Förslag till avgörande av generaladvokat Henrik Saugmandsgaard Øe föredraget den 3 maj 2018

1 Originalspråk: franska.

2 Detta uttryck avser här uteslutande brott i straffrättslig bemärkelse.

3 Dom av den 8 april 2014 ( C‑293/12 och C‑594/12, EU:C:2014:238), genom vilken domstolen ogiltigförklarade Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/24/EG av den 15 mars 2006 om lagring av uppgifter som genererats eller behandlats i samband med tillhandahållande av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster eller allmänna kommunikationsnät och om ändring av direktiv 2002/58/EG (EUT L 105, 2006, s. 54) med hänvisning till att unionslagstiftaren vid antagandet av direktiv 2006/24 överskred de gränser som proportionalitetsprincipen uppställer mot bakgrund av artiklarna 7, 8 och 52.1 i stadgan (punkt 69).

4 Dom av den 21 december 2016 ( C‑203/15 och C‑698/15, EU:C:2016:970), i vilken domstolen fann att unionsrätten dels utgör hinder för en nationell lagstiftning som i brottsbekämpande syfte föreskriver en generell och odifferentierad lagring av samtliga trafikuppgifter och lokaliseringsuppgifter avseende samtliga abonnenter och registrerade användare och samtliga elektroniska kommunikationsmedel, dels utgör hinder för en nationell lagstiftning som reglerar skydd och säkerhet för trafikuppgifter och lokaliseringsuppgifter och, i synnerhet, behöriga nationella myndigheters tillgång till lagrade uppgifter och som inte – inom ramen för brottsbekämpning – begränsar denna tillgång till enbart åtgärder som syftar till att bekämpa grov brottslighet, inte föreskriver att tillgången ska vara underkastad förhandskontroll av en domstol eller en oberoende förvaltningsmyndighet och inte kräver att uppgifterna ska lagras inom unionen (punkterna 1 och 2 i domslutet).

5 EGT L 201, 2002, s. 37.

6 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 25 november 2009 (EUT L 337, 2009, s. 11).

7 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (EGT L 281, 1995, s. 31).

8 Särskilt i överensstämmelse med artikel 8 i Europakonventionen, som har följande lydelse: 1. Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. 2. Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.

9 EGT L 108, 2002, s. 33.

10 BOE nr 251, 19 oktober 2007, s. 42517.

11 Detta framgår både av ingressen till lagen och av dess centrala bestämmelser, vilkas lydelse är analog med lydelsen av de motsvarande bestämmelserna i direktiv 2006/24.

12 BOE nr 239, 6 oktober 2015, s. 90192.

13 IMEI står för International Mobile Equipment Identity (internationell mobilutrustningsidentitet). Det rör sig om en unik identifikationskod bestående av omkring femton siffror som brukar anges på insidan av mobiltelefonens batterifack, på kartongen och på inköpskvittot.

14 Enligt den spanska regeringen avsåg ansökan fyra telefonbolag, och det specificerades i ansökan att för den händelse att IMEI-koden hade utnyttjat ett telefonnät som tillhörde ett av bolagen men förvaltades av en virtuell mobiloperatör, skulle även uppgifter av det ovannämnda slaget som hade samlats in av den virtuella operatören lämnas ut.

15 Se de bestämmelser som återges i punkterna 13 och 14 i detta förslag till avgörande.

16 Se dom meddelad av Sala de lo Penal (straffrättsliga avdelningen) den 26 juli 2010 (nr 745/2010, ES:TS:2010:4200), som finns på följande internetadress: http://www.poderjudicial.es/search/contenidos.action?action=contentpdf&databasematch=TS&reference=5697924&links=&optimize=20100812&publicinterface=true.

17 Se punkt 15 och följande punkter i detta förslag till avgörande. Enligt den hänskjutande domstolen är denna reform uppenbart relevant för begäran om förhandsavgörande. Vid den muntliga förhandlingen angav den spanska regeringen att de nya reglerna var tillämpliga på det aktuella fallet.

18 Det vill säga terrorbrott och brott som har begåtts inom ramen för en kriminell organisation.

19 Se fotnot 4 i detta förslag till avgörande.

20 Se punkt 103 i Tele2-domen, där organiserad brottslighet och terrorism nämns. Jag noterar att samma två exempel angavs i punkterna 24 och 51 i Digital Rights-domen, med en tydlig koppling till lydelsen av skälen 7–10 i det genom den domen ogiltigförklarade direktiv 2006/24.

21 Den hänskjutande domstolen hänvisade bland annat till punkt 60 i Digital Rights-domen, där EU-domstolen påtalade att det i direktiv 2006/24 inte föreskrivs något objektivt kriterium för att avgränsa behöriga nationella myndigheters tillgång till uppgifterna och deras senare användning för utredning, avslöjande och åtal av brott, vilka med hänsyn till det omfattande och allvarliga ingreppet i de grundläggande rättigheterna i artiklarna 7 och 8 i stadgan, kan anses tillräckligt allvarliga för att motivera ett sådant ingrepp. Direktiv 2006/24 inskränker sig i stället till att i artikel 1.1 göra en allmänt hållen hänvisning till allvarliga brott såsom de definieras i varje medlemsstats nationella lagstiftning.

22 Se, bland annat, fotnoterna 3 och 4 i detta förslag till avgörande.

23 Som jag förstår saken är de innehavare eller användare som avses i ansökan nödvändigtvis personer som har tecknat abonnemang, har registrerats eller åtminstone är identifierbara (se även fotnot 25 i detta förslag till avgörande), inte personer som har köpt ett SIM-kort utan att lämna några spår efter sig.

24 Se punkt 20 i detta förslag till avgörande.

25 Personuppgifter definieras i artikel 2 led a i direktiv 95/46 (som det hänvisas till i artikel 2 i direktiv 2002/58) som varje upplysning som avser en identifierad eller identifierbar fysisk person, varvid det anges att [e]n identifierbar person är en person som kan identifieras, direkt eller indirekt, framför allt genom hänvisning till ett identifikationsnummer eller till en eller flera faktorer som är specifika för hans fysiska, fysiologiska, psykiska, ekonomiska, kulturella eller sociala identitet. Domstolen har slagit fast att respekten för privatlivet vad avser behandling av personuppgifter omfattar varje upplysning som motsvarar den definitionen (se, bland annat, dom av den 17 oktober 2013, Schwarz, C‑291/12, EU:C:2013:670, punkt 26) och att definitionens tillämpningsområde är mycket stort (se, bland annat. dom av den 20 december 2017, Nowak, C‑434/16, EU:C:2017:994, punkt 33).

26 Enligt den spanska regeringen har de berörda personernas adress inte uttryckligen efterfrågats.

27 Exempelvis upplysningar om civilstånd, nationellt identitetskortsnummer, bankuppgifter eller eventuellt telefonabonnemang.

28 Sådana upplysningar skulle exempelvis kunna avse numren för inkommande eller utgående samtal, eller datum, längd och frekvens för och till och med innehåll i kommunikation. Den spanska regeringen har klargjort att polisen i det aktuella fallet uttryckligen angav att dess ansökan inte avsåg uppgifter som skyddas av konfidentialitet vid kommunikation.

29 Med andra ord kan en sådan anknytning uppkomma redan genom att den berörda mobiltelefonen aktiveras, oberoende av huruvida den som äger eller innehar telefonen därefter använder den i en specifik process för interpersonell kommunikation.

30 Se punkt 74 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

31 Här ska det framhållas att jag rent allmänt inte anser att utlämnande av personuppgifter är förenat med mindre risker såvitt avser de grundläggande rättigheter som stadfästs i artiklarna 7 och 8 i stadgan än vad lagring av sådana uppgifter är. I själva verket kan faran ses som större, med tanke på att utlämnandet av lagrade uppgifter innebär att den potentiellt skadliga användning som uppgifterna kan bli föremål för kommer till konkret uttryck genom att de lämnas ut.

32 Den spanska regeringen har uppgett att spansk lag medger att uppgifter om en SIM-kortsinnehavares för- och efternamn och eventuellt adress lagras. Det förefaller i själva verket framgå av artiklarna 1 och 3.1 a.1 ii i lag 25/2007 (se punkt 10 och följande punkter i detta förslag till avgörande) att mobiltelefonoperatörer är skyldiga att lagra uppgifter som genereras eller behandlas i samband med att de tillhandahåller tjänster, bland annat abonnenters och registrerade användares namn och adress, eftersom sådana uppgifter kan krävas för att spåra och identifiera en kommunikationskälla. Jag erinrar om att likvärdiga krav angavs i artiklarna 3 och 5.1 a.1 ii i direktiv 2006/24, som införlivades med den spanska rättsordningen genom lag 25/2007.

33 En motsvarande omständighet framhölls också av domstolen i dom av den 29 januari 2008, Promusicae ( C‑275/06, EU:C:2008:54, punkt 45 in fine).

34 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 april 2012, Bonnier Audio m.fl. ( C‑461/10, EU:C:2012:219, punkt 37).

35 Se, såvitt avser domstolens behörighet respektive svaret på den första tolkningsfrågan, särskilt punkt 43 och följande punkter respektive punkt 70 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

36 Se, bland annat, dom av den 16 maj 2017, Berlioz Investment Fund ( C‑682/15, EU:C:2017:373, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

37 Se, bland annat, dom av den 6 oktober 2016, Paoletti m.fl. ( C‑218/15, EU:C:2016:748, punkt 14 och följande punkter).

38 Se, bland annat, dom av den 1 december 2016, Daouidi ( C‑395/15, EU:C:2016:917, punkt 63).

39 Enligt den spanska regeringen rör det sig om statliga myndigheters utövande av befogenheter att bestraffa (ius puniendi). Se förslag till avgörande av generaladvokaten Campos Sánchez-Bordona i målet Breyer ( C‑582/14, EU:C:2016:339, punkterna 86–92).

40 De principer som anges i dessa båda bestämmelser nämns också i skäl 11 i direktiv 2002/58, där det hänvisas till artikel 15.1 i samma direktiv (se punkterna 6 och 7 i detta förslag till avgörande).

41 Se punkterna 72–81 i Tele2-domen. Angående detta, se även mitt förslag till avgörande i de förenade målen Tele2 Sverige m.fl. ( C‑203/15 och C‑698/15, EU:C:2016:572, punkterna 88–97 och 124).

42 Se, särskilt, artikel 1.1 i lag 25/2007 och artikel 579.1 i straffprocesslagen (vilka återges i punkt 11 respektive punkt 17 i detta förslag till avgörande) och, såvitt avser nämnda leverantörers lagstadgade skyldigheter, punkt 40 i detta förslag till avgörande.

43 Med statens regala verksamhet avses de uppgifter som är förbehållna staten eller dess beståndsdelar och inte får delegeras till privata organ. I synnerhet rör det sig om verksamhet med koppling till rättskipningen, polisen och försvarsmakten.

44 Exempelvis uppgifter som polis- eller domstolsmyndigheter behandlar i syfte att finna gärningsmän (såsom uppgifter som samlas in och analyseras i samband med att poliser utför telefonavlyssning på begäran av en undersökningsdomstol).

45 Exempelvis kontaktuppgifter för användare av en telefonitjänst vilka utnyttjas i en brottsutredning, såsom i det nationella målet.

46 Se beslutet om hänskjutande i det pågående målet Privacy International (C‑623/17), i vilket nämns bland annat domen av den 30 maj 2006, parlamentet/rådet och kommissionen ( C‑317/04 och C‑318/04, EU:C:2006:346, punkterna 56–59), och dom av den 10 februari 2009, Irland/parlamentet och rådet ( C‑301/06, EU:C:2009:68, punkterna 88 och 91), av vilka det framgår att behandlingen av uppgifter angående flygpassagerare som omfattas av den förstnämnda domen inte krävs för att tillhandahålla tjänster, utan för att säkerställa allmän säkerhet och därför inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 95/46.

47 Eftersom det nationella målet i detta fall rör en överföring som inte är omfattande, utan riktad, och de överväganden som domstolen gjorde i målet Tele2 enligt min mening kan tillämpas i förevarande fall, såsom jag angett i punkt 46 i detta förslag till avgörande.

48 Se punkt 33 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

49 Se, bland annat, artikel 1.2 i lag 25/2007 och artikel 579.1 i straffprocesslagen.

50 Vad polismyndigheterna har eftersträvat genom sin ansökan är ju inte att bestämma den geografiska positionen för den stulna telefonen eller för de personer som har haft denna i sin besittning, utan endast att fastställa dessa personers identitet.

51 Bestämmelserna i nämnda artikel 2 återges i punkt 8 i detta förslag till avgörande.

52 Sådana trafikuppgifter regleras av artikel 6 i direktiv 2002/58.

53 Se punkt 36 i detta förslag till avgörande.

54 Elektronisk kommunikationstjänst definieras i artikel 2 led c i direktiv 2002/21 (där det fastställs ett gemensamt regelverk för bland annat sådana tjänster) som en tjänst som vanligen tillhandahålls mot ersättning och som helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler i elektroniska kommunikationsnät ….

55 Att behandling av uppgifter kan vara nödvändig för fakturering av tjänsten, särskilt när det rör sig om abonnenter, är något som det hänvisas till i flera bestämmelser i direktiv 2002/58 (bland annat skälen 26, 27 och 29, artikel 2 andra stycket led g och artikel 6.2 och 6.5). Se även punkt 86 i Tele2-domen och där angiven rättspraxis.

56 Dessa bestämmelser avser behandling av personuppgifter inom sektorn för elektronisk kommunikation generellt respektive behandling av personuppgifter i samband med att … elektroniska kommunikationstjänster tillhandahålls.

57 Se skälen 2, 7 och 11 samt artiklarna 1.1 och 15.3 i direktiv 2002/58.

58 Se skäl 21 och artiklarna 1.1 och 5 i direktiv 2002/58; den sistnämnda artikeln reglerar specifikt frågan om konfidentialitet vid kommunikation.

59 Se dom av den 29 januari 2008, Promusicae ( C‑275/06, EU:C:2008:54, punkterna 29–31 och 45).

60 Såvitt avser tolkningen av nämnda artikel 12, se bland annat dom av den 15 mars 2017, Tele2 (Netherlands) m.fl. ( C‑536/15, EU:C:2017:214, punkt 33 och följande punkter samt där angiven rättspraxis).

61 Enligt nämnda skäl 15 kan [e]n kommunikation … innehålla alla slags uppgifter om namn, nummer eller adress från sändaren av en kommunikation eller användaren av en förbindelse för att genomföra kommunikationen.

62 Begreppet uppgifter om en persons privatliv i den mening som avses i artikel 8 i Europakonventionen (vilken återges i fotnot 8 i detta förslag till avgörande) har av Europadomstolen getts en vid tolkning (se, bland annat, Europadomstolen, 13 februari 2018, Ivashchenko mot Ryssland, CE:ECHR:2018:0213JUD006106410, § 63 och följande punkter), något som EU-domstolen redan tidigare har påtalat (se dom av den 9 november 2010, Volker und Markus Schecke och Eifert, C‑92/09 och C‑93/09, EU:C:2010:662, punkt 59 och där angiven rättspraxis från Europadomstolen).

63 Se skälen 3, 11 och 24 i direktiv 2002/58.

64 Se, bland annat, Tele2-domen (punkt 120, där det görs en analogi med Europadomstolens praxis, och punkt 126 och följande punkter, där det erinras om unionens förhållande till Europakonventionen).

65 Medan direktiv 2002/58 reglerar en specifik sektor, nämligen sektorn för elektronisk kommunikation (se, bland annat, skälen 4 och 10 samt artikel 1.1 och 1.2 i det direktivet).

66 Här ska det erinras om att begreppet allvarliga brott infördes såsom begränsande kriterium för medlemsstaternas åtgärder genom direktiv 2006/24 om lagring av uppgifter – det direktiv som ogiltigförklarades genom Digital Rights-domen – och därefter användes av EU-domstolen i Tele2-domen vid tolkningen av bestämmelserna i direktiv 2002/58 såvitt avsåg nationell lagstiftning om lagring av och tillgång till uppgifter (se även fotnoterna 3 och 4 i detta förslag till avgörande). Av detta följer enligt min bedömning att om EU-domstolen skulle finna att direktiv 2002/58 inte var tillämpligt i det här aktuella fallet, skulle den sakna anledning att göra den tolkning av nämnda begrepp som den hänskjutande domstolen har efterfrågat.

67 Se, bland annat, dom av den 16 juni 2015, Gauweiler m.fl. ( C‑62/14, EU:C:2015:400, punkterna 24 och 25), och dom av den 22 februari 2018, Porras Guisado ( C‑103/16, EU:C:2018:99, punkt 34).

68 Se även punkt 44 i detta förslag till avgörande.

69 Se även Tele2-domen (punkt 82).

70 Se även punkt 10 i detta förslag till avgörande. Jag noterar att en liknande situation rådde i ett av de båda mål som Tele2-domen avsåg (se punkterna 15 och 63 i nämnda dom).

71 Se, såvitt avser det sistnämnda förhållandet, punkt 45 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

72 Se även punkt 71 i detta förslag till avgörande.

73 Se punkterna 36 och 52 i detta förslag till avgörande.

74 Såvitt avser avsaknaden av allvarlig karaktär hos det ingrepp som uppkommer i det aktuella fallet, se punkt 74 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

75 Se, bland annat, Digital Rights-domen (punkt 26 och följande punkter) och yttrande 1/15 (Avtal om passageraruppgiftssamlingar mellan EU och Kanada) av den 26 juli 2017 ( EU:C:2017:592, punkt 124 och där angiven rättspraxis).

76 Se punkterna 24, 41, 49 och 57–61 i Digital Rights-domen.

77 Se punkterna 41, 42, 51 och 59 i Digital Rights-domen.

78 I direktiv 2002/58 förekommer alltså endast uttrycket brott, närmare bestämt i artikel 15.1 första meningen.

79 Väsentligen i skäl 9 i direktiv 2006/24 och bokstavligen i skäl 21 och artikel 1.1 i samma direktiv.

80 Se, såvitt avser begreppet allvarliga brott, punkterna 105, 106 och 119 i Tele2-domen och, såvitt avser begreppet grov brottslighet, punkterna 102, 103, 108, 110, 111, 114, 115, 118, 125 och 134 i samma dom.

81 Nämligen artikel 15.1 i direktiv 2002/58, enligt vilken medlemsstaterna får vidta åtgärder som innebär att undantag görs från principen om konfidentialitet vid kommunikation och konfidentialitet för därtill hörande trafikuppgifter under förutsättning att dessa åtgärder i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga och lämpliga för de syften som anges i nämnda bestämmelse och står i proportion till dessa syften.

82 Här ska det påpekas att den andra tolkningsfrågan endast har ställts i andra hand.

83 Det framgår av fast rättspraxis att EU-domstolen, för att kunna ge den hänskjutande domstol ett användbart svar som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva, i förekommande fall ska omformulera de frågor som har hänskjutits (se, bland annat, dom av den 22 februari 2018, SAKSA, C‑185/17, EU:C:2018:108, punkt 28).

84 Den spanska regeringen har understrukit att de uppgifter som det nationella målet avser exempelvis inte gör det möjligt att kartlägga den berörda personen.

85 Se punkterna 35–37 i detta förslag till avgörande.

86 Här ska det erinras om att det i artikel 8 i direktiv 95/46 föreskrivs särskilda regler för behandling av personuppgifter som avslöjar ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse, medlemskap i fackförening samt uppgifter som rör hälsa och sexualliv. Såvitt avser begreppet känsliga uppgifter och behandlingen av sådana uppgifter, se Handbok om den europeiska lagstiftningen om skydd av personuppgifter, utarbetad under överinseende av Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter och Europarådet, 2014, uppdaterad version åtkomlig via följande internetadress: https://www.coe.int/en/web/data-protection/home, s. 46 och följande sidor samt s. 94 och följande sidor.

87 Att vissa uppgifter kan vara känsliga nämns endast i skäl 25 i direktiv 2002/58, och det är inte möjligt att utifrån detta omnämnande dra slutsatsen att det skulle röra sig om ett allmänt krav.

88 Se kommissionens meddelande av den 13 september 1990 om skydd för personer med avseende på behandling av personuppgifter i gemenskapen och om informationssystems säkerhet (KOM(90) 314 slutlig, s. 20).

89 Se yttrande 1/15 (Avtal om passageraruppgiftssamlingar mellan EU och Kanada) av den 26 juli 2017 ( EU:C:2017:592, punkt 124 och där angiven rättspraxis). Europadomstolen har dragit en liknande slutsats (se Europadomstolen, 16 februari 2000, Amann mot Schweiz, CE:ECHR:2000:0216JUD002779895, §§ 68–70).

90 Se punkt 68 i detta förslag till avgörande. Se även Europadomstolen, 8 februari 2018, Ben Faiza mot Frankrike (CE:ECHR:2018:0208JUD003144612, §§ 66–68), på tal om ett domstolsföreläggande om utlämnande av uppgifter som rörde hur en telefon hade använts.

91 Enligt följande: förebyggande, undersökning, avslöjande av och åtal för brott.

92 Se, för ett liknande resonemang, yttrande 1/15 (Avtal om passageraruppgiftssamlingar mellan EU och Kanada) av den 26 juli 2017 ( EU:C:2017:592, punkt 126 och där angiven rättspraxis).

93 Punkt 57 i Digital Rights-domen. Såvitt avser det berörda ingreppets särskilt allvarliga karaktär, se även punkterna 37, 39, 47, 48, 60 och 65 i samma dom.

94 Punkt 1 i domslutet i Tele2-domen.

95 I punkt 102 i Tele2-domen slog domstolen fast att [m]ed hänsyn till det allvarliga ingrepp i de berörda grundläggande rättigheterna som en nationell lagstiftning som i brottsbekämpande syfte föreskriver lagring av trafikuppgifter och lokaliseringsuppgifter utgör, kan endast bekämpning av grov brottslighet motivera en sådan åtgärd (se analogt, angående direktiv 2006/24, Digital Rights-domen, punkt 60 [där uttrycket med hänsyn till det omfattande och allvarliga ingreppet användes]) (mina kursiveringar). Samma resonemang förs också i punkt 115 i Tele2-domen på tal om tillgång till sådana uppgifter. Såvitt avser det berörda ingreppets särskilt allvarliga karaktär, se även punkterna 97 och 100 i samma dom.

96 I punkt 115 i Tele2-domen framhöll domstolen exempelvis att [d]å syftet med [en nationell lagstiftning varigenom undantag görs från principen om konfidentialitet vid elektronisk kommunikation] måste stå i proportion till hur allvarligt ingrepp i de grundläggande rättigheterna det innebär att ge tillgång till de lagrade uppgifterna, är det vid förebyggande, undersökning, avslöjande av och åtal för brott endast bekämpning av grov brottslighet som kan motivera en sådan tillgång (mina kursiveringar).

97 Europadomstolen har vid upprepade tillfällen framhållit behovet av att göra en avvägning mellan å ena sidan en stats intresse av att skydda nationell säkerhet genom åtgärder som påverkar personuppgifter och å andra sidan graden av allvar hos ingreppet i en enskilds rätt till respekt för privatlivet – två faktorer som avgör hur stort utrymme staten har för skönsmässig bedömning, särskilt när den avser att förhindra eller beivra allvarliga brott (se Europadomstolen, 26 mars 1987, Leander mot Sverige, CE:ECHR:1987:0326JUD000924881, § 59, Europadomstolen, 26 juni 2006, Weber och Saravia mot Tyskland, CE:ECHR:2006:0629DEC005493400, §§ 106, 125 och 126, och Europadomstolen, 4 december 2015, Roman Zakharov mot Ryssland, CE:ECHR:2015:1204JUD004714306, §§ 232 och 244).

98 Se punkt 32 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

99 Det ska noteras att domstolen i yttrande 1/15 (Avtal om passageraruppgiftssamlingar mellan EU och Kanada) av den 26 juli 2017 ( EU:C:2017:592, särskilt punkterna 194 och 207–209) också bedömde det nödvändiga i de ingrepp som det planerade avtalet skulle innebära genom att se närmare på de i avtalet föreskrivna villkoren för användning och lagring av uppgifter, särskilt mot bakgrund av det specifika sammanhanget för dessa åtgärder, den närmare beskrivningen av dessa och deras varaktighet.

100 Så skulle däremot kunna vara fallet exempelvis för identitetsuppgifter om personer som offentliggörs i en tidningsartikel eller på en internetplats.

101 Se, för ett liknande resonemang, den konvention om it-relaterad brottslighet som den 23 november 2001 ingicks i Budapest under Europarådets överinseende och som har undertecknats av unionens samtliga medlemsstater (finns på följande internetadress: https://www.coe.int/en/web/conventions/full-list/-/conventions/treaty/185?_coeconventions_WAR_coeconventionsportlet_languageId=en_EN). Enligt artikel 18 i den konventionen ska det vidtas nödvändiga lagstiftningsåtgärder för att ge behöriga myndigheter möjlighet att förelägga tjänsteleverantörer att lämna ut abonnentuppgifter såsom identitet, postadress [och] telefonnummer som de har i sin besittning.

102 Som den danska regeringen på goda grunder har framhållit, är det i grunden ingen skillnad mellan fall där polisen, som här, erhåller uppgifter om namn och adress för ägaren till ett SIM-kort som har använts i samband med ett brott och fall där polisen exempelvis erhåller information om ägaren till ett fordon som har använts för att begå ett brott.

103 Till skillnad från sådana synnerligen ingripande upplysningar, bland annat med avseende på spårning av kommunikation och kartläggning av de berörda personerna, som var i fråga i de mål som föranledde Digital Rights-domen (se punkterna 26–29 och 37) och Tele2-domen (se punkterna 97–100).

104 Se, bland annat, punkterna 90 och 115 i Tele2-domen.

105 Min kursivering.

106 Det vill säga för den händelse att EU-domstolen finner antingen att det ingrepp som är i fråga i det nationella målet är så allvarligt att det finns anledning att besvara den första tolkningsfrågan såsom den hänskjutande domstolen har formulerat denna eller att det i detta hänseende saknar betydelse att ingreppet i fråga inte är allvarligt.

107 Se punkt 71 i detta förslag till avgörande.

108 I artikel 1.1 i direktiv 2006/24 angavs att [s]yftet med detta direktiv [var] att harmonisera medlemsstaternas bestämmelser om de skyldigheter som leverantörer av … elektroniska kommunikationstjänster … har … för att säkerställa att uppgifterna är tillgängliga för utredning, avslöjande och åtal av allvarliga brott såsom de definieras av varje medlemsstat i den nationella lagstiftningen (min kursivering). Se även skäl 21 i samma direktiv.

109 Se, bland annat, dom av den 15 september 2011, Dickinger och Ömer ( C‑347/09, EU:C:2011:582, punkt 31), och dom av den 6 december 2011, Achughbabian ( C‑329/11, EU:C:2011:807, punkt 33).

110 Se även punkt 112 i detta förslag till avgörande.

111 Såvitt avser den grova brottslighetens dynamiska karaktär, se mitt förslag till avgörande i de förenade målen Tele2 Sverige m.fl. ( C‑203/15 och C‑698/15, EU:C:2016:572, punkt 214).

112 Detta kan illustreras med att kommissionen i en rapport av den 7 juli 2016 om kampen mot organiserad brottslighet angav att de föreskrivna påföljderna för det allvarliga brottet deltagande i en kriminell organisation varierar stort mellan medlemsstaterna: från tre månaders fängelse till sjutton års fängelse (se rapport från kommissionen till Europaparlamentet och rådet enligt artikel 10 i rådets rambeslut 2008/841/RIF av den 24 oktober 2008 om kampen mot organiserad brottslighet, COM(2016) 448 final, s. 7, punkt 2.1.4.1).

113 Som den danska regeringen har påtalat, tillämpar man i Danmark mindre stränga påföljder än i andra medlemsstater utan att detta betyder att brott betraktas som mindre allvarliga. Den föreskrivna påföljden för innehav av barnpornografiskt material är exempelvis ett års fängelse, medan samma gärning kan föranleda upp till tio års fängelse i andra medlemsstater. Detta gör det emellertid inte möjligt att ifrågasätta att detta brott till sin natur är särskilt allvarligt.

114 Se, bland annat, dom av den 22 maj 2012, I ( C‑348/09, EU:C:2012:300, punkterna 21–23), där domstolen fann att medlemsstaterna enligt unionsrätten inte är skyldiga att tillämpa en enhetlig värdeskala vid bedömningen av om ett beteende kan anses strida mot allmän säkerhet och att medlemsstaterna … fortfarande är fria att utifrån nationella behov, vilka kan variera från en medlemsstat till en annan och från en tidsperiod till en annan, bestämma vad hänsynen till allmän ordning och allmän säkerhet kräver, särskilt om de anförs till stöd för ett undantag från den grundläggande principen om fri rörlighet för personer men att dessa hänsyn [bör] tolkas restriktivt, så att deras räckvidd inte kan bestämmas ensidigt av varje medlemsstat utan kontroll av Europeiska unionens institutioner.

115 Se, för ett liknande resonemang, punkt 89 och följande punkter i Tele2-domen, som rör den principiella skyldigheten att säkerställa konfidentialiteten för kommunikation och därmed förbundna trafikuppgifter.

116 Här ska det tilläggas att den tjeckiska och den estniska regeringen har föreslagit ett svar som väsentligen innebär att det är möjligt att med ledning enbart av den föreskrivna påföljden avgöra vad som är ett tillräckligt allvarligt brott för att motivera ingrepp i de grundläggande rättigheterna enligt artiklarna 7 och 8 i stadgan men att det enligt deras uppfattning ändå bör stå varje enskild medlemsstat fritt att, i den mån som den anser detta nödvändigt, därutöver även tillämpa andra objektiva kriterier som avspeglar rättsordningens särskilda kännetecken.

117 Jag håller med den franska regeringen om att det är självklart att angrepp mot nationens grundläggande intressen, angrepp mot institutioner och kränkningar av den nationella territoriella integriteten till sin natur är sådana att de utgör grov brottslighet men att även andra typer av brott bör hänföras till denna kategori, exempelvis brott mot personers liv, fysiska eller psykiska integritet och värdighet, egendomsbrott som medför en betydande förmögenhetsskada för brottsoffret och brott av seriell karaktär som vid upprepade tillfällen undergräver den allmänna ordningen. Såvitt avser den sistnämnda brottskategorin har den ungerska regeringen även tagit upp möjligheten att beakta fall där vissa typer av brott begås i exceptionellt stor utsträckning i ett visst land.

118 Se, såvitt avser denna sistnämnda faktor, även punkt 98 i detta förslag till avgörande.

119 Enligt artikel 8.2 i Europakonventionen kan ett sådant ingrepp vara motiverat endast om det har stöd i lag, avser ett eller flera av de legitima syften som räknas upp i nämnda bestämmelse och är nödvändigt – i ett demokratiskt samhälle – för att detta eller dessa syften ska kunna uppnås.

120 Europadomstolen har funnit att medborgarna lätt måste kunna förstå vilka de aktuella brotten är men att detta krav på förutsebarhet inte innebär att staterna måste upprätta en uttömmande förteckning över de brott som kan föranleda en sådan åtgärd (se, bland annat, Europadomstolen, 4 december 2015, Roman Zakharov mot Ryssland, CE:ECHR:2015:1204JUD004714306, § 244).

121 Se, bland annat, Europadomstolen, 26 juni 2006, Weber och Saravia mot Tyskland (CE:ECHR:2006:0629DEC005493400, §§ 106 och 115), Europadomstolen, 4 december 2008, Marper mot Förenade kungariket (CE:ECHR:2008:1204JUD003056204, §§ 104 och 119), och Europadomstolen, 30 maj 2017, Trabajo Rueda mot Spanien (CE:ECHR:2017:0530JUD003260012, §§ 39 och 40).

122 Se punkt 15 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

123 Se punkt 93 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

124 Här ska det erinras om att artikel 83.1 FEUF medger att det antas minimiregler om fastställande av brottsrekvisit och påföljder inom områden med särskilt allvarlig brottslighet med ett gränsöverskridande inslag och att de berörda områdena räknas upp i nämnda bestämmelse.

125 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 13 december 2011 om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi samt om ersättande av rådets rambeslut 2004/68/RIF (EUT L 335, 2011, s. 1), där det i artikel 3 föreskrivs påföljder på mellan minst ett års fängelse och minst tio års fängelse för de olika typer av [b]rott som har samband med sexuella övergrepp som avses i nämnda artikel.

126 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 15 mars 2017 om bekämpande av terrorism, om ersättande av rådets rambeslut 2002/475/RIF och om ändring av rådets beslut 2005/671/RIF (EUT L 88, 2017, s. 6), där det i artikel 15.3 föreskrivs frihetsstraff som inte får understiga åtta respektive femton år för de olika typer av [b]rott med anknytning till en terroristgrupp som avses i artikel 4 i samma direktiv.

127 Se även punkt 101 i detta förslag till avgörande.

128 Se punkt 98 i detta förslag till avgörande.

129 Se, bland annat, skäl 11 och artikel 15.1 i direktiv 2002/58 samt punkterna 94–96 och 116 i Tele2-domen.

130 Se, bland annat, utöver de bestämmelser som avses i fotnoterna 125 och 126 i detta förslag till avgörande, Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/681 av den 27 april 2016 om användning av passageraruppgiftssamlingar (PNR-uppgifter) för att förebygga, förhindra, upptäcka, utreda och lagföra terroristbrott och grov brottslighet (EUT L 119, 2016, s. 132), där grov brottslighet i artikel 3 led 9 definieras genom en hänvisning till de brott som förtecknas i bilaga II vilka bestraffas med fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i minst tre år enligt en medlemsstats nationella rätt.

131 Se punkt 97 i detta förslag till avgörande.

132 Se punkt 101 i detta förslag till avgörande.

133 En reform som har nämnts i punkt 15 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

134 Se även punkt 115 i detta förslag till avgörande.

135 Se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 18 maj 2010, Kennedy mot Förenade kungariket (CE:ECHR:2010:0518JUD002683905, §§ 34 och 159), och Europadomstolen, 4 december 2015, Roman Zakharov mot Ryssland (CE:ECHR:2015:1204JUD004714306, § 244).

136 Se punkt 106 i detta förslag till avgörande.

137 Se, bland annat, Europadomstolen, 6 september 1978, Klass m.fl. mot Tyskland (CE:ECHR:1978:0906JUD000502971, § 49), och Europadomstolen, 18 maj 2010, Kennedy mot Förenade kungariket (CE:ECHR:2010:0518JUD002683905, §§ 153 och 154).

138 Se Europadomstolen, 10 februari 2009, Iordachi m.fl. mot Moldavien (CE:ECHR:2009:0210JUD002519802, § 44), där den moldaviska lagstiftningen befanns brista i tydlighet bland annat på grund av att över hälften av brottsrubriceringarna i strafflagen ingick bland de brott som kunde motivera telefonavlyssning. Se även Europadomstolen, 4 december 2015, Roman Zakharov mot Ryssland (CE:ECHR:2015:1204JUD004714306, § 248).