Förslag till avgörande av generaladvokat Jääskinen föredraget den 18 april 2013

1 Originalspråk: engelska.

2 Rådets direktiv 2005/85/EG av den 1 december 2005 om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus (EUT L 326, s. 13).

3 Rådets direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 304, s. 12). Direktiv 2004/83 har med verkan från den 21 december 2013 upphävts genom artikel 40 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, s. 9). Mottagningsvillkor har harmoniserats genom rådets direktiv 2003/9/EG av den 27 januari 2003 om miniminormer för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna (EUT L 31, s. 18).

4 EUT L 50, s. 1.

5 Punkt 104 i domen.

6 Punkt 106 i domen.

7 Alla medlemsstater är anslutna till Genèvekonventionen och till 1967 års protokoll. Europeiska unionen är inte fördragsslutande part i vare sig Genèvekonventionen eller 1967 års protokoll.

8 EGT C 254, 19.8.1997, s. 1.

9 Punkt 75, där det hänvisas till dom av den 2 mars 2010 i de förenade målen C‑175/08, C-176/08, C-178/08 och C-179/08, Salahadin Abdulla m.fl. (REU 2010, s. I-1493), punkt 53, och till dom av den 17 juni 2010 i mål C-31/09, Bolbol (REU 2010, s. I-5539), punkt 38.

10 Punkt 86 i domen. Domstolen hänvisade också till relevanta avgöranden från Europadomstolen för mänskliga rättigheter avseende utsatthet för villkor för omhändertagande som kan utgöra omänsklig eller förnedrande behandling, genom att hänvisa till punkterna 88 och 90 i domen i målet M. S. S. mot Belgien och Grekland, ännu inte publicerad i Recueil des arrêts et décisions.

11 Punkt 94 i domen.

12 Punkterna 107 och 108.

13 Den tyska regeringen har i sin skriftliga inlaga hänvisat till lagstiftningshistoriken för artikel 18 i stadgan och till den omständigheten att vid den tiden var nationella bestämmelser om beviljande av flyktingstatus inte harmoniserade. Enligt min mening går således artikel 18 i stadgan inte längre än vad Genèvekonventionen och rättspraxis rörande denna gör när det gäller asylsökandes rättigheter.

14 Förslag till rådets förordning om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (KOM(2001) 447 slutlig, s. 2, stycke 1). Se även skäl 3 i förordning (EG) nr 343/2003.

15 Dom av den 29 januari 2009 i mål C-19/08 P, Petrosian m.fl. (REG 2009, s. I-495), punkt 34 och där angiven rättspraxis.

16 Dom av den 6 november 2012 i mål C-245/11, K, punkt 48, där domstolen fastslog att de behöriga nationella myndigheterna är skyldiga att försäkra sig om att genomförandet av förordning nr 343/2003 går till på ett sådant sätt att det garanterar faktisk tillgång till förfarandena för fastställande av flyktingstatus och inte äventyrar målet att asylansökningar ska behandlas snabbt.

17 För en översikt över de tidsgränser som fastslås i förordning nr 343/2003, se bilagan till generaladvokaten Sharpstons förslag till avgörande inför domen av den 27 september 2012 i mål C-179/11, Cimade och Gisti.

18 Se även generaladvokaten Trstenjaks förslag till avgörande i de förenade målen N. S. m.fl., där hon i punkt 94 framhöll att förordning nr 343/2003 syftar till att även forum shopping från asylsökandenas sida ska motverkas vilket visas av regeln att endast en medlemsstat är ansvarig för prövningen av en asylansökan som ställs inom unionen och att denna ska fastställas på objektiva kriterier.

19 I detta sammanhang skulle jag vilja föra motsvarande resonemang som domstolen gjorde i domen av den 29 januari 2013 i mål C-396/11, Radu, där domstolen i punkt 34 framhöll: Rambeslut 2002/584 syftar således, genom inrättandet av ett nytt, förenklat och mer effektivt system för överlämnande av personer som har dömts eller misstänks för brott, till att underlätta och påskynda det rättsliga samarbetet för att uppnå målet för unionen att bli ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, på grundval av den höga grad av förtroende som ska finnas mellan medlemsstaterna. Denna omständighet föranledde domstolen att avstå från att utvidga möjligheterna att rättsligt pröva en europeisk arresteringsorder vid den verkställande myndigheten genom ett krav att den person som ordern avser måste ha hörts av den stat som utfärdar arresteringsordern inte så kan ske. Eftersom syftet med det gemensamma europeiska asylsystemet på samma sätt är avsett att upprätta ett nytt, förenklat och effektivare system grundat på en hög grad av förtroende mellan medlemsstaterna måste enligt min mening samma försiktighet råda med att ge asylsökande ytterligare rättigheter förutom de som beslutats av EU-lagstiftaren. Se den senare domen av den 26 februari 2013 i mål C‑399/11, Melloni, punkt 37.

20 I detta sammanhang skulle jag främst vilja hänvisa till generaladvokaten Trstenjaks förslag till avgörande inför domen av den 3 maj 2012 i mål C-620/10, Kastrati, där hon i punkt 29 anförde att syftet med förordning nr 343/2003 [inte] är … att skapa några processrättsliga skyddsregler i så måtto att förutsättningarna för bifall eller avslag på en asylansökan fastställs där. Denna förordning innebär snarare i första hand en fördelning av medlemsstaternas uppgifter och skyldigheter gentemot varandra. Mot denna bakgrund avser bestämmelserna i förordning nr 343/2003 om medlemsstaternas skyldigheter gentemot asylsökande som omfattas av Dublinförfarandet i princip endast förfarandets gång mellan medlemsstaterna eller syftar till att garantera överensstämmelse med andra rättsakter på asylområdet.

21 Dom av den 28 oktober 2010 i mål C-367/09, Belgisch Interventie-en Restitutiebureau (REU 2010, s. I-10761), punkterna 32 och 33 och där angiven rättspraxis.

22 Kommissionen har i detta avseende hänvisat till klassiska rättsfall från domstolen, nämligen dom av den 5 februari 1963 i mål 26/62, van Gend en Loos (REG 1963, s. 1; svensk specialutgåva, volym 1, s. 161), av den 15 juli 1964 i mål 6/64, Costa mot Enel (REG 1964, s. 1141; svensk specialutgåva, volym 1, s. 211), och av den 16 juni 1966 i mål 57/65, Lütticke (REG 1966, s. 293; svensk specialutgåva, volym 1, s. 243).

23 Enligt min mening kan förekomsten av en sådan situation konstateras på grundval av de uppgifter som lämnats av UNHCR, Internationella Röda Korset och kommissionen, samt rättspraxis från Europadomstolen för mänskliga rättigheter och EU-domstolen. Dessutom utbyter medlemsstaternas asylmyndigheter uppgifter mellan varandra rörande mottagningsförhållanden för asylsökande. Eftersom den undantagssituation som beskrivs i domen i målet N. S. m.fl. inte rör särdragen hos en enskild asylsökande är medlemsstaterna skyldiga att beakta sådana undantagssituationer på ett allmänt plan, och inte som bevisning som lagts fram inom ramen för bedömningen av huruvida en enskild ansökan ska upptas till sakprövning.

24 Punkterna 107 och 108.

25 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet K (ovan fotnot 16), punkt 47, i vilken domstolen fastslog att [o]m villkoren i artikel 15.2 är uppfyllda innebär det att den medlemsstat som, av sådana humanitära skäl som anges i den bestämmelsen, är skyldig att överta den asylsökande blir ansvarig för prövningen av asylansökan.

26 Det är mycket möjligt att en asylsökande har ansökt i flera medlemsstater. I en situation där sökanden inte kan överföras till den medlemsstat där sökanden först anlände är enligt artikel 13 i förordning nr 343/2003 den medlemsstat där första ansökningen lämnades in ansvarig. Utan den bestämmelsen skulle skyldigheten att ge internationellt skydd uppenbart grundas på folkrätten, och i förekommande fall röra den medlemsstat där sökanden finns eller den medlemsstat dit sökanden först anlände. Detta exempel visar svårigheterna med att tolka in i förordningen en objektiv skyldighet att utöva sin behörighet enligt artikel 3.2.

27 Se generaladvokaten Trstenjaks förslag till avgörande i mål C-245/11, K, punkterna 27–31, och KOM(2001) 447 slutlig, s. 10 (se ovan).

28 En stats behörighet att pröva en asylansökan och att tillhandahålla internationellt skydd utövas inom ramen för dess suveränitet. Därför hindrar inte direktiv 2004/83 medlemsstaterna från att tillämpa förmånligare regler avseende vem som ska anses vara flykting (se artikel 3).

29 I undantagsfall, i artiklarna 7 och 8 i förordning nr 343/2003 rörande familjemedlemmar, är önskemålen hos berörda personer relevanta.

30 Denna bestämmelse förekom inte i Dublinkonventionen. För en diskussion rörande skillnaderna mellan artikel 19 och motsvarande bestämmelser i Dublinkonventionen, se KOM(2001) 447 slutlig, s. 18 och 19, som nämns ovan.

31 Artikel 39 i direktiv 2005/85 om rätten till effektiva rättsmedel är emellertid inte tillämplig på detta beslut. Se artikel 39.1 a i, jämförd med artikel 25.1 i det direktivet.

32 Se generaladvokaten Sharpstons förslag till avgörande i målet Radu, punkt 52. Hänvisning till domen i målet återfinns i fotnot 19 ovan.

33 Jag påpekar att domstolen i dom av den 5 oktober 2010 i mål C-400/10, PPU McB (REU 2010, s. I-8965), punkterna 60 och 61, prövade huruvida tolkningen av förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, s. 1), var förenlig med artikel 24 i stadgan och barnets rättigheter, även om detta inte omfattades av någon fråga från den nationella domstolen. Domstolen använde denna metod delvis till följd av de skyldigheter som anges i skäl 33 i förordning nr 2201/2003.

34 Se KOM(2001) 447 slutlig, s. 19, som nämns ovan.

35 Se, allmänt, dom av den 22 december 2010 i mål C-279/09, DEB (REU 2010, s. I‑13849).

36 Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har gett in i någon medlemsstat (KOM(2008) 820 slutlig, s. 47).