Genomförande av tjänstepensionsdirektivet

Till statsrådet Gunnar Lund

Regeringen beslutade den 16 oktober 2003 att tillkalla en särskild utredare med uppgift att göra en genomgripande översyn av nu gällande bestämmelser på försäkringsområdet med inriktning på att skapa en modern och tydlig associationsrättslig reglering av försäkringsverksamhet. I ett delbetänkande skall utredaren föreslå hur Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/41/EG av den 3 juni 2003 om verksamhet i och tillsyn över tjänstepensionsinstitut bör genomföras i svensk lagstiftning.

Den 27 januari 2004 förordnades hovrättsrådet Åke Thimfors att från samma dag vara särskild utredare.

Som experter har från den 23 februari 2004 medverkat chefekonomen Ellen Bramness Arvidsson, chefsjuristen Lars Brolin, numera kanslirådet Lotta Hardvik Cederstierna, hovrättsassessorn Charlotta Erikson, juristen Lena Friman Blomgren, ekonomie doktorn Lars Hörngren, experten Eva Lindberg, f.d. direktören Bo Lundin, direktören Bengt Malmgren, ekonomie doktorn Johan Molin, aktuarien Björn Nilsson, adjungerade professorn Rolf Skog, docenten Staffan Viotti, administrative chefen Svante Winqvist och länsassessorn Mikael Wiman. Kanslirådet Rolf Bohlin förordnades som expert från den 18 juni 2004.

Sekreterare har varit kammarrättsassessorn Ann-Louise Björnsson och filosofie doktorerna Sonja Daltung och Magnus Lundin.

Utredningen har antagit namnet Försäkringsföretagsutredningen (Fi 2003:10).

Härmed överlämnar utredningen sitt delbetänkande Genomförande av tjänstepensionsdirektivet (SOU 2004:101).

Utredningen fortsätter med sitt arbete. Göteborg i september 2004

Åke Thimfors

/Ann-Louise Björnsson

Sonja Daltung

Magnus Lundin

Sammanfattning

I det här betänkandet föreslås hur Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/41/EG av den 3 juni 2003 om verksamhet i och tillsyn över tjänstepensionsinstitut (tjänstepensionsdirektivet) bör genomföras i svensk lagstiftning. Tjänstepensionsdirektivet är ett led i arbetet inom EU med att harmonisera regleringen på det finansiella området för att skapa en inre marknad för finansiella tjänster. På tjänstepensionsområdet har det tidigare inte funnits någon gemensam lagstiftning inom EU. Tjänstepensionsdirektivet avses utgöra ett första steg mot en inre marknad för tjänstepensionsinstitut. Direktivet syftar ytterst till att möjliggöra en effektiv förvaltning av tjänstepensionskapital genom frigörande av kapital samtidigt som pensionstagarnas trygghet garanteras.

Tjänstepensionsdirektivet är ett steg mot en mer kvalitativ reglering. Till grund för direktivets bestämmelser ligger aktsamhetsprincipen (”the prudent person rule”) som tar sikte på beslutsprocessen i det enskilda institutet. Tanken är att verksamheten skall bedrivas på ett sätt som den enskilde förmånstagaren själv skulle göra om han eller hon hade erforderlig kompetens och kunskap.

Tjänstepensionsdirektivet är avsett att reglera sådana institut som inte redan omfattas av gemenskapslagstiftning, men för att undvika konkurrenssnedvridningar har medlemsstaterna möjlighet att under vissa förutsättningar tillämpa delar av direktivet på tjänstepensionsverksamheten hos försäkringsföretag som omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/83/EG av den 5 november 2002 om livförsäkring (det konsoliderade livförsäkringsdirektivet). Medlemsstaterna har också möjlighet att helt eller delvis underlåta att tillämpa direktivet på tjänstepensionsinstitut som förvaltar tjänstepensionsplaner som har färre än sammanlagt 100 medlemmar framför allt i syfte att begränsa tillsynskostnaderna.

Sammanfattning SOU 2004:101

I sina ställningstaganden har utredningen utgått ifrån de principer som har legat till grund för senare års lagstiftningsarbete på det finansiella området. En viktig sådan princip i sammanhanget är att lagstiftningen bör vara funktionellt och inte institutionellt inriktad. I en föränderlig värld är en funktionellt inriktad reglering mer flexibel och skapar bättre förutsättningar för god konkurrens än en institutionellt inriktad reglering.

Av tjänstepensionsdirektivets definition av tjänstepensionsinstitut följer att understödsföreningar som meddelar tjänstepensionsförsäkring, s.k. tjänstepensionskassor, samt pensionsstiftelser omfattas av direktivets bestämmelser. Ingen av dessa kan sägas vara urtypen för tjänstpensionsinstitut, men eftersom de är juridiska personer som inrättats oberoende av, dvs. separat från, arbetsgivaren och har till uppgift att förvalta medel som är öronmärkta för tjänstepension träffas de av direktivet. Stiftelsernas karaktär av pant utan egna åtaganden föranleder dock särskilda bedömningar beträffande bl.a. direktivets regler om tekniska avsättningar, skuldtäckning och kapitalkrav jämfört med vad som är fallet för tjänstepensionskassornas del.

Utredningen bedömer att om samtliga pensionsstiftelser skulle vara skyldiga att följa direktivets bestämmelser så skulle det kräva betydligt ökade tillsynsresurser. Kostnaden för detta liksom kostnaden för stiftelserna för att uppfylla direktivets krav måste ställas mot syftet med tjänstepensionsdirektivet att möjliggöra en effektiv kapitalförvaltning och att skydda förmånstagarna. Eftersom gällande reglering av stiftelserna knappast kan anses lägga några betydande hinder för en effektiv förvaltning av kapitalet, finns det inte behov av att på detta område frigöra kapital. Samtidigt är de vilkas pensioner de små stiftelserna syftar till att garantera tillförsäkrade ett betydande skydd genom gällande reglering och tillsyn. Utredningen anser därför att kostnaderna för att tillföra nya resurser för att uppnå en effektiv och ändamålsenlig tillsyn av att små stiftelser följer direktivets bestämmelser inte är motiverade. Pensionsstiftelser som omfattar färre än 100 personer skall därför inte behöva tillämpa direktivets bestämmelser. Emellertid skall angivna små pensionsstiftelser vara oförhindrade att på frivillig basis tillämpa direktivet. För det fallet en stiftelse som omfattar färre än 100 personer vill tillämpa direktivets bestämmelser måste den anmäla detta till tillsynsmyndigheten.

Utredningen anser att Sverige skall välja att utnyttja möjligheten att tillämpa tjänstepensionsdirektivet på livförsäkringsbolagens

tjänstepensionsverksamhet framför allt därför att livförsäkringsbolagen annars kan hamna i en ofördelaktig konkurrenssituation internationellt. Ett sådant val innebär enligt utredningen att livförsäkringsbolagen kommer att bli bundna av direktivet och dess bestämmelser. Särskilt innebär det att livförsäkringsbolagen måste separera sin tjänstepensionsverksamhet från övrig verksamhet som de bedriver. Alla tillgångar och skulder som hänför sig till tjänstepensionsverksamheten måste hållas fullständigt åtskilda från, förvaltas och hanteras skilt från bolagets övriga verksamheter, utan någon möjlighet till överföring.

Det framgår inte direkt av direktivet vilka tillgångar och skulder som skall anses hänföra sig till livförsäkringsbolagens tjänstepensionsverksamhet och som därför måste separeras från övriga tillgångar och skulder. Utredningen föreslår att med sådana tillgångar och skulder skall avses försäkringstekniska avsättningar för tjänstepensionsförsäkringar och motsvarande skuldtäckningstillgångar. Av gällande rätt följer att konsolideringsfonden är en del av bolagets riskkapital. Som sådant kan det inte sägas hänföras till en viss verksamhetsgren. Det är först när medlen är tilldelade till försäkringstagaren, vilket i regel sker först i samband med utbetalning, som de kan sägas vara hänförda till den aktuella verksamhetsgrenen. Med tanke på att utredningen skall behandla frågor om överskott i bolagen i sitt framtida arbete samtidigt som behovet av separation inte framstår som speciellt stort för svensk del förespråkar utredningen att konsolideringsfonden i detta skede inte skall behöva separeras på verksamhetsgrenar.

När det gäller vad som skall avses med tjänstepensionsförsäkringar anser utredningen att den skatterättsliga definitionen av tjänstepensionsförsäkring är för snäv och skulle kunna begränsa de svenska försäkringsbolagens konkurrensmöjligheter internationellt. Med stöd av tjänstepensionsdirektivet föreslår utredningen att i det nu aktuella sammanhanget skall tjänstepensionsförsäkringar avse livförsäkringar där utbetalning av försäkringsbelopp är beroende av en persons, eller flera personers, uppnående eller förväntade uppnående av en viss ålder och som har samband med yrkesutövning. Det har ingen betydelse om utbetalningen av försäkringsbeloppet sker som ett engångsbelopp eller som periodiska utbetalningar. Även försäkringar som ges som tillägg till dessa försäkringar skall klassificeras som tjänstepensionsförsäkringar.

I övrigt har utredningens arbete gått ut på att avgöra om direktivets krav kan anses vara uppfyllt i svensk lagstiftning och om inte

Sammanfattning SOU 2004:101

föreslå bestämmelser för att så skall bli fallet. I något enstaka fall har utredningen föreslagit nya bestämmelser som inte är direkt föranledda av direktivets krav. Givet den begränsade tid som har stått till utredningens förfogande för detta betänkande har dock utredningen som huvudregel valt att inte föreslå lagändringar som inte är nödvändiga för att implementera direktivet, även för det fall det synes finnas ett behov av sådana lagändringar. Som framgår av utredningens direktiv har utredningen ett omfattande uppdrag, i vilket ingår att skapa en modern och tydlig associationsrättslig reglering av försäkringsverksamhet, lämna förslag på en framtida reglering av understödsföreningars verksamhet och analysera behovet av en särreglering för små försäkringsföretag. Utredningen kommer därför ha anledning att återkomma till vissa frågor i sitt framtida arbete.

Direktivet ställer krav på att ett tjänstepensionsinstitut begränsar sin verksamhet till tjänstepensioner jämte sådan verksamhet som föranleds av tjänstepensionsverksamheten. En bestämmelse med sådan innebörd gäller redan för pensionsstiftelserna, men för tjänstepensionskassorna behöver det ställas krav på att verksamheten skall begränsas till att enbart omfatta tjänstepensionsförsäkringar och av dem föranledd verksamhet. Med tjänstepensionsförsäkring skall därvid avses detsamma som vid separation av livförsäkringsbolagens tjänstepensionsverksamhet.

Direktivets krav på att det uppdragsgivande företaget och tjänstepensionsinstitutet är juridiskt åtskilda är uppfyllt för såväl pensionsstiftelser som tjänstepensionskassor. Kravet gäller ej för livförsäkringsbolag.

För att ett tjänstepensionsinstitut skall få bedriva verksamhet ställer direktivet en rad övergripande krav. Flera av dessa är uppfyllda i svensk lag såsom kraven på registrering och auktorisation och regler för hantering av pensionsplaner liksom kraven på redovisning. I vissa fall krävs dock kompletterande bestämmelser. En pensionsstiftelse som skall trygga utfästelse om pension till minst 100 personer skall anmälas för tillsyn genast efter det att styrelsen tagit emot sitt uppdrag. En anmälan skall också göras när tryggandet av utfästelse om pension nått upp till minst 100 personer. Krav motsvarande de som i dag ställs på ledningen i ett försäkringsbolag skall också ställas på en styrelseledamot i en tjänstepensionskassa och i en pensionsstiftelse samt en verkställande direktör eller dennes ställföreträdare i en tjänstepensionskassa. Utredningen föreslår också att en person som är underkastad

näringsförbud inte skall få vara ledamot eller suppleant i en tjänstepensionskassa eller en pensionsstiftelse. Detta gäller redan för försäkringsbolag. Enligt utredningens bedömning är det angeläget och i linje med direktivets krav att en person som är belagd med näringsförbud inte får verka som ledamot eller suppleant i något tjänstepensionsinstitut.

Direktivet ställer omfattande krav på information från ett tjänstepensionsinstitut till medlemmar och förmånstagare. Till del är dessa krav uppfyllda för försäkringsbolagen, men inte kraven på information om bolaget och dess verksamhet och om de överenskommelser som ligger till grund för försäkringarna, varför utredningen föreslår en ny bestämmelse med motsvarande innehåll. Vidare föreslår utredningen att motsvarande bestämmelser om information som skall gälla för försäkringsbolagen skall gälla för understödsföreningar och pensionsstiftelser och att det bör ankomma på tillsynsmyndigheten att meddela närmare föreskrifter om hur tjänstepensionsinstituten skall fullgöra informationsskyldigheten i enligt med direktivet.

Direktivet ställer uttryckliga gränser för hur restriktiva tillgångslimiter ett medlemsland tillåts bestämma såvitt gäller ett tjänstepensionsinstituts placeringsverksamhet. Livförsäkringsbolagens och tjänstepensionskassornas placeringsregler för skuldtäckningstillgångar vad gäller tillåtna tillgångsslag samt tillgångslimiter är för detaljerade för att vara förenliga med direktivets bestämmelser. För tillgångar som svarar mot försäkringstekniska avsättningar i verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring i livförsäkringsbolag och tjänstepensionskassor skall i stället gälla att högst 30 procent får vara investerade på icke reglerade marknader samt att högst 30 procent får vara investerade i tillgångar realiserbara i andra valutor än dem som åtagandena är betalbara i. Optioner och terminskontrakt eller andra liknande finansiella instrument skall få användas även för skuldtäckning för att sänka den finansiella risken i verksamhet avseende tjänstepension och för att effektivisera förvaltningen av de tillgångar som hör till denna verksamhet.

Tjänstepensionskassornas och pensionsstiftelsernas samtliga tillgångar samt de tillgångar som hänförs till tjänstepensionsverksamhet i livförsäkringsbolag skall placeras enligt aktsamhetsprincipen på ett sätt som bäst gagnar de ersättningsberättigades intressen. Investeringar i ett uppdragsgivande företag får inte överstiga fem procent av tillgångarna. De samlade investeringarna i en grupp med inbördes anknytning vari ett uppdragsgivande företag ingår får inte

Sammanfattning SOU 2004:101

överstiga tio procent av tillgångarna. Upplåning skall få ske endast för att tillgodose tillfälliga likviditetsbehov eller för att uppfylla kraven om en tillräcklig kapitalbas.

Institutens egna placeringsriktlinjer kommer att få en central roll i den nya processinriktade tillsynen. Övergången mot en mer kvalitativt inriktad, förebyggande reglering och tillsyn som följer av förslagen förutsätter att Finansinspektionens utvärdering omfattar en granskning av institutens placeringsstrategier samt metoder och rutiner för att identifiera, mäta och hantera risker i placeringsportföljen i förhållande till åtagandenas typ och varaktighet. För att underlätta den offentliga tillsynen föreslår utredningen att en anmälningsskyldighet för placeringsriktlinjer skall införas. Sålunda skall placeringsriktlinjer för tjänstepensionsverksamheten inlämnas till Finansinspektionen senast när de börjar användas och när de ändras. Direktivets krav om vad placeringsriktlinjerna skall innehålla bör tillgodoses genom myndighetsföreskrifter om placeringsriktlinjerna och deras innehåll.

Livförsäkringsbolagens nuvarande bestämmelse om att betryggande antaganden skall användas vid beräkning av försäkringstekniska avsättningar skall inte gälla för verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring utan vid tjänstepensionsförsäkring skall de försäkringstekniska avsättningarna beräknas med antaganden som är valda på ett aktsamt sätt. För livförsäkringsbolagen uppfyller gällande regler om försäkringstekniska avsättningar och skuldtäckning i övrigt vad direktivet kräver. Utredningen föreslår att understödsföreningar som meddelar tjänstepensionsförsäkring skall omfattas av samma bestämmelser vad gäller försäkringstekniska avsättningar och skuldtäckning som livförsäkringsbolag.

Livförsäkringsbolagen omfattas inte av tjänstepensionsdirektivets bestämmelser om kapitalkrav då solvensreglerna i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet redan gäller för dessa institut. Utredningen föreslår att tjänstepensionskassor skall omfattas av samma regler om kapitalkrav, med undantag av bestämmelserna om garantibelopp, som för närvarande gäller för livförsäkringsbolag.

Pensionsstiftelser kan inte träffas av direktivets bestämmelser rörande tekniska avsättningar, skuldtäckning och kapitalkrav. Stiftelser är inte försäkringsinstitut; de får inte göra några pensionsutfästelser och gör därför inga försäkringstekniska avsättningar och har inte heller några skuldtäckningstillgångar.

Ett syfte med direktivet är att möjliggöra för tjänstepensionsinstitut att verka över gränserna. Direktivet behandlar inte s.k.

sekundäretablering, dvs. upprättande av en filial, agentur eller liknande driftställe i ett annat land. Sekundäretableringsrätt tillkommer dock försäkringsbolagen enligt det konsoliderade livförsäkringsdirektivet och utredningen anser att tjänstepensionsdirektivets regler ändå bör tillämpas för verksamhet vid sekundäretablering för att på så sätt få samma förfaranderegler för all svensk tjänstepensionsverksamhet.

För svenska försäkringsbolag krävs ett delvis nytt anmälningsoch underrättelseförfarande vid deras verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring i andra EES-länder för att uppfylla direktivets krav. Anmälan måste innehålla uppgifter om det uppdragsgivande företaget och det huvudsakliga innehållet i de överenskommelser som skall ligga till grund för försäkringarna. Krav måste ställas på att Finansinspektionen vidarebefordrar anmälan till värdlandsmyndigheten och uppgifter om i värdlandet tillämpliga verksamhetsbestämmelser till institutet. För svenska tjänstepensionskassor och pensionsstiftelser, för vilka det för närvarande helt saknas bestämmelser om verksamhet utomlands, föreslår utredningen att det införs ett formaliserat förfarande för gränsöverskridande tjänstepensionsverksamhet inom EES motsvarande det som skall gälla för försäkringsbolagen. Ett i vissa avseenden nytt anmälningsoch underrättelseförfarande skall gälla också för EES-försäkringsgivare som avser att meddela tjänstepensionsförsäkringar i Sverige. Utländska institut som utan att vara EES-försäkringsgivare omfattas av tjänstepensionsdirektivet skall ha rätt att med stöd av tillstånd eller registrering i hemlandet bedriva gränsöverskridande verksamhet i Sverige. För dessa institut skall gälla i huvudsak samma regler som för EES-försäkringsgivare.

Utredningen anser att de nya krav på tillsynsmyndigheten som införandet av aktsamhetsprincipen medför motiverar att Finansinspektionen tar över ansvaret för den finansiella tillsynen även för de pensionsstiftelser som skall tillämpa direktivets bestämmelser. Även den nya regleringen för verksamhet över gränserna talar enligt utredningens bedömning för att samma myndighet ansvarar för den tillsyn som är förknippad med tjänstepensionsdirektivets bestämmelser och att denna uppgift anförtros Finansinspektionen. Pensionsstiftelser omfattas för närvarande inte av regler om verksamhet utomlands vilket betyder att länsstyrelsen saknar erfarenhet av samarbete med utländska tillsynsmyndigheter och institut till skillnad från Finansinspektionen som redan i dag har tillsyn över internationellt verksamma institut. Tillsynen av pensionsstiftelser-

Sammanfattning SOU 2004:101

nas verksamhet i andra avseenden, såsom på stiftelserättsligt område, bör dock även i fortsättningen utövas av länsstyrelsen då Finansinspektionen inte har erfarenhet av tillsyn på dessa områden. En sådan dubbel tillsyn förekommer redan för kreditinstitutens pensionsstiftelser. Länsstyrelsen skall även fortsättningsvis ensam stå för tillsynen av de små pensionsstiftelserna som inte tillämpar direktivet.

Direktivets föreskrifter om de uppgifter som skall lämnas till tillsynsmyndigheten är i det närmaste uppfyllda i svensk lagstiftning. I fråga om en tjänstepensionskassa måste dock Finansinspektionen fortsättningsvis kunna kräva upplysningar och handlingar inte bara av styrelsen utan också av verkställande direktören och andra befattningshavare i ansvarig ställning. Det får vidare anses lämpligt att, i enlighet med vad som föreskrivs beträffande försäkringsbolagen, bemyndiga regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka upplysningar en tjänstepensionskassa skall lämna till Finansinspektionen. Finansinspektionen bör ha motsvarande möjligheter att erhålla uppgifter från en pensionsstiftelse.

Utredningen bedömer att de bestämmelser i direktivet som gäller tillsynsmyndighetens möjligheter att ingripa redan är tillgodosedda för försäkringsbolagens del genom gällande bestämmelser. Även om det ter sig naturligt att låta Finansinspektionens möjligheter till ingripande mot understödsföreningar vara väsentligen desamma som dem som gäller i förhållande till försäkringsbolagen, kan det inte komma i fråga att i detta sammanhang föreslå att samtliga åtgärder skall kunna vidtas mot föreningar. Ett sådant förslag skulle gå utöver avsikten med detta delbetänkande. Utredningen föreslår därför att endast de regler som är föranledda av direktiven på livförsäkringsområdet skall gälla för tjänstepensionskassor. Sålunda skall inspektionen förelägga om åtgärd för rättelse om placeringsriktlinjerna inte längre är tillfredsställande. Om medlemmarnas rättigheter bedöms hotade skall inspektionen förelägga kassan att upprätta och för godkännande överlämna en finansiell saneringsplan. Vidare skall inspektionen vidta vissa särskilda åtgärder om reglerna om skuldtäckning och kapitalbas inte efterlevs. Till de åtgärderna hör att begränsa tjänstepensionskassans förfoganderätt eller helt förbjuda kassan att förfoga över sina tillgångar i Sverige samt besluta hur försäkringsverksamheten i tjänstepensionskassan därefter skall bedrivas. Motsvarande regler

skall gälla för pensionsstiftelser som omfattas av tjänstepensionsdirektivet.

Mot bakgrund av regeringens målsättning om en gemensam försäkringsrörelselagstiftning har utredningen valt att göra anpassningarna för svenska tjänstepensionsinstitut i huvudsak genom införande av fullständiga bestämmelser i försäkringsrörelselagen (1982:713) och genom hänvisningar till de bestämmelserna i lagen (1972:262) om understödsföreningar och lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. (tryggandelagen). I vissa fall har det dock befunnits mer lämpligt och överskådligt att inte göra sådana hänvisningar utan att i stället låta nya, kompletta bestämmelser tas in också i lagen om understödsföreningar eller tryggandelagen. Utredningens ambition har varit att temporärt söka åstadkomma en så överskådlig och lätthanterlig lagstiftning som möjligt och att undvika en onödigt tyngande dubbelreglering.

Författningsförslag

1 Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)

Härigenom föreskrivs i fråga om försäkringsrörelselagen (1982:713)

dels att 1 kap. 1 a, 2 och 3 §§, 2 a kap. 1−6 §§, 5 kap. 1 §, 7 kap. 2, 9, 10 g, 11 och 13 §§ samt 12 kap. 12 § skall ha följande lydelse,

dels att det i 7 kap. skall införas två nya paragrafer, 12 och 14 §§, av följande lydelse.

1 kap.

1 a §

Försäkringsrörelse skall bedrivas med en för rörelsens omfattning och beskaffenhet tillfredsställande soliditet, likviditet och kontroll över försäkringsrisker, placeringsrisker och rörelserisker, så att åtagandena mot försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringarna kan fullgöras.

Information till liv- och Information till liv- och

försäkring skall vara anpassad försäkring skall vara anpassad efter försäkringens art och efter försäkringens art och

och värdeutveckling. Även och värdeutveckling. Även andra ersättningsberättigade på andra ersättningsberättigade på

Författningsförslag SOU 2004:101

stycket skall informationen innehålla uppgifter om försäkringsbolaget och dess verksamhet samt om de överenskommelser som lig-

ger till grund för försäkringarna. Verksamheten skall bedrivas enligt god försäkringsstandard. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela närmare föreskrifter om vilken information som ett försäkringsbolag skall lämna till försäkringstagarna, andra ersättningsberättigade på grund av försäkringarna och till dem som erbjuds att teckna en försäkring i bolaget.

2 §

Denna lag gäller inte för försäkringsrörelse som drivs enligt andra författningar eller som utövas av försäkringsanstalter som inrättats av staten.

Särskilda bestämmelser om Särskilda bestämmelser om utländska försäkringsgivare utländska försäkringsgivare finns i lagen (1998:293) om ut- finns i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares verk- ländska försäkringsgivares och samhet i Sverige. tjänstepensionsinstituts verksam-

het i Sverige.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela särskilda föreskrifter om bedrivande av försäkringsrörelse för att uppfylla Sveriges åtaganden till följd av avtal mellan Europeiska gemenskaperna (EG) och Schweiz.

3 § Ett försäkringsbolag får inte driva annan rörelse än försäkringsrörelse, om det inte finns särskilda skäl för det.

Rörelse som avses i 2 kap. 3 b § (direkt livförsäkringsrörelse) får förenas endast med direkt skadeförsäkringsrörelse som avses i 2 kap. 3 a § första stycket klasserna 1 och 2 samt med rörelse avseende återförsäkring (indirekt försäkring) av försäkring enligt någon av dessa klasser och av livförsäkring, om inte annat följer av tredje stycket.

Utöver vad som följer av andra stycket får direkt livförsäkringsrörelse och skadeförsäkringsrörelse bedrivas i samma försäkringsbolag, om sådan verksamhet samtidigt bedrevs vid

tidpunkten för undertecknandet av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, den 2 maj 1992.

Direkt livförsäkringsrörelse och skadeförsäkringsrörelse som bedrivs i samma försäkringsbolag enligt andra eller tredje stycket skall hållas åtskilda hos bolaget.

Förvaltningen av tillgångar motsvarande ett försäkringsbolags åtaganden på grund av livförsäkringar där utbetalning av försäkringsbelopp (engångsbelopp eller periodiska utbetalningar) är beroende av en persons eller flera personers uppnående eller förväntade uppnående av viss ålder och som har samband med yrkesutövning samt försäkringar som meddelas som tillägg till sådana försäkringar (tjänstepensionsförsäkringar) skall hållas åtskild från förvaltningen av bolagets övriga tillgångar. De försäkringstekniska avsättningarna enligt 7 kap. 1 § för tjänstepensionsförsäkringar skall hållas åtskilda från bolagets

övriga avsättningar.

Särskilda bestämmelser finns i 5 kap. 1 § om försäkringsbolagets upplåning.

2 a kap.

1 §

Ett försäkringsbolag som avser att upprätta en filial, agentur eller annat liknande driftställe (sekundäretablering) i ett annat EES-land skall underrätta Finansinspektionen.

Underrättelsen enligt första stycket skall innehålla 1. uppgift om i vilket land sekundäretableringen skall upprättas,

2. en plan för den tilltänkta verksamheten, med angivande av sekundäretableringens organisation och vilket slags försäkringsverksamhet som skall drivas där,

3. uppgift om sekundäretableringens adress, 4. uppgift om vem som är företrädare för sekundäretableringen.

Författningsförslag SOU 2004:101

Om ett försäkringsbolag från en sekundäretablering skall med-

dela tjänstepensionsförsäkringar,

skall underrättelsen enligt första stycket även innehålla uppgift om 1. den som i egenskap av arbetsgivare eller egenföretagare skall betala försäkringspremierna och 2. det huvudsakliga innehållet i de överenskommelser som skall

ligga till grund för försäkringarna.

Om ett försäkringsbolag från en sekundäretablering skall meddela försäkringar som anges i 2 kap. 3 a § första stycket 10 (motorfordonsansvar) och som inte uteslutande avser försäkring av fraktförares ansvar, skall underrättelsen enligt första stycket dessutom innehålla en försäkran att bolaget är medlem i motsvarigheten till Trafikförsäkringsföreningen i sekundäretableringens EES-land och i det landets nationella garantifond.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad den i andra stycket 2 angivna verksamhetsplanen i övrigt skall innehålla.

2 §

Finansinspektionen skall, om förutsättningarna enligt andra stycket är uppfyllda, inom tre månader från det att inspektionen har tagit emot en sådan underrättelse som avses i 1 § meddela den behöriga myndigheten i det land där sekundäretableringen skall upprättas om underrättelsen. Till Finansinspektionens meddelande skall fogas ett intyg att försäkringsbolaget har en tillräcklig kapitalbas enligt 1 kap. 8 a § och 7 kap. 22−27 §§.

Ett meddelande enligt första stycket skall lämnas om det inte finns skäl att ifrågasätta att

1. försäkringsbolagets organisation är ändamålsenlig,

2. försäkringsbolagets finansiella situation är tillfredsställande med hänsyn till den planerade verksamhetens art och omfattning, och

3. företrädaren för sekundäretableringen har tillräcklig kompetens och erfarenhet och i övrigt är lämpad att leda verksamheten vid sekundäretableringen.

Finansinspektionen skall samtidigt som den lämnar meddelandet enligt första stycket underrätta försäkringsbolaget om att ett sådant meddelande lämnas. Verksamheten vid sekundäretableringen får inledas två månader efter det att Finansinspektionen lämnat det meddelande som avses i första stycket.

För verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring skall i stället för tredje stycket andra meningen gälla följande. Erhåller Finansinspektionen med anledning av ett sådant meddelande som avses i första stycket från den behöriga myndigheten i det land där sekundäretableringen skall upprättas uppgifter om i det landet tillämpliga verksamhetsbestämmelser, skall inspektionen underrätta försäkringsbolaget om dessa uppgifter. Verksamheten vid sekundäretableringen får inledas efter det att bolaget tagit emot underrättelsen från Finansinspektionen, dock senast två månader efter det att den behöriga myndigheten i det land där sekundäretableringen skall upprättas mottagit inspektionens meddelande

enligt första stycket.

Om Finansinspektionen finner att förutsättningar för att upprätta en sekundäretablering inte föreligger, skall inspektionen meddela beslut om det inom tre månader från det att inspektionen tagit emot en underrättelse enligt 1 §.

3 §

Om något av de förhållanden som angivits i försäkringsbolagets underrättelse till Finansinspektionen enligt 1 § skall ändras sedan en sekundäretablering har upprättats, skall försäkringsbolaget underrätta inspektionen och den utländska behöriga myndigheten minst en månad innan ändringen genomförs.

Författningsförslag SOU 2004:101

Om Finansinspektionen finner att ändringen inte får göras, skall inspektionen meddela beslut om det inom en månad från det att underrättelsen kom in till inspektionen. Den utländska behöriga myndigheten skall genast underrättas om beslutet.

Om en ändring enligt första stycket innebär att verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring skall inledas, skall i stället för första och andra styckena bestäm-

melserna i 1 och 2 §§ tillämpas.

4 §

Om ett försäkringsbolag avser att från Sverige eller från en sekundäretablering i ett annat land inom EES meddela försäkringar för risker belägna i eller för åtaganden som skall fullgöras i ett tredje EES-land, och detta skall ske utan förmedling av en sekundäretablering i det landet (gränsöverskridande verksamhet), skall bolaget underrätta Finansinspektionen om det. I underrättelsen skall det anges vilket eller vilka slag av risker eller åtaganden försäkringarna skall omfatta.

Avser den gränsöverskridande verksamheten tjänstepensionsförsäkring, skall underrättelsen enligt första stycket även innehålla uppgift om 1. den som i egenskap av arbetsgivare eller egenföretagare skall betala försäkringspremierna och 2. det huvudsakliga innehållet i de överenskommelser som skall

ligga till grund för försäkringarna.

Bestämmelserna i första stycket gäller inte när bolag i annan egenskap än ledande försäkringsgivare deltar i koassuransavtal (samförsäkring) avseende stora risker.

Med stora risker avses 1. de försäkringar som anges i 2 kap. 3 a § första stycket 4−7 och

11−12,

2. de försäkringar som anges i 2 kap. 3 a § första stycket 14−15, om försäkringstagaren är näringsidkare och den försäkrade risken avser näringsverksamheten, och

3. de försäkringar som anges i 2 kap. 3 a § första stycket 3, 8−10, 13 och 16, om försäkringstagaren är näringsidkare och minst två av följande förutsättningar är uppfyllda enligt senast fastställda resultat- och balansräkning:

a) försäkringstagaren har en balansomslutning som uppgår till minst ett belopp motsvarande 6 200 000 euro,

b) försäkringstagaren har en bruttoomsättning som uppgår till minst ett belopp motsvarande 12 800 000 euro,

c) försäkringstagaren har haft i genomsnitt minst 250 personer anställda.

Om försäkringstagaren ingår i en koncern som avger koncernredovisning skall förutsättningarna i tredje stycket 3 gälla koncernen.

5 §

Finansinspektionen skall inom Finansinspektionen skall inom en månad från det att en under- en månad från det att en underrättelse enligt 4 § tagits emot rättelse enligt 4 § tagits emot meddela den behöriga myndig- meddela den behöriga myndigheten i det land där den gräns- heten i det land där den gränsöverskridande verksamheten överskridande verksamheten skall bedrivas om underrättel- skall bedrivas om underrättelsen. Till Finansinspektionens sen. I fråga om gränsövermeddelande skall fogas ett intyg skridande verksamhet avseende om att försäkringsbolaget har en tjänstepensionsförsäkring skall intillräcklig kapitalbas enligt 1 spektionen, om de förutsättningar kap. 8 a § och 7 kap. 22−27 §§ som anges i 2 § andra stycket 1 och en upplysning om vilka och 2 är uppfyllda, lämna ett försäkringsklasser bolagets kon- sådant meddelande inom tre cession omfattar. månader från mottagandet av

underrättelsen. Till Finans-

inspektionens meddelande skall

fogas ett intyg om att försäk-

ringsbolaget har en tillräcklig

kapitalbas enligt 1 kap. 8 a § och

7 kap. 22−27 §§ och en upp-

lysning om vilka försäkrings-

Författningsförslag SOU 2004:101

klasser bolagets koncession omfattar. Finansinspektionen skall samtidigt som den lämnar meddelandet

enligt första stycket underrätta försäkringsbolaget om att meddelandet lämnats.

Gränsöverskridande verksam- Gränsöverskridande verksamheten enligt 4 § får inledas när heten enligt 4 § får inledas när Finansinspektionen underrättat Finansinspektionen underrättat bolaget enligt andra stycket. bolaget enligt andra stycket. För

gränsöverskridande verksamhet avseende tjänstepensionsförsäk-

ring skall i stället gälla följande.

Erhåller Finansinspektionen med anledning av ett sådant meddelande som avses i första stycket från den behöriga myndigheten i det land där den gränsöverskridande verksamheten skall bedrivas uppgifter om i det landet tillämpliga verksamhetsbestämmelser, skall inspektionen underrätta försäkringsbolaget om dessa uppgifter. Den gränsöverskridande verksamheten får inledas efter det att bolaget tagit emot underrättelsen från Finansinspektionen, dock senast två månader efter det att den behöriga myndigheten i det land där den gränsöverskridande verksamheten skall bedrivas mottagit inspektionens meddelande enligt första

stycket. Om Finansinspektionen fin- Om Finansinspektionen fin-

ner att förutsättningar för att ner att förutsättningar för att bedriva gränsöverskridande verk- bedriva gränsöverskridande verksamhet inte föreligger, skall samhet inte föreligger, skall inspektionen vägra att lämna inspektionen vägra att lämna meddelande enligt första stycket. meddelande enligt första stycket. Beslut härom skall fattas inom Beslut härom skall fattas inom en månad från det att en under- en månad från det att en under-

rättelse enligt 4 § togs emot. rättelse enligt 4 § togs emot.

I fråga om gränsöverskridande verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring, skall beslutet fattas inom tre månader från mottagandet av en sådan under-

rättelse.

6 § Om något av de förhållanden Om något av de förhållanden

som angivits i en underrättelse som angivits i en underrättelse enligt 4 § skall ändras sedan den enligt 4 § skall ändras sedan den gränsöverskridande verksam- gränsöverskridande verksamheten inletts, skall bestämmel- heten inletts, skall bestämmelserna i 4 och 5 §§ tillämpas. serna i 4 och 5 §§ tillämpas. Vad

som föreskrivs i 5 § första stycket andra meningen, tredje stycket

andra−fjärde meningarna och

sista stycket tredje meningen skall dock tillämpas endast vid sådan ändring som innebär att verksamhet avseende tjänstepensions-

försäkring skall inledas.

5 kap.

1 § Ett försäkringsbolag får endast ta upp eller ta över penninglån

(upplåning) i den utsträckning som följer av denna bestämmelse.

Upplåning får ske för att Upplåning får ske för att effektivisera kapitalförvalt- effektivisera kapitalförvaltningen eller om det i övrigt är ningen eller om det i övrigt är motiverat av den bedrivna för- motiverat av den bedrivna försäkringsrörelsen, under förut- säkringsrörelsen, under förutsättning att den samlade upp- sättning att den samlade upplåningen är av ringa betydelse låningen är av ringa betydelse med hänsyn till rörelsens om- med hänsyn till rörelsens omfattning och kapitalbasens stor- fattning och kapitalbasens storlek. lek. Om rörelsen omfattar

tjänstepensionsförsäkring, får upplåning ske endast för att

Författningsförslag SOU 2004:101

tillgodose tillfälliga likviditetsbehov eller för att uppfylla kraven om en tillräcklig kapitalbas enligt

1 kap. 8 a §, dock under den i första meningen angivna för-

utsättningen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om tillämpningen av bestämmelserna i andra stycket.

Finansinspektionen får, om det finns särskilda skäl, medge undantag från begränsningen i andra stycket att upplåningen skall vara av ringa betydelse.

7 kap.

2 §

Avsättningen för ej intjänade premier skall beräknas så att den alltid motsvarar summan av avsättningarna för varje försäkringsavtal. Avsättningen för kvardröjande risker skall avse ett för bolaget beräknat tillägg som utöver avsättningen för ej intjänade premier kan anses behövligt för att täcka framtida kostnader som har samband med ingångna försäkringsavtal. En försäkringsmatematiskt vedertagen beräkningsmetod för kollektiv beräkning av avsättningarna får dock användas, om avsättningen beräknad enligt en sådan metod ger i stort sett samma resultat som om avsättningen hade beräknats för varje försäkring.

Livförsäkringsavsättningen skall beräknas så att den alltid motsvarar summan av avsättningarna för varje livförsäkringsavtal beräknat enligt tredje stycket. I avsättningen skall det tillägg inräknas som behövs för att täcka alla förluster på grund av att försäkringarna upphör i förtid. En annan försäkringsmatematiskt vedertagen beräkningsmetod för kollektiv beräkning av avsättningarna får användas, om den ger i stort sett samma resultat som om avsättningen hade beräknats för varje försäkring.

Livförsäkringsavsättningen för ett livförsäkringsavtal utgörs av skillnaden mellan det förväntade kapitalvärdet av bolagets framtida utgifter för försäkringsavtalet och det förväntade kapitalvärdet av de premier bolaget ytterligare kan ha att uppbära för försäkringsavtalet (prospektiv beräkningsmetod). En annan försäkringsmatematiskt vedertagen beräkningsmetod får användas, om avsättningen beräknad enligt en sådan metod inte blir lägre än om en

prospektiv beräkningsmetod hade använts eller om den metoden inte är möjlig att tillämpa för försäkringsavtalet.

Beräkningen enligt andra och Beräkningen enligt andra och tredje styckena skall grundas på tredje styckena skall grundas på antaganden om dödlighet och antaganden om dödlighet och andra riskmått, räntesats samt andra riskmått, räntesats samt driftskostnader som var för sig driftskostnader som var för sig är betryggande. är betryggande. För tjänstepen-

sionsförsäkringar skall antagan-

dena väljas på ett aktsamt sätt. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall

meddela närmare föreskrifter om beräkning av livförsäkringsavsättningar.

9 §

Ett försäkringsbolag som Ett försäkringsbolag som driver direkt försäkringsrörelse driver direkt försäkringsrörelse skall ha tillgångar till ett belopp skall ha tillgångar till ett belopp som motsvarar försäkringstek- som motsvarar försäkringstekniska avsättningar för egen niska avsättningar för egen räkning, med tillägg av värdet av räkning, med tillägg av värdet av reservdeposition som en åter- reservdeposition som en återförsäkringsgivare har ställt hos försäkringsgivare har ställt hos bolaget, placerade i enlighet bolaget, placerade i enlighet med 9 a−10 e, 13 och 29 §§ med 9 a−10 e, 12, 13 och 29 §§ (skuldtäckning). (skuldtäckning).

Om ett annat försäkringsbolag än som avses i första stycket driver sådan återförsäkringsrörelse som avses i 11 a § första stycket 3 skall bolaget ha tillgångar till ett belopp som behövs för att säkerställa försäkringstagarnas förmånsrätt enligt 4 a § förmånsrättslagen (1970:979). För sådana tillgångar gäller 9 a−10 g §§ i tillämpliga delar (särskild skuldtäckning).

Med försäkringstekniska avsättningar för egen räkning avses de försäkringstekniska avsättningarna inklusive mottagen återförsäkring och med avdrag för avgiven återförsäkring.

Om avgiven återförsäkring inte bidrar till att minska bolagets risktagande, får Finansinspektionen för visst fall bestämma att avdrag inte får göras för sådan återförsäkring.

Författningsförslag SOU 2004:101

10 g § Ett försäkringsbolag som avses i 9 § skall upprätta och följa placeringsriktlinjer. Sådana riktlinjer skall innehålla principerna för placering av samtliga tillgångar, med en särskild redovisning av principerna för placering av de tillgångar som används för skuldtäckning.

Livförsäkringstagare och de Livförsäkringstagare och de som erbjuds att teckna en liv- som erbjuds att teckna en livförsäkring i bolaget skall in- försäkring i bolaget skall informeras om det huvudsakliga formeras om det huvudsakliga innehållet i riktlinjerna, om det innehållet i riktlinjerna, om det inte med hänsyn till försäk- inte med hänsyn till försäkringens särskilda beskaffenhet ringens särskilda beskaffenhet eller av annat särskilt skäl saknas eller av annat särskilt skäl saknas anledning till sådan information. anledning till sådan information.

Även andra ersättningsberättigade på grund av tjänstepensionsförsäkringar skall informeras där-

om. Regeringen eller den myndighet Regeringen eller den myndigsom regeringen bestämmer skall het som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om skyl- skall meddela närmare föredigheten att lämna information skrifter om vad riktlinjerna för och om vilka försäkringar som tjänstepensionsförsäkring skall inte skall omfattas av informa- innehålla samt om skyldigheten tionsskyldigheten. att lämna information och om

vilka försäkringar som inte skall

omfattas av informationsskyl-

digheten.

För placeringsriktlinjer för tjänstepensionsförsäkring skall bestämmelserna i 8 a § äga mot-

svarande tillämpning.

11 § Ett försäkringsbolag som av- Ett försäkringsbolag som avses i 9 § skall föra ett register ses i 9 § skall föra ett register som vid varje tidpunkt utvisar som vid varje tidpunkt utvisar de tillgångar som används för de tillgångar som används för skuldtäckning och tillgångarnas skuldtäckning och tillgångarnas värde. värde. För de tillgångar som

används för skuldtäckning i verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring skall försäkringsbolaget

föra ett särskilt register. Om en tillgång, som antecknats i registret har upplåtits med sådan rätt att dess fulla värde inte kan utnyttjas för skuldtäckning, skall detta antecknas i registret.

12 § Bestämmelserna i 10 och

10 b §§ gäller inte för tillgångar som svarar mot försäkringstekniska avsättningar i verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring. För sådana tillgångar gäller, utöver de begränsningar som följer av 9 a, 10 a och

10 c−10 e §§ samt av andra

stycket, att de skall placeras på det sätt som bäst gagnar de ersättningsberättigades intressen och

också i övrigt på ett aktsamt sätt.

Av det belopp som skall skuldtäckas i verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring får en andel om högst

− 30 procent motsvaras av

aktier och andra värdepapper som kan jämställas med aktier samt obligationer och andra skuldförbindelser, vilka inte är föremål för handel på reglerade mark-

nader,

Författningsförslag SOU 2004:101

− 30 procent motsvaras av

tillgångar som är realiserbara i andra valutor än dem som

åtagandena är betalbara i,

− 5 procent motsvaras av aktier

och andra värdepapper som kan jämställas med aktier samt obligationer och andra skuldförbindelser från samma emittent eller låntagare, om denne i egenskap av arbetsgivare eller egenföretagare betalar försäkringspremier till försäkringsbolaget (uppdragsgivande företag) och

− 10 procent motsvaras av

sådana tillgångar som avses i tredje strecksatsen, vilka getts ut av företag i en grupp av emittenter eller låntagare med sådan inbördes anknytning som anges i

10 c § andra stycket, vari ett upp-

dragsgivande företag ingår.

Begränsningarna i andra stycket tredje och fjärde strecksatserna gäller inte sådana tillgångar som svenska staten eller en

utländsk stat svarar för.

Finansinspektionen får, om det finns särskilda skäl, medge tillfälliga avvikelser från de begränsningar som anges i andra stycket

första och andra strecksatserna.

13 § Bestämmelserna i 9 a, 10, Bestämmelserna i 9 a, 10, 10 b, 10 c, 10 d och 10 e §§ gäller 10 b, 10 c, 10 d, 10 e och 12 §§ inte för tillgångar som svarar gäller inte för tillgångar som mot avsättningar för villkorad svarar mot avsättningar för villåterbäring och för fond- korad återbäring och för fondförsäkringsåtaganden där för- försäkringsåtaganden där för-

säkringstagaren bär placerings- säkringstagaren bär placeringsrisken. Sådana tillgångar skall risken. Sådana tillgångar skall placeras på ett sätt som är lämp- placeras på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till åtagandets ligt med hänsyn till åtagandets karaktär. karaktär.

I verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring skall de tillgångar som avses i första stycket placeras på det sätt som bäst gagnar de ersättningsberättigades intressen och också i övrigt på ett aktsamt sätt samt i enlighet med bestämmelserna i 12 § andra stycket tredje och fjärde streck-

satsen och tredje stycket.

14 § Gäller i ett annat land inom EES bestämmelser om en utländsk försäkringsgivares placering av tillgångar i verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring som bedrivs i det landet vilka avviker från föreskrifterna i detta kapitel, skall för ett försäkringsbolags verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring i det landet de bestämmelserna

tillämpas.

12 kap.

12 § Ett försäkringsbolag får inte lämna penninglån till styrelseledamöterna, verkställande direktören eller aktuarien i bolaget eller i något annat företag i samma koncern. Detsamma gäller i fråga om penninglån till

1. den som är gift med eller är syskon eller släkting i rätt uppeller nedstigande led till en styrelseledamot, verkställande direktören eller aktuarien,

Författningsförslag SOU 2004:101

2. den som är besvågrad med en sådan person i rätt upp- eller nedstigande led eller så att den ene är gift med den andres syskon, eller

3. juridisk person över vars verksamhet person som nämnts ovan har ett bestämmande inflytande.

Bestämmelserna i första stycket gäller ej om

1. gäldenären är företag i koncern i vilken det långivande bolaget ingår, eller

2. gäldenären driver rörelse och lånet betingas av affärsmässiga skäl samt är avsett uteslutande för gäldenärens rörelse.

Ett försäkringsbolag får inte lämna penninglån i syfte att gäldenären eller honom närstående fysisk eller juridisk person som avses i första stycket 1–3 skall förvärva aktier i bolaget eller annat bolag i samma koncern.

Är gäldenären anställd i bolaget eller i ett annat bolag i samma koncern gäller inte förbudet mot penninglån i tredje stycket, om

1. lånebeloppet jämte tidigare lån enligt detta stycke från bolaget eller annat bolag i samma koncern inte överstiger ett belopp som motsvarar två gånger gällande basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring,

2. låneerbjudandet riktar sig till minst hälften av de anställda i bolaget och lånet skall återbetalas inom fem år genom regelbundna amorteringar samt

3. hinder mot lån inte föreligger vid en tillämpning av första och andra styckena, även om de aktier som skall förvärvas räknas med. Därvid skall dock det i första stycket angivna förbudet mot att lämna lån till styrelseledamot inte gälla i fråga om den som är styrelseledamot enligt bestämmelserna i lagen (1987:1245) om styrelserepresentation för de privatanställda.

Lån enligt fjärde stycket får inte lämnas, om det sammanlagda beloppet av sådana lån därefter skulle överstiga bolagets fria egna kapital.

Bestämmelserna i denna para- Bestämmelserna i denna paragraf om förbud mot penninglån graf om förbud mot penninglån skall även tillämpas i fråga om skall även tillämpas i fråga om ställande av säkerhet. ställande av säkerhet. Ett för-

säkringsbolag som meddelar tjänstepensionsförsäkringar får

inte ställa säkerhet för tredje man.

Vid tillämpning av denna paragraf likställs äktenskapsliknande samlevnad med äktenskap, om de sammanlevande tidigare har varit gifta med varandra eller har eller har haft barn gemensamt.

1. Denna lag träder i kraft den 1 september 2005.

2. Ett försäkringsbolag som vid ikraftträdandet bedriver verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring behöver till och med år 2007 inte tillämpa de nya bestämmelserna i 1 kap. 3 §. För ett bolag som med stöd av denna punkt inte tillämpar de bestämmelserna gäller inte de nya föreskrifterna i 1 kap. 1 a §, 5 kap. 1 §, 7 kap. 2, 9, 10 g, 11, 12 och 13 §§ samt 12 kap. 12 §.

Författningsförslag SOU 2004:101

2 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1972:262) om understödsföreningar

dels att nuvarande 26 d−26 h §§ skall betecknas 26 e−26 i §§ samt att de nuvarande rubrikerna närmast före 26 d−26 h §§ skall sättas närmast före de nya 26 e−26 i §§,

dels att 7, 11, 26, den nya 26 e, 67, 71 och 75 §§ skall ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 27 § skall lyda ”Understödsföreningens ledning m.m.”,

dels att det i lagen skall införas 13 nya paragrafer, 14 a−14 c, 20 a, 22 a, 24 b, 24 c, 25, 26 d, 27 a, 28 a, 68 a och 71 b §§, samt närmast före 14 a, 20 a och 26 d §§ nya rubriker, av följande lydelse.

7 §

Understödsförening får ej utan medgivande av Finansinspek-

tionen driva verksamhet som är främmande för ändamålet med

föreningens försäkringsverksamhet. Omfattningen av den främ-

mande verksamheten skall stå i rimligt förhållande till försäk-

Understödsförening får ej heller utan medgivande av Finans-

inspektionen ändra sin försäkringsverksamhet så att den får en

väsentligt ny inriktning eller kommer att omfatta ny verksam-

hetsgren. Vid prövningen äger 4 § motsvarande tillämpning.

En sådan förening som avses i tredje stycket får ta upp eller ta över penninglån endast för att tillgodose tillfälliga likviditetsbehov eller för att uppfylla kraven om en tillräcklig kapitalbas enligt

25 §, dock under förutsättning att den samlade upplåningen är av ringa betydelse med hänsyn till verksamhetens omfattning och kapitalbasens storlek. Finansinspektionen får, om det finns särskilda skäl, medge undantag från begränsningen att upplåningen skall vara av ringa be-

tydelse.

11 §

Understödsförenings stadgar skall vara ägnade att trygga att föreningen kan fullgöra sina försäkringsutfästelser och skall samtidigt tillgodose medlemmarnas intresse av att kostnader och villkor för försäkringarna är skäliga med hänsyn till förmånernas art och omfattning och föreningens förhållanden. Även i övrigt skall stadgarna ha ett för verksamheten lämpligt innehåll.

Stadgarna skall ange

1. föreningens firma,

2. ändamålet med föreningens verksamhet och verksamhetens art,

3. den ort inom riket, där föreningens styrelse skall ha sitt säte, 4. de villkor som skall gälla för inträde i föreningen, 5. försäkringsförmånernas beskaffenhet och storlek eller grun-

derna för beräknande av förmånerna, tid och villkor för utbetalning av försäkringsbelopp samt i fråga om kapitalförsäkring högsta tillåtna försäkringsbelopp för en medlem,

6. de fasta avgifter, som skall erläggas till föreningen, eller grunderna för deras beräknande,

7. ordningen för beslut om särskild uttaxering och grunderna för dess verkställande, om sådan uttaxering skall få förekomma,

8. påföljden för försummelse att till föreningen erlägga fast avgift eller uttaxerat belopp,

Författningsförslag SOU 2004:101

9. om rätt till fribrev eller återköp skall föreligga samt, för sådant fall, villkoren för rätten och reglerna för beräkning av fribrevs- eller återköpsvärdena,

10. villkoren för belåning av försäkringsbrev hos föreningen, om sådan belåning skall få förekomma,

11. tider för verkställande av försäkringsteknisk utredning, om skyldighet föreligger att verkställa sådan utredning,

12. grunderna för fondbildning,

13. hur medel som ej behövs för löpande utgifter skall placeras och värdehandlingar skall förvaras,

14. hur medel som ej ingår i försäkringsfond skall användas samt, om återbäring skall förekomma, bestämmelser därom,

15. antalet styrelseledamöter och revisorer eller det högsta och lägsta antal till vilket de skall uppgå och, om för styrelseledamöter och revisorer skall finnas suppleanter, motsvarande uppgifter om dem, tiden för styrelseledamots, revisors och suppleants uppdrag samt, om styrelseledamot, revisor eller suppleant skall utses på annat än i denna lag angivet sätt, hur tillsättning skall ske,

16. i fall där fullmäktige skall finnas, hur de skall utses samt deras befogenhet och mandattid,

17. tid för ordinarie föreningsstämma,

18. det sätt på vilket kallelse till föreningsstämma skall ske och andra meddelanden bringas till medlemmarnas kännedom samt den tid före stämman då föreskrivna kallelseåtgärder senast skall vara vidtagna,

19. hur vid föreningens upplösning skall förfaras med föreningens behållna tillgångar.

Bestämmelserna i andra stycket 13, såvitt avser placering av medel, gäller inte för en förening som driver verksamhet avseende tjänstepensionsförsäk-

ring. Bestämmelserna i andra stycket 15 gäller inte arbetstagar-

representanter som har utsetts enligt lagen (1987:1245) om styrelserepresentation för de privatanställda.

Om föreningen skall ha euro som redovisningsvaluta enligt 4 kap. 6 § bokföringslagen, skall detta anges i stadgarna.

Verksamhet i ett annat land inom Europeiska ekonomiska

samarbetsområdet (EES)

14 a § En understödsförening som avser att från Sverige meddela tjänstepensionsförsäkringar för åtaganden som skall fullgöras i ett annat land inom EES (gränsöverskridande verksamhet) skall underrätta Finansinspektionen

om det.

Underrättelsen enligt första stycket skall innehålla uppgift om 1. den som i egenskap av arbetsgivare eller egenföretagare skall betala avgifterna och 2. det huvudsakliga innehållet i de överenskommelser som skall

ligga till grund för försäkringarna.

14 b § Finansinspektionen skall, om de förutsättningar som anges i andra stycket är uppfyllda, inom tre månader från det att en underrättelse enligt 14 a § tagits emot meddela den behöriga myndigheten i det land där den gränsöverskridande verksamheten

skall bedrivas om underrättelsen.

Ett meddelande enligt första stycket skall lämnas om det inte finns skäl att ifrågasätta att 1. understödsföreningens organisation är ändamålsenlig och 2. understödsföreningens finansiella situation är tillfredsställande med hänsyn till den planerade verksamhetens art och omfatt-

ning.

Författningsförslag SOU 2004:101

Finansinspektionen skall samtidigt som den lämnar meddelandet enligt första stycket underrätta understödsföreningen om att med-

delandet lämnats.

Erhåller Finansinspektionen med anledning av ett sådant meddelande som avses i första stycket från den behöriga myndigheten i det land där den gränsöverskridande verksamheten skall bedrivas uppgifter om i det landet tillämpliga verksamhetsbestämmelser, skall inspektionen underrätta understödsföreningen om dessa uppgifter. Den gränsöverskridande verksamheten får inledas efter det att föreningen tagit emot underrättelsen från Finansinspektionen, dock senast två månader efter det att den behöriga myndigheten i det land där den gränsöverskridande verksamheten skall bedrivas mottagit inspektionens meddelande enligt

första stycket.

Om Finansinspektionen finner att förutsättningar för att bedriva gränsöverskridande verksamhet inte föreligger, skall inspektionen vägra att lämna meddelande enligt första stycket. Beslut härom skall fattas inom tre månader från det att en underrättelse enligt

14 a § togs emot.

14 c § Om något av de förhållanden som angetts i en underrättelse enligt 14 a § skall ändras sedan

den gränsöverskridande verksamheten inletts, skall understödsföreningen underrätta Finansinspektionen minst en månad

innan ändringen genomförs.

Om Finansinspektionen finner att ändringen inte får göras, skall inspektionen meddela beslut om det inom en månad från det att underrättelsen kom in till in-

spektionen.

Information

20 a § Medlemmar och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar i en understödsförening som driver verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring skall ges erforderlig information om föreningen och dess verksamhet samt om sina försäkringar och de överenskommelser som ligger till grund för försäkringarna. Informationen skall tydligt visa försäkringarnas vill-

kor och värdeutveckling.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om vilken information som en understödsförening skall lämna till medlemmarna och andra ersättningsberättigade på grund av

försäkringar.

22 a § En understödsförening som driver verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring skall i

Författningsförslag SOU 2004:101

stället för 22 § tillämpa 7 kap. 1 och 2 §§ försäkringsrörelselagen (1982:713) samt föreskrifter som meddelats med stöd av någon av

dessa bestämmelser.

24 b § För en understödsförening som driver verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring skall i

stället för 23−24 a §§ gälla be-

stämmelserna i andra–femte

styckena.

Understödsföreningens samlade tillgångar skall placeras i

enlighet med principerna i 7 kap.

9 a § andra och tredje meningarna försäkringsrörelselagen (1982:713) samt på det sätt som bäst gagnar de ersättningsberättigades intressen och också i övrigt på ett aktsamt sätt. Av tillgångarna får högst

− fem procent utgöras av aktier

och andra värdepapper som kan jämställas med aktier samt obligationer och andra skuldförbindelser från samma emittent eller låntagare, om denne i egenskap av arbetsgivare eller egenföretagare betalar avgifter till föreningen (uppdragsgivande företag) och

− tio procent utgöras av sådana

tillgångar som avses i första strecksatsen, vilka getts ut av företag i en grupp av emittenter eller låntagare med sådan inbördes anknytning som anges i

7 kap. 10 c § andra stycket försäkringsrörelselagen, vari ett upp-

dragsgivande företag ingår.

Begränsningarna i andra stycket första och andra strecksatserna gäller inte sådana tillgångar som svenska staten eller en utländsk

stat svarar för.

Beträffande användande av optioner och terminskontrakt eller andra liknande finansiella instrument skall understödsföreningen tillämpa 7 kap. 17 b § försäkringsrörelselagen och föreskrifter som meddelats med stöd

av de bestämmelserna.

I fråga om tillgångar som svarar mot försäkringstekniska avsättningar skall understöds-

föreningen även tillämpa 7 kap. 9, 10 a, 10 c−10 f och 12−14 §§

försäkringsrörelselagen samt föreskrifter som meddelats med stöd

av någon av dessa bestämmelser.

24 c § En understödsförening som driver verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring skall upprätta och följa placeringsriktlinjer. Sådana riktlinjer skall innehålla principerna för placering av samtliga tillgångar, med en särskild redovisning av principerna för placering av de tillgångar som används för skuldtäckning. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall meddela närmare föreskrifter om vad riktlinjerna

skall innehålla.

Senast när placeringsriktlinjer

Författningsförslag SOU 2004:101

börjar användas, skall de ges in till Finansinspektionen. Till riktlinjerna skall fogas en redogörelse för de konsekvenser som riktlinjerna får för understödsföreningen samt för medlemmarna och andra ersättningsberättigade

på grund av försäkringarna.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om

vad redogörelsen skall innehålla.

Bestämmelserna i andra stycket gäller också vid ändring av

placeringsriktlinjer.

25 § En understödsförening som driver verksamhet avseende

tjänstepensionsförsäkring skall,

utöver tillgångar motsvarande försäkringstekniska avsättningar enligt 22 a § samt 7 kap. 1 §

försäkringsrörelselagen (1982:713),

vid varje tidpunkt ha en tillräcklig kapitalbas. Bestämmelserna om kapitalbasens sammansättning i 7 kap. 22 § och 26 § fjärde stycket första meningen försäkringsrörelselagen skall äga

motsvarande tillämpning.

Kapitalbasen skall minst uppgå till en nivå som beräknas med utgångspunkt i verksamhetens art och omfattning (solvensmarginalen) enligt bestämmelserna i

7 kap. 23 § försäkringsrörelse-

lagen.

Om kapitalbasen understiger solvensmarginalen skall Finansinspektionen vidta åtgärder enligt

bestämmelserna i 71 § fjärde och

sjätte styckena.

26 §

Understödsförening får inte lämna kredit till

1. styrelseledamot, styrelsesuppleant, revisor, revisorssuppleant, innehavare av befattning i ledande ställning i föreningen eller person som verkställer försäkringsteknisk utredning åt föreningen,

2. den som är gift med eller är syskon eller släkting i rätt uppeller nedstigande led till personer som avses under 1, eller är besvågrad med en sådan person i rätt upp- eller nedstigande led eller så att den ene är gift med den andres syskon,

3. bolag, förening eller annan sammanslutning, vari person som avses under 1 eller 2 i egenskap av delägare eller medlem har ett väsentligt ekonomiskt intresse.

Förening får ej heller lämna kredit mot säkerhet av borgen av någon som avses i första stycket.

Vid tillämpningen av denna paragraf likställs äktenskapsliknande samlevnad med äktenskap, om de sammanlevande tidigare har varit gifta med varandra eller har eller har haft barn gemensamt.

En understödsförening som driver verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring får inte

ställa säkerhet för tredje man.

Bestämmelserna i första stycket utgör inte något hinder för en understödsförening att i enlighet med stadgarna lämna kredit mot säkerhet av försäkringsbrev som har utfärdats av föreningen.

Finansinspektionen kan medge undantag från bestämmelserna i första−tredje styckena, om det finns synnerliga skäl till detta.

Författningsförslag SOU 2004:101

Gruppbaserat kapitalkrav

26 d § En understödsförening som avses i 26 a § första stycket och som driver verksamhet avseende

tjänstepensionsförsäkring skall,

utöver vad som föreskrivs i 25 §,

ha en kapitalbas som är tillfredsställande med hänsyn till andra företag i försäkringsgruppen (gruppbaserad kapitalbas). När den gruppbaserade

kapitalbasen bestäms skall 7 kap.

22 § och 26 § fjärde stycket första meningen försäkringsrörelselagen

(1982:713) tillämpas.

Den gruppbaserade kapitalbasen skall uppgå till en nivå som är tillräcklig med hänsyn till andra företag i försäkringsgruppen (gruppbaserad solvensmarginal). När den gruppbaserade solvensmarginalen bestäms skall 7 kap. 23 § försäkrings-

rörelselagen tillämpas.

26 d § 26 e §

En understödsförening som En understödsförening som avses i 26 a § skall göra en be- avses i 26 a § skall göra en beräkning av gruppbaserad kapital- räkning av gruppbaserad kapitalbas och solvensmarginal för att bas och solvensmarginal för att bestämma den ekonomiska ställ- bestämma den ekonomiska ställningen med hänsyn till andra ningen med hänsyn till andra företag i försäkringsgruppen. företag i försäkringsgruppen. Beräkningen skall göras enligt Beräkningen skall göras enligt en sammanläggnings- och avräk- en sammanläggnings- och avräkningsmetod. Om det finns skäl ningsmetod. Om det finns skäl får beräkningen i stället göras får beräkningen i stället göras enligt en konsolideringsmetod. enligt en konsolideringsmetod.

Den gruppbaserade kapital- För en understödsförening som basen skall beräknas med inte driver verksamhet avseende tillämpning av 7 kap. 22 och tjänstepensionsförsäkring gäller 24 §§ samt 26 § tredje stycket följande. Den gruppbaserade första meningen försäkrings- kapitalbasen skall beräknas med rörelselagen (1982:713). Den tillämpning av 7 kap. 22 och gruppbaserade solvensmargina- 24 §§ samt 26 § tredje stycket len skall beräknas med första meningen försäkringstillämpning av 7 kap. 23 § för rörelselagen (1982:713). Den livförsäkringsrörelse och 7 kap. gruppbaserade solvensmargina- 25 § för skadeförsäkringsrörelse. len skall beräknas med tillämp-

ning av 7 kap. 23 § för livförsäkringsrörelse och 7 kap. 25 § för skadeförsäkringsrörelse. Vid beräkningen skall dotterföretag eller intresseföretag som är

försäkringsföretag beaktas proportionellt efter understödsföreningens innehav om inte särskilda skäl talar för att de beaktas till annan andel.

Beräkningen skall särskilt tillgodose att avdrag från kapitalbasen görs för dels tillgångar som får ingå i kapitalbasen hos ett annat försäkringsföretag i försäkringsgruppen, dels värden som skapats internt inom gruppen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall meddela föreskrifter om beräkningsmetodernas användning och innehåll.

27 a § En styrelseledamot och en verkställande direktör eller dennes ställföreträdare i en understödsförening som driver verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring skall ha de insikter och den erfarenhet som krävs för att delta i ledningen av en sådan förening och även i övrigt vara

lämplig för uppgiften.

Författningsförslag SOU 2004:101

28 a § Styrelsen skall fastställa placeringsriktlinjer enligt 24 c §. Styrelsen ansvarar för att riktlinjerna följs och skall fortlöpande pröva

om de behöver ändras.

67 § Det åligger understödsförenings styrelse att på tid och sätt som Finansinspektionen bestämmer 1. hålla föreningens kassa och övriga tillgångar samt böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för granskning av inspektionen, 2. för varje räkenskapsår till inspektionen insända bestyrkt kopia av protokoll fört vid föreningsstämma över beslut i fråga om årsoch koncernredovisningen eller revisionsberättelsen samt en redogörelse för föreningen och dess verksamhet, 3. meddela de upplysningar och uppgifter i övrigt rörande föreningen som inspektionen begär.

Åliggandena enligt första stycket 1 och 3 gäller i en understödsförening som driver verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring även verkställande direktören och andra befattningshavare i ansvarig ställning i

föreningen.

Om understödsföreningen driver verksamhet i ett annat land inom EES, skall styrelsen, verkställande direktören och andra befattningshavare i ansvarig ställning i föreningen, i den utsträckning som följer av Sveriges med-

lemskap i Europeiska unionen,

lämna de upplysningar till behörig myndighet i det landet som den myndigheten behöver för att

fullgöra sina uppgifter.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka upplysningar en understödsförening skall lämna till Finans-

inspektionen.

68 a § Finansinspektionen skall i sin tillsynsverksamhet samarbeta med motsvarande utländska tillsynsmyndigheter i den utsträckning som följer av Sveriges med-

lemskap i Europeiska unionen.

71 § Finansinspektionen kan meddela de erinringar i fråga om under-

stödsföreningens verksamhet som inspektionen finner påkallade.

Finansinspektionen skall förelägga understödsförening att inom viss tid vidtaga de åtgärder som behövs för rättelse, om

1. avvikelse skett från denna lag eller de för föreningen gällande stadgarna eller de författningar eller föreskrifter i övrigt som gäller för verksamheten,

2. stadgarna ej längre uppfyller de i 11 § första stycket angivna allmänna kraven,

3. placeringsriktlinjerna inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av föreningens

rörelse,

3. de tillgångar, vari för- 4. de tillgångar, vari försäksäkringsfond redovisas, ej är ringsfond redovisas, ej är tilltillräckliga för att trygga för- räckliga för att trygga försäkringsutfästelserna eller säkringsutfästelserna eller

4. annan allvarlig anmärkning 5. annan allvarlig anmärkning kan riktas mot föreningens kan riktas mot föreningens verksamhet. verksamhet.

Om Finansinspektionen bedömer att medlemmarnas rättigheter i en understödsförening som

Författningsförslag SOU 2004:101

driver verksamhet avseende

tjänstepensionsförsäkring hotas,

skall inspektionen förelägga föreningen eller dess styrelse att upprätta och för godkännande överlämna en finansiell sane-

ringsplan.

Om en understödsförenings kapitalbas understiger solvensmarginalen enligt 25 §, eller, för en understödsförening som avses i

26 a § första stycket, den gruppbaserade kapitalbasen understiger den gruppbaserade solvensmarginalen enligt 26 d §, skall Finansinspektionen förelägga föreningen eller dess styrelse att upprätta en plan för att återställa en tillfredsställande finansiell ställning och överlämna planen till inspektionen för godkännande. Om kapitalbasen understiger en tredjedel av solvensmarginalen enligt 25 § eller om kapitalbasen inte har den sammansättning som anges i 7 kap. 26 § fjärde stycket

försäkringsrörelselagen (1982:713),

skall inspektionen förelägga föreningen eller dess styrelse att upprätta och för godkännande överlämna en plan för skyndsamt

återställande av kapitalbasen.

Om en understödsförening driver verksamhet i ett annat land inom EES och föreningen inte rättar sig efter Finansinspektionens eller behörig utländsk

myndighets anmodan om rättelse,

skall inspektionen vidta de åtgärder som behövs för att för-

hindra fortsatta överträdelser.

Inspektionen skall underrätta den behöriga utländska myndigheten

om vilka åtgärder som vidtas.

Finansinspektionen får begränsa understödsföreningens förfoganderätt eller förbjuda föreningen att förfoga över sina tillgångar i Sverige, om 1. föreningen inte följer gällande bestämmelser om skuldtäck-

ning,

2. föreningens kapitalbas understiger en tredjedel av solvensmarginalen, eller 3. föreningens kapitalbas understiger solvensmarginalen eller, för

en förening som avses i 26 a §,

den gruppbaserade kapitalbasen understiger den gruppbaserade

solvensmarginalen enligt 26 d §,

och det finns särskilda skäl att anta att föreningens finansiella ställning ytterligare kommer att

försämras.

Finansinspektionen får besluta hur försäkringsverksamheten skall drivas efter ett sådant beslut som

avses i sjätte stycket. Har föreläggande enligt andra Har föreläggande enligt

stycket ej efterkommits inom andra-femte styckena inte efterbestämd tid och har det anmärk- kommits inom bestämd tid och ta förhållandet ej heller på annat har det anmärkta förhållandet sätt undanröjts, kan Finans- inte heller på annat sätt undaninspektionen hos rätten ansöka röjts, kan Finansinspektionen om att föreningen skall förklaras hos rätten ansöka om att förskyldig att träda i likvidation. eningen skall förklaras skyldig Har sådan ansökan skett, äger att träda i likvidation. Har sådan bestämmelserna i 72 § tredje ansökan skett, äger bestämmelstycket lagen (1951:308) om serna i 72 § tredje stycket lagen ekonomiska föreningar mot- (1951:308) om ekonomiska försvarande tillämpning. eningar motsvarande tillämpning.

Författningsförslag SOU 2004:101

Styrkes ej innan rätten avgör ärendet att meddelat föreläggande efterkommits, skall rätten förklara, att föreningen skall träda i likvidation, och förordna en eller flera likvidatorer.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall meddela föreskrifter om innehållet i den finansiella saneringsplan som krävs enligt tredje

stycket.

71 b § Finansinspektionen skall anmäla beslut enligt 71 § sjätte stycket om förbud eller begränsning i rätten att förfoga över tillgångar till de behöriga myndigheterna i de EES-länder där understödsföreningen enligt underrättelse bedriver försäkringsverksamhet enligt 14 a §. Sådant beslut skall dessutom anmälas till behöriga myndigheter i de EESländer där föreningen har till-

gångar.

Finansinspektionen får i samband med anmälan enligt första stycket begära att den behöriga utländska myndigheten i samarbete med inspektionen vidtar

motsvarande åtgärder.

75 § Finansinspektionens beslut Finansinspektionens beslut om att vägra registrering av om att vägra registrering av understödsförening enligt 65 § understödsförening enligt 65 § får överklagas hos kammar- får överklagas hos kammarrätten. rätten. Detsamma gäller inspek-

tionens beslut enligt 14 b eller

14 c §.

Annat beslut av Finansinspektionen enligt denna lag får överklagas hos länsrätten. Detta gäller dock inte beslut i ärenden som avses i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223). Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten av länsrättens avgörande.

Inspektionen får bestämma att ett beslut om föreläggande eller om verksamhetens drivande enligt 71 § sjunde stycket skall gälla

omedelbart.

1. Denna lag träder i kraft den 1 september 2005. 2. En understödsförening som vid ikraftträdandet inte upp-

fyller kraven enligt bestämmelserna i 25 och 26 d §§ behöver till och med år 2007 inte tillämpa de bestämmelserna. Innan en understödsförening uppfyller de kraven får föreningen inte bedriva gränsöverskridande verksamhet.

Författningsförslag SOU 2004:101

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:293) om utländska

försäkringsgivares verksamhet i Sverige

dels att rubriken till lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige, 1 kap. 1, 4, 5 och 13 §§, 2 kap. 1−3 §§, 3 kap. 2 och 6 §§, 8 kap. 1 a §, 10 kap. 1, 3, 4 a och 5 §§ samt rubriken närmast före 10 kap. 3 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas två nya kapitel, 3 a och 3 b kap, av fölande lydelse.

ringsgivares verksamhet i ringsgivares och tjänstepen-

1 kap.

1 §

Utländska försäkringsgivare Utländska försäkringsgivare

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela särskilda föreskrifter om bedrivande av försäkringsrörelse

för att uppfylla Sveriges åtaganden till följd av avtal mellan

Europeiska gemenskaperna (EG) och Schweiz.

4 §

En utländsk försäkringsgivare En utländsk försäkringsgivare skall i sin verksamhet i Sverige och ett utländskt tjänstepenfölja svensk lag och svenska sionsinstitut skall i sin verksammyndigheters beslut och före- het i Sverige följa svensk lag och skrifter samt svara inför svensk svenska myndigheters beslut domstol. och föreskrifter samt svara inför

svensk domstol.

5 §

I denna lag avses med

1. EES-försäkringsgivare: utländsk försäkringsgivare vars hemland hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och vars verksamhet inom EES står under finansiell tillsyn endast av den behöriga myndigheten i hemlandet,

2. försäkringsgivare från tredje land: annan utländsk försäkringsgivare än EES-försäkringsgivare som enligt sitt hemlands lag är en juridisk person,

3. utländskt tjänstepensionsinstitut: utländskt institut som utan att vara försäkringsgivare enligt denna lag omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/41/EG av den 3 juni 2003 om verksamhet i och tillsyn över tjänstepensionsinsti-

tut, 3. hemland: det land där 4. hemland: det land där för-

försäkringsgivaren har sitt säte säkringsgivaren eller det utoch, när det gäller försäk- ländska tjänstepensionsinstitutet ringsgivaren i en försäkrings- har sitt säte och, när det gäller sammanslutning, det land där försäkringsgivaren i en försäksammanslutningens ledning ringssammanslutning, det land finns, där sammanslutningens ledning

finns,

4. behörig myndighet: den 5. behörig myndighet: den nationella myndighet utomlands nationella myndighet utomlands som enligt lag eller annan som enligt lag eller annan förförfattning har behörighet att fattning har behörighet att ututöva tillsyn över EES-för- öva tillsyn över EES-försäk-

Författningsförslag SOU 2004:101

säkringsgivare eller försäkrings- ringsgivare, utländskt tjänstegivare från tredje land. pensionsinstitut eller försäk-

ringsgivare från tredje land.

Bestämmelserna i 2 och 3 kap. Bestämmelserna i 2 och 3 kap. i denna lag tillämpas på EES- i denna lag tillämpas på EESförsäkringsgivare och bestäm- försäkringsgivare och bestämmelserna i 4−7 kap. på försäk- melserna i 4−7 kap. på försäkringsgivare från tredje land. Be- ringsgivare från tredje land. Bestämmelserna i 8−10 kap. gäller stämmelserna i 8−10 kap. gäller både EES-försäkringsgivare och både EES-försäkringsgivare och försäkringsgivare från tredje försäkringsgivare från tredje land. land. Bestämmelserna i 3 a och

3 b kap. tillämpas på utländska tjänstepensionsinstitut. Även

10 kap. gäller sådana institut.

13 § Med gränsöverskridande verksamhet avses i denna lag att en EESförsäkringsgivare från ett utländskt driftsställe meddelar försäkring, utan förmedling av en sekundäretablering eller ett dotterbolag här i landet, avseende en risk som är belägen i Sverige eller ett åtagande som skall fullgöras här i enlighet med 1 kap. 7 §.

I 3 a kap. avses med gränsöverskridande verksamhet att ett utländskt tjänstepensionsinstitut från ett utländskt driftställe, utan förmedling av en generalagent eller filial eller ett dotterbolag i Sverige, ingår avtal om tjänste-

pension som skall fullgöras här.

Sverige skall anses vara det land

där avtalet skall fullgöras om den,

som i egenskap av arbetsgivare eller egenföretagare skall göra inbetalningar till det utländska tjänstepensionsinstitutet, har det etableringsställe som tjänstepensionerna har samband med i

Sverige.

2 kap.

1 §

En EES-försäkringsgivare som i sitt hemland har tillstånd att driva försäkringsrörelse får bedriva verksamhet i Sverige

1. från en sekundäretablering här i landet med början två månader efter det att Finansinspektionen från den behöriga myndigheten i försäkringsgivarens hemland tagit emot en underrättelse med sådant innehåll som anges i 2 § eller dessförinnan, om Finansinspektionen medger att verksamheten får påbörjas,

2. genom gränsöverskridande verksamhet, så snart Finansinspektionen från den behöriga myndigheten i försäkringsgivarens hemland tagit emot en underrättelse med sådant innehåll som anges i 3 §.

För verksamhet i Sverige avseende försäkringar som anges i

1 kap. 3 § femte stycket försäkringsrörelselagen (1982:713) (tjänstepensionsförsäkringar) skall i stället för första stycket gälla följande. Verksamheten får inledas så snart försäkringsgivaren tagit emot sådana uppgifter från Finansinspektionen som avses i

3 kap. 2 § tredje stycket första meningen, dock senast två månader efter det att inspektionen från den behöriga myndigheten i försäkringsgivarens hemland tagit emot en underrättelse med sådant

innehåll som anges i 2 eller 3 §.

2 §

En underrättelse enligt 1 § 1 om sekundäretablering skall innehålla

1. uppgifter om sekundäretableringens adress och om vem som skall vara dess företrädare,

2. en plan över den tilltänkta verksamheten där det framgår hur etableringen är organiserad och vilket slags försäkringsrörelse som skall drivas där, och

Författningsförslag SOU 2004:101

3. ett intyg utfärdat av hemlandsmyndigheten om EES-försäkringsgivarens kapitalbas.

Avser verksamheten tjänstepensionsförsäkring, skall underrättelsen enligt första stycket även innehålla uppgift om 1. den som i egenskap av arbetsgivare eller egenföretagare skall betala försäkringspremierna och 2. det huvudsakliga innehållet i de överenskommelser som skall

ligga till grund för försäkringarna. För verksamhet rörande försäkringar som avses i 2 kap. 3 a §

första stycket 10 försäkringsrörelselagen (1982:713) (motorfordonsansvar) och som inte uteslutande gäller försäkring av fraktförares ansvar skall underrättelsen enligt första stycket dessutom innehålla en försäkran att EES-försäkringsgivaren är medlem i Trafikförsäkringsföreningen.

Om försäkringsgivaren avser Om försäkringsgivaren avser att ändra sin verksamhet i fråga att ändra sin verksamhet i fråga om förhållanden som anges i om förhållanden som anges i första stycket 1 och 2, får änd- första stycket 1 och 2 och andra ringen göras tidigast en månad stycket, får ändringen göras tidiefter det att försäkringsgivaren gast en månad efter det att underrättat Finansinspektionen försäkringsgivaren underrättat om ändringen. Finansinspektionen om änd-

ringen. Om ändringen innebär

att verksamhet avseende tjänste-

pensionsförsäkring skall inledas,

skall dock bestämmelserna i 1 §

andra stycket tillämpas.

3 § En underrättelse enligt 1 § 2 om gränsöverskridande verksamhet

skall innehålla

1. uppgifter om vilket eller vilka slag av risker eller åtaganden försäkringarna skall täcka, och

2. ett intyg utfärdat av hemlandsmyndigheten om a) försäkringsgivarens kapitalbas, och b) de försäkringsklasser försäkringsgivarens koncession om-

fattar.

Avser verksamheten tjänstepensionsförsäkring, skall underrättelsen enligt första stycket även innehålla uppgift om 1. den som i egenskap av arbetsgivare eller egenföretagare skall betala försäkringspremierna och 2. det huvudsakliga innehållet i de överenskommelser som skall

ligga till grund för försäkringarna. För verksamhet rörande försäkringar som avses i 2 kap. 3 a §

första stycket 10 i försäkringsrörelselagen (1982:713) (motorfordonsansvar) och som inte uteslutande gäller försäkring av fraktförares ansvar skall underrättelsen dessutom innehålla

1. uppgifter om vem som är försäkringsgivarens representant enligt 5 § trafikskadelagen (1975:1410), och

2. en försäkran att försäkringsgivaren är medlem i Trafikförsäkringsföreningen.

Om försäkringsgivaren avser Om försäkringsgivaren avser att ändra sin verksamhet i fråga att ändra sin verksamhet i fråga om förhållanden som anges i om förhållanden som anges i första och andra styckena, får första och andra styckena, får ändringen göras tidigast en ändringen göras tidigast en månad efter det att Finans- månad efter det att Finansinspektionen underrättats om inspektionen underrättats om ändringen av den behöriga ändringen av den behöriga myndigheten i försäkringsgiva- myndigheten i försäkringsgivarens hemland. rens hemland. Om ändringen

innebär att verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring skall inledas, skall dock bestämmelserna i

1 § andra stycket tillämpas.

Författningsförslag SOU 2004:101

3 kap.

2 §

Finansinspektionen skall, i samarbete med den behöriga myndigheten i försäkringsgivarens hemland, utöva tillsyn över att EES-försäkringsgivaren bedriver sin verksamhet i Sverige i enlighet med denna lag och andra författningar som reglerar försäkringsgivarens näringsverksamhet.

Finansinspektionen skall lämna uppgifter till de behöriga myndigheterna i EES-försäkringsgivares hemländer, om dessa myndigheter behöver uppgifterna för sin tillsyn över försäkringsgivares verksamheter, samt i övrigt ha ett nära samarbete med dessa myndigheter.

Avser EES-försäkringsgivarens verksamhet i Sverige tjänstepensionsförsäkring, skall Finans-

inspektionen, om det behövs,

senast två månader efter det att inspektionen tagit emot en underrättelse enligt 2 kap. 2 eller 3 § till den behöriga myndigheten i EESförsäkringsgivarens hemland lämna uppgifter om sådana bestäm-

melser som avses i första stycket.

Finansinspektionen skall när försäkringsgivaren påbörjat sin verksamhet här i landet underrätta den myndigheten om väsentliga

ändringar i de bestämmelserna.

6 §

Om en EES-försäkringsgivare överträder denna lag eller en föreskrift som har meddelats med stöd av denna lag eller på annat sätt visar sig olämplig att driva verksamhet här, får Finansinspektionen förelägga försäkringsgivaren att vidta rättelse. Om försäkringsgivaren inte följer föreläggandet skall inspektionen underrätta den behöriga myndigheten i försäkringsgivarens hemland.

Om överträdelsen skett i verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring, gäller i stället för

första stycket att Finansinspektionen genast skall underrätta den behöriga myndigheten i försäk-

ringsgivarens hemland. Om rättelse ändå inte sker, får Finansinspektionen förbjuda

försäkringsgivaren att fortsätta sin marknadsföring och att ingå nya försäkringsavtal om risker som är belägna här i landet eller, när det gäller livförsäkring, om försäkringsåtaganden som skall fullgöras här i landet. Innan ett förbud meddelas skall inspektionen underrätta den behöriga myndigheten i försäkringsgivarens hemland.

I brådskande fall får Finans- I brådskande fall får Finansinspektionen, utan att den inspektionen, utan att den behöriga myndigheten under- behöriga myndigheten underrättats, vidta åtgärder som anges rättats, vidta åtgärder som anges i andra stycket för att hindra i tredje stycket för att hindra ytterligare överträdelser. ytterligare överträdelser i verk-

samhet som inte avser tjänstepen-

sionsförsäkring. Finansinspektionen får i brådskande fall, och utan att den

utländska behöriga myndigheten underrättats, även förordna ett ombud att på försäkringsgivarens vägnar ta emot stämning och i övrigt företräda denne när det gäller redan meddelade försäkringar. Inspektionen skall genast införa kungörelse enligt 10 kap. 1 § 1 om förordnandet. Till dess att en sådan kungörelse har införts får en försäkringstagare, om försäkringsgivaren inte är en försäkringssammanslutning, sätta in förfallna försäkringspremier hos inspektionen med samma verkan som om de har betalats till försäkringsgivaren.

BESTÄMMELSER OM UT- LÄNDSKA TJÄNSTEPEN- SIONSINSTITUT

3 a kap. Rätt att driva verksamhet i Sverige m.m.

1 § Ett utländskt tjänstepensionsinstitut, som i sitt hemland har tillstånd att bedriva tjänstepen-

Författningsförslag SOU 2004:101

sionsverksamhet eller är registrerat för sådan verksamhet, får bedriva gränsöverskridande verksamhet i Sverige så snart institutet tagit emot sådana uppgifter från Finansinspektionen som avses i

3 b kap. 2 § tredje stycket första meningen, dock senast två månader efter det att inspektionen från den behöriga myndigheten i institutets hemland tagit emot en underrättelse med sådant innehåll

som anges i 2 §.

2 § En underrättelse enligt 1 § skall innehålla uppgift om 1. den som i egenskap av arbetsgivare eller egenföretagare skall göra inbetalningar till det utländska tjänstepensionsinstitutet och 2. det huvudsakliga innehållet i de överenskommelser som skall

ligga till grund för tryggandet.

Om det utländska tjänstepensionsinstitutet avser att ändra sin verksamhet i fråga om förhållanden som anges i första stycket, får ändringen göras tidigast en månad efter det att Finansinspektionen underrättats om ändringen av den behöriga myndigheten i

institutets hemland.

3 § De personer, vilkas pensioner tryggas av ett utländskt tjänstepensionsinstitut, skall ges erforderlig information om institutet

och dess verksamhet samt om pensionerna och de överenskommelser som ligger till grund för pensionerna. Även de som erbjuds att ingå avtal om tjänstepension skall ges sådan informa-

tion.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om vilken information som ett utländskt tjänstepensionsinstitut

skall lämna.

3 b kap. Tillsyn över utländska tjänstepensionsinstitut

1 § Den behöriga myndigheten i tjänstepensionsinstitutets hemland har ansvaret för den finansiella tillsynen över institutets verksamhet i Sverige. Den tillsynen omfattar kontroll av tjänstepensionsinstitutets solvens, avsättningar och placering av till-

gångar.

Finansinspektionen skall ansvara för tillsynen i övrigt över tjänstepensionsinstitutets verk-

samhet i Sverige.

2 § Finansinspektionen skall, i samarbete med den behöriga myndigheten i tjänstepensionsinstitutets hemland, utöva tillsyn över att det utländska tjänstepensionsinstitutet bedriver sin verksamhet i Sverige i enlighet

Författningsförslag SOU 2004:101

med denna lag och andra författningar som reglerar institutets

näringsverksamhet.

Finansinspektionen skall lämna uppgifter till de behöriga myndigheterna i utländska tjänstepensionsinstituts hemländer, om dessa myndigheter behöver uppgifterna för sin tillsyn över tjänstepensionsinstituts verksamheter, samt i övrigt ha ett nära samarbete med dessa myndig-

heter.

Finansinspektionen skall, om det behövs, senast två månader efter det att inspektionen tagit emot en underrättelse enligt 3 a kap. 2 § till den behöriga myndigheten i tjänstepensionsinstitutets hemland lämna uppgifter om sådana bestämmelser som avses i första stycket. Finansinspektionen skall när institutet påbörjat sin verksamhet här i landet underrätta den myndigheten om väsentliga ändringar i de bestäm-

melserna.

3 § Ett utländskt tjänstepensionsinstitut som driver verksamhet här i landet skall lämna Finansinspektionen de uppgifter om verksamheten som behövs för

tillsynen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka upplysningar som tjänstepensionsinstitutet skall lämna till in-

spektionen enligt första stycket.

4 § Skyldigheten enligt 3 § att lämna upplysningar gäller även för styrelsen och den verkställande direktören eller motsvarande organ i företag vars verksamhet uteslutande skall vara att biträda ett utländskt tjänstepensionsinstitut eller som ett sådant institut har ett bestäm-

mande inflytande i.

5 § Om ett utländskt tjänstepensionsinstitut överträder denna lag, en föreskrift som har meddelats med stöd av denna lag eller en annan författning som reglerar

institutets näringsverksamhet,

skall Finansinspektionen genast underrätta den behöriga myndig-

heten i institutets hemland.

Om rättelse inte sker, får Finansinspektionen förbjuda tjänstepensionsinstitutet att fortsätta sin marknadsföring och att ingå nya avtal om tjänstepension

som skall fullgöras här i landet.

Innan ett förbud meddelas skall inspektionen underrätta den behöriga myndigheten i institutets

hemland.

Författningsförslag SOU 2004:101

6 § Om den behöriga myndigheten i det utländska tjänstepensionsinstitutets hemland inskränker institutets rätt att förfoga över sina tillgångar, skall Finansinspektionen på begäran av myndigheten vidta motsvarande åtgärder i fråga om institutets till-

gångar i Sverige.

Finansinspektionen skall biträda den behöriga myndigheten i det utländska tjänstepensionsinstitutets hemland vid verkställighet av ett beslut om hur verksamheten skall drivas efter det att den myndigheten beslutat 1. att institutet inte får fortsätta sin marknadsföring eller ingå nya avtal om tjänstepension, eller 2. att inskränka institutets rätt

att förfoga över sina tillgångar.

7 § Om ett utländskt tjänstepensionsinstitut till följd av ett beslut av den behöriga myndigheten i hemlandet inte längre får

driva verksamhet här i landet,

skall Finansinspektionen vidta de åtgärder som behövs för att hindra att institutet fortsätter verksamheten eller inleder ny verksamhet. Inspektionen skall, på begäran av och i samarbete med den behöriga myndigheten i insti-

tutets hemland,

1. förbjuda institutet att förfoga över sina tillgångar i Sverige eller begränsa institutets förfogande-

rätt, eller 2. förbjuda institutet att fortsätta sin marknadsföring eller att

ingå nya avtal om tjänstepension.

Finansinspektionen skall i övrigt vidta de åtgärder som behövs till skydd för dem vilkas pensioner tryggas. Inspektionen skall också biträda hemlandets behöriga myndighet i angelägenheter som rör avveckling av tjänstepensionsinstitutets verksamhet här i landet. Inspektionen får därvid vidta sådana åtgärder som inspektionen kan besluta i fråga om ett svenskt försäkrings-

bolag.

8 kap.

1 a § Information till försäkrings- Information till försäkrings-

tagare och dem som erbjuds att tagare och dem som erbjuds att teckna en försäkring skall vara teckna en försäkring skall vara anpassad efter försäkringens art anpassad efter försäkringens art och tydligt visa försäkringens och tydligt visa försäkringens villkor och värdeutveckling. villkor och värdeutveckling. Även andra ersättningsberätti- Även andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar gade på grund av försäkringar skall ges den information de skall ges den information de behöver. behöver. I fråga om tjänste-

pensionsförsäkringar skall informationen innehålla uppgifter om försäkringsgivaren och dennes verksamhet samt om de överenskommelser som ligger till grund

för försäkringarna. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

meddela närmare föreskrifter om vilken information som en försäkringsgivare skall lämna till försäkringstagarna, andra ersätt-

Författningsförslag SOU 2004:101

ningsberättigade på grund av försäkringarna och till dem som erbjuds att teckna en försäkring hos försäkringsgivaren.

10 kap.

1 §

Finansinspektionen skall i Post- och Inrikes Tidningar kungöra

1. förordnande av ett ombud enligt 3 kap. 6 § fjärde stycket, 8 § eller 6 kap. 12 §,

2. beslut om att förbjuda eller 2. beslut om att förbjuda eller begränsa en utländsk försäk- begränsa en utländsk försäkringsgivares rätt att förfoga över ringsgivares eller ett utländskt sina tillgångar här i landet enligt tjänstepensionsinstituts rätt att 3 kap. 7 § första stycket, 9 § förfoga över sina tillgångar här i första stycket eller 6 kap. 11 § landet enligt 3 kap. 7 § första första stycket, stycket, 9 § första stycket,

3 b kap. 6 § första stycket, 7 §

första stycket eller 6 kap. 11 § första stycket, 3. koncession som beviljas en försäkringsgivare från tredje land

enligt 4 kap. 5 § första stycket,

4. förlängning av koncession som beviljas en försäkringsgivare från tredje land enligt 4 kap. 6 §,

5. godkännande av en företrädare för en försäkringsgivare från tredje land enligt 4 kap. 5 § första stycket eller 8 §,

6. ändring av firma för en försäkringsgivare från tredje land enligt 6 kap. 3 § första stycket 5,

7. förverkande av koncession enligt 6 kap. 2 eller 13 § eller återkallande av koncession enligt 7 kap. 1 § för en försäkringsgivare från tredje land,

8. godkännande eller förordnande av ett ombud enligt 7 kap. 2 § andra stycket,

9. anbud om övertagande av ett försäkringsbestånd i ett administrationsbo enligt 7 kap. 6 § första stycket,

10. beslut om antagande av anbud enligt 7 kap. 7 § första stycket, 11. ansökan om tillstånd till överlåtelse av försäkringsbestånd

enligt 9 kap. 5 §, och

12. tillstånd till överlåtelse enligt 9 kap. 8 § första stycket. I 7 kap. 7 § fjärde stycket och 9 kap. 8 § andra stycket finns

bestämmelser om offentliggörande av vissa överlåtelsebeslut i andra EES-länder.

Otillåten försäkringsverksam- Otillåten försäkrings- eller het tjänstepensionsverksamhet

3 §

Om det kan antas att någon driver en verksamhet som omfattas av denna lag, får Finansinspektionen förelägga denne att lämna de upplysningar om verksamheten som behövs till inspektionen för att den skall kunna bedöma om lagen är tillämplig.

Om Finansinspektionen fin- Om Finansinspektionen finner att någon bedriver verksam- ner att någon bedriver verksamhet enligt denna lag utan att het enligt denna lag utan att förutsättningarna enligt 2 kap. förutsättningarna enligt 2 kap. 1 § eller 4 kap. 1 § är uppfyllda, 1 §, 3 a kap. 1 § eller 4 kap. 1 § skall inspektionen förelägga är uppfyllda, skall inspektionen denne att inom bestämd tid förelägga denne att inom beändra sin verksamhet enligt stämd tid ändra sin verksamhet inspektionens anvisningar eller enligt inspektionens anvisningar upphöra med verksamheten. eller upphöra med verksam-

heten.

Ett föreläggande enligt denna Ett föreläggande enligt denna paragraf får riktas såväl mot den paragraf får riktas såväl mot den utländska försäkringsgivaren utländska försäkringsgivaren som mot den som här i landet, i eller det utländska tjänstepensyfte att förmå någon att teckna sionsinstitutet som mot den som försäkring hos försäkringsgiva- här i landet, i syfte att förmå ren, är verksam för försäkrings- någon att teckna försäkring hos givarens räkning. Inspektionen försäkringsgivaren eller ingå skall genast underrätta den be- avtal om tjänstepension med höriga myndigheten i försäk- tjänstepensionsinstitutet, är verkringsgivarens hemland om före- sam för försäkringsgivarens eller läggandet. tjänstepensionsinstitutets räkning.

Inspektionen skall genast

underrätta den behöriga myn-

digheten i försäkringsgivarens

eller tjänstepensionsinstitutets

hemland om föreläggandet.

Författningsförslag SOU 2004:101

4 a §

Finansinspektionen får bestämma att följande beslut skall gälla omedelbart, nämligen beslut

1. att förbjuda en EES-för- 1. att förbjuda en EES-försäkringsgivare att fortsätta med säkringsgivare eller ett utländskt sin marknadsföring eller ingå tjänstepensionsinstitut att fortnya försäkringsavtal, sätta med sin marknadsföring

eller ingå nya försäkringsavtal eller avtal om tjänstepension, 2. att inskränka en EES- 2. att inskränka en EES-

försäkringsgivares rätt att för- försäkringsgivares eller ett utfoga över sina tillgångar enligt ländskt tjänstepensionsinstituts 3 kap. 6, 7 eller 9 §, rätt att förfoga över sina

tillgångar enligt 3 kap. 6, 7 eller 9 § eller 3 b kap. 6 eller 7 §, 3. att inte lämna sitt samtycke till en överlåtelse av ett

försäkringsbestånd enligt 9 kap. 2 §,

4. att meddela föreläggande, eller 5. om hur verksamheten skall bedrivas enligt 6 kap. 11 § andra

stycket.

5 §

Finansinspektionen kan för- Finansinspektionen kan förena ett föreläggande eller förbud ena ett föreläggande eller förbud enligt denna lag med vite. Har enligt denna lag med vite. Har inspektionen förelagt vite skall inspektionen förelagt vite skall den utländska försäkrings- den utländska försäkringsgivaren genast skriftligen under- givaren eller det utländska rättas om detta. tjänstepensionsinstitutet genast

skriftligen underrättas om detta.

Finansinspektionen kan vid vite förelägga företrädaren för en försäkringsgivare från tredje land att fullgöra sina skyldigheter enligt denna lag eller andra författningar att sända in behöriga redovisningshandlingar och revisionsberättelser. Följs inte ett sådant vitesföreläggande kan inspektionen döma ut vitet.

1. Denna lag träder i kraft den 1 september 2005. 2. En EES-försäkringsgivare som är verksam i Sverige när denna

lag träder i kraft har rätt att med stöd av äldre bestämmelser fortsätta den verksamheten här.

4 Förslag till lag om ändring i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.

dels att 10 a, 11, 31 och 32 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas 13 nya paragrafer, 9 a, 10 b−d, 15 a−e, 16 a och 34−36 §§, av följande lydelse.

10 a §

En pensionsstiftelses styrelse svarar för att förmögenheten är placerad på ett nöjaktigt sätt och för att stiftelsens medel inte används för annat än stiftelsens ändamål.

För en pensionsstiftelse som avses i 9 a § första stycket skall i fråga om placering i stället för första stycket gälla bestämmel-

serna i tredje−femte styckena.

Pensionsstiftelsen skall placera tillgångarna i enlighet med principerna i 7 kap. 9 a § andra och tredje meningarna försäkringsrörelselagen (1982:713) samt på det sätt som bäst gagnar dem som

Författningsförslag SOU 2004:101

omfattas av stiftelsens ändamål och också i övrigt på ett aktsamt sätt. Av tillgångarna får högst

− fem procent utgöras av aktier

och andra värdepapper som kan jämställas med aktier samt obligationer och andra skuldförbindelser, vilka getts ut av arbetsgivaren och

− tio procent utgöras av sådana

tillgångar som avses i första strecksatsen, vilka getts ut av företag i en grupp av emittenter eller låntagare med sådan inbördes

anknytning som anges i 7 kap.

10 c § andra stycket försäkringsrörelselagen, vari arbetsgivaren

ingår.

Begränsningarna i tredje stycket första och andra strecksatserna gäller inte sådana tillgångar som svenska staten eller en

utländsk stat svarar för.

Beträffande användande av optioner och terminskontrakt eller andra liknande finansiella instrument skall pensionsstiftelsen tillämpa 7 kap. 17 b § försäkringsrörelselagen och föreskrifter som meddelats med stöd av de

bestämmelserna.

10 b § En pensionsstiftelse som avses i

9 a § första stycket skall upprätta

och följa placeringsriktlinjer.

Sådana riktlinjer skall innehålla principerna för placering av samtliga tillgångar. Regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer skall meddela närmare föreskrifter om vad rikt-

linjerna skall innehålla.

Senast när placeringsriktlinjer börjar användas, skall de ges in till Finansinspektionen. Till riktlinjerna skall fogas en redogörelse för de konsekvenser som riktlinjerna får för pensionsstiftelsen och dem som omfattas av stiftelsens ändamål. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om vad redogörelsen

skall innehålla.

Bestämmelserna i andra stycket gäller också vid ändring

av placeringsriktlinjer.

10 c § Styrelsen skall fastställa pla-

ceringsriktlinjer enligt 10 b §.

Styrelsen ansvarar för att riktlinjerna följs och skall fortlöpande

pröva om de behöver ändras.

10 d § En pensionsstiftelse som avses i

9 a § första stycket skall till dem som omfattas av stiftelsens ändamål ge erforderlig information om stiftelsen och dess verksamhet samt om pensionerna och de överenskommelser som ligger till

grund för pensionerna.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om vilken information som en pen-

sionsstiftelse skall lämna.

Författningsförslag SOU 2004:101

11 §

En pensionsstiftelse får inte ta emot en fordran mot arbetsgivaren. Avtal som strider mot detta är ogiltigt. Stiftelsen får dock låna ut medel till arbetsgivaren, om det ställs betryggande säkerhet för lånet eller tillsynsmyndigheten medger det.

En stiftelse får inte ta emot egendom från arbetsgivaren på villkor, som väsentligt begränsar stiftelsens rätt att förfoga över egendomen. Inte heller får en stiftelse som har grundats av aktiebolag, utan att tillsynsmyndigheten godkänner det, äga aktier i bolaget eller i bolag vilket står i sådant förhållande till detta som avses i 1 kap. 5 § aktiebolagslagen (1975:1385).

Om en pensionsstiftelse har till ändamål att trygga utfästelse om pension till arbetstagare eller arbetstagares efterlevande i aktiebolag som är fåmansföretag enligt 56 kap. 2 och 3 §§ inkomstskattelagen (1999:1229) skall, i fråga om stiftelsens rätt att lämna lån och ställa säkerhet, bestämmelserna i 12 kap. 7 och 8 §§ samt 19 kap. 1 § aktiebolagslagen tillämpas.

En pensionsstiftelse som avses i

9 a § första stycket får ta upp eller ta över penninglån endast för att tillgodose tillfälliga likviditetsbehov, dock under förutsättning att den samlade upplåningen är av ringa betydelse med hänsyn till stiftelsens omfattning. En sådan stiftelse får inte ställa säkerhet för

tredje man.

15 a § En pensionsstiftelse som avses i

9 a § första stycket får från Sverige trygga utfästelse om pension som skall fullgöras i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (gränsöverskridande verksamhet). Detsamma gäller en sådan pensionsstiftelse som med stöd av 9 a § andra stycket tillämpar 10 a §

andra−femte styckena, 10 b−

10 d §§, 11 § fjärde stycket och

16 a §.

15 b § En pensionsstiftelse som avser att bedriva gränsöverskridande verksamhet enligt 15 a § skall underrätta Finansinspektionen

om det.

Underrättelsen enligt första stycket skall innehålla uppgift om 1. den arbetsgivare som skall göra inbetalningar till pensionsstiftelsen och 2. det huvudsakliga innehållet i de överenskommelser som skall

ligga till grund för tryggandet.

15 c § Finansinspektionen skall, om de förutsättningar som anges i andra stycket är uppfyllda, inom tre månader från det att en underrättelse enligt 15 b § tagits emot meddela den behöriga myndigheten i det land där den gränsöverskridande verksamheten

skall bedrivas om underrättelsen.

Ett meddelande enligt första stycket skall lämnas om det inte finns skäl att ifrågasätta att 1. pensionsstiftelsens organisation är ändamålsenlig och 2. pensionsstiftelsens finansiella situation är tillfredsställande med hänsyn till den planerade verk-

samhetens art och omfattning.

Finansinspektionen skall samtidigt som den lämnar meddelandet enligt första stycket underrätta

Författningsförslag SOU 2004:101

pensionsstiftelsen om att med-

delandet lämnats.

Erhåller Finansinspektionen med anledning av ett sådant meddelande som avses i första stycket från den behöriga myndigheten i det land där den gränsöverskridande verksamheten skall bedrivas uppgifter om i det landet tillämpliga verksamhetsbestämmelser, skall inspektionen underrätta pensionsstiftelsen om dessa uppgifter. Den gränsöverskridande verksamheten får inledas efter det att stiftelsen tagit emot underrättelsen från Finansinspektionen, dock senast två månader efter det att den behöriga myndigheten i det land där den gränsöverskridande verksamheten skall bedrivas mottagit inspektionens meddelande enligt

första stycket.

Om Finansinspektionen finner att förutsättningar för att bedriva gränsöverskridande verksamhet inte föreligger, skall inspektionen vägra att lämna meddelande enligt första stycket. Beslut härom skall fattas inom tre månader från det att en underrättelse enligt

15 b § togs emot.

15 d § Om något av de förhållanden som angetts i en underrättelse enligt 15 b § skall ändras sedan den gränsöverskridande verksamheten inletts, skall pensionsstiftelsen underrätta Finans-

inspektionen minst en månad

innan ändringen genomförs.

Om Finansinspektionen finner att ändringen inte får göras, skall inspektionen meddela beslut om det inom en månad från det att underrättelsen kom in till inspek-

tionen.

15 e § Gäller i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet bestämmelser om ett utländskt tjänstepensionsinstituts placering av tillgångar i verksamhet som bedrivs i det landet vilka avviker från före-

skrifterna i 10 a § andra−femte

styckena, skall för en pensionsstiftelses verksamhet i det landet

de bestämmelserna tillämpas.

16 a § En styrelseledamot i en pensionsstiftelse som avses i 9 a § första stycket skall ha de insikter och den erfarenhet som krävs för att delta i ledningen av en sådan pensionsstiftelse och även i övrigt

vara lämplig för uppgiften.

31 § Tillsynsmyndighet är länsstyrelsen i det län där arbetsgivaren har sitt hemvist. Styrelsen för en pensions- Styrelsen för en pensionseller personalstiftelse skall an- eller personalstiftelse skall anmäla stiftelsen för tillsyn senast mäla stiftelsen för tillsyn senast sex månader efter det att sty- sex månader efter det att styrelsen har tagit emot sitt upp- relsen har tagit emot sitt uppdrag. drag. En pensionsstiftelse som

Författningsförslag SOU 2004:101

skall trygga utfästelse om pension till minst 100 personer skall dock anmälas för tillsyn genast efter det

att uppdraget tagits emot.

Anmälan enligt andra stycket skall innehålla uppgift om stiftelsens postadress och telefon samt om styrelseledamöternas namn, personnummer, bostadsadress, postadress och telefon. Till anmälan skall fogas bestyrkt kopia av de handlingar som arbetsgivaren upprättat avseende stiftelsen samt, om möjligt, uppgift om storleken och beskaffenheten av stiftelsens förmögenhet. När en ändring har inträtt i något förhållande som tidigare har anmälts, skall detta genast anmälas till tillsynsmyndigheten.

När tryggandet i en pensionsstiftelse omfattar minst 100 personer, skall styrelsen genast göra en anmälan till tillsynsmyndigheten. Detsamma gäller när en pensionsstiftelse beslutat att tillämpa de bestämmelser som

anges i 9 a § första stycket.

Tillsynsmyndigheten skall föra ett register över anmälda stiftelser.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om avgifter för tillsyn och registrering enligt denna lag.

Tillsynsmyndigheten skall underrätta Finansinspektionen om en anmälan enligt andra stycket andra meningen eller

fjärde stycket.

32 §

Tillsynsmyndigheten skall ingripa, om det kan antas att en pensions- eller personalstiftelse inte förvaltas i enlighet med de för stiftelsen gällande föreskrifterna eller denna lag.

Tillsynsmyndigheten skall ge stiftelserna råd och upplysningar.

Vid tillsynen över pensions- och personalstiftelser tillämpas i övrigt bestämmelserna i 9 kap. 4 och 5 §§, 6 § tredje stycket samt 7 § stiftelselagen (1994:1220).

För tillsynen över förvaltningen av vissa pensionsstiftelser gäller särskilda bestämmelser i

34 och 35 §§.

34 § Finansinspektionen skall utöva tillsyn över att en pensionsstiftelse som avses i 9 a § första stycket förvaltas i enlighet med bestäm-

melserna i 10 a § andra−femte styckena, 10 b−10 d §§, 11 § fjärde stycket, 15 a−15 e och

16 a §§ samt med föreskrifter som meddelats med stöd av någon av dessa bestämmelser. Inspektionen skall utöva sådan tillsyn också över förvaltningen av en stiftelse som med stöd av 9 a § andra stycket beslutat att tillämpa de

bestämmelserna.

Finansinspektionen skall i sin tillsynsverksamhet samarbeta med motsvarande utländska tillsynsmyndigheter i den utsträckning som följer av Sveriges med-

lemskap i Europeiska unionen.

35 § Finansinspektionen får meddela de erinringar i fråga om en pensionsstiftelses förvaltning som

inspektionen anser behövliga.

Finansinspektionen skall förelägga pensionsstiftelsen eller styrelsen att vidta rättelse om inspektionen finner att 1. avvikelse skett från någon av de bestämmelser som anges i 34 § första stycket, eller

Författningsförslag SOU 2004:101

2. placeringsriktlinjerna inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av stiftelsens för-

valtning.

Finansinspektionen får begränsa pensionsstiftelsens förfoganderätt eller förbjuda stiftelsen att förfoga över sina tillgångar i Sverige, om det bedöms vara nödvändigt för att skydda dem som omfattas av stiftelsens ändamål. Finansinspektionen får besluta hur pensionsstiftelsen skall

förvaltas efter ett sådant beslut.

I fråga om styrelsens skyldighet att lämna upplysningar och hålla tillgångar och handlingar tillgängliga för granskning samt beträffande tillsynen i övrigt skall bestämmelserna i 19 kap. 3 §, 8 § första meningen, 9 §, 10 § 1, 11 § femte stycket, 11 a och 15 §§ och

21 kap. 2 § fjärde stycket försäkringsrörelselagen (1982:713) samt föreskrifter som meddelats med stöd av någon av dessa bestämmelser äga motsvarande

tillämpning.

36 § Finansinspektionens beslut enligt 15 c och 15 d §§ får över-

klagas hos kammarrätten.

I fråga om överklagande av annat beslut av Finansinspektionen enligt denna lag skall

19 kap. 13 § tredje stycket försäkringsrörelselagen (1982:713)

äga motsvarande tillämpning.

Inspektionen får bestämma att ett beslut om föreläggande eller om förvaltning enligt 35 § tredje

stycket skall gälla omedelbart.

Denna lag träder i kraft den 1 september 2005.

Författningsförslag SOU 2004:101

5 Förslag till lag om ändring i lagen (1986:436) om näringsförbud

Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1986:436) om näringsförbud skall ha följande lydelse.

Den som är underkastad näringsförbud får inte

2. vara bolagsman i ett annat handelsbolag än kommanditbolag

eller komplementär i ett kommanditbolag eller medlem i en

europeisk ekonomisk intressegruppering med säte i Sverige,

3. vara stiftare av ett aktiebolag, en sparbank eller ett

leant i styrelsen för ett aktie- leant i styrelsen för ett aktie-

bolag, en sparbank, ett försäk- bolag, en sparbank, ett försäk-

ringsbolag, ett handelsbolag, en ringsbolag, en understödsför-

europeisk ekonomisk intresse- ening som avses i 7 § tredje

gruppering med säte i Sverige stycket lagen (1972:262) om

eller en ekonomisk förening understödsföreningar, ett han-

eller en sådan ideell förening delsbolag, en europeisk ekono-

eller stiftelse som driver misk intressegruppering med

näringsverksamhet eller ledamot säte i Sverige eller en ekonomisk

eller suppleant i förvaltnings-, förening eller en pensionsstiftelse

lednings- eller tillsynsorganet eller en sådan ideell förening

för ett europabolag med säte i eller stiftelse som driver

Sverige, näringsverksamhet eller ledamot

eller suppleant i förvaltnings-,

lednings- eller tillsynsorganet

för ett europabolag med säte i

Sverige,

5. vara verkställande direktör eller vice verkställande direktör i

ett aktiebolag, ett försäkringsbolag eller ett europabolag med säte i

Sverige eller företagsledare i en europeisk ekonomisk intresse-

6. vara firmatecknare eller i annan egenskap vara ställföreträdare för en sådan juridisk person som anges vid 4,

7. faktiskt utöva ledningen av en näringsverksamhet eller av en sådan juridisk person som är bokföringspliktig även om den inte driver näring,

8. äga så många aktier i ett aktiebolag, ett försäkringsaktiebolag eller ett europabolag med säte i Sverige att hans andel av röstetalet för samtliga aktier i bolaget överstiger femtio procent, eller

9. inneha fullmakt att företräda en enskild näringsidkare i dennes näringsverksamhet eller en juridisk person som anges i 4.

Förbudet i första stycket 9 gäller inte i fråga om fullmakt som avses i 10 § andra stycket lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.

Beträffande verkställande direktör och vice verkställande direktör för en filial enligt lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. och föreståndare för en verksamhet enligt samma lag finns bestämmelser om näringsförbud i den lagen.

Näringsförbud utgör inget hinder mot att sådan verksamhet bedrivs som innebär utövning av rättighet som avses i 2 kap. 1 § regeringsformen eller 1 kap. 1 §, 4 kap. 1 §, 6 kap. 1 § eller 13 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen eller 1 kap. 1 §, 3 kap. 1, 2 eller 8 § eller 10 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen.

Denna lag träder i kraft den 1 september 2005.

Författningsförslag SOU 2004:101

6 Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)

Härigenom föreskrivs att 4 a § förmånsrättslagen (1970:979)

skall ha följande lydelse.

4 a §

grund av försäkringsavtal hos grund av försäkringsavtal hos

rörelselagen (1982:713) och rörelselagen (1982:713) och

utländska försäkringsgivares utländska försäkringsgivares och

Denna lag träder i kraft den 1 september 2005.

7 Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410)

Härigenom föreskrivs att 5 § trafikskadelagen (1975:1410) skall ha följande lydelse.

5 §

Trafikförsäkring får meddelas av 1. en försäkringsgivare som har fått tillstånd till det av rege-

ringen, samt

2. en EES-försäkringsgivare 2. en EES-försäkringsgivare som är verksam här i landet som är verksam här i landet

En försäkringsgivare som får meddela trafikförsäkring är skyldig att på begäran meddela trafikförsäkring. I ett tillstånd enligt första stycket 1 kan dock skyldigheten begränsas till att gälla försäkring åt personer som tillhör en viss yrkesgrupp eller intressegrupp eller som är bosatta inom ett visst område. Finansinspektionen kan efter ansökan medge motsvarande begränsning för försäkringsgivare som driver verksamhet här som avses i första stycket 2. Finansinspektionens beslut får överklagas hos regeringen.

samhet med stöd av 2 kap. samhet med stöd av 2 kap.

ringsgivares verksamhet i ringsgivares och tjänstepensions-

sentanten skall vara bosatt i här i landet. Representanten Sverige eller vara en svensk skall vara bosatt i Sverige eller

Författningsförslag SOU 2004:101

ringsgivaren och att själv eller företräda försäkringsgivaren och genom annan tala och svara för att själv eller genom annan tala denne angående försäkringsfall. och svara för denne angående Representanten skall även ha försäkringsfall. Representanten behörighet att företräda försäk- skall även ha behörighet att ringsgivaren vid kontroll av om företräda försäkringsgivaren vid det finns giltig trafikförsäkring. kontroll av om det finns giltig Försäkringsgivaren skall infor- trafikförsäkring. Försäkringsmera försäkringstagarna om givaren skall informera försäkvem som är försäkringsgivarens ringstagarna om vem som är representant och om dennes försäkringsgivarens representant adress. Ytterligare föreskrifter och om dennes adress. Ytterom villkor beträffande represen- ligare föreskrifter om villkor tanter får meddelas av rege- beträffande representanter får ringen eller, efter regeringens meddelas av regeringen eller, bemyndigande, Finansinspek- efter regeringens bemyndigantionen. de, Finansinspektionen.

Denna lag träder i kraft den 1 september 2005.

8 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:357) om motortävlingsförsäkring

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1976:357) om motortävlingsförsäkring skall ha följande lydelse.

2 §

Motortävlingsförsäkring får Motortävlingsförsäkring får

det av regeringen samt av en det av regeringen samt av en EES-försäkringsgivare som är EES-försäkringsgivare som är

säkringsgivares verksamhet i säkringsgivares och tjänstepen-

En försäkringsgivare som får meddela motortävlingsförsäkring är skyldig att på begäran meddela motortävlingsförsäkring och att utfärda bevis därom enligt formulär som Finansinspektionen fastställer.

Denna lag träder i kraft den 1 september 2005.

Författningsförslag SOU 2004:101

9 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.

Härigenom föreskrivs att 3 och 14 b §§ lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. skall ha följande lydelse.

3 §

Om rätt för vissa utländska företag att driva verksamhet i Sverige

finns särskilda bestämmelser, nämligen

1. för kreditinstitut 4 kap. 1, 2 och 4−6 §§ lagen (2004:297) om

2. för värdepappersföretag 1 kap. 3 c § och 2 kap. 7 § lagen

(1991:981) om värdepappersrörelse,

3. för finansiella institut 4 kap. 3 § lagen om bank- och finan-

givare lagen (1998:293) om givare lagen (1998:293) om

utländska försäkringsgivares utländska försäkringsgivares och

5. för börser, auktoriserade marknadsplatser och clearing-

organisationer 2 kap. 7 §, 7 kap. 2 § respektive 8 kap. 3 § lagen

(1992:543) om börs- och clearingverksamhet,

6. för centrala värdepappersförvarare 2 kap. 6 § lagen (1998:1479)

om kontoföring av finansiella instrument,

7. för förvaltningsbolag och fondföretag 1 kap. 6–11 §§ lagen

(2004:46) om investeringsfonder,

8. för utgivare av elektroniska pengar 2 kap. 8 § samt 5 kap. 6 och

7 §§ lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar,

9. för företag som driver inlåningsverksamhet 2 § lagen

(2004:299) om inlåningsverksamhet.

14 b §

som bedrivs genom en sådan som bedrivs genom en sådan generalagent eller generalrepre- generalagent eller generalrepresentation som avses i 1 kap. 9 sentation som avses i 1 kap. 9 eller 12 § lagen (1998:293) om eller 12 § lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares verk- utländska försäkringsgivares och samhet i Sverige under förutsätt- tjänstepensionsinstituts verksamning att verksamheten bedrivs het i Sverige under förutsättning från ett sådant fast driftställe att verksamheten bedrivs från som avses i 2 kap. 29 § in- ett sådant fast driftställe som komstskattelagen (1999:1229). avses i 2 kap. 29 § inkomst- Vad som här sägs om skade- skattelagen (1999:1229). Vad försäkring gäller också återför- som här sägs om skadeförsäksäkring avseende skadeförsäk- ring gäller också återförsäkring ring. avseende skadeförsäkring.

Vid tillämpning av första stycket skall 1. skadeförsäkringsföretag som bedriver sin verksamhet genom

generalrepresentation anses utgöra en självständig filial i förhållande till annat skadeförsäkringsföretag som bedriver verksamhet genom samma generalrepresentation,

2. den som är företrädare för 2. den som är företrädare för verksamheten enligt 1 kap. 8 § verksamheten enligt 1 kap. 8 § andra stycket lagen om andra stycket lagen om utländska försäkringsgivares utländska försäkringsgivares och verksamhet i Sverige eller den tjänstepensionsinstitutets verksom på motsvarande sätt före- samhet i Sverige eller den som träder återförsäkringsrörelse på motsvarande sätt företräder anses som verkställande återförsäkringsrörelse anses som direktör, och verkställande direktör, och

3. bestämmelserna om årsbokslut i 14 § tredje stycket 3 tillämpas med bortseende från de i andra stycket föreskrivna begränsningarna till företag som lyder under lagstiftningen i en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och till vissa slag av försäkringsföretag.

Denna lag träder i kraft den 1 september 2005.

Författningsförslag SOU 2004:101

10 Förslag till lag om ändring i lagen (1999:890) om försäkringsverksamhet under krig eller krigsfara m.m.

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 2 § lagen (1999:890) om försäkringsverksamhet under krig eller krigsfara m.m. skall ha följande lydelse.

2 kap.

2 §

rörelselagen (1982:713), lagen rörelselagen (1982:713), lagen

säkringsgivares verksamhet i säkringsgivares och tjänstepen-

Sverige och lagen (1995:1560) sionsinstituts verksamhet i Sve-

Finansinspektionen får besluta att en försäkringsgivare får avvika

från bestämmelser i någon lag som anges i första stycket eller från

föreskrifter som meddelats med stöd av sådan lag eller med stöd av

Denna lag träder i kraft den 1 september 2005.

11 Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229)

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 8 § inkomstskattelagen (1999:1229) skall ha följande lydelse.

6 kap.

8 §

Med utländsk juridisk person avses en utländsk association om, enligt lagstiftningen i den stat där associationen hör hemma,

1. den kan förvärva rättigheter och åta sig skyldigheter,

2. den kan föra talan inför domstolar och andra myndigheter, och

3. enskilda delägare inte fritt kan förfoga över associationens förmögenhetsmassa.

juridiska personer tillämpas juridiska personer tillämpas

seende skadeförsäkring genom seende skadeförsäkring genom en sådan generalrepresentation en sådan generalrepresentation

säkringsgivares verksamhet i säkringsgivares och tjänstepen-

Denna lag träder i kraft den 1 september 2005.

Författningsförslag SOU 2004:101

12 Förslag till lag om ändring i lagen (2001:1227) om självdeklarationer och kontrolluppgifter

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 7 § lagen (2001:1227) om självdeklarationer och kontrolluppgifter skall ha följande lydelse.

2 kap.

7 §

Särskild självdeklaration skall lämnas av

1. aktiebolag, ekonomiska föreningar och sådana familjestiftelser

som avses i 8 § tredje stycket lagen (1997:323) om statlig för-

2. sådana ideella föreningar som avses i 7 kap. 7 § inkomst-

skattelagen (1999:1229) och av sådana trossamfund som avses i

7 kap. 14 § den lagen, om intäkterna under beskattningsåret har

överstigit grundavdraget enligt 63 kap. 11 § samma lag,

3. andra juridiska personer än sådana som avses i 1 och 2, med

undantag av dödsbon, handelsbolag och europeiska ekonomiska

intressegrupperingar, om intäkterna som den skattskyldige skall ta

upp under beskattningsåret har uppgått till minst 100 kronor,

4. sådana juridiska personer som är skattskyldiga enligt 6 § lagen

om statlig förmögenhetsskatt och vars skattepliktiga förmögenhet

vid beskattningsårets utgång överstiger fribeloppet enligt 19 § den lagen,

5. andra juridiska personer än dödsbon för vilka underlag för

statlig fastighetsskatt, avkastningsskatt på pensionsmedel eller sär-

skild löneskatt på pensionskostnader skall fastställas,

6. fondbolag eller förvaringsinstitut för varje av bolaget eller

institutet förvaltad investeringsfond, samt

7. ombudet för en sådan 7. ombudet för en sådan

utländska försäkringsgivares utländska försäkringsgivares och

Denna lag träder i kraft den 1 september 2005.

1 Inledning

Utredningen har i uppdrag att lämna förslag på hur Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/41/EG av den 3 juni 2003 om verksamhet i och tillsyn över tjänstepensionsinstitut (tjänstepensionsdirektivet) bör genomföras i svensk lagstiftning, se utredningens direktiv i bilaga 1. Sedan maj 2004 består EU av 25 medlemsstater och totalt ca 450 miljoner invånare. Andelen ålderspensionärer har fortlöpande ökat och den förväntas att öka ytterligare under överskådlig tid. Det förhållandet att Europas befolkning blir allt äldre riskerar att medföra att de offentliga finanserna blir ohållbara och urholkas. Flera länder har vidtagit olika åtgärder i syfte att nedbringa kostnaderna för den allmänna pensionen. Exempel på sådana åtgärder är höjd pensionsålder, förlängd kvalificerings- eller intjänandetid, sänkta ålderspensionsförmåner och förändrad värdesäkring av pensionerna genom att de knyts till löneindex i stället för till prisindex.

Parallellt med de ovan beskrivna förändringarna har tjänstepensionsmarknaden ökat i omfattning inom EU. För svensk del ingår tjänstepensionsförmånerna som en del i den pyramid som det svenska pensionssystemet kan liknas vid. Grundskyddet i botten av pyramiden utgörs av de lagstadgade pensionsförmånerna som tillkommer alla. Tjänstepensionerna, vilka har sin grund i en anställning, kan karakteriseras som pyramidens andra beståndsdel. Härutöver kan den enskilde välja att ytterligare komplettera sitt pensionsskydd genom att teckna privata pensionsförsäkringar eller på annat sätt spara på egen hand. Det privata pensionssparandet bildar pyramidens topp.

Tjänstepensionsdirektivet är ett led i arbetet inom EU med att harmonisera regleringen på det finansiella området för att skapa en inre marknad för finansiella tjänster. Detta arbete har pågått under en längre tid. Under år 1999 lade kommissionen fram en handlingsplan för finansiella tjänster – Financial Services Action Plan

(FSAP). Enligt planen skall en integrerad marknad för finansiella tjänster vara genomförd år 2005. Syftet är att öka den ekonomiska tillväxten och skapa nya arbetstillfällen inom gemenskapen. Med tjänstepensionsdirektivet är planen i stort sett utförd vad avser arbetet på EU-nivå.

Direktivet syftar ytterst till att möjliggöra en effektiv förvaltning av tjänstepensionskapital genom frigörande av kapital samtidigt som pensionstagarnas trygghet garanteras.

Förslagen såvitt avser implementeringen av tjänstepensionsdirektivet i svensk rätt skall redovisas i ett inledande delbetänkande. Arbetet med delbetänkandet har bedrivits under viss tidspress och målsättningen har varit att göra de anpassningar av den svenska regleringen som är nödvändiga med hänsyn till de krav som uppställs i tjänstepensionsdirektivet. I något enstaka fall har utredningen föreslagit nya bestämmelser som inte är direkt föranledda av direktivets krav. Givet den begränsade tid som har stått till utredningens förfogande för det här betänkandet har dock utredningen som huvudregel valt att avstå från att föreslå lagändringar som inte är nödvändiga för att implementera tjänstepensionsdirektivet, även för det fall det synes finnas ett behov av sådana lagändringar. Som framgår av direktiven har utredningen ett omfattande uppdrag, i vilket ingår att skapa en modern och tydlig associationsrättslig reglering av försäkringsverksamhet, lämna förslag på en framtida reglering av understödsföreningars verksamhet och analysera behovet av en särreglering för små försäkringsföretag. Utredningen kommer därför ha anledning att återkomma till vissa frågor i sitt framtida arbete.

Betänkande är disponerat på följande sätt. Närmast följer en beskrivning av det svenska tjänstepensionssystemet i kapitel 2, med en redogörelse för olika tryggandeformer, de skilda slagen av pensionsplaner, samt grunddragen i regleringen för de institut som är verksamma inom tjänstepensionssystemet. Därefter, i kapitel 3, redogörs för strukturen på tjänstepensionsmarknaden och dess betydelse utifrån olika perspektiv. Tyngdpunkten ligger på svenska förhållanden men beskrivningen innehåller även vissa jämförelser med andra europeiska länder. I kapitel 4 sätts tjänstepensionsdirektivet in i ett EG-rättsligt sammanhang. I kapitlet ges en kort beskrivning av de principer som ligger till grund för den EG-rättsliga regleringen samt EG-direktiven på försäkringsområdet. Kapitlet ger även en bild av det reformarbete som pågår inom EU för närvarande. I det sista bakgrundskapitlet, kapitel 5, behandlas

aktsamhetsprincipen (”the prudent person rule”), vilken är den grundläggande princip för reglering och tillsyn som direktivet förespråkar. I kapitel 6 redovisar utredningen sina förslag på hur tjänstepensionsdirektivet bör genomföras i svensk lagstiftning. Konsekvenser av utredningens förslag redovisas i kapitel 7. Avslutningsvis ges författningskommentarer i kapitel 8. Utredningens direktiv och tjänstepensionsdirektivet återfinns i bilaga 1 och bilaga 2. I bilaga 3 lämnas en detaljerad redogörelse för de viktigaste pensionsplanerna på den svenska marknaden.

2 Det svenska tjänstepensionssystemet

2.1 Inledning

Tjänstepensionerna utgör ett komplement till den allmänna pensionen. Betydelsen av dem blir tydlig när man beaktar att närmare fyra miljoner människor i Sverige är berättigade till tjänstepension som ett sådant tillägg och att den svenska tjänstepensionsmarknaden förvaltar ett mycket betydande kapital. Det finns inga tecken på att behovet av tjänstepensioner skall komma att minska. Snarare har förändringar av den lagstadgade pensionen medfört att tjänstepensionerna i framtiden kommer att få än större betydelse som inkomstförstärkning.

I detta kapitel lämnas en redogörelse för grunddragen i det svenska systemet för tjänstepensioner och för regleringen rörande dem. Inledningsvis i avsnitt 2.2 ges en beskrivning av begreppen tjänstepension och pensionsutfästelse. Avsnittet innehåller också en allmän beskrivning av formerna för utfästelsens tryggande. De viktigaste tryggandeformerna behandlas närmare i de följande avsnitten. I avsnitt 2.3 redogörs för hur en pensionsutfästelse kan säkerställas genom att medel överförs till en pensionsstiftelse. Tryggande genom kontoavsättning i arbetsgivarens balansräkning jämte kreditförsäkring behandlas i avsnitt 2.4. Därefter, i avsnitt 2.5, ges en beskrivning av hur pensionsutfästelsen kan tryggas genom försäkring. Avsnittet inleds med en redogörelse för grunddragen i den svenska lagstiftningen på försäkringsrörelseområdet. Gränsdragningen mellan pensionsförsäkring och kapitalförsäkring belyses samt beskrivs den skatterättsliga definitionen av begreppet tjänstepensionsförsäkring. Slutligen, i avsnitt 2.6, beskrivs de skilda slagen av pensionsplaner, vari villkoren för pensionerna och deras tryggande anges.

2.2 Allmänt om tjänstepensionsutfästelsen och dess tryggande

En tjänstepension omfattar pensionsförmåner som följer av ett anställningsförhållande. Pensionsförmånerna grundas antingen på ett kollektivavtal mellan arbetsmarknadsparterna eller på ett individuellt avtal mellan arbetsgivaren och den enskilde arbetstagaren.

Med uttrycket pensionsutfästelse avses vanligen en av arbetsgivaren gjord utfästelse till anställd eller tidigare anställd eller efterlevande till sådana anställda och som omfattar ett löfte om t.ex. ålders-, sjuk- eller efterlevandepension. Det finns i lag inga krav på hur utfästelsen skall vara utformad, och den behöver alltså inte vara skriftlig. Olika former av pensionsavtal och anställningsavtal som innehåller bestämmelser om pensionsförmåner jämställs med en pensionsutfästelse.

En pensionsutfästelse kan vara antingen oantastbar eller antastbar. En oantastbar utfästelse är inte förenad med några villkor, vilket innebär att den anställde har rätt till intjänad pension oavsett om han slutar sin anställning i förtid eller påbörjar en ny anställning före ordinarie pensionsålder. Sålunda intjänar den anställde fortlöpande en fordran på framtida pension och blir arbetsgivaren skyldig att betala en viss periodisk pensionsersättning. För en antastbar utfästelse gäller däremot villkor. Exempel på antastbara pensionsutfästelser är löften om garantipension och visstidspension, och de pensionerna är att jämställa med en bruttoförmån från vilken övriga inkomster skall avräknas. Majoriteten av de svenska pensionsutfästelserna är oantastbara.

Pensionsutfästelserna är av långsiktig art eftersom de i regel sträcker sig flera decennier framåt i tiden. För att arbetsgivarens löfte om framtida pensionsutbetalningar till den anställde skall få någon substans anses det nödvändigt att trygga eller säkerställa pensionsutfästelsen. En pensionsutfästelse tryggas ofta genom att arbetsgivaren erlägger premier för en pensionsförsäkring, varvid man brukar tala om tjänstepensionsförsäkring. Pensionsutfästelsen kan också tryggas genom att arbetsgivaren skuldför pensionskostnaderna i sin balansräkning och tecknar en kreditförsäkring. Vidare kan säkerställande ske genom att arbetsgivaren överför medel till en pensionsstiftelse. Man talar i dessa fall om tryggad tjänstepension. Med otryggad tjänstepension förstås en tjänstepension som inte är säkerställd av arbetsgivaren enligt ovan angivna alternativ.

Nämnda distinktioner kommer till uttryck i lagstiftningen angående tryggande av en arbetsgivares pensionsutfästelse till de anställda. Bestämmelserna därom är centrala, dels eftersom de har till syfte att utgöra ett skydd för de anställdas pensionskapital, dels eftersom tryggande i enlighet med reglerna är en förutsättning för att arbetsgivaren skall beviljas avdragsrätt för sina pensionskostnader.

Lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. (tryggandelagen) innehåller civilrättsliga regler om hur en arbetsgivare kan säkerställa eller trygga sina pensionslöften till arbetstagare eller deras efterlevande. De sätt som anges där är dels särskild redovisning av pensionsskuld, dels avsättning av medel till pensionsstiftelse. Bestämmelserna i tryggandelagen har även skatterättslig betydelse och skall tillämpas i samspel med skatte- och redovisningsregler.

Enligt 28 kap. 3 § inkomstskattelagen (1999:1229) kan en arbetsgivares tryggande av utfästelse om pension till en arbetstagare dras av som kostnad om utfästelsen tryggas genom de sätt som anges i tryggandelagen eller genom betalning av premie för pensionsförsäkring.

Såvida pensionsöverenskommelsen inte föreskriver annat får arbetsgivaren välja vilken tryggandeform han önskar använda sig av för att säkerställa pensionsutfästelserna till de anställda. Det finns inget hinder mot att flera olika tryggandeformer kombineras.

För en arbetsgivare som inte är bunden av kollektivavtal finns inget krav på tryggande av pensionsutfästelserna. I allmänhet tecknar en sådan arbetsgivare försäkring eller gör denne avsättningar till pensionsstiftelse.

2.3 Tryggande av pensionsutfästelse genom överföring av medel till pensionsstiftelse

Pensionsstiftelsernas historiska bakgrund

I början av 1900-talet var det tämligen vanligt förekommande att aktiebolag inrättade olika slags fonder för särskilt angivna ändamål utöver den obligatoriska reservfonden, varvid särskilda pensionsfonder var en typ. Om ett aktiebolag gick med förlust krävde den då gällande aktiebolagslagstiftningen att de särskilda fonderna skulle tas i anspråk före reservfonden för att täcka förlusterna.

Depressionsperioden på 1930-talet ledde till att många pensionsfonder togs i anspråk för sådana ändamål och den rådande ordningen utsattes för kritik eftersom den inte ansågs åstadkomma ett tillräckligt skydd för pensionsborgenärerna. Lagberedningen fick därför i uppgift att ta fram förslag om hur bolagens pensionsfonder kunde ges ett utökat skydd. Beredningen ansåg att fonderna kunde tryggas genom att krav på stiftelsebildning infördes. Som en följd härav tillkom år 1937 en lag om pensionsstiftelser. Arbetsgivaren hade möjlighet att låna tillbaka medel som hade tillförts stiftelsen utan några särskilda restriktioner. Stiftelser som inte hade några andra tillgångar än reversfordringar på arbetsgivaren kallades för reversstiftelser. Stiftelser som hade andra tillgångar benämndes realstiftelser. Man skiljde också mellan bundna och fria stiftelser. De bundna stiftelserna var sådana som hade bildats med stöd av 1937 års lag medan de fria stiftelserna hade grundats med stöd av allmänna stiftelserättsliga grundsatser. Systemet med en mängd olika former av stiftelser ansågs olämpligt och utsattes för allvarlig kritik. En utredning tillsattes år 1954 till följd härav och utredningens första betänkande ledde till att det år 1961 tillkom en ny provisorisk lagstiftning angående pensionsstiftelser. Som en följd av utredningens slutbetänkande tillkom tryggandelagen.

Pensionsstiftelsernas syfte m.m.

Avsättning av medel till en av arbetsgivaren bildad pensionsstiftelse utgör som nämnts ett alternativ till tryggande genom pensionsförsäkring eller skuldföring på konto i balansräkningen. En sådan stiftelses uteslutande ändamål är att trygga utfästelse om pension till arbetstagare eller arbetstagares efterlevande, vilken har lämnats av en arbetsgivare och som denne bär ansvaret för. En pensionsstiftelse kan aldrig utfästa pension och ansvarar följaktligen inte heller för pensionsutfästelserna. Stiftelsens medel kan inte tas i anspråk för arbetsgivarens övriga skulder och berörs inte av arbetsgivarens obestånd. När arbetsgivaren har gjort en avsättning till stiftelsen, får medlen disponeras endast för pensioner.

Alla arbetsgivare har rätt att bilda pensionsstiftelse. En pensionsstiftelse kan bildas av ett företag men det finns inga hinder mot att en stiftelse kan vara gemensam för flera arbetsgivare. Pensionsstiftelsen är en egen juridisk person. En stiftelse skiljer sig från andra associationer genom att stiftelsen inte har några ägare eller

medlemmar. Pensionsstiftelsens förmögenhet förvaltas av en styrelse med representanter för såväl arbetsgivaren som berörda arbetstagare.

Vid utgången av år 2002 fanns det 2 476 registrerade pensionsstiftelser i Sverige med en sammanlagd tillgångsvolym om ca 105 miljarder kr. De 13 pensionsstiftelser som hade mer än 1 miljard kr i tillgångar svarade för 84 procent av den totala tillgångsvolymen. De största stiftelserna svarar de svenska bankerna och storbolagen för liksom konsumentkooperationen och affärsverk, såsom t.ex. Posten och Vattenfall AB.

Tabell 1. Fördelning av pensionsstiftelsernas tillgångar

Andel av Andel av till-

Tillgångar Antal

Källa: Länsstyrelsen i Stockholms län.

Tabell 1 visar fördelningen av pensionsstiftelsernas tillgångar. Huvuddelen av pensionsstiftelserna tryggar små, familjeägda företags tjänstepensioner med tillgångar som inte överstiger 10 miljoner kronor.

Regleringen av pensionsstiftelser

Avsättning av medel till pensionsstiftelsen sker genom överföring av tillgångar såsom kontanter, aktier, obligationer, fastigheter eller liknande. Det är inte tillåtet att överföra reverser eller liknande fordringar på arbetsgivaren. För varje år som de anställda tjänar in pensionsförmåner ökar arbetsgivarens pensionsskuld dels med värdet av de ytterligare intjänade pensionsbeloppen, dels med den förräntning som har förutsatts i beräkningsgrunderna. Arbetsgivare har rätt att under beskattningsåret göra avsättningar till stiftelsen och i räkenskaperna kostnadsföra den upplupna delen av den kapi-

taliserade pensionsskuld som intjänats. Arbetsgivaren har avdragsrätt för de avsättningar som görs till stiftelsen. Avdragsutrymmet bestäms utifrån arbetsgivarens pensionsreserv, dvs. det kapitaliserade värdet (eller nuvärdet) av de utfästelser som skall tryggas i stiftelsen. Pensionsreservens värde fastställs mot bakgrund av de försäkringstekniska grunder som Finansinspektionen anvisar. Någon skyldighet för arbetsgivaren att göra avsättningar till stiftelsen uppställs inte i tryggandelagen. Stiftelsens enda uppgift är att förvalta kapital och eftersom den inte har något åtagande eller ansvar för pensionsutfästelserna finns ingen motsvarande skuldpost i stiftelsens balansräkning. Eftersom en pensionsstiftelses uteslutande ändamål är att säkerställa att arbetsgivarens pensionsutfästelser uppfylls, får stiftelsen i normalfallet inte betala ut pensioner. Det är arbetsgivaren som beräknar pensionsåtagandena och utifrån dem gör erforderliga avsättningar till stiftelsen. Det ankommer vidare på arbetsgivaren att sköta utbetalningen av de utgående pensionerna. Pensionsstiftelsens förmögenhet kan karakteriseras som en form av pant för den pensionsberättigades fordran på pension. Arbetsgivaren har ingen möjlighet att begränsa sin ansvarighet till pantens värde, dvs. stiftelsens förmögenhet.

Arbetsgivaren kan begära kompensation eller gottgörelse från pensionsstiftelsen för utbetalda pensioner under förutsättning att arbetsgivarens pensionsreserv inte överstiger pensionsstiftelsens tillgångar efter gottgörelsen, eller att gottgörelsen högst motsvarar årets avkastning på stiftelsens kapital. Det ankommer på stiftelsen att kontrollera att de gottgörelser som arbetsgivaren begär står i överensstämmelse med stiftelsens ändamål och bestämmelserna i tryggandelagen.

Tillsynsmyndighet för pensionsstiftelser är länsstyrelsen i det län där arbetsgivaren har sin hemvist. Tillsynen är inriktad på att skydda pensionsborgenärerna och till följd härav granskar länsstyrelsen i huvudsak förvaltningen av stiftelsernas kapital.

Det finns inget krav på att pensionsstiftelsens tillgångar skall täcka arbetsgivarens pensionsåtaganden. Ofullständig fondering medför emellertid att arbetsgivaren måste skuldföra ett belopp som motsvarar skillnaden mellan stiftelsens tillgångar och pensionsreserven i balansräkningen.

Tryggandelagen föreskriver att en pensionsstiftelses tillgångar skall vara placerade på ett nöjaktigt sätt. Härutöver finns vissa begränsningsregler som har till syfte att göra stiftelsen oberoende av arbetsgivarens ekonomiska situation. Stiftelsen får t.ex. inte

motta fordran eller egendom med begränsad förfoganderätt från arbetsgivaren eller utan tillsynsmyndighetens godkännande äga aktier i det pensionsutfästande bolaget. Av tryggandelagen framgår det indirekt att en pensionsstiftelse inte får bedriva näringsverksamhet.

En pensionsstiftelses styrelse svarar för att stiftelsens förmögenhet är placerad på ett nöjaktigt sätt och för att stiftelsens medel inte används för annat än stiftelsens ändamål. Enligt praxis anses nöjaktig placering vara en placering som vid en allmän bedömning framstår som ändamålsenlig med hänsyn till pensionsstiftelsens syfte. Placeringens säkerhet har ansetts som mera angelägen än möjligheten till avkastning. Något krav på att stiftelsen måste placera sina medel i visst slag av tillgångar har inte uppställts. Det har exempelvis ansetts godtagbart att en stiftelse placerat sina medel i nästan enbart aktier. I praxis har det vidare uppställts förbud för pensionsstiftelser att placera medel genom att vara bolagsman i ett handelsbolag, eftersom en sådan medelsplacering inte har ansetts uppfylla kravet på nöjaktig placering, se Ds 2003:24 s. 50. I nämnda promemoria, Åtgärder mot missbruk inom associationsrätten, föreslogs att det i lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag skulle införas ett sådant förbud.

Utöver reglerna i tryggandelagen tillhandahåller länsstyrelsen s.k. normalplaceringsregler, som inte är tvingande. Enligt normalplaceringsreglerna gäller generellt att kravet på säkerhet är starkare än kravet på avkastning samt att tillgångarna i tillräcklig utsträckning skall vara likvida för att kunna fullgöra gottgörelse och eventuell likvidation.

En pensionsstiftelse skall under vissa förutsättningar likvideras. De tvingande likvidationsskälen är bl.a. att arbetsgivarens verksamhet upphör eller att arbetsgivaren försätts i konkurs. Om arbetsgivaren försätts i konkurs skall stiftelsen, efter att ha betalat stiftelsens eventuella skulder, inköpa pensionsförsäkringar som motsvarar de i stiftelsen tryggade utfästelserna. Om stiftelsens förmögenhet understiger pensionsreserven hos arbetsgivaren skall fördelningen av stiftelsens medel göras enligt de grunder som tillämpas vid utdelning i konkurs. Underskottet skall täckas av arbetsgivaren.

2.4 Tryggande av pensionsutfästelse genom avsättning i balansräkningen

Bestämmelserna om särskild redovisning av pensionsskuld återfinns som nämnts i tryggandelagen.

Enligt huvudregeln får alla arbetsgivare oavsett företagsform skuldföra pensionsutfästelser enligt allmän pensionsplan i balansräkningen genom kontoavsättning. Härutöver får vissa särskilt utpekade juridiska personer, såsom aktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag, ekonomisk förening och sparbank även skuldföra upplupen del av pensionsutfästelser som inte omfattas av en allmän pensionsplan. Skuldföring av pensionsutfästelse avseende arbetstagare med bestämmande inflytande och sådan arbetstagares efterlevande får ske endast såvitt avser pensionsutfästelser enligt allmän pensionsplan så länge som inflytandet består. Tryggandelagen innehåller bestämmelser om hur begreppet bestämmande inflytande skall fastställas. Om begreppet pensionsplan, se avsnitt 2.6.

Den särskilda redovisningen av pensionsskulden fungerar så att arbetsgivaren redovisar det aktuella värdet av sina pensionsutfästelser som en skuld i balansräkningen i årsredovisningen. Skuldföringen sker under rubriken ”Avsatt till pensioner”. Företag som omfattas av årsredovisningslagen (1995:1554) redovisar i stället pensionsskulden som en delpost under rubriken ”Avsättningar för pensioner och liknande förpliktelser”.

En förutsättning för avdragsrätt för skuldföring i balansräkning på föreskrivet sätt är som nämnts att skuldföringen kombineras med en kreditförsäkring eller med kommunal eller statlig borgen eller liknande garanti. Avdrag för avsättning till konto i balansräkningen medges i takt med att pensionerna tjänas in. Pensionskostnaderna belastar rörelsens resultat och den skuld som finns på kontot motsvaras av kapitalvärdet av intjänade pensionsrätter samt i vissa fall tillkommande värdesäkringsmedel.

Kreditförsäkring av pensionsutfästelser som är skuldförda i bolagets egen balansräkning beviljas av Försäkringsbolaget Pensionsgaranti, ömsesidigt (FPG). FPG är det enda försäkringsbolag som meddelar dylika kreditförsäkringar. FPG samverkar med PRI Pensionstjänst AB (PRI) i det s.k. FPG/PRI-systemet. Det systemet tillkom på initiativ av Svenska Arbetsgivareföreningen (nuvarande Svenskt Näringsliv) i början av 1960-talet i samband med tillkomsten överenskommelsen om Industrins och handelns

tilläggspension för tjänstemän, den s.k. ITP-planen. Tanken med systemet är att företagen genom att teckna kreditförsäkring hos FPG efter skuldföring i balansräkningen kan behålla pensionskapitalet i verksamheten och själva avgöra hur det skall användas samtidigt som de anställdas pensionsutfästelser är tryggade. Genom kreditförsäkringen garanterar FPG pensionerna för de anställda om företaget skulle komma på obestånd. Innan försäkringen beviljas gör FPG en noggrann kreditbedömning av företaget. I vissa fall krävs att företaget skall ställa säkerhet för hela eller delar av pensionsskulden. För företag som ingår i en koncern begärs ofta borgen eller någon annan typ av förbindelse från koncernens moderföretag. Om företagets kreditvärdighet skulle försämras avsevärt kan FPG kräva att pensionsskulden avvecklas. Om ett företag går i konkurs avvecklar FPG skulden genom att köpa pensionsförsäkring och därefter bevakas fordran i konkursen.

Inom ramen för FPG/PRI-systemet kan företaget också välja att föra över hela eller del av pensionskapitalet till en pensionsstiftelse för att göra finansiella placeringar, s.k. PRI-stiftelser.

PRI sköter administrationen av företagens pensionsåtaganden, beräknar deras pensionsskuld och registrerar pensionsrätterna. PRI beräknar vidare storleken på de anställdas pension och ansvarar för utbetalningen av pensioner.

Huvuddelen av FPG: s försäkringsansvar, ca 85 procent, utgörs av ålderspensionerna i ITP. FPG kreditförsäkrar även andra pensioner än ITP, såsom individuella pensionsavtal eller kompletteringar till ITP för tjänstemän i ledande befattningar. Nästan 1 800 företag är anslutna till FPG/PRI-systemet och majoriteten av dessa utgörs av större och medelstora företag. Av företagen på Stockholmsbörsens A-lista är ca 85 procent kunder hos FPG.

2.5 Tryggande av pensionsutfästelse genom försäkring

Försäkringsgivarna och deras verksamhet

Tryggande av en pensionsutfästelse genom försäkring innebär att arbetsgivaren tecknar en pensionsförsäkring för den anställde och betalar premien för den under hela avtalstiden.

Tjänstepensionsförsäkringar tillhandahålls av försäkringsbolag och understödsföreningar.

Försäkringsbolag

Försäkringsbolagens verksamhet regleras i försäkringsrörelselagen (1982:713), FRL. Lagen är tillämplig på försäkringsrörelse som utövas av svenska försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag. Ett försäkringsaktiebolag kan bedrivas antingen som ett vinstutdelande bolag eller enligt ömsesidiga principer. Det främsta kännetecknet för de ömsesidiga försäkringsbolagen är att försäkringstagarna är både kunder och ägare.

FRL innehåller både associationsrättsliga och näringsrättsliga regler för försäkringsbolagen. De associationsrättsliga reglerna har utformats med regleringen i aktiebolagslagen (1975:1385), ABL, som förebild. Med hänsyn till den verksamhet som försäkringsbolagen bedriver och de därtill sammanhängande kraven finns i FRL särskilda rörelseregler angående bl.a. krav på koncession, ägarprövning, offentlig tillsyn och placering av tillgångar, vilka saknar motsvarighet för aktiebolag i allmänhet. Lagen innehåller inte några särbestämmelser såvitt avser tjänstepensionsverksamhet.

För att få bedriva försäkringsrörelse krävs koncession. Koncession beviljas av Finansinspektionen, men regeringen kan besluta om koncession om ärendet är av principiell betydelse eller om det är av särskild vikt att det prövas av regeringen. Koncessionsprövningen innehåller både formella och materiella delar och för att koncession skall beviljas krävs bl.a. att bolagsordningen överensstämmer med FRL och andra författningar. Även arten och omfattningen av bolagets verksamhet har betydelse. Beslutet om koncession kan förenas med särskilda villkor. Vid koncessionsprövningen skall bolagets faktiska ledning bedömas och det ställs hårda krav på de personer som ingår i ledningen. Personerna som ingår i ledningen måste besitta de kunskaper och den insikt som krävs för att kunna driva ett försäkringsbolag och även i övrigt skall de bedömas lämpliga för uppgiften.

De allmänna rörelsekrav som uppställs för försäkringsrörelse kan sammanfattas i tre principer; stabilitetsprincipen, genomlysningsprincipen och standardprincipen. Stabilitetsprincipen vilar på den tidigare stadfästa soliditetsprincipen och innebär att en försäkringsrörelse skall bedrivas på ett sådant sätt att bolaget vid varje tidpunkt kan uppfylla sina åtaganden mot försäkringstagarna enligt ingångna försäkringsavtal. Till följd härav uppställs krav på att bolaget, med beaktande av dess omfattning och beskaffenhet, skall ha tillfredsställande soliditet, likviditet och kontroll över för-

säkringsrisker, placeringsrisker och rörelserisker. Genomlysningsprincipen innebär att bolaget skall lämna relevant och tydlig information avseende försäkringsvillkoren och försäkringens värdeutveckling. Tanken är att skyldigheten att lämna information skall kunna överbrygga den obalans i informationsöverläge för försäkringsbolaget som råder i förhållande till den enskilde försäkringstagaren. Standardprincipen innebär att verksamheten skall bedrivas enligt god försäkringsstandard. Principen tar i första hand sikte på hur frågor som anskaffning och förvaltning av försäkringar skall bedömas och avser även att tillgodose att skaderegleringen sker på ett tillfredsställande sätt.

Särskilda bestämmelser finns om att försäkringsbolag som huvudregel inte får driva annan verksamhet än försäkringsrörelse liksom att det bara är under vissa givna omständigheter som livförsäkringsrörelse får drivas tillsammans med skadeförsäkringsrörelse.

Dispens i olika avseenden från FRL kan medges, såsom t.ex. vid mottagen återförsäkring eller vid rörelse i utlandet. Fram till år 1994 var det möjligt att medge dispens från FRL:s bestämmelser såvitt avsåg tjänstepensionsförsäkringar. Undantagsbestämmelsen togs bort med motiveringen att den var alltför allmänt utformad och riskerade att komma i konflikt med EES-reglerna. Tidigare meddelade dispenser avseende tjänstepensionsförsäkringar gäller dock alltjämt enligt övergångsbestämmelser.

Ett omfattande regelverk finns i FRL som har till syfte att skydda försäkringstagarna och garantera att försäkringsbolaget vid varje tidpunkt kan uppfylla sina åtaganden enligt ingångna försäkringsavtal. Det utgörs av regler om kapitalbas, försäkringstekniska avsättningar, försäkringstekniska riktlinjer, skuldtäckning av de försäkringstekniska avsättningarna, placering och riktlinjer för placeringsverksamheten.

Reglerna om att ett försäkringsbolag vid varje tidpunkt skall ha en tillräcklig kapitalbas har till syfte att garantera att bolaget har ett buffertkapital som skall fungera som ett skydd mot oförutsedda svängningar i verksamheten. Spärregler finns om att kapitalbasen aldrig får understiga ett visst minsta belopp.

Ett försäkringsbolag är skyldigt att göra försäkringstekniska avsättningar i sin ekonomiska redovisning. Avsättningarna skall vid varje tidpunkt motsvara värdet av bolagets alla åtaganden mot försäkringstagarna. Bestämmelserna om försäkringstekniska avsättningar är ett utflöde av soliditetsprincipen.

Kravet på att försäkringsbolaget skall upprätta försäkringstekniska riktlinjer kan ses som ett komplement till reglerna angående försäkringstekniska avsättningar. I de försäkringstekniska riktlinjerna skall redovisas principerna för beräkning av försäkringstekniska avsättningar, hur premier bestäms, återköp och belåning av försäkringar, fördelning av återbäring, avgivande och mottagande av återförsäkring samt hur soliditeten skall tillgodoses. De försäkringstekniska riktlinjerna skall kompletteras med ett försäkringstekniskt beräkningsunderlag.

För att förhindra att försäkringsbolagen tar för stora risker då medlen skall placeras finns regler om att de tillgångar som svarar mot de försäkringstekniska avsättningarna får placeras endast på visst föreskrivet sätt och i vissa bestämda tillgångar, s.k. skuldtäckning. Tanken är att enbart de tillgångar som kan betecknas som säkra och som uppfyller en viss kvalitet i fråga om kreditvärdighet, värdebeständighet eller likviditet skall accepteras som skuldtäckningstillgångar. Vidare uppställs krav om att skuldtäckningstillgångarna skall placeras så att bolagets betalningsberedskap är tillfredsställande och den förväntade avkastningen tillräcklig, s.k. matchning. Valet av tillgångar skall vidare ske på ett sådant sätt att en lämplig riskspridning uppnås och att risktagandet begränsas, s.k. diversifiering. Placeringsreglerna innehåller också bestämmelser om vilka tillgångsslag som är tillåtna för skuldtäckning, bestämmelser som begränsar hur stor andel som får placeras i varje enskilt tillgångsslag, hur stor andel av skuldtäckningstillgångarna som får härröra från samma utgivare, bestämmelser om var skuldtäckningstillgångarna skall finnas samt regler som har till syfte att begränsa valutakursförluster.

Principerna för ett försäkringsbolags placeringar av samtliga tillgångar skall upptas i s.k. placeringsriktlinjer.

Försäkringsbolagen står under tillsyn av Finansinspektionen. För att Finansinspektionen skall kunna fullgöra tillsynen åläggs försäkringsbolagen vissa skyldigheter. Befattningshavare på ett försäkringsbolag är t.ex. skyldiga att lämna de upplysningar om verksamheten som inspektionen begär. Finansinspektionen har vidare rätt att inom ramen för sin tillsyn sammankalla försäkringsbolagets styrelse när det anses nödvändigt liksom rätt att få ta del av handlingar för granskning. Finansinspektionen kan meddela behövliga erinringar eller förelägganden om rättelse samt begränsa eller förbjuda ett försäkringsbolag att förfoga över sina tillgångar i Sverige. Vid fall av allvarligare överträdelse kan försäkringsbolagets konces-

sion förverkas. Frågor om förverkande prövas av Finansinspektionen men kan avgöras av regeringen om ärendet är av principiell betydelse eller av särskild vikt.

Understödsföreningar

En understödsförening, eller försäkringsförening, har till uppgift att tillhandahålla försäkringar till en viss bestämd krets av personer, såsom t.ex. anställda i ett bestämt företag eller personer som tillhör en viss yrkesgrupp eller liknande. Sådana föreningar tecknar alltså försäkringar endast för sina medlemmar. En understödsförening som meddelar tjänstepensionsförsäkring benämns tjänstepensionskassa. Begravningskassor och sjukkassor är andra former av understödsföreningar.

Regler för understödsföreningar finns i lagen (1972:262) om understödsföreningar (UFL). Understödsföreningarna är i princip uppbyggda som ekonomiska föreningar och till följd härav har UFL utformats med ledning av den numera upphävda lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar. UFL innehåller därför ett stort antal hänvisningar till den lagen. UFL är inte anpassad till EG-rätten. En översyn av regelverket gjordes av Försäkringsföreningsutredningen bl.a. i syfte att harmonisera regleringen av understödsföreningar med EG:s regler. Försäkringsföreningsutredningens betänkande Försäkringsföreningar – ett reformerat regelsystem (SOU 1998:82) har dock inte lett till lagstiftning.

UFL är tillämplig på alla understödsföreningar som uppfyller lagens krav. Det finns dock en dispensregel som innebär att Finansinspektionen kan medge undantag från bestämmelserna i lagen i den mån det inte föreligger något hinder från allmän synpunkt och det är lämpligt med hänsyn till föreningen och dess förhållanden.

En understödsförening skall bestå av minst 100 medlemmar och i vissa fall uppställs krav om att medlemmarna måste uppgå till minst 500. Finansinspektionen har rätt att meddela dispens och att tillåta att medlemsantalet understiger dessa nivåer om särskilda skäl föreligger.

I UFL uppställs ett förbud mot affärsmässighet. Krav uppställs om att understödsföreningen måste vara sluten, vilket innebär att föreningen endast meddelar försäkringar för en på visst sätt begränsad persongrupp. Förbudet mot affärsmässighet har ansetts

utgöra en skiljelinje mellan understödsföreningarna och de ömsesidiga försäkringsbolagen. Förbudet mot affärsmässighet kompletteras av en bestämmelse som begränsar värdet på de kapitalförsäkringar som en understödsförening meddelar. Enligt huvudregeln får värdet på en kapitalförsäkring inte överstiga ett basbelopp. Finansinspektionen har dock getts möjlighet att meddela dispens.

Lagstiftningen för understödsföreningarna vilar på soliditetsprincipen, skälighetsprincipen och behovsprincipen. Soliditetsprincipen innebär att föreningen alltid skall kunna fullgöra sina försäkringsutfästelser mot sina medlemmar. Enligt skälighetsprincipen skall medlemmarnas försäkringsavgifter vara skäligt avvägda i förhållande till de förmåner som försäkringarna ger. En viss modifikation av skälighetsprincipen har dock gjorts i och med att det finns möjlighet att beakta de särförhållanden som kännetecknar understödsföreningarna i förhållande till försäkringsbolagen liksom de speciella förhållanden som kan finnas i de olika understödsföreningarna. För att en understödsförening skall få registreras krävs att verksamheten kan anses som behövlig och är ägnad att i övrigt främja en sund utveckling av försäkringsväsendet, vilket är ett utflöde av den s.k. behovsprincipen som numera inte gäller för vare sig försäkringsbolag eller banker.

Kapitalplaceringsreglerna för understödsföreningar innebär enligt huvudregeln att ett belopp som täcker dels summan av föreningens försäkringsfonder, vilket i princip motsvarar de försäkringstekniska avsättningarna i försäkringsbolag, dels föreningens övriga skulder skall redovisas i vissa angivna tillgångar, i första hand obligationer och skuldförbindelser mot säkerhet i fast egendom. Finansinspektionen har möjlighet att medge en understödsförening att i stället tillämpa de placeringsregler som gäller för försäkringsbolagen.

Understödsföreningar skall vara registrerade och stå under tillsyn av Finansinspektionen.

Avdragsrätt för premiebetalning

Som redan nämnts är det för arbetsgivaren av central betydelse att han medges avdragsrätt för sina premiekostnader. Härför krävs att försäkringen uppfyller villkoren för en tjänstepensionsförsäkring enligt 58 kap. 7 § inkomstskattelagen. Det gäller oavsett om det är arbetsgivaren eller den anställde som formellt står som ägare till

försäkringen. Det första villkoret är att det måste vara fråga om en pensionsförsäkring och denna skall ha samband med tjänst. Vidare krävs det att den anställde är förmånstagare och att arbetsgivaren har åtagit sig att betala försäkringens samtliga premier. Det är alltså inte möjligt att låta arbetstagaren betala en viss andel av premierna. Om arbetsförhållandena förändras kan försäkringen överlåtas till den anställde, men försäkringen kommer då att byta karaktär från tjänstepensionsförsäkring till en privat pensionsförsäkring. Vid byte av anställning kan tjänstepensionsförsäkringen övertas av den nye arbetsgivaren, som därefter svarar för premieinbetalningarna.

Också en pensionsförsäkring som har tecknats av den anställdes arbetsgivare efter att den anställde avlidit är i skatterättslig mening en tjänstepensionsförsäkring, under förutsättning att försäkringen har tecknats till förmån för de efterlevande och arbetsgivaren har åtagit sig att betala premierna.

Definitionen av begreppet pensionsförsäkring ges i 58 kap. 2 § inkomstskattelagen. I lagtexten sägs att för att en försäkring skall kunna klassificeras som en pensionsförsäkring krävs att de villkor som ställs upp i 58 kap. 4–16 §§ inkomstskattelagen skall vara uppfyllda, de s.k. kvalitativa villkoren. Om de kvalitativa villkoren för en livförsäkring inte är uppfyllda är det i stället fråga om en kapitalförsäkring.

Gränsdragningen mellan pensionsförsäkringar och kapitalförsäkringar är viktig eftersom reglerna om beskattning och avdragsrätt är olika för respektive försäkring. Om det är fråga om en pensionsförsäkring är de erlagda premierna avdragsgilla inom vissa ramar enligt inkomstskattelagen och de belopp som betalas ut skall tas upp till beskattning. Kostnader för en kapitalförsäkrings premier är däremot inte avdragsgilla men utfallande belopp är skattefria.

2.6 Allmänt om pensionsplaner

Begreppet pensionsplan

Ett viktigt begrepp när det gäller tjänstepensioner är pensionsplan. I en sådan plan regleras nämligen ofta vad som skall gälla beträffande den enskildes pension.

En civilrättslig definition av begreppet allmän pensionsplan ges i 4 § tryggandelagen. Med allmän pensionsplan avses sådana

allmänna grunder för pensionering av arbetstagare eller arbetstagares efterlevande som innehåller regler om tryggande av arbetsgivarens utfästelse genom kreditförsäkring, avsättning till pensionsstiftelse i enlighet med tryggandelagen eller annan likvärdig anordning och som på arbetstagarsidan är godkända av organisation vilken enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL) är att anse såsom central arbetstagarorganisation. Exempel på en allmän pensionsplan är ITP-planen. En detaljerad beskrivning av de viktigaste pensionsplanerna på den svenska marknaden ges i bilaga 3.

I lagförarbetena anges att en allmän pensionsplan tar sikte på en kategori anställda, t.ex. alla arbetstagare som är anställda vid ett visst företag eller alla tjänstemän vid företaget. I allmänhet anses kravet på trygghet vara uppfyllt i och med att arbetsgivaren ansluter sig till FPG/PRI-systemet. Den viktigaste förutsättningen för att grunder för arbetstagarpensionering skall kunna anses utgöra en allmän pensionsplan är att grunderna på arbetstagarsidan har godkänts av central arbetstagarorganisation, se prop. 1967:83 s. 109.

För att det skall vara fråga om en allmän pensionsplan krävs det enligt Regeringsrätten att det i planen finns en garanti för att grunderna är av kollektiv natur och att pensionsförmånerna är preciserade, se RÅ 1996 ref. 33.

Den skatterättsliga definitionen av allmän pensionsplan ges i 58 kap. 20 § inkomstskattelagen. I lagtexten hänvisas till den civilrättsliga definitionen av allmän pensionsplan som ges i tryggandelagen. Vidare anges att med begreppet allmän pensionsplan avses också; • pensionsutfästelser som ryms inom vad som enligt en allmän

pensionsplan är sedvanligt inom branschen för arbetstagare med motsvarande uppgifter, dock när det gäller utfästelser som tryggas genom avsättning i balansräkningen bara i förening med kreditförsäkring,

• pensionsutfästelser för vilka det har tecknats kommunal eller

statlig borgen eller liknande garanti, och • pensionsutfästelser i enlighet med pensionsavtal som har god-

känts på arbetstagarsidan av sådan organisation som enligt MBL anses som central arbetstagarorganisation.

Olika former av pensionsplaner

En tjänstepension kan vara antingen förmånsbestämd (defined benefit), dvs. den enskildes framtida pensionsförmån kommer att uppgå till ett i förväg bestämt pensionsbelopp, eller avgiftsbestämd (defined contribution), dvs. ett i förväg bestämt belopp avsätts till pensionssparandet men någon garanti om storleken på den framtida pensionen ges inte.

De båda formerna av pensionsplaner skiljer sig i väsentliga hänseenden åt, såsom t.ex. avseende garantin och storleken på den framtida pensionsförmånen. En uppmärksammad aspekt är den omfördelning av risker från arbetsgivare till anställda av olika slag som en övergång från en förmånsbestämd pensionsplan till en avgiftsbestämt pensionsplan för med sig.

I västvärlden är trenden för närvarande att de förmånsbestämda pensionsplanerna ersätts av avgiftsbestämda planer. Orsaken till denna utveckling är bl.a. att befolkningen i allmänhet blir äldre och att påfrestningarna på samhällsekonomin eller arbetsgivarna annars skulle riskera att bli alltför stora. Övergången kan också vara betingad av utbudet från försäkringsbranschen. Sverige är ett av de länder som har övergått från det förmånsbestämda systemet till det avgiftsbestämda systemet i både det nationella lagstadgade pensionssystemet och till stora delar även i de olika tjänstepensionssystemen. ITP-planen och de ITP-liknande planerna är de enda pensionsplanerna som alltjämt tillämpar det förmånsbestämda systemet fullt ut. Härutöver förekommer även inom den offentliga sektorn planer som innehåller förmånsbestämda moment. Förhandlingar pågår mellan arbetsmarknadsparterna men företrädarna för arbetstagarsidan har hittills ställt sig avvisande till tanken på att överge det förmånsbestämda systemet. I Sverige är andelen tjänstepensioner som är tryggade genom försäkringar betydligt större än i övriga Europa och det kan möjligen vara anledningen till att avgiftssystemet är förhållandevis stort här.

Förmånsbestämda pensionsplaner

En förmånsbestämd pensionsplan innebär att den enskilde vet hur hög pension han kommer att erhålla vid pensioneringen. Pensionslöftet utgörs därmed av ett klart och definierat pensionsbelopp. Det är inte ovanligt att pensionsbeloppet knyts till den

lönenivå som den anställde har under sitt sista år eller till ett genomsnitt av lönerna under åren precis före pensioneringen och utgör en viss procentsats av detta löneunderlag. I den förmånsbestämda pensionsplanen är det den som har gjort utfästelsen som står risken för att kostnaderna för pensionsplanen blir höga på grund av fluktuation i avkastningen, löneutveckling och demografiska förändringar. Förpliktelsen i form av ett löfte om en viss pension kvarstår och påverkas inte av sådana förändrade förhållanden utan kommer endast att medföra att arbetsgivarens avgifter kommer att förändras.

Fördelarna med det förmånsbestämda systemet är att det ger förutsebarhet för arbetstagarna, eftersom de vet hur hög deras framtida pension kommer att bli. Systemet kan innebära en motsvarande nackdel för arbetsgivarna, eftersom förändrade förhållanden, särskilt de finansiella fluktuationerna, gör det svårt att beräkna kostnaderna för de gjorda pensionslöftena. Å andra sidan anses systemet medföra långsiktiga finansiella möjligheter för arbetsgivarna med möjlighet till återbäring av överskott. En annan nackdel är att det förmånsbestämda systemet kan medföra administrativa svårigheter och kostnader på grund av systemets komplexitet.

Avgiftsbestämda pensionsplaner

En avgiftsbestämd pensionsplan innebär att arbetsgivaren har åtagit sig att svara för en på förhand fastställd avgift avsedd för den anställdes framtida pension. Hur stort det framtida pensionskapitalet kommer att bli är omöjligt att veta och beror bl.a. på finansiella fluktuationer. Pensionsbeloppet är uteslutande ett resultat av de avgiftsinbetalningar som gjorts jämte avkastningen på dessa. Vid pensioneringen omvandlas det ackumulerade kapitalet liksom uppburen återbäringsränta till en livränta. Arbetsgivarens ansvar begränsar sig således enbart till att tillhandahålla den bestämda avgiften, vilket innebär att det är den anställde som kommer att få bära de finansiella och demografiska riskerna.

Systemet har avsevärda fördelar för arbetsgivaren, eftersom det ger denne möjlighet att förutse och kunna beräkna storleken på pensionskostnaderna. En nackdel med det avgiftsbestämda systemet är att de enskilda arbetstagarna i allmänhet har sämre kompetens för att kunna hantera dessa risker. Erfarenheter från England

visar att bl.a. ett dåligt finansiellt utfall i de avgiftsbestämda pensionsplanerna har medfört att de anställda har ställt krav på kompensation gentemot arbetsgivarna. Diskussioner har förts om den generellt lägre kompetensen hos de enskilda att hantera dessa risker på sikt kan komma att medföra att övergången från det förmånsbestämda systemet till det avgiftsbestämda systemet kommer att generera generella välfärdsförluster. För svenskt vidkommande är det inte ovanligt att arbetsmarknadsparterna i de kollektivavtalade systemen kommer överens om att en del av ansvaret skall kvarstå på dem och att de anställda ges mindre valfrihet än vad det avgiftsbestämda systemet teoretiskt möjliggör. Svenska Kyrkans pensionsplan är ett exempel på en avgiftsbestämd plan i vilken man helt fråntagit de enskilda deras valmöjligheter. Det förekommer även varianter där valfriheten begränsas genom att en bestämd förvaltningsform eller försäkringsinstitution anges. Anledningen till att arbetsmarknadsparterna åtar sig att bära en del av ansvaret är att de därigenom vill säkerställa att pensionslösningarna blir konstruerade på ett bra sätt till en så låg kostnad som möjligt med en bibehållen insyn och kontroll. Det bör dock understrykas att arbetsmarknadsparternas större ansvarstagande såvitt avser placeringarna inte påverkar riskfördelningen utan att det är den enskilde arbetstagaren som ytterst står risken för hur stor den framtida pensionsförmånen blir.

De avgiftsbestämda pensionsplanerna anses i allmänhet passa bättre in på den moderna arbetsmarknaden med ökad rörlighet och en mängd olika anställningsformer liksom på den mängd nya ersättningsformer som numera förekommer i form av fast lön, rörlig lön, bonus, löneväxlingar, utbyte av olika anställningsförmåner, avstående av lön m.m. En fördel är att det avgiftsbestämda systemet är enkelt och kan möta dessa nya moment på arbetsmarknaden utan att samordningsproblem uppstår. För att i vart fall delvis kunna uppväga de anställdas generellt sett lägre kompetens kräver det avgiftsbestämda systemet att de anställdas informationsbehov tillgodoses. Det är mot bakgrund härav som utvecklingen av olika former av pensionsportaler och webbaserade hanteringsverktyg skall ses.

Allmänt om kollektivavtalsgrundade pensionsplaner

Såsom det redogjorts för tidigare i detta kapitel har en tjänstepension sin grund antingen i ett kollektivavtal eller i ett individuellt avtal mellan en arbetsgivare och en enskild arbetstagare. Den svenska tjänstepensionsmarknaden karakteriseras av att det stora flertalet anställda har sina pensionsförmåner reglerade genom kollektivavtal. Inget annat land i Europa har en så stor andel tjänstepensioner reglerade på så sätt. Härutöver förekommer ett stort antal individuella avtal mellan den enskilde arbetstagaren och den enskilde arbetstagaren, utan grund i kollektivavtal, om tjänstepensionsförmåner. På senare år har det även blivit allt vanligare att arbetstagaren kommer överens med arbetsgivaren om att löneökningar, övertidsersättning, bonus och liknande inte betalas ut på sedvanligt sätt utan omvandlas till pensionsförmåner genom t.ex. inbetalning av premier till en pensionsförsäkring.

Begreppet kollektivavtal definieras i 23 § MBL såsom ett skriftligt avtal mellan arbetsgivarorganisation eller arbetsgivare och arbetstagarorganisation om anställningsvillkor för arbetstagare eller om förhållanden i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare.

De pensionsförmåner som har sin grund i ett kollektivavtal har tillkommit efter förhandlingar mellan arbetsmarknadsparterna. Dessa ingår som en del i en samlad uppgörelse om anställningsförhållanden och det bör särskilt understrykas att tjänstepensionerna utgör endast en begränsad del av de olika avtalsförsäkringar som omfattas av kollektivavtalet. Härutöver förekommer olika former av ersättningar, såsom avgångsbidrag (AGB), tjänstegrupplivförsäkringar (TGL) och trygghetsförsäkring vid arbetsskada (TFA). Villkoren för försäkringarna fastslås av arbetsmarknadsparterna i kollektivavtalet. Överenskommelsen angående tjänstepensionerna innehåller normalt föreskrifter om förmåner, ersättningsnivåer och former för hur pensionsutfästelsen skall tryggas. I vissa fall stipulerar kollektivavtalet även att försäkringarna skall tecknas i visst eller vissa särskilda försäkringsbolag.

För det lagstadgade pensionsskyddet har det ingen betydelse inom vilket avtalsområde som den enskilde arbetar, vilket däremot är fallet med det kollektivavtalade försäkringsskyddet. De anställda omfattas av olika pensionsplaner beroende på om vederbörande t.ex. är statsanställd eller anställd inom det privata näringslivet. Kollektivavtalsparterna har förhandlat fram separata pensionsplaner för varje avtalsområde. Villkor och förmåner skiljer sig därför åt

mellan de olika pensionsplanerna. Traditionellt sett brukar man dela in avtalsområdena i fem stora huvudgrupper; privatanställda arbetare, privatanställda tjänstemän, anställda inom kooperationen, statsanställda och anställda i kommuner och landsting. Härutöver förekommer olika varianter av dessa pensionsavtal samt pensionsavtal som är reglerade genom s.k. hängavtal mellan en enskild arbetsgivare och de fackliga arbetstagarrepresentanterna samt tjänstepensioner som har sin grund i ett fristående individuellt avtal mellan en arbetsgivare och en enskild arbetstagare.

3 Tjänstepensionsmarknaden

3.1 Inledning

Det svenska tjänstepensionssystemet har stor betydelse för såväl den enskilde som kapitalmarknaderna, livförsäkringsbranschen och för samhällsekonomin i stort. Tjänstepension utgör en väsentlig del av pensionsinkomsterna för många individer vilket skapar trygghet för dem under pensionsåren. De tillgångar som finns placerade i de svenska och internationella kapitalmarknaderna för att trygga tjänstepensioner är betydande och utgör en stor del av utbudet av riskkapital. Tjänstepensionsförsäkring är en av de viktigaste verksamhetsområdena (mätt i premieinkomster) för de svenska livförsäkringsbolagen.

Tjänstepensionsmarknaden och dess betydelse kan således åskådliggöras utifrån olika perspektiv. Kapitlet inleds i avsnitt 3.2 med det övergripande perspektivet och beskriver den samhällsekonomiska betydelsen och fördelningen av det totala kapitalet som tryggar tjänstepensionsutfästelser. I detta avsnitt kommenteras också kort omfattningen av det kapital som finns placerat på kapitalmarknaderna, utanför de uppdragsgivande företagen som utfäster tjänstepension. Här undantas således tryggandeformen kreditförsäkrad skuldföring, som beskrivits i avsnitt 2.4. Den avslutande delen 3.3 övergår till att redogöra för försäkringsmarknaden för tjänstepension och dess aktörer. En beskrivning av pensionsstiftelser, som inte i egentlig mening verkar på tjänstepensionsmarknaden, återfinns i avsnitt 2.3.

3.2 Tjänstepensionens samhällsekonomiska betydelse

Ungefär 90 procent av alla yrkesarbetande i Sverige omfattas av någon form av tjänstepension. Detta är en i en internationell jämförelse mycket hög andel, vilket kan förklaras med att tjänste-

Tjänstepensionsmarknaden SOU 2004:101

pensionen är obligatorisk i Sverige för dem som omfattas av kollektivavtal. I EU är det endast det nederländska tjänstepensionssystemet som har motsvarande täckning, se figur 1.

Figur 1. Andel yrkesverksamma som omfattas av tjänstepension

Grekland

P ortugal

Italien

Finland

Österrike

Spanien

Luxenburg

B elgien

Tyskland

Irland

Storbritannien

Frankrike

Danmark

Sverige

Nederländerna

0 0,1 0,2 0,3 0,4 0,5 0,6 0,7 0,8 0,9 1

Källa: Study on Pension Schemes of the Member States of the European Union May 2000 (MARKT/2005/99) och European Federation for Retirement Provision (EFRP).

Tjänstepension kan betecknas som en uppskjuten del av inkomsten under arbetsföra år och är därigenom, som komplement till den allmänna pensionen, viktigt för konsumtionsutjämning över tid och för trygghet och säkerhet för enskilda vid pensionering. Tjänstepensionens andel av inkomsten efter pensionering skiljer sig väsentligt mellan yrkeskategorier och inkomstskikt i Sverige. I genomsnitt stod tjänstepensionen under år 2002 för 19 procent av de utbetalade skattepliktiga pensionsersättningarna, medan den allmänna pensionen och utbetalning från privat pensionsförsäkring svarade för 76 procent respektive 5 procent, se Lönesummestatistiken SCB. För privatpersoner i de högre inkomstklasserna kan huvuddelen av pensionsinkomsterna utgöras av tjänstepension.

De tillgångar som tryggar tjänstepensioner i Sverige är betydande. Vid utgången av år 2002 fanns drygt 900 miljarder kronor som tjänstepensionskapital i försäkringssektorn och som pensionskapital i företagen och stiftelser. Tjänstepensionskapitalet i Sverige

motsvarade 57 procent av BNP år 2000, vilket jämfört med andra stater inom EU är en hög andel. De tillgångar som förvaltades för tjänstepension inom EU hade ett marknadsvärde på ca 2 500 miljarder euro, vilket motsvarade knappt 30 procent av EUländernas samlade BNP. Endast i Nederländerna och Storbritannien motsvarar tjänstepensionskapitalet en högre andel av BNP än i Sverige, se figur 2.

Figur 2. Tjänstepensionskapitalets andel av BNP (år 2000)

Luxenburg

Italien

Grekland

Belgien

Frankrike

Spanien

Finland

Portugal

Österrike

Tyskland

Danmark

Irland

Sverige Storbritannien Nederländerna

0,0 0,1 0,2 0,3 0,4 0,5 0,6 0,7 0,8 0,9 1,0 1,1 1,2 Källa: EFRP.

Figur 3 visar fördelningen av tjänstepensionskapitalet i Sverige över de tryggandeformer som arbetsgivaren kan använda för att säkerställa sina pensionsutfästelser: tjänstepensionsförsäkring i livförsäkringsbolag eller pensionskassa, kreditförsäkrad pensionsskuld, och avsättning till pensionsstiftelse. Denna procentuella fördelning är endast ungefärlig. Tjänstepensionskapitalet i livförsäkringsbolagen och pensionskassorna är en uppskattning, då tillgångarna för de olika verksamhetsgrenarna inte särredovisas hos försäkringsinstituten. Tillgångarna i stiftelserna är redovisade som bokfört värde, och speglar således inte det verkliga marknadsvärdet av stiftelsernas tillgångar. Det bör dessutom påpekas att detta är en bild av tjänstepensionskapitalets fördelning och omfattning efter en lång tids nedgång i tillgångsvärden på de finansiella marknaderna.

Tjänstepensionsmarknaden SOU 2004:101

Figur 3. Fördelning av tjänstepensionskapitalet (år 2002)

Kreditförsäkrad

Pensionsstiftelser pensionsskuld

105 mdkr 112 mdkr

11% 12%

Pensionskassor

84 mdkr

9%

Livförsäkringsbolag

625 mdkr

68%

Källa: Finansinspektionen och Länsstyrelsen i Stockholms län.

Figuren inkluderar även, för att få en fullständig bild, de tillgångar som tryggar pensionsutfästelser genom skuldföring trots att tryggandet inte representerar någon från arbetsgivaren avskiljd fondering. Om det i företagen skuldförda beloppet undantas, så fanns en kapitalvolym om drygt 800 miljarder kronor placerade på svenska och internationella kapitalmarknader i syfte att trygga tjänstepensionsutfästelser. Som jämförelse var det totala börsvärdet på Stockholmsbörsen vid utgången av år 2002 knappt 1 900 miljarder. Omkring 40 procent av tillgångarna hos livförsäkringsbolagen och tjänstepensionskassorna var placerade på aktiemarknaderna och av dessa innehav utgjordes nära 70 procent av svenska aktier (i genomsnitt mellan år 2000 och år 2003). Den kapitalansamling som finns i tjänstepensionsinstituten är således betydande och spelar en viktig roll för riskkapitalförsörjningen i den finansiella sektorn.

3.3 Marknaden för tjänstepensionsförsäkring

Den vanligaste formen för att trygga tjänstepensionsutfästelser är tjänstepensionsförsäkring i livförsäkringsbolag och pensionskassor. Pensionsstiftelserna kan inte sägas konkurrera med livförsäkringsbolagen och tjänstepensionskassorna utan utgör snarast en alterna-

tiv tryggandeform för arbetsgivaren. Stiftelserna har därigenom betydelse för arbetsgivarnas efterfrågan på tjänstepensionsförsäkringar hos livförsäkringsbolagen och pensionskassorna.

Marknaden för tjänstepensionsförsäkring i Sverige utgör en betydande del av livförsäkringssektorn. Tillgångarna som förvaltas för tjänstepension hos försäkringsbolagen och pensionskassorna svarar för nästan 50 procent av det totala livförsäkringskapitalet.

Livförsäkringsbolagens tjänstepensionsverksamhet

Livförsäkringsbolagen brukar delas in i traditionella livförsäkringsbolag och fondförsäkringsbolag. Det fanns totalt 27 traditionella livförsäkringsbolag i Sverige år 2002 och av dessa meddelade 13 bolag tjänstepensionsförsäkring. I gruppen fondförsäkringsbolag meddelade sju av totalt tolv bolag tjänstepensionsförsäkring. Av de traditionella livförsäkringsbolagen var elva aktiebolag drivna enligt ömsesidiga principer och två ömsesidiga bolag. Alla fondförsäkringsbolag var vinstutdelande aktiebolag.

För de traditionella livförsäkringsbolagen var den enskilt största försäkringsgrenen tjänstepensionsförsäkring, något som skiljer den svenska marknaden från många andra europeiska tjänstepensionssystem. Finansinspektionens resultatanalys av svenska livförsäkringsbolag för år 2002 visar att 49 miljarder kronor registrerades i premieinkomst i verksamhetsgrenen tjänstepensionsförsäkring för de traditionella livförsäkringsbolagen, vilket utgjorde drygt 63 procent av den totala premieinkomsten för gruppen, se figur 4. Motsvarande summa för fondbolagen var 13 miljarder kronor, eller 33 procent av den totala premieinkomsten. Tjänstepensionsförsäkringens andel av bolagens premieinkomst var dock troligen ännu högre, då en del av premieintäkterna som redovisas under posten individuell försäkring kan vara tjänstepensionsförsäkring. Det bör påpekas att andelen tjänstepensionsförsäkringar för sektorn som helhet påverkas i stor utsträckning av några få bolag, vilket utvecklas nedan.

Tjänstepensionsmarknaden SOU 2004:101

Figur 4. De traditionella livförsäkringsbolagens premieinkomster

(totalt 77 mdkr år 2002)

Gruppförsäkring

Individuell

9%

försäkring

28%

Tjänstepensions-

försäkring

63%

Källa: Finansinspektionen.

Som framgår av tabell 1 domineras marknaden för tjänstepension av ett mindre antal stora livförsäkringsbolag som i princip uteslutande meddelar tjänstepensionsförsäkring. De tre största bolagen Alecta (Alecta pensionsförsäkring, ömsesidigt), AMF Pension (Arbetsmarknadsförsäkringar, pensionsförsäkringsaktiebolag) och SPP Liv (SPP Livförsäkring AB) stod år 2002 för nästan 86 procent av marknaden mätt i premieintäkter för tjänstepensionsförsäkring. Detta förhållande har sin förklaring i de stora kollektivavtalsbaserade pensionsplanernas historiska utveckling och nuvarande utformning, se bilaga 3. De avtalade planerna har föreskrivit vilka institut som har exklusivitetsavtal för tjänstepensionsförsäkring och vilka institut som skall förvalta de delar av tjänstepensionsplanen där individuell valfrihet finns men inte utnyttjats av den anställde.

Tabell 1. Traditionella livförsäkringsbolag som meddelar tjänstepensionsförsäkring (år 2002)

Premieinkomst Andel av Andel av pre- Totala

Källa: Finansinspektionen.

Tjänstepensionskassor

En tjänstepensionskassa ägs, precis som ett ömsesidigt livförsäkringsbolag, av försäkringstagarna. Alla pensionskassans tillgångar skall i slutändan komma försäkringstagarna till godo i form av pensioner. En grundläggande skillnad mellan pensionskassor och livförsäkringsbolag är dock att en pensionskassa är sluten i den meningen att endast en på något sätt definierad krets personer får vara medlemmar och ha försäkringar i kassan. Försäkringstagarna i ett livförsäkringsbolag behöver däremot inte ha någon annan gemenskap än den som uppkommit genom försäkringsavtalet. Till skillnad från de ömsesidiga livförsäkringsbolagen är tjänstepensionskassornas kundkrets av företag därför huvudsakligen väl avgränsad till en viss bransch; i några fall till ett enda företag.

Pensionskassorna delas in i två huvudgrupper: tjänstepensionskassor och andra pensionskassor. Vid utgången av år 2002 fanns det 45 pensionskassor i Sverige och av dessa var 22 tjänstepensionskassor. Tjänstepensionskassor intar en särställning bland försäkringsföreningarna vad gäller antal medlemmar och tillgångsvolym. Tjänstepensionskassorna hade vid sistnämnda tidpunkt drygt en miljon medlemmar och förvaltade ca 84 miljarder kronor. Som tabell 2 visar stod de tio största tjänstepensions-

Tjänstepensionsmarknaden SOU 2004:101

kassorna för nästan 94 procent av de totala tillgångarna för gruppen. En kassa skall enligt lagen (1972:262) om understödsföreningar (UFL) ha minst 100 medlemmar, men Finansinspektionen kan medge enskilda föreningar att ha ett lägre medlemsantal. Det finns några få små tjänstepensionskassor med färre än 500 medlemmar men i dagsläget finns inga tjänstepensionskassor som har färre än 100 medlemmar.

Tabell 2. De största tjänstepensionskassorna (år 2002)

Tillgångar Andel av Medlemmar Andel av

* FSO står för Försäkringsföreningen för det Statliga Området. Källa: Pensionskassornas årsredovisningar.

En tjänstepensionskassa har skapats med syfte att tillhandahålla tjänstepensioner, men en tjänstepensionskassa kan även meddela annan gruppförsäkring, individuell försäkring samt sjuk- och olycksfallsförsäkring till sina medlemmar. De totala premieinkomsterna för tjänstepensionskassorna var drygt fem miljarder kronor år 2002. Premieinkomsterna för tjänstepensionsförsäkring, som är den största försäkringsgrenen, stod för nästan 60 procent av de totala premieinkomsterna.

Den konkurrensutsatta tjänstepensionsmarknaden

Den tjänstepensionsmarknad som livförsäkringsbolagen och pensionskassorna verkar på kan förenklat delas in i en företagsmarknad och en individvalsmarknad.

På företagsmarknaden bestämmer arbetsgivaren, eller det kollektivavtal som företaget är knutet till, leverantör av försäkringen. Här ingår även frivilliga tjänstepensionsplaner för företag som inte har kollektivavtal. I individvalsmarknaden beslutar arbetstagaren vilket försäkringsinstitut som skall förvalta premierna.

Individvalsmarknaden utgörs av den så kallade valcentralsmarknaden (eller kryssmarknaden) vilken är av den del av den kollektivavtalade tjänstepensionen där individen själv väljer förvaltningsform och försäkringsgivare, samt av alternativa pensionsplaner för tjänstemän vars årsinkomst överstiger tio inkomstbasbelopp (s.k. ”tiotaggarlösningar”), där kollektivavtalet inte begränsar försäkringsförsäljning. Sedan slutet av år 2002 har alla stora kollektivavtalsområden ett avtal som ger inflytande till den anställde över förvaltningen för åtminstone en del av tjänstepensionen. Valcentralsmarknaden hade en premievolym om ca 20 miljarder kronor år 2002.

Pensionskassorna verkar i första hand på företagsmarknaden där de fått i uppdrag att trygga pensioner enligt de överenskomna pensionsplanerna. Livförsäkringsbolagen har med undantag av de stora aktörerna i allmänhet inte kollektivavtalsgrundade uppdrag, utan verkar som kommersiella aktörer på individvalsmarknaden och den privata livförsäkringsmarknaden, där individen själv står för premieinbetalningarna. Till den del livförsäkringsbolagen är verksamma på valcentralsmarknaden kan deras tjänster och produkter dock vara bundna av avtal med de institut som administrerar valcentralerna.

En viss konkurrens om kundföretagen finns pensionskassorna sinsemellan och mellan pensionskassorna och livförsäkringsbolagen på företagsmarknaden, men det föreligger en relativt rigid marknadsuppdelning grundad på traditioner, kollektivavtal och det faktum att tjänstepensionskassorna endast är öppna för en viss kundkrets. Tjänstepensionskassornas och livförsäkringsbolagens verksamhet överlappar varandra i första hand på valcentralsmarknaden och det är också på denna marknad som konkurrensen livförsäkringsbolagen emellan om tjänstepensionsförsäkring är tydli-

Tjänstepensionsmarknaden SOU 2004:101

gast. Valcentralsmarknaden är den starkast växande delmarknaden inom tjänstepensionsmarknaden då det individuella valet har gått från att vara en kompletterande del till att i vissa fall utgöra hela tjänstepensionen. Detta är en del av den tydliga svenska utvecklingen att övergå från traditionella förmånsbestämda tjänstepensioner till avgiftsbestämda.

4 EG-rättslig regering

4.1 Inledning

Romfördragets mål om en inre marknad omfattar finansiella tjänster. Utgångspunkten på det finansiella området är att största möjliga konkurrens och valfrihet skall råda samtidigt som ett starkt konsumentskydd och en effektiv tillsyn upprätthålls. En integrerad finansiell marknad anses vara av stor betydelse för den ekonomiska utvecklingen i Europa både för den ekonomiska tillväxten och för skapandet av nya arbetstillfällen inom unionen. År 1999 presenterade kommissionen en handlingsplan för finansiella tjänster – Financial Services Action Plan (FSAP). Planen innehåller en rad åtgärder för att en gemensam inre marknad för finansiella tjänster skall uppnås, såsom bl.a. olika slags direktiv. Enligt planen skall den integrerade marknaden för finansiella tjänster vara genomförd år 2005.

Vid tidpunkten för tillkomsten av FSAP var tjänstepensionsområdet inte reglerat. Det fanns således ingen inre marknad för tjänstepensionsinstitutens tjänster. I handlingsplanen uttalades att även tjänstepensionsinstituten borde omfattas av gemenskapsreglering och att anledningen till det var att dessa så viktiga finansiella institut spelar en nyckelroll när det gäller att säkerställa de finansiella marknadernas integration, effektivitet och likviditet. Mot bakgrund av den demografiska utvecklingen i Europa och det förhållandet att de nationella allmänna pensionssystemen till följd härav bedömdes komma att utsättas för allt större påfrestningar i framtiden, betonades att tjänstepensionerna skulle komma att få en central roll i framtiden som komplement till de lagstadgade pensionerna.

Även om det tidigare inte har funnits någon gemensam reglering av tjänstepensionsinstitut inom EU, är försäkringsinstituten viktiga aktörer på den europeiska tjänstepensionsmarknaden och dessa har varit föremål för gemensam lagstiftning under en längre tid. I

avsnitt 4.2 lämnas en redogörelse för de principer som ligger till grund för den gemensamma försäkringsmarknaden samt en kort beskrivning av de tidigare EG-direktiven på försäkringsområdet. Därefter, i avsnitt 4.3, redogörs för syftet med tjänstepensionsdirektivet. Avslutningsvis ges i avsnitt 4.4 en bild av det reformarbete som pågår inom EU för närvarande och de rådande utvecklingstendenserna.

4.2 EG-direktiv på försäkringsområdet

Fyra principer ligger till grund för den gemensamma försäkringsmarknaden inom EU och den nu gällande försäkringsregleringen; principen om en enda auktorisation, principen om hemlandstillsyn, principen om minimiharmonisering och principen om ett ömsesidigt erkännande. En framtida utveckling mot en högre grad av harmonisering kan inte uteslutas.

Principen om en enda auktorisation innebär att en försäkringsgivare som fått auktorisation i ett av EU:s medlemsländer har rätt att med stöd av den driva försäkringsrörelse som överensstämmer med auktorisationen i alla de länder som hör till EU. Verksamheten kan bedrivas antingen genom att försäkringsgivaren etablerar sig i det andra landet eller genom att denne tillhandahåller försäkringstjänsterna från ett annat EU-land. Etablering kan ske genom inrättande av filialer, agenturer eller dotterbolag.

Grundsatsen om hemlandstillsyn innebär att huvudansvaret för tillsynen av försäkringsgivaren åvilar de behöriga myndigheterna i försäkringsgivarens hemland oberoende av var inom EU som verksamheten bedrivs. Tillsynsansvaret påverkas alltså inte av i vilken form verksamheten bedrivs, utan hemlandsmyndigheten har det primära tillsynsansvaret oavsett om försäkringsgivaren bedriver verksamheten i ett annat medlemsland genom etablering i det landet eller genom att där erbjuda försäkringar från sitt hemland eller från en etablering i ett annat medlemsland.

Principerna om minimiharmonisering och om ett ömsesidigt erkännande innebär att de nationella reglerna har samordnats så att principerna om hemlandstillsyn och en enda auktorisation skall kunna tillämpas. EG-direktiven anger vissa miniminivåer för harmonisering av grundläggande regler för försäkringsverksamheten. Medlemsländerna har i övrigt genom ömsesidigt erkännande godtagit det regelsystem som gäller för bedrivande av för-

säkringsverksamhet i respektive hemland. Härutöver har antagits gemensamma regler om rutiner för administrativt samarbete mellan medlemsländernas tillsynsmyndigheter, vilka rutiner är en förutsättning för en effektiv hemlandstillsyn.

EG:s försäkringsdirektiv delas, i enlighet med sin karaktär, in i skadeförsäkrings- och livförsäkringsdirektiv samt i övriga direktiv om försäkringsverksamhet. Skade- och livförsäkringsdirektiven delas i sin tur in i tre olika ”generationer”. Första och andra generationens direktiv genomfördes i svensk rätt genom lagändringar som trädde i kraft den 1 januari 1994, se prop. 1992/93:257. Genomförandet av den tredje generationens direktiv skedde den 1 juli 1995, se prop. 1994/95:184. De olika generationernas direktiv har därefter kompletterats och ändrats. På livförsäkringsområdet föreligger numera ett konsoliderat livförsäkringsdirektiv – Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/83/EG av den 5 november 2002 om livförsäkring. För en närmare redogörelse av de tre generationernas direktiv och deras innehåll hänvisas till ovan nämnda propositioner. Till kategorin övriga direktiv om försäkringsverksamhet hör Rådets direktiv 91/674/EEG av den 19 december 1991 om årsbokslut och sammanställd redovisning för försäkringsföretag (försäkringsredovisningsdirektivet), Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/17/EG av den 19 mars 2001 om rekonstruktion och likvidation av försäkringsföretag (försäkringsinsolvensdirektivet) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/12/EG av den 5 mars 2002 om ändring av rådets direktiv 79/267/EEG när det gäller solvensmarginalkraven för livförsäkringsföretag (solvenslivdirektivet).

4.3 Tjänstepensionsdirektivet

Tjänstepensionsdirektivet utgör det första steget mot en inre marknad för tjänstepensionsverksamhet. I direktivet slås fast att den s.k. aktsamhetsprincipen (”the prudent person rule”) skall vara den grundläggande principen för tjänstepensionsinstitutens kapitalplaceringar. Syftet med aktsamhetsreglerna är att garantera en hög grad av trygghet för de framtida pensionärerna samt att möjliggöra en effektiv förvaltning av tjänstepensionsplanerna. En överflyttning av sparandet till tjänstepensionsområdet bedöms bidra till såväl ekonomiska som sociala framsteg, vilket även förhållandet att tjänstepensionsinstituten ges möjlighet att verka

gränsöverskridande bedöms göra. Tjänstepensionsdirektivet kan således säga vila på tre grundstenar; effektivitet, frigörande av kapital samt skydd och trygghet.

Direktivet innehåller inga gemensamma beskattningsregler för tjänstepensionerna inom EU. De nationella reglerna om beskattning av tjänstepensioner skiljer sig mellan medlemsstaterna. Olika beskattningsmodeller förekommer varvid det varierar huruvida pensionspremierna, avkastningen på tjänstepensionskapitalet eller de utbetalda pensionsförmånerna beskattas. I ett meddelande har kommissionen uppmanat medlemsstaterna att avskaffa alla regler som gynnar inhemska pensionslösningar, se Meddelande från Kommissionen till Rådet, Europaparlamentet och Ekonomiska och Sociala Kommittén; Avskaffande av skattehinder för tillhandahållande av tjänstepensioner över gränserna, KOM (2001) 214. Direktivet förväntas med hänsyn härtill kunna fungera som katalysator för arbetet med att harmonisera skattelagstiftningen inom EU.

En närmare redogörelse för direktivets enskilda artiklar ges i kapitel 6 i samband med utredningens förslag om hur direktivet bör implementeras i svensk rätt. Aktsamhetsprincipen behandlas mera ingående i nästföljande kapitel.

4.4 Utvecklingstendenser och pågående reformarbete inom EU

Synen på reglering och tillsyn av finansiella institut har förändrats över tid. Finansiella institut har traditionellt omfattats av detaljerade kvantitativa rörelseregler och tillsynen har huvudsakligen gått ut på att kontrollera regelefterlevnaden. En insikt har dock vuxit fram om att kvantitativa regler inte alltid är effektiva och att de till och med kan motverka syftet med regleringen genom att instituten inriktar sig på att uppfylla begränsningsreglerna i stället för att hantera de risker som finns i verksamheten. Utvecklingen går därför mot mer kvalitativa regler som ställer större krav på instituten att mäta och kontrollera riskerna i verksamheten och mot en tillsyn som inriktas på att kontrollera att instituten har den kompetens och de system som krävs för att uppnå god riskkontroll. Sverige har legat väl framme i denna utveckling, särskilt på bankområdet där en ny mer kvalitativt inriktad reglering trädde i kraft i juli 2004. På försäkringsområdet har Placeringsutredningen nyligen redovisat

förslag på ett nytt solvenssystem för försäkringsbolag som syftar till att ge bolagen ökade incitament att hantera sina risker, se Förslag till ett moderniserat solvenssystem för försäkringsbolag (SOU 2003:84). Även internationellt pågår ett omfattande reformeringsarbete. Som exempel kan nämnas att den s.k. Baselkommittén nyligen har kommit med förslag på nya mer riskrelaterade kapitaltäckningsregler. Dessa är i första hand tänkta att gälla för internationellt verksamma banker, men det är troligt att förslaget även kommer att påverka regleringen av andra institut. Inom EU pågår arbete med att reformera försäkringsregleringen. Det s.k. solvens II-projektet syftar till att utforma en mer riskrelaterad rörelsereglering för försäkringsbolag. En parallell utveckling sker på redovisningsområdet (IAS, IFRS).

Tjänstepensionsdirektivet kan till viss del sägas föregå förändringsarbetet på försäkringsområdet. Genom att förorda en kvalitativ ansats byggd på aktsamhetsprincipen där fokus ligger på beslutsprocessen i det enskilda tjänstepensionsinstitutet bryter direktivet med det kvantitativa synsätt som existerande EG-rättslig reglering av försäkringsbolagens verksamhet ger uttryck för.

5 Aktsamhetsprincipen

Reglering och tillsyn av pensionsinstitut skall dels säkerställa att institutets tillgångar är tillräckliga för att fullgöra pensionsåtagandena, dels möjliggöra och främja en förvaltning av tillgångarna som, givet en acceptabel risknivå, ger den högsta möjliga avkastningen. Två principiellt olika regleringsutgångspunkter för att nå dessa mål kan urskiljas; kvantitativ reglering som ställer upp uttryckliga gränser för t.ex. hur stor del av tillgångarna som får vara placerade i vissa tillåtna tillgångsslag, med en tillsyn inriktad på att kontrollera regelefterlevnaden (box-ticking), och kvalitativ reglering som i stället för kvantifierade begränsningar ger principer för hur verksamheten skall bedrivas.

Tjänstepensionsdirektivet bygger på the prudent person rule (eller the prudent person principle) vilket är ett exempel på en kvalitativ regleringsansats. The prudent person principle har i den svenska versionen av direktivet översatts till aktsamhetsprincipen. I andra sammanhang har denna princip översatts till principen om en omdömesgill person eller, något missvisande, försiktighetsprincipen.

Den kvalitativa ansats som aktsamhetsprincipen ger uttryck för innebär att övergripande krav ställs, såsom att tillgångarna skall vara tillräckligt diversifierade och spegla skuldsidans sammansättning, utan att generella gränser sätts upp för vad som är tillåtet. Aktsamhetsprincipen tar sikte på att säkerställa att de processer som föranlett pensionsinstitutets beslut upprätthåller en tillräcklig kvalitet.

Även om de båda regleringsinriktningarna är principiellt helt olika så bygger regleringen av pensions- och försäkringsinstitut i många länder på en kombination av både kvantitativa och kvalitativa element. Det innebär att tillsynen kan vara processinriktad i enlighet med vissa kvalitativa regler, samtidigt som efterlevnaden av de kvantitativa reglerna också följs upp. Vilken tyngd de olika

Aktsamhetsprincipen SOU 2004:101

inriktningarna får i tillsynsverksamheten skiljer sig dock mellan olika länder.

Aktsamhetsprincipen ligger till grund för rörelseregleringen av pensionsinstitut i framför allt de anglosaxiska länderna, men även i Nederländerna, Japan och i viss mån i Italien. Regleringen varierar från land till land och har, särskilt vad gäller de anglosaxiska länderna, kommit att utformas av rättspraxis. Fokuseringen i det följande ligger på vad som gäller i de anglosaxiska länderna, varifrån aktsamhetsprincipen ursprungligen har hämtats.

OECD:s definition av aktsamhetsprincipen lyder: ”En person som har anförtrotts förvaltningen av en pensionsfond måste uppfylla sina skyldigheter med den omsorg, skicklighet, aktsamhet och flit som en person i en liknande ställning skulle använda vid driften av ett företag av liknande karaktär och målsättning”, se Financial Market Trends, No. 83, November 2002.

I Storbritannien uttrycks detta som att förvaltaren får placera fondens medel som att det vore hans egna medel, men att han därvid är underkastad en plikt att agera i förmånstagarnas intresse och, i förekommande fall, först efter att ha konsulterat kvalificerade rådgivare.

Även om aktsamhetsprincipen tydligast kommer till uttryck när det gäller investeringsregler, omfattar principen ett pensionsinstituts alla skyldigheter då ett placeringsbeslut inte kan betraktas isolerat. Ett enskilt investeringsbeslut måste enligt aktsamhetsprincipen grunda sig på vilka effekter som beslutet förväntas få för rörelsen i sin helhet, snarare än enbart grundas på en bedömning av den enskilda placeringen i sig. Aktsamhetsprincipen är därför nära sammanbunden med principerna om diversifiering, matchning mellan tillgångar och skulder och tillfredställande betalningsberedskap som finns i gällande försäkringsrörelsereglering. Principen påverkar också beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna samt institutets riskhantering och premieberäkning.

Aktsamhetsprincipen är, till skillnad från reglering och tillsyn som främst bygger på kvantitativa bestämmelser, inriktad på beslutsprocessen hos det individuella tjänstepensionsinstitutet. Tillsynen enligt aktsamhetsprincipen är förebyggande och tar t.ex. sikte på hur och enligt vilka kriterier investeringsbeslut fattas snarare än på att kontrollera vad investeringen ger för resultat för placeringsportföljens utseende. Inget investeringsbeslut betraktas som oaktsamt i sig: en ”aggressiv”, riskfylld investering kan vara aktsam om beslutet bygger på en väl utformad strategi där de rele-

vanta riskerna är analyserade. Alltför försiktiga, riskminimerande placeringar kan däremot stå i strid med aktsamhetsprincipen – aktsamhet behöver i detta sammanhang alltså inte alls vara förknippad med försiktighet. Ansatsen är med andra ord processinriktad snarare än resultatinriktad.

Investeringarna skall utföras med omsorg och skicklighet av en person med god kunskap om den specifika verksamheten. Där särskild expertis bedöms nödvändig skall uppdraget delegeras till personer som besitter den rätta kompetensen varvid pensionsinstitutet har att övervaka och följa upp effekterna av besluten.

Förvaltaren har en lojalitetsplikt gentemot förmånstagarna och skall agera i deras intressen. Lojalitetsplikten syftar till att säkerställa att risken för intressekonflikter minimeras och kan innebära att tillgångarna skall vara juridiskt åtskilda från det uppdragsgivande företaget som gjort pensionsutfästelsen. Det kvalitativa kravet att pensionsinstitutet skall agera i förmånstagarnas intresse har i många länder (t.ex. Storbritannien och Nederländerna) utmynnat i uttryckliga gränser för hur stor andel av tillgångarna som får vara placerade i det uppdragsgivande företaget, vilket är ett exempel på hur aktsamhetsprincipen kombineras med kvantitativa regler.

För att undvika överdriven riskkoncentration skall tillgångarna enligt aktsamhetsprincipen vara tillräckligt diversifierade mellan samt inom olika tillgångsslag. Detta innebär inte att ett försäkringsbolag alltid skall följa en riskminimerande strategi utan syftet är att undvika risktagande som inte står i rimlig relation till den förväntade avkastningen. De omfattande kvantitativa regler som finns i vissa länder kan ses som ett konkretiserat uttryck för det i aktsamhetsprincipen generellt formulerade kravet om tillfredsställande diversifiering.

Aktsamhetsprincipen föreskriver vidare att tillgångarna skall placeras med beaktande av åtagandenas typ och varaktighet, enligt den s.k. matchningsprincipen. Sammansättningen av tillgångar kommer därmed att variera mellan olika pensionsinstitut beroende på vilka slags åtaganden det enskilda institutet har. En förlängning av matchningsprincipen innebär att tillgångar som används för skuldtäckning skall ha tillräcklig likviditet, vilket t.ex. medför att tillgångar med låg likviditet inte bör användas för att täcka mycket kortfristiga åtaganden.

Aktsamhetsprincipen i de anglosaxiska länderna kommer till uttryck i en ramlagstiftning; i stället för detaljerade restriktioner som gäller för alla instituts placeringsportföljer, gäller vanligtvis att

Aktsamhetsprincipen SOU 2004:101

investeringarna sker utifrån, av institutet utformade, fastlagda placeringsriktlinjer. Riktlinjerna blir därmed skräddarsydda utifrån de särskilda behoven i varje enskilt fall ifråga om matchning, diversifiering och betalningsberedskap.

Lagstiftning som vilar på kvalitativa principer är per definition mer flexibel än en reglering byggd på detaljerade kvantitativa föreskrifter, då tolkningen av de kvalitativa reglerna görs utifrån varje enskilt instituts situation. Då reglering och tillsyn enligt aktsamhetsprincipen utgår ifrån beslutsprocessen snarare än resultatet av pensionsinstitutens investeringsagerande, ger principen vidare en reglering som enklare kan anpassas till den snabba utvecklingen av dels försäkringsprodukter och pensionslösningar, dels tekniker och instrument för riskhantering på det finansiella området.

En fördel med system som i huvudsak bygger på kvantitativa regler är att tillsynen underlättas och att förutsägbarheten ökar. Tillsynsmyndigheten kan t.ex. vad gäller investeringsregler bedöma alla institut på samma grunder genom att se hur stor andel av portföljen som utgörs av olika tillgångsslag och om dessa är tillåtna. Reglering enligt aktsamhetsprincipen ställer högre krav på tillsynsmyndigheten. Eftersom allmänna processinriktade principer ligger till grund för regleringen blir tillsynen i praktiken individuell och varje enskilt instituts situation och förutsättningar måste tas i beaktande, vilket gör att det blir svårare för tillsynsmyndigheten att avgöra när lagen överträds. Kravet på pensionsinstituten att utforma och lämna in placeringsriktlinjer blir en central del i tillsynsverksamheten. En annan konsekvens är att det generellt ställs högre krav på den information som pensionsinstitutet lämnar till tillsynsmyndigheten och allmänheten än då regleringen är kvantitativt inriktad.

Utvecklingen i Europa går mot en mer riskrelaterad kvalitativ reglering och förebyggande processinriktad tillsyn av alla finansiella företag. Dessa tendenser är tydliga i EU:s pågående reformering av försäkringsrörelsereglerna i det s.k. solvens II-projektet och i Placeringsutredningens betänkanden, SOU 2003:14 och 2003:84, se vidare avsnitt 4.4. I solvens II-arbetet betonas uttryckligen vikten av att den framtida regleringen och tillsynen av försäkringsföretag övergår mot en kvalitativ reglering i enlighet med aktsamhetsprincipen, se t.ex. Markt/2502/04.

6 Överväganden och förslag

6.1 Inledning

I detta kapitel redovisar utredningen sina förslag på hur Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/41/EG av den 3 juni 2003 om verksamhet i och tillsyn över tjänstepensionsinstitut (tjänstepensionsdirektivet) bör genomföras i svensk lagstiftning. Tjänstepensionsdirektivet är ett led i arbetet inom EU med att harmonisera regleringen på det finansiella området för att skapa en inre marknad för finansiella tjänster. Detta arbete har pågått under en längre tid. Under år 1999 lade kommissionen fram en handlingsplan för finansiella tjänster – Financial Services Action Plan (FSAP). Enligt planen skall en integrerad marknad för finansiella tjänster vara genomförd år 2005. Syftet är att öka den ekonomiska tillväxten och skapa nya arbetstillfällen inom gemenskapen. Planen är i stort sett utförd vad avser arbetet på EU-nivå.

På tjänstepensionsområdet har det tidigare inte funnits någon gemensam reglering inom EU. I FSAP framhålls att högsta prioritet bör ges åt behovet av att upprätta ett direktiv om särskild tillsyn över institut som tillhandahåller tjänstepensioner, eftersom dessa är viktiga finansiella institut som spelar en nyckelroll när det gäller att säkerställa de finansiella marknadernas integration, effektivitet och likviditet. Dessutom kommer tjänstepensioner att behöva utvecklas som komplement till de allmänna pensionssystemen vilka utsätts för allt större påfrestningar. Tjänstepensionsdirektivet avses utgöra ett första steg mot en inre marknad för tjänstepensionsinstitut och direktivet syftar ytterst till att möjliggöra en effektiv förvaltning av tjänstepensionskapital genom frigörande av kapital samtidigt som pensionstagarnas trygghet garanteras, se avsnitt 4.3. Direktivet är avsett att reglera sådana institut som inte redan omfattas av gemenskapslagstiftning, men för att undvika konkurrenssnedvridningar har medlemsstaterna möjlighet att under vissa förutsättningar tillämpa delar av direktivet på tjänstepensionsverksamheten hos

försäkringsföretag som omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/83/EG av den 5 november 2002 om livförsäkring (det konsoliderade livförsäkringsdirektivet).

I arbetet med att implementera ett EG-direktiv har den enskilda medlemsstaten i regel inte någon större handlingsfrihet, utan det åligger varje medlemsstat att sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet. Tjänstepensionsdirektivet ger emellertid det enskilda medlemslandet valmöjlighet på några punkter, såsom t.ex. att välja om det vill tillämpa tjänstepensionsdirektivet på livförsäkringsbolagens tjänstepensionsverksamhet. Styrande för valen bör enligt utredningen vara de allmänna utgångspunkter som har legat till grund för senare års lagstiftningsarbete på det finansiella området.

I Sverige finns en uttalad ambition hos statsmakterna att övergå till en funktionellt inriktad lagstiftning på det finansiella området, se skr. 2002/03:141 s. 2. I en föränderlig värld är en funktionellt inriktad reglering till skillnad mot en institutionellt inriktad reglering mer flexibel och skapar bättre förutsättningar för god konkurrens. Med en reglering som är mindre inriktad på att särreglera olika grupper av finansiella institut och som mer ser till den funktion som utövas blir det lättare för olika slag av finansiella aktörer att producera och sälja likvärdiga tjänster vilket främjar konkurrensen. Harmoniseringen av regleringen av traditionell livförsäkring och fondförsäkring kan ses som ett led i arbetet med att göra lagstiftningen mer funktionellt inriktad.

Försäkringsverksamhet är föremål för mer omfattande reglering och tillsyn än företagsverksamhet i allmänhet. Syftet med den särskilda regleringen har inte alltid framstått så klart. De motiv som angivits för särskild reglering och tillsyn har varierat över tid. Detta är inte unikt för försäkringsverksamhet utan gäller finansiell verksamhet i allmänhet. Utgångspunkten för senare års lagstiftningsarbete på det finansiella området har varit att finansiell verksamhet inte skall särregleras annat än om det finns tydliga motiv härför och att hänsyn måste tas till effektiviteten vid utformningen av regelsystemet.

I samband med försäkringsrörelsereformen år 1999 gjorde regeringen bedömningen att särskilda rörelseregler och särskild tillsyn för försäkringsbolag skall syfta till att skydda direktförsäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringsavtal. En näringsrättslig särreglering ansågs befogad med hänsyn till de allvarliga konsekvenser som kan uppkomma för dessa

som kollektiv om försäkringsbolag inte kan fullgöra sina åtaganden och de särskilda förhållanden som hör samman med försäkringar, se prop. 1998/99:87 s. 137 ff. Några andra motiv för särskild reglering såsom t.ex. systemstabilitet ansågs inte föreligga.

Även tjänstepensionsdirektivet syftar till att skydda ersättningsberättigade. Som framgår av kapitel 3 utgör tjänstepension en viktig del av det svenska pensionssystemet. För många individer är tjänstepensionen en väsentlig del av pensionsförmånerna och i vissa fall kan tjänstepensionen till och med komma att uppgå till högre belopp än socialförsäkringsförmånerna. Det kan därför vara mycket viktigt för den enskilde individen att arbetsgivarens pensionslöften är tryggade på något sätt så att löftena kan uppfyllas även om arbetsgivaren skulle få finansiella problem. Tjänstepensionsdirektivet reglerar verksamheten i institut som tryggar pensioner.

Motivet för reglering är således detsamma på försäkringsområdet som på tjänstepensionsområdet och dessutom är vissa produkter likartade. Således borde också regleringen vara likartad. Det bör också vara det långsiktiga målet. Detta mål är dock inte möjligt att uppnå inom ramen för detta delbetänkande, eftersom tjänstepensionsdirektivet på flera punkter föregår reformeringsarbetet på försäkringsområdet. Inte minst har utredningen ett omfattande uppdrag i vilket ingår bl.a. att skapa en modern och tydlig associationsrättslig reglering av försäkringsverksamhet, lämna förslag på en framtida reglering av understödsföreningars verksamhet och analysera behovet av en särreglering av små försäkringsföretag. I det föreliggande arbetet har utredningen därför valt att som regel inte föreslå lagändringar som inte är nödvändiga för att implementera direktivet, även för det fall det synes finnas ett behov av sådana lagändringar. Utredningen kommer därför ha anledning att återkomma till vissa frågor i det framtida arbetet.

6.2 Direktivets tillämpningsområde

Utredningens förslag: Understödsföreningar som bedriver tjänstepensionsverksamhet, s.k. tjänstepensionskassor, och pensionsstiftelser skall omfattas av direktivet.

Direktivets bestämmelser

Direktivet är enligt artikel 1 och 2 tillämpligt på verksamhet i tjänstepensionsinstitut.

Begreppet tjänstepensionsinstitut definieras i artikel 6 som ett institut som, oavsett dess rättsliga form, förvaltar fonderade medel och som är etablerat oberoende av uppdragsgivande företag eller branschorganisation utifrån syftet att tillhandahålla pensionsförmåner i samband med yrkesutövning på grundval av en överenskommelse eller ett avtal som slutits enskilt eller kollektivt mellan arbetsgivare och arbetstagare eller deras respektive företrädare, eller med egenföretagare i enlighet med lagstiftningen i hem- och värdmedlemsstaten och som bedriver verksamhet som direkt föranleds av dessa.

I artikel 2.2 a–e undantas vissa institut från direktivets tillämpningsområde. Institut som förvaltar sociala trygghetssystem enligt vissa angivna förordningar omfattas inte av direktivet (a). Försäkringsbolag, kreditinstitut, fondföretag och värdepappersföretag, vilka omfattas av annan gemenskapsrättslig reglering, faller också utanför direktivets tillämpningsområde (b). Medlemsstaterna har dock i enlighet med artikel 4 getts möjlighet att under vissa förutsättningar på frivillig basis tillämpa vissa av direktivets bestämmelser på tjänstepensionsverksamheten i försäkringsföretag som omfattas av det konsoliderade livförsäkringsdirektivet. Vidare tillämpas inte direktivet på institut, vars verksamhet bygger på fördelningsprincipen (c). Institut, där det uppdragsgivande företagets anställda inte har någon laglig rätt till förmåner och där det uppdragsgivande företaget när som helst kan lösa in tillgångarna och inte är tvingade att fullgöra sina skyldigheter att utbetala pensionsförmåner omfattas inte heller av direktivet (d). Direktivet är vidare inte tillämpligt på företag som gör bokföringsmässiga avsättningar för att kunna betala ut pensionsförmåner till sina anställda (e).

Tjänstepensionsinstitut som har blandad verksamhet och som förvaltar både obligatoriska pensionsplaner inom sociala trygghetssystem och icke-obligatoriska tjänstepensioner skall omfattas av direktivet enligt artikel 3, såvitt avser den del av verksamheten som avser tillhandahållande av de icke-obligatoriska tjänstepensionerna. Krav på separation uppställs i sådana fall, varvid skulder och tillgångar skall hållas fullständigt åtskilda och någon möjlighet till överföring mellan de olika systemen inte får finnas.

Svenska förhållanden

Strukturen på den svenska tjänstepensionsmarknaden är i hög grad beroende av bestämmelserna om avdragsrätt för tryggande av pensionsutfästelse. För att avdragsrätt skall erhållas måste pensionsutfästelsen vara tryggad på ett av tre av den svenske lagstiftaren accepterade sätt. Arbetsgivaren kan välja att teckna en pensionsförsäkring till förmån för den anställde. Tjänstepensionsförsäkringar tillhandahålls av försäkringsbolag och vissa understödsföreningar. Pensionsutfästelsen kan vidare tryggas genom att avsättningar för pensionsskulden görs i arbetsgivarens balansräkning i förening med kreditförsäkring eller annan garanti. Slutligen kan tryggande ske genom att medel överförs till en pensionsstiftelse.

Utredningens bedömning

Livförsäkringsbolagen hör till de redan gemenskapsreglerade instituten som undantas enligt artikel 2.2 b. Frågan om huruvida Sverige bör tillämpa möjligheten enligt artikel 4 att låta livförsäkringsbolagen omfattas av delar av direktivet behandlas nedan i avsnitt 6.4.

En understödsförening är enligt 1 § lagen (1972:262) om understödsföreningar (UFL) en sådan förening för inbördes bistånd som har till ändamål att, utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse, meddela annan personförsäkring än arbetslöshetsförsäkring och som huvudsakligen är avsedd för anställda i visst eller vissa företag, personer tillhörande viss yrkesgrupp eller medlemmar i sammanslutning med sådan intressegemenskap att en samverkan även för personförsäkring är naturlig. Avser verksamheten huvud-

sakligen pensionsförsäkring på grund av anställning är föreningen en understödsförening även om medlemsavgifterna erläggs av arbetsgivaren.

Endast understödsföreningar som meddelar tjänstepensionsförsäkring, s.k. tjänstepensionskassor, uppfyller direktivets krav på tjänstepensionsinstitut. Dessa kassor, närmast att likna vid ekonomiska föreningar som bedriver försäkringsverksamhet, är externt inrättade juridiska personer med uppgift att förvalta de premier som en arbetsgivare enligt avtal härom erlägger i syfte att trygga och tillhandahålla tjänstepension. Liksom andra försäkringsföretag gör en tjänstepensionskassa ett åtagande om att betala ut tjänstepension, för vilket avsättningar måste göras och skuldtäckning ske. Detta är dock inget krav för att ett institut skall anses som ett tjänstepensionsinstitut i direktivets mening. Tjänstepensionskassorna omfattas inte av det konsoliderade livförsäkringsdirektivet eller av något av de andra direktiv som anges i artikel 2.2 b, se SOU 1998:82 s. 95 f, och tjänstepensionsdirektivet blir därmed direkt tillämpligt på deras verksamhet.

Såsom anförts ovan är företag som tryggar sina pensionsåtaganden genom bokföringsmässiga avsättningar undantagna från direktivets tillämpningsområde enligt artikel 2.2 e. Denna tryggandeform skall således inte omfattas av direktivets regler för svensk del.

En arbetsgivare kan även välja att avsätta pensionsmedel till en pensionsstiftelse, som är en från arbetsgivaren separat juridisk person, för att därigenom trygga sina pensionsutfästelser till de anställda eller deras efterlevande. Det är dock i dessa fall, till skillnad från vad som gäller vid tjänstepensionsförsäkring, alltid arbetsgivaren som svarar för själva utfästelsen om pension. En pensionsstiftelse är nämligen enligt 12 § lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. (tryggandelagen) förhindrad att utfästa pension och sådana utfästelser är ogiltiga. Stiftelsens balansräkning innehåller inte någon skuldpost som svarar mot pensionsutfästelsen eftersom skulden inte belastar stiftelsen utan arbetsgivaren. I linje med detta är det arbetsgivaren som också ansvarar för värderingen av pensionsåtagandena liksom för utbetalningen av pensionsförmånerna. Arbetsgivaren kan därefter få gottgörelse ur överskott på stiftelsens kapital, beräknat på visst sätt, se 14 och 15 §§ tryggandelagen.

Förmögenheten i stiftelsen kan jämställas med en säkerhet eller en pant för arbetsgivarens pensionsutfästelse. Stiftelsens uppgift är

att förvalta det kapital som arbetsgivaren avsätter till stiftelsen och säkerställa att arbetsgivarens pensionsutfästelser därmed kan uppfyllas. Såsom det har anförts i avsnitt 2.3 har pensionsstiftelsen till uppgift att skydda arbetstagarnas pensionskapital om arbetsgivaren kommer på obestånd.

Genom att stiftelsealternativet inte innehåller några försäkringsinslag skiljer sig verksamheten i en stiftelse väsentligt från den i en tjänstepensionskassa. Eftersom medel genom avsättning till stiftelse fonderas i en separat juridisk person och syftet med avsättningarna är att tillhandahålla tjänstepension är dock även pensionsstiftelserna enligt direktivets ordalydelse att beteckna som ett tjänstepensionsinstitut. Direktivet slår fast regler för verksamheten i och tillsynen över juridiska personer som inrättats oberoende av, dvs. separat från, arbetsgivaren och vilka har till uppgift att förvalta medel som är öronmärkta för tjänstepension. Vem som står för själva pensionsutfästelsen och gör pensionsutbetalningarna – arbetsgivaren eller institutet – har därvidlag ingen betydelse. Även pensionsstiftelserna omfattas därmed av direktivet. Som kommer att framgå i det följande föranleder dock stiftelsernas karaktär av pant utan egna åtaganden särskilda bedömningar beträffande bl.a. direktivets regler om tekniska avsättningar, skuldtäckning och kapitalkrav jämfört med vad som är fallet för tjänstepensionskassornas del.

Direktivet ger medlemsstaterna en möjlighet att underlåta att tillämpa direktivet på institut som har färre än 100 medlemmar. I vilken mån denna möjlighet skall utnyttjas diskuteras i nästa avsnitt.

Avslutningsvis kan sägas att den typ av institut som beskrivs i artikel 3 inte förekommer i Sverige varför bestämmelserna i den artikeln inte blir relevanta. Detsamma gäller undantagen i artikel 2.2 c och d. Det svenska socialförsäkringssystemet, där fonderade medel återfinns inom premiepensions- och AP-fondsystemen, undantas genom artikel 2.2 a.

6.3 Undantag för små tjänstepensionsinstitut

Utredningens förslag: Pensionsstiftelser som tryggar utfästelse om pension till färre än 100 personer skall inte vara skyldiga att tillämpa direktivets bestämmelser. Sådana stiftelser skall dock kunna välja att lyda under samma regelverk och stå under samma tillsyn som övriga pensionsstiftelser efter anmälan till tillsynsmyndigheten.

Direktivets bestämmelser

För några av de institut som enligt huvudregeln omfattas av direktivet uppställs möjlighet till undantag. Enligt artikel 5 första stycket kan en medlemsstat välja att helt eller delvis underlåta att tillämpa direktivet på tjänstepensionsinstitut som förvaltar tjänstepensionsplaner som har färre än sammanlagt 100 medlemmar. I punkten 15 i preambeln framhålls att ett sådant undantag kan vara motiverat för att underlätta tillsynen. Dessa angivna mindre institut skall dock alltid ha rätt att tillämpa direktivet på frivillig grund. För verksamhet över gränserna krävs att institutet uppfyller alla bestämmelser i direktivet.

I artikel 5 andra stycket stadgas att medlemsstaterna har rätt att välja att inte tillämpa vissa i direktivet angivna artiklar på institut som tillhandahåller tjänstepensioner enligt lag och vilka garanteras av en offentlig myndighet.

Svenska förhållanden

En understödsförening skall enligt 5 § UFL bestå av minst 100 eller, i vissa fall, 500 medlemmar. Finansinspektionen, som ansvarar för tillsynen av understödsföreningarna, kan dock medge undantag från de bestämmelserna om det finns särskilda skäl. Härutöver har Finansinspektionen med stöd av en generell dispensregel möjlighet att i vissa fall medge undantag från bestämmelserna i UFL. För närvarande finns det emellertid inga tjänstepensionskassor som består av färre än 100 medlemmar. Den minsta tjänstepensionskassans medlemsantal uppgår till ca 250.

Situationen är närmast den motsatta för stiftelser. En stiftelse har inga medlemmar, men det som är relevant i sammanhanget är

hur många personer som får sin pension tryggad via stiftelsen. Vid utgången av år 2002 fanns det nästan 2 500 pensionsstiftelser i Sverige. Av dessa stiftelser var det färre än 100 stycken som tryggade utfästelse om pension till minst 100 personer. Majoriteten av de svenska pensionsstiftelserna utgörs alltså av stiftelser med ett inte särskilt stort antal ersättningsberättigade personer. I många fall har dessa stiftelser till syfte att trygga tjänstepensionsutfästelser i små, familjeägda företag.

Utredningens bedömning

Som framgår av avsnitt 2.3 är stiftelsernas verksamhet reglerad i tryggandelagen och varje stiftelse står under tillsyn av länsstyrelsen i det län där arbetsgivaren har sitt hemvist. Som kommer att framgå av det följande medför bestämmelserna i tjänstepensionsdirektivet ökade krav på stiftelserna och på tillsynen av dessa. Om samtliga stiftelser skulle vara skyldiga att följa direktivets bestämmelser skulle det följaktligen föranleda krav på betydligt ökade tillsynsresurser. Kostnaden för detta liksom kostnaden för stiftelserna för att uppfylla direktivets krav måste ställas mot syftet med tjänstepensionsdirektivet. Som framgår av avsnitt 4.3 syftar direktivet till att möjliggöra en effektiv kapitalförvaltning och att skydda förmånstagarna.

När det gäller det först nämnda motivet bör framhållas att det finns pensionsstiftelser som tryggar utfästelse om pension till endast ett fåtal personer men som ändå har relativt stora tillgångar. Stiftelserna som omfattar minst 100 personer svarar emellertid för mer än 96 procent av det totala stiftelsekapitalet, varför det fortfarande är fråga om ett relativt begränsat kapital i de mindre stiftelserna. Att de största pensionsstiftelserna besitter en så stor del av kapitalet beror framför allt på att flera arbetsgivare i samma koncern använder sig av en gemensam pensionsstiftelse. Härtill kommer att gällande reglering knappast kan anses lägga några betydande hinder för en effektiv förvaltning av kapitalet. Det finns således inte behov av att på detta område frigöra kapital. I fråga om konsumentskyddet medför reglerna i tryggandelagen om skydd av pensionskapitalet och det förhållandet att pensionsstiftelserna redan i dag står under tillsyn att de vilkas pensioner de små stiftelserna syftar till att garantera ändå är tillförsäkrade ett betydande skydd.

Sammanfattningsvis är utredningens bedömning att pensionsstiftelser som omfattar färre än 100 personer inte skall behöva tillämpa direktivets bestämmelser, eftersom de befintliga, begränsade tillsynsresurserna inte medger att en effektiv och ändamålsenlig tillsyn kan ske av sådana institut och kostnaderna för att tillföra nya resurser för att uppnå en sådan tillsyn inte är motiverade. Emellertid skall angivna små pensionsstiftelser vara oförhindrade att på frivillig basis tillämpa direktivet. En stiftelse som omfattar färre än 100 personer och som vill tillämpa direktivets bestämmelser måste anmäla detta till tillsynsmyndigheten.

När det gäller tjänstepensionskassor synes det omotiverat att genom undantag specialbehandla en grupp av institut som för närvarande inte existerar, särskilt som utredningen under det fortsatta arbetet kommer att göra en mera ingripande översyn av regleringen av understödsföreningarnas verksamhet samt överväga om små försäkringsföretag skall regleras särskilt. De omständigheterna talar starkt för att tjänstepensionskassor som består av färre än 100 medlemmar nu inte bör undantas från direktivets bestämmelser.

Andra stycket av artikel 5 är inte tillämpligt för svenskt vidkommande, eftersom avsedda institut saknas på den svenska tjänstepensionsmarknaden.

6.4 Möjlighet till tillämpning av direktivet på livförsäkringsbolagens tjänstepensionsverksamhet

Utredningens förslag: Sverige skall välja att tillämpa bestämmelserna i artiklarna 9–16 och 18–20 i tjänstepensionsdirektivet på livförsäkringsbolagens tjänstepensionsverksamhet.

Alla tillgångar och skulder som hänför sig till tjänstepensionsverksamhet skall hållas fullständigt åtskilda från ett livförsäkringsbolags övriga verksamheter.

Med tillgångar och skulder som hänför sig till tjänstepensionsverksamhet skall avses försäkringstekniska avsättningar för tjänstepensionsförsäkringar och motsvarande skuldtäckningstillgångar.

Med tjänstepensionsförsäkringar skall avses livförsäkringar där utbetalning av försäkringsbelopp (engångsbelopp eller periodiska utbetalningar) är beroende av en persons eller flera personers uppnående eller förväntade uppnående av viss ålder och som har samband med yrkesutövning samt försäkringar som meddelas som tillägg till sådana försäkringar.

Finansinspektionen skall övervaka att de tillgångar och skulder som hänför sig till ett livförsäkringsbolags tjänstepensionsverksamhet förvaltas och hanteras skilt från bolagets övriga verksamhet utan någon möjlighet till överföring.

Direktivets bestämmelser

Som framgår av avsnitt 6.2 faller livförsäkringsbolag, som omfattas av annan gemenskapsrättlig lagstiftning, utanför direktivets tillämpningsområde, men artikel 4 ger medlemsstaterna möjlighet att välja att tillämpa vissa delar av direktivet på tjänstepensionsverksamheten i ett livförsäkringsbolag. Valfriheten omfattar artiklarna 9–16 och 18–20. Dessa artiklar, som bl.a. behandlar frågor om tekniska avsättningar, skuldtäckning av tekniska avsättningar och investeringsregler, ersätter i så fall artiklarna 20–26, 31 och 36 i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet som behandlar motsvarande frågor vad beträffar livförsäkringsföretagens tjänstepensionsverksamhet.

För det fallet att medlemsstaten väljer att låta livförsäkringsbolagens tjänstepensionsverksamhet omfattas av direktivets bestämmelser uppställs krav på att alla tillgångar och skulder som

hänför sig till tjänstepensionsverksamheten skall hållas fullständigt åtskilda från bolagets övriga verksamheter. De tillgångar och skulder som hänför sig till tjänstepensionsverksamheten skall dessutom förvaltas och hanteras skilt från den övriga verksamheten utan någon möjlighet till överföring. Däremot uppställer direktivet inget uttryckligt krav om att tjänstepensionsverksamheten skall drivas i en egen separat juridisk person.

Om en medlemsstat väljer att tillämpa direktivet på livförsäkringsbolagens tjänstepensionsverksamhet uppställer direktivet som krav att den myndighet som ansvarar för tillsynen av livförsäkringsbolagen som en del i fullgörandet av sin tillsynsverksamhet kontrollerar att tjänstepensionsverksamheten hålls strikt åtskild från den övriga livförsäkringsverksamheten.

Det ges ingen definition av tjänstepensionsverksamhet i tjänstepensionsdirektivet. Av artiklarna 6 a och 7 framgår emellertid att det skall vara fråga om pensionsförmåner som skall ha samband med yrkesutövning på grundval av en överenskommelse eller ett avtal som slutits enskilt eller kollektivt mellan arbetsgivare och arbetstagare eller deras respektive företrädare, eller med egenföretagare. Enligt artikel 6 d skall det vara fråga om förmåner som betalas ut med anledning av uppnådd pensionsålder eller förväntat uppnående av pensionsålder eller, om de kompletterar dessa förmåner och tillhandahålls sekundärt, i form av utbetalningar vid dödsfall, invaliditet eller upphörande av anställning eller i form av bidrag eller tjänster som tillhandahålls vid sjukdom, medellöshet eller dödsfall. För att den ekonomiska tryggheten under pensionstiden skall stärkas utgörs dessa förmåner i regel av livslånga utbetalningar. Förmånerna kan dock också vara utbetalningar under viss tid eller ett engångsbelopp. Enligt artikel 9.2 får medlemsstaten föreskriva att täckning av risker kopplade till lång levnad och invaliditet, efterlevandeskydd samt en garanti för återbetalning av inbetalda belopp erbjuds medlemmarna som kompletterande förmåner, om arbetsgivarna och arbetstagarna kommer överens om detta.

Svenska förhållanden

Som framgår av avsnitt 3.3 så utgör tjänstepensionsförsäkring en betydande del av de svenska livförsäkringsbolagens verksamhet totalt sett. Exempelvis var tjänstepensionsförsäkring den enskilt

största försäkringsgrenen för de traditionella livförsäkringsbolagen som grupp år 2002, vilket är relativt unikt i ett europeiskt perspektiv. Det är emellertid långt ifrån alla livförsäkringsbolag som har en så stor tjänstepensionsverksamhet, utan marknaden domineras av några få stora livförsäkringsbolag som i princip uteslutande meddelar tjänstepensionsförsäkring. De tre största bolagen Alecta pensionsförsäkring, ömsesidigt (Alecta), Arbetsmarknadsförsäkringar, pensionsförsäkringsaktiebolag (AMF Pension) och SPP Livförsäkring AB (SPP Liv ) stod år 2002 för nästan 86 procent av marknaden mätt i premieintäkter för tjänstepensionsförsäkring, medan andra livförsäkringsbolags tjänstepensionsverksamhet inte är lika omfattande.

Gällande rätt

Det finns inte något krav på fullständig separation av olika verksamheter eller försäkringsprodukter i gällande svensk lagstiftning, med undantag för direkt livförsäkringsrörelse och skadeförsäkringsrörelse som bedrivs i samma försäkringsbolag, se 1 kap. 3 § fjärde stycket försäkringsrörelselagen (1982:713), FRL.

Den s.k. skälighetsprincipen, som har utmönstrats men fortfarande gäller för vissa gamla avtal, ställer vissa krav på separation. Principen innebär att krav på skälighet uppställs i tre olika delar; krav på skälighet i premier och kostnader (premie- och kostnadsskälighet), krav på skäliga villkor utöver premier (villkorsskälighet) och krav på skälighet i skaderegleringen (skaderegleringsskälighet). Kravet på premie- och kostnadsskälighet inrymmer i sin tur olika delar och innefattar bolagets kostnadseffektivitet, förhållandet mellan försäkringstagarna och bolaget och slutligen förhållandet mellan de olika försäkringstagargrupperna. När det gäller relationen mellan försäkringstagarna innebär kravet på skälighet att försäkringstagarna skall behandlas rättvist i förhållande till deras prestation, varvid bolagets riskindelning skall ske med stöd av skäliga grunder och en därmed sammanhängande differentiering av premierna. Vidare skall driftskostnaderna fördelas skäligt mellan försäkringstagarna och återbäringen skall stå i proportion till den enskilde försäkringstagarens bidrag till bolagets samlade överskott, den s.k. kontributionsprincipen. Skälighetsprincipen innebär också att varje verksamhetsgren skall bedömas för sig och att fördelningen mellan olika grupper och generationer skall vara rättvis. För skadeförsäk-

ringens del har den sidan av skälighetsprincipen ansetts innebära att överskott i en försäkringsgren inte systematiskt får användas för att subventionera en annan icke bärkraftig gren. Varje försäkringsgren skall alltså vara självbärande och eventuella medel i vinstfonder får inte användas för att i dumpningssyfte pressa ned premierna inom en viss försäkringsgren, se SOU 1995:87 s. 114 f.

Skälighetsprincipen utmönstrades i samband med försäkringsrörelsereformen i slutet av 1990-talet och gäller inte för nyare avtal. Reformen syftade till att ge större frihet åt försäkringstagarna och försäkringsbolagen att själva komma överens om försäkringsavtalens villkor och därigenom underlätta produktutveckling och stimulera konkurrens. Kravet på premie- och kostnadsskälighet bedömdes kunna tillgodoses genom regler som befrämjar konkurrensen och som ställer krav på att relevant och tydlig information om försäkringens kostnader och förmåner lämnas, se prop. 1998/99:87 s. 166 ff.

Även om reformen bygger på att rätt till återbäring skall regleras avtalsvis i större utsträckning, ansågs det ändå finnas behov av en huvudregel som reglerade fördelningen av återbäring mellan försäkringstagare. Med anledning av att försäkringstagare i allmänhet har förväntningar på överskott i förhållande till inbetalda premier och att kontributionsprincipen redan gällde för överskottshanteringen, ansåg regeringen att denna princip skulle ligga till grund för denna huvudregel (a. prop. s. 203). Bestämmelserna, som återfinns i 12 kap. 6 § FRL, tar sikte på försäkringsbolagen och ålägger dessa att i försäkringsvillkoren eller bolagsordningen precisera vad som närmare skall gälla för fördelningen av återbäring.

Däremot finns inte längre något krav om att varje försäkringsgren skall bedömas för sig. Föreskrifter med motsvarande innehåll har inte heller meddelats av Finansinspektionen. Det sagda innebär att försäkringsbolagen enligt gällande reglering inte är ålagda att hålla tillgångar och skulder från olika verksamhetsgrenar åtskilda, med undantag för skadeförsäkringsverksamhet. Som anförts ovan måste direkt livförsäkringsrörelse och skadeförsäkringsrörelse som bedrivs i samma försäkringsbolag hållas åtskilda. Denna bestämmelse härrör från det konsoliderade livförsäkringsdirektivet.

Separationskrav i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet

Enligt artikel 19 i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet är förutsättningen för att ett försäkringsföretag skall få meddela både livförsäkring och annan försäkring än livförsäkring att det för varje verksamhetsform upprättas en särskild förvaltning. Den särskilda förvaltningen skall organiseras på ett sådant sätt att försäkringstagarnas intressen inte åsidosätts och att livförsäkringstagarnas rätt till avkastning inte påverkas eller avkastningen inte riskerar att bli mindre än vad den annars skulle ha blivit. Förvaltningen skall vidare organiseras så att de finansiella minimikraven, särskilt såvitt avser solvensmarginal, som hänför sig till någon av de två verksamheterna, inte belastar den andra verksamheten. Försäkringsföretaget kan dock utnyttja de öppet redovisade posterna i solvensmarginalen som vid tillfället är tillgängliga för den ena eller den andra verksamheten, under förutsättning att de finansiella minimikraven är uppfyllda och tillsynsmyndigheten har underrättats.

Den särskilda förvaltningen kräver att bolaget för räkenskaper på ett sätt som utvisar hur resultaten för var och en av de två verksamheterna uppnåtts. Alla intäkter och alla kostnader skall därvid särredovisas med hänsyn till deras ursprung. Poster som hänför sig till båda verksamheterna skall föras enligt sådana fördelningsprinciper som godkänts av tillsynsmyndigheten. Vidare krävs att försäkringsföretagen utarbetar en särredovisning med specifikation av de poster som ingår i var och en av solvensmarginalerna enligt artikel 27 i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet, som behandlar frågan om disponibel solvensmarginal, och artikel 16.1 i direktiv 73/239/EEG (första skadeförsäkringsdirektivet).

Om en av solvensmarginalerna är otillräcklig skall tillsynsmyndigheten med avseende på den verksamhetsform det gäller vidta de åtgärder som föreskrivs i respektive direktiv, oavsett resultatet av den andra verksamheten. Bland dessa åtgärder får ingå medgivande av överföring från den ena verksamhetsformen till den andra, trots att huvudregeln annars är att de finansiella minikraven som hänför sig till en verksamhet inte får belasta den andra verksamheten.

Utredningens bedömning

Konkurrensneutralitet

I punkten 12 i preambeln till tjänstepensionsdirektivet understryks att det är viktigt att beakta att direktivet inte ger upphov till någon snedvridning av konkurrensen och att detta kan undvikas om direktivet tillämpas på livförsäkringsföretagens tjänstepensionsverksamhet. I utredningsdirektiven anför regeringen att utgångspunkten på grund av konkurrensneutralitetsskäl bör vara att valmöjligheten att låta livförsäkringsbolagens tjänstepensionsverksamhet omfattas av tjänstepensionsdirektivet skall utnyttjas.

Den första frågan att utreda är om tillämpning av tjänstepensionsdirektivet på livförsäkringsbolagens tjänstepensionsverksamhet är av betydelse för deras konkurrenskraft. Som kommer att framgå av det följande är många av bestämmelserna i tjänstepensionsdirektivet redan tillgodosedda i FRL och skulle därför varken innebära en skärpning eller lättnad av regelverket för livförsäkringsbolagen. Skillnaderna rör främst bestämmelserna för försäkringstekniska avsättningar och placeringsreglerna. I tjänstepensionsdirektivet ligger aktsamhetsprincipen till grund för både avsättningar och placeringar. När det gäller de försäkringstekniska avsättningarna skulle tillämpning av tjänstepensionsdirektivet därför innebära förändringar för såväl kraven på betryggande antagande vid beräkning av avsättningarna i FRL som Finansinspektionens sätt att bestämma den s.k. högsta räntan, se avsnitt 6.10. När det gäller placeringar av skuldtäckningstillgångar skulle tjänstepensionsdirektivets bestämmelser ge livförsäkringsbolagen större frihet än vad som föreskrivs i FRL. Som beskrivs i avsnitt 6.12 är bestämmelserna i tjänstepensionsdirektivet mer kvalitativt inriktade än de i FRL. Syftet är att ge försäkringsbolagen större möjlighet att på eget ansvar hantera sina risker.

Det bör påpekas att eventuella skillnader i reglering mellan livförsäkringsverksamhet och tjänstepensionsverksamhet torde bli mindre på sikt då det pågår arbete såväl nationellt som på EU-nivå med att förändra rörelseregleringen för försäkringsbolag. Nationellt har Placeringsutredningen nyligen lämnat förslag på ett nytt solvenssystem för försäkringsbolagen som syftar till att ge försäkringsbolagen ökade incitament att identifiera, mäta och hantera sina risker, se SOU 2003:84, och inom EU pågår det s.k. solvens IIprojektet som syftar till en motsvarande reformering av EU:s

regler. Detta reformarbete torde medföra en övergång till mer kvalitativa regler även på livförsäkringsområdet. Det kan dock dröja flera år innan detta arbete är genomfört.

Som framgår av ovanstående beskrivning kommer det att vara av betydelse för livförsäkringsbolagen huruvida de omfattas av tjänstepensionsdirektivet eller ej, åtminstone i det kortare perspektivet. Nästa fråga är då om det förekommer någon konkurrens mellan livförsäkringsbolag och sådana institut som direkt omfattas av direktivet.

Som beskrivits i avsnitt 3.3 så finns i dag en, om än av kollektivavtal något begränsad, konkurrens om tjänstepensionsförsäkring mellan livförsäkringsbolag och tjänstepensionskassor på den svenska tjänstepensionsmarknaden. Den konkurrensutsatta marknaden är dessutom, som konsekvens av utvecklingen på kollektivavtalsområdet, starkt växande. Som framgår av avsnitt 6.2 skall tjänstepensionsdirektivets bestämmelser tillämpas på tjänstepensionskassornas verksamhet.

Oavsett den nu rådande marknadssituationen är det viktigt att beakta hur den framtida marknaden för tjänstepension kan komma att utvecklas. En av tjänstepensionsdirektivets uttryckliga ambitioner är att skapa en inre marknad för tjänstepensioner, vilket betyder att den svenska tjänstepensionsmarknaden kommer att öppnas upp för konkurrens från utländska institut och att svenska tjänstepensionsinstitut kommer att få ökade möjligheter att konkurrera på den europeiska marknaden. Det finns således mer än ett konkurrensförhållande att ta hänsyn till i detta sammanhang. Den nya regleringen bör söka undvika omotiverad snedvridning i konkurrensen mellan livförsäkringsbolag och tjänstepensionskassor på den svenska tjänstepensionsmarknaden och mellan svenska livförsäkringsbolag och internationella tjänstepensionsinstitut såväl på den svenska marknaden som på internationella marknader. Hänsyn bör också tas till att livförsäkringsbolag i andra medlemsstater kan komma att få möjlighet att tillämpa bestämmelserna i tjänstepensionsdirektivet och därmed kunna konkurrera som tjänstepensionsinstitut.

Om de svenska livförsäkringsbolagen inte skulle tillämpa bestämmelserna i tjänstepensionsdirektivet på sin tjänstepensionsverksamhet, skulle de eventuellt inte bara missgynnas av att ha andra regler än svenska tjänstepensionskassor och utländska tjänstepensionsinstitut utan det är också möjligt att deras förmåga att konkurrera på internationella tjänstepensionsmarknader skulle

kunna påverkas negativt, då det inte går att utesluta att vissa länder kommer att tillåta endast sådana institut som omfattas av direktivet att tillhandhålla tjänstepensioner.

Sammantaget kan det konstateras att de svenska livförsäkringsbolagen kan hamna i en ofördelaktig ställning gentemot såväl svenska tjänstepensionskassor som utländska institut om deras tjänstepensionsverksamhet inte omfattas av tjänstepensionsdirektivets placeringsregler. Det kan därför, av konkurrensneutralitetsskäl, synas angeläget att låta livförsäkringsbolagen omfattas av tjänstepensionsdirektivet i den utsträckning direktivet tillåter.

Funktionell lagstiftning

Även med tanke på att målet är en funktionellt inriktad lagstiftning på det finansiella området kan det synas lämpligt att låta livförsäkringsbolagens tjänstepensionsverksamhet omfattas av direktivet genom att den då regleras på samma sätt som tjänstepensionskassornas verksamhet. En funktionellt inriktad reglering kräver emellertid inte alltid att alla institut som tillhandahåller en viss produkt eller tjänst skall regleras lika. Skyddsbehovet kan nämligen variera med hur verksamheten är organiserad. Bankerna är bra exempel på detta - andra företag som tillhandahåller likartade tjänster som bankerna behöver inte vara lika hårt reglerade därför att skyddsbehovet är mindre, se SOU 1998:160 för en diskussion om skyddsvärde och skyddsbehov. Fråga är således om bestämmelserna i tjänstepensionsdirektivet uppfyller syftet med den svenska lagregleringen av livförsäkringsbolagens verksamhet.

Som anförts tidigare så syftar FRL till att skydda direktförsäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringsavtal. Som nämnts ovan innebär en tillämpning av tjänstepensionsdirektivet förändrade regler för avsättningar och placeringar för tjänstepensionsförsäkringar. Även om tjänstepensionsdirektivets bestämmelser innebär att avsättningar inte längre skall göras med betryggande antaganden och att tillgångarna kan placeras med större frihet behöver inte tillämpning av direktivet medföra ett sämre konsumentskydd. Tvärtom torde konsumentskyddet kunna stärkas, genom att direktivets regler ger försäkringsbolagen ökade incitament att mäta och hantera sina risker samtidigt som kostnaderna för skyddet torde kunna minska.

En annan fråga är om det är motiverat att ha olika regler för livförsäkringsbolagens tjänstepensionsverksamhet och privatpensionsverksamhet. Från ett funktionellt perspektiv kan det synas mindre lämpligt med olika regler för privata pensionsförsäkringar och avgiftsbestämda tjänstepensionsförsäkringar. Avgiftsbestämd tjänstepensionsförsäkring är i princip samma produkt som en privat pensionsförsäkring. Skillnaden är att arbetsgivaren betalar försäkringens premier. Arbetsgivaren har inga förpliktelser utöver betalningen av premierna. Tryggandet tillgodoses i stället på samma sätt som för privat pensionsförsäkring genom den reglering och tillsyn som syftar till att säkerhetsställa att de företag som tillhandahåller pensionsförsäkring kan uppfylla sina förpliktelser.

En skillnad mellan tjänstepensionsförsäkringar och privata pensionsförsäkringar är visserligen att arbetsgivare ofta är betydligt starkare som kunder än enskilda individer; de har möjlighet att skaffa sig information om försäkringsföretagens verksamhet och de har bättre förhandlingsposition genom att de köper många försäkringar. Dessutom kan det förutsättas att arbetsgivarna vill köpa så bra pensionsprodukter som möjligt till sina anställda, eftersom pensionsavtalet är en av flera faktorer som påverkar ett företags möjlighet att rekrytera arbetskraft, så att arbetsgivarnas bättre förmåga att förhandla även kommer de anställda till del. Härav följer att behovet av konsumentskydd inte är lika stort för tjänstepensionsförsäkringar som för privata pensionsförsäkringar. Skillnader i regleringsbehov rör dock främst de avtalsmässiga villkoren. Det föreligger fortfarande ett behov av att se till att försäkringsbolaget kan fullfölja sina förpliktelser när försäkringsavtalet väl är ingånget.

Motsvarande behov av konsumentskydd är inte lika stort för förmånsbestämda pensioner. Som framgår av avsnitt 2.6 kan arbetsgivaren sägas stå den finansiella risken för dessa pensioner. Den enskildes pension beror inte på hur väl försäkringsbolaget förvaltar pensionsmedlen. Om avkastningen blir lägre än förväntat måste arbetsgivarna betala högre avgifter till försäkringsbolaget. I detta fall syftar således regleringen av försäkringsbolaget närmast till att skydda arbetsgivarna och som sagts ovan är dessa i mindre behov av konsumentskydd än enskilda individer. Regleringen är emellertid också av betydelse för försäkringstagarna för det fall arbetsgivaren får finansiella problem.

Sammanfattningsvis är det således svårt att se att det är motiverat med olika regler för försäkringsbolagens tjänstepensions-

verksamhet och privatpensionsverksamhet. Om det skall vara någon skillnad bör gränsen snarare gå mellan avgiftsbestämda och förmånsbestämda pensionsförsäkringar, vilka är olika till sin natur. Som påpekats kommer troligtvis placeringsreglerna för livförsäkringsverksamhet riktad till privatkunder på sikt att närma sig bestämmelserna i tjänstepensionsdirektivet. Utredningen gör därför bedömningen att det är lämpligt att nu inrikta sig på att få en likartad reglering för institut som bedriver lika verksamhet och att regleringen av likartade produkter kan skilja sig under en förhoppningsvis begränsad period.

Separationskrav

Om medlemsstaterna väljer att låta livförsäkringsbolagens tjänstepensionsverksamhet omfattas av direktivet skall i sådana fall alla tillgångar och skulder som hänför sig till denna verksamhet hållas fullständigt åtskilda från, förvaltas och hanteras skilt från försäkringsbolagens övriga verksamheter, utan någon möjlighet till överföring.

Vid tillämpning av detta separationskrav måste fyra tolkningar göras. För det första vad som skall avses med livförsäkringsbolagens tjänstepensionsverksamhet. För det andra vad som skall avses med de tillgångar och skulder som hänför sig till denna verksamhet. För det tredje vad hållas fullständigt åtskilda från, förvaltas och hanteras skilt från försäkringsbolagens övriga verksamheter utan någon möjlighet till överföring innebär och för det fjärde hur i sådana fall skall tolkas.

När det gäller livförsäkringsbolagens tjänstepensionsverksamhet så utgörs den av försäkringsverksamhet. Fråga är således vilka krav som skall ställas på en försäkring för att den skall klassificeras som tjänstepensionsförsäkring. Utredningen anser att den skatterättsliga definitionen av tjänstepensionsförsäkring är för snäv. Som framgår av avsnitt 2.5 är det t.ex. nödvändigt att arbetsgivaren har åtagit sig att betala försäkringens samtliga premier för att försäkringen skall klassificeras som tjänstepensionsförsäkring och arbetsgivaren skall medges avdragsrätt för sina premiekostnader. Dessutom måste det vara frågan om en pensionsförsäkring. En tjänstepensionsförsäkring kan således inte enligt inkomstskattelagens definition vara en kapitalförsäkring. Eftersom motsvarande begränsningar inte behöver finnas i andra länder skulle en sådan definition av tjänstepensionsförsäkring utan att det finns särskilda

skäl härför kunna begränsa de svenska försäkringsbolagens konkurrensmöjligheter.

Utredningen anser att definitionen i stället bör utgå från direktivet. Med stöd av de ovan redovisade artiklarna 6 a, 6 d, 7 och 9.2 föreslår utredningen att tjänstepensionsförsäkring skall avse livförsäkringar där utbetalning av försäkringsbelopp är beroende av en persons, eller flera personers, uppnående eller förväntade uppnående av en viss ålder och som har samband med yrkesutövning. Det har ingen betydelse om utbetalningen av försäkringsbeloppet sker som ett engångsbelopp eller som periodiska utbetalningar. Även försäkringar som ges som tillägg till dessa försäkringar skall klassificeras som tjänstepensionsförsäkring, se vidare författningskommentarer.

När det gäller vilka tillgångar och skulder som hänför sig till livförsäkringsbolagens tjänstepensionsverksamhet och därmed måste separeras från övriga tillgångar och skulder anser utredningen att det finns två möjliga tolkningar. Antingen avses med skulder endast försäkringstekniska avsättningar för tjänstepensionsförsäkringar och med tillgångar motsvarande skuldtäckningstillgångar, eller så avses även andra skuldposter såsom det egna kapitalet och de fria tillgångar som dessa placeras i.

För den första tolkningen talar att artikel 4 i tjänstepensionsdirektivet till skillnad från artikel 19 i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet inte innehåller någon bestämmelse om separat kapitalbas eller solvensmarginal. En sådan tolkning kan också förklara varför det inte har ansetts nödvändigt att som i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet ange en explicit möjlighet till överföring mellan verksamhetsgrenarna. Vidare skall det egna kapitalet normalt fungera som en buffert för hela rörelserisken och kan inte betecknas som skuld i vanlig bemärkelse. De försäkringstekniska avsättningarna skall däremot svara mot försäkringsbolagets åtaganden enligt försäkringsavtalen.

För den andra tolkningen talar att det i tjänstepensionsdirektivet, dels finns bestämmelser som rör skuldtäckningstillgångarna, dels finns bestämmelser som avser hela tillgångsmassan, dvs. tjänstepensionsverksamheten antas omfatta fler tillgångar än skuldtäckningstillgångarna. I bolag som bedrivs enligt ömsesidiga principer kan de fria tillgångarna utgöra en stor del av tillgångsmassan. Dessa tillgångar motsvaras huvudsakligen av en konsolideringsfond på skuldsidan. Även om den enskilde försäkringstagaren inte har någon rätt till dessa medel enligt försäkringsavtalet så

innebär bolagskonstruktionen att fonden i den mån den inte förbrukas som riskkapital i princip skall utdelas till försäkringstagarna. Delar av fonden är också i regel preliminärt fördelad på försäkringstagarna.

Den andra tolkningen ställer större krav på försäkringsbolagen och kan framför allt vara problematisk för de svenska försäkringsbolag som drivs enligt ömsesidiga principer, eftersom det kan vara svårt att fördela konsolideringsfonden i dessa bolag.

Att fördela de försäkringstekniska avsättningarna på de två verksamheterna torde inte utgöra någon större svårighet. I 7 kap. 1 § FRL finns de grundläggande bestämmelserna om de försäkringstekniska avsättningar som ett försäkringsbolag måste göra i sin redovisning med beaktande av de åtaganden som bolaget har gentemot försäkringstagarna. Huvudregeln är att ett försäkringsbolags försäkringstekniska avsättningar, som beräknas med aktuariella metoder, skall motsvara belopp som erfordras för att bolaget vid varje tidpunkt skall kunna uppfylla alla åtaganden som skäligen kan förväntas uppkomma med anledning av ingångna försäkringsavtal. Beloppet redovisas som en klumpsumma i räkenskaperna och någon fördelning på respektive försäkringstagare eller försäkringsavtal förekommer inte i redovisningen. Det betyder dock inte att försäkringsbolaget inte har underlag för att göra en särredovisning om så krävs. Olika metoder kan användas vid beräkning av de försäkringstekniska avsättningarna, se SOU 2003:84, s. 85. Den gällande huvudregeln, baserad på EG-rätten, är dock att livförsäkringsavsättningar skall beräknas för varje försäkringsavtal för sig. Även om en kollektiv metod används är särredovisning möjlig för det fall att den tillämpas på varje produkt för sig.

För det fallet de försäkringstekniska avsättningarna är särredovisade är det också möjligt att särredovisa tillgångar som är avsatta för att skuldtäcka avsättningarna. Två register behöver upprättas, ett för vardera verksamheten. Respektive försäkringstagargrupp skall ha förmånsrätt till tillgångarna i respektive register. Detta gäller även avsättningar för villkorad återbäring och åtaganden inom fondförsäkring för vilka försäkringstagaren bär risken.

Det är ett större problem för försäkringsbolagen att särredovisa de fria tillgångarna. Detta problem skiljer sig mellan vinstutdelande bolag och bolag som drivs enligt ömsesidiga principer och mellan traditionell livförsäkring och fondförsäkring. Separationsproblemet är betydligt mindre i bolag i vilka försäkringstagarna inte står för något riskkapital, än i bolag som drivs enligt ömsesidiga principer. I

det första fallet svarar de fria tillgångarna mot ett genuint eget kapital som aktieägarna borde kunna få bestämma uppdelningen av under restriktionen att alla kapitalkrav i respektive verksamhet uppfylls. Möjligtvis borde uppdelningen godkännas av Finansinspektionen. I de senare fallen finns ofta en stor konsolideringsfond som utgör den dominerande delen av riskkapitalet samtidigt som denna i slutändan skall tillfalla försäkringstagarna. Det är således inte endast ur buffertsynpunkt som det är av intresse för försäkringstagarna hur konsolideringsfonden delas upp på de två verksamhetsgrenarna. Fonden har byggts upp över tid och det går normalt inte att i efterhand härleda hur mycket eget kapital en viss verksamhet har gett upphov till.

Enligt gällande praxis fördelas konsolideringsfonden preliminärt på försäkringstagarna. Denna fördelning utgår emellertid inte ifrån det aktuella värdet på tillgångarna, utan bygger på en prognos av utvecklingen framöver. Detta innebär att de belopp som preliminärt fördelas på försäkringstagarna inte har någon direkt motsvarighet i någon av posterna på balansräkningen, varför det inte är möjligt att använda denna fördelning som grund för en separation av tillgångarna.

Att fördela konsolideringskapital är inte något nytt problem i sak. Motsvarande svårigheter uppstår om ett bolag skall överlåta delar av försäkringsrörelsen eller inlemma nya bestånd av försäkringar med existerande bestånd. Båda företeelserna har förekommit. Exempelvis har det förekommit att Alecta har löst in relativt stora bestånd av försäkringar. En slutsats av dessa överlåtelser är att det inte går att ange generella krav på hur separering av konsolideringsfonden skall gå till, utan detta måste bestämmas från fall till fall.

Stöd för denna slutsats finns i ovan nämnda prop. 1998/99:87. För att ett livförsäkringsbolag som driver verksamhet utan villkor om vinstutdelning i bolagsordningen skall få ombildas till vinstutdelande försäkringsaktiebolag måste uppskrivningsfonden, konsolideringsfonden, fond för orealiserade vinster och andra övervärden i bolaget - med avdrag för aktiekapitalet och överkursfonden gottskrivas försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringarna som återbäring eller på annat sätt, se 12 kap. 16 § FRL. Förutom att konsolideringsfonden måste delas upp på de enskilda försäkringstagarna vid ombildning, medan det skulle räcka att fördela den på två kollektiv av försäkringstagare vid separation av tjänstepensionsverksamheten, är dessa två situationer

likartade. I samband med att möjligheten till ombildning till vinstutdelande försäkringsaktiebolag infördes gjorde regeringen bedömningen att det inte skulle närmare regleras hur värdena skall gottskrivas försäkringstagarna, eftersom betydande olikheter kan föreligga mellan olika försäkringsbolag, a. prop. s. 366 ff.

Tolkningen av vilka tillgångar och skulder som skall separeras har betydelse för effekten av kravet utan någon möjlighet till överföring. Om det endast är skuldtäckningstillgångar och försäkringstekniska avsättningar som skall separeras kommer överföringskravet vara uppfyllt i och med att respektive försäkringstagarkollektiv har förmånsrätt till respektive skuldtäckningstillgångar. Försäkringsbolaget skall, med eller utan separering, ha tillräckligt med tillgångar som uppfyller vissa krav för att täcka de försäkringstekniska avsättningarna och dessa kan inte överföras mellan verksamheterna. Däremot kan de fria tillgångarna överföras mellan verksamheterna.

Om däremot alla tillgångar och alla skulder, inklusive sådana som fungerar som riskkapital, skall separeras, kan kravet på att det inte får finnas någon möjlighet till överföring få stora effekter beroende på hur detta krav tolkas.

En sträng tolkning som innebär att inget kapital över huvud taget får överföras mellan verksamheterna kräver en ordning där de två försäkringstagarkollektiven har en särskild förmånsrätt till alla de tillgångar som härrör från respektive verksamhet och inte bara skuldtäckningstillgångarna. I annat fall kommer överföringar att kunna ske vid en obeståndssituation. Att införa en sådan förmånsrättsordning är dock praktiskt taget inte möjligt. Det får anses tillräckligt att livförsäkringsbolagens verksamhet är föremål för omfattande reglering och tillsyn som syftar till att förhindra att ett försäkringsbolag kommer på obestånd.

En så sträng tolkning skulle också stå i strid med den bolagsrättsliga principen att en ägare har rätt att besluta om användningen av fritt eget kapital. Det borde därför åtminstone vara tillåtet att överföra sådant kapital som är utdelningsbart mellan verksamheterna. Om det således finns ett kapital i den ena verksamheten som vore utdelningsbart om verksamheten stod på egna ben, borde detta kunna överföras till den andra verksamhetsgrenen om bolagsstämman beslutar därom. Motsvarande överföring skulle även vara möjlig, dock troligtvis mer kostsam, om verksamheterna bedrevs i separata juridiska personer.

I försäkringsaktiebolag med vinstutdelningsförbud finns emellertid inte något fritt eget kapital som aktieägarna kan besluta om och i rent ömsesidiga bolag finns inget aktiekapital alls utan endast ett mindre garantikapital som inte berättigar till utdelning. I dessa bolag skulle således tolkningen att alla tillgångar skall separeras leda till att det inte skulle finnas några möjligheter till överföring, utan bolaget måste bedriva verksamheterna som om de låg i separata juridiska personer. Det skulle vara säkrare om verksamheterna faktiskt låg i separata bolag, eftersom hela försäkringsföretaget annars skulle kunna tvingas till likvidation till följd av att en verksamhet inte uppfyller solvenskravet, även om det finns ett kapitalöverskott i övriga verksamheter. Enda sättet för företaget att lösa en sådan situation skulle då bli att överlåta den del av rörelsen som inte uppfyller kapitalkraven till en utomstående aktör. Det är också nödvändigt att överlåtelsen är fullständig och inte ger upphov till någon resterande del som inte i sig uppfyller kapitalkraven. Även i vinstutdelande bolag kan problem uppstå om inte det egna kapitalet kan skrivas ned i varje verksamhet för sig.

Av det anförda framgår att för bolag som drivs enligt ömsesidiga principer blir effekten av ett långtgående separationskrav i princip densamma som om bolagen måste lägga tjänstepensionsverksamheten i en egen juridisk person. Hur problematiskt detta är beror i sin tur på hur rekvisitet i sådana fall skall tolkas.

Företrädare från den svenska försäkringsbranschen har framfört att artikel 4 och dess valfrihet borde kunna tolkas så att valfriheten inte enbart skall omfatta medlemsstaternas rätt att låta livförsäkringsbolagens tjänstepensionsverksamhet omfattas av direktivet utan att frihet även i ett nästa skede skulle tillkomma bolagen att på egen hand välja om de vill låta sig omfattas av direktivet eller inte. Med en sådan tolkning skulle ett långtgående separationskrav vara mindre problematiskt, eftersom bolagen i så fall har ett val genom att förlägga tjänstepensionsverksamheten i ett eget bolag, eller att fortsätta att bedriva verksamheten som en del av livförsäkringsverksamheten. Olika bolag skulle kunna välja olika strategi, bl.a. beroende på hur stor tjänstepensionsverksamhet de har.

Enligt utredningens mening ger emellertid direktivet och dess ordalydelse inte utrymme för en sådan tolkning utan valfriheten kan endast anses tillkomma de enskilda medlemsstaterna. Livförsäkringsbolagen kommer därmed att bli bundna av direktivet och dess bestämmelser såvida medlemsstaten väljer att låta bolagens tjänstepensionsverksamhet omfattas. Ett val att tillämpa tjänste-

pensionsdirektivet på livförsäkringsbolagens tjänstepensionsverksamhet skulle således innebära att dessa måste separera sin tjänstepensionsverksamhet från övrig verksamhet som de bedriver. En tolkning av separationskravet som innebär att även fria tillgångar skall hållas åtskilda skulle därmed i praktiken innebära att vissa bolag skulle tvingas lägga sin tjänstepensionsverksamhet i separata juridiska personer.

Sammanfattande bedömning

Tolkningen av direktivets bestämmelse bör göras utifrån dess syfte. Motivet till separationskrav framgår inte direkt av tjänstepensionsdirektivet men måste ses mot bakgrund av att bestämmelserna i tjänstepensionsdirektivet skiljer sig från bestämmelserna i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet. Som framgår av det ovan sagda gör utredningen emellertid bedömningen att det inte är några större skillnader i regleringsbehov mellan de verksamheter som träffas av de olika direktiven och separationen är därmed inte så viktig för svensk del.

Det kan också synas orimligt att bolag där det inte finns något fritt eget kapital skall kunna tvingas till likvidation för att det inte kan uppfylla solvenskraven i den ena verksamheten om det samtidigt finns ett kapitalöverskott i den andra verksamheten. Avsaknaden av krav på separata juridiska personer borde tvärtom rimligen tolkas som att det skall kunna finnas vissa samordningsvinster av att driva verksamheterna i ett och samma bolag. Direktivet ställer inte heller upp ett explicit krav på separata kapitalbaser.

Inte ens en separering av försäkringsbestånd är emellertid utan kostnad. Förutom de extra administrativa kostnader som uppstår, minskar en separering försäkringsbolagens möjligheter att tillhandahålla riskpooling, särskilt om det är små bestånd som skall separeras ut.

Eftersom bolagen inte kan välja om de vill omfattas av direktivet eller inte, måste lagstiftaren väga fördelarna av att tillämpa tjänstepensionsdirektivets bestämmelser på försäkringsbolagens tjänstepensionsverksamhet mot kostnaderna till följd av separering. Utredningen bedömer att det är angeläget att tillämpa tjänstepensionsdirektivet på livförsäkringsbolagens tjänstepensionsverksamhet, framför allt därför att livförsäkringsbolagen annars kan hamna i en ofördelaktig konkurrenssituation internationellt. Det är

därför önskvärt att tillämpa direktivet under förutsättning att separationskostnaderna inte blir för höga. Kostnaderna av ett långtgående separationskrav kan vara betydande för vissa bolag och därmed fungera som ett inträdeshinder på tjänstepensionsmarknaden, dvs. vissa bolag väljer att avveckla sin tjänstepensionsverksamhet och andra som saknar tjänstepensionsverksamhet i dag väljer att inte starta någon. Med tanke på att behovet av separation inte framstår som speciellt stort för svensk del och att utredningen skall behandla frågor om överskott i bolagen i sitt framtida arbete förespråkar utredningen ett mindre långtgående separationskrav för att begränsa separationskostnaderna. Utredningen föreslår att det endast är de försäkringstekniska avsättningarna för tjänstepensionsförsäkringar och motsvarande skuldtäckningstillgångar som skall hållas fullständigt åtskilda från försäkringsbolagets övriga verksamheter. Detta förslag innebär att direktivets bestämmelser om placeringsregler endast kommer att gälla dessa skuldtäckningstillgångar och det är de som skall förvaltas och hanteras skilt från bolagets övriga tillgångar. Utredningen anser av flera skäl att det inte är ett problem av betydelse att övriga tillgångar inte omfattas. Övriga tillgångar omfattas av livförsäkringsdirektivet och tjänstepensionsdirektivet är främst avsett att träffa institut som inte omfattas livförsäkringsdirektivet. Som anförts förväntar sig försäkringstagaren i livförsäkringsbolag som inte får dela ut vinst i regel en andel av konsolideringsfonden. Av 12 kap. 9 § FRL framgår det emellertid tydligt att konsolideringsfonden är en del av bolagets riskkapital. Som sådant kan det inte sägas hänföras till en viss verksamhetsgren. Det är först när medlen är tilldelade till försäkringstagaren, vilket i regel sker först i samband med utbetalning, som de kan sägas hänföra sig till den aktuella verksamhetsgrenen.

Kravet på separation av försäkringstekniska avsättningar för tjänstepensionsförsäkringar och motsvarande skuldtäckningstillgångar skall gälla samtliga försäkringsbolag, även sådana som är stängda för nyteckning.

Kravet på att skuldtäckningstillgångarna skall förvaltas och hanteras skilt från den övriga verksamheten skall inte tolkas som att det är nödvändigt att dessa tillgångar sköts av en separat förvaltare, utan det är tillräckligt att förvaltaren håller isär de olika tillgångsmassorna. Avgifter för förvaltning och annan hantering skall fördelas på olika försäkringar på samma sätt som gäller i dag enligt kontributionsprincipen eller skälighetsprincipen beroende på vad som gäller för försäkringen. För att uppfylla direktivet måste krav

ställas på att Finansinspektionen skall övervaka att de tillgångar och skulder som hänför sig till tjänstepensionsverksamheten förvaltas och hanteras skilt från den övriga verksamheten.

Den föreslagna separationsordningen innebär en viss konkurrensfördel för livförsäkringsbolagen framför tjänstepensionskassorna, eftersom de senare träffas fullt ut av direktivet och därmed kommer att få vissa placeringsregler för de fria tillgångarna, se avsnitt 6.12. Dessa placeringsregler torde dock i praktiken inte vara särskilt begränsande för tjänstepensionskassorna och därmed inte påverka deras konkurrenskraft i någon större utsträckning.

Mot bakgrund av att medlemsstaterna ges rätt att välja huruvida livförsäkringsbolagens tjänstepensionsverksamhet skall omfattas av direktivet eller inte finns inget hinder mot att genom övergångsbestämmelser skjuta fram den tidpunkt för när livförsäkringsbolagen skall omfattas av bestämmelserna. En separering av försäkringstekniska avsättningar och skuldtäckningstillgångar bör inte vara alltför betungande för försäkringsbolag, men det kan ändå vara lämpligt att skjuta på ikraftträdandet med tanke på att regleringen av försäkringsbolagens verksamhet är föremål för översyn i andra sammanhang.

6.5 Krav på att verksamheten avser enbart tjänstepensioner

Utredningens förslag: Tjänstepensionskassornas verksamhet skall begränsas till att enbart omfatta tjänstepensionsförsäkringar jämte sådan verksamhet som föranleds av verksamheten avseende tjänstepensionsförsäkringar.

Direktivets bestämmelser

Enligt artikel 7 måste ett tjänstepensionsinstitut begränsa sin verksamhet till tjänstepensioner jämte sådan verksamhet som föranleds av tjänstepensionsverksamheten. Denna bestämmelse är inte tillämplig på livförsäkringsbolagen.

Gällande rätt

Som framgår av avsnitt 6.2 har en tjänstepensionskassa till syfte att för inbördes bistånd meddela tjänstepensionsförsäkring för en bestämd, sluten krets av t.ex. anställda i ett visst företag eller personer som tillhör en viss yrkesgrupp.

Enligt 7 § UFL får en understödsförening inte utan medgivande av Finansinspektionen driva verksamhet som är främmande för ändamålet med föreningens försäkringsverksamhet. Omfattningen av den främmande verksamheten skall stå i rimligt förhållande till försäkringsverksamheten. En understödsförening får vidare inte heller utan medgivande av Finansinspektionen ändra sin försäkringsverksamhet så att den får en väsentligt ny inriktning eller kommer att omfatta ny verksamhetsgren.

En pensionsstiftelse har enligt legaldefinitionen i 9 § tryggandelagen som uteslutande ändamål att trygga utfästelser om pension till arbetstagare eller arbetstagares efterlevande. Stiftelsen får inte tjäna något biändamål, t.ex. driva näringsverksamhet, se prop. 1967:83 s. 120 och prop. 1989/90:110 s. 706.

Utredningens bedömning

Finansinspektionens möjlighet att medge att en tjänstepensionskassa bedriver verksamhet som är främmande för ändamålet med föreningens försäkringsverksamhet är inte förenlig med tjänstepensionsdirektivet. Detsamma gäller dispensmöjligheten beträffande ny inriktning av försäkringsverksamheten. Direktivets krav om att ett tjänstepensionsinstitut, utöver tjänstepensionsverksamheten, endast får bedriva sådan verksamhet som föranleds av tjänstepensionsverksamheten kan dessutom anses vara något strängare än det nu gällande förbudet mot främmande verksamhet. Det bör därför införas ett krav om att en tjänstepensionskassas verksamhet begränsas till att enbart omfatta tjänstepensionsförsäkringar jämte sådan verksamhet som föranleds av verksamheten avseende tjänstepensionsförsäkringar. Begreppet tjänstepensionsförsäkring bör i UFL ha samma innebörd som i FRL. Om det begreppet, se avsnitt 6.4 och kommentaren till 1 kap. 3 § FRL. Det nya kravet torde inte medföra någon större förändring av verksamhetsmöjligheterna för tjänstepensionskassorna.

Av legaldefinitionen i 9 § tryggandelagen följer att en pensionsstiftelse är förhindrad att driva rörelse vid sidan av tjänstepensionsverksamheten. Ytterligare bestämmelser som syftar till att begränsa verksamheten är därför inte nödvändiga för pensionsstiftelsernas vidkommande.

6.6 Juridisk åtskillnad mellan uppdragsgivare och tjänstepensionsinstitut

Direktivets bestämmelser

Artikel 8 uppställer krav på att det uppdragsgivande företaget och tjänstepensionsinstitutet är juridiskt åtskilda. Med uppdragsgivande företag förstås det företag eller annat organ som handlar i egenskap av arbetsgivare eller egenföretagare och som gör inbetalningar till ett tjänstepensionsinstitut. Syftet med separationskravet i artikel 8 är att skydda institutets tillgångar för medlemmarnas och förmånstagarnas räkning om det uppdragsgivande företaget hamnar på obestånd. Denna artikel gäller ej för livförsäkringsbolag.

Utredningens bedömning

Bl.a. av 9 § UFL framgår att en understödsförening är en juridisk person. De bestämmelser i UFL som beskrivits i avsnitt 6.2 ger vid handen att en sådan förening inte omfattar ett uppdragsgivande företag.

Också en pensionsstiftelse är en juridisk person. Av 9 § tryggandelagen följer att pensionsstiftelsen är helt skild från arbetsgivaren.

Direktivets krav om att det uppdragsgivande företaget och tjänstepensionsinstitutet skall vara juridiskt åtskilda är därmed uppfyllt och några behov av lagändringar föreligger inte.

6.7 Villkor för att få bedriva verksamhet

Utredningens förslag: En pensionsstiftelse som skall trygga utfästelse om pension till minst 100 personer skall anmälas för tillsyn genast efter det att styrelsen tagit emot sitt uppdrag. En anmälan skall också göras när tryggandet av utfästelse om pension nått upp till minst 100 personer.

En styrelseledamot och en verkställande direktör eller dennes ställföreträdare skall ha de insikter och den erfarenhet som krävs för att delta i ledningen av en tjänstepensionskassa och även i övrigt vara lämplig för uppgiften. Motsvarande skall gälla för en styrelseledamot i en pensionsstiftelse som tryggar utfästelse om pension till minst 100 personer.

En person som är underkastad näringsförbud skall inte få vara ledamot eller suppleant i en tjänstepensionskassa eller en pensionsstiftelse.

Direktivets bestämmelser

För att ett tjänstepensionsinstitut skall få driva verksamhet krävs enligt artikel 9.1 i direktivet följande; a. institutet skall vara registrerat av tillsynsmyndigheten i ett

nationellt register eller vara auktoriserat, b. institutets faktiska verksamhet skall drivas av personer med

god vandel som antingen själva har erforderlig yrkesmässig

kompetens och erfarenhet på området eller anlitar rådgivare

som besitter sådan kompetens och erfarenhet, c. institutet skall ha korrekt upprättade regler för hantering av

varje pensionsplan och ha gett medlemmarna tillräcklig information om dessa regler,

d. institutet skall ha tekniska avsättningar som beräknats och

bestyrkts av en aktuarie eller annan expert på området i enlighet med lag och erkända aktuariella metoder,

e. om det är det uppdragsgivande företaget som garanterar

pensionsförmånerna skall företaget vara skyldigt att regelbundet finansiera åtagandet, samt

f. medlemmarna skall hållas tillräckligt informerade om pensions-

planens villkor, särskilt vad gäller rättigheter och skyldigheter

enligt planen samt riskerna som är förbundna med pensionsplanen och vad riskerna innebär.

En medlemsstat får enligt artikel 9.2 ålägga ett institut att tillhandahålla kompletterande förmåner som invaliditetsskydd, efterlevandeskydd och återbetalningsskydd.

För att säkerställa att medlemmarnas och förmånstagarnas intressen skyddas på ett fullgott sätt får medlemsstaterna enligt artikel 9.3 ställa upp ytterligare villkor för att ett institut skall tillåtas att bedriva verksamhet.

Vidare får en medlemsstat enligt artikel 9.4 tillåta eller kräva att driften av ett tjänstepensionsinstitut helt eller delvis överlåts till andra enheter som agerar för institutets räkning.

Slutligen uppställer direktivet i artikel 9.5 krav på att villkoren för gränsöverskridande tjänstepensionsverksamhet skall godkännas i förväg av de behöriga myndigheterna i hemlandet. Vid sådan verksamhet skall det i punkten 1 a angivna registret innehålla uppgift om de länder där institutet är verksamt.

Utredningens bedömning

Registreringskravet (9.1 a)

För de svenska försäkringsbolagen uppställs i 1 kap. 1 § FRL krav på koncession. Förutsättningarna härför anges i 2 kap. 3 § femte stycket FRL. Senast sex månader efter det att koncession har beviljats skall ett försäkringsbolag enligt 2 kap. 13 § FRL anmälas för registrering. Registreringsmyndighet är Bolagsverket.

En understödsförening skall enligt 3 § UFL vara registrerad hos Finansinspektionen, och före registreringen kan föreningen enligt 9 § UFL inte förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter.

En pensionsstiftelse skall enligt 31 § tryggandelagen anmälas för tillsyn senast sex månader efter det att styrelsen har tagit emot sitt uppdrag. Tillsynsmyndigheten, dvs. länsstyrelsen i det län där arbetsgivaren har sitt hemvist, skall föra ett register över de anmälda stiftelserna. Registrering förutsätter att länsstyrelsen finner att tryggandelagens krav på en pensionsstiftelse är uppfyllda.

Direktivets krav på registrering eller auktorisation är uppfyllda för försäkringsbolagen och tjänstepensionskassorna redan genom den gällande lagstiftningen. De nuvarande reglerna i tryggandelagen om att en pensionsstiftelse skall anmälas för tillsyn inom sex månader uppfyller däremot inte det verksamhetskravet. Bestämmelserna i tryggandelagen måste därför ändras så att styrelsen i en pensionsstiftelse som skall omfatta minst 100 personer åläggs att anmäla stiftelsen för tillsyn genast efter det att styrelsen tagit emot sitt uppdrag.

Krav på företagsledningen (9.1 b)

Bestämmelsen enligt punkten 1 b gäller enligt ordalydelsen de personer som driver institutets ”faktiska verksamhet”. Härmed torde avses institutets ledning.

I 2 kap. 3 § femte stycket 3 FRL finns bestämmelser om de krav som ställs på företagsledningen i ett försäkringsbolag, vari bl.a. stadgas att de som skall ingå i styrelsen och vara verkställande direktör eller dennes ställföreträdare skall ha de insikter och den erfarenhet som måste krävas av den som deltar i ledningen av ett försäkringsbolag och även i övrigt vara lämpliga för en sådan uppgift. Närmare föreskrifter om ägar- och ledningsprövning har meddelats i allmänna råd av Finansinspektionen, se FFFS 1998:14. De krav som direktivet ställer på företagsledningen är därmed redan uppfyllda i svensk rätt avseende försäkringsbolagen.

Bestämmelser om styrelse i understödsföreningar finns i 27 och 28 §§ UFL. I 27 § UFL görs en hänvisning till den numera upphävda lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar. I 3 § lagen (1987:668) om införande av lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar föreskrivs bl.a. att de hänvisningar till lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar som finns i UFL skall ha fortsatt giltighet. Varken reglerna i UFL eller bestämmelserna i lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar har sådant innehåll att direktivets krav på företagsledningen skall kunna anses uppfyllda. Nya regler motsvarande bestämmelserna i 2 kap. 3 § femte stycket 3 FRL bör alltså införas för ledningen i en tjänstepensionskassa.

Inte heller i tryggandelagen uppställs några särskilda kvalifikationskrav för ledamöterna i styrelsen. Om en ledamot missköter sitt uppdrag har tillsynsmyndigheten dock enligt 32 § tryggandelagen och 9 kap. 6 § tredje stycket stiftelselagen

(1994:1220) möjlighet att för viss tid entlediga denne. De bestämmelserna kan inte anses tillräckliga för att direktivets krav skall vara uppfyllda. Det är följaktligen nödvändigt att införa uttryckliga krav på lämplighet för styrelseledamöter också i en pensionsstiftelse.

De tidigare nämnda föreskrifterna om ägar- och ledningsprövning som utfärdats av Finansinspektionen bör kunna vidgas till att även omfatta ledningen i andra tjänstepensionsinstitut. Såsom gäller för försäkringsbolagen får prövningen av lämpligheten i ett första skede äga rum i samband med en anmälan om inledande av tjänstepensionstryggande men också senare såsom vid inval av nya ledamöter.

Också bestämmelserna i lagen (1986:436) om näringsförbud kan anses berörda av här behandlade direktivkrav. Av 6 § första stycket 4 i den lagen framgår att den som är underkastad näringsförbud inte får vara ledamot eller suppleant i styrelsen för ett aktiebolag, ett bankaktiebolag, en sparbank, ett försäkringsbolag, ett handelsbolag, en europeisk ekonomisk intressegruppering med säte i Sverige eller en ekonomisk förening eller en sådan ideell förening eller stiftelse som driver näringsverksamhet.

För tjänstepensionsinstitutens del omfattar alltså lagens bestämmelser för närvarande endast ledamöter och suppleanter i ett försäkringsbolag, medan regleringen inte är tillämplig på ledamöter och suppleanter i en understödsförening eller i en pensionsstiftelse. Enligt utredningens bedömning får det anses angeläget och i linje med direktivets krav att en person som är belagd med näringsförbud inte får verka som ledamot eller suppleant i något tjänstepensionsinstitut. Det kan i sammanhanget åter framhållas att såväl tjänstepensionskassorna som pensionsstiftelserna i många fall förvaltar stora tillgångsvolymer. Det föreslås därför att bestämmelserna i lagen om näringsförbud ändras till att även omfatta ledamöter och suppleanter i understödsföreningar som meddelar tjänstepensionsförsäkring och pensionsstiftelser. Det saknas i detta sammanhang skäl att särbehandla vissa pensionsstiftelser.

Korrekt upprättade regler för hanteringen av pensionsplanerna m.m.

(9.1 c)

För att ett tjänstepensionsinstitut skall få bedriva verksamhet uppställs i direktivet villkor om att institutet skall ha korrekt upprättade regler för hantering av varje pensionsplan och att medlem-

marna har fått tillräcklig information om dessa. Direktivets krav torde i denna del ta sikte på de handlingar i vilka en beskrivning ges av ändamålet med verksamheten och av hur verksamheten skall bedrivas. De handlingar som åsyftas är således associationens bolagsordning eller stadgar liksom de övriga handlingar som, beroende på vilken associationsform det är fråga om, skall ges in tillsammans med ansöknings- eller anmälningshandlingarna när koncession eller registrering söks eller anmälan görs.

När ett försäkringsbolag lämnar in en ansökan om koncession skall det också begära stadfästelse av bolagsordningen. I 2 kap. 5 § FRL finns en förteckning över de uppgifter som bolagsordningen skall innehålla. Till ansökan om koncession och stadfästelse skall bolaget enligt 2 kap. 3 § FRL foga en plan för den tilltänkta verksamheten. Finansinspektionen har utfärdat föreskrifter om vilka uppgifter som verksamhetsplanen skall innehålla, se FFFS 1995:36. Verksamhetsplanen ligger till grund för prövningen av en koncessionsansökan.

I UFL finns bestämmelser om ansökan om registrering av föreningen i 13 och 14 §§, vari bl.a. föreskrivs att föreningens stadgar skall fogas till registreringsansökan. I 10 § UFL finns en sammanställning av de uppgifter som stadgarna skall innehålla.

När en pensionsstiftelse anmäls för tillsyn skall enligt 31 § tryggandelagen till anmälan fogas de handlingar som arbetsgivaren upprättat avseende stiftelsen, bl.a. stadgar och stiftelseurkund.

Direktivets krav om att ett tjänstepensionsinstitut skall ha korrekt upprättade regler för hantering av varje pensionsplan får genom det sagda anses uppfyllt.

Här bör dock uppmärksammas ett särskilt problem till följd av utredningens förslag att låta endast de större pensionsstiftelserna vara skyldiga att tillämpa direktivets bestämmelser. Problemet har att göra med att det för närvarande inte ställs några krav på att det antal individer som skall omfattas av stiftelsens tryggande skall presenteras vid anmälan av stiftelsen. Ändamålsbeskrivningarna i stadgarna ger i allmänhet ingen ledning eftersom dessa ofta är så generellt utformade att den eller de arbetsgivare som senare kommer att göra avsättningar till pensionsstiftelsen så fritt som möjligt skall kunna välja vilken kategori av anställda som tryggandet i pensionsstiftelsen kommer att avse. Tillsynsmyndigheten får då svårt att ta ställning till om pensionsstiftelsen skall omfattas av tjänstepensionsdirektivet eller inte, såvida det inte är fråga om en

pensionsstiftelse med ett generellt formulerat ändamål att trygga pensionsutfästelser för alla anställda och arbetsgivaren är av sådan storlek att det tydligt framgår att minst 100 individer kommer att omfattas. För att klarhet skall kunna vinnas bör styrelsen åläggas att så snart tryggandet når upp till att omfatta minst 100 personer göra en anmälan om det till tillsynsmyndigheten.

Direktivets krav om att medlemmarna skall ha fått tillräcklig information om de ovan angivna verksamhetsreglerna saknar motsvarighet i svensk rätt. Endast för försäkringsbolagen har i rörelseregleringen uppställts bestämmelser om information. Den s.k. genomlysningsprincipen i 1 kap. 1 a § FRL, vari föreskrivs att informationen till bl.a. liv- och skadeförsäkringstagare och dem som erbjuds att teckna en sådan försäkring skall vara anpassad efter försäkringens art och tydligt visa försäkringens villkor och värdeutveckling, tar emellertid inte sikte på nu avsedd information. Inte heller torde det offentliggörande av handlingarna som äger rum i samband med ansöknings-, registrerings- eller anmälningsförfarandet vara tillfyllest. Direktivets krav om att tillräcklig information skall lämnas till medlemmarna bör tillgodoses genom nya bestämmelser i lag vilka får preciseras i myndighetsföreskrifter. I avsnitt 6.9 behandlas direktivets krav på information som skall lämnas till medlemmar och förmånstagare mera utförligt i samband med att en redogörelse för artikel 11 lämnas.

Beräkning av de tekniska avsättningarna (9.1 d)

Direktivets krav i artikel 9 om att ett tjänstepensionsinstitut skall ha tekniska avsättningar som beräknats och bestyrkts av en aktuarie eller annan expert skall här ta sikte på befattningshavaren och inte på avsättningarna. Innehållet i och beräkningarna av de tekniska avsättningarna behandlas i artikel 15. För en närmare redogörelse av den artikeln hänvisas till avsnitt 6.10.

I 8 kap. 18 § FRL föreskrivs att de försäkringstekniska utredningarna och beräkningarna i ett försäkringsbolag skall utföras under överinseende av en aktuarie och att aktuarien skall ha den insikt och erfarenhet som krävs med hänsyn till arten och omfattningen av bolagets verksamhet. Motsvarande bestämmelser finns såvitt avser understödsföreningarna i 21 § fjärde stycket UFL, vari stadgas att den försäkringstekniska utredningen skall verkställas av person som är behörig att utöva befattning som aktuarie vid livför-

säkringsbolag eller som av Finansinspektionen har förklarats behörig att verkställa sådan utredning. Den svenska lagstiftningen överensstämmer med direktivets krav i denna del och något behov av lagändring föreligger inte.

Bestämmelserna om tekniska avsättningar och aktuariell expertis är inte tillämpliga på pensionsstiftelserna. Tryggandelagens regler gäller arbetsgivarens egna avsättningar för pensionsutfästelserna genom kontoavsättning eller överföring av medel till pensionsstiftelse.

Krav på regelbunden finansiering (9.1 e)

Avseende det fall att det uppdragsgivande företaget garanterar pensionsförmånerna föreskrivs i direktivet att det skall tillses att företaget är skyldigt att regelbundet finansiera sitt åtagande. För svenskt vidkommande föranleder detta inte någon lagändring eftersom en sådan finansieringsskyldighet följer av regler om avsättningar och ibland även av avtalsparternas pensionsplaner.

Information till medlemmarna (9.1 f)

Direktivets krav rörande information till medlemmarna avseende pensionsplanens innehåll, villkor och risker saknar för närvarande motsvarighet i lagstiftningen men får tillgodoses genom dels nya bestämmelser i lag, dels myndighetsföreskrifter efter bemyndigande i lag. Direktivets krav om information till medlemmarna behandlas som nämnts mera utförligt i avsnitt 6.9.

Kompletterande förmåner (9.2)

Direktivet möjliggör visserligen för en medlemsstat att ålägga ett tjänstepensionsinstitut att tillhandahålla kompletterande förmåner i form av invaliditetsskydd, efterlevandeskydd och återbetalningsskydd. En sådan styrning av produktutbudet ligger emellertid inte i linje med de synpunkter som framförts i senare tids lagstiftningsarbete på försäkringsområdet. Syftet med denna direktivets bestämmelse tillgodoses i första hand genom arbetsmarknadsparternas överenskommelser i kollektivavtalen. Önskemål om ett

rikt produktutbud tillgodoses i någon mån även av konkurrensen tjänstepensionsinstituten emellan.

Frihet för medlemsstaterna att uppställa ytterligare villkor för tillstånd

(9.3)

Det synes för svenskt vidkommande inte erforderligt att utnyttja möjligheten att utöver direktivet ställa upp ytterligare villkor för att ett tjänstepensionsinstitut skall få bedriva verksamhet än dem som redan gäller i nuvarande lagstiftning.

Överlåtelse av driften av ett tjänstepensionsinstitut (9.4)

Direktivets bestämmelser om att en medlemsstat har rätt att tillåta eller kräva att driften av ett tjänstepensionsinstitut helt eller delvis överlåts till andra enheter som agerar för institutets räkning föranleder ingen åtgärd i det här sammanhanget.

Godkännande av gränsöverskridande verksamhet (9.5)

Direktivets föreskrifter om att villkoren för att få bedriva gränsöverskridande verksamhet skall godkännas i förväg av myndigheterna i hemlandet hänför sig till de allmänna verksamhetsvillkor som tillsynsmyndigheten skall pröva i samband med att koncession eller registrering söks. Bestämmelserna kompletteras av föreskrifter om ett anmälningsförfarande i artikel 20 som innebär att institut som avser att bedriva gränsöverskridande verksamhet skall underrätta tillsynsmyndigheten därom. Också i det sammanhanget görs en prövning av verksamhetsvillkoren. Frågan om gränsöverskridande verksamhet behandlas mera ingående i avsnitt 6.16.

6.8 Redovisning

Direktivets bestämmelser

I artikel 10 stadgas att tjänstepensionsinstitut skall upprätta årsbokslut och förvaltningsberättelser där hänsyn tas till varje pensionsplan som institutet hanterar. Årsboksluten och förvalt-

ningsberättelserna skall ge en rättvisande och korrekt bild av institutets tillgångar, skulder och finansiella ställning. Uppgifterna däri skall vara konsekventa, uttömmande och sakligt presenterade samt godkända av auktoriserade personer i enlighet med nationell lagstiftning.

Gällande rätt

Av 1 kap. 1 § lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag (ÅRFL) framgår att lagen är tillämplig på försäkringsföretag. Med försäkringsföretag avses försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag som omfattas av FRL samt understödsföreningar som omfattas av UFL. I ÅRFL hänvisas till åtskilliga bestämmelser i årsredovisningslagen (1995:1554), ÅRL, bl.a. bestämmelserna om årsredovisningens delar, om överskådlighet och god redovisningssed och om rättvisande bild samt om förvaltningsberättelsens innehåll.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen, får enligt 1 kap. 4 § ÅRFL meddela närmare föreskrifter om bl.a. årsredovisning i försäkringsföretag som omfattas av ÅRFL. I FFFS 2003:13 ges föreskrifter och allmänna råd om årsredovisning i försäkringsföretag. Föreskrifterna är tillämpliga på både försäkringsbolag och understödsföreningar och reglerar hur årsredovisning skall upprättas av försäkringsföretagen. Föreskrifterna ändrades den 1 maj 2004, se FFFS 2004:5.

Särskilda regler om revision upptas i 10 kap. FRL. Reglerna står i nära överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i aktiebolagslagen (1975:1385).

I 29 § UFL stadgas att bestämmelserna i ÅRFL skall tillämpas på understödsföreningarna. I 31–32 a §§ UFL finns bestämmelser om revision och de krav som ställs på revisor som skall granska en understödsförenings räkenskaper. Hänvisning görs i lagtexten till vissa bestämmelser i den numera upphävda lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar, vilken som framgått av föregående avsnitt är tillämplig för understödsföreningar.

I 17 a § tryggandelagen anges att bestämmelser om redovisning för en pensionsstiftelse finns i ÅRL. Revisor utses enligt 17 b § tryggandelagen av arbetsgivaren, om stadgarna inte säger något annat.

Föreskrifter om normgivningsbemyndigande saknas i ÅRL. Den kompletterande normgivningen vad gäller icke-finansiella företags redovisning har ansetts böra grundas framför allt på normgivande organs uttalanden, se prop. 1998/99:130 s. 181 ff.

Utredningens bedömning

Direktivets allmänt hållna bestämmelser om årsbokslut och förvaltningsberättelser bedöms överensstämma med svensk lagstiftning. Ett krav om att hänsyn skall tas till varje pensionsplan som institutet hanterar uttrycks visserligen inte i nuvarande lag, men redovisningslagstiftningens regler om årsredovisning och förvaltningsberättelse får ändå anses rymma ett sådant krav. För försäkringsbolagens och tjänstepensionskassornas del finns möjlighet att utfärda kompletterande föreskrifter med stöd av det bemyndigande som finns i ÅRFL. Det saknas skäl att i detta sammanhang föreslå ett motsvarande normgivningsbemyndigande beträffande pensionsstiftelserna.

6.9 Information till medlemmar m.fl.

Utredningens förslag: Vid tjänstepensionsförsäkring skall ett försäkringsbolags information till bl.a. försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade innehålla uppgifter om bolaget och dess verksamhet samt om de överenskommelser som ligger till grund för försäkringarna.

Nya informationsbestämmelser införs för tjänstepensionskassor och pensionsstiftelser, vilka motsvarar dem som skall gälla för försäkringsbolagen.

Närmare föreskrifter om informationens innehåll och

omfattning meddelas genom myndighetsföreskrifter efter

bemyndigande i lag.

Direktivets bestämmelser

I artikel 11 specificeras den information som medlemmar, förmånstagare och i förekommande fall deras företrädare har rätt att erhålla. Artikelns bestämmelser har karaktären av miniminivå och

det finns således inte hinder mot att en enskild medlemsstat väljer att ålägga ett tjänstepensionsinstitut mera omfattande krav på tillhandahållande av information.

På begäran har medlemmar och förmånstagare enligt artikel 11.2 rätt att få ta del av tjänstepensionsinstitutets årsbokslut och förvaltningsberättelse. Medlemmarna skall vidare inom skälig tid erhålla all relevant information om ändring av reglerna för pensionsplanen. Artikel 9.1 c föreskriver att medlemmarna skall ges information om de ursprungliga reglerna för institutets hantering av pensionsplanen.

Medlemmar och förmånstagare har vidare enligt artikel 11.3 rätt att på begäran få ta del av institutets riktlinjer för placeringsverksamheten i enlighet med artikel 12. Om den artikeln, se avsnitt 6.13.

Enligt artikel 11.4 skall varje medlem på begäran även få utförlig och saklig information om målnivån för pensionsförmånerna samt information om pensionsförmånernas storlek och om villkor för överföring av pensionsrättigheter till annat tjänstepensionsinstitut för det fallet att anställningen upphör. Om det är medlemmen själv som svarar för den finansiella risken skall även uppgifter om olika tillgängliga investeringsalternativ och den faktiska investeringsportföljen samt uppgifter om riskexponering och kostnader som är förenade med investeringarna lämnas, om den enskilde begär det.

Artikel 11.4 föreskriver vidare att medlemmarna har rätt att årligen erhålla kortfattad information om institutets situation och de individuella pensionsförmånernas aktuella finansiella nivå.

I samband med pensionsavgång eller när andra förmåner skall betalas ut har förmånstagare rätt att få information om de förmåner som vederbörande har rätt till och de utbetalningsalternativ som finns att tillgå, se artikel 11.5.

Som angetts i avsnitt 6.7 skall medlemmarna enligt artikel 9.1 f hållas tillräckligt informerade om pensionsplanens villkor.

För det fallet att en medlemsstat i enlighet med artikel 4 väljer att låta livförsäkringsbolagens tjänstepensionsverksamhet omfattas av tjänstepensionsdirektivet blir bestämmelserna om information i artikel 36 i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet inte tillämpliga på bolagens tjänstepensionsverksamhet. Det anges i artikel 4 andra stycket.

Gällande rätt m.m.

Den s.k. genomlysningsprincipen finns stadfäst i 1 kap. 1 a § andra stycket FRL, vari föreskrivs att information till liv- och skadeförsäkringstagare och dem som erbjuds att teckna en sådan försäkring skall vara anpassad efter försäkringens art och tydligt visa försäkringens villkor och värdeutveckling. Även andra ersättningsberättigade på grund av liv- och skadeförsäkringar skall ges den information de behöver. Regelns syfte är att förbättra försäkringstagarnas möjligheter att tillgodogöra sig relevant information avseende försäkringens villkor och värdeutveckling och att försöka råda bot på den obalans i information som råder mellan den enskilde försäkringstagaren och försäkringsgivaren.

Bestämmelsen kompletteras i 1 kap. 1 a § fjärde stycket FRL med ett normgivningsbemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela närmare föreskrifter om vilken information som ett försäkringsbolag skall lämna till försäkringstagare, andra ersättningsberättigade på grund av försäkringarna och presumtiva försäkringstagare. Det informationsbehov som det i första hand är fråga om att tillgodose är information av ekonomisk art, såsom t.ex. om avgifter och återbäring. Informationen skall anpassas efter den kategori försäkringstagare som informationen skall riktas till liksom efter vilken typ av försäkring det handlar om. Större krav på information kan t.ex. i allmänhet ställas om det är fråga om en livförsäkring jämfört med en skadeförsäkring, se prop. 1998/99:87 s. 189 f.

Genomlysningsprincipen kompletteras vidare av bestämmelserna i 7 kap. 10 g § FRL som föreskriver skyldighet för ett försäkringsbolag att informera livförsäkringstagarna och de som erbjuds att teckna en livförsäkring i bolaget om det huvudsakliga innehållet i bolagets placeringsriktlinjer, om det inte av särskilt skäl saknas anledning till sådan information.

Finansinspektionen har utfärdat föreskrifter om information till livförsäkringstagare, se FFFS 2003:7. Föreskrifterna reglerar hur försäkringsbolag skall lämna information om livförsäkring till försäkringstagare och vad informationen skall innehålla. Information skall under vissa särskilt angivna förutsättningar lämnas innan avtalet ingås, under avtalets löptid fram till utbetalningen samt under utbetalningstiden. Före avtalsslutet skall information lämnas om bl.a. försäkringsbolaget och dess långsiktiga placeringsmål såvitt avser de försäkringstekniska avsättningarna, försäkrings-

avtalet, premier, disposition av överskott, flyttning av försäkringssparande och klagomålshantering. Vidare skall uppgifter anges om hur information kan erhållas om bolagets ekonomiska ställning, t.ex. genom den senaste årsredovisningen. Är det fråga om en fondförsäkring skall information även lämnas om värdepappersfonderna och de kostnader som är förenade med fondförsäkringen. Under avtalstiden skall försäkringsbolaget ge årlig information avseende t.ex. garanterad och villkorad återbäring, utvecklingen av försäkringens värde, kostnader samt ändringar som är av väsentlig betydelse för försäkringstagaren. Under utbetalningstiden skall årlig information lämnas om bl.a. försäkringsbelopp, avkastning samt kostnader och skatteuttag som belastat försäkringen. Information skall även ges om alla ändringar som kan vara av betydelse för försäkringstagaren att känna till. Om en försäkring grundar sig på kollektivavtal och därmed jämförbara tjänstepensionsarrangemang får informationen lämnas till arbetsgivaren. Försäkringsbolaget skall i sådana fall framhålla vikten av att de anställda får ta del av den information som de kan antas behöva.

I lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag (ÅRFL) finns bestämmelser om den ekonomiska information som ett sådant företag skall lämna. Lagen kompletteras av föreskrifter och allmänna råd som har utfärdats av Finansinspektionen, se FFFS 2003:13. I föreskrifterna anges hur årsredovisning skall upprättas av försäkringsföretag liksom vad denna skall innehålla.

I sammanhanget bör även propositionen till den nya försäkringsavtalslagen nämnas. Den lagen är tänkt att ersätta försäkringsavtalslagen från år 1927 och konsumentförsäkringslagen (1980:38) och syftar till att ge försäkringstagarna ett starkt skydd vid alla typer av försäkringar. Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2006. Lagen skall reglera såväl konsumentförsäkringar, företagsförsäkringar och personförsäkringar som gruppförsäkringar och kollektivavtalsgrundade försäkringar. Lagen skall som huvudregel vara tvingande till försäkringstagarens eller den försäkrades förmån.

Det föreslagna 10 kap. innehåller regler om försäkringsbolagens informationsskyldighet såvitt avser personförsäkring. Information skall enligt förslaget lämnas av bolaget innan en försäkring tecknas i syfte att underlätta kundens bedömning av försäkringsbehovet och val av försäkring. Informationen skall återge försäkringsvillkorens huvudsakliga innehåll, och väsentliga begränsningar av försäkringsskyddet måste tydligt framgå. Efter avtalsslutet åläggs

bolagen att snarast lämna en skriftlig bekräftelse på avtalet och i samband därmed lämna information om försäkringsvillkoren och dess innehåll, varvid bl.a. villkor som utgör en väsentlig begränsning av försäkringsskyddet särskilt skall framhållas liksom eventuella förbehåll om att försäkringsbolagets ansvar inte inträder förrän premien betalats, bolagets rätt att säga upp försäkringen i förtid eller att under försäkringstiden ändra villkoren. Bolagen skall vidare enligt förslaget åläggas att lämna information under försäkringstiden i samband med förnyelse och vid villkorsändring samt i samband med försäkringsfall. I vissa särskilt angivna fall föreslås bolagen vara skyldiga att lämna information om de möjligheter till överprövning som finns att tillgå. Om information inte har lämnats på föreskrivet sätt föreslås bolagen inte få åberopa dessa villkor mot försäkringstagaren. Förslag lämnas också på ett marknadsrättsligt sanktionssystem, se prop. 2003/04:150 s. 233 ff. och 484 ff.

20 kap. i nya försäkringsavtalslagen behandlar de kollektivavtalsgrundade personförsäkringarna och innehåller bl.a. bestämmelser om information. Behovet av information bedöms vara lika stort när det handlar om kollektivavtalsgrundade försäkringar, men regleringen måste anpassas till dessa försäkringars särskilda natur. När en överenskommelse som medför skyldighet för en arbetsgivare att teckna en kollektivavtalsgrundad personförsäkring har ingåtts, föreslås försäkringsbolaget och arbetsmarknadsparterna vara skyldiga att lämna information till de arbetsgivare och anställda som berörs av överenskommelsen. Informationen skall avse arbetsgivarens skyldighet att teckna försäkring, kostnaderna för försäkringen och omfattningen av densamma. När en försäkring har meddelats föreslås att försäkringsbolaget snarast skall informera de anställda. Information skall därvid lämnas om de väsentliga rättigheter och skyldigheter som följer av försäkringen liksom viktigare begränsningar av försäkringsskyddet. Detsamma gäller när försäkringen har ändrats eller förnyats, om de nya försäkringsvillkoren innebär en begränsning av försäkringsskyddet eller en väsentlig ändring av försäkringen. Under försäkringstiden föreslås försäkringsbolaget och arbetsmarknadsparterna vara skyldiga att i skälig omfattning informera arbetsgivare, anställda och andra som omfattas av försäkringen om för dem betydelsefulla förhållanden. Samma marknadsrättsliga sanktionssystem som föreslås gälla för de individuella personförsäkringarna föreslås bli tillämpliga avseende de kollektivavtalsgrundade försäkringarna i de situationer då för-

säkringsbolaget har underlåtit att lämna föreskriven information, se prop. 2003/04:150 s. 341 ff. och 637 ff.

Som nämnts i föregående avsnitt är den särskilda årsredovisningslagen som gäller för försäkringsbolag tillämplig även på understödsföreningar. UFL saknar däremot informationsbestämmelser. Pensionsstiftelser omfattas av årsredovisningslagen (1995:1554) men i övrigt saknas regler av informationskaraktär för pensionsstiftelserna.

Utredningens bedömning

Redan i dag åligger det försäkringsbolagen att lämna information till bl.a. försäkringstagarna och andra förmånsberättigade personer. Såsom anförts tidigare skall information om försäkringens villkor och värdeutveckling lämnas med stöd av den s.k. genomlysningsprincipen. Ett försäkringsbolag har vidare en skyldighet att informera om innehållet i bolagets placeringsriktlinjer. I ÅRFL finns bestämmelser om den information av ekonomisk karaktär som bolagen åläggs att presentera.

Enligt direktivet skall ett tjänstepensionsinstitut till medlemmarna lämna information om reglerna för hanteringen av pensionsplanen och om planens villkor. Medlemmar och förmånstagare har vidare enligt direktivet rätt att på begäran erhålla årsbokslut och förvaltningsberättelse samt placeringsriktlinjer. Direktivet tillerkänner vidare medlemmarna och förmånstagarna rätt att få information om ändringar av reglerna för pensionsplanen, samt, på begäran, om målnivån för pensionsförmånerna, förmånernas storlek vid anställnings upphörande, tillgängliga investeringsalternativ och villkor för flyttning. Medlemmarna skall årligen erhålla kortfattad information om tjänstepensionsinstitutets situation och de individuella rättigheternas finansiella nivå. Vid pensionsavgång skall förmånstagare informeras om vilka utbetalningsalternativ som finns.

Direktivets krav på information om placeringsriktlinjer, pensionsförmåner, investeringsalternativ, flyttning och utbetalningsalternativ är uppfyllda genom FRL och meddelade myndighetsföreskrifter. Däremot är direktivets informationsbestämmelser mera långtgående i andra avseenden. Det gäller bl.a. kravet på information om de enskilda pensionsplanerna, dvs. de överens-

kommelser som ligger till grund för försäkringarna. Den s.k. genomlysningsprincipen som kommer till uttryck i 1 kap. 1 a § FRL tar för närvarande bara sikte på information om försäkringen. Också i den föreslagna försäkringsavtalslagen ligger tyngdpunkten på sådan information. För att tillgodose direktivets krav avseende information om pensionsplanerna måste alltså ett tillägg av motsvarande innehåll införas i lagstiftningen. Även direktivets krav på information om institutet och dess verksamhet är mera långtgående än den gällande lagstiftningen. Det offentliggörande av årsredovisning och förvaltningsberättelse som sker i samband med att dessa handlingar årligen ges in till Bolagsverket liksom det offentliggörande av bl.a. bolagsordning som förekommer när ett bolag får koncession bedöms inte tillräckligt för att uppfylla direktivets krav på information om bl.a. tjänstepensionsinstitutets regler för hantering av pensionsplanerna och institutets situation. De offentliggörandena är inte heller nog för att tillförsäkra försäkringstagare och förmånstagare redovisningshandlingar från institutet. Också i detta avseende måste lagstiftningen alltså kompletteras.

Det bör i sammanhanget noteras att utredningens förslag om att livförsäkringsbolagens tjänstepensionsverksamhet skall omfattas av tjänstepensionsdirektivet innebär att artikel 36, som behandlar den information som skall lämnas till försäkringstagarna, i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet inte kommer att bli tillämplig. Det förhållandet innebär emellertid inte att kravet på information skall minska. Utredningens uppfattning är i stället att informationens omfattning och kvalitet skall uppgå till i vart fall samma nivå som det konsoliderade livförsäkringsdirektivet föreskriver.

För tjänstepensionskassorna och pensionsstiftelserna krävs helt ny lagstiftning för att tillgodose direktivets krav på information. Kraven på innehållet i sådana instituts information bör motsvara dem som skall gälla beträffande livförsäkringsbolagens tjänstepensionsverksamhet.

För försäkringsbolagen uppställs, som redogjorts för ovan, sedan tidigare krav om att information skall lämnas även till personer som erbjuds att teckna en försäkring. Frågan är om det finns behov av att införa en motsvarande reglering för tjänstepensionskassorna och pensionsstiftelserna. Såvitt utredningen erfarit sker ingen marknadsföring av försäkringsprodukter i samband med att en anställd blir medlem i en tjänstepensionskassa, eftersom valet av försäkringslösning styrs av vad arbetsmarknadsparterna har kommit överens om i kollektivavtal. Inte heller annars är förhållandena

sådana att de motiverar krav på information till de personer som erbjuds att teckna en försäkring i en tjänstepensionskassa. Motsvarande resonemang gäller för pensionsstiftelserna. Det kan i sammanhanget poängteras att något krav på information till andra än medlemmar och förmånstagare inte uppställs i direktivet.

Närmare föreskrifter om vilken information som skall lämnas kan för samtliga institut lämpligen meddelas genom myndighetsföreskrifter efter bemyndigande i lag. Direktivet skiljer mellan information som ett tjänstepensionsinstitut är skyldigt att utan anmodan tillhandahålla och information som medlemmarna och förmånstagarna har rätt att efter begäran få ta del av. Det bör ankomma på tillsynsmyndigheten att meddela närmare föreskrifter om hur tjänstepensionsinstituten skall fullgöra informationsskyldigheten i enlighet med direktivet.

Det är naturligtvis alltid tjänstepensionsinstitutet som ansvarar för att informationskraven uppfylls. Fråga uppkommer dock om informationen alltid måste lämnas av tjänstepensionsinstitutet eller om det är möjligt att låta den ges av någon annan, t.ex. arbetsgivaren, som när tryggande sker i stiftelseform är den som har gjort pensionsåtagandena. Frågor om fullgörande av informationsskyldighet kan nämligen vara reglerade i kollektivavtal som har ingåtts mellan arbetsmarknadsparterna.

I direktivet sägs att det är tjänstepensionsinstitutet som skall tillhandahålla den aktuella informationen. Något förbud av innebörd att det enskilda institutet inte har rätt att låta annan part utföra del av institutets åligganden uppställs emellertid inte. Det får därmed anses möjligt att direktivets krav på information till viss del, då så befinnes mest lämpligt och ändamålsenligt, fullgörs av annan aktör än tjänstepensionsinstitutet. Så länge syftet med direktivets bestämmelser om information tillgodoses ser utredningen inga hinder mot att t.ex. pensionsstiftelsen i sin egenskap av tjänstepensionsinstitut låter informationen lämnas av arbetsgivaren. Motsvarande bör gälla då det handlar om en försäkring som grundar sig på kollektivavtal och arbetsmarknadsparterna har träffat överenskommelse om sätt att lämna information, såsom att informationsskyldigheten skall fullgöras av en arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation. Det kan här erinras om att arbetsmarknadsparterna ålagts en informationsplikt i förslaget till ny försäkringsavtalslag och att försäkringsbolaget enligt Finansinspektionens föreskrifter vid kollektivavtalad försäkring får lämna information till arbetsgivaren för vidare befordran till de anställda.

Om informationsskyldigheten sålunda fullgörs av någon annan aktör ankommer det naturligtvis på tjänstepensionsinstitutet att kontrollera att den information som har lämnats är komplett. Vid behov och om tillsynsmyndigheten begär det är institutet skyldigt att till myndigheten lämna uppgift om den information som försäkringstagarna, medlemmarna och förmånstagarna erhållit.

Av den tidigare redogörelsen framgår att det inom kort kommer att gälla omfattande bestämmelser om information till försäkringstagare och därmed jämställda personer såväl på försäkringsrörelseområdet som på försäkringsavtalssidan. Även i annan lagstiftning finns regler om information som berör försäkringsverksamhet. Det torde därmed finnas risk för att regleringen blir svåröverskådlig. Ett behov av samordning kan därför komma att aktualiseras.

6.10 Försäkringstekniska avsättningar

Utredningens förslag: Vid tjänstepensionsförsäkring skall de försäkringstekniska avsättningarna beräknas med antaganden som är valda på ett aktsamt sätt.

Vid diskontering skall aktsamt valda räntesatser, med beaktande av marknadsavkastningen på statsobligationer eller andra obligationer med låg kreditrisk, användas. Finansinspektionen skall fastställa metoder för beräkning av diskonteringsränta.

Tjänstepensionskassor skall omfattas av samma regler om försäkringstekniska avsättningar som livförsäkringsbolag.

Direktivets bestämmelser

Artikel 15 stadgar att ett tjänstepensionsinstitut alltid skall göra tillräckliga tekniska avsättningar motsvarande dess ekonomiska åtaganden till följd av gällande pensionsavtal. Om ett instituts åtagande omfattar biometriska risker eller en garanti avseende antingen en viss avkastningsnivå eller en bestämd förmånsnivå måste institutets tekniska avsättningar vara tillräckliga i förhållande till planens samtliga åtaganden.

De tekniska avsättningarna skall beräknas varje år men direktivet gör det möjligt för medlemsstaterna att i nationell rätt föreskriva

att beräkningarna skall utföras vart tredje år under förutsättning att institutet till medlemmarna eller tillsynsmyndigheten lämnar uppgifter om justeringar avseende de mellanliggande åren.

Beräkningen av de tekniska avsättningarna skall utföras och bestyrkas av en aktuarie eller annan expert på området i enlighet med lag och på grundval av erkända aktuariella metoder.

Minimibeloppet för de tekniska avsättningarna skall beräknas genom en tillräckligt aktsam aktuariell värdering, varvid hänsyn skall tas till alla åtaganden avseende förmåner och till inbetalningar som gjorts enligt pensionsplanerna. Aktsamhet skall iakttas vid valet av ekonomiska och aktuariella beräkningsmetoder för värderingen av åtagandena och med beaktande av en tillräcklig säkerhetsmarginal när så erfordras.

Maximiräntesatserna, dvs. de högsta tillåtna räntorna för diskontering av åtaganden, skall väljas på ett aktsamt sätt och kan fastställas antingen med beaktande av den förväntade avkastningen på de motsvarande tillgångar som institutet innehar eller med beaktande av marknadsavkastningen på obligationer med låg kreditrisk.

De biometriska tabellerna som används för att beräkna de tekniska avsättningarna skall grunda sig på aktsamma antaganden med beaktande av de viktigaste särdragen hos medlemsgruppen och pensionsplanerna, varvid förväntade förändringar i de relevanta riskerna särskilt skall beaktas. Metoden och underlaget för beräkningen av de tekniska avsättningarna skall som huvudregel vara desamma från ett räkenskapsår till ett annat.

De enskilda medlemsstaterna ges enligt direktivet möjlighet att fastställa mer detaljerade krav för beräkningen av de tekniska avsättningarna för att därigenom säkerställa att medlemmarnas och förmånstagarnas intressen tillvaratas.

Kraven på tekniska avsättningar i artikel 15 kompletteras med de mera allmänna villkoren i artikel 9, vari föreskrivs att institutets tekniska avsättningar skall beräknas och bestyrkas av en aktuarie eller annan motsvarande expert i enlighet med lag och erkända aktuariella metoder.

Gällande rätt

Bestämmelserna om omfattningen och beräkningen av försäkringstekniska avsättningar i försäkringsbolag finns i 7 kap. 1 och 2 §§ FRL.

I 7 kap. 1 § FRL stadgas att bolagen skall göra försäkringstekniska avsättningar i sin ekonomiska redovisning som motsvarar de åtaganden som bolaget har mot sina försäkringstagare. Utgångspunkten är således att avsättningarna vid varje tidpunkt skall motsvara alla åtaganden som skäligen kan förväntas uppkomma med anledning av ingångna försäkringsavtal.

De försäkringstekniska avsättningarna omfattar bolagets åtaganden för de löpande försäkringarna med beaktande av de kommande försäkringsfallen som bolagens åtaganden kan komma att föra med sig. Avsättningar skall göras för samtliga åtaganden, såväl garanterade som villkorade åtaganden och åtaganden som hänför sig till fondförsäkringar vars risk bärs av försäkringstagaren.

Regler om hur storleken på livförsäkringsavsättningarna skall beräknas finns i 7 kap. 2 § FRL. Huvudprincipen är att avsättningarna alltid skall beräknas på individuell basis, så att de motsvarar summan av avsättningarna för varje avtal enligt en i lagen fastställd beräkningsmetod. Anpassningen till EG-rätten har dock medfört att det numera finns möjlighet att tillämpa en kollektiv beräkningsmetod under förutsättning att beräkningsresultatet motsvarar det resultat som den individuella beräkningsmetoden ger. Exempel på situationer då en kollektiv beräkningsmetod måste användas är då det är fråga om kollektivavtalsgrundade försäkringar eller grupplivförsäkringar utan individuella inslag. Ett risktillägg som är avsett att täcka förluster som uppkommer till följd av att försäkringar upphör i förtid skall också inräknas i avsättningarna. Risktillägget kan däremot beräknas kollektivt.

Livförsäkringsavsättningarna skall beräknas netto med avdrag för framtida premier, med en prospektiv beräkningsmetod som huvudregel. Detta innebär att avsättningen för ett livförsäkringsavtal utgörs av skillnaden mellan kapitalvärdet av bolagets förväntade framtida utgifter för försäkringsavtalet och kapitalvärdet av de förväntade premier som bolaget kan ha att uppbära för försäkringsavtalet.

Den prospektiva beräkningsmetoden fokuserar alltså på de kostnader för bolaget som kan förväntas uppkomma för att uppfylla ingångna försäkringsavtal. En retrospektiv metod kan också

användas, under förutsättning att den beräknade avsättningen enligt den metoden inte blir lägre än om den prospektiva modellen hade använts eller om den senare metoden inte är möjlig att tillämpa. Den retrospektiva modellen bygger på en bakåtblickande beräkningsmetodik, som innebär att beräkningen grundas på hur stor del av premierna och kapitalavkastning som finns kvar sedan avdrag gjorts för riskpremier, verkliga kostnader och utbetalda periodiska försäkringsersättningar.

Beräkningarna av livförsäkringsavsättningar skall grundas på antaganden om dödlighet och andra riskmått, ränta och kostnader som var för sig är betryggande. I lagförarbetena anförs att den allmänna utgångspunkten vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna bör vara att dessa endast skall motsvara vad som utifrån betryggande antaganden med rimliga tillägg sannolikt kan komma att behövas för att ingångna försäkringsavtal skall infrias samt att tillägg som har karaktär av mera allmänna konsolideringsreserver bör beaktas inom ramen för eget kapital, se prop. 1998/99:87 s. 224.

För villkorad återbäring inom livförsäkring samt fondförsäkring finns en direkt koppling mellan avsättningsberäkningen och premien. För dessa åtaganden beräknas avsättningarna i praktiken med en retrospektiv beräkningsmetod som utgår ifrån premien och värdeförändringen.

I 7 kap. 3 § första stycket FRL föreskrivs att ett försäkringsbolag skall upprätta och följa försäkringstekniska riktlinjer. Riktlinjerna skall bl.a. innehålla principerna för beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna. Det är styrelsen som har ansvaret för att riktlinjerna antas liksom att dessa revideras vid behov. Enligt 7 kap. 8 a § FRL skall de försäkringstekniska riktlinjerna för livförsäkring ges in till Finansinspektionen senast när de börjar användas och därefter så snart riktlinjerna ändras. Närmare bestämmelser ges i Finansinspektionens allmänna råd FFFS 2003:8 – Finansinspektionens allmänna råd om försäkringstekniska riktlinjer. De försäkringstekniska avsättningarna skall enligt 7 kap. 3 § andra stycket kompletteras med ett försäkringstekniskt underlag. Detta underlag skall innehålla de antaganden som behövs för att beräkna bl.a. de försäkringstekniska avsättningarna.

Som framgått av avsnitt 6.7 skall de försäkringstekniska utredningarna och beräkningarna enligt 8 kap. 18 § FRL utföras under överinseende av aktuarie.

Uttryckliga föreskrifter saknas både i FRL och i Finansinspektionens allmänna råd om hur ofta de försäkringstekniska avsättningarna skall beräknas. Av lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag (ÅRFL) framgår dock att de försäkringstekniska avsättningarna skall redovisas i balansräkningen, vilket medför att bolaget tvingas att i vart fall årligen i samband med upprättandet av årsredovisningen låta utföra beräkningar av de försäkringstekniska avsättningarna.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall meddela närmare föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning. Finansinspektionen har till följd härav lämnat föreskrifter om maximiräntesats för beräkning av livförsäkringsavsättningar. I föreskrifterna fastställs den s.k. högsta räntan, vilken i princip bestäms som 60 procent av räntesatsen på statsobligationer. Finansinspektionen ändrar dock inte den högsta tillåtna räntan i takt med att marknadsräntan på statsobligationer förändras, se FFFS 2003:9.

Bestämmelserna om försäkringstekniska avsättningar avseende tjänstepensionskassorna finns i 21 och 22 §§ UFL. I 22 § UFL föreskrivs att understödsföreningarna vid försäkringsteknisk utredning skall beräkna premiereserven som skillnaden mellan kapitalvärdet av föreningens framtida utgifter för löpande försäkringar och kapitalvärdet av ytterligare premier för dessa försäkringar. Försäkringsteknisk utredning skall enligt 21 § utföras minst vart femte år under överinseende av aktuarie.

Enligt 11 § andra stycket 11 och 12 UFL skall understödsföreningars stadgar ange tiderna för verkställande av försäkringsteknisk utredning samt grunderna för fondbildning.

Utredningens bedömning

Beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna är av central betydelse för hela solvenssystemet i livförsäkringsbolag och tjänstepensionskassor då storleken på avsättningarna avgör hur mycket kapital som krävs i rörelsen för att säkra åtagandena. Avsättningsberäkningen påverkar dels mängden tillgångar som skall omfattas av placeringsregler, dels kapitalbasens storlek, då en ökning av de försäkringstekniska avsättningarna medför att kapitalbasen minskar. Även solvensmarginalen påverkas, eftersom

denna beräknas i huvudsak som en andel av de försäkringstekniska avsättningarna.

De försäkringstekniska avsättningarna beräknas utifrån en värdering av ett försäkringsinstituts försäkringsåtaganden. Dessa åtaganden är osäkra framtida kassaflöden som inte är prissatta på en marknad, vilket gör att värderingen av försäkringsinstitutets åtaganden ofta är mer komplicerad än värderingen av försäkringsinstitutets tillgångar. För att värdera åtagandena måste antaganden om t.ex. dödlighet och framtida ränta göras.

Enligt det konsoliderade livförsäkringsdirektivet och tjänstepensionsdirektivet skall beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna bygga på en aktsam (eng. prudent) värdering av försäkringåtagandena. I livförsäkringsdirektiven översattes prudent med tillräckligt försiktig, vilket i svensk rätt har genomförts i enlighet med den svenska principen om att betryggande antaganden skall väljas för beräkning av avsättningarna för livförsäkring.

När nu regleringen och tillsynen av institut som meddelar tjänstepensionsförsäkring utformas utifrån aktsamhetsprincipen måste nya överväganden göras, eftersom en beräkning utifrån antaganden som var för sig är betryggande inte alltid kan betraktas som förenlig med en aktsam beräkningsmetodik. Aktsamhetsprincipen är som framgått processinriktad och regelverket bör därför främja goda beslutsprocesser genom förbättrad genomlysning, effektiv förvaltning samt genom stärkta incitament hos instituten att identifiera, mäta och hantera sina risker, se kapitel 5.

Dagens regler för beräkning av avsättningar utifrån betryggande antaganden, t.ex. att den försäkrade antas ha en längre livslängd än vad som verkligen kan förväntas då avsättningar för tjänstepension beräknas, försämrar genomlysningen eftersom dolda buffertar systematiskt byggs in i avsättningarna. Därmed tas inte hänsyn till det verkliga värdet av de åtaganden det enskilda bolaget innehar och inte heller speglar skuldtäckningstillgångarna bolagets förväntade kostnader att infria sina åtaganden. Att systematiskt övervärdera de försäkringstekniska avsättningarna kan därför inte anses vara en aktsam beräkningsmetodik.

Trots att en aktsam beräkning av avsättningarna inte bör utföras med val av antaganden som är medvetet betryggande eller som innehåller uttryckliga riskmarginaler, kan kravet på aktsamhet tolkas som att de antaganden som ger den högsta beräknade avsättningen skall väljas vid de fall då det finns osäkerhet vid val av antagande. Den säkerhetsmarginal som erhålls bör därmed vara

större vid avsättningsberäkningar belagda med stor osäkerhet och kan därmed ses som aktsam. Beräkningen av försäkringstekniska avsättningar uppfyller därmed tjänstepensionsdirektivets krav att beräkningarna vid behov görs med beaktande av en tillräcklig säkerhetsmarginal.

Det kan också konstateras att den nuvarande metod som Finansinspektionen valt för den s.k. högsta räntan inte heller uppfyller de krav som direktivets aktsamhetsprincip innebär. Finansinspektionen ändrar inte den högsta tillåtna räntan i takt med att marknadsräntan förändras. Detta innebär att förändringar i marknadsräntan inte omedelbart påverkar avsättningarnas storlek, vilket minskar försäkringsinstitutens incitament att matcha tillgångarna – vars värde direkt förändras med marknadsräntan – mot åtagandena. Detta försämrar riskhanteringen i bolagen och försvagar försäkringstagarnas skydd. Dessutom är diskonteringsräntan i enlighet med gällande föreskrifter från Finansinspektionen oberoende av durationen i bolagets försäkringsåtaganden. I stället har ett retrospektivt angreppssätt valts i och med att olika räntesatser tillämpas beroende på när avtalen ingicks.

Ovanstående resonemang pekar på behovet att reformera regleringen av de försäkringstekniska avsättningarna för att regleringen skall ligga i linje med tjänstepensionsdirektivets intentioner. Dagens regler för beräkning av försäkringstekniska avsättningar kan inte anses föreskriva en aktsam beräkningsmetodik då de försvårar möjligheterna till matchning och riskhantering. De försäkringstekniska avsättningarna bör inte systematiskt övervärderas och den högsta tillåtna aktsamt valda diskonteringsräntan bör spegla kontinuerliga förändringar i marknadsräntan samt durationen för det individuella bolagets försäkringsåtaganden.

Föreskriften i 7 kap. 2 § fjärde stycket FRL om betryggande antaganden skall därför inte gälla för verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring utan skall ersättas av ett krav på att beräkningen av livförsäkringsavsättningen i stället skall göras med antaganden som är tillräckligt aktsamma. Detta bör få till följd att aktsamma antaganden även skall användas vid premieberäkning för tjänstepensionsförsäkring.

Försäkringsinstitut som meddelar tjänstepensionsförsäkring skall vid diskontering använda aktsamt valda räntesatser, med beaktande av marknadsavkastningen på statsobligationer, eller andra obligationer med låg kreditrisk. Utredningen menar att detta i praktiken bör innebära att diskonteringsräntorna härleds via

terminsstrukturer på marknaden som svarar mot försäkringsåtagandenas duration samt de valutor åtagandena är uttryckta i. Det bör alltså finnas olika maximiräntesatser att tillgå beroende på sammansättningen i det individuella institutets försäkringsåtaganden. Diskonteringsräntorna skall vidare uppdateras löpande allteftersom marknadsräntorna förändras. Att närmare fastställa vilka diskonteringsräntor som skall användas och hur de skall beräknas bör även fortsättningsvis åvila Finansinspektionen.

I sammanhanget bör nämnas att Finansinspektionen för närvarande utreder möjligheterna till en mer flexibel och individualiserad modell – inom ramen för reglerna i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet – för att bestämma diskonteringsränta. Ambitionen bör vara att samma modell för att bestämma diskonteringsränta skall användas i tjänstepensionsförsäkring och annan livförsäkring och att diskonteringsräntan skall vara anpassad till det individuella försäkringsinstitutet i rådande marknadssituation. Därigenom skapas ökade möjligheter för genomlysning och jämförbarhet.

Direktivets krav om att de försäkringstekniska avsättningarna som huvudregel skall beräknas varje år är uppfyllt i och med att försäkringsbolagen enligt ÅRFL skall redovisa avsättningarna i balansräkningen. Det bör dock påpekas att det för närvarande pågår ett arbete som kan leda till att reglerna i FRL frikopplas ifrån ÅRFL, se den nyligen lämnade lagrådsremissen om internationell redovisning i svenska företag.

I övrigt uppfyller reglerna i FRL om försäkringstekniska avsättningar vad direktivet kräver.

Direktivets krav på att ett tjänstepensionsinstitut alltid skall inneha tillräckliga avsättningar för samtliga pensionsplaner och de övriga kraven som uppställs beträffande de försäkringstekniska avsättningarna motsvaras inte av den svenska lagstiftningen för understödsföreningar. Utredningen föreslår därför att understödsföreningar som meddelar tjänstepensionsförsäkring skall omfattas av samma bestämmelser vad gäller försäkringstekniska avsättningar som livförsäkringsbolag.

Det kan synas naturligt att föreslå att också FRL:s bestämmelser om försäkringstekniska riktlinjer och beräkningsunderlag skall gälla för tjänstepensionskassor. Sådana uppgifter som upptas i de dokumenten ingår enligt gällande ordning i understödsföreningarnas stadgar, vilka antas av stämman. Det låter sig emellertid inte göra att inom ramen för detta delbetänkande närmare överväga vilka konsekvenser av associationsrättslig art ett sådant förslag

skulle innebära. Utredningen avser att återkomma till detta i det fortsatta arbetet.

Pensionsstiftelser träffas inte av direktivets bestämmelser rörande tekniska avsättningar. Stiftelser är inte försäkringsinstitut; de får inte göra några pensionsutfästelser och gör därför inga försäkringstekniska avsättningar.

Det bör slutligen noteras att ett arbete som syftar till att avsättningarna skall spegla försäkringsåtagandenas verkliga värde, i linje med förslagen här, redan har påbörjats för övrig livförsäkring i och med att Placeringsutredningen i sitt slutbetänkande har lämnat förslag på regeländringar, se SOU 2003:84. I det fortsatta arbetet med såväl genomförandet av tjänstepensionsdirektivet som Placeringsutredningens förslag bör en samordning övervägas. Detta ligger emellertid inte inom utredningens uppdrag.

6.11 Skuldtäckning

Utredningens förslag: Tjänstepensionskassor skall omfattas av de regler om skuldtäckning som för närvarande gäller för livförsäkringsbolag.

Möjligheten att ge tillfälliga undantag från kravet om full skuldtäckning bör inte utnyttjas.

Direktivets bestämmelser

I artikel 16 stadgas att ett tjänstepensionsinstitut alltid skall inneha tillräckliga och lämpliga tillgångar som motsvarar de tekniska avsättningarna för alla pensionsplaner som institutet förvaltar. Medlemsstaterna ges möjligheten att låta tillsynsmyndigheten meddela dispens från detta krav under en begränsad tid. En sådan dispens måste förenas med ett krav på institutet att anta en konkret och genomförbar återställningsplan för återskapande av fullständig skuldtäckning. Av planen skall framgå hur institutet avser att återställa tillgångarnas storlek. Planen skall godkännas av tillsynsmyndigheten och hållas tillgänglig för institutets medlemmar.

Om det är fråga om gränsöverskridande verksamhet skall de tekniska avsättningarna alltid täckas av tillgångar som är tillräckliga i förhållande till samtliga åtaganden enligt de planer som institutet förvaltar. Om villkoren inte uppfylls skall tillsynsmyndigheten

ingripa och kan därvid begära att tillgångarna och skulderna skall hållas fullständigt åtskilda. Dispens får inte meddelas då fråga är om gränsöverskridande verksamhet.

Gällande rätt

Reglerna om skuldtäckning av de försäkringstekniska avsättningarna i försäkringsbolag finns i 7 kap. 9 § FRL, vari stadgas att ett försäkringsbolag som driver direkt försäkringsrörelse skall ha tillgångar till ett belopp som svarar mot de försäkringstekniska avsättningarna för egen räkning med tillägg av depositioner av en återförsäkringsgivare. Med begreppet försäkringstekniska avsättningar för egen räkning avses ett nettobelopp bestående av de försäkringstekniska avsättningarna inklusive mottagen återförsäkring minskat med avgiven återförsäkring. Tillgångarna som svarar mot de försäkringstekniska avsättningarna benämns skuldtäckningstillgångar och de övriga tillgångarna kallas för fria tillgångar. Skuldtäckningstillgångarna skall placeras i enlighet med reglerna i 7 kap. 9 a-10 e, 13 och 29 §§. I FRL saknas för närvarande möjlighet till dispens från det gällande skuldtäckningskravet.

För understödsföreningarnas vidkommande finns bestämmelserna om skuldtäckning i 23, 24 och 24 a §§ UFL. Enligt 23 § skall överskott i verksamheten till ett belopp på upp till sex femtedelar av premiereserven överföras till en försäkringsfond. Om tillgångarna i försäkringsfonden inte är tillräckliga för att täcka premiereserven skall Finansinspektionen enligt 71 § UFL förelägga understödsföreningen att vidta de åtgärder som behövs för rättelse. Ett belopp som motsvarar försäkringsfonden samt understödsföreningens övriga skulder skall enligt 24 § redovisas i vissa specificerade tillgångsslag. Enligt 24 a § får en understödsförening efter tillstånd av Finansinspektionen i stället för de ordinarie reglerna om kapitalplacering i 24 § UFL tillämpa de regler i 7 kap. 9 a–10 g §§ FRL som gäller för försäkringsbolagen. Reglerna i 23 § UFL om storleken på försäkringsfonden skall dock fortfarande gälla, vilket innebär att understödsföreningarna efter Finansinspektionens medgivande kan få omfattas av samma placeringsregler som livförsäkringsbolagen men att de alltjämt måste skuldtäcka ett belopp som är 20 procent högre än de försäkringstekniska avsättningarna.

Utredningens bedömning

Direktivets krav om att ett tjänstepensionsinstitut alltid skall inneha tillräckliga tillgångar som motsvarar de tekniska avsättningarna är uppfyllda i gällande rätt för livförsäkringsbolag. Kravet på att dessa tillgångar också skall vara lämpliga för skuldtäckning diskuteras i samband med förslaget till nya investeringsregler som redovisas i avsnitt 6.12.

Bestämmelserna om kapitalplacering i UFL innebär inte att understödsföreningar omfattas av krav om att skuldtäckningstillgångarna skall vara tillräckliga, endast att om understödsföreningen innehar tillgångar som motsvarar upp till sex femtedelar av tekniska avsättningar så skall dessa vara registrerade som skuldtäckningstillgångar. Även om Finansinspektionen skall ingripa med stöd av tillsynsregeln i 71 § om tillgångarna i försäkringsfonden inte är tillräckliga för att täcka premiereserven saknas ett uttryckligt krav på skuldtäckning. Bestämmelserna om fondbildning i 23 § UFL bör därför inte gälla för tjänstepensionskassor. Understödsföreningar som meddelar tjänstepensionsförsäkring bör i stället omfattas av samma regler om skuldtäckning av försäkringstekniska avsättningar som gäller för livförsäkringsbolag.

Möjligheten till undantag om tillräckliga tillgångar för att täcka de försäkringstekniska avsättningarna bör inte utnyttjas. Förmånsrätten i skuldtäckningstillgångarna utgör en grundtrygghet för försäkringstagarna i ett livförsäkringsbolag, vilket gör att det måste finnas mycket goda skäl för en generell möjlighet till undantag. Sådana skäl har utredningen inte funnit. Utredningen ser vidare inget praktiskt behov att utnyttja möjligheten till undantag. Finansinspektionens gällande praxis ifråga om tillfällig avvikelse från placeringsreglerna bedöms ge upphov till tillräcklig flexibilitet i samband med skuldtäckningen.

Pensionsstiftelser skall inte träffas av bestämmelser rörande skuldtäckning av tekniska avsättningar då pensionsstiftelser inte får lämna pensionsutfästelser och därmed inte gör avsättningar.

6.12 Investeringsregler

Utredningens förslag: Tjänstepensionskassornas och pensionsstiftelsernas samtliga tillgångar samt de tillgångar som hänförs till tjänstepensionsverksamhet i livförsäkringsbolag skall place-

ras i lämpliga tillgångsslag enligt aktsamhetsprincipen.

Investeringar i ett uppdragsgivande företag får inte överstiga fem procent av tillgångarna. De samlade investeringarna i en grupp med inbördes anknytning, vari ett uppdragsgivande företag ingår, får inte överstiga tio procent av tillgångarna. Upplåning skall få ske endast för att tillgodose tillfälliga likviditetsbehov eller för att uppfylla kraven om en tillräcklig kapitalbas.

För tillgångar som svarar mot försäkringstekniska avsättningar i verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring i livförsäkringsbolag och tjänstepensionskassor skall gälla att högst 30 procent får vara investerade på icke reglerade marknader samt att högst 30 procent får vara investerade i tillgångar realiserbara i andra valutor än dem som åtagandena är betalbara i. Dessa bestämmelser skall ersätta gällande placeringsregler om tillåtna tillgångsslag och tillgångslimiter.

Optioner och terminskontrakt eller andra liknande finansiella instrument skall få användas även för skuldtäckning för att sänka den finansiella risken i verksamhet avseende tjänstepension och för att effektivisera förvaltningen av de tillgångar som hör till denna verksamhet.

En tjänstepensionskassas stadgar skall inte längre ange hur medel skall placeras.

Direktivets bestämmelser

I artikel 18 föreskrivs att ett tjänstepensionsinstitut skall investera sina tillgångar i enlighet med den övergripande aktsamhetsprincipen. Utifrån denna princip föreskrivs en samling kvalitativa samt ett fåtal kvantitativa investeringsregler. Se närmare beskrivning av aktsamhetsprincipen i kapitel 5.

Vid en eventuell intressekonflikt skall investeringarna uteslutande ske med utgångspunkt i vad som bäst gagnar medlemmarnas och förmånstagarnas intressen. Tillgångarna skall investeras på ett sätt som tillförsäkrar säkerhet, kvalitet, likviditet och god avkastning för den samlade portföljen.

Ytterligare krav uppställs om tillgångarna skall täcka de tekniska avsättningarna. Tillgångarna skall därvid investeras på ett sätt som är anpassat till de förväntade framtida pensionsförmånernas typ och varaktighet, dvs. i enlighet med den s.k. matchningsprincipen.

Direktivet föreskriver vidare att tillgångarna till övervägande del skall investeras på reglerade marknader, att det skall vara möjligt att investera i derivatinstrument, att tillgångarna skall vara diversifierade på lämpligt sätt och att investeringar i uppdragsgivande företag respektive i företag som tillhör samma grupp som uppdragsgivande företag med inbördes anknytning, inte får överstiga fem procent respektive tio procent av den samlade portföljen. Vad som förstås med uppdragsgivande företag framgår av artikel 6.

Beträffande de två sistnämnda kraven har medlemsstaterna möjlighet att välja att underlåta att tillämpa dessa på investeringar i statsobligationer. En medlemsstat har enligt artikel 22.4 möjlighet att skjuta upp tillämpningen av nämnda fem- respektive tioprocentsregel till den 23 september 2010.

Tjänstepensionsinstitut får inte ta upp lån eller ställa säkerhet på tredje parts vägnar, men medlemsstaterna får tillåta instituten att ta upp lån under en begränsad period om upplåningen syftar till att tillgodose likviditetsbehov. Medlemsstaterna är enligt direktivet förhindrade att uppställa krav att ett tjänstepensionsinstitut skall investera i särskilda typer av tillgångar. Inte heller får krävas att ett instituts investeringsbeslut skall vara villkorat av förhandsgodkännande eller systematisk anmälan.

Om det är motiverat av aktsamhetsskäl får det för ett tjänstepensionsinstitut uppställas mer detaljerade föreskrifter om investeringar. I sammanhanget hänvisas till reglerna för livförsäkringsbolag. Om inte aktsamhetsskäl föranleder annat får ett tjänstepensionsinstitut inte hindras

− att investera upp till 70 procent av de tillgångar som motsvarar

de tekniska avsättningarna i aktier eller andra överlåtbara värdepapper som kan jämställas med aktier och företagsobligationer som är föremål för handel på reglerade marknader,

− att investera upp till 30 procent av de tillgångar som motsvarar

de tekniska avsättningarna i tillgångar denominerade i andra valutor än dem som åtagandena är uttryckta i, eller

− att investera på riskkapitalmarknader.

Vid gränsöverskridande verksamhet får en värdmedlemsstat kräva att vissa särskilt angivna begränsningsregler skall gälla ett utländskt instituts verksamhet i värdlandet, förutsatt att samma eller strängare regler gäller för hemlandets institut. Följande regler, vilka gäller tillgångarna i den gränsöverskridande verksamheten, får tillämpas av värdmedlemsstaten:

Institutet får inte investera mer än − 30 procent i värdepapper och skuldförbindelser som inte är

föremål för handel på reglerade marknader, − 5 procent respektive 10 procent i värdepapper utgivna av

samma emittent respektive samma grupp emittenter med

inbördes anknytning, − 30 procent i tillgångar uttryckta i andra valutor än dem

åtagandena är uttryckta i.

Gällande rätt

Placeringsreglerna i FRL har sin grund i EG-rätten och tillkom år 1995 i samband med att den tredje generationens försäkringsdirektiv implementerades i svensk rätt. De allmänna och grundläggande bestämmelserna om hur skuldtäckningstillgångarna i försäkringsrörelse skall placeras finns i 7 kap. 9 a § FRL. Dessa kvalitativa regler föreskriver att skuldtäckningstillgångarna skall vara lämpligt diversifierade, matchade mot bolagets försäkringsåtaganden samt placerade så att den förväntade avkastningen är tillräcklig.

I de därefter följande stadgandena uppställs de begränsningar som gäller för förvaltning av kapital som motsvarar de försäkringstekniska avsättningarna såvitt avser godkända tillgångsslag (10 §), investeringar i dotterbolag (10 a §), hur stor andel som får placeras i varje enskilt tillgångsslag (10 b §), hur stor del av skuldtäckningstillgångarna som får härröra från samme utgivare (10 c §), tillgångarnas lokalisering (10 d §), samt tillåten valutarisk (10 e §). För villkorad återbäring och fondförsäkring där försäkringstagarna bär den finansiella risken gäller endast en särskild regel om att tillgångarna skall placeras på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till åtagandets karaktär (13 §).

Utöver placeringsreglerna för skuldtäckningstillgångarna föreskriver den allmänna stabilitetsprincipen i 1 kap. 1 a § FRL att försäkringsrörelse skall bedrivas med en för rörelsens omfattning och

beskaffenhet tillfredsställande likviditet och kontroll över placeringsrisker så att åtagandena kan fullgöras.

För understödsföreningarnas del återfinns placeringsreglerna i 24 § UFL och 24 a § UFL. De huvudsakliga reglerna om understödsföreningarnas kapitalplacering finns i 24 § UFL där det stadgas att ett belopp som täcker summan av dels försäkringsfonder, dels föreningens övriga skulder skall redovisas i vissa slag av tillgångar. Det är i första hand fråga om obligationer, fordringar hos riksbanken eller annan svensk bank samt fordringar mot säkerhet av panträtt i fast egendom. Vidare innehåller 24 § regler om hur de tillåtna tillgångsslagen skall värderas. Föreningarna har möjlighet att placera medel motsvarande en femtedel av försäkringsfonden i andra tillgångsslag än vad som räknas upp i 24 §. Placeringen får dock inte göras i aktier eller värdepappersfonder.

Bestämmelserna i 24 § UFL gäller alltså endast för medel som svarar mot försäkringsfonder och de egentliga skulderna. Beträffande övriga medel har föreningarna frihet att själva välja placeringsform. Enligt 11 § andra stycket 13 UFL skall dock i stadgarna alltid anges hur dessa medel skall placeras.

Enligt 24 a § UFL får en understödsförening efter tillstånd av Finansinspektionen i stället för de ordinarie placeringsreglerna i 24 § UFL tillämpa de placeringsregler som gäller för försäkringsbolagen enligt 7 kap. 9 a–10 g §§ FRL. I samband med att försäkringsbolagens placeringsregler harmoniserades med EG-rätten uttalades i lagförarbetena att det vore olyckligt om understödsföreningarna till följd av ändringarna i FRL skulle komma att verka under sämre konkurrensförhållanden än försäkringsbolagen, se prop. 1994/95:184 s. 146 f. Som en följd av detta infördes valmöjligheten i 24 a § UFL.

Placeringsreglerna för pensionsstiftelserna finns i 10 a § tryggandelagen, vari föreskrivs att stiftelsens förmögenhet skall vara placerad på ett nöjaktigt sätt samt att stiftelsens medel inte får användas för annat än pensionsstiftelsens ändamål. En pensionsstiftelse får enligt 11 § tryggandelagen inte utan tillsynsmyndighetens godkännande äga aktier i det bolag som grundat stiftelsen eller i ett bolag som ingår i samma koncern.

För pensionsstiftelser som hör till ett kreditinstitut – dvs. bank eller kreditmarknadsföretag – finns särskilda bestämmelser om placering i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse som gäller utöver reglerna i tryggandelagen. I 13 kap. 15 § stadgas att det åligger Finansinspektionen att se till att pensionsstiftelsens till-

gångar är placerade på ett sätt som bereder skälig säkerhet. Vid den bedömningen skall stiftelsens ändamål beaktas och hänsyn tas till vad som förskrivs i lagen om bank- och finansieringsrörelse om placering av ett kreditinstituts medel.

Livförsäkringsbolag har enligt 5 kap. 1 § FRL möjlighet att ta upp penninglån om upplåningen syftar till att effektivisera kapitalförvaltningen eller om den på annat sätt är motiverad av den bedrivna försäkringsrörelsen, dock under förutsättning att den samlade upplåningen är av ringa betydelse med hänsyn till rörelsens omfattning och kapitalbasens storlek.

Det saknas för närvarande särskilda låneregler för understödsföreningar och pensionsstiftelser. Frågan om möjligheterna för en pensionsstiftelse att i visst fall ta upp lån har dock behandlats i rättspraxis, se RÅ 1980 2:72.

Utredningens bedömning

De regler som begränsar hur tillgångarna kan placeras har avgörande betydelse för ett försäkringsinstituts möjlighet att hantera risk och för vilken avkastning som kan förväntas. Investeringsregler kan delas in i sådana som begränsar vilka tillgångsslag som får placeras i (tillåtna tillgångsslag), hur mycket som får placeras i varje enskilt tillgångsslag (tillgångslimiter) och hur stora placeringar som får ske i en enskild tillgång (enhandslimiter). Samtliga dessa regler kan vara av antingen kvalitativ eller kvantitativ art.

Mot en kvalitativ reglering

Tjänstepensionsdirektivet, vilket kan ses som ett första steg mot en mer riskrelaterad och processinriktad reglering för alla finansiella företag inom EU, förordar en kvalitativ reglering byggd på aktsamhetsprincipen i kombination med ett fåtal kvantitativa placeringsregler. I direktivet ställs det därutöver upp uttryckliga gränser för hur restriktiva tillgångslimiter medlemslandet tillåts bestämma (s.k. golvregler).

Grundansatsen i tjänstepensionsdirektivet skiljer sig därmed från det kvantitativa synsätt som det konsoliderade livförsäkringsdirektivet i huvudsak ger uttryck för. I livförsäkringsdirektivet är

förhållandet mellan kvalitativa och kvantitativa regler snarast det omvända; där uppställs relativt omfattande bestämmelser av detaljkaraktär som komplement till kortfattade kvalitativa bestämmelser. I Sverige har lagstiftaren dessutom utnyttjat möjligheten att ställa upp mer långtgående tillgångslimiter för skuldtäckningstillgångarna än de bestämmelser som återfinns i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet.

Syftet med den omfattande kvantitativa regleringen har varit att skydda försäkringstagarna genom att begränsa risken i försäkringsinstitutens placeringsportföljer. Risktagandet lämnas dock inte oreglerat genom att tjänstepensionsdirektivet begränsar möjligheterna till en kvantitativ reglering. I stället för detaljerade kvantitativa begränsningar i lag innebär bestämmelserna i tjänstepensionsdirektivet att instituten själva skall sätta begränsningar för placeringsverksamheten genom att utarbeta placeringsriktlinjer.

Investeringsreglerna i direktivet kan ses som ett uttryck för att detaljerade kvantitativa regler inte längre anses utgöra ett effektivt sätt att begränsa risktagandet. I stället uppnås enligt aktsamhetsprincipen en lämplig begränsning av risktagandet effektivast genom att regleringen tar sikte på hur och enligt vilka kriterier investeringsbeslut fattas. Eftersom det enskilda försäkringsinstitutets situation måste beaktas utesluts en statisk reglering som ställer upp omfattande generella begränsningar för alla institut under alla ekonomiska förhållanden.

Ett annat problem med ett alltför detaljerat kvantitativt regelverk är att de begränsningsregler som ställs upp riskerar att felaktigt tolkas som den risknivå som lagstiftaren anser vara acceptabel. Denna del av regelverket riskerar då avleda uppmärksamheten ifrån de centrala kvalitativa bestämmelserna som egentligen utgör kärnan i regleringen. Med en kvalitativ, aktsamhetsbaserad, reglering tvingas försäkringsinstituten själva ta ansvar för att de beslut som tas är väl underbyggda.

Tillämpningsområde

Nästan samtliga tvingande investeringsregler som uppställs i direktivet, kvalitativa såväl som kvantitativa, omfattar tjänstepensionsinstitutens samlade tillgångar, dvs. både skuldtäckningstillgångar och fria tillgångar. Undantaget är att direktivet anger särskilt att skuldtäckningstillgångarna skall placeras med hänsyn till de

åtaganden som de avser att täcka. När det gäller de regler, beskrivna i artikel 18.7, som värdlandet tillåts ställa upp för tjänstepensionsinstitut vid gränsöverskridande verksamhet så lämnas frågan om vilka tillgångar som i så fall skall träffas till det enskilda medlemslandet.

I FRL och UFL saknas generella begränsningar för de fria tillgångarnas placering. Med hänvisning till den allmänna stabilitetsprincipen i 1 kap. 1 a § FRL har Finansinspektionen dock möjlighet att ingripa mot placeringen av de fria tillgångarna. Dessutom omfattar placeringsriktlinjerna sedan den 1 juli 2004 samtliga tillgångar i livförsäkringsbolagen, se prop. 2003/04:109.

Som framgår av avsnitt 6.4 föreslår utredningen att Sverige skall utnyttja möjligheten att tillämpa direktivets bestämmelser på tillgångar och skulder som hänför sig till livförsäkringsbolagens tjänstepensionsverksamhet. Med sådana tillgångar och skulder skall avses de försäkringstekniska avsättningarna för tjänstepensionsförsäkringar samt motsvarande skuldtäckningstillgångar. Detta innebär att direktivets bestämmelser om placeringsregler endast kommer att gälla dessa skuldtäckningstillgångar för livförsäkringsbolagen. Understödsföreningar som meddelar tjänstepensionsförsäkring är tjänstepensionsinstitut och omfattas därmed av samtliga förslag till placeringsregler som presenteras nedan. Stiftelserna skall endast träffas av de föreslagna reglerna som gäller samtliga tillgångar då de inte får göra några pensionsutfästelser och därför inte har försäkringstekniska avsättningar eller skuldtäckningstillgångar.

Lämpliga tillgångar

Som framgår av det ovan sagda är utgångspunkten för tjänstepensionsdirektivet att det skall ställas kvalitativa krav på vilka tillgångsslag som skall vara tillåtna att placeras i. Ett tjänstepensionsinstituts samtliga tillgångar skall placeras i tillgångsslag som är lämpliga i enlighet med aktsamhetsprincipen. En uttrycklig katalog över vilka tillgångsslag som är tillåtna anses varken vara behövlig eller önskvärd. När det gäller tillsynen av att lämplighetskraven är uppfyllda måste en bedömning göras i det enskilda fallet utifrån tjänstepensionsinstitutets specifika situation. Det blir då viktigt att ta hänsyn till om det är skuldtäckningstillgångarna eller de fria tillgångarna som berörs.

Utgångspunkten för lämplighetsbedömningen bör vara tillgångsslagets avkastning och risk, samt, särskilt vad gäller skuldtäckningstillgångarna, relationen till de åtaganden som tillgångarna avser att täcka. När det gäller skuldtäckningstillgångarna blir alltså tillgångsslagets matchningsegenskaper central för bedömningen, tillsammans med att en tillfredsställande betalningsberedskap upprätthålls. Exempelvis bör inte en för hög andel av tillgångarna vara utsatt för en valutarisk som inte återspeglas i portföljen av åtaganden.

Tillgångarna skall enligt tjänstepensionsdirektivet till övervägande del investeras på reglerade finansiella marknader. Denna regel gäller för den samlade portföljen och kan motiveras av att onoterade tillgångar inte alltid uppfyller de uppställda kraven om tillfredsställande likviditet, samt möjlighet till genomlysning. En bedömning måste ske från fall till fall om tillgångens likviditet är tillfredsställande i förhållande till åtagandenas karaktär samt om det är möjligt att värdera tillgången på ett tillförlitligt sätt.

En aspekt som måste beaktas är att tillgångarna, enligt punkt 1 a i artikel 18 i direktivet, skall investeras på ett sätt som bäst gagnar medlemmarnas och förmånstagarnas intressen. Vid eventuella intressekonflikter skall medlemmarnas och förmånstagarnas intressen väga tyngst. Sådana intressekonflikter kan uppstå när investeringar sker i uppdragsgivande företag eller om ett tjänstepensionsinstitut ingår i finansiella koncerner och äger aktier och andelar i dotterbolag. Relationen mellan ett tjänstepensionsinstitut och ett uppdragsgivande företag begränsas i direktivet med en bestämmelse om att tjänstepensionsinstitut endast tillåts investera en viss andel av de samlade tillgångarna i det uppdragsgivande företaget.

När det gäller aktier och andelar i dotterbolag som främst innehas i organisatoriskt syfte bör en fördjupad bedömning ske om dessa är lämpliga som skuldtäckningstillgångar. Dessa aktier är oftast inte avsedda att avyttras, vilket måste ställas gentemot eventuella vinster av samordningsfördelar som kommer medlemmarna eller förmånstagarna till gagn. När det gäller en bedömning om tillgången därutöver är lämplig för skuldtäckning måste särskild vikt läggas vid osäkerheten vid tillgångens värde i en insolvenssituation, bland annat med hänsyn till den ”smittorisk” som finns inom en finansiell koncern i en krissituation.

Särskilt om derivat

En annan aspekt som bör tas in i lämplighetsbedömningen är huruvida tillgångsslagets riskegenskaper kan identifieras och ges ett innehåll som motiverar varför tillgången är lämplig att placera i. Denna bedömning blir till exempel avgörande för i viken utsträckning som ett särskilt derivatinstrument bör betraktas som ett lämpligt tillgångsslag. Enligt FRL och UFL är derivatinstrument inte uttryckligen tillåtna som skuldtäckningstillgångar. Däremot får de fria tillgångarna i ett försäkringsbolag placeras i derivatinstrument i det fall syftet är att sänka den finansiella risken och för att effektivisera förvaltningen av bolagets tillgångar. Enligt tjänstepensionsdirektivet däremot skall det vara möjligt att investera skuldtäckningstillgångar i derivatinstrument, förutsatt att de bidrar till att minska investeringsriskerna eller underlätta en effektiv förvaltning av portföljen. De måste då värderas med aktsamhet och tas med i värderingen av institutets tillgångar.

I enlighet med detta föreslår utredningen att optioner och terminskontrakt eller andra liknande finansiella instrument får användas för skuldtäckning för att sänka den finansiella risken i verksamhet avseende tjänstepension och för att effektivisera förvaltningen av de tillgångar som hör till denna rörelse. Genom att derivatinstrument tillåts för skuldtäckning för att sänka den finansiella risken i förvaltningen av tjänstepension kan derivatinstrument förbättra möjligheterna att matcha tillgångarna mot åtaganden och därigenom bidra till en effektiv portföljförvaltning. Derivatinstrument kan dock ta många olika former och bör inte betraktas som ett homogent tillgångsslag. En förutsättning för att ett derivatinstrument skall vara lämpligt som skuldtäckningstillgång bör också vara att instrumentet har en ekonomisk innebörd som motsvarar den hos en tillgång som också bedöms som lämplig för skuldtäckning, jfr Ds 1993:57 s. 91 ff.

Möjlighet till upplåning

De gällande begränsningarna i livförsäkringsbolagens upplåning har motiverats av att upplåningen inte får vara av sådan omfattning att gränsen mellan försäkringsverksamhet och annan finansiell affärsrörelse blir otydlig, men framförallt utifrån att åtagandena gentemot försäkringstagarna kan äventyras om upplåning används i

spekulativa syften, se prop. 1998/99:87 s. 258 ff. Med hänsyn till direktivets krav måste de nuvarande reglerna om försäkringsbolagens upplåning skärpas. Utredningen anser dock att möjligheten att tillåta tjänstepensionsinstitut att ta upp penninglån för att tillgodose tillfälliga likviditetsbehov bör utnyttjas. Institutet kan i vissa situationer undvika onödiga merkostnader genom tillfällig upplåning, vilket ligger i förmånstagarnas intresse. Livförsäkringsbolagen skall alltjämt enligt det konsoliderade livförsäkringsdirektivet ha möjlighet att räkna in förlagslån i kapitalbasen.

Sammanfattande bedömning

Många av de centrala begreppen i artikel 18 som baseras på aktsamhetsprincipen sammanfaller med gällande principer i svensk försäkringslagstiftning, såsom grundsatserna att tillgångarna, utifrån försäkringsverksamhetens beskaffenhet, skall vara tillräckligt likvida, lämpligt diversifierade och effektivt förvaltade. Övergången mot en mer kvalitativt inriktad reglering i enlighet med tjänstepensionsdirektivet innebär således inte någon dramatisk förändring i detta avseende, snarare att den konkretisering av grundläggande principer som katalogen av tillåtna tillgångsslag, samt detaljerade tillgångslimiter innebär inte anses vara ett tillräckligt flexibelt och effektivt regleringsinstrument.

Regleringen och tillsynen av tjänstepensionsinstitut skall i stället enligt aktsamhetsprincipen syfta till att kvalitetssäkra de processer i tjänstepensionsinstitut som leder fram till investeringsbeslut. Detta möjliggörs bl.a. genom krav på att tjänstepensionsinstitut skall utarbeta och till Finansinspektionen lämna in detaljerade skriftliga riktlinjer för placeringspolicyn, där metoder och processer för placeringsverksamheten skall beskrivas. Därmed klargörs att det är tjänstepensionsinstituten själva som har det yttersta ansvaret för att placeringarna sker med iakttagande av de kvalitativa reglerna som anges i lag, se vidare avsnitt 6.13.

Regleringen av ett tjänstepensionsinstituts samlade kapitalplaceringar och tillsynen därav skall som framgått vara kvalitativt inriktad i enlighet med aktsamhetsprincipen. Samtliga tillgångar som hänförs till tjänstepensionsverksamhet skall placeras på ett aktsamt sätt i lämpliga tillgångsslag utifrån vad som bäst gagnar förmånstagarnas intressen. Vidare får investeringar i det uppdragsgivande företaget inte överstiga fem procent av tillgångarna. De

samlade investeringarna i en grupp med inbördes anknytning vari ett uppdragsgivande företag ingår får inte överstiga tio procent av tillgångarna. Upplåning skall få ske endast för att tillgodose tillfälliga likviditetsbehov eller för att uppfylla kraven om en tillräcklig kapitalbas.

Placeringsreglerna i FRL som behandlar vilka tillgångar som får svara mot försäkringstekniska avsättningar samt tillgångslimiter i skuldtäckningstillgångar i 7 kap. 10 och 10 b §§ FRL är för detaljerade för att vara förenliga med tjänstepensionsdirektivets bestämmelser. Detta gäller även för placeringsreglerna i 24 § UFL. Dessa regler skall därför inte längre gälla för verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring.

De begränsningar som anges i artikel 18.7 i direktivet skall gälla för tillgångar som täcker tekniska avsättningar, med undantag av tillgångar som svarar mot avsättningar för villkorad återbäring och fondförsäkring. Det betyder att högst 30 procent av skuldtäckningstillgångarna får vara investerade på icke reglerade marknader, att högst 30 procent får vara investerade i tillgångar realiserbara i andra valutor än dem som åtagandena är betalbara i samt att de enhandslimiter som finns uppräknade i FRL alltjämt skall gälla för tjänstepensionsverksamhet.

Då de kvantitativa reglerna i artikel 18.7 är ett direkt utflöde av aktsamhetsprincipen skulle det kunna hävdas att de inte behöver uttryckas i lagtexten. Det kan inte sägas vara aktsamt att investera en stor del av tillgångarna i marknader med bristande genomlysning där värderingen av tillgångarna är osäker. Det är inte heller aktsamt att i för stor utsträckning utsätta försäkringstagarna för valutarisk som kan undvikas genom matchning mot åtagandena eller företagsspecifik risk som till låg kostnad är möjlig att diversifiera bort.

Utredningen anser emellertid att det är motiverat att införa vissa kvantitativa begränsningar. Det finns som framgår av avsnitt 6.4 inte särskilt starka skäl för att tjänstepensionsförsäkring och privat pensionsförsäkring skall omfattas av olika placeringsregler då produkterna, åtminstone vad gäller avgiftsbestämda försäkringar, i allt väsentligt är desamma. Detta skulle, i linje med ambitionen om en funktionellt inriktad reglering, tala för att införa så restriktiva kvantitativa gränser som direktivet tillåter, dvs. att utnyttja även golvreglerna i artikel 18.5.

Med stöd av argumenten mot en alltför rigid kvantitativ reglering och med beaktande av att tjänstepensionsdirektivet är ett första steg mot en kvalitativt inriktad reglering för alla försäkrings-

produkter och försäkringsinstitut menar utredningen att det finns skäl att gå längre i denna process och endast införa de gränser som enligt direktivet kan krävas av utländska pensionsinstitut. Enligt uppgift kommer sådana regler att införas i andra länder. Därmed skulle konkurrensneutralitet i fråga om investeringsregler gälla för svenska och utländska försäkringsinstitut. Placeringsutredningen föreslår i sitt slutbetänkande att tillgångslimiterna i FRL skall avskaffas i den utsträckning det är möjligt i förhållande till det konsoliderade livförsäkringsdirektivet, se SOU 2003:84 s. 96 ff. Detta skulle innebära att endast gränser för just investeringar i oreglerade marknader, investeringar i tillgångar som inte är valutamatchade och investeringar i samma företag skulle kvarstå, om än med något mer restriktiva procentsatser än de här föreslagna. Om Placeringsutredningens förslag får gehör skulle således regleringen av likartade försäkringsprodukter, såvida de kvantitativa reglerna i artikel 18.7 införs för tjänstepensionsförsäkring, kunna harmoniseras. I den fortsatta beredningen av placeringsregler för livförsäkringsbolag bör detta eftersträvas.

Investeringsgränserna för skuldtäckningstillgångarna som här föreslås skall ses som absoluta maximigränser, framför allt vad gäller 30-procentsgränserna för investeringar på oreglerade marknader och i omatchade tillgångar. Då tillsynen enligt aktsamhetsprincipen skall vara förebyggande och inriktad på de individuella institutens processer för riskhantering kommer sannolikt Finansinspektionen att behöva ingripa långt innan dessa nivåer blir aktuella.

De föreslagna investeringsreglerna skall gälla för understödsföreningar som meddelar tjänstepension samt för de skuldtäckningstillgångar hos livförsäkringsbolagen som motsvarar de försäkringstekniska avsättningarna för tjänstepension. Tjänstepensionskassorna kommer således till skillnad från livförsäkringsbolagen att omfattas av vissa investeringsregler på fria tillgångar. Skillnaden i reglering är som beskrivits ovan en effekt av separationskravet av livförsäkringsbolagens tjänstepensionsverksamhet. Denna skillnad torde dock inte behöva vara så betydande i praktiken. Avgörande för bedömningen av huruvida en investering är utförd på ett aktsamt sätt är om processen som ligger bakom investeringsbeslutet håller tillräckligt hög kvalitet, dvs. om investeringsbeslutet är en följd av en väl utarbetad investeringsstrategi och om förvaltaren är omsorgsfull och skicklig och ställer förmånstagarnas intressen främst. Om dessa krav ställs på livförsäkringsbolagens

placering av skuldtäckningstillgångar kommer de sannolikt också att vara uppfyllda för hela placeringsportföljen. Det finns inte någon anledning för livförsäkringsbolaget att inte använda de utarbetade beslutsprocesserna och metoderna för att mäta placeringsrisker då bolaget placerar de fria tillgångarna. Dessutom skall metoderna för riskhantering beskrivas i det av institutet utarbetade placeringsriktlinjerna som omfattar hela placeringsportföljen, vilket ger Finansinspektionen möjlighet att ingripa i enlighet med stabilitetsprincipen om placeringen av fria tillgångar inte anses vara tillfredsställande.

Gränsen för investeringar i uppdragsgivande företag som för tjänstepensionskassor gäller även för fria tillgångar innebär en mer påtaglig regleringsskillnad mellan instituten. Denna regel är dock mer relevant för tjänstepensionskassor då dessa institut är slutna föreningar och vanligtvis har få uppdragsgivande företag vilket gör att risken för intressekonflikter av den typ regeln syftar till att förhindra är större än i livförsäkringsbolag som har ett stort antal företagskunder.

Stiftelserna skall endast träffas av de föreslagna reglerna om aktsamhet och begränsningarna i enhandsengagemang i uppdragsgivande företag som gäller samtliga tillgångar. Stiftelser är inte försäkringsinstitut; de får inte göra några pensionsutfästelser och har därför inga försäkringstekniska avsättningar eller skuldtäckningstillgångar. De kan således inte beröras av de placeringsregler som avser tillgångar som svarar mot försäkringstekniska avsättningar. Detta gör att det inte är möjligt att ha en identisk placeringsreglering av pensionsstiftelser och försäkringsinstitut så länge som det ställs högre krav på skuldtäckningstillgångarna än på de fria tillgångarna. I valet mellan att införa mer restriktiva regler än för andra tjänstepensionsinstitut och att så långt som möjligt bibehålla pensionsstiftelsernas mer liberala placeringsregler synes det naturligt att välja det sistnämnda då det i denna form av tryggande är arbetsgivaren själv som ansvarar för pensionsutfästelserna.

Som framgår av ovanstående skall pensionsstiftelser som hör till bank och kreditmarknadsföretag i sin placeringsverksamhet följa reglerna i lagen om bank- och finansieringsrörelse. Dessa regler, som är harmoniserade med EG:s regler, står inte i strid med de placeringsregler som här föreslås gälla för pensionsstiftelser, utan kan ses som kompletterande regler för stiftelser som tryggar pensioner i kreditinstitut.

Det har varken från branschen eller från tillsynsmyndigheterna framförts att ett införande av reglerna i artikel 18.1 f om investeringar i ett uppdragsgivande företag skulle medföra övergångsproblem. Utredningen har med hänsyn härtill inte funnit skäl att utnyttja möjligheten i artikel 22.4 att skjuta på tillämpningen av de investeringsreglerna.

Direktivets förbud mot förhandsgodkännande och systematisk anmälan av investeringsbeslut får till följd att en tjänstepensionskassas stadgar i fortsättningen inte skall ange hur medel skall placeras. Varje stadgeändring måste nämligen enligt nuvarande ordning godkännas av Finansinspektionen innan den får verkställas. En tjänstepensionskassas interna placeringsregler skall i stället tas in i särskiljda placeringsregler, se nästa avsnitt.

6.13 Riktlinjer för placeringsverksamheten

Utredningens förslag: Tjänstepensionskassor och pensionsstiftelser skall vara skyldiga att upprätta placeringsriktlinjer. Ansvaret för riktlinjerna skall åvila styrelsen.

Tjänstepensionsinstitut skall lämna in placeringsriktlinjer för tjänstepensionsverksamheten till tillsynsmyndigheten senast när de börjar användas och när de ändras. Till placeringsriktlinjerna skall fogas en analys av vad riktlinjerna väntas få för konsekvenser för institutet och de ersättningsberättigade.

Direktivets krav om att placeringsriktlinjerna skall innehålla uppgifter om metoder för att mäta placeringsrisker, processer för riskkontroll och den strategiska allokeringen av tillgångar i förhållande till pensionsåtagandenas art och varaktighet skall tillgodoses genom myndighetsföreskrifter.

Direktivets bestämmelser

Artikel 12 ålägger ett tjänstepensionsinstitut att utarbeta och minst vart tredje år följa upp skriftliga riktlinjer för placeringsverksamheten. Riktlinjerna skall i vart fall innehålla sådana uppgifter som metoder för att mäta placeringsrisker, processer för riskkontroll och den strategiska allokeringen av tillgångar i förhållande till pensionsåtagandenas art och varaktighet. Efter varje

väsentlig förändring av placeringspolicyn skall riktlinjerna ofördröjligen ses över.

Gällande rätt

Reglerna om placeringsriktlinjer för försäkringsbolag finns i 7 kap. 10 g § FRL, vari stadgas att försäkringsbolag skall upprätta och följa placeringsriktlinjer och att dessa skall innehålla principerna för placering av samtliga tillgångar, med särskild redovisning av principerna för placering av de tillgångar som används för skuldtäckning. Livförsäkringstagare och de som erbjuds att teckna en sådan försäkring skall enligt huvudregeln informeras om det huvudsakliga innehållet i riktlinjerna. Finansinspektionen har med stöd av bemyndigande utfärdat föreskrifter om försäkringsbolagens informationsskyldighet för försäkringsbolagen att under vissa förutsättningar lämna information till livförsäkringstagare, se avsnitt 6.9.

Tidigare omfattades endast skuldtäckningstillgångarna av reglerna om placeringsriktlinjer. Den 1 juli 2004 ändrades reglerna i 7 kap. 10 g § FRL, varvid placeringsriktlinjerna utvidgades till att omfatta samtliga tillgångar och inte bara sådant kapital som motsvarar de försäkringstekniska avsättningarna, dvs. skuldtäckningstillgångarna. Ändringen motiverades av att det av stabilitetsskäl och ur tillsynsperspektiv är viktigt med ett styrnings- och kontrollunderlag även för bolagets fria tillgångar, se prop. 2003/04:109 s. 49 och bet. 2003/04:FIU26.

Enligt 8 kap. 8 § FRL ankommer det på styrelsen att fastställa placeringsriktlinjerna. Styrelsen ansvarar också för att riktlinjerna följs och skall fortlöpande pröva om de behöver ändras. Finansinspektionen kan med stöd av 19 kap. 3 § FRL begära att få ta del av ett livförsäkringsbolags riktlinjer och har möjlighet att förelägga bolaget att vidta rättelse dels om riktlinjerna inte är tillfredsställande med hänsyn till rörelsens omfattning och beskaffenhet, dels om riktlinjerna överträds. Det finns dock inte något krav på en löpande anmälan av dessa på samma sätt som det finns för de försäkringstekniska riktlinjerna.

Understödsföreningar och pensionsstiftelser omfattas för närvarande inte av några bestämmelser om placeringsriktlinjer.

Utredningens bedömning

Till följd av direktivets bestämmelser måste för tjänstepensionskassor och pensionsstiftelser nu uppställas krav på upprättande av placeringsriktlinjer. Ansvaret för riktlinjerna bör liksom i livförsäkringsbolagen åvila styrelsen.

En mer kvalitativt inriktad investeringsreglering kommer som framgått av avsnitt 6.12 att ställa nya krav både på tillsynsmyndigheten och på tjänstepensionsinstituten. Instituten har själva ansvaret för att upprätta metoder för riskhantering och beslutsrutiner som säkerställer att placeringarna sker med iakttagande av de kvalitativa reglerna som anges i lag. Då nuvarande placeringsregler i FRL om tillåtna tillgångsslag och tillgångslimiter enligt förslaget inte kommer att gälla för tjänstepensionsverksamhet blir Finansinspektionens bedömning om lagöverträdelser mer komplex eftersom varje enskilt instituts situation och förutsättningar måste tas i beaktande.

Institutens egna placeringsriktlinjer kommer att få en central roll i den nya processinriktade tillsynen. Att utvärdera hur försäkringsbolagen hanterar de risker som följer av verksamheten ingår redan i dag i Finansinspektionens tillsyn. Övergången mot en mer kvalitativt inriktad, förebyggande reglering och tillsyn som följer av förslagen i avsnitt 6.12 förutsätter att Finansinspektionens utvärdering omfattar en granskning av institutens metoder och rutiner för att identifiera, mäta och hantera risker i placeringsportföljen i förhållande till åtagandenas typ och varaktighet, bolagets strategi för att upprätthålla skuldtäckningen, samt av institutet utformade konsekvensanalyser av investeringsbesluten.

För att underlätta den offentliga tillsynen föreslår utredningen att en anmälningsskyldighet för placeringsriktlinjer skall införas. Samma regler om inlämnande till Finansinspektionen som gäller för försäkringstekniska riktlinjer i livförsäkringsbolagen bör gälla för placeringsriktlinjer. Detta innebär att livförsäkringsbolagen och tjänstepensionskassorna skall inlämna placeringsriktlinjer för tjänstepensionsverksamheten till Finansinspektionen senast när de börjar användas och när de ändras. Motsvarande bör gälla pensionsstiftelserna. Till placeringsriktlinjerna skall fogas en analys av vad riktlinjerna väntas få för konsekvenser för institutet och de ersättningsberättigade. Instituten bör fortlöpande se över placeringsriktlinjerna.

Direktivets krav om att placeringsriktlinjerna skall innehålla uppgifter om metoder för att mäta placeringsrisker, processer för riskkontroll och den strategiska allokeringen av tillgångar i förhållande till pensionsåtagandenas art och varaktighet bör tillgodoses genom myndighetsföreskrifter om placeringsriktlinjerna och deras innehåll.

Frågor om tillsyn behandlas närmare i avsnitt 6.17, varvid även frågeställningen om tillsynen av att riktlinjerna för placeringsverksamheten efterlevs på ett korrekt sätt kan motivera att en och samma myndighet bör ha ansvaret behandlas. I avsnitt 6.9 har kravet på information om placeringsriktlinjer diskuterats.

6.14 Kapitalkrav

Utredningens förslag: Tjänstepensionskassor skall omfattas av samma regler om kapitalkrav, med undantag av bestämmelserna om garantibelopp, som för närvarande gäller för livförsäkringsbolag.

Direktivets bestämmelser

Enligt artikel 17 skall ett tjänstepensionsinstitut, som står för åtagandet att täcka en biometrisk risk eller garanterar en viss avkastning eller en viss förmånsnivå ständigt, som en buffert inneha kompletterande tillgångar utöver vad som motsvarar de tekniska avsättningarna. Storleken på de kompletterande tillgångarna skall återspegla typen av risk och tillgångssammansättningen avseende samtliga de pensionsplaner som institutet förvaltar. Vid beräkningen av den lägsta storleken på de kompletterande tillgångarna skall EG:s regler om solvensmarginal för livförsäkringsbolagen användas. Om det är berättigat av aktsamhetsskäl får mera detaljerade föreskrifter fastställas av medlemsstaterna.

Livförsäkringsbolagen omfattas inte av tjänstepensionsdirektivets bestämmelser om lagstadgat kapitalkrav då solvensreglerna i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet redan gäller för dessa institut.

Enligt artikel 22 får en medlemsstat skjuta upp tillämpningen av reglerna om kapitalkrav till den 23 september 2010. Gränsöver-

skridande verksamhet får dock inte bedrivas av ett institut som inte uppfyller kapitalkraven.

Gällande rätt

Reglerna om konsolideringskrav för livförsäkringsbolagen återfinns i 1 kap. 8 a § samt 7 kap. 22, 23 och 26 §§ FRL.

Enligt 1 kap. 8 a § FRL skall ett försäkringsbolag, utöver tillgångarna som motsvarar de försäkringstekniska avsättningarna, vid varje tidpunkt ha en tillräcklig kapitalbas. Kapitalbasen skall minst uppgå till en nivå som beräknats med utgångspunkt i verksamhetens art och omfattning, den s.k. solvensmarginalen. För livförsäkringsrörelse beräknas solvensmarginalen i allt väsentligt som fyra procent av de försäkringstekniska avsättningarna. Kapitalbasen får aldrig vara mindre än det s.k. garantibeloppet. Garantibeloppet skall som huvudregel enligt 7 kap. 26 § FRL minst uppgå till ett belopp som motsvarar tre miljoner euro. Finansinspektionen kan dock tillåta att garantibeloppet sätts ned med högst en fjärdedel om det handlar om ett ömsesidigt försäkringsbolag. Om kapitalbasen understiger solvensmarginalen eller garantibeloppet har Finansinspektionen befogenhet att vidta åtgärder.

I 7 kap. 22 § FRL finns bestämmelserna om vilka poster som kapitalbasen i en livförsäkringsrörelse får omfatta. Enligt huvudregeln ingår i kapitalbasen inbetalt aktiekapital eller inbetalt garantikapital, obeskattade reserver samt övrigt eget kapital med avdrag för fond för orealiserade vinster och utdelning. Finansinspektionen har getts möjlighet att låta kapitalbasen omfatta även andra poster.

Bestämmelserna om hur solvensmarginalen beräknas finns i 7 kap. 23 § FRL, vari bl.a. föreskrivs att underlaget för solvensmarginalen utgörs av samtliga försäkringstekniska avsättningar. Solvensmarginalens storlek är beroende av om det är försäkringsbolaget eller den enskilde försäkringstagaren som står den finansiella risken. Bestämmelserna innebär att solvensmarginalen kan sättas lägre i de fall då försäkringstagaren står risken.

I 7 a kap. FRL finns bestämmelser om gruppbaserat kapitalkrav.

Understödsföreningar omfattas för närvarande inte av något kapitalkrav. Inte heller för pensionsstiftelser gäller sådant krav.

Utredningens bedömning

Då bestämmelserna i UFL inte är anpassade till EG-rätten saknas bestämmelser om krav på konsolideringskapital för tjänstepensionskassorna. Utredningen föreslår att tjänstepensionskassor skall omfattas av samma regler om kapitalkrav som gäller för livförsäkringsbolag i dag. Bestämmelserna om garantibelopp bör dock inte gälla för tjänstepensionskassorna. Ett krav om att kapitalbasen minst skall uppgå till ett belopp som inte står i proportion till verksamhetens omfattning skulle vara onödigt betungande för tjänstepensionskassorna då dessa som framgår av kapitel 3 i regel är mindre institutioner än livförsäkringsbolag sett till förvaltat kapital. Reglerna i UFL om minsta tillåtna antal medlemmar borgar för att tjänstepensionskassorna inte blir så små att den aktuariella riskspridningen på skuldsidan hotas.

Det finns risk att de nya reglerna om kapitalkrav inte kommer att kunna uppfyllas direkt av vissa tjänstepensionskassor, varför möjligheten att införa övergångsregler bör utnyttjas.

Pensionsstiftelser skall enligt de inledande bestämmelserna i artikel 17 inte omfattas av reglerna om kapitalkrav, då det är det uppdragsgivande företaget och inte stiftelsen som gör pensionsutfästelsen.

6.15 Förvaltning och förvaring

Direktivets bestämmelser

I artikel 19 tillförsäkras tjänstepensionsinstituten rätten att anlita i annan medlemsstat etablerade och auktoriserade kapitalförvaltare eller förvaringsinstitut. En medlemsstat har enligt artikeln vidare rätt att föreskriva skyldighet att anlita förvaringsinstitut.

Utredningens bedömning

Redan nuvarande svenska lagstiftning möjliggör att auktoriserade kapitalförvaltare eller förvaringsinstitut från en annan medlemsstat anlitas av ett tjänstepensionsinstitut. Krav på anlitande av förvaringsinstitut saknas i svensk rätt för försäkringsbolag, tjänstepensionskassor och pensionsstiftelser och någon ny bestämmelse därom synes inte erforderlig. Direktivets här behandlade bestäm-

melser föranleder alltså inte några ändringar av den svenska lagstiftningen.

6.16 Gränsöverskridande verksamhet

Utredningens förslag: För svenska försäkringsbolag skall gälla ett delvis nytt anmälnings- och underrättelseförfarande vid deras verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring i andra EES-länder.

För svenska tjänstepensionskassor och pensionsstiftelser, för vilka det för närvarande helt saknas bestämmelser om verksamhet utomlands, införs ett formaliserat förfarande för gränsöverskridande tjänstepensionsverksamhet inom EES motsvarande det som skall gälla för försäkringsbolagen.

Ett i vissa avseenden nytt anmälnings- och underrättelseförfarande skall gälla också för EES-försäkringsgivare som avser att meddela tjänstepensionsförsäkringar i Sverige. Utländska institut som utan att vara EES-försäkringsgivare omfattas av tjänstepensionsdirektivet skall ha rätt att med stöd av tillstånd eller registrering i hemlandet bedriva gränsöverskridande verksamhet i Sverige. För dessa institut skall gälla i huvudsak samma regler som för EES-försäkringsgivare.

Direktivets bestämmelser

I artikel 20 fastslås principen om rätten att bedriva tjänstepensionsverksamhet över gränserna. Direktivet behandlar inte s.k. sekundäretablering, dvs. upprättande av en filial, agentur eller liknande driftställe i ett annat land. Sekundäretableringsrätt tillkommer dock försäkringsbolagen enligt det konsoliderade livförsäkringsdirektivet.

Medlemsstaterna skall enligt artikel 20.1 tillåta företag som är etablerade inom deras territorier att ge uppdrag åt tjänstepensionsinstitut som är godkända i andra medlemsstater. En medlemsstat skall även tillåta tjänstepensionsinstitut som är godkända inom det egna territoriet att åta sig uppdrag för företag som är etablerade inom andra medlemsstaters territorier.

Ett tjänstepensionsinstitut som önskar åta sig uppdrag för ett företag i ett annat medlemsland måste i enlighet med vad som

anges i artikel 9.5 godkännas i förväg av behörig myndighet i hemlandet. I övrigt räcker det emellertid att till den myndigheten göra en anmälan om avsikten att åta sig uppdrag i en annan medlemsstat, se artikel 20.2.

Anmälan skall enligt artikel 20.3 innehålla uppgifter om värdlandet, uppdragsgivaren och de viktigaste särdragen i den aktuella pensionsplanen.

När hemlandsmyndigheten har mottagit en anmälan om gränsöverskridande verksamhet skall den inom tre månader vidarebefordra anmälan till värdlandsmyndigheten och informera institutet därom, se artikel 20.4. Detta förutsätter dock att hemlandsmyndigheten inte har skäl att betvivla att institutets administrativa uppbyggnad, dess finansiella ställning eller dess lednings vandel och yrkesmässiga kvalifikationer eller erfarenhet på området är förenliga med den verksamhet som föreslås i värdmedlemsstaten.

Innan tjänstepensionsinstitutet startar sin gränsöverskridande verksamhet skall tillsynsmyndigheten i värdlandet, efter att ha mottagit anmälan enligt artikel 20.3, vid behov inom två månader underrätta hemlandsmyndigheten om gällande krav i social- och arbetsmarknadslagstiftningen samt om regler om placering av tillgångar och om information. Institutet skall få del av de uppgifterna genom hemlandets tillsynsmyndighet, se artikel 20.5. Föreskrifterna om att värdlandsmyndigheten skall underrätta hemlandsmyndigheten om relevanta bestämmelser i social- och arbetsmarknadslagstiftningen skall ses mot bakgrund av punkten 37 i preambeln, vari anges att ett tjänstepensionsinstituts gränsöverskridande verksamhet bör utövas i överensstämmelse med värdlandets social- och arbetsmarknadslagstiftning i den mån lagstiftningen är relevant för tjänstepensioner, såsom t.ex. avseende definitionen och utbetalningen av pensionsförmåner och villkoren för överföring av pensionsrättigheter. För tjänstepensionsinstitut som vill bedriva gränsöverskridande verksamhet i Sverige kommer det t.ex. att bli fråga om att iaktta kollektivavtalens föreskrifter.

Institutet får enligt artikel 20.6 påbörja förvaltningen av pensionsplanen i värdlandet så snart det mottagit underrättelse i enlighet med artikel 20.5. Skulle någon underrättelse inte ha skickats får verksamheten påbörjas efter den tidsfrist som anges i artikel 20.5, dvs. två månader efter att tillsynsmyndigheten i värdlandet mottagit meddelandet om gränsöverskridande verksamhet från hemlandsmyndigheten.

Tjänstepensionsinstitut som bedriver gränsöverskridande verksamhet skall enligt artikel 20.7 omfattas av samma informationskrav som värdlandet har uppställt för de inhemska tjänstepensionsinstituten i enlighet med artikel 11.

Tillsynsmyndigheten i värdmedlemsstaten skall enligt artikel 20.8 underrätta hemlandsmyndigheten om alla väsentliga ändringar av de krav i värdmedlemsstatens social- och arbetsmarknadslagstiftning som är relevanta på tjänstepensionsområdet och som har betydelse för tjänstepensionsinstitut som bedriver verksamhet i värdmedlemsstaten. Hemlandsmyndigheten skall vidare underrättas om sådana ändringar av gällande regler om placering av tillgångar och om information.

Värdlandsmyndighetens löpande tillsyn över det utländska institutet skall enligt artikel 20.9 vara begränsad till verksamhetens förenlighet med värdlandets krav i arbetsmarknads- och sociallagstiftning och med kraven i fråga om information enligt artikel 11. Om oegentligheter upptäcks vid denna tillsyn skall hemlandsmyndigheten underrättas och den myndigheten skall i samordning med värdlandsmyndigheten vidta erforderliga åtgärder mot institutet.

Om institutet ändå inte vidtar rättelse får värdlandsmyndigheten, efter att ha informerat hemlandsmyndigheten, vidta lämpliga åtgärder enligt artikel 20.10. Om det är strikt nödvändigt får värdlandsmyndigheten hindra institutet från att bedriva verksamhet i värdlandet.

I artikel 21.1 anges att medlemsstaternas behöriga myndigheter skall ha ett nära samarbete för att underlätta tillsynen över tjänstepensionsinstitutens verksamhet.

Gällande rätt

Regleringen av svenska försäkringsbolags verksamhet i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) finns i 2 a kap. FRL. Regler om verksamhet i andra länder saknas däremot i UFL och tryggandelagen. Utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige regleras i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige (LUFV).

Svenska försäkringsbolag

Regler om sekundäretablering finns i 2 a kap. 1–3 §§ FRL. I 1 § stadgas att ett försäkringsbolag som avser att upprätta en filial, agentur eller annat liknande driftställe i ett annat EES-land skall underrätta Finansinspektionen.

Finansinspektionen skall enligt 2 § inom tre månader från det att inspektionen har tagit emot en sådan underrättelse meddela den behöriga myndigheten i det land där sekundäretableringen skall upprättas om underrättelsen. Detta förutsätter dock att inspektionen inte har skäl att ifrågasätta att bolagets organisation är ändamålsenlig, att den finansiella situationen är tillfredsställande med hänsyn till den planerade verksamhetens art och omfattning och att företrädaren för sekundäretableringen har tillräcklig kompetens och erfarenhet och i övrigt är lämpad att leda verksamheten vid sekundäretableringen. Inspektionen skall samtidigt som ett meddelande till den utländska myndigheten lämnas underrätta bolaget. Verksamheten vid sekundäretableringen får inledas två månader efter det att Finansinspektionen lämnat sitt meddelande. Om Finansinspektionen finner att förutsättningar för att upprätta en sekundäretablering inte föreligger, skall inspektionen meddela beslut härom inom tre månader från det att inspektionen tog emot underrättelsen enligt 1 §.

Om förhållandena skulle ändras sedan sekundäretableringen har upprättats, skall försäkringsbolaget enligt 3 § underrätta Finansinspektionen och den utländska behöriga myndigheten minst en månad innan ändringen genomförs.

Bestämmelserna om svenska försäkringsbolags gränsöverskridande verksamhet i ett annat land inom EES finns i 2 a kap. 4–6 §§ FRL. Med sådan verksamhet förstås att ett försäkringsbolag från Sverige eller från en sekundäretablering i ett annat EES-land meddelar försäkringar för risker belägna i eller åtaganden som skall fullgöras i ett tredje EES-land, och detta sker utan förmedling av en sekundäretablering i det landet.

Förutsättningen för att ett svenskt bolag skall få ägna sig åt gränsöverskridande verksamhet är enligt huvudregeln i 4 § första stycket att en underrättelse lämnas till Finansinspektionen.

Finansinspektionen skall enligt 5 § inom en månad från det att den mottagit en underrättelse enligt 4 § meddela tillsynsmyndigheten i det land där den gränsöverskridande verksamheten skall bedrivas om underrättelsen. Inspektionen skall samtidigt under-

rätta försäkringsbolaget om att meddelandet lämnats. Den gränsöverskridande verksamheten får inledas när Finansinspektionen underrättat bolaget. Finansinspektionen skall vägra att lämna ett meddelande till värdlandsmyndigheten i de fall inspektionen finner att förutsättningar saknas för att bedriva gränsöverskridande verksamhet. Ett sådant beslut skall fattas inom en månad från det att Finansinspektionen tog emot underrättelsen enligt 4 §.

Om något av de förhållanden som har angivits i en underrättelse skall ändras sedan den gränsöverskridande verksamheten inletts, skall enligt 6 § bestämmelserna i 4 och 5 §§ tillämpas.

Regler om tillsyn rörande ett svenskt försäkringsbolags verksamhet i ett annat EES-land finns i 19 kap. FRL. Enligt 1 § andra stycket skall Finansinspektionen i sin tillsynsverksamhet samarbeta med motsvarande utländska tillsynsmyndigheter i den utsträckning som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. Om ett försäkringsbolag driver verksamhet i ett annat land inom EES och bolaget inte rättar sig efter Finansinspektionens eller behörig utländsk myndighets anmodan om rättelse, skall inspektionen enligt 11 § femte stycket vidta de åtgärder som behövs för att förhindra fortsatta överträdelser.

Utländska försäkringsgivare

Bestämmelserna i 2 och 3 kap. LUFV reglerar EES-försäkringsgivares rätt att driva verksamhet i Sverige samt tillsyn över dem. Med EES-försäkringsgivare förstås utländsk försäkringsgivare vars hemland hör till EES och vars verksamhet inom EES står under finansiell tillsyn endast av den behöriga myndigheten i hemlandet.

En EES-försäkringsgivare, som i sitt hemland har tillstånd att driva försäkringsrörelse, har enligt 2 kap. 1 § LUFV rätt att bedriva verksamhet i Sverige från en sekundäretablering här i landet med början två månader efter det att Finansinspektionen underrättats av hemlandsmyndigheten eller genom gränsöverskridande verksamhet så snart hemlandsmyndigheten har underrättat Finansinspektionen.

Enligt 3 kap. 1 § LUFV är det hemlandsmyndigheten som ansvarar för den finansiella tillsynen av EES-försäkringsgivarens verksamhet i Sverige. Den finansiella tillsynen omfattar kontroll av solvens, försäkringstekniska avsättningar och skuldtäckning. För tillsynen av EES-försäkringsgivarens verksamhet i Sverige i övrigt svarar Finansinspektionen.

Finansinspektionen skall enligt 3 kap. 2 § LUFV, i samarbete med hemlandsmyndigheten, utöva tillsyn över att verksamheten bedrivs i enlighet med LUFV och andra författningar som reglerar försäkringsgivares näringsverksamhet. Finansinspektionen skall bistå hemlandsmyndigheten med behövliga uppgifter och skall i övrigt ha ett nära samarbete med den myndigheten.

En EES-försäkringsgivare som driver verksamhet här i landet skall till Finansinspektionen lämna de uppgifter om sin verksamhet som är nödvändiga för tillsynen. Vidare föreligger vid sekundäretablering skyldighet för försäkringsgivaren samt vissa särskilt angivna personer att hålla tillgångar, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för granskning, se 3 kap. 3 och 4 §§ LUFV.

Om en EES-försäkringsgivare överträder LUFV eller meddelade föreskrifter eller på annat sätt visar sig olämplig att driva verksamhet här i landet, får Finansinspektionen enligt 3 kap. 6 § LUFV förelägga försäkringsgivaren att vidta rättelse. Om föreläggandet inte följs skall Finansinspektionen underrätta tillsynsmyndigheten i försäkringsgivarens hemland.

Om rättelse ändå inte sker, får Finansinspektionen förbjuda försäkringsgivaren att fortsätta med sin marknadsföring och att ingå nya försäkringsavtal avseende åtaganden som skall fullföljas i Sverige. Innan ett förbud meddelas skall tillsynsmyndigheten i försäkringsgivarens hemland underrättas. I brådskande fall kan dock inspektionen besluta om förbud av verksamheten utan att underrättelse skett liksom att förordna ett ombud att på försäkringsgivarens vägnar ta emot stämning och i övrigt företräda försäkringsgivaren såvitt avser redan meddelade försäkringar.

Om tillsynsmyndigheten i EES-försäkringsgivarens hemland inskränker försäkringsgivarens förfoganderätt över sina tillgångar, skall Finansinspektionen enligt 3 kap. 7 § LUFV på begäran av den andra tillsynsmyndigheten vidta motsvarande åtgärder i fråga om de tillgångar som försäkringsgivaren har i Sverige. Om tillsynsmyndigheten i försäkringsgivarens hemland har beslutat att försäkringsgivaren inte får fortsätta sin marknadsföring eller ingå nya försäkringsavtal eller att inskränka försäkringsgivarens rätt att förfoga över sina tillgångar, skall Finansinspektionen biträda hemlandsmyndigheten vid verkställighet av beslutet.

Finansinspektionen skall vidta de åtgärder som behövs för att hindra att en EES-försäkringsgivare fortsätter sin verksamhet eller inleder ny verksamhet här i landet efter att tillsynsmyndigheten i försäkringsgivarens hemland har meddelat beslut om att försäk-

ringsgivaren inte längre får driva verksamhet i Sverige. På begäran av och i samarbete med tillsynsmyndigheten i försäkringsgivarens hemland skall Finansinspektionen förbjuda försäkringsgivaren eller begränsa dennes rätt att förfoga över sina tillgångar, förbjuda fortsatt marknadsföring eller förbjuda försäkringsgivaren att ingå nya försäkringsavtal. I övrigt skall Finansinspektionen vidta de åtgärder som behövs till skydd för de försäkrades intressen. Inspektionen skall också biträda hemlandsmyndigheten vid avvecklingen av försäkringsgivarens verksamhet i Sverige, se 3 kap. 9 § LUFV.

I 8 kap. 1 a § LUFV finns regler om information som svarar mot bestämmelserna i 1 kap. 1 a § FRL.

10 kap. 3 § LUFV innehåller bestämmelser som ger Finansinspektionen möjlighet att ingripa mot otillåten försäkringsverksamhet.

Utredningens bedömning

Svenska tjänstepensionsinstitut

Som framgått av det föregående innehåller tjänstepensionsdirektivet inte bestämmelser om tjänstepensionsverksamhet vid en sekundäretablering, dvs. en filial, agentur eller liknande fast driftställe i ett annat land. Med hänsyn till att försäkringsbolagen efter koncession i hemlandet har rätt till sådan etablering enligt EGreglerna på livförsäkringsområdet, bör tjänstepensionsdirektivets regler ändå tillämpas för verksamhet vid en sekundäretablering. Man får då gemensamma förfaranderegler för all svensk tjänstepensionsverksamhet i andra EES-länder.

Direktivets artikel 20.1 om att ett nationellt tjänstepensionsinstitut skall tillåtas att verka gränsöverskridande i andra medlemsstater är för försäkringsbolagens del redan tillgodosedd genom bestämmelserna i 2 a kap. FRL.

Inte heller artikel 20.2 föranleder någon lagändring. Kravet på godkännande i förväg av den nationella tillsynsmyndigheten är nämligen för försäkringsbolagen uppfyllt genom bestämmelserna om koncession, se avsnitt 6.7. Regler om underrättelseförfarande finns i 2 a kap. 1 och 4 §§ FRL som motsvarar direktivets föreskrifter om anmälan. Uppgift om de länder där bolaget är verksamt är tillgängliga hos Finansinspektionen. Även kravet därom i artikel 9.5 är därmed tillgodosett.

Föreskrifterna i artikel 20.3 om vilka uppgifter en anmälan skall innehålla kräver att bestämmelserna om underrättelse i FRL kompletteras med krav på uppgifter om det uppdragsgivande företaget och det huvudsakliga innehållet i pensionsplanen.

Kravet i artikel 20.4 om att anmälan inom tre månader skall vidarebefordras till värdlandsmyndigheten liksom att tjänstepensionsinstitutet skall informeras kräver lagändring.

För den gränsöverskridande verksamheten får slås fast att ett vidarebefordrande av en anmälan förutsätter att Finansinspektionen inte har skäl att betvivla att institutets administrativa uppbyggnad, dess finansiella ställning eller dess lednings vandel och yrkesmässiga kvalifikationer eller erfarenhet på området är förenliga med den verksamhet som föreslås i värdmedlemsstaten.

Även föreskrifterna i artikel 20.5 om att hemlandsmyndigheten skall vidarebefordra uppgifter om utländsk rätt till tjänstepensionsinstitutet kräver nya regler med motsvarande innehåll.

Tidsfristerna i artikel 20.6 som anger när ett tjänstepensionsinstitut får inleda sin verksamhet, kräver också nya föreskrifter. Därvid kan anmärkas att direktivet saknar bestämmelser om förfarandet när ett institut avser att ändra sin verksamhet. I avsaknad av sådana bestämmelser bör man falla tillbaka på förfarandereglerna vid ändrade förhållanden i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet, vilka redan gäller för svenska försäkringsbolag.

Artikel 20.9 och 20.10 tar huvudsakligen sikte på värdlandsmyndigheten och de uppgifter som ankommer på den myndigheten. Föreskrifterna om att det ankommer på hemlandsmyndigheten att vidta erforderliga åtgärder mot ett institut är redan tillgodosedda genom bestämmelserna i 19 kap. 11 § FRL.

Föreskriften i artikel 21.1 om ett nära samarbete mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter svarar mot bestämmelserna i 19 kap. 1 § andra stycket FRL.

Bestämmelser om verksamhet utomlands saknas i UFL. För att uppfylla kraven i artikel 20 om att ett tjänstepensionsinstitut skall tillåtas att bedriva gränsöverskridande verksamhet i andra EESländer krävs följaktligen nya regler därom för tjänstepensionskassor. Eftersom underrättelse- och meddelandeförfarandet skall vara detsamma för alla tjänstepensionsinstitut, skall för tjänstepensionskassornas gränsöverskridande verksamhet tillämpas samma regler som i utredningsförslaget uppställs för försäkringsbolagen. Det bör åter erinras om att direktivet saknar bestämmelser om tjänstepensionsverksamhet vid en sekundäretablering, varför

kassornas verksamhet utomlands får begränsas till meddelande av försäkringar utan förmedling av en sådan etablering. Understödsföreningar omfattas ju inte av det konsoliderade livförsäkringsdirektivet.

Kravet i artikel 20.2 om att ett tjänstepensionsinstitut skall godkännas i förväg av den nationella tillsynsmyndigheten är för tjänstepensionskassorna uppfyllt genom bestämmelserna om registrering, se avsnitt 6.7.

För att tillgodose direktivets krav i fråga om hemlandstillsyn och samarbete med utländsk myndighet krävs vissa kompletterande regler för Finansinspektionens tillsynsverksamhet beträffande tjänstepensionskassor.

Också tryggandelagen saknar bestämmelser om verksamhet utomlands. För pensionsstiftelserna får därför införas helt nya föreskrifter om gränsöverskridande verksamhet i enlighet med dem som redogjorts för ovan. För pensionsstiftelserna kommer det att handla om att från Sverige trygga utfästelse om pension som skall fullgöras i ett annat EES-land.

Kravet i artikel 20.2 om att tjänstepensionsinstitutet skall godkännas i förväg av den nationella tillsynsmyndigheten tillgodoses genom de förändringar av bestämmelserna om anmälan för tillsyn som utredningen föreslår, se härom avsnitt 6.7.

Utländska tjänstepensionsinstitut

Direktivets bestämmelser i artikel 20.1 om att ett inhemskt företag skall kunna ge uppdrag åt ett tjänstepensionsinstitut som är godkänt i en annan medlemsstat är för EES-försäkringsgivarnas del tillgodosedda genom bestämmelserna i LUFV. För att även andra utländska tjänstepensionsinstitut inom EES skall kunna bedriva gränsöverskridande verksamhet i Sverige krävs dock helt nya regler.

Direktivets föreskrifter i artikel 20.2 och 20.3 om anmälan och de uppgifter som denna skall innehålla får tillgodoses genom nya bestämmelser med motsvarande innehåll.

Bestämmelserna i artikel 20.5 om värdlandsmyndighetens skyldighet att vid behov underrätta hemlandsmyndigheten om tillämpliga regler i värdlandet samt de därmed sammanhängande tidsfristerna i 20.6 saknar motsvarighet i LUFV. Nya bestämmelser får därför införas.

Föreskrifterna i artikel 20.7 att för ett tjänstepensionsinstitut som verkar gränsöverskridande skall gälla samma informationskrav som för inhemska tjänstepensionsinstitut tillgodoses av bestämmelserna i 8 kap. 1 a § LUFV. De bestämmelserna överensstämmer med den informationsplikt som åläggs de svenska försäkringsbolagen i 1 kap. 1 a § FRL. Informationskraven för utländska institut får dock skärpas i enlighet med förslaget till ändring av informationsbestämmelserna i FRL, se avsnitt 6.9.

Skyldigheten för värdlandsmyndigheten enligt artikel 20.8 att underrätta hemlandsmyndigheten om ändringar av bl.a. gällande social- och arbetsmarknadslagstiftning bör föranleda nya bestämmelser för Finansinspektionens tillsynsverksamhet.

Kravet i artikel 20.9 om att det ankommer på värdlandsmyndigheten att tillse att utländska institut följer gällande socialoch arbetsmarknadslagstiftning m.m. bör vara tillgodosett för EESförsäkringsgivarnas del genom nuvarande regler om tillsyn i LUFV. Också den underrättelseskyldighet i förhållande till hemlandsmyndigheten som följer av artikeln får anses rymmas inom nuvarande bestämmelser.

Föreskrifterna i artikel 20.10 om att värdlandsmyndigheten har en subsidiär rätt att vidta åtgärder är i stort sett tillgodosedda genom de befintliga sanktionsbestämmelserna i 3 kap. LUFV. I fråga om tjänstepensionsförsäkring skall dock Finansinspektionens första åtgärd vid överträdelser vara att underrätta hemlandsmyndigheten.

LUFV innehåller liksom FRL regler som ålägger Finansinspektionen att samarbeta med utländska behöriga myndigheter.

Helt nya bestämmelser får som redan nämnts införas för utländska tjänstepensionsinstitut, som utan att vara försäkringsgivare i den mening som avses i LUFV, omfattas av tjänstepensionsdirektivet. För sådana instituts gränsöverskridande verksamhet i Sverige och för tillsynen däröver bör gälla i huvudsak samma regler som beträffande EES-försäkringsgivarnas motsvarande verksamhet här. Direktivet uppställer inte några uttryckliga hinder häremot. Det får anses naturligt att lagstiftningen så långt som möjligt är densamma för samtliga utländska institut på tjänstepensionsområdet som är hemmahörande inom EES.

Det förtjänar här att uppmärksammas att det förhållandet att Finansinspektionen skall utöva tillsyn också över utländska institut som inte är försäkringsgivare inte synes föranleda något behov av kompletterande regler om sekretess. Visserligen kan för en uppgift

rörande ett sådant institut många gånger inte gälla sekretess enligt 8 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100) eftersom institutet inte hör till försäkringsväsendet. Däremot kan andra bestämmelser i sekretesslagen bli tillämpliga, framför allt 8 kap. 21 § som gäller verksamhet som består i tillsyn över stiftelser.

Såsom redogjorts för i avsnitt 6.12 ger artikel 18.7 i direktivet medlemsstaterna möjlighet att uppställa placeringsregler för ett utländskt tjänstepensionsinstituts gränsöverskridande verksamhet. Utgångspunkten i direktivet är dock att hemlandets placeringsregler skall gälla, och på livförsäkringsområdet gäller den ordningen i dag fullt ut. Utredningen har med beaktande härav valt att inte utnyttja valmöjligheten i artikel 18.7.

6.17 En gemensam tillsynsmyndighet

Utredningens förslag: Finansinspektionen skall utöva tillsyn över att en pensionsstiftelse förvaltas i enlighet med de bestämmelser som är föranledda av tjänstepensionsdirektivet. Övrig tillsyn över pensionsstiftelserna skall alltjämt åvila länsstyrelsen i det län där arbetsgivaren har sitt hemvist.

Som anförts i det föregående är Finansinspektionen tillsynsmyndighet för både försäkringsbolag och understödsföreningar. Tillsynsmyndighet för pensionsstiftelserna är länsstyrelsen i det län där arbetsgivaren har sitt hemvist.

Pensionsstiftelser är tjänstepensionsinstitut enligt direktivets definition och skall därmed omfattas av direktivets tillämpningsområde, se avsnitt 6.2. Utredningen har i avsnitt 6.3 funnit att pensionsstiftelser som tryggar pensioner till färre än 100 personer bör undantas och direktivet kommer därför inte att bli tillämpligt på dessa stiftelser. Utredningen har vidare föreslagit att pensionsstiftelserna, liksom andra tjänstepensionsinstitut, skall placera tillgångarna i enlighet med aktsamhetsprincipen, se avsnitt 6.12. Även för den gränsöverskridande verksamheten skall för pensionsstiftelserna gälla väsentligen samma regler som för försäkringsinstituten, se avsnitt 6.16.

Det finns med anledning av de nya placeringsreglerna samt de nya reglerna för gränsöverskridande verksamhet skäl att diskutera om tillsynen av de olika tjänstepensionsinstituten bör samordnas.

Som har beskrivits i avsnitt 6.12 svarar pensionsstiftelsens styrelse för att förmögenheten är placerad på ett nöjaktigt sätt. Nöjaktig placering har i praxis beskrivits som en placering där säkerheten ansetts som mera angelägen än möjligheten till avkastning och som framstår som ändamålsenlig med hänsyn till pensionsstiftelsens syfte, se Ds 2003:24. Länsstyrelsen rekommenderar att pensionsstiftelser i sin tillgångsförvaltning skall tillämpa vissa av länsstyrelsen utgivna s.k. normalplaceringsregler. Utöver en katalog över tillåtna tillgångsslag innehåller reglerna bestämmelser av kvalitativ art såsom att tillgångarna skall placeras så att lämplig riskspridning uppnås, att tillgångarna är tillräckligt likvida, samt att kravet på säkerhet, vilket är starkare än kravet på avkastning, inte skall sättas så högt att avkastningen onödigt nedbringas.

En följd av införandet av aktsamhetsprincipen är att nya krav kommer att ställas på tillsynen över institutens placeringsverksamhet. Tolkningen av nöjaktig placering och de kvalitativa reglerna i normalplaceringsreglerna står visserligen inte nödvändigtvis i strid med aktsamhetsprincipen, men denna regleringsansats är mer övergripande och omfattar principer för tillsynen. Aktsamhetsprincipen kräver att tillsynen måste vara förebyggande och inriktas mera på beslutsprocessen än på resultatet av investeringarna och de av pensionsinstitutet upprättade placeringsriktlinjerna är härvidlag, som framgår av avsnitt 6.13, ett viktigt styrdokument. Länsstyrelsen har i dag inte rutiner för att utvärdera och följa upp placeringsriktlinjer då pensionsstiftelserna enligt gällande rätt inte omfattas av regler om riktlinjer för placeringsverksamheten. Den finansiella tillsynen hos länsstyrelsen är för närvarande mer reaktiv än förebyggande, även om det pågår ett förändringsarbete som syftar till en mer framåtblickande tillsyn.

Utredningen anser att de nya krav på tillsynsmyndigheten som införandet av aktsamhetsprincipen som grund för placeringsregleringen medför motiverar att Finansinspektionen tar över ansvaret för den finansiella tillsynen även för pensionsstiftelser. Den tillsyn som de nya placeringsprinciperna kräver är i viss mån ny för båda tillsynsmyndigheterna, men ligger närmare den typ av verksamhet som Finansinspektionen bedriver. De förändrade krav på Finansinspektionen som är resultatet av utredningens förslag vad gäller placeringsverksamheten ligger dessutom i linje med de allmänna utvecklingstendenser som har beskrivits av Utredningen om Finansinspektionens roll och resurser, och Placerings-

utredningens förslag, se SOU 2003:22 och SOU 2003:84. För en gemensam finansiell tillsyn av tjänstepensionsinstitut talar naturligtvis även de effektivitetsvinster som en samordning sannolikt skulle resultera i, samt att tillsynen skulle bli mer enhetlig på detta område.

Även den nya regleringen för verksamhet över gränserna talar enligt utredningens bedömning för att samma myndighet ansvarar för den tillsyn som är förknippad med tjänstepensionsdirektivets bestämmelser och att denna uppgift anförtros Finansinspektionen. Direktivets bestämmelser innebär att värdlandets tillsynsmyndighet skall hålla hemlandets tillsynsmyndighet underrättad om tillämplig lagstiftning i värdlandet och att värdlandsmyndigheten i viss mån svarar för den löpande tillsynen av de utländska institutens verksamhet. Om oegentligheter därvid upptäcks skall hemlandsmyndigheten underrättas och i första hand ankommer det på hemlandsmyndigheten att vidta lämpliga åtgärder för att förhindra fortsatta överträdelser av värdlandets lagstiftning. Pensionsstiftelser omfattas för närvarande inte av regler om verksamhet utomlands, vilket betyder att länsstyrelsen i sin stiftelsetillsyn saknar erfarenhet av samarbete med utländska tillsynsmyndigheter och institut till skillnad från Finansinspektionen som redan i dag har tillsyn över internationellt verksamma institut.

Behovet av en utökad finansiell granskning är inte särskilt påtagligt för de små pensionsstiftelserna. Med beaktande härav och med hänsyn till att Finansinspektionen redan i dag inte har någon reell möjlighet att utöva en aktiv tillsyn av de små pensionskassorna och dessutom inte är insatt i stiftelserättsliga frågor talar övervägande skäl enligt utredningens bedömning för att tillsynen av de mindre pensionsstiftelser som inte tillämpar direktivet alltjämt skall ligga på länsstyrelsen.

En konsekvens av detta är att Finansinspektionens tillsynsansvar kan komma att påverkas av om antalet personer som har sin tjänstepension tryggad i en stiftelse fluktuerar kring gränsen 100 personer. I praktiken torde problemet inte komma att bli så stort och utredningen ser inga effektivitetsförluster i att ansvaret för tillsynen kan komma att variera på detta sätt. Gränsdragningsproblem torde inte heller kunna uppstå eftersom det normalt är lätt att konstatera om antalet personer uppgår till 100 eller inte. Utredningen har som framgått av avsnitt 6.7 föreslagit att styrelsen skall göra en anmälan när 100 personer omfattas av tryggandet i stiftelsen. Det dubbla tillsynsansvaret för de större pensions-

stiftelserna kan möjligen komma att föra med sig risk för kringgående och missbruk såtillvida att arbetsgivaren kan välja att trygga pensioner i flera stiftelser för att varje stiftelse inte skall omfatta mer än 100 personer. Pensionsstiftelsen slipper därmed att omfattas av direktivet. Risken för ett sådant kringgåendebeteende bör dock inte överdrivas med hänsyn till att de placeringsregler som utredningen föreslår inte kommer att vara betungande utan snarare underlätta för pensionsstiftelserna att kontrollera sina placeringsrisker. Möjligheterna till god avkastning borde därmed snarare öka än minska.

Sammanfattningsvis bör den tillsyn som är relaterad till direktivets bestämmelser vara gemensam och utövas av samma myndighet eftersom alla tjänstepensionsinstitut skall omfattas av samma placeringsprinciper. Härutöver bör även beaktas att tillsynen med stöd av direktivet främst kommer att vara av finansiell karaktär och eftersom Finansinspektionen redan i dag är ansvarig för den finansiella tillsynen av försäkringsbolagen och understödsföreningarna synes det naturligt att även låta tillsynsansvaret för pensionsstiftelserna i detta avseende åvila Finansinspektionen. För denna lösning talar även den omständigheten att tillsynsmyndigheten enligt direktivet åläggs att arbeta tillsammans med tillsynsmyndigheterna i de andra medlemsstaterna och att samverkan med myndigheterna i andra länder därigenom torde underlättas av att den svenska tillsynen är lokaliserad till en myndighet.

Tillsynen av pensionsstiftelsernas verksamhet i andra avseenden, såsom på stiftelserättsligt område, bör dock även i fortsättningen utövas av länsstyrelsen då Finansinspektionen inte har erfarenhet av tillsyn på dessa områden. Sedan många år förekommer en sådan dubbel tillsyn för bankernas pensionsstiftelser. Bestämmelserna i 13 kap. 15 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, som överförts från den tidigare bankrörelselagen, innebär nämligen att Finansinspektionen har tillsyn över placeringen av sådana stiftelsers tillgångar, medan tillsynen i övrigt utövas av länsstyrelsen enligt tryggandelagens regler. Den ordningen har visserligen kritiserats, se prop. 1986/87:12 s. 323 f, men kritiken har inte föranlett lagändring.

Länsstyrelsen skall även fortsättningsvis ensam stå för tillsynen av de små pensionsstiftelser som inte tillämpar direktivet.

6.18 Uppgifter som skall lämnas till tillsynsmyndigheten

Utredningens förslag: Skyldigheten att till Finansinspektionen lämna handlingar och upplysningar skall i en tjänstepensionskassa omfatta inte bara styrelsen utan också verkställande direktören och andra befattningshavare i ansvarig ställning.

Finansinspektionens möjligheter att erhålla uppgifter från en pensionsstiftelse skall motsvara de möjligheter inspektionen skall ha i förhållande till livförsäkringsbolag och tjänstepensionskassor.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall få meddela föreskrifter om vilka upplysningar en understödsförening och en pensionsstiftelse skall lämna till Finansinspektionen.

Direktivets bestämmelser

Tillsynsmyndigheten skall enligt artikel 13 ha erforderliga befogenheter och medel för att kunna kräva dels information om alla tjänstepensionsinstitutets affärsangelägenheter, dels inlämnande av alla dess affärshandlingar. Krav härom skall kunna riktas mot institutet, dess styrelse och verkställande direktör och mot andra befattningshavare i ansvarig ställning i institutet. Tillsyn skall vidare kunna utövas över affärsförbindelser mellan tjänstepensionsinstitutet och andra företag eller institut till vilka tjänstepensionsinstitutet överlåtit vissa funktioner, dock under förutsättning att affärsförbindelserna påverkar tjänstepensionsinstitutets finansiella ställning eller är av avgörande betydelse för vad som krävs för att tillsynen skall bli effektiv.

Tillsynsmyndigheten har vidare rätt att regelbundet få tillgång till placeringsriktlinjer, redovisningsmaterial och alla andra handlingar som krävs för tillsynen, såsom interna delårsrapporter, aktuariella värderingar och detaljerade beräkningar, analyser beträffande matchning av tillgångar och skulder, dokumentation som visar att riktlinjerna för placeringsverksamheten följs liksom att inbetalningar har skett planenligt samt revisionsrapporter. Tillsynsmyndigheten skall också ha rätt att utföra inspektioner på plats hos institutet liksom i förekommande fall på de platser där utloka-

liserade funktioner utförs. Artikeln tar sikte enbart på s.k. hemlandstillsyn.

Gällande rätt

Tillsynen av försäkringsbolagen utövas av Finansinspektionen enligt bestämmelserna i 19 kap. FRL. I 3 § stadgas att det åligger styrelsen, verkställande direktören och andra befattningshavare i ansvarig ställning i försäkringsbolag att lämna Finansinspektionen de upplysningar om verksamheten som inspektionen begär. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka upplysningar ett försäkringsbolag skall lämna till inspektionen. Om ett försäkringsbolag underlåter att i tid lämna föreskrivna uppgifter får Finansinspektionen enligt 11 f § besluta att bolaget skall betala en förseningsavgift. Kassa, övriga tillgångar, räkenskapsmaterial och andra handlingar skall av bolagets företrädare hållas tillgängliga för granskning enligt 9 §. Skyldigheten enligt 3 och 9 §§ att lämna upplysningar och hålla tillgångar och handlingar tillgängliga för granskning gäller enligt 10 § även för företrädare för sidoordnade organ.

Bestämmelser om Finansinspektionens möjligheter att erhålla uppgifter från understödsföreningar finns i 67 och 68 §§ UFL. Det åligger föreningens styrelse att hålla föreningens kassa och övriga tillgångar samt räkenskapsmaterial och andra handlingar tillgängliga för granskning av inspektionen. Vidare skall styrelsen för varje räkenskapsår till Finansinspektionen insända stämmoprotokoll över beslut i fråga om redovisning samt en verksamhetsberättelse. Det åligger vidare styrelsen att lämna de upplysningar och uppgifter i övrigt rörande föreningen som tillsynsmyndigheten begär. Motsvarande gäller för företrädare för aktiebolag, förening eller annan liknande sammanslutning, vars verksamhet uteslutande har till syfte att biträda en eller flera understödsföreningar vid verksamhetens bedrivande. Om intressegemenskap föreligger mellan en understödsförening å ena sidan och ett aktiebolag, en förening eller annan liknande sammanslutning å andra sidan har Finansinspektionen möjlighet att förelägga företrädare för en sådan sammanslutning att avge särskild redovisning över intressegemenskapen.

Reglerna om tillsyn av pensionsstiftelser finns i 32 § tryggandelagen och i 9 kap. 4–7 §§ stiftelselagen. Enligt de reglerna får tillsynsmyndigheten begära in handlingar eller upplysningar från

stiftelsen, kalla till och delta vid sammanträde med stiftelsens styrelse eller förvaltare samt utföra inspektion hos stiftelsen om särskild anledning föreligger. Vid inspektion är stiftelsens styrelse eller förvaltare skyldig att hålla kassa, värdehandlingar och övriga tillgångar samt räkenskapsmaterial och protokoll tillgängliga. Till de uppgifter som pensionsstiftelsen måste lämna till tillsynsmyndigheten hör t.ex. uppgifter om vilka tekniska avsättningar arbetsgivaren, som ju till skillnad mot pensionsstiftelsen bär ansvaret för pensionsutfästelserna, har gjort samt uppgifter om det totala kapitalvärdet av de lämnade utfästelserna. På begäran av tillsynsmyndigheten skall pensionsstiftelsen kunna lämna uppgifter om hur många individer som omfattas av en pensionsplan, till vilka kapitalvärden och av vilka arbetsgivare samt i vilken omfattning som åtagandena är tryggade.

Utredningens bedömning

Direktivets föreskrifter om de uppgifter som skall lämnas till tillsynsmyndigheten är i det närmaste uppfyllda i svensk lagstiftning. I fråga om en tjänstepensionskassa måste dock Finansinspektionen fortsättningsvis kunna kräva upplysningar och handlingar inte bara av styrelsen utan också av verkställande direktören och andra befattningshavare i ansvarig ställning. Det får vidare anses lämpligt att, i enlighet med vad som föreskrivs i FRL, bemyndiga regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka upplysningar en tjänstepensionskassa skall lämna till Finansinspektionen. Från inspektionsmyndigheten har framförts önskemål om att en sådan föreskriftsrätt skall gälla också gentemot andra understödsföreningar. Utredningen anser att önskemålet bör tillgodoses.

Som framgått av föregående avsnitt skall Finansinspektionen utöva tillsyn över att en pensionsstiftelse förvaltas i enlighet med de bestämmelser som är föranledda av tjänstepensionsdirektivet. Finansinspektionens möjligheter att erhålla uppgifter från en pensionsstiftelse bör svara mot de möjligheter inspektionen enligt förslaget skall ha i förhållande till andra tjänstepensionsinstitut. Den nya tillsynsordningen innebär att viss information såsom placeringsriktlinjer som stiftelserna i dag lämnar till länsstyrelsen i stället skall lämnas till Finansinspektionen i framtiden. Läns-

styrelsen skall dock fortsatt ha möjlighet att kräva in de uppgifter som den behöver i sin stiftelserättsliga tillsyn.

Frågan om Finansinspektionens befogenheter att ingripa mot svenska tjänstepensionsinstitut beskrivs i nästföljande avsnitt.

6.19 Tillsynsmyndighetens befogenheter att ingripa

Utredningens förslag: Finansinspektionen ges utökade möjligheter att vidta åtgärder mot en tjänstepensionskassa. Inspektionen skall förelägga om åtgärd för rättelse om placeringsriktlinjerna inte längre är tillfredsställande. Om medlemmarnas rättigheter bedöms hotade skall inspektionen förelägga föreningen att upprätta och för godkännande överlämna en finansiell saneringsplan. Vidare skall inspektionen vidta vissa särskilda åtgärder om reglerna om skuldtäckning och kapitalbas inte efterlevs. Till de åtgärderna hör att begränsa föreningens förfoganderätt och förbjuda föreningen att förfoga över sina tillgångar i Sverige samt besluta hur försäkringsverksamheten i understödsföreningen därefter skall bedrivas.

Finansinspektionen skall även kunna vidta motsvarande åtgärder, med beaktande av stiftelsens särskilda karaktär, för att skydda dem som omfattas av tryggandet i en pensionsstiftelse.

Direktivets bestämmelser

Artikel 14.1 föreskriver att ett tjänstepensionsinstitut skall ha sunda förvaltnings- och redovisningsmetoder samt tillfredsställande mekanismer för intern kontroll.

Tillsynsmyndigheten skall enligt artikel 14.2 ha befogenhet att mot ett institut och dess företrädare vidta alla de åtgärder som är lämpliga och nödvändiga för att förebygga eller åtgärda varje oegentlighet som kan skada medlemmarnas och förmånstagarnas intressen. Tillsynsmyndigheten skall kunna begränsa eller förbjuda institutets rätt att fritt förfoga över sina tillgångar. Detta gäller särskilt om institutet inte har gjort tillräckliga tekniska avsättningar, om de tillgångar som motsvarar de tekniska avsättningarna är otillräckliga eller om institutet inte längre uppfyller lagstadgat kapitalkrav.

För att skydda medlemmarnas och förmånstagarnas intressen får tillsynsmyndigheten i enlighet med artikel 14.3 helt eller delvis överföra befogenheter till en särskild företrädare.

Artikel 14.4 föreskriver att tillsynsmyndigheten vid särskilt allvarliga överträdelser får förbjuda eller begränsa verksamheten i ett institut, såsom t.ex. då institutet inte på ett tillfredsställande sätt kan skydda medlemmarnas och förmånstagarnas intressen, institutet inte längre uppfyller villkoren för att få bedriva verksamhet, institutet allvarligt åsidosätter sina lagstadgade skyldigheter eller, när institutet bedriver gränsöverskridande verksamhet, institutet inte följer värdlandets social- och arbetsmarknadslagstiftning. Beslut om att förbjuda ett institut att utöva sin verksamhet skall grundas på klart angivna skäl och delges institutet.

Tillsynsmyndighetens beslut om sanktioner och andra åtgärder skall enligt artikel 14.5 kunna överklagas till domstol.

Gällande rätt

Finansinspektionens tillsyn har enligt 19 kap. 1 § FRL till syfte att verka för att verksamheten i ett försäkringsbolag bedrivs i enlighet med de författningar som reglerar försäkringsbolagets näringsverksamhet.

Regleringen beträffande tillsynsmyndighetens befogenheter att ingripa mot försäkringsbolag finns i 19 kap. 11–12 §§ FRL. Stora ändringar av dessa bestämmelser gjordes i anledning av EES-avtalet år 1993 och reglerna har även därefter varit föremål för revidering vid flera tillfällen. Den 1 juli 2004 utvidgades tillsynsmyndighetens sanktionsmöjligheter. Skälet härtill var att det gamla sanktionssystemet hade utsatts för kritik och att det inte ansågs funktionellt. Finansinspektionen ansågs inte ha tillräckliga möjligheter att ingripa på ett ändamålsenligt sätt och bestämmelserna bedömdes inte ge utrymme för nyanserade bedömningar. Syftet med de nya bestämmelserna var att inspektionen skulle ha ett antal åtgärder att tillgå och kunna välja den åtgärd som framstod som mest ändamålsenlig i det enskilda fallet, se prop. 2003/04:109 s. 52 f.

Finansinspektionen har rätt att meddela beslut om anmärkning i fråga om försäkringsbolagens verksamhet som inspektionen anser behövliga, se 19 kap. 11 § första stycket FRL.

Om det är fråga om mer allvarliga missförhållanden, såsom då en avvikelse har skett från lagstiftningen eller från bolagsordningen, då

bolagsordningen, de försäkringstekniska riktlinjerna, beräkningsunderlaget eller placeringsriktlinjerna inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av bolagets rörelse eller då försäkringsbeståndet inte är tillräckligt för erforderlig riskutjämning, skall Finansinspektionen förelägga bolaget eller styrelsen att vidta rättelse, se andra stycket.

I samband med att det s.k. solvenslivdirektivet implementerades i svensk rätt tillkom tredje stycket i 19 kap. 11 § FRL. Däri föreskrivs att Finansinspektionen skall förelägga försäkringsbolaget eller dess styrelse att upprätta och för godkännande överlämna en finansiell saneringsplan, om inspektionen bedömer att försäkringstagarnas rättigheter hotas. Bestämmelsen ger Finansinspektionen möjlighet att ingripa redan på ett tidigt stadium eftersom dess tillämplighet inte förutsätter att kapitalbasen understiger solvensmarginalen, se prop. 2002/03:94 s. 51 f.

Om ett försäkringsbolags kapitalbas understiger solvensmarginalen, skall Finansinspektionen förelägga bolaget eller dess styrelse att upprätta en plan för att återställa en tillfredsställande finansiell ställning. Planen skall överlämnas till inspektionen för godkännande. Om kapitalbasen understiger en tredjedel av solvensmarginalen eller garantibeloppet eller om kapitalbasen inte har föreskriven sammansättning, skall bolaget eller styrelsen föreläggas att upprätta och för godkännande överlämna en plan för skyndsamt återställande av kapitalbasen, se fjärde stycket.

Principen om hemlandstillsyn kommer till uttryck i femte stycket, vari stadgas att om ett bolag, som driver verksamhet i ett annat land inom EES, inte rättar sig efter Finansinspektionens eller den utländska tillsynsmyndighetens anmodan om rättelse, ankommer det på Finansinspektionen att vidta de åtgärder som behövs för att förhindra fortsatta överträdelser.

Finansinspektionen får begränsa bolagets förfoganderätt eller förbjuda bolaget att förfoga över sina tillgångar i Sverige om bolaget inte följer gällande bestämmelser om skuldtäckning, bolagets kapitalbas inte uppgår till vissa fastställda nivåer eller det i övrigt bedöms nödvändigt för att skydda de försäkrades intressen vid beslut om förverkande av koncession. Om så sker ankommer det på Finansinspektionen att besluta om den fortsatta driften av verksamheten, se sjunde och åttonde styckena.

Bolagets koncession kan enligt nionde stycket förklaras förverkad av Finansinspektionen om bolaget inte längre uppfyller kraven för koncession, inte inom angiven tid har vidtagit åtgärder

för att återställa bolagets kapitalbas eller en tillfredsställande finansiell ställning enligt en av inspektionen godkänd plan eller i annat fall allvarligt åsidosätter gällande bestämmelser för verksamheten. Som alternativ till förverkande kan Finansinspektionen meddela varning om det bedöms som tillräckligt. Omständigheter som kan göra att varning framstår som en tillräcklig åtgärd kan t.ex. vara att bolaget inte kan befaras upprepa överträdelsen.

Finansinspektionen har enligt 19 kap. 11 b § FRL möjlighet att underlåta att ingripa enligt 11 § om överträdelsen är ringa eller ursäktlig eller om bolaget gör rättelse. Vidare behöver något ingripande inte ske om någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot bolaget och dessa åtgärder bedöms tillräckliga.

Enligt 19 kap. 11 c § FRL skall Finansinspektionen under vissa förutsättningar förverka ett försäkringsbolags koncession om någon av bolagets ledande befattningshavare inte uppfyller de krav på ledningen som uppställs i FRL. Som ett alternativ till förverkande av koncessionen har Finansinspektionen getts behörighet att avsätta en styrelseledamot eller verkställande direktör. Avsikten är att det alternativet skall väljas i de fall det finns brister i ledningen i ett i övrigt väl fungerande bolag.

I samband med att Finansinspektionen meddelar beslut om anmärkning eller varning, får inspektionen enligt 19 kap. 11 d § FRL även ålägga bolaget en straffavgift.

Regler om överklagande av Finansinspektionens beslut finns i 19 kap. 13 § FRL. Överklagande sker hos länsrätten eller i vissa fall, såsom vid överklagande av beslut angående tillstånd för verksamhet i ett annat EES-land, hos kammarrätten.

Bestämmelser om tillsynsmyndighetens möjligheter till ingripande mot tjänstepensionskassor finns i första hand i 71 § UFL.

I 71 § UFL föreskrivs att Finansinspektionen kan meddela de erinringar avseende understödsföreningens verksamhet som inspektionen finner påkallade. Finansinspektionen skall förelägga en understödsförening att vidta rättelse, om avvikelse har skett från stadgar, lag eller andra bestämmelser för verksamheten, om föreningens stadgar inte längre uppfyller de allmänna kraven för en understödsförening, om föreningens tillgångar inte är tillräckliga för att trygga försäkringsutfästelserna eller om annan allvarlig anmärkning kan riktas mot föreningens verksamhet. Om rättelse inte sker kan tillsynsmyndigheten ansöka om att understödsföreningen skall träda i likvidation.

Om en understödsförening har trätt i likvidation kan Finansinspektionen enligt 72 § UFL förordna likvidator att tillsammans med övriga likvidatorer verkställa likvidationen. Under likvidationen har inspektionen samma befogenheter beträffande likvidatorerna som i fråga om styrelsen.

Finansinspektionen har vidare enligt 74 § UFL möjlighet att vitesförelägga styrelsen att fullgöra sina lagstadgade skyldigheter, såsom att årligen till inspektionen sända in stämmoprotokoll och därmed tillhörande handlingar liksom att hos inspektionen göra behöriga anmälningar för registrering.

Enligt 75 § UFL överklagas Finansinspektionens beslut att vägra registrering av en understödsförening hos kammarrätten, medan inspektionens övriga beslut enligt UFL överklagas hos länsrätten.

Bestämmelserna om tillsyn över pensionsstiftelser finns dels i tryggandelagen, dels i stiftelselagen (1994:1220). Tillsynsmyndigheten, dvs. länsstyrelsen i det län där arbetsgivaren har sitt hemvist, skall enligt 32 § tryggandelagen ingripa om det kan antas att en pensionsstiftelse inte förvaltas i enlighet med stiftelsens gällande föreskrifter eller enligt tryggandelagen. Vid tillsynen över pensionsstiftelser skall enligt 32 § tredje stycket tryggandelagen i övrigt reglerna i 9 kap. 4 och 5 §§, 6 § tredje stycket och 7 § stiftelselagen tillämpas. Av intresse i detta sammanhang är bestämmelserna i 5 och 6 §§.

Enligt 9 kap. 5 § stiftelselagen kan tillsynsmyndigheten skilja en styrelseledamot och en förvaltare från uppdraget om de på vissa angivna grunder är obehöriga. Tillsynsmyndigheten har vidare möjlighet att förelägga en eller flera styrelseledamöter eller förvaltaren att fullgöra sina ålägganden och förbjuda dem att verkställa ett beslut. Beslut om föreläggande eller förbud får förenas med vite.

Om tillsynsmyndigheten har väckt talan om entledigande av en styrelseledamot eller av förvaltaren, får myndigheten besluta om intermistiskt entledigande för tiden till dess att domstolen slutligt har prövat saken eller bestämt annorlunda, se 9 kap. 6 § tredje stycket stiftelselagen.

Bestämmelser om överklagande finns i 33 § tryggandelagen. Enligt de bestämmelserna, som hänvisar till stiftelselagen, överklagas tillsynsmyndighetens beslut i regel hos allmän förvaltningsdomstol.

Utredningens bedömning

Direktivets föreskrifter i artikel 14.1 om att ett tjänstepensionsinstitut skall ha sunda förvaltnings- och redovisningsmetoder samt tillfredsställande mekanismer för intern kontroll tar främst sikte på redovisningsfrågor. Såsom anförts i avsnitt 6.8 omfattas både försäkringsbolag och understödsföreningar av lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag (ÅRFL) och av närmare föreskrifter från Finansinspektionen. Angivna bestämmelser i förening med gällande regler om revision tillgodoser kravet i artikel 14.1 såvitt avser försäkringsföretagen. Det kan i sammanhanget framhållas att Finansinspektionen har utfärdat allmänna råd om styrning, intern information och intern kontroll inom försäkringsbolag och understödsföreningar, se FFFS 2000:3. Bestämmelser om årsredovisning finns för pensionsstiftelserna i årsredovisningslagen (1995:1554). Också de bestämmelserna jämte reglerna om revision måste anses tillräckliga för att uppfylla direktivets här behandlade krav.

Direktivets föreskrifter i artikel 14.2–14.4 avseende tillsynsmyndighetens befogenheter att vidta åtgärder är redan tillgodosedda för försäkringsbolagens del genom de ovan angivna bestämmelserna i 19 kap. 11 § FRL. Därvid kan framhållas att reglerna om förverkande av koncession svarar mot bestämmelserna i artikel 14.4 första stycket.

Bestämmelserna i UFL däremot är otillräckliga för att motsvara direktivets föreskrifter om en tillsynsmyndighets befogenheter. T.ex. saknas i den lagen bestämmelser om möjligheter att begränsa förfoganderätten eller förbjuda föreningen att förfoga över sina tillgångar. Tillsynsmyndighetens ingripandemöjligheter beträffande tjänstepensionskassorna skall alltså vidgas. Frågan blir därvid hur omfattande de nya befogenheterna bör bli. Även om det ter sig naturligt att låta Finansinspektionens möjligheter till ingripande mot understödsföreningar vara väsentligen desamma som dem som gäller i förhållande till försäkringsbolagen, kan det inte komma i fråga att i detta sammanhang föreslå att samtliga inspektionens åtgärder enligt FRL skall kunna vidtas mot föreningar. Ett sådant förslag skulle gå utöver avsikten med detta delbetänkande. En lämplig avgränsning får i stället anses vara att för tillsynen över understödsföreningarna införs de regler i FRL som är föranledda av direktiven på livförsäkringsområdet. Flera av de reglerna är nämligen nödvändiga följder av de nu föreslagna bestämmelserna

om placeringsriktlinjer, skuldtäckning och kapitalbas i tjänstepensionskassor. Följaktligen skall Finansinspektionen förelägga om åtgärd för rättelse om placeringsriktlinjerna inte längre är tillfredsställande. Vidare skall inspektionen, om medlemmarnas rättigheter bedöms hotade, förelägga föreningen att upprätta och för godkännande överlämna en finansiell saneringsplan. Vidare skall inspektionen kunna vidta samma åtgärder mot tjänstepensionskassorna som mot försäkringsbolagen enligt 19 kap. 11 § FRL om reglerna om skuldtäckning och kapitalbas inte efterlevs. Det kan slutligen anmärkas att ingripandealternativen enligt artikel 14.4 andra stycket motsvarar bestämmelserna i 71 § tredje stycket UFL om inspektionens möjligheter att ansöka om att en understödsförening skall förklaras skyldig att träda i likvidation.

Inte heller gällande bestämmelser om tillsyn av pensionsstiftelser är tillräckliga för att direktivets föreskrifter i artikel 14.2–14.4 skall kunna anses uppfyllda. Utredningen föreslår att Finansinspektionen skall kunna vidta motsvarande åtgärder som mot en tjänstepensionskassa för att skydda dem som omfattas av tryggandet i en pensionsstiftelse. Stiftelsernas speciella förhållandena kräver dock viss anpassning av bestämmelserna. Exempelvis kan det inte ställas krav på en stiftelse att upprätta en finansiell saneringsplan.

Bestämmelserna i artikel 14.4 andra stycket om att tillsynsmyndighetens beslut om att förbjuda ett institut att utöva sin verksamhet skall grundas på klart angivna skäl och delges institutet är redan tillgodosedda genom regleringen i förvaltningslagen (1986:223). Ett beslut varigenom en myndighet avgör ett ärende skall enligt huvudregeln i 20 § förvaltningslagen innehålla de skäl som har bestämt utgången, om ärendet avser myndighetsutövning mot någon enskild. Med begreppet enskild avses inte enbart enskilda individer utan även företag, organisationer och andra privaträttsliga subjekt. En part skall enligt 21 § förvaltningslagen underrättas om innehållet i ett här aktuellt beslut.

Erforderliga möjligheter för alla tjänstepensionsinstitut att överklaga tillsynsmyndighetens beslut finns redan i gällande rätt. Överklagande av beslut som gäller tillstånd till gränsöverskridande verksamhet bör kunna överklagas direkt till kammarrätten. En sådan överklagandeordning gäller redan för försäkringsbolagen.

6.20 Val av lagstiftningsteknik

Utredningens förslag: Nödvändiga lagändringar för de svenska tjänstepensionsinstituten görs i huvudsak genom införande av fullständiga bestämmelser i försäkringsrörelselagen och genom hänvisningar till de bestämmelserna i lagen om understödsföreningar och tryggandelagen. De nya reglerna för utländska tjänstepensionsinstitut införs i lagen om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige.

Såsom framgått av föregående avsnitt är det nödvändigt att införa nya bestämmelser för livförsäkringsbolag som meddelar tjänstepensionsförsäkring, tjänstepensionskassor och pensionsstiftelser samt för utländska tjänstepensionsinstitut för att de svenska bestämmelserna skall stå i överensstämmelse med tjänstepensionsdirektivets föreskrifter. Frågan är hur dessa ändringar lämpligen och på bästa sätt bör genomföras lagtekniskt. Flera olika alternativ står till buds.

Ett alternativ är att i varje enskild lag föra in de fullständiga bestämmelser som behövs. Utredningen anser dock att den metoden är mindre lämplig, eftersom i princip likalydande bestämmelser då skulle förekomma i flera olika lagar. Emot den lösningen talar vidare den omständigheten att splittringen av försäkringsrörelselagstiftningen vidmakthålls, vilket inte är förenligt med regeringens uttalade vilja att lagstiftningen för försäkringsföretagen skall vara gemensam.

Ett annat alternativ är att införa en ny lag som reglerar alla tjänstepensionsinstituts verksamhet. Fördelen med en sådan lösning är att man därmed slipper att upprepa likalydande regler för tjänstepensionsverksamhet på flera skilda ställen i lagstiftningen. Skäl som talar emot en sådan lösning är att lagstiftningen splittras upp ytterligare, och såsom det anförts ovan uttalas det i utredningsdirektiven att en ambition för den framtida lagstiftningen på försäkringsområdet bör vara att gemensamma rörelseregler för försäkringsföretagen bör vara samlade i en lag.

Ett ytterligare alternativ till lagstiftningsteknik är att de erforderliga bestämmelserna i huvudsak förs in i endast en av de aktuella lagarna och att det i de andra lagarna görs hänvisningar dit. Också med en sådan teknik slipper man tyngande upprepningar i flera lagar. En nackdel med en sådan metod är visserligen att lagtexten genom hänvisningarna ibland blir svårtillgänglig. Mot bak-

grund av att regeringens målsättning är att en gemensam försäkringsrörelselagstiftning skall skapas är emellertid nämnda bekymmer av endast temporär och övergående karaktär. Valet av en lagstiftningsteknik med hänvisningar kan ses som en förberedelse för övergången till en gemensam lag på försäkringsrörelseområdet. Övervägande skäl talar enligt utredningens uppfattning för att en hänvisningsteknik nu skall användas. Den uppfattningen omfattar dock inte de utländska instituten. De instituten bör tills vidare regleras direkt i lagen om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige.

Frågan är då i vilken lag som de fullständiga föreskrifterna lämpligen bör föras in. Som det anförts ovan är bestämmelserna i UFL ålderdomliga och inte harmoniserade med EG-rätten. Av dessa skäl är det mindre lämpligt att använda sig av den lagen. Bestämmelserna i FRL är däremot EG-anpassade, och i flera avseenden uppfyller den gällande regleringen där tjänstepensionsdirektivets krav. Detta talar för att FRL är den lag i vilken de kompletta reglerna bör införas och till vilken de övriga lagarna skall hänvisa. Härför talar också att det sedan flera år förekommer en del hänvisningar från UFL till FRL. Tryggandelagen synes av flera skäl vara mindre lämplig, vilket bl.a. beror på att den lagen redan i dag anses förhållandevis svårtillgänglig samt att den inte enbart reglerar pensionsstiftelser utan även innehåller bestämmelser om bl.a. personalstiftelser. Av betydelse är vidare att regleringen i tryggandelagen är av civilrättslig karaktär, varför utförliga bestämmelser om rörelsen, såsom t.ex. placeringsregler, knappast är naturliga där. Ytterligare en omständighet som talar emot att valet bör falla på tryggandelagen är att den numera är föremål för översyn, se dir. 2004:99.

Sammantaget är det utredningens bedömning att de nödvändiga anpassningarna för svenska tjänstepensionsinstitut i huvudsak bör göras genom införande av fullständiga bestämmelser i FRL och genom hänvisningar till de bestämmelserna i UFL och tryggandelagen. I vissa fall har det dock befunnits mer lämpligt och överskådligt att inte göra sådana hänvisningar utan att i stället låta nya, kompletta bestämmelser tas in också i UFL eller tryggandelagen. Utredningens ambition har varit att temporärt söka åstadkomma en så överskådlig och lätthanterlig lagstiftning som möjligt och att undvika en onödigt tyngande dubbelreglering. I utredningens fortsatta uppdrag ingår att föreslå en gemensam lagstiftning för alla försäkringsföretag.

7 Konsekvenser av förslagen

Kommittéer som tillkallats på grund av ett regeringsbeslut och som har ett utredningsuppdrag skall enligt kommittéförordningen (1998:1474) genomföra konsekvensanalyser i skilda hänseenden beträffande de förslag som framställts. Vad som sägs i förordningen om kommittéer gäller också särskilda utredare. Om förslagen i ett betänkande påverkar kostnaderna eller intäkterna för staten, kommuner, landsting, företag eller andra enskilda, skall en beräkning av dessa konsekvenser redovisas i betänkandet.

Om förslaget innebär samhällsekonomiska konsekvenser i övrigt skall dessa redovisas. När det gäller kostnadsökningar och intäktsminskningar för staten, kommuner eller landsting, skall kommittén eller utredaren föreslå en finansiering. Om förslagen i ett betänkande har betydelse för den kommunala självstyrelsen, skall konsekvenserna också i det avseendet anges i betänkandet. Detsamma gäller när ett förslag har betydelse för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet, för sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet, för små företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt i förhållande till större företags, för jämställdheten mellan kvinnor och män eller för möjligheten att nå de integrationspolitiska målen.

Utredningens förslag kommer i första hand att påverka Finansinspektionens arbete och resursbehov. De nya investeringsreglerna och reglerna om riktlinjer för placeringsverksamheten kommer att ställa nya krav på Finansinspektionen. En mer kvalitativt inriktad placeringsreglering förutsätter att tillsynen övergår från att vara koncentrerad på att följa upp den formella regelefterlevnaden till att blir mer förebyggande genom att tillsynen fokuseras på de enskilda institutens riskhantering och allmänna beslutsprocesser. Avsaknaden av ett detaljerat kvantitativt placeringsregelverk innebär ett delvis nytt förhållningssätt till risk som ställer nya krav inte bara på metodik utan även på kompetensprofil hos myndigheten.

Finansinspektionen måste inneha resurser att via föreskrifter och tillsyn kunna ställa krav på att tjänstepensionsinstituten har kunskaper, metoder och modeller för att bedriva verksamheten i enlighet med aktsamhetsprincipen.

Då reglering och tillsyn enligt aktsamhetsprincipen utgår ifrån beslutsprocessen snarare än resultatet av pensionsinstitutens investeringsagerande, måste tillsynen dessutom vara tillräckligt dynamisk och flexibel för att kunna anpassas till den snabba utvecklingen av dels försäkringsprodukter och pensionslösningar, dels tekniker och instrument för riskhantering på det finansiella området. Detta kräver tillgång till avancerad analyskapacitet och aktiv metodutveckling.

Den omställning av Finansinspektionens tillsynsverksamhet som utredningens förslag kommer att innebära ligger i linje med det allmänna förändringsarbetet som pågår inom tillsynsområdet. Som Utredningen om Finansinspektionens roll och resurser framhållit står den finansiella regleringen och tillsynen inför en stor omvandling, se SOU 2003:22. Finansiell verksamhet blir i ökad utsträckning gränsöverskridande och det pågår en internationell harmonisering och utveckling av gällande regelverk. Tillsynen blir mer förebyggande, riskrelaterad och kvalitativt inriktad. Placeringsutredningens förslag som innebär en övergång från ett solvenssystem som bygger på mekaniska beräkningsregler till ett mer dynamiskt system där tillsynen inriktas på det enskilda försäkringsinstitutets riskhantering och styrning är ett tydligt steg i denna riktning på försäkringsområdet. Frågan om den nya försäkringstillsynens resursbehov har uppmärksammats av Finansdepartementet och en särskild utredning som skall behandla Finansinspektionens tillsyn på försäkringsområdet har aviserats.

I övrigt har utredningens förslag ingen direkt effekt på det offentliga åtagandet eller på de andra områden som räknas upp i 15 § kommittéförordningen.

8 Författningskommentar

8.1 Förslaget till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)

1 kap. Inledande bestämmelser

1 a §

Ett tillägg har gjorts till den genomlysningsprincip som kommer till uttryck i paragrafens andra stycke. Tillägget syftar till att tillgodose de informationskrav som gäller tjänstepensionsförsäkringar enligt tjänstepensionsdirektivet. Vad som avses med tjänstepensionsförsäkringar framgår av det nya femte stycket i 3 §.

Enligt artikel 9, som inrymmer villkoren för att få bedriva verksamhet, skall medlemmarna få tillräcklig information om institutets hantering av varje pensionsplan (punkt 1 c) och hållas tillräckligt informerade om pensionsplanens villkor (punkt 1 f). Artikel 11 reglerar institutets informationsskyldighet till såväl medlemmar som förmånstagare. Båda dessa kategorier skall på begäran erhålla årsbokslut och förvaltningsberättelse och inom skälig tid all relevant information om ändringar av reglerna för pensionsplanen (punkt 2). Vidare skall placeringsriktlinjer på begäran göras tillgängliga för medlemmar och förmånstagare eller i förekommande fall deras företrädare (punkt 3). Medlemmarna skall dessutom på begäran få utförlig och saklig information om målnivån för pensionsförmånerna m.m. samt varje år erhålla kortfattad information om institutets situation och de individuella rättigheternas aktuella finansiella nivå (punkt 4). Slutligen skall varje förmånstagare när förmåner skall betalas ut få lämplig information om förmånerna och utbetalningsalternativen (punkt 5).

De nytillkommande informationskraven skall liksom de nuvarande kraven gälla gentemot såväl försäkringstagarna och dem som erbjudits att teckna försäkring som andra ersättnings-

Författningskommentar SOU 2004:101

berättigade på grund av försäkringarna. Kraven här går därmed något längre än tjänstepensionsdirektivets bestämmelser, vilka inte tillgodoser tilltänkta försäkringstagares behov av information.

Beträffande placeringsriktlinjer finns särskilda bestämmelser i 7 kap. 10 g §.

Närmare föreskrifter om informationsskyldigheten vid tjänstepensionsförsäkring får lämnas med stöd av sista stycket.

Det är visserligen försäkringsbolaget som har ansvaret för att behövlig information lämnas. Av skäl som angetts i avsnitt 6.9 hindrar emellertid det förhållandet inte att informationsskyldigheten faktiskt fullgörs av t.ex. en arbetstagarorganisation efter särskild överenskommelse därom.

2 §

Ändringen i andra stycket är föranledd av att den däri omnämnda lagen föreslås namnändrad till lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige.

3 §

Av skäl som angetts i avsnitt 6.4 har utredningen valt att utnyttja möjligheten att göra tjänstepensionsdirektivets bestämmelser om försäkringstekniska avsättningar, skuldtäckning och placering av tillgångar m.m. tillämpliga på ett livförsäkringsbolags tjänstepensionsverksamhet. Enligt artikel 4 skall vid ett sådant val nationell rätt innehålla att de tillgångar och skulder som hänför sig till den verksamheten hålls fullständigt åtskilda från, förvaltas och hanteras skilt från försäkringsbolagets övriga verksamheter, utan någon möjlighet till överföring. I ett nytt femte stycke av förevarande paragraf lagfästs detta EG-krav.

I livförsäkringsbolag som meddelar tjänstepensionsförsäkring måste följaktligen i fortsättningen upprättas en särskild förvaltning för den verksamhetsformen. Som framgår av avsnitt 6.4 har utredningen kommit till slutsatsen att separationskravet skall omfatta de försäkringstekniska avsättningarna för tjänstepensionsförsäkringar och motsvarande skuldtäckningstillgångar, men att livförsäkringsbolagets samlade förlusttäckningskapacitet inte skall beröras av det

kravet. Den närmare innebörden av separationskravet har utvecklats i nämnda avsnitt.

Det åligger Finansinspektionen att med stöd av reglerna i 19 kap. se till att kravet på strikt åtskillnad mellan tjänstepensionsverksamhet och annan verksamhet efterlevs. En sådan tillsynsplikt uttrycks i artikel 4 sista stycket i direktivet.

Vad som avses med ett försäkringsbolags tjänstepensionsverksamhet är inte alldeles klart avgränsat i tjänstepensionsdirektivet. Av artikel 7 andra stycket framgår emellertid att kravet på separation tar sikte på de tillgångar och skulder som är hänförliga till verksamhet som avser pensionsförmåner och därav direkt föranledd verksamhet. Enligt artikel 6 d förstås med pensionsförmåner förmåner som betalas ut med anledning av uppnådd pensionsålder eller förväntat uppnående av pensionsålder eller, om de kompletterar dessa förmåner och tillhandahålls sekundärt, i form av utbetalningar vid dödsfall, invaliditet eller upphörande av anställning eller i form av bidrag eller tjänster som tillhandahålls vid sjukdom, medellöshet eller dödsfall. Det anges vidare i artikeln att förmånerna i regel utbetalas livsvarigt, men att de också kan utbetalas för viss tid eller som ett engångsbelopp. Av artikel 6 a följer den ytterligare förutsättningen att förmånerna har samband med yrkesutövning på grundval av en överenskommelse eller ett avtal som slutits enskilt eller kollektivt mellan arbetsgivare och arbetstagare eller deras respektive företrädare, eller med egenföretagare. Artikel 9.2 får anses utvisa att till tjänstepensionsverksamhet kan räknas tilläggsförsäkringar om kollektivavtalat invaliditetsskydd, efterlevandeskydd och återbetalningsskydd.

Följaktligen bör till den nu aktuella kategorin kunna hänföras vad som enligt gängse uppfattning inom det svenska försäkringsväsendet räknas som tjänstepensionsförsäkringar. Dit hör försäkringar om ålders-, sjuk- och efterlevandepension, vilka är knutna till tjänsteförhållanden och för vilka arbetsgivaren helt eller delvis står premiekostnaderna. Även egenföretagares försäkringar om sådana förmåner utgör tjänstepensionsförsäkringar enligt förevarande paragraf. Det saknar betydelse om försäkringen i skatterättsligt hänseende är en pensionsförsäkring eller en kapitalförsäkring. Tjänstepensionsförsäkringen kan vara såväl en traditionell livförsäkring som en fondförsäkring.

Också försäkringar som meddelas som tillägg till ovan nämnda försäkringar, t.ex. sjukförsäkringar och premiebefrielseförsäkringar, omfattas, som redan framgått, av tjänstepensions-

Författningskommentar SOU 2004:101

verksamheten. Om den enskilde har tillgång till en kompletterande försäkring enbart via sin anställning och arbetsgivaren svarar för premiebetalningen eller om försäkringen erbjuds som ett led i ett avtal mellan arbetsgivaren och arbetstagaren eller mellan arbetsmarknadens parter, bör den kunna räknas som tjänstepensionsförsäkring. Det torde inte krävas att tilläggsförsäkringen skall tecknas i direkt samband med huvudförsäkringen, jfr prop. 1992/93:257 s. 189.

Lagförslaget är å ena sidan inte avsett att medföra några begränsningar i livförsäkringsbolagens produktutbud i förhållande till nuvarande ordning. Förslaget ger å andra sidan inte bolagen möjlighet att meddela andra slags försäkringar än dem som för närvarande godtas.

För livförsäkringsbolagens verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring har föreslagits nya bestämmelser om verksamhet i ett annat EES-land i 2 a kap, om upplåning i 5 kap. 1 §, om livförsäkringsavsättning, registerföring och placering i 7 kap. samt om ställande av säkerhet i 12 kap. 12 §.

Genom en övergångsregel har försäkringsbolag, som vid tiden för ikraftträdandet av lagändringen bedriver verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring, getts möjlighet till uppskov med tillämpningen av den föreslagna separationsregeln och de därav föranledda bestämmelserna.

2 a kap. Verksamhet i ett annat land inom EES

1 §

Tjänstepensionsdirektivet innehåller visserligen inte bestämmelser om tjänstepensionsverksamhet vid en sekundäretablering i ett annat EES-land. Försäkringsbolagen har emellertid efter koncession i hemlandet rätt till sådan etablering enligt EG-reglerna på livförsäkringsområdet. Vissa nya bestämmelser föreslås nu för bolag som avser att meddela tjänstepensionsförsäkringar från en sekundäretablering.

I ett nytt tredje stycke har intagits regler om ytterligare uppgifter som skall tillställas Finansinspektionen i en underrättelse om upprättande av sekundäretablering för tjänstepensionsverksamhet. Den upplysningsskyldighet som avses gäller dels det uppdragsgivande företaget, dels det huvudsakliga innehållet i bakomliggande

pensionsöverenskommelser, ofta ett kollektivavtal som ibland är kompletterat med ett individuellt avtal. Med uppdragsgivande företag förstås det företag eller annat organ som handlar i egenskap av arbetsgivare eller egenföretagare och som gör inbetalningar till tjänstepensionsinstitutet, se artikel 6 i tjänstepensionsdirektivet. I en pensionsplan eller annan överenskommelse finns bestämmelser vilka anger pensionsförmånerna och villkoren för dem.

Det ligger i sakens natur att den för tjänstepensionsverksamhet tillkommande uppgiftsskyldigheten förutsätter att försäkringsbolaget vid tiden för underrättelsen har kommit så långt i sitt förberedande arbete att angivna uppgifter föreligger. Det är nämligen möjligt att ett försäkringsbolag vid den tiden inte har planerat några specifika affärer på området för tjänstepensionsförsäkringar. Avser försäkringsbolaget att vid sekundäretableringen driva också annan försäkringsverksamhet, kan bolaget nöja sig med att underrätta Finansinspektionen om den verksamheten och, när förberedelserna av tjänstepensionsverksamheten kommit längre, återkomma med uppgifter därom. Har sekundäretableringen redan upprättats skall bolaget lämna uppgifterna i en underrättelse enligt 3 §. Om upprättandet av sekundäretableringen enbart syftar till tjänstepensionsverksamhet måste emellertid försäkringsbolagets underrättelse enligt förevarande paragraf innehålla samtliga i paragrafen omnämnda uppgifter.

De nya föreskrifterna är en följd av artikel 20.2 och 20.3 i tjänstepensionsdirektivet.

Begreppet tjänstepensionsförsäkringar har avgränsats i 1 kap. 3 §. Se kommentaren till den paragrafen.

2 §

I ett nytt fjärde stycke har införts särbestämmelser för den verksamhet vid en sekundäretablering som rör tjänstepensionsförsäkring. Genom bestämmelserna åläggs Finansinspektionen att underrätta försäkringsbolaget om de uppgifter om utländska verksamhetsbestämmelser som den behöriga myndigheten i värdlandet kan komma att tillställa inspektionen med anledning av ett meddelande om upprättande av en sekundäretablering. Uppgifterna kan enligt direktivet röra social- och arbetsrätt samt regler om information och placering av tillgångar. Vidare anges att bolaget får påbörja verksamheten vid sekundäretableringen när inspektionens

Författningskommentar SOU 2004:101

underrättelse mottagits. För det fall att den utländska myndigheten inte lämnar några uppgifter, får verksamheten inledas två månader efter det att den myndigheten fått Finansinspektionens meddelande.

Det nya stycket får till följd att ett försäkringsbolag kan få inleda sina olika verksamheter vid en sekundäretablering vid skilda tidpunkter. Sålunda kan bolaget få dröja något med att meddela tjänstepensionsförsäkringar jämfört med tecknandet av andra försäkringar.

De nya bestämmelserna är föranledda av artikel 20.5 och 20.6 i tjänstepensionsdirektivet.

3 §

Paragrafen, som tar sikte på det fall att förhållandena vid en sekundäretablering skall ändras, har genom ett nytt sista stycke kompletterats med särregler för verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkringar. Tillägget innebär att de tidsfrister som gäller för en planerad sekundäretablering skall gälla även vid en sådan ändring av förhållandena som går ut på att försäkringsbolaget vid en upprättad sekundäretablering skall börja meddela tjänstepensionsförsäkringar. Avser ändringen en redan inledd tjänstepensionsverksamhet utomlands gäller däremot bestämmelserna i första och andra styckena. Tjänstepensionsdirektivet saknar nämligen bestämmelser om förfarandet vid ändring av påbörjad verksamhet i ett annat land.

4 §

I ett nytt andra stycke har intagits krav på viss ytterligare uppgiftsskyldighet för det försäkringsbolag som avser att meddela tjänstepensionsförsäkringar genom gränsöverskridande verksamhet. Motsvarande krav gäller enligt förslaget till ny lydelse av 1 §. Se kommentaren till den paragrafen.

Utöver de i det nya andra stycket angivna uppgifterna skall underrättelsen enligt artikel 20.3 i tjänstepensionsdirektivet ge besked om det land i vilket försäkringarna skall meddelas. Att också uppgift därom skall lämnas följer av första stycket.

5 §

I paragrafens första, tredje och sista stycken har lagts nya bestämmelser om förfarandet inför gränsöverskridande tjänstepensionsverksamhet. Innehållet i bestämmelserna överensstämmer nära med vad som enligt förslaget till ändring av 2 § skall gälla vid upprättande av sekundäretablering för meddelande av tjänstepensionsförsäkring.

Genom hänvisningen i första stycket till 2 § andra stycket 1 och 2 tillgodoses tjänstepensionsdirektivets krav på granskning av institutets administrativa uppbyggnad och av dess finansiella ställning. Kravet i direktivet beträffande institutets ledning är tillgodosett genom Finansinspektionens tillsyn av efterlevnaden av bestämmelsen i 2 kap. 3 § femte stycket 3.

Tilläggen i tredje och sista styckena innebär att det blir något olika tidsfrister för gränsöverskridande verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring jämfört med annan gränsöverskridande verksamhet. Motsvarande tidsfrister skall gälla för tjänstepensionsverksamhet vid sekundäretablering enligt 2 §.

De nya reglerna är avsedda att tillgodose artikel 20.4–6 i tjänstepensionsdirektivet.

6 §

Paragrafen har ändrats för att tillgodose tjänstepensionsdirektivets tidsfrister vid inledande av tjänstepensionsverksamhet. Motsvarande ändringar har för verksamhet vid sekundäretablering föreslagits i 3 §. Se kommentaren till den paragrafen.

5 kap. Upplåning

1 §

Till andra stycket har lagts en begränsningsregel för upplåning i ett försäkringsbolag som meddelar tjänstepensionsförsäkringar. Vad som förstås med sådana försäkringar anges i det nya femte stycket i 1 kap. 3 § och har utvecklats i kommentaren till den paragrafen.

Utgångspunkten i tjänstepensionsdirektivet är att upplåning i angivna bolag är förbjuden. Undantag från en sådan huvudregel gäller endast två situationer. Det ena fallet, som omnämns i

Författningskommentar SOU 2004:101

artikel 18.2, avser att bolaget behöver tillgodose tillfälliga likviditetsbehov. Det andra fallet följer av bestämmelserna om en tillräcklig kapitalbas. Ett bolag kan nämligen uppta sådana lån som är tillåtna enligt bestämmelserna om kapitalbasens sammansättning i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet. Enligt 7 kap. 22 § andra stycket får Finansinspektionen ge tillåtelse till att i kapitalbasen räkna in andra poster än dem som anges i första stycket av den paragrafen, t.ex. förlagslån. Som en förutsättning för att angivna lånesyften skall kunna tillgodoses skall enligt förslaget gälla att den samlade upplåningen är av ringa betydelse. Att den förutsättningen för upplåning är uppfylld krävs redan enligt nuvarande bestämmelser.

Finansinspektionen skall också för bolag som meddelar tjänstepensionsförsäkring kunna besluta om undantag från kravet på att upplåningen skall vara av ringa betydelse.

7 kap. Rörelsen

2 §

I en ny mening i fjärde stycket har införts en särregel för beräkningen av avsättningarna för den ansvarighet som ett bolag har på grund av löpande tjänstepensionsförsäkringar. Regeln är en följd av den princip om aktsamhet som tjänstepensionsdirektivet vilar på och som beträffande de försäkringstekniska avsättningarna kommer till uttryck i artikel 15.4. Innebörden av det nya kravet på aktsamma antaganden om dödlighet och andra riskmått, räntesats samt driftskostnader har utvecklats i avsnitt 6.10.

Med stöd av bemyndigandet i paragrafens sista stycke får meddelas föreskrifter där aktsamhetskravet preciseras.

9 §

I paragrafens första stycke har införts en hänvisning till den nya 12 §, vilken innehåller särskilda placeringsregler för tjänstepensionsverksamheten i ett försäkringsbolag.

10 g §

I artikel 12 i tjänstepensionsdirektivet anges att ett tjänstepensionsinstituts riktlinjer för placeringsverksamheten skall innehålla i vart fall sådana uppgifter som metoder för att mäta placeringsrisker, processer för riskkontroll och den strategiska allokeringen av tillgångar i förhållande till pensionsåtagandenas art och varaktighet. De kraven bör kunna tillgodoses genom myndighetsföreskrifter. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer har därför bemyndigats att lämna föreskrifter om riktlinjernas innehåll. Bemyndigandet har förts till ett nytt tredje stycke.

Placeringsriktlinjerna skall enligt artikel 11.3 i direktivet på begäran göras tillgängliga för medlemmar och förmånstagare eller deras företrädare. Genom ett tillägg i paragrafens andra stycke skall därför i fortsättningen även andra ersättningsberättigade på grund av tjänstepensionsförsäkringar än livförsäkringstagare och de som erbjuds att teckna en livförsäkring ges information om riktlinjerna. Angivna personer kan på grund av direktivets bestämmelser naturligtvis inte genom föreskrifter undantas från informationsskyldigheten i paragrafen. En annan sak är att informationen i vissa fall kan lämnas till företrädare för den ersättningsberättigade.

Tillsynsmyndigheten kan visserligen med stöd av 19 kap. 3 § begära upplysning om innehållet i placeringsriktlinjerna. Enligt ett nytt sista stycke skall emellertid för placeringsriktlinjer för tjänstepensionsförsäkring i fortsättningen tillämpas de regler om inlämnande till Finansinspektionen som gäller för försäkringstekniska riktlinjer för livförsäkring. Placeringsriktlinjer för tjänstepensionsförsäkring skall alltså ges in till inspektionen senast när de börjar användas och när de ändras. Vidare skall till riktlinjerna fogas en konsekvensanalys. Genom reglerna markeras att placeringsriktlinjerna utgör ett viktigt tillsynsinstrument. Bestämmelserna syftar även till att underlätta Finansinspektionens tillsyn.

Av separationskravet i 1 kap. 3 § femte stycket följer att det fordras en särskild redovisning av ett bolags verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring, om bolaget också bedriver annan verksamhet. Sålunda skall av riktlinjerna framgå de särskilda förhållandena för tjänstepensionsförsäkringsverksamheten.

Författningskommentar SOU 2004:101

11 §

I första stycket har tillagts en bestämmelse som tar sikte på sådana livförsäkringsbolag som förenar verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring med annan livförsäkringsrörelse. Sådana bolag måste i fortsättningen föra ett särskilt register över de tillgångar som används för skuldtäckning i tjänstepensionsverksamheten. Bestämmelsen är en följd av det nya separationskravet i 1 kap. 3 § femte stycket.

12 §

I en ny paragraf har införts särbestämmelser för skuldtäckning i ett livförsäkringsbolags tjänstepensionsverksamhet. För sådan verksamhet har i första stycket uppställts ett allmänt krav att placeringarna skall ske på ett aktsamt sätt. Därmed slås fast den princip om aktsamhet (the prudent person rule) som enligt tjänstepensionsdirektivet skall vara den generella grundsatsen för samtliga kapitalplaceringar i tjänstepensionsverksamhet. Av den grundsatsen följer bl.a. att tillgångarna skall placeras på det sätt som bäst gagnar de ersättningsberättigades intressen och som tillförsäkrar säkerhet, kvalitet, likviditet och lönsamhet för den samlade portföljen. Vidare medför aktsamhetsprincipen krav på matchning och diversifiering. Den kräver också att tillgångarna till övervägande del skall placeras på reglerade marknader, men ger samtidigt försäkringsbolaget rätt att investera på riskkapitalmarknader. Skuldtäckningstillgångarna skall med andra ord vara lämpliga. Angående den vidare innebörden av aktsamhetsprincipen, se kapitel 5.

Liksom vid skuldtäckning i annan försäkringsverksamhet måste alltså reglerna om matchning och diversifiering i 7 kap. 9 a § tillämpas. Även reglerna om dotterbolagsaktier, enhandsengagemang, lokalisering, valutamatchning och värdering i 7 kap. 10 a, 10 c, 10 d, 10 e och 10 f §§ är tillämpliga. Däremot gäller inte bestämmelserna om tillåtna tillgångsslag och begränsningar för olika tillgångsslag i 7 kap. 10 och 10 b §§. En annan sak är att de bestämmelserna ändå kan ges viss betydelse vid bedömningen av om ett försäkringsbolags placeringar är förenliga med den generella aktsamhetsprincipen.

De nya reglerna är en följd av tjänstepensionsdirektivets artikel 18, och motiven till reglerna har utvecklats i avsnitt 6.12.

De begränsningsregler som upptagits i andra stycket motsvarar delvis de bestämmelser som finns i artikel 18.7 i direktivet. Begränsningarna för enhandsengagemang i uppdragsgivande företag i de tredje och fjärde strecksatserna tillgodoser kraven i artikel 18.1 f i direktivet. Vad som i direktivet förstås med uppdragsgivande företag anges i kommentaren till 2 a kap. 1 §.

Enligt paragrafens tredje stycke omfattar begränsningarna för enhandsengagemang inte obligationer och andra skuldförbindelser som stater svarar för.

Finansinspektionen har i sista stycket bemyndigats att i enskilda fall tillåta ett försäkringsbolag att tillfälligtvis överskrida procentsatserna i andra stycket första och andra strecksatserna. Härför fordras att det finns särskilda skäl. Sådana skäl kan föreligga vid s.k. förmånsbestämd försäkring men också vid värdeförändringar i ett bolags skilda tillgångsslag. Undantag från begränsningarna i de båda andra strecksatserna, vilka som nämnts vilar på artikel 18.1 f i direktivet, kan däremot inte medges.

Av den allmänna aktsamhetsprincipen kan ibland följa att de angivna procentsatserna måste underskridas av ett försäkringsbolag. Någon särskild bestämmelse därom har inte ansetts behövlig.

Artikel 18.1 d ger vid handen att aktsamhetsprincipen medger ett försäkringsbolag att använda derivatinstrument vid skuldtäckning. Lämpligheten därav får avgöras från fall till fall. Försäkringsbolagets möjligheter att utnyttja sådana instrument i allmänhet regleras genom 7 kap. 17 b §. Förutsättningarna för användande av derivatinstrument i skuldtäckningssammanhang diskuteras i avsnitt 6.12.

13 §

I paragrafens första stycke anges att de nya placeringsreglerna för ett livförsäkringsbolags verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkringar inte gäller för tillgångar motsvarande avsättningar för villkorad återbäring och för fondförsäkringsåtaganden för vilka försäkringstagaren bär risken.

I ett nytt andra stycke har för tjänstepensionsförsäkringsverksamhetens del gjorts vissa tillägg till regeln i första styckets andra mening om lämplig placering. Angivna tillgångar i sådan verksamhet skall placeras i enlighet med den aktsamhetsprincip

Författningskommentar SOU 2004:101

som slagits fast i 12 § första stycket. Vidare skall för de tillgångarna gälla de begränsningar avseende enhandsengagemang i uppdragsgivande företag som föreslagits i 12 § andra stycket tredje och fjärde strecksatserna och tredje stycket.

De nya reglerna är en följd av artikel 18.1 i tjänstepensionsdirektivet.

14 §

Enligt artikel 18, punkten 7, i tjänstepensionsdirektivet kan en medlemsstat kräva att ett utländskt försäkringsbolag för sin gränsöverskridande verksamhet i den staten följer de i den punkten angivna bestämmelserna om placering. Ett svenskt försäkringsbolag kan alltså i vissa fall bli skyldigt att i sin tjänstepensionsverksamhet utomlands underkasta sig det landets placeringsregler, som beträffande användande av aktier och enhandsengagemang kan avvika från den föreslagna 12 §, se angiven punkt andra stycket a. I förevarande paragraf, som är ny, kommer nämnda EG-regel till uttryck.

Med beaktande av att de utländska placeringskraven i endast mindre omfattning torde kunna avvika från de svenska placeringsreglerna, har utredningen valt att inte utnyttja möjligheten i tredje stycket i artikel 18.7 att kräva separation av de tillgångar som svarar mot åtagandena i utlandet.

12 kap. Vinstutdelning om annan användning av försäkringsbolagets egendom

12 §

I paragrafens sjätte stycke har införts ett förbud för försäkringsbolag som meddelar tjänstepensionsförsäkringar att ställa säkerhet för tredje man. Förbudet är föranlett av artikel 18.2 i tjänstepensionsdirektivet.

Eftersom direktivets förbud är absolut saknas möjligheter för Finansinspektionen att med stöd av 12 kap. 13 § FRL medge undantag från den nya regeln.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Den nya lagstiftningen bör träda i kraft vid det månadsskifte som närmast föregår den dag tjänstepensionsdirektivets bestämmelser senast skall vara tillämpliga i medlemsstaterna, vilken är den 23 september 2005. Det slås fast i första punkten.

I föreskriften i andra punkten medges att nuvarande verksamhetsregler för livförsäkring tillämpas under drygt två år efter lagens ikraftträdande. Uppskovet kan utnyttjas endast av bolag som vid ikraftträdandet meddelar tjänstepensionsförsäkringar. Det är avsett att underlätta anpassningen och ge tid bl.a. för den separation av skuldtäckningstillgångar för tjänstepensionsförsäkringar som de nya reglerna kräver. Tillämpningen av de nya reglerna rörande gränsöverskridande verksamhet får dock inte skjutas upp.

8.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar

7 §

Som framgår av avsnitt 6.2 är sådana understödsföreningar som meddelar tjänstepensionsförsäkringar tjänstepensionsinstitut i direktivets mening. Enligt artikel 7 första stycket skall sådana institut begränsa sin verksamhet till sådan verksamhet som avser pensionsförmåner, inbegripet verksamheter som föranleds av dessa. Det kravet har införts i ett nytt tredje stycke i förevarande paragraf.

Vad som avses med tjänstepensionsförsäkringar har utvecklats i kommentaren till 1 kap. 3 § FRL.

De möjligheter Finansinspektionen har att med stöd av första och andra styckena medge undantag kan naturligtvis inte utnyttjas så att det kommer i konflikt med nya kravet.

I ett nytt sista stycke har angetts förutsättningen för upptagande av penninglån i en understödsförening som meddelar tjänstepensionsförsäkring. Regeln överensstämmer nära med den nya bestämmelsen i 5 kap. 1 § andra stycket FRL, se kommentaren till den paragrafen. Med hänsyn till att frågan om en förenings möjligheter att ta upp lån ansetts förknippad med förbudet mot främmande verksamhet enligt första stycket, har den nya låneregeln bedömts ha en naturlig plats i förevarande paragraf.

Låneregeln följer av artiklarna 17 och 18.2 i tjänstepensionsdirektivet.

Författningskommentar SOU 2004:101

11 §

Enligt artikel 18.4 i tjänstepensionsdirektivet får en stat inte kräva att ett tjänstepensionsinstituts investeringsbeslut skall vara villkorat av förhandsgodkännande eller systematisk anmälan. Uppgifter om placering av tillgångar skall därför i fortsättningen inte ingå i stadgarna för en understödsförening som meddelar tjänstepensionsförsäkringar. Enligt förslaget skall i stället sådana uppgifter upptas i föreningens placeringsriktlinjer, se kommentaren till 24 c §.

Genom ett nytt tredje stycke i förevarande paragraf har följaktligen föreskrivits undantag beträffande innehållet i stadgarna i en understödsförening som meddelar tjänstepensionsförsäkringar såvitt avser frågor om hur medel som ej behövs för löpande utgifter skall placeras.

14 a §

I en ny paragraf anges den underrättelseskyldighet som måste iakttas av en understödsförening som avser att från Sverige meddela tjänstepensionsförsäkringar vilka skall fullgöras i ett annat EES-land, s.k. gränsöverskridande verksamhet. Paragrafens innehåll överensstämmer nära med bestämmelserna rörande ett försäkringsbolags gränsöverskridande verksamhet avseende sådana försäkringar enligt förslaget till ny lydelse av 2 a kap. 4 § FRL.

Paragrafen är liksom de båda härefter följande paragraferna föranledda av artikel 20 i tjänstepensionsdirektivet. Den artikeln upptar till skillnad mot det konsoliderade livförsäkringsdirektivet inte bestämmelser om s.k. sekundäretablering i ett annat EES-land. Regler därom föreslås därför inte för understödsföreningarna.

Om bakgrunden till de nya bestämmelserna, se avsnitt 6.16.

14 b §

I paragrafen anges det förfarande som skall på följa på en understödsförenings underrättelse till Finansinspektionen om en avsikt att bedriva gränsöverskridande verksamhet. Innehållet i paragrafen ligger i sak mycket nära meddelandeförfarandet beträffande försäkringsbolags tjänstepensionsverksamhet i ett annat EES-land enligt förslaget till ny lydelse av 2 a kap. 5 § FRL. Enda skillnaden är att

Finansinspektionens meddelande om en understödsförenings gränsöverskridande verksamhet inte behöver innehålla ett intyg angående kapitalbasen eller en upplysning om försäkringsklasser.

I enlighet med vad som uttalats i tidigare förarbeten till FRL bör Finansinspektionen kunna vägra att vidarebefordra en underrättelse t.ex. om understödsföreningen inte har sådana administrativa rutiner som krävs för att möta de speciella krav som ställs på grund av att en verksamhet bedrivs utomlands, jfr prop. 1994/95:184 s. 254. Det bör framhållas att tjänstepensionsdirektivets krav i artikel 20.4 beträffande ledningen tillgodoses genom bestämmelserna i den nya 27 a § och Finansinspektionens fortlöpande tillsyn över efterlevnaden av de bestämmelserna.

14 c §

Paragrafen reglerar situationen vid ändrade förhållanden. Den överensstämmer i sak med motsvarande bestämmelser för verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring i 2 a kap. 6 § FRL i föreslagen lydelse.

20 a §

En ny paragraf har införts för att tillgodose de krav på information som uppställs i artikel 9.1 c och f samt artikel 11 i tjänstepensionsdirektivet. Den förstnämnda artikeln tar sikte på en medlems behov av information om föreningens stadgar m.m. och om tillämplig pensionsplans villkor, medan artikel 11 rör information till såväl medlemmar som andra ersättningsberättigade om pensionsförmånerna och föreningens verksamhet, bl.a. dess placeringsriktlinjer. Se vidare härom avsnitt 6.9 och kommentaren till 1 kap. 1 a § FRL. Informationsplikten fastslås i första stycket.

Närmare föreskrifter om vilken information som skall lämnas får enligt andra stycket meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

Paragrafen har utformats i nära överensstämmelse med 1 kap. 1 a § andra stycket FRL. Det är naturligtvis föreningen som har ansvaret för att erforderlig information lämnas. Som angetts i avsnitt 6.9 hindrar emellertid det förhållandet inte att informa-

Författningskommentar SOU 2004:101

tionen rent faktiskt ges av t.ex. en arbetstagarorganisation efter särskild överenskommelse därom.

22 a §

Paragrafen innehåller nya bestämmelser som gör FRL:s regler om försäkringstekniska avsättningar vid livförsäkring tillämpliga för understödsföreningar som bedriver verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring. Genom bestämmelserna tillgodoses tjänstepensionsdirektivets krav på försäkringstekniska avsättningar i artikel 15. Se avsnitt 6.10.

24 b §

I paragrafen har införts nya regler om skuldtäckning och placering av tillgångar för understödsföreningar som meddelar tjänstepensionsförsäkringar. I första stycket slås fast att 23, 24 och 24 a §§ inte skall gälla för sådana föreningar. Bestämmelserna i andra–fjärde styckena avser placering av föreningens samtliga tillgångar, medan sista stycket tar sikte på de tillgångar som svarar mot försäkringstekniska avsättningar.

För föreningens samlade tillgångar gäller enligt andra stycket den s.k. aktsamhetsprincipen, vilken omfattar bl.a. principerna om matchning och diversifiering enligt 7 kap. 9 a § FRL. För de tillgångarna uppställs också begränsningar i fråga om investeringar i uppdragsgivande företag. Av tredje stycket framgår att de begränsningarna inte gäller tillgångar som stater svarar för. Beträffande användande av optioner och terminskontrakt eller andra liknande finansiella instrument anges i fjärde stycket att föreningen skall tillämpa bestämmelserna därom i 7 kap. 17 b § FRL jämte med stöd därav meddelade föreskrifter.

I fråga om tillgångar som svarar mot försäkringstekniska avsättningar skall FRL:s bestämmelser om skuldtäckning i verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring tillämpas. Det kommer till uttryck i sista stycket.

Om de nya reglernas bakgrund och närmare innebörd, se avsnitt 6.12 samt kommentarerna till 7 kap. 12 och 13 §§ FRL.

24 c §

Genom paragrafen införs i enlighet med artikel 12 i tjänstepensionsdirektivet ett krav på upprättande av placeringsriktlinjer. Paragrafen överensstämmer nära med 7 kap. 10 g § FRL. Det är föreningens styrelse som har ansvaret för att riktlinjerna upprättas, efterlevs och vid behov ändras, se förslaget till 28 a §.

Som framgår av förslaget till ny lydelse av 11 § ersätter placeringsriktlinjerna nuvarande föreskrifter om placering av tillgångar i föreningens stadgar.

Direktivets krav i artikel 11.3 på information om placeringsriktlinjer tillgodoses genom den nya informationsbestämmelsen i 20 a §. Understödsföreningens information om riktlinjerna skall ställas till medlemmar och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar.

25 §

I en ny paragraf har intagits regler om kapitalbas i understödsföreningar som bedriver rörelse avseende tjänstepensionsförsäkring. Paragrafen, som utformats med 1 kap. 8 a § FRL som förebild, är en följd av reglerna om kapitalkrav i artikel 17 i tjänstepensionsdirektivet. Bestämmelserna upptas i första och andra styckena, vari hänvisningar görs till FRL:s regler om kapitalbasens sammansättning och solvensmarginal. Till skillnad mot vad som gäller för försäkringsbolagen uppställs här inte krav på garantibelopp. Ett sådant krav gäller nämligen inte enligt tjänstepensionsdirektivet och har av utredningen bedömts onödigt tyngande för understödsföreningarna. Se vidare härom i avsnitt 6.14.

Med anledning av de nya bestämmelserna om ett särskilt konsolideringskapital har i 71 § föreslagits sanktionsregler som skall tillämpas när konsolideringskraven inte uppfylls. I sista stycket har en erinran om de reglerna gjorts.

Genom en övergångsbestämmelse har det öppnats möjligheter för understödsföreningar som vid ikraftträdandet inte uppfyller kapitalkraven att skjuta på tillämpningen av de nya reglerna.

Författningskommentar SOU 2004:101

26 §

I ett nytt fjärde stycke har införts ett förbud för en understödsförening som meddelar tjänstepensionsförsäkringar att ställa säkerhet för tredje man. Ändringen är föranledd av artikel 18.2 i tjänstepensionsdirektivet.

Ett motsvarande tillägg har införts i 12 kap. 12 § FRL. Såsom anförts i kommentaren till den paragrafen är direktivets förbud absolut, varför det saknas möjlighet för Finansinspektionen att meddela dispens.

26 d §

Som en följd av tjänstepensionsdirektivets regler om kapitalkrav på individuell nivå har införts också ett gruppbaserat kapitalkrav för understödsföreningar som meddelar tjänstepensionsförsäkring. Ett sådant krav bygger på det s.k. försäkringsgruppsdirektivet (98/78/EG). När det direktivet år 2001 genomfördes för svenska försäkringsföretag ansågs det inte meningsfullt med ett gruppbaserat kapitalkrav för understödsföreningarna, bl.a. eftersom det för dem då inte gällde ett kapitalkrav på individuell nivå.

26 e §

Andra stycket i paragrafens nuvarande lydelse är till följd av den nya 26 d § inte längre erforderlig beträffande understödsföreningar som meddelar tjänstepensionsförsäkring. Detta framgår av förslaget till ny lydelse av det stycket.

27 a §

I paragrafen har intagits en ny bestämmelse som syftar till att tillgodose kravet i artikel 9.1 b i tjänstepensionsdirektivet beträffande de personer som driver den faktiska verksamheten i ett tjänstepensionsinstitut. Därmed torde förstås institutets ledning. Paragrafen har utformats i nära överensstämmelse med föreskriften i 2 kap. 3 § femte stycket 3 FRL.

I likhet med regeln i FRL tar kravet här sikte på ledningens kunnande, erfarenhet, omdöme och vandel, jfr prop. 1995/96:173 s. 85.

28 a §

Genom 24 c § har införts krav på upprättande av placeringsriktlinjer i understödsföreningar som bedriver tjänstepensionsverksamhet. I en ny paragraf anges att det är styrelsen som skall fastställa, upprätthålla och vid behov ändra riktlinjerna.

Paragrafen överensstämmer beträffande angivna riktlinjer helt med 8 kap. 8 § FRL.

67 §

De skyldigheter gentemot Finansinspektionen som anges i första stycket 1 och 3 har genom ett nytt andra stycke kommit att gälla också verkställande direktören och andra befattningshavare i ansvarig ställning i en understödsförening som meddelar tjänstepensionsförsäkringar. Det tillägget är en följd av artikel 13 i tjänstepensionsdirektivet, vari föreskrivs att tillsynsmyndigheten skall kunna kräva uppgifter av styrelsen, verkställande direktören och andra befattningshavare i ansvarig ställning i ett institut.

I ett nytt tredje stycke har införts regler om upplysningsskyldighet mot utländsk myndighet för nyss nämnda befattningshavare i en förening som bedriver verksamhet i ett annat EES-land. Sådan verksamhet avser enligt förslaget till nya bestämmelser i 14 a–14 c §§ enbart tjänstepensionsförsäkring.

Det primära tillsynsansvaret för en svensk förenings verksamhet utomlands åvilar visserligen Finansinspektionen, men den behöriga myndigheten i det andra landet har ändå vissa tillsynsuppgifter. Myndigheten där skall kontrollera att verksamheten är förenlig med gällande social- och arbetsmarknadslagstiftning i värdlandet samt att kraven beträffande information till medlemmar och andra ersättningsberättigade efterlevs.

De nya tillsynsreglerna i tredje stycket är en följd av vad som föreskrivs i artikel 20 i tjänstepensionsdirektivet. De motsvarar föreskrifterna i 19 kap. 3 § första stycket andra meningen FRL.

I ett nytt sista stycke har regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer bemyndigats att ge föreskrifter om en understödsförenings skyldighet att lämna upplysningar till Finansinspektionen. Bestämmelsen motsvarar 19 kap. 3 § andra stycket FRL.

Författningskommentar SOU 2004:101

68 a §

Av artikel 21.1 i tjänstepensionsdirektivet framgår att medlemsstaternas behöriga myndigheter skall ha ett nära samarbete för att underlätta tillsynen över tjänstepensionsinstitutens verksamhet. I en ny paragraf har tagits in en erinran om Finansinspektionens skyldighet enligt den artikeln.

Paragrafen överensstämmer till sitt innehåll med 19 kap. 1 § andra stycket FRL.

71 §

Som en följd av de nya rörelseregler som införts för understödsföreningar som meddelar tjänstepensionsförsäkring har tillsynsföreskrifterna i förevarande paragraf kompletterats. Sålunda föreskrivs i andra stycket i en ny punkt 3 att Finansinspektionen skall förelägga en förening att vidta rättelse om placeringsriktlinjerna inte längre är tillfredsställande.

I ett nytt tredje stycke har inspektionsmyndigheten getts möjligheter att kräva en finansiell saneringsplan när myndigheten bedömer att medlemmarnas rättigheter hotas. Den bestämmelsen är avsedd att kompletteras med föreskrifter meddelade med stöd av det nya sista stycket i paragrafen.

Enligt det nya fjärde stycket skall inspektionen, när reglerna om kapitalbas inte efterlevs, ingripa med föreläggande om upprättande av en plan för återställande av en tillfredsställande finansiell ställning m.m. som skall ges in för godkännande.

Det nya femte stycket syftar till att tillgodose artikel 20.9 i tjänstepensionsdirektivet om hemlandsmyndighetens åtgärder för att förhindra ett institut från att i ett annat EES-land överträda gällande social- och arbetsmarknadslagstiftning.

I paragrafens sjätte och sjunde stycken har tagits in regler om Finansinspektionens möjligheter att begränsa eller förbjuda en understödsförening att fritt förfoga över sina tillgångar och om inspektionsmyndighetens rätt att besluta om hur verksamheten därefter skall bedrivas. De bestämmelserna är föranledda av artikel 14.2 och 14.3 i tjänstepensionsdirektivet.

Samtliga paragrafens nya bestämmelser har utformats i nära överensstämmelse med motsvarande regler i 19 kap. 11 § FRL.

71 b §

Paragrafen är ny.

Enligt första stycket skall Finansinspektionen anmäla beslut om begränsning i en understödsförenings förfoganderätt eller förbud för föreningen att förfoga över sina tillgångar till tillsynsmyndigheterna i de EES-länder där föreningen driver verksamhet eller har tillgångar.

I andra stycket föreskrivs att inspektionen i samband med en anmälan enligt första stycket får begära att värdlandsmyndigheten vidtar motsvarande åtgärder.

Paragrafen är föranledd av de föreslagna bestämmelserna om en understödsförenings gränsöverskridande verksamhet. Den motsvarar 19 kap. 11 a § FRL.

75 §

Paragrafens första stycke har ändrats till följd av de nya bestämmelserna om understödsföreningars gränsöverskridande verksamhet. Finansinspektionens beslut därom får i enlighet med föreskrifterna i 19 kap. 13 § andra stycket FRL överklagas till kammarrätten. Om motiven härtill, se prop. 1997/98:186 s. 80 f. och 90.

Genom ett nytt tredje stycke får Finansinspektionen möjlighet att bestämma att ett beslut om föreläggande eller om verksamhetens drivande enligt 71 § sjunde stycket skall gälla omedelbart. Stycket svarar mot 19 kap. 13 § fjärde stycket FRL.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

I första punkten anges att de nya bestämmelserna i UFL, liksom de i FRL, skall träda i kraft den 1 september 2005.

Genom föreskriften i andra punkten har understödsföreningar som vid ikraftträdandet inte uppfyller de nya kapitalkraven enligt bestämmelserna i 25 och 26 d §§ getts visst anstånd med att tillämpa de bestämmelserna. En möjlighet att skjuta fram tillämpningen av regler om tillräcklig kapitalbas lämnas i artikel 22.3 i tjänstepensionsdirektivet. Innan kapitalkraven är uppfyllda får gränsöverskridande verksamhet inte bedrivas.

Författningskommentar SOU 2004:101

8.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige

1 kap. Tillämpningsområde och vissa grundläggande bestämmelser

1 §

Av tillägget i första stycket framgår att lagens tillämpningsområde har vidgats till att omfatta också utländska tjänstepensionsinstitut. Vad som avses med ett sådant institut framgår av den nya punkten 3 i 5 § första stycket.

4 §

Paragrafen har kompletterats till följd av att lagen i fortsättningen skall gälla inte bara utländska försäkringsgivare utan också vissa andra utländska institut som tryggar utfästelse om pension i Sverige.

5 §

I paragrafens första stycke har införts en definition av begreppet utländskt tjänstepensionsinstitut, varvid en hänvisning gjorts till tjänstepensionsdirektivet. Alla tjänstepensionsinstitut enligt direktivet omfattas dock inte av definitionen här. Den rymmer endast institut hemmahörande inom EES som inte är försäkringsgivare i denna lags mening. Sådana företag som omfattas av EG:s försäkringsdirektiv betecknas i stället EES-försäkringsgivare. Till följd av att lagens tillämpningsområde vidgats har vidare begreppen hemland och behörig myndighet kompletterats.

I andra stycket anges att bestämmelserna i de nya 3 a och 3 b kap. skall tillämpas på de utländska tjänstepensionsinstituten. Däri fastslås också att 10 kap. skall gälla de instituten.

13 §

Paragrafen har genom ett nytt andra stycke anpassats så att den skall omfatta också den gränsöverskridande verksamhet som bedrivs av ett utländskt tjänstepensionsinstitut. Ett sådant institut bedriver i lagens mening gränsöverskridande verksamhet när det

från ett utländskt driftställe, utan förmedling av generalagent, filial eller dotterbolag i Sverige, ingår avtal om tjänstepension som skall fullgöras här. Fullgörande av avtalet anses ske i Sverige om det etableringsställe som tjänstepensionerna har samband med är beläget här.

2 kap. Rätt att driva verksamhet i Sverige

1 §

I ett nytt andra stycke har införts nya bestämmelser om när verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkringar får inledas i Sverige. Därvid skall gälla att verksamheten får påbörjas först när den utländska försäkringsgivaren via den behöriga myndigheten i hemlandet mottagit en underrättelse från Finansinspektionen om vissa svenska bestämmelser, se förslaget till ny lydelse av 3 kap. 2 §. Den yttersta tidsfristen är dock två månader från det att inspektionen från den behöriga myndigheten utomlands tagit emot en underrättelse med sådant innehåll som anges i 2 eller 3 §.

Det nya stycket är en följd av artikel 20.5 och 20.6 i tjänstepensionsdirektivet.

2 §

I ett nytt andra stycke har beträffande tjänstepensionsförsäkring tillagts ytterligare krav på innehållet i den underrättelse om sekundäretablering som Finansinspektionen skall erhålla från den behöriga myndigheten i hemlandet. Tilläggen, som motsvarar vad som föreslagits i 2 a kap. 1 § FRL, är föranledda av artikel 20.2 och 20.3 i tjänstepensionsdirektivet.

I paragrafens sista stycke anges när en ändring som innebär inledande av verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring får börja tillämpas. En hänvisning har därvid gjorts till bestämmelserna i 1 § andra stycket. En motsvarande föreskrift har tagits in i 2 a kap. 3 § FRL.

Sista stycket har ändrats också till följd av den tillkommande uppgiftsskyldigheten i det nya andra stycket.

Författningskommentar SOU 2004:101

3 §

Tilläggen i paragrafens andra och sista stycke överensstämmer med föreslagna ändringar i 2 §. Den tillkommande uppgiftsskyldigheten svarar mot de nya kraven i 2 a kap. 4 § FRL och 14 a § UFL, medan tillägget beträffande ändrade förhållanden motsvarar de nya reglerna i 2 a kap. 6 § FRL och 14 c § UFL.

3 kap. Tillsyn över EES-försäkringsgivare

2 §

Genom ett nytt tredje stycke har tillgodosetts kraven i artikel 20.5 och 20.8 om att tillsynsmyndigheten i värdlandet skall tillställa den behöriga myndigheten i hemlandet behövliga uppgifter om relevant lagstiftning på tjänstepensionsområdet - i direktivet angett som arbetsmarknads- och sociallagstiftning - och om tillämpliga regler om information samt uppgifter om väsentliga ändringar av sådana bestämmelser. Av punkten 37 i direktivets preambel framgår att uppgiftsskyldigheten avser bl.a. regler avseende utbetalning av pensionsförmåner och villkoren för överföring av pensionsrättigheter.

6 §

Finansinspektionens möjligheter till ingripande enligt paragrafen har inskränkts beträffande en utländsk försäkringsgivares verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring. När en försäkringsgivare i sådan verksamhet överträder värdlandets ”arbetsmarknads- och sociallagstiftning” och dess regler om information skall enligt tjänstepensionsdirektivets artikel 20.9 hemlandsmyndigheten omgående underrättas. Den myndigheten har därefter att i samordning med värdlandsmyndigheten vidta erforderliga åtgärder. Om försäkringsgivaren trots hemlandsmyndighetens åtgärder inte vidtar rättelse får värdlandsmyndigheten enligt artikel 20.10 i direktivet vidta lämpliga åtgärder. Dessförinnan måste dock den behöriga myndigheten i hemlandet informeras. Paragrafen har genom ett nytt andra stycke och genom tillägg i det nya fjärde stycket ändrats för att tillgodose den ingripandeordning som föreskrivs i tjänstepensionsdirektivet.

3 a kap. Rätt att driva verksamhet i Sverige m.m.

1 §

I en inledande paragraf i ett nytt kapitel har slagits fast att ett utländskt tjänstepensionsinstitut, som i sitt hemland har tillstånd att bedriva tjänstepensionsverksamhet eller är registrerat för sådan verksamhet, efter ett närmare angivet underrättelseförfarande, får bedriva gränsöverskridande verksamhet i Sverige. Vad som avses med ett sådant instituts gränsöverskridande verksamhet anges i förslaget till ny lydelse av 1 kap. 13 §.

Bestämmelserna om förfarande och tidsfrister motsvarar dem som gäller för utländska försäkringsgivares tjänstepensionsverksamhet i Sverige i det nya andra stycket av 2 kap. 1 §.

2 §

I en ny paragraf har införts regler om det underrättelseförfarande som skall gälla när ett utländskt tjänstepensionsinstitut avser att bedriva gränsöverskridande verksamhet i Sverige eller ändra påbörjad sådan verksamhet. Bestämmelserna motsvarar dem som enligt förslaget skall gälla för utländska försäkringsgivares tjänstepensionsverksamhet här enligt 2 kap. 2 § andra stycket och sista stycket.

3 §

Genom paragrafen uppställs krav på information till dem som omfattas eller erbjuds att omfattas av ett utländskt tjänstepensionsinstituts tryggande av pension. Bestämmelserna är avsedda att tillgodose artiklarna 20.7 och 11 i tjänstepensionsdirektivet. De föreslagna reglerna går dock något längre genom att kretsen av informationsberättigade är vidare än i direktivet.

Artikel 11, som anger informationens innehåll, behandlas i avsnitt 6.9 och i kommentaren till 1 kap. 1 a § FRL.

Författningskommentar SOU 2004:101

3 b kap. Tillsyn över utländska tjänstepensionsinstitut

1 §

I enlighet med tjänstepensionsdirektivets bestämmelser slås i första stycket fast principen om hemlandstillsyn. Sålunda är det tillsynsmyndigheten i tjänstepensionsinstitutets hemland som har ansvaret för den finansiella tillsynen över institutets verksamhet i Sverige. Till den tillsynen, som omfattar institutets hela verksamhet, hör kontroll av solvens, skapandet av tekniska avsättningar och de tillgångar som skall täcka dessa, allt enligt hemlandets regler. Det ankommer vidare på hemlandsmyndigheten att granska att institutet har en ändamålsenlig organisation och erforderliga regler för intern kontroll.

I andra stycket anges Finansinspektionens ansvarsområde. I inspektionens uppgifter ingår främst att kontrollera tjänstepensionsinstitutets information i Sverige samt dess efterlevnad av andra svenska bestämmelser rörande tjänstepensioner.

Paragrafen svarar mot 3 kap. 1 §.

2 §

I paragrafens första stycke fastslås att det ankommer på Finansinspektionen att i samarbete med tillsynsmyndigheten i det utländska tjänstepensionsinstitutets hemland övervaka att institutets verksamhet i Sverige är förenlig med denna lag och andra föreskrifter för verksamheten här i landet.

Även om hemlandsmyndigheten har huvudansvaret för tillsynen har Finansinspektionen en viss tillsynsroll. En effektiv hemlandstillsyn förutsätter nämligen samarbete och informationsutbyte mellan berörda tillsynsmyndigheter. Finansinspektionens tillsyn kan framför allt ta sikte på institutens marknadsuppförande. Bestämmelserna i andra stycket avser att säkerställa en effektiv övervakning av verksamheten i Sverige.

Tredje stycket syftar till att tillgodose kraven i artikel 20.5 och 20.8 om värdlandsmyndighetens uppgiftsskyldighet mot hemlandsmyndigheten. Bestämmelserna motsvarar förslaget till nytt tredje stycke i 3 kap. 2 §.

3 §

I första stycket av paragrafen anges att Finansinspektionen har rätt att få del av sådana uppgifter om det utländska tjänstepensionsinstitutet och dess verksamhet i Sverige som inspektionen behöver för att kunna utföra sina tillsynsuppgifter.

Med stöd av bemyndigandet i andra stycket kan myndighet meddela föreskrifter vari uppgiftsskyldigheten för de utländska tjänstepensionsinstituten preciseras.

Paragrafen motsvarar 3 kap. 3 § första och andra styckena.

4 §

Genom paragrafens bestämmelser ges Finansinspektionen möjlighet att fordra upplysningar från organ som samverkar med ett utländskt tjänstepensionsinstitut. Sådana organ har samma upplysningsskyldighet mot inspektionen som tjänstepensionsinstitutet.

Paragrafen svarar mot 3 kap. 4 §.

5 §

I paragrafens första stycke anges i enlighet med artikel 20.9 i tjänstepensionsdirektivet att Finansinspektionen skall anmäla ett tjänstepensionsinstituts överträdelser av tillämpliga bestämmelser till hemlandsmyndigheten. Den myndigheten har därefter att vidta lämpliga åtgärder för att få till stånd rättelse.

För det fall att rättelse inte sker får Finansinspektionen vidta egna åtgärder, dock först efter anmälan till hemlandsmyndigheten. Inspektionen kan därvid förbjuda fortsatt marknadsföring och ingående av nya avtal om tryggande av tjänstepensioner i Sverige. Bestämmelserna därom, som upptas i andra stycket, svarar mot artikel 20.10 i tjänstepensionsdirektivet.

När det gäller smärre avvikelser från denna lag eller tillämpningsföreskrifter torde ett informellt påpekande från Finansinspektionen vara tillräckligt.

Paragrafen svarar mot 3 kap. 6 § första och andra styckena.

Författningskommentar SOU 2004:101

6 §

Genom paragrafen åläggs Finansinspektionen att i vissa angivna situationer biträda den behöriga myndigheten i ett tjänstepensionsinstituts hemland.

Första stycket gäller det fall att den utländska myndigheten inskränkt ett instituts förfoganderätt över sina tillgångar. Finansinspektionen skall efter ett sådant beslut på begäran vidta motsvarande åtgärder i fråga om institutets tillgångar i Sverige.

Andra stycket anger inspektionens skyldighet att biträda hemlandsmyndigheten vid verkställighet av ett beslut om hur verksamheten skall bedrivas efter vissa åtgärder. Reglerna saknar motsvarighet i tjänstepensionsdirektivet men har ändå bedömts nödvändiga för att tillgodose de svenska tjänstepensionstagarnas intressen.

Paragrafen motsvarar 3 kap. 7 §.

7 §

Som en följd av att ett utländskt tjänstepensionsinstitut verkar i Sverige med stöd av tillstånd eller registrering i hemlandet innebär ett upphörande av ett sådant stöd att verksamhetsrättigheterna i Sverige upphör. Finansinspektionen skall i en sådan situation i samarbete med tillsynsmyndigheten i institutets hemland vidta alla de åtgärder som behövs för att skydda tjänstepensionstagarnas intressen. Det ankommer emellertid på hemlandsmyndigheten att initiera sådana åtgärder. Regler härom upptas i paragrafen.

Paragrafens bestämmelser saknar motsvarighet i tjänstepensionsdirektivet men har ändå ansetts erforderliga till skydd för pensionstagarna i landet.

Paragrafen svarar mot 3 kap. 9 §.

8 kap. Marknadsföring m.m.

1 a §

Paragrafens första stycke har, såvitt avser information vid tjänstepensionsförsäkring, kompletterats. Vid sådan försäkring skall information ges inte bara om försäkringen utan också om försäkringsgivaren och dennes verksamhet samt om den pensionsplan

eller annan överenskommelse som ligger till grund för försäkringen. Den information som avses anges i artikel 11 i tjänstepensionsdirektivet. Den artikeln behandlas i avsnitt 6.9 och i kommentaren till 1 kap. 1 a § FRL.

Kompletteringen är föranledd av artikel 20.7 i tjänstepensionsdirektivet.

10 kap. Särskilda bestämmelser

1 §

I paragrafens första stycke, punkten 2, har gjorts ett tillägg som en följd av de nya reglerna i 3 b kap. 6 och 7 §§.

3 §

Paragrafen har ändrats till följd av de nya reglerna om utländska tjänstepensionsinstitut. Också gentemot sådana institut skall Finansinspektionen kunna kräva upplysningar och lämna förelägganden om ändring eller upphörande av verksamheten.

4 a §

Paragrafen har kompletterats till följd av de nya reglerna beträffande utländska tjänstepensionsinstitut.

5 §

Paragrafens första stycke har gjorts tillämpligt också på utländska tjänstepensionsinstitut.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

I första punkten anges att lagändringarna här liksom ändringarna i lagarna för svenska försäkringsgivare skall träda i kraft den 1 september 2005.

Andra punkten innebär att de utländska försäkringsgivare som vid tiden för ikraftträdandet meddelar tjänstepensionsförsäkring i

Författningskommentar SOU 2004:101

Sverige får fortsätta verksamheten här utan att genomgå det nya anmälningsförfarandet beträffande sådan verksamhet. För den utländska försäkringsgivare som efter lagens ikraftträdande avser att inleda tjänstepensionsverksamhet gäller emellertid de nya reglerna.

8.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.

9 a §

I första stycket av en ny paragraf har intagits en upplysning om de särskilda bestämmelser som skall gälla pensionsstiftelser som tryggar utfästelse om pension till minst 100 personer. Samtliga bestämmelser är föranledda av tjänstepensionsdirektivet.

De i första stycket angivna bestämmelserna skall på frivillig grund kunna tillämpas också av mindre pensionsstiftelser. Att sådana institut skall ha den möjligheten framgår av artikel 5 i direktivet. Nämnda valmöjlighet kommer till uttryck i andra stycket. Det ankommer på styrelsen att fatta beslut om frivillig tillämpning enligt det stycket. Enligt förslaget till ny lydelse av 31 § skall styrelsen genast efter ett sådant beslut göra en anmälan till länsstyrelsen.

10 a §

I andra–femte styckena har införts nya placeringsregler för stiftelser som omfattar minst 100 arbetstagare eller efterlevande till arbetstagare. Reglerna överensstämmer delvis med vad som till följd av tjänstepensionsdirektivet föreslagits för försäkringsbolags och understödsföreningars verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring.

Liksom försäkringsföretagen skall pensionsstiftelserna tillämpa den s.k. aktsamhetsprincipen vid sin kapitalplacering. Den principen rymmer bl.a. grundsatserna om matchning och diversifiering, vilka slagits fast i 7 kap. 9 a § FRL. En hänvisning dit görs i förevarande paragraf. Aktsamhetsprincipen, som här uttryckts i nära överensstämmelse med formuleringarna i 7 kap. 12 och 13 §§ FRL samt 24 b § UFL, omfattar för stiftelsernas del samtliga tillgångar.

De mera preciserade begränsningsreglerna är färre för pensionsstiftelserna än för försäkringsinstituten. För stiftelserna skall enbart gälla direktivets krav på begränsningar i uppdragsgivande företag. De begränsningarna gäller emellertid inte statsobligationer.

Vid användande av s.k. derivatinstrument skall 7 kap. 17 b § FRL tillämpas.

Om placeringskraven, se vidare avsnitt 6.12 och kommentaren till 7 kap. 12 § FRL.

Det skall i sammanhanget påpekas att en pensionsstiftelse enligt 11 § första stycket inte får ta emot en fordran mot arbetsgivaren, dock att stiftelsen får låna ut medel till arbetsgivaren, om det ställs betryggande säkerhet för lånet eller länsstyrelsen medger det. Inte heller får en stiftelse som har grundats av ett aktiebolag utan länsstyrelsens godkännande äga aktier i bolaget eller i bolag vilket står i sådant förhållande till detta som avses i 1 kap. 5 § aktiebolagslagen (11 § andra stycket). Enligt förslaget skall tillsynen över efterlevnaden av de nya placeringsreglerna utövas av Finansinspektionen. Det får förutsättas att samråd mellan inspektionen och länsstyrelsen kommer att ske så att tillämpningen av 11 § inte kommer i konflikt med bestämmelserna om placering i förevarande paragraf.

Som framhållits i avsnitt 6.10 och 6.11 träffas pensionsstiftelser inte av direktivets bestämmelser om tekniska avsättningar och skuldtäckning.

10 b §

I paragrafen, som är ny, uppställs krav på upprättande och inlämnande av placeringsriktlinjer för pensionsstiftelser som tryggar utfästelse om pension till minst 100 personer. Bestämmelserna överensstämmer i huvudsak med de regler som skall gälla för livförsäkringsbolagens och understödsföreningarnas verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring. Se avsnitt 6.13 och kommentaren till 7 kap. 10 g § FRL och 24 c § UFL.

Placeringsriktlinjerna skall lämnas in till Finansinspektionen, som enligt förslaget till ändring av 34 § skall utöva tillsyn över de större pensionsstiftelsernas placeringsverksamhet.

Tjänstepensionsdirektivets krav beträffande information om placeringsriktlinjer tillgodoses genom den nya 10 d §.

Författningskommentar SOU 2004:101

10 c §

I en ny paragraf har angetts att styrelsen skall fastställa placeringsriktlinjer, se till att de följs och fortlöpande pröva om de behöver ändras. Paragrafen svarar mot 8 kap. 8 § FRL och den föreslagna 28 a § UFL.

10 d §

Genom den nya paragrafen, första stycket, införs en informationsskyldighet gentemot de ersättningsberättigade i pensionsstiftelser som tryggar utfästelse om pension till minst 100 personer. Den information som avses är dels uppgifter om stiftelsens verksamhetsvillkor såsom stadgar och placeringsriktlinjer, dels uppgifter om stiftelsens ekonomiska ställning. Informationsplikten omfattar också uppgifter om pensionsförmånerna och om innehållet i övrigt i de överenskommelser som ligger till grund för tryggandet. Sistnämnda uppgifter finns i regel i pensionsplaner och ibland i kompletterande individuella utfästelser.

Närmare föreskrifter om informationens innehåll får enligt andra stycket meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

Bestämmelserna avser att tillgodose tjänstepensionsdirektivets informationskrav i artikel 9.1 c och f samt artikel 11. Innehållet i de artiklarna framgår av avsnitt 6.9 och kommentaren till 1 kap. 1 a § FRL.

Av skäl som utvecklats i avsnitt 6.9 är det inte nödvändigt att informationen faktiskt tillhandahålls av stiftelsen. Det kan många gånger vara mera ändamålsenligt att den lämnas av arbetsgivaren.

11 §

I ett nytt sista stycke regleras villkoren för en större pensionsstiftelses möjligheter att ta upp eller ta över penninglån samt uppställs beträffande en sådan stiftelse förbud mot ställande av säkerhet för tredje man. Lånereglerna överensstämmer nära med motsvarande bestämmelser för försäkringsbolag, vilkas rörelse omfattar tjänstepensionsförsäkring, och tjänstepensionskassor i 5 kap. 1 § FRL respektive 7 § UFL. Eftersom pensionsstiftelserna inte skall vara underkastade något krav på konsolideringskapital är för

dem det enda godtagbara syftet med en upplåning att den skall tillgodose tillfälliga likviditetsbehov. Någon möjlighet till undantag från kravet att upplåningen skall vara av ringa betydelse har inte bedömts nödvändig för pensionsstiftelserna.

Beträffande förbudet mot ställande av säkerhet för tredje man överensstämmer förslaget med de nya bestämmelserna i 12 kap. 12 § FRL och 26 § UFL.

Se vidare kommentarerna till angivna paragrafer i FRL och UFL.

15 a §

Genom paragrafen öppnas möjligheter för pensionsstiftelser, som omfattar minst 100 personer, att från Sverige bedriva verksamhet i ett annat land inom EES. Av 9 § följer att verksamheten utomlands endast kan avse tryggande av utfästelse om pension till arbetstagare eller arbetstagares efterlevande.

Också andra pensionsstiftelser skall kunna driva gränsöverskridande verksamhet. En förutsättning härför är att de på frivillig väg tillämpar samtliga särskilda verksamhetsbestämmelser för de större pensionsstiftelserna. Denna förutsättning följer av artikel 5 i tjänstepensionsdirektivet.

Det underrättelse- och meddelandeförfarande som skall föregå den gränsöverskridande verksamheten anges i de följande paragraferna.

15 b – 15 d §§

I tre nya paragrafer ges förfaranderegler som skall tillämpas när en pensionsstiftelse avser att trygga utfästelse om pension genom gränsöverskridande verksamhet. Paragraferna svarar mot bestämmelserna för ett försäkringsbolags gränsöverskridande verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkringar i 2 a kap. 4–6 §§ FRL och bestämmelserna om en understödsförenings verksamhet utomlands i 14 a–14 c §§ UFL. Se kommentarerna till de paragraferna.

De nya reglerna är föranledda av artikel 20 i tjänstepensionsdirektivet.

Stiftelsens konstruktion och det förhållandet att tillsyn utövas också av länsstyrelsen medför att Finansinspektionens prövning enligt 15 c § blir något annorlunda än motsvarande prövning inför

Författningskommentar SOU 2004:101

ett försäkringsföretags gränsöverskridande verksamhet. Prövningen av organisationens lämplighet tar närmast sikte på frågan om stiftelsen har tillräckliga funktioner för gränsöverskridande verksamhet. Den prövningen får ske i samordning med länsstyrelsen, som skall ha huvudansvaret för tillsynen över en pensionsstiftelses organisation. Granskningen av den finansiella situationen får syfta till att tillgodose att stiftelsens tillämpning av aktsamhetsprincipen enligt 10 a § är förenlig med verksamhet utomlands. Det skall anmärkas att tjänstepensionsdirektivets krav i artikel 20.4 beträffande ledningen uppfylls genom bestämmelserna i den nya 16 a § och den fortlöpande tillsynen över efterlevnaden av de bestämmelserna.

15 e §

Av en ny paragraf framgår att en pensionsstiftelse vid gränsöverskridande verksamhet kan bli skyldig att följa utländska placeringsregler. Paragrafen motsvarar 7 kap. 14 § FRL. Se kommentaren till den paragrafen.

16 a §

I en ny paragraf har intagits en bestämmelse som syftar till att tillgodose kravet i artikel 9.1 b i tjänstepensionsdirektivet beträffande de personer som driver den faktiska verksamheten i ett tjänstepensionsinstitut. Med sådana personer torde avses stiftelsens ledning.

Paragrafen har utformats i nära överensstämmelse med 27 a § UFL. Se kommentaren till den paragrafen.

31 §

I andra stycket har tillagts att styrelsen i en pensionsstiftelse som omfattar minst 100 personer skall anmäla stiftelsen för tillsyn redan när styrelsen mottar sitt uppdrag. Tillägget har gjorts för att tillgodose de krav på registrering som tjänstepensionsdirektivet uppställer i artikel 9.1 a.

I ett nytt fjärde stycke åläggs styrelsen att göra anmälan till tillsynsmyndigheten, dvs. länsstyrelsen i det län där arbetsgivaren har

sitt hemvist, genast efter det att omfattningen av tryggandet i pensionsstiftelsen nått upp till 100 personer. Detta åläggande innebär att styrelsen måste bevaka stiftelsens storlek. Styrelsen skall genast göra anmälan till länsstyrelsen också då pensionsstiftelsen beslutat att med stöd av 9 a § andra stycket tillämpa de särbestämmelser som föranletts av tjänstepensionsdirektivet. Anmälningsskyldigheten är ett resultat av de nya verksamhets- och tillsynsregler som gäller för stiftelser av större omfattning.

Länsstyrelsen skall sedan den tagit emot en anmälan enligt de nya reglerna i andra och fjärde styckena underrätta Finansinspektionen, som därefter får ett tillsynsansvar enligt den nya 34 §. Denna underrättelseskyldighet för länsstyrelserna kommer till uttryck i ett nytt sista stycke.

32 §

I ett nytt sista stycke har gjorts ett tillägg för att uppmärksamma att tillsynen över pensionsstiftelsernas efterlevnad av de nya bestämmelser som motiverats av tjänstepensionsdirektivet inte skall utövas av länsstyrelsen utan av Finansinspektionen.

34 §

I en ny paragraf, första stycket, föreskrivs att det är Finansinspektionen som skall utöva tillsynen över att pensionsstiftelserna förvaltas i enlighet med de nya regler om placering m.m. som är föranledda av tjänstepensionsdirektivet. Den tillsynen gäller inte bara stiftelser vilkas tryggande omfattar minst 100 personer utan också de mindre stiftelser som med stöd av 9 a § andra stycket tillämpar de nya bestämmelserna på frivillig grund.

I andra stycket har tagits in en erinran om Finansinspektionens skyldighet att samarbeta med utländska tillsynsmyndigheter. Sådana påminnelser finns även i 19 kap. 1 § andra stycket FRL och förslaget till 68 a § UFL.

Författningskommentar SOU 2004:101

35 §

I paragrafen, som är ny, anges Finansinspektionens möjligheter att vidta åtgärder mot en pensionsstiftelse som skall tillämpa de regler i tryggandelagen som föreslås till följd av tjänstepensionsdirektivet. Bestämmelserna i de tre första styckena svarar mot föreskrifter i 19 kap. 11 § FRL och förslaget till ny lydelse av 71 § UFL.

Enligt första stycket får Finansinspektionen meddela de erinringar i fråga om pensionsstiftelsens förvaltning som inspektionen finner behövliga.

Andra stycket anger när Finansinspektionen skall ge föreläggande om rättelse.

Enligt tredje stycket får Finansinspektionen begränsa pensionsstiftelsens förfoganderätt eller förbjuda stiftelsen att förfoga över sina tillgångar i Sverige, om det bedöms vara nödvändigt för att skydda dem som omfattas av stiftelsens ändamål. Finansinspektionen får besluta hur pensionsstiftelsen skall förvaltas efter ett sådant beslut.

Enligt sista stycket skall vid Finansinspektionens tillsyn flera av bestämmelserna i 19 kap. FRL äga motsvarande tillämpning. Det gäller reglerna om försäkringsbolagens upplysningsskyldighet, inspektionens rätt att kalla till och närvara vid styrelsesammanträde, skyldighet att hålla kassa m.m. tillgänglig för granskning, insyn i sidoordnade organ, information till tillsynsmyndigheter i andra EES-länder, tillsynsbidrag och vite. För Finansinspektionens tillsyn gäller däremot inte de för länsstyrelsen tillämpliga bestämmelserna i 9 kap. 4 och 5 §§, 6 § tredje stycket samt 7 § stiftelselagen (1994:1220).

De nya tillsynsreglerna är avsedda att tillgodose kraven i artikel 13 och 14 i direktivet.

36 §

I en ny paragraf ges i första och andra styckena regler om överklagande av Finansinspektionens beslut. Huvudregeln är därvid att överklagande sker hos länsrätten. Beslut om tillstånd för verksamhet i ett annat EES-land enligt 15 c eller 15 d § får dock överklagas direkt till kammarrätten. En sådan ordning gäller för försäkringsbolagen enligt 2 a kap. FRL och har föreslagits även för understödsföreningarna.

I tredje stycket ges Finansinspektionen möjlighet att bestämma att ett beslut om föreläggande eller om förvaltning enligt 35 § tredje stycket skall gälla omedelbart.

8.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1986:436) om näringsförbud

6 §

Paragrafens första stycke, punkten 4, har kompletterats. I fortsättningen får den som är underkastad näringsförbud inte vara ledamot eller suppleant i styrelsen för en understödsförening som driver verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkring eller för en pensionsstiftelse. En sådan person får alltså inte ingå i styrelsen i något tjänstepensionsinstitut.

Lagändringen är en konsekvens av tjänstepensionsdirektivets krav på företagsledningen. Den syftar till att tillgodose ett vandelskrav på ledamöter i varje tjänstepensionsinstitut oavsett storlek.

8.6 Förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)

4 a §

Ändringen är föranledd av att lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige föreslås få ett nytt namn.

8.7 Förslaget till lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410)

5 §

Se kommentaren i avsnitt 8.6.

Författningskommentar SOU 2004:101

8.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:357) om motortävlingsförsäkring

2 §

Se kommentaren i avsnitt 8.6.

8.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.

3 och 14 b §§

Se kommentaren i avsnitt 8.6.

8.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1999:890) om försäkringsverksamhet under krig eller krigsfara m.m.

2 kap. Försäkringsrörelse

2 §

Se kommentaren i avsnitt 8.6.

8.11 Förslaget till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229)

6 kap. Juridiska personer

8 §

Se kommentaren i avsnitt 8.6.

8.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (2001:1227) om självdeklarationer och kontrolluppgifter

2 kap. Skyldighet att lämna självdeklaration

7 §

Se kommentaren i avsnitt 8.6.

Bilaga 1

Kommittédirektiv

Ny associationsrätt för försäkringsföretag Dir. 2003:125

Beslut vid regeringssammanträde den 16 oktober 2003.

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare skall • göra en kartläggning av regleringen av olika associationsformer

på försäkringsområdet – inbegripet tjänstepensionsmarknaden

– i några med Sverige jämförbara länder och utvärdera denna

reglering • göra en genomgripande översyn av nu gällande bestämmelser

med inriktning på att skapa en modern och tydlig associationsrättslig reglering av försäkringsverksamhet och då särskilt − granska de för- och nackdelar som finns med olika associa-

tionsformer och i det sammanhanget särskilt analysera för-

utsättningarna för en effektiv ägarstyrning

− analysera frågor om fördelning av överskott mellan olika

grupper som bidrar med riskkapital i de olika associationsformerna

− överväga hur försäkringstagarna kan ges ett ökat inflytande

över styrningen i företag där de bidrar med riskkapital och i

vilka former ett sådant inflytande bör utövas • beakta följande vägledande principer

− en tydlig gränsdragning mellan försäkringstagarnas och

aktieägarnas intressen − en effektiv ägarstyrning som minskar risken för intressekonflikter

• lämna förslag på en framtida reglering av rörelsereglerna för

understödsföreningar • genomföra en författningsteknisk översyn och föreslå en ny

försäkringsrörelselag, omfattande såväl bestämmelser om försäkringsrörelsens bedrivande som sådana associationsrättsliga särregler som skall finnas i förhållande till den allmänna lagstiftningen på det associationsrättsliga området

• analysera behovet av en särreglering för små ömsesidiga försäk-

ringsbolag och små understödsföreningar och lämna förslag på en framtida reglering

• lämna förslag på hur Europaparlamentets och rådets

direktiv 2003/41/EG av den 3 juni 2003 om verksamhet i och tillsyn över tjänstepensionsinstitut bör genomföras i svensk lagstiftning.

Bakgrund

Försäkringsverksamhet i olika associationsformer

Försäkringsrörelse kan i Sverige bedrivas i försäkringsbolag och försäkringsföreningar (understödsföreningar). Försäkringsbolag kan associationsrättsligt vara av två slag, försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag.

I ett försäkringsaktiebolag är aktieägarna inte personligen ansvariga för bolagets åtaganden och förpliktelser. Aktiekapitalet tillsammans med övrigt eget kapital fungerar, på samma sätt som i ett allmänt aktiebolag, som en garanti för borgenärsintressena. Försäkringsaktiebolag kan bedrivas antingen som vinstutdelande bolag eller enligt ömsesidiga principer.

Reglerna för ett vinstutdelande försäkringsaktiebolag innebär att aktieägarna – enligt allmänna bolagsrättsliga principer – svarar för riskkapitalet i bolaget. I dessa bolag finns en tydlig gränsdragning mellan försäkringstagarnas medel och aktieägarnas kapital eftersom det av bolagsordningen skall framgå hur vinst och förlust skall fördelas mellan dem.

De livförsäkringsaktiebolag som drivs enligt ömsesidiga principer kan dock inte jämställas med aktiebolag i vanlig mening. Ömsesidighetsprincipen innebär nämligen att det överskott som uppstår i rörelsen skall tillfalla försäkringstagarna. Att aktieägarna därmed inte kan förvänta sig någon avkastning på sitt aktiekapital, får till

konsekvens att det i huvudsak är försäkringstagarna som bidrar med riskkapitalet. Trots detta har aktieägarna i praktiken ett i det närmaste oinskränkt inflytande över hur verksamheten bedrivs.

Grunden för företagsformen ömsesidiga försäkringsbolag och dess struktur är delägarnas, dvs. försäkringstagarnas intressegemenskap. Försäkringstagarna är både delägare och fordringsägare i bolaget. De har möjlighet att styra bolaget antingen genom direkt utövande av rösträtt på bolagsstämma eller genom de delegerade, om sådana valts på lokala stämmor. Under vissa förutsättningar kan försäkringstagarna i ett ömsesidigt skadeförsäkringsbolag bli ansvariga för bolagets förpliktelser. Ett sådant bolag kan nämligen i bolagsordningen föreskriva att en delägare skall täcka skulder, avsättningar och förluster genom att göra kapitaltillskott till bolaget (s.k. uttaxering). Ett ömsesidigt försäkringsbolag är, i likhet med en förening, en sammanslutning av ett inte på förhand bestämt antal personer. Dess medlemsantal kan således variera utan att avtalet mellan delägarna, dvs. bolagsordningen, behöver ändras.

En understödsförening är i princip uppbyggd som en ekonomisk förening. Föreningarna skall som huvudregel vara slutna i den bemärkelsen att de huvudsakligen är avsedda för anställda i ett visst eller vissa företag, personer tillhörande en viss yrkesgrupp eller liknande.

En understödsförening kan – utan vinstintresse – meddela pensionsförsäkring, kapitalförsäkring eller sjukförsäkring. Understödsföreningar indelas vanligen i pensionskassor, sjukkassor, begravningskassor samt sjuk- och begravningskassor. I gruppen pensionskassor ingår tjänstepensionskassor, vilkas verksamhet huvudsakligen avser pensionsförsäkringar på grund av anställning.

Försäkringsmarknaden i Sverige

Vid utgången av 2002 fanns det ungefär 450 försäkringsbolag etablerade på den svenska marknaden – en marknad som dock domineras av ett fåtal stora aktörer. Utländska försäkringsbolags verksamhet är generellt av begränsad omfattning. Det är främst genom uppköp av svenska försäkringsbolag som utländska aktörer etablerat sig här i landet.

Försäkringsmarknaden indelas vanligtvis i marknaderna för livrespektive skadeförsäkring.

Livförsäkringsmarknaden består av fondförsäkring och traditionell livförsäkring. Fondförsäkring bedrivs uteslutande i vinstutdelande aktiebolag – traditionell livförsäkring däremot i form av vinstutdelande aktiebolag, aktiebolag som drivs enligt ömsesidiga principer, ömsesidiga bolag och understödsföreningar. Förutom ett par stora ömsesidiga bolag domineras marknaden för traditionell livförsäkring av aktiebolag som drivs enligt ömsesidiga principer. Understödsföreningarna har en liten del av den totala livförsäkringsmarknaden. Tjänstepensionskassorna intar dock en särställning och är den grupp av föreningar som har den största betydelsen från såväl allmän som enskild synpunkt.

Skadeförsäkringsmarknaden består av en mängd olika delmarknader och graden av koncentration skiljer sig åt mellan dem. I huvudsak domineras dock de olika marknaderna av ett litet antal stora försäkringsbolag som antingen drivs i form av vinstutdelande aktiebolag eller ömsesidiga bolag. På denna marknad finns även ett flertal större och mindre lokala ömsesidiga bolag.

Allmänt om regleringen av försäkringsverksamhet

De svenska försäkringsbolagens verksamhet regleras i försäkringsrörelselagen (1982:713, FRL). Lagen innehåller både associationsrättsliga och näringsrättsliga regler för bolagen.

De associationsrättsliga reglerna har utformats med bestämmelserna i aktiebolagslagen (1975:1385, ABL) som förebild. Reglerna har dock modifierats med hänsyn till den verksamhet försäkringsbolagen bedriver och till de ömsesidiga försäkringsbolagens karaktär. ABL har under 1990-talet genomgått en omfattande omarbetning med grund i Aktiebolagskommitténs arbete – en kommitté som avlämnade sitt slutbetänkande Ny Aktiebolagslag (SOU 2001:1) i januari 2001. Motsvarande regler i FRL har endast delvis reformerats. Under nästkommande år avser regeringen att lämna förslag till en lagtekniskt helt ny, komplett ABL, där även hänsyn skall tas till resterande förslag från kommittén. Detta innebär ändringar i regleringen av bl.a. bolagsbildning, ökning och nedsättning av aktiekapitalet, vinstutdelning, tvångsinlösen av minoritetsaktier och ansvarsfrågor.

De näringsrättsliga reglerna för försäkringsbolag har relativt nyligen moderniserats. Tyngdpunkten för reformen är lagd på bestämmelserna om livförsäkringsbolag. Förändringarna syftar till

att ge större frihet åt försäkringstagarna och försäkringsbolagen att själva komma överens om försäkringsavtalens villkor och därigenom underlätta produktutveckling och stimulera konkurrens. Genom reformen stärktes även försäkringstagarnas ställning genom hårdare krav på information och en tydligare gränsdragning mellan aktieägarnas och försäkringstagarnas kapital. Lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 2000 (se prop. 1998/99:87).

Parallellt med denna reform påbörjades en översyn av den associationsrättsliga lagstiftningen för försäkringsbolag och bankaktiebolag. I en promemoria om ny associationsrätt för bankaktiebolag och försäkringsbolag (dnr Fi 98/476) föreslås ändringar i den associationsrättsliga regleringen för dessa bolag. Promemorian har resulterat i ny lagstiftning för bankaktiebolag (prop. 1997/98:166) innebärande att bankaktiebolagslagen avskaffades och att ABL i stället utgör den associationsrättsliga grunden för bankaktiebolagen. Bankrörelselagen innehåller dock vissa särbestämmelser för bankaktiebolag.

Den verksamhet som bedrivs i understödsföreningar omfattas av lagen (1972:262) om understödsföreningar (UFL). De associationsrättsliga bestämmelserna i UFL bygger i stor utsträckning på regelverket i den numera ersatta 1951 års lag om ekonomiska föreningar. UFL innehåller också näringsrättsliga regler.

Även lagstiftningen för understödsföreningar har varit föremål för utredning under senare år. Understödsutredningens betänkande Försäkringsföreningar (SOU 1990:101) har följts av ett betänkande från Försäkringsföreningsutredningen, Försäkringsföreningar – ett reformerat regelsystem (SOU 1998:82). Det sistnämnda betänkandet innehåller såväl en översyn av de associationsrättsliga som de näringsrättsliga reglerna för understödsföreningar. Inte något av betänkandena har lett till lagstiftning.

De utländska försäkringsbolagens verksamhet regleras i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige. I lagen finns bestämmelser som är gemensamma för alla utländska försäkringsgivare med verksamhet här i landet, men även regler som varierar beroende på om försäkringsgivaren finns inom eller utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, EES.

Redovisningsregler för såväl försäkringsbolag som understödsföreningar finns i lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag.

De civilrättsliga bestämmelserna om avtalsförhållandet mellan försäkringsgivare och försäkringstagare finns i lagen (1927:77) om

försäkringsavtal och i konsumentförsäkringslagen (1980:38). I maj 2003 beslutade regeringen en lagrådsremiss om ny försäkringsavtalslag. Remissen innehåller förslag till en ny lag som omfattar hela försäkringsavtalsrätten.

Både nationellt (Placeringsutredningens betänkanden SOU 2003:14 och SOU 2003:84) och inom EU (det s.k. solvens IIprojektet) pågår arbeten som syftar till att reformera nuvarande tillsynsregler för försäkringsföretag. Till detta kommer det inom EU bedrivna arbetet med inriktning på att införa nya redovisningsstandarder. Resultatet av dessa översyner kommer inom några år sannolikt att innebära en avsevärt förändrad och mer europeiskt harmoniserad reglering av försäkringsföretagens rörelse och redovisning.

Försäkringsdirektiven och direktivet om tjänstepensionsinstitut

EG-arbetet med att genomföra etablerings- och tjänstefrihet avseende direkt försäkringsverksamhet har skett i etapper. Först i och med den s.k. tredje generationens direktiv, det tredje skadeförsäkringsdirektivet och det tredje livförsäkringsdirektivet (92/49/EEG respektive 92/96/EEG), genomfördes den inre marknaden på försäkringsområdet. Denna bygger på principerna om en enda auktorisation, hemlandstillsyn, minimiharmonisering av viktigare regler för försäkringsverksamhet och om ömsesidigt erkännande av nationella regler för denna verksamhet.

Försäkringsdirektiven har för försäkringsbolagen genomförts i svensk rätt genom ändringar i FRL och genom moderniserade regler för utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige. Motsvarande har dock inte skett beträffande understödsföreningarna. Försäkringsföreningsutredningen konstaterade att gällande regler för understödsföreningar endast i begränsad omfattning uppfyller de minimikrav som följer av dessa direktiv. Enligt de överväganden som gjordes av utredningen är det emellertid endast ett fåtal understödsföreningar som omfattas av dem (se SOU 1998:82 s. 94–96).

Regleringen av understödsföreningarna har fått förnyad aktualitet i och med det nyligen antagna tjänstepensionsdirektivet, Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/41/EG av den 3 juni 2003 om verksamhet i och tillsyn över tjänstepensionsinstitut. Direktivet skall vara genomfört i nationell lagstiftning senast den 23 september 2005. Med direktivet avses att skapa en

inre marknad för tjänstepensionsinstitut och det syftar ytterst till att möjliggöra en effektiv förvaltning av tjänstepensionskapital samtidigt som pensionstagarnas trygghet garanteras.

Med tjänstepensionsinstitut avses institut som, oavsett dess rättsliga form, förvaltar fonderade medel i syfte att tillhandahålla pensionsförmåner i samband med yrkesutövning. Direktivet är avsett att reglera sådana institut som inte redan omfattas av gemenskapslagstiftning.

För Sveriges del är direktivet direkt tillämpligt på understödsföreningar som förvaltar tjänstepensioner, s.k. tjänstepensionskassor. Därutöver faller pensionsstiftelser, som regleras i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. (tryggandelagen), inom direktivets tillämpningsområde. Oavsett att ändamålet med dessa stiftelser endast är att trygga arbetsgivarens utfästelse om pension till arbetstagare och deras efterlevande, dvs. utgöra säkerhet för att utfästelsen kan fullgöras, uppfyller stiftelserna direktivets krav på att instituten i fråga skall förvalta tjänstepensionsmedel utifrån syftet att tillhandahålla pensionsförmåner.

I direktivet ges dessutom en valmöjlighet för medlemsstaterna att tillämpa flertalet av direktivets regler på livförsäkringsbolagens tjänstepensionsverksamhet. I Sverige får direktivet främst betydelse för de institut som agerar på marknaden för kollektivavtalsgrundade tjänstepensionsplaner. Förvaltande institut för dessa planer är i huvudsak försäkringsföretag.

Direktivet ger även medlemsstaterna en möjlighet att från dess tillämpning undanta institut som förvaltar pensionsplaner som sammanlagt har färre än 100 medlemmar. Dessa institut skall dock ha rätt att på frivillig grund tillämpa direktivets regler.

Direktivet innehåller minimiregler om villkoren för att bedriva verksamhet och om hur den löpande tillsynen över instituten skall vara anordnad. Uppställda placeringsregler är av i huvudsak kvalitativ karaktär i enlighet med den s.k. aktsamhetsprincipen, med vissa möjligheter för medlemsstaterna att införa kvantitativa regler. Direktivet öppnar, som nämnts, för gränsöverskridande verksamhet, dvs. ger tjänstepensionsinstitut etablerade i en medlemsstat rätt att med stöd av sin auktorisation i hemlandet erbjuda sina tjänster till uppdragsgivare i en annan medlemsstat och omvänt. Som ett utflöde av principen om en enda auktorisation skall tillsynen över instituten i princip koncentreras till hemlandsmyndigheten. Ett avsteg görs dock vad gäller tillsynen över institutens

efterlevnad av tillämpliga arbetsmarknads- och socialrättsliga regler, vilka värdlandsmyndigheterna skall svara för.

Behovet av en utredning och utgångspunkter för denna

Behovet av och principerna för en översyn av reglerna för försäk-

ringsföretag

Den associationsrättsliga regleringen av försäkringsbolag och understödsföreningar är till stora delar föråldrad och svåröverskådlig. Det finns därför ett behov av en övergripande – även språklig och författningsteknisk – modernisering och en anpassning till den allmänna associationsrättsliga regleringen i ABL och lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar (EFL). Regeringen har redan tidigare slagit fast att försäkringsbolag bör lyda under samma associationsrättsliga regler som allmänna företag, om inte avvikelser är motiverade med hänsyn till verksamhetens inriktning, de ömsesidiga bolagens särart, skyddet för försäkringstagarnas och andra ersättningsberättigades intressen eller hänsynen till EG:s rättsregler (prop. 1998/99:87 s. 146–152). Motsvarande resonemang bör i princip även omfatta nya associationsrättsliga regler för understödsföreningar.

Förutsättningarna för att bedriva försäkringsverksamhet har påtagligt förändrats under det senaste decenniet. Harmoniseringen av rörelsereglerna till det europeiska regelverket, produkt- och avtalsfrihet i försäkringsrörelsereformens spår, ökade krav på den externa redovisningen samt den snabba tillväxten på de finansiella marknaderna är alla bidragande faktorer till detta. Denna utveckling har emellertid synliggjort vissa påtagliga brister i främst det associationsrättsliga regelverket för de olika företagsformer som förekommer på området. Detta förhållande accentuerar behovet av en fortsatt översyn av regleringen av försäkringsföretag i linje med intentionerna bakom försäkringsrörelsereformen.

Bristerna har varit särskilt märkbara när det gäller regleringen av livförsäkringsaktiebolag som drivs enligt ömsesidiga principer (se regeringens uppdrag den 20 mars 2003 till Finansinspektionen att granska livförsäkringsbolagens verksamhet, dnr Fi 2003/760 och 1265 samt Finansinspektionens rapport Intressekonflikter i livbolagen, 2003:2).

Ett grundläggande problem är att försäkringstagarna har begränsade möjligheter till insyn i och inflytande över styrningen av verksamheten i dessa bolag trots att de bidrar med i stort sett hela riskkapitalet. I stället är det aktieägarna – vilka endast bidrar med en mindre del av detta kapital – som har allt inflytande över bolagens verksamhet. Denna rollfördelning kan komma att påverka bolagens styrning i negativ riktning för försäkringstagarna. Den kan även medföra svåra överväganden när det gäller bl.a. livförsäkringsbolagens överskottshantering och tillsynen av denna (se delbetänkandet från Placeringsutredningen SOU 2003:14 s. 39). Att dessa bolag inte får dela ut vinst till sina aktieägare kan dessutom innebära en ovillighet från ägarnas sida att satsa ytterligare kapital i rörelsen. Möjligheten att anskaffa riskkapital är således begränsad, vilket särskilt i en krissituation kan skapa problem för dessa bolag.

Även de bestämmelser som styr de ömsesidiga bolagen innebär svårigheter vad gäller bolagens möjlighet att anskaffa kapital och fördela överskott. I vissa fall kan det även i denna associationsform finnas risk för att intressekonflikter får genomslag på bolagets styrning eftersom försäkringstagare har små möjligheter att bidra till en effektiv ägarstyrning – ett förhållande som i praktiken ger företagsledningen stor frihet och ökar risken att verksamheten inte bedrivs i ägarnas intresse.

Till detta kommer att understödsföreningarna regleras på ett otidsenligt sätt – både ur ett associations- och näringsrättsligt perspektiv. Som nämnts har försäkringsdirektiven inte genomförts för dessa föreningar samtidigt som regleringen av dem fått förnyad aktualitet i och med tjänstepensionsdirektivet.

Mot denna bakgrund finns det således ett stort behov av en modernisering av det associationsrättsliga regelverket för olika verksamhetsformer på försäkringsområdet. Behovet av en sådan reform understryks även av de harmoniseringssträvanden som finns inom EU beträffande regleringen av försäkringsföretagens rörelse och redovisning. Reglerna bör främja en aktiv styrning från företagets ägare samt ge goda förutsättningar för olika associationer att säkerställa sin kapitalförsörjning och fördela eventuella överskott. De bör också bidra till att försäkringstagarnas ställning stärks antingen genom att det görs en tydlig åtskillnad mellan försäkringstagarnas medel och bolagets riskkapital eller genom att de intressenter som bidrar med riskkapital får inflytande över bolagets styrning.

Under den tid UFL varit i kraft har omfattande förändringar skett i lagstiftningen för försäkringsbolag, inte minst till följd av Sveriges medlemskap i EU. Även produkter och struktur på försäkringsmarknaden har förändrats avsevärt under denna tid. Det är således uppenbart att rörelsereglerna för understödsföreningar är föråldrade. I syfte att öka konkurrensen bör dessa regler vara neutrala i förhållande till gällande regelsystem för andra associationsformer på försäkringsmarknaden och de bör främja samma skyddsintressen och principer som legat till grund för nya rörelseregler för försäkringsbolag (se prop. 1998/99:87 s. 144). Associationsformen bör således inte styra vilka slag av försäkringar eller på vilka marknader försäkringar får meddelas. Det är därför lämpligt att understödsföreningar ges samma möjligheter och incitament som försäkringsbolag att utveckla och samordna sina verksamheter som ett komplement till samhällets grundförsäkringar.

Sammanfattningsvis bör det övergripande syftet med utredarens förslag vara att för framtiden lägga fast moderna regler för försäkringsföretag, såväl i ett nationellt som i ett internationellt perspektiv. Regleringen bör utformas så att den stärker försäkringstagarnas ställning samtidigt som den underlättar produktutveckling och stimulerar konkurrens.

En framtida lagstruktur

ABL skall utgöra den associationsrättsliga grunden för försäkringsaktiebolag. De associationsrättsliga särregler som bör finnas för dessa bolag bör integreras med de näringsrättsliga reglerna. En sådan regelstruktur har systematiska och redaktionella fördelar. Samtidigt underlättas utvecklingen av associationsrätten för försäkringsaktiebolagen genom att de förändringar som beslutas inom den allmänna bolagsrätten blir gällande för dessa bolag, om inte avvikelser krävs.

Av bl.a. historiska skäl regleras de ömsesidiga bolagen i dag genom en kombination av bolags- och föreningsrättsliga regler. Även för dessa bolag bör en lagstruktur väljas som främjar en utveckling i takt med förändringarna i den associationsrättsliga lagstiftningen för företag i allmänhet. Oavsett om utredaren föreslår att ABL eller EFL – eller en kombination av dessa regler – skall utgöra den associationsrättsliga grunden för de ömsesidiga bolagen,

bör de särregler som bedöms nödvändiga samlas i en lag som är gemensam för försäkringsbolagen.

För understödsföreningar bör regleringen i EFL ligga till grund i associationsrättsligt hänseende. När rörelsereglerna för dessa föreningar nu skall moderniseras och göras mer neutrala i förhållande till försäkringsbolagen är det lämpligt att samtliga försäkringsföretag omfattas av samma rörelselag. En sådan lösning har uppenbara systematiska och redaktionella fördelar.

I en ny försäkringsrörelselag bör således samlas alla rörelseregler för försäkringsföretag och de associationsrättsliga särregler som anses motiverade med hänsyn till respektive företagskategoris särart.

Nya regler för tjänstepensionsinstitut

Utredaren skall lämna ett heltäckande förslag på hur tjänstepensionsdirektivet bör genomföras i svensk lagstiftning. Utredaren skall därvid göra en kartläggning av den svenska tjänstepensionsmarknaden och göra en utvärdering av denna. Resultatet av utvärderingen bör ligga till grund för det förslag som lämnas. Utredaren skall särskilt analysera om Sverige bör tillämpa valmöjligheten för medlemsstaterna att tillämpa vissa av direktivets regler på livförsäkringsbolagens tjänstepensionsverksamhet. Av konkurrensneutralitetsskäl bör utgångspunkten för denna analys vara att reglerna skall tillämpas på denna verksamhet. Utredaren skall vidare särskilt överväga om Sverige bör tillämpa valmöjligheten för medlemsstaterna att undanta sådana institut som förvaltar pensionsplaner som har färre än 100 medlemmar. En annan särskild fråga för utredaren är att lämna förslag på hur reglerna för pensionsstiftelserna skall samordnas med den försäkringsrättsliga regleringen. Hit hör t.ex. att på lämpligt sätt anpassa de bestämmelser om bl.a. placering och tillsyn som nu finns i tryggandelagen till de nya regler som tjänstepensionsdirektivet kan föranleda. Utredaren skall vidare lämna förslag på en reglering av tjänstepensionskassor, i ljuset av de förslag som lämnas beträffande ny associations- och rörelsereglering för försäkringsföreningar.

Direktivet är tillämpligt på alla tjänstepensionsinstitut, oavsett rättslig form. Utredarens förslag till ny lagstiftning på detta område skall därför bygga på en analys av hur lagstiftningen bör

vara utformad för att inte hindra uppkomsten av nya former av tjänstepensionsinstitut.

Direktivet kommer sannolikt att innebära att den internationella konkurrensen på tjänstepensionsområdet ökar. Det är viktigt att svenska aktörer ges möjlighet att konkurrera på samma villkor som sina europeiska motsvarigheter. Utredarens förslag till lagstiftning skall därför bygga på en analys av hur lagstiftningen bör vara utformad för att främja sådan konkurrensneutralitet.

Med utgångspunkt i analysen av tjänstepensionsmarknaden bör utredaren även överväga behovet av andra ändringar i gällande reglering för sådana institut som omfattas av tjänstepensionsdirektivet än sådana som är direkt föranledda av direktivet.

De regeländringar som föreslås till följd av direktivet skall vara samordnade med de regeländringar som föreslås inom ramen för det övriga utredningsarbetet.

En internationell utblick

På en alltmer harmoniserad europeisk försäkringsmarknad är det viktigt att den svenska regleringen inte utan särskilda skäl avviker från motsvarande regelverk i andra medlemsländer. En avvikande svensk reglering kan leda till hämmad konkurrens och dålig produktutveckling. Utredaren skall därför i ljuset av internationella jämförelser kartlägga regleringen av olika associationsformer på försäkringsområdet – inbegripet tjänstepensionsmarknaden – och göra en utvärdering av denna.

Närmare om utredningsuppdraget

Modern associationsrättslig lagstiftning

Den associationsrättsliga översynen skall omfatta samtliga associationsrättsliga bestämmelser i FRL och UFL. Flertalet av dessa regler har i dag sin motsvarighet i ABL eller i EFL. I uppdraget bör ingå att jämföra bestämmelserna i försäkringslagarna med regleringen i den allmänna associationsrätten och för varje bestämmelse bedöma behovet av associationsrättslig särreglering för de olika formerna av försäkringsföretag. I sitt arbete skall utredaren beakta nu pågående arbete inom den allmänna associationsrätten.

Utredaren skall särskilt granska de för- och nackdelar som finns med verksamhetsformen ömsesidiga försäkringsbolag jämfört med övriga associationsformer på området och utifrån denna analys lämna förslag på en framtida reglering av dessa bolag.

Oavsett vilken associationsrättslig grund utredaren finner lämplig bör de ömsesidiga försäkringsbolagen ges möjlighet att på ett enkelt och smidigt sätt ombildas till försäkringsaktiebolag eller moderniserade försäkringsföreningar. Utredaren bör därför överväga om det bör skapas särskilda ombildningsregler för dessa bolag.

Vissa särskilda associationsrättsliga frågor

I varje associationsform uppkommer frågan om hur hanteringen av överskott i verksamheten bör regleras. I dessa sammanhang finns olika och ibland motstående intressen som måste vägas mot varandra. För att någon skall vara villig att bidra med riskkapital bör denne även ha rätt till avkastning på insatt kapital. Detta gäller givetvis aktieägare och andra delägare, men i svensk traditionell livförsäkring bidrar även försäkringstagarna via sina premier med sådant kapital. Med denna utgångspunkt har såväl försäkringstagarna som aktieägarna rätt till avkastning i relation till deras respektive riskkapitalbidrag.

Frågorna om fördelning av överskott mellan olika grupper som bidrar med riskkapital i de olika associationsformerna bör därför särskilt uppmärksammas av utredaren. I det sammanhanget bör beaktas att regleringen av förhållandet mellan kategorier inom en association måste fungera väl med motsvarande reglering av förhållandet mellan associationen och tredje man. Regelverket får således inte utformas på ett sätt som försvårar anskaffandet av externt kapital och regleringen får inte heller vara sådan att associationens åtaganden upplevs som osäkra eller otydliga.

Det resonemang som nu förts gäller även rätten till inflytande i ett försäkringsföretag. Utredaren skall därför även överväga hur försäkringstagarna kan ges ökat inflytande över styrningen i företag där dessa bidrar med riskkapital och i vilka former ett sådant inflytande bör utövas.

Livförsäkringsaktiebolag tillämpar i princip samma regler som skadeförsäkringsaktiebolag i fråga om avsättningar till – och nedsättning av – överkursfond. Endast vinstutdelande livförsäkringsbolag omfattas dock av regler om reservfond. Livförsäkringsbolag

som inte får dela ut vinst skall i stället inrätta en särskild fond för överskott som får användas för förlusttäckning, en konsolideringsfond. Fondens primära syfte är att fungera som konsolideringsbuffert och innebär att försäkringstagarna bidrar till bolagets riskkapital. Eftersom det har kunnat ifrågasättas om det är möjligt att utforma bestämmelser som kan trygga försäkringstagarnas intressen med en konsolideringsfond i vinstutdelande bolag, har inrättandet av en sådan fond inte medgetts för den typen av bolag (se prop. 1998/99:87 s. 208 f.). Utredaren bör särskilt överväga de nuvarande reglerna om konsolideringsfond.

Utredaren bör i detta sammanhang även överväga möjligheten att tillåta andra finansieringsformer i ett vinstutdelande bolag som möjliggör för försäkringstagarna att bidra till bolagets riskkapital utan att deras intressen hotas. Utredaren bör analysera om ombildningsreglerna till vinstutdelande bolag behöver ändras som en konsekvens av ett sådant förslag.

Genom försäkringsrörelsereformen infördes möjligheter för försäkringsaktiebolag att använda vissa nya upplåningsformer i syfte att underlätta anskaffande av riskkapital. Skadeförsäkringsaktiebolag och vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag har nu möjlighet att med vissa begränsningar ta upp lån mot konvertibla skuldebrev eller skuldebrev med optionsrätt till nyteckning. Sådana livförsäkringsaktiebolag får även ge ut vissa former av vinstandelsbevis.

För ömsesidiga försäkringsbolag har det dock inte föreslagits några ändrade regler om upplåning. Vid reformen hänvisade regeringen i stället till att det fanns anledning att återkomma till frågan i samband med en associationsrättslig översyn (se prop. 1998/99:87 s. 269). Det är uppenbart att nuvarande regler för dessa bolag innebär bristande möjligheter att anskaffa externt riskkapital, detta trots möjligheter att anskaffa kapital genom förlagslån och genom tillskott av garantikapital under rörelsens gång. Utredaren skall därför analysera och föreslå lämpliga former för anskaffning av externt riskkapital i ömsesidiga försäkringsbolag.

Ändrade rörelseregler för understödsföreningar

Utredaren skall göra en fullständig översyn av rörelsereglerna för understödsföreningar. Detta innebär främst frågor om förutsättningar för tillstånd, omfattningen av tillåten försäkringsrörelse, skuldtäckning, riskspridning, matchning, buffertkapital, risk-

kontroll och tillsyn. Utredaren bör i sitt arbete särskilt beakta att understödsföreningarna är mycket olika i storlek, karaktär och inriktning. En särskild fråga är därför att utreda tillämpningsområdet för den nya regleringen och behovet av eventuella övergångsregler.

Behov av en särreglering för små försäkringsföretag

Fram till 1982 var små ömsesidiga försäkringsbolag, s.k. sockenbolag, undantagna från tillämpningen av då gällande försäkringsrörelselag. Husdjurssockenbolagen var undantagna direkt, medan övriga sockenbolag hade möjlighet att få dispens. I nu gällande FRL, som i princip omfattar alla sockenbolag, kvarstår dispensmöjligheterna. Dispensregeln motiveras med att dessa bolags verksamhet i allmänhet är okomplicerad och att vissa bestämmelser i FRL därför är onödiga och tyngande för dem. I samband med den senaste rörelsereformen uttalade regeringen att den – i avvaktan på en senare översyn – inte var beredd att föreslå att små lokala bolag skulle undantas från den försäkringsrättsliga särregleringen.

Även i UFL finns en dispensregel med stöd av vilken Finansinspektionen har beslutat att vissa små understödsföreningar skall stå under begränsad tillsyn. I Försäkringsföreningsutredningens betänkande föreslås att även de små föreningarna – efter en längre övergångstid – skall anpassa sin verksamhet till de nya strängare krav som ställs enligt utredningens lagförslag, eller annars upphöra med verksamheten. Som nämnts innehåller tjänstepensionsdirektivet en möjlighet till särreglering av små tjänstepensionsinstitut.

Sammantaget finns det således skäl att nu samlat se över regleringen för små försäkringsföretag och understödsföreningar. Utredaren bör analysera behovet av särreglering för dessa olika former av mindre omfattande verksamhet och lämna förslag på en framtida reglering. Utredaren bör särskilt undersöka möjligheten att skapa ett självständigt regelverk för små försäkringsföretag som tar hänsyn till dessa företags särart.

Utredningsarbetet

Utredaren skall i sitt arbete samråda med berörda myndigheter och pågående utredningar som har relevans för detta utredningsuppdrag. Utredaren skall också, vad gäller redovisningen av förslagets konsekvenser för små företag, samråda med Näringslivets regelnämnd.

Utredarens uppdrag skall redovisas senast den 31 augusti 2005. Delbetänkande skall lämnas senast den 30 september 2004 i den del som gäller genomförandet i svensk lagstiftning av tjänstepensionsdirektivet.

(Finansdepartementet)

Bilaga 2

L 235/10 SV Europeiska unionens officiella tidning 23.9.2003

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2003/41/EG av den 3 juni 2003 om verksamhet i och tillsyn över tjänstepensionsinstitut

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR (6) Detta direktiv utgör således ett första steg på vägen mot ANTAGIT DETTA DIREKTIV en inre marknad för tjänstepensioner som organiseras på

europeisk nivå. Genom att det fastställs att aktsamhetsmed beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska principen (”the prudent person rule”) skall vara den gemenskapen, särskilt artikel 47.2, artikel 55 och artikel 95.1 i grundläggande principen för kapitalplaceringar och detta, genom att det görs möjligt för institut att bedriva verk-

samhet över gränserna främjas en överflyttning av med beaktande av kommissionens förslag (1),

sparandet till tjänstepensionsområdet, vilket bidrar till

ekonomiska och sociala framsteg. med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (2),

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (3), och

(7) Syftet med de aktsamhetsregler som fastställs i detta av följande skäl: direktiv är dels att garantera en hög grad av trygghet för

de framtida pensionärerna genom att införa strikta till- (1) En verklig inre marknad för finansiella tjänster är synskrav, dels att möjliggöra effektiv förvaltning av

avgörande för den ekonomiska tillväxten och skapandet tjänstepensionsplaner. av nya arbetstillfällen inom gemenskapen.

(2) Betydande framsteg har redan gjorts i upprättandet av

denna inre marknad, vilket har inneburit att finansiella

(8) Institut som drivs helt åtskilt från ett uppdragsgivande

institut fått möjlighet att bedriva verksamhet i andra

företag och som förvaltar fonderade medel utifrån det

medlemsstater, samtidigt som en hög nivå säkerställts för

enda syftet att tillhandahålla pensionsförmåner bör ha

konsumentskyddet på området finansiella tjänster.

frihet att tillhandahålla tjänster och frihet att investera

utan begränsningar, med förbehåll endast för samord- (3) I kommissionens meddelande ”Att genomföra handlings-

nade aktsamhetskrav, oavsett om dessa institut är juri-

ramen för finansmarknaderna: en handlingsplan”, anges

diska personer eller inte. en rad åtgärder som behövs för att fullborda den inre marknaden för finansiella tjänster, och Europeiska rådet manade vid sitt möte i Lissabon den 23 och 24 mars 2000 till att denna handlingsplan skulle genomföras

senast under år 2005. (9) I enlighet med subsidiaritetsprincipen bör medlemssta-

terna fortfarande ha det fulla ansvaret för tjänstepen- (4) I handlingsplanen för finansiella tjänster framhålls att sionssystemens uppbyggnad, liksom för beslut om vilken

högsta prioritet bör ges åt behovet av att upprätta ett roll var och en av de tre ”pelarna” i pensionsförsäkrings-

direktiv om särskild tillsyn över institut som tillhanda- systemet skall spela i enskilda medlemsstater. När det

håller tjänstepensioner, eftersom dessa är viktiga finansi- gäller den andra pelaren bör de också ha det fulla

ella institut som spelar en nyckelroll när det gäller att ansvaret för den roll och funktion som de olika institut

säkerställa de finansiella marknadernas integration, effek- som tillhandahåller tjänstepensionsförmåner har, t.ex.

tivitet och likviditet, men som inte omfattas av en branschtäckande pensionsfonder, företagspensionsfonder

samlad ramlagstiftning på gemenskapsnivå som ger dem och livförsäkringsföretag. Detta direktiv är inte ägnat att

möjlighet att fullt ut utnyttja den inre marknadens ifrågasätta detta prerogativ. fördelar.

(5) Eftersom system för social trygghet utsätts för allt större

påfrestningar kommer tjänstepensioner i högre grad att

utnyttjas som ett komplement i framtiden. Tjänstepen- (10) De nationella reglerna för egenföretagares engagemang i

sioner bör därför utvecklas, dock utan att social- tjänstepensionsinstitut skiljer sig åt. I vissa medlemsstater

försäkringspensionssystemens betydelse ifrågasätts när kan tjänstepensionsinstitut drivas på grundval av

det gäller ett tryggt, varaktigt och effektivt socialt skydd, överenskommelser med en branschorganisation eller

som bör garantera en godtagbar levnadsstandard på grupper av sådana vars medlemmar uppträder i egen-

ålderdomen och som därför bör stå i fokus för målet att skap av egenföretagare eller direkt med egenföretagare