Förslag till avgörande av generaladvokat Henrik Saugmandsgaard Øe föredraget den 9 november 2017

1 Originalspråk: franska.

2 Planiol, M., Traité élémentaire de droit civil, andra bandet, nionde utgåvan, Librairie générale de droit & de jurisprudence, Paris, 1923, s. 287.

3 E 101-intyget, med rubriken intyg avseende tillämplig lagstiftning, är en standardblankett som tagits fram av den administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetare (nedan kallad den administrativa kommissionen). Se den administrativa kommissionens beslut nr 202 av den 17 mars 2005 om de standardblanketter som behövs för tillämpningen av rådets förordningar (EEG) nr 1408/71 och (EEG) nr 574/72 (E 001, E 101, E 102, E 103, E 104, E 106, E 107, E 108, E 109, E 112, E 115, E 116, E 117, E 118, E 120, E 121, E 123, E 124, E 125, E 126 och E 127) (2006/203/EG) (EUT L 77, 2006, s. 1). E 101-intyget ersattes den 1 maj 2010 av den bärbara handlingen A1, i och med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, 2004, s. 1) och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) 987/2009 av den 16 september 2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 284, 2009, s. 1).

4 Rådets förordning av den 21 mars 1972 om tillämpningen av förordning nr 1408/71 (EGT L 74, 1972, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 106), i dess lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 3795/81 av den 8 december 1981 (EGT L 378, 1981, s. 1) (nedan kallad förordning nr 574/72).

5 Rådets förordning av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, 1971, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 57), i dess lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 1390/81 av den 12 maj 1981 (EGT L 143, 1981, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 2, s. 132), och enligt rådets förordning (EG) nr 1606/98 av den 29 juni 1998 (EGT L 209, 1998, s. 1) (nedan kallad förordning nr 1408/71).

6 Se, nyligen, dom av den 27 april 2017, A-Rosa Flussschiff ( C‑620/15, EU:C:2017:309, punkterna 48 och 49). Avseende domstolens praxis om E 101-intygets bindande verkan, se punkterna 32–39 i detta förslag till avgörande.

7 Frågan är även aktuell i målet CRPNPAC (C‑370/17), som ännu inte avgjorts av domstolen.

8 Se om konstaterandet av bedrägeri, nedan punkterna 48–56.

9 Se artiklarna 90 och 91 i förordning nr 883/2004. Se punkterna 17–21 nedan om de bestämmelser som ska tolkas i förevarande mål.

10 Se artiklarna 96 och 97 i förordning nr 987/2009. Se punkterna 17–21 nedan om de bestämmelser som ska tolkas i förevarande mål.

11 Se ovan punkt 9.

12 EU-domstolen är endast behörig att tolka en unionsrättsakt på grundval av de uppgifter om de faktiska omständigheterna som har lämnats av den nationella domstolen. Se beslut av den 4 maj 2017, Svobodová ( C‑653/16, ej publicerat, EU:C:2017:371, punkt 18 och där angiven rättspraxis).

13 Enligt artikel 12.1 i förordning nr 883/2004 ska en person som arbetar som anställd i en medlemsstat hos en arbetsgivare som normalt bedriver sin verksamhet i den medlemsstaten, när arbetsgivaren sänder ut personen för att för arbetsgivarens räkning utföra ett arbete i en annan medlemsstat, fortsätta att omfattas av lagstiftningen i den förstnämnda medlemsstaten, under förutsättning att detta arbete inte förväntas vara längre än 24 månader och att personen inte sänds ut för att ersätta någon annan person. Artikel 14.1 a i förordning nr 1408/71 har citerats ovan i punkt 6. I artikel 19.2 i förordning nr 987/2009 anges att på begäran av den berörda personen eller av arbetsgivaren, ska den behöriga institutionen i den medlemsstat vars lagstiftning är tillämplig enligt avdelning II i grundförordningen (nämligen förordning nr 883/2004), utfärda ett intyg om att sådan lagstiftning är tillämplig och, i förekommande fall, ange till och med vilken dag och på vilka villkor. Artikel 11.1 a i förordning nr 574/72 har citerats ovan i punkt 8.

14 Se dom av den 27 april 2017, A-Rosa Flussschiff ( C‑620/15, EU:C:2017:309, punkt 59).

15 Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen och av förordning (EG) nr 987/2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 (COM(2016) 815 final).

16 Enligt den definition som kommissionen föreslår avses, i förordning nr 987/2009, med bedrägeri: varje uppsåtlig handling eller uppsåtlig underlåtenhet i syfte att få socialförsäkringsförmåner eller att undvika att betala socialförsäkringsavgifter i strid med lagstiftningen i en medlemsstat. Se artikel 2 led 4 i kommissionens ovannämnda förslag av den 13 december 2016, och därtill hörande förklaringar i motiveringen, avdelning 5.

17 Se artikel 2 led 7 i kommissionens ovannämnda förslag av den 13 december 2016, och därtill hörande förklaringar i motiveringen, avdelning 5. I detta sammanhang föreslår kommissionen att när den utfärdande institutionen upptäcker att sökanden gjort sig skyldig till ett obestridligt fall av bedrägeri i fråga om handlingen ska institutionen återkalla eller korrigera handlingen omedelbart med retroaktiv verkan. Se, avseende den utfärdande myndighetens omprövning, nedan punkt 33.

18 Huruvida artikel 14.1 a i förordning nr 1408/71 är tillämplig beror bland annat på om det finns ett anställningsförhållande mellan arbetstagaren och det företag som sänder ut arbetstagaren, och om företaget vanligtvis bedriver en betydande verksamhet inom etableringsstatens territorium. Se dom av den 10 februari 2000, FTS ( C‑202/97, EU:C:2000:75, punkterna 24 och 40–45), dom av den 9 november 2000, Plum ( C‑404/98, EU:C:2000:607, punkterna 21 och 22), och dom av den 26 januari 2006, Herbosch Kiere ( C‑2/05, EU:C:2006:69, punkt 19). Se, även, första delen, punkterna 2–4, i Praktisk vägledning: Lagstiftningen som gäller för anställda i Europeiska unionen (EU), Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och Schweiz (den administrativa kommissionen, december 2013). Se, dessutom, nedan punkt 52.

19 Dom av den 11 september 2008, CEPSA ( C‑279/06, EU:C:2008:485, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

20 Förevarande mål skiljer sig enligt min mening från omständigheterna i det mål som avgjordes genom domen av den 9 september 2015, X och van Dijk ( C‑72/14 och C‑197/14, EU:C:2015:564). I punkterna 43–51 i domen konstaterade domstolen att förordning nr 1408/71 inte var tillämplig på ett intyg som hade utfärdadats i form av ett E 101-intyg avseende rhenskeppare, att det inte kunde anses som ett E 101-intyg, och att det således inte kunde ha de rättsverkningar som var utmärkande för E 101-intyg. En av dessa var att intyget var bindande för institutioner i andra medlemsstater än den där den institution som har utfärdat intyget hör hemma. I målet var det således inte fråga om att avgöra om bestämmelserna i förordning nr 1408/71 var tillämpliga på fallet, utan snarare att precisera effekterna av ett utfärdat intyg avseende personer som inte omfattades av förordningens tillämpningsområde. I punkt 36 i domen preciserade domstolen att domen inte innehöll någon bedömning av huruvida klagandena i de nationella målen skulle anses vara rhenskeppare eller av vilken nationell lagstiftning som är tillämplig på dem.

21 Se domstolens praxis om E 101-intygets bindande verkan. Se nedan punkterna 32–39.

22 Se, nyligen, dom av den 27 april 2017, A-Rosa Flussschiff ( C‑620/15, EU:C:2017:309, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

23 Se, nyligen, dom av den 27 april 2017, A-Rosa Flussschiff ( C‑620/15, EU:C:2017:309, punkterna 43 och 49). Jag vill påpeka att det inte spelar någon roll för E 101-intygets bindande verkan om förfarandet vid domstolen i värdmedlemsstaten är civil- eller straffrättsligt, eftersom det är bindande för samtliga domstolar i medlemsstaterna. Se beslut av den 24 oktober 2017, Belu Dienstleistung och Nikless ( C‑474/16, ej publicerat, EU:C:2017:812, punkt 17).

24 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 april 2017, A-Rosa Flussschiff ( C‑620/15, EU:C:2017:309, punkterna 39 och 44 samt där angiven rättspraxis). Se, dessutom, punkt 7 a och c i den administrativa kommissionens beslut nr 181 av den 13 december 2000 om tolkningen av artiklarna 14.1, 14a.1, 14b.1 och 14b.2 i rådets förordning nr 1408/71 (2001/891/EG) (EGT L 329, 2001, s. 73) (nedan kallat den administrativa kommissionens beslut nr 181). Se, slutligen, artikel 5.2 och 5.3 i förordning nr 987/2009. Jag erinrar om att den sistnämnda artikeln inte är tillämplig ratione temporis på förevarande fall.

25 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 april 2017, A-Rosa Flussschiff ( C‑620/15, EU:C:2017:309, punkterna 45 och 46 samt där angiven rättspraxis). Se, även, artikel 84a.3 i förordning nr 1408/71, som infördes genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 631/2004 av den 31 mars 2004 om ändring av rådets förordningar nr 1408/71 och nr 574/72 avseende anpassning av rättigheter och förenkling av förfaranden (EUT L 100, 2004, s. 1). Se, dessutom, punkt 9 i den administrativa kommissionens ovannämnda beslut nr 181. Se, slutligen, artikel 5.4 i förordning nr 987/2009. Avseende den administrativa kommissionens sammansättning, arbetsmetoder och uppgifter, se bestämmelserna i avdelning IV i förordning nr 1408/71.

26 Förslag till avgörande i målet A-Rosa Flussschiff ( C‑620/15, EU:C:2017:12, punkt 47). Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 26 oktober 2016, Hoogstad ( C‑269/15, EU:C:2016:802, punkt 36 och där angiven rättspraxis). Artikel 13.1 i förordning nr 1408/71 har citerats ovan i punkt 5.

27 Se mitt förslag till avgörande i målet A-Rosa Flussschiff ( C‑620/15, EU:C:2017:12, punkt 49), och, för ett liknande resonemang, dom av den 27 april 2017, A-Rosa Flussschiff ( C‑620/15, EU:C:2017:309, punkt 59).

28 Se mitt förslag till avgörande i målet A-Rosa Flussschiff ( C‑620/15, EU:C:2017:12, punkt 50), och, för ett liknande resonemang, dom av den 27 april 2017, A-Rosa Flussschiff ( C‑620/15, EU:C:2017:309, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

29 Se, nyligen, dom av den 27 april 2017, A-Rosa Flussschiff ( C‑620/15, EU:C:2017:309, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

30 Dom av den 27 april 2017, A-Rosa Flussschiff ( C‑620/15, EU:C:2017:309).

31 Se dom av den 27 april 2017, A-Rosa Flussschiff ( C‑620/15, EU:C:2017:309, punkt 52).

32 Dom av den 27 april 2017, A-Rosa Flussschiff ( C‑620/15, EU:C:2017:309).

33 Se mitt förslag till avgörande i målet A-Rosa Flussschiff ( C‑620/15, EU:C:2017:12, punkt 36).

34 Se dom av den 21 februari 2006, Halifax m.fl. ( C‑255/02, EU:C:2006:121, punkt 68 och där angiven rättspraxis), och dom av den 21 juli 2011, Oguz ( C‑186/10, EU:C:2011:509, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

35 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juli 2007, Kofoed ( C‑321/05, EU:C:2007:408, punkt 38), och dom av den 18 december 2014, Schoenimport Italmoda Mariano Previti m.fl. ( C‑131/13, C‑163/13 och C‑164/13, EU:C:2014:2455, punkterna 43 och 46). Se, dessutom, förslag till avgörande av generaladvokaten La Pergola i målet Centros ( C‑212/97, EU:C:1998:380, punkt 20), och förslag till avgörande av generaladvokaten Poiares Maduro i målet Halifax m.fl. ( C‑255/02, EU:C:2005:200, punkt 64).

36 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 december 2014, Schoenimport Italmoda Mariano Previti m.fl. ( C‑131/13, C‑163/13 och C‑164/13, EU:C:2014:2455, punkt 59).

37 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 mars 2005, Fini H ( C‑32/03, EU:C:2005:128, punkt 34), och dom av den 18 december 2014, Schoenimport Italmoda Mariano Previti m.fl. ( C‑131/13, C‑163/13 och C‑164/13, EU:C:2014:2455, punkt 44 och där angiven rättspraxis), av vilka det framgår att det ankommer på de nationella myndigheterna och domstolarna att neka avdragsrätt för mervärdesskatt enligt sjätte direktivet om det mot bakgrund av objektiva omständigheter framkommer att avdragsrätten har åberopats på ett sätt som utgör skatteundandragande eller missbruk.

38 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Lenz i målet Calle Grenzshop Andresen ( C‑425/93, EU:C:1995:12, punkt 63), där det angavs att för det fall ett E 101-intyg kan ha erhållits på ett bedrägligt sätt, får det då inte gå före bestämmelserna i förordning nr 1408/71. Se, analogt om andra typer av intyg, förslag till avgörande av generaladvokaten Darmon i målet van de Bijl ( 130/88, ej publicerat, EU:C:1989:157, punkt 17), förslag till avgörande av generaladvokaten Mischo i målet Paletta ( C‑45/90, ej publicerat, EU:C:1991:234, punkt 34), och förslag till avgörande av generaladvokaten Cosmas i målet Paletta ( C‑206/94, EU:C:1996:20, punkt 51). Artikel 13.2 a och artikel 14.1 a i förordning nr 1408/71 har citerats ovan i punkterna 5 och 6.

39 Förslag till avgörande av generaladvokaten Jacobs i målet FTS ( C‑202/97, EU:C:1999:33, punkt 58).

40 Se ovan punkt 11. Se, avseende den utfärdande institutionens skyldighet att ompröva huruvida det var berättigat att utfärda E 101-intyget och, i förekommande fall, återkalla intyget, ovan punkt 33. Den bulgariska regeringen har inte inkommit med några muntliga eller skriftliga yttranden till domstolen i förevarande mål.

41 Se, även, ovan punkt 69.

42 Den franska regeringen har i sitt skriftliga yttrande angett att enligt en uppskattning som utfördes av franska Cour des comptes (Revisionsrätten), innebar bedrägerier i samband med oanmälda utstationerade arbetstagare en intäktsförlust på 380 miljoner euro för enbart det franska socialförsäkringssystemet. Se, om problematiken med den bärbara handlingen A1 som erhållits på ett bedrägligt sätt, Jorens, Y., Lhernould, J.-P., Procedures related to the granting of Portable Document A1: an overview of country practices, punkt 3.3.3, rapporten upprättades på kommissionens initiativ i maj 2014.

43 Se, analogt avseende mervärdesskatt, dom av den 29 juni 2017, kommissionen/Portugal ( C‑126/15, EU:C:2017:504, punkt 59 och där angiven rättspraxis). Avseende de grundläggande friheter som säkerställs i fördraget har domstolen dessutom slagit fast att kampen mot bedrägeri, särskilt på det sociala området, och förebyggandet av missbruk, särskilt bekämpandet av dolt arbete, ingår bland de tvingande skäl av allmänintresse som kan motivera en inskränkning i dessa friheter, i den mån denna målsättning kan kopplas till bland annat målen att skydda den ekonomiska balansen i systemen för social trygghet. Se dom av den 3 december 2014, De Clercq m.fl. ( C‑315/13, EU:C:2014:2408, punkt 65 och där angiven rättspraxis). Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2012, kommissionen/Belgien ( C‑577/10, EU:C:2012:814, punkt 45).

44 Samma sak gäller för förordningarna nr 883/2004 och 987/2009, som ersatte förordningarna nr 1408/71 och 574/72. Kommissionens ovannämnda förslag av den 13 december 2016 syftar däremot till att införa en definition av begreppet bedrägeri i förordning nr 987/2009. Se ovan punkt 21 och fotnot 16.

45 I detta avseende skiljer sig bedrägeri från rättsmissbruk. Domstolen har nämligen slagit fast att för att det ska kunna fastställas att det är fråga om missbruk krävs det dels att vissa objektiva förhållanden föreligger varav det framgår att målsättningen med den berörda unionsbestämmelsen inte har uppnåtts, trots att de villkor som uppställs i unionsbestämmelserna formellt sett har uppfyllts, dels en subjektiv faktor, nämligen en avsikt att erhålla en förmån som följer av unionsbestämmelserna genom att konstruera de omständigheter som krävs för att erhålla den. Se dom av den 16 oktober 2012, Ungern/Slovakien ( C‑364/10, EU:C:2012:630, punkt 58 och där angiven rättspraxis). Se, vad gäller skillnaden mellan bedrägeri och rättsmissbruk, Bouveresse, A., La fraude dans l’abus de droit, La fraude et le droit de l’Union européenne, Bruylant, Bryssel, 2017, s. 18.

46 Dom av den 27 april 2017, A-Rosa Flussschiff ( C‑620/15, EU:C:2017:309). Se även ovan punkt 38.

47 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Lenz i målet Calle Grenzshop Andresen ( C‑425/93, EU:C:1995:12, punkt 51). Domstolen har konstaterat att eftersom ett E 101-intyg normalt är avsett att utfärdas före eller i början av den period det avser, brukar bedömningen av omständigheter som är relevanta för tillämpningen av bestämmelser om tillämplig lagstiftning avseende social trygghet, vid den tidpunkten, oftast göras på grundval av den förväntade arbetssituationen för den anställde i fråga. Se dom av den 4 oktober 2012, Format Urządzenia i Montaże Przemysłowe ( C‑115/11, EU:C:2012:606, punkt 43).

48 Förevarande antagande bekräftas av den europeiska lagstiftningen. Se, bland annat, artikel 1.1 i konventionen som utarbetats på grundval av artikel K.3 i fördraget om Europeiska unionen, om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen, upprättad genom rådets akt av den 26 juli 1995 om utarbetandet av konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen (EGT C 316, 1995, s. 48) (varje uppsåtlig handling eller uppsåtlig underlåtenhet). Se, dessutom, artikel 3 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1371 av den 5 juli 2017 om bekämpande genom straffrättsliga bestämmelser av bedrägeri som riktar sig mot unionens finansiella intressen (EUT L 198, 2017, s. 29). Se, slutligen, kommissionen förslag på definitionen av bedrägeri i ovannämnda förslag av den 13 december 2016.

49 Se ovan punkt 10.

50 Se dom av den 10 februari 2000, FTS ( C‑202/97, EU:C:2000:75, punkt 40), och dom av den 9 november 2000, Plum ( C‑404/98, EU:C:2000:607, punkterna 21 och 22). Se, dessutom, ovan fotnot 18.

51 Det ska erinras om att enligt artikel 11.1 a i förordning nr 574/72 ska E 101-intyget utfärdas på begäran av den anställde eller dennes arbetsgivare bland annat i fall som avses i … artik[el] 14.1 [i förordning nr 1408/71]. Artikel 11.1 a i förordning nr 574/72 har citerats ovan i punkt 8.

52 Se ovan punkt 14.

53 Beträffande skyldigheten att informera den utfärdande institutionen om att bedrägeri har konstaterats, se nedan punkt 71.

54 Se, avseende kodifieringen, ovan punkt 20.

55 Frågan om bedrägeri är däremot föremål för ett pågående lagstiftningsförfarande som syftar till att ändra det befintliga regelverket på grundval av ett förslag från kommissionen av den 13 december 2016 (se ovan punkt 21).

56 Se skäl 12 i förordning nr 987/2009 där det hänvisas till domstolens praxis. Se, dessutom, dom av den 27 april 2017, A-Rosa Flussschiff ( C‑620/15, EU:C:2017:309, punkt 59).

57 Se ovan punkterna 39 och 40.

58 Artikel 13.1 i förordning nr 1408/71 har citerats ovan i punkt 5.

59 Se ovan punkt 36.

60 Se, avseende den allmänna principen om att bekämpa bedrägerier, ovan punkt 42.

61 Se ovan punkt 33.

62 Se, avseende skyldigheten att informera den utfärdande myndigheten om att bedrägeri har konstaterats, ovan punkt 71.

63 Se, analogt avseende avdragsrätten, rätten till undantag från skatteplikt och rätten till återbetalning av mervärdesskatt, dom av den 18 december 2014, Schoenimport Italmoda Mariano Previti m.fl. ( C‑131/13, C‑163/13 och C‑164/13, EU:C:2014:2455, punkt 60), där det framgår att en skattskyldig person, som har skapat förutsättningarna för rättigheten endast genom att delta i transaktioner som innebär skatteundandragande, inte kan bestrida beslutet att neka vederbörande den aktuella rättigheten med stöd av principen om skydd för berättigade förväntningar och rättssäkerhetsprincipen.

64 Se, analogt avseende mervärdesskatteområdet, dom av den 18 december 2014, Schoenimport Italmoda Mariano Previti m.fl. ( C‑131/13, C‑163/13 och C‑164/13, EU:C:2014:2455, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

65 Se, avseende detta förfarande, artikel 84a.3 i förordning nr 1408/71 och dom av den 27 april 2017, A-Rosa Flussschiff ( C‑620/15, EU:C:2017:309, punkterna 44–46 och där angiven rättspraxis). Se, dessutom, punkterna 7–9 i den administrativa kommissionens ovannämnda beslut nr 181. Med stöd av förordningarna nr 883/2004 och 987/2009 utvecklades förfarandet ytterligare i den administrativa kommissionens beslut nr A1 av den 12 juni 2009 om inrättande av ett samråds- och förlikningsförfarande när det gäller handlingars giltighet, fastställande av tillämplig lagstiftning och utgivande av förmåner enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 (EUT C 106, 2010, s. 1). Se, även, artikel 76.6 i förordning nr 883/2004 och artikel 5.2–5.4 i förordning nr 987/2009 som inte är tillämpliga ratione temporis på fallet. Se, dessutom, mitt förslag till avgörande i målet A-Rosa Flussschiff ( C‑620/15, EU:C:2017:12, punkterna 59–66).

66 Se ovan punkterna 42 och 43. Avseende konstaterandet av bedrägeri, se ovan punkterna 48–56.

67 Enligt min mening avser nämligen förfarandet särskilt två situationer. Dels den situation där de behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten hyser tvivel om E 101-intygets giltighet eller om riktigheten hos de styrkande underlagen eller de faktiska omständigheterna på grundval av vilka intyget utfärdades. Dels den situation där de berörda medlemsstaterna är oeniga när det gäller fastställandet, i ett visst fall, av den tillämpliga lagstiftningen enligt bestämmelserna i avdelning II i förordning nr 1408/71. Se, artikel 84a.3 i förordning nr 1408/71, punkt 7 c och punkt 9 i den administrativa kommissionens beslut nr 181, och dom av den 27 april 2017, A-Rosa Flussschiff ( C‑620/15, EU:C:2017:309, punkterna 44–46 och där angiven rättspraxis). Se, dessutom, artikel 76.6 i förordning nr 883/2004, artikel 5.2–5.4 i förordning nr 987/2009, och punkt 1 i den administrativa kommissionens beslut nr A1. Det ska erinras om att förordningarna nr 883/2004 och 987/2009 och beslut nr A1 inte är tillämpliga ratione temporis på fallet.

68 Se ovan punkt 44.

69 Se ovan punkterna 39 och 40.

70 Se analogt, om principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna, domen av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 82 och där angiven rättspraxis), i vilken det framgår att principerna om ömsesidigt erkännande och ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna kan begränsas under exceptionella omständigheter. Se, dessutom, Lenaerts, K., La vie après l’avis: Exploring the principle of mutual (yet not blind) trust, Common Market Law Review, Vol. 54, nr 3, juni 2017, s. 805–840.

71 För att konstatera att det förelåg bedrägeri vid utfärdandet av ett E 101-intyg, är det enligt min mening nämligen ofta nödvändigt att företa en bedömning av de faktiska omständigheterna i den medlemsstat där intyget utfärdades. Den utfärdande institutionen är generellt sett den som är mest lämpad att bedöma sådana omständigheter.

72 Se, även, ovan punkt 45. Jag anser att det inte är nödvändigt att domstolen i förevarande mål tar upp de rättsliga konsekvenserna eller de möjliga ekonomiska följderna för de berörda personerna av att den utfärdande myndigheten ogiltigförklarar eller återkallar E 101-intyget när det är fråga om bedrägeri. Dessa frågor är nämligen inte aktuella i det nationella målet. Se dock, i detta avseende, första delen, punkt 7 i den administrativa kommissionens ovannämnda praktiska vägledning i vilken det framgår att vid bedrägeri kan även den bärbara handlingen A1 (efterträdaren till E 101-intyget) återkallas retroaktivt.

73 Se, avseende konstaterandet av bedrägeri, ovan punkterna 48–56.