Förslag till avgörande av generaladvokat Philippe Léger föredraget den 20 juni 1995

1 Originalspråk: franska.

2 EGT nr L 316, s. 10.

3 Artikel 1.

4 Boletín Oficial del Estado, nr 312 av den 30 december 1987.

5 227/82, Rec. s. 3883.

6 Punkt 35, min markering. Se även punkt 35 i dom av den 5 oktober 1977, Tedeschi (5/77, Rec. s. 1555), punkt 13 i dom av den 27 mars 1985, Denkavit Futtermittel (73/84, Rec. s. 1013), punkt 19 i dom av den 20 juni 1991, Denkavit Futtermittel (C-39/90, Rec. s. I-3069), och punkt 25 i dom av den 14 juli 1994, Van der Vcldt (C-17/93, Rec. s. I-3537). Se även punkt 35 i dom av den 5 oktober 1994, Centre d'insémination de la Crespelle (C-323/93, Rec. s. I-5077).

7 Rådets direktiv av den 4 juni 1973 om tillnärmning av bestämmelser i lagar och andra författningar angående klassificering, förpackning och märkning av farliga preparat (lösningsmedel) [vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå] (EGT nr L 189, s. 7).

8 148/78, Rec. s. 1629.

9 Rådets direktiv av den 17 december 1973 om fastställande av tillåtna maximihalter av främmande ämnen och produkter i djurfoder (EGT 1974, nr L 38, s. 31).

10 Nämnd i fotnot 5 ovan.

11 Punkt 29, slutet, i sitt yttrande.

12 Punkt 7.6 i sitt yttrande.

13 Dom av den 13 november 1964, kommissionen mot Luxemburg och Belgien (90/63 och 91/63, Rec. s. 1217, 1232).

14 Dom av den 14 februari 1984, kommissionen mot Tyskland (352/82, Rec. s. 777, punkt 11).

15 232/78, Rec. s. 2729, punkt 9.

16 Dom av den 26 februari 1976, kommissionen mot Italien (52/75, Rec s. 277, punkt 11). Se även dom av den 11 januari 1990, Blanguernon (C-38/38, Rec. s. I-83).

17 Det förefaller som om talan om fördragsbrott som grundas på artikel 170 i fördraget är det enda medel som en medlemsstat förfogar över för att komma runt en vägran från kommissionen att inleda ett förfarande som grundas på artikel 169 i EG-fördraget. Det utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen förfogar över på området och regeln om att andra rättsmedel skall ha uttömts gör det inte möjligt för en medlemsstat att agera mot kommissionens passivitet.

18 Dom av den 11 juli 1974 (8/74, Rec. s. 837, 860). Se även förslag till avgörande till dom av den 14 juli 1976, Kramer m. fl. (3/76, 4/76 och 6/76, Rec. s. 1279, 1328).

19 C-367/89, Rec. s. I-4621, min markering.

20 Se även dom av den 25 januari 1977, Bauhuis (46/76, Rec. s. 5, punkt 12).

21 Se i denna mening punkt 7 i generaladvokaten Van Gervens förslag till avgörande till dom av den 23 maj 1990, Van den Burg (C-169/89, Rec. s. I-2143).

22 Se den ovan nämnda domen i målet Richardt och Les Accessoires Scientifiques.

23 Nämnd i fotnot 19 ovan.

24 Punkt 46 i domen.

25 Dom av den 12 juli 1977, kommissionen mot Nederländerna (89/76, Rec. s. 1355).

26 Nämnd i fotnot 20 ovan.

27 EGT nr L 103, s. 1.

28 72/83, Rec. s. 2727.

29 Punkt 14 i dom av den 27 mars 1985, Denkavit Futtermittel, nämnd i fotnot 5 ovan. Se även dom av den 15 december 1976, Simmenthal (35/76, Rec. s. 1871), dom i målet Bauhuis, nämnd i fotnot 19 ovan, dom av den 20 juni 1991, Denkavit Futtermittel, nämnd i fotnot 5 ovan, och dom av den 8 februari 1983, kommissionen mot Förenade konungariket (124/81, s. 203).

30 Ovannämnd, punkt 44.

31 Dom av den 13 mars 1986 (54/85, Rec. s. 1067, punkt 13).

32 Dom av den 4 februari 1988, kommissionen mot Förenade konungariket (261/85, Rec. s. 547, punkt 15), dom av den 14 juli 1988, 3 Glocken och Krintzinger (407/85, Rec. s. 4233, punkt 14), och dom av den 5 juli 1990, kommissionen mot Belgien (C-304/88, Rec. s. I-2801, punkt 14).

33 Dom av den 14 juli 1983, Sandoz (174/82, Rec. s. 2445, punkt 22), och den ovan nämnda domen i målet Van Bennekom, punkt 40.

34 Punkt 29 i sitt yttrande.

35 C-6/90 och C-9/90, Rec. s. I-5357.

36 Se Teskc, II : Die Sanktion von Vertragsverstößen im Gemeinschaftsreeht , Europnrecht, 3-1992, s. 265, 285, yttrandet frän den tyska regeringen, punkt 4, och yttrandet frän den nederländska regeringen, punkt 12 (de yttranden som har omnämnts inom ramen för den tredje frågan är de som har framställts t de pågående målen Brasserie du Pêcheur SA och Factortame m. fl., C-46/93 och C-48/93, vilka parterna i målet vid den nationella domstolen har hänvisat till).

37 26/62, Rec. s. 1.

38 Sidan 25.

39 Dom av den 16 december 1976, Rewe (33/76. Rec. s. 1989, punkt 5), och domen i målet Comet (45/76, Rec. s. 2043, punkt 12).

40 106/77, Rec. s. 629. Se även punkt 5 i dom av den 10 juli 1980, Ariete (811/79, Rec. s. 2545).

41 Punkterna 14 och 16.

42 Domarna i målen Rewe och Comet, nämnda i fotnot 38 ovan, punkterna 5 respektive 13. Pä vissa mycket noggrant angivna områden förekommer en harmonisering av processrätten. Lat mig nämna rådets direktiv 76/207/EEG av den 9 februari 1976 om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor (EGT nr L 39, s. 40), rådets förordning (EEG) nr 1430/79 av den 2 juli 1979 om återbetalning eller eftergift av importelier exporttullar [vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå] (EGT nr L 175, s. 1), rådets förordning (EEG) nr 1697/79 av den 24 juli 1979 om indrivning i efterhand av import-eller exporttullar som inte har krävts av den tullpliktigc för varor som har deklarerats enligt en ordning för tull som innefattar en skyldighet att betala sådana tullar [vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgal (EGT nr L 197, s. 1), rådets direktiv 89/665/EEG av den 21 december 1989 om samordning av bestämmelser i lagar och andra författningar angående tillämpningen av rättsliga förfaranden i fråga om offentlig upphandling av levcrans-och arbetsavtal [vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå] (EGT nr L 395, s. 33) — i vilket bland annat föreskrivs alt personer som har drabbats av en Överträdelse har rätt att väcka skadeståndstalan, rådets direktiv 90/313/EĽG av den 7 juni 1990 om rätt att ta del av miljöinformation (EGT nr L 158, s. 56), och rådets direktiv 92/13/EEG av den 25 februari 1992 om samordning av i lagar och andra författningar om gemenskapsregler om upphandlingsförfaranden tillämpade av företag och verk inom vatten-, energi-, transport-och telekommunikationssektorerna (EGT nr L 76, s. 14).

43 Dom av den 10 november 1993, Otto (C-60/92, Rec. s. I-5683, punkt 14).

44 Les incidences du droit communautaire sur l'organisation et l'exercice de la fonction juridictionnelle dans les États membres, Mélanges Boulotiis, 1991, s. 297.

45 158/80, Ree. s. 1805, punkt 44.

46 Punkt 12 i dom av den 12 juni 1980, Express Dairy Foods (130/79, Ree. s. 1887). Se även dom av den 7 juli 1981, Rewe, nämnd i punkt 44 ovan, dom av den 10 april 1984, Von Colson och Kamann (14/83, Ree. s. 1891), och domen i målet Harz (79783, Rec. s. 1921). Denna princip kallas alltjämt requirement of comparability: Tash, A. P. : Remedics for European Community Law Claims in Member State Courts: Toward a European Standard, Columbia Journal of Transnational Law, 1993, volym 1, 31, s. 377, 387.

47 Se bland annat dom av den 5 mars 1980, Fenverda (265/78, Ree. s. 617, punkt 10).

48 Tesauro, G: La sanction des infractions au droit commu-nautaire, Rapporter för den 15: e F/DE-konferensen, Lissabon 1992, Allmän rapport, s. 423, 455.

49 S, 301 i anförda arbete.

50 Dom i det ovan nämnda målet Simmcnthal och dom av den 27 juni 1991, Mecanarte (C-348/89, Rec. s. I-3277).

51 Se punkt 3 i generaladvokat Darmons förslag till avgörande till dom av den 15 maj 1986, Johnston (222/84, Ree. s. 1651).

52 Domen i målet Johnston, på samma ställe, punkt 18.

53 Punkt 21 i dom av den 19 juni 1990 i målet Factortame m. fl. I (C-213/89, Rec. s. I-2433). Låt mig i detta sammanhang citera anmärkningen från Tash A. P. , s. 397 i anfört arbete: the Factortame cases go far further than Von Colson because the Court actually specified the new remedies that the national courts must provide.

54 C-143/88 och C-92/89, Rec. s. I-415.

55 Sc Schermers, H. G. , Common Market Law Review, 1992, volym 29, s. 133, 136.

56 På samma siälic, s. 137.

57 Punkt 33 i domen.

58 Yttranden Irin kärandena nr 1-36 och 38-97 i mål C-48/93, nämnt i fotnot 35 ovan (punkt 6.6).

59 Dom av den 25 juli 1991, Emmott (C-208/90, Ree. s. I-4269).

60 Dom av den 19 februari 1982, Becker (8/81, Rec. s. 53), och dom av den 26 februari 1986, Marshall I (152/84, Ree. s. 723).

61 Domen i målet Von Colson och Kamann, ovannämnd t fotnot 45, dom av den 8 oktober 1987, Kolpinghuis Nijmegen (80/86, Rec. s. 3969, punkt 12), dom av den 4 februari 1988, Murphy m. fl. (157/86, Rec. s. 673), och dom av den 13 november 1990, Marleasing (C-106/89, Ree. s. I-4135, punkt 8).

62 Dom i målet Kolpinhuis Nijmegen, nämnd i föregående fotnot, punkt 15.

63 Se i detta hänseende punkt 15 i generaladvokaten Darmons förslag till avgörande inför dom av den 8 november 1990, Dekker (C-177/88, Ree. s. I-3941).

64 Nämnt i fotnot 41 ovan.

65 Punkt 22 i domen i målet Dekker, nämnd i fotnot 62 ovan.

66 På samma ställe, punkt 25.

67 C-271/91, Rec. s. I-4367.

68 På samma ställe, punkt 24.

69 Dom av den 7 februari 1973, kommissionen mot Italien (39/72, Rec. s. 101, punkt 11, min markering). Se även dom av den 20 februari 1986, kommissionen mot Italien (309/84, Rec. s. 599, punkt 18), dom av den 5 juni 1986, kommissionen mot Italien (103/84, Rec. s. 1759), dom av den 17 juni 1987, kommissionen mot Italien (154/85, Rec. s. 2717), dom av den 24 mars 1988, kommissionen mot Grekland (240/86, Rec. s. 1835), dom av den 18 januari 1990, kommissionen mot Grekland (C-287/87, Rec. s. I-125), dom av den 19 mars 1991, kommissionen mot Belgien (C-249/88, Rec. s. I-1275), och dom av den 30 maj 1991, kommissionen mot Tyskland (C-361/88, Rec. s. I-2567, punkt 31).

70 Det skall noteras att domstolen genom att nämna gemenskapen tycks medge att denna kan föra en skadeståndstalan mot en stat som har gjort sig skyldig till en överträdelse av fördraget.

71 60/75, Ree. s. 45, 56.

72 Punkt 9. Se även dom av den 9 juli 1985, Bozzetti (179/84, Rec. s. 2301, punkt 17): det tillkommer varje medlemsstat att i sin rättsordning utse den domstol som är behörig att avgöra tvister angående de rättigheter som enskilda har enligt gemenskapens rättsordning... medlemsstaterna är skyldiga att i varje enskilt fal! säkerställa ett faktiskt skydd av dessa rättigheter.

73 EGT 1967, 117, s. 2269.

74 6/60, Rec. s. 1125, 1146.

75 Punkt 36 i domen i målet Francovich.

76 Nämnd i fotnot 52 ovan, punkt 32.

77 Punkt 41 i domen i målet Francovich.

78 Se i detta hänseende Barav, A.: Omnipotent courts, i Mélanges Scherniers, 1994, Volym 2, s. 265, 288.

79 Dom av den 26 februari 1991, kommissionen mot Italien (C-120/88, Rec. s. I-621, punkt 10). Se även dom av den 15 oktober 1986, kommissionen mot Italien (168/85, Rec. s. 2945, punkt 11), dom av den 26 februari 1991, kommissionen mot Spanien (C-119/89, Rec. s. I-641, punkt 9), och domen i målet kommissionen mot Grekland (C-159/89, Rec. s. I-691, punkt 10). Se även punkt 44 i generaladvokaten Van Gcrvcns förslag till avgörande inför dom av den 13 april 1994, Banks (C-128/92, Rec. s. I-1209).

80 Se i denna mening Van Gerven, W.: Non-contractual Liability of Member States, Community Institutions and Individuals for Breaches of Community Law with a View to a Common Law for Europe, Maastricht Journal, I, 1994, s. 6, 21.

81 Luxemburgsk rapport för den 15: c kongressen, FIDE, Lissabon 1992, La sanction des infractions au droit communautaire, s. 277, 296.

82 Se domarna i målen Marleasing och Dekker, nämnda i fotnoterna 60 och 62 ovan.

83 C-91/92, Rec. s. I-3325.

84 Punkt 27.

85 Steiner, J.: From direct effects to Francovich: shifting means of enforcement of Community Law, (18) ELR, februari 1953, s. 3, 10.

86 Nämnd i fotnot 58 ovan.

87 Punkt 2 och 3. Följaktligen har rätten till skadestånd endast en subsidiär roll i förhållande till rätten till försvar och rätten att väcka talan.

88 Punkt 7.

89 Punkt 8.

90 Ovan, punkt 75.

91 Se punkt 43 i generaladvokaten Van Gervens förslag till avgörande inför domen i målet Banks, nämnd i fotnot 78 ovan.

92 Dom av den 15 april 1986 av Tribunal administratif de Dijon, Société vinicole Berard, Recueil Lebon, s. 311.

93 House of Lords (1983) 2 All England Reports 770, 3, CMLR, 1983, 43. Se även Peenard, C. och Ruiz, E.: Les sanctions civiles du droit communautaire de la concurrence par le juge national: les examples anglais et français, RDAI, nr 5, 1993, s. 637.

94 Se dom av Cour d'appel de Paris av den 19 maj 1993, Labinai mot Mors och Westland Aerospace, Journal du droit international, 1993, s. 957.

95 Punkt 40.

96 C-188/89, Rec. s. I-3313, punkt 22.

97 Se Curtin, D.: State liability under Community Law: A New Remedy for Private Parties, (1992) IL], Volym 21, s. 74, 78.

98 Van Gerven W, fotnot 79 i anfört arbete, s. 23.

99 Injustice normative et fondement dc la responsabilité cxtracontractuelle de la Communauté économique européenne, CDE, 1977, nr 1, s. 439.

100 Se Iluglo, J. G. : Cour de justice, responsabilité cxtracontractucllc, Jitrisclasseiir Europe, band 370, punkt 82— 90.

101 Dom av den 14 juli 1967, Kampffmeyer m. fi. mot kommissionen (5/66, 7/66, 13/66—24/66, Rec. s. 317).

102 Punkt 40 i domen i målet Francovich. När frågan om statens skadeståndsansvar för överträdelse av gemenskapsrätten hade ställts till domstolen i målet Enichcm Base m. fl., behövde den inte besvaras, eftersom det i de gemenskapsrättsliga Bestämmelserna i fråga inte gavs någon rättighet för enskilda (dom av den 13 juli 1989, 380/87, Rec. s. 2491).

103 Dom av den 25 maj 1978, HNL m. fl. mot rådet och kommissionen (83/76, 94/76, 4/77, 15/77 och 40/77, Rec. s. 1209, punkt 5).

104 På samma ställe, punkt 2, s. 1230, i generaladvokaten M. Capotortis förslag till avgörande.

105 Se även omnämnandet av professor E. Laferrière som regeringens ombud M. Laroque gjorde i de yrkanden som framställdes i målen Société Rothmans International France och Société Arizona Tobacco Products (AJOA 1992, s. 210): Lagen är en suveränitetshandling och det för suveräniteten utmärkande är att den binder alla utan att det är möjligt att därför framställa något skadeståndsanspråk. Det är endast lagstiftaren som — utifrån skadans art och allvar och utifrån statens behov och resurser — kan bedöma om den skall bevilja ett sådant skadestånd. Domstolarna kan inte tillerkänna skadestånd i dess ställe.

106 Nämnd i fotnot 102 ovan,

107 Punkt 5.

108 Se dom av den 12 mars 1987 av BGH, Juristen Zeitung, 1987, s. 1024. Se även BGHZ 102, s. 136, och BGHZ 102, s. 350. Enligt Schutznormtheorie förutsätter statens skadeståndsansvar att en tjänsteförpliktelse i förhållande till bestämda personer eller en grupp av bestämda personer har åsidosatts. En sådan förpliktelse åligger inte den lagstiftare som tjänar allmänintresset.

109 I Belgien har hitintills den offentliga maktens skadeståndsansvar pä grund av lagstiftningsverksamheten särskilt varit föremål för teoretisk och dogmatisk analys. Sedan inrättandet av Cour d'Arbitrage finns det emellertid numera tillräckligt med stödjepunkter för att i rättspraxis skapa ett särskilt system för skadeståndsansvar för lagstiftningsverksamhet; Leroy, M.: La responsabilité des pouvoirs publics, Actes du colloque interuniversitaire organisé les 14 et 15 mars 1991 par la faculté de droit de l'université catholique de Louvain et la faculté de droit de l'université libre de Bruxelles, s. 300, 334. Se dom av den 9 februari 1990 av Tribunal de première instance de Bruxelles, Michel m. fl. mot Office national des pensions dc l'État (R. G. 54636, opublicerad).

110 Schockweiler, Wivenes och Godard: Le régime de la responsabilité ex tra contractuelle du fait d'actes juridiques dans la Communauté européenne, RTDE, januari-mars 1990, s. 27, 41.

111 Dom av Cour d'appel av den 1 april 1987, Poos mot Grand-Duché, Pasicrisie luxembourgeoise, nr L/1987, s. 68, i vilken det uttalas: Idén om att lagstiftningshandlingen först och främst är ett uttryck för den suveräna statsmakten och därigenom inte kan medföra beviljande av skadestånd, och att det för suveräniteten utmärkande och till sin natur nödvändiga är att den är skönsmässig och inte kan föranleda skadeståndsansvar, förefaller inte allvarligt ha ifrågasatts i rättspraxis (s, 69).

112 För att kunna göra gällande statens skadeståndsansvar förutsätts bevisning om ett misfeasance in public office [maktmissbruk i offentlig tjänsteutövning], vilket i lagstiftarens fall är otänkbart.

113 Se artiklarna 9.3 och 106.2 i grundlagen av den 27 december 1976, lag nr 30 av den 16 december 1992 om rättssystemet för de offentliga myndigheterna och det administrativa förfarandet (artikel 139.1), och Cour Suprêmes dom av den 15 juli 1987, av den 25 september 1987 och av den 19 november 1987.

114 Efter domen av Conseil d'État av den 14 januari 1938, Société anonyme des produits laitiers La Fleurette, Receml Lebon, s. 25, D. 1938.3.41.

115 Artikel 105 i lag om införande av civillagen.

116 Yttrande från Danmarks regering, punkt 3.

117 Artikel 21.1 i grundlagen av den 2 april 1976 (artikel 22, efter ändringen av den 30 september 1982).

118 Se dom av den 11 oktober 1992 i målet Hoge Raadį Van Hilten, NJ/AB 1992, 62, och avgörande av Tribunal d'arrondissement dc La Haye av den 18 juli 1984, Roussel Laboratoria m. fl, mot den nederländska staten (Minidoc nr QP/01013-P1).

119 Den ovan nämnda domen i målet Simmenthal, punkt 17.

120 Cour administrative d'appel de Paris, 1.7.1992, Dangeville, AJDA, 1992, s. 768.

121 Se till exempel dom av franska Conseil d'État av den 29 november 1968, Tallagrand, Receuil Lebon, s. 607.

122 Dom av den 25 juli 1991 (C-221/89, Rec. s. I-3905).

123 If the supremacy within lhe European Community of Community law over the national law of member stales was not always inherent in the EEC Treaty... it was certainly well established in the jurisprudence of the European Court of Justice long before the United Kingdom joined the Community. Thus, whatever limitation of its sovereignty Parliament accepted when it enacted the European Communities Act 1972 was entirely voluntary. Under the terms of the Act of 1972 it has always been clear that it was the duty of a United Kingdom court, when delivering final judgment, to override any rule of national law found to be in conflict with any directly enforceably rule of Community law. Similarly, when decisions of the European Court of Justice have exposed areas of United Kingdom statute law which failed to implement Council directives, Parliament has always loyally accepted the obligation to make appropriate and prompt amendments. Thus there is nothing in any way novel in according supremacy to rules of Community law in those areas to which they apply and to insist that, in the protection of rights under Community law, national courts must not be inhibited by rules of national law from granting interim relief in appropriate cases is no more than a logical recognition of that supremacy (The Weekly Law Reports, 2 november 1990, s. 857 och 858).

124 Punkt 15 i dom av den 15 maj 1970, kommissionen mot Belgien (77/69, Rec. s. 237). Se även dom av den 26 februari 1976, kommissionen mot Italien (52/75, Rec. s. 277, punkt 14).

125 Det är inte utan att det uppkommer svära frågor av konstitutionell art i fråga om statens skadeståndsansvar på grund av en mot gemenskapsrätten stridande nationell rättspraxis. Se Szyszczak, E.: European Community Law: New Remedies, New Directions?, (1992) MLR, nr 55, s. 690, 696.

126 Punkt 25 i den ovan nämnda domen i malet Zuckerfabrik Süderdithmarschen och Zuckerfabrik Soest.

127 Domstolen har redan år 1960 i den ovan nämnda domen i målet Humblet fastställt att om domstolen i en dom finner att en lagstiftande eller administrativ åtgärd av en medlemsstats myndigheter strider mot gemenskapsrätten, är denna stat skyldig, enligt artikel 86 i EKSG-fördraget, såväl att återta den åtgärd det rör sig om som att utge skadestånd för den otillåtna verkan som denna har kunnat ge upphov till (Rec. s. 1146, min markenrig).

128 Se fotnot 104 ovan.

129 Droit fiscal, 1992, nr 1665, s. 1420.

130 Se i detta hänseende påpekandet som regcringsombudet Bcrnault gjorde i sina slutsatser beträffande domen t målet Dangeville: Statens förhållningssätt i sin lagstiftningsverksamhet, genom sin underlåtenhet, statens förhållningssätt såsom styrande, vilken vägrade att tillämpa direktivet... statens förhållningssätt, slutligen, i sin dömande verksamhet i skattefrågor, vilken uteslöt möjligheten att åberopa direktivet då det var verkningslöst, förefaller mig utgöra en enda handling som följer av att direktivet inte har införlivats..., Droit fiscal, 1992, nr 1665, s. 1420, 1431.

131 Dom av Conseil d'État av den 11 januari 1838, Duchâtelet, Recueil Lebon, s. 7.

132 19/69, 20/69, 25/69 och 30/69, Rec. s. 325, punkt 38.

133 Dom av den 25 maj 1993, SGEEM och Etroy mot EIB (V-370/89, Rec. s. I-2583).

134 Dom av den 7 november 1985, Adams mot kommissionen (145/83, Rec. s. 3539, punkt 44).

135 116/77 och 124/77, Rec. s. 3497, punkt 19. Se dock dom av den 18 maj 1993, kommissionen mot Stahlwerke Peine-Salzgitter (C-220/91 P, Rec. s. I-2393, punkt 51).

136 Punkt 13.

137 5/71, Rec. s. 975.

138 Dom av den 19 maj 1992, Mulder m. fl. mot rådet och kommissionen (C-104/89 och C-37/90, Rec. s. I-3061, punkt 12). Se den senare domen från förstainstansrätten av den 21 februari 1995, Campo Ebro m. fl. mot rådet (T-472/93, REG s. II-421, punkt 41-43).

139 Punkt 15 i generaladvokaten Van Gcrvcns förslag till avgörande i det i föregående fotnot redan nämnda målet Mulder m. fl. mot rådet och kommissionen.

140 Se Van Gerven W., fotnot 79 i anförda arbete, s. 27.

141 Punkt 39 i generaladvokaten Darmons första förslag till avgörande inför dom av den 8 april 1992 i målet Cato mot kommissionen (C-55/90, Rec. s. I-2533).

142 Dom av den 26 juni 1990 (C-152/88, Rec. s. I-2477).

143 Contentieux communautaire, 1977, s. 336.

144 C-282/90, Rec. s. I-1937, punkt 51 i förslaget till avgörande.

145 Se särskilt (1986) 1 CMLR, s. 267, 303.

146 (1986) 1 QB 716, (1986) 1 CMLR, s. 267, 303.

147 Bourgoin, 29 juli 1985, (1986) 1 CMLR, s. 267, 308, punkt 115.

148 199/82, Rec. s. 3595.

149 Punkt 14. Se även punkt 7 i dom av den 24 mars 1988, kommissionen mot Italien (104/86, Rec. s. 1799).

150 Détournement de pouvoir.

151 Simon, D. och Barav A.: La responsabilité de l'administration nationale en cas de violation du droit communautaire, RMC, nr 305, mars 1987, s. 165, 172.

152 Barav A., fotnot 77 i anförda arbete, s. 297.

153 Se Dänzer-Vanotti, W.: Der Gerichtshof der Europäischen Gemeinschaften beschränkt vorläufigen Rechtsschutz, BB 15, 30.5.1991, s. 1015.

154 Se till exempel Green, N. och Barav, A.: National Damages for Breach in the National Courts of Community Law, (1986) YEL 6, s. 55, 117.

155 Punkt 172.

156 Den i fotnot 62 ovan nämnda domen.

157 Punkt 42 i domen Francovich.

158 Punkt 35.

159 Punkt 37.

160 Punkt 42.

161 Det noteras att domstolen redan ar 1980 varnade de nationella domstolarna för att tillämpa processuella regler avseende artikel 215 i fördraget på inhemska tvister (preskriptionsfristen enligt artikel 43 i protokollet om stadgan for Europeiska ekonomiska gemenskapens domstol) (dom av den 12 juni 1980, Lippische Hauplgenossenschaft och Central-Genossenschaft, 119/79 och 126/79, Rec. s. 1863, punkt 9).

162 Domen i målet Francovich, punkt 42.

163 Fotnot 150 i ovan anförda arbete, s. 174.

164 New Legal Effects Resulting from the Failure of States to Fulfill Obligations under European Community Law: The Francovich Judgment, Fordham International Law Journal, 1992-1993, nr 16-1, s. 1, 18.

165 Ibidem.

166 Punkt 17 i dom av den 16 december 1993, Wagner Miret (C-334/92, Rec. s. I-6911).

167 Rådets direktiv av den 20 oktober 1980 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens (EGT nr L 283, s. 23).

168 Punkt 26 i domen i målet Francovich.

169 Nämnd i fotnot 165 ovan.

170 Generaladvokaten Mischo har på så sätt i sitt förslag till avgörande inför domen i målet Francovich kunnat ange att fall av underlåtenhet att införliva ett direktiv ligger nära den situation som föreligger då en myndighet är skyldig att verkställa en lag (punkt 47).

171 EGT nr L 210, s. 29.

172 Dom av den 2 februari 1989, kommissionen mot Italien (22/87, Rec. s. 143).

173 Se i detta hänseende punkt 18 i dom av den 27 september 1988, Asteris m. fl. (106/87-120/87, Rec. s. 5515).

174 Dom av den 11 april 1978, kommissionen mot Nederländerna (95/77, Rec. s. 863, punkt 13).

175 Punkt 7 i beslutet om hänskjutande. Det förefaller för övrigt som om British Meat and Livestock Commission hade mottagit försäkringar om att slakteriet i fråga var godkänt och uppfyllde kraven enligt gemenskapsdirektivet.

176 Det framgår av de uppgifter som tillhandahölls under sammanträdet att kommissionen tillkännagav sin ståndpunkt för den brittiska regeringen redan i juli manad 1992.

177 Dom av franska Conseil d'état av den 20.1.1988, Aubin, Receuil Lebon, s. 20.

178 Rådets förordning av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (EGT nr L 149, s. 2)

179 Se punkt 38 i domen i målet Francovich.

180 Dom nr 419 P av avdelningen för handelstvister, United Distillers, John Walker och Tanqueray Gordon mot Statskassans juridiska ombud och justitieministeriet, av den 21 februari 1995, Le Quotidien juridique, 1995, nr 27, s. 6.

181 Dom av den 27 februari 1980, kommissionen mot Frank-rike (168/78, Rec. s. 347), och av den 10 juli 1980, kommissionen mot Frankrike (152/78, Rec. s. 2299).

182 Nämnd ovan.

183 Joliet, R.: Le contentieux des Communautés européennes, 1981, s. 270.

184 Punkt 24 i dom av den 30 januari 1992, Finsider m. fl. mot kommissionen (C-363/88 och C-364/88, Ree. s. I-359).

185 Punkt 43.

186 Beträffande avgöranden angående uppskattning av giltighet, se punkt 13 i dom av den 13 maj 1981, International Chemical Corporation (66/80, Ree. s. 1191).

187 Opublicerad, omnämnd av Simon, D. och Barav, A., fotnot 150 i anförda arbete, s. 172.

188 314-316/81 och 83/82, Rec. s. 4337.

189 Punkt 15.

190 Se ovannämnda rättspraxis, fotnot 68.

191 Se fotnot 60, Van Gerven W., fotnot 79 i anförda arbete.

192 Se begreppet Sonderopfer i tysk rätt (dom av Bundesgerichtshof av den 10 juni 1953, BGHZ 6, s. 270, och dom av Bundesgerichtshof av den 25 april 1960, BGHZ 32, s. 208) och begreppet ovanlig och speciell skada, vilket förekommer i domen av franska Conseil d'État, Société anonyme des produits laitiers La Fleurette, nämnd i fotnot 113 ovan.

193 Nämnd i fotnot 137 ovan, punkt 12.

194 64/76, 113/76, 167/78, 239/78, 27/79, 28/79 och 45/79, Rec. s. 3091.

195 Punkt 11.

196 Kampffmeyer m. fl. mot kommissionen, nämnd i fotnot 100 ovan, s. 343.

197 Punkt 34.

198 Punkt 4 i forslaget till avgörande.

199 Punkt 34 i domen i målet Mulder mot rådet och kommissionen, nämnd i fotnot 137 ovan.

200 Dom av den 4 februari 1975 (169/73, Rec. s. 117).

201 Sidorna 151 och 152, mina markeringar. Se även punkt 38 i generaladvokaten Van Gervens förslag till avgörande inför domen i målet Mulder m: fl. mot rådet och kommissionen, nämnd i fotnot 137 ovan.

202 Punkterna 28 och 32.

203 Nämnd i fotnot 35 ovan.

204 Nämnd i fotnot 137 ovan.

205 Punkt 33.

206 Paragraf 839 tredje stycket Bürgerliches Gesetzbuch, där det framgår att skadelidanden inte kan väcka skadeståndstalan då denne förfogar över ett rättsmedel för att få skadeverkningarna att upphöra eller minska — såsom en talan om ogiltigförklaring som gör det möjligt att undanröja den handling som har orsakat skadan — och då skadelidanden inte har använt sig av denna möjlighet.

207 Yttrandet från den danska regeringen, punkt 3.

208 175/84, Rec. s. 753.

209 Punkt 33.

210 Se i detta hänseende punkt 11 i dom av den 12 april 1984, Unifrex mot kommissionen och rådet (281/82, Rec. s. 1969), punkt 14 i generaladvokaten Darmons förslag till avgörande inför domen i målet Cato mot kommissionen, nämnd i fotnot 140 ovan, och punkt 15 i dom av den 30 maj 1989, Roquette frères mot kommissionen (20/88, Rec. s. 1553). Se även punkt 14 i den ovan nämnda domen i målet Amylum och Tunnel Refineries mot rådet och kommissionen.

211 (1990) 3 WLR, s. 818.

212 (1992) 3 WLR, s. 170.

213 (1992) 3 WLR, s. 189, A och B.

214 222/82, Rec. s. 4083, punkt 37.

215 Se i detta hänseende punkt 44 i generaladvokaten Van Gervens förslag till avgörande infor domen i målet Banks, nämnd i fotnot 78 ovan. Se även domaren Olivers avvikande mening i det ovan nämnda målet Bourgoin, särskilt punkterna 55 och 65/

216 Punkt 43.

217 Tash A. P. , fotnot 45 i anförda arbete, s. 401.