Förslag till avgörande av generaladvokat

1. I förevarande mål har huvudsakligen två frågor uppkommit, avseende delegering inom Europeiska centralbanken (nedan kallad ECB). Den första frågan avser huruvida ECB-rådet regelmässigt kunde delegera befogenheten att anta tillämpningsföreskrifter i fråga om anställningsvillkor till direktionen. Den andra frågan avser fastställelse av om direktionen kunde bemyndiga ECB:s vice ordförande att vidta vissa förvaltningsåtgärder och bland annat att fatta beslut om att förlänga provanställningstiden för nyanställda.

2. Dessa frågor har uppkommit i samband med ett överklagande av en tidigare anställd hos ECB, Carmine Salvatore Tralli, av förstainstansrättens dom av den 27 juni 2002, Tralli mot ECB.

I — Tillämpliga bestämmelser

3. Enligt artikel 12.3 i protokollet om stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken (ECB), vilket är fogat till EG-fördraget (nedan kallat stadgan för ECBS), skall ECB-rådet ... anta en arbetsordning som fastställer den interna organisationen för ECB och dess beslutande organ.

4. I artikel 36.1 i samma text tilläggs att ECB-rådet skall på förslag av direktionen fastställa anställningsvillkoren för ECB:s personal.

5. ECB-rådet antog Conditions of Employment for Staff of the European Central Bank (anställningsvillkor för personalen vid Europeiska centralbanken), med stöd av artikel 36.1 i stadgan för ECBS. I den version av anställningsvillkoren som är tillämplig på förhållandena i det aktuella målet föreskrivs följande:

6. Direktionen antog med stöd av artikel 12.3 i stadgan för ECBS arbetsordning för Europeiska centralbanken. I artikel 21.3 i denna föreskrivs följande:

7. På grundval av denna bestämmelse och artikel 9 a i anställningsvillkoren antog ECB:s direktion European Central Bank Staff Rules (nedan kallade personalföreskrifter). I dessa föreskrivs följande:

II — Bakgrund till tvisten

8. Den 20 juni 2000 anställde ECB Carmine Salvatore Tralli som väktare. I hans anställningsbevis angavs att det i hans anställningskontrakt ingick en provanställningstid på tre månader.

9. Den 21 augusti 2000 upplyste klagandens överordnade honom om att hans arbetsinsatser inte motsvarade vad som fordrades för tjänsten. Klagandens bristande arbetsinsatser gav även anledning till ett samtal som ägde rum den 1 september 2000.

10. Den 8 september 2000 mottog klaganden en kopia av en intern anteckning, vari samordnaren för säkerheten vid ECB begärde att klagandens överordnade skulle förlänga klagandens provanställningstid. I anteckningen angavs att den förlängda provanställningstiden var nödvändig på grund av klagandens bristande arbetsinsats och för att låta denne delta i kompletterande utbildning.

11. I skrivelse av den 18 september 2000 meddelade ECB klaganden sitt beslut att förlänga hans provanställningstid fram till den 31 december 2000. Klaganden upplystes om att beslutet att bekräfta hans tillsättning var beroende av hans arbetsinsatser under den förlängda provanställningstiden.

12. I skrivelse av den 29 november 2000 upplystes klaganden om direktionens beslut att säga upp hans anställningsavtal med verkan den 31 december 2000. Detta beslut motiverades av den omständigheten att klagandens arbetsinsatser inte förbättrats under den förlängda provanställningstiden.

III — Förfarandet vid förstainstansrätten och den överklagade domen

13. Carmine Salvatore Tralli väckte, genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 12 december 2000 talan om ogiltigförklaring av uppsägningsbeslutet (mål T-373/00).

14. Carmine Salvatore Tralli väckte dessutom talan i tre andra fall och yrkade bland annat följande:

15. Förstainstansrätten prövade dessa mål tillsammans. Rätten ogillade talan i mål T-373/00 och fastslog att det inte längre fanns anledning att döma i saken i mål T-27/00, T-56/01 och T-69/01.

IV — Överklagandet

16. Carmine Salvatore Tralli har inkommit med förevarande överklagande genom skrivelse som kom in till domstolens kansli den 26 augusti 2002.

17. Carmine Salvatore Tralli har i överklagandet yrkat att den överklagade domen skall upphävas och att ECB:s beslut om förlängning av provanställningstiden och uppsägningsbeslutet skall ogiltigförklaras. Carmine Salvatore Tralli har därutöver yrkat att domstolen skall förplikta ECB att för tiden efter den 31 december 2000 utge hans grundlön med 32304 euro om året jämte bidrag och annan ersättning enligt anställningsvillkoren. Carmine Salvatore Tralli har slutligen yrkat att ECB skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

18. ECB har yrkat att överklagandet skall ogillas och att klaganden skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

19. Till stöd för sina yrkanden har Carmine Salvatore Tralli åberopat tre grunder som jag skall bedöma i tur och ordning, nämligen

A — Den första grunden: Åsidosättande av bestämmelserna i fråga om delegering

20. Genom sin första grund har klaganden gjort gällande att förstainstansrätten åsidosatt de bestämmelser som är tillämpliga i fråga om delegering.

21. Klaganden gjorde i första instans en invändning om rättsstridighet med avseende på personalföreskrifterna. Förstainstansrätten bedömde denna invändning enligt följande:

22. Carmine Salvatore Tralli anser att förstainstansrätten gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att ogilla invändningen om rättsstridighet. Till stöd för sin uppfattning har han anfört tre grupper av argument.

23. Carmine. Salvatore Tralli har för det första gjort gällande att ECB:s direktion enligt lydelsen i artikel 36.1 i stadgan för ECBS inte är behörig att fatta beslut om personalföreskrifterna. Eftersom denna behörighet tillkommer ECB-rådet, har direktionen endast förslagsrätt i detta hänseende. ECB-rådet har dessutom inte befogenhet att delegera till direktionen, eftersom detta strider mot artikel 12.3 i stadgan för ECBS och själva begreppet arbetsordning.

24. Carmine Salvatore Tralli anser för det andra att förstainstansrätten begått ett fel genom att konstatera att ECB-rådet haft rätt att delegera sin behörighet att fatta beslut om personalföreskrifterna till direktionen. Det framgår nämligen av rättspraxis att delegering enligt gemenskapsrätten skall göras uttryckligen. I förevarande fall har förstainstansrätten emellertid nöjt sig med att anta att en underförstådd delegering förelåg inom ramen för artikel 21.3 i arbetsordningen.

25. Carmine Salvatore Tralli har slutligen betonat att direktionen, genom att anta artikel 2.1.2 och 2.1.3 i personalföreskrifterna, åsidosatt artikel 21.3 i arbetsordningen, eftersom den inte begränsat sig till att vidta genomförandeåtgärder avseende anställningsvillkoren, utan antagit verkligt självständiga regler. Enligt dessa bestämmelser är det nämligen tillåtet att ensidigt förlänga provanställningstiden, medan endast en avtalsordning föreskrivs för denna tid i artikel 10 b i anställningsvillkoren. Genom personalföreskrifterna införs dessutom en möjlighet till uppsägning under denna tid, vilken knyts till den anställdes olämpliga uppträdande eller hans arbetsinsatser. Detta skiljer sig från vad som föreskrivs i artikel 11 a i i anställningsvillkoren.

26. Jag anser att bedömningen skall göras med utgångspunkt i domen av den 13 juni 1958, Meroni mot höga myndigheten.

27. I detta mål klandrade sökanden EKSG:s höga myndighet för att ha delegerat vissa befogenheter till organ i Bryssel, det vill säga till privaträttsliga organ som låg utanför bestämmelserna i EKSG-fördraget. Sökanden betonade att möjligheter till delegering saknades i artikel 8 i det fördraget, enligt vilken höga myndigheten hade att säkerställa genomförandet av de mål som fastställdes i fördraget.

28. Domstolen godtog inte detta argument och utvecklade följande resonemang:

29. Såsom en författare har betonat anser domstolen att bestämmelserna i EKSG-fördraget, enligt vilka höga myndigheten gavs lagstiftningsmakt, utgjorde tillräcklig rättslig grund för att ge höga myndigheten möjlighet att delegera vissa befogenheter till privaträttsliga organ som är en egen juridisk person. Det kan därför anses att delegering av befogenheten är tillåten enligt gemenskapsrätten, förutsatt att det som i förevarande fall inte finns någon lagtext som formellt sett innehåller förbud däremot.

30. Jag anser i enlighet härmed att ECB-rådet i princip hade behörighet att delegera vissa befogenheter till ECB:s direktion. Talan kan därför inte bifallas på klagandens första argument avseende att rätt att delegera saknades.

31. Med avseende på vilka bestämmelser som är tillämpliga på delegering av befogenheter, framgår av den ovannämnda domen i målet Meroni mot höga myndigheten att delegering, för att vara rättsenlig måste göras med iakttagande av vissa villkor. Dessa villkor ligger till grund för den allmänna ordningen för delegering enligt gemenskapsrätten. Villkoren är följande:

32. Carmine Salvatore Tralli anser att de två sista av de ovannämnda villkoren inte är uppfyllda. I sitt andra och tredje argument har han angett att den omtvistade delegeringen inte är uttrycklig och att artikel 2.1.2 och 2.1.3 går utöver vad som krävs för att genomföra anställningsvillkoren.

33. En genomläsning av arbetsordningen är tillräcklig för att konstatera att det andra argumentet saknar grund. I artikel 21.3 i arbetsordningen har ECB-rådet, som är behörigt att besluta om personalföreskrifter, uttryckligen angett att anställningsvillkoren skall tillämpas med stöd av [personalföreskrifterna], vilka skall antas och vid behov ändras av direktionen.

34. ECB-rådet har därmed uttryckligen delegerat behörighet att fatta beslut om genomförande av anställningsvillkoren till direktionen. Tvärtemot vad klaganden hävdat inskränkte sig förstainstansrätten således inte till att i den överklagade domen presumiera] att en underförstådd delegering förelåg i samband med artikel 21.3 i arbetsordningen.

35. Med avseende på det tredje argumentet tror jag inte att artikel 2.1.2 och 2.1.3 i personalföreskrifterna påverkar omfattningen av de relevanta bestämmelserna i anställningsvillkoren.

36. Ovan har nämligen framgått att anställning, enligt lydelsen i artikel 10 b i anställningsvillkoren kan förenas med provanställ-ningstid som inte [skall] överstiga tolv månader. I artikel 2.1.2 i personalföreskrifterna har direktionen emellertid föreskrivit att den i undantagsfall [kan] förlänga provanställningstiden till tolv månader. I artikel 2.1.2 i personalföreskrifterna definieras därmed endast hur provanställningstiden skall genomföras med iakttagande av den längsta tid som föreskrivits av ECB-rådet.

37. Den omständigheten att direktionen ensidigt kan förlänga provanställningstiden medför inte att artikel 2.1.2 i personalföreskrifterna är rättsstridig. I förstainstansrättens dom i målet Pflugradt mot ECB av den till 22 oktober 2002, fastslog domstolen nämligen uttryckligen att den avtalsmässiga karaktären i anställningsförhållandet mellan ECB och dess personal inte utgjorde hinder för ECB:s organ att vidta ensidiga åtgärder på grund av allmänintresset i ECB:s verksamhet. Eftersom möjligheten att vidta sådana åtgärder således ingick i anställningsvillkoren, går det inte att såsom klaganden anser fastslå att artikel 2.1.2 i personalföreskrifterna påverkar de ovannämnda anställningsvillkorens karaktär eller omfattning genom att möjligheten att ensidigt förlänga provanställningstiden föreskrivs för undantagsfall.

38. Av vad ovan angetts framgår att direktionen med stöd av artikel 2.1.3 i personalföreskrifterna har rätt att säga upp ett avtal under provanställningstiden om den berörde är olämplig eller om hans arbetsinsats är bristande. Olämplighet som sådan anges visserligen inte i artikel 11 a i i anställningsvillkoren, där det föreskrivs att ECB kan säga upp anställningsavtal på grundval av ... [vjaraktigt bristande arbetsinsats.

39. Olämplighet är emellertid, liksom bristande arbetsinsats, knuten till den berördes förmåga att utföra sitt arbete på tillfredsställande sätt. Begreppet lämplighet ingår i begreppet provanställningstid, eftersom denna införts i syfte att kontrollera en arbetssökandes förmåga att utföra det arbete som han anställts för. Det är därför svårt att göra gällande att artikel 2.1.3 i personalföreskrifterna går utöver vad som krävs för att genomföra bestämmelserna i anställningsvillkoren, eftersom det i denna artikel föreskrivs en möjlighet att säga upp avtalet på grund av olämplighet.

40. Härav framgår att det är tydligt att direktionen, enligt de ovannämnda bestämmelserna inte överskridit gränserna för de genomförandebefogenheter som ECB-rådet givit direktionen enligt artikel 21.3 i arbetsordningen.

41. Talan kan således inte bifallas på klagandens första grund.

B — Den andra grunden: Åsidosättande av artikel 2.1.2 och 2.1.3 i personalföreskrifterna

42. Klaganden har åberopat den andra grunden i andra hand, för det fall domstolen skulle godta att artikel 2.1.2 och 2.1.3 i personalföreskrifterna är lagenliga. Denna grund avser punkterna 48-83 i den överklagade domen.

43. Förstainstansrätten fastställde i dessa punkter att beslut om förlängning av provanställningstiden och om uppsägning inte stod i strid med anställningsvillkoren och personalföreskrifterna. Förstainstansrättens resonemang hade följande lydelse:

44. Den andra grunden för överklagandet syftar till att bestrida denna bedömning. Denna grund sönderfaller i fem delgrunder som jag ska undersöka i tur och ordning.

45. I den första delgrunden har Carmine Salvatore Tralli gjort gällande att beslutet att förlänga provanställningstiden fattades med åsidosättande av artikel 2.1.2 i personalföreskrifterna. Tvärtemot vad förstainstansrätten fastställde i punkt 49 i den överklagade domen, var direktionen enligt Carmine Salvatore Tralli inte behörig att förlänga provanställningstiden, och denna behörighet kunde inte delegeras till ECB:s vice ordförande.

46. Domstolen erinrar om att förstainstansrätten i punkt 49 i den överklagade domen, på grundval av handlingarna i målet, konstaterade att direktionen vid sitt sammanträde den 16 mars 1999 delegerade behörigheten att fatta beslut om förlängning av provanställningstiden för nyanställda till ECB:s vice ordförande. Sökandens argument fordrar därför att giltigheten av detta bemyndigande undersöks.

47. De principer som framgår av rättspraxis med avseende på kommissionens bemyndigande av sina ledamöter förefaller vara relevanta.

48. Jag anser att bemyndigande utgör en särskild form av delegering, som är befogad på grund av den behörighet att reglera den interna organisationen som gemenskapens institutioner har och som de organ har som införts genom fördraget och som, till skillnad från andra former av delegering i allmänhet begränsats till behörighet att fatta individuella beslut. De villkor som ställdes i domen i det ovannämnda målet Meroni mot höga myndigheten förefaller därför kunna tillämpas fullt ut på systemet med bemyndigande.

49. I enlighet med fast rättspraxis anser domstolen att kommissionen kan ge sina ledamöter befogenhet att fatta vissa beslut i kommissionens namn utan att detta är till skada för den kollegialitetsprincip som styr kommissionens verksamhet. Enligt kommissionen får systemet med bemyndigande inte till följd att behörigheten att fatta beslut undandras kommissionen, eftersom de beslut som fattas av en ledamot, fattas i kommissionens namn och denna tar fullt ansvar för beslutet. Domstolen anser därutöver att detta system varit nödvändigt, för att göra det möjligt för kommissionen att fullgöra sina uppgifter, med hänsyn till den avsevärda ökningen av antalet beslut som kommissionen måste anta. Enligt domstolen är nämligen [n]ödvändigheten av att säkerställa att det beslutsfattande organet kan fungera ... en självklar princip för alla institutionella system som ... kommer till uttryck i artikel 16 i fusionsfördraget enligt vilken kommissionen skall anta sin arbetsordning för att säkerställa att både den själv och dess avdelningar fullgör sina uppgifter.

50. Enligt rättspraxis kan systemet med bemyndigande emellertid endast avse lednings- och förvaltningsåtgärder, med undantag av principbeslut. Bemyndigande kan även avse beslut att genomföra kontroller i enlighet med artikel 14.3 i förordning nr 17, beslut att upphäva ekonomiskt stöd och beslut att kräva dröjsmålsränta till följd av ett beslut om fastställelse av ett beslut att ålägga böter. Bemyndigande kan emellertid inte avse beslut om fastställelse av överträdelser av konkurrensbestämmelserna eller beslut att avge ett motiverat yttrande eller väcka talan om fördragsbrott i enlighet med artikel 226 EG.

51. Enligt min uppfattning kan denna rättspraxis avseende det system för bemyndigande som genomförts vid kommissionen tillämpas fullt ut i förevarande fall.

52. Eftersom bemyndigande är begränsat till lednings- och förvaltningsåtgärder får det inte till följd att behörigheten att fatta beslut undandras direktionen, eftersom de beslut att förlänga provanställningstiden som fattas av ECB:s vice ordförande fattas i direktionens namn och denna tar fullt ansvar för beslutet. Nödvändigheten att säkerställa beslutsorganets funktion har, liksom med avseende på kommissionen, kommit till uttryck i en primärrättslig bestämmelse, nämligen artikel 12.3 i stadgan för ECBS, i vilken föreskrivs att ECB-rådet skall anta en arbetsordning som fastställer den interna organisationen för ECB och dess beslutande organ.

53. I förevarande fall är det nämligen utrett att det ifrågasatta bemyndigandet endast avser lednings- och förvaltningsåtgärder. Det är nämligen endast fråga om att ECB:s vice ordförande skall besluta om det finns anledning eller ej att förlänga provanställningstiden för en nyanställd. ECB:s vice ordförande har således ingen behörighet med avseende på principbeslut i den mening som avses i ovannämnda rättspraxis.

54. Under dessa förhållanden anser jag att direktionen hade rätt att bemyndiga ECB:s vice ordförande att fatta beslut om förlängning av provanställningstiden för nyanställda och att talan inte kan bifallas på den första delgrunden.

55. I den andra delgrunden har Carmine Salvatore Tralli gjort gällande att artikel 2.1.2 i personalföreskrifterna strider mot gemenskapsrättsliga bestämmelser med högre dignitet och bland annat mot principen att Europeiska gemenskaperna är en rättslig gemenskap. Carmine Salvatore Tralli anser att den ifrågasatta bestämmelsen ger möjlighet till godtyckliga åtgärder, eftersom den innehåller hänvisningar till obestämda kriterier, såsom undantagsfall, vilka inte utgör en precisering av tillämpningsföreskrifterna av anställningsvillkoren.

56. Jag anser att detta argument saknar grund oberoende av den omständigheten att det avser huruvida artikel 2.1.2 i personalföreskrifterna är rättsenlig och därför borde ha anförts i samband med den första grunden.

57. Det är nämligen utrett att begrepp såsom undantagsfall som återfinns i artikel 2.1.2 i personalföreskrifterna utgör vad som kan kallas allmänna rättsliga begrepp. Det är flexibla bestämmelser som grundats på avsiktligt vaga kriterier och som därmed anger att lagstiftaren haft för avsikt att ge de berörda myndigheterna, förvaltningsmyndigheter eller domstolar, möjlighet att fastställa bestämmelsens innehåll i varje enskilt fall för att kunna tillämpa den på de aktuella omständigheterna. Allmänna rättsliga begrepp finns i de flesta om inte alla rättssystem och bland annat i gemenskapens rättsordning. I det här fallet liksom i alla andra fall undviks risken för godtyckliga beslut genom att besluten kan bli föremål för domstolsprövning.

58. Jag anser därför att talan inte kan bifallas på den andra delgrunden.

59. Sökanden har i den tredje delgrunden ifrågasatt förstainstansrättens bedömning att tvivel på den provanställdes prestationsförmåga kan utgöra ett undantagsfall som gör det befogat att förlänga hans provanställningstid i enlighet med artikel 2.1.2 i personalföreskrifterna. Sökanden anser att syftet med provanställningstiden är att bedöma sådana tvivel, varför förstainstansrätten har kastat om regel och undantag.

60. Härvid erinrar jag först och främst om att ECB i enlighet med rättspraxis har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid organisationen av sina tjänstegrenar och sin personal för att kunna uppfylla de allmännyttiga uppgifter ECB har.

61. Jag vill därefter erinra om att provanställning hos gemenskapens institutioner och organ i allmänhet räcker för att tillsättningsmyndigheten skall få visshet om den berördes förmåga att utföra det arbete han anställts för. Denna visshet kan ta sig uttryck i att tillsättningsmyndigheten antingen bekräftar den berördes tillsättning eller säger upp hans avtal eller anställning. I realiteten är de situationer relativt sällsynta där tillsättningsmyndigheten vid provanställningstidens slut fortfarande tvivlar så mycket att den måste eller borde förlänga den berördes prövotid.

62. Det är därför inte styrkt att förstainstansrätten gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att den omständigheten att det förelåg tvivel beträffande en provanställds förmåga kunde utgöra ett undantagsfall som gjorde det befogat att förlänga hans provanställningstid i enlighet med artikel 2.1.2 i personalföreskrifterna.

63. I den fjärde delgrunden har sökanden ifrågasatt förstainstansrättens bedömning att hans provanställningstid förlängdes på grund av att det förelåg tvivel om hans prestationsförmåga. Sökanden har betonat att ECB i sin duplik i mål T-373/00 angav att sökandens provanställningstid förlängdes eftersom den varit förlagd till semestertiden.

64. Oberoende av om denna invändning kan tas upp till prövning är det tillräckligt att anmärka att ECB i sin ovannämnda duplik anförde två olika serier omständigheter. ECB anförde härvid följande:

65. Under dessa omständigheter är det uppenbart att sökandens argument avseende bedömningen av innehållet i ECB:s duplik i mål T-373/00 är ogrundade.

66. I den sista delgrunden har sökanden slutligen anfört olika argument i syfte att visa att han, tvärtemot vad förstainstansrätten fastställt i punkterna 70-73 i den överklagade domen, inte haft tillfälle att fullgöra sin provanställningstid under normala förhållanden.

67. Jag erinrar härvid om att domstolen i enlighet med fast rättspraxis varken är behörig att fastställa vilka faktiska omständigheter som är relevanta eller, i princip, att bedöma den bevisning som förstainstansrätten har godtagit till stöd för dessa omständigheter. När bevisningen har förebringats på rätt sätt och när de allmänna rättsgrundsatser och processuella regler som är tilllämpliga i fråga om bevisbördan och bevisningen har iakttagits, är det endast förstainstansrätten som skall bedöma vilket värde som uppgifterna i målet skall tillmätas. Med förbehåll för det fall då bevisningen missuppfattats, utgör denna bedömning således inte en rättsfråga som är underställd domstolens kontroll.

68. I förevarande mål har förstainstansrätten, på grundval av omständigheter i handlingarna i målet, konstaterat att det fanns ingenting som gör det möjligt... att komma till slutsatsen att sökanden inte givits möjlighet att fullborda sin provanställning under normala förhållanden.

69. Under dessa omständigheter är det uppenbart att den andra delgrunden inte kan tas upp till prövning. Eftersom sökanden inte har visat, och inte heller verkligen gjort gällande, att förstainstansrätten missuppfattat de faktiska omständigheterna och den bevisning som förebringats den, är förstainstansrättens bedömning av de åtgärder som vidtagits för att utbilda de nyanställda nämligen en bedömning av faktiska omständigheter och bevisning som inte kan ifrågasättas i samband med förevarande överklagande.

70. Med ledning av ovanstående överväganden föreslår jag således domstolen att inte bifalla talan på den andra grunden.

C — Den tredje grunden: Åsidosättande av bestämmelserna om rättegångskostnaderna

71. Den sista grunden avser förstainstansrättens bedömning av fördelningen av rättegångskostnaderna. Denna bedömning har beskrivits på följande sätt i den överklagade domen:

72. Carmine Salvatore Tralli har gjort gällande att domen innehåller ett rättsligt fel på denna punkt. Tvärtemot vad förstainstansrätten funnit anser han nämligen att talan i mål T-27/01, T-56/01 och T-69/01 väckts på goda grunder.

73. Förstainstansrätten erinrar härvid att enligt artikel 58 andra stycket i domstolens stadga får [e]tt överklagande ... inte avse endast rättegångskostnadernas storlek och fördelning. Domstolen anser vidare att näralla andra grunder till stöd för överklagandet har underkänts, ett yrkande som avser att förstainstansrättens beslut om rättegångskostnaderna var rättsstridigt skall avvisas i enlighet med [den ovannämnda bestämmelsen].

74. Eftersom jag anser att talan inte kan vinna bifall på någon av de övriga grunderna skall den sista grunden, avseende förstainstansrättens beslut om fördelningen av rättegångskostnaderna, avvisas i enlighet med ovan angiven rättspraxis.

V — Förslag till avgörande

75. Med beaktande av vad ovan anförts föreslår jag att domstolen skall ogilla talan och förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna i enlighet med artiklarna 118 och 69.2 i domstolens rättegångsregler.

1 Originalspråk: franska.

2 Enligt lydelsen i artikel 112.1 EG skall ECB-rådet bestå av ECB:s direktionsledamöter samt cheferna för de nationella centralbankerna.

3 Enligt lydelsen i artikel 112.2 EG skall direktionen bestå av ordföranden, vice ordföranden och fyra andra ledamöter. Dessa skall på rekommendation av rådet som skall ha hört Europaparlamentet och ECB-rådet, utses genom överenskommelse mellan medlemsstaternas regeringar.

4 Dom av den 27 juni 2002 i de förenade målen T-373/00, T-27/01, T-56/01 et T-69/01 (REG 2002, s. I-A-97 och II-453, nedan kallad den överklagade domen).

5 Dessa villkor har antagits genom Europeiska centralbankens beslut 1999/330/EG av den 9 juni 1998, ändrat den 31 mars 1999 (EGT L 125, 1999, s. 32 (nedan kallade anställningsvillkor).

6 EGT L 125, 1999, s. 34, rättelse införd genom EGT L 273, 2000, s. 40 (nedan kallad arbetsordningen).

7 Även kallat beslutet att förlänga provanställningen.

8 Även kallat uppsägningsbeslutet.

9 Överklagandet (punkt 36).

10 Dom av den 13 juni 1958 i mål 9/56, Meroni mot höga myndigheten (REG 1958, s. 9; svensk specialutgåva, volym 1, s. 21). Se, för ett liknande resonemang, även förstamstansrättens dom i det ovannämnda målet X mot ECB (punkterna 102-104).

11 Domen i det ovannämnda milet Meroni mot höga myndigheten (s. 42 och 43).

12 Se Lenaerts, K., Regulating the regulator) process: delegation of powers in the European Community, European Law Review, 1993, s. 23 (s. 40-42)

13 Se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet X mot ECB, (punkt 102). I doktrinen, se bland annat den ovannämnda artikeln av K. Lenaerts. (s. 41 och 42) och Gautier, Y., La délégation en droit communautaire, avhandling som framlagts och försvarats den 7 januari 1995, s. 357 och 358.

14 För diskussion om villkoren för delegering av befogenheter enligt gemenskapsrätten, se det ovannämnda arbetet av Y. Gautier (s. 418 och följande).

15 Domen i det ovannämnda målet Meroni mot höga myndigheten (s. 40).

16 Ibidem, s. 40 och 41.

17 Ibidem, s. 42.

18 Ibidem, s. 43, 44, 46 och 47.

19 Beträffande skillnaden mellan de regler som är betydelsefulla på det aktuella området och dem som omfattas av genomförandebefogenheter på området för artiklarna 202 EG och 211 EG, se bland annat dom av den 17 december 1970 i mål 25/70, Köster (REG 1970, s. 1161), punkt 6, och av den 27 oktober 1992 i mål C-240/90, Tyskland mot kommissionen (REG 1992, s. I-5383), punkterna 36 och 37.

20 Se bland annat dom av den 30 oktober 1975 i mål 23/75, Rey Soda (REG 1975, s. 1279; svensk specialutgåva, volym 2, s. 499), och av den 11 mars 1987 i de förenade målen 279/84, 280/84, 285/84 och 286/84 (REG 1987, s. 1069), punkt 14, och förstainstansrätten dom av den 10 februari 2004 i de förenade målen T-64/01 och T-65/01, Afrikanische Frucht-Compagnie och Internationale Fruchtimport Weichert mot rådet och kommissionen (REG 2004, s. II-521), punkt 118.

21 Överklagandet (punkt 36).

22 Dom av den 22 oktober 2002 i de förenade målen T-178/00 och T-341/00 (REG 2002, s. II-4035; REGP 2002. I-A-205 och II-1039, punkterna 33-37).

23 Se i detta avseende även vad förstainstansrätten angivit i den överklagade domen (punkterna 50-52).

24 Det är nämligen fastslaget att varje institution och gemenskapsorgan har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid organisationen av sina tjänstcgrenar. Beträffande gemenskapernas institutioner se bland annat dom av den 16 december 1964 i de förenade målen 109/63 och 13/64, Muller mot kommissionen (REG 1964, s. 1293), och av den 21 juni 1984 i mål 69/83, Lux mot revisionsrätten (REG 1984, s. 2447), punkt 17, och beträffande organ som införts genom fördraget, se bland annat dom av den 10 juli 2003 i mil C-15/00, kommissionen mot EIB (REG 2003, s. I-7281), punkt 67, och förstainstansrättens dom i det ovannämnda målet Pflugradt mot ECB, som fastställts efter överklagande genom dom av den 14 oktober 2004 i mål C-409/02 P, Pflugradt mot ECB (REG 2004, s. I-1873).

25 Se bland annat dom av den 23 december 1986 i mål 5/85, AKZO Chemie mot kommissionen (REG 1986, s. 2585), punkt 35.

26 I enlighet med artikel 17 i fördraget om upprättandet av ett gemensamt råd och en gemensam kommission för Europeiska gemenskaperna (EGT L 152, 1967, s. 2, även kallat fusionsfördraget).

27 Domen i det ovannämnda målet AKZO Chemie mot kommissionen (punkt 36).

28 Ibidem, punkt 37.

29 Ibidem

30 Ibidem

31 Rådets förordning av den 6 februari 1962, Första förordningen om tillämpning av artiklarna [81] och [82] i fördraget (EGT L 13, 1962, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8). Se dom av den 21 september 1989 i de förenade målen 46/87 och 227/88, Hoechst mot kommissionen (REG 1989, s. 2859), punkterna 44-46, och av den 17 oktober 1989 i de förenade målen 97/87-99/87 (REG 1989, s. 3165), punkt 58.

32 Förstainstansrättens dom av den 12 mars 2003 I mål T-254/99, Maja mot kommissionen, REG 2003, s. II-757, punkt 43).

33 Förstainstansrättens dom av den 14 juli 1995 I mål T-275/94, CB mot kommissionen (REG 1995, s. II-2169), punkt 71.

34 Dom av den 15 juni 1994 i mål C-137/92 P, kommissionen mot BASF m.fl. (REG 1994, s. I-2555, punkt 71; svensk specialutgåva, volym 15, s. 201).

35 Dom av den 29 september 1998 i mål C-191/95, kommissionen mot Tyskland (REG 1998, s. I-5449), punkt 48.

36 Överklagandet (punkt 44).

37 Bland mänga andra exempel, se begreppet kund som tillhör detta område i fråga om handelsagentavtal, i dom av den 12 december 1996 i mål C-104/95 Kontogeorgas (REG 1996, s. I-6643), punkterna 25-27, undantagsfall som utgör undantag från principen om värdering var för sig av posterna i ett företags balansräkning i dom av den 14 september 1999 i mål C-275/97, DE + ES Bauunternehmung (REG 1999, s. I-5331), punkterna 31 och 32, och skatt eller avgift i fråga om bestämmelser om indirekta skatter pä kapitalanskaffning i dom av den 21 juni 2001 i mål C-206/99, SONAE (REG 2001, s. I-4679), punkterna 22-26.

38 Förstainstansrättens dom i det ovannämnda målet Pflugradt mot ECB (punkt 54) som fastställts efter överklagande genom domen i det ovannämnda målet Pflugradt mot ECB.

39 Min kursivering.

40 Såsom färska exempel, se dom av den 8 maj 2003 i mål C-122/01 P, T. Port mot kommissionen (REG 2003, s. I-4261), punkt 27, och beslut av den 9 juli 2004 i mål C-116/03, Fichtner mot kommissionen (inte publicerad i rättsfallssamlingen ännu), punkt 33.

41 Den överklagade domen (punkt 73).

42 Dom av den 12 juli 2001 i de förenade målen C-302/99 P och C-308/99 P, kommissionen och Frankrike mot TF1 (REG 2001, s. I-5603), punkt 31, och av den 30 september 2003 i de förenade målen C-57/00 P och C-61/00 P, Freistaat Sachsen m.fl. mot kommissionen (REG 2003, s. I-9975), punkt 124, och beslut av den 13 december 2000 i mål C-39/00 P, SGA mot kommissionen (REG 2000, s. I-11201), punkt 77. Se, för ett liknande resonemang, även dom av den 14 september 1995 i må! C-396/93 P, Henrichs mot kommissionen (REG 1995, s. I-2611), punkt 66, och beslut av den 13 december 2000 i mål C-44/00 P, Sodima mot kommissionen (REG 2000, s. I-11231), punkt 93.