Förslag till avgörande av generaladvokat Georges Cosmas föredraget den 21 januari 1999

1 Originalspråk: grekiska.

2 Mål C-474/93 (REG 1995, s. I-2113), punkt 4 och följande punkter.

3 Fristen kan reduceras till 5 dagar om sökanden anger giltiga skäl, eller förlängas till 30 dagar.

4 Betalningsföreläggandet som sådant är i princip inte exigibelt. För att det skall bli exigibelt krävs tillstånd av domstolen; ett tillstånd som på begäran av borgenären beviljas så snart den för gäldenären utsatta återvinningsfristen gått ut. På begäran av borgenären får dock betalningsföreläggandet verkställas omedelbart när fordran grundas på en växel, på en bankcheck, enkel eller med borgen, på ett intyg om börsavslut eller på handling som godtagits av en notarie eller annan auktoriserad offentlig tjänsteman (artikel 642 första stycket CPC). Domstolen kan likaså medge omedelbar verkställighet om det i fall av dröjsmål är risk för allvarlig skada (artikel 642 andra stycket CPC).

5 Delgivningen är av grundläggande betydelse för svarandens skydd, eftersom denne därigenom informeras om såväl ansökan som betalningsföreläggandet. Av den anledningen föreskrivs i artikel 643 tredje stycket att delgivningen utgör utgångspunkten för rättegången. I domen i målet Hengst Import (ovan fotnot 1), punkterna 20 och 21, fastställde domstolen att denna dubbla delgivning utgör en stämningsansökan eller motsvarande handling i den mening som avses i artikel 27.2 i Brysselkonventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens omrade i dess ändrade lydelse enligt konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungarikets Storbritannien och Nordirland tillträde till konventionen. I artikel 644 CPC anges även att betalningsföreläggandet blir utan verkan om delgivning inte har skett inom 60 dagar från och med domstolens beslut, om delgivningen skall ske på det italienska territoriet, och inom 90 dagar i alla andra fall. Som kommissionen noterar är det, då det utanför det nationella territoriet nu inte längre finns några områden som lyder under italiensk överhöghet, svårt att se vilken situation som fristen om 90 dagar faktiskt syftar på, särskilt med hänsyn till det omtvistade förbudet enligt artikel 633 sista stycket CPC (se punkt 7 nedan i detta förslag till avgörande). Efter den ovannämnda delgivningen kan svaranden begära återvinning beträffande föreläggandet. För sådant bestridande fastställs i artikel 641 CPC en frist om 40 dagar efter delgivningen (på vissa grunder kan fristen enligt domstolens beslut variera mellan 10 och 60 dagar). Det kan dessutom påpekas att svaranden enligt artikel650 CPC kan bestrida föreläggandet även efter utgången av den frist som fastställts i beslutet, om han bevisar att han inte har fått kännedom om föreläggandet till följd av felaktig delgivning eller på grund av force majeure. Om gäldenären inom den fastställda fristen begär återvinning beträffande detta betalningsföreläggande skall förfarandet fortgå enligt reglerna för kontradiktoriskt förfarande i allmän lag (artikel 645 andra stycket CPC). I motsatt fall, liksom i de fall då domstolen fastställer att bestridandet saknar grund, skall domstolen på begäran av borgenären förklara att betalningsföreläggandet är exigibelt (artikel 647 första stycket in fine CPC).

6 Artikel 633 i CPC innehåller en uttömmande uppräkning av de villkor, vilka är kumulativa, som måste vara uppfyllda för att en begäran om betalningsföreläggande skall upptas till prövning. Där anges även att beslut om föreläggande kan yrkas av den som nar ett anspråk avseende en summa pengar eller en bestämd kvantitet fungibla konsumtionsvaror eller av den som har rätt till leverans av viss lös egendom, dock under förutsättning att vederbörande genom skriftlig bevisning kan visa sannolika skäl för sitt anspråk och möjliggöra en snabb prövning av om detta anspråk verkligen existerar. 1 artikel 633 första stycket punkterna 2 och 3 i CPC anges närmare de särskilda fordringstyper för vars indrivning det är möjligt att utnyttja ovannämnda förfarande. I andra stycket i samma artikel tillfogas dessutom att föreläggande kan utfärdas även om rättigheten är beroende av en motprestation eller av ett villkor, med förbehåll för att sökanden lämnar sådana uppgifter som gör det troligt att motprestationen fullföljs eller att villkoret förverkligas.

7 Den italienska regeringen har i detta avseende åberopat: a) dom nr 2376 av den 22 juni 1957 i Giustizia civile, 1957,1, 1492 och b) dom nr 2736 av den 1 augusti 1968 i Giurisprudenza italiana, 1969, I, 1538.

8 Se dom av den 17 maj 1994 i mål C-18/93, Corsica Ferries (REG 1994, s. I-1783; svensk specialutgåva, volym 15), punkt 12 och de domar som omnämns i denna.

9 Domstolen, som brukar framhålla att den tolkar gemenskapsrätten och inte den nationella rätten, omformulerar tolkningsfrågan på detta sätt. Omformuleringen framgår av användningen av sådana formuleringar som under dessa förhållanden skall frågan från den nationella domstolen förstås i den meningen att den... eller det kan följaktligen anses att den nationella domstolen med sin tolkningsfråga i huvudsak vill få klarhet i huruvida.... Se exempelvis dom av den 22 oktober 1974 i mål 27/74, Demag (REG 1974, s. 1037), av den 6 maj 1980 i mål 152/79, Lee (REG 1980, s. 1495), punkt 11, av den 29 oktober 1980 i mål 22/80, Boussac (REG 1980, s. 3427; svensk specialutgåva, volym 5; s. 419), punkt 5, av den 7 mars 1990 i mål C-69/88, Krantz (REG 1990, s. I-583), punkt 7 och av den 28 januari 1992 i mål C-204/90, Bachmann (REG 1992, s. I-249; svensk specialutgåva, volym 12), punkt 6.

10 Se exempelvis dom av den 12 mars 1998 i mål C-314/96, Djabali (REG 1998, s. I-1149), punkt 19, av den 16 december 1981 i mål 244/80, Foglia (REG 1981, s. 3045; svensk specialutgåva, volym 5, s. 745), punkt 18 och av den 15 juni 1995 i de förenade målen C-422/93, C-423/93 och C-424/93, Žabala Erasun m.fl. (REG 1995, s. I-1567), punkt 29.

11 Se dom av den 11 juli 1974 i mål 8/74, Dassonville (REG 1974, s. 837; svensk specialutgåva, volym 2, s. 343).

12 Se exempelvis dom av den 24 mars 1994 i mål C-80/92, kommissionen/Beleien (REG 1994. s. I-1019). punkt 24.

13 Se dom av den 14 december 1995 i de förenade målen C-163/94, C-165/94 och C-250/94, Sanz de Lera m.fl. (REG 1995, s. I-4821), punkt 17. 1 den mån man dessutom anser att artikel 73b, genom att nästan ordagrant återge formuleringen i artikel 1 i rådets direktiv 88/361/EEG av den 24 juni 1988 för genomförandet av artikel 67 i fördraget (EGT L 178, s. 5; svensk specialutgåva, område 10, volym 1, s. 44), helt enkelt bekräftar de principer som har införts genom direktivet (i denna fråga se generaladvokaten Tesauros förslag till avgörande i de förenade målen Sanz de Lera m.fl. (ovan i denna fotnot, punkt 10)), måste det även medges att direktivet, även om det upphävdes vid ikraftträdandet av artikel 73b, kan vara till avsevärd hjälp för tolkningen av omfattningen av den frihet i begreppet fria kapitalrörelser som garanteras i artikel 73b.l i rördraget. I detta avseende kan påpekas att bilaga I, avsnitt Vil i ovannämnda direktiv, till kapitalrörelser enligt artikel 1 i direktivet räknar de krediter som hänför sig till varu-eller tjänstehandel i vilken en inlänning deltar. I förklaringarna till denna bilaga anges att därmed skall förstås avtalade handelskrediter (förskott eller delbetalningar för arbeten som pågår eller har beställts samt krediter för betalning i efterhand, med eller utan växel). Det måste som kommissionen noterar även framhållas att det, eftersom domstolen i huvudsak har erkänt den direkta effekten av artikel 73b.l (se ovannämnda dom i målet Sanz de Lera m.fl., punkt 41 och följande punkter), måste anses att detsamma gäller även för artikel 73b.2 som har motsvarande formulering och innebörd som punkt 1.

14 Beträffande det logiska språnget förefaller det inte vara utan betydelse att sökanden hänvisar till artiklarna 34, 59 och 73b i fördraget och att det redan finns ett beslut från en italiensk domstol som i ett förfarande för betalningsföreläggande har avstått från att tillämpa den omtvistade bestämmelsen i artikel 633 sista stycket CPC under åberopande av att ifrågavarande regler är oförenliga med gemenskapsrätten. I denna fråga, se beslutet från Pretura di Torino av den 12 februari 1996, Jolly Grafica snc/T-Direct SL (nr 1500, Giurisprudenza italiana 1996,1. Senz. Il Col. 822-832). Beträffande de italienska domstolarnas tillämpning av den omtvistade bestämmelsen, se även det beslut av ordföranden i Tribunale di Trani till vilket hänvisas i domen i målet Hengst Import (ovan fotnot 1), punkterna 3 och 8.

15 Se domen i målet Dassonville (ovan fotnot 10). Det skall även påpekas att, när det gäller frågan huruvida en nationell rättsregel i princip ingår i de gemenskapsrättsliga bestämmelsernas tillämpningsområde genom vilka de grundläggande friheterna i fråga om handeln mellan medlemsstaterna garanteras, det inte förefaller vara relevant att det inte är fråga om en handelsregel, ett begrepp som på ett karaktäristiskt sätt används i formuleringen av ovannämnda dom i målet Dassonville, eller en åtgärd som har till syfte att begränsa särskilt exportflödena eller får den effekten, ett krav som domstolen har ställt, särskilt för de åtgärder som artikel 34 i fördraget hänvisar till (se exempelvis domen i målet kommissionen mot Belgien, ovan fotnot 11, punkt 24). Dessa kännetecken i de nationella rättsreglerna avser prövningen i sak av om de är förenliga med de grundläggande friheterna och inte möjligheten att i princip låta dem ingå i tillämpningsområdet för de bestämmelser i vilka dessa friheter stadgas. Domstolen, som grundar sin rättspraxis på området på domen i målet Dassonville, har dessutom godtagit att i sak pröva frågor om tolkningen av artikel 30 i fördraget mot bakgrund av nationella processrättsliga bestämmelser (se domen i målet Krantz, ovan fotnot 8, särskilt punkterna 9—12, en dom som avser tolkningen av en nationell bestämmelse om statens rätt att utmäta egendom som sålts med en klausul om äganderättsförbehåll).

16 Se exempelvis dom av den 18 mars 1993 i mål C-280/91, Viessmann (REG 1993, s. I-971), punkt 17, av den 16 december 1992 i mål C-114/91, Claeys (REG 1992, s. I-6559), punkterna 10 och 11 och av den 20 mars 1986 i mål 35/85, Tissier (REG 1986, s. 1207), punkt 9.

17 Den hänskjutande domstolen finner således att det av det ovan anförda framgår att det finns följande möjliga motsägelser mellan förbudet enligt artikel 633 sista stycket och principen om den fria rörligheten, med avseende på de regler i Romfördraget som bekräftar den: 1) Förbudet kan utgöra en åtgärd som motsvarar en kvantitativ exportrestriktion och kan följaktligen vara förbjuden enligt artikel 34 i Romfördraget. 2)... 3) Förfarandet med betalningsföreläggande tillämpas även för att skydda överföring av kapital, eftersom förfarandet kan tillämpas i alla de fall där fordran avser en summa pengar (se artikel 633 första stycket) och (förbudet i fråga) kan följaktligen utgöra en åtgärd som motsvarar de restriktioner för kapitalrörelser som förbjuds genom artikel 73b i Romfördraget.

18 Se exempelvis dom av den 15 maj 1986 i mål 222/84, Johnston (REG 1986, s. 1651; svensk specialutgåva, volym 8, s. 597), punkterna 17—19, av den 15 oktober 1987 i mål 222/86, Heylens m.fl. (REG 1987, s. 4097; svensk specialutgåva, volym 9), punkt 14 och av den 3 december 1992 i mål C-97/91, Oleificio Borelli/kommissionen (REG 1992, s. I-6313; svensk specialutgåva, volym 13), punkt 14. Domstolen har likaledes funnit att varje bestämmelse i en nationell rättsordning eller varje lagstiftnings-, förvaltnings-eller domstolspraxis som kan få till följd en försvagning av gemenskapsrättens verkan på grund av att den domstol som är behörig att tillämpa denna rätt förvägras möjligheten att vid tillämpningstillfället göra allt som erfordras för att underlåta att tillämpa nationella lagbestämmelser vilka, även temporärt, kan hindra gemenskapsreglernas fulla verkan, är oförenlig med de krav som följer av gemenskapsrättens art. Se exempelvis dom av den 19 juni 1990 i mål C-213/89, Factortame m.fl. (REG 1990, s. I-2433, svensk specialutgåva, volym 10), punkt 20.

19 Se dom av den 22 september 1998 i mål C-185/97, Coote (REG 1998, s. I-5199): Principen om effektiv domstolskontroll som föreskrivs i artikel 6 i direktivet skulle huvudsakligen förlora sin verkan om det skydd den ger inte omfattade sådana åtgärder som, liksom i detta fall, en arbetsgivare skulle kunna vidta med anledning av att en arbetstagare väckt talan för att säkerställa att principen om likabehandling iakttas. Rädslan för sådana åtgärder, mot vilka det inte är möjligt att väcka talan, skulle kunna avhålla de arbetstagare som anser sig vara förfördelade på grund av diskriminering från att göra gällande sina rättigheter på rättslig väg och skulle följaktligen allvarligt kunna äventyra möjligheterna att uppnå direktivets mål (punkt 24).

20 Se dom av den 26 september 1996 i mål C-43/95, Data Delecta och Forsberg (REG 1996, s. I-4661), punkterna 14 och 15. Se även dom av den 20 mars 1997 i mål C-323/95, Hayes (REG 1997, s. I-1711), punkterna 16 och 17 och av den 2 oktober 1997 i mål C-122/96, Saldanha och MTS (REG 1997, s. I-5325), punkterna 17—24.

21 1 dom av den 1 juli 1993 i mål C-20/92, Hubbard (REG 1993, s. I-3777; svensk specialutgåva, volym 14) som avsåg den skyldighet som enligt tysk rätt åläggs en medborgare i en annan medlemsstat att ställa säkerhet för rättegångskostnader (cautio judicatum solvi) grundade domstolen, trots att den anmodades av den hänskjutande domstolen att uttala sig även om artikel 7 (som nu har blivit artikel 6) i fördraget, sin dom uteslutande på de särskilda regler om fritt tillhandahållande av tjänster som målet i fråga handlade om, och följde därmed rörslaget till avgörande av generaladvokaten Darmon, som hade åberopat principen om att specialregler har företräde framför regler av mer allmän karaktär. Generaladvokaten La Pergola, som kommenterade ovannämnda rättspraxis, angav i sitt förslag till avgörande i målet Data Delecta och Forsberg (ovan fotnot 19), och som domstolen följde, att artikel 6 i verkligheten är subsidiär i förhållande till bestämmelser som är särskilt avsedda att reglera standardiserade situationer. Generaladvokaten La Pergola noterade vidare att bestämmelsen i fråga täcker med andra ord på ett allmänt sätt systemet, men specifika regler kan (rimligen och med fog) ha företräde framför den bestämmelsen. Med hänvisning till dom av den 20 oktober 1993 i de förenade målen C-92/92 och C-326/92, Phil Collins m.fl. (REG 1993, s. I-5145; svensk specialutgåva, volym 14) ansåg generaladvokaten La Pergola dock att det i målet Data Delecta och Forsberg måste undersökas huruvida föreskriften i den svenska rättsordningen omedelbart eller endast indirekt skadar en rättslig ställning som skyddas av gemenskapens rättsordning. Generaladvokaten noterade i det avseendet att de nationella bestämmelserna i fråga, vari även föreskrevs en skyldighet att ställa säkerhet för rättegångskostnader, är av rent processuell art och är inte, om vi ser till det påbud de innebär, avsedda att i sig vare sig reglera verksamhet av ekonomisk art eller uppställa hinder för den fria rörligheten för varor. De påverkar emellertid indirekt utnyttjandet av den friheten på så sätt att de gör det svårare att lösa tvister som härrör från transaktioner och affärer som framstår som kopplade till den fria rörligheten för varor. Av det skälet, det vill säga på grund av den omtvistade bestämmelsens enbart indirekta inverkan på den fria rörligheten för varor ansåg generaladvokaten att den hänskjutande domstolen med rätta hade åberopat artikel 6 i fördraget, en artikel som för övrigt är helt och hållet självständig. Se generaladvokaten La Pergolas förslag till avgörande i det ovannämnda målet Data Delecta och Forsberg (punkt 10 och följande punkter).

22 Se domen i målet Hayes (ovan fotnot 19), punkt 14. Se även domen i målet Phil Collins m.fl. (ovan fotnot 20), punkt 27. Det skall dock påpekas att domstolen, oberoende av frågan om artikel 6 i fördraget har en subsidiar karaktär eller är självständig, ständigt har slagit fast att, även om processreglerna i avsaknad av gemenskapsrättsliga regler hör till den nationella lagstiftarens behörighet, gemenskapsrätten sätter gränser för denna behörighet. En sådan gräns är förbudet mot diskriminering gentemot personer som genom gemenskapsrätten ges rätt till lika behandling (se dom av den 2 februari 1989 i mål 186/87, Cowan (REG 1989, s. 195; svensk specialutgåva, volym 10), punkterna 17—19. Generaladvokaten La Pergola noterar betecknande att då en EU-medborgare begär av en behörig nationell domstol att denna skall fastställa en fordran som följer av utövandet av en rättighet som tillerkänns honom genom fördraget, blir tvistemålet oupplösligt kopplat till samma rättighet som stadgas i gemenskapens rättsordning. Medlemsstaternas processrätt, där förfarandena för sådana tvistemål regleras, blir av gemenskapsrättslig relevans just genom att de kommer att utgöra ett instrument för att förverkliga de målsättningar som ställs upp i fördraget. Trots att sådana aspekter av medlemsstaternas processrätt i allmänhet inte regleras i gemenskapsrätten fortsätter generaladvokaten medför således kopplingen mellan utövandet av de gemenskapsrättsliga friheterna och domstolsskyddet av dessa att även de regler som har inrättats för att reglera rättegångsförfarandet måste säkerställa EU-medborgarnas rätt till domstolsskydd i överensstämmelse med icke-diskrimineringsprincipen som stadgas i fördraget. Se generaladvokaten La Pergolas förslag till avgörande i det ovannämnda målet Hayes (punkt 8).

23 Det måste i det avseendet noteras att möjligheten att i målet tillämpa den rättspraxis enligt vilken domstolen kan beakta bestämmelser i gemenskapsrätten som inte uttryckligen har nämnts av den hänskjutande domstolen (se ovan punkt 25) överensstämmer med det faktum att handlingen i målet inte innehåller några uppgifter av vilka slutsatsen kan dras att den nationella domstolen haft för avsikt att hänskjuta en fråga med avseende på tolkningen av endast artiklarna 34, 59 och 73b i fördraget. Se i stället dom av den 5 oktober 1988 i mål 247/86, Alsatel (REG 1988, s. 5987), i vilken domstolen fastställde att den nationella domstolen underförstått hade avstått från att begära domstolens tolkning av en bestämmelse som inte hade nämnts i beslutet om hänskjutande (punkt 8).

24 Som den hänskjutande domstolen påpekar finns det i den italienska rättsordningen ett annat förfarande som liknar betalningsföreläggandet då det grundar sis på bevismedel av samma typ och likaså leder till utfärdande av ett föreläggande. Det är fråga om ordinanza anticipatoria (preliminärt beslut) enligt artikel 186b CPC, som till skillnad från betalningsföreläggandet även kan delges gäldenärer bosatta i utlandet. Men detta förfarande är dock mer betungande än förfarandet för betalningsföreläggande, då det förutsätter att ett ordinärt förfarande har inletts.

25 I fråga om beviljande av ett provisoriskt domstolsskydd se exempelvis domen i målet Factortame m.fl. (ovan fotnot 17) och dom av den 21 februari 1991 i de förenade målen C-143/88 och C-92/89, Zuckerfabrik Süderdithmarschen och Zuckerfabrik Soest (REG 1991, s. I-415; svensk specialutgåva, volym 11) samt beslut av den 3 maj 1996 i mål C-399/95 R, Tyskland/kommissionen (REG 1996, s. I-2441), punkt 46.

26 Se exempelvis Horsmans, G., La procedure d'injonction ou le recouvrement simplifié de certaines créances dans les pays du Marché Commun, Bruylant, 1964, Pruning, H., Auf dem Weg zu einer Europäischen Zivilprozeßordnung. Dargestellt am Beispiel des Mahnverfahrens, i Festschrift für Gottfried Baumgärtel, Zum 70. Geburtstag, 1990, s. 457 och följande sidor. Även om de flesta medlemsstater, närmare bestämt 11 stycken, har förfaranden för förenklad indrivning av fordringar som motsvarar betalningsföreläggandet enligt italiensk rätt, gäller detta dock inte samtliga medlemsstater. I vissa stater saknas dessutom helt ett sådant förfarande (Danmark, Irland, Nederländerna sedan 1992, Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland). Som kommissionen för harmonisering av den civilrättsliga processen i Europeiska gemenskapen (Storme-kommissionen) framhåller i sin rapport kan betalningsföreläggande vara ett viktigt instrument för att lätta på arbetsbördan för domstolarna som redan är överbelastade, eftersom det är lämpligt att obestridda fordringar och småskulder följer ett förenklat och tillgängligt förfarande, något som från ekonomisk synpunkt gynnar både parterna och rättsväsendet. När det gäller den ovannämnda kommissionens ståndpunkt och dess förslag till ett förfarande för betalningsföreläggande som är gemensamt för samtliga medlemsstater se Storme, M. (ed.), Rapprochement du droit judiciaire de l'Union européenne/Approximation of Judiciary Law in the European Union, Kluwer, Editions juridiques, Belgique och Martinus Nijhoff Publishers, Dordrecht/Boston/London, 1994 (särskilt s. 108, 147, 177 och 207).

27 Se särskilt sjunde och fjortonde övervägandet i förslaget till direktiv (KOM(1998) 126 slutlig, EGT C 168, s. 13): Betalningsförseningar leder till att företagen, särskilt de små och medelstora företagen, utsätts för betungande administrativa och ekonomiska bördor. Betalningsförseningar är dessutom en vanlig orsak till att företag får betalningssvårigheter, som hotar deras fortsatta existens och leder till att många arbetstillfällen går förlorade ...-Följdverkningarna av dröjsmål med betalning kan ha avhållande verkningar bara om de är förenade med indrivningsförfaranden som är snabba, effektiva och billiga för borgenären. I enlighet med ickediskrimineringsprincipen i artikel 6 i fördraget bör dessa förfaranden vara tillgängliga för borgenärer från alla medlemsstater oavsett hemvist. I förslaget till ifrågavarande direktiv föreslås således införande av förfaranden för snabbindrivning av obestridda fordringar (artikel 5) och enkel rättsbehandling vid småskulder (artikel 6).

28 Det är uppenbart att Brysselkonventionen till sitt innehåll går utöver det uppdrag som angavs i artikel 220 i fördraget. Konventionen begränsar sig inte till att underlätta erkännande och verkställighet av domstolsavgöranden utan fastställer även enhetliga regler om internationell behörighet som är oberoende av ett eventuellt erkännande eller verkställighet (som i vart fall inträder senare) av beslutet (i denna fråga se Kerameus, K.D., Kremlis, G.D. och Tagaras, X.N., Η Σύμβαση των Βρυξελλών για τη διεθνή δικαιοδοσία και την εκτέλεση αποφάσεων όπως ισχύει στην Ελλάδα. Ερμηνεία κατ'άρθρο, — Ed. A.N. Sakkoula, Aten Komotini, 1989, särskilt s. 2 och 3). Konventionen i fråga innehåller även bestämmelser enligt vilka talan mot konsumenter kan väckas endast inför domstol i den avtalsslutande stat på vars territorium konsumenten är bosatt (artiklarna 13 och 14). När det gäller frågan i vilken mån denna konvention, med beaktande av artikel 220 fjärde strecksatsen i fördraget, är bindande för medlemsstaterna, se dom av den 15 maj 1990 i mål C-365/88, Hagen (REG 1990, s. I-1845), punkt 20, vari fastställs att tillämpningen av nationella processrättsliga regler på intet sätt får påverka konventionens ändamålsenliga verkan. Se även dom av den 10 februari 1994 i mål C-398/92, Mund & Fester (REG 1992, s. I-467; svensk specialutgåva, volym 15) och generaladvokaten Tesauros förslag till avgörande i samma mål.

29 Se ovan punkt 21 i detta förslag till avgörande.

30 Som kommissionen objektivt noterade i sitt yttrande var det enligt rättssystemet CPC för delgivning i utlandet inte mottagarens faktiska kännedom om handlingen som var av betydelse, utan delgivningen ansågs vara verkställd vid utgången av den frist om 20 dagar som föreskrevs i artikel 143 CPC, sedan väl formaliteterna enligt artikel 142 CPC fullgjorts, vilka bestod i att tillställa den berörda domstolens kansli kopia av delgivningshandlingen, att med post sända en annan kopia till gäldenären och slutligen att tillställa den allmänna åklagarmyndigheten en tredje kopia för att denna myndighet, genom förmedling av utrikesministeriet, skulle överlämna den till mottagaren. Som kommissionen konstaterat grundade sig delgivningen av domstolshandlingar i utlandet på ett ofta illusoriskt antagande om att mottagarna hade fått kännedom om handlingen inom de fastställda fristerna.

31 I första hand skall hänvisas till Haagkonventionen av den 15 november 1965 om delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (SÖ 1969:26). Tyskland, som även är berört i målet, har enligt beslutet om hänskjutande ratificerat konventionen den 27 april 1979. Enligt artikel 15 i konventionen förutsätter således en faktisk delgivning av domstolshandlingen, inom rätt tid, att mottagaren faktiskt har fått kännedom om handlingen. I frågan om möjligheten art garantera en allt snabbare delgivning i utlandet kan hänvisas till konventionen av den 26 maj 1997 om delgivning i Europeiska unionens medlemsstater av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (EGT C 261, 1997, s. 1).

32 Som kommissionen utan att bli emotsagd har angivit i sitt skriftliga yttrande har ovannämnda konvention ratificerats och artikel 142 CPC ändrats genom lag nr 42 av den 6 februari 1981 (Gazzetta Ufficiale della Repubblica italiana nr 62 av den 4 mars 1981) som har antagits för att anpassa de italienska processuella bestämmelserna till Haagkonventionen och till rättspraxis från Corte costituzionale. I artikel 9 i nämnda lag föreskrivs i själva verket att den presumerade delgivningen skall användas endast när det är omöjligt att verkställa delgivningen på något av de sätt som föreskrivs i de internationella konventionerna, särskilt Haagkonventtonen, och i artiklarna 30 och 75 i presidentdekret nr 200/67 av den 5 januari 1967.

33 Även om domstolen i domen i målet Hengst Import (ovan fotnot 1) inte har uttalat sig i frågan huruvida artikel 633 sista stycket CPC är förenlig med de grundläggande gemenskapsrättsliga friheterna eller med principen om domstolsskydd, framgår det således dock tydligt av skälen till denna dom att delgivningen av betalningsföreläggande i Nederländerna, det vill säga utanför Italien, enligt bestämmelserna i Haagkonventionen av den 15 november 1965, inte berövade svaranden möjligheten att utnyttja sin rätt till försvar, om han önskade utnyttja sig därav (punkt 20). I samma dom i målet Hengst Import fastställde domstolen likaledes att det åsidosättande av artikel 633.3 sista stycket CPC som domstolen i ursprungsstaten eventuellt kan ha gjort sig skyldig till inte utgör en sådan grund för att vägra erkännande som anges i övriga bestämmelser i artikel 27. Ej heller tillhör det något av de uttömmande uppräknade fallen i artikel 28 i konventionen, vilka utgör grund för domstolen i verkställighetsstaten att pröva frågan om domstolen i ursprungsstaten är benörig (punkt 25). Det ovan anförda ledde domstolen till slutsatsen att det decreto ingiuntivo som avses i avdelning fyra CPC (artiklarna 633—656), i förening med den ansökan som inleder förfarandet, anses utgöra en stämningsansökan eller motsvarande handling i den mening som avses i artikel 27.2 i Brysselkonventionen (punkt 26).

34 Som anges i beslutet om hänskjutande kan det noteras att den frist (se artikel 644 i civilprocesslagen) inom vilken delgivningen skall verkställas och vars iakttagande är en förutsättning för föreläggandets giltighet och som nyligen förlängdes till 60 dagar kan vara 90 dagar enligt artikel 644 in fine i civilprocesslagen. Denna bestämmelse kunde vid den tidpunkt regeln antogs tillämpas på delgivning av betalningsförelägganden på andra platser utanför det nationella territoriet men som då lydde under italiensk överhöghet (till exempel Eritrea, Somalia). Idag kan bestämmelsen tillämpas på delgivningar som skall verkställas i stater inom gemenskapen om förbudet enligt artikel 633 sista stycket i civilprocesslagen skulle upphöra. På samma sätt kan domstolen, enligt artikel 641 andra stycket i civilprocesslagen, förlänga fristen för gäldenären att ansöka om återvinning beträffande föreläggandet till 60 dagar från mottagandet av detta och på sa sätt inleda ordinarie tvistemål. Processfristerna förefaller följaktligen vara tillräckliga för att parterna skall kunna förbereda sitt svaromål, särskilt den förmodade gäldenären.

35 Se domen i målet Data Delecta och Forsberg (punkt 16), domen i målet Hayes (punkt 18) och domem i målet Saldanha och MTS (punkt 25) (ovan fotnot 19).

36 Se punkt 31 ovan i detta förslag till avgörande.

37 Se generaladvokaten La Pergolas förslag till avgörande i målet Hayes (ovan fotnot 19), punkt 6.

38 Denna ståndpunkt motsvarar inriktningen i domstolens rättspraxis pa den sociala trygghetens område. Domstolen har i huvudsak fastställt att en direkt tillämpning av artiklarna 48 och 51 i fördraget inte endast innebär att de nationella bestämmelserna inte får medföra någon diskriminering på grund av nationalitet, det vill säga diskriminering mellan medborgarna i den berörda medlemsstaten och medborgarna i de övriga medlemsstaterna, utan även att de nationella bestämmelserna inte skall innefatta någon diskriminering mellan dem som har utnyttjat sin rätt att fritt etablera sig och dem som inte har utnyttjat denna rätt. Se dom av den 22 november 1995 i mål C-443/93, Vougioukas (REG 1995, s. I-4033), punkterna 39, 40 och 41.

39 I frågan om förbud av dold diskriminering se exempelvis domen i målet Mund & Fester (ovan fotnot 27).

40 På denna punkt se exempelvis domen i målet Mund & Fester (ovan fotnot 27), punkt 17.

41 Se punkt 39 ovan i detta förslag till avgörande.

42 Se dom av den 7 juli 1981 i mål 158/80, Rewe (REG 1981, s. 1805; svensk specialutgåva, volym 6, s. 153), punkt 44.

43 Mål 22/80 (REG 1980, s. 3427; svensk specialutgåva, volym 5, s. 419).

44 Punkt 13 (min kursivering).

45 Tidigare citerad (ovan fotnot 10).

46 Se domen i målet kommissionen/Belgien (ovan fotnot 11), punkt 24. Se även dom av den 15 december 1982 i mål 286/81, Oosthoek (REG 1982, s. 4575; svensk specialutgåva, volym 6, s. 583), punkt 13, av den 10 mars 1983 i mål 172/82, Fabricants raffineurs d'huile de graissage m.fl. (REG 1983, s. 555), punkt 12, av den 7 februari 1984 i mål 238/82, Duphar m.fl. (REG 1984, s. 523; svensk specialutgåva, volym 7, s. 505), punkt 25, av den 17 maj 1984 i mål 15/83, Denkavit Nederland (REG 1984, s. 2171), punkt 16, av den 13 december 1984 i mål 251/83, Haug-Adrion (REG 1984, s. 4277), punkt 20 och av den 9 juni 1992 i mål C-47/90, Delhaize och Le Lion (REG 1992, s. I-3669), punkt 12. Som domstolen har slagit fast är den nationella bestämmelsen i fråga inte en restriktion som utgör en del av den ekonomiska och sociala politiken och som, på grundval av objektiva kriterier, gäller för alla företag inom en viss sektor som är etablerade inom den medlemsstatens territorium, utan att leda till olika behandling på grund av näringsidkarnas nationalitet och utan att göra åtskillnad mellan den berörda statens inrikeshandel och exporthandel. I denna fråga se dom av den 14 juli 1981 i mål 155/80, Oebel (REG 1981, s. 1993; svensk specialutgåva, volym 6, s. 171), punkt 16. Se även dom av den 1 april 1982 i de förenade målen 141/81, 142/81 och 143/81, Holdijk m.fl. (REG 1982, s. 1299; svensk specialutgåva, volym 6, s. 359), punkt 11 och av den 7 februari 1984 i mål 237/82, Kaas m.fl. (REG 1984, s. 483; svensk specialutgåva, volym 7, s. 489), punkterna 22—25.

47 Se generaladvokaten Darmons förslag till avgörande i målet Kranz (ovan fotnot 89), punkterna 7—11.

48 Se den liknande ståndpunkt som domstolen intagit i domen i målet Kranz (ovan fotnot 8), punkt 11. Det målet rörde tolkningen av artikel 30 i fördraget med avseende på en nationell bestämmelse som gjorde det möjligt för beskattningsmyndigheten att i fråga om indirekta skatter beslagta sådan lös egendom, med undantag av lager, som fanns nos en skattebetalare, även om sådan egendom härrörde från en leverantör som är etablerad i en annan medlemsstat och som har sålt den med äganderättsförbehåll. Se även dom av den 13 oktober 1993 i mål C-93/92, CMC Motorradcenter (REG 1993, s. I-5009), punkterna 11 och 12. Det målet rörde tolkningen av artikel 30 i fördraget med avseende på en regel i nationell rättspraxis enligt vilken den motsvarande importören av en produkt av ett visst märke åläggs skyldighet att informera köparna om vissa generalagenters beteende vad gäller sådana tjänster som täcks av garantin.

49 Det skall dock framhållas dels att, i den mån någon väsentlig exportrestriktion inte föreligger, frågan om den italienska marknaden ges någon fördel inte uppkommer, vilket den italienska regeringen påpekar, och dels att den omtvistade nationella bestämmelsen, varken på grundval av en bokstavlig eller teleologisk tolkning förefaller ingå i tillämpningsområdet för artikel 36 i fördraget.

50 En sådan attraktionskraft, som ursprungligen grundades på gemenskapens uteslutande ekonomiska inriktning, har blivit allt starkare. Generaladvokaten Darmon har på ett betecknande sätt i sitt förslag till avgörande i målet Krantz (ovan fotnot 8), punkt 16 framhållit följande punkt: Den breda definitionen av en åtgärd med motsvarande verkan som utformades i domen i målet Dassonville, tjänar sedan 1974 som en fast utgångspunkt för domstolens rättspraxis på området. Den i sig utvidgande karaktären av denna definition och den omsorg som domstolen genom sina domar har visat för att inte minska dess räckvidd förklarar i stor utsträckning näringsidkares försök att få åtgärder av de mest skilda slag att bedömas som åtgärder med motsvarande verkan, så snart inverkan på importen inte kan uteslutas helt, hur indirekt och minimal den än må vara.

51 Se punkt 52 ovan i detta förslag till avgörande.

52 I enlighet med vad som anförts i samband med tolkningen av artikel 34 i fördraget är fastställandet av vilka klara effekter den omtvistade bestämmelsen har på den fria rörligheten för kapital och betalningar en logisk förutsättning för prövningen av frågan huruvida den omtvistade bestämmelsen är förenlig med artikel 73b i fördraget, mot bakgrund även av undantagen enligt artikel 73d. Det kan dock påpekas att den omtvistade bestämmelsen, som även kommissionen noterat, inte kan ingå i tillämpningsområdet för artikel 73d i fördraget, vare sig på grundval av en bokstavlig tolkning eller pa grundval av en teleologisk tolkning av sådana fall som anges i denna artikel.