Förslag till avgörande av generaladvokat Evgeni Tanchev föredraget den 8 mars 2018

1 Originalspråk: engelska.

2 När det gäller frågan om de böter som utdömts i det nationella förfarandet är en straffrättslig påföljd snarare än en administrativ påföljd och därför faller utanför tillämpningsområdet för artikel 2 i direktiv 2010/24, och om detta ska avgöras av domstolarna i den anmodade eller den sökande medlemsstaten, se nedan punkt 90.

3 EUT L 84, 2010, s. 1.

4 Direktiv 2010/24 föregicks av rådets direktiv 2008/55/EG av den 26 maj 2008 om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar som har avseende på vissa avgifter, tullar, skatter och andra åtgärder (EUT L 150, 2008, s. 28) och rådets direktiv 76/308/EEG av den 15 mars 1976 om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar uppkomna till följd av verksamhet som utgör en del av finansieringssystemet för Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket och av jordbruksavgifter och tullar(EGT L 73, 1976, s. 18). Direktiv 2008/55 upphävdes genom direktiv 2010/24. Direktiv 76/308 upphävdes genom direktiv 2008/55. Eftersom tidsramen för den aktuella tvisten berör både direktiv 2008/55 och direktiv 2010/24, är båda direktiven relevanta i det nationella målet.

5 Dom av den 14 januari 2010, Kyrian ( C‑233/08, EU:C:2010:11).

6 I dom av den 16 maj 2017, Berlioz Investment Fund (C‑682/15, EUC:2017:373, punkt 54 och där angiven rättspraxis) slog domstolen fast att principen om ett effektivt domstolsskydd utgör en allmän princip i unionsrätten, vilken numera kommer till uttryck i artikel 47 i stadgan. Genom artikel 47 i stadgan säkerställs att det skydd som föreskrivs i artikel 6.1 i Europakonventionen även gäller inom unionsrätten. Nedan hänvisas därför enbart till [artikel 47 i stadgan].

7 Enligt handlingarna i målet rörde det sig om 171800 cigarettpaket.

8 Jämför beslutet om hänskjutande som anger att käranden fick kännedom om alla detaljer i 2009 års taxeringsbeslut först genom en skrivelse av den 14 mars 2014. I detta yttrande kommer jag att hänvisa till det datum som den grekiska regeringen uppgav vid förhandlingen.

9 Dom av den 14 januari 2010 ( C‑233/08, EU:C:2010:11).

10 Ibid., punkt 57 och där angiven rättspraxis.

11 Ibid., punkt 58.

12 Ibid., punkt 59.

13 Ibid., punkt 60.

14 Ibid., punkt 61, med hänvisning till dom av den 8 november 2005, Leffler ( C‑443/03, EU:C:2005:665).

15 Detta bestreds av Greklands ombud vid förhandlingen. Se nedan punkt 76.

16 Europadomstolen, 1 mars 2012, Kolegovy mot Ryssland, CE:ECHR:2012:0301JUD001522605, § 40.

17 Europadomstolen, 30 april 2015, Kapetanios m.fl. mot Grekland, CE:ECHR:2015:0430JUD000345312.

18 Den anmodade myndigheten hänvisar till punkt 13.1 i regeringsförordning nr 643/2011, Europeiska unionen (Ömsesidigt bistånd vid indrivning av fordringar rörande skatter, avgifter och andra åtgärder) Lagstiftning 2011 (Iris Oifigiúil, 16 december 2011).

19 Den grekiska regeringen hänvisar till 986/2016, 169/2015, 3575–7/2013, session med sju ledamöter 2436–7/2012, plenarsession 2034–6/2011, 193, 1309/2006, 3696/2005, 627/2002, session med sju ledamöter 3761/1999, 537–540/1998, 3220/1990, jämför Symvoulio tis Epikrateias (Högsta förvaltningsdomstolen) 1797/2000, 589, 2188/1972.

20 Europadomstolen, 14 januari 2010, Popovitsi mot Grekland, CE:ECHR:2010:0114JUD005345107, och Europadomstolen, 28 maj 2009, Elyasin mot Grekland, CE:ECHR:2009:0528JUD004692906.

21 I punkt 16 i beslutet om hänskjutande anges att det framgår av de bevis som är tillgängliga för den hänskjutande domstolen att handlingarna var avfattade på grekiska och inte hade översatts till engelska i det skedet.

22 Kommissionen hänvisar till yttrande 2/13 (Europeiska unionens anslutning till Europakonventionen) av den 18 december 2014 ( EU:C:2014:2454, punkt 191), dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 78).

23 Kommissionen hänvisar i tillämpliga delar till dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru (Mål C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 84).

24 Dom av den 21 december 2011, N.S. ( C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkterna 80–82), och dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkterna 82 och 83).

25 Kommissionen hänvisar till artikel 45.1 b i förordning 1215/2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, EUT L 351, 2012, s. 1.

26 Dom av den 14 januari 2010, Kyrian ( C‑233/08, EU:C:2010:11, punkt 42).

27 Europadomstolen, 23 maj 2016, Avotiņš mot Lettland, CE:ECHR:2016:0523JUD001750207.

28 Kommissionen hänvisar i tillämpliga delar till Europadomstolen, 23 maj 2016, Avotiņš mot Lettland, CE:ECHR:2016:0523JUD001750207, § 121 ff.

29 Kommissionen stöder sig i tillämpliga delar på dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkterna 91–95).

30 Yttrande 2/13 (Europeiska unionens anslutning till Europakonventionen) av den 18 december 2014 ( EU:C:2014:2454, punkt 191).

31 I fråga om polisiärt och rättsligt samarbete i brottmål se till exempel dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru, C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198). I fråga om immigrations- och asylrätt se till exempel dom av den 21 december 2011, N.S. ( C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865).

32 EGT L 12, 2001, s. 1.

33 EUT L 351, 2012, s. 1.

34 Se till exempel dom av den 16 juli 2015, Diaego Brands ( C‑681/13, EU:C:2015:471, punkt 44 och där angiven rättspraxis). Se även dom av den 19 november 2015, P ( C‑455/15 PPU, EU:C:2015:763, punkt 39).

35 Jämför dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 88). Det finns ett kort uttalande i beslutet om hänskjutande av innebörd att den hänskjutande domstolen var osäker på om käranden skulle få ett effektivt rättsmedel och en rättvis rättegång i Grekland inom rimlig tid beroende på den utomordentligt långa tid som förflutit [fram till i dag], men detta utvecklades inte vidare vare sig skriftligen eller muntligen.

36 Detta scenario behandlades i dom av den 2 april 2009, Gambazzi ( C‑394/07, EU:C:2009:219, punkterna 27 och 33 och där angiven rättspraxis).

37 Se dom av den 16 juli 2015, Diageo Brands ( C‑681/13, EU:C:2015:471, punkt 49).

38 Dom av den 14 januari 2010, Kyrian ( C‑233/08 EU:C:2010:11, punkt 42).

39 Ibid., punkt 46.

40 Ibid., punkt 47.

41 Ibid., punkt 58.

42 Ibid., punkt 57.

43 Ibid., punkt 61 och där angiven rättspraxis.

44 Ibid., punkt 62 och där angiven rättspraxis.

45 Artikel 4 i direktiv 2008/55 och artiklarna 5 och 6 i direktiv 2010/24.

46 Artikel 5 i direktiv 2008/55 och artiklarna 8 och 9 i direktiv 2010/24.

47 Artiklarna 6–18 i direktiv 2008/55 och artiklarna 10–18 i direktiv 2010/24.

48 Dom av den 7 mars 2017, X och X ( C‑638/16 PPU, EU:C:2017:173, punkt 45). Se på liknande sätt, med avseende på direktiv 2011/16/EU av den 15 februari 2011 om administrativt samarbete i fråga om beskattning och om upphävande av direktiv 77/799/EEG (EUT L 64, 2011, s. 1), dom av den 16 maj 2017, Berlioz Investment Fund ( C‑682/15, EU:C:2017:373, punkterna 32–42).

49 Se nedan punkt 72.

50 Se ovan punkt 58.

51 Jag noterar att, i avsaknad av en begäran om ömsesidigt bistånd, eller någon annan unionsrättslig åtgärd av betydelse för tvisten, är en underrättelse genom offentliggörande i Greklands officiella tidning en rent intern angelägenhet i denna medlemsstat och att invändningar mot denna publicering därför kommer att bedömas uteslutande enligt den medlemsstatens lag. Se dom av den 26 februari 2013, Melloni ( C‑399/11, EU:C:2013:107, punkt 60), och dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson ( C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 29).

52 Domstolen ansåg i punkt 100 i dom av den 18 juli 2013, Kommissionen/Kadi m.fl. ( C‑584/10 P, C‑593/10 P, C‑595/10 P, EU:C:2013:518), att artikel 47 i stadgan kräver tillhandahållande av tillräcklig information för att den berörde ska kunna ta till vara sina rättigheter under bästa möjliga förutsättningar och, med kännedom om samtliga omständigheter, kunna avgöra huruvida det finns anledning att väcka talan vid behörig domstol samt för att behörig domstol fullt ut ska kunna genomföra laglighetskontrollen av det aktuella beslutet.

53 Exempelvis dom av den 16 juni 2013, MA m.fl. ( C‑648/11, EU:C:2013:367, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

54 Dom av den 14 januari 2010, Kyrian ( C‑233/08, EU:C:2010:11, punkt 35).

55 Se ovan punkt 56.

56 Se ovan fotnot 47.

57 Se ovan fotnot 46.

58 Se ovan fotnot 47.

59 Dokumentet som medger verkställighet är något annat än det enhetliga dokumentet som medger verkställighet som grundas på artikel 12 i direktiv 2010/24. Det senare dokumentet är det som används vid begäran om indrivning.

60 Artikel 11 i direktiv 2010/24 och artikel 7 i direktiv 2008/55.

61 Förordning av den 18 november 2011 om närmare föreskrifter för genomförandet av vissa bestämmelser i rådets direktiv 2010/24 (EUT L 302, 2011, s. 16).

62 Förordning av den 28 november 2008 om tillämpningsföreskrifter för vissa bestämmelser i rådets direktiv 2008/55 (EUT L 319, 2008, s. 21).

63 Kommissionens förordning (EG) nr 1179/2008 innehöll ett formulär för begäran om upplysningar, men detta infördes inte i förordning nr 1189/2011.

64 KOM (2006) 605 slutlig av den 19 oktober 2006, s. 2, Bryssel.

65 Se skäl 20.

66 Jämför det obligatoriska systemet som inrättats enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1393/2007 av den 13 november 2007 om delgivning i medlemsstaterna av rättegångshandlingar och andra handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (delgivning av handlingar) och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1348/2000 (EUT L 324, 2007, s. 79). För en senare diskussion hänvisas till dom av den 2 mars 2017, Henderson ( C‑354/15, EU:C:2017:157).

67 Se artiklarna 5, 8 och 10 i direktiv 2010/24. Det kan anmärkas att den uppmjukning av villkoren för att sökande myndigheter ska kunna begära bistånd med delgivning som skett i artikel 8 i direktiv 2010/24 EU, i jämförelse med artikel 5 i direktiv 2008/55, inte var i kraft när taxeringsbeslutet antogs den 27 april 2009.

68 Se ovan punkt 60.

69 Dom av den 26 juli 2017, Sacko ( C‑348/16, EU:C:2017:591, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

70 Europadomstolen, 23 maj 2016, Avotiņš mot Lettland, CE:ECHR:2016:0523JUD001750207, § 119.

71 Se till exempel dom av den 28 juli 2016, Ordre des barreaux francophones and germanaphone m.fl. ( C‑543/14, EU:C:2016:605, punkterna 40–42).

72 Dom av den 26 juli 2017, Sacko ( C‑348/16, EU:C:2017:591, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

73 Dom av den 17 december 2015, WebMindLicenses ( C‑419/14, EU:C:2015:832, punkt 84 och där angiven rättspraxis).

74 I domen av den 3 juli 2014, Kamino International Logisitics and Datema Hellmann Worldwide Logistics ( C‑129/13 och C‑130/13, EU:C:2014:2041, punkt 29) uppgav domstolen att rätten till god förvaltning enligt artikel 41 i stadgan och rätten till försvar enligt artikel 48 i stadgan gällde för myndigheter i medlemsstaterna som tillämpade gemenskapens tullkodex. I dom av den 17 juli 2014, i domen i YS m.fl. ( C‑141/12 och C‑372/12, EU:C:2014:2081, punkt 67), uttalade domstolen emellertid att artikel 41 i stadgan endast gäller för unionens institutioner, organ och byråer. Se även dom av den 17 december 2015, WebMindLicenses ( C‑419/14, EU:C:2015:382, punkt 83), där domstolen tillade att artikel 48 i stadgan skyddar oskuldspresumtionen och rätten till försvar enbart i fråga om en person som har blivit anklagad. För en senare diskussion om räckvidden av artikel 41 i stadgan, jämte de allmänna rättsprinciperna om respekt för rätten till försvar och rätten till god förvaltning, se generaladvokat Michel Bobeks förslag till avgörande i Ispas ( C‑298/16, EU:C:2017:650, punkterna 74–91).

75 Se ovan punkt 57.

76 Dom av den 6 september 2012, Trade Agency ( C‑619/10, EU:C:2012:531, punkt 53 och där angiven rättspraxis). Se även dom av den 23 oktober 2014, flyLAL-Lithuanian Airlines ( C‑302/13, EU:C:2014:2319, punkterna 51 och 52).

77 Se för ett liknande resonemang, med avseende på artikel 6.1 i Europakonventionen, Europadomstolen, 31 maj 2016, Gankin m.fl. mot Ryssland, CE:ECHR:2016:0531JUD000243006, § 39. Processparter måste beredas adekvata möjligheter att föra sin talan effektivt.

78 Beslut av den 28 april 2016, Alta Realitat ( C‑384/14, EU:C:2016:316, punkt 86).

79 Dom av den 27 september 2017, Puškár ( C‑73/16, EU:C:2017:725, punkt 62).

80 Ruta 8 i det omtvistade verkställighetsdokumentet.

81 Regeringsförordning nr 643/2011, se ovan fotnot 18.

82 Se senast dom av den 10 oktober 2017, Farrell ( C‑413/15, EU:C:2017:745, punkt 31 och där angiven rättspraxis). Även i samband med förordning nr 44/2001 har domstolen framhållit att artikel 34.2 i den förordningen, som gäller tredskodomar meddelade mot en utebliven svarande, innebär emellertid inte att svaranden är skyldig att vidta nya åtgärder som går längre än vad som kan anses utgöra normal omsorg i försvaret av sina rättigheter, som exempelvis att ta reda på innehållet i en dom som meddelats i en annan medlemsstat. Se dom av den 7 juli 2016, Lebek ( C‑70/15, EU:C:2016:524, punkt 40).

83 Se ovan punkterna 15 och 16.

84 Europadomstolen, 30 april 2015 Kapetanios m.fl. mot Grekland, CE:ECHR:2015:0430JUD000345312.

85 Se nyligen till exempel dom av den 28 juli 2016, Tomášová ( C‑168/15, EU:C:2016:602, punkt 22 och där angiven rättspraxis).