Förslag till avgörande av generaladvokat Antonio La Pergola föredraget den 16 juli 1998

1 Originalspråk: italienska.

2 När lag nr 378 av den 22 maj 1996 trädde i kraft sattes detta belopp ner till 125000 DKR. Samtidigt genomfördes emellertid en skärpning av de regler som skall garantera kapitalets bibehållande, särskilt i) i form av ett förbud att förvärva andelar i bolaget självt (egna andelar) eller i moderbolaget, ii) vad gäller villkoren för ett aktiebolags förvärv från en delägare inom två år efter registreringen, när vederlaget utgör minst 50000 DKR och motsvarar minst 10 procent av kapitalet, och iii) de skyldigheter som åligger bolagets styrelse för det fall bolaget har förlorat 40 procent eller mer av sitt kapital.

3 Genom lag nr 886 av den 21 december 1991 fastställdes det lägsta kapital som måste tecknas till 500000 DKR för aktiebolag [det vill säga till ett belopp som väl översteg det lägsta kapital, motsvarande 25000 ECU, som föreskrivs enligt rådets andra direktiv 77/91/EEG av den 13 december 1976 om samordning av de skyddsåtgärder som krävs i medlemsstaterna av de i artikel 58 andra stycket i fördraget avsedda bolagen i bolagsmännens och tredje mans intressen när det gäller att bilda ett aktiebolag samt att bevara och ändra dettas kapital, i syfte att göra skyddsåtgärderna likvärdiga (EGT L 26, 1977, s. 1, nedan kallat andra direktivet), i dess senare ändrade lydelse].

4 Dom av den 10 juli 1986 i mål 79/85 (REG 1986, s. 2375).

5 Se rådets elfte direktiv 89/666/EEG av den 21 december 1989 om krav på offentlighet i filialer som har öppnats i en medlemsstat av vissa typer av bolag som lyder under lagstiftningen i en annan stat (EGT L 395, s. 36).

6 EGT L 299, 1972, s. 32. Den konsoliderade versionen av konventionen, i dess lydelse enligt de efterföljande anslutningskonventionerna (varav den senaste var konventionen av den 29 november 1996 om republiken Österrikes, republiken Finlands och kungadömet Sveriges anslutning till konventionen) har publicerats i EGT C 27, 1998, s. 1.

7 Dom av den 6 oktober 1976 i mål 14/76, De Bloos (REG 1976, s. 1497; svensk specialutgåva, volym 3, s. 187), punkt 20, av den 22 november 1978 i mål 33/78, Somafer (REG 1978, s. 2183; svensk specialutgåva, volym 4, s. 209), punkt 12, och av den 18 mars 1981 i mål 139/80, Blanckacrt & Willems (REG 1981, s. 819), punkt 12.

8 Dom av den 23 mars 1982 i mål 53/81, Levin (REG 1982, s. 1035; svensk specialutgåva, volym 6, s. 335), punkt 21, enligt vilken de fördelar som gemenskapsrätten ger till följd av denna frihet endast kan åberopas av personer som i egentlig mening utövar eller seriöst önskar utöva en avlönad verksamhet i en annan medlemsstat än ursprungsstaten.

9 Dom av den 12 juli 1984 i mil 107/83, Ordre des avocats du barreau de Paris (REG 1984, s. 2971; svensk specialutgåva, volym 7, s. 653), punkterna 18 och 20.

10 Dom av den 3 december 1974 i mål 33/74 (REG 1974, s. 1299; svensk specialutgåva, volym 2, s. 379), punkt 13.

11 Se dom av den 23 mars 1982 (ovan fotnot 7) och av den 30 november 1995 i mål C-55/94 (REG 1995, s. I-4165), punkterna 25 och 26. Enligt sistnämnda dom har etableringsfriheten — till skillnad från det fria tillhandahållandet av tjänster, som karaktäriseras av att den verksamhet som utövas i en annan medlemsstat är av tillfällig natur — till syfte att ge medborgare i gemenskapen möjlignet att stadigvarande och kontinuerligt delta i det ekonomiska livet i en annan medlemsstat än ursprungsstatcn och dra fördel av detta, och på så sätt befrämja det ekonomiska och sociala utbytet inom gemenskapen på den fria yrkesutövningens område.

12 Dom av den 28 oktober 1975 i mål 36/75 (REG 1975, s. 1219; svensk specialutgåva, volym 2, s. 485), punkt 28, angående tolkningen av artiklarna 7 (numera artikel 6) och 48 i fördraget.

13 Se Werlauff, E., EC Company Law, Köpenhamn, 1993, s. 17—22.

14 Se Poillot-Peruzzetto S., och Luby, M., Le droit communautaire appliqué à l'entreprise, Paris, 1998, s. 141. Y. Loussouarn påpekar, angående ursprunget till det kriterium för anknytning som jag närmare skall redogöra för nedan, att gemenskapernas institutioner och representanterna för medlemsstaterna utgår från påståendet att artikel 52 uppställer som villkor för fysiska personers rätt till sekundär etablering att de är (primärt) etablerade inom en medlemsstats territorium. Det är således ett villkor — utöver villkoret om medborgarskap — att de berörda är bosatta inom gemenskapen. Att rätt och slätt transponera detta krav till bolag, genom att lägga samman villkoren avseende verkligt säte ocn säte enligt bolagsordningen, skulle tydligt och ohjälpligt ha stått i strid med föreskriften i artikel 58 (se Le rattachement des sociétés et la Communauté économique européenne i Études de droit des Communautés européennes. Mélanges offerts à Pierre Teitgen, Paris, 1984, s. 239, i synnerhet s. 245 och 246 och Le droit d'établissement des sociétés i Revue trimestrielle de droit européen, 1990, s. 229, i synnerhet s. 236).

15 EGT 2, 1962, s. 36.

16 Denna anknytning kan bestå i att trcdjclandsbolaget har ett kontor på en medlemsstats territorium, förutsatt att den verksamhet som bedrivs på området är stadigvarande, verklig och relevant (vilket utesluter representationskontor eller liknande som inte driver verksamhet på marknaden eller sysselsätter ett mycket begränsat antal anställda). Däremot nar de fysiska personernas — delägarnas eller medlemmarnas i styrelse- eller tillsynsorganen för bolaget — medborgarskap ingen betydelse.

17 Se, bland månşa andra, dom av den 28 januari 1986 i mål 270/83, kommissionen mot Frankrike (REG 1986, s. 273, svensk specialutgåva, volym 8, s. 389), punkterna 13, 14 och i synnerhet punkt 18, av den 17 juni 1997 i mål C-70/95, Sodemare m. fl. (REG 1997, s. I-3395), punkterna 25— 26, och av den 16 juli 1998 i mål C-264/96, ICI (REG 1998, s. I-4695), punkt 20.

18 Se domen i målet Segers (ovan fotnot 3), punkterna 14 och 16. I denna dom fastställde domstolen att det stred mot artiklarna 52 och 58 i fördraget att behöriga myndigheter i den stat i vilken bolaget var sekundärt etablerat (genom ett dotterbolag) nekade en bolagsdircktör att ansluta sig till ett nationellt sjukförsäkringssystem med den enda motiveringen att moderbolaget bildats i enlighet med lagen i en annan medlemsstat och att moderbolaget hade sitt säte i denna sistnämnda stat, även om bolaget inte utövade någon näringsverksamhet i denna stat och endast var verksamt i den medlemsstat i vilken den sekundära etableringen fanns.

19 Dom av den 13 juli 1993 i mål C-330/91, Commerzbank (REG 1993, s. I-4017), punkt 14, och av den 12 april 1994 i mål C-1/93, Halliburton Services (REG 1994, s. I-1137), punkt 15.

20 Se, bland många andra, dom av den 31 mars 1993 i mål C-19/92, Kraus (REG 1993, s. I-1663), punkt 32.

21 Se, bland många andra, dom av den 27 oktober 1977 i mål 30/77, Bouchereau (REG 1977, s. 1999; svensk specialutgåva, volym 3, s. 459), punkt 35, och dom i målet Segers (ovan fotnot 3), punkt 17.

22 Se, bland många andra, dom av den 25 juli 1991 i mål C-288/89, Collectieve Antcnncvoorzicning Gouda (REG 1991, s. I-4007), punkt 11.

23 Se, bland många andra, dom av den 18 maj 1982 i målen 115/81 och 116/81, Adoui och Cornuaillc (REG 1982, s. 1665; svensk specialutgåva, volym 6, s. 421), punkt 9, och dom av den 26 april 1988 i mål 352/85, Bond van Adverteerders m. fl. (REG 1988, s. 2085), punkt 36.

24 Till exempel skydd för mottagarna av en tjänst som säkerställs genom yrkesmässiga bestämmelser, skydd för immateriella rättigheter, skyddför arbetstagare, skydd för konsumenter, bevarande av det nationella historiska och kulturella arvet, den största möjliga spridningen av kännedom om ett lands konst och kultur samt Kulturpolitiska hänsyn (se, bland många andra, domen i milet Collectieve Antenncvoonziening Gouda m. fl., ovan fotnot 21, punkterna 14 och 27), skydd för mottagare av tjänster avseende tillsyn och förnyelse av patent (dom av den 25 juli 1991 i mål C-76/90, Säger, REG 1991, s. I-4221, punkt 17), upprätthållande av enhetligheten i skattesystemet (dom av den 28 januari 1992 i mål C-204/90, Bachmann, REG 1992, s. I-249), förebyggande åtgärder mot bedrägeri samt socialpolitiska hänsyn tillföljd av de skadliga konsekvenserna av en överdriven efterfrågan av spel om pengar (dom av den 24 mars 1994 i mål C-275/92, Schindler, REG 1994, s. I-1039, punkterna 58—59), bevarande av den nationella finanssekiorns goda rykte (dom av den 10 maj 1995 i mål C-384/93, Alpine Investments, REG 1995, s. I-1141, punkt 44), hänsyn till en effektiv skattekontroll (dom av den 15 maj 1997 i mål C-250/95, Futura Participations och Singer, REG 1997, s. I-2471, punkt 31), och hänsyn till god handclsscd (dom av den 9 juli 1997 i målen C-34/95, C-35/95 och C-36/95, De Agostini och TV-shop, REG 1997, s. I-3843, punkt 53).

25 Se, bland många andra, domen i målet Collectieve Antcnnevoonziening Gouda m. fl. (ovan fotnot 21), punkterna 13 och 15.

26 Det är termen affiliate och inte termen filiali som anges i artikel 52 i fördraget, som enligt italienskt juridiskt språkbruk motsvarar det franska filiales , det engelska subsidiaries , det tyska Tochtergesellschaften och det nederländska dochterondernemingen; (se det förslag till avgörande som presenterats av generaladvokaten Mancini den 16 oktober 1985 i målet kommissionen mot Frankrike, ovan fotnot 16, REG 1985, s. 275, punkt 2). Se även Ruggiero, G. M., och De Dominicis, M., Art. 52, i Quadri, R., Monaco, R., och Trabucchi, A. (red.), Trattato institutivo della Comunità economica europea. Commentario, Milano, 1965, volym I, s. 399, i synnerhet s. 412—413. Se även nedan fotnot 27.

27 Se Cabrillac, M., Unité ou pluralité de la notion de succursale en droit privé, i Mélanges en l'honneur du Doyen Joseph Hamel, Paris, 1981, s. 119, och Loussouarn, Y., La succursale, technique juridique du commerce international, i DPCI, 1985, s. 359, i synnerhet s. 362.

28 Se emellertid Pietrobon, Α., L'interpretazione della nozione comunitaria di filiale, Padua, 1990. Enligt författaren är användningen av en formalistiskt juridisk metod — som grundas på begrepp och metoder från intern rätt, som om dessa senare betraktade var för sig eller i ett komparativt perspektiv nödvändigtvis skulle tillhandahålla en modell för att tolka fördraget — inte lämplig vid tolkningen av begreppen kontor, filial och dotterbolag, eftersom detta leder till att vissa typer av underordnade organ utesluts, utan att detta uteslutande är berättigat. Dessutom visar en ändamålsenlig tolkning av begreppet sekundär etablering att dess väsentliga kännetecken (den är underkastad de organisatoriska beslut som fattas av moderbolaget, som även fattar beslut om den territoriella förgreningens själva förekomst, dess befogenheter och de grundläggande villkoren för dess verksamhet) leder till slutsatsen att ett självständigt företag, med en egen organisation och en egen verksamhet, inte kan vara en sekundär etablering till en annan verksamhet. Det framstår därmed som tvivelaktigt om det således avgränsade begreppet även kan omfatta det italienska begreppet affiliate som, vilket vi sett, inte nämns i den italienska versionen av artikel 52. ... Om ett företag som bildats i en medlemsstat grundar en affiliata i en annan medlemsstat är det fråga om en transaktion som närmare bestämt bör betraktas som en primär etablering (just avseende en affiliata). Frågan har emellertid ingen praktisk betydelse, eftersom möjigheten att bilda affiliata medges av båda tolkningarna (ibidem, s. 101— 115, i synnerhet s. 103, 114 och 115; fotnoterna utelämnade, fri översättning).

29 Se Loussouarn (ovan fotnot 26), s. 363— 368.

30 Se domen i målet kommissionen mot Frankrike (ovan fotnot 16), punkt 22.

31 Timmermans, C, Methods and Tools för Integration. Report, i Buxbaum, R. M., Hertig, G., Hirsch, Α., och Hopt, K. J. (red.), European Business Law. Legal and Economic Analyses on Integration och Harmonization, Berlin-New York, 1991, s. 129, i synnerhet s. 136— 137.

32 Se, bland många andra, dom av den 19 mars 1992 i mål C-60/91, Batista Morais (REG 1992, s. I-2085).

33 Se domen i målet Segers (ovan fotnot 3), punkt 14, se ovan fotnot 17 och nedan fotnoterna 45 och 46 liksom de partier i texten som hänför sie till dessa. Se även dom av den 5 oktober 1994 i mål C-23/93, TV10 (REG 1994, s. I-4795), punkt 15, enligt vilken den omständigheten att ett radio- och TV-bolag hade etablerat sig i en annan medlemsstat, i syfte att undandra sig lagstiftningen i den stat i vilken bolagets program skulle sändas, inte uteslöt att sändningarna skulle anses vara tjänster enligt artikel 59 i fördraget. Centros situation skall emellertid skiljas från exempelvis den situation, som domstolen bedömde i målet Esso Española, som endast innebär att ett företag med säte och verksamhet i en medlemsstat utvidgar sin verksamhet inom den statens territorium (dom av den 30 november 1995 i mål C-134/94, REG 1995, s. I-4223, punkterna 12—17).

34 Se dom av den 7 februari 1979 i mål 115/78, Knoors (REG 1979, s. 399), punkterna 20 och 24.

35 Cath, I. G. F., Freedom of Establishment of Companies: a New Step Towards Completion of the Internal Market, i Jacobs, F. G. (red.), 1986 Yearbook of European Law, Oxford, 1987, s. 247, i synnerhet s. 259 och 261. Se även, bland många andra, dom av den 12 mars 1996 i mål C-441/93, Pafitis m. fl. (REG 1996, s. I-1347), punkterna 18 och 19, enligt vilken [d]ct framgår av titeln och artikel 1 i andra direktivet [avseende bolagsrätt] att det är tillämpligt på bolag som avses i artikel 58 andra stycket i EG-fördragct, vilka har bildats i aktiebolagsform. Det kriterium som gemenskapslagstiftaren har antagit för att definiera tillämpningsområdet för andra direktivet är följaktligen bolagets juridiska form, oavsett vilken verksamhet det bedriver.

36 Enligt domstolen får ... en medlemsstat ... i sin lagstiftning inte begränsa verkningarna av en annan medlemsstats tilldelning av medborgarskap, genom att kräva ytterligare villkor för att erkänna detta medborgarskap med avseende på utövande av de grundläggande friheter som föreskrivs i fördraget. Följaktligen kan artikel 52 i fördraget inte tolkas på så sätt att en medlemsstat i förhållande till en medborgare i en annan medlemsstat, som samtidigt är medborgare i ett tredje land, kan uppställa som villkor för erkännandet av egenskapen av gcmcnskapsmcdborgarc att den berörde har sin stadigvarande bostad inom den förstnämnda statens territorium (se dom av den 7 juli 1992 i mål C-369/90, Micheletti m. fl., REG 1992, s. I-4239), punkterna 10 och 11. Se likaledes dom av den 7 februari 1979 i mål 136/78, Auer (REG 1979, s. 437; svensk specialutgåva, volym 4, s. 307), punkt 28, enligt vilken [det inte finns] någon bestämmelse i fördraget som tillåter, inom dess tillämpningsområde, att medborgare från en medlemsstat behandlas annorlunda beroende på vid vilken tidpunkt eller på vilket sätt de har blivit medborgare i den aktuella staten, om de vid den tidpunkt då de gör gällande att de omfattas av gcmcnskapsrättsliga bestämmelser är medborgare i en av medlemsstaterna och om även övriga villkor för tillämpning av den regel som de åberopar är uppfyllda.

37 Se ovan fotnot 7.

38 Enligt artikel 48.3 i fördraget har [såsom domstolen noterat] arbetstagare rätt att anta faktiska erbjudanden om anställning och att för detta ändamål förflytta sig fritt inom medlemsstaternas territorium. Enligt samma bestämmelse har arbetstagarna rätt att uppehålla sig i en medlemsstat i syfte att ha anställning där. Dessutom fastställs i ingressen i förordning nr 1612/68 att fri rörlighet för arbetstagare innebär att arbetstagarna får rätt att röra sig fritt inom gemenskapen för alt ta anställning, medan artikel 2 i direktiv 68/360 föreskriver att medlemsstaterna skall ge arbetstagare rätt att lämna territoriet för att ta anställning och arbeta inom en annan medlemsstats territorium. Dessa formuleringar uttrycker ett förbehåll, som är en del av själva principen om fri rörlighet för arbetstagare, att de fördelar som gemenskapsrätten ger till följd av denna frihet endast kan åberopas av personer som i egentlig mening utövar eller önskar utöva en faktisk och verklig avlönad verksamhet (ibidem, punkterna 20 och 21).

39 Som ett undantag från huvudregeln i artikel 2 i Bryssclkonventionen, möjliggör denna regel för käranden att väcka talan mot en svarande, som har hemvist i en konventionsstat, i en annan konventionsstat i fråga om en tvist som hänför sig till verksamheten vid en filial, agentur eller annan etablering, vid domstolen i den ort där denna är belägen. Begreppet verksamheten omfattar för det första tvister om sådana rättigheter och förpliktelser inom eller utanför avtalsförhållanden som hör till den egentliga förvaltningen av själva den ifrågavarande agenturen, filialen eller liknande, såsom rättigheter och förpliktelser i samband med hyra av den fastighet på vilken dessa enheter är etablerade eller anställning på platsen av den personal som arbetar där. Vidare omfattar begreppet sådana tvister som rör de förpliktelser som det ovan beskrivna vcrksamhctsccntrumct har åtagit sig i det företags namn till vilket det hör och som skall uppfyllas i den konventionsstat där detta centrum är etablerat samt tvister som rör förpliktelser utanför avtalsförhållanden som är en följd av den verksamhet som den ifrågavarande filialen, agenturen eller liknande, i ovan angivna betydelse, på den plats där den är etablerad har utövat för det företags räkning till vilket den hör (se domen i målet Somafcr, ovan fotnot 6, punkt 13). Jag kan dessutom erinra om att enligt artikel 8.2 i Bryssclkonvcntioncn anses en försäkringsgivare, som inte har hemvist i en konventionsstat men som har en filial, agentur eller annan etablering i en konventionsstat, genom undantag från artikel 4, ha hemvist i den staten i fråga om tvister som hänför sig till en sådan verksamhet. Samma gäller enligt artikel 13 i Bryssclkonvcntioncn när en konsuments avtalspart inte har hemvist i en konventionsstat.

40 Se Pictrobon (ovan fotnot 27), s. 162—164. Det framgår således av den praxis jag redogjort för att domstolens uttalande om att [c]tt av de viktigaste kännetecknen för en filial eller en agentur är att de står under moderföretagets ledning och kontroll leder till slutsatsen att begreppen filial, agentur eller annan etablering som avses i artikel 5.5 i Bryssclkonventionen inte omfattar vare sig cnsamitcrförsäljarcn, vilken inte står under leverantörens kontroll eller ledning (se domen i målet De Bloos, fotnot 6, punkterna 20— 23), eller en handelsagent (mellanhand), när denne är självständig i förhållande till företaget som anlitar honom och han begränsar sig till att vidarebefordra kundernas beställningar till företaget, utan att ha del vare sig i avtalens ingående eller deras genomförande, samt det bolag han representerar inte kan förbjuda att han samtidigt representerar flera konkurrerande bolag (se domen i målet Blanckacrt & Willems, fotnot 6, punkterna 12— 13). Det är endast för att den tyska hänskjutandc domstolen skulle kunna avgöra huruvida den var behörig att döma i ett mål i vilket talan väckts av ett tyskt företag mot ett franskt företag, vilket hade sitt säte i Frankrike men som i Tyskland hade ett kontor eller kontaktställe, vilket på dess brevpapper benämndes Vertretung für Deutschland, som domstolen i målet Somafer fastställde det kriterium enligt vilket det skall vara lätt för tredje man att fastställa att en filial, en agentur eller ett dotterbolag är en representation för moderföretaget (vilket förutsätter ett vcrksamhctsccntrum som varaktigt framträder som representant för ett företag till vilket det hör, har en affärslcdning och är materiellt så utrustat att det kan förhandla med tredje man på så sätt att denne — trots att han vet att det eventuellt uppkommer ett rättsförhållande med det företag till vilket centrumet hör och som har sitt säte i utlandet — inte behöver vända sig direkt till detta företag utan kan ingå avtal på platsen för det vcrksamhctsccntrum som representerar företaget; domen i målet Somafcr, fotnot 6, punkt 12). Det bästa beviset för att begreppet agentur, filial och dotterbolag har en annan betydelse i konventionens mening än i fördragets mening, och att betydelsen i vissa fall till och med är motstridandc (Pictrobon, a. st., s. 94) framgår av den ståndpunkt domstolen antagit i förhållande till en situation i vilken ett bolag väsentligen driver verksamhet som om det var en filial eller ett dotterbolag till ett annat moderbolag, av vilket det emellertid är rättsligt oberoende (och som ändå äger bolaget till 100 procent, vilket var fallet i målet Rotschild (dom av den 9 december 1987 i mål 218/86, REG 1987, s. 4905)). Även i detta fall måste den ovannämnda speciella behörighetsregeln i artikel 5.5, för att skydda tredje mans berättigade förväntningar, tillämpas analogt eftersom den situation som framstår utåt och som skapats genom det sätt på vilket dessa två företag uppträder i affärslivet och hur de framträder inför tredje man i sina affärsrelationer kan skapa en stark koppling mellan senare uppkomna tvister och den domstol som skall döma över dem. Som framgår av domen i målet Rothschild är den angivna bestämmelsen tillämplig när en juridisk person, i en annan kontrahcrandc stat utövar verksamhet med hjälp av ett självständigt bolag, och inte med hjälp av en filial, agentur eller liknande etablering utan självständig ställning, och detta bolag har samma namn och styrelse som den juridiska personen och ingår avtal i dennes namn och av denne används på samma sätt som en representation (punkt 17).

41 Se dom av den 12 maj 1998 i mål C-367/96, Kefalas m. fl. (REG 1998, s. I-2843), punkt 20, och de tidigare domar som nämns där. Domstolen har av denna anledning fastställt att gemenskapsrätten inte — så länge harmonisering inte ägt rum —förbjuder en medlemsstat att anta åtgärder för att förhindra att de möjligheter som skapats genom fördraget används på ett sätt, som innebär missbruk, och som strider mot denna stats berättigade intressen (domen i målet Kraus, ovan fotnot 19, punkt 34).

42 Domen i målet Kcfalas m. fl., ovan fotnot 40, punkt 28 (genom hänvisning till en talan som väckts av vissa aktieägare om ogiltigförklaring av en ökning av aktiekapitalet i ett aktiebolag som befann sig i finansiella svårigheter). Jag vill göra uppmärksam pä att den formulering domstolen antagit av principen om missbruk av rättigheter väsentligen synes vara inspirerad av rätten i de medlemsstater vars rättsordning är hänförlig till Civil Law (sc Brown, L. N., Is there a General Principle of Abuse of Rights in European Community Law?, i Institutional Dynamics of European Integration: Essays in Honour of Henry C. Schermers, Dordrecht, 1994, volym II (redigerad av D. Curtin och T. Hcukcls), s. 511, i synnerhet s. 515).

43 Brown (ovan fotnot 41), s. 521-522, och Van Gerven, W., Principe de proportionnalité, abus dc droit et droits fondamentaux, i Journ. Trib., 1992, s. 305, i synnerhet s. 307— 308.

44 Nizzo, G, L'abuso dei diritti comunitari : un quesito non risolto, i Dir. comm. internaz., 1997, s. 766, i synnerhet s. 770.

45 Se, bland många andra, domen i målet Levin, ovan fotnot 7, punkterna 20— 22, av vilken det framgår att om en arbetstagare utövar eller önskar utöva en faktisk och verklig avlönad verksamhet i en annan medlemsstat, och som sådan omfattas av de rättigheter som fastställts i artikel 48.3 i fördraget och i relevant sekundärrätt (se ovan punkt 18), saknar de skäl som fått arbetstagaren att söka arbete i en annan medlemsstat betydelse för dennes rätt att resa in till och att uppehålla sig på den senare statens territorium och skall inte beaktas.

46 Se generaladvokaten Darmons förslag till avgörande föredraget den 10 juni 1986 i målet Segers, ovan fotnot 3, REG s. 2376, punkt 1.

47 Se ovan fotnot 17, och den text som är hänförlig härtill. På samma sätt synes domstolen (i vart fall implicit) na godtagit att registrering i brittiska skeppsregistret av skepp som ursprungligen registrerats i Spanien och som seglade under spansk flagg, och brittiska företags förvärv av brittiska skepp som seglade under brittisk flagg, och som bolagen ägde eller bedrev driften av, och vars styrelsemedlemmar och akticmcdlcmmar mestadels var spanska medborgare, inte utgjorde ett missbruk av ctablcringsrätten, trots att det betydande antalet registreringar i Förenade kungarikets skeppsregister utgjorde ett medel för så kallad quota hopping, dvs. en plundring av de fiskekvoter som tilldelats denna stat inom ramen för den gemensamma fiskcpolitikcn, och det således egentligen var fråga om ett kringgående av systemet med nationella fiskekvoter, vars syfte var att bevara fiskcresurscrna och garantera en dräglig levnadsstandard för de befolkningar som var beroende av fisket (dom av den 25 juli 1991 i mål C-221/89, Factortamc m. fl. (REG 1991, s. I-3905), i vilken domstolen fastställde att det stred mot artikel 52 i fördraget att en reglering om registrering av fiskebåtar i en medlemsstats register innehöll bestämmelser om villkor angående medborgarskap, bosättning och hemvist för ägare, befraktare och de personer som förestod driften av skeppet (samt för bolagens del för aktieägare och styrelsemedlemmar), vilket var fallet i den reglering som antogs i Förenade kungariket 1988 för att få slut på den så kallade quota hopping, som utövades av skepp som seglade under brittiskt flagg men som inte hade någon faktisk anknytning till Förenade kungariket (ibidem, punkt 4). Domstolen tillade emellertid att den gränsövcrskridandc ctablcringsfrihctcn lagligen kunde göras föremål för ett villkor som innebar att driften av det skepp som skulle registreras bedrevs och dess verksamhet leddes och kontrollerades från den medlemsstat i vilken registreringen skulle äga rum (ett sådant villkor inrymmer enligt domstolen i huvudsak själva ctablcringsbcgreppet i artikel 52 och följande i fördraget, ibidem, punkt 34), se likaledes Brown, ovan fotnot 41, s. 523— 525).

48 Sc generaladvokaten Darmons förslag till avgörande föredraget den 10 juni 1986 i målet Segers (ovan fotnot 45), punkt 6.

49 Ehecrmann, C. D., Compétition entre systèmes réglemen-taires, i Rev. Marché commun Union europ., 1995, s. 220. Enligt författaren måste det uteslutas att den fria konkurrensen mellan medlemsstaternas rättsordningar på bolagsrättens område kan urarta till en form av Delaware effect — dvs. en process varigenom nybildade bolag dras till de rättssystem där skyddet för delägareinvesterare och borgenärer är mindre omfattande, motsvarande vad som i sin tid hände i USA, till förmån för den bolagsrätt som gällde i New Jersey och senare i Delaware —, eftersom medlemsstaterna kan utnyttja den metod för harmonisering av bolagsrätten som föreskrivs i artikel 54.3 g i fördraget (ibidem, s. 223). D. Chamy påstår däremot att en harmonisering av medlemsstaternas bolagsrättsliga bestämmelser ur en amerikansk corporate thcory-synvinkcl kan visa sig vara en process, som börjar finna berättigande, eftersom konkurrensen mellan de nationella rättssystemen indirekt kan orsaka en liknande harmoniscringsvcrkan (Competition among Jurisdictions in Formulating Corporate Law Rules: An American Perspective on the Race to the Bottom in the European Communities, i Harv. int'l L. Journ., 1991, s. 423, i synnerhet s. 424— 425).

50 Detta gäller oavsett om de nationella bestämmelserna reglerar en persons tillträde till ett yrke eller utövande av detta yrke inom statens territorium (särskilt regler om organisation, kvalifikation, yrkesetik, kontroll och ansvar), som i målet Van Binsbcrgcn, eller själva yrkesutbildningen, som i målet Knoors (ovan fotnot 9 och 33, och de härtill hänförliga delarna av texten). Detta gäller även om det rör sig om nationella bestämmelser som föreskriver ett bestämt beteende inom en särskild bransch, som t. ex. en förläggares eller bokimportörs fastställande av detaljhandelspriser för böcker (dom av den 10 januari 1985 i mål 229/83, Leclerc, REG 1985, s. 1, punkt 27), eller bestämmelser enligt vilka de program som sänds inom det nationella territoriet skall vara allsidiga och ha ett icke-kommersiellt innehåll (domen i målet TV10, ovan fotnot 32, punkt 21).

51 Se Mortimer, T., The Removal of Barriers to Corporate Mobility: An Analysis of Cases Pertinent to Articles 52 and 58, i Caiger, Α., och Floudas, D. Α., (red.), 1996 Onwards: Lowering the Barriers Further, Chichester, 1996, s. 135, i synnerhet s. 150 och 154. Av dom av den 20 februari 1979 i mål 120/78, Rewe, kallat Cassis de Dijon (REG 1979, s. 649), punkterna 14— 15, framgår att i avsaknad av ett allmänt intresse som har företräde framför kravet på fri rörlighet för varor, måste varje medlemsstat tillåta införsel på sitt territorium av varor som 1 agi i gen har tillverkats eller saluförts i andra medlemsstater, även om de tillverkats enligt andra tekniska föreskrifter eller kvalitetskrav än de som gäller i importstaten.

52 Enligt Förenade kungarikets regering kan en föreskrift om ett lägsta kapital för aktiebolag även ha som verkan att motverka företagarandan och nyskapandet och synes, framför allt, strida mot politiken om att främja bildandet av små och medelstora företag.

53 Se, bland många andra, La Villa, G., Introduzione al diritto europeo delle società. Turino 1996, s. 55 (enligt vilken förutsättningen att rättsreglerna skall skydda hela insatskapitalet som länge varit föremål för kritik, börjar bli föråldrad i mer utvecklade ekonomiska samfund, vilka vill se över den reglering som grundas på begreppen nominellt kapital och nominellt värde, och ersätta dessa med kriterier som är mer marknadsorientcrade och anpassade till den verkliga sammansättningen av ett bolags tillgångar och skulder vid en angiven tid, fotnoter utelämnade, fri översättning) och Portale, G. B., och Costa, C, Capitale sociale c società per azioni sottocapitalizzatc: le nuove tendenze nei paesi europei, i Abbadcssa, P., och Rojo, A. (red.), Il diritto delle società per azioni: problemi, esperienze, progetti, Milano, 1993, s. 133, i synnerhet s. 144 och 145 (enligt vilken fastställandet av ett lägsta kapital i verkligheten har en helt annan funktion än fastställandet av ett kapital som inte är uppenbart otillräckligt i förhållande till bolagets ändamål, nämligen att skapa ett medel för att välja mellan olika bolagsformer ... å ena sidan och att säkra en grad av trovärdighet avseende vissa ekonomiska samhällsmässiga initiativ å andra sidan, fotnoter utelämnade, fri översättning).

54 Elfte direktivet (ovan fotnot 4 och den härtill hörande delen av texten, artiklarna 1— 6) föreskriver en skyldighet för filialen att, i enlighet med lagstiftningen i den medlemsstat där filialen är belägen, offentliggöra sådan information som är nödvändig för att skydda allmänheten, nämligen i) filialens namn, adress och verksamhet, ii) namnet på det bolag filialen hör under, iii) namn och adress för de personer som är bolagets fasta företrädare för filialens verksamhet och som är Behöriga att företräda bolaget mot tredje man och att företräda bolaget i rättegång, iv) årsbokslut och förvaltningsberättelse, för bolaget eller koncernen, som upprättats i enlighet med fjärde och sjunde bolagsdirektiven (eventuellt översatta till språket i den stat där filialen är registrerad), v) nedläggning av filialen, vi) upplösning av bolaget eller påbörjande av konkursförfarandc eller liknande, vii) upplysningar om det register i vilket bolagets akt har lagts upp samt bolagets nummer i registret, och viii) uppgift om eventuellt andra filialer i samma medlemsstat. Dessutom kan den medlemsstat, i vilken filialen bildats, föreskriva en skyldighet för filialen att uppge vissa tillkommande upplysningar om det bolag filialen tillhör, särskilt angående i) stiftclseurkunden och bolagsordningen (eventuellt översatta till ifrågavarande stats språk), ii) bolagets existens (genom ett intyg från det register i vilket bolagets akt har lagts upp) och iii) uppgift om säkerhet som har ställts i sådan bolagets egendom som finns i medlemsstaten, om offentliggörandet har betydelse för säkerhetens giltighet. Slutligen skall de register där filialens och bolagets akter är upplagda, liksom deras respektive nummer i registren, liksom bolagsformen och bolagets säte (och eventuellt det tecknade och inbetalda kapitalet) anges på de brev och orderblanketter som används av filialen.