Förslag till avgörande av generaladvokat Niilo Jääskinen föredraget den 4 september 2014

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 7, 2009, s. 1, med rättelse i EUT L 311, 2011, s. 26 och EUT L 8, 2013, s. 19.

3 Med beaktande av skälen 46–48 i förordning nr 4/2009 ska det preciseras att Irland (se nämnda skäl 46), Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland (se kommissionens beslut 2009/451/EG av den 8 juni 2009 om Förenade kungarikets avsikt att godta förordning nr 4/2009 (EUT L 149, s. 73)) samt Konungariket Danmark (avtal mellan Europeiska gemenskapen och Konungariket Danmark om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 149, 2009, s. 80)) har anmält att de har beslutat att tillämpa den.

4 Se artikel 76 i förordningen, som har kompletterats genom en förklaring från Europeiska gemenskapen i detta avseende (förklaringen finns åtkomlig på följande webbsida: http://www.hcch.net/index_fr.php?act=status.comment&csid=1065&disp=type).

5 I målet C-442/13, Nagy, hade domstolen från Oberster Gerichtshof (Österrike) mottagit en fråga om tolkningen av artikel 12 i förordning nr 4/2009 som handlade om litispendens, men det målet avskrevs den 18 juni 2014 till följd av att begäran om förhandsavgörande återkallades.

6 EGT L 299, 1972, s. 32; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 30.

7 EGT L 12, 2001, s. 1.

8 Se, bland annat, dom Refcomp (C-543/10, EU:C:2013:62, punkt 18).

9 BGB1. 2011 I, s. 898.

10 Till skillnad från vad den skulle kunna göra inom ramen för det förfarande som föreskrivs i artikel 258 FEUF. Se, bland annat, dom Stadt Papenburg (C-226/08, EU:C:2010:10, punkt 23) och dom Varzim Sol (C-25/11, EU:C:2012:94, punkt 27), samt Križan m.fl. (C-416/10, EU:C:2013:8, punkt 58).

11 Dom Rhône‑Alpes Huiles m.fl. (295/82, EU:C:1984:48, punkt 12); Sodiprem m.fl. (C-37/96 och C-38/96, EU:C:1998:179, punkt 22), samt dom ASM Brescia (C-347/06, EU:C:2008:416, punkterna 25 och 26).

12 Se, bland annat, dom Banchero (C-387/93, EU:C:1995:439, punkt 18 och följande punkter), samt dom Mangold (C-144/04, EU:C:2005:709, punkt 36 och följande punkter).

13 Se punkt 61 och följande punkter nedan.

14 Uttrycket domstolen i den ort där … har hemvist återfinns nämligen både i led a och i led b i den aktuella artikeln.

15 Och när denna fråga inte har tagits upp i anslutning till en annan talan. Den situationen regleras nämligen i leden c och d i samma artikel.

16 Artiklarna 4 och 5 avser behörighet grundad på, i det första fallet, att det har avtalats om val av domstol, och i det andra fallet, att svaranden går i svaromål frivilligt. I målet Sanders (C‑400/13) har Amtsgericht Düsseldorf däremot inte nämnt dessa artiklar, då det i artikel 4.3 anges att den sista artikeln inte ska tillämpas på en tvist om underhållsskyldighet om den gäller ett barn under 18 år, vilket är fallet i det målet.

17 Se, bland annat, dom Affish (C-183/95, EU:C:1997:373, punkt 24), samt dom Kaba (C-466/00, EU:C:2003:127, punkt 41).

18 För att motivera [b]ehovet av denna begäranhar domstolen för det första angett att [f]rågan huruvida 28 § första stycket första meningen [indrivningslagen] är förenlig med artikel 3 a och b i förordning nr 4/2009 är av avgörande betydelse i det nationella målet, eftersom svaret på denna fråga avgör huruvida det är Amtsgericht Karlsruhe eller Amtsgericht Kehl som är behörig domstol för att pröva det familjerättsliga målet och att den osäkerhet som de parter som har begärt ett hänskjutande har gett uttryck för endast gäller den frågan.

19 I dess lydelse enligt konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade kungariket Storbritannien och Nordirlands tillträde.

20 Den enda skillnaden i lydelsen i artikel 3 b i förordning nr 4/2009 är att den inte innehåller den alternativa anknytningen till den underhållsberättigades vanliga vistelseort (beträffande skälen till denna ändring, se fotnot 27 nedan), och att ordet tribunal har ersatts med den mer allmänna termen juridiction i den franska versionen (se även, bland annat, den italienska och den rumänska språkversionen).

21 Den förordningen ersatte Brysselkonventionen, och blev sedan i sin tur föremål för ändringar genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, s. 1), vars skäl 10 och artikel 1.2 e är en konsekvens av antagandet av den särskilda text som förordning nr 4/2009 utgör.

22 Se, bland annat, skälen 3, 15 och 44.

23 Se skäl 10 och punkt 1.2.1 i motiveringen till förslaget till rådets förordning om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet, som kommissionen lade fram den 15 december 2005 (KOM(2005) 649 slutlig).

24 Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet av den 12 maj 2006 (KOM(2006) 206 slutlig).

25 Olika varianter av artikel 3 tillbakavisades under det förberedande arbetet med förordning nr 4/2009, men leden a och b antogs i sin ursprungliga version utan några ändringar. Förslaget från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om att kasta om leden a och b så att den ort där den underhållsberättigade har hemvist skulle bli det första behörighetskriteriet (EUT C 185, 2006, s. 35, särskilt punkt 4.1) anammades inte.

26 I meddelandet framhålls tillägget av ett viktigt förtydligande i punkt d.

27 Mot bakgrund av att Bryssel I-konventionen var tillämplig på hela det privaträttsliga området anges i meddelandet beträffande artikel 3 att begreppet domicile [överges i den kommande förordningen nr 4/2009] där det endast hänvisas till habitual residence, eftersom detta begrepp lämpar sig bättre för de rättsakter som används inom familjerätten.

28 I meddelandet preciseras att behörighetsreglerna i artikel 3 ska tillämpas oavsett var svaranden har hemvist.

29 Se, för ett liknande resonemang, Béraudo, J.‑P., Fascicule 3022, JurisClasseur Europe Traité, LexisNexis, Paris, 2012, punkt 9; Gascón Inchausti, F., Le recouvrement des aliments en Europe, i La justice civile européenne en marche, sous la direction de M. Douchy‑Oudot, Dalloz, Paris, 2012, s. 147 och följande sidor, samt Devers, A., Les praticiens och le droit international privé européen de la famille, Europe, 2013, nr 11, étude 9, punkterna 9 och 19.

30 Se nedan punkt 37 och följande punkter.

31 Förordning nr 4/2009 faller inom detta rättsområde, även om den dessutom innehåller en ekonomisk aspekt (se skäl 11 och artikel 1 i förordningen, samt punkt 3.1 i förslaget till förordning (KOM(2005) 649 slutlig)).

32 Konventionens text och den förklarande rapporten till denna, som har upprättats av Borrás, A., och Degeling, J., finns tillgängliga på webbsidan http://www.hcch.net/index_fr.php?act=conventions.text&cid=131. Unionen har själv undertecknat och godkänt denna konvention, och medlemsstaterna är bundna av verkningarna av nämnda godkännande (se rådets beslut 2011/220/EU av den 31 mars 2011, EUT L 93, s. 9, och rådets beslut 2011/432/EU av den 9 juni 2011 (EUT L 192, s. 39), särskilt skäl 4 i det sistnämnda beslutet).

33 Se även skäl 17 och artikel 8 i förordning nr 4/2009, mot bakgrund av att förarbetena till förordningen ägde rum parallellt med nämnda konvention och skulle inriktas på potentiella samordningsfördelar mellan dessa två normgivningssammanhang (se punkt 1.1.2 i motiveringen till förslaget till förordning (KOM(2005) 649 slutlig)).

34 På grund av bristande konsensus i slutet av en diskussion som det redogörs för i den förklarande rapport som nämns ovan i fotnot 32 (se punkterna 58–62).

35 Se punkt 44 och följande punkter i den rapport som upprättats av Duncan, W., Vers un nouvel instrument mondial sur le recouvrement international des aliments envers les enfants och d’autres membres de la famille, preliminär version av den 3 april 2003 (http://www.hcch.net/index_fr.php?act=publications.details&pid=4108&dtid=35), vilken i detta avseende hänför sig till artikel 5.2 i Brysselkonventionen.

36 Rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, s. 1) (nedan kallad Bryssel II bis-förordningen).

37 Se skäl 11 och artikel 1.3 i Bryssel II bis-förordningen.

38 Se artiklarna 3 och 9–13 i Bryssel II bis-förordningen.

39 Denna formulerings särskilda karaktär och dess konsekvenser föranleder en mer utförlig redogörelse (se nedan punkt 54 och följande punkter).

40 Se skäl 15 i förordning nr 4/2009 och nedan punkt 32.

41 Se förslaget till avgörande från generaladvokaten Kokott i mål A (C-523/07, EU:C:2009:39, punkterna 63 och 64), förslaget till avgörande från generaladvokaten Sharpston i mål Purrucker (C-256/09, EU:C:2010:296, punkt 126), samt mitt ställningstagande i mål Purrucker (C-296/10, EU:C:2010:578, punkt 95).

42 Framför allt inbegriper begreppet domstoli den mening som avses i förordning nr 4/2009 de administrativa myndigheter i medlemsstaterna som är behöriga i frågor om underhållsskyldighet, förutsatt att dessa myndigheter ger vissa garantier (se skäl 12 och artikel 2.2 i förordningen).

43 Förordning nr 4/2009 innehåller behörighetsregler som även omfattar mål som inte enbart avser medlemsstaternas territorier, till exempel när svaranden har hemvist i ett tredjeland, såsom i målet Huber (C-408/13) (se, bland annat, skäl 15). Trots dess internationella räckvidd reglerar den emellertid endast behörigheten för medlemsstaternas domstolar.

44 Se, bland annat, mitt förslag till avgörande i målet Weber (C-438/12, EU:C:2014:43, fotnot 48), samt dom Weber (C-438/12, EU:C:2014:212, punkt 40).

45 På samma sätt preciseras i skäl 11 i Bryssel I-förordningen att [i] fråga om juridiska personer bör hemvisten definieras autonomt så att de gemensamma reglerna blir klara och behörighetskonflikter kan undvikas (min kursivering).

46 Se dom Cavel (120/79, EU:C:1980:70, punkt 6 och följande punkter), samt dom Van den Bogarde (C-220/95, EU:C:1997:91, punkt 22 och följande punkter).

47 Se dom Farrell (C-295/95, EU:C:1997:168, punkt 12 och följande punkter), samt dom Blijdenstein (C-433/01, EU:C:2004:21, punkt 24 och följande punkter).

48 Beträffande Bryssel I-förordningen, se bland annat dom Cartier parfums – lunettes och Axa Corporate Solutions assurances (C-1/13, EU:C:2014:109, punkt 32) samt Coty Germany (C‑360/12, EU:C:2014:1318, punkt 43).

49 I skäl 15 i Bryssel I-förordningen anges att [f]ör att rättskipningen skall fungera väl, måste man minimera möjligheten för samtidiga förfaranden och se till att oförenliga domar inte meddelas i två medlemsstater. Det erinras om denna princip i skäl 21 i förordning nr 1215/2012 om omarbetning av den förstnämnda domen.

50 Se även, från perspektivet erkännande och verkställighet av domar, artiklarna 21.2 och 24 c i förordning nr 4/2009.

51 Se skäl 15 i förordning nr 4/2009.

52 Det är alla typer av underhållsberättigade som avses, oavsett vilken ställning dessa intar i familjeförhållanden eller i andra förhållanden som nämns i artikel 1.1 i nämnda förordning, även om förordningens bestämmelser i praktiken snarast är ägnade att skydda barnen eftersom majoriteten av underhållskraven gäller dem (se, analogt, förslag till rådets förordning om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet (KOM(2009) 81 slutlig, punkt 1)).

53 Se, bland annat, punkt 1.2 i förslaget till förordning (KOM(2005) 649 slutlig).

54 Se, bland annat, skälen 5, 9, 11, 15, 17, 26 och 27 samt artikel 8.

55 Se ovan punkt 19 och följande punkter.

56 Av de skäl som anförs ovan i punkt 39.

57 Jag erinrar om att 28 § första stycket indrivningslagen anger att när en av parterna i målet – oavsett om det är den underhållsberättigade eller svaranden – har hemvist i utlandet, är det endast den Amtsgericht som är belägen på platsen för den Oberlandesgericht inom vars domkrets den i Tyskland bosatta parten har hemvist som är behörig för att pröva målet, i förekommande fall på bekostnad av den Amstgericht som den berörda personen i princip borde höra till på grund av platsen för vederbörandes hemvist.

58 Amtsgericht Düsseldorf har gjort gällande att den koncentration av behörighet som föreskrivs i 28 § första stycket indrivningslagen medför att de kärande som är bosatta i Tyskland fråntas den fördel som artikel 3 i förordning nr 4/2009 ger dem, vilken består i att kunna väcka talan vid den behöriga domstolen på den ort där de har hemvist. Dessutom har den tillbakavisat den uppfattning som har försvarats i en del av tysk doktrin och praxis, enligt vilken nämnda bestämmelse i indrivningslagen endast utgör en rent nationell åtgärd för organisering av domstolsväsendet.

59 Enligt Amtsgericht Karlsruhe reglerar artikel 3 a och b i förordning nr 4/2009 en domstols såväl internationella som lokala behörighet för att pröva ett gränsöverskridande mål som faller under denna förordning. Enligt principen om företräde saknar medlemsstaterna rätt att anta behörighetsregler som frångår denna bestämmelse med följden, såsom här är fallet, att den underhållsberättigade förlorar möjligheten att väcka talan vid sitt ordinarie forum, det vill säga domstolen i den stad där han eller hon har hemvist.

60 Den tyska regeringen har anfört att denna bestämmelse dock inte direkt pekar ut vilken konkret domstol det är som är behörig att pröva ett mål och att bestämmelsens lydelse lämnar medlemsstaterna ett utrymme för att skönsmässigt fastställa domkretsen för den relevanta domstolen beroende på platsen för den underhållsberättigades hemvist.

61 Se ovan punkt 40.

62 Även om förordningen också syftar till att säkerställa en balans mellan de underhållsberättigades rättigheter och de rättigheter som tillkommer de underhållsskyldiga, vilka bland annat garanteras en rättvis rättegång (se punkt 1.2.3 i förslaget till förordningen (KOM(2005) 649 slutlig)).

63 I domen Farrell (EU:C:1997:168, punkt 19) anges att [d]et undantag som föreskrivs i artikel 5.2 har särskilt som mål att ge den som för talan om underhåll, som anses som den svagaste parten i ett sådant förfarande, en alternativ behörighetsgrund. Genom att förfara på detta sätt har upphovsmännen till konventionen velat ge detta syfte företräde framför det syfte som eftersträvas med artikel 2 första stycket, nämligen att skydda svaranden som allmänt sett är den svagare parten, eftersom det är mot denne som sökanden väcker talan(min kursivering). Samma kriterium avseende underlägsen ställning användes i domen Blijdenstein (EU:C:2004:21, punkt 29 och följande punkter).

64 Se artiklarna 22–25 i förordning nr 4/2009.

65 Se P. Jenards rapport om nämnda konvention (EGT 1979, C 59, s. 1, särskilt s. 22 och 24 och följande sidor) (nedan kallad Jenard-rapporten), samt punkt 104 i den preliminära version beträffande 2007 års Haagkonvention som har nämnts ovan i fotnot 35.

66 Gallant, E., Le nouveau droit international privé alimentaire de l’Union: du sur-mesure pour les plaideurs, Europe, 2012, nr 2, studie 2, punkt 3 och följande punkter.

67 Se punkt 1.2.1 i förslaget (KOM(2005) 649 slutlig) (min kursivering).

68 Kommissionen har för övrigt medgett att den territoriella behörighet som föreskrivs i artikel 3 b i förordning nr 4/2009 i synnerhet syftar till att skydda de särskilt svaga parterna genom att ge dem tillgång till ett effektivt rättsmedeloch grundas på antagandet att den lokala domstolen, på grund av närheten till de faktiska omständigheterna, är bäst lämpad för att pröva saken i målet.

69 I skäl 15 i förordning nr 4/2009 anges till och med att en hänvisning till behörighetsreglerna i nationell rätt bör inte längre finnas.

70 I rapporten från professor Schlosser om konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands tillträde till Brysselkonventionen, samt till protokollet om domstolens tolkning av denna konvention (EGT C 59, 1979) (punkt 71 och följande punkter, särskilt punkt 70) anges att konventionens regler, då [Bryssel]konventionen inte bara fastställer domstolarnas internationella behörighet utan också deras territoriella behörighet, som exempelvis i artiklarna 5 och 6, innebär att det, bland de många domstolar som finns på samma nivå i en stat, endast är en domstol som förklaras vara behörig. Se även punkt 22 i den ovannämnda Jenard-rapporten.

71 En domstols geografiska domkrets har normalt sett fastställts utifrån indelningar eller underindelningar i administrativa territoriella enheter.

72 Det är möjligt att en domstols geografiska domkrets varierar beroende på måltypen. Således kan det förhålla sig så att mål inom vissa områden, såsom sjörätt och immaterialrätt, inte kan prövas av mindre domstolar utan måste prövas av en större domstol. Denna typ av fördelning av materiell behörighet som leder till en koncentration av den territoriella behörigheten skiljer sig dock totalt från den situation som nu är aktuell, eftersom den tyska bestämmelsen innebär att den territoriella behörigheten för mål som handlar om liknande frågor, det vill säga mål om underhållsskyldighet, fördelas på ett annat sätt beroende på huruvida det föreligger anknytning till ett annat land eller inte.

73 Den omständigheten att de regler om gränsöverskridande behörighet som gäller i medlemsstaterna i frågor om underhållsskyldighet har flyttats över från ett mellanstatligt instrument såsom Brysselkonventionen till ett unionsrättsligt instrument, såsom Bryssel I eller förordning nr 4/2009, har inte medfört någon radikal förändring av deras innehåll. Däremot har de berörda bestämmelsernas juridiska art på nationell nivå förändrats i grunden.

74 Se, bland annat, dom Norddeutsches Vieh- und Fleischkontor (39/70, EU:C:1971:16, punkt 4), dom kommissionen/Italien (39/72, EU:C:1973:13, punkt 3 och följande punkter), samt dom Variola (34/73, EU:C:1973:101, punkt 3).

75 Se, bland annat, Nord, N., Présentation du règlement obligations alimentaires, AJ Famille, 2011, s. 238; Ferrand, F., The Council Regulation (EC) No 4/2009 …, i Latest Developments in EU Private International Law, i B. Campunzano Díaz m.fl., Intersentia, Cambridge, 2011, s. 92; Fongaro, E., Obligations alimentaires, Répertoire de droit communautaire, Dalloz, Paris, 2013, punkt 19.

76 Denna artikel 6 pekar ut domstolarna i den medlemsstat där båda parterna är medborgaresom subsidiärt behöriga (min kursivering).

77 Vad gäller artikel 2 i Brysselkonventionen anges i Jenard-rapporten att [t]alan mot en svarande som har hemvist i en stat som är part i konventionen måste inte nödvändigtvis väckas på den ort där vederbörande har sitt hemvist eller sitt säte. Talan kan väckas vid samtliga domstolar i den stat där vederbörande har hemvist vilka är behöriga enligt lagen i den staten, … då konventionen fastställer den allmänna behörigheten för domstolarna i den ifrågavarande staten och då det är enligt det landets lag som det därefter fastställs om den eller den domstolen i det landet har särskild behörighet (se punkt 18). Resonemanget blir det omvända vid tillämpningen av en sådana särskild behörighetsregel som den som återfinns i artikel 3 b i förordning nr 4/2009.

78 C-420/07, EU:C:2009:271, punkterna 48 och 50.

79 Domstolen konstaterade att artikel 22, som innehåller en tvingande och uttömmande förteckning över vilka domstolar i medlemsstaterna som har exklusiv internationell domsrätt, inte gör något annat än att ange den medlemsstat … vars domstolar är behöriga vad gäller det materiella tillämpningsområdet (punkt 48 i samma dom).

80 I Bryssel I-förordningen finns det förutom artikel 5.2, som handlar om underhållsskyldighet, många andra bestämmelser som också pekar ut domstolen i den ort där. Se exempelvis artikel 5.1 a (om talan avser avtal), artikel 5.3 (om talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden), artiklarna 9.1 b och 10 (försäkringstvister) och artikel 19.1 och 2 (tvister om anställningsavtal). Se även dom Color Drack (C-386/05, EU:C:2007:262, punkt 30).

81 I Jenard-rapporten preciseras att införandet av särskilda behörighetsregler i Brysselkonventionen, såsom de som är tillämpliga vid underhållsskyldighet, gör det möjligt att direkt peka ut den behöriga domstolen utan att behöva hänvisa till de behörighetsregler som gäller i den stat där en sådan domstol kan vara belägenoch att underlätta genomförandet av konventionen genom att undvika att de ratificerande staterna vidtar åtgärder för att anpassa sin nationella lagstiftning (se s. 22).

82 Se, bland annat, den rättspraxis som anges ovan i fotnot 48.

83 I artikel 2 i Brysselkonventionen respektive Bryssel I-förordningen fastställs nämligen principen att det är domstolarna på svarandens hemvistort som är behöriga, medan artikel 5.2 i de båda instrumenten innehåller undantagsregler för behörigheten i mål om underhållsskyldighet.

84 Om den underhållsskyldige väcker talan kan han i praktiken endast göra detta vid domstolen i den ort där den underhållsberättigade svaranden har hemvist, eftersom de behörighetsgrunder som föreskrivs i dessa punkter sammanfaller i denna situation, vilken statistiskt sett är mer sällsynt. Beträffande den ojämlika ställningen mellan underhållsberättigade och underhållsskyldiga, se Ancel, B., och Muir Watt, H., Aliments sans frontières, Le règlement CE no 4/2009 …, Revue critique de droit international privé, 2010, s. 457 och följande sidor, särskilt punkt 9.

85 I punkterna c och d i artikel 3 i förordning nr 4/2009 används kriteriet den domstol som enligt sin egen lag är behörig att pröva en talan om någons rättsliga status [eller, i det andra fallet] om föräldraansvar … (min kursivering). Ett motsvarande hänvisningssystem återfanns redan i såväl artikel 5.2 in fine i Brysselkonventionen (som ändrades på detta sätt år 1978) och i artikel 5.2 in fine i Bryssel I-förordningen.

86 Liknande uppgifter krävs också för ansökningar om ändring av beslut med anledning av verkställbarhetsansökan (se artikel 32.2).

87 Se den konsoliderade versionen av Information som lämnats av medlemsstaterna i enlighet med artikel 71 i [förordning nr 4/2009], särskilt s. 13 (http://ec.europa.eu/justice_home/judicialatlascivil/html/pdf/vers_consolide_sv_4.pdf).

88 Amtsgericht Karlsruhe har gjort gällande att den behörighetskoncentration som föreskrivs i 28 § indrivningslagen gör att den internationella indrivningen av underhållsfordringar blir svårare på grund av att den domstol som enligt denna lagtext ska ges behörighet riskerar att befinna sig längre bort från den underhållsberättigades hemvist och att inte vara den med den bästa kännedomen om den lokala ekonomiska situationen, vilket strider mot det förenklingssyfte som eftersträvas med förordning nr 4/2009.

89 Se, analogt, skäl 12 i Bryssel I-förordningen, samt dom Kainz (C-45/13, EU:C:2014:7, punkt 27 och följande punkter).

90 Se, på områdena konkurrens, gemensam jordbrukspolitik och konsumentskydd, dom Manfredi m.fl. (C-295/04–C-298/04, EU:C:2006:461, punkt 62) och förslaget till avgörande av generaladvokaten Geelhoed i nämnda mål (C-295/04–C-298/04, EU:C:2006:67, punkt 49 och följande punkter); dom Agrokonsulting-04 (C-93/12, EU:C:2013:432, punkt 35 och följande punkter) och dom Asociación de Consumidores Independientes de Castilla y León (C-413/12, EU:C:2013:800, punkt 38 och följande punkter).

91 Se, bland annat, dom Agrokonsulting-04 (EU:C:2013:432, punkt 39 och följande punkter).

92 Denna distinktion framgår enligt min mening klart av en e contrario-läsning av punkterna 46 och 47 i dom Asociación de Consumidores Independientes de Castilla y León (EU:C:2013:800).