma i konflikt med dessa bestämmelser har åtkomsten till begränsningsregeln delats upp på sätt som nu föreslås.

Regeln är generell till sin utformning och gäller näringsidkare i denna deras näringsverksamhet. Den tidigare förutsättningen att företaget skall tillhöra en särskilt utpekad sektor av näringslivet finns alltså inte längre. Det krav som ställs är att bränsle- och elförbrukningen skett i en yrkesmässig verksamhet. Det nya nedsättningssystemet ersätter såväl den tidigare 0,8-procentsregeln, vilken varit intagen i paragrafen, som 1,2-procentsregeln, vilken återfunnits i punkten 2 av övergångsbestämmelsen till ändringen (1997:479) i LSE, övergångsbestämmelsen senast ändrad genom SFS 2002:1142.

Som ytterligare förutsättning för paragrafens tillämpning gäller att företaget måste klassificeras som energiintensivt enligt den nya 1 kap. 4 a §. Detta ligger i linje med det kommande energibeskattningsdirektivets krav för att för en del av näringslivet tillämpa en lägre energibeskattningsnivå.

Regelns tillämpning ansluter till tidigare reglering vad gäller betydelsen av försäljningsvärde. Uttrycket bör således ha samma betydelse som handelstermen ex factory enligt de internationella regler för tolkning av handelstermer som utarbetats av Internationella Handelskammaren (s.k. INCOTERMS), jfr prop. 1996/97:29. En skillnad i tillämpningen är att regeln är en takregel, liksom 1,2-procentsregeln var. Det är dock ingen absolut takregel eftersom EG:s minimiskattenivåer som ett genomsnitt måste iakttas för varje bränsleslag respektive elektrisk kraft.

De i paragrafens tredje stycke angivna miniminivåerna är uppräknade och kompletterade med de nya miniminivåerna som föreslås gälla i det kommande energibeskattningsdirektivet. Kommittén har därvid använt sig av en växelkurs om 1 euro =

Författningskommentar SOU 2003:38

9,108 svenska kronor (EGT C 237, 2.10.2002 s. 1). Nya miniminivåer att iaktta finns således för naturgas, kolbränslen och el.

Vad beträffar tredje stycket finns ett behov av omarbetning med hänsyn till det kommande energibeskattningsdirektivet. Med tanke på att överenskommelsen om energibeskattningsdirektivet inte träffades förrän i mars 2003 har kommittén inte haft möjlighet att vidta samtliga förändringar som torde krävas för att uppnå enhetlighet med direktivet. Detta får i stället göras i samband med att LSE ges en nödvändig översyn i anslutning till att energibeskattningsdirektivet skall börja tillämpas i medlemsstaterna.

Av fjärde stycket framgår att beräkningen av skattebefrielsens storlek skall göras för en period om ett kalenderår.

9 b §

Paragrafen ändras endast såtillvida att preliminära skattesatser kan bestämmas även för el, samt att begreppet nedsättning ersätts med återbetalning.

11 kap.

2 §

I punkten 5 ändras ordet leverans till överföring. Genom denna ändring torde den skattefrihet som idag åstadkoms genom avdrag i 11 kap. 5 § 5 LSE kunna åstadkommas genom att förbrukningen inte skall vara skattepliktig

Om nätinnehavarna skall vara skattskyldiga bör således regleringen av beskattningen av dessa förluster kunna hanteras på ett enklare sätt, nämligen genom att förbrukningen inte skall vara skattepliktig. Detta är en återgång till den reglering som gällde före LSE. Någon ändring i materiellt hänseende åsyftas således inte, utan det är enbart den lagtekniska regleringen som ändras.

3 §

I paragrafens första stycke anges tre skattesatser, en för näringslivsändamål och två för övriga ändamål. Det är alltså dessa tre skattesatser som skall redovisas i de skattskyldigas elskattedeklarationer.

Den lägre skattesatsen kan dock endast användas under vissa närmare angivna förutsättningar. Generellt gäller att förbrukningen skall avse yrkesmässig verksamhet.

För producenter och nätinnehavare skall den lägre skattesatsen kunna tillämpas direkt för den egna förbrukningen, detta framgår av punkten 1 a. För el som dessa förbrukar i sin egen näringsverksamhet kan alltså redovisningen av den lägre skattesatsen ske direkt i elskattedeklarationen.

Om däremot förbrukningen sker av annan än den skattskyldige, måste två förutsättningar vara uppfyllda för att överföringen skall kunna tas upp med den lägre skattesatsen, punkten 1 b.

För det första måste förbrukaren ha ett högspänningsabonnemang. För det andra skall förbrukaren lämna en försäkran om att elen skall användas i näringsverksamheten. Är dessa två förutsättningar för handen kan den skattskyldige redovisa den överförda elen med den lägre skattesatsen och är fri från ansvar för eventuella felaktiga uppgifter i den försäkran som förbrukaren lämnat. Inget hindrar att förbrukaren anger en viss andel som skall hänföras till näringsverksamheten. Om förbrukaren i sin försäkran anger att 90 procent av överförd el skall förbrukas i yrkesmässig verksamhet, kan alltså den skattskyldige använda sig av denna uppgift och redovisa 90 procent av överförd el till den lägre skattesatsen. Resterande 10 procent redovisas till den högre skattesatsen.

I andra stycket införs en regel med syfte att likställa elbeskattningen vid produktion av icke skattepliktig värme som levereras för annan än yrkesmässig verksamhet, dvs. för uppvärmning av hushåll och offentlig förvaltning. Bestämmelsen medför att det inte spelar någon roll för beskattningen vem som producerar den icke skattepliktiga värmen. Detta innebär t.ex. att en bostadsrättsförening inte kan bolagisera sin elpanna för att komma i åtnjutande av näringslivsskattesatsen. Så länge den producerade värmen används för uppvärmning av annan än yrkesmässig verksamhet är skattesatsen alltså ändå densamma. Denna regel som närmast kan beskrivas som en stoppregel är helt nödvändig för att upprätthålla de olika skattenivåer som föreslås gälla för yrkesmässig respektive annan verksamhet. Utan regeln skulle det bli mycket lätt att genom olika förfaranden, t.ex. driftsavtal eller liknande, bolagisera all produktion av icke skattepliktig värme. Bestämmelsen kommenteras ytterligare i avsnittet 11.8. Motsvarande regel för bränslebeskattningen föreslås införas i 6 a kap. 3 §, se kommentar ovan.

Författningskommentar SOU 2003:38

I tredje stycket finns, liksom idag, indexeringsregeln, dvs. en regel om att energiskattesatserna skall följa den allmänna prisutvecklingen. De indexerade skattesatserna fastställs av regeringen före november månads utgång och bygger på en jämförelse mellan det allmänna prisläget i juni månad året närmast före det år beräkningen avser och prisläget i juni 2002. I den föreslagna paragrafen är det endast den vanliga skattesatsen som är föremål för indexering. Näringslivets skattenivå förutsätts därmed vara föremål för särskilda överväganden innan en höjning eller sänkning beslutas.

I fjärde stycket ges en definition av begreppet ”högspänningsabonnemang”. Med detta skall förstås ett sådant abonnemang som ansluter till nätinnehavares elnät med högre nominell växelspänning än 1 000 volt.

5 §

Reglerna om vilka som skall vara skattskyldiga har utförligt behandlats i avsnitt 8.5.

Regeln om skattskyldighet för den som lämnat en försäkran, första stycket punkten 4, är något annorlunda utformad än motsvarande regel i dag. I dagens regel uppstår skattskyldighet om elen säljs eller förbrukas för annat ändamål än som avses i 9 §. Den föreslagna lydelsen innebär att all annan användning än som angetts i försäkran medför skattskyldighet. Det innebär att den som lämnat en försäkran inte kan sälja elen vidare även om den förbrukas i sådan verksamhet som i och för sig skulle omfattas av en lägre skattesats. I praktiken bör dock detta inte medföra några problem eftersom innehavaren av ett högspänningsabonnemang eller den som innehar ett abonnemang till vilket el levereras med avdragsrätt för den skattskyldige, t.ex. förbrukning i tåg, i sin försäkran kan inkludera även el som via hans abonnemang förbrukas på sådant sätt att den lägre energibeskattningen blir aktuell, se vidare kommentaren till 11 §.

Andra stycket innebär att Affärsverket svenska kraftnät inte skall vara skattskyldigt, trots att verket bedriver sin verksamhet med stöd av koncession. Bakgrunden till detta undantag har redovisats i avsnitt 8.5.3.

5 a §

I paragrafen, som behandlas i avsnitt 8.5.2, föreslås en möjlighet till frivillig skattskyldighet för innehavare av icke koncessionspliktigt nät, genom att denne blir godkänd som lokal nätinnehavare. Den grundläggande principen för att ett sådant godkännande skall medges är att det förenklar haneringen av näringslivsbeskattningen. Det är i två situationer som godkännande kan bli aktuellt.

För det första kan det bli aktuellt för nät där förbrukningen sker både för näringslivsändamål och för andra ändamål, första stycket punkten 1. Om det inom nätområdet förekommer sådan blandad verksamhet bör det i många fall underlätta hanteringen av energibeskattningen om skattskyldighet inte inträder när elen överförs från det koncessionspliktiga nätet till den lokala nätinnehavaren. I stället kommer den lokale nätinnehavaren att bli skattskyldig för den el som denne i sin tur överför till olika förbrukare inom sitt område. Dessa förbrukare kommer då också själva att få begära återbetalning av sin energiskatt, grundat på den el som överförts från den lokala nätinnehavaren.

Om det däremot endast förekommer förbrukning som är hänförlig till näringslivsändamål bör ett godkännande inte medges, se dock kommentaren till punkten 2. I ett sådant fall kommer all elförbrukning att kunna ligga till grund för återbetalning av elskatt. Den som innehar det lokala nätet kommer då att få all el överförd med den fulla skattesatsen. Eftersom all förbrukning är näringslivsrelaterad kommer återbetalning att kunna grundas på hela förbrukningen. Hur sedan denna återbetalning skall komma de under nätinnehavaren liggande förbrukarna tillgodo, får bli en förhandlingsfråga dem emellan.

I första stycket punkten 2 anges en andra situation då godkännande kan bli aktuellt. Det är om viss del av förbrukningen avser antingen sådan förbrukning som är helt skattebefriad, t.ex. tågtrafik, eller sådan förbrukning som skall kunna erhålla lägre skattesats direkt. I det senare fallet förutsätter detta att förbrukaren har ett högspänningsabonnemang hos den lokale nätinnehavaren.

Ett fall då denna punkt kan bli tillämplig är Banverkets nät. Som beskrivits i avsnitt 8.5.2 försörjer Banverkets nät tågtrafiken. Samtidigt förekommer det att enskilda bostadsfastigheter är anslutna till dessa nät. Den förbrukning som sker för tågtrafiken skall vara skattefri medan den som förbrukas för bostadsändamål

Författningskommentar SOU 2003:38

skall vara fullt beskattad. Om Banverket väljer att bli lokal nätinnehavare kan alltså verket få el överförd utan elskatt från nätinnehavaren. Därefter deklarerar Banverket den förbrukning som sker på nätet och gör avdrag för all el som förbrukas för tågtrafiken, som därigenom blir skattebefriad. Resterande förbrukning redovisas med full skatt. Skulle det dessutom finnas någon näringsidkare bland förbrukarna får dessa reglera sin energiskattebelastning genom att begära återbetalning.

I första stycket anges också att ett godkännande förutsätter att den som ansöker är lämplig med hänsyn till sina ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt. Motsvarande gäller för t.ex. den som godkänns som upplagshavare för mineraloljor. De kriterier som utarbetats för godkännande av den sistnämnda gruppen bör kunna används även för lokala nätinnehavare.

I andra stycket anges att ett godkännande som lokal nätinnehavare skall kunna återkallas och att ett sådant beslut skall gälla omedelbart. Även i detta fall är bestämmelsen utformad efter förebild i vad som gäller för upplagshavare.

7 §

Paragrafen behandlar vad som gör att skattskyldighet inträder, dvs. i vilka situationer som skatt skall tas ut. Liksom gäller allmänt för punktskatter skall skattskyldighet inte inträda vid transaktioner mellan skattskyldiga. Detta framgår motsatsvis av första stycket punkten 1 a. Av denna punkt följer att skattskyldighet inträder först när el överförs till någon som inte är skattskyldig. Regeln omfattar dock endast överföringar som sker mellan de som är skattskyldiga enligt 5 § första stycket 1–3, dvs. producenter, nätinnehavare och lokala nätinnehavare. Av prop. 1994/95:54 s. 140 framgår att den mer exakta tidpunkten för skattskyldighetens inträde är när elen passerar mätaren hos den som förvärvar elkraften. Tidigare angavs att skattskyldigheten inträdde när el ”levereras”. I och med att nätinnehavarna tar över rollen som skattskyldiga från leverantörerna, har detta begrepp ersatts med det i sammanhanget mer adekvata ”överförs”.

Enligt punkten 1 b inträder också skattskyldighet när el ”används för annat ändamål än överföring”. Vad som i första hand åsyftas är, liksom i dag, den skattskyldiges egen förbrukning. Ändringarna i denna punkt är av redaktionell art.

Punkten 2 anger att skattskyldigheten, vid användning som inte stämmer överens med vad som angetts i en försäkran, inträder vid den tidpunkt då sådan användning sker. Punkten stämmer i allt väsentligt överens med nuvarande lydelse och ändringarna är av redaktionell karaktär.

För den som själv för in el utan att den går via en nätinnehavares nät skall skattskyldigheten, enligt punkten 3, inträda vid den tidpunkt då elen förs in till Sverige.

I andra stycket anges att skattskyldighet inte inträder vid överföring till Affärsverket svenska kraftnät. Bakgrunden till denna bestämmelse har redovisats i avsnitt 8.5.3. Det skall alltså vara möjligt för t.ex. en producent att överföra el till stamnätet utan att skattskyldighet skall inträda, trots att Affärsverket Svenska kraftnät inte ingår i gruppen av skattskyldiga.

8 §

Ändringen i första stycket följer av den ändring som görs i 5 § första stycket.

9 §

Första stycket punkten 2 har ändrats för att stå i överensstämmelse med det nya energibeskattningsdirektivet. I bestämmelsen förs en huvudsaklighetsprincip in efter förebild från bränslesidan. Med den nya utformningen torde paragrafen omfatta samtliga de processer som idag förekommer i Sverige där elen kan betraktas som råvara. Förändringen kommenteras i avsnitt 7.8. Ändringen i första stycket punkten 5 är föranledd av att förbrukning för nätförluster är avsedd att behandlas som förbrukning av icke skattepliktig el, se kommentaren till 2 §.

I andra stycket anges att rätten till avdrag förutsätter att förbrukaren har lämnat en försäkran. Att en försäkran finns hos den skattskyldige skall således vara en förutsättning för avdragsrätt enligt paragrafen. Saknas sådan försäkran föreligger inte rätt till avdrag. Samtidigt innebär försäkran att det skattemässiga ansvaret helt går över på förbrukaren. Felaktig användning av förbrukaren i förhållande till vad som angetts i försäkran blir därför en sak enbart mellan förbrukaren och beskattningsmyndigheten. För det fall förbrukaren kommer att använda elen även för annat än de ändamål som anges i första stycket, bör denne vara oförhindrad att lämna en

Författningskommentar SOU 2003:38

försäkran som täcker den förbrukning som skall vara skattefri. En försäkran kan alltså utformas så att förbrukaren anger att en viss procentandel av dennes totala förbrukning avser t.ex. annat ändamål än motordrift eller uppvärmning. Den skattskyldige kan med stöd av denna försäkran fördela överförd el på den del som avser avdragsberättigad överföring och den del som inte ger rätt till avdrag.

Upphävande av 10 §

Upphävandet är dels en konsekvens av att värme- och elproduktion fortsättningsvis föreslås beskattas på ett enhetligt sätt, dels en konsekvens av att den s.k. vindkraftsbonusen föreslås regleras genom kompensation direkt till vindkraftsproducenterna. Se vidare kommentaren till 12 §.

11 §

Ändringarna i första stycket är av redaktionell art och föranleds av att nätinnehavarna tar över rollen som skattskyldiga från leverantörerna.

I det nya andra stycket anges att den som har ett högspänningsabonnemang och som förbrukar el i näringsverksamhet kan få el överförd direkt till den lägre skattesatsen. Detta förutsätter dock att förbrukaren lämnar en försäkran till den som överför elen. Som framgått av kommentaren till 3 § är en sådan försäkran en förutsättning för att den skattskyldige skall kunna redovisa överföringen till den lägre skattesatsen. Genom försäkran kan alltså redovisning med den lägre skattesatsen ske, samtidigt som den som lämnat försäkran tar över det skattemässiga ansvaret för förbrukningen.

Även i detta fall kan den som lämnar försäkran ha en blandad verksamhet, dvs. viss del av förbrukningen kommer att ske för sådana ändamål där full beskattning skall ske. Det bör därför vara möjligt för den som lämnar försäkran att ange hur stor del som avser de olika ändamålen. De andelar som anges i försäkran för de olika ändamålen får då ligga till grund för den skattskyldiges redovisning av elskatten.

Det bör kunna förekomma att vissa förbrukare använder el både för sådana ändamål som skall täckas av en försäkran enligt första stycket och sådana ändamål som skall täckas av försäkran enligt

andra stycket. Med andra ord kan det finnas förbrukare vars förbrukning till viss del skall vara helt skattebefriad medan resterande förbrukning skall beskattas enligt näringslivsnivå. Ett exempel bör kunna vara processindustrier där el till viss del förbrukas för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning (elen förbrukas som råvara) och viss del förbrukas för uppvärmning. I ett sådant fall bör det vara möjligt att utforma försäkran så att viss del täcker den helt skattefria förbrukningen och resterande förbrukning täcks av en försäkran som medför att el kan överföras med den lägre skattesatsen direkt.

Följande exempel kan åskådiggöra det sagda. Ett industriföretag med högspänningsabonnemang bedriver industriell verksamhet där 50 procent av elen förbrukas som råvara, 45 procent för andra näringslivsändamål och 5 procent för uppvärmning av personalbostäder. I ett fall som det skisserade bör förbrukaren kunna lämna försäkran som innebär att den skattskyldige i sin deklaration får göra avdrag för 50 procent av överförd el, 45 procent redovisas med den lägre skattesatsen och 5 procent redovisas med full skatt.

Om exemplet ändras så att förbrukaren inte har ett högspänningsabonnemang finns inga möjligheter att överföra el till den lägre skattesatsen. Den skattskyldige får därför i sin deklaration göra avdrag för 50 procent av den överförda elen medan resterande del beskattas fullt ut. Förbrukaren å sin sida får genom återbetalningssystemet hämta tillbaka energiskatten på de 45 procent som avser näringslivsändamål.

12 §

Paragrafen behandlar kompensationen till vindkraftsproducenten och har behandlats i avsnitt 9.5.3. Den nuvarande lydelsen av paragrafen behandlar återbetalning av energiskatt till jordbruksverksamhet. Återbetalning till sådan verksamhet kommer fortsättningsvis att omfattas av den generella regeln för återbetalning till näringslivet.

Kompensationen till vindkraftsproducenten förutsätter, enligt första stycket, att den el som ansökan avser är skattepliktig. All el som överförs till ett koncessionspliktigt nät kommer att vara skattepliktig och därmed också vara sådan el som berättigar till kompensation. Vad som däremot inte omfattas är el som vindkraftsproducenten förbrukar själv och som inte går via ett koncessionspliktigt nät. Om däremot vindkraftsproducenten överför el

Författningskommentar SOU 2003:38

till elnätet och sedan får tillbaka el via nätet, är förutsättningarna för skattepliktig el uppfyllda och därmed också förutsättningarna för kompensation. Det kan tilläggas att om vindkraftsproducenten förbrukar elen själv på sådant sätt att den inte blir skattepliktig har denne visserligen ingen möjlighet att erhålla kompensation, men behöver å andra sidan heller inte erlägga någon energiskatt för den elen.

Som framgår av andra stycket skall ansökan om kompensation omfatta en kalendermånad. Till grund för ansökan om kompensation bör i normalfallet ligga den rapport över inmatad el som nätföretaget skall lämna till producenten och som omfattar en kalendermånad. För de fåtal som inte har sådan mätning får i stället ansökan grundas på mätvärden som erhålls från vindkraftverket.

Enligt tredje stycket skall ansökan om kompensation lämnas in till beskattningsmyndigheten inom ett år efter utgången av kalendermånaden. Motsvarande regel finns för andra områden där återbetalning eller kompensation medges enligt LSE. Det är att märka att denna tidsfrist måste hållas. En ansökan som kommer in efter den angivna tiden kommer inte att tas upp till prövning och rätten till kompensation går därmed förlorad.

13 §

Paragrafen, som är ny, reglerar det som för flertalet kommer att vara tillvägagångssättet att komma i åtnjutande av den lägre energibeskattningen för näringsidkare, nämligen återbetalning. I första stycket ges den generella bestämmelsen att rätt till återbetalning föreligger om el förbrukats i näringsverksamhet. Vidare anges att återbetalning skall medges med skillnaden mellan debiterad energiskatt och 0,5 öre. Paragrafen är utformad på detta sätt för att undvika problem vid den årliga indexeringen av skattesatserna, bland annat av skatten på el. Som framgått av kommentaren till 3 § sker årligen en justering av skattesatsen med hänsyn till den allmänna prisutvecklingen. Denna justering sker genom att regeringen, utan inblandning av riksdagen, i förordning fastställer de skattesatser som skall gälla nästkommande kalenderår. Detta skall regeringen göra före november månads utgång. Med dagens utformning av LSE innebär det att nuvarande normalskattesats, 22,7 öre per kWh, genom beslut av regeringen i november kan komma att vara t.ex. 23,1 öre per kWh nästkommande år. För att riksdagen inte skall behöva justera den föreslagna paragrafen, bör alltså paragrafen

utformas så att återbetalning medges med skillnaden mellan debiterad skatt och 0,5 öre. På så sätt kommer näringslivsskattesatsen att vara 0,5 öre till dess en av riksdagen beslutad ändring genomförs. Det kan också tilläggas att en annan lagstiftningsteknik, som skulle ange ett visst belopp som berättigar till återbetalning, skulle innebära att den föreslagna paragrafen skulle behöva ändras varje gång som en indexering sker. Riksdagen skulle dessutom få svårt att hinna med att fatta ett sådant beslut innan årsskiftet.

För att inte högspänningsabonnenter, vid en eventuell framtida positiv skattesats, helt skall undgå beskattning anges i andra stycket att rätt till återbetalning inte föreligger får sådan el som beskattats med den lägre energiskattesatsen direkt. Inte heller föreligger någon rätt till återbetalning för el som förbrukas vid framställning av icke skattepliktig värme, om värmen levereras för annan än yrkesmässig verksamhet. Regeln är en förutsättning för att bestämmelsen i 3 § andra stycket skall kunna tillämpas, eftersom återbetalning annars skulle medges med följd att 3 § andra stycket helt skulle förlora sin betydelse. Se närmare härom under kommentaren till 3 §.

14 §

Paragrafen, som är ny, anger vem som har rätt till återbetalning och det är enkelt uttryckt den som står för abonnemanget. Den som står för abonnemanget skall dock inte bara kunna begära återbetalning för den el som denne själv förbrukar i sin näringsverksamhet. Även sådan el, som t.ex. en hyresgäst som bedriver näringsverksamhet förbrukar, skall ingå i det som berättigar till återbetalning. Denna fråga, som företrädesvis blir aktuell för fastighetsägare, har utförligt behandlats i avsnitt 9.4.3.

15 §

Debiteringen av kostnaderna för el, och därmed även debiteringen av energiskatten på el, kommer ofta att ske utifrån preliminära bedömningar grundade på tidigare års förbrukning. Först när avläsning har skett hos abonnenten kan faktisk förbrukning fastställas. Det kan således förekomma att förbrukarna blir krediterade kostnaderna för energiskatten när en avläsning har skett. Om det vid avläsningen framkommer att för mycket el blivit debiterad kan

Författningskommentar SOU 2003:38

man förutsätta att den skattskyldige kommer att se till att få tillbaka vad som betalats in för mycket i elskatt. För att inte förbrukaren skall bli överkompenserad och staten gå miste om skattepengar, behövs därför en regel som ålägger den som fått energiskatt återbetald, att återföra vad som på grund av kreditering från den skattskyldige visat sig blivit för mycket återbetalt. Detta regleras i denna nya paragraf.

Om avläsningen i stället visar att mer el förbrukats än vad som antagits i den preliminära bedömningen kan naturligtvis den tilläggsfakturering som detta medför ligga till grund för återbetalning.

16 §

I paragrafen anges att taxeringslagens (1990:324) bestämmelser skall gälla för återbetalning, eller återföring enligt 13–15 §§. Återbetalning, eller återföring skall således hanteras genom redovisning i självdeklaration.

12 kap.

Kapitlet, som är nytt, reglerar formerna för uttag av energiskatt på värme. Som en allmän utgångspunkt vid utformningen av kapitlet har använts motsvarande regler som gäller, eller som nu föreslås gälla, för beskattningen av elektrisk kraft. Kapitlet har placerats efter kapitel 11 som rör elbeskattningen. Därigenom bibehålls en logisk struktur i LSE, med de två kapitlen som rör konsumtionsskatter, på elektrisk kraft och värme, placerade i anslutning till varandra.

1 §

I paragrafen redovisas vilken värme som är skattepliktig. Därvid gäller att den värme som distribueras från ett fjärrvärmesystem är skattepliktig om detta system uppfyller vissa kriterier. Om dessa kriterier inte är uppfyllda är värmen alltså inte skattepliktig. Det första kriteriet är att fjärrvärmesystemet skall bestå av ett sammanhängande ledningsnät. Skatteplikten tar således sikte på nätet som sådant och inte på den juridiska personen som hanterar nätet. Detta innebär framförallt att de mindre systemen skattemässigt hanteras lika, oavsett ägare. Därutöver skall gälla ett mark-

nadsmässigt kriterium. Ett krav ställs därmed på att värmen bjuds ut kommersiellt inom distributionsområdet. Det avslutande kriteriet innebär att värmesystemet försörjer minst 50 olika kunder (fysiska eller juridiska) med värme, och att dessa kunder tillsammans köper minst 30 GWh fjärrvärme per år. Nämnda värmeförsäljning skall vara avtalsbaserad. Förutsättningarna för skattskyldigheten diskuteras utförligt i avsnitt 11.1.

2 §

I paragrafens första stycke anges tillämpliga skattesatser. Dessa är två till antalet För uppvärmning av yrkesmässig verksamhet gäller en nollskattesats. För annan uppvärmning än uppvärmning av yrkesmässig verksamhet skall skatten tas ut med 3,0 öre per kWh. Det är alltså dessa två skattesatser som skall redovisas i de skattskyldigas värmeskattedeklarationer.

För de skattskyldiga skall nollskattesatsen kunna tillämpas direkt för den egna förbrukningen (punkten 1 a). Detta innebär att för egenförbrukningen av värme skall redovisning av nollskattesatsen ske direkt i värmeskattedeklarationen.

När det gäller förbrukning av annan än den skattskyldige gäller att förbrukaren skall lämna en försäkran om att värmen skall användas för uppvärmning av yrkesmässig verksamhet, för att värmeleveransen skall kunna tas upp med nollskattesatsen (punkten1 b). Om så är fallet kan den skattskyldige redovisa den levererade värmen med nollskattesatsen, och han är fri från ansvar för eventuella felaktigheter i den försäkran som förbrukaren lämnat. Förbrukaren skall i försäkran ange till vilken andel den levererade värmen skall användas för uppvärmning av yrkesmässig verksamhet. Denna uppgift ligger till grund för den skattskyldiges redovisning.

I andra stycket finns, liksom vad som gäller för elektrisk kraft, en indexeringsregel, dvs. en regel om att energiskattesatsen skall följa den allmänna prisutvecklingen. Indexeringsregeln tar genom sin utformning, och genom samspelet med 7 § endast sikte på förbrukning som sker för uppvärmning av annan än yrkesmässig verksamhet, dvs. hushåll och offentlig förvaltning. Det innebär att det inte föreligger någon automatik vad beträffar höjning av näringslivsskattesatsen. För detta fordras således särskilt beslut av riksdagen. Se vidare kommentaren till 11 kap. 13 §.

Författningskommentar SOU 2003:38

3 §

Här anges i punkterna 1 och 2 vem som kommer att vara skattskyldig för energiskatten på värme. Det rör sig dels om producenter, dels om leverantörer. I praktiken utgörs dessa ofta av samma juridiska person när det gäller fjärrvärme.

I punkten 3 anges att den blir skattskyldig som mot försäkran fått värme levererad men som använder den för uppvärmning av annan än yrkesmässig verksamhet. Avsikten bakom regeln är att förbrukaren skall ha det fulla skatterättsliga ansvaret för den värme som köps till nollskattesatsen. Skulle användningen avvika från vad som uppgivits i försäkran står således fjärrvärmeföretaget helt utan ansvar, vilket också är avsikten bakom konstruktionen.

4 §

I likhet med vad som gäller vid beskattningen av annan ledningsbunden energiöverföring är det lämpligt att använda leveranspunkten som den punkt under värmeöverföringen som utlöser beskattning. Detta framgår av punkten 1. Eftersom leveranspunkten normalt också är mätpunkt är det en praktisk lösning.

I punkten 2 regleras när skattskyldigheten inträder för den som mot försäkran fått värme levererad, men som använder den för annat än avsett ändamål, och därigenom blivit skattskyldig. Skattskyldigheten inträder för dessa fall i samband med att värmen används för annat ändamål än som angetts i försäkran enligt 6 §.

5 §

Bestämmelsen har kommenterats utförligt i avsnittet 11.5. Enligt huvudregeln skall således energiskatten bestämmas på grundval av mätning. Beskattningsmyndigheten kan dock medge att energiskatten kan bestämmas på annan grund än mätning. Härför krävs dock att särskilda skäl föreligger. Ett skäl är om det i ett enskilt fall visar sig vara förenat med stora kostnader att införa mätning kan detta utgöra särskilda skäl.

Om skatten inte kan bestämmas på någon av de angivna grunderna får schabloner tillämpas. Ett förslag på en sådan schablon anges i avsnittet 11.5.

6 §

I paragrafen anvisas en möjlighet för icke skattskyldiga att få värme levererad till rätt skattesats direkt. Detta föreslås ske genom försäkran. Ett huvudsyfte bakom försäkranssystemet är att klargöra det skatterättsliga ansvaret för annan än skattefri förbrukning. Utformningen av systemet medför att leverantörerna inte åläggs någon kontrollskyldighet gentemot sina kunder. Inte heller står de risken att bli betalningsskyldiga för skatt på den grunden att kunden använt värmen för uppvärmning av annan än yrkesmässig verksamhet. Detta gäller så länge det finns en försäkran från kunden. Någon kvantitativ, eller annan, gräns uppställs inte i paragrafen för att ha möjlighet att lämna försäkran. Detta innebär att det blir upp till fjärrvärmekunden att avgöra om denne vill lämna försäkran, eller avvakta återbetalning inom ramen för den ordinarie taxeringen.

7 §

Paragrafen har utformats i enlighet med motsvarande paragraf på elsidan, dvs. den nya 11 kap. 13 §, varför det hänvisas till kommentaren avseende den bestämmelsen.

8 §

Paragrafen anger vem som har rätt till återbetalning och det är, liksom på elsidan, den som står för abonnemanget. Den som står för abonnemanget skall dock inte bara kunna begära återbetalning för den värme som denne själv förbrukar i sin näringsverksamhet. Även sådan värme, som t.ex. en hyresgäst som bedriver näringsverksamhet förbrukar, skall ingå i det som berättigar till återbetalning. Denna fråga, som företrädesvis blir aktuell för fastighetsägare, har behandlats i avsnitt 11.6.2.

9 §

Paragrafen motsvarar vad som föreslås gälla beträffande el. Se kommentaren till 11 kap. 15 §.

Författningskommentar SOU 2003:38

10 §

I paragrafen anges att taxeringslagens (1990:324) bestämmelser skall gälla för återbetalning, eller återföring enligt 7–9 §§. Återbetalning, eller återföring skall således hanteras genom redovisning i självdeklaration.

17.2 Förslaget till lag om ändring i skattebetalningslagen (1997:483)

Inledning

Inledningsvis bör vissa klargöranden göras beträffande hur återbetalningsrätten för energiskatt enligt 9 kap. 5 §, 11 kap. 13 § och 12 kap. 7 § LSE förhåller sig till punktskatter generellt.

Den som är återbetalningsberättigad är inte skattskyldig för punktskatt och skall således inte lämna någon punktskattedeklaration. I stället skall återbetalningen redovisas i självdeklarationen.

Att återbetalningen skall redovisas i självdeklaration innebär att det blir den skattemyndighet som fattar beslut om t.ex. mervärdesskatt, som också kommer att fatta beslut i fråga om återbetalningen. Regeln i 2 kap. 3 § om att RSV fattar beslut om punktskatter är alltså inte tillämplig på de nu aktuella återbetalningarna av energi- och koldioxidskatt.

1 kap.

4 §

Genom komplettering av punkten 9 i tredje stycket skall den som får återbetalning av energiskatt enligt 9 kap. 5 §, 11 kap. 13 § och 12 kap. 7 § LSE likställas med skattskyldig, vid tillämpning av skattebetalningslagen.

3 kap.

1 §

Punkten 7 h) i första stycket kompletteras med en bestämmelse om att även den som enligt 12 kap. 3 § 1 eller 2 LSE är skattskyldig för energiskatt på värme skall registreras av skattemyndigheten.

11 kap.

1 §

Punkten 6 i andra stycket ändras eftersom beslut om återbetalning enligt 9 kap. 5 § i fortsättningen skall omfattas av skattemyndighetens grundläggande beslut om årlig taxering enligt taxeringslagen (1990:324). Beslut om återbetalning enligt 9 kap. 5 § LSE skall således inte längre utgöra beskattningsbeslut enligt skattebetalningslagen.

10 §

Punkten 8 i paragrafen är ny. I punkten framgår att sådan energioch koldioxidskatt som återbetalas enligt 9 kap. 5 §, 11 kap. 13 § och 12 kap. 7 § ingår i slutlig skatt. Detta är av stor vikt då det bland annat möjliggör att hänsyn tas till dessa återbetalningar vid beräkning av F-skatt enligt preliminär taxering. Härigenom kan alltså den återbetalningsberättigade, genom att lämna en preliminär självdeklaration få till stånd ett löpande lägre F-skatteuttag, vilket för vissa näringsidkare kan vara viktigt ur likviditetssynpunkt.

14 kap.

7 §

Syftet bakom ändringen i punkten 4 är att undanta dem som redovisar energi- och koldioxidskatt i självdeklaration från skattebetalningslagens regler om skatterevision. För denna kategori tillämpas i stället reglerna i 3 kap. 8 § taxeringslagen (1990:324). Tekniskt har punkten ändrats genom att, i stället för att hänvisa till uppräkningen i 1 kap. 4 tredje stycket 9, i stället ange de kategorier som lyder under skattebetalningslagens regler. Anledningen härtill

Författningskommentar SOU 2003:38

är att uppräkningen i 1 kap. 4 tredje stycket 9 även omfattar den kategori som skall redovisa energi- och koldioxidskatt i självdeklaration.

17.3 Förslaget till lag om ändring i taxeringslagen (1990:324)

1 kap.

1 §

I det nya fjärde stycket har återbetalning eller återföring av energioch koldioxidskatt förts in. Det framgår således att taxeringslagens regler skall tillämpas när återbetalning eller återföring skall redovisas i självdeklaration.

5 kap.

1 §

För att procentsatserna för skattetillägg i samband med redovisning av återbetalning, eller återföring av energi- och koldioxidskatt, skall överensstämma med vad som gäller enligt skattebetalningslagen har sista stycket lagts till.

17.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (2001:1227) om självdeklarationer och kontrolluppgifter

1 kap.

2 §

Ändringen är föranledd av att återbetalning eller återföring av energiskatt i vissa fall skall redovisas i självdeklaration.

5 §

Även denna ändring är föranledd av att återbetalning eller återföring av energiskatt i vissa fall skall redovisas i självdeklaration.

Del V Del VDel VDel V

Reservationer,Reservationer,Reservationer,Reservationer, särskilda yttranden särskilda yttranden särskilda yttranden särskilda yttranden

och bilagoroch bilagoroch bilagoroch bilagor

Reservation

av ledamoten Sven Brus (kd)

Kristdemokraterna har under många år pläderat för en sådan hållbar och stabil energibeskattning som innebär att energiproducenter och näringsliv kan planera långsiktigt och investera för framtiden. En sådan politik skulle gynna företagande och tillväxt i vårt land. I förlängningen gynnar denna politik också den enskilde energikonsumenten.

EG-rättens tolkning av statsstödsreglerna har varit en utgångspunkt för kommitténs arbete. Den generella näringslivsmodell som föreslås bör rimligen uppfylla den rätt som nu gäller. Den svenska energiskattelagstiftningen måste, utifrån kommitténs förslag, utformas så att den med god marginal ryms inom statsstödsreglerna så som dessa tolkas av EG-rätten. Detta för att undvika ekonomiska påföljder för svensk del.

Sammantaget är förslagen i föreliggande betänkande ett steg på vägen mot ett mer logiskt och konsekvent skattesystem. Jag tillstyrker därför Skattenedsättningskommitténs huvudförslag vad avser den generella näringslivsmodellen. Denna modell bör utgöra modell för en reformerad energiskattelagstiftning.

Jordbruk och åkerier

Trots kommitténs strävan att se helheten är det dock oundvikligt att det i vissa delar kan slå fel, det gäller exempelvis den del av finansieringen där en höjning av dieselskatten föreslås. Från kristdemokraternas sida har vi målmedvetet under lång tid hävdat att jordbrukets arbetsmaskiner måste få nedsättning av dieselskatten för att man ska uppnå rättvisa konkurrensvillkor med omvärlden. Också åkerinäringen måste ges rimliga konkurrensvillkor. Dessa krav kvarstår givetvis i ett läge där dieselskatten höjs generellt. I riksdagsarbetet har kristdemokraterna också finansierat en sådan riktad nedsättning av dieselskatten.

Energiomvandlingssektorn

Inom energi- och miljöskatteområdet är det energiomvandlingssektorn som utgör det mest problematiska området. Det finns i Sverige värme- och energiresurser som på grund av skevheter i skattesystemet förblir outnyttjade. Det skulle exempelvis vara miljömässigt försvarbart att tilldela naturgasbaserad kraftvärmeproduktion en certifikatsandel i det nya elcertifikatssystemet som riksdagen fattat beslut om. Denna andel skulle kunna uppgå till en tredjedel eller en fjärdedel. Detta skulle innebära att naturgasen får en förbättrad ekonomisk kalkyl vilket skulle öka den importerade volymen och därmed uppnås också en justering av importpriset på naturgas.

Näringslivet

Näringslivet möjlighet att konkurrera med företag i omvärlden är i mycket hög grad beroende av energipriset. Det är därför viktigt att vi inte skapar skattekilar som tvingar bort svenska företag från marknaden. Det i utredningen föreslagna taket på 0,7 procent är en nödvändighet för att den energiintensiva industrin ska kunna verka. Samtidigt ser inte jag några problem att på relativt kort sikt sänka taket till 0,6 eller 0,5 procent. De fiskala kostnaderna ter sig i sammanhanget försumbara.

Den föreslagna ökningen av dieselskatten ter sig mycket olycklig ur ett konkurrensperspektiv för Sveriges lantbrukare och svenska åkerier som redan under nuvarande skatteförhållanden har svårt att hävda sig. I denna del kvarstår kristdemokraternas förslag om en riktad sänkning av dieselskatten vilket också finansierats i riksdagsmotioner.

Miljöeffekter

Ur miljösynpunkt är näringslivsmodellen relativt neutral vilket för mig är ett minimikrav. Konkurrenskraften förskjuts generellt något till fördel för tjänsteföretagen samtidigt som de mest bränsleintensiva företagen tjänar på begränsningsregeln.

Finansiering

Utredningens förslag beräknas kosta statskassan 5 miljarder kronor och kommittén har lämnat förslag på hur uppkomna inkomstminskningar skall finansieras. Förslaget visar på en möjlig väg som dock innebär negativa konsekvenser på några områden. Det har bedömts vara rimligt att en betydande andel av kostnaden betalas genom en ökad löneavgift då just tjänsteföretagen är en av de sektorer som tjänar mycket på reformen i övrigt. Jag anser dock att detta är en principiellt felaktig inriktning då skatten på arbete i Sverige snarare bör sänkas än höjas.

Det är samtidigt mycket olyckligt att tillverkningsindustrin delvis finansierar tjänsteföretagens skattesänkning då tillverkningsindustrin redan verkar under ett relativt hårt energiskattetryck.

Utredningens val av finansiering av sina förslag är inte optimal och jag har redan pekat på ett område där riktade sänkningar av dieselskatten måste göras. En förutsättning för att finansieringen skall kunna genomföras är att sådana riktade sänkningar genomförs.

Finansieringsfrågan måste därmed enligt min uppfattning hanteras i ett bredare statsfinansiellt sammanhang. I sådana vidgade överväganden kan andra faktorer, utanför denna kommittés uppdrag, beaktas och vägas in. Mot denna bakgrund kan jag inte ställa mig bakom kommitténs förslag till finansiering och jag anmäler min reservation mot detsamma.

Reservation

av ledamoten Lena Ek (c)

Regeringen tillsatte den 19 april 2001 en kommitté med parlamentarisk sammansättning som haft till uppgift att utreda utformningen av regler för nedsättning av skatt på energi som förbrukas för uppvärmning och drift av stationära motorer inom sektorer som är utsatta för internationell konkurrens. I direktiven för kommitténs uppdrag framgår att beskattningen av energi bör vara så likartad som möjligt inom olika samhällssektorer. Undantagen för denna regel skall inte vara större än vad som är motiverat av konkurrensskäl och av globala miljöhänsyn och vad som krävs för att uppnå ett hanterbart system.

Vidare har kommittén haft till uppgift att beakta riktlinjerna för energibeskattningen i 1997 års energiöverenskommelse och de av riksdagen fastställda nationella miljökvalitetsmålen samt verka för att förslagen ligger i linje med regeringens strävan mot att skapa en socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbar utveckling i Sverige.

Jag anser att kommittén inte fullt ut tagit hänsyn till de direktiv som givits. Detta gäller framförallt direktivet om att beakta riktlinjerna för energibeskattningen i 1997 års energiöverenskommelse. Centerpartiet utgjorde tillsammans med Vänsterpartiet och Socialdemokraterna underlag för överenskommelsen om omställningen av det svenska energisystemet till ett uthålligt och förnyelsebart energisystem. Jag anser att kommitténs förslag till finansiering av kommitténs modell för energibeskattning frångår överenskommelsens riktlinjer om att förnyelsebar el- och värmeproduktion ska stimuleras.

Kommittén lägger för stor vikt vid att stärka näringslivets konkurrenskraft och bortser i stort från effekterna av miljöstyrande skatter inom energiområdet. Resultatet blir att miljöstyrningen inom energibeskattningen i stort urholkas vilket är ett misslyckande från kommitténs sida. Detta hade kunnat kompenseras inom ramen för den föreslagna modellen om kommittén valt

en annan modell för att finansiera förändringarna av energibeskattningen.

Klimatfrågan är en avgörande viktig framtidsfråga för livet på jorden. Att komma tillrätta med utsläppen av växthusgaser är en enorm global utmaning. Mänsklighetens påverkan på den naturliga växthuseffekten kan få ödesdigra konsekvenser för såväl nu levande som framtida generationer.

För att miljöfrågorna ska ges utrymme på den globala politiska agendan är det framförallt viktigt med följande två utgångspunkter. Miljöfrågor måste dels diskuteras och lösas i ett internationellt perspektiv, dels sättas i fokus för att tillväxt och utveckling ska kunna svara upp till en hållbar utveckling. Globalt miljösamarbete måste börja inom de egna gränserna. Sverige ska, genom eget agerande, utgöra en pådrivande miljönation som lyfter upp dessa frågor på den internationella politiska agendan.

Sverige är en föregångare inom miljöområdet. Detta avspeglas inte minst i form av de skatter som finns inom energiområdet. Energiskatten på el och koldioxidskatten har haft stor betydelse för en ökad användning av biobränslen i det svenska energisystemet. Från 1980 har fjärrvärmen vuxit från 20 till 50 TWh. Fossila bränslen har under denna tid minskat från 90 % till 20 %. Biobränsle, torv och avfall har ökat från 5 % till närmare 50 %. Så gott som samtliga svenska kommuner har under de två senaste decennierna byggt nya fjärrvärmeverk för de inhemska förnyelsebara bränslena. Inriktningen har varit tydlig och konsekvent och givit avsedda resultat.

Enligt Fjärrvärmeföreningens senaste prognos kommer fjärrvärme att kunna öka från dagens 50 TWh till ca 60 TWh år 2010. Fjärrvärmens andel av totala värmemarknaden är nu i det närmaste 50 % och beräkningar visar att den kan nå till ca 75 %. Det finns en potential att ansluta ytterligare ca 800 000 småhus och utvecklingsarbetet inriktas nu på att underlätta och sänka kostnaderna för detta. Detta är en utveckling som bör bejakas.

Fjärrvärmeverken kan kompletteras till kraftvärmeverk genom att förses med ångpannor och turbiner för el-generering. Kombinationen ger hög verkningsgrad i el-genereringen och totalt genom att en större del av energiinnehållet i bränslet kan tas tillvara. Fjärrvärmen erbjuder sålunda underlaget och förutsättningarna för effektiv el-produktion. Produktionsapparaten är regional och bränsleförsörjningen kan ske från närområdet. Häri

ligger fjärrvärmens ”andra nyckel” för omställning av det svenska energisystemet till långsiktigt hållbar och säker energiförsörjning.

I jämförelse med andra länder har det svenska fjärrvärmeunderlagt hittills endast använts i liten omfattning för kombination med el-produktion. Den rikliga tillgången på el från vatten- och kärnkraft har gjort att kraftvärmeverkens lönsamhet varit svag. Regeringen har emellertid nu lagt fram förslag till justering av kraftvärmens beskattning så att lönsamheten förstärks.

Det finns en risk att de av regeringen föreslagna skattelättnaderna för all producerad kraftvärme kommer att gynna användningen av fossila bränslen framför biobränslen. Ett sätt att mota denna risk är att begränsa skatteavdraget för bränsle som använts för värmeproduktion i ett kraftvärmeverk genom att ange att den mängd bränsle som berättigar till nedsättning högst får utgöra en viss del av mängden producerad elenergi. En sådan begränsning skulle gynna effektiva kraftvärmeverk. Den kan t.ex. utformas på ett sådant sätt att den ger fullt eller nästan fullt industriavdrag för värmeproduktionen i effektiva naturgaseldade kraftvärmeverk med kombicykel, samtidigt som mindre effektiva ångkraftvärmeverk som använder kol, olja eller naturgas bara får dra av skatt för ungefär hälften av den totala bränslemängd som allokerats till värmeproduktionen. Skattestimulansens verkningsområde skulle på detta sätt kunna begränsas och de negativa effekterna på biobränslenas konkurrensförmåga skulle minska.

Även om utgångspunkten för såväl energiskatten på el som koldioxidskatten i ett initialt skede kan sägas vara av fiskal art har det miljörelaterade inslaget efterhand kommit att dominera. För den enskilde konsumenten är det inte namnet på skatten som är det avgörande utan det totala skattetrycket på energi som skapar incitament för besparingar i energikonsumtionen.

Teknikutvecklingen inom processindustrin har även den bidragit till en effektivare energianvändning som till stor del kan härledas till såväl energiskatten på el som koldioxidskatten. Den tekniska utvecklingen och företagens egna initiativ för att minska den egna verksamhetens miljöpåverkan har härigenom gett svensk basindustri en framskjuten position på marknaden också konkurrensmässigt. Denna utveckling bör inte störas utan uppmuntras. Av särskild vikt i detta sammanhang är långsiktigheten i svensk energipolitik där energibeskattningen ingår som en naturlig del.

Implementeringen av EU:s energibeskattningsdirektiv, motsvarande en minimiskatt på el motsvarande 0,5 öre per kWh, innebär en

höjning för vissa sektorer inom det svenska näringslivet samtidigt som andra delar får en kraftig sänkning. Detta leder enligt mitt synsätt, som uppenbarligen inte delas av kommittén, att de positiva miljöstyrande effekterna av energiskatten på el i form av minskad konsumtion av el minskar och därmed bland annat minskade koldioxidutsläpp i det europeiska elsystemet. För att möta detta bör näringslivets nedsättning av koldioxidskatten minska i motsvarande grad för att upprätthålla den miljöstyrande delen av beskattningen.

Att finna en modell som är hanterbar och som pedagogiskt förklarar för konsumenten utformningen av systemet har av kommittén konstaterats vara svårt. Den av kommittén föreslagna näringslivsmodellen är visserligen hanterbar, även om den inte fullt ut likställer privat och offentligt finansierad näringsverksamhet och skapar gränsdragningsproblem inom energiomvandlingssektorn vilket kan bidra till snedvridningar, men har stora brister avseende de miljöstyrande delarna av beskattningen. Det finns stora förtjänster i att utforma en så rak modell för energibeskattningen som möjligt för att eliminera riskerna för snedvridning inom olika sektorer.

Enligt min mening borde kommittén föreslagit en höjning av koldioxidskatten för näringslivet som helhet istället för att enbart inrikta sig på att sänka koldioxidskatten för den delen av näringslivet som tidigare ingått i övrigtsektorn till samma nivå som för tillverkningsindustrin. Ett sådant förslag hade, i kombination med möjligheten för nedsättning av koldioxidskatten för den elintensiva industrin som ingår långsiktiga avtal med staten samt en begränsningsregel som baseras på försäljningsvärdet, på ett bättre sätt tagit hänsyn till samtliga de direktiv som getts kommittén.

Ett sådant förslag hade på ett positivt sätt bidragit till en förstärkning av svenskt näringslivs totala konkurrenskraft samtidigt som det på att positivt sätt hade bidragit till omställningen av det svenska energisystemet och skapat förutsättningar för en reell grön skatteväxling inom näringslivet.

För mindre företag, särskilt inom växthusnäringen, kan utformningen av kommitténs modell skapa likviditetsproblem. Det är därför positivt att kommittén tagit hänsyn till detta genom att företag inom växthusnäringen kan ges möjlighet att beräkna en preliminär energiförbrukning och beskattas efter denna.

Ur mitt perspektiv är det oroande att kommittén i sitt betänkande för ett resonemang om att det skulle vara olönsamt att vara

föregångare inom miljöområdet. Utifrån en spelteoretisk ansats drar kommittén en slutsats om att Sverige, istället för att genomföra åtgärder nationellt, bör vara en drivande kraft i det internationella förhandlingsarbetet. Detta tar kommittén, enligt min uppfattning, som intäkt för att vare sig energi- eller koldioxidskatten skall höjas.

Jag menar att det ena inte utesluter det andra. I takt med att hårdare internationella restriktioner gällande klimatpåverkan införs kommer det svenska näringslivet att ha en konkurrensfördel gentemot andra länders näringsliv genom att Sverige varit föregångare på området. Till stor del kan detta härledas till energibeskattningens utformning. Denna fördel kan emellertid komma att omintetgöras om Sverige, i det skede som ett omfattande internationellt tryck om åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser börjar få genomslag, väljer att gå i motsatt riktning. Detta skapar allt annat än de stabila investeringsvillkor som näringslivet och kommittén eftersträvar.

Kommitténs förslag följer visserligen direktiven om att se över avgränsningen av området för energiskattenedsättning för de konkurrensutsatta sektorerna jämfört med vad som gäller idag. Däremot anser jag inte att kommittén i tillräcklig utsträckning tagit hänsyn till att beskattningen av energi ska vara så likartad som möjligt inom olika samhällssektorer.

Centerpartiet har i riksdagen återkommande motionerat om att den skattenedsättning för industrin som finns idag successivt måste minska. Det är därför enligt min mening olyckligt att kommittén redovisar ett förslag som medför en ytterligare sänkning av nedsättningen för näringslivet totalt sett. Istället för att ha ansatsen att successivt fasa ut de nedsättningar som finns för industrin föreslår kommittén att nedsättningen skall omfatta en än större del av näringslivet.

En höjning av koldioxidskatten för näringslivet hade utjämnat skillnaderna mellan hushåll och näringsliv. Detta kombinerat med möjligheten att låta energiintensiva företag ingå långsiktiga avtal med staten, och därigenom ta del av en nedsättning av beskattningen, hade gett förutsättningar att både stärka industrins konkurrenskraft internationellt som att minska klimatpåverkan från energianvändningen och därigenom bidra till en miljödriven tillväxt och teknikutveckling.

Kommittén konstaterar att samtliga energiintensiva industrisektorer utgör tillståndspliktig miljöfarlig verksamhet som bedrivs

på koncession efter prövning av någon av de fem miljödomstolarna i landet. I samband med tillståndsprövningen bör de energiintensiva företag som så önskar ges möjlighet att ingå långsiktiga avtal med staten om nedsättning av koldioxidskatten. Ett sådant förfarande skulle ge de företag som önskar minska sina kostnader samtidigt som de gör investeringar i ur miljösynpunkt bästa teknik möjlighet att gå före i miljöarbetet utan att urholka sin konkurrenskraft. En stor del av denna typ av företag återfinns inom den svenska bas- och processindustrin. Massaindustrin kan därmed ges möjlighet att upprätthålla sin konkurrenskraft samtidigt som man kan fortsätta sina investeringar i miljögynnande teknik. Möjligheten att ingå denna typ av långsiktiga avtal bör snarast införas.

Den av kommittén föreslagna finansieringen av vald modell är inte tillfredsställande. Istället för att finansiera vald modell inom systemet har kommittén valt att höja den allmänna löneavgiften, förändra periodiseringsreglerna för företag, införa en generell värmeskatt på fjärrvärme, höja skatten på el för hushållen samt höja skatten på bensin och diesel. Flera av dessa åtgärder står i direkt motsats till den politik som centerpartiet driver varför jag motsätter mig dessa.

Valet att sänka koldioxidskatten för stora delar av näringslivet samtidigt som en höjning av löneavgiften sker är en direkt omvänd skatteväxling som inte kan accepteras. Förändringar av periodiseringsreglerna för företag innebär försämringar för företag att skapa förutsättningar för expansion eller investeringar i företaget som i sig själv ofta bidrar till positiva miljöeffekter och bättre tillväxt. Införandet av en generell värmeskatt på fjärrvärme motsvarande 3 öre har inget annat syfte än en ren fiskal beskattning av värmesektorn och därigenom en försämring av biobränslets konkurrenskraft gentemot andra bränsleslag. Förslaget om värmeskatt är i sig märkligt då kommittén återkommande i betänkandet motsätter sig fiskala skatter inom energiområdet bortsett från det enligt kommittén tvingande energiskattedirektivet från EU.

Jag anser att förslaget om en schablonskatt på fjärrvärme i grunden är fel och att det strider mot i stort sett alla de riktlinjer som angetts i utredningsdirektiven (skattväxling, energipolitikens inriktning, klimatpolitiken, budgetneutral skatteomläggning, bibehållen konkurrenskraft för bioenergi).

Kommittén konstaterar att biobränsle förlorar konkurrenskraft vid generella näringslivsmodellen med schablonmässig fjärrvärmeskatt. I konsekvensbeskrivningen framgår av tabell 16.3 att utnyttjandet av redan befintlig fjärrvärmekapacitet sjunker med – 15 % för biobränsle medan den ökar med + 30 % för olja, + 85 % för naturgas och + 2 % för el.

Kommittén ger exempel på en lång rad tänkbara motåtgärder för att klara biobränslets konkurrenskraft. Den lösning som jag anser ligger närmast till hands är emellertid att göra fjärrvärmeskatten koldioxidrelaterad. Då blir skattesystemet i sig själv rationellt och det behövs inga kompletterande medel. Väljer man en sådan lösning får fjärrvärmeskatten rimliga praktiska konsekvenser vid tillämpning i den av kommittén valda näringslivsmodellen.

En koldioxidrelaterad fjärrvärmeskatt skulle göra att bränsle till hushållens och offentlig förvaltnings värmebehov styrs på likvärdigt sätt både när värmeproduktionen sker genom fjärrvärme eller när den sker i mindre lokala pannor. Miljöstyrningen leder då inte till en konkurrenssnedvridning mellan olika uppvärmningssystem vilket däremot schablonmässig fjärrvärmeskatt skulle göra.

En koldioxidrelaterad fjärrvärmeskatt bidrar även till att den del av fjärrvärmen som produceras med andra koldioxidfria eller koldioxidmagra alternativ, som spillvärme eller förbränning av avfall, ges incitament för att utvecklas ytterligare.

Man kan också uttrycka saken på det viset att koldioxiddifferentierad fjärrvärmeskatt är ett enkelt sätt att å ena sidan inlemma fjärrvärmesektorn i näringslivsbeskattningen och å andra sidan bibehålla konkurrensneutraliteten mellan olika värmeproduktionssystem genom att det skatteavlyft som görs för bränsle till fjärrvärme i stället läggs i oförändrad form direkt på hushåll och offentlig förvaltning som en koldioxidrelaterad fjärrvärmeskatt.

Kommittén föreslår att de föreslagna förändringarna ska träda i kraft den 1 juli 2004. Den 1 januari 2005 ska ett system för utsläppsrättigheter införas. Enligt min uppfattning bör förändringarna av energibeskattningen träda i kraft samtidigt som systemet med utsläppsrättigheter och analyseras i ett sammanhang. Kommitténs förslag om att genomföra en större förändring av energibeskattningen bara 6 månader före en annan större förändring som har en tydlig bäring på energiområdet ter sig inte särskilt genomtänkt.

Reservation

av ledamoten Lennart Olsen (mp)

Sammanfattning

Skattenedsättningskommittén tillsattes i samband med att riksdagen år 2000 antog förslag till riktlinjer för en grön skatteväxling om 30 miljarder kronor under perioden 2001–2010. Redan i den första meningen i sammanfattningen av direktivet slås fast att kommittén sammankallas ”inför arbetet med att förverkliga strategin för fortsatt grön skatteväxling”. Kommittén har enligt min mening inte på ett seriöst sätt fullföljt denna uppgift. Tvärtom tycks den ha tagit som sin uppgift att på ett mycket ensidigt sätt argumentera mot och misstänkliggöra såväl den gröna skatteväxlingen som en ambitiös svensk miljöpolitik i allmänhet. Kommittén har därmed inte uppfyllt sin uppgift enligt direktiven.

I det första stycket under rubriken ”Uppdraget” i kommitténs direktiv anges den allmänna utgångspunkten för uppdraget:

Den allmänna utgångspunkten för uppdraget skall i princip vara att energi så långt möjligt skall beskattas likartat oavsett användningsområden. Detta främjar en samhällsekonomiskt effektiv resursanvändning där incitamenten för energieffektivisering och miljöstyrning blir likartade i olika samhällssektorer. För en liten öppen ekonomi som den svenska skall undantagen från denna regel inte vara större än vad som är motiverat av konkurrensskäl och av globala miljöhänsyn och vad som krävs för att uppnå ett hanterbart system. Inom områden med nedsatt skatteuttag är det viktigt att tillämpa andra styrmedel för energieffektivisering och miljöstyrning.

Inte heller denna del av uppdraget har kommittén uppfyllt. I stället för att analysera hur de nuvarande undantagen från en generellt lika beskattning i alla samhällssektorer kan begränsas till vad som är motiverat av konkurrensskäl och globala miljöhänsyn, föreslår kommittén tvärtom en kraftig utökning av det skattenedsatta

området till att i princip också omfatta hela den privata tjänstesektorn. Härmed minskar de totala miljöstyrande effekterna av skattesystemet. Kommitténs förslag innebär i sig en negativ grön skatteväxling om cirka 2,5 miljarder kronor.

Kommittén har som en av sina utgångspunkter haft att energibeskattningen inom näringslivet måste utformas med hänsyn till EG:s regler om statsstöd. Enligt den så kallade Adria-Wien-domen innebär dessa att en enhetlig skattenivå måste tillämpas inom näringslivet. Enligt EG:s planerade energiskattedirektiv får dock lägre skattenivåer tillämpas för på visst sätt definierade energiintensiva företag. Ytterligare undantag kan också ske enligt kommissionens miljöriktlinjer, bland annat genom tillämpning av så kallade långsiktiga avtal. Kommittén har inte, enligt min mening, använt de möjligheter EG-reglerna ger att utforma en modell som ger en så god miljöstyrande effekt som möjligt inom näringslivet med beaktande av restriktionerna för de mest energiintensiva företagen. I stället har den, nästan av ideologiska skäl, valt att behandla alla företag över en kam, vilket leder till en väsentligt försämrad miljöstyrning inom näringslivet.

De väsentliga faktorerna vid bestämningen av näringslivets energibeskattning är nivån på skatten, fördelningen på olika energislag samt utformningen av nedsättningsregler för energiintensiva företag. Olika nedsättningsregler kan kombineras med olika nivåer och fördelningar på ett stort antal sätt. Tyvärr är kommitténs analyser av hur nivåer, fördelning och begränsningsregler kan kombineras på ett optimalt sätt inte särskilt pedagogisk. Det hade, enligt min mening, varit mer klargörande om kommittén först på ett tydligt sätt resonerat kring varje faktors (nivå, fördelning, begränsningsregler) betydelse var för sig för att sedan diskutera hur dessa kan kombineras.

När det gäller nivån på skatten inom näringslivet har kommitténs inriktning redan från början varit att föreslå den lägsta övervägda, dvs. en utvidgning av de nuvarande reglerna för tillverkningsindustrin till hela näringslivet. Därmed får viktiga delar av näringslivet, framför allt den privata tjänstesektorn och den lätta industrin, helt i onödan en alldeles för låg miljöstyrning. Jag menar i stället att den naturliga utgångspunkten bör vara att följa direktiven om en så långt möjligt likartad skattenivå i hela samhället. Detta kan leda till en generell nivå på näringslivets beskattning som motsvarar hushållsnivån eller en betydande del av

denna. Hur högt nivån kan sättas beror främst på hur nedsättningsreglerna kan utformas och samspela med nivån.

Kommittén har övervägt två slag av nedsättningsregler. Den har fastnat för en enhetlig takregel där de totala energiskatterna inte får överstiga 0,7 procent av ett företags produktionsvärde. Även om den är enkel har en sådan regel, enligt min mening, betydande nackdelar ur såväl miljöstyrnings- som finansieringssynpunkt. När nivån på energibeskattningen inom näringslivet skall sättas med en sådan takregel ställs man inför ett i praktiken olösligt dilemma. Om skattenivån sätts så hög att skatterna skall ha någon större miljöstyrande effekt, kommer ett mycket stort antal företag att ”slå i taket”, vilket leder till att den miljöstyrande effekten av skatten till stor del upphör för dessa företag. Om man å andra sidan vill undvika detta måste skattesatserna sättas så låga att den miljöstyrande effekten blir mycket liten även i företag som skulle kunna bära en högre skatt.

Detta dilemma kan lösas genom att stället välja att tillämpa två olika skattenivåer enligt de möjligheter som EG:s energidirektiv ger. Då kan en generell skattenivå för näringslivet sättas så att en betydande miljöstyrande effekt uppnås inom tjänstesektorn och den lätta industrin medan en lägre skattenivå tillämpas för energiintensiva företag. Jag förordar att denna modell med en s.k. icke-linjär övergång mellan de två nivåerna prövas som utgångspunkt för den fortsatta beredningen av frågan. Den generella näringslivsnivån skulle då, enligt preliminära analyser, exempelvis kunna motsvara cirka 50 procent av hushållsnivån, medan den reducerade nivån för energiintensiva företag skulle kunna motsvara cirka 10 procent av hushållsnivån.

Valet av energiskattemodell för näringslivet bör också omfatta ett tydligare resonemang och ställningstagande kring fördelningen av skatter på olika energislag, framför allt elektricitet och bränslen. Även skatten på elektricitet är, enligt min mening, en miljöskatt och det är därför viktigt att även näringslivet omfattas av denna skatt.

Kommitténs förslag får även negativa konsekvenser för fjärrvärmens konkurrenskraft. Den privata tjänstesektorn och den lätta industrin svarar för cirka 25 % av fjärrvärmens leveranser. Med den låga skatt på alternativ energitillförsel i dessa branscher, som följer av kommitténs förslag, finns en betydande risk att miljövänlig fjärrvärme från t.ex. biobränslen konkurreras ut av oljeeldning eller eluppvärmning inom industri och privat

tjänstesektor. Med en högre nivå på den generella näringslivsskatten uppstår inte denna risk.

Reservationens uppläggning

I det följande kommenterar jag först kommitténs principiella överväganden i kapitel 3 kring allmänna frågor som fiskala och miljöstyrande skatter och grön skatteväxling m.m. Därefter diskuteras mer ingående olika modeller och överväganden kring nivåer, fördelning och begränsningsregler av energiskatter inom näringslivet. Slutligen görs en jämförelse av konsekvenserna av kommitténs respektive den av mig förordade skattemodellen.

Principiella överväganden

Alla energiskatter är miljöstyrande

En central tes i kommitténs resonemang är att man bör skilja på fiskala och miljöstyrande skatter. Miljöstyrande skatter bör tas ut så generellt som möjligt för att uppnå bästa styreffekt. Fiskala skatter bör ha så små snedvridande effekter som möjligt på resursallokeringen i ekonomin och bör därför bäras av hushållen direkt.

Frågan är dock hur mycket detta skatteteoretiska resonemang hjälper oss i bedömningen av energibeskattningen? Enligt min mening är det vare sig meningsfullt eller korrekt att dela upp energiskatterna i fiskala och miljöstyrande på det sätt som görs av kommittén.

I huvudsak finns det tre slags skatter på energi som ger större inkomster till statskassan, men som i varierande grad också har miljömässiga motiv och effekter: ! Koldioxidskatten ! Energiskatten på elektricitet ! Energiskatten på fossila bränslen

Kommittén betraktar endast koldioxidskatten som en miljöstyrande skatt. De övriga två skatterna betraktas helt eller i huvudsak som fiskala skatter. Jag håller med om att koldioxidskatten måste

1 Här tas inte skatterna på svavel och kväve upp, som i huvudsak endast har miljömässiga motiv. Inte heller diskuteras ”trafikkomponenten” i energiskatten på bensin och dieselolja, då det inte ligger i kommitténs uppdrag att behandla trafikbeskattningen.

betraktas som en miljöstyrande skatt. Den ger dock också stora skatteinkomster, varför den också har en inte obetydlig fiskal betydelse. Hur är det då med de andra två skatterna?

Energiskatten på elektricitet

För att bedöma elskattens karaktär kan man dels se på hur den motiverats när den införts respektive höjts i ett flertal omgångar. Man kan också studera dess faktiska effekt på miljön.

Motiv för elskatten

Under historiens gång har elskatten höjts många gånger. Såväl fiskala som miljömässiga motiv har framförts vid olika tillfällen. Vid de senaste fyra årens höjningar, som en del av den gröna skatteväxlingen åren 2000–2003, är det dock enbart miljömässiga motiv som legat till grund för höjningen. Några fiskala motiv har inte framförts och inte heller funnits eftersom staten dessa år haft stora överskott och andra skatter samtidigt sänkts med betydligt större belopp. De miljömässiga motiven handlar om att allmänt befrämja hushållning med elektricitet, en effektiv energianvändning och att befrämja övergången till förnybara energislag bland annat vid uppvärmning.

Faktiska effekter på miljön

Förutsatt att priselasticiteten på elektricitet är större än noll, vilket i de flesta fall torde vara fallet, leder en högre elskatt och därmed också elpris till en minskad efterfrågan på elektricitet, jämfört med om ingen höjning görs. Detta får olika slags effekter på miljön, som kan variera beroende på i vilket perspektiv (kort eller långt) man ser det och hur den elektricitet producerats som på marginalen faller bort eller som man inte behöver bygga ut produktionen av.

På kort sikt anses vanligen att marginalutbudet av kraft i Sverige främst kommer från import av dansk och tysk kolkraft. Om efterfrågan hålls nere i Sverige kan då denna import minska, vilket leder till klara fördelar för den globala miljön och därmed även miljön i Sverige. (En huvudorsak till att denna kraft, producerad i kondensverk med mycket låg totalverkningsgrad, överhuvudtaget

har gått att sälja i Sverige är att Tyskland och Danmark har haft mycket låg, om någon, miljöbeskattning på denna kraft. Att då ta ut en skatt i konsumtionsledet i Sverige kan sägas vara ett sätt att i någon mån kompensera för detta marknadsmisslyckande i andra länder.)

Om man ser det framåt, på lång sikt, så ökar elkonsumtionen i takt med eller något långsammare än den ekonomiska tillväxten. Oavsett hur denna växande elproduktion kommer att produceras, kommer den att ha miljöeffekter av olika slag, t.ex.:

! Vattenkraft: Förstörda skönhetsvärden, minskat fiske, minsk-

ade turistinkomster m.m. ! Kärnkraft: Miljöproblem vid uranbrytning, avfallsproblemen,

risken för kärnkraftsolyckor ! Vindkraft: Estetiska problem, buller, risk för fågelskador, m.m. ! Biobränslen: Risk för näringsutarmning i skogen, vissa miljö-

problem vid energiskogsodling m.m. ! Fossila bränslen: Utsläpp av koldioxid, svavel, m.m.

Man kan naturligtvis hävda att den teoretiskt mest riktiga miljöbeskattningen vore att ge sig på vart och ett av dessa problem för sig med en separat avpassad skatt för varje miljöproblem. Detta är dock praktiskt ohanterligt eller omöjligt. Det skulle också strida mot EU-regler att t.ex. ta ut en skatt på importerad el. Av konkurrensskäl har då också koldioxidutsläpp vid svensk elproduktion hittills varit obeskattade. Kommittén har inte heller angivit några andra exempel på mer effektiva styrmedel för att begränsa miljöeffekterna av en framtida ökad elanvändning.

Mot denna bakgrund kan en generell elskatt i konsumtionsledet ses som en hygglig möjlighet att i priset internalisera de miljöeffekter som alla former av elproduktion har, mer eller mindre. Därutöver kan andra styrmedel användas för att prioritera och styra mellan olika produktionssätt som anses ha mer eller mindre miljöbelastning.

Energiskatten på fossila bränslen

Energiskatten på fossila bränslen vid sidan av trafiken är den av de här analyserade tre skatterna som ger klart minst i intäkter till staten. Eftersom det redan finns en särskild skatt på utsläpp av

koldioxid, kunde man möjligen hävda att energiskatten på fossila bränslen främst har fiskala motiv. Man kan dock också här finna ytterligare miljömotiv, förutom koldioxidutsläppen, för en ytterligare beskattning: kolmonoxid, sotpartiklar, cancerogena aromatiska kolväten, m.m.

Slutsats

Slutsatsen av ovanstående resonemang är att det kan framföras – och också vid deras tillkomst har framförts – klara miljömotiv för framför allt koldioxidskatten och energiskatten på el, i viss utsträckning också för energiskatten på fossila bränslen. Det faktum att skatterna också ger betydande inkomster till statskassan utgör inget skäl för att någon av skatterna skulle betraktas som renodlade eller i huvudsak fiskala skatter ur skatteteoretisk synpunkt.

Enligt min mening kan alltså alla de nämnda skatterna betraktas som miljöstyrande i större eller mindre grad. Det förhållandet att vissa av dem av praktiska skäl tas ut i konsumtionsledet i stället för i produktionsledet förändrar inte detta faktum. Även många andra styrande skatter, t.ex. på alkohol och tobak, tas ut i konsumtionsledet.

Med ett sådant synsätt faller en stor del av kommitténs resonemang som grundar sig på att alla energiskatter med undantag av koldioxidskatten betraktas som i huvudsak fiskala utan någon nämnvärd miljöstyrning. I stället måste på dessa skatter tillämpas det resonemang, som också görs av kommittén, att de bör tas ut så generellt som möjligt för att uppnå bästa styreffekt, dvs. på såväl hushåll, offentlig sektor som på näringslivet.

Grön skatteväxling

I betänkandet finns ett antal ofullständiga resonemang, illustrerade med subjektivt valda exempel, som knappast kan tolkas som annat än försök att allmänt diskreditera tanken på en grön skatteväxling. Det gör det motiverat att här närmare utveckla idé och praktik kring den gröna skatteväxlingen och bemöta kommitténs resonemang.

Ett mer miljörelaterat skattesystem

Den gröna skatteväxlingen skall ses som ett sätt att allmänt göra skattesystemet mer miljörelaterat. Detta är motiverat eftersom utvecklingen snarast har gått åt det motsatta hållet under en lång följd av år. Detta illustreras i tabell 1.

Tabell 1. Skatteinkomster 1950–2001. Procent av BNP

1950 1960 1970 1980 1991 2001

Inkomstskatt, hushåll 10,3 14,9 21,1 20,0 17,8 17,0 Inkomstskatt m.m., företag 3,0 2,4 1,8 1,2 1,0 3,0 Arbetsgivaravgifter 0,0 1,5 6,0 15,4 17,1 14,9 Allmän pensionsavgift 3,0 Moms 1,5 4,2 6,5 8,8 8,7

Källa: 1950–1991: Skattebetalarnas förening, 2001: 2001 års ekonomiska vårproposition.

De miljörelaterade skatterna, främst skatter på energi, ingår i gruppen övriga indirekta skatter, som har behållit en konstant eller till och med minskande andel av BNP det senaste halvseklet. Under samma tid har andra skatter, främst på arbete, nära fyradubblats uttryckt som andel av BNP.

De flesta skatter, inte minst på arbete, har olika slags snedvridande effekter i form av risk för skatteundandragande, främjande av orationellt beteende, etc. Rätt utformade miljöskatter har däremot snarast rättvridande effekter genom att i kostnaden för en produkt internalisera kostnader som annars inte skulle ha beaktats i prissättningen och därigenom styra konsumtion och produktion i en mer miljövänlig riktning. Genom att där så är möjligt byta ut en snedvridande skatt på t.ex. arbete mot en rättvridande skatt på miljöpåverkan åstadkommes sammanlagt ett bättre fungerande skattesystem (den s.k. double dividend-hypotesen). Detta har också varit utgångspunkten för Skatteväxlingskommitténs förslag och för riksdagens beslut om en grön skatteväxling på 30 miljarder kronor 2001–2010.

Miljömål och fiskala mål kan förenas

I betänkandet (avsnitt 3.3.1) hävdas att det finns ”en klar målkonflikt mellan fiskala mål och miljömål. Detta understryker betydelsen av en klar distinktion mellan fiskala skatter och miljöskatter”. Som motiv för påståendet framförs att en framgångsrik miljöskatt innebär att skatteintäkterna minskar över tiden allteftersom företag och hushåll anpassar sin konsumtion efter skatten.

Detta citat förbiser det faktum att en skatt mycket väl på ett framgångsrikt sätt kan uppfylla både fiskala mål och miljömål samtidigt. Förutsättningen för detta är att det som beskattas är relativt trögrörligt, dvs. har en låg priselasticitet, vilket i de flesta fall gäller för energiförbrukning. Följande räkneexempel på bensin kan illustrera detta (siffrorna något schabloniserade):

Priset är 10 kronor/liter varav 6 kronor är skatt. Skatten höjs med tio procent, dvs 60 öre. Priset höjs då med 6 procent. Priselasticiteten är 20 procent, vilket gör att försäljningen minskar med 1,2 procent. Skatteintäkterna ökar med 60 öre–0,012*6,6 kronor=52 öre. Härvid uppnås alltså både en miljöeffekt (minskade utsläpp med 1,2 procent) och en fiskal effekt (ökade skatteintäkter 52 öre). Hur stor den ena och den andra effekten blir beror bland annat på hur hög priselasticiteten är.

Om man, som i den gröna skatteväxlingen, inte strävar efter att höja statens totala skatteinkomster kan i stället den ökade skatteinkomsten användas till att sänka skatter på andra områden som är mer snedvridande än energiskatten, t.ex. skatten på arbete.

Bra fördelningseffekter av skatteväxling

I betänkandet torgförs på ett okritiskt och ovetenskapligt sätt uppfattningen att grön skatteväxling är till nackdel för låginkomsttagare och glesbygd. Bland annat refereras en nyligen publicerad bilaga till långtidsutredningen som påstås visa detta.

Grön skatteväxling är emellertid inget enhetligt begrepp. En skatteväxling kan utformas på många olika sätt och fördelningseffekterna beror helt på hur utformningen görs. LU-bilagans godtyckligt valda exempel, som hittats på av författarna, bygger på att en höjd koldioxidskatt växlas mot sänkt moms eller en proportionell sänkning av inkomstskatten. Eftersom hushåll i

glesbygd och med låga inkomster gör av med en större andel av sin inkomst på energivaror än andra hushåll, drar utredningen slutsatsen att de missgynnas om skatteåterföringen sker helt proportionellt mot inkomsten.

Detta exempel har dock ingen likhet med den skatteväxling som faktiskt har ägt rum under åren 2001–2003. De partier som utformat växlingen är väl medvetna om att hushållens kostnader för energi är något degressiva, dvs. ökar något långsammare än inkomsten. Just därför har de också sett till att skatteåterföringen får en liknande eller bättre låginkomstprofil. Det uppnås genom en inkomstskattesänkning med höjt grundavdrag. En låginkomsttagare har därigenom efter skatteväxlingarna 2001–2003 fått sin inkomstskatt sänkt med cirka 870 kronor om året och en höginkomsttagare med cirka 1 050 kronor. I procent av inkomsten innebär detta en större sänkning för låginkomsttagaren än de höjda energiskatterna, tvärtom för höginkomsttagaren. I själva verket är det alltså låginkomsttagarna som har gynnats av skatteväxlingen.

När det gäller glesbygdsbor, är det främst högre priser på bensin som skulle kunna göra att dessa drabbades mer av en grön skatteväxling än stadsbor. Men den hittills genomförda skatteväxlingen har inte omfattat bensin, varför någon sådan effekt inte har uppstått. När skatteväxlingen i framtiden även kommer att omfatta bensin, utgår jag från att också glesbygdskonsekvenserna av skatteväxlingen kommer att beaktas.

Fortsatt skatteväxling i näringslivet möjlig

På samma sätt som med de fördelningspolitiska konsekvenserna för hushållen, använder också kommittén ett okritiskt och vinklat resonemang för att illustrera hur, enligt kommitténs uppfattning snett, en grön skatteväxling kan slå för näringslivet. Det gör man med räkneexempel som inte alls beaktar de nedsättningsregler för energiintensiva företag som redan idag finns och som också kommer att finnas i framtida skattemodeller. En av utredningens huvuduppgifter, som den helt försummat att utföra, har i själva verket varit att visa hur en framtida energibeskattning för näringslivet kan utformas som kan ligga till grund för en fortsatt grön skatteväxling även inom näringslivet. Detta är också fullt möjligt att åstadkomma genom rätt utformning av nivåer och begränsningsmodeller i näringslivsbeskattningen.

Andra tveksamheter i betänkandet

Förutom de ovan behandlade huvudinvändningarna finns det också skäl att reagera mot en lång rad av andra ensidiga, ofullständiga och ibland helt vilseledande resonemang i den inledande delen av betänkandet. Jag tar här upp några av dessa resonemang.

Lika beskattning

Kommittén säger (avsnitt 3.1) att ”Slutsatserna är att energibeskattningen av näringslivet bör vara likformig. Att beskatta samma bränsle olika för olika användningsområden ger fel signaler eftersom miljöeffekterna inte varierar med användningen”

Konstaterandet i den andra meningen är viktigt. Genom likartad beskattning på olika användningsområden nås den mest kostnadseffektiva miljöstyrningen. Detta är också utgångspunkten i utredningens direktiv.

Mot den bakgrunden är inskränkningen ”av näringslivet” i den första meningen förvånande. Slutsatsen i den andra meningen är lika tillämplig i jämförelsen med hushållen och den offentliga sektorn. Det är först när det ger samma skatteeffekt att t.ex. installera en värmepump, en lågenergilampa eller en pelletspanna i en industrilokal som på ett försäkringsbolag, i ett hem eller en skola som samhällets totala investeringsresurser för miljöstyrning kan användas på ett optimalt sätt. Därför är det viktigt att skattenivåerna så långt möjligt är lika i hela samhället, såväl näringslivet som hushåll och offentlig sektor. Undantag bör endast ske när det är särskilt motiverat med hänsyn till den internationella konkurrensen.

Upphäver effekten av koldioxidskatten?

I betänkandet (avsnitt 3.3.2) sägs att en positiv elskatt på näringslivet är kontraproduktiv ur miljösynpunkt också därför att den innebär en (relativ) sänkning av koldioxidskatten.

Här gäller det inte ”antingen – eller” utan ”både – och”. Båda skatterna behövs för att dels minska koldioxidutsläppen, dels minska de miljöeffekter som följer av en ökad elanvändning. Båda skatterna har effekt genom att de dämpar efterfrågan på och befrämjar effektivare användning av el respektive bränslen. Därmed

uppnås det primära syftet att befrämja en effektivare energianvändning och styra över till mer miljövänliga energislag, t.ex. biobränslen. Sedan är det också viktigt att avväga elskatten och koldioxidskatten inbördes så att man kan uppnå en eftersträvad balans i miljöeffekterna dem emellan. Om man inte hade någon elskatt alls skulle resultatet av en hög koldioxidskatt i stor utsträckning bli en snabbare ökning av elanvändningen med det miljöeffekter detta för med sig, till exempel ökad import av kolproducerad el.

För detta resonemang finns det ingen skillnad mellan näringslivet och hushållssektorn. Därför är konstaterandet i betänkandet märkligt, när kommittén uppenbarligen inte drar samma slutsats för hushållen, t.ex. när näringslivsmodellen föreslås finansieras genom lika höjningar av bränsleskatten och elskatten för hushållen.

Elskatt och kärnkraftens avveckling

I betänkandet (avsnitt 3.3.2) sägs vidare:

Motivet … synes bygga på en föreställning att det skulle vara lättare i någon mening att avveckla kärnkraften om vi med höga skatter på el

först kunde minska elkonsumtionen. Det motsatta argumentet

förefaller dock minst lika rimligt, dvs. att det vore lättare att avveckla

kärnkraften efter en period med små elsparincitament än efter en

period med höga incitament, eftersom det efter en period med små

sparincitament borde existera mera slack i elkonsumtionseffektiviteten än efter en period med höga sparincitament.

Detta är, enligt min mening, ett mycket underligt resonemang. Någon gång måste vi ju börja spara och effektivisera energianvändningen om vi någonsin skall kunna avveckla kärnkraften. Att det skulle gå bättre om vi medvetet väntar ett antal år, medan elanvändningen växer sig allt större, verkar vara ett närmast karikerat argument.

Gå före i miljöpolitiken

I betänkandet (avsnitt 3.3.4) förs ett mycket ensidigt resonemang om problemen och riskerna med att gå före i miljöpolitiken. Till exempel riskerna för en ineffektiv utslagning av tung svensk indu-

stri. Detta trots att, mig veterligt, ingen föreslagit åtgärder som kan leda till en sådan utslagning.

Jag saknar ett positivt resonemang om vad Sverige kan göra genom att gå före på energi/miljöområdet. Det finns mycket man kan göra utan att det leder till utslagning av tung svensk industri. Genom att ställa väl avpassade miljökrav på svenska företag och hushåll befrämjas en utveckling av modern miljöteknik. Det finns många exempel på att detta också lett till framgångar för svenska företag som utvecklar och säljer modern miljöteknik. En miljöanpassad produktion har också blivit ett viktigt säljargument i sig allt eftersom konsumenterna blir mer och mer miljömedvetna. Klassiskt exempel är massafabriken som först högljutt protesterat mot ökade krav på klorfri blekning och sedan klarade sin ekonomi under lågkonjunkturen i början av 1990-talet just därför att de kunde sälja klorfri massa till högre priser till miljömedvetna tyska kunder.

Ekonomisk uppoffring

I betänkandet (avsnitt 3.3.5) sägs att ”Kostnaderna för en ambitiös klimatpolitik, i termer av ekonomisk uppoffring, är höga.”

Detta citat visar på ett märkligt synsätt där miljön framställs som att stå i motsats till ekonomin. Detta är givetvis helt fel. God miljö har också en mycket stor ekonomisk betydelse om man med ekonomi inte bara menar rena produktionssiffror utan tar med hela vidden av människors välbefinnande. Huruvida en ambitiös miljöpolitik innebär höga ekonomiska uppoffringar är en empirisk fråga som inte låter sig konstateras så lätt som i citatet.

Även om man med ”ekonomisk uppoffring” uteslutande skulle avse en mycket snäv definition av ekonomi (rent produktionsmässig och pekuniär, vilket i sig strider mot grunden för all ekonomisk teori) är slutsatsen långtifrån självklar. Hur mycket kommer effekterna av framtida klimatförändringar i form av extrem väderlek, påverkade skördar, översvämmade kustområden och floder, stormskador, etc., att kosta även om man bara inskränker sig till rena produktionsförluster och skador på egendom?

Det finns också en ytterligare aspekt på denna fråga, nämligen den fördelningspolitiska, både i tid och rum. När man, som i utkastet, talar om höga ekonomiska uppoffringar avses i huvudsak uppoffringar för den nu levande generationen i Sverige och andra

rika länder. De som kanske mest får uppleva konsekvenserna av en utebliven miljöpolitik är dock nu levande människor i fattiga länder och kommande generationer i såväl andra länder som i vårt eget land. De nationalekonomiska teorierna klarar sällan av att analysera dessa typer av fördelningsproblem på ett adekvat sätt.

Utformningen av beskattningen inom näringslivet

Oavsett vilken nivå på näringslivsskatten som väljs kommer det att finnas behov att av internationella konkurrensskäl skapa särskilda nedsättningar av skatten för vissa branscher eller företag. Det beror på att företagen inom näringslivet har vitt skilda profiler vad gäller energikostnaderna i förhållande till företagets produktionsvärde, lönesumma eller förädlingsvärde. Det är därför omöjligt att skapa en skattenivå som har en nämnvärd miljöstyrande verkan för flertalet företag utan att samtidigt ha nedsättningar för de mest energikrävande företagen. I det följande diskuterar jag först val av nedsättningsmodell, därefter lämpliga nivåer och fördelning på energislag av skatten.

Nedsättningsmodeller

Utredningen har övervägt två principiella metoder att införa begränsningar av skatten för energiintensiva företag. Den ena modellen innebär en enhetlig skattenivå i näringslivet med ett tak där energiskatterna sammanlagt inte får överstiga en viss andel av företagets produktionsvärde. Den andra modellen, nedan kallad tvånivåmodellen , innebär att en särskild reducerad skattenivå tillämpas för på visst sätt definierade energiintensiva företag. Modellerna beskrivs närmare i betänkandet.

Även med tillämpning av någon av dessa allmänna nedsättningsmodeller, kommer det utöver de nedsättningar som är inbyggda i modellerna också att finnas behov av ytterligare extra nedsättningar i form av individuella undantag för vissa extremt energiintensiva företag. Dessa kan ske genom användande av långsiktiga avtal i enlighet med kommissionens miljöriktlinjer.

2 I utredningen används beteckningarna tröskelmodellen respektive den icke-linjära modellen för de två varianterna av denna modell.

Konsekvensbeskrivningarna av de olika nedsättningsmodellerna i betänkandet är, enligt min mening, ofullständig och kan förtydligas. I det följande jämförs de två modellerna ur ett antal olika aspekter. När det gäller två-nivåmodellen avser jämförelsen främst varianten med ”mjuk övergång” mellan de olika nivåerna, i betänkandet kallat ”den icke-linjära modellen” (beskriven i avsnitt 3.4.8). Efter jämförelsen drar jag mina slutsatser om val av bästa nedsättningsmodell.

Förenlighet med EG:s regelverk

Den enhetliga skattenivån med tak förutsätter, enligt betänkandet, att taket får ”slå till” endast när någon av kriterierna för energiintensitivitet uppfylls EG:s planerade energidirektiv. En analys av detta görs i betänkandet som dock inte ger helt klart besked om så är fallet. Fördjupade analyser kan behövas på företagsnivå.

Två-nivåmodellen utgår också från det nya energidirektivet. Direktivet är utformat med två skilda nivåer och en så kallad ”hård tröskel” mellan de två nivåerna. Som beskrivits i betänkandet innebär en hård tröskel avsevärda problem, som gör denna metod mindre lämplig. Dessa problem kan undvikas genom att i stället utforma en ”mjuk övergång” mellan de olika nivåerna. En fråga som uppkommer är då om en mjuk övergång kan godkännas enligt statsstödsreglerna, då den inte är förutsedd i direktivet. Detta kan bli beroende av om det går att övertyga kommissionen om att en bokstavlig tillämpning av direktivets hårda tröskel har avsevärda nackdelar och att dessa kan övervinnas genom den mjuka övergången. En mjuk övergång innebär ju i princip att skatten kommer att omfatta ett stort antal nivåer (uttryckt som kronor per enhet energiförbrukning) i intervallet där skatten reduceras. I princip är detta dock ingen skillnad från den enhetliga skattenivån med tak. Även i denna kommer skatten, uttryckt som kronor per enhet energiförbrukning, att kunna ha många olika nivåer för de företag där takregeln tillämpas.

Fullständig visshet om de olika nedsättningsmodellernas förenlighet med statsstödsreglerna kan sannolikt endast uppnås genom ett faktiskt ansökningsförfarande. En ytterligare observation om det planerade energidirektivet är att de begränsade eller reducerade skattenivåerna i de olika modellerna då inte får underskrida minimiskattesatserna i direktivet. Det kan göra att de företag för vilka

nedsättning sker enligt någon av modellerna också måste ange kvantiteter av förbrukad energi av olika slag för att kunna räkna ut minimiskatterna.

Miljöstyrande effekter

De miljöstyrande effekterna av en skatt är av två slag: ! Internt incitament för energieffektivisering och minskade

utsläpp. Detta incitament uppnås om den skatt man faktiskt

betalar varierar med energiåtgången eller utsläppsmängden.

Detta är fallet om ingen begränsning finns på skattens storlek. Om det finns en takregel och företagets energiskatt överstiger detta tak upphör det interna incitamentet, eftersom det då inte

längre spelar någon roll ur skattesynpunkt om företaget

anstränger sig att minska energiförbrukning eller utsläpp,

eftersom skatten ändå blir densamma. ! Produktvalsincitament. Om all energi beläggs med samma skatt,

kommer varor som kräver mycket energi eller alstrar stora

utsläpp för att produceras att fördyras mer än varor som kräver litet energi eller alstrar små utsläpp. Detta kommer i sin tur att

göra att konsumenterna förändrar sina konsumtionsvanor

genom att konsumera mer av de energisnåla varorna i förhål-

lande till de energikrävande. Därigenom minskar också den

totala miljöbelastningen.

Med hänsyn till att energiskatterna (i synnerhet efter de nedsättningar som är nödvändiga med hänsyn till den internationella konkurrensen) är en ganska liten del av företagens totala kostnader kommer skillnader i energiskatter att betyda relativt små förskjutningar i de inbördes priserna mellan olika produkter tjänster och följaktligen också leda till ganska små förskjutningar i konsumtionsmönstren. Även om inte dessa effekter helt skall försummas, blir ändå slutsatsen att det främst är inverkan från det interna incitamentet som avgör hur effektiv miljöstyrningen blir.

Den enhetliga skattemodellen med tak innebär att det finns ett internt incitament så länge inte skatten överstiger taket. När taket överskrids bortfaller det interna incitamentet och den enda miljöstyrning som kvarstår är då den i allmänhet klart mindre inverkan från produktvalsincitamentet. Ur miljöstyrningssynpunkt är det därför angeläget att begränsningsregeln behöver tillämpas på

en så liten andel som möjligt av den totala energiförbrukningen. Här finns emellertid ett avvägningsproblem. Ju lägre nivån på näringslivsskatten är, desto färre företag kommer att beröras av begränsningsregeln och får därmed en miljöstyrning även från det interna incitamentet. Men samtidigt innebär den lägre nivån i sig en minskad miljöstyrning då en låg skatt innebär såväl ett mindre internt incitament som ett lägre produktvalsincitament jämfört med en högre skattenivå.

Om man vill att merparten av den stora andel av näringslivets energiförbrukning som faller på de energiintensiva företagen inte skall beröras av ett rimligt satt tak, visar utredningens analyser att skattenivån då måste vara mycket låg. Det leder i sin tur till att den miljöstyrande verkan blir starkt begränsad, inte bara för de energiintensiva företagen utan också för den övriga delen av näringslivet, inklusive servicesektorn, om samma skattenivå tillämpas också på dessa.

Om man å andra sidan vill prioritera en nivå på skatten som ger en bättre miljöstyrande verkan i servicesektorn och den lätta industrin, kommer att stort antal företag som är mer energiintensiva (och tillsammans svarar för en betydande del av näringslivets energiförbrukning) att beröras av takregeln och därmed tappa det interna incitamentet för miljöstyrning.

Detta avvägningsdilemma kan till en betydande del lösas i tvånivåmodellen, särskilt i varianten med s.k. ”mjuk övergång” mellan de två nivåerna. En lägre skattenivå tillämpas där för de energiintensiva företagen som, om nivån är rätt satt, kan få en så stor miljöstyrningseffekt som är möjlig med hänsyn till den internationella konkurrensen. Samtidigt kan en högre skattenivå (den ”normala” näringslivsnivån) tillämpas och ge en högre miljöstyrning för den lätta industrin och för servicesektorn. Eftersom de senare sektorerna är stora kunder hos fjärrvärmebolagen, är det väsentligt också för fjärrvärmens konkurrenskraft att det kvarstår en tillräckligt hög beskattning hos servicesektorn och den lätta industrin.

Totalt sett ger alltså två-nivåmodellen, rätt utformad, större möjligheter till miljöstyrning.

Finansieringseffekter

När det gäller finansieringseffekter är förhållandena i princip likartade som för de miljöstyrande effekterna. Om man endast skall tillämpa en nivå på skatten med en takregel och samtidigt inte vill att en stor del av företagen skall hamna över taket i denna och därmed tappa en stor del av miljöstyrningen, innebär detta oundvikligen att nivån på skatten måste hållas så låg att det uppstår ett betydande skattebortfall i förhållande till nuläget. I de modeller av detta slag som utredningen beräknat uppgår skattebortfallet till mellan cirka 2 och 5 miljarder kronor. Dessa belopp måste då finansieras innanför eller utanför näringslivet på annat sätt.

Även i detta fall medför två-nivåmodellen fördelar genom att skattenivåerna kan hållas högre i servicesektorn och den lätta industrin, medan nivån i den energiintensiva industrin är i ungefär samma storleksordning som i olika varianter av takmodellen. I det exempel som illustrerar två-nivåmodellen i betänkandet uppstår exempelvis inget skattebortfall och därmed inte heller något ytterligare finansieringsbehov innanför eller utanför näringslivet.

Behov av ytterligare nedsättningar

I såväl modellen med enhetlig skattenivå i näringslivet med tak som i två-nivåmodellen kommer det med ganska stor sannolikhet att finnas behov av ytterligare nedsättningar i ett antal företag. Dessa kan då ske genom användande av långsiktiga avtal enligt kommissionens miljöriktlinjer.

Behovet av ytterligare nedsättningar genom långsiktiga avtal bör i allmänhet bli något högre i två-nivåmodellen jämfört med takmodellen. Det beror på att det i två-nivåmodellen inte finns något absolut övre tak för energibeskattningen. Även med den reducerade nivån kan därför energiskatterna bli alltför höga ur internationell konkurrenssynpunkt för vissa företag med extremt hög energiförbrukning. Genom att välja rätt nivå på den reducerade näringslivsnivån, kan dock antalet sådana företag begränsas till ett ur administrativ synpunkt hanterligt antal.

Administrativa och pedagogiska synpunkter

Om näringslivsnivån avviker från hushållsnivån kommer de allra flesta företag att behöva begära en reducerad skatt i deklarationen på sätt som beskrivs i betänkandet. I de fall energiintensiva företag berörs av antingen taket i den enhetliga skattemodellen eller av den reducerade skattenivån i två-nivåmodellen tillkommer ytterligare ett par moment i uträkningen av den slutliga skattereduktionen. I administrativt hänseende är dock skillnaderna i arbetsinsats mellan modellerna små. Ur administrativ synvinkel har det större betydelse hur skattenivåerna anges i de olika modellerna, bland annat om skattereduktionen jämfört med hushållsnivån är lika stor i procent för alla skatter eller om de skiljer sig åt mellan de olika skatterna.

Ur pedagogisk synpunkt torde begränsningsregeln vara lättare att förklara än i synnerhet två-nivåmodellen med mjuk övergång. Vid den faktiska uträkningen som skall göras i deklarationen, är dock skillnaderna som ovan visats små.

Antalet företag som skall hanteras med långsiktiga avtal torde bli något större i två-nivåmodellen än i den enhetliga modellen med tak.

Slutsats – två-nivåmodellen har övervägande fördelar

En sammanvägning av för- och nackdelar med de analyserade nedsättningsmodellerna visar, enligt min mening, att fördelarna med två-nivåmodellen överväger starkt vad gäller möjligheterna till miljöstyrning och till finansiering utan behov av ytterligare finansieringstillskott inom eller utanför näringslivet. Pedagogiskt och administrativt har den enhetliga modellen med tak vissa fördelar som dock, enligt min mening, inte på långt när uppväger nackdelarna när det gäller miljöstyrning och finansiering.

Jag föreslår därför att skattenedsättning för energiintensiva företag bör ske enligt två-nivåmodellen med ”mjuk övergång” mellan nivåerna. Därutöver skall vid behov ytterligare undantag med hjälp av långsiktiga avtal kunna göras.

Reducera alla skatter lika

Med dagens skatteregler är tillverkningsindustrin befriad från energiskatt på elektricitet och bränslen och betalar en fjärdedel av koldioxidskatten. Denna princip föreslås av kommittén överföras till hela näringslivet, möjligen med undantaget att EG:s minimiskatt på el, 0,5 öre/kWh kan bli tillämplig.

Med anledning av vad som sagts inledningsvis i reservationen, anser jag att även energiskatten på el och i viss mån också på bränsle är miljöstyrande skatter. Elskatten kan enligt många bedömare de facto betraktas som en skatt på koldioxidutsläpp vid elproduktion i utlandet. Det finns därför ingen anledning att för näringslivets del särbehandla dessa skatter i förhållande till koldioxidskatten. I den mån en eller flera skattenivåer i näringslivet skall sättas lägre än för hushållen bör därför reduktionen av skatten ske proportionellt lika för alla skatteslag. En sådan ordning medför också administrativa fördelar vid den reduktion av skatten som alla företag enligt förslaget i betänkandet kommer att få begära. Hänsyn måste dock tas till att EG:s minimiskatter på el och bränsle alltid måste uppnås.

Nivåer på näringslivsskatten

Nivåerna på skatterna inom näringslivet enligt den s.k. tvånivåmodellen måste bli en avvägning mellan flera olika faktorer. En viktig utgångspunkt är uppdraget i kommitténs direktiv att energi så långt möjligt skall beskattas lika oavsett användningsområden. Detta talar för att den högre näringslivsnivån i två-nivåmodellen borde ligga på samma nivå som dagens nivå för hushållen, den offentliga och privata tjänstesektorn. Den lägre nivån, för de energiintensiva företagen, skulle ligga väsentligt lägre, kanske vid omkring 10 procent av hushållsnivån.

Det finns dock två problem förknippade med så stora skillnader mellan de olika nivåerna i näringslivet. Ett problem är att den ”mjuka övergången” mellan den högre och den lägre nivån måste bli mycket utsträckt och beröra ett stort antal företag. Den lägre nivån uppnås först vid en mycket hög energiintensitet, uttryckt som totala energikostnad i förhållande till produktionsvärde. Många energiintensiva företag som bara ligger strax ovanför gränsen riskerar fortfarande att få en alltför hög skattebelastning.

Ett annat problem kan vara att många företag inom den ”lätta industrin” vid övergången från dagens låga skatt för tillverkningsindustrin till en full hushållsskatt, momentant skulle få alltför stora skattehöjningar. Dessa problem talar för att också modeller med en lägre nivå på näringslivsskatten för icke energiintensiva företag bör övervägas, till exempel i storleksordningen 50 procent av hushållsskatten.

Erfarenheterna från arbetet i utredningen visar att slutligt val av nivåer kräver mer ingående analyser av konsekvenserna för olika delbranscher och företag än vad kommittén utfört. Tyvärr har kommitténs analysarbete hämmats av att det kom igång mycket sent under arbetets gång, då man mycket länge arbetade med den förutfattade meningen att endast en modell, den s.k. näringslivsmodellen, behövde analyseras noggrannare. Därför finns idag ett ofullständigt beslutsunderlag i kommitténs analyser av andra modeller.

En möjlig utgångspunkt för en sådan fördjupad analys kan, enligt min mening, vara den modell som illustreras i tabell A 3.8 i betänkandet. Den visar konsekvenserna av en två-nivåmodell med mjuk övergång, där den allmänna näringslivsnivån ligger på 55 procent av hushållsnivån och den lägre nivån för energiintensiva företag på 10 procent av hushållsnivån. I detta räkneexempel sker differentieringen av skattenivåerna med hjälp av förädlingsvärdekriteriet (energiskatt 0,5 procent av förädlingsvärdet) i energidirektivet. Den exemplifierade modellen är budgetneutral, dvs. den kräver inget ytterligare finansieringstillskott inom eller utom näringslivet.

En sådan modell skulle för tjänsteföretag och lätt industri som inte klassas som energiintensiva, innebära en skatt på elektricitet på 12,5 öre/kWh och på koldioxidutsläpp ca 41 öre/kg CO2 (55 procent av 2003 års hushållsnivå). Den lägre nivån för energiintensiva företag skulle motsvara cirka 2,3 öre/kWh för elektricitet och 7,5 öre/kg CO2 (10 procent av 2003 års hushållsnivå). Inom det intervall där den mjuka övergången mellan nivåerna sker skulle det faktiska skatteuttaget komma att ligga mellan dessa nivåer.

Energisektorn

Utformningen av beskattningen inom energisektorn (fjärr- och kraftvärme samt industriellt mottryck) fordrar särskilda överväganden. Det faktiska skatteuttaget inom denna sektor är idag begränsat på grund av den stora övergång som under senare år skett till obeskattat biobränsle och till följd av olika slags skattelättnader på den fossila el- och värmeproduktionen. Enligt uppgift betalar energisektorn idag knappt 2 miljarder kronor i energirelaterade skatter, varav cirka hälften är skatt på fossila bränslen och den andra hälften är skatt på den el som används i elpannor och värmepumpar.

Den väsentligaste faktorn för att säkra en fortsatt konkurrenskraft för miljövänlig fjärrvärme är, enligt min mening, att en tillräcklig skattenivå upprätthålls för de alternativa icke miljövänliga uppvärmningsformer som nuvarande eller potentiella fjärrvärmekunder kan ha. Kommitténs förslag om en mycket låg beskattning av såväl el som bränslen i hela näringslivet kommer att medföra en väsentligt försämrad konkurrenssituation för den biobränslebaserade fjärrvärmen. Omkring 25 procent av fjärrvärmeföretagens nuvarande kunder är näringslivskunder. Om dessa får en elskatt på 0,5 öre, ingen energiskatt och bara en låg koldioxidskatt på bränslen är risken uppenbar att många företag kommer att välja att i stället för fjärrvärme klara sin uppvärmning med individuell oljeeldning, direktverkande el eller värmepumpar. Det försämrar konkurrenskraften för fjärrvärmeföretagen som tvingas ta ut högre priser av hushålls- och offentliga kunder för att täcka sina fasta kostnader eller subventionera näringslivskunderna. En skattenivå för tjänsteföretag och lätt industri (som är den absoluta huvuddelen av näringslivskunderna) enligt två-nivåmodellen på omkring hälften av hushållsnivån skulle till stor del eliminera detta problem.

När det gäller den interna beskattningen av energisektorn måste, enligt min mening, ytterligare överväganden göras och samordning ske med det planerade införandet av handel med utsläppsrätter 2005. Om utdelningen av utsläppsrätter görs i proportion till den faktiska energiproduktionen inom existerande anläggningar, kommer detta att leda till en stimulans för användning av biobränslen i förhållande till fossila bränslen. Vid elproduktion kommer också biobränslen att gynnas genom införandet av handeln med elcertifikat. Om dessa två styrmedel är tillräckliga,

kan de eventuellt sättas i stället för en fortsatt beskattning i produktionsledet i energisektorn, med undantag av skatt på elförbrukning i elpannor och värmepumpar. Eventuellt kan dock en mindre koldioxidbeskattning fortsatt behöva vara kvar under en övergångstid tills ytterligare erfarenheter av de nya handelsinstrumenten vunnits.

Konsekvenser av modellval

I det följande görs en jämförelse av konsekvenserna mellan dels kommitténs huvudförslag, den s.k. enhetliga näringslivsmodellen med tak, dels mitt förslag om en två-nivåmodell i enlighet med energidirektivet, illustrerat av ovan beskrivna räkneexempel. Det bör dock framhållas att den slutliga och exakta utformningen av en två-nivåmodell kan göras först efter ytterligare fördjupade konsekvensberäkningar. I samband med dessa kan också eventuella modifieringar av nivåer, modell för den mjuka övergången mellan nivåerna, skattefördelningen på olika energislag och kompletterande nedsättningar med hjälp av långsiktiga avtal göras. Den planerade starten av handel med utsläppsrätter 2005 kan också göra det nödvändigt med modifieringar inom beskattningen av främst de energiintensiva företagen.

Ekonomiska effekter för företag

Eftersom utgångspunkten för alla de modeller som studerats i kommittén är att ta bort den nuvarande skillnaden mellan tjänsteföretag och tillverkningsindustri, innebär också alla modeller skattelättnader för tjänsteföretagen och skattehöjningar för den tillverkande industrin. Denna konsekvens är ofrånkomlig om man vill införa en enhetlig skattenivå inom näringslivet. Det som skiljer modellerna åt är hur stora sänkningarna respektive höjningarna blir och hur de fördelas mellan olika branscher och företag. Det skiljer också mellan modellerna hur de förändrade skatterna fördelas på energiskatter och andra typer av skatter.

En budgetneutral två-nivåmodell enligt ovan beskrivna räkneexempel innebär att energiskatterna för den privata tjänstesektorn sänks med ca 2,5 miljarder kronor medan de höjs för de idag

nedsatta sektorerna, dvs. tillverkningsindustrin, jord- och skogsbruket med ungefär lika mycket.

Kommitténs huvudförslag innebär en större minskning av energiskatterna inom den privata tjänstesektorn, knappt 5 miljarder kronor. Denna föreslås finansieras med cirka 3 miljarder kronor inom näringslivet (höjda arbetsgivaravgifter, minskade möjligheter avsätta till periodiseringsfond, höjda skatter på el och dieselolja). Min bedömning är att cirka hälften, dvs. ca 1,5 miljarder kronor, av denna finansiering kommer att direkt eller indirekt beröra tillverkningsindustrin, jord- och skogsbruket. Återstående delar av finansieringen som inte berör näringslivet, cirka 2 miljarder kronor, föreslås av kommittén bäras av hushållen och den offentliga sektorn.

Om man jämför modellernas konsekvenser för den idag lågbeskattade delen av näringslivet (tillverkningsindustrin, jordoch skogsbruket) skiljer det enligt ovanstående analys cirka 1 miljard kronor mellan alternativen (nettokostnadsökningar 2,5 mdkr i två-nivåmodellen, cirka 1,5 mdkr i kommitténs huvudalternativ). Huvuddelen av den skillnaden ligger eller kan läggas på den icke energiintensiva delen av industrin. Kostnadsskillnaden mellan modellerna för de berörda företagen torde i de flesta företag hålla sig inom storleksordningen 0,1–0,2 procent av företagens produktionsvärde. Jag bedömer att detta är en acceptabel skillnad för att uppnå de stora fördelar ur främst miljöstyrningssynpunkt som uppnås med två-nivåmodellen.

Möjlighet till fortsatt grön skatteväxling

Eftersom ett huvudsyfte med kommitténs arbete enligt direktiven var att bereda vägen för att förverkliga strategin om en fortsatt grön skatteväxling, är det givetvis intressant att jämföra kommitténs huvudförslag med mitt förslag också från den utgångspunkten. Riksdagen har satt upp målet om en grön skatteväxling med 30 miljarder kronor 2001–2010. Av dessa har under åren 2001– 2003 skett en växling med 8,3 miljarder kronor. De tre samarbetspartierna socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet är också i samarbetsöverenskommelsen för mandatperioden 2003– 2006 överens om en växling med totalt 12 miljarder kronor för denna period. Sedan 3 miljarder kronor växlats 2003 återstår härav 9 miljarder kronor för åren 2004–2006.

Kommitténs förslag till genomförande och finansiering av en ny näringslivsbeskattning innebär i sig en negativ grön skatteväxling om cirka 2,5 miljarder kronor. Det beror på att en del av de sänkta energiskatterna i tjänstesektorn föreslås finansieras av skatter som inte är gröna, som höjd löneavgift och återställande av periodiseringsfonderna. Kommittén intecknar också utrymme för energiskattehöjningar inom hushållen och den offentliga sektorn med 2 miljarder kronor som annars kunde ha använts i de kommande årens gröna skatteväxlingar. Om kommitténs förslag genomförs under mandatperioden skärps då kraven på andra åtgärder för en grön skatteväxling till 11,5 miljarder kronor (9+2,5) för åren 2004–2006. Samtidigt innebär kommitténs förslag att en väsentlig del av skattebasen för en fortsatt grön skatteväxling rycks undan, nämligen energiförbrukningen i den privata tjänstesektorn och ett möjligt skatteväxlingsutrymme i hushåll och offentlig sektor. Mer skall alltså växlas mot en mindre skattebas, vilket kommer att göra det mycket svårt att med kommitténs förslag klara en fortsatt grön skatteväxling enligt beslutade och överenskomna ramar. Kommitténs förslag är alltså även av detta skäl olämpligt och strider mot de uppsatta direktiven.

En fortsatt grön skatteväxling inom överenskomna ramar blir betydligt lättare att genomföra på ett bra sätt med den av mig föreslagna två-nivåmodellen. Någon kompensation för en negativ skatteväxling enligt kommitténs förslag erfordras inte. Det utrymme för höjda energiskatter inom hushålls- och offentlig sektor som kommittén använder för att finansiera sänkta energiskatter i den privata tjänstesektorn kan i stället användas för grön skatteväxling de närmaste åren. En ytterligare fördel med två-nivåmodellen är att även energiförbrukningen i näringslivet kan användas som bas för en fortsatt grön skatteväxling varvid höjda energiskatter växlas mot sänkta arbetsgivaravgifter. Genom att nivån på energiskatterna i denna modell i viss mening är omvänt proportionell mot företagens energiintensitet (energiintensiva företag kan ha en femtedel till en sjättedel så hög skattesats som ”vanliga” företag), kan en proportionell höjning av nivån i grova drag förväntas kompenseras av en proportionell sänkning av företagens arbetsgivaravgifter. Även på detta område krävs dock mer ingående analyser för att på bästa sätt utforma en fortsatt grön skatteväxling också inom näringslivet.

Reservation

av ledamoten Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

Behov av enkel, överskådlig och långsiktig energibeskattning

Svensk energipolitik präglas för närvarande av i grunden orealistiska och tillväxthämmande utgångspunkter. I fokus för energipolitiken har sedan länge en onödig förtida avveckling av kärnkraften och på senare tid även grön skatteväxling kommit att utgöra stora och förödande hinder mot en sund och positiv utveckling av såväl näringslivet som samhället. Detta har sedan dessutom kombinerats med en flora av politiska panikåtgärder. Det pågår en rad olika utredningar på energiområdet. Begrepp som flexibla mekanismer, långsiktiga avtal, utsläppsrätter, elcertifikat etc. är ständigt i luften och betyder olika saker vid olika tider.

Vi har i Sverige de senaste decennierna upplevt en gasa- och bromsapolitik utan motstycke på energiskatteområdet. Denna politik har i sin tur skapat ett oöverskådligt och obegripligt lapptäcke av skatter, regler och lagar. Aktörerna på marknaden har därmed under en följd av år ställts inför den omöjliga uppgiften att försöka planera och göra långsiktiga investeringar i full vetskap om att de skattepolitiska förutsättningarna ständigt ändras. Det råder dessutom en ständig osäkerhet om Sveriges olika nedsättningsregler inom energiskatteområdet är förenliga med EG:s statsstödsregler.

Mina utgångspunkter för arbetet i Skattenedsättningskommittén har varit följande: • Miljöstyrande skatter ska endast tas ut i produktionsledet. • Fiskala skatter ska endast tas ut i konsumentledet. • Sverige behöver ett enkelt, överskådligt och långsiktigt energi-

skattesystem. • Konkurrensutsatt energiintensiv industri ska ges förutsätt-

ningar att vara kvar i Sverige.

• Den ständigt återkommande problematiken och osäkerheten

kring Sveriges nedsättningsregler och EU:s statsstödsregler

måste lösas. • Den inhemska gränsdragningsproblematiken mellan olika

branscher måste bort. • Effektskatten/produktionsskatten på kärnkraftsel borde ha

funnits med i utredningsdirektiven för helhetsbildens skull.

Skattenedsättningskommitténs förslag om en generell energibeskattning för hela näringslivet tillgodoser till stora delar mina krav. Genom en sådan åtgärd skulle förutsättningarna för att komma till rätta med dagens orimligheter och tvära kast inom energibeskattningen kraftigt öka. Svenskt näringslivs behov av ett långsiktigt, överskådligt och konkurrenskraftigt energiskattesystem skulle kunna förverkligas. Samtidigt skulle den ständigt återkommande osäkerheten om det svenska energiskattesystemet är förenligt med EU:s statsstödsregler kunna undanröjas.

Bra förslag – oacceptabel finansiering

Skattenedsättningskommittén förslag om att beskatta hela näringslivet med en generell energiskattesats är mycket bra. Men eftersom finansieringen enligt kommittédirektivet skall vara en ”...budgetneutral omläggning av skatteuttaget – inom ramen för en fortsatt grön skatteväxling...” bedömer jag att förutsättningarna för att genomföra Skattenedsättningskommitténs utmärkta förslag som mycket små.

Tyvärr har få alternativa förslag till finansiering diskuterats inom ramen för kommitténs arbete. Det är märkligt, men kanske inte överraskande, att de enda alternativa finansieringsförslagen som har presenterats är nya skattehöjningar. Det har i kommittén tyvärr varit helt omöjligt att diskutera en finansiering genom att minska utgifterna. Jag anser att det är möjligt att överväga om olika näringslivsstöd och andra stöd för näringspolitiska ändamål skulle kunna avskaffas helt eller delvis. Motivet för detta är att näringslivet samtidigt kan få betydande lättnader, särskilt inom tjänstesektorn, jämfört med dagens energibeskattning.

Den sammanlagda effekten av den så kallade gröna skatteväxling som på 10 år skall höja energiskatterna med 30 miljarder kronor och kommitténs förslag om ökade energiskatter för hushållen går

inte att försvara. Utredningar, nu senast SOU 2003:2: Fördelningseffekter av miljöpolitik, visar att den så kallade gröna skatteväxlingen får mycket kännbara fördelningseffekter. Det är hushåll med lägre inkomster, flerbarnshushåll samt hushåll i glesbygden som blir förlorarna. På företagarsidan är det jordbruket och gruvsektorn som blir de stora förlorarna.

Det finns en paradox i den så kallade gröna skatteväxlingsidén. Om man menar allvar beträffande syftet med en skatteväxling, dvs. en minskad förbrukning av energi, så minskar ju också det som man skall beskatta och skatteväxla med. Den så kallade gröna skatteväxlingen måste upphöra och som väl är går kommitténs förslag att använda även utan skatteväxling.

En ytterligare höjning av dagens höga bensin- och dieselskatter och höjningen skatten på eldningsolja och el tar jag bestämt avstånd ifrån. Konsekvenserna av att införa en ny skatt (värmeskatt) måste noga övervägas och i dagsläget avvisar jag detta förslag.

Jag anser inte att värmecertifikat ska införas och det har heller inte kommittén tagit ställning för. Ett internationellt system med utsläppsrätter är ett betydligt mera kostnadseffektivt sätt att minska utsläppen än ett certifikatsystem

Kommitténs uppdrag var bland annat att se till att den konkurrensutsatta energiintensiva industrin skulle klara konkurrens från utlandet. Förslaget ger dock inte den konkurrensutsatta industrin tillräckligt bra konkurrensvillkor. Ett sätt att förbättra villkoren skulle kunna vara att ge begränsningsregeln en lägre nivå än förslagets 0,7 procent.

Särskilt yttrande

av ledamoten Ulf Keijer (fp)

Jag biträder föreliggande betänkande från skattenedsättningskommittén vad avser dess resonemang i stort och förordar att kommitténs huvudförslag, den s.k. näringslivsmodellen, läggs till grund för reformering av skattelagstiftningen på området.

Enligt det allmänna kommittédirektivet skall kommittén visa hur förslag som innebär utgiftsökningar eller inkomstminskningar kan finansieras. Redovisningen visar att det föreliggande förslaget kan finansieras, om än med en del negativa konsekvenser. I jämförelse med de avsevärda samhällsvinster som näringslivsmodellen medför, utgör olägenheterna av förslagets finansieringsdel för näringsliv och hushåll ett mer begränsat problem, som dock därmed inte skall förringas.

Jag är av den meningen att finansieringens vidare hantering bör ske i ett mer samlat finanspolitiskt sammanhang. Andra avvägningar kan därvid aktualiseras och andra faktorer än dem kommittén haft att överväga kan få betydelse. Frågor t.ex. om stimulans och tillväxt kan då vägas in, något som får anses ligga utanför kommitténs uppdrag och kompetens. Andra utredningar pågår med betydelse för de frågor som kommittén arbetat med, som också kan komma att påverka.

I det följande utvecklas några utgångspunkter till grund för ovanstående ställningstagande.

Allmänna synpunkter

Sveriges energiförsörjning har under 1900-talet haft en enastående utveckling. Det gäller i första hand elektriciteten. Utbyggnaden av vattenkraften kulminerade på 1950- och 1960-talen. Kärnkraften gav ett lika stort tillskott under 1970- och 1980-talen. Denna goda tillgång på el till internationellt sett låga priser har varit en av förutsättningarna för basindustrins utveckling i vårt land, däribland

gruvindustrin, järnhanteringen, pappers- och massaindustrin, tung kemi och cementtillverkning. Den skapar betydande sysselsättning och är på många platser i Sverige helt avgörande för att infrastruktur och service skall upprätthållas. Lika viktigt är att denna industri skapar betydande kunskapstillväxt inom sina branscher och utgör en viktig avnämare av utbildade civilingenjörer och teknologie doktorer från våra tekniska högskolor.

Även fjärrvärmens utbyggnad i många orter i Sverige huvudsakligen under 1960- och 1970-talen har varit omfattande. Idag utgör ett stort välstrukturerat värmeunderlag en möjlighet till fortsatt betydande inhemsk elproduktion under gynnsamma miljöbetingelser.

Den goda tillgången på el har under de senaste tjugofem åren medfört att nya icke el-specifika marknader kommit till (t.ex. direktverkande el). Samtidigt har en del politiska beslut som baserats på osäkra premisser kunnat passera utan alltför allvarliga konsekvenser för eltillgången till fortsatt gynnsam prisnivå. Den perioden är nu definitivt över för svensk del. Oavsett försök med olika former av sparåtgärder tycks dessutom elanvändningen stadigt öka år efter år. Bland annat för den energiintensiva basindustrins fortsatta utveckling, men också för den allmänna välfärden i Sverige, fordras nu en helt annan och betydligt mer genomtänkt energipolitik för framtiden. Energiskatterna är ett medel för att styra energipolitiken i en sådan önskvärd riktning.

Gällande regler för energibeskattning är komplicerade, har kommit till i olika sammanhang och har ett antal olika målsättningar, inte sällan motstridande. Den höga förändringstakten i regelverket medför osäkerhet. Det finns en betydande fara att långsiktiga investeringar i industri- och energisektorerna uteblir. Vår uthålliga konkurrenskraft gentemot omvärlden avtar vilket i det långa loppet också kommer att påverka välfärd och livsvillkor för den enskilda människan.

Energiskatterna utgör en betydande del av statens inkomster. För närvarande, år 2003, beräknas de uppgå till ca 60 mdr kronor. Just därför att skatterna på energiområdet är höga måste särskilda krav ställas på deras logik, tydlighet och förutsebarhet. Ur liberal synpunkt är detta helt enkelt ett demokratiskt krav. Det måste vara enkelt att förklara för medborgaren också hur energiskatterna betalas. I det avseendet utgör näringslivsmodellen ett avsevärt steg i rätt riktning och är i sig ett viktigt skäl till att förorda denna.

Ett annan liberal utgångspunkt är principen ”the polluter pays”. Genom att kommittéförslaget gör en tydlig åtskillnad mellan miljöpåverkande avgifter/skatter som drabbar insatssidan i olika industriella och andra processer och fiskala skatter som drabbar slutanvändare som hushåll och offentlig verksamhet tillgodoses i allt väsentligt detta krav. Näringslivsmodellen uppfyller i detta hänseende den princip som utvecklades i skatteväxlingskommitténs betänkande.

Betydande fördelar nås också genom att samma regelverk föreslås gälla för hela näringslivet. Skattebelastningen skall inte hänga på till vilken statistiskt bestämd kategori en viss verksamhet har hänförts. En viss verksamhet skall kunna bolagiseras, knoppas av och drivas vidare utan att detta får energiskattekonsekvenser. Det skall heller inte av skatteskäl vara omöjligt för ett fjärrvärmeföretag att kunna offerera värmeleveranser till industriella verksamheter där ett alternativ är egen värmegenerering. Skattereglerna skall inte hindra det som är samhällsekonomiskt och företagsmässigt rationellt. Näringslivsmodellen eliminerar den typen av artificiella hinder.

Modellen stöder också trender i utvecklingen för olika delar av tjänstesidan. Ett exempel är IT-service. Kluster av stora servrar är oerhört energikrävande. Den sannolika utvecklingen är att elanvändningen fortsätter att öka i denna typ av verksamhet medan personalkostnaderna, relativt sett, successivt minskar. Det vore felaktigt att beskatta denna näring på annat sätt än vilken annan industriell verksamhet som helst.

Den vida tillämpning som näringslivsmodellen getts i kommittéförslaget synes ge goda förutsättningar för att minimera gränsdragningsproblem, vilket bör leda till ökad robusthet och förutsebarhet hos regelverket för energibeskattningen. Se dock nedan.

Statsstödsreglerna

Statsstödsreglerna enligt EG-rätten och deras tillåtlighet har behandlats av kommittén. Det föreliggande förslaget (näringslivsmodellen) torde uppfylla gällande rätt med god marginal. Det kan emellertid inte uteslutas att även andra principer för gränsdragningen mellan olika näringar än den kommittén förordar kan komma att visa sig vara förenliga med statsstödsreglerna. Enligt min mening bör svensk skattelagstiftning med god marginal lägga

sig på den säkra sidan i detta hänseende. Tolkningen av EG-rätten är inte självklar. En ständig oro för att svenska regler kan bli föremål för underkännande i en eventuell rättslig prövning är inte önskvärd, särskilt som en dom kan få omfattande ekonomiska följdverkningar. I detta avseende anser jag att kommitténs förslag innebär att en sådan eftersträvad tolkningsmarginal föreligger.

Miljö och energi

En svår fråga, ständigt närvarande, är förhållandet mellan energiomvandling och strävandena på miljöområdet. Det föreligger en genuin konflikt – energiomvandling skapar nästan alltid negativ inverkan på miljön. De vanliga politiska referenspunkterna ger heller inte alltid god vägledning. Åsiktsskillnaderna kan vara väl så djupa inom olika politiska partier som mellan partierna. I regel vill man både ha god miljö och säker tillgång till energi till acceptabla kostnader. Den fråga som man vid varje tidpunkt måste ta ställning till är om omsorgen om miljön i första hand skall vara vägledande och om man inom ramen för detta skall försöka ordna en så bra och billig energiförsörjning som möjligt. Eller är läget sådant att man måste fokusera på frågan om tillfredsställande energiförsörjning och i detta arbete i möjligaste mån ta hänsyn till miljökonsekvenser på kort och lång sikt. Båda ståndpunkterna är givetvis högst försvarbara.

Miljöfrågorna har varit politiskt aktuella under en 20–30-årsperiod medan frågorna om energitillförsel, av skäl som antytts ovan, varit politiskt mindre intressanta. En förskjutning av balanspunkten hos miljö/energikomplexet i riktning mot ett större hänsynstagande till frågorna om hur Sveriges framtida energiförsörjning skall utformas på bästa sätt synes därför vara rimlig och sannolikt också bli nödvändig. Detta behöver inte ens på kort sikt innebära några försämringar i miljöhänseende. Andra miljöfrågor än de som för närvarande främst har varit i fokus kan i stället komma mer i förgrunden.

Biobränsle och spillvärme

Biobränsle har kommit att utvecklas under en tjugoårsperiod till en stor och viktig resurs för uppvärmning i fjärrvärmesystem och enskilda pannor. Under de senaste åren har den utvecklingen accentuerats. Biobränsle är nu fast etablerat i Sverige och kommer successivt att vidareutvecklas. Potentialen bedöms fortsatt god även om de senaste årens kraftiga tillväxt inte fortsätter.

Den i praktiken kraftiga marknadsstyrningen till biobränslenas fördel som åstadkommits genom – internationellt sett – extremt höga koldioxidskatter med åtföljande prisstegringar på biobränslet har dock negativt drabbat alternativanvändning av skogsråvaran i några industriellt viktiga fall. Således är spånskiveindustrin av detta skäl en tynande näring i Sverige. Massaindustrin rapporterar också prisstegringar på massaved (på grund av konkurrens från bränslemarknaden), som gör att lönsamheten pressas. Detta är självklart ingen önskvärd utveckling.

Även för fjärrvärmeförtagen har det tidvis funnits problem med tillförsel av biobränsle. Enligt uppgifter från branschföretag har de senaste årens höjning av koldioxidskatten, senast från 63 öre/kg till 76 öre/kg, heller inte bidragit till ökad biobränsleanvändning, utan endast till ökade kostnader. Man använder redan nu så mycket biobränsle som rimligtvis är möjligt. Det ökade priset på biobränsle har hittills kunnat övervältras på konsumenterna, eftersom fjärrvärmemarknaden i praktiken ofta fungerar som ett oreglerat monopol.

Betänkandet anvisar en del olika alternativ som kan övervägas för att restaurera en del av den minskade konkurrenskraft som näringslivsmodellen på sikt eventuellt kan medföra för biobränsle (och för spillvärme). Av de förslag som har nämnts anser jag att handel med utsläppsrätter, inte minst om detta kan ske inom ramen för EUs regelverk, är att föredra framför olika former av certifikat. Certifikat synes ge ett utrymme för politisk-administrativ klåfingrighet som återskapar osäkerhet av det slag grundprinciperna för näringslivsmodellen syftar till att eliminera.

En intressant fråga i sammanhanget är om man kan separera kolbindningsprocessen vid växandet från koldioxidavgivningen vid förbränning. Nya möjligheter att arbeta med växthuseffekten på energiområdet skulle därmed öppnas. Nya tekniker för omhändertagande av koldioxidutsläpp utvecklas för närvarande. En intressant

sammanställning redovisas i Formas februarinummer 2003 av tidningen ”Miljöforskning för ett uthålligt samhälle”.

Användningen av biobränsle i form av avfall ökar f.n. i Sverige. Dess konkurrenskraft torde knappast minska med den föreslagna näringslivsmodellen med de ökade kvittblivningskostnader som successivt kan förväntas och med ett principiellt förbud mot deponering av brännbart avfall.

Det har framförts att den föreslagna värmeskatten skulle kunna differentieras, så att lägre skatt skulle utgå om värmen var genererad med biobränsle och högre om den kom från kol, olja och gas. Detta vore att införa ett avsteg från grunderna för såväl skatteväxlingskommitténs förslag som för det föreliggande förslaget. Varje avsteg skapar oklarhet, subventionsgraden kan höjas eller sänkas efter läglighet och nya intressenter får anledning att föreslå andra lättnader och undantag. Den enes lättnad blir också den andres börda. Vi är snart tillbaka i dagens moras av övergivna principer och resulterande lappverk. Att – när erfarenhet vunnits och eventuellt vissa väsentliga olägenheter uppenbarats – föra in väl motiverade justeringar, så långt möjligt konforma med näringslivsmodellens huvudprinciper, är en annan sak.

Gränsdragningsproblem

Näringslivsmodellen drar en gräns mellan näringsliv och hushåll eller, för energiomvandlingssektorn mer specifikt, mellan fjärrvärmeleveranser till hushåll och uppvärmning i egen panna. Förslaget om en särskild värmeskatt på värmeleveranser, men inte på ved eller pellets i egen panna, gör att det vid frågan om ny- eller ersättningsinvestering i värmeanläggning uppkommer en favör för den egna biobränsleeldade pannan. Kommittén har ansett detta vara en mindre olägenhet, och jag delar den uppfattningen. Det kan dock finnas skäl för vederbörande myndigheter att observera om en mer systematisk utveckling i den angivna riktningen uppkommer, och i så fall eventuellt föreslå någon form av ytterligare utvidgning av näringslivsmodellens tillämpningsområde.

Kommittén har uppmärksammat de administrativa problem med fördelning och uppbörd av energiskatten som kan komma att drabba fastighetsägare med både hushåll och företag som hyresgäster. Problemen har av kommittén bedömts överkomliga. Ett annat problem med likartad utgångspunkt är de sannolikt många

småföretag där ägaren bedriver näringsverksamhet i samma fastighet som han/hon bebor. Här uppkommer dels ett problem att fastställa energiskatten, dels ett kontrollproblem av samma karaktär som idag finns inom jordbruksnäringen. RSV förutsätts här, liksom idag är fallet, utfärda anvisningar för de schabloner som måste utnyttjas.

Kraftvärme

Kraftvärme bygger på att det finns ett värmeunderlag med tillräcklig betalningsförmåga. När fjärrvärmen byggdes ut i Sverige på 1960- och 1970-talen var ett viktigt skäl just möjligheten att utnyttja fjärrvärmeunderlaget för elproduktion. Utbyggnaden av kärnkraften i Sverige medförde dock att den förväntade ökningen av kraftvärmen till stor del inte kom till stånd, f.ö. till skillnad från vad som skedde i många länder på kontinenten. Elen behövdes inte då, men nu behövs den. Nu finns fjärrvärmeunderlaget, och detta kan nu närmast att betraktas som en naturresurs för elproduktion som måste utnyttjas på bästa sätt.

Två observanda beträffande kraftvärmen bör här nämnas. Det ena är att den ekonomiska marginalen kan vara alltför liten i förhållande till den större affärsrisk som en investering i kraftvärme innebär jämfört med den förhållandevis enklare investeringen i fjärrvärme. Detta är dock ett mindre problem eftersom felinvesteringen trots allt blir relativt begränsad. Värre är det om den dyrare investeringen i kraftvärme inte utnyttjar hela den möjlighet till elgenerering som värmeunderlaget tillåter. Ett exempel är det planerade Ryaverket i Göteborg. En anläggning för fossilgas ger tre gånger bättre elutbyte än en anläggning för biobränsle. Ett ganska enkelt räkneexempel visar att denna extra elekticitet till det svenska systemet, och som ersätter importerad dansk eller polsk kolkondenskraft, totalt sett leder till lägre koldioxidutsläpp än en ”svensk” biobränslelösning.

En stor del av det befintliga värmeunderlaget finns i Stockholmsområdet och Mälardalen, med angränsade regioner. Även detta underlag bör tas till vara på bästa sätt. Fossilgasen bör rimligtvis också här vara ett attraktivt alternativ. Även för tung industri i Bergslagen skulle potentiella miljöförbättringar kunna realiseras om fossilgas i större utsträckning kan ersätta kol i industriella processer.

I betänkandet anges några tänkbara alternativ för att återge fossilgasen den konkurrenskraft visavi olja och kol som gäller för närvarande. Detta innebär dock återigen ett petande i den föreslagna grundmodellen. Det öppnar för fler justeringar i andra avseenden. Jag vill avråda från detta (jämför resonemanget rörande bio ovan). För att stärka fossilgasens möjligheter i Sverige fordras antagligen åtgärder av annat slag. Ett alternativ är att ett stamnät för fossilgas hanteras på samma sätt som stamnätet för elkraft, d.v.s. Svenska Kraftnät svarar för ägande och utbyggnad, dock ordnat så att själva driften av nätet sker med medverkan av branschens aktörer. Därmed ges en signal till branschen att själv våga investera. Flera alternativ innanför eller utanför Svenska Kraftnäts ram kan givetvis skisseras.

Långsiktiga avtal

Långsiktiga avtal som förutsätter specificerade åtgärder för minskad miljöpåverkan är en metod inom ramen för EGs regelverk för att medge tidsbegränsade skattelättnader för enskilda industriföretag som inte klarar sin långsiktiga överlevnad med gällande skatteregler. Som undantag i vissa enstaka fall, och under förutsättning att näringslivsmodellens principiella utgångspunkter kan upprätthållas över tiden, kan denna typ av avtal tid efter annan komma ifråga. Andra modeller för energibeskattning som utretts av kommittén synes närmast förutsätta att långsiktiga avtal blir ett frekvent inslag för att lösa den energiintensiva industrins energiskatteproblem. Detta skulle av olika skäl inte vara acceptabelt. De berörda förhållandena blir därmed ytterligare ett argument för kommitténs huvudförslag.

Finansiering

Som nämnts inledningsvis har kommitténs betänkande visat att huvudförslaget, näringslivsmodellen, också kan finansieras. Ett förslag till finansiering av de ca fem mdr, som förslaget kostar statskassan, kompenseras genom höjningar av vissa skatter och avgifter samt justeringar av skatteregler i övrigt. En tidigare osäkerhet, som nu eliminerats, med viss betydelse för förslagets

finansiering är det sedan länge aviserade energiskattedirektivet från EU rörande minimiskattesatser på el, olja och gas.

Förslaget medför rätt stora omfördelningar mellan olika skattekollektiv. Företag som idag varit haft skattenedsättningar vinner knappast på omläggningen (men strävan har varit att hålla de energiintensiva tillverkningsföretagen skadeslösa), medan företag som tidigare har varit högbeskattade däremot vinner, främst tjänsteföretagen. Detta har beaktats vid utläggningen av finansieringen av förslaget.

Den minskade skatt som energiomvandlingssektorn kan räkna med enligt förslaget förutsätts till stor del kunna föras vidare i form av sänkt pris till sektorns konsumenter. Värmeskatten kan motiveras utifrån ett sådant resonemang. Värmeskatten är dock ett nytt inslag i vår flora av skatter som drabbar varje medborgare, rik eller fattig, och skapar en känsla av déjà vu: ”en ny skatt, som så småningom höjs när statskassan behöver påfyllning”.

Höjningen av arbetsgivaravgifterna kan förefalla logisk ur ett snävt perspektiv. De personalintensiva tjänsteföretagen vinner på omläggningen av energibeskattningen och ”har råd” att betala något mer skatt på lönerna. I grunden är detta dock ingen lycklig väg att anträda. Skatten på arbete borde i första hand sänkas, inte höjas.

Skatt på olja, el och gas, liksom på bensin och diesel är helt enkelt kompletterande inkomster för att få förslaget att gå ihop på finansieringssidan. Enskilda fastighetsägare belastas naturligtvis ytterligare, utöver de fastighetskatter och förmögenhetsskatter som framför allt drabbar människor i storstadsområdena. I detta avseende blir kommittéförslaget en illustration till de problem högskattesamhället medför när både rimliga och nödvändiga förenklingar av skattesystemet i en sektor omedelbart får icke önskvärda återverkningar i andra delar av samma system. Ur industrins och jordbruksnäringens synpunkt är dieselskatten den mest skadliga.

Som jag framhållit inledningsvis menar jag att frågan om hur skattenedsättningskommittén huvudförslag för reformering av energiskatterna skall finansieras får hanteras i ett mer samlat finanspolitiskt sammanhang. Fler aspekter än de kommittén har haft att beakta kan därvid på ett friare sätt bli föremål för analys och överväganden. En reformering av energibeskattningen längs de huvudprinciper som skattenedsättningskommittén föreslår får dock inte äventyras av att rimliga förslag till finansiering av omläggningen generellt avvisas. Inte heller på detta område kan man både äta kakan och ha den kvar.

Särskilt yttrande

av ledamoten Per Rosengren(v)

Utredningen har på ett mycket tydligt sätt åskådliggjort problematiken inom det svenska energibeskattningssystemet. Inte minst gäller det förhållandet mellan EG:s statsstödsregler och den nationella utformningen av energibeskattningen. De ständiga förändringar/anpassningar som vi tvingats till under de gångna åren visar också på behovet av enklare och mer långsiktigt regelsystem. Av direktivet framgår också att vårt förslag ska klara EG:s statsstödsregler.

Av de analyserade modellerna är det bara den av kommittén föreslagna modellen som uppfyller de krav som ska ställas på en ny energibeskattningsmodell. Visserligen innebär den att den nuvarande energibeskattningen inom övrigsektorn inom näringslivet upphör (så när som på EG:s beslutade minimibeskattning av el på 0,5 öre per kWh). De alternativ som analyserats visar att de inte är möjliga att införa, antingen på grund av konkurrensskäl eller på grund av konflikten med EG:s statsstödsregler. Det är i och för sig olyckligt att vi inte har full frihet att helt själva välja modell för vår beskattning, men medlemskapet i EU innebär att vi har att följa de regler som är tvingande.

Det återstår nu för regeringen att väga samman Skattenedsättningskommitténs förslag med de förslag som läggs i Flex-Mex 2delegationen och det regelsystem som gäller för elcertifikaten. Dessutom återstår att analysera i vilken utsträckning det behövs en koldioxidrelaterad bränsleskatt inom värmeproduktionssektorn för att garantera biobränslenas konkurrenskraft. Det är av största vikt att den pågående övergången till förnyelsebara bränslen inte bromsas upp.

När det gäller finansieringen så kan man naturligtvis ifrågasätta valet att låta hushållen och den offentliga sektorn stå för en del av denna när det i stort sett bara är övrigsektorn inom näringslivet som gynnas. Jag har dock valt att inte reservera mig i denna del,

även om jag hellre hade sett att man helt slopade möjligheten för aktiebolag att göra avsättningar till periodiseringsfond. Eftersom vi har en proportionell bolagsskatt så är behovet av denna typ av resultatreglering inte lika stor som för enskilda firmor och handels/kommanditbolag. Ett borttagande av avsättningsmöjligheten för aktiebolag skulle i princip innebära att man inte skulle behöva höja arbetsgivaravgiften.

Särskilt yttrande

av experterna Bernt Gustafsson och Gunnar Rabe

Sammanfattning

Vi tillstyrker utredningens huvudförslag att gå över till den s.k. näringslivsmodellen med en enhetlig energibeskattning för hela näringslivet, utökad med en begränsningsregel för de mest energiintensiva företagen. Begränsningsregeln bör dock justeras. Vi delar också utredningens grundläggande bedömning att en positiv elskatt för hela näringslivet kan förväntas ge upphov till betydande samhällsekonomiska effektivitetsförluster. Däremot har vi starka invändningar mot finansieringen av reformen. Bland annat anser vi att en finansiering via höjd löneskatt är helt oacceptabel.

Inledning

Kommittén har haft till uppdrag att utreda utformningen av regler för nedsättning av skatt på energi som förbrukas för uppvärmning och drift av stationära motorer inom sektorer som är utsatta för internationell konkurrens.

Kommittén visar att dagens system ger stora snedvridningseffekter genom att delar av näringslivet och till och med delar av samma företag beskattas olika. En analys som kommittén låtit genomföra visar också elprisernas stora betydelse för de svenska företagens val mellan att lokalisera verksamhet i Sverige eller utomlands.

Kommittén drar av båda dessa skäl slutsatsen att det ur ett samhällsekonomiskt perspektiv finns mycket goda skäl att behålla nollskattesatsen på el för näringslivet. Vidare finner kommittén att på lång sikt kan en positiv elskatt på näringslivet förväntas ge upphov till betydande samhällsekonomiska effektivitetsförluster.

Vi delar denna bedömning.

Kommittén konstaterar vidare att beskattningen av industrins energianvändning i övriga EU-länder ligger på en låg nivå jämfört med Sverige och att sådan beskattning i princip inte alls förekommer i våra utomeuropeiska konkurrentländer.

Kommittén tydliggör i sitt avsnitt om värdet av att gå före i miljöpolitiken att Sverige tillhör de länder som, i termer av samhällsekonomiska kostnader, är minst lämpade att ännu mer gå före i miljöpolitiken. Kommittén refererar här till ett SNS-projekt vari framkommit att en isolerad svensk gå före-politik skulle leda till en utslagning av tung svensk industri, en industri som i dag tillhör de världsledande från energi- och miljösynpunkt. Dessutom har förslag redan framställts i andra länder om att det svenska egenpåtagna minus fyraprocentsmålet borde innebära att dessa länder inte skulle behöva ta på sig lika höga kostnader för att skära ned utsläppen.

Det måste med skärpa framhållas att teknikutvecklingen är internationell och att den endast i mycket begränsad utsträckning påverkas av svenska interna beskattningsåtgärder.

Kommittén drar slutsatsen att det inte är genom kostsamma, men globalt sett ineffektiva, åtgärder som Sverige kan göra en insats utan genom att Sverige är en drivande kraft i det internationella förhandlingsarbetet.

Vi delar även denna bedömning. Kommittén fullföljer i stort sett det grundläggande resonemang

som framförts bland annat i Skatteväxlingskommitténs betänkande SOU 1997:11, att miljöstyrande skatter skall tas ut i produktionsledet och fiskala skatter i konsumtionsledet. Kommittén tar också ett samlat grepp över förhållandet mellan energiskatter och elcertifikat. Samma helhetsgrepp skulle behöva tas med systemet för handel med utsläppsrätter.

Den fördel svenska energiintensiva företag haft i form av lägre elpriser än konkurrenter i exempelvis Tyskland har denna vinter förbytts i sin motsats. Redan dessförinnan hade till följd av avregleringen i norra Europa priserna i stort sett blivit desamma. Detta är ett starkt argument för att inte fortsätta att belasta industrin med högre skatter än omvärlden vilket blir följden i samtliga föreslagna modeller för energibeskattning med den finansiering som föreslås. För att likställa konkurrenskraften borde CO2-skatten i stället sänkas. Vi vill framhålla att det finns starka skäl att utvärdera om den svenska högskattepolitiken på energiområdet rentav är kontraproduktiv ur miljösynpunkt.

I sammanhanget får heller inte glömmas bort den högst betydande kostnadshöjning för el som införandet av elcertifikat kommer leda till, för alla de branscher som inte är undantagna.

Kommittén framhåller också att eftersom marginalutbudet av el i Sverige främst kommer från dansk och tysk el, producerad i kondensverk med låg verkningsgrad, kommer en importminskning, orsakad av högre elskatt i Sverige, att leda till lägre elproduktion i Tyskland och Danmark. Dessa länder har låg eller ingen beskattning av denna typ av elproduktion. Det betyder i praktiken att svenska konsumenter genom högre elskatt får bära bördan av att minska Danmarks och Tysklands koldioxidutsläpp.

Kommittén analyserar också grön skatteväxling och lyfter fram klarsynt kritik. Branschanalyserna i kapitel 3 är mycket klargörande. Detta är såvitt vi förstår första gången som effekterna för den svenska industrin av en skatteväxlingspolitik redovisats på detaljerad branschnivå. Resultaten visar vilka fullkomligt orimliga konsekvenser som skulle uppstå om fortsatt skatteväxling också skulle komma att omfatta näringslivet. Förhoppningsvis leder kommitténs slutsatser till en tillnyktring i den hittills förda politiken.

Avsaknaden av en enhetlig beskattning av bränslen blir alltmer besvärande. Den höga skatten på olja, samtidigt som biobränslen inte beskattas alls, skapar en konstlad prisbild och leder till att värdefulla råvaror eldas upp i stället för att förädlas inom landet. Att göra en utvärdering av dessa förhållanden har tyvärr inte ingått i kommitténs uppdrag, men borde i stället ingå i den översyn av energibeskattningen som kommittén aktualiserat till följd av förslaget om en värmeskatt.

Kommittén föreslår att det s.k. metallurgiavdraget tas bort med motivering att den eftersträvade skattefriheten kan åstadkommas med hjälp av andra regler i systemet. Vi vill framhålla att, även om mycket talar för att kommitténs tolkning är riktig, bör effekterna av en sådan förändring analyseras i samband med implementeringen av energiskattedirektivet. Avdraget bör således för säkerhets skull vara kvar tills vidare.

Val av energiskattemodell

Kommittén har analyserat ett stort antal modeller för utformningen av energiskattesystemet och har slutligen fastnat för den s.k. näringslivsmodellen. Modellen innebär att en enhetlig energiskattenivå tillämpas för hela näringslivet, kombinerat med en gemensam nedsättningsregel för de mest energiintensiva företagen. I detta avseende utgör modellen en mycket radikal sanering av den vildvuxna och närmast godtyckliga flora av skattesatser som idag karaktäriserar den svenska energibeskattningen. Den modell som föreslås borde ha goda förutsättningar att – med vissa mindre justeringar – ge långsiktigt stabila spelregler för näringslivets energibeskattning. Den skulle göra mycket för att undanröja den osäkerhet för näringslivet som politiska vindkantringar, tidsbegränsade undantag och ständiga statsstödsprövningar av nu gällande energiskattesystem ger. Som kommittén konstaterar har bara sedan år 1995 reglerna i energiskattelagen ändrats ett femtiotal gånger. Det krävs inga mer betydande kunskaper för att förstå vilken skada den hittills förda politiken haft för tillväxt och miljö. Kommittén finner att övriga analyserade modeller har så stora brister och svagheter att de inte kan läggas till grund för ett reformerat energiskattesystem.

Vi instämmer i kommitténs slutsatser och vill snarast förstärka dem. De andra modellerna är fullkomligt otänkbara, också av det skälet att de innehåller samhällsekonomiskt skadligt höga energiskatter.

Näringslivsmodellen ger sänkta energiskatter för andra företag än sådana som idag bedöms falla in under de tämligen snäva definitioner på företag som är berättigade till nedsättning. Denna sänkning av energiskatterna för företag i allmänhet är välkommen och behövlig eftersom det inte är ovanligt att företag kan ha betydande kostnader för energi trots att de inte bedöms som ”energiintensiva”.

Enligt hushållsmodellen skulle alla företag betala samma energiskatt som hushållen, med undantag för de mest energiintensiva. Effekten för annan tillverkningsindustri än energiintensiv skulle bli att flera års löneökningsutrymme i sin helhet skulle behöva tas i anspråk, alldeles bortsett från effekten på investeringarna. Skattehöjningen skulle kosta dessa företag mer än 1,5 miljarder kronor.

Den alternativa näringslivsmodellen (fullfinansieringsmodellen) innehåller i båda sina varianter sådana energiskattesatser, om än lägre än i hushållsmodellen, att nyinvesteringar i energiintensiv industri skulle bli olönsamma, varför också den är fullkomligt otänkbar. Den föreslagna nedsättningsregeln skulle inte på långt när vara tillräcklig. Särskilt skulle annan tillverkningsindustri än energiintensiv industri drabbas hårt genom kraftigt höjda energiskatter, utan möjlighet till nedsättning. Denna industri är till stora delar lika internationellt konkurrensutsatt som energiintensiv industri.

Samma resonemang gäller för den s.k. tröskelmodellen. Eftersom tillämpningen av tröskeln naturligen ger besvärande tröskeleffekter förekommer modellen i en modifierad variant, där dessa effekter reduceras antingen trappstegsvis eller icke-linjärt enligt en matematisk formel. I klartext betyder detta att det skulle bli svårt att i förväg räkna ut energiskattebelastningen och dessa modeller måste därför även av detta skäl avvisas, alldeles bortsett från de alltför höga energiskattenivåer som föreslås.

Energiskattesystemet är för närvarande extremt komplicerat och svårgenomträngligt. En stor fördel med näringslivsmodellen är att systemet skulle bli enkelt, transparent och lättförståeligt. Att ersätta dagens system med en tröskelmodell, som förslagsställaren inte ens lyckats förklara för kommitténs ledamöter, vore minst sagt olyckligt.

Modellen kan också ifrågasättas ut statsstödssynpunkt. Vårt nuvarande system med flera skattenivåer är föremål för granskning av EU-kommissionen. Vi kan inte förstå annat än att tröskelmodellen i den icke-linjära versionen måste innebära ett stort antal olika skattenivåer, teoretiskt sett ett oändligt antal. Med statsstödsreglernas terminologi skulle det betyda ett stort antal olika stödnivåer. Att få statsstödsgodkännande för något annat undantag än en generell procentsats som kommittén föreslår torde knappast vara möjligt.

Särskilt i resonemangen kring tröskelmodellen förekommer också en del egendomliga resonemang. Det framställs som om företag som kommer över en tröskel, och därmed får lägre skatt, inte längre skulle ha ekonomiska incitament att hålla nere sin energiförbrukning. Det måste med skärpa framhållas att för företag som har hög energiförbrukning utgör kostnaden för denna en betydande del av den totala kostnadsmassan för företaget. Även om

skatten i sin helhet togs bort skulle incitamenten att hålla nere energiförbrukningen finnas kvar.

Finansiering

Borttagandet av elskatten och sänkningen av koldioxidskatten för andra företag än tillverkningsföretag uppskattas av kommittén ge ett bortfall för statskassan på 5 miljarder kronor. Det betonas att siffrorna är osäkra eftersom energistatistiken är bristfällig.

Kommitténs huvudförslag är en finansiering enligt följande:

Finansiering Netto, mnkr

Löneavgift + 0,3 procent 1 790 Periodiseringsfonderna

Dessutom föreslås en takregel vid 0,7 % av försäljningsvärdet för energiintensiva företag. EU:s minimiskattesatser måste dock alltid betalas.

Generellt sett medför kommitténs förslag väsentliga skattesänkningar för tjänsteföretagen och skattehöjningar för tillverkningsindustrin. Många svenska företag, bland annat praktiskt taget hela tillverkningsindustrin, verkar i dag på en internationellt konkurrensutsatt marknad. Dessa företag skall naturligen så långt möjligt inte behöva bära någon finansiering för omläggningen. I sammanhanget måste noteras att tillverkningsindustrin i betydligt högre grad än tjänstesektorn verkar på en internationellt sett konkurrensutsatt marknad och således inte kan övervältra ökade kostnader på sina köpare.

Tillverkningsindustrin har redan internationellt sett höga energiskatter, även med hänsyn tagen till dagens nedsättningar och nollskatten på el. Dessa skatter är dessutom till stor del enbart fiskala och har ingenting med miljön att göra.

Riksdagen har upprepade gånger slagit fast att den svenska energipolitikens mål är att på kort och lång sikt trygga tillgången på el och annan energi på med omvärlden konkurrenskraftiga villkor. Avregleringen av elmarknaderna i Europa har lett till att de svenska elintensiva företagens kostnadsfördel avseende elen i stort sett helt har eliminerats. Att i det perspektivet höja elskatten för dessa företag syns märkligt.

Höjningen av skatten på el borde därför kompenseras med en sänkning av nivån på den föreslagna begränsningsregeln från 0,7 till 0,5 %. En sänkning till 0,5 % kostar mycket lite, men skulle ta bort större delen av skattehöjningen. Den skulle dessutom för några företag innebära en skattesänkning och utgöra en välkommen, om än symbolisk, påbörjad anpassning av energiskatterna till omvärlden. Signalvärdet av en sådan anpassning kan inte underskattas.

Även den av oss föreslagna 0,5-procentsnivån måste dock kompletteras med möjlighet att gå ner till 0 med tillämpning av den metod som anvisas i det nya energiskattedirektivet, dvs. med tillämpning av frivilliga avtal. Att detta blir nödvändigt visas i betänkandet av siffrorna i tabell 3.22, varav framgår att mer än hälften av löneökningsutrymmet annars skulle försvinna för flera branscher.

Den föreslagna dieselskattehöjningen bör inte genomföras, eftersom den genom påverkan på transportkostnaderna framförallt drabbar de varuproducerande branscherna, de branscher som inte får någon nytta av energiskattesänkningarna.

Elskatten för företag som skulle omfattas av begränsningsregeln är idag rent fiskal. Det spelar ingen roll för deras förbrukning om priset är exempelvis 24 öre utan skatt eller 24,5 öre med skatt. Skatten blir bara en tillkommande kostnad som försvårar och hämmar deras konkurrensmöjligheter. Som vi upprepade gånger framhållit är det en fullständigt felaktig uppfattning att höga energiskatter skulle reducera deras förbrukning eftersom förbrukningen är en nödvändig del i processen. Det blir i stället så att när kostnaderna blir för höga dras produktionen ned. Så har också i verkligheten skett denna vinter som vi har sett när elpriserna dragit iväg.

En höjning av löneskatten som metod att finansiera omläggningen vore av flera skäl mycket olycklig. Sverige har redan i utgångsläget bland världens högsta socialavgifter. Arbetsmarknaden är f.n. kärv i svensk ekonomi, med (kraftigt) stigande arbetslöshet i farans riktning. Den internationella konjunkturen är därtill svag, vilket riskerar förvärra problemen. Sverige står inför en omfattande avtalsrörelse, samtidigt som lönebildningen ännu fungerar dåligt. Det statliga Medlingsinstitutet lyfte i sin årsrapport nyligen (26 februari 2003) fram en rad illavarslande tecken och pekade bland annat på hur lönekostnaderna i Sverige fortfarande stiger snabbare än konkurrentländer. Mot denna bakgrund måste ytterligare kostnadsfördyringar i form av höjda socialavgifter avvisas.

Sunda offentliga finanser är ett absolut grundkrav i all diskussion om finanspolitiska åtgärder. En alltför inskränkt kameral syn på finanspolitiken kan emellertid motverka just detta krav. Finanspolitiken ska naturligtvis få debet och kredit att gå ihop. Lika viktigt är att finanspolitiken inte motverkar ekonomins möjligheter att växa. Finanspolitiken måste därför även utformas med målet att möjliggöra och underlätta ekonomisk tillväxt. En statisk analys blir alltså inte relevant att lägga till grund för en diskussion om finansiering av reformer. En finansieringsdiskussion blir meningsfull först då syftet med reformen inkluderas i analysen.

Det är också angeläget att finanspolitiken inte enbart reduceras till en mekanisk sammanställning av ett stort antal smala frågor på enskilda sakområden. Tvärtom måste tonvikt ligga på att göra övergripande prioriteringar, där olika politikområden vägs mot varandra. Även härvidlag är det nödvändigt att stimulans för ekonomisk tillväxt tillmäts särskild betydelse i analysen. Allt för stor uppmärksamhet på frågor om statisk fördelning riskerar däremot att leda fel.

Mot bakgrund av ovanstående bör frågan om finansiering analyseras i tre steg, enligt följande.

1. De föreslagna förändringarna på energiskatteområdet genererar tillväxt och reducerar därmed finansieringsbehovet.

En sänkning av energiskatterna för tjänstesektorn skulle med största säkerhet ge upphov till en rad positiva effekter för ekonomin.

För det första pekar ekonomisk teori på att en diskriminerande skattelagstiftning kan resultera i en högre total energiförbrukning

än om skatten inte fanns överhuvudtaget, eller om den totala skatten var lägre och samtidigt ickediskriminerande, något som också kommittén funnit. Detta då den diskriminerande skatten medför en förvrängning av produktionsfaktorernas relativpriser, till förmån för energiintensiv produktion och på bekostnad av arbetsintensiv produktion.

En följd av en lägre energiskattenivå för tjänstesektorn är att förvrängningen av produktionsfaktorernas relativpriser minskar eller till och med helt försvinner. Följden blir att ekonomins resursutnyttjande ökar, vilket leder till en generellt högre ekonomisk tillväxt.

Utöver ovan nämnda relativprisförändring innebär en sänkt energiskatt för tjänstesektorn en sänkt faktisk produktionskostnad. Detta medför en ytterligare positiv effekt för tjänstesektorns produktion, med högre ekonomisk tillväxt som följd.

Det finns sammantaget anledning att utgå ifrån att en sänkt energiskatt för tjänstesektorn medför en tilltagande aktivitet, vilket i sin tur resulterar i högre totala skatteintäkter. Finansieringsbehovet minskar därigenom.

2. Sverige har världens högsta skattetryck. Finansiering bör mot den bakgrunden inte i första hand sökas genom ytterligare skattehöjningar, utan genom minskade utgifter.

För det fall det redan intjänade reformutrymmet (enligt ovan) är otillräckligt, finns en rik flora av utgiftsområden att nagelfara. ! Transfereringarna i de offentliga finanserna uppgår till

500 miljarder kr, nära hälften av den totala utgiftsmassan.

Åtskilliga tillväxthämmande problem har anknytning till dessa utgiftsområden. Exempelvis de skenande sjukförsäkringsutgifterna (fördubbling på 5 år), de höga marginaleffekterna för

bland annat ensamstående småbarnsföräldrar med låga

inkomster (bland annat till följd av nuvarande utformning av reglerna för bostadsbidrag) samt den otillräckliga skillnaden i ekonomiskt utbyte mellan att arbeta respektive att inte göra det.

! Bland utgifter med direkt koppling till företagssektorn finns

t.ex. utgifter för arbetsmarknad och arbetsliv på drygt

60 miljarder kr. Närmare hälften av utgifterna inom detta

politikområde avser arbetsmarknadspolitiska utbildningsprogram. Ett stort antal studier, bland annat från statens eget

institut för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, har visat att dessa program haft liten effekt, och ibland t.o.m. motverkat sysselsättningen.

! Stora delar av regionalpolitiken har direktkoppling till

företagssektorn. Typiska anslag är ”Allmänna regionalpolitiska åtgärder”, ”Åtgärder för landsbygdens miljö och struktur”, ”Näringslivsutveckling”. Flera omfattande studier, bland annat från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (Ds 1999: 50) har visat hur regionalpolitiken drar betydande kostnader

utan nämnvärda effekter för att stimulera tillväxten i

ekonomin. En utgiftsvolym om ca 70 miljarder kr årligen identifieras för den s.k. stora regionalpolitiken, i vilken bland annat inkluderas kommunikations-, utbildnings-, utjämnings-,

arbetsmarknads- (delvis nämnt ovan) och EU-relaterade

politikområden. ! Andra utgiftsområden (som delvis berörts ovan) är ca

3,5 miljarder kr till olika näringspolitiska ändamål.

Vart och ett av de områden som anvisats ovan rymmer tillräckliga utgiftsmassor, som skulle kunna omdisponeras för att finansiera skattelättnader inom tjänsteföretagsområdet. Det exakta urvalet av utgiftsområden som bör minskas bör ske inom ramen för övergripande prioriteringar för finanspolitiken. Kommitténs åliggande att anvisa finansiering får härmed anses vara mer än väl uppfyllt.

3. I den mån skattehöjningar – trots det ovan nämnda – ändå kan bli aktuella, bör dessa ske på områden där de har minst skadlig verkan på ekonomins tillväxtförmåga.

Normalt minimeras de snedvridande effekterna av skatter på ekonomins funktionssätt när skatterna tas ut i konsumtionsled och hos icke konkurrensutsatta konsumenter. Det huvudsakliga skatteområdet är därmed moms, samt i någon mån övriga konsumtionsskatter (energi, trafik, alkohol och tobak). Ett problem är samtidigt att Sverige redan i utgångsläget har världens högsta momssats samt genomgående relativt höga punktskatter, åtminstone vad gäller konkurrensutsatta skatteobjekt (som exempelvis industrins energiskatter).

Om det av politiska skäl befinns nödvändigt att höja specifikt företagsrelaterade skatter är det från näringslivets och ett allmänt tillväxtfrämjande perspektiv att djupt beklaga. I stället bör frågan hanteras inom ramen för i första hand punkterna 1 och 2 ovan.

Särskilt yttrande

av experten Göran Lagerstedt

Kommittén har prövat och utvärderat några alternativa skattemodeller. I modellen som föreslås, den s.k. näringslivsmodellen, delas samhällsekonomin i två delar, näringsliv respektive hushåll inklusive myndigheter. Denna modell stämmer mycket väl överens med vad som redovisats i Skatteväxlingskommitténs betänkande och dessutom med idéer som energibranschföreningarna Svensk Energi, tidigare Svenska Kraftverksföreningen, Svenska Gasföreningen och Svenska Fjärrvärmeföreningen gemensamt framfört under flera år. Att miljöstyrande skatter tas ut i produktionsledet och skiljs från de fiskala som tas ut i konsumtionsledet – är en hållbar grund till ett långsiktigt stabilt energiskattesystem som är enkelt och effektivt. Det är nödvändigt med en helhetssyn på energiskatter och avgifter. För att inte komplicera systemet ytterligare måste en samordning ske med övriga styrmedel som elcertifikat och handel med utsläppsrätter.

Näringslivet inklusive elproduktionen föreslås visserligen få Europas högsta koldioxidskattenivå men stora delar av de ur konkurrenssynpunkt negativa effekterna elimineras genom ett generellt skattetak för energiintensiv industri inklusive el och värmeproduktion. Svensk naturgaseldad kraftvärme får därmed möjligheter att på elmarknaden konkurrera med kolkondens i Sverige och vår omvärld.

För att vara konsistent saknar förslaget en viktig del som berör den föreslagna värmeskatten.

Energiskatt på biobränslen

Kommittén föreslår en fiskal värmeskatt på ca 3 öre per kWh värme som skall tas ut på värmeleveranser till hushållen inklusive offentliga sektorn. Därutöver föreslås höjningar av energiskatterna på el, olja och naturgas inom hushållssektorn. Samtidigt motsätter sig

emellertid kommittén en fiskal skatt på kommersiella biobränslen. Detta innebär att uppvärmning med el, olja gas och fjärrvärme, inklusive fjärrvärme som baseras på biobränsle, får relativt försämrad konkurrenskraft jämfört individuell biobränsleeldning inom hushållssektorn. I realiteten innebär detta även ett ekonomiskt incitament att gå över från fjärrvärme till individuell biobränsleeldning. Denna värmeskatt, som är en fiskal skatt och inte en styrande skatt, skall generera skatteintäkter. Varje gång den höjs, när andra fiskala skatter höjs, ökas därmed incitamentet ytterligare för individuell eldning med biobränslen. Detta är såväl ur konkurrenssynpunkt som miljösynpunkt felaktigt. Individuell eldning med biobränslen utgör redan idag ett miljöproblem. En energiskatt på kommersiella biobränslen, av samma storleksordning som värmeskatten på värmeleveranser, bör således införas.

Bilaga 1

Kommittédirektiv

Översyn av regler för nedsättning av Dir. energiskatter för vissa sektorer 2001:29

Beslut vid regeringssammanträde den 19 april 2001.

Sammanfattning av uppdraget

Inför arbetet med att förverkliga strategin för fortsatt grön skatteväxling tillkallas en kommitté med parlamentarisk sammansättning. Denna skall utreda utformningen av regler för nedsättning av skatt på energi som förbrukas för uppvärmning och drift av stationära motorer inom sektorer som är utsatta för internationell konkurrens. Vidare skall kommittén analysera och föreslå lämpliga kriterier för vad som bör anses vara konkurrensutsatt verksamhet och i vad mån detta bör motivera energiskattelättnader.

Kommittén skall utreda förutsättningarna för en annan avgränsning av området för energiskattenedsättning för de konkurrensutsatta sektorerna än vad som gäller i dag. Kommitténs förslag till utformning av reglerna för energiskattenedsättning skall omfatta beskattning av såväl fossila bränslen som el. För att uppnå en samhällsekonomiskt god energianvändning bör beskattningen av energi vara så likartad som möjligt inom olika samhällssektorer. För en liten öppen ekonomi som den svenska skall undantagen från denna regel inte vara större än vad som är motiverat av konkurrensskäl och av globala miljöhänsyn och vad som krävs för att uppnå ett hanterbart system. En viktig del av uppdraget är att analysera effekterna av olika avgränsningar av det nedsättningsberättigade området på gränsytorna mot andra sektorer, som t.ex. tjänstesektorn samt el- och värmeproduktionen. En annan uppgift är att belysa samspelet mellan en generellt lägre skattenivå för energiförbrukning inom en brett avgränsad del av samhället och behovet av individuella nedsättningsregler.

Kommittén skall kartlägga energikostnadsstrukturen i de aktuella sektorerna samt vidare undersöka bränsle- och elanvändningen för olika ändamål i skilda industriprocesser. Vidare skall kommittén redovisa den relativa kostnaden för användningen av energiprodukter i förhållande till olika kostnader i verksamheten samt bedöma hur stor del av energiförbrukningen i olika processer som är att hänföra till annat ändamål än motordrift eller uppvärmning. Kommittén skall analysera konsekvenserna av sina förslag för de berörda verksamheterna när det gäller bl.a. deras konkurrenskraft. Vid en analys av effekterna skall den totala inverkan av en budgetneutral omläggning av skatteuttaget – inom ramen för en fortsatt grön skatteväxling – med höjda energiskatter och sänkta skatter, främst på arbete, kartläggas och beaktas. Vid utformningen av sina förslag skall kommittén beakta riktlinjerna för energibeskattningen i 1997 års energiöverenskommelse och de av riksdagen fastställda nationella miljökvalitetsmålen samt verka för att förslagen ligger i linje med regeringens strävan mot att skapa en socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbar utveckling i Sverige. Kommittén skall följa utvecklingen inom EU och justera analysen efter de EG-rättsliga förutsättningarna. Särskilt skall EU:s regler om statligt stöd beaktas.

Utredningsarbetet skall vara avslutat senast den 31 december 2002.

Bakgrund

Gällande energiskatteregler

Regler om beskattning av bränslen och el finns i lagen (1994:1776) om skatt på energi. Skattelättnader gäller i form av att ingen energiskatt och en reducerad koldioxidskatt betalas för fossila bränslen som används för uppvärmning och drift av stationära motorer vid tillverkningsprocessen i industriell verksamhet eller i yrkesmässig jordbruks-, skogsbruks- och vattenbruksverksamhet (inklusive växthusnäringen). Detta innebär att dessa sektorer betalar en fast procentuell andel av den koldioxidskatt som gäller för övriga sektorer (andra näringsgrenar och hushållssektorn). För år 2000 var andelen 50 procent. Koldioxidskattehöjningen från den 1 januari 2001 utformades så att skattebelastningen för industrin blev oförändrad. Detta innebär att det numera är 35 procent av koldioxidskatten som betalas av de skattenedsatta sektorerna. En

nollskattesats gäller för el som förbrukas i de angivna sektorerna. Begreppet tillverkningsprocess i industriell verksamhet definieras utifrån den officiella statistik som används för näringsgrensindelning, Standard för svensk näringsgrensindelning (SNI).

Utöver dessa generella skattelättnader kan företag med stor energiförbrukning erhålla viss ytterligare nedsättning av koldioxidskatten. Om den koldioxidskatt som belastar ett företag inom de angivna näringarna överstiger 0,8 procent av försäljningsvärdet, sätts skatten ned så att endast 12 procent av den överstigande skattebelastningen återstår. Gemenskapsrättens minimiskattesatser på mineraloljeprodukter får dock inte underskridas.

Utöver 0,8-procentsregeln finns en annan möjlighet till nedsättning av koldioxidskatten på kol och naturgas (1,2-procentsregeln). Denna regel kan endast tillämpas av företag som framställer produkter av andra mineraliska ämnen än metaller, dvs. cement-, kalk-, sten- och glasindustrin. Giltigheten av 1,2-procentsregeln är tidsbegränsad till och med utgången av år 2002.

Grön skatteväxling

En offentlig utredning, Skatteväxlingskommittén, har granskat idén om en grön skatteväxling och redovisade i januari 1997 sitt betänkande Skatter, miljö och sysselsättning (SOU 1997:11). Kommitténs uppgift var att utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv analysera de miljöstyrande inslagen i den dåvarande skattelagstiftningen och mot bakgrund av denna analys undersöka förutsättningarna för en ökad miljörelatering av det svenska skattesystemet. Kommitténs slutsats var att det går att ta ytterligare steg i en grön skatteväxling om det sker på ett varsamt och balanserat sätt. Vidare presenterade kommittén en modell för hur energiskattesystemet kunde utformas i syfte att göra det mer överskådligt och stabilt samtidigt som miljörelateringen ökade.

Skatteväxlingskommitténs modell utgår från de element som finns i dagens skattesystem och det faktum att miljörelaterade skatter bör tas ut så generellt som möjligt för att uppnå bästa styreffekt. Utgångspunkten är således att alla fossila bränslen och biobränslen skall beskattas med följande skattekomponenter. • Energiskatt, som omstruktureras så att den blir proportionell

mot energiinnehållet.

• Koldioxidskatt, som fortsätter att vara proportionell mot netto-

utsläppet av koldioxid. • Svavelskatt, som är oförändrat proportionell mot svavel-

innehållet. • Trafik- och miljöskatt, vars belopp tillåts variera mellan olika

bränslen för att ta hänsyn till särskilda miljöeffekter och andra externa kostnader som är trafikrelaterade.

I dagens energiskattesystem tillämpas en reducerad skattenivå för energi som förbrukas för uppvärmning och drift av stationära motorer inom tillverkningsindustrin samt jordbruks-, skogsbruksoch vattenbruksnäringarna. I Skatteväxlingskommitténs modell behålls en sådan reducerad skattenivå, som innebär att endast koldioxidskatt och svavelskatt tas ut. För att lösa de problem som i dag finns med beskattningen av el- och värmeproduktion skapas en ordning där dessa sektorer beskattas enligt samma principer som gäller för tillverkningsindustrin. I stället för att energiskatt tas ut på de bränslen som används vid el- och värmeproduktion utgår i stället konsumtionsskatt på el och värme vid leverans till slutkonsument.

I budgetpropositionen för 2001 dras riktlinjerna upp för en reformering av energiskattestrukturen med utgångspunkt i Skatteväxlingskommitténs principskiss. Ett successivt införande av Skatteväxlingskommitténs modell bedöms kunna skapa en energiskattemiljö som säkerställer en effektiv miljöstyrning och en offentlig-finansiell varaktig finansiering av sänkta skatter på arbete. Reformen skall ske stegvis. Vad gäller de konkurrensutsatta sektorerna uttalas att det reducerade skatteuttaget för dessa bör behållas samt att alternativa avgränsningar av det konkurrensutsatta området med generellt sett reducerad skatt skall utredas.

För att förverkliga strategin för fortsatt skatteväxling uttalas i budgetpropositionen att vissa områden behöver utredas vidare. Ett av dessa är således utformningen av nedsättningssystemet för tillverkningsindustrin samt jordbruks-, skogsbruks- och vattenbruksnäringarna.

Energiförbrukning i konkurrensutsatta sektorer

I takt med höjningar av energi- och koldioxidskatterna har frågan om gränsdragningen av det område som omfattas av reducerade skattesatser blivit av stor betydelse för företagen. Beskattningsmyndigheten har, sedan det nuvarande industriskatteregelverket infördes den 1 januari 1993, ställts inför olika gränsdragningsproblem. Det handlar dels om en verksamhet skall anses vara industriell eller inte, dels om vad som skall rymmas inom begreppet tillverkningsprocess.

Den tekniska utvecklingen har gått mycket snabbt, inte minst under senare delen av 1990-talet. Detta har fått betydelse inte minst för gränszonerna mellan forskning, utveckling, konstruktion och liknande. Det har sålunda visat sig svårt att dra en enkel och lätt tillämpad gräns om vad som skall rymmas inom begreppet tillverkningsprocess och vad som faller utanför och alltså skall omfattas av full skatt.

Ett exempel på fall, där tolkningen av begreppet tillverkningsprocess skapat problem, är teknikföretag. I dessa företag är den största delen av arbetet med att ta fram aktuella produkter sällan fysiskt utan består i stället av utveckling och anpassning av dataprogram och liknande. En fråga som således inställer sig är i vilken utsträckning energiförbrukningen vid annat än rent fysiskt arbete bör berättiga till skattenedsättning.

En fortsatt successiv höjning av energiskatterna aktualiserar även den grundläggande frågan om vilka kriterier som bör ligga till grund för att en sektor eller grupp av företag skall vara berättigade till skattelättnader. Tanken bakom att tillämpa skattelättnader för tillverkningsindustrin och jordbrukssektorn har varit att ge företag inom dessa sektorer rimliga internationella konkurrensförutsättningar, eftersom beskattningen i företagens konkurrentländer i många fall ligger på en betydligt lägre nivå än i Sverige. Vid en bedömning av förändringarna i konkurrenskraft är dock inte enbart energiskatterna utan också andra förhållanden som de totala energikostnaderna, transportavstånd och kostnader för arbetskraft av betydelse. I en liten öppen ekonomi som den svenska har det således ansetts som nödvändigt att beakta situationen för de konkurrensutsatta sektorerna vid utformningen av skattereglerna. I syfte att skapa ett enkelt och förhållandevis lättadministrerat system har den statistiska näringsgrensindelningen valts som avgränsning för vilka företag som är berättigade till skattenedsätt-

ning. I syfte att minska gränsdragningsproblemen har vissa närliggande sektorer, skogsbruket samt uppfödning av fisk och vattenväxtodling (vattenbruk) i energiskattesammanhang jämställts med jordbruket. Det är dock uppenbart att energiförbrukningen hos enskilda företag inom såväl enskilda grupper som mellan olika grupper av företag varierar högst väsentligt.

En ytterligare fråga som inställer sig är vilka kriterier som bör användas för att fastlägga att en sektor eller grupp av företag är konkurrensutsatta och i vad mån detta är ett skäl för skattenedsättning och i sådant fall hur stor denna skattelättnad skall vara. Här aktualiseras en avvägning mellan ett enkelt, överskådligt och lätt administrerbart energiskattesystem och en önskan att enbart ge skattelättnader till de företag som är mest utsatta för internationell konkurrens.

Vid bedömningen måste också de totala kostnadsmässiga konsekvenserna för företagen av en grön skatteväxling beaktas. Grön skatteväxling medför höjda energiskatter och sänkta skatter, främst på arbete.

För avgränsningen av nedsättningsområdet finns åtminstone tre renodlade alternativ såvitt gäller generella, icke företagsanknutna, nedsättningsregler. Vid valet mellan de olika alternativen aktualiseras en avvägning mellan å ena sidan önskemål att ha brett verkande incitament för effektiv och miljövänlig energianvändning, å andra sidan önskemål att undvika en för hög skattebelastning för företag som arbetar i internationell konkurrens.

(1) Ingen generell nedsättning alls medges. Detta skulle göra det nödvändigt med individuella nedsättningsregler i princip av det slag som gällde före 1993 års energiskatteomläggning.

(2) Det slag av generell nedsättning som gäller i dag, där ett brett definierat område av näringslivet undantas från energiskatt och viss del av den normala koldioxidskatten. Beroende på vilken koldioxidskattenivå som väljs aktualiseras även i detta fall individuella nedsättningsregler.

(3) Området för generell nedsättning avgränsas på ett snävare sätt än i dag, exempelvis till på ett visst sätt definierade energiintensiva företag. En sådan snävare avgränsning skulle öka miljöincitamenten i energibeskattningen samtidigt som det finns en risk för att nya avgränsningsproblem kan uppkomma. Dessa avgränsningsproblem kan även för detta alternativ aktualisera individuella nedsättningsregler.

En viktig aspekt att beakta vid utformningen av nationella nedsättningsregler är de begränsningar som följer av EG-rätten. Av stor betydelse är därvid såväl rent skatterättsliga direktiv som de gemenskapsrättsliga regler om statligt stöd, som syftar till att förhindra att konkurrensen snedvrids på den gemensamma marknaden. En allmän tendens inom gemenskapsrätten är att enhetlighet och harmonisering betonas, vilket innebär att möjligheterna till olika typer av särregleringar blir allt svårare att tillämpa. Ett exempel är kommissionens alltmer återhållsamma inställning till nationella undantag med stöd av artikel 8.4 i mineraloljedirektivet. Nya riktlinjer för godkännande av statligt stöd på miljöområdet gäller från och med februari 2001. Dessa ger endast medlemsstaterna ett begränsat utrymme – såväl i omfattning som tidsrymd – att tillämpa olika särlösningar för vissa typer av verksamheter som det kan finnas anledning att överväga vid generellt höga skattenivåer.

Uppdraget

Den allmänna utgångspunkten för uppdraget skall i princip vara att energi så lång möjligt skall beskattas likartat oavsett användningsområden. Detta främjar en samhällsekonomiskt effektiv resursanvändning där incitamenten för energieffektivisering och miljöstyrning blir likartade i olika samhällssektorer. För en liten öppen ekonomi som den svenska skall undantagen från denna regel inte vara större än vad som är motiverat av konkurrensskäl och av globala miljöhänsyn och vad som krävs för att uppnå ett hanterbart system. Inom områden med nedsatt skatteuttag är det viktigt att tillämpa andra styrmedel för energieffektivisering och miljöstyrning.

Behovet av skattelättnader för konkurrensutsatta sektorer och utform-

ningen av dessa

Kommittén skall närmare utreda förutsättningarna för en annan avgränsning än vad som gäller i dag av det område inom vilket energiskattelättnader bör tillämpas. En viktig aspekt är att belysa samspelet mellan en generellt lägre skattenivå för energiförbrukning inom en brett avgränsad del av samhället och behovet av individuella nedsättningsregler.

I uppdraget ingår att behandla olika alternativ till utformningen av en avgränsning samt vilka effekter på energikostnader, lönsamhet m.m. en övergång till andra avgränsningar bedöms få för olika delar av tillverkningsindustrin samt skogsbruks-, vattenbruks- och jordbruksnäringarna (inklusive växthusnäringen). Analysen bör omfatta vilka sektorer eller grupper av företag som bör omfattas av skattelättnaderna samt för- och nackdelar som olika avgränsningar bedöms medföra på gränsytorna mot andra sektorer, t.ex. tjänstesektorn samt el- och värmeproduktion. Faktorer att beakta är bl.a. den skattemässiga behandlingen av el- och värmeproduktion som sker inom industrin samt hur fjärrvärmeleveranser till och från nedsättningsberättigade företag behandlas. En utgångspunkt bör vara att söka skapa ett enkelt och hållbart system, som fungerar väl i den framtida reformerade energiskattestruktur som skall ligga till grund för den fortsatta skatteväxlingen. Kommittén skall i detta arbete bland annat använda och värdera det material som presenterades i Ds 2000:73 Utvärdering av Skatteväxlingskommitténs energiskattemodell.

Kommitténs analyser och förslag avseende avgränsningen av nedsättningsområdet skall omfatta beskattningen av såväl fossila bränslen som el. Det ankommer på kommittén att analysera och föreslå lämpliga kriterier för vad som bör anses vara konkurrensutsatt verksamhet och i vad mån detta bör motivera energiskattelättnader. Bland de faktorer som kriterierna kan baseras på finns sådant som i vilken utsträckning priserna på företagets/branschens produkter är internationellt bestämda. Vid analysen av lämpliga kriterier och eventuella förslag om nya kriterier bör beaktas det angelägna i att ha enkla och stabila regler där gränsdragningsproblem, för företag och skatteförvaltning, så långt möjligt bör undvikas. Efter valet av kriterier står det kommittén fritt att föreslå lämpliga former för skattelättnaderna.

Kommittén skall kartlägga energikostnadsstrukturen inom tillverkningsindustrin samt jordbruks-, skogsbruks- och vattenbrukssektorerna samt redovisa den relativa kostnaden för användningen av energiprodukter, såväl för uppvärmning som för råvaruändamål, i förhållande till arbetskraft och andra kostnader i verksamheten. I den mån förslagen i förhållande till dagens regler innebär en förändrad avgränsning av det område som omfattas av rätten till skattenedsättning, skall motsvarande kartläggning göras av energikostnadsstrukturen. Vid analysen av påverkan på den internationella konkurrenskraften av en budgetneutral grön skatteväx-

ling skall inverkan på företagens totala kostnader såväl genom höjda skatter på energi som sänkta skatter, främst på arbete, beaktas. Av gemenskapsrätten följer att skatt inte skall tas ut på mineraloljor som förbrukas för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning. Denna regel gäller enligt den svenska energiskattelagstiftningen för alla skattepliktiga bränslen, dvs. även kol och naturgas. Tillämpningen av regeln har stor betydelse för åtskilliga företag, särskilt mot bakgrund av de skattehöjningar som ägt rum under senare år. Energiskatteutredningen behandlade i sitt betänkande Ny lag om skatt på energi – en teknisk översyn och EGanpassning (SOU 1994:85) tolkningen av såväl begreppet ”annat ändamål än motordrift eller uppvärmning” som den närliggande bestämmelsen om skattefrihet för bränslen som används i en process där bränslet i allt väsentligt används för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning. Energiskatteutredningen redovisade i samband härmed en kartläggning av bränsleanvändningen för olika ändamål i skilda industriprocesser. Kommittén skall uppdatera den översyn som Energiskatteutredningen gjorde och överväga behovet av förändringar.

Regeln om skattefrihet vid användning av energivaror för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning är även tillämplig för energiskatten på el. Mot bakgrund av den nu gällande nollskattesatsen för el som förbrukas i tillverkningsindustrin, har den angivna regeln i praktiken ingen betydelse vad gäller el. I syfte att få ett mer fullständigt underlag för sina överväganden om elskattelättnader för konkurrensutsatta sektorer, skall dock kommittén – på samma sätt som Energiskatteutredningen gjorde beträffande de fossila bränslena – göra en genomgripande kartläggning av elförbrukningen med avseende på olika användningsområden inom skilda processer inom tillverkningsindustrin samt jordbruks-, skogsbruks- och vattenbrukssektorerna. Därvid skall bedömas hur stor del av elförbrukningen i olika processer som är att hänföra till annat ändamål än motordrift eller uppvärmning.

Det finns även andra bestämmelser i lagen om skatt på energi som är av betydelse för beskattningen av industrins energianvändning. Det rör sig främst om frihet från energi- och koldioxidskatt för bränslen som förbrukats för framställning av mineraloljeprodukter och andra skattepliktiga produkter samt för kolbränslen och petroleumkoks som förbrukats i metallurgiska processer. Den första punkten är av stor betydelse särskilt för raffinaderier och

petrokemisk industri, medan den andra punkten i huvudsak är av betydelse för den svenska stålindustrin.

Kommittén skall överväga samspelet mellan de olika reglerna om energiskattelättnader och skattefrihet som företag inom de konkurrensutsatta sektorerna kan dra nytta av och vid behov föreslå lämpliga förändringar.

Vid utformningen av sina förslag skall kommittén beakta riktlinjerna för energibeskattningen i 1997 års energiöverenskommelse och de av riksdagen fastställda nationella miljökvalitetsmålen samt verka för att förslagen ligger i linje med statsmakternas strävan mot att skapa en socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbar utveckling i Sverige.

Översyn av uppbördsreglerna för elbeskattningen

Utvidgningen av den generellt nedsatta koldioxidskatten till att även gälla jord- och skogsbruket tydliggjorde behovet av ett nytt sätt att ta ut energiskatt på el samt dess kopplingar till det nedsatta skatteområdet. Avregleringen av elmarknaden har förändrat både förhållanden och villkor på marknaden, med exempelvis ökade möjligheter för kunderna att välja elleverantör. Reglerna och systemet för uttag av energiskatt på el har däremot inte förändrats och det finns därför ett behov av en översyn av dessa regler. Kommittén skall sålunda göra en sådan översyn. Denna skall innefatta såväl den generella uppbyggnaden av uppbördsreglerna för energiskatten på el som frågor om utformningen och nivån vad gäller administrativa gränser för när skattelättnader skall medges. Särskilt skall undersökas i vad mån energiskattereglerna kan förändras i syfte att skapa ett mer lätthanterligt och administrativt enklare uppbördssystem för såväl jord- och skogsbruksnäringen (inklusive växthusnäringen) som tillverkningsindustrin. I detta sammanhang bör den administrativa enkelheten vägas mot möjligheterna till effektiv miljöstyrning.

Övriga frågor

Det står kommittén fritt att även lämna förslag till förändringar i andra närliggande frågor, än de som uttryckligen behandlats i dessa direktiv.

Kommittén skall följa utvecklingen inom EU och justera analysen efter de EG-rättsliga förutsättningarna. Därvid skall man särskilt beakta EG:s regler om statligt stöd vid utformningen av förslag som innefattar särregler för den svenska industrins och jordbrukets energibeskattning. Särskilt de nya riktlinjer för godkännande av statligt stöd på miljöområdet som gäller från och med februari 2001 – och de begränsningar på medlemsstaternas nationella handlingsutrymme som dessa lägger – bör uppmärksammas i sammanhanget. Höjningar av koldioxidskatten kan accentuera behovet av särregleringar för konkurrensutsatta näringar, varvid EG:s statsstödsregler är av avgörande betydelse.

Kommittén bör vidare följa och ta hänsyn till resultaten av det fortsatta arbetet, såväl nationellt som internationellt, med att utveckla system för handel med utsläppsrätter och handel med gröna certifikat m.m. Vidare skall samråd ske med den delegation eller den arbetsgrupp som regeringen har för avsikt att tillsätta senare med uppgift att föreslå ett svenskt system för tillämpning av Kyotoprotokollets flexibla mekanismer. Kommittén skall också samråda med den särskilda utredare, som regeringen har tillkallat, med uppdrag att utforma ett system för certifikathandel baserat på kvoter för användningen av el från förnybara energikällor (dir. 2000:56). Inom Regeringskansliet studeras långsiktiga avtal om energieffektiviserande åtgärder för olika sektorer av industrin. Kommittén bör beakta detta arbete. Detsamma gäller behandlingen inom EU av kommissionens förslag till rådets direktiv om omstrukturering av gemenskapens ramverk för beskattning av energiprodukter, KOM (97) 30 av den 12 mars 1997.

Som ett underlag för sina överväganden skall kommittén undersöka motsvarande lagstiftning i några för svenskt näringsliv viktiga konkurrentländer, som t.ex. Danmark, Finland, Nederländerna, Storbritannien och Tyskland.

Redovisning av uppdraget

För kommitténs arbete gäller regeringens generella direktiv om att redovisa de regionalpolitiska konsekvenserna av framlagda förslag (dir. 1992:50), om att pröva offentliga åtaganden (dir. 1994:23), om att redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser (dir. 1994:124) samt om att redovisa konsekvenserna för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet (dir. 1996:49). Vidare skall

kommittén redovisa konsekvenserna av små företags villkor i enlighet med 15 § kommittéförordningen (1998:1474). Därvid skall en analys göras på sätt som beskrivs i Kommittéhandboken (Ds 2000:1 kapitel 7.6). I detta arbete har kommittén möjlighet att samråda med SimpLex-enheten vid Näringsdepartementet.

Kommittén skall redovisa resultatet av sitt arbete senast den 31 december 2002. Det står kommittén fritt att dessförinnan redovisa delar av arbetet i ett eller flera delbetänkanden.

(Finansdepartementet)

Bilaga 2

Branschorganisationer och enskilda företag som kommittén sammanträffat med under utredningsarbetet

Vid flertalet möten har kommittén representerats av ordföranden och sekretariatet. Vid mötena har branschorganisationerna i flera fall representerats av företrädare för enskilda företag. Dessa företag anges emellertid inte särskilt. De företag som anges är i stället de som träffat kommittén i huvudsak i egenskap av det enskilda företaget. - Cementa AB - Föreningen Sveriges Skogsindustrier - Gröna näringens riksorganisation (GRO) - Göteborg Energi AB - Jernkontoret - Kemikontoret - Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) - Svensk Energi - Svensk Energiförvaltning AB - Svenska Bioenergiföreningen SVEBIO - Svenska Fjärrvärmeföreningen - Svenska Gasföreningen - Svenska Gruvföreningen - Svenska Kalkföreningen - Svenska Kolinstitutet - Svenska Petroleum Institutet (SPI)

- Svenska Torvproducentföreningen STPF - Svenska Trädbränsleföreningen - Svenska Träskivefabrikanters Förening - Sveriges Möbelindustriförbund - Sveriges Tvätteriförbund - Sydkraft AB - Sågverkens Riksförbund - Trä- och Möbelindustriförbundet

Bilaga 3

Tjänstesektorn i siffror

Enligt Statistiska centralbyråns ekonomiska översikt för det totala näringslivet fanns år 2000 totalt 526 816 företag i Sverige. 118 989 av dessa var varuproducerande företag, medan 407 827 företag var tjänsteproducenter. Med varuproducerande företag avses här jordoch skogsbruk, fiske, industriverksamhet samt energi- och byggföretag (SNI-grupperna 01–45). Med tjänsteföretag avses handels- och tjänsteföretag (SNI-grupperna 50–93) exklusive finansiella företag (SNI 65–67) .

Näringslivet består mestadels av småföretag. 98 procent av tjänsteföretagen, och 95 procent av de varuproducerande företagen hade mellan 0 och 19 anställda. Sett till hela näringslivet, hade genomsnittsföretaget fyra anställda. Medeltalet anställda i den varuproducerande sektorn var åtta, medan tjänsteföretagen (exkl. den finansiella sektorn) i genomsnitt hade tre anställda .

De små företagen hade 30 procent av det totala antalet anställda år 2000. Inom tjänstesektorn fanns 37 procent av de anställda i storleksklassen 0–19 anställda. Bland de anställda i varuproducerande företag hade nästan hälften (drygt 43 procent) sin anställning hos företag med fler än 250 anställda.

Näringslivets bidrag till bruttonationalprodukten (BNP) uppgick år 2000 till 1 249 miljarder kronor. Av detta stod de tjänsteproducerande företagen för 56 procent. Under perioden 1997–2000 ökade tjänsteföretagen sitt bidrag till BNP med igenomsnitt 8,7 procent per år. Motsvarande värde var 4,6 procent för de varuproducerande företagen.

Nationalräkenskaperna redovisar även de finansiella företagen. Med tonvikt på tjänstesektorn, ger tabell 1 en sammanfattande bild

1 Det bör noteras att Företagsstatistiken i redovisningen av antal företag på juridisk form anger antalet företag i Sverige till 840 591. Man inkluderar då även ideella föreningar (ca 130 000), enskilda näringsidkare som bedriver jordbruk, skogsbruk, jakt eller fiske, samt den finansiella sektorn (6 594 företag år 2000). 2 Om inte annat anges, är uppgifterna hämtade från NV 19 SM 0201.

av varuproducerande respektive tjänsteproducerande företag år 2000. Nationalräkenskapernas definitioner av produktionsvärde och förädlingsvärde skiljer sig från Företagsstatistikens . Produktionsvärdet motsvarar total nettoomsättning (bruttoomsättning minus fakturerade skatter) i traditionell affärsbokföring, medan förädlingsvärdet definieras som produktionsvärdet minus insatsförbrukning.

Tabell 1. Produktion och sysselsättning inom tjänstesektorn jämfört med varusektorn, 2000

Produktionsvärde Förädlingsvärde Sysselsatta Arbetade

SNI 2 2 3 4

(baspris ) (baspris ) (medelantal ) timmar 01–45 Varuproducenter 1 727 245 604 628 11 218 196 308 50–95 Tjänsteproducenter 1 731 567 940 142 17 453 287 769 50–52 Parti- och detaljhandel 311 252 207 006 5 425 92 193 55 Hotell och restauranger 68 076 30 629 1 170 18 855 60–64 Transport-, magasinerings och kommunikationsföretag 344 733 148 701 2 909 48 368 65–67 Kreditinstitut och försäkringsbolag 123 453 74 447 959 14 827 70–74 Fastighetsbolag, uthyrnings- och företagsservicefirmor 738 838 400 552 4 461 74 555

Nationalräkenskaperna framställs enligt ENS 95 (Europeiska Nationalräkenskapssystemet (ENS 95 är EU:s tillämpning av SNA 93 (System of National Accounts) som är en internationell rekommendation av FN, OECD, EU, IMF och Världsbanken). Företagsstatistiken är anpassad till företagsekonomiska begrepp.

80–85 Utbildnings-, hälso- och sjukvårdsföretag 62 359 39 143 1 240 18 481 90–95 Andra samhälleliga och personliga tjänster 82 856 39 664 1 289 20 490 Löpande priser, miljoner kronor. 100 personer. 10 000 timmar. Källa: SCB, Årsvisa nationalräkenskaper.

Som framgår av tabellen är produktionsvärdet något högre i den tjänsteproducerande än i den varuproducerande sektorn. Även när det gäller sysselsättning, arbetade timmar och förädlingsvärde uppvisar tjänstesektorn de högsta värdena. Inom tjänstesektorns delbranscher återfinns flest antal sysselsatta inom parti- och detaljhandeln respektive inom fastighetsbolag, uthyrnings- och företagsservicefirmor.

Tjänstesektorns delbranscher

Följande avsnitt är en sammanfattning i tabellform av utvecklingen inom tjänstesektorns delbranscher.

Tabell 2. Parti- och detaljhandelns utveckling mellan 1995 och 2000 respektive 2001

Sysselsatta Arbetade

1 2 3

SNI 50–52 2000 1995 (medelantal ) timmar

2001/1995 2001/1995 Produktionsvärde, baspris 311 252 254 221 5 483/ 5 209 91 543/ 89 162 Förbrukning, mottagarpris 104 246 89 536 Förädlingsvärde, baspris 207 006 164 685 - Övriga produktionsskatter 7 481 3 843 + Övriga produktionssubventioner 457 208 Förädlingsvärde till faktorpris 199 982 161 050 Egentlig lön 107 704 82 281 Arbetsgivares kollektiva avgifter 35 845 28 665 Driftsöverskott, brutto 56 433 50 104

SNI-kod 50–52, parti- och detaljhandel, inkluderar bland annat handel med och service av motorfordon, detaljhandel med motorfordon, parti- och agenturhandel utom med motorfordon (t.ex. agenturhandel med jordbruksråvaror, levande djur, textilråvaror, bränsle, malm, metaller, industrikemikalier, kontorsutrustning, datorer och partihandel med blommor, växter, livsmedel, tobak frukt, grönsaker, kött, mejerivaror, elartiklar, parfym, kosmetika, medicinsk utrustning, alkoholhaltiga och andra drycker) samt detaljhandel utom med motorfordon (t.ex. varuhus- och stormarknadshandel, apotekshandel, postorderhandel, torg- och marknadshandel, butikshandel med frukt, kött, fisk- och skaldjur, hälsokost, konfektyrer, skodon, tidningar, ur, fotoutrustning, glasögon, böcker, pappersvaror, båtar, antikviteter, färger, instrument och noter).

100 personer. 10 000 timmar. Löpande priser, miljoner kronor. Källa: SCB, Årsvisa nationalräkenskaper och NR 10 SM 0101.

Tabell 3. Hotell- och restaurangbranschens utveckling mellan 1995 och 2000 respektive 2001

Sysselsatta 3

1 2 Arbetade timmar

SNI 55 2000 1995 (medelantal )

2001/1995

2001/1995 Produktionsvärde, baspris 68 076 50 874 1 202/1 067 19 205/17 377 Förbrukning, mottagarpris 37 447 29 991 Förädlingsvärde, baspris 30 629 20 883 - Övriga produktionsskatter 927 459 + Övriga produktionssubventioner 95 54 Förädlingsvärde till faktorpris 29 797 20 478 Egentlig lön 14 641 10 954 Arbetsgivares kollektiva avgifter 4 455 3 599 Driftsöverskott, brutto 10 701 5 925 SNI-kod 55, hotell- och restaurangverksamhet, inkluderar även konferensanläggningar, campingplatsverksamhet, stugbyverksamhet, barverksamhet, drift av personalmatsalar, catering och centralköksverksamhet. 100 personer. 10 000 timmar. Löpande priser, miljoner kronor. Källa: SCB, Årsvisa nationalräkenskaper och NR 10 SM 0101.

Tabell 4. Transport-, magasinerings- och kommunikationsföretagens utveckling mellan 1995 och 2000 respektive 2001

Sysselsatta Arbetade

1 2 3

SNI 60–64 2000 1995 (medelantal ) timmar

2001/1995 2001/1995 Produktionsvärde, baspris 344 733 244 164 2 966/2 684 48 980/45 495 Förbrukning, mottagarpris 196 032 27 817 Förädlingsvärde, baspris 148 701 116 347 - Övriga produktionsskatter 5 637 2 684 + Övriga produktionssubventioner 1 378 1 277 Förädlingsvärde till faktorpris 144 442 114 940 Egentlig lön 67 114 49 933 Arbetsgivares kollektiva avgifter 23 471 17 883 Driftsöverskott, brutto 53 857 47 124

SNI-kod 60–64, transport-, magasinerings och kommunikationsföretag, inkluderar t.ex. järnvägstransport, linjebussverksamhet, kollektivtrafikverksamhet, taxitrafik, transport över hav, kustsjöfart, lufttransport, stödtjänster till transport, resebyråverksamhet samt post- och telekommunikationer. 100 personer. 10 000 timmar. Löpande priser, miljoner kronor. Källa: SCB, Årsvisa nationalräkenskaper och NR 10 SM 0101.

Tabell 5. De finansiella företagens utveckling mellan 1995 och 2000 respektive 2001

Sysselsatta Arbetade

1 2 3

SNI 65–67 2000 1995 (medelantal ) timmar

2001/1995 2001/1995 Produktionsvärde, baspris 123 453 104 326 978/856 14 763/13 846 Förbrukning, mottagarpris 49 006 34 339 Förädlingsvärde, baspris 74 447 69 987 - Övriga produktionsskatter 4 580 932 + Övriga produktionssubventioner 18 68 Förädlingsvärde till faktorpris 69 885 69 123 Egentlig lön 28 935 20 515 Arbetsgivares kollektiva avgifter 11 041 7 583 Driftsöverskott, brutto 29 909 41 025 SNI-kod 65–67, kreditinstitut och försäkringsbolag, dvs. finansiell verksamhet. 100 personer. 10 000 timmar. Löpande priser, miljoner kronor. Källa: SCB, Årsvisa nationalräkenskaper och NR 10 SM 0101.

Tabell 6. Utvecklingen för fastighetsbolag samt uthyrnings- och företagsservicefirmor mellan 1995 och 2000 respektive 2001

Sysselsatta 3

1 2 Arbetade timmar

SNI 70–74 2000 1995 (medelantal )

2001/1995

2001/1995 Produktionsvärde, baspris 738 838 506 046 4 787/3 444 78 500/56 309 Förbrukning, mottagarpris 338 286 201 425 Förädlingsvärde, baspris 400 552 304 621 - Övriga produktionsskatter 29 101 18 249 + Övriga produktionssubventioner 10 005 33 668 Förädlingsvärde till faktorpris 381 456 320 040 Egentlig lön 113 381 66 994 Arbetsgivares kollektiva avgifter 40 010 23 434 Driftsöverskott, brutto 228 065 229 612

SNI-kod 70–74, fastighetsbolag, uthyrnings- och företagsservicefirmor, inkluderar bland annat fastighetsverksamhet (t.ex. exploatering av och handel med egna fastigheter, markexploatering, fastighetsförmedling och fastighetsförvaltning på uppdrag), uthyrning av fordon och maskiner utan bemanning samt av hushållsartiklar och varor för personligt bruk (t.ex. biluthyrning, uthyrning av fartyg, uthyrning av flygplan, uthyrning av jordbruksmaskiner och jordbruksredskap, uthyrning av kontorsmaskiner inkl. datorer, videofilmuthyrning), databehandlingsverksamhet (t.ex. konsultverksamhet avseende maskinvara eller system- och programvara, databasverksamhet, underhåll och reparation av kontors- och bokföringsmaskiner samt databehandlingsutrustning), forskning och utveckling (t.ex. naturvetenskaplig, teknisk, medicinsk, lantbruksvetenskaplig, samhällsvetenskaplig eller humanistisk forskning och utveckling) samt andra företagstjänster (t.ex. juridisk och ekonomisk konsultverksamhet, holdingverksamhet, patentbyråverksamhet, redovisning, bokföring, revision, skatterådgivning, marknads- och opinionsundersökning, arkitekt och teknisk konsultverksamhet, teknisk provning och analys, reklam, arbetsförmedling, rekrytering, detektiv- och bevakningsverksamhet, säkerhetstjänst, rengöring och sotning, lokalvård, fotoverksamhet, kontorsservice, översättningsverksamhet grafisk formgivning, inkasso- och kreditkontrollverksamhet, mäss-, kongress- och dagkonferensverksamhet). 100 personer. 10 000 timmar. Löpande priser, miljoner kronor. Källa: SCB, Årsvisa nationalräkenskaper och NR 10 SM 0101.

Tabell 7. Utbildnings-, hälso- och sjukvårdsföretagens utveckling mellan 1995 och 2000 respektive 2001

Sysselsatta 3

1 2 Arbetade timmar

SNI 80–85 2000 1995 (medelantal )

2001/1995

2001/1995 Produktionsvärde, baspris 62 359 34 647 1 372/905 20 029/13 561 Förbrukning, mottagarpris 23 216 14 750 Förädlingsvärde, baspris 39 143 19 897 – Övriga produktionsskatter 1 391 534 + Övriga produktionssubventioner 748 1 021 Förädlingsvärde till faktorpris 38 500 20 384 Egentlig lön 21 200 12 311 Arbetsgivares kollektiva avgifter 295 4 203 Driftsöverskott, brutto 10 005 3 870 SNI-kod 80–85, utbildnings-, hälso- och sjukvårdsföretag inkluderar bland annat utbildnings-

väsendet (t.ex. grundskoleutbildning, gymnasial utbildning, högskoleutbildning, vuxenutbildning, trafikskoleverksamhet, arbetsmarknadsutbildning, folkhögskoleutbildning, personalutbildning, studieförbundens och frivilligorganisationernas utbildning) samt enheter för hälso- och sjukvård, socialtjänst och veterinärkliniker (t.ex. hälso- och sjukvård, tandvård, drift av flyktingförläggning, barnomsorg, humanitär verksamhet, äldre- och handikappomsorg). 100 personer. 10 000 timmar. Löpande priser, miljoner kronor. Källa: SCB, Årsvisa nationalräkenskaper och NR 10 SM 0101.

Tabell 8. Utvecklingen mellan 1995 och 2000 respektive 2001 för andra samhälleliga och personliga tjänster

Sysselsatta 3

1 2 Arbetade timmar

SNI 90–95 2000 1995 (medelantal )

2001/1995

2001/1995 Produktionsvärde, baspris 82 856 51 039 1 322/1 138 20 641/18 134 Förbrukning, mottagarpris 43 192 24 752 Förädlingsvärde, baspris 39 664 26 287 - Övriga produktionsskatter 1 517 678 + Övriga produktionssubventioner 1 853 887 Förädlingsvärde till faktorpris 40 000 26 496 Egentlig lön 14 593 11 024 Arbetsgivares kollektiva avgifter 4 503 3 477 Driftsöverskott, brutto 20 904 11 995 SNI-kod 90–95, betecknar andra samhälleliga och personliga tjänster, och inkluderar bland annat avloppsrening, avfallshantering, renhållning (t.ex. insamling, sortering, omlastning och slutförvaring av miljöfarligt såväl som icke-miljöfarligt avfall, gatu- och vägrenhållning samt annan sanitär verksamhet) samt intresseorganisationer och religiösa samfund. 100 personer. 10 000 timmar. Löpande priser, miljoner kronor. Källa: SCB, Årsvisa nationalräkenskaper och NR 10 SM 0101.

Bilaga 4

Näringslivets energianvändning

Regeln om skattefrihet vid användning av energivaror för annat ändamål än motordrift eller uppvärmning är även tillämplig på energiskatten på el. Mot bakgrund av den nu gällande nollskattesatsen för el som förbrukas i tillverkningsindustrin, har den angivna regeln i praktiken ingen betydelse vad gäller el. Detta förhållande kommer dock att ändras och en positiv skattesats för näringslivets elförbrukning införas eftersom ett nytt energibeskattningsdirektiv överenskommits inom EU.

Någon heltäckande kartläggning av elanvändningen inom svensk industri har inte genomförts sedan 1983. Orsaken till detta är, enligt Statens energimyndighet (STEM), kostnadsskäl. Främsta syftet med denna bilaga är att göra en kartläggning av elanvändning och elförbrukning inom olika processer inom tillverkningsindustrin .

En uppdaterad genomgång av bränsleanvändningen för olika ändamål i skilda industriprocesser ingår också i denna bilaga .

Bilaga 4 avslutas med en definition av begreppet energi, samt en genomgång av vissa energivaror och deras användningsområden.

B 4.1 Elanvändning

Den totala elanvändningen i Sverige, inklusive överföringsförluster och stora elpannor i industri och värmeverk, ökade från 146,7 TWh år 2000 till preliminärt 150,5 TWh år 2001 (se tabell 1). Det bör

1 En kartläggning av energianvändningen inom jordbruks- ,skogsbruks- och vattenbrukssektorerna återfinns i appendix till kapitel 5, där också näringslivets energianvändning i processer där huvudsakligen bränslen används kortfattat beskrivs. Beskrivning av processer vari huvudsakligen el används återfinns i appendix till kapitel 7. 2 Omfattningen av kartläggningen av energianvändningen inom olika branscher och sektorer är betingad av tillgången på information. Generellt har större fokus lagts vid elanvändning eftersom någon heltäckande kartläggning i detta avseende inte genomförts sedan 1983. 3 Avsnittet bygger på en rapport från EME-Analys, samt på kommitténs kontakter med svenska branschorganisationer och enskilda företag.

noteras att dessa siffror inte temperaturkorrigerats. Anledningen till detta är att efterfrågan, på en liberaliserad elmarknad, i högre grad än tidigare även påverkas av andra faktorer än utetemperaturen. Under år 2001 hade t.ex. höga oljepriser i kombination med låga elpriser en positiv påverkan på användningen av elpannor i Sverige. Det kan också noteras att 2000 var ett skottår, vilket normalt medför en ökad elanvändning med cirka 0,5 TWh. År 2001 var något varmare än normalt, medan år 2000 var ovanligt varmt.

Tabell 1. Olika konsumentgruppers elanvändning, TWh, 1997–2001

Prel.

1997 1998 1999 2000 2001

Industri inkl. stora elpannor 53,5 54,7 55,3 57,0 55,5 Service exkl. värmeverkens stora elpannor 33,7 33,8 33,6 33,9 35,7 Värmeverkens elpannor 2,2 1,7 1,4 2,3 1,6

Källa: Svensk Energi, Energiåret 2001.

Under de delar av året då det föreligger ett överskott i elproduktionen sjunker elpriset och el levereras till stora elpannor i fjärrvärmeverk och industrier som ersättning för annan värmeproduktion (vanligen oljebaserad). Före omregleringen av elmarknaden fördes statistik över dessa elleveranser. Efter årsskiftet 1995/1996 redovisas enbart elpannor i värmeverk i officiell statistik. Preliminärt användes här 1,6 TWh år 2001 jämfört med 2,3 TWh år 2000.

Elanvändningens utveckling sedan 1970 illustreras i figur B 4.1 nedan.

Figur 1. Elanvändningens utveckling för olika användare, 1970–2000

TWh

80

Industri 70 Transporter

Bostäder, service m.m.

Fjärrvärme, raffinaderier 60 Distributionsförluster

50

40

30

20

10

År

0

1970 1975 1980 1985 1990 1995 2000

Källa: Statistiska centralbyrån, EN 20 SM 0103.

Som framgår av figur 1, ökade elanvändningen inom industrin kraftigt under den långvariga högkonjunkturen mellan 1982 och 1989. Under lågkonjunkturen och strukturomvandlingen vid 1990talets början minskade sedan elanvändningen för att åter vända uppåt vid halvårsskiftet 1993. Denna uppgång fortsatte under år 2000.

Det är först under 2001 som industrins elanvändning åter börjat sjunka. År 2001 var elanvändningen ca 55,5 TWh, en minskning med 1,5 TWh jämfört med året innan. Huvudsakligen beror detta på lågkonjunktur för massa- och pappersindustrin, som minskade sin elförbrukning från 23,2 TWh år 2000 till 22,0 TWh år 2001. Som framgår av tabell 2 fortsatte denna minskning, och under perioden juni 2001 till maj 2002 användes 21,4 TWh inom massaoch pappersindustrin.

Tabell 2. Industrins elanvändning, TWh, per bransch, juni 2001–maj 2002

Bransch Årlig elanvändning

Järnmalmsgruvor 1,4

Trävaru 2,1 Massa och papper 21,4 Grafisk 0,6 Petroleumprodukter m.m. 0,9 Baskemi 4,7

Metallvaruindustri 1,9 Maskinindustri 1,9 El- och optikprodukter 1,1 Transportmedel 2,6 Övrig tillverkning 0,6 Differenspost 2,3

Totalt: 56,6

Differensposten är en uppskattning av skillnaden mellan den årliga elstatistikens uppgifter för industri och industristatistikens uppgifter. Källa: Industrins elanvändning juni 2001–maj 2002, SCB.

Till de elintensiva branscherna brukar räknas gruvor, massa och papper, stål och metall samt baskemiindustrin. Dessa branscher svarade för en elförbrukning på 36,5 TWh vilket utgör knappt

65 procent av industrins totala elförbrukning. 38 procent av förbrukningen sker inom massa- och pappersindustrin.

Elanvändning uppdelad på olika användningsområden

I Elpriser och svensk industri redovisade dåvarande Statens energiverk hur el användes inom svensk industri. Redogörelsen baserades på 1983 års anläggningsbestånd, men räknades upp till 1985 års nivå. Någon heltäckande studie av svensk industris elanvändning har därefter aldrig genomförts. I de fall då information om nuvarande elförbrukning inte funnits tillgänglig har denna studie till viss del använts i nedanstående kartläggning.

Även om dessa uppgifter är gamla kan de fortfarande ses som en approximation av hur industrins elanvändning fördelas på olika användningsområden. Denna bedömning grundar sig på att industristrukturen med avseende på elanvändning är ungefär densamma som på 1980-talet, med stora elintensiva industribranscher som gruvor, järn och stål, massa och papper samt baskemi som har bibehållit ungefär samma relativa betydelse under perioden.

När det gäller produktområden har däremot större förändringar inträffat. Vid mitten av 1980-talet hade t.ex. den kraftiga produktionsökningen av elkrävande termomekanisk massa till tidningspapper till stor del redan inträffat. Däremot var användningen av mer elsnål returpappersmassa (s.k. DIP-massa) till tidningspappersproduktion betydligt mindre än idag. Den ökade tidningspappersproduktionen (55 procent mellan år 1985 och 2001) står för en del av den ökade användningen av DIP-massa. Produktionen av mekanisk massa har ökat med 35 procent mellan åren 1985 och 2001. Detta har medfört en uppgång i elanvändningen. Även den årliga elanvändningen i massa- och pappersindustrin har ökat, från 17 TWh år 1985 till 21,4 TWh i dagsläget.

Produktionen i svenska gruvor var år 2001 i princip densamma som år 1985. Elanvändningen är också oförändrad, 2,4 TWh per år.

Produktionsvärdet i svenska järn- och stålverk inklusive ferrolegeringsindustrin har ökat med drygt 50 procent, från 33 miljarder kronor år 1985 till 50 miljarder kronor år 2001 (1991 års prisnivå). Den årliga elanvändningen har ökat med drygt 20 procent från 4,2 TWh år 1985 till 5,1 TWh i dagsläget. Produktionen av de mycket elintensiva ferrolegeringarna är, liksom elanvändningen, ungefär lika stor som år 1985. Ökad förädlingsgrad i ståltillverkningen är en förklaring till att produktionsvärdet här har ökat betydligt snabbare än elanvändningen. En högre andel höglegerat stål, eller ökad vidareförädling i valsverk etc. medför inte någon betydande elanvändning. Dessutom har tillverkning av masugns-

baserat handelsstål, som inte har så stor specifik elförbrukning, visat större ökningstakt än specialstål som görs i elkrävande elektrostålugnar.

Inom baskemiindustrin har anpassningar av produktionsmixen genomförts. Till exempel har produktionen av klor, som blekkemikalie i massa- och pappersindustrin, upphört. I stället har produktionen av andra blekkemikalier, som exempelvis väteperoxid och syrgas, ökat. I nuläget, liksom under 1985, uppgår den totala elanvändningen i denna bransch till knappt 5 TWh per år. Däremot har elanvändningen ökat i övrig kemisk-, plast- och gummiindustri (från 1,2 TWh år 1985 till 2,1 TWh per år idag).

Produktionsvärdet av icke-järnmetaller, framförallt aluminium, koppar, bly, zink, silver och guld samt i gjuterier har ökat med 44 procent; från 13,2 miljarder kronor år 1985 till 19,0 miljarder kronor år 2001 (1991 års prisnivå). Trots denna betydande produktionsökning är den årliga elanvändningen oförändrad, 2,8 TWh. De främsta anledningarna till detta är ökad energieffektivisering och ökad andel metallskrot. Nedsmältning av aluminiumskrot medför till exempel endast 5 procent elåtgång jämfört med tillverkning av primäraluminium från alumina.

De stora förändringar som inträffat inom telekommunikationsoch läkemedelsindustrin sedan 1980-talet har inte nämnvärt påverkat industrins elanvändning eftersom dessa branscher har en mycket liten elanvändning i förhållande till sin totala omsättning.

Nedanstående tabell visar elanvändningen inom svensk industri, fördelad på olika användningsområden, under året 1985.

Tabell 3. Industrins elförbrukning fördelad på olika användningsområden, 1985

Användningsändamål % El i processer

Elektrolys 8,0 Smältning 7,1 Värmning/värmebehandling 2,9 Malning/raffinering 11,5 Övriga processer 7,5

Summa el i processer: 37,0

Övrig elanvändning

Pumpar och fläktar 27,3 Tryckluftsanläggningar 3,1 Kylanläggningar 1,3 Övriga motordrifter 16,6 Belysning 5,5

Totalt: 100,0

Källa: Elpriser och svensk industri, Statens energiverk 1988:7.

Statens energiverk bedömde att mindre än hälften av industrins elförbrukning ägde rum inom olika processer. Av dessa processer används elektrolys inom icke-järnmetallindustrin samt viss kemisk industri. El för smältning är en viktig process inom järn- och stålsamt icke-järnmetallindustrin. Malning och raffinering äger huvudsakligen rum inom massa- och pappersindustrin, vid tillverkning av mekanisk massa och slipmassa. El för värmning och värmebehandling används bland annat inom järn- och stålindustrin. Dessa processer belyses ytterligare i de följande branschgenomgångarna.

När det gäller övrig elanvändning hade pumpar och fläktar den enskilt största elförbrukningen inom industrin år 1985. Här svarade massa- och pappersindustrin för en betydande andel.

B 4.1.1 Gruvor m.m.

Icke-järnmalmsgruvor

Vid icke-järnmalmsgruvor spränger man bort malmen från dagbrotts- eller underjordsgruvor. Efter brytning transporteras malmen vidare till anrikningsverk. För att undvika transportkostnader förläggs anrikningsverken intill en gruva, eller i närheten av ett antal relativt närliggande gruvor.

I anrikningsverken mals malmen, som kan bestå av upp till 60 cm stora block, ned till vad som brukar benämnas en slurry. Detta görs i elkrävande kvarnar. I en senare flotationsprocess används kemiska processer som suger åt sig mineralerna. På detta sätt ökas mineralhalten. Resultatet efter torkning benämns slig, och säljs till smältverk i Sverige eller i andra länder.

Icke-järnmalmsgruvor med anrikningsverk använder tillsammans med mineralåtervinning omkring 1 TWh per år. Förutom malning i anrikningsverken, drar ventilation och pumpning av vatten ganska stora mängder elkraft. Ibland används också elpannor för uppvärmningsändamål.

Järnmalmsgruvor

Järnmalmsgruvorna har en årlig elanvändning av 1,4 TWh. Därtill tillkommer 0,2 TWh för tågtransporter och elförbrukning i utskeppningshamnarna. Totalt åtgår 1,6 TWh i produktionskedjan från gruva till båt.

Brytningen sker på allt större djup och gruvorna avsänkes med ca 20 meter per år.

Gruvbrytningen är alltmer automatiserad och utförs till största delen med eldrivna maskiner. Under tidigare perioder användes trycklufts- eller hydrauldrivna borrmaskiner och dieseldrivna lastmaskiner. Att brytningen sker på allt större djup innebär att elbehovet ökar för berguppfordring, vattenundanhållning och tillförsel av ventilationsluft. Samtidigt sker en kontinuerlig effektivisering bl.a. vad avser elanvändningen.

Efter brytningen transporteras berget med tåg eller truckar till krosstationer och uppfordras till dagytan med transportband och skipar (malmhissar). Verksamheten under jord svarar för 27 procent av den totala elförbrukningen vid gruvorna och ventilation och vattenuppfordring för 11 procent.

Malmen, tillsammans med ofyndigt berg, går nu till ett sovringsverk där det ofyndiga gråberget avskiljs med hjälp av magnetiska separatorer. I sovringverket förbrukas 5 procent av elenergin.

Därefter delas malmen upp i två ”strömmar”. Den del, 20 procent, som är fines (finfördelad styckemalm) säljs till stålverkens sinterverk där den används som råvara vid framställningen av sinter. I sinterverken tillsätts vissa tillsatsmedel och kol. Den produkt som lämnar sinterverken utgör en alternativ råvara till masugnarna.

Pelletsprocessen