Förslag till avgörande av generaladvokat Evgeni Tanchev föredraget den 9 november 2017

1 Originalspråk: engelska.

2 Sökandens skriftliga yttranden.

3 EGT L 303, 2000, s. 16. Målet vid den nationella domstolen rör villkor för tillträde till anställning … inklusive urvalskriterier och krav för anställning enligt artikel 3.1 a i direktiv 2000/78.

4 Domstolen fick tillfälle att tolka artikel 4.1 i direktiv 2000/78 i dom av den 14 mars 2017, Bougnaoui och ADDH, C‑188/15, EU:C:2017:204, dom av den 13 november 2014, Vital Pérez, C‑416/13, EU:C:2014:2371, dom av den 13 september 2011, Prigge m.fl., C‑447/09, EU:C:2011:573, dom av den 12 januari 2010, Wolf, C‑229/08, EU:C:2010:3 och dom av den 15 november 2016, Sorondo, C‑258/15, EU:C:2016:873.

5 Se till exempel Robbers, G., Religion and Law in Germany, andra upplagan, Wolters Kluwer, 2013, Zucca, L. och Ungureanu, C. Law, State and Religion in the New Europe, Cambridge University Press, 2012, Doe, N., Law and Religion in Europe: a Comparative Introduction, Oxford University Press, 2011, McCrea, R., Religion and the Public Order of the European Union, Oxford University Press, 2010, Lustean, L. N. och Madeley, J.T.S. (eds), Religion, Politics and Law in the European Union, Routledge, 2010, de Charentenay, P., Les relations entre l’Union européenne et les religions, Revue du Marché commun et de l’Union européenne 465 (2003),s. 904, Massignon, B., Les relations entre les institutions religieuses et l’Union européenne: un laboratoire de gestion et de la pluralité religieuses et philosophique? i Armogathe, J-R och Williaime, J-P (eds) Les mutations contemporaines du religieux, Brepols, 2003, s. 25.

6 Parallellrapport om den nittonde–tjugoandra rapport som avgetts av Förbundsrepubliken Tyskland till FN:s kommitté för avskaffande av alla former av rasdiskriminering (2015), s. 42. Rapporten finns tillgänglig på http://www.institut-fuer-menschenrechte.de/fileadmin/user_upload/PDF-Dateien/Pakte_Konventionen/ICERD/icerd_state_report_germany_19-22_2013_parallel_FMR_Diakonie_2015_en.pdf. Enligt akten i målet är detta den rasdiskrimineringsrapport som publicerats av svaranden.

7 I Tyskland gäller rätten till självbestämmande för såväl religiösa organisationer som därtill anslutna. Se punkt 91, BVerfG av den 22 oktober 2014, 2 BvR 661/12.

8 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston i målet Bougnaoui, C‑188/15, EU:C:2016:553, punkt 71, som citerar punkt 11 i förslag till avgörande av generaladvokaten Poiares Maduro i målet Coleman, C‑303/06, EU:C:2008:61. Se också skäl 9 i direktiv 2000/78.

9 I 6.1 § andra meningen föreskrivs, bland annat, att de som söker en anställning ska anses som arbetstagare vid tillämpning av 7 § AGG.

10 Även om AGG kungjordes den 14 augusti 2006, se BGB1, I, s. 1897, och direktiv 2000/78 trädde i kraft den 2 december 2000, enligt den tyska regeringens förslag till kungörande av AGG, ger den uttryck för den nationella praxis som gällde vid den tidpunkt då direktiv 2000/78 trädde i kraft. Se Deutscher Bundestag Drucksache 16/1780, den 8 juni 2006, s. 35.

11 Se dom av den 19 april 2016, DI, C‑441/14, EU:C:2016:278, punkt 36 och där angiven rättspraxis, och dom av den 19 januari 2010, Kücükdeveci, C‑555/07, EU:C:2010:21, punkt 51.

12 Europadomstolens dom av den 12 juni 2014, Fernández Martínez mot Spanien, CE:ECHR:2014:0612JUD005603007, punkt 131, Europadomstolens dom av den 23 september 2010, Obst mot Tyskland, CE:ECHR:2010:0923JUD000042503, punkterna 48–51 och Europadomstolens dom av den 23 september 2010, Schüth mot Tyskland, CE:ECHR:2010:0923JUD000162003, punkt 69.

13 Europadomstolens dom av den 23 september 2010 i målet Schüth mot Tyskland, CE:ECHR:2010:0923JUD000162003, punkt 69. Se också beträffande kyrkans trovärdighet både hos allmänheten och dess egna medlemmar, dom av den 3 februari 2011, Siebenhaar mot Tyskland, CE:ECHR:2011:0203JUD001813602, punkt 46, huruvida tjänsten i fråga var framträdande, dom av den 23 september 2010, Obst mot Tyskland, CE:ECHR:2010:0923JUD000042503, punkt 51.

14 Europadomstolens dom av den 20 oktober 2009, Lombardi Vallauri mot Italien, CE:ECHR:2009:1020JUD003912805, punkt 41.

15 Europadomstolens dom av den 23 september 2010, Schüth mot Tyskland, CE:ECHR:2010:0923JUD000162003, punkt 69.

16 Dom av den 26 februari 2013, C‑399/11, EU:C:2013:107, punkt 59. Se också förslag till avgörande av generaladvokaten Bot, M.A.S och M.B., C‑42/17, EU:C:2017:564, punkterna 157 och 158 (som ännu inte avgjorts av domstolen).

17 Eftersom det nationella målet rör sökandens tro, och inte hennes beteende, är kravet att de berörda personerna handlar i god tro och är lojala mot organisationernas etiska grundsyn (min markering) i artikel 4.2 andra stycket i direktiv 2000/78 inte relevant i det nationella målet.

18 Artikel 3 i direktiv 2000/78 omfattar bland annat såväl anställning (artikel 3.1 a) som avskedande (artikel 3.1 c).

19 Dom av den 19 april 2016, DI, C‑441/14, EU:C:2016:278, punkt 35. Mot bakgrund av att reglerna om genomförandet av direktiv i en medlemsstats lagstiftning saknar betydelse när en grundläggande rättighet, som återges i en fördragsbestämmelse, verkställs horisontellt är den rättsliga situationen mer rättfram. Se till exempel dom av den 12 december 1974, Walrave och Koch, 36/74, EU:C:1974:140, dom av den 15 juni 1978, Defrenne, 149/77, EU:C:1978:130, och dom av den 6 juni 2000, Angonese, C‑281/98, EU:C:2000:296. Se generellt Tridimas, T., Horizontal effect of general principles: bold rulings and fine distinctions i Bernitz, U., Groussot, X., och Schulyok, F. General Principles of EU Law and European Private Law, Wolters Kluwer, 2013, s. 213.

20 Det finns inget i akten i målet som antyder att svaranden skulle ha anmodats att utföra ett offentligt uppdrag och att den för detta ändamål getts särskilda befogenheter av den tyska regeringen, eller att svaranden är en offentligrättslig juridisk person, i vilket fall den skulle vara jämställd med staten och omfattas av principen om direkt effekt med avseende på direktiv 2000/78. Se dom av den 10 oktober 2017, Farrell, C‑413/15, EU:C:2017:745, punkt 34.

21 Se, senast, Farrell, ibidem, punkt 31 och där angiven rättspraxis. Se även särskilt dom av den 24 januari 2012, Dominguez, C‑282/10, EU:C:2012:33, punkt 37 och där angiven rättspraxis, och dom av den 15 januari 2014, domen Association de médiation sociale, C‑176/12, EU:C:2014:2, punkt 36 och där angiven rättspraxis, dom av den 19 januari 2010, Kücükdeveci, C‑555/07, EU:C:2010:21, punkt 46, och dom av den 5 oktober 2004, Pfeiffer m.fl., C‑397/01‑C‑403/01, EU:C:2004:584, punkt 108.

22 Dom av den 19 april 2016, DI, C‑441/14, EU:C:2016:278, punkt 32 och där angiven rättspraxis. Jämför förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston i målet Farrell, C‑413/15, EU:C:2017:492, punkt 150 där generaladvokaten uppmanade domstolen att på nytt behandla och kritiskt granska de argument som angavs i domen av den 14 juli 1994, Faccini Dori, C‑91/92, EU:C:1994:292, för att inte godta horisontell direkt effekt av direktiv.

23 För en grundlig diskussion om gränserna för direkt effekt av direktiv, se förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet DI, C‑441/14, EU:C:2015:776.

24 I punkt 62 i förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston i målet Bougnaoui och ADDH, C‑188/15, EU:C:2016:553 anförs att principen om icke-diskriminering på grund av religion i likhet med förbudet mot diskriminering på grund av ålder är en allmän rättsprincip som konkretiserats i direktiv 2000/78. I generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande i målet CHEZ Razpredelenie Bulgaria, C‑83/14, EU:C:2015:170, hävdas att principen om icke-diskriminering på grund av etniskt ursprung och ras, som konkretiserats i rådets direktiv 2000/43/EG av den 29 juni 2000 om genomförandet av principen om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung (EGT L 180, 2000, s.22) har samma ställning, åtminstone i rättsliga förhållanden som kännetecknas av strukturell obalans mellan parterna.

25 Se artikel 2 i EEG‑fördraget. Denna bestämmelse blev artikel 2 EG och ska jämföras med förteckningen över befogenheter som nu finns i artikel 3 FEU som inriktar sig på icke-ekonomiska mål i en långt större omfattning än EG‑fördraget. Se Lenaerts, K, och van Nuffel, P. European Union Law, Sweet and Maxwell, 2011, s. 107.

26 Dom av den 5 oktober 1988, Steymann, 196/87, EU:C:1988:475, punkt 9. Se också dom av den 23 oktober 1986, van Roosmalen, 300/84, EU:C:1986:402.

27 Humbel och Edel, 263/86, EU:C:1988:151, s. 5379. Samma inställning tillämpas på deltagande i sport och med avseende på utbildningsanstalter. Se nyligen förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Congregación de Escuelas Pías Provincia Betania, C‑74/16, EU:C:2017:135, punkt 32 och där angiven rättspraxis.

28 För en redogörelse, se till exempel Konstadinides, T, Division of Powers in European Union Law, Wolters Kluwer, 2009, särskilt kapitel 1 och s. 12. Lenaerts och van Nuffel anfört arbete, s. 106–111.

29 Till exempel dom av den 14 mars 2000, Église de scientologie, C‑54/99, EU:C:2000:124. Beträffande kritik av bristen på diskussion om religionsfriheten i detta mål, se McCrea, anfört arbete, s. 188–190. Se också dom av den 4 december 1974, Van Duyn, 41/74, EU:C:1974:133.

30 Förslag till avgörande av generaladvokaten Van Gerven i målet Society for the Protection of Unborn Children Ireland, C‑159/90, EU:C:1991:249, punkt 26. Till exempel dom av den 24 mars 1994, Schindler, C‑275/92, EU:C:1994:119, punkt 60.

31 Liga van Moskeeën en Islamitische Organisateis Provincie Antwerpen m.fl., C‑426/16 (ännu inte avgjort).

32 Dom av den 14 mars 2017, Bougnaoui och ADDH, C‑188/15, EU:C:2017:204 och dom av den 14 mars 2017, G4S Secure Solutions, C‑157/15, EU:C:2017:203. Se vidare IR, C‑68/17 (ännu inte avgjort).

33 Till exempel dom av den 27 oktober 1976, Prais/rådet, 130/75, EU:C:1976:142.

34 Dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson, C‑617/10, EU:C:2013:105 och dom av den 16 maj 2017, Berlioz Investment Fund, C‑682/15, EU:C:2017:373, punkt 50.

35 Som fastställs i dom av den 13 november 1990, Marleasing, C‑106/89, EU:C:1990:395. Se ovan punkterna 42–44.

36 EUT L 26, 2012, s. 1.

37 Den fråga som behandlades av domstolen i dom av den 27 juni 2017, Congregación de Escuelas Pías Provincia Betania, C‑74/16, EU:C:2017:496, kan särskiljas från målet vid den nationella domstolen. I det målet var frågan om den sökande religiösa organisationen bedrev ekonomisk verksamhet väsentlig för bestämmande av huruvida ett undantag från skatt som den begärde från den spanska staten utgjorde statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF enligt domstolens praxis på detta materiella område. Se förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott, Congregación de Escuelas Pías Provincia Betania, C‑74/16, EU:C:2017:135, punkterna 36–60.

38 Dom av den 10 augusti 2017, Tupikas, C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628, punkt 60.

39 Dom av den 14 mars 2017, Bougnaoui och ADDH, C‑188/15, EU:C:2017:204, punkt 29 och dom av den 14 mars 2017, G4S Secure Solutions, C‑157/15, EU:C:2017:203, punkt 27. Se också förklaringar till artikel 10 i stadgan, EUT C 303, 2007, s.17.

40 Dom av den 28 juli 2016, JZ, C‑294/16 PPU, EU:C:2016:610, punkt 50 och där angiven rättspraxis. Se också artikel 6.1 FEU.

41 Dom av den 15 mars 2017, Al Chodor, C‑528/15, EU:C:2017:213, punkt 37.

42 Dom av den 14 mars 2017, GS 4 Secure Solutions, C‑157/15, EU:C:2017:203, punkt 28.

43 Se, till exempel, Europadomstolens dom av den 6 april 2017 i målet Klein m.fl. mot Tyskland (CE:ECHR:2017:0406JUD001013811), punkt 77 och där angiven rättspraxis. En begäran om hänskjutande av detta mål till stora kammaren har ännu inte prövats.

44 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet GS4 Secure Solutions, C‑157/15, EU:C:2016:382, punkt 25. Den inställning som intagits av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna till motiverade begränsningar enligt artikel 9.2 i Europakonventionen innebär en prövning av huruvida åtgärden i ett demokratiskt samhälle är nödvändig. Därigenom slår den fast huruvida de åtgärder som vidtagits på nationell nivå har varit principiellt motiverade, det vill säga huruvida de skäl som anförts för att motivera dem framstår som relevanta och tillräckliga och är proportionerliga i förhållande till det eftersträvade legitima målet. För att avgöra den sistnämnda frågan måste domstolen väga skyddet av andras rättigheter och friheter mot det beteende som har kritiserats. Se punkt 47 i generaladvokaten Sharpstons förslag till avgörande i målet Bougnaoui och ADDH, C‑188/15, EU:C:2016:553 som hänvisar till Europadomstolens dom av den 15 februari 2001 i målet Dahlab mot Schweiz (CE:ECHR:2001:0215DEC004239398).

45 Se även artikel 19 andra stycket FEU Enligt förklaringarna avseende stadgan (EUT C 303, 2007, s. 17) grundas första stycket i artikel 47 på artikel 13 i Europakonventionen. Enligt unionsrätten är skyddet dock ännu mer omfattande. Andra stycket i artikel 47 motsvarar artikel 6.1 i Europakonventionen. För detaljerade och nyligen genomförda analyser, se förslag till avgörande av generaladvokaten Wathelet i målet Berlioz Investment Fund, C‑682/15, EU:C:2017:2 och Prechal, S. The Court of Justice and Effective Judicial Protection: What has the Charter Changed? i Paulussen, C., Takács, T., Lazic, V. och Van Rompuy, B. (ed.), Fundamental Rights in International and European Law: Public and Private Law Perspective, Springer, Berlin, 2016, s. 143. Domstolen har nyligen bekräftat att det som kännetecknar rättsmedel som föreskrivs i ett direktiv ska fastställas i enlighet med artikel 47 i stadgan. Se dom av den 27 september 2017, Puškár, C‑73/16, EU:C:2017:725, punkt 60 och där angiven rättspraxis. Se även Europadomstolens dom av den 20 oktober 2009, Lombardi Vallauri mot Italien, CE:ECHR:2009:1020JUD003912805, punkterna 66–72.

46 En bedömning som innebar en avvägning av motstridiga rättigheter var särskilt märkbar i domstolens dom av den 14 mars 2017 i målet G4S Secure Solutions, C‑157/15, EU:C:2017:203. Se också till exempel dom av den 14 oktober 2004, Omega, C‑36/02, EU:C:2004:614. Inför Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, se nedan punkterna 68–75.

47 Jellinek, G. System der subjektiven őffentlichen Rechte, Mohr Siebeck, 1905, s. 125.

48 Se, i detta avseende, särskilt dom av den 13 september 2011, Prigge m.fl., C‑447/09, EU:C:2011:573, punkterna 52–64.

49 Se också artikel 52.4 i stadgan.

50 I punkterna 60–67 i sitt förslag till avgörande i målet Bougnaoui och ADDH, C‑188/15, EU:C:2016: 553, påstår generaladvokaten Sharpston att frihet från direkt diskriminering på grund av religion har ett starkare skydd i EU-rätten än enligt Europakonventionen.

51 Dom av den 26 februari 2013, Melloni, C‑399/11, EU:C:2013:107, punkt 60. Se också generaladvokaten Bots förslag till avgörande, M.A.S och M.B., C‑42/17, EU:C:2017:564, punkt 157 (ännu inte avgjort).

52 Se kapitel II i direktiv 2000/78 med rubriken Rättsmedel och rättstillämpning som innefattar bland annat artikel 9 om tillvaratagande av rättigheter och artikel 10 om bevisbörda. Två bestämmelser i kapitel IV med rubriken Slutbestämmelser är också relevanta, nämligen artikel 16 om efterlevnad och artikel 17 om sanktioner. Se också skälen 30–32 och 35 i direktiv 2000/78. Domstolen har med avseende på direktiv 2000/78 slagit fast att alla personer som anser sig kränkta genom att principen om likabehandling inte har tillämpats på dem ska kunna göra sina rättigheter gällande vid rättegång. Se dom av den 19 april 2012, Meister, C‑415/10, EU:C:2012:217, punkt 38.

53 Bundesverfassungsgerichts (Federala författningsdomstolen) dom av den 22 oktober 2014, 2 BvR 661/12 i synnerhet i punkt 125 nämndes som relevant i detta avseende.

54 En rättslig prövning i två steg nämns i beslutet om hänskjutande som en form av rättslig prövning som utvecklats av Bundesverfassungsgericht (Federala författningsdomstolen) i samband med uppsägningar och diskriminering på grund av religion och övertygelse men den har ännu inte beslutat om dessa regler ska tillämpas på ett anställningsförfarande.

55 En intresseavvägning framgår också Europadomstolens dom av den 3 februari 2011, Siebenhaar mot Tyskland (CE:ECHR:2011:0203JUD001813602), se i synnerhet punkterna 42–47 och Europadomstolens dom av den 23 september 2010, Obst mot Tyskland, CE:ECHR:2010:0923JUD000042503. Uppgifter som lämnats av Robbers i anfört arbete, s. 136, överensstämmer med dem som lämnats av företrädaren för Tyskland vid förhandlingen. Robbers anger BVerfG av den 25 mars 1980, BVerfGE 53, 366, 400 och följande, B VerfG av den 13 december 1983, B VerfG 66, 1, 22, B VerfG av den 4 juni 1985, B VerfGE 70, 138, 167, och VerfG av den 14 maj 1986, B VerfGE 72,278, 289. Se också Freiherr, von Campenhausen, A., och de Wall, H., Staatskirchenrecht (4:e uppl., Munich, C.H. Beck 2006) s. 107–111.

56 Dom av den 13 juni 2013, Kostov, C‑62/12, EU:C:2013:391, punkt 24.

57 Ibidem, punkt 25 och där angiven rättspraxis.

58 Europadomstolens dom av den 12 juni 2014 (CE:ECHR:2014:0612JUD005603007).

59 Ibidem, punkt 132 (min kursivering).

60 Károly Nagy mot Ungern 2015, ibidem, punkt 15 i gemensam avvikande mening av domarna Sajó, Vučinić och Kūris. Ansökan i det målet avvisades den 14 september 2017 av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i stor kammare av faktiska skäl som inte har någon relevans för målet vid den nationella domstolen. Se (CE:ECHR:2017:0914JUD005666509).

61 Europadomstolens dom av den 23 september 2010, CE:ECHR:2010:0923JUD000162003.

62 Ibidem, punkt 66.

63 Ibidem, punkt 67.

64 Ibidem, punkt 69.

65 Artikel 2.2 a i förening med artikel 1 i direktiv 2000/78.

66 Punkt 44 i generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande i mål G4S Secure Solutions, C‑157/15, EU:C:382, och mål angivna i fotnot 25 i det förslaget. Domstolen slog, i domen av den10 juli 2008, Feryn, C‑54/07, EU:C:2008:397, fast att direkt diskriminering hade förekommit i samband med en anställande arbetsgivares offentliga uttalanden

67 Dom av den 14 mars 2017, G4S Secure Solutions, C‑157/15, EU:C:2017:203 och dom av den 14 mars 2017, Bougnaoui, C‑188/15, EU:C:2017:204.

68 Förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston i målet Bougnaoui och ADDH, C‑188/15, EU:C:2016/553, punkt 63. Se även dom av den 18 november 2010, Kleist, C‑356/09, EU:C:2010:703, punkterna 41 och 42.

69 Artikel 52.1 i stadgan är inte tillämplig i det nationella målet, eftersom den skulle innebära en utvidgning av de tillgängliga motiveringarna för direkt diskriminering på grund av religion och övertygelse utöver dem som finns enligt direktiv 2000/78, nämligen i artiklarna 2.5 och 4.2. Detta skulle vara oförenligt med artikel 53 i stadgan, i vilken det anges att ingen bestämmelse i denna stadga får tolkas som att den inskränker eller inkräktar på de mänskliga rättigheter och grundläggande friheter som … erkänns i unionsrätten.

70 Jag behöver därför inte ta ställning till, vilket gjorts gällande av Irland i de skriftliga yttrandena, huruvida artikel 4.2 i direktiv 2000/78 innehåller motivering för både direkt och indirekt diskriminering på grund av religion och övertygelse avseende yrkesmässig verksamhet inom … organisationer vilkas etiska grundsyn grundar sig på religion eller övertygelse.

71 Se, till exempel, dom av den 13 september 2011, Prigge m.fl., C‑447/09, EU:C:2011:573, punkt 72 såvitt avser artikel 4.1 i direktiv 2000/78 och punkt 56 såvitt avser artikel 2.5 i direktiv 2000/78, och dom av den 13 november 2014, Vital Pérez, C‑416/13, EU:C:2014:2371, punkt 47 såvitt avser artikel 4.1 i direktiv 2000/78. Se, allmänt, dom av den 11 januari 2000, Kreil, C‑285/98, EU:C:2000:2, punkt 20 och där angiven rättspraxis, som innebär att undantag från enskildas rättigheter ska tolkas restriktivt.

72 Som understryks i punkt 68 i förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet GS4 Secure Solutions, C‑157/15, EU:C:2016:382 och rättspraxis angiven i fotnot 35 i det förslaget.

73 Beträffande principer för tolkning av EU-bestämmelser, se mitt förslag till avgörande i målet Pinckernelle, C‑535/15, EU:C:2016:996, punkterna 34–70.

74 Dom av den 19 april 2016, DI, C‑441/14, EU:C:2016:278, punkt 33 och där angiven rättspraxis.

75 Min markering.

76 Dom av den 1 december 2016, Daouidi, C‑395/15, EU:C:2016:917, punkt 50 och där angiven rättspraxis.

77 Ibidem.

78 Se ovan fotnot 52.

79 Ett förslag av Tyskland angående artikel 4.2 i direktiv 2000/78 skulle innehålla en hänvisning till kyrkor som åtnjuter särskilt skydd enligt den tyska författningen antogs inte. Se Europeiska unionens råd, Outcome of the Proceedings of the Working Party on Social Questions of 18 July 2000, 1045400 (27 juli 2000), SOC 250 JAI 77, s. 14, fotnot 19.

80 Beträffande övergång av bevisbördan till svaranden när domstol i en medlemsstat finner att det föreligger presumtion för diskriminering, se till exempel dom av den 18 december 2014, FOA, C‑354/13, EU:C:2014:2463, punkt 63.

81 Jämför dom av den 3 juni 2010, Caja de Ahorros y Monte de Piedad de Madrid, C‑484/08, EU:C:2010:309, punkt 40, i vilken domstolen fann att artikel 4.2 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s.169) inte kunde tolkas så att medlemsstaterna var förhindrade att anta strängare bestämmelser än dem som föreskrivs i direktivet under förutsättning att deras syfte är att säkerställa ett ökat konsumentskydd.

82 För en upptagning av förslag och motförslag som bedömts i rådet, se http://www.consilium.europa.eu/register/en/content/int/?lang=EN&typ=ADV Interinstitutionellt ärende: 1999/0225 (CNS). Medan artikel 4.2 i direktiv 2000/78 inte ingick i kommissionens ursprungliga förslag till lagstiftning (KOM (1999) 0565 slutlig, EGT 2000, C 177E, s. 42), var det, efter att ha lagts fram, inte desto mindre föremål för nio utkast samt flera granskningsreservationer och ändringsförslag. Samtliga utkast avsåg emellertid sysselsättning i religiös verksamhet. Jämför Europaparlamentets rapport om kommissionens förslag, A5–0264/2000 av den 21 september 2000 på s. 24. Avsikten är att göra texten mer omfattande så att den täcker religiösa organisationers vittomfattande arbetsrättsliga verksamheter, men begränsa den så, att den avser personal som är direkt inblandad i ideologisk vägledning (exempelvis inte receptionister eller portvakter). Det klargörs också att denna ordning endast ska tillämpas på religiösa övertygelser, och exempelvis inte på sexuell läggning.

83 Undertecknat i Rom den 29 oktober 2004, EUT C 310, 2004, s. 1.

84 Se, analogt, dom av den 12 oktober 2010, Ingeniørforeningen i Danmark, C‑499/08, EU:C:2010:600, punkt 33 och där angiven rättspraxis, i vilken domstolen i samband med en tvist rörande åldersdiskriminering uttalade att medlemsstaterna har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller valet av medel för att genomföra sina social- och arbetsmarknadspolitiska mål men detta utrymme för skönsmässig bedömning får emellertid inte leda till att genomförandet av principen om förbud mot diskriminering på grund av ålder undergrävs.

85 Utkast (publicerat den 1 februari 2001) till protokoll till 2296:e mötet i rådet (sysselsättning och socialpolitik) i Luxembourg den 17 oktober 2000, 12458/00, PV/CONS 61 SOC 363, s. 4 och pressmeddelande av den 17 oktober 2000 rörande rådets 2296:e möte, 12125/00 (Press 378).

86 Dom av den 1 april 2004, Borgmann, C‑1/02, EU:C:2004:202, punkt 30.

87 Dom av den 27 april 2017, Pinkernelle, C‑535/15, EU:C:2017:315, punkt 31 och där angiven rättspraxis.

88 Domstolen uttalade nyligen att skyldigheten som åläggs medlemsstaterna i andra stycket i artikel 19.1 FEU att tillhandahålla rättsmedel som är tillräckliga för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd inom de områden som omfattas av unionsrätten motsvarar artikel 47 i stadgan. Se punkt 70 i förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet El Hassani, C‑403/16, EU:C:2017:659 (som ännu inte avgjorts av domstolen) som citerar dom av den 16 maj 2017, Berlioz Investment Fund, C‑682/15, EU:C:2017:373, punkt 44.

89 Bestämmelsen som motsvarar artikel 12 i stadgan är artikel 11 i Europakonventionen. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har funnit att när en religiös samfundsorganisation är i fråga ska artikel 9 i Europakonventionen tolkas mot bakgrund av artikel 11 i Europakonventionen om föreningsfrihet. Se, till exempel, Europadomstolens dom av den 9 juli 2013, Sindicatul Păstorul cel Bun mot Rumänien, CE:ECHR:2013:0709JUD000233009, punkt 136.

90 Dom av den 21 september 2016, kommissionen/Spanien, C‑140/15 P, EU:C:2016:708, punkt 117.

91 Se inledningen av Larry Alexander i Alexander, L. (ed) Constitutionalism: Philosophical Foundations (Cambridge University Press, 1998) s. 1 och hans diskussion på s. 2–4 om skillnaden mellan en metakonstitution vars beståndsdelar är relativt fasta (till exempel maktfördelningen) och den symboliska konstitutionen vars innehåll kan förändras utan ändring av metakonstitutionen.

92 Dom av den 15 maj 1986, Johnston/RUC, 222/84, EU:C:1986:206. Se mer nyligen till exempel dom av den 27 juni 2013, Agrokonsulting-04, C‑93/12, EU:C:2013:432, punkt 59.

93 Förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott, Congregación de Escuelas Pías Provincia Betania, C‑74/16, EU:C:2017:135, punkt 31.

94 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott, GS4 Security Solutions, C‑157/15, EU:C:2016:382, punkt 32 och där angiven rättspraxis. Se generellt beträffande artikel 4.2 FEU dom av den 21 december 2016, Remondis, C‑51/15, EU:C:2016:985, punkt 40 och där angiven rättspraxis och dom av den 2 juni 2016, Bogendorff von Wolffersdorff, C‑438/14, EU:C:2016:401, punkt 73 och där angiven rättspraxis.

95 Dom av den 12 juni 2014, Digibet, C‑156/13, EU:C:2014:1756, punkt 34.

96 Se ovan punkterna 55, 56 och 68–75.

97 Se analogt punkt 16 i dom av den 11 januari 2000, Kreil, C‑285/98, EU:C:2000:2. Från fördragsbestämmelserna i fråga,kan man inte sluta sig till att det skulle finnas ett generellt förbehåll i fördraget som utesluter alla sådana åtgärder från gemenskapsrättens tillämpningsområde som vidtas med hänvisning till allmän säkerhet.

98 Se, till exempel, dom av den 27 oktober 2016, kommissionen/Tyskland, C‑220/15, EU:C:2016:815, punkt 39. För en detaljerad diskussion om bakgrunden till artikel 17 FEUF och relevanta delar av ingressen till FEU, se till exempel McCrea, anfört arbete, s. 53–74, och Oanta, G.A., The Status of Churches and Philosophical and Non-Confessional Organizations within the Framework of the European Union Reform, Lex et Scientia International Journal, Bucharest (Romania), no XV, vol. 2, 2008, s. 121.

99 Artikel 17 förekom som artikel I‑52 i fördraget om en konstitution för Europa (EUT C 310, 2004, s. 1).

100 Se Post-Synodal Apostolic Exhortation Ecclesia in Europe of His Holiness Pope John Paul II to the Bishops, Men and Women in the Consecrated Life and All the Lay Faithful on Jesus Christ Alive in His Church the Source of Hope for Europe, 28 juni 2003. Angiven i COMECE, The Treaty Establishing a Constitution for Europe: Elements for an Evaluation, 11 mars 2005, tillgänglig på http://www.comece.eu/dl/pmnrJKJOmKkJqx4KJK/20050311PUBCONV_EN.pdf, s.3.

101 McCrea, anfört arbete, s. 54. Under den mellanstatliga konferensen år 1996 uppges den tyska delegationen, utan framgång, ha föreslagit följande artikel: Unionen anser att religiösa samfunds konstitutionella ställning i medlemsstaterna är ett uttryck för både medlemsstaternas identitet och deras kultur som en del av deras gemensamma rättsliga arv. Se Oanta, anfört arbete, s. 123.

102 EUT C 169, 2003, s.1.

103 Deklaration nr 11 i slutakten från konferensen mellan företrädarna för medlemsstaternas regeringar om Amsterdamfördraget undertecknat den 2 oktober 1997, EGT C 340, 1997, s. 133.

104 Artikel 13 EG antogs i samband med ändringen av Amsterdamfördraget. Nu artikel 19 FEU.

105 Arbetsdokument från konferensen mellan företrädarna för medlemsstaternas regeringar, regeringskonferensens ordförandeskap (IGC), den 23 juli 2007, CIG 1/07, s. 49.

106 Ibidem. Se till exempel Houston, K., The Logic of Structured Dialogue between Religious Associations and the Institutions of the European Union i Leustean, L.N. och Madeley, J.T.S. (eds), Religion, Politics and Law in the European Union (Routledge, 2010), s. 201. Mudrov, S. A., The European Union and Christian Churches: The Patterns of Interaction, Discussion Paper, Europa-Kolleg Hamburg, Institute for European Integration, nr 3/14.

107 Oanta, anfört arbete, s. 127. I en studie konstateras inte mindre än fem modeller för reglering av relationerna mellan kyrkan och staten. Se Mancini, S., och Rosenfeld, M., Unveiling the limits of tolerance; comparing the treatment of majority and minority religious symbols in the public sphere i Zucca och Ungureanu, anfört arbete, s. 160, s. 162.

108 Ovan punkt 95.

109 McCrea, anfört arbete, s. 60 och 61, som anger Bengoetxea, J., MacCormick, N. och Moral Soriano, L. Integration and Integrity in the Legal Reasoning of the European Court of Justice i de Búrca, G. och Weiler, J.H.H. (eds), The European Court of Justice (Oxford University Press, 2001), s. 64.

110 Förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i GS4 Security Solutions, C‑157/15, EU:2016:382, punkt 37, som anger Europadomstolens dom av den 10 november 2005, Leyla Şahin mot Turkiet, CE:ECHR:2005:1110JUD004477498, dom av den 1 juli 2014, S.A.S. mot Frankrike, CE:ECHR:2014:0701JUD004383511, och dom av den 26 november 2015, Ebrahimian mot Frankrike, CE:ECHR:2015:1126JUD006484611.

111 Ovan punkt 86.

112 Ovan punkt 99.

113 Till exempel dom av den 8 april 2014, Magyar Keresztény Mennonita Egyház m.fl. mot Ungern (CE:ECHR:2014:0408JUD007094511), punkt 76 och där angiven rättspraxis. Exempelvis skulle befrämjande av en inhuman ideologi uppenbart strida mot EU:s grundläggande värden enligt artikel 2 FEU. Se förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott, GS4 Secure Solutions, C‑157/15, EU:C:2017:382, punkt 89.

114 Dom av den 26 april 2016, İzzettin Doğan m.fl. mot Turkiet (CE:ECHR:2016:0426JUD006264910), punkt 93 och där angiven rättspraxis.

115 Dom av den 16 september 2010, Holy Synod of the Bulgarian Orthodox Church (Metropolitan Inokentiy m.fl.) mot Bulgarien (CE:ECHR:2009:0122JUD000041203), punkt 26.

116 Dom av den 26 april 2016, İzzettin Doğan m.fl. mot Turkiet (CE:ECHR:2016:0426JUD006264910), punkterna 110 och 121 och där angiven rättspraxis.

117 Dom av den 9 juli 2013, Sindicatul Păstorul cel Bun mot Rumänien (CE:ECHR:2013:0709JUD000233009), punkt 136.

118 Ibidem, punkt 137.

119 Dom av den 12 juni 2014, Fernández Martínez mot Spanien (CE:ECHR:2014:0612JUD005603007), punkt 129 och där angiven rättspraxis.

120 Ibidem, punkt 128

121 Dom av den 26 april 2016, İzzettin Doğan m.fl. mot Turkiet (CE:ECHR:2016:0426JUD006264910), punkt 110.

122 Dom av den 13 december 2001, Metropolitan Church of Bessarabia m.fl. mot Moldavien (CE:ECHR:2001:1213JUD004570199), punkt 113.

123 Dom av den 15 januari 2013, Eweida m.fl. mot Förenade kungariket (CE:ECHR:2013:0115JUD004842010), punkt 81.

124 Dom av den 9 juli 2013, Sindicatul Păstorul cel Bun mot Rumänien (CE:ECHR:2013:0709JUD000233009), punkt 136.

125 Dom av den 31 juli 2008, Religionsgemeinschaft der Zeugen Jehovas m.fl. mot Österrike (CE:ECHR:2008:0731JUD004082598), punkt 61.

126 Dom av den 26 april 2016, İzzettin in Doğan m.fl. mot Turkiet (CE:ECHR:2016:0426JUD006264910), punkt 107 och där angiven rättspraxis.

127 Dom av den 9 juli 2013, Sindicatul Păstorul cel Bun mot Rumänien (CE:ECHR:2013:0709JUD000233009), punkterna 165 och 166.

128 Dom av den 22 januari 2009, Holy Synod of the Bulgarian Orthodox Church (Metropolitan Inokentiy) (CE:ECHR:2009:0122 JUD000041203).

129 För en omfattande undersökning avseende medlemsstaterna se Doe, anfört arbete, kapitel 5, s. 114–138. På sid 120 påstår författaren att i detta avseende är praxis från den bulgariska konstitutionella domstolen typisk, vilken han citerar på följande sätt: Statlig inblandning och regeringens inblandning i den interna organisationen av religiösa samfund och institutioner samt i deras offentliga utövande är inte tillåten förutom om den sker på grund av konstitutionen. Se beslut nr 5, 11 juni 1992, mål nr 11/92, SG nr 49, 16 juni 1992.

130 Se punkt 24 ovan.

131 Se exempelvis Europadomstolens dom av den 23 september 2010, Schüth mot Tyskland, CE:ECHR:2010:0923JUD000162003, punkt 69. Denna närhet är också ett naturligt inslag vid bedömningen av kyrkans trovärdighet såväl i allmänhetens som i dess egna besökares ögon, Europadomstolens dom av den 3 februari 2011, Siebenhaar mot Tyskland, CE:ECHR:2011:0203JUD001813602, punkt 46, och vid bedömningen av huruvida det rör sig om en framträdande ställning, Europadomstolens dom av den 23 september 2010, Obst mot Tyskland, CE:ECHR:2010:0923JUD000042503, punkt 51. Angivande av yrkeskrav med avseende på verksamheter som ligger nära en religiös organisations uttalade trosuppfattning är även relevant för att upprätthålla legitimiteten.

132 Se särskilt Europadomstolens dom av den 4 oktober 2016, Travaš mot Kroatien CE:ECHR:2016:1004JUD007558113, punkt 109 och där angiven rättspraxis.

133 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 januari 2000, Kreil, C‑285/98, EU:C:2000:2, punkt 23.

134 Se ovan punkt 69.

135 Se addendum om ändring av 12269/00 SOC 344 JAI 112, Europeiska unionens råd SOC 345 JAI 113 av den 12 oktober 2000, s. 2

136 Se, exempelvis, dom av den 26 juni 1997, Familiapress, C‑368/95, EU:C:1997:325, punkt 28.

137 Dom av den 21 september 2016, kommissionen/Spanien, C‑140/15 P, EU:C:2016:708, punkt 80.

138 Dom av den 15 maj 2014, Timmel, C‑359/12, EU:C:2014:325, punkt 62.

139 Se ovan punkterna 106–109.

140 Artikel 6.3 FEU bekräftar, bland annat, att grundläggande rättigheter som garanteras i Europakonventionen utgör allmänna unionsrättsliga principer. Dom av den 15 februari 2016, JN, C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 45.

141 Svaranden är en privaträttslig enhet och sökanden är en enskild privat part. Se ovan punkterna 41–45.

142 Dom av den 16 april 2016, DI C‑441/14, EU:C:2016, punkt 31 och där angiven rättspraxis.

143 Ibidem, punkt 33.

144 Generaladvokaten Kokott har föreslagit att den horisontella effekten av förbudet mot diskriminering på grund av etniskt ursprung och ras kan variera beroende på omständigheterna under vilka rättigheten åberopas. Se ovan fotnot 24.

145 Dom av den 15 januari 2014, Association de médiation sociale, C‑176/12, EU:C:2014:2, punkt 50 och där angiven rättspraxis.

146 CERD/C/DEU/C0/19–22, 30 juni 2015, åttiosjätte sessionen, punkt 15. Se även rasdiskrimineringsrapporten, s. 43.

147 Den 29 oktober 2009 skickade Europeiska kommissionen ett motiverat yttrande till Tyskland i detta avseende. Se europa.eu/rapid/press-release_IP-09–1620_en.htm … Förfarandet avbröts sedermera.

148 Zweiter Gemeinsamer Bericht der Antidiskriminierungsstelle des Bundes und der in ihrem Zuständigkeitsbereich betroffenen Beauftragten der Bundesregierung und des Deutschen Bundestages, 13 August 2013, Bundestags-Drucksache (publication of the Bundestag) 17/14400.

149 Ibidem, s. 238.

150 McColgan, A. Religion and (in)equality in the European framework i Zucca och Ungereanu, anfört arbete, s. 215, på s.230. Beträffande de svårigheter som uppkommer när offentliga och privata områden sönderfaller i varandra i förhållande till religion, se Mancini och Rosenfeld, op. cit., s. 162. Det har anförts att domstolens dom av den 14 mars 2017, Bougnaoui och ADDH, C‑188/15, EU:C:2017:204 och domen G4S Secure Solutions, C‑157/15, EU:C:2017:203 tyder på att det finns en motvilja mot att religionen återgår till civilsamhället. Se Robin-Olivier, S., ”Neutraliser la religion dans l’entreprise? G4S Secure Solutions et Bougnaoui (CJUE 14 mars 2017, aff. 157/15 et C‑188/15) RTDEur, 2 (2017), s. 229.